Kungl. Maj:ts proposition nr 6b
1
Nr 64
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 19b9 (nr 31b)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
m. /n.; given Stockholms slott den b februari
1955.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;
2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; samt
3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. in.
GUSTAF ADOLF
Per Edvin Sköld 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 04
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 64
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv1, vilken jämlikt lag den 4 juni 1954 (nr 328) gäller till och med
den 30 juni 1955, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1956.
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning
Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1953 med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning, vilken jämlikt lag den 4 juni
1954 (nr 329) gäller till och med den 30 juni 1955, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 31 december 1955.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering
m. m., vilken jämlikt lag den 4 juni 1954 (nr 330) gäller till och med den
30 juni 1955, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1956.
1 Senaste lydelse av 1 § se 1951:328.
Kungl. Maj. ts proposition nr 64
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari
1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om fortsatt giltighet au
lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, m. m., samt anför därvid följande.
I en den 2 december 1954 dagtecknad skrivelse har fullmäktige i riksbanken
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen dels att lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla förlängd
giltighet till och med den 30 juni 1956, dels ock att lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering in. in. måtte erhålla förlängd giltighet
till och med den 30 juni 1956. Bankofullmäktige har därjämte förklarat
sig icke ha något att erinra mot att lagen den 5 juni 1953 (nr 308)
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning erhölle förlängd
giltighet intill den tidpunkt då nya banklagen träder i kraft.
Över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen.
I.
I. Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserv
Enligt 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse är bankaktiebolag skyldigt atl i tillgångar, vilka kan med lätthet
förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans
med den inneliggande kassan motsvarar minst 25 procent av de förbindelser,
som det åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.
Alltsedan år 1937 har särskilda bestämmelser — utöver det i lagen om
bankrörelse intagna stadgandet — varit meddelade beträffande bankaktiebolags
kassareserv. De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 6''p
är upptagna i lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.
Ifrågavarande lag, som trädde i kraft den 1 juli 1949, gällde ursprungligen
till och med den 30 juni 1950. Lagen har därefter erhållit fortsatt giltighet,
senast genom lag den 4 juni 1954 (nr 328) enligt vilken giltighetstiden
utsträckts till och med den 30 juni 1955. Genom sistnämnda lag vidtogs
också viss ändring i bestämmelsen om maximitalet för kassareservkvoten.
De nu gällande bestämmelserna har i huvudsak följande innehåll.
Enligt 1 § äger Konungen i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga
omständigheter prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter hörande av bank- och fondinspektionen — förordna
a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall
uppgå till viss bestämd kvotdel, högst femtio procent, av bolagets förbindelser
med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar
å spar kasseräkning;
b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
hos utländsk bank eller bankir;
c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i
riksbanken innestående medel icke uppgår till sålunda föreskrivet belopp,
bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av
Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,
dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av
växlar på högst tre månader.
Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven
utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.
I 2 § stadgas, att förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga
bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna fonder uppgår till visst angivet
belopp, -och att de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, må efter
storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställes.
Enligt 3 § må Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt
bank- och fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan
avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget
föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.
Av Könungen jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning
längre än lagen äger giltighet.
Bestämmelser enligt 1949 års lag har av Kungl. Maj:t meddelats dels för
5
Kungl. Maj. ts proposition nr 6b
liden den 1 oktober 1950—den 30 juni 1951 i kungörelsen den 10 augusti
1950 (nr 483), dels ock, med upphävande av nyssnämnda kungörelse, för
tiden den 1 juni 1951—den 30 juni 1952 i kungörelsen den 18 maj 1951
(nr 253). Efter därom av fullmäktige i riksbanken gjord framställning upphävdes
sistnämnda kungörelse genom kungörelsen den 8 februari 1952 (nr
32) med verkan från och med samma dag. :
Genom proposition nr 3 till årets riksdag har framlagts förslag till ny
lagstiftning om bankrörelse. De i förslaget ingående bestämmelserna om
kassareserv innebär vissa ändringar i förhållande till vad som föreskrives
i gällande banklag. De föreslagna reglerna är emellertid icke avsedda att
tillgodose penningpolitiska syften. Beträffande denna fråga anförde jag i
nämnda proposition (s. 137) bl. a. följande.
Jämväl enligt min egen uppfattning torde det vara mest praktiskt att liksom
hittills särskilja den penningpolitiskt motiverade kassareservregleringen
från de bestämmelser, som med sikte på mera ordinära förhållanden
uppställer de av strikta likviditetshänsyn betingade kassareserykraven.
Banklagen skulle alltså även i fortsättningen inrymma endast kassareservregler
av det senare slaget. Med detta ställningstagande skulle förevarande
lagstiftningsärende icke komma att beröra den penningpolitiska beredskapslagstiftning,
som för närvarande möter i lagen av den 3 juni 1949. Dock
vill jag här framhålla, att det torde få betraktas som tveksamt, huruvida
nämnda beredskapslagstiftning bör i fortsättningen få samma konstruktion
som i 1949 års lag. En omprövning av nuvarande principer för den penning-*
politiska kassareservregleringen torde med hänsyn härtill icke kunna anses
opåkallad. Det må nämnas, att en liknande uppfattning kommit till synes i
riksbanksfullmäktiges yttrande över sakkunnigbetänkandet. Vid en kommande
översyn synes bl. a. böra undersökas om denna reglering liksom hittills
bör ha ''tidsbegränsad giltighet eller om en permanent beredskapslag
är motiverad. En annan utredningsfråga som anmäler sig är, huruvida icke
kassaregler till kontroll över kreditvolymen bör finnas även för sparbankerna
och jordbrukets kreditkassor. De här omnämnda spörsmålen synes böra
upptas till gemensam prövning av särskild utredning.
Fullmäktige i riksbanken anser erforderligt, att 1949 års lag — i avvaktan
på resultatet av den förebådade utredningen i ämnet — bibehålies i bex-edskapssyfle
och föreslår att densamma erhåller förlängd giltighet med förslagsvis
ett år.
Enligt ett vid bankofullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag har
herr Kristensson anmält reservation mot fullmäktiges beslut och med instämmande
av herr Kollberg förordat att relationstalet mellan kassareserv
och täckningspliktiga förbindelser sattes till högst 35 procent. 1 reservationen
uttalas, att en beredskapslag icke borde erhålla större räckvidd än som
vore nödvändigt och att man vid frågans bedömande borde taga hänsyn till
att även andra penningpolitiska medel vore tillgängliga för riksbanken.
Bankofullmäktiges framställning tillstyrkes av fullmäktige i riksgäldskontoret,
som betonar den berörda lagstiftningens betydelse ur beredskapssynpunkt.
Mot beslutet hade anmälts reservation av herr Hagberg, som an
-
6 Kungl. Maj. ts proposition nr 64
sett att maximitalet för kassareservkvoten borde fastställas till högst 25
procent.
Även bank- och fondinspektionen tillstyrker bankofullmäktiges förslag.
Svenska bankföreningen avstyrker att lagen erhåller förlängd giltighet i
oförändrat skick. Bankföreningen erinrar om den föregående år vidtagna
höjningen av maximitalet för kassareservkvoten. Föreningen påpekar att den
ansett nämnda skärpning opåkaliad och åberopar nu de därvid utvecklade
skälen.
Departementschefen. Såsom tidigare nämnts inrymmer det förslag till ny
lag om bankrörelse, som genom proposition nr 3 framlagts för årets riksdag,
inga penningpolitiskt motiverade kassareservregler. Det förutsattes i stället
att i den mån en penningpolitisk beredskapslagstiftning är erforderlig på
detta område reglerna härom liksom hittills skulle meddelas i särskild författning.
I det sammanhanget uttalade jag att det torde få betraktas som
tveksamt huruvida nämnda beredskapslagstiftning i fortsättningen borde få
samma konstruktion som i 1949 års lag angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.
En omprövning av principerna för denna lagstiftning torde med hänsyn härtill
icke kunna anses opåkallad. En särskild utredningsfråga vore därvid,
framhöll jag vidare, huruvida icke kassaregler till kontroll över kreditvolymen
borde finnas även för sparbankerna och jordbrukets kreditkassor. De
olika spörsmålen syntes böra upptagas till gemensam prövning av särskild
utredning.
Den närmare tidpunkten för igångsättandet av denna utredning kan för
närvarande icke angivas. Det nu pågående arbetet med översyn av sparbankslagen
och lagstiftningen om jordbrukets kreditkassor torde nämligen först få
avslutas. I detta läge och då det i princip torde råda enighet om att en beredskapslagstiftning
på förevarande område är nödvändig biträder jag förslaget,
att 1949 års lag förlänas fortsatt giltighet under ytterligare ett år eller
alltså till och med den 30 juni 1956.
Under remissbehandlingen har från några håll yrkats att maximitalet för
kassareservkvoten, som förra året höjdes från 25 till 50 procent, måtte nedsättas.
Med anledning härav vill jag erinra om att de undersökningar, som
låg till grund för den i fjol vidtagna höjningen hade utvisat att den då gällande
högsta likviditetskvoten (25 %) icke vore tillräcklig om man med
lagen ville för de betydelsefullaste bankerna erhålla en verkan i likviditetshänseende
motsvarande den som ernåtts med de tidigare överenskommelserna
mellan riksbanken och affärsbankerna. Situationen är densamma i år.
.lag vil! i detta sammanhang understryka de i finansplanen till årets statsverksproposition
gjorda uttalandena angående bankernas kassareserver. Jag
nämnde där att den rådande knappheten på likvida medel icke finge föranleda
bankerna att ge avkall på de åtaganden att hålla förstärkta kassareserver
som de tidigare gjort gentemot riksbanken. Det vore så mycket mera
nödvändigt att understryka vikten av att bankerna icke tilläte sig att upp
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 64
mjuka kassareservkraven, som det aktuella samhällsekonomiska läget gåve
en naturlig bakgrund till önskemålet om en ytterligare åtstramning av kreditgivningen.
En sådan åtstramning torde i första hand böra åvägabringas
genom skärpning av kraven på kassareserv. Jag framhöll att detta kunde
ske med anlitande av den vidgade beredskapslagstiftning som genomfördes
vid fjolårets riksdag. Alternativa möjligheter vore, att för ändamålet en
frivillig överenskommelse inginges mellan kreditinstituten och riksbanken,
i likhet med vad som skett tidigare eller också ensidiga åtaganden från det
privata kreditväsendets sida, såsom nu senast varit fallet. De i finansplanen
omnämnda överläggningarna mellan riksbanken och kreditinstituten rörande
dessa frågor har, enligt vad jag inhämtat, fortsatts.
Med hänvisning till dessa uttalanden tillstyrker jag att den vid fjolårets
riksdag vidtagna höjningen av relationstalet för kassareservkvoten bibehålies.
Jag föreslår sålunda att lagen ges fortsatt giltighet i oförändrat skick.
II. Särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning
I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,
enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke
finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda
lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919
och 1920 sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna
fonder uppgick till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari
1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd av dåmera
vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning, som
ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes mellan
bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag, vars
egna fonder uppgår till högst fem miljoner kronor, får inlåningen allenast
med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår hos annat
inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder.
Uppgår de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor, må inlåning äga
rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat med nio gånger
skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem miljoner kronor,
dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets
egna fonder.
Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,
reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter
det beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställes
med dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den mån de icke längre
behöver tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.
Jämväl efter ingången av år 1921 har emellertid banklagens bestämmelser
genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 5 juni
1953 (nr 308) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 64
Enligt vad i nämnda lag (1 §) stadgas må bankaktiebolag — utan hinder
av bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse — mottaga inlåning
med
dels ett belopp motsvarande summan av
a) bolagets inneliggande kassa;
b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med
lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;
c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank
utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga avsvenska
staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning
att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;
e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)
men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt
f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka är avfullgod
beskaffenhet;
dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger
skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.
Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpningen av nyssnämnda
bestämmelser såsom inlåning anses — utöver vad som är att anse såsom
inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget
ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning
av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljningav
andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser som bolaget
iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täcks av hos bolaget insatta,
till bolaget pantförskrivna medel.
I 2 § av ifrågavarande lag stadgas rätt för Konungen att, efter hörande av
fullmäktige i riksbanken samt bank- och fondinspektionen, medgiva, att
bankaktiebolag må mottaga inlåning med visst belopp utöver det sammanlagda
belopp, vartill bolagets inlåning enligt föreskrifterna i 1 § högst må
uppgå.
Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1954, har genom
lag den 4 juni 1954 (nr 329) erhållit fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1955.
I det förslag till lag om bankrörelse som genom proposition nr 3 förelagts
årets riksdag har intagits bestämmelser om inlåningsrätten, som avser
att ersätta den nu gällande provisoriska lagstiftningen i ämnet. Nämnda lag
löreslås träda i kraft den 1 januari 1956.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr (ii
I sin skrivelse har bankofullmäktige förklarat sig icke ha något att erinra
mot att 1953 års provisoriska lag erhåller förlängd giltighet intill den
tidpunkt då den nya banklagen träder i kraft.
Riksgäldsf ullmäktige och bankföreningen har ej heller haft något att invända
mot en sådan förlängning. Bank- och fondinspektionen förordar i
första hand, att den nya banklagens bestämmelser om inlåningsrätten skall
träda i kraft den 1 juli innevarande år. Härigenom skulle såväl ytterligare
förlängning av nu ifrågavarande provisoriska lag som de dispensärenden,
vilka i sådant fall otvivelaktigt komme att anhängiggöras, kunna undvikas.
I andra hand tillstyrkes, att den provisoriska lagen erhåller förlängd giltighet
till och med den 30 juni 1956 dock längst till dess ny lag om bankrörelse
träder i kraft.
Departementschefen. Godtages det förslag till ny banklag, som framlagts i
proposition nr 3 till årets riksdag, bortfaller behovet av 1953 ars provisoriska
lag i fråga om bankaktiebolags inlåning. Med hänsyn till att giltighetstiden
för sistnämnda lag utgår den 30 juni 1955, medan den nya banklagen
enligt nyssnämnda proposition är avsedd att träda i kraft först den 1 januari
1956, blir det emellertid nödvändigt att ge 1953 års lag förlängd giltighet
för tiden till och med den 31 december 1955. Jag tillstyrker sålunda att
förslag härom förelägges riksdagen.
Hl. Lagstiftningen om räntereglering
Hösten 1951 infördes lagstiftning som syftar till att möjliggöra bl. a. en
reglering av räntan vid in- och utlåning av penningar. Bestämmelserna är
upptagna i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m.
Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1953, har därefter
erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 4 juni 1954 (nr 330), enligt
vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1955. Ränteregleringslagen,
som har karaktär av fullmaktslag, har hittills icke tagits i
anspråk.
Beträffande lagens närmare innehåll må följande här nämnas.
Enligt den inledande bestämmelsen i 1 § erfordras för att lagens huvudbestämmelser
skali träda i tillämpning att Konungen på framställning av
fullmäktige i riksbanken därom meddelat särskilt förordnande. Sådant förordnande
må meddelas i den mån så prövas oundgängligen nödigt för att
uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.
Enligt 4 § äger riksbanken föreskriva viss anmälningsskyldighet för den
som yrkesmässigt driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten
omfattar tillämpade räntesatser och övriga villkor samt planerade ränteändringar.
Bestämmelser angående räntestopp meddelas i 5 §. Sålunda äger riksbanken
föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan tillstånd av
myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid viss utlåning
10
Kungi. Maj:ts proposition nr 6b
eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten på räkning
som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan inlåning
än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han
då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den ränta, som
den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före nämnda dag
senast tillämpat. Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid,
högst sex månader. Då skäl därtill finnes må räntestoppet förlängas, varje
gång för högst sex månader. Har räntestopp föreskrivits beträffande viss
ut- eller inlåning, äger riksbanken då så prövas skäligt förordna om sänkning
av utlåningsräntan eller höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande
må jämväl meddelas beträffande allenast viss person eller visst företag.
Förordnande gäller under den tid räntestoppet är gällande.
I 6 § stadgas, att riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning
(maximiränta) eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar
från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta).
Maximiränta må ej överskridas och minimiränta ej underskridas
med mindre myndighet som Konungen bestämmer givit tillstånd därtill. För
föreskrift om maximi- och minimiränta gäller samma tidsbegränsning som
för räntestopp.
De nu återgivna bestämmelserna kompletteras med ett stadgande i 2 § att
med ränta skall likställas varje annan gottgörelse som utgör vederlag vid
lån av penningar. Vidare gäller enligt 3 §, att lagens föreskrifter ej har avseende
å ränta, för vars beräknande eller fastställande gäller särskilda bestämmelser,
givna i allmän författning eller eljest meddelade av Konungen.
Enligt 7 § äger riksbanken föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och
likartade skuldförbindelser ej må utgivas utan tillstånd av riksbanken. Ett
undantag utgör därvid skuldebrev, som utgives av riksgäldskontoret.
I 8 § lämnas vissa bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter
som lämnas med stöd av lagen. 9 och 10 §§ upptager ansvarsbestämmelser
m. m. I 11—13 §§ meddelas vissa processuella föreskrifter. Jämlikt
14 § slutligen äger Konungen meddela de närmare föreskrifter, som erfordras
för lagens tillämpning.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om räntereglering
in. m. har av Kungl. Maj :t meddelats genom kungörelse den 7 december
1951 (nr 768). Denna kungörelse, som ursprungligen i likhet med ränteregleringslagen
gällde till och med den 30 juni 1953, har senast genom kungörelse
den 4 juni 1954 (nr 331) erhållit förlängd giltighet till utgången av
juni 1955. Kungörelsen innehåller bl. a. bestämmelser att vissa frågor avseende
tillämpningen av ränteregleringslagen skall handläggas av en särskild
nämnd, räntenämnden. Närmare föreskrifter om räntenämndens verksamhet
m. in. är meddelade i instruktionen den 7 december 1951 (nr 769)
för räntenämnden. I
I sin förenämnda skrivelse har bankofullmäktige — under erinran att giltighetstiden
för ränteregleringslagen utlöper den 30 juni 1955 — förordat,
att lagen i beredskapssyfte ges förlängd giltighet, förslagsvis under ett år.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 64
Enligt det skrivelsen bifogade protokollsutdraget hade herr Kristensson
anmält reservation mot fullmäktiges beslut och med instämmande av herr
Kollberg yrkat avslag på förslaget om förlängning av ränteregleringslagen.
Bankofullmäktiges framställning tillstyrkes av fullmäktige i riksgäldskontoret
med betonande särskilt av ifrågavarande lagstiftnings beredskapskaTaktär.
Mot beslutet hade anmälts reservation av herr Hagberg, vilken i
likhet med reservanterna inom bankofullmäktige ansett, att förslaget om
fortsatt förlängning av ränteregleringslagen bort avstyrkas.
Bank- och fondinspektionen erinrar om att inspektionen i samband med
förarbetena till förevarande lagstiftning redovisat de betänkligheter ämbetsverket
för sin del hyste beträffande densamma och att de skäl, som inspektionen
därvid åberopade blev utförligt diskuterade i den proposition, vari
lagförslaget sedermera presenterades för riksdagen. Då ytterligare omständigheter
av betydelse för frågan om lagens fortsatta existens ej därefter syntes
ha inträffat, ville inspektionen icke motsätta sig att ifrågavarande lagstiftning
gåves förlängd giltighet i enlighet med bankofullmäktiges förslag.
Svenska bankföreningen avstyrker förslaget.
Departementschefen. Giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30
juni 1955. I sin tidigare omnämnda framställning har fullmäktige i riksbanken
hemställt, att lagen måtte ges förlängd giltighet, förslagsvis för tiden
till och med den 30 juni 1956. Fullmäktige har som skäl härför anfört, att
lagen borde bibehållas i beredskapssyfte. Jag delar denna uppfattning. Det
allmänna ekonomiska läget är sådant att det icke bör komma i fråga att nu
avstå från den handlingsberedskap som ligger i denna fullmaktslagstiftning.
Jag tillstyrker sålunda att ränteregleringslagen ges förlängd giltighet under
ytterligare ett år eller sålunda till utgången av juni månad 1956. IV.
IV. Departementschefens hemställan
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv;
2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr
308) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning; samt
3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering in. in.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 61
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda författningsförslag — vilka såsom Bilaga1 torde få
fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand
1 Bilagan som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 6b
13
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 31 januari
1955.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 27 januari 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
14 januari 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 19b9 (nr 31b) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;
2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; samt
3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen i finansdepartementet, kammarrättsrådet C. V. Åbjörnsson.
Lagrådet yttrade:
De under 1) och 2) omförmälda lagförslagen lämnas utan erinran.
Under hänvisning till vad i utlåtanden den 31 mars 1953 och den 11 mars
1954 över då föreliggande lagförslag, avseende förlängning av ränteregleringslagens
giltighet, anförts av lagrådet i dess dåvarande sammansättning,
avstyrkes förslaget om ytterligare förlängning av samma lag.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 64
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 februari
1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 31 januari 1955
avgivna utlåtande över de den 14 januari 1955 till lagrådet remitterade förslagen
till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;
2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; samt
3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.
Föredragande departementschefen anför följande.
De under 1) och 2) upptagna lagförslagen har icke blivit föremål för erinran
från lagrådets sida.
Med åberopande av att lagrådet i utlåtanden 1953 och 1954 avstyrkte
nämnda år föreliggande lagförslag avseende förlängning av ränteregleringslagens
giltighetstid, har lagrådet avstyrkt jämväl det nu remitterade förslaget
om ytterligare förlängning av samma lag. Då några nya synpunkter nu
icke framförts, inskränker jag mig till att hänvisa till vad jag anförde vid
min anmälan av ärendet den 14 januari i år. Jag vidhåller min där uttalade
uppfattning, att denna lagstiftning bör bibehållas i beredskapssyfte.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att förslagen måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen för
antagande.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 64
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Harald Häggquist
650188.
Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag