Kungl. Maj:ts proposition nr 49

Nr 49

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning
i vissa fall i finledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom; given Stockholms slott den 4 januari
1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 januari 1955.

Närvarande

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, uppkomna frågor om
ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
samt anför.

1—47 65 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 49.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49

Ersättning i anledning av olycksfall i arbete

1. Greta Claesson

Lagbestämmelser

Enligt 7 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag i dess lydelse under åren
1949—1954 skulle vid olycksfall i arbete, som medfört den skadades död,

1 ersättning utgivas — förutom begravningshjälp — livränta till vissa efterlevande.
Sålunda skulle änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, så
länge hon levde ogift erhålla livränta med en tredjedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, beräknad efter de i 9 § nämnda lag stadgade grunderna.

Ersättningsfrågans tidigare behandling

Skifferarbetaren vid Svenska skiifferoljeaktiebolaget Erland Persson avled
den 6 november 1953 till följd av olycksfall i arbete.

Av de handlingar, som jämte anmälan om olycksfallet ingavs till riksförsäkringsanstalten,
framgår att Persson var ogift, att han sedan år 1941
sammanlevat med Agda Margareta (Greta) Claesson, född 1901, samt att han
med henne hade en dotter, född 1944.

Genom beslut den 16 december 1953 tillerkände riksförsäkringsanstalten
dödsboet efter Persson begravningshjälp samt dottern livränta med 1 200
kronor för år tills hon uppnått 16 års ålder. Någon livränta kunde däremot
icke utgå till Greta Claesson, enär hon icke varit gift med den omkomne.

Föreliggande framställning jämte yttrande

I en den 16 mars 1954 till socialdepartementet inkommen skrivelse har
Greta Claesson hemställt om livränta efter den avlidne.

Av tillgängliga handlingar framgår, att behållningen efter den avlidne
enligt upprättad bouppteckning uppgått till 268 kronor; dödsbodelägarna
hade avstått sin arvsrätt till nyssnämnda dotter. Greta Claesson hade för år
1952 icke blivit påförd skatt till vare sig stat eller kommun. Tillsammans
med en son i tidigare äktenskap äger hon en jordbruksfastighet, taxerad
till 9 300 kronor. Gården brukas huvudsakligen av Greta Claesson, medan
sonen har anställning som verkstadsarbetare. I övrigt har hon ett banktillgodohavande
å 2 000 kronor, men häftar i skuld för ca 1 500 kronor.
Hennes arbetsförmåga är till följd av ett lyte nedsatt med ca 35 %.

Riksförsäkringsanstalten har inhämtat, att Greta Claesson och den avlidne
enligt trovärdiga uppgifter haft för avsikt att ingå äktenskap med
varandra och att de allmänt betraktats som gifta. Om olycksfallsförsäkringslagen
varit tillämplig, skulle Greta Claesson ha tillerkänts livränta med

2 400 kronor för år, räknat fr. o. m. den 7 november 1953 så länge hon
lever ogift. Anstalten tillstyrker ersättning jämlikt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 49

Ersättning i anledning av silikos

Lagbestämmelser

I den i lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar
upptagna förteckningen över ämnen, vilka framkallar sådana yrkessjukdomar
å vilka ifrågavarande lag är tillämplig, infördes stendamm genom
lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1931. Härigenom blev lagen
tillämplig på yrkessjukdomen silikos (stendammlunga), dock endast där
arbetaren efter ingången av år 1931 varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där arbetarna är utsatta för inverkan av den art, som framkallar sjukdomen.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt
3 § i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring år 1936), att arbetaren
inom tio år -före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där risk föreligger att ådraga sig -sjukdomen.

2. Karl Arvid Ivström

Karl Arvid Ivström, född 1881, var under åren 1899—1912 huvudsakligen
sysselsatt med såsom silikosifarligt -ansett arbete hos vissa gruvbolag.
Åren 1912—1944 arbetade han som gruvbyggare; enligt en inom riksförsäkringsanstalten
gjord utredning har han varit i silikosfarligt arbete i
vart fall senast omkring år 1915. Vid olycksfall i arbete år 1944 ådrog sig
Ivström skador i ett ben med efterföljande lungemboli. Han har därefter i
stort -sett icke kunnat utföra något arbete.

Ersättningsfrågans tidigare behandling

År 1951 inkom till riksförsäkringsans-talten ett antal röntgenfilmer, som
tagits av Ivströms lungor under åren 1946—1951. Docenten Torsten Bruce
ansåg, att röntgenbilderna visade silikosförändringar. Sedan utredningen
kompletterats, inhämtades yttrande jämväl av docenten Gunnar Jönsson,
som uttalade att det vore omöjligt att enbart med ledning av röntgenfyndet
utesluta silikos, även om denna måste anses mindre sannolik. Bruce ansåg
i förnyat yttrande, att silikos finge anses yppad den 5 februari 1946. Riksförsäkringsanstalten
förklarade, att även om röntgenfyndet -sistnämnda dag
utvisade silikos, någon ersättning icke kunde utgå, enär Ivström icke varit
sysselsatt i farligt arbete inom tio år dessförinnan.

Förnyad framställning från Ivström föranledde ingen ändring hos vare
sig riksföns-äkringsanstalten eller försäkringsrådet.

Föreliggande framställning jämte yttranden

Riksförsäkringsanstalten har med eget yttrande överlämnat eu av
Svenska Gruvindustriarbetareförbundet i Grängesberg gjord, till anstalten

Kungl. Maj:ts proposition nr 49

den 27 september 1952 inkommen framställning om ersättning till Ivström
på grund av sjukdomen.

Anstalten har föranstaltat om ny röntgenundersökning av I vs t rom s
lungor genom centraldispensärläkaren i Borlänge. Denne anser sig finna
tecken till genomgången lungsäcksinflammation, till en troligen föga eller
icke alls aktiv lungtuberkulos och sannolikt till silikos stadium II. Efter
granskningen av samtliga röntgenbilder har docenten Jönsson uttalat, att
lungförändringarna icke heller vid de senaste undersökningarna hade något
för silikos karakteristiskt utseende, men att det liksom förut vore omöjligt
att enbart med ledning av röntgenfyndet utesluta förekomsten av silikos
stadium II. Silikotiska processer kunde döljas bakom de förändringar, som
dominerade bilden.

Efter undersökning av Ivströms lungor har docenten Bruce uttalat, att
de vid röntgenundersökningen konstaterade förändringarna icke uteslutande
vore beroende på silikos, men att med hänsyn till röntgenbildernas
utseende möjligheten av silikos stadium I (—II) måste tagas i beräkning.
Nedsättningen av Ivströms arbetsförmåga berodde i första hand på en uttalad
åderförkalkning. Därjämte lede Ivström av förhöjt blodtryck och
sockersjuka. Lungsjukdomen vore i jämförelse med nu nämnda sjukdomstillstånd
av förhållandevis underordnad betydelse. Den vore dock så uttalad,
att den inverkade på hans förmåga att utföra kroppsarbete. Det förefölle
skäligt att uppskatta den av lungsjukdomen orsakade nedsättningen
av arbetsförmågan till 33Vs %.

Senare har docenten Jönsson funnit silikosmisstänkta förändringar jämväl
å en röntgenbild av den 15 januari 1946.

Riksförsäkringsanstalten finner sig böra räkna med möjligheten, att
silikos kan anses yppad hos Ivström den 15 januari 1946.

Ivström har i sin egenskap av vaktmästare en inkomst av 720 kronor
för år. På grund av kvarvarande men efter olycksfallet år 1944 åtnjuter
han dessutom livränta med 650 kronor för år från riksförsäkringsanstalten.
Vidare åtnjuter han ålderspension jämte indextillägg. Han äger icke vare
sig fast egendom eller sparkapital. Han har dock heller icke några skulder.
Hans hustru, född 1893, tjänstgör som postombud med en avlöning av
ca 129 kronor för månad. Makarna bär fyra barn, vilka alla är gifta. De
bidrager icke till föräldrarnas försörjning.

Riksförsäkringsanstalten vill för sin del icke göra någon erinran mot
ersättning jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av professor Alf Westergren.
Det bör här framhållas, att den dittills presterade tekniska utredningen begränsade
tiden för Ivströms sysselsättning i farligt arbete till i stort sett
åren 1910—1912. Från denna utgångspunkt anförde Westergren, att silikosdiagnosen
vore särdeles tveksam, liksom även den eventuella silikosens

Kungl. Maj:ts proposition nr 49

andel i nedsättningen av arbetsförmågan. Med generös tillämpning av
yrkessjukdomsförsäkringslagen kunde fallets godtagande, resp. en livräntesats
av 33Vs % dock tillstyrkas. Om emellertid farligt arbete förekommit i
nämnvärd omfattning före år 1910, syntes möjligheterna av ett visst inslag
av silikos mer beaktansvärda.

Försäkringsrådet har låtit verkställa en kompletterande utredning rörande
Ivströms arbete åren 1895—1909 och därvid från tekniska avdelningen å
riksförsäkringsanstaltens försäkringsbyrå erhållit besked om att Ivströms
arbete åren 1899—1909 torde vara att hänföra till silikosfarligt arbete.

Rådet instämmer i rikförsäkringsanstaltens utlåtande.

3. Joel Karlsson

Jod Karlsson, född 1892, var under åren 1915—1948 anställd vid
AB Zinkgruvor, därvid han fram till år 1946 huvudsakligen var sysselsatt
med torrborrning under jord i Kalvsbäckens gruva. Han avbröt sitt arbete
den 20 april 1948, från vilken dag han varit sysselsatt med jordbruksarbete.

Ersättningsfrågans tidigare behandling

År 1950 inkom till vederbörande försäkringsbolag anmälan, att Karlsson
ådragit sig silikos. Av anmälningen framgick, att Karlsson första gången
sökt läkare den 8 november 1945. Enligt ett av sanatorieläkaren Åke Björklund
år 1950 utfärdat läkarintyg hade Karlsson sedan år 1948 besvärats av
andfåddhet och hjärtklappning. Hans arbetsförmåga var nedsatt för all
framtid. Björklund ställde diagnosen ».silikos I?».

Sedan försäkringsbolaget införskaffat samtliga röntgenbilder uttalade
docenten Gunnar Jönsson, att vissa processer syntes på båda lungorna, men
att bilden icke vore karakteristisk för silikos. Även om några positiva hållpunkter
för silikos ej funnes, kunde dock en samtidig förekomst av denna
sjukdom stadium I ej uteslutas. Försäkringsbolaget fann silikos ej yppad.

Försäkringsrådet, hos vilket Karlsson anförde besvär, inhämtade yttrande
av professor Alf Westergren, som uttalade, att röntgenfilmer från
åren 1946, 1948 och 1950 icke visade någon på silikos tydande bild. Försäkringsrådet
fann ej skäl göra ändring i det överklagade beslutet.

I skrivelse till försäkringsbolaget år 1952 framhöll doktor Björklund,
att ny röntgenundersökning av Karlsson utvisat en ytterligare progress i
lungorna. Karlsson hade år 1952 vårdats på Falu lasarett under diagnosen
»Silicos? Morbus Schaumann?» Det hade ej ansetts helt bekräftat att Karlsson
led av morbus Schaumann, ehuru denna sjukdom ej heller kunde anses
utesluten. Den långvariga exposition (30 år i gruvarbete), för vilken Karlsson
varit utsatt, talade emellertid för att silikos kunde ha uppstått. Björklund
hemställde atl ärendet på nytt måtte upptagas till prövning.

Docenten Jönsson uttalade i yttrande över de senast tagna röntgenbil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 49

derna, att dessa icke liknade någon av Jönsson känd form av silikos. Om
något inandat ämne vore orsak till de sjukliga förändringarna, måste detta
vara av annat slag än kiseldamm. Bilden liknade ej heller tuberkulos, och
någon bestämd diagnos vore inte möjlig att ställa. Det vore omöjligt att
enbart med ledning av röntgenfyndet utesluta en samtidig förekomst av
silikos istadium I—II.

Försäkringsbolaget fann silikos alltjämt icke yppad hos Karlsson.

Hos försäkringsrådet företedde Karlsson i samband med besvär över
bolagets beslut två läkarintyg, det ena av doktor Carl Gustaf Sundell vid
Grängesbergs sjukstuga och det andra av centraldispensärläkaren Erik
Adler i Borlänge. Sundell ansåg, att röntgenbilden visade tecken till silikos
stadium II—III. Lungbilden vore icke den vanliga för silikos men erfarenheterna
visade, att olika gruvor och olika bergarter ger ganska vitt skilda
röntgenbilder. Adler, som undersökt Karlsson i september 1952, ansåg att
tuberkulos kunde uteslutas samt att morbus Schauinann syntes osannolik,
liksom även en enbar silikos; däremot vore en kombination av silikos och
neoplasma antaglig.

Professor Westergren förklarade i yttrande till försäkringsrådet, att
röntgenbilden ej vore typisk för morbus Schaumann, men tycktes hellre
kunna tolkas så än som silikos. Tuberkulos vore osannolik. Möjligheten av
en kombination av morbus Schaumann och silikos syntes kunna diskuteras,
men då expositionen tydligen »ej innebure stark silikosmisstanke» och
röntgen närmast talade däremot förefölle fortfarande silikos ej vara yppad.
I förnyat yttrande framhöll Westergren, att något odisputabelt silikosfall
icke tycktes ha förekommit vid ifrågavarande gruva. Westergren redovisade
från Kalvsbäckens gruva endast tre fall, där silikosdiagnos godtagits.
I det ena fallet skedde detta med tvekan, i det andra anser Westergren
diagnosen obefogad och i det tredje kunde den sjukes silikos antagas
grundlagd i annat silikosfarligt arbete.

Föreliggande framställning jämte yttrande

Karlsson har i en till socialdepartementet den 9 januari 1954 inkommen
skrivelse hemställt om ersättning i anledning av sjukdomen.

Genom riksförsäkringsanstalten har yttrande inhämtats av docenten
Torsten Bruce, vilken anfört i huvudsak följande:

Karlsson är till följd av lungsjukdomen för framtiden oförmögen till
arbete. Om yrkessjukdomsförsäkringslagen vore tillämplig, skulle 100 %
livränta vara motiverad.

Även enligt min mening är Karlssons lungsjukdom okarakteristisk för
silikos. Det är sålunda otillfredsställande att tolka lungsjukdomen i sin
helhet som silikos i ett fall, där obetydliga förändringar påvisas först efter 30
års exposition och sjukdomen därefter progredicrar tämligen snabbt. I ett
fall där yrkosanainnesen är förenlig med uppkomst av silikos — och Karls -

Kungl. Maj:ts proposition nr 49

sons yrkesMstoria kan väl förklara uppkomst av silikos — är det emellertid
motbjudande att avvisa silikosdiagnosen, när ingen annan plausibel
diagnos kan presteras. Själv har jag förr varit betydligt mer benägen än nu
att icke godtaga diagnosen silikos annat än i skolifall. Erfarenheten bär
emellertid lärt, att atypiska fall av silikos finnas. Själv har jag sålunda
medverkat till att avvisa fall som silikos, där obduktionen sedermera tillrättalagt
misstaget. När yrkesanamnesen är förenlig med antagandet av
silikos och ingen annan diagnos kan ställas, plägar jag numera förorda,
att lungsjukdomen på sannolika skäl uppfattas som silikos intill dess att
annan diagnos presteras. Min uppfattning är, att det i Karlssons lungåkomma
ingår en silikoskomponent, och jag anser mig böra förorda, att
lungsjukdomen för närvarande i sin helhet tolkas som yrkessjukdom. Om
denna uppfattning framdeles visar sig felaktig får korrektion då ske.

Det har ansetts lämpligt att komplettera utredningen med uppgifter
rörande de tekniska betingelserna för uppkomsten av silikos hos arbetare
i Kalvsbäckens gruva. Från försäkringsbyråns tekniska avdelning hos riksförsäkringsanstalten
har i detta hänseende inhämtats, att den genomsnittliga
halten fri kvarts på det utbrutna materialet torde ligga vid ca 40 %.
Härtill kommer, att de arbetshygieniska förhållandena åtminstone under
Karlssons första tio arbetsår varit avsevärt sämre än senare. Bl. a. nämnes,
att ventilationen förbättrats under åren och att den riskabla torrborrningen
avsevärt inskränkts. Man har att räkna med att i Karlssons arbete över 30
år under jord i omförmälda gruva tekniska betingelser förelegat för hälsoskadlig
exposition av damm, bestående av oorganiskt ämne, och damm
bestående av fri kvarts.

Under hand har inhämtats, att Karlssons tillstånd är oförändrat. Han är
sedan hösten 1954 änkling. Han har ett kapital av 2 500 kronor samt en
fordran på 8 750 kronor för en jordbruksfastighet, som han år 1952 sålde
till sin dotter och måg. Hos dessa åtnjuter Karlsson fri bostad och vedbrand.
Sedan år 1952 uppbär Karlsson invalidpension såsom helinvalid.

Ersättning i anledning av lungtuberkulos

Enligt 1 § andra stycket 7) i lagen den 14 juni 1929 om försäkring för
vissa yrkessjukdomar åtnjöt viss personal, som var yrkesmässigt sysselsatt
i sjukvård, laboratoriearbete o. d., försäkringsskydd mot vissa epidemiska
sjukdomar. Därjämte omfattade lagen vissa särskilt angivna smittsamma
sjukdomar, dock ej tuberkulos.

Genom lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring har tuberkulosen
godtagits som yrkessjukdom under vissa betingelser. Enligt 6 § första
stycket c) förstås med yrkesskada i den mån Konungen så föreskriver
skada, som förorsakats bl. a. av smitta. I kungörelsen den 29 oktober 1954
(nr 644) med föreskrifter enligt 6 § första stycket c) lagen om yrkesskade -

o Kungl. Maj:ts proposition nr 49

försäkring har till skada, som avses i nämnda lagrum, hänförts bl. a. dels
sjukdom, som ådragits i sysselsättning vid laboratorium, där arbete med
smittämnet bedrives, dels ock tuberkulos jämväl i annat fall såframt sjukdomen
ådragits vid medicinsk undersökning eller forskning å institution
eller laboratorium eller i sysselsättning vid sjukvårdsinrättning eller eljest
under yrkesmässigt utövande av sjukvård eller allmän hälsovård m. m.

4. Lilly Wallgren

Lilly Wallgren, född år 1923, var från november 1948 t. o. in. den 30 juni
1951 anstalld som biträde vid statens bakteriologiska laboratorium. Hon var
sjukleddg den 3 mars 1950—den 30 juni 1951 på grund av lungtuberkulos.

Tidigare behandlade ersättningsfrågor

Statens bakteriologiska laboratorium föreslog i november 1950, att Lilly
Wallgren skulle tillerkännas vissa löneförmåner under sin sjukledighet.
Laboratoriet uppgav följande.

I det mim, dar Lilly Wallgren arbetat, fanns eu autoklav till vilken transporterades
infekterad disk från tuberkulossektionen i och för avdödning
av kvarvarande tuberkelbakteriehaltigt material. Vid enstaka tillfällen hade
Lilly Wallgren biträtt vid den infekterade diskens instuvning i au to k laven.
Aven om detta arbete utföres med försiktighet, kan det icke undvikas att
en viss smittrisk föreligger. På grund härav är det icke uteslutet, att Lilly
Wallgren adragit sig tuberkulos under sin tjänstgöring vid laboratoriet.
Nagon Mman smittkälla i hennes omgivning bär icke kunnat påvisas. Docenten
Torsten Bruce, som undersökt vissa befattningshavare vid laboratoriet
vilka lidit av tuberkulos, har ansett att omständigheterna kring förevarande
sjukdomsfall vore sådana att det vore skäligt att uppfatta sjukdomen
som adragen i tjänsten. J

Medicinalstyrelsen och statens lönenämnd tillstyrkte vissa löneförmåner
under sjukdomstiden.

Kungl. Maj.t medgav den 30 mars 1951, att Lilly Wallgren finge, med
hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter, åtnjuta löneförmåner
som om hon varit tjänstledig för i tjänsten ådragen yrkessjukdom, varom
förmäles i yrkes,sjukdomsförsäkringslagen. I enlighet härmed åtnjöt Lilly
Wallgren oavkortad lön under 180 dagar samt därefter lön med B-avdra«
t.o.m. den 30 juni 1951.

Föreliggande framställning jämte yttranden

Fr. o. in. den 1 juli 1951 ansågs Lilly Wallgren i stånd att i viss /utsträckning
åter arbeta. Någon ny anställning har hon dock icke sedermera
innehaft. Den 23 juli 1953 sjukskrevs hon på nytt för lungtuberkulos. Enligt
intyg av sanatorieläkare Harry Neumiiller var hon arbetsoförmögen till
utgången av år 1954, eventuellt längre.

Kungl. Maj:ls proposition nr 49

Lilly Wallgren har i en till civildepartementet den 13 november 1953
inkommen skrivelse hemställt om ytterligare ersättning i anledning av .sjukdomen.

Medicinalstyrelsen finner det angeläget, att personer, som efter tjänstgöring
vid statens bakteriologiska laboratorium insjuknat i sjukdom, beträffande
vilken det icke kan anses uteslutet att den ådragits i tjänsten,
i möjligaste mån erhåller visst vederlag. Styrelsen hemställer, att Lilly
Wallgren erhåller ersättning under sjukdomstiden såsom vid yrkessjukdom,
som avses i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Statens lönenämnd föreslår, att Lilly Wallgren erhåller ersättning enligt
grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Riksförsäkringsanstalten uppgiver, att Lilly Wallgren är gift samt att
hennes make är anställd som spårvägskonduktör i Stockholm med eu avlöning
av 855 kronor i månaden. Makarna bär ej några barn. De har ej
något sparkapital. Lilly Wallgren bär ej heller några skulder. Hennes make
uppför för närvarande en mindre sportstuga och har till följd därav åsamkats
en skuld å ca 5 000 kronor. Från erkänd sjukkassa har Lilly Wallgren
uppburit viss sjukpenning och ersättning för sjukhusvård. Hon är icke berättigad
till någon ersättning från sjukkassan i anledning av lungsjukdomen
för tiden efter den 31 mars 1954.

Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, skulle riksförsäkringsanstalten
tillerkänt Lilly Wallgren — förutom ersättning för sjukhus-
och läkarvård m. m. — dels sjukpenning för tiden den 23 juli 1953
den 11 maj 1954 och dels därefter livränta efter 3 905 kronor för år t. o. in.
utgången av år 1954, varvid nedsättningen i arbetsförmågan skulle ha beräknats
till 100 %. Härtill komme ersättningstillägg enligt gällande bestämmelser.
Vid utgången av sistnämnda period skulle anstalten ha omprövat
ersättningsfrågan.

Riksförsäkringsanstalten, som av sin biträdande läkare, medicine doktor
John Lundquist, inhämtat att Lilly Wallgrens insjuknande i juli 1953 måste
anses äga samband med hennes sjukdom åren 1950 1951, tillstyrker att

hon i vad avser tiden fr. o. m. den 23 juli 1953 beredes ersättning jämlikt
grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från ersättningen bör avdragas
vad Lilly Wallgren uppburit från sjukkassan.

5. Bengt Arne Andersson

Bengt Arne Andersson, född 1932, är sedan i januari 1950 anställd såsom
vaktmästarbiträde vid Uppsala universitets hygienisk-bakteriologiska institution.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Andersson efter calmettevaccination
år 1947 företett positiv tuberkulinreaktion i april samma år
liksom sommaren 1952, alt han i mitten av december 1952 insjuknade med

Kungl. Maj:ts proposition nr 49

hosta och feber, att han vid undersökning i januari 1953 befanns lida av
lungtuberkulos samt att han fr. o. m. den 1 mars 1953 erhållit tjänstledighet
utan lön. Enligt av professor Erik Hedvall den 25 maj 1954 utfärdat läkarintyg
var Andersson fullständigt arbetsoförmögen åtminstone till mitten
av augusti 1954.

Andersson har i en till civildepartementet den 30 november 1953 inkommen
skrivelse hemställt om ersättning i anledning av sjukdomen.

Rektorsämbetet vid Uppsala universitet och kanslern för rikets universitet
tillstyrker framställningen. Enligt uttalande av professor G. Lövström
vid hygienisk-bakteriologiska institutionen förefaller det ytterst sannolikt,
att Andersson ådragit sig smitta på institutionen.

Statens lönenämnd föreslår att Andersson fr. o. m. den 1 maris 1953
kommer i åtnjutande av ersättning enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Riksförsälcringsanstalten bär inhämtat, att Andersson är ogift. Han har
ej några tillgångar och icke heller några skulder utöver återbetalningisskyldighet
för ett månatligt understöd sedan mars 1953. Detta understöd utgår
icke av statsmedel.

Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, skulle anstalten
för tiden den 1 mars 1953—den 15 augusti 1954 ha tillerkänt Andersson
sjukpenning samt ersättning för sjukhusvård, läkarvård m. m. Därefter
skulle anstalten ha omprövat ersättningsfrågan.

Riksförsäkringsanstalten har inhämtat yttrande av sin biträdande
läkare, doktor John Lundquist, som funnit samband kunna godtagas mellan
Anderssons sjukdom och hans tjänstgöring å institutionen. Anstalten vill
icke ställa sig avvisande till att ersättning beredes Andersson fr. o. m. den
1 mars 1953 jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Försäkringsrådet, som inhämtat yttrande av professor Anders Kristenson,
tillstyrker lönenämndens förslag med tillägg att i ärendet omförmält
understöd, som ej återbetalas, bör avdragas från ersättning för motsvarande
tid enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

6. Inga Karin Johansson

Inga Karin Johansson (Albin), född 1930, var anställd som isjuksköterska
vid S:t Lars sjukhus från mitten av år 1946 till i början av år 1948. Vid
röntgenundersökning år 1946 hade ej framkommit några tecken på lungtuberkulos.
Vid skärmbildsfotografering i februari 1947 avslöjades lungtuberkulos,
vilket medförde sjukskrivning från i mars 1947 t. o. m. den
16 januari 1948. Sistnämnda dag slutade hon isin anställning. Hon var därefter
fortfarande arbetsoförmögen t. o. m. den 31 maj 1948.

I augusti 1951 erhöll Inga Johansson anställning som sköterska vid Vipeholms
sjukhus. Hon insjuknade på nytt i februari 1952 och erhöll sjuk -

Kungl. M(tj:ts proposition nr 49

ledighet t. o. m. den 4 november 1952. Därvid uppbar hon lön med B-avdrag
t. o. m. den 6 augusti 1952. Fr. o. in. den 5 november 1952 har hon vistats
i hemmet och därstädes kunnat utföra lättare sysslor.

Tidigare behandlade ersättningsfrågor

I en till medicinalstgrelsen den 9 maj 1953 inkommen skrivelse anhöll
Inga Johansson om ersättning i anledning av sjukdomen. Styrelsen överlämnade
framställningen jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t. Enligt
yttrande av överläkaren vid S:t Lars sjukhus Nils Wessel hade Inga Johansson
tidvis under åren 1946 och 1947 tjänstgjort å vårdavdelning, där
patienter med tuberkulos vårdats, och hon hade med stor sannolikhet
ådragit sig sjukdomen under sin tjänstgöring därstädes. Medicinalstyrelsen
ansåg för egen del att det icke kunde anses klarlagt, att Inga Johansson
ådragit sig sjukdomen i tjänsten, men att sannolika skäl talade därför.
Styrelsen hemställde, att Kungl. Maj :t måtte medgiva att Inga Johansson
finge för vissa angivna tider åtnjuta löneförmåner som om hon varit tjänstledig
för i tjänsten ådragen yrkessjukdom.

Statens lönenåmnd tillstyrkte dels att Inga Johansson finge för den tid
hon varit sjukledig från S:t Lars och Vipeholms sjukhus åtnjuta löneförmåner
som om hon varit tjänstledig för i tjänsten ådragen sjukdom, dels
ock att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om ersättning för sjukdomstiden
i övrigt enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Kungl. Maj:t medgav den 21 maj 1954, att Inga Johansson, med hänsyn
till föreliggande omständigheter, finge åtnjuta löneförmåner i enlighet med
lönenämndens förslag och förklarade sig vilja sedermera pröva frågan om
ersättning under viss ytterligare sjukdomstid.

Frågan om fortsatt ersättning

I ärendet har utlåtande ytterligare inhämtats från riksförsäkringsanstalten,
som uppgiver, att Inga Johansson är gift. Makarna Johansson har
i äktenskapet ett barn. Mannen är anställd som lagerarbetare med en avlöning
av 140 kronor i veckan. Makarna har icke något sparkapital men skulder
till ett belopp av 2 770 kronor.

Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, skulle anstalten
ha utgivit — förutom ersättning för läkarvård in. in. sjukpenning för
tiden den 17 januari—den 31 maj 1948 samt livränta efter 75 % invaliditet
för tiden den 5 november 1952—den 27 mars 1953, efter 50 % invaliditet
för tiden den 28 mars 1953—25 juni 1954 och efter 33Vs % invaliditet den
26 juni —den 31 december 1954. Vid utgången av sistnämnda period skulle
anstalten ha omprövat ersättningsfrågan. Livräntebeloppen skulle, räknat
efter helt år, ha uppgått till resp. 1 050, 700 och 466: 67 kronor, oberäknat
ersättningstil lägg enligt gällande bestämmelser.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 49

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker ersättning jämlikt grunderna i

yrkessjukdomsforsäkringslagen i vad avser tiderna den 17 januari_den 31

maj 1948 och fr. o. med den 5 november 1952.

Departementschefen

Greta Claesson har sammanbott med den genom olycksfall i arbete
omkomne Persson från år 1941 intill dennes död år 1953 och har tillsammans
med Persson ett barn. 1916 års olycksfallsförsäkringslag, som är tilllämplig
i detta fall, medgiver ej efterlevandelivränta åt Greta Claesson
Riksdagen har emellertid tidigare beviljat ersättning i ett antal liknande
fall. Jag tillstyrker, att Greta Claesson får uppbära ersättning i anledning

av Perssons död som om hon före olycksfallet ingått äktenskap med
honom.

Ivstrom var sysselsatt i silikosfarligt arbete åren 1899_1912 eller

möjligen till omkring år 1915. Hans ansökan om ersättning i anledning av
silikos har avslagits under hänvisning till att han icke varit i farligt arbete
inom tio år före sjukdomens yppande. Beträffande arten av Ivströms lungsjukdom
har en viss osäkerhet rått. Såväl riksförsäkringsanstalten som
forsakringsrådet bär dock ansett det befogat att räkna med att silikos
föreligger och har ej framställt erinran mot ersättning enligt grunderna i
yrkessjukdomsforsäkringslagen. Det synes skäligt, att sådan ersättning får
utga. Riksförsäkringsanstalten bär ansett, att sjukdomen yppats den 15
januari 1946. Innan tidpunkten för sjukdomens yppande fastställes, bör
anstalten låta granska befintliga röntgenbilder, som tagits år 1944 i anledning
av Ivströms lungemboli, enär skadeakten innehåller vissa antydningar
om att redan dessa bilder kan vara av betydelse för bedömningen härutlnnan.
Jag vill tillägga, att det endast torde vara förmånligare för Ivström
vid beräkningen av den till grund för livränta liggande arbetsförtjänsten,
därest dagen för sjukdomens yppande kan föras tillbaka till år 1944.

Karlsson lider av en lungsjukdom, som är synnerligen svår att diagnosticera.
Lakarna ar allmänt ense om att sjukdomen icke är karakteristisk för
silikos. Doktor Sundeil vid sjukstugan i Grängesberg framhåller, att silikos
kan ge vitt skilda röntgenbilder från olika gruvor; enligt Sundeils uppfattning
rör det sig här om silikos. Sanatorieläkaren Björklund anser sig icke
kunna bestämt ange sjukdomen men lutar åt den uppfattningen att silikos
föreligger. Centraldispensärläkaren Adler kommer närmast till diagnosen
silikos + neoplasma. Docenten Jönsson anser, att någon diagnos icke är
moj^g att stalla med ledning av röntgenbilderna, men att det är omöjligt
att enbart med ledning av dessa utesluta förekomsten av silikos. Professor
Westergren diskuterar möjligheten av morbus Schaumann + silikos men
avvisar silikostanken med hänsyn till att expositionen för silikosfarliga
ämnen ansetts ringa och röntgen närmast talar mot silikos. Försäkrings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 49 13

bolaget och försäkringsrådet har ansett att silikos icke yppats och avvisat
ersättningsanspråken.

Utredningen har nu kompletterats genom att Karlsson undersökts av
docenten Bruce. Denne anser att Karlssons yrkeshistoria — 30 års gruvarbete,
huvudsakligen som borrare under jord — val kan förklara uppkomst
av silikos. Han framhåller vidare, att erfarenheten visat att okarakteristiska
silikosfall förekommer. När yrkeshistorien är förenlig med antagandet
av silikos och ingen annan diagnos kan ställas, bör enligt Bruces
uppfattning sjukdomen på sannolika skäl uppfattas som silikos tills annan
diagnos presteras. Bruce anser, att det i Karlssons lungåkomma ingår en
silikoskomponent, och han förordar, att lungsjukdomen för närvarande
tolkas som yrkessjukdom.

Försäkringsbolaget har under hand tagit del av Bruces yttrande men
anser sig fortfarande icke kunna utgiva ersättning till Karlsson. Försäkringsrådets
beslut åtnjuter laga kraft och rådet saknar sålunda möjlighet
att vidtaga ändring i detsamma. I praktiken är fallet således utagerat på
försäkringsplanet.

Frågan är nu om tillräckligt starka skäl kan anses föreligga för att tillerkänna
Karlsson ersättning på extra ordinär väg. Inför läkarnas tveksamhet
om den rätta diagnosen synes det vara av väsentlig betydelse att komma
till större klarhet rörande spörsmålet huruvida Karlsson i sitt arbete varit
utsatt för inverkan av sådana ämnen som kan förorsaka silikos. I försäkringsärendet
har i detta hänseende undersökts sjukdomens frekvens bland
arbetarna vid gruvan. Enligt professor Westergren hade vid denna redovisats
tre fall, där silikos godtagits av försäkringsorganen; enligt Westergrens
mening ger dessa intet otvetydigt belägg för silikosrisk i gruvan. Jag
vill i detta sammanhang framhålla, att enligt vad jag inhämtat från försäkringsbolaget
ytterligare ett fall inträffat vid gruvan, i vilket silikos ansetts
föreligga.

I ett så tveksamt fall som det föreliggande hav jag ansett det angeläget
att låta ytterligare undersöka, huruvida tekniska förutsättningar föreligger
för att ådraga sig silikos på denna arbetsplats. En sådan utredning har på
min begäran skett inom riksförsäkringsanstalten. Utredningen synes visa,
att de geologiska förhållandena i kombination med de arbetstekniska och
hygieniska omständigheterna under Karlssons trettioåriga gruvarbete varit
sådana att man måste räkna med att betingelser förelegat för exposition av
sådana ämnen, som kan förorsaka silikos.

Med hänsyn till Bruces uttalande samt i betraktande av de nya uppgifter,
som presterats rörande expositionsförhållandena under Karlssons arbete i
gruvan, anser jag, att det är skäligt att statsmakterna tillerkänner Karlsson
ersättning enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Visar

Kungl. Maj:ts proposition nr 49

det sig i framtiden att silikosmisstanken kan uteslutas, kör ersättningen
givetvis upphöra att utgå. Det torde få ankomma på riksförsäkringsanstalten
att — med utgångspunkt från att silikos föreligger — avgöra vid
vilken tidpunkt sjukdomen skall anses yppad.

Jag övergår nu till de tre tuberkulosfallen. Det rör sig här om tre personer,
Lilly Wallgren, Bengt Andersson och Inga Johansson,
vilka på sannolika skäl får antagas ha ådragit sig lungtuberkulos under
tjänstgöring på laboratorier eller sjukhus. Någon ersättning med stöd av
yrkessjukdomsförsäkringslagens bestämmelser har icke kunnat utgå, enär
tuberkulos icke införts i denna lag. Fallen torde däremot ha varit ersättningsberättigade
enligt den nya yrkesskadeförsäkringslagen, därest sjukdomen
yppats efter ingången av år 1955. Statsmakterna har i några tidigare
behandlade fall medgivit ersättning på extra ordinär väg till tuberkulossmittade
(prop. 1948:307, rd. skr. 1948:461 samt prop. 1953:99, rd. skr.
1953:244). Tilläggas bör, att Kungl. Maj:t i avlöningshänseende godtagit
Lilly Wallgrens och Inga Johanssons tuberkulos som likställd med i tjänsten
ådragen yrkessjukdom. Jag föreslår att ersättning får utgå jämväl till
dessa tre personer enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I likhet med vad som föreskrevs för de ersättningsfall, vilka avgjordes
av 1954 års riksdag (prop. nr 43; statsutsk. uti. nr 31, rd. skr. nr 106),
bör ersättningens retroaktivitet begränsas till två år från den dag, då den
framställning inkom som föranlett förslag till riksdagen. Där framställningen
överlämnats av ämbetsverk, bör såsom utgångspunkt tagas den dag,
då densamma inkom till verket. Denna tidsbegränsning ansluter sig till
den preskriptionsregel, som upptagits i 1954 års lag om yrkessskadeförsäkring
(29 §).

Vid bestämmande av ersättning bör avdrag göras för vad vederbörande
för motsvarande ändamål uppburit eller kan komma att uppbära från
erkänd sjukkassa eller före den första utbetalningen från riksförsäkringsanstalten
uppburit från allmän sjukkassa och som icke skulle ha tillkommit
dem om ersättning utgått jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Vidare bör avdragas de belopp, varmed folkpension skulle ha
minskats, därest den av statsmakterna tillerkända ersättningen utgått
vid pensionens bestämmande. Däremot kan jag icke finna skäl föreligga
att, såsom försäkringsrådet föreslagit, göra avdrag från Anderssons ersättning
för det understöd — i själva verket lån — som denne uppburit av
andra medel än statens.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

medgiva att av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till statsverket åliggande, av andra medel ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 49

utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m.m.
må i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit utgivas
ersättningar i anledning av sjukdom eller olycksfall i arbete,
som drabbat i de särskilda fallen angivna personer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alf Björnelid