Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

1

Nr 24

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 och 18 §§ förordningen den
26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin,
m. m.; given Stockholms slott den 7 januari 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 16 och 18 §§ förordningen den 26
februari 1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin;

2) förordning om ändrad lydelse av 3 § 2 mom. och 4 § förordningen den
1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

3) förordning om ändrad lydelse av 1 § samt 4 § 1 och 2 mom. förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit;
samt

4) förordning om upphävande av förordningen den 7 juni 1934 (nr 230)
om skyldighet för importörer och tillverkare av bensin att inköpa motorsprit; dels

ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag rörande sulfitspritindustriens framtida
produktions- och avsättningsförhållanden.

Förslagen innebär att den nuvarande regleringen av spritmarknaden i
stort sett avvecklas såvitt angår sulfitspriten. Gällande avsättningsgaranti
och prisreglering för denna vara föreslås sålunda avskaffade. Priset för sulfitsprit
skall enligt förslaget bestämmas efter tillgång och efterfrågan. Vin&
spritcentralens ensamrätt till partihandel med och import av teknisk sprit
föreslås inskränkt i flera hänseenden. Det förordas, att sådan sprit efter tilli
Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 24.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1955

stånd av kontrollstyrelsen skall få säljas direkt till eller importeras av vederbörande
köpare i poster om i allmänhet minst tio ton.

Nuvarande tull för importerad denaturerad sprit av 40 öre per kilogram
skall enligt propositionen sänkas till tio öre per kilogram. Den nya tullsatsen
är avsedd att tillämpas under fem år från och med den 1 juli 1955.

Slutligen förordas, att skatten på motorsprit, som nu utgör sju öre per
liter, från och med den 1 juli 1955 höjes med sex öre samt från och med den
1 juli 1957 med ytterligare sex öre eller till sammanlagt nitton öre per liter.
Sistnämnda skattesats är avsedd att gälla under tre år, varefter en ny prövning
av frågan bör äga rum.

Bestämmelserna föreslås med förut angivna undantag skola träda i kraft
den 1 juli 1955.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i år 1955

Förslag
till

förordning om ändrad lydelse av 16 och 18 §§ förordningen den 26
februari 1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin

Härigenom förordnas, att 16 och 18 §§ förordningen den 26 februari 1954
angående tillverkning av brännvin skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

16 §.

1. Tillverkare äger förfoga över
av honom tillverkat brännvin allenast
för försäljning till partihandelsbolaget,
för export och för användning
i egen rörelse.

2. önskar tillverkare använda i
bränneriet tillverkat brännvin i egen
rörelse, skall han därtill söka kontrollstyrelsens
tillstånd. Vid meddelande
av sådant tillstånd äger styrelsen
föreskriva de villkor beträffande
användningen av brännvinet som
prövas erforderliga.

18 §.

Kan i fråga om brännvin, som tillverkare
försäljer till partihandelsbolaget,
frivillig överenskommelse ej
träffas om pris eller leveransvillkor
i övrigt, skall, då tillverkaren eller
bolaget det påfordrar, avgörande

(Föreslagen lydelse)

16 §.

1. Tillverkare äger förfoga över
av honom tillverkat brännvin allenast
för försäljning till partihandelsbolaget,
för export, för användning i
egen rörelse samt för försäljning
såsom motorsprit till importör eller
tillverkare av bensin eller såsom
skattefri sprit för tekniskt eller industriellt
ändamål.

2. önskar tillverkare använda i
bränneriet tillverkat brännvin i egen
rörelse eller försälja brännvinet till
annan köpare inom landet än partiliandelsbolaget,
skall han därtill söka
kontrollstyrelsens tillstånd. Vid
meddelande av sådant tillstånd äger
styrelsen föreskriva de villkor som
prövas erforderliga för anordnande
av betryggande kontroll. Tillstånd,
som avser försäljning, må, där ej
särskilda skäl till annat föranleda,
endast meddelas på villkor att
brännvinet avlämnas i poster om
lägst tio ton.

18 §.

Kan i fråga om brännvin, som tillverkats
av potatis eller spannmål och
som tillverkare försäljer till partihandelsbolaget,
frivillig överenskommelse
ej träffas om pris eller leveransvillkor
i övrigt, skall, då tillver -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1955

(Nuvarande lydelse)
träffas av en särskild prisnämnd, bestående
av sju ledamöter, av vilka
två utses av vardera parten. Övriga
tre ledamöter, däribland ordföranden,
jämte suppleanter för dem förordnas
årligen av Kungl. Maj :t.

Kostnaderna för — —----

Föreskrifter om------

(Föreslagen lydelse)
karen eller bolaget det påfordrar, avgörande
träffas av en särskild prisnämnd,
bestående av sju ledamöter,
av vilka två utses av vardera parten.
Övriga tre ledamöter, däribland ordföranden,
jämte suppleanter för dem
förordnas årligen av Kungl. Maj :t.

-------— vardera parten.

------— — av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 3 § 2 mom. och 4 § förordningen den
1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit

Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. och 4 § förordningen den 1 juli 1918

angående handel med skattefri sprit1
nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

3 §.

2 mom. Denaturerad sprit må till
riket införas, utom för statens räkning,
allenast av bolag, varom i 4 §
förmäles.

Utan hinder

skola erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

3 §.

2 mom. Denaturerad sprit må till
riket införas, utom för statens räkning,
allenast av bolag, varom i 4 §
förmäles, samt för tekniskt eller industriellt
ändamål av den som därtill
erhållit kontrollstyrelsens tillstånd.
Vid meddelande av sådant
tillstånd äger styrelsen föreskriva de
villkor som prövas erforderliga för
anordnande av betryggande kontroll.
Tillstånd må, där ej särskilda skäl
till annat föranleda, endast meddelas
på villkor att spriten införes i
poster om lägst tio ton.

------fastställd myckenhet.

Senaste lydelse av 4 § se 1934:229.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1955

5

(Nuvarande lydelse)

4 §.

Partihandel med skattefri sprit
må med undantag, varom förmäles
i 3 §, utövas allenast av partihandelsbolag,
som avses i förordningen
angående försäljning av rusdrycker;
dock må importör av bensin ävensom
tillverkare av bensin eller ombud
för denne driva handel med motorsprit,
som inköpts av bolaget,
även till återförsäljare i och för deras
rörelse.

Missbrukar partihandelsbolaget
sin partihandelsrätt enligt denna
förordning, skall vad i 12 § 2 mom.
andra stycket förordningen angående
försäljning av rusdrycker är för
där avsett fall stadgat äga tillämpning.

De föreskrifter, som, utöver vad
denna förordning innehåller, kunna
finnas erforderliga i avseende å partihandelsbolagets
verksamhet enligt
denna förordning, skola intagas i avtal,
varom förmäles i 12 § 6 mom.
förordningen angående försäljning
av rusdrycker.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

Partihandel med skattefri sprit må
med undantag, varom förmäles i 3 §,
utövas allenast av det partihandelsbolag
som avses i rusdrycksförsäljningsförordningen;
dock må importör
av bensin ävensom tillverkare av
bensin eller ombud för denne driva
handel med motorsprit även till återförsäljare
i och för deras rörelse.

Missbrukar partihandelsbolaget
sin partihandelsrätt enligt denna förordning,
skall vad i 68 § rusdrycksförsäljningsförordningen
är för där
avsett fall stadgat äga tillämpning.

De föreskrifter, som, utöver vad
denna förordning innehåller, kunna
finnas erforderliga i avseende å partihandelsbolagets
verksamhet enligt
denna förordning, skola intagas i avtal,
varom förmäles i 70 § rusdrycksför
sälj ning sförordning en.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § samt 4 § 1 och 2 mom. förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit

Härigenom förordnas, att 1 § samt 4 § 1 och 2 mom. förordningen den
3 maj 1929 om särskild skatt å bensin och motorsprit1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1954:256, av 4 § 1 mom. 1948:368 samt av 4 § 2 mom.
1951:218 (förordningen omtryckt 1948:368).

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i år 1955

(Nuvarande lydelse)

1 §.

För bensin, som till riket införes
eller här tillverkas, skall erläggas
särskild skatt av trettiotvå öre för
liter. Skatt skall dock icke utgå för
mineraloljeprodukt, som införes för
att vid oljeraffinaderi användas uteslutande
såsom råvara vid tillverkning
av bensin. För motorsprit skall
erläggas särskild skatt av sju öre för
liter.

I denna------—--

(Föreslagen lydelse)

1 §•

För bensin, som till riket införes
eller här tillverkas, skall erläggas
särskild skatt av trettiotvå öre för
liter. Skatt skall dock icke utgå för
mineraloljeprodukt, som införes för
att vid oljeraffinaderi användas uteslutande
såsom råvara vid tillverkning
av bensin. För motorsprit skall
erläggas särskild skatt av nitton öre
för liter.

----—--såsom motorsprit.

För bensin---— — —--—---------för liter.

4 §.

1. Kontroll å beskattningen av motorsprit
utövas av kontrollstyrelsen i
samband med den kontroll, varom
förmäles i förordningen angående
tillverkning och beskattning av
brännvin.

2. Partihandelsbolag som avses i
förordningen angående försäljning
av rusdrycker skall för varje kvartal
upprätta och före utgången av
påföljande månad till kontrollstyrelsen
insända en på tro och heder avgiven
deklaration angående den myckenhet
motorsprit som bolaget under
kvartalet utlämnat. Vad nu sagts
skall i fråga om tillverkare av motorsprit
äga motsvarande tillämpning
beträffande sådan motorsprit,
som tillverkaren efter tillstånd jämlikt
21 § 2 mom. förordningen angående
tillverkning och beskattning av
brännvin uttagit för användning i
egen rörelse.

Partihandelsbolaget må--—--

4 §.

1. Kontroll å beskattningen av motorsprit
utövas av kontrollstyrelsen i
samband med den kontroll, varom
förmäles i förordningen angående
tillverkning av brännvin.

2. Partihandelsbolag som avses
i rusdrycksförsäljningsförordningen
skall för varje kvartal upprätta och
före utgången av påföljande månad
till kontrollstyrelsen insända en på
tro och heder avgiven deklaration
angående den myckenhet motorsprit
som bolaget under kvartalet utlämnat.
Vad nu sagts skall i fråga om
tillverkare av motorsprit äga motsvarande
tillämpning beträffande
motorsprit, som tillverkaren efter
tillstånd jämlikt 16 § 2 mom. förordningen
angående tillverkning av
brännvin uttagit för användning i
egen rörelse eller utlämnat för försäljning.

— — —----svensk frihamn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

7

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955; dock skall skatten på
motorsprit under tiden från och med den 1 juli 1955 till och med den 30
juni 1957 utgå med allenast tretton öre för liter.

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen den 7 juni 1934 (nr 230) om
skyldighet för importörer och tillverkare av bensin att inköpa motorsprit

Härigenom förordnas, att förordningen den 7 juni 1934 om skyldighet för
importörer och tillverkare av bensin att inköpa motorsprit skall upphöra
att gälla med utgången av juni 1955.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
7 januari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om sulfitspritindustriens
framtida produktions- och avsättningsförhållanden samt anför.

I. Inledning

Frågan om sulfitspritindustriens framtida produktions- och avsättningsförhållanden
aktualiserades på flera sätt vid 1954 års riksdag. På grundval
av propositionen nr 112 genomfördes sålunda viss höjning av skatten på
motorsprit. Jag framhöll i propositionen att jag med den där föreslagna
höjningen icke tagit ställning till frågan om motorspritens beskattning på
längre sikt. Ett dylikt ställningstagande förutsatte att sulfitspritindustriens
framtida avsättningsförhållanden jämväl upptoges till bedömande. Innan
detta kunde ske, borde emellertid en översyn på området komma till stånd.
Jag nämnde vidare att behovet av en utredning rörande hithörande frågor
även gjort sig gällande vid det inom 1952 års tulltaxekommitté pågående
arbetet med en revision av tullsatserna för sprit.

Vid samma riksdag beslöts ytterligare, med bifall till propositionen nr
188, bl. a. temporärt undantag från bestämmelsen i 16 § brännvinstillverkningsförordningen,
att tillverkare äger förfoga över av honom tillverkat
brännvin allenast för försäljning till Aktiebolaget vin- & spritcentralen,
för export och för användning i egen rörelse. Med beslutet avsågs att provisoriskt
underlätta avsättningen av överskottskvantiteter hos spritfabrikerna.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 27 mars 1954 tillkallade jag
ledamoten av riksdagens andra kammare E. Severin med uppdrag att verkställa
en utredning om sulfitspritindustriens framtida produktions- och avsättningsförhållanden.
Att såsom experter biträda vid uppdragets fullgörande
tillkallades senare direktören R. Engström, Aktiebolaget svensk
sprit, filosofie doktorn P. Fitger, Sveriges kemiska industrikontor, direktören
B. Lyberg, Mo och Domsjö aktiebolag, byråchefen i generaltullstyrelsen
S. Nordqvist samt direktören Å. Svennbeck, Aktiebolaget vin- &
spritcentralen.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1955

I direktiven för utredningen erinrade jag om nyss angivna förslag till
1954 års riksdag samt framhöll, att det vore påkallat att mot bakgrunden
av erfarenheterna rörande verkningarna av den nuvarande regleringen av
spritmarknaden upptaga frågan om sulfitspritindustriens produktions- och
avsättningsförhållanden till en allsidig omprövning. Samtidigt påpekade jag
emellertid, i fråga om sprit som användes för förtäringsändamål, att potatisindustriutredningen
nyligen avlämnat betänkande med förslag angaende
stärkelse- och bränneriindustrierna, samt underströk, att frågor som sammanhänger
med förtäringsspriten sålunda inte borde utredas i nu förevarande
sammanhang.

Utredningen har med skrivelse den 5 oktober 1954 överlämnat betänkande
med förslag i ämnet (stencilerat). Vid betänkandet finnes fogat
särskilt yttrande av experten herr Engström.

Utredningens förslag innebär i huvudsak, att gällande reglering av spritmarknaden
— varigenom denna marknad pa visst sätt uppdelats mellan
sulfitspriten och potatisspriten — skall upphävas och ersättas med fri
konkurrens mellan de båda spritsorterna. För den denaturerade sulfitspriten,
som i högre grad än tidigare kommit att bli en industriell råvara,
bör inte gälla andra inskränkningar än som betingas ur nykterhets- och
ordningssynpunkter. Utredningen föreslår att sulfitspritfabrikerna får
sälja sin sprit till spritcentralen samt — efter tillstånd av kontrollstyrelsen
och under förutsättning att försäljningen sker i partier om minst 15 ton
till industrier som använder spriten i sin rörelse.

Vidare föreslår utredningen, att de nuvarande reglerna för prissättningen
slopas och att priset på sulfitspriten vid fabrikernas försäljning grundas på
tillgång och efterfrågan på varan. Den nuvarande tullen på denaturerad
sprit, 40 öre per kilogram, föreslås ersatt med en värdetull av 12 procent.
Därjämte föreslår utredningen att förutom spritcentralen sådana industrier,
som enligt förslaget får göra inköp direkt från sulfitspritfabrik,
även skall få importera sprit. Import skulle dock endast få ske i poster om
minst 15 ton och efter tillstånd av kontrollstyrelsen.

Slutligen förordar utredningen, att det stöd som sulfitspritindustrien erhåller
genom lägre skatt på motorspriten avvecklas och att denna skatt
sättes till samma belopp som bensinskatten. Härvid skulle skatten på motorsprit
höjas successivt på så sätt att motorspritskatten från och med
den 1 juli 1955 höjes med 2 öre för liter (från 7 till 9 öre), från och med
den 1 juli 1956 med 3 öre (från 9 till 12 öre) och från och med samma
datum 1957 med 5 öre (från 12 till 17 öre) för liter. Från och med den
1 juli 1958 skulle samma skatt uttagas på motorspriten som på bensinen,
eller 32 öre för liter.

Vid utredningen har fogats förslag till ändringar i förordningarna om tillverkning
av brännvin, angående handel med skattefri sprit samt om särskild
skatt å bensin och motorsprit.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1955

ö\er utredningens förslag har efter remiss yttranden avgivits av generaltullstyrelsen,
kontrollstyrelsen, kommerskollegium, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
domänstyrelsen, arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, chefen för försvarsstaben, riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap, statens handels- och industrikommission,
statens organisationsnämnd, länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs,
Västemorrlands och Västerbottens län, Aktiebolaget vin- & spritcentralen,
Aktiebolaget svensk sprit, Sveriges bränneriidkareförening u. p. a.,
Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikontor, Svenska cellulosaföreningen,
Kooperativa förbundet, Svenska pappersindustriarbetareförbundet,
Kungl. aulomobilklubben, Motormännens riksförbund, Svenska
lasttrafikbilägareförbundet. Svenska omnibusägareförbundet, Svenska
droskbilägareförbundet, Samarbetskommittén för Bilverkstädernas riksförbund
och Sveriges automobilhandlareförbund, Svenska vägföreningen, Svenska
petroleum institutet samt Svenska gulf oil company aktiebolag.

Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, Gävle, Sundsvall och
Luleå.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har bifogat yttrande från Kungl. automobilklubbens
trafikråd i Umeå.

Vid yttrandet från länsstyrelsen i Värmlands län har fogats utlåtande från
handelskammaren i Karlstad.

Utredningens förslag har vid remissbehandlingen överlag fått ett gynnsamt
mottagande. Delade meningar har emellertid framkommit bl. a. beträffande
förslaget att slopa uppdelningen av spritmarknaden mellan potatissprit
och sulfitsprit, rörande tullsättningen på importerad teknisk sprit
samt i fråga om beskattningen på motorsprit.

Jag hemställer nu att få upptaga detta ärende. Härvid bör erinras om att
förslag till ändrade straffbestämmelser i brännvinstillverkningsförordningen
som tidigare anmälts av mig, framlägges för 1955 års riksdag genom propositionen
nr 5.

II. Nuvarande förhållanden m. m.

Återblick på sulfitspritfrågan

Tiden före 1934

Den första sulfitspritfabriken kom till stånd år 1909. Ett par år senare
anlades ytterligare två fabriker. Enligt då gällande lagstiftning fick sulfitspriten
endast försäljas som denaturerad teknisk sprit och för export.

Vid 1914 års riksdag väcktes motioner om att sulfitsprit skulle få
användas till förtäringsändamål. Motionerna vann emellertid ej riksdagens
bifall. I 1918 års förordning om handeln med skattefri sprit föreskrevs
att sulfitspriten så långt möjligt skulle förbehållas avsättningen så -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 2t år 1955

som denaturerad sprit för tekniska ändamål och för motordrift under det
att potatisspriten skulle användas såsom förtäringssprit. Försörjningssvårigheterna
under det första världskriget medförde emellertid att tillverkningen
av potatisbrännvin inskränktes eller vissa år helt inställdes. Samtidigt
ökade efterfrågan kraftigt på sprit för tekniska ändamål och för
motordrift, och härav föranleddes en betydande utveckling av sulfitspritindustrien.
År 1920 fanns 22 fabriker med en total kapacitet vid full drift
av 20 000 m3 95 %. Den kraftiga expansionen beredde emellertid ganska
snart stora avsättningssvårigheter. När importen av bensin efter krigets slut
ånyo kom i gång, sjönk efterfrågan på sulfitsprit för motordrift hastigt.
Därmed ökades kraven från industriens sida på att få sälja spriten aven
för förtäringsändamål.

Bristen på förtäringssprit och avsättningssvårigheterna för sulfitspriten
ledde till att riksdagen meddelade provisoriskt tillstånd för budgetåret
1919/20 till försäljning av sulfitsprit för förtäringsändamål. Ungefär samtidigt
tillsattes en utredning, 1919 års sulfitspritsaklcunniga, som bland annat
skulle undersöka de spörsmål som sammanhängde med sulfitspritens
användning till förtäringsändamål. De sakkunnigas utredning utmynnade i
ett principuttalande av innebörd att sulfitspriten i konkurrenshänseende
borde jämställas med sprit av jordbruksprodukter samt att tillverkningen
av sprit ur sådana produkter borde begränsas och regleras i syfte att åstadkomma
en avveckling av lantbruksbrännerierna.

De sakkunnigas förslag lades år 1920 till grund för en proposition, som
i princip helt anslöt sig till förslaget. Vederbörande departementschef förordade
dels ett genomförande av en begränsning av tillverkningen av
potatisbrännvin och dels att det provisoriska medgivandet av år 1919 rörande
försäljning av sulfitsprit till förtäringsändamål förlängdes att gälla
t. o. m. budgetåret 1921/22.

Förslaget om avveckling av lantbruksbrännerierna föll i riksdagen,
medan regeringsförslagct om förlängning av 1919 års medgivande antogs.
Förlängningen gällde — på förslag av bevillningsutskottet - fem år men
inskrevs sedermera definitivt i 1926 års tillverkningsförordning.

De förhoppningar, som knutits till sulfilbrännvinets försäljning till förtäring,
infriades emellertid endast i ringa mån. Det första året (1920)
nåddes visserligen en försäljning för detta ändamål av 4 500 m3 men, när
potatisbrännvinet åter kommit i marknaden, föll siftran snabbt och nadde
under åren 1923—1928 icke upp till mer än i genomsnitt 40 m3 per år.
Sedan steg försäljningen och utgjorde 1933—1934 nära 1 000 m3. Avsättningen
såsom motorsprit avstannade nästan helt under 1920-talets första
hälft, men gick sedan upp tack vare förbättrade försäljningsmöjligheter
så att försäljningen år 1931 var 8 500 in3, motsvarande fabrikernas hela
dåvarande tillverkning av denna vara. Omsättningen för hushålls- och
tekniska ändamål steg under samma tid stadigt och utgjorde år 1931 4 400

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 dr 1955

m3. Den totala produktionen av sulfitsprit, som år 1920 utgjort 7 800
m3 95 %, sjönk 1923 till 1 700 in3 men visade sedan en ganska jämnt stigande
tendens — 7 000 in3 år 1926, 14 300 m3 år 1931 samt 19 000 in3 år
1933.

1934 års reglering

Sedan vid 1932 års riksdag väckts förslag dels av sulfitspritindustriens
förespråkare om tvångsinblandning av sulfitsprit i bensin för ökande av
sulfitspritens avsättning, dels av potatisspritens intressenter om förbud
mot användning av sulfitsprit till förtäring m. in., begärde riksdagen utredning
om hur avsättningen av inhemsk sprit till motorbränsle kunde främjas
och rörande rätten alt tillverka förtäringsbrännvin in. m. Utredningen
uppdrogs åt en 1933 tillsatt kommitté, de s. k. motorbränslesakkunniga,
som samma år avgav sitt betänkande (SOU 1933:25). De sakkunniga
fann med hänsyn till jordbruksnäringen i potatisodlingsdistrikten att sådana
anordningar borde vidtagas att avsättningen av potatisbrännvin i
lämplig omfattning säkerställdes. För att uppnå detta syfte föreslogs, att
åt potatisbrännvinet ensamt förbehölls användningen såsom råmaterial för
förtäringssprit. Däremot skulle potatisspriten inte ifrågakomma såsom teknisk
sprit eller såsom motorsprit. För sistnämnda ändamål skulle sulfitspritindustrien
erhalla avsättning av sin produktion, vilket även gällde
i fråga om jästspriten och melasspriten, därest dessa spritslag kunde i
prishänseende konkurrera med sulfitspriten. Någon tillverkningsbegränsning
för andra spritslag än potatissprit skulle inte förefinnas. Vad som
av dessa icke åtginge för tekniskt bruk skulle disponeras för inblandning
i motorbensin, för vilket ändamål importörer och tillverkare av bensin
skulle genom lagbestämmelser åläggas att inköpa sprit i förhållande
till storleken av deras bensinimport.

Motorbränslesakkunnigas förslag föranledde proposition, nr 232, till 1934
års riksdag. Enligt vad dåvarande chefen för finansdepartementet framhöll,
hade avsättningsförhållandena för potatisspriten utvecklat sig på
sådant sätt, att ett ingripande från statsmakternas sida till näringens stödjande
syntes vara av behovet påkallat. Av de olika former för tryggande
av potatisspritens avsättning som kunde tänkas låg närmast till hands
en lösning i den riktning, som de sakkunniga föreslagit. Dels innebar nämligen
denna en anknytning till det förhållandet, att förtäringsspriten sedan
gammalt väsentligen härrört från potatisspriten, och dels syntes den kunna
antagas medföra en årlig avsättningskvantitet, som motsvarade skäliga
anspråk från potatisbränneriernas sida. Några jämkningar gjordes emellertid.
Foitsatt försäljning av de särskilda märken sulfitsprit för förtäring,
som blivit i viss man inarbetade, borde ej helt förbjudas, utan spritcentralen
skulle i man av efterfrågan tillhandahalla även annan inhemsk sprit
än potatissprit för förtäringsändamål, under förutsättning att i stort sett

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1955

13

motsvarande mängd potatissprit — oberäknat den sekunda spriten
användes för försäljning som skattefri sprit. Enär vidare prisskillnaden mellan
inhemsk motorsprit och bensin var så betydande, att det knappast
kunde vara försvarligt att vidtaga åtgärder, som skulle innebära, att väsentligt
ökade kvantiteter motorsprit skulle påtvingas konsumenterna, framhölls,
att tillstånd till anläggande av nya sulfitbrännerier tills vidare inte
borde meddelas av Kungl. Maj :t, utan att alldeles särskilda skäl förelåg.
Det ansågs rimligt att de redan anlagda sulfitspritfabrikerna bereddes möjlighet
att fortsätta tillverkningen i ungefär dåvarande omfattning, angiven
till omkring 21 000 m3 95 %. Särskild handelsvinst borde ej beräknas för
sulfitspriten lika litet som beträffande potatisspriten. Departementschefen
utgick från att överenskommelse skulle kunna träffas i godo mellan spritcentralen
och bensinimportörer samt bensintillverkare om inköp av motorsprit
i förhållande till deras införsel eller produktion av bensin. Därest så
inte skulle bli fallet föreslogs tillämpning av en samtidigt framlagd förordning,
enligt vilken bensinimportörerna skulle vara skyldiga att i förhållande
till importen under viss tidsperiod inköpa motorsprit enligt av
Kungl. Maj:t bestämd inköpsprocent. Bevillningsutskottet (betänkande nr
44) ansåg det vara i hög grad angeläget, att ökad avsättning vanns för
sulfitsprit, och förutsatte att Kungl. Maj :t, därest avsättningen av sprit för
tekniskt ändamål samt för motordrift ökades, kom att medgiva avsättning
av större kvantitet än 21 000 m3 för år. Det borde tillika ankomma på
Kungl. Maj :t, därest sulfitspriten vann ökad avsättning samt särskilda
skäl därtill förelåg, att taga under omprövning, om inte tillstånd till nyanläggning
av sulfitspritfabriker borde lämnas. Riksdagen godkände utskottets
utlåtande. Förordning om skyldighet för importörer och tillverkare av bensin
att inköpa motorsprit utfärdades den 7 juni 1934 (nr 230).

Garantikvantiteten, 21 000 in3, överskreds —■ efter Kungl. Maj:ts medgivande
— redan från början av sulfitspritfabrikerna, som därefter varje
år ökade sina leveranser, så att de år 1939/40 steg till 33 000 m3.

Tiden efter 1939

Med det andra världskrigets utbrott följde en helt ändrad situation för
sulfitspriten. Samtidigt som tillverkningen av potatissprit av försörjningsskäl
måste inskränkas och tidvis nedläggas, uppstod på grund av avspärrningen
en starkt ökad efterfrågan pa sprit såväl för motordrift som för
övriga tekniska ändamål. I detta läge ansågs sulfitspritproduktionen böra
främjas. Tvångsinblandningen av sprit i bensin upphörde från den 1 juli
1940.1 anslutning till beslut vid 1939 års urtima riksdag fastställde dåvarande
chefen för finansdepartementet grunder för avtal mellan spritcentralen
och dels befintliga, dels nya sulfitspritfabriker. I enlighet härmed träffades
avtal om uppförande av sammanlagt 14 nya fabriker och utvidgning av
4 äldre anläggningar. Vidare träffades ett gemensamt avtal för de gamla

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1955

fabrikerna. Sistnämnda avtal innebar i huvudsak, att tillverkarna förband
sig att till spritcentralen leverera all den sprit, som, med utnyttjande av
sulfitluten på sätt som dittills ansetts normalt, kunde tillverkas och som
ej kom till användning i egen rörelse. Spritcentralen förband sig att till
ett på visst sätt beräknat pris inköpa all sprit som levererades. Prisberäkningen
grundade sig på självkostnaden vid en medelstor fabrik med en
tillverkning av 2 000 m3 sprit. I avtalet ingick dels oföränderliga, dels indexbetonade
kostnader. Bland de oföränderliga kostnaderna ingick amortering
med 1/7 per år av 650 000 kronor för fabriker utan absoluteringsanläggning
och för absoluteringsanläggning dessutom 1/7 av 122 000 kronor.
Vinst ingick med 2 öre per liter 100-procentig sprit. Avtalet trädde
i kraft den 1 juli 1940 och löpte till den 1 april 1947. De fyra utbyggda
äldre fabrikerna fick avtal på samma villkor som övriga.

Avtalen med de nya anläggningarna, som slöts successivt med varje
fabrik för sig, innebar i huvudsak samma tillverkningsskyldighet och avsättningsgaranti,
som gällde för de äldre.

Tvångsinblandning av motorsprit i bensin återinfördes den 1 januari 1946
men skall enligt kungörelsen den 12 december 1947 (nr 917) tills vidare
inte äga tillämpning från och med tredje kalenderkvartalet 1947.

Avtalet med de äldre fabrikerna, som löpte till den 1 april 1947, prolongerades
till den 1 juli 1948, varvid garantikvantiteten bestämdes till 50 000
m3. Denna kvantitet ökades genom tilläggsavtal med 5 000 m3. I fortsättningen
har provisoriska överenskommelser träffats. För år 1954 har avtalats
en leverans av 54 000 in3.

Prissättningen av spriten skall enligt dessa nya avtal liksom förut grundas
på fabrikernas självkostnader med tillägg av vinst av 2 öre för liter.
Amortering och ränta har däremot bortfallit i priskalkylen.

Samtliga långtidsavtal med såväl äldre som nya fabriker har numera utgått.
Sista avtalet utgick den 30 april 1954.

I december 1946 tillkallades särskilda sakkunniga —- 1946 års spritutredning
— för utredning rörande spritfabrikationens omfattning och avsättningsförhållanden.

Spritutredningen föreslog hland annat (SOU 1948: 19) att 1934 års reglering
av spritmarknaden i vad den avsåge monopol för potatisspriten på
avsättning av en mot konsumtionen av förtäringssprit svarande mängd
potatissprit skulle upphöra och att fri konkurrens skulle råda mellan potatis-
och sulfitsprit. Med hänsyn till beredskaps- och jordbruksekonomiska
synpunkter ansåg emellertid utredningen att potatisbrännerierna borde garanteras
en årlig avsättning av 22 milj. liter 50 % potatisråsprit. För sulfitspritens
del hade utredningen — främst med hänsyn till tillverkningskostnadens
höjd i förhållande till kostnaden för inköp och lagring av
bensin — inte föreslagit några fortsatta stödåtgärder och hade sålunda förutsatt
ett upphävande av de genom förordningen den 7 juni 1934, nr

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1955

15

230, meddelade föreskrifterna om tvångsinblandning av motorsprit i bensin.
Skatten på motorsprit hade av utredningen förordats snarast träda i
kraft.

Frågan angående den framtida uppdelningen av spritmarknaden i landet
har jämväl upptagits av 1949 års potatisindustriutredning, som avlämnade
sitt betänkande den 10 oktober 1953 (stencilerat). Utredningen förordade
att 1934 års riksdagsbeslut rörande avsättningen av potatissprit i
huvudsak borde gälla även fortsättningsvis.

Slutligen må erinras om det vid 1954 års riksdag beslutade, i inledningen
omnämnda undantaget från spritregleringen. Vid samma riksdag fattades,
såsom också tidigare nämnts, beslut varigenom motorspriten — i likhet
med vad tidigare varit fallet — tills vidare beskattas lindrigare än bensin.
Skillnaden i skatt mellan bensin och motorsprit utgör 25 öre.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Enligt 16 § förordningen den 26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin må tillverkare förfoga över av honom tillverkat brännvin
allenast för försäljning till partihandelsbolaget (Vin- & spritcentralen),
för export och för användning i egen rörelse. Av 18 § framgår att meningsskiljaktigheter
mellan tillverkare och spritcentralen om prissättningen skall
kunna hänskjutas till en särskild prisnämnd.

I 4 § förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri
sprit stadgas, att partihandel med skattefri sprit må utövas allenast av
partihandelsbolaget; dock må importör av bensin ävensom tillverkare av
bensin eller ombud för denne driva handel med motorsprit, som inköpts
av bolaget, även till återförsäljare i och för deras rörelse. Vidare föreskrives
i 3 §, att denaturerad sprit må — med vissa här betydelselösa undantag
— införas till riket, utom för statens räkning, allenast av partihandelsbolaget.

Tullen för importerad denaturerad sprit utgör enligt den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan 40 kronor för
100 kilogram (tulltaxenummer 253:2).

Av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit framgår, att den särskilda skatten utgör 32 öre per liter
för bensin samt sju öre per liter för motorsprit. Sistnämnda skattesats tilllämpas
även för bensin, som tillverkas av Svenska skifferoljeaktiebolaget
genom utvinning ur inhemsk skiffer.

Vidare finnes, såsom förut nämnts, förordningen den 7 juni 1934 (nr
230) om skyldighet för importörer och tillverkare av bensin att inköpa
motorsprit, vilken dock enligt kungörelse den 12 december 1947 (nr 917)
tills vidare icke skall äga tillämpning.

övriga för spritmarknadsregleringens genomförande erforderliga före -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

skrifter upptas i de avtal, som jämlikt 2 kap. 5 § förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker — efter den 1 oktober
1955 70 § rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521)
— ingås mellan staten och partihandelsbolaget. Det senaste avtalet mellan
staten och Aktiebolaget vin- & spritcentralen såsom partihandelsbolag är
dagtecknat den 24 juni 1954 och äger tillämpning fr. o. m. den 1 januari
1955.

I nämnda avtal föreskrives bl. a., att spritcentralen icke må utan Kungl.
Maj:ts tillstånd till förtäringsändamål försälja annan inom riket tillverkad
sprit än sådan, som framställts av potatis och spannmål, med mindre under
samma kalenderår i stort sett motsvarande mängd sprit av sistnämnda
slag, jämte vid rening av sådan sprit uppkommen s. k. sekunda sprit, av
bolaget användes för försäljning jämlikt förordningen om skattefri sprit.
Sprit som framställts av potatis och spannmål må icke utan Kungl. Maj :ts
tillstånd i större omfattning än nyss sagts användas för sådan försäljning.

Vidare stadgas, att i den mån sprit, som inom riket framställts ur luten
vid tillverkning av sulfitcellulosa eller eljest genom försockring av trä
eller cellulosa eller tillverkats i sammanhang med pressjästberedning eller
direkt ur melass, erbjudes till vederbörligen avtalat eller eljest fastställt
pris, skall spritcentralen verkställa inköp av sådan sprit, såvida Kungl.
Maj :t ej annorledes förordnar.

Vid spritcentralens inköp av inom riket tillverkad sprit av potatis och
spannmål gäller enligt avtalet, att prissättningen skall grundas på framställningskostnaden
i ett välskött och medelstort bränneri för framställning
av dylik sprit. Vid köp av sprit, som framställts ur luten vid tillverkning
av sulfitcellulosa eller eljest genom försockring av trä eller cellulosa skall
samma regel tillämpas, där ej Kungl. Maj :t annorledes förordnat. Annan
inom riket tillverkad sprit må icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd inköpas till
högre pris än det, som spritcentralen vid samma tid lägst erlägger för motsvarande
kvalitet sulfitsprit. För sprit av samma slag och kvalitet må ej
sättas olika inköpspris på grund av dess avsedda användning för olika
ändamål.

Beträffande spritcentralens utförsäljning av spritdrycker av olika slag
föreskrives i avtalet, att priset i stort sett, på sätt närmare angivits i propositionen
1934:232, skall beräknas efter priset på råspriten med tillägg
av kostnaderna för den färdiga varans framställning samt lagrings-, distributions-
och förvaltningskostnader. Därutöver utgår skälig handelsvinst på
skattelagd sprit, varemot sådan vinst icke må beräknas vid bestämmande
av priset för skattefri sprit.

Såsom förut antytts har vid 1954 års riksdag beslutats visst undantag
från den reglering som innefattas i nyss återgivna bestämmelser.

I förordningen den li maj 1954 (nr 221) angående temporärt undantag

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i år 1955

17

från bestämmelserna i 16 § förordningen den 26 februari 195i (nr 73)
angående tillverkning av brännvin föreskrives sålunda i 1 §, att tillverkare,
utan hinder av bestämmelserna i 16 § brännvinstillverkningsförordningen
äger förfoga över av honom tillverkat brännvin, som framställts ur
iuten vid tillverkning av sulfitcellulosa eller eljest genom försockring av trä
eller cellulosa, för försäljning till annan tillverkare av dylikt brännvin.
För sådant förfogande skall enligt 2 § tillverkare söka kontrollstyrelsens
tillstånd. Styrelsen äger meddela erforderliga kontrollföreskrifter beträffande
användningen av brännvinet hos köparen. Förordningen har trätt
i kraft den 1 juli 1954 samt gäller tills vidare till och med den 30 juni 1955.

Vidare har den 24 juni 1954 träffats tilläggsavtal mellan staten och spritcentralen
att gälla under tiden den 1 juli 1954—den 30 juni 1955. Enligt
tilläggsavtalet må spritcentralen — utan hinder av bestämmelserna i gällande
avtal — där tillverkare av sulfitsprit gör framställning om försäljning
av viss kvantitet sprit till ett lägre pris än som eljest skulle gälla,
erbjuda kemiskt industriföretag, som icke självt är tillverkare av sulfitsprit,
att köpa spriten till det lägre försäljningspris som härigenom kan
fastställas.

Produktionsförhållanden

Sulfitspriten framställes ur den vid sulfitcellulosafabrikerna uppkommande
avfallsluten (sulfitluten). Denna innehåller till sprit förjäsbara sockerarter
(cellulosasocker). I medeltal håller sulfitavfallsluten 1,6 å 1,8 %
jäsbara sockerarter och 0,9 % inte jäsbara sockerarter. Genomsnittligt kan
för sprittillverkning uttagas 4—5 m3 lut per ton massa.

Vid avfallslutens användning till spritfabrikation avtappas luten efter
fullbordat sulfitkok till en eller flera samlingscisterner. Härifrån pumpas
luten till en behållare, varest den neutraliseras med kalk, kalksten eller s. k.
mesa från sulfatfabrikerna. Efter avslutad neutralisering pumpas den genom
ett kyltorn eller en kylare till jäskaren. Där blandas den nu cirka 30°C
varma luten med redan jäsande lut, varjämte tillföres jästnäringsmedel i
allmänhet i form av ammoniumsulfat och superfosfat eller fosforsyra. Sedan
jäsningen, som för olika fabriker varierar mellan 30—60 timmar, avslutats,
pumpas luten (mäsken), som innehåller i genomsnitt en volymprocent
alkohol, till ett förrådskar, och därifrån kontinuerligt vidare till
en högt liggande mäskbehållare, varur den rinner till destillationsapparaten.
I denna avdestilleras spriten kontinuerligt till 95 %-ig alkohol. För
uppmätning ledes denna till särskilda mätcisterner, varefter den överföres
till förrådscisterner.

Framställningen av sulfitsprit är mycket bränslekrävande. Under senare
år har utbildats vissa tekniska metoder att sänka värmekostnaderna inom
sulfitindustrien. En av dessa metoder går i huvudsak ut på att dels framställa
sprit av luten och dels utnyttja lutens torrsubstans såsom bränsle.
- Bihang till riksdagens protokoll 1!)55. 1 samt. Nr 24.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1955

Ungefär en tredjedel av de sulfitfabriker, som bedriver spritfabrikation,
har anläggningar för s. k. lutindunstning.

Enligt 7 § brännvinstillverkningsförordningen den 26 februari 1954, må
ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd brännvin tillverkas i annat bränneri än
sådant där tillverkning därav behörigen bedrivits efter ingången av juli
1951.

Tillverkningsåret 1947/48 var 33 fabriker i verksamhet. Är 1952/53
hade antalet nedgått till 30. Sedan denna tid har ytterligare en fabrik nedlagt
verksamheten.

Produktionsåret 1952/53 tillverkade 5 fabriker mindre än 1 000 m3, 11
mellan 1 000 och 2 000 in3, 12 mellan 2 000 och 4 000 m3 en mer än 5 000
m3 samt en mer än 7 000 m3.

Den sammanlagda tillverkningen av sulfitsprit, som tillverkningsåret
1934/35 uppgått till 26 407 m3, steg de följande åren ganska stadigt och
var 1939/40 34 155 m3. De följande krigsåren och efterkrigstiden visar i
allmänhet betydligt högre siffror, 1941/42 76 561 m3, 1944/45 52 095 m3
1947/48 76 901 in3, 1951/52 71 006 m3 och 1952/53 64 826 m3. Tillverkningsåret
1953/54 beräknas produktionen ha uppgått till 67 000 m3.

Avsättniiigsförhållanden
Tillverkares försäljning m. m.

Såsom framgår av redogörelsen för huvuddragen av gällande bestämmelser
äger tillverkare av sulfitsprit liksom tillverkare av annan sprit förfoga
över av honom tillverkat brännvin allenast för försäljning till partihandelsbolaget
(AB vin- & spritcentralen), för export och — efter tillstånd
av kontrollstyrelsen — för användning i egen rörelse. I syfte förhindra
att spriten användes för otillåtet ändamål äger styrelsen vid meddelande
av sådant tillstånd föreskriva de villkor beträffande användningen
av brännvinet som prövas erforderliga. Från regeln att försäljning endast
må ske till spritcentralen gäller fr. o. m. den 1 juli 1954 tills vidare t. o. m.
den 30 juni 1955 undantag såtillvida, att tillverkare må efter tillstånd av
kontrollstyrelsen sälja till annan tillverkare. Vidare har spritcentralen bemyndigats
att medverka till försäljning av sprit för lägre pris än eljest
gällande till kemisk industri som icke drives av sulfitsprittillverkare.

Till grund för beslutet om undantag från eljest gällande bestämmelser låg
en skrivelse den 2 mars 1954 från Aktiebolaget svensk sprit, som avgivits
å samtliga svenska cellulosaspritfabrikers vägnar.

I skrivelsen framhölls att inom bolaget sedan länge diskuterats möjligheterna
att finna nya avsättningsområden för cellulosaspriten, varvid förhoppningarna
närmast hade knutits till utvecklingen av en på sprit som
råvara baserad inhemsk kemisk industri. Medan flera till bolaget anslutna
cellulosaföretag redan påbörjat eller planerat framställning av kemiska
produkter på basis av cellulosasprit som råvara, hade hittills väsentligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i år 1955

19

endast Mo och Domsjö aktiebolag gått in för att i stor skala utbygga sina
på sprit baserade kemiska industrier. Nämnda bolags egen spritproduktion
vore långt ifrån tillräcklig för att medge ett fullt utnyttjande av dess på
sprit baserade kemiska industriers produktionskapacitet och bolaget hade
måst se sig om efter andra råvarukällor. Närmast hade härvid kommit i
fråga inköp från övriga svenska cellulosaspritfabriker men inköp från
dessa hade inte kunnat komma till stånd på den grund att bolaget inte kunnat
betala de priser, som spritcentralen måst begära. Bolaget hade därför
nödgats importera sprit samtidigt som övriga inhemska fabriker på grund
av den bristande avsättningen fått göra arrangemang för att lagra ett överskott,
som för närvarande uppginge till närmare 8 000 ton sprit.

Omfattningen av spritcentralens inköp från sulfitspritfabrikerna, fabrikernas
export och användning av sprit i egen rörelse under tillverkningsåren
1934/35—1952/53 i m8 95 % framgår av följande tablå.

Sprit-

centralen

Export

Egen

rörelse

Total

utlämning

1934/35 ...................

25 613

63

519

26195 i:

1939/40 ...................

33 009

5

947

33 961

1942/43 ...................

54 324

—

5 494

59 818

1945/46 ...................

67 694

95

8 040

75 829

1948/49 ...................

61 879

488

11 in

73 478

1951/52 ...................

57 933

2 900

13 053

73 886

1952/53 ...................

49 243

—

12 699

61 942

Den av spritcentralen inköpta spriten användes för försäljning såsom beskattad
sprit (visst slag av teknisk sprit och förtäringssprit) och skattefri
sprit (motorsprit och sprit för andra tekniska ändamål). Tillverkarnas användning
av sprit i egen rörelse avser i huvudsak kemisk fabrikation.

Den från sulfitspritfabrikerna under tillverkningsåret 1952/53 utlänir
nade spriten fördelades på följande sätt (avrundade tal).

Utlämnat till spritcentralen

för beskattning........................................................... 3 300 m3

» försäljning som:

skattefri sprit ................................................ 22 100 in3

motorsprit........................................................ 23 900 in3 49 300 in3

Använt i tillverkarens egen rörelse

för motordrift ............................................................ 400 m3

» kemisk fabrikation ............................................ 12 200 in3

» annat ändamål .................................................... 100 m3 12 700 in3

62 000 m3

Partihandelsbolagets försäljning

Den av spritcentralen upphandlade sulfitspriten användes såsom omnämnts
i det föregående i huvudsak för försäljning för vissa särskilda än -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1955

damål (s. k. skattelagd teknisk sprit) samt för försäljning som skattefri
sprit. Under tider då tillgången på potatissprit varit beskuren har sulfitspriten
jämväl använts för framställning av förtäringssprit. Sulfitspritens
andel av förtäringsspriten utgjorde år 1940 4,3 % (506 m3), 1942 13,8 %
(1 782 m3), 1943 98,4 % (13 881 m3), 1945 75,9 % (11 565 m3), 1948 100 %
(17 172 m3), 1950 18,4 % (3 212 m3), 1951 31,4 % (5 305 m3), 1952 58,4 %
(10 380 m3) samt 1953 12,5 % (2 285 m3).

Försäljningen av den skattelagda tekniska spriten regleras i huvudsak
genom kungörelsen den 18 december 1918 (nr 987) angående försäljning
av sprit och andra alkoholhaltiga varor för vissa särskilda ändamål och
avser tillgodoseende av behovet av dylika varor för vetenskapliga, medicinska,
farmaceutiska, tekniska, industriella och likartade ändamål. Hit hör
sålunda bland annat all sprit till apoteken samt sprit för sådan teknisk
och industriell användning för vilken skattefri sprit inte användes, t. ex.
för tillverkning av toalettpreparat, läkemedel och essenser. För inköp från
spritcentralen (eller från systembolag) av sprit för nu nämnda ändamål
kräves tillstånd av kontrollstyrelsen. Även utan att köparen erhållit särskilt
tillstånd av kontrollstyrelsen äger systembolag på vissa av kontrollstyrelsen
föreskrivna villkor försälja alkoholhaltiga varor för vetenskapligt, tekniskt
och industriellt ändamål.

För nu nämnd sprit som säljes av spritcentralen utgår omsättningsskatt
— från och med den 1 april 1954 med 2 kr 70 öre för liter — medan här
avsedd sprit som säljes av systembolagen i stort sett är beskattad på samma
sätt som förtäringsspriten.

Partihandeln med skattefri sprit är, såsom framgår av redogörelsen för
gällande bestämmelser, i princip förbehållen spritcentralen. Denna får, förutom
till detaljhandlare samt till importör och tillverkare av bensin, inom
riket försälja skattefri sprit allenast till avnämare, vilken av kontrollstyrelsen
erhållit tillstånd att av bolaget inköpa sådan sprit.

Spritcentralen får i princip inte utlämna skattefri sprit, som inte blivit
denaturerad. Denatureringen skall verkställas enligt föreskrifter som utfärdats
av kontrollstyrelsen.

Tillämpningen sker i huvudsak på följande sätt. Den som önskar inköpa
skattefri sprit hos spritcentralen gör ansökan därom till kontrollstyrelsen,
som prövar ansökningen. Bifalles densamma, meddelas sökanden inköpstillstånd.
Kopia av tillståndsbeviset tillställes spritcentralen. I beviset intages
föreskrifter om denatureringen samt uppgift om det ändamål för vilket
spriten får användas. Vidare intages bl. a. vissa föreskrifter beträffande
förvaringen och användningen av spriten. Den som erhållit tillståndsbevis
insänder order till spritcentralen, som utskriver rekvisition. I denna
intages uppgift om denatureringen. Rekvisitionen tillställes någon av spritcentralens
filialer eller Aktiebolaget svensk sprit. I sistnämnda fall översänder
Svensk sprit erforderligt antal kopior av rekvisitionen till den fabrik

Kungl. Maj:ts proposition nr 2A år 1955 21

som skall fullgöra leveransen. Sedan denna fullgjorts underrättas spritcentralen,
som tillställer köparen faktura över leveransen.

Med stöd av 8 § förordningen angående handel med skattefri sprit har
kontrollstyrelsen genom cirkulär den 2 september 1929 (nr 8) medgivit att
spritcentralen äger försälja desinfektionssprit (råsprit denaturerad med
0,25 volymprocent kemiskt ren bensol) till läkare, tandläkare och veterinär
utan att köparen behöver förete särskilt inköpstillstånd.

I skrivelse den 24 december 1934 har kontrollstyrelsen lämnat spritcentralen
generellt tillstånd att försälja skattefri sprit till vissa sjukvårdsinrättningar
och undervisningsanstalter.

Detaljhandlare med skattefri sprit antages, alltefter denatureringens art,
av kontrollstyrelsen eller spritcentralen.

Den skattefria spritens användningsområden

Spritcentralens försäljning i liter av skattefri sprit åren 1951—1953 för -

delades på följande användningsområden:

Användningsområde:

1951

1952

1953

Vetenskapi. o. labor. ändamål ............

67 000

65 000

68 000

Sjukhus ....................................................

262 000

269 000

274 000

Desinfektion ............................................

99 000

106 000

116 000

Ättikfabriker ............................................

538 000

507 000

412 000

Kem. tekniska fabriker ........................

17 002 000

13 216 000

11 770 000

Försäljning genom detaljhandlare ....

8 327 000

8 527 000

7 706 000

Motordrift ................................................

22 865 000

22 087 000

21 965 000

Summa

49 160 000

44 777 000

42 311 000

Den för kemisk-teknisk fabrikation under år 1953 försålda kvantiteten

fördelades på de olika köpande fabrikerna på följande sätt:
Försåld kvantitet

Antal fabriker

över 1 000 000 liter

1 000 000— 500 000 »

500 000— 100 000 »

Mindre än 100 000 »

1

1

12

ungefär 1 200

Spritcentralens leveranser till sulfitspritfabrikerna uppgick under år 1952
till 3,9 miljoner liter och under år 1953 till drygt 1,3 miljoner liter.

Såsom nämnts i det föregående användes viss del av sulfitspritproduktionen
av fabrikerna själva — i huvudsak för kemisk-teknisk fabrikation
och i mindre oinfattning för motordrift.

Dessa kvantiteter jämte de genom spritcentralen försålda fördelade sig år
1953 på 458 in3 till vetenskapliga och liknande ändamål, 412 in3 till ättiksfabriker,
24 016 in3 till kemisk-tekniska fabriker, 7 706 in3 till rödsprit och
blåsprit samt 22 329 in3 till motorsprit.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

I fråga om den sprit som användes av kemisk-tekniska fabriker kommer
härtill de kvantiteter, som importeras. År 1953 uppgick importen för nu
nämnda ändamål till 7,1 miljoner liter. Den totala användningen av sprit
vid de kemiska fabrikerna uppgick således nämnda år till drygt 31 miljoner
liter.

Efter 1934 års reglering av spritmarknaden utgjorde motorspriten i högre
grad än tidigare den dominerande delen av den skattefria spriten. Under
åren fram till krigsutbrottet täckte denna sprit över 60 % av användningsområdet.
Under krigsåren och tiden därefter varierade motorspriten mellan
närmare 3 000 m3 (år 1944) och 73 000 m3 (år 1946). Under åren 1951—53
har årligen 22 000—23 000 m3 vunnit avsättning för detta ändamål. Användningen
av röd- och blåsprit, som sedan krigsåren uppgått till 8 000 å 9 000
in3 per år, har inte företett några större variationer. Avsättningen av sprit
för vetenskapliga och liknande ändamål, som kvantitativt är av mindre
omfattning, 300 å 400 m3 per år, har under åren efter kriget företett en viss
ökning. Användningen av sprit för ättikfabrikation har under efterkrigstiden
varierat mellan 300 in3 (år 1945) och 700 m3 (år 1948) och uppgick
under år 1953 till drygt 400 in3.

Det mest iögonenfallande i marknadsutvecklingen är den kraftiga ökningen
under efterkrigsåren av sulfitspritens användning inom den kemiska
industrien. Från år 1934 fram till krigsutbrottet användes ungefär 3 000 å
4 000 m3 årligen inom denna industri. Under kriget blev det angeläget att
skaffa fram ersättningsprodukter för sådana som avspärrningsläget gjort
det omöjligt att importera. Härigenom kom bland annat den kemiska industri
som i sin tillverkning använde sulfitsprit att hastigt utvecklas. Användningen
av sprit inom denna industri ökades successivt under krigsåren och
åren därefter — från 5 000 m3 år 1939 till 20 000 in3 år 1949. ökningen
fortsatte under de följande åren. År 1953 användes ungefär åtta gånger
så mycket sprit för nu nämnda ändamål (31 000 m3) som under förkrigsåren.
Under de närmaste åren beräknas behovet av sprit inom nu nämnda
industri komma att betydligt ökas. Således kan nämnas att Mo och
Domsjö AB under år 1955 kommer att utöka sin butanolanläggning i sådan
omfattning att företaget utöver tidigare behov av sulfitsprit beräknas få
användning för ytterligare 20 000 in3.

Orsaken till denna ökning är enligt utredningen att finna i de landvinningar,
som sedan början av 1940-talet gjorts i fråga om möjligheterna att
använda sprit som råvara inom den kemiska industrien. Experten i utredningen,
direktör B. Lyberg, har i en vid utredningen fogad promemoria
närmare berört hithörande spörsmål.

Av promemorian framgår att den kvantitetsmässigt mest betydande av
de tillverkningar på basis av sulfitsprit, som upptagits av cellulosaindustrien,
är tillverkningen av acetaldehyd och den därpå grundade produktionen
av butanol och oktanol. Dessa produkter har fått en mycket stor an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

23

vändning i samband med den explosionsartade utvecklingen inom plastindustrien
och övergången till nya råvaror inom färg- och lackindustrien.

I fråga om den träkemiska industriens konkurrensläge framhålles att nu
nämnda tillverkningar avser typiska kemiska standardprodukter, som tillverkas
även i de stora industriländerna USA, England, Frankrike och Tyskland.
Genom höga tullskydd har framför allt England och Tyskland under 1
senare år byggt ut sin kemiska produktion. Denna volymökning är av fundamental
betydelse för konkurrenskraften, enär speciellt inom kemisk industri
produktionens storlek reglerar framställningskostnaderna. Vid utökningen
av produktionen får man en relativt låg kostnad för marginalkvantiteten,
vilket innebär att i ett land med höga tullmurar industrien
kan basera sig på en ostörd hemmamarknad och placera marginalkvantiteterna
på exportmarknaderna till förhållandevis mycket låga priser.

De industrier i England, Tyskland och Frankrike, som uppträder som
konkurrenter, har en annan utgångspunkt när det gäller råvaran än den
svenska träkemiska industrien.

I promemorian konstateras att förutsättningar för en väsentlig utbyggnad
av produktionsvolymen föreligger i form av tillgänglig råvara från de
svenska sulfitspritindustrierna. De produktionsvolymer som man därvid
skulle uppnå bcdömes vara fullt tillräckliga för att skapa erforderlig konkurrenskraft.
Emellertid är det uppenbart, framhålles vidare, att en utbyggnad
av produktionen i en storleksordning, som skulle motsvara vad
som erfordras för konkurrensduglighet gentemot de stora industriländernas
kemiska industri, kräver investeringar i en omfattning, som förutsätter
noggrant övervägande. Härvidlag erfordras uppenbarligen i första hand
någorlunda säkerhet för att erforderlig råvara kan stå till förfogande till
överkomligt pris.

Import och tull

Såsom tidigare nämnts, får denaturerad sprit införas, utom för statens
räkning, i huvudsak allenast av spritcentralen. Under senare år har spritcentralen
efter framställning av några större kemiska industrier importerat
sprit för dessa industriers räkning. På grund av den rådande konkurrensen
från utlandet i fråga om avsättningen av kemisk-tekniska produkter
framställda av sprit, har de industrier det här gäller inte kunnat betala
de priser, som spritcentralen på grund av gällande prissättningsbestämmelser
nödgats begära för den svenska spriten. Enär denna importerade
sprit använts för framställning av exportvaror, har företagen i samband
med exporten erhållit restitution av den erlagda tullen.

Tullen för denaturerad sprit utgör, såsom tidigare nämnts, 40 kronor för
100 kg. Denna tullsats har utgått sedan år 1932 och är hämtad från de bestämmelser
i tulltaxan, som tidigare gällde för spritfernissa. Enligt en vid
rubrikerna för brännvin och sprit i 1911 års tulltaxa fogad anmärkning
skulle spritlösningar, inte drickbara, i vilka alkoholhalten på grund av förefintligheten
av lösta ämnen ej kunde direkt bestämmas, ävensom sprit i
fast form hänföras till spritfernissa. Sistnämnda vara hade tull av 1 krona

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

60 öre för kg. Därvid hade emellertid anmärkts att för spritfernissa, som
inkom i kärl, innehållande mer än 20 kg, och i vilken spriten denaturerats.
skulle tullen utgå med endast 40 öre för kg.

De beräkningar som ligger till grund för sistnämnda tullsats — 40 öre
för kg -— framgår av 1906 års tulltaxekommittés betänkande den 3 maj
1909. Enligt betänkandet upptogs spritfernissa år 1889 som särskild rubrik
i tulltaxan. Tullen bestämdes i förhållande till alkoholmängden. Enär spritfernissan
innehöll högst 80 % alkohol och tullen på absolut alkohol utgjorde
1 krona 50 öre för liter fastställdes tullsatsen på spritfernissa till
1 krona 20 öre för kg.

När sedermera tullen på brännvin och sprit år 1903 höjdes blev tullen på
spritfernissa oförändrad.

Kommittén föreslog att tullen på spritfernissa skulle sättas till 1 krona
60 öre för kg. Kommittén ansåg däremot inte att tillräckliga skäl förelåg att
höja tullen på spritfernissa som vid tullbehandlingen denaturerades. Vid
bestämmande av denna uteslutande till tekniskt bruk användbara artikel
syntes hänsyn inte behöva tagas till brännvinsbeskattningen. Kommittén
erinrade i detta sammanhang om att statsmakterna vid bestämmandet av
tullen på denaturerad spritfernissa år 1889 inte tog hänsyn till då gällande
brännvinsbeskattning utan till konkurrensen med utlandet i fråga om spritfernissa
som framställts av denaturerad sprit.

Prissättningen

Före den år 1934 genomförda regleringen av spritmarknaden träffades
uppgörelse för varje inköpt parti.

Gällande, på 1934 års riksdagsbeslut grundade bestämmelser har förut
återgivits.

År 1934 hänsköts till den i 18 § brännvinstillverkningsförordningen omförmälda
prisnämnden bl. a. frågan om prissättningen på sulfitsprit. Därvid
visade det sig att kännedomen om produktionskostnaderna var i olika
hänseenden bristfällig. Prissättningen verkställdes dock för 1934/35.

Efter framställning av båda parterna, spritcentralen och Aktiebolaget
svensk sprit, tillkallades år 1936 särskilda sakkunniga att inom finansdepartementet
verkställa utredning rörande framställningskostnaderna vid produktion
av sulfitsprit. Genom de sakkunnigas försorg upprättades kalkyler
för produktion av olika slag av sprit (ej metanolfri och metanolfri sprit
samt motorsprit). Dessa kalkyler lades till grund för sedermera förda prisförhandlingar.

I den tidigare översikten har omnämnts att statsmakterna under krigsåren
vidtog omfattande åtgärder för att öka sulfitspritproduktionen. Grundläggande
för prissättningen på sulfitsprit sedan år 1940 har varit det s. k.
långtidsavtalet av den 14 juni samma år. Avtalet byggde på de tidigare
nämnda av finansministern uppdragna grunderna för avtal mellan spritcentralen
och sulfitfabrikerna.

Enligt 1954 års avtal mellan spritcentralen och Aktiebolaget svensk sprit

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1955

25

förbinder sig säljaren att under år 1954 leverera 54 000 m3 95 % sprit från
26 närmare angivna fabriker. Köparen förbinder sig att köpa denna kvantitet
med förbehåll att kontraktet får annulleras i vad avser motorsprit, om
priset på motoralkohol genom beskattning eller av andra orsaker skulle bli
så högt, att bensinbolagen ej önskar övertaga tillgängliga kvantiteter. Den
totala kvantiteten motoralkohol, som beräknas bli såld under 1954, angives
till 30 miljoner liter.

Finner säljaren att mer än 54 000 m3 sprit kan ställas till förfogande för
inhemsk konsumtion under avtalstiden, skall sådan överskjutande kvantitet
hembjudas till köparen. Om köparen inte inom en vecka accepterat hembudet
äger säljaren disponera överskjutande partier för export.

Vid fastställande av priset för den levererade spriten skall prisbestämmelserna
i långtidsavtalet av den 14 juni 1940 vara normerande med vissa
ändringar.

Kalkylen över tillverkningskostnaderna för sulfitsprit under 2:a kvartalet
1954, som avser tillverkningskostnaderna för en medelproduktion av 2,1
miljoner liter 95 % sprit per år, innehåller i huvudsak följande:

I. Ej metanolfri sprit 95 %

Kr. per
1 000 liter

A. Oföränderliga kostnader:

1. Kostnad för lutens uttagande .................................... 15: —

2. Kraft, ljus, värme och vatten ................................... 8: —

3. Kontroll ........................................................................ 1: 07

4. Aktiebolaget svensk sprit ............................................ 3: —

5. Experiment och reklam ................................................ 1: 25 28: 32

B. Indexbetonade kostnader:

1. Ånga 13,5 ton å kr. 11: 03 enl. kalkyl vid ett bräns -

lepris av kr. 68: 17 per ton kol ................................ 148: 91

2. Neutraliseringsmedel

1 000 kg mesa å kr. 26: 90 per 1 000 kg .... 26: 90

10 kg kaustik soda å kr. 520:— per

1 000 kg.................................................... 5:20 32:10

3. Jästnäringsmedel

20 kg ammoniumsulfat å kr. 288:— per

1 000 kg ................................................ 5:76

10 kg superfosfat å kr. 179:-— per

1 000 kg ................................................ 1: 79 7: 55

4. Arbetslöner .................................................................... 60: 38

5. Reparationer och underhåll ........................................ 63:55

6. Administration ............................................................ 32: 71

7. Försäkringar och skatter ............................................ 2: 79

347:99

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1955

C. Ränta:

3 % % ränta å rörelsekapital, kr. 75 000:-—, för 2 miljoner
liter = kr. 78 750 för 2,1 miljoner liter kr. 2 953: 13 ............ 1: 41

D. Pristillägg jg. jy

Sammandrag: Grupp A ............................ 28:32

» B ............................ 347:99

» C ............................ 1:41

* D ............................ 19:17 Summa kr. 396:89

eller 39,7 öre per liter 95 %

Kr. per
1 000 liter

II. Metanolfri sprit 95 %

A. Oföränderliga kostnader.................................................... ._

B. Indexbetonade kostnader:

1 030 liter råsprit enligt kalkyl under 1 å kr. 396: 89 408: 80

Änga 15 % tillägg å kostnader i kalkyl I ............ kr. 22:34

Löner: 25 % tillägg å kostnader i kalkyl 1 ........ » 15: 10 37:44

Kr. 446:24

eller 44,6 öre per liter 95 %

III. Motorsprit 99,6 %

A. Oföränderliga kostnader:

1. Kraft ................................................................

2. Försäkringar ....................................................

B. Indexbetonade kostnader:

2. 1 300 kg ånga å kr. 11: 03 ................................

3. Arbetslöner ............................................................

4. Driftsmaterial ....................................................

5. Beparationer och underhåll ............................

6. Transporter ........................................................

Pristillägg ................................................................

Sammandrag: Grupp A ............................................

» B ...........................................

» C ............................................

eller 44,3 öre per liter 99,6 %

kr.

0

: 61

0

30

0: 91

enl.

kr.

404

16

»

14

34

1

—

»

1

—

»

1

—

»

1

—

422: 50

20: —

kr.

0:

91

422:

50

»

20:

—

443: 41

Ångkostnaden för den ej metanolfria spriten utgör ungefär 37 % av
den totala kostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1955

27

Spritcentralens inköps- och försäljningspriser för olika slag av sprit under
andra kvartalet 1954 har varit följande:

Inköpspris Försäljningspris

vid spritfabrik fraktfritt köparen

Ej metanolfri sprit
öre per liter 95 %

minst 10 ton under 10 ton

40,3

Metanolfri sprit

43,21

44,8

öre per liter 95

%

44,6

Motorsprit

48,l1

49,7

i tankvagn, öre

per liter

33, T-

38,0

Enligt vad som uppgives i yttrandet från Aktiebolaget svensk sprit lämnas
efter genomförandet av de år 1954 beslutade temporära undantagsreglerna
en rabatt av omkring 15 öre per liter å den sprit som levereras till de
till cellulosaindustrien anslutna kemiska industrierna i konkurrens med importerad
sprit för framställning av exportprodukter.

Motorspritens beskattning

Tiden före 1934

I proposition till 1924 års riksdag föreslogs att skatt skulle utgå på bensin
med 4 öre för liter. Departementschefen framhöll i samband med förslaget,
att starka skäl talade för att existensmöjligheter bereddes landets
sulfitspritindustri — vilken kämpade med avsevärda avsättningssvårigheter
___då denna kunde väntas i framtiden få stor betydelse för landet. Det syntes
därför knappast kunna ifrågakomma att med skatt belägga även sulfitspriten,
vars användning för motordrift än så länge förekomme i endast
obetydlig utsträckning.

1924 års bevillningsutskott (betänkande nr 41) fann för sin del, att drivmedelsbeskattningen
i princip borde omfatta båda de då huvudsakligen
ifrågakommande motorbränslena, bensin och motorsprit, enär en skatt,
som drabbade endast bensinen, inte komme att utgöra en rättvis grund för
skattefördelningen. Ehuru sålunda jämväl motorspriten enligt utskottet
borde drabbas av den nya skatten, talade dock skäl för att spriten till en
början befriades från skattens utgörande.

1 Från den 1 mars 1954 har priset varit 0,8 öre lägre vid leverans i tankvagn om
15 ton.

2 Kalkylpris 44,3 öre; rabatt 10,6 öre. — Habattcn har emellertid från och med den 1
januari 1955 sänkts med fyra öre. I samband därmed har priset på lättbentyl höjts med
ett öre per liter.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

Riksdagen beslöt på utskottets hemställan, att skatt på motorsprit skulle
införas först den 1 juli 1929. Skattesatserna för bensin och motorsprit
sattes lika per volymenhet, och så skedde också vid den höjning av skattesatserna
som genomfördes genom förordningen den 3 juni 1927, nr 190.

Vid behandlingen av frågan vid 1929 Ars riksdag, framhöll bevillningsutskottet
i betänkande nr 11, att till följd av de prisförändringar, som
bensinen undergått under femårsperioden 1924—1929, någon säker uppfattning
inte kunnat vinnas rörande motorspritens möjlighet att i framtiden
erbjuda konkurrens med bensinen. Utskottet föreslog därför fortsatt
tillfällig skattebefrielse under tre år samt skatt under nästföljande två år
med hälften av den skattesats, som gällde för bensinen.

1929 års riksdag beslöt efter sammanjämkning, att skattefriheten för
motorsprit skulle utsträckas till den 1 juli 1933 och att skatten under
tiden från och med nämnda dag till den 1 juli 1934 skulle utgå med halva
skattesatsen för bensin.

När 1933 års utredning om hela spritmarknadsproblemet (motorbränslesakkunniga)
senare igångsattes, beslöt 1933 års riksdag i avvaktan på utredningens
slutförande fortsatt skattefrihet för motorsprit till den 1 juli
1934. Bensinskatten utgick då sedan 1932 med 10 öre per liter.

Tiden 1934—1945

Såsom nämnts i den inledande översikten infördes i samband med 1934
års reglering av avsättningsförhållandena för inhemsk sprit inblandningstvång
av sprit i bensin. I propositionen i ämnet framhölls bland annat att
denna anordning otvivelaktigt innebure en viss belastning av motortrafiken.
För att inte göra denna belastning alltför kännbar föreslogs att skattefriheten
för motorsprit skulle förlängas till den 1 juli 1937. Förslaget vann
riksdagens bifall.

Inför 1937 års riksdag framlades ånyo förslag om fortsatt uppskov med
ikraftträdandet av skatten å motorsprit, denna gång till den 1 juli 1940
(prop. nr 113). Därvid anfördes, att ett ikraftträdande av skatten skulle
för motortrafiken medföra en merkostnad av omkring 3,7 miljoner kr.
för år 1937, och det ansågs inte lämpligt, att en så pass betydande utgiftsökning
då pålades trafikens utövare. Det i propositionen föreslagna uppskovet
medgavs av riksdagen.

Inför de osäkra utsikterna att importera motorbränslen blev det vid
andra världskrigets utbrott aktuellt att vidta åtgärder för att öka produktionen
av motorsprit.

Vid 1940 års riksdag bifölls Kungl. Majrts proposition nr 135 om fortsatt
förlängning av skattefriheten för motorsprit. I propositonen anfördes att
prisskillnaden mellan bensin och motorsprit sedan år 1937 undergått någon
utjämning men även i fortsättningen syntes bli betydande. Skattebefrielsen
borde därför förlängas, ehuru förlängningen med hänsyn till ovissheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1955

29

om den blivande prisutvecklingen på området borde begränsas till ett år.

I enlighet med riksdagens beslut i frågan förlängdes skattefriheten för
motorsprit till den 1 juli 1941. Skattebefrielsen utsträcktes därefter årsvis
under krigsåren.

Tiden efter 194-5

Då frågan om skattebefrielse för motorsprit upptogs efter krigets slut i
proposition nr 42 till 1946 års riksdag uttalades, att det i och för sig syntes
vara önskvärt att ett mera definitivt beslut i ärendet bleve fattat. Hela
frågan om den inhemska produktionen av sulfitsprit och om spritens fördelning
på olika konsumtionsändamål borde emellertid upptas till omprövning.
Bl. a. med hänsyn härtill ansågs att fortsatt uppskov med skattens
ikraftträdande borde beviljas till den 1 juli 1947. Riksdagen beslöt i enlighet
härmed. I avvaktan på resultatet av 1946 års spritutredning befanns
ytterligare uppskov med ikraftträdandet av skatten å motorsprit böra medgivas
till den 1 juli 1948, och proposition (nr 65) härom till 1947 års riksdag
bifölls.

Sedan 1948 års riksdag beslutat införa en tillfällig bensinskatt av 27 öre
för liter, varigenom den totala bensinskatten höjdes från 18 till 45 öre för
liter, blev frågan om skattläggning av motorspriten aktuell. I propositionen
nr 277 föreslogs — för att utförsäljningspriset å motorsprit skulle komma
att i stort sett motsvara priset på bensin — att skatten å motorsprit,
6 öre per liter, skulle träda i kraft den 1 juli 1948 samt att från samma
dag en tilläggsskatt av 9 öre per liter skulle uttagas. Detta förslag bifölls
av riksdagen.

Vid 1950 års vårriksdag nedsattes skatten på bensin från 45 till 25 öre
för liter. För att utjämna den skillnad i försäljningspris som härigenom
kom att uppstå mellan bensin och motorsprit beslöt 1950 års höst riksdag
att tilläggsskatten å motorsprit, 9 öre för liter, inte skulle uttagas efter
utgången av 1950 och att den enligt 1929 års förordning utgående skatten
å motorsprit, 6 öre för liter, skulle sättas ur kraft under tiden den 1
januari 1951—30 juni 1952.

I proposition (nr 172) till 1952 års riksdag anmäldes bland annat att
kontrollstyrelsen föreslagit, att beskattningen av motorsprit skulle sättas i
kraft den 1 juli 1952 samt att skattesatsen därvid skulle höjas från 6 till
25 öre för liter.

För egen del ansåg jag mig emellertid böra förorda fortsatt tillfälligt
upphävande av skatten å motorsprit under ytterligare ett år eller till den
1 juli 1953, varvid jag bl. a. erinrade om pågående utredningsarbete genom
1951 års utredning rörande beskattningen av inotorfordonstrafiken samt
potatisindustriutredningen.

Riksdagen godkände vad jag sålunda förordat.

I proposition (nr 83) till 1953 års riksdag anmäldes — i samband med

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

iråga om höjning av skatten å bensin och brännoljor med 3 öre för liter
eller till 28 respektive 23 öre per liter — en av 1951 års utredning rörande
beskattningen av motorfordonstrafiken överlämnad promemoria angående
beskattningen av motorsprit, i vilken föreslagits, att beskattningen av motorsprit
skulle sättas i kraft den 1 juli 1953 och att därvid skulle tillämpas
den i 1929 års förordning angivna skattesatsen om 6 öre för liter.

I anledning av nämnda förslag uttalade jag att det vore av vikt att en
provisorisk skatt å motorsprit avpassades så, att relationen mellan priserna
på bensin och lättbentyl såvitt möjligt inte påverkades av skatteuttaget,
b rån denna utgångspunkt ansag jag mig böra förorda att beskattningen å
motorsprit sattes i kraft den 1 juli 1953 och att skatt uttogs med 3 öre för
liter.

Riksdagen godkände på hemställan av bevillningsutskottet (betänkande
nr 31) de förslag som jag förordat i propositionen (SFS 1953: 216).

Vid statsmakternas behandling av frågan angående skatten på motorsprit
från och med den 1 juli 1954 hade 1951 års sakkunniga rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken avlämnat sitt betänkande. Under hänvisning
till sitt förslag om höjning av skattesatsen för bensin med 4 öre, d. v. s.
från 28 till 32 öre för liter, förordade utredningen en höjning av skattesatsen
för motorsprit med 3 öre, d. v. s. från 3 öre till 6 öre för liter. Utredningen
anförde bl. a.

Vid sina överväganden rörande frågan om beskattningen av motorsprit
hade utredningen visserligen funnit, att om denna fråga bedömdes endast
ur vägtekniska synpunkter, anledning inte förelåg att beskatta motorspriten
lägre än bensinen. En beskattning av denna storleksordning skulle
emellertid uppenbarligen få till resultat, att sulfitspritindustrien inte skulle
kunna få avsättning för en stor del av sin produktion och därför råka i
svårigheter med driftinställelser som följd. Med hänsyn härtill — och
då det ej heller kunde bortses från det förhållandet, att sulfitspritindustrien
nått sin nuvarande storlek huvudsakligen tack vare att staten under 1940-talet på olika sätt stimulerat industriens utbyggnad — hade utredningen i
detta fall ansett sig nödsakad att frångå sin principiella inställning i fråga
om beskattningen av bland annat drivmedlen inom motorfordonstrafiken.

Utredningens förslag behandlades i den förut nämnda propositionen nr
112 till 1954 års riksdag. I propositionen framhöll jag bl. a. att den av utredningen
föreslagna skatteavvägningen innebar, att skillnaden i skatt mellan
bensin och motorsprit skulle komma att uppgå till (32—6=) 26 öre för
liter. För det dåvarande var denna skillnad endast (28—3=) 25 öre. Jag
delade utredningens uppfattning att motorspritens avsättningsläge motiverade
att skatten å motorsprit sattes lägre än skatten å bensin. Tillräckliga
skäl att vid en höjning av bensinskatten till 32 öre för liter öka skillnadsbeloppet
från 25 till 26 öre, ansåg jag dock inte föreligga. Godtogs förslaget
om en höjning av bensinskatten till 32 öre för liter, förordade jag att
skatten å motorsprit fastställdes till 7 öre för liter.

Förslaget bifölls av riksdagen.

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b år 1955
Tidigare överväganden beträffande partiliandelsrätten

Såsom tidigare nämnts äger Vin- & spritcentralen i princip ensamrätt att
driva partihandel med skattefri sprit.

Enligt förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit
i dess ursprungliga lydelse skulle rätt till partihandel med skattefri sprit
av Kungl. Maj :t tillerkännas ett eller flera, dock endast ett mindre antal,
bolag under högst fem år för varje gång.

Kungl. Maj:t gav emellertid spritcentralen ensamrätt för åren 1919—
1923. Tillståndet skulle emellertid utövas av ett för ändamålet bildat dotterbolag,
AB Skattefri sprit.

Kontrollen av detaljhandeln förlädes av kontrollstyrelsen i huvudsak hos
systembolagen. Med sulfitspritfabrikernas gemensamma försäljningsorgan,
Försäljningsaktiebolaget Sulfitsprit, träffades en överenskommelse, enligt
vilken detta bolag åtog sig distributionen av sulfitsprit från fabrikerna till
av Skattefri sprit anvisade mottagningsplatser. Enligt förordningen tillkom
det kontrollstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter för handeln med
skattefri sprit. Genom dessa i början av år 1919 utfärdade bestämmelser
förlädes den egentliga kontrollen över handeln till detaljhandelsbolagen.

Vid oktroj periodens utgång den 31 december 1923 försålde spritcentralen
sina aktier i Skattefri sprit till AB Svensk sprit.

Enligt 1918 års förordning gällde för handeln med motorsprit samma
bestämmelser som för annan denaturerad sprit. För att möjliggöra en ökad
avsättning av motorsprit ändrades förordningen år 1924 så att tillverkare
eller av honom eller hans ombud antagen återförsäljare erhöll rätt att
driva handel med motorsprit såväl i parti som detalj.

1 samband med den vid 193b års riksdag genomförda regleringen av spritmarknaden
överfördes på förslag av 1933 års motorbränslesakkunniga
partihandelsrätten till spritcentralen. Dåvarande chefen för finansdepartementet
uttalade i propositionen nr 232, att övriga däri framlagda förslag
knappast kunde genomföras utan att hela partihandeln med sprit koncentrerades
till ett organ. Då skilda spritsorter tänktes få avsättning såsom
vanlig sprit, skattefri sprit och motorsprit, vore det tydligen uteslutet, att
partihandeln överläts åt ett bolag, där bestämmanderätten tillkom sulfitspritindustrien.
Därest en särskild partihandlare skulle finnas för denna
försäljning bleve det nödvändigt att ge staten huvudinflytandet i bolaget.
Några fördelar syntes emellertid knappast vara förenade med att ha ett
sådant bolag vid sidan av spritcentralen. Tvärtom syntes stora fördelar vara
förenade med att ha ett gemensamt partihandelsbolag för all sprithandel.
Härigenom möjliggjordes, att enhetliga grunder för prissättningen
kunde tillämpas vid inköp av all sprit. Förfogandet över den inköpta spriten
skulle därefter uteslutande bero på spritcentralen, som skulle ha möjlighet
att under vissa förutsättningar disponera vilken som helst av de

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

förefintliga spritsorterna till vilket som helst av de fyra avsättningsområdena:
för förtäringsändamål, såsom skattelagd eller skattefri teknisk
sprit eller såsom motorsprit. Erfarenheten gåve inte anledning förmoda,
att varan skulle fördyras eller konsumenternas intressen eljest sämre tillgodoses
vid sprithandelns koncentration till spritcentralen än vid dess uppdelning
på två partihandelsföretag. Snarare kunde motsatsen antagas.

Bevillningsutskottet vid 1934 års riksdag anslöt sig till dessa synpunkter.

1946 års spritutredning förordade att spritcentralen skulle få behålla sin
ensamrätt att driva partihandel med skattefri sprit. Utredningen fann det
uppenbart att rörelsen med den skattefria spriten till förhindrande av missbruk
måste stå under det allmännas tillsyn och att den nuvarande anordningen,
prövad under många år, visat sig ur denna synpunkt väl fylla sin
uppgift.

Äldre överväganden rörande sulfitspritproduktionens värde ur beredskapssynpunkt

I utredningen redovisas vissa uttalanden av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap rörande sulfitspritproduktionen ur beredskapssynpunkt.
Härur må följande återges.

I en promemoria till 1946 års spritutredning kom nämnden till den slutsatsen,
att motorspriten med nuvarande produktionskapacitet inte kunde
i större utsträckning ersätta importerade drivmedel. I en framtida avspärrningssituation
torde man i stället, liksom under det gångna kriget, framför
allt vara hänvisad till gengasen såsom det huvudsakliga ersättningsbränslet.
Detta innebar emellertid att tillräckliga lager av bensin borde uppläggas
i fredstid för att trygga behoven dels under övergången till gengasdrift,
dels för sådana ändamål, som ej kan tillgodoses med gengas. Detta kunde
ske med lägre kostnad än spritproduktionen i erforderlig omfattning.

När nämnden sedan yttrade sig över utredningens förslag ingick nämnden
även på kostnaderna för att bibehålla nedlagda sulfitspritfabriker.
Nämnden beräknade dessa kostnader vid en fabrik med 2 miljoner liters
kapacitet till 94 000 kronor eller 4,7 öre per liter. Lagringskostnaderna för
bensin i bombsäkra anläggningar vore avsevärt lägre. Mer än tre års produktion
skulle kunna lagras för samma kostnad som för konservering av
en fabrik med motsvarande tillverkningskapacitet.

I yttrande till 1951 års utredning rörande beskattning av motorfordonstrafiken
sammanfattade nämnden sin ståndpunkt i fråga om motoralkoholen
på följande sätt.

1. Motoralkoholen är en biprodukt vid cellulosatillverkningen. Vid avspärrning
eller krig måste denna antagas nedgå avsevärt, även om nedgången
något kan komma att motverkas av fodercellulosaproduktionen.
Den sulfitsprit som i ett sådant läge kommer fram torde vara särskilt betydelsefull
såsom råvara för kemisk-tekniska produkter. Ett stöd åt motor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1955

33

alkoholproduktionen i fredstid ger därför icke i och för sig någon säkerhet
för att motsvarande kvantiteter motoralkohol bli producerade i det läge,
då de skulle behövas. Att driva cellulosatillverkningen enbart för att få
fram sprit skulle medföra mycket höga kostnader för spriten och torde
knappast vara praktiskt genomförbart.

2. Då spritproduktionen är mycket bränslekrävande — spriten har ett
betydligt lägre kalorivärde än det bränsle som åtgår vid framställningen -—-kan motoralkoholen icke betraktas såsom ett helt och hållet inhemskt motorbränsle;
blott i de fall, då avfallsbränsle användes, som eljest icke kan
användas för andra ändamål, kan så sägas vara fallet. I en avspärrningssituation
är bränslet ett av de bekymmersammaste försörjningsområdena.

3. Motoralkoholen är ca 30 öre dyrare motordrivmedel än bensin. Denna
merkostnad torde blott till ringa del uppvägas av en eventuellt större effekt
för lättbentyl.

4. Även med nuvarande tillverkningskapacitet är den kvantitet motorsprit
som kan erhållas obetydlig i förhållande till behovet av motordrivmedel.
Härtill kommer att motorsprit för att lämpligen kunna användas
såsom motordrivmedel bör ingå i en blandning med bensin till högst en
fjärdedel av hela blandningen. Eljest minskar motorspritens värde såsom
drivmedel avsevärt. Beredskapslagring av importerade drivmedel är således
i varje fall nödvändig; motoralkoholen har betydelse blott för att dryga ut
ett sådant lager.

5. En skattelättnad av 25 öre per liter motoralkohol skulle vid en årlig
omsättning av 25 000 m3 innebära en subvention av 6 250 000 kronor om
året. De årliga kostnaderna för bombskyddad lagring av bensin anses kunna
beräknas till 2 å 2,5 öre per liter, varvid räknats med ränta och amortering
av anläggningskostnaderna och ränta på cifkostnaden för bensin.

Sulfitspritindustriens värmekostnader ni. in.

Såsom framgår av kalkylerna för prissättning av sulfitspriten utgör
bränslekostnaderna en av de viktigaste produktionskostnaderna. Sålunda
ingår ångkostnaden för den ej metanolfria spriten med ej mindre än 37 %
av de totala kostnaderna.

Under senare år har utbildats vissa tekniska metoder att sänka värmeförbrukningen
inom sulfitindustrien, bland annat genom kombination av
indunstning av lut och spritframställning. För att erhålla en uppfattning
om industriens möjligheter att förbilliga ångkostnaderna har utredningen
uppdragit åt Mellersta och Norra Sveriges Ångpanneförening att närmare
utreda hithörande frågor.

I cn av ångpanneföreningen avgiven promemoria framhålles bl. a. att en
generell behandling av värmeproblemet numera inte är möjlig. Förhållandena
vid de olika fabrikerna skiljer sig nämligen så mycket från varandra,
att ett riktigt bedömande kräver individuell behandling av varje fabrik
för sig.

Ångpanneföreningen har närmare belyst två problem i samband med
sprittillverkningen, nämligen värmeförbrukningen vid sådan tillverkning
och möjligheterna att kombinera lutindunstning och sprittillverkning.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 24.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

Beträffande de tekniska möjligheterna att påverka värmeförbrukningen
hänvisar Ångpanneföreningen till tre metoder, refererade i Teknisk Tidskrift
av den It mars 1952. En av metoderna innebär i huvudsak att man
använder två destillationskolonner, av vilka den ena drives i vakuum och
värmes med ånga, som alstras vid kondensering av ångan från den andra
kolonnen. Vid denna metod beräknar man att ångåtgången för framställning
av 1 kg 95 % alkohol ur 1 % mäsk blir ca 6 kg vid 2,5 atmosfärers
övertryck. Enligt för närvarande använda metoder är ångåtgången ca 13
kg för framställning av motsvarande mängd alkohol. En annan av de refererade
metoderna går ut på att man komprimerar ånga från en kondensorånggenerator
och använder den till uppvärmning av en destillationskolonn.
Vid denna process åtgår för framställning av 1 kg 95 % alkohol ur 1 %
mäsk 0,5 kWh elenergi för kompressorn och 1,6 kg ånga. Vid den tredje
av de refererade metoderna, som innebär att man sätter dranken under
vakuum varigenom bildas ånga, som kan komprimeras och sedan användas,
erfordras 1,5—4 kWh och 3—4 kg ånga för framställning av motsvarande
mängd alkohol.

En spritfabriks värmeförbrukning bestämmes av den mängd ånga, som
förbrukas för destillationen och den värmemängd, som i form av för cellulosafabriken
nyttigt varmvatten kan beredas med avloppsvärme från
spritfabriken.

Möjligheterna att använda detta varmvatten i cellulosafabriken och dess
värde för fabriken är helt beroende av fabrikens maskinella utrustning och
slutproduktens art. Vid oblekt papper eller cellulosa har detta varmvatten
i regel ringa eller intet värde. Vid blekt cellulosa är förhållandena annorlunda,
men värdet av varmvattnet kan ändock variera inom vida gränser
beroende på lokala förhållanden och på möjligheterna att med varmvattnet
helt eller delvis ersätta ånga.

Ångpanneföreningen har närmare behandlat värmeåtgången vid två typer
av spritfabriker, nämligen dels sådana som har stort varmvattenbehov och
dels sådana som har litet varmvattenbehov.

Av de anförda kalkylerna framgår, att det vid fabriker med stort varmvattenbehov
genom lämplig samordning av spritfabrikens och cellulosafabrikens
värmefrågor i bästa fall är möjligt nedbringa spritfabrikens nettovärmeförbrukning
till 60 % av det direkta ångbehovet, vilket innebär en
besparing av 40 %. I promemorian tillägges emellertid att nettoförbrukningen
för det stora flertalet fabriker inom denna grupp sannolikt ligger
högre.

Vid cellulosafabriker med litet varmvattenbehov har cellulosafabriken
inte någon användning av varmvattentillskottet genom spritfabriken, önskar
man vid sådan fabrik minska värmeförbrukningen för sprittillverkningen,
står någon av de i det föregående refererade metoderna till buds.
Som regel är de därmed förknippade åtgärderna mycket kapitalkrävande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

35

om ångbehovet väsentligt skall kunna nedbringas, eller också blir ångbesparingen
tämligen blygsam vid mindre kapitaltillskott, framhålles i promemorian.
I bästa fall tycks årsvinsten motsvara 2—3 öre per liter 95 %
sprit, och i vissa fall är en reduktion av ångbehovet över huvud taget inte
ekonomiskt genomförbar.

I fråga om möjligheterna att kombinera indunstningen av lut med spritframställning
framhåller Angpanneföreningen följande.

I tekniskt avseende erbjuder det inga svårigheter att vid en och samma
anläggning både framställa sprit och utnyttja en del av lutens torrsubstans
som bränsle. Det är tvärtom så, att de båda processerna erbjuda vissa
mycket intressanta möjligheter till kombination. Härvid förutsättes naturligtvis
hittills traditionella system och metoder.

Den hittills vanligaste kombinationen innebär, att dranken från spritfabriken
indunstas och förbrännes. Därvid påverkas för spritfabrikens del
varken driften eller värmeförhållandena.

Spritdestillationen har vid en svensk fabrik sammankopplats med mäskoch
drankindunstningen på ett speciellt och tidigare icke tillämpat sätt.
Därigenom har bl. a. vunnits, att den värmeförbrukning, som behöver belasta
spritframställningen, blir exceptionellt låg.

Naturligtvis motsvarar alltid sockerförbrukningen vid spritframstälh
ningen en bränsleförlust av ca ett kg kol per kg sprit eller ca 0,75 kg kol
per liter sprit 95 %, motsvarande ca 5 öre/liter vid ett kolpris av kr. 70:—
per ton.

Huruvida sprittillverkning och luteldning skall bedrivas jämsides och
på vad sätt sådan eventuell kombination skall genomföras måste bli föremål
för ekonomiskt bedömande i varje särskilt fall. Det blir de ekonomiska
och ej de tekniska faktorerna, som äro avgörande.

För att belysa frågan angående lutindunstningens inverkan på produktionskostnaderna
har utredningen inhämtat vissa uppgifter från A/S Vinmonopolet
i Oslo. Nämnda bolag betalar för närvarande för råsprit ur
sulfitlut lägst 67,08 öre per liter 100 %, motsvarande 46,8 sv. öre per liter
96 %. I slutet av år 1952 upprättades kontrakt mellan Vinmonopolet och
Saugbrugsforeningen, Halden, om att föreningen skulle uppföra en sulfitspritfabrik
i förbindelse med lutindunstningsanläggning. Fabriken skulle
ha en tillverkningskapacitet av 4 miljoner liter råsprit. Vid kontraktets ingående
räknade man med ett spritpris på 50 öre för liter 100 % (motsvarande
35 sv. öre för liter 96 %).

Industrispriten i vissa andra länder

Genom utrikesdepartementets försorg har utredningen från de svenska
beskickningarna i Norge, Danmark, Finland, Västtyskland, Holland, Belgien,
Schweiz, England och Frankrike erhållit uppgifter om priset på sprit
som användes för industriellt ändamål samt vissa därmed sammanhängande
förhållanden.

Norge. A/S Vinmonopolet handhar all försäljning av teknisk sprit. Till -

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 2i år 1955

verkare och köpare kan inte själva träffa avtal om priset. Priset på 95 %
sprit är 1,25 n. kr per liter {motsv. 0,91 sv. kr per liter) vid leveranser
om minst 50 liter när spriten användes för sådant ändamål för vilket allmän
omsättningsavgift utgår. Användes spriten för annat ändamål utgör
priset 1,12 n. kr. per liter (moisv. 0,81 sv. kr. per liter).

Danmark. A/S De Danske Spritfabrikker har monopol på tillverkningen
och försäljningen av sprit. Priset på 95 % denaturerad sprit till tekniskt
bruk är 1,04 dkr per liter (motsvarande 0,78 sv. kr per liter) vid leverans
av poster om minst 6 000 liter i behållare om 600 liter.

Finland. All försäljning av sprit sker genom det statliga monopolföretaget
Alkoholiliike O/Y (Alko). Alkos inköpspris på industrisprit, som fastställes
vid förhandlingar mellan spritproducenterna och Alko, uppgår till
22 mark per kg 100 % metanolhaltig sprit och 23,25 mark per kg 100 %
metanolfri sprit. Tillverkare, som själva önskar disponera över egen sprit,
får göra detta efter en skenförsäljning till och återköp från Alko.

Västtyskland. Försäljningspriset för enkeldenaturerad sprit som användes
för rengörings-, tvätt- och desinfektions-, uppvärmnings-, kok- och belysningsändamål
uppgår till (skattefritt) 90 DM per 100 I. vinsprit (motsvarande
1,12 sv. kr. per liter). Industrispriten är f. n. skattefri. Vid export
av varor som framställts av industrisprit beräknas brännvinspriset till 40
DM för 100 liter vinsprit (motsvarande 0,50 sv. kr. för liter). Mellanskillnaden
mellan 40 DM och 90 DM restitueras, när bevis om exporten företes.

Holland. Tillverkningen av 95 å 96 % sprit är koncentrerad till ett mindre
och tre större företag. Sprittillverkarna kan i viss mån sägas ha en monopolställning.
Från dessa tillverkare köper såväl destillatörer som industriföretag
sin sprit. Ä sprit avsedd för konsumtion utgår skatt med 950 gulden
för 100 liter 100 %. Motsvarande skatt å sprit avsedd för framställning av
kosmetiska preparat är hälften, d. v. s. 475 gulden. Den sprit som användes
inom industriell verksamhet för framställning av kemiska produkter
är däremot skattefri. Den allmänna omsättningsskatten ingår dock i priset.
Priset på 100 liter 100 % sprit för industriellt ändamål var i juli 1954 67
gulden (motsvarande 0,87 sv. kr. per liter 95 %) vari ingår omsättningsskatt
(principiellt 4 procent av försäljningspriset). Priset är inte fastställt
genom några statliga bestämmelser. Vid export av produkter, som framställes
av 95 å 96 % sprit, erhålles restitution för den i priset ingående
omsättningsskatten.

Belgien. Sprit är i Belgien skattebelagt med 45 belg. francs för liter 50 %
(motsvarande 4,68 sv. kr för liter). Förbrukare, som använder sprit för
bl. a. framställning av kemikalier — inkl. ättika -— för uppvärmning,
belysning och produktion av motorbränsle, är emellertid befriade från denna
skatt, därest förbrukaren underkastar sig viss kontroll, bl. a. denaturering.
Försäljningspriset för sprit för industriella ändamål utgör för närvarande
omkring 10 belg. francs per liter 100 % (motsvarande 1,04 sv. kr. för

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1955

37

liter). Priset fastställes inte genom statliga bestämmelser utan varierar med
marknadsförhållandena.

Schweiz. Försäljningspriset på 95 % sprit (Industrie-Feinsprit) uppgår
till 102:52 sfrcs per 100 liter (motsvarande 1,22 sv. kr. per liter 95%).
Försäljningspriset fastställes på begäran av finansdepartementet genom bokslut
i förbundsrådet.

England. Priset på 95 % sprit avsedd för industriell användning varierar
mellan 2 sh. 9 d. och 2 sh. 1U/2 d. per proof gallon (motsvarande
0,73—0,78 sv. kr per liter 95 %) beroende på den inköpta kvantiteten. Priset,
som är oberoende av statliga bestämmelser, fastställes i varje särskilt
fall genom avtal mellan tillverkare och köpare. Den denaturerade industrispriten
är inte skattelagd.

Frankrike. De i smakhänseende goda kvaliteterna går huvudsakligen till
förtäring eller till exempelvis farmaceutiskt bruk och betingar ett relativt
högt pris, omkring 32 000 frcs för 100 liter 100 % (motsvarande 4,77 sv. kr.
per liter). I detta belopp ingår vissa direkta och indirekta skatter. Priset
på sprit avsett för vinaigretillverkning o. dyl. betingar ett något lägre pris,
i allmänhet omkring 18 000 frcs jämte skatter (motsvarande 2,68 sv. kr
per liter). Alla prislägen finns sedan ända ned till omkring 3 600 frcs (motsvarande
0,53 sv. kr per liter) för den sämsta sorten sprit. Exportpriserna
för de olika kategorierna ligger i allmänhet väsentligt under dessa priser
och på en nivå av omkring 6 500—7 500 frcs (motsvarande 0,97—1,12 sv.
kr per liter). För vissa överskottskvantiteter ligger priserna betydligt lägre.

III. Utredningen

Sulfitsprit och potatissprit

Utredningen tar till en början upp frågan om sulfitspritens och potatisspritens
ställning i förhållande till varandra även i fortsättningen bör vara
underkastad reglering. Härvid erinrar utredningen om att den år 1934
beslutade regleringen i huvudsak betingades av farhågor för att sulfitspriten
skulle tränga ut potatisspriten såsom förtäringssprit. Härom anför
utredningen.

Dessa farhågor synes ha varit överdrivna. Under 1920-talet, då fri konkurrens
rådde mellan sulfitsprit och potatissprit och råvarupriset fick slå
igenom i utförsäljningspriset, var konkurrensen mellan de båda spritsorterna
i stort sett obefintlig. År 1921 uppgick visserligen sulfitspritens andel
i förtäringsspriten till 5,7 % men sjönk därefter till 1,1 % år 1923 och
höll sig de följande åren fram till år 1930 under 1 %. Under de första
åren av 1930-talet ökades sulfitspritens andel av förtäringsspriten fram till
år 1933, då 8,4 % avsattes för detta ändamål. De minskade inköpen av potatissprit
berodde mellertid endast i mindre mån på konkurrensen från sulfitspriten
utan närmast på att spritcentralens inköp av potatissprit under
några år överstigit det beräknade behovet med ej oväsentliga kvantiteter.
Under åren efter 1934 års reglering varierade sulfitspritens andel i förtär.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1955

ringsspriten mellan 4 och 8 %. Under krigsåren kom sulfitspriten att helt
dominera förtäringsspritmarknaden på grund av att tillverkningen av potatissprit
av försörjningspolitiska skäl helt inställdes eller inskränktes. Erfarenheterna
under dessa år gav dock vid handen att allmänheten avgjort
föredrog potatissprit framför sulfitsprit. När spritcentralen under tider då
potatisspriten varit sa gott som borta från marknaden släppte ut potatissprit
i handeln visade det sig att allmänhetens efterfrågan helt koncentrerades
på denna vara.

De anförda siffrorna från tiden före 1934 liksom erfarenheterna rörande
allmänhetens efterfrågereaktion under krigsåren vid de tillfällen då potatisspriten
kom i marknaden ger enligt utredningens mening ett bestämt intryck
av att något allvarligare intrång i fråga om potatisspritens avsättning
inte skulle bli följden om den fria konkurrensen mellan potatis- och sulfitspriten
återställdes. Spritmarknaden skulle då utan någon reglering uppdelas
så att sulfitspriten på grund av sin prisbillighet vunne avsättning såsom
skattefri och skattelagd teknisk sprit under det att förtäringsspritmarknaden
skulle komma att täckas av sprit tillverkad av potatis. Utredningen
finner därför att 1984 års reglering av spritmarknaden bör upphävas.
Skulle det visa sig att efterfrågan på potatissprit kommer att sjunka
under den nivå, som bedömes som önskvärd ur jordbruksekonomiska synpunkter
eller av beredskapsskäl, torde frågan om statliga stödåtgärder för
potatisspriten åter få övervägas.

Handeln med sulfitsprit

Utredningen erinrar om att enligt gällande bestämmelser tillverkare av
sulfitsprit endast far sälja sin tillverkning till spritcentralen eller exportera
densamma. Därjämte får tillverkaren efter tillstånd av kontrollstyrelsen
använda spriten i egen rörelse. Partihandeln med denaturerad sprit handhaves
av spritcentralen och innefattar försäljning till sådana som erhållit
kontrollstyrelsens tillstånd att inköpa skattefri sprit, i huvudsak kemisktekniska
fabriker, bensinbolag, ättikfabriker och institutioner av olika slag,
samt försäljning till återförsäljare av röd- och blåsprit.

Enligt vad utredningen funnit har behov av en förenkling av formerna
för handeln med skattefri sprit under senare år gjort sig gällande bland
annat från den kemiska industri som har grundat sin produktion på sprit
Som råvara; denna industri har genomgått en språngartad utveckling, vilken
sammanhänger med att industrien tagit upp tillverkning av olika kemiska
produkter genom omvandling av sprit. De produkter det här gäller, acetaldehyd,
butanol, butylacetat och oktanol m. fl., har kommit till användning
inom olika områden, bland annat inom plastindustrien. Nu nämnda ämnen
är typiska kemiska standardprodukter, som tillverkas även i de stora industriländerna
USA, England och Tyskland. I dessa länder baserar man emellertid
produktionen på andra ämnen än sprit, såsom crackningsgaser från
petroleumindustrien. Den svenska industrien på området bedömes såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 dr 1955

39

konkurrenskraftig under förutsättning att råvarukostnaderna, bland vilka
spritpriset är det mest framträdande, kan hållas nere. Flertalet av de industrier
som upptagit denna tillverkning — Mo och Domsjö Aktiebolag, Stora
Kopparbergs Bergslags Aktiebolag och Uddeholms Aktiebolag — producerar
själva spriten. Även vissa utanför cellulosaindustrien stående företag
har tagit upp liknande tillverkning.

Inom bland annat Mo och Domsjö Aktiebolag har den kemiska produktionen
fått sådan omfattning att den egna spritproduktionen inte varit tillräcklig
att fylla råvarubehovet. Enligt gällande bestämmelser skulle bolaget
vara uteslutande hänvisat att göra sina inköp hos spritcentralen. På
grund av konkurrensen från utlandet i fråga om priset på slutprodukten
har bolaget inte kunnat betala de priser spritcentralen nödgats begära. Med
anledning härav har från industriens sida starka önskemål gjort sig gällande
att en större frihet skulle medgivas i fråga om handeln med sulfitsprit. Såsom
angivits i det föregående bär statsmakterna under innevarande år temporärt
medgivit att tillverkare av sulfitsprit må sälja av sin produktion
till annan tillverkare.

Utredningen konstaterar, att den hittillsvarande utvecklingen inom den
industri varom här är fråga tyder på att en konkurrenskraftig kemisk industri
baserad på sprit som råvara kan byggas upp inom landet. Det synes
därför vara ett samhällsekonomiskt intresse att denna utveckling inte hindras
genom föreskrifter som inskränker industriernas handlingsfrihet utöver
vad som kan anses oundgängligen nödvändigt med hänsyn till nykterhets-
och ordningssynpunkter. Utredningen erinrar om att den nuvarande
ordningen i stort sett ej betingats av ordnings- och nykterhetssynpunkter
utan i huvudsak kommit till stånd på grund av angelägenheten att i början
av 1930-talet stödja potatisspritindustrien.

Enligt den nuvarande ordningen engageras vid huvudparten av försäljningen
förutom köpare och säljare såväl kontrollstyrelsen som spritcentralen
och Svensk sprit. Arbetsgången har tidigare skildrats i samband med
redogörelsen för sulfitspritindustriens avsättningsförhållanden och partihandelsbolagets
försäljning.

Utredningen påpekar, att den kvantitativt största delen av sulfitspriten
levereras direkt från fabrikerna till avnämarna. Spritcentralen utövar icke
någon kontroll över att fabrikerna fullgör denatureringsföreskrifterna eller
över köparnas handhavande av spriten. Tillsynen åligger i stället kontrollstyrelsen.

Enligt utredningen synes det ur kontrollsynpunkt inte möta något hinder
att låta fabrikerna utan spritcentralen som mellanhand sälja direkt till den
slutlige avnämaren. Spörsmålet angående en sådan ändring av den nuvarande
ordningen måste emellertid även bedömas med hänsyn till dess konsekvenser
ur andra synpunkter, såsom bland annat i fråga om prissättningen
på spriten. Utredningen yttrar härom.

40

Kungl. Maj ds proposition nr 24 år 1955

Såsom närmare kommer att utvecklas i det följande har utredningen ansett
sig böra förorda att den nuvarande på kalkyler uppbyggda prissättningen
avvecklas och ersättes av en prisbildning grundad på tillgång och
efterfrågan. För att en sådan prisbildning skall kunna komma till stånd på
detta område bör emellertid den som får rätt att göra inköp direkt från
fabrik även få rätt att importera sprit. Enär i huvudsak endast spritcentralen
samt — efter särskilt tillstånd — större avnämare bör få sådan rätt
synes möjligheterna till inköp direkt från fabrik böra begränsas till denna
krets. Spörsmålet angående ändring av den nuvarande ordningen för försäljningen
bör även bedömas mot bakgrunden av de olika användningsområden
inom vilka sulfitspriten avsättes och storleken av försäljningen i
de enskilda fallen.

I fråga om motorspriten synes enligt utredningens mening den nuvarande
ordningen kunna ändras på så sätt att spritfabrikerna medgives rätt att
sälja direkt till bensinbolagen. Det påpekas att denna ordning varit gällande
åren 1924—1934. Några olägenheter av densamma ur sociala synpunkter
framkom inte under denna tid. Utredningen förordar därför att de nuvarande
bestämmelserna angående handeln med skattefri sprit i vad de avser
motorsprit upphäves och att i brännvinstillverkningsförordningen intages
bestämmelse om att tillverkare äger försälja sprit för användning till motordrift.

Beträffande försäljningen till kemiska och kemisk-tekniska fabriker synes
det enligt utredningen inte möta något hinder att försäljningen efter
tillstånd av kontrollstyrelsen sker direkt från tillverkaren till köparen såväl
när det gäller kemisk industri, knuten till cellulosaindustrien, som
utanför densamma stående industri. Med hänsyn till de synpunkter som berörts
i det föregående i fråga om prissättningen och med hänsyn till att spritcentralen
har en uppbyggd organisation för distributionen synes det dock
inte ändamålsenligt att rubba den nuvarande ordningen i vidare omfattning
än som betingas av cellulosaspritindustriens önskan att genom en friare prissättning
av större kvantiteter kunna vinna avsättning för sin produktion.
Självfallet är det försäljningen till de största avnämarna som i detta sammanhang
är av intresse. Härom anföres.

En lösning vore att göra den nuvarande temporära undantagsbestämmelsen
permanent och låta den övriga försäljningen liksom hittills handhavas
av spritcentralen. Mot en sådan lösning kan emellertid anföras att den utanför
cellulosaindustrin stående kemiska industrin härigenom skulle komma i
ett sämre konkurrensläge i förhållande till de till cellulosaindustrin knutna
kemiska företagen. Men hänsyn härtill synes dessa industrier böra ha möjlighet
erhålla spriten på lika villkor. Enär samtliga till cellulosaindustrin
knutna kemiska industriföretag är av sådan storleksordning att de endast
förbrukar större kvantiteter, synes gränsdragningen mellan försäljningen
från tillverkaren och försäljningen från spritcentralen lämpligen kunna göras
så, att kemiska och kemisk-tekniska fabriker finge efter tillstånd av kontrollstyrelsen
inköpa partier om viss minimistorlek direkt från sulfitsprit -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1955 41

fabrik. Mindre kvantiteter däremot skulle liksom hittills inköpas från spritcentralen.

Utredningen förordar, att kemisk-tekniska fabriker efter tillstånd av kontrollstyrelsen
får inköpa partier om minst 15 ton (tankvagn) direkt från
sulfitspritfabrik, samt tillägger.

Sedan närmare erfarenheter vunnits rörande denna friare försäljningsform
synes böra övervägas huruvida inte den föreslagna gränsen 15 ton per
leverans torde kunna sänkas. I detta sammanhang kan nämnas att 8 fabriker
för närvarande köper partier om minst 15 ton per leverans.

Försäljningen till sjukhus, för desinfektion och för vetenskapliga och laboratorieändamål
är av mindre omfattning. De enskilda leveranserna för
dessa ändamål uppgår i regel till betydligt lägre kvantiteter än 15 ton. Försäljningen
till ättikfabrikerna sker likaledes i poster om mindre kvantiteter
än 15 ton.

Utredningen föreslår, att den här skisserade ordningen författningsmässigt
genomföres på så sätt att bestämmelse införes i brännvinstillverkningsförordningen
om att tillverkare äger efter tillstånd av kontrollstyrelsen och
på de villkor styrelsen föreskriver försälja sprit för industriellt ändamål till
annan avnämare än spritcentralen. Å kontrollstyrelsen skall ankomma att
utfärda närmare föreskrifter rörande denna försäljning. I dessa föreskrifter
bör bland annat intagas bestämmelser om att försäljning från tillverkare
endast får ske i fråga om partier om minst 15 ton för varje leverans.

I anslutning härtill påpekar utredningen, att i och med att motbokssystemet
slopas torde riskerna för missbruk av rödsprit komma att försvinna
eller i varje fall starkt minska. Med hänsyn härtill synes bestämmelserna
i fråga om rätten till detaljhandel med rödsprit böra göras till föremål för
översyn.

Prissättning, import och tull

Utredningen framhåller, att den gällande ordningen för bestämmande av
spritcentralens inköpspris på sulfitsprit har varit betingad av
den reglering som varit rådande i fråga om tillverkningen och handeln med
denna sprit. Genom denna reglering har sulfitspritindustrien vunnit avsättning
för en överenskommen produktion och därjämte erhållit ett inte oväsentligt
stöd genom att motorspriten i stort sett varit befriad från skatt.
Från dessa synpunkter har det varit påkallat att framställningskostnaderna
för sulfitspriten i görligaste mån beräknats så, att det därpå grundade försäljningspriset
även i verkligheten uteslutit de vinstmöjligheter, som statsmakterna
inte ansett borde förefinnas vid avsättningen av spriten.

Enligt utredningens uppfattning torde det generella tillverkningspris som
fastställes enligt nu gällande regler inte på ett nöjaktigt sätt tillgodose kraven
på att priset kommer att utgöra en någorlunda rättvis och likformig
ersättning för varan vid samtliga fabriker. Redan den skiftande storleksordningen
på de 30 sulfitspritfabriker som nu finns utgör en anledning härtill.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i år 1955

Dessa fabrikers tillverkningsvolym växlar mellan 0,5 och 7,3 milj. liter. För
de fabriker vilkas årstillverkning kommer att ligga långt från medeltalet,
vilket är fallet med ett flertal av dem, är det självfallet att den verkliga tillverkningskostnaden
kommer att i motsvarande mån understiga eller överstiga
tillverkningskostnaderna för en medelstor fabrik. Dessa skillnader i
tillverkningskostnader företagen emellan utjämnas i viss utsträckning på
så sätt att de olika fabrikerna från sin försäljningsorganisation erhåller ersättning
i förhållande till produktionskapaciteten på så sätt att ett större
företag får ett lägre pris än ett mindre företag.

Andra omständigheter som medför ojämnheter i tillverkningskostnaderna
anges vara olikheter i fråga om lutens beskaffenhet och spritutbytet ur densamma
samt vidare ånganläggningarnas läge i förhållande till spritfabrikerna.
Vidare torde fabrikernas geografiska läge i landet inte vara utan betydelse
för kostnaderna. Såväl skillnaden i storlek som även nu berörda
övriga ojämnheter kan sålunda i åtskilliga fall betyda, att det ekonomiska
utfallet av sprittillverkningen kan bli väsentligt skiftande vid olika fabriker.

Den gällande ordningen — och ovissheten beträffande motorspritbeskattningen
— innefattar enligt utredningen knappast något incitament för till\erkarna

kostnaderna. Åtgärder varigenom driften förbilligas skulle ju enligt de gällande
principerna för prissättningen på längre sikt medföra krav från statsmakternas
sida om att kalkylen skulle omräknas, varigenom de gjorda rationaliseringsvinsterna
ej längre skulle komma företagarna till godo. Utredningen
påpekar vidare, att gällande prissättningsregler har bidragit till att
sulfitfabriker med relativt höga tillverkningskostnader för spriten ägnat sig
åt spritproduktion.

För att få till stånd en utveckling mot mer ekonomiska produktionsenheter
synes det enligt utredningens uppfattning böra övervägas att frångå
den nuvarande ordningen. Härför talar även den omständigheten att sulfitspriten
under senare år i utpräglad grad blivit en industriel] råvara för
vilken inte synes böra gälla andra prissättningsregler än som gäller för industriella
råvaror i allmänhet. Priset synes sålunda böra bestämmas efter
tillgång och efterfrågan på varan.

Utredningen erinrar om de rationaliseringsmöjligheter inom sulfitspritindustrien
som förut redovisats under rubriken Sulfitspritindustriens värmekostnader
m. in. Därav framgår bl. a., säger utredningen, att värmeförbrukningen
vid sulfitspritfabriker med stort varmvattenbehov genom lämplig
samordning av spritfabrikens och cellulosafabrikens värmefrågor i vissa
fall torde kunna nedbringas till 60 % av de nuvarande kostnaderna. Tillämpat
på kalkylen för andra halvåret 1954 skulle detta innebära en besparing
av 6,0 öre, varigenom det kalkylerade tillverkningspriset för ej metanolfri
sprit skulle nedgå till 33,7 öre för liter. De från Norge inhämtade uppgifterna
ger vid handen att den sammanlagda tillverkningskostnaden vid en

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1955

43

nyanlagd sulfitspritfabrik beräknas ligga ungefär en fjärdedel lägre än det
pris som övriga spritfabriker i Norge erhöll för produktionen åren 1952 och
1953. Utredningen tillägger.

Av det anförda framgår att man enbart genom rationalisering av värmeförhållandena
vid vissa spritfabriker torde kunna nedbringa tillverkningskostnaderna
för sprittillverkningen i icke oväsentlig grad. Vissa av de övriga
i kostnadskalkylen ingående posterna torde enligt utredningens uppfattning
kunna förbilligas, om de föreslagna friare formerna för handeln
genomföres. Utredningen har styrkts i denna uppfattning bland annat av
innehållet i en av Mo och Domsjö aktiebolag till Kungl. Maj:t år 1938 ingiven
framställning om rätt att få anlägga en ny spritfabrik. I skrivelsen
förklarar sig bolaget kunna tillverka och försälja sulfitsprit till ett väsentligt
billigare pris än de då gällande priserna.

I detta sammanhang tar utredningen även upp frågorna om rätten till
import av skattefri sprit och om tullen på denna vara. I fråga om importbestämmelserna
anför utredningen.

Enligt nu gällande bestämmelser äger i stort sett endast spritcentralen
importera skattefri sprit. I och med att de nuvarande bestämmelserna avlöses
av en ordning där priset bestämmes efter tillgång och efterfrågan synes
även annan än spritcentralen principiellt böra beredas rätt att importera
skattefri sprit. En eventuell utvidgning av importrätten synes i huvudsak
böra bedömas med hänsyn till de konsekvenser en sådan utvidgning kan ha
ur ordnings- och nykterhetssynpunkter. Enär det här är fråga om sprit för
vilken i allmänhet gäller stränga denatureringsföresskrifter synes importrätten
ur dessa synpunkter kunna utsträckas även till annan än spritcentralen.
Det kan här nämnas att skattelagd teknisk sprit för vetenskapligt,
medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål får
införas till riket även av annan än spritcentralen. Den som önskar införa
sprit för nu nämnda ändamål skall dock ha tillstånd därtill av kontrollstyrelsen.
I fråga om den skattefria spriten synes strängare importbestämmelser
inte böra gälla än för den skattelagda tekniska spriten.

I anslutning till vad utredningen föreslagit i fråga om handeln med inhemsk
denaturerad sprit, förordar utredningen att tillverkare av varor i
vilka skattefri sprit ingår som råvara får rätt att importera sådan sprit i
poster om minst 15 ton.

För genomförande härav föreslås att i 3 § i förordningen angående handel
med skattefri sprit intages en bestämmelse om att denaturerad sprit efter
tillstånd av kontrollstyrelsen och på de villkor styrelsen föreskriver må införas
för industriellt ändamål. I de bestämmelser som det skulle ankomma
på kontroll styrelsen att utfärda bör intagas föreskrift om att införsel av
mindre kvantiteter än 15 ton ej må äga rum.

En förutsättning för att den nuvarande ordningen i fråga om prissättning
v kall kunna slopas och ersättas med eu prisbildning grundad på tillgång och
efterfrågan är, framhåller utredningen, att tullen på denaturerad sprit,
som sedan år 1932 utgår med 40 öre för kg, borttages eller väsentligt ned -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i År 1955

sattes. Utredningen föreslår därför, att denna tull ersättes med en måttlig
värdetull, förslagsvis 12 %. Enligt vad utredningen inhämtat skulle sistnämnda
tullsats stå i god överensstämmelse med det förslag till tullsatser
på kemiska produkter, som dryftats inom 1952 års tulltaxekommitté.

I anslutning till de nu återgivna förslagen anför utredningen vidare.

Den föreslagna nedsättningen av tullen på skattefri sprit torde inte nämnvärt
komma att sänka statens tullinkomster för nu nämnda sprit. Skattefri
sprit som hittills importerats har nämligen i huvudsak använts för framställning
av exportprodukter, varför tullen restituerats.

Även om handeln med sulfitsprit omlägges i enlighet med det förslag
som skisserats i föregående avsnitt kommer en betydande del av den skattefria
spriten att avsättas genom spritcentralen. Denna sprit får spritcentralen
i törsta hand anskaffa genom inköp från sulfitspritfabrikerna. Priset bestämmes
med hänsyn till tillgången och efterfrågan på varan. I den mån
spritcentralen inte anser sig kunna betala de priser som fabriken begär står
möjligheten öppen för import. Såsom framgår av avsnittet om industrispriten
i vissa främmande länder synes priserna på denna sprit vara högre i de
angivna länderna än i Sverige. På grund av överproduktion i vissa främmande
länder har dock större partier sprit för export utbjudits till lägre
priser. De ungefärliga importpriserna på 95 % råsprit för tekniskt ändamål
synes i början av innevarande år ha uppgått till 27—30 öre för liter
eif vid stora tankbåtslaster och 35—40 öre för liter fraktfritt gränsstation
i tankvagn. Dessa priser synes en rationaliserad sulfitspritindustri kunna
komma ned till. För att undvika alltför stora fluktuationer i priserna torde
spritcentralen böra hålla ett större lager än hittills.

Förslaget om slopande av särskilda beräkningsgrunder för bestämmande
av fabrikernas försäljningspris synes inte böra medföra att den nuvarande
principen i fråga om prissättningen vid spritcentralens försäljning av skattefri
sprit ändras. I likhet med vad nu är fallet synes detta pris böra bestämmas
med utgångspunkt från spritcentralens inköpspris med tillägg av kostnaderna
för framställning av den slutliga varan samt lagrings-, distributions-
och förvaltningskostnader. Enär spritcentralen enligt förslaget kommer
att inköpa den skattefria spriten till affärsmässigt konkurrerande priser
synes spritcentralen dock böra få pålägga skälig handelsvinst vid försäljningen.
På grund av spritcentralens ställning såsom statligt bolag torde
några närmare regler inte behöva uppställas rörande storleken av denna
vinst. Det torde vara tillfyllest om i avtalet mellan staten och spritcentralen
intages en allmän bestämmelse om att spritcentralen vid försäljning av
skattefri sprit skall tillämpa sådana prissättningsgrunder att allmänheten
skyddas mot obehörig fördyring av varorna på samma gång som åt bolaget
beredes skälig inkomst av rörelsen.

I detta sammanhang vill utredningen erinra om att särskilda prisregler
gäller för spritcentralen i fråga om förtäringsspriten. Enligt gällande direktiv
skall detta pris vara lika antingen spriten framställes av sulfitråsprit
eller potatissprit. Enligt utredningens uppfattning synes det lägre priset på
sulfitråspriten böra få slå igenom i priset på förtäringsspriten.

Motorspritens beskattning in. in.

Den omständigheten att motorspriten hittills varit skattefri eller belastats
med lägre skatt än bensin har, framhåller utredningen, utgjort ett inte ovä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2t år 1955

45

sentligt stöd åt sulfitspritindustrien. Under de senaste tre åren har försäljningen
av motorsprit uppgått till ungefär 22 000 m3 per år. Den nuvarande
skattelättnaden av 25 öre för liter motsvarar enbart under dessa år ett belopp
av 16,5 milj. kronor. Hade någon skattenedsättning inte förekommit
skulle staten ha tillförts detta belopp i bensin- och motorspritskatt. Utredningen
anför vidare.

Vid tidigare ställningstaganden till frågan angående stöd åt tillverkningen
av motorsprit har det hävdats att det vore ett beredskapsintresse att upprätthålla
sulfitspritindustriens produktion i viss omfattning. I diskussionen
har vidare från olika motororganisationers sida framhållits att det vore ett
konsumentintresse att den högoktaniga lättbentylen, som bestar av 25 viktsdelar
motorsprit och 75 viktsdelar bensin, fanns tillgänglig i marknaden.
Som ytterligare argument har anförts att det ur nationalekonomisk synpunkt
vore bättre att framställa motorbränsle inom landet än att belasta
handelsbalansen med import av en större mängd dyrare högoktanig bensin
än eljest skulle bli fallet.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i olika sammanhang
prövat frågan ur beredskapssynpunkt. Riksnämnden har därvid kommit till
den uppfattningen att några stödåtgärder för produktion i fredstid av motoralkohol
inte är motiverade. Nämnden har bland annat pekat på att spritproduktionen
är mycket bränslekrävande, att motorspriten ej i större utsträckning
kan ersätta importerade drivmedel och att det är mer ekonomiskt
att lagra bensin än att subventionera sulfitspritproduktionen.

Utredningen ansluter sig till riksnämndens uppfattning att det ur beredskapssynpunkt
ej finns skäl att i fortsättningen stödja sulfitspritindustrien
genom skattenedsättning för motorspriten. De synpunkter som från motororganisationernas
sida anförts om behovet av den högoktaniga bentylen har,
säger utredningen, under de senaste åren förlorat i styrka genom att högoktanig
bensin kommit i marknaden. I detta sammanhang torde böra erinras
om att landets behov av motordrivmedel endast i mycket begränsad utsträckning
täckes av lättbentyl. Denna vara fyller inte mer än 7,5 % av
bilarnas och motorcyklarnas bränslebehov. I fråga om de farhågor som yppats
om att handelsbalansen skulle ytterligare belastas genom import av en
större mängd bensin kan anföras, att framställningen av sulfitsprit jämväl
belastar handelsbalansen, enär denna fabrikation kräver inte obetydliga
mängder importerat bränsle. I fråga om de konsekvenser en avveckling av
skattencdsättningcn på motorsprit skulle få med hänsyn till sulfitspritindustriens
avsättningsförhållanden anför utredningen.

Med nuvarande pris på motorspriten skulle, om en skatt av 25 öre för
liter lades till den nuvarande skatten av 7 öre för liter, försäljningspriset
på lättbentyl komma att höjas med ungefär 6 öre för liter. Genom en sådan
höjning torde lättbentylen inte längre kunna vinna avsättning såsom motorbränsle
i konkurrens med bensinen. Produktionskostnaderna för sulfitspriten
torde dock kunna sänkas genom rationalisering av tillverkningen och
genom den friare form för handeln med denna vara som utredningen föreslagit.
På längre sikt torde det därför inte böra betraktas som helt uteslutet

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

att sulfitspriten skulle kunna vinna viss avsättning som motorsprit även
om densamma beskattas med samma belopp som bensinen. Med nuvarande
kalkylerade kostnader torde den volym sulfitsprit som hittills försålts såsom
motorsprit behöva avsättas inom andra områden. En sådan omläggning
synes för närvarande kunna komma till stånd genom den ökning i
efterfrågan på sulfitsprit, som under senare år gjort sig gällande från den
kemisk-tekniska industriens sida.

Utredningen beräknar, att omsättningen under år 1955 av sprit för kemiska
och kemisk-tekniska ändamål skall komma att uppgå till drygt
50 000 in3. Denna ökade efterfrågan synes vara tillräcklig för att den sulfitsprit
som hittills använts för motorändamål skall kunna vinna avsättning.
Den nuvarande skattenedsättningen för motorspriten torde därför kunna
avvecklas utan att sulfitspritindustrien ställes inför allvarligare avsättningssvårigheter.

För att underlätta industriens omställning till de delvis ändrade efterf
rågeförhål landen som torde uppstå genom omläggningen, vill utredningen
dock förorda, att den nuvarande skatten på motorsprit höjes successivt, så
att den först om tre år kommer i paritet med bensinskatten. Den nuvarande
skatteskillnaden, 25 öre för liter, föreslås därvid utjämnad på så sätt att
motorspritskatten från och med den 1 juli 1955 höjes med 2 öre för liter
(från 7 till 9 öre), från och med den 1 juli 1956 med 3 öre (från 9 till 12
öre) och från och med samma datum år 1957 med 5 öre (från 12 till 17 öre)
för liter. Först den 1 juli nästföljande år 1958, föreslås motorspritskatten
utgå med samma belopp som bensinskatten eller med 32 öre för liter.

Utredningen erinrar om att den nuvarande motorspritskatten inbetalas
av spritcentralen till statsverket. Efter den föreslagna omläggningen bör
skatten inbetalas av tillverkaren. Det synes böra åläggas kontrollstyrelsen
att handha uppbörden och kontrollen av denna skatt.

Beträffande förslagets konsekvenser för spritcentralen anför utredningen.

Motorspriten har för spritcentralens del utgjort ett reservförråd ur vilket
behovet av råsprit för förtäringsändamål kunnat täckas vid tider då potatisbrännerierna
av olika anledning inte kunnat leverera till spritcentralen.
Den föreslagna omläggningen torde komma att medföra att spritcentralen
nödgas nedlägga större kostnader för lagringen av råsprit för förtäringsändamål.
Likaledes torde spritcentralen på grund av den ordning som föreslagits
i fråga om prisbildningen på sprit behöva hålla större lager än för
närvarande. Kostnaderna för anläggning av lagringscisterner ovan jord beräknas
belöpa sig på ungefär 90 kr per in3. Anläggningskostnaden för cisterner
rymmande 10 000 m®, vilket beräknas utgöra tillräcklig utökning av de
nuvarande lagren, skulle således uppgå till 900 000 kr. Avskrives denna
kostnad på 10 år och beräknas en ränta av 4 % på värdet av den lagrade
spriten (beräknad till 4 miljoner kronor) skulle de årliga lagringskostnaderna
uppgå till ungefär 250 000 kr.

Utredningen anmärker, att dess olika förslag medför, att staten icke medverkar
till att upprätthålla en icke ekonomisk spritproduktion. Genomföres

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i år 1955

47

utredningens förslag kommer det i högre grad än tidigare att ligga i cellulosaindustriens
intresse att avgöra huruvida det är mest ekonomiskt att
bortskaffa luten, använda densamma som bränsle, använda luten såväl för
bränsleändamål som för samtidig framställning av sprit eller enbart för
framställning av sprit. Utredningen erinrar i detta sammanhang om de
rationaliseringsmöjligheter som förut angivits.

I detta sammanhang tar utredningen även upp frågan om nuvarande
skattelättnad för skifferoljebensin, som tillverkats vid Svenska
skifferoljeaktiebolagets anläggningar i Kvarntorp, bör bibehållas, om motsvarande
lättnad för motorspriten avvecklas. Skatten utgår enligt beslut vid
1954 års riksdag — efter förslag i propositionen nr 112 — med samma belopp
som för motorsprit eller 7 öre per liter. Utredningen erinrar om att
skattelättnaden för motorsprit åberopats såsom skäl för motsvarande lättnad
i fråga om skifferbensinen.

Utredningen har emellertid kommit till den uppfattningen, att problemet
i fråga om skifferbensinen företer väsentliga olikheter i förhållande till sulfitspriten.
Skifferbensinen faller som en naturlig fraktion vid framställningen
av olja. Framställningen av skifferbensin och eldningsolja är ej såsom sulfitsprittillverkningen
beroende av annan produktion. Produktionen av sulfitsprit
däremot är beroende av cellulosatillverkningen, vilken vid avspärrning
eller krig måste antagas nedgå avsevärt. Vidare framhålles att sulfitsprittillverkningen
är mycket bränslekrävande och att en stor del av bränslet
måste importeras. Kvarntorpsindustrien är däremot självförsörjande i
fråga om bränsle. Skifferbensinen har allsidigare användning än motorspriten.
Kvarntorpsindustrien framställer numera högoktanig bensin. Utredningen
fortsätter.

Kvarntorpsindustrien är en relativt ny industri vars framtida konkurrenskraft
och utvecklingsmöjligheter ännu inte kan överblickas. Inom densamma
försiggår för närvarande en omfattande forskningsverksamhet, som
syftar till vidare utveckling av skifferutvinningen. Den aktuella situationen
för denna industri synes i åtskilliga avseenden vara densamma som för sulfitspritindustrien
på 1920-talet, då man ansåg att denna borde stödjas för
att närmare erfarenheter skulle kunna vinnas rörande sulfitspritens värde
för motordrift. Det stöd som lämnas Kvarntorpsindustrien får — i motsats
till det stöd som sedan år 1924 lämnats sulfitspritindustrien — inte karaktär
av en förtäckt subvention, då det mot skattelättnaden svarande beloppet
skall särskilt angivas i bolagets offentliga årsredovisning.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter synes avvecklingen av skattelindringen
för motorspriten inte böra inverka på frågan om skattenedsättningen
för skifferbensinen. När den femårsperiod för vilken skattenedsättningen
medgivits för denna bensin gått till ända, bör dock frågan upptagas till förnyad
prövning.

Såsom omnämnts i inledningen bar utredningens expert herr Engström
fogat ett särskilt yttrande vid utredningens betänkande. I yttrandet anförcs

48

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1955

betänkligheter mot utredningens förslag angående beskattningen av motorsprit.
Yttrandet utmynnar i följande uttalande.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i olika yttranden,
vilka återgivas i betänkandet, hävdat, att anledning icke finnes att i fredstid
stödja en för stor spritproduktion i ändamål att hålla en beredskap i motorbränsle.
Därest nu, enligt utredningens förslag, motorspritframställningen
successivt inställes men i stället ett behov av sprit som råvara för kemisk
fabrikation framskapas, borde ett övervägande av intresset att bibehålla inhemska
råvarukällor för denna industri liksom också för övriga reguljära
behov av sprit vara påkallat, innan åtgärder vidtagas, som måste leda till
ett delvis nedläggande av den av staten förut uppammade sulfitspritindustrien.
Även frågan om bibehållandet av potatisbrännerierna — i förhållande
till även den minsta sulfitspritfabriks — mycket kostnadskrävande produktion
borde vara angeläget överväga, innan sulfitspritindustriens kapacitet
medvetet beskäres.

IV. Yttranden

Snlfitsprit och potatissprit

Utredningens förslag att avveckla den nuvarande uppdelningen av spritmarknaden
mellan potatissprit och sulfitsprit tillstyrkes i flertalet yttranden.

Sålunda delar kontrollstyrelsen utredningens uppfattning att något allvarligare
intrång i fråga om potatisspritens avsättning icke torde bli följden,
om den fria konkurrensen mellan potatis- och sulfitspriten återställes. Det
är emellertid ett önskemål att potatissprit och sulfitsprit samtidigt finnes
att tillgå i marknaden såsom förtäringssprit. Om skillnaden i råvarupris
mellan potatissprit och sulfitsprit, inklusive skattetillägg, får slå igenom i
konsumentpriset, torde detta icke komma att leda till någon avsevärd förskjutning
i spritkonsumtionen till potatisbrännvinets nackdel. I den mån
statliga stödåtgärder för potatisspriten framdeles skulle befinnas nödvändiga,
synes stöd kunna givas i form av en avsättningsgaranti för en begränsad
kvantitet under ett lämpligt antal år. En sådan stödåtgärd åt potatisindustrien
torde icke kunna förväntas medföra någon större olägenhet för
sulfitspritindustrien.

Även Vin- & spritcentralen vitsordar att vid fri konkurrens något allvarligare
intrång i fråga om potatisspritens avsättning ej skulle inträda, enär
allmänhetens efterfrågan av förtäringssprit helt är inriktad på denna spritsort.
Dock framhålles, att detta gällt, när brännvin av sulfitsprit varit åsatt
samma pris som brännvin av potatissprit. Fri konkurrens mellan de olika
spritsorterna måste innebära, såsom utredningsmannen även framhållit,
att sulfitspritens lägre pris får slå igenom i försäljningspriset till allmänheten.
Vid nuvarande råvarupris skulle en sådan prissättning betyda en
prisskillnad av omkring 1 kr. per liter för brännvinet. Spritcentralen är av
den uppfattningen, att denna relativt obetydliga skillnad i utminuterings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1955

49

priset ej torde i högre grad påverka allmänhetens inställning till de olika
brännvinsslagen. Spritcentralen biträder således utredningsmannens uppfattning,
att under normala år någon större avsättning av sulfitsprit till förtäringsändamål
ej kan påräknas. För spritcentralens del blir det emellertid
nödvändigt att hålla större lager av råsprit, så att ej störningar i leveranserna
av brännvin uppstår vid de tillfällen potatisbrännerierna genom dåligt
skördeutfall ej kan framställa erforderliga kvantiteter.

Aktiebolaget svensk sprit välkomnar förslaget och biträder utredningens
ståndpunkt att prisdifferensen i råvarukostnaden bör slå igenom i konsumentpriset
på förtäringsspriten.

I sist angivna del avstyrkes däremot förslaget av Kooperativa förbundet,
som ifrågasätter huruvida icke förtäringsspriten i högre grad än utredningen
tänkt sig bör utgå från potatisspriten som råvara. Förbundet anmärker
också att en prisskillnad på några ören per försäljningsenhet i detaljhandeln
snarare skulle få en för sulfitförtäringsspritens avsättning menlig
inverkan och bli liktydig med en diskriminerande åtgärd mot denna.

Bestämda gensagor mot förslaget anföres av lantbruksstyrelsen och Sveriges
bränneriidkareförening.

Lantbruksstyrelsen ansluter sig till potatisindustriutredningens uppfattning
att industripotatisodlingen bör erhålla fortsatt skydd i enlighet med
1934 års riksdagsbeslut. Den avsättningsgaranti, som nämnda beslut innebär,
är enligt styrelsens uppfattning en nödvändig förutsättning för att man
skall kunna få till stånd en önskvärd rationalisering av potatisbränneriindustrien.
Styrelsen framhåller vidare, att industripotatisodlingens betydelse
för jordbruket är större än som framgår av siffran på den därför nyttjade
arealen — 15 000 hektar — eftersom fabrikspotatisodlingen ofta utgör
den väsentliga inkomstkällan för de jordbruk å vilka den bedrivs. Odlingen
av fabrikspotatis spelar en viktig roll vid felslagen potatisskörd, särskilt i
händelse av avspärrning. — Beträffande förslaget att låta det lägre priset
för sulfitsprit slå igenom på priset för därav tillverkad förtäringssprit påpekar
styrelsen att detta skulle föranleda ytterligare ökad osäkerhet för
odlarna. Ett lägre pris av omkring 50 öre per liter kan komma att minska
avsättningsvolymen för potatissprit. Skulle likaprisregeln frångås anser styrelsen
angeläget att å brännvinsetiketten införes uppgift om råvaran.

Styrelsen förordar, att gällande ordning bibehålies på ifrågavarande områden.

Sveriges bränneriidkareförening uttalar att i det nu föreliggande betänkandet
icke framförts något enda motiv som rubbar de skäl, vilka varit avgörande
för 1934 års riksdagsbeslut. Det torde tvärt om förhålla sig sä, att
erfarenheten från de år som förflutit efter nämnda beslut i alla avseenden
bestyrker riktigheten och bärigheten i de skäl, som låg till grund för beslulet.
Förbundet anser visserligen att potatisbrännvinet som sådant i och för
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. I sand. Nr 24.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b år 1955

sig skulle kunna hävda sig mot sullitspriten. Eu betydande del av förtäringsspriten,
åtminstone 7 miljoner liter, utgöres emellertid av s. k. förskäringssprit
för tillverkning av olika slag eau de vie samt till framställning
av punsch och inhemsk likör. Här föreligger en möjlighet för försäljningsorganet
att utnyttja cellulosasprit utan att den köpande allmänheten
lade märke därtill. Förbundet fortsätter.

Den allmänna produktionsökningen inom jordbruket har medfört besvärande
konsekvenser ifråga om avsättningen av dess alster. Särskilt å potatismarknaden
ha svårigheter förekommit, och statsmakterna ha därför funnit
sig nödsakade att vidtaga vissa stödåtgärder för åstadkommandet av avsättningen
av fabrikspotatis. Sålunda har en clearingkassa tillskapats med
syfte att åstadkomma ökade avsättningsmöjligheter för produkter av fabrikspotatis.
Det kan icke vara vare sig opportunt eller lämpligt att, samtidigt
som staten verkar för åstadkommandet av förbättrade möjligheter för
odlingen av fabrikspotatis, staten i annan ordning motverkar denna odling.
Enbart förskäringsspritens överflyttande till cellulosaspriten skulle åstadkomma
en minskning av åtminstone 7 miljoner liter i potatisspriten. Därtill
kommer den kvantitet cellulosasprit, som åtgår till förtäring, och som författningsenligt
tillgodoräknas jordbruksspriten. Sammanlagt torde dessa
utgöra c:a 10 miljoner liter potatissprit.

Förbundet hemställer att nuvarande ordning på området måtte få bestå.

Handeln med sulfitsprit

Utredningens förslag att motorsprit skall få säljas direkt till bensinbolagen
samt att annan denaturerad sprit efter tillstånd av kontrollstyrelsen
i poster om minst 15 ton skall få säljas direkt till kemisk-tekniska industrier
har i allmänhet tillstyrkts vid remissbehandlingen.

Kontrollstyrelsen finner angeläget att en ändring av bestämmelserna om
tillverkares rätt att förfoga över tillverkat brännvin i föreslagen riktning
genomföres. Mot den föreslagna kvantitetsbestämningen, minst 15 ton, har
styrelsen intet att invända. Sulfitspriten bör såsom andra handelsvaror kunna
avsättas på enklast möjliga sätt direkt från producent till bensinbolagen
i fråga om motorsprit och till förädlingsindustrierna i fråga om teknisk
sprit. Ur nykterhets- och ordningssynpunkter torde icke kunna framställas
några vägande erinringar häremot.

De erinringar som framställts mot förslaget går i allmänhet ut på att den
lägsta gränsen för de spritpartier som skulle kunna få säljas utan spritcentralens
medverkan sänkes — åtskilliga remissorgan föreslår 10 ton som
gräns -—- eller ersättes med en fri prövningsrätt för kontrollstyrelsen. Yrkanden
i denna riktning framställes av kommerskollegium, handelskamrarna
i Stockholm och Göteborg, statens handels- och industrikommission samt
Sveriges kemiska industrikontor.

Kommerskollegium framhåller, att det många gånger kan förekomma att
tillräckligt stora cisternvagnar ej står till förfogande eller att transporter

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1955

Öl

måste ske med tankbilar. Skäl synes därför föreligga att tillstånd bör kunna
lämnas även för mindre partier än 15 ton.

Statens handels- och industrikommission erinrar om att rabatt tidigare
utgått vid försäljningar om minst 10 ton och finner med hänsyn härtill att
det ligger nära till hands att hålla sig till denna kvantitet i stället för föreslagna
15 ton. Av vikt är emellertid, uttalar kommissionen, att kvantitetsgränsen
så fort som möjligt sänkes.

Vin- & spritcentralen har ej något att invända emot att nu gällande provisoriska
bestämmelse om direktförsäljning till träkemisk industri inom
cellulosaindustrien erhåller definitiv karaktär och införes i brännvinstillverkningsförordningen.
Däremot anför bolaget vissa betänkligheter mot att den
utanför cellulosaindustrien stående kemiska industrien skulle beredas möjlighet
att köpa direkt från tillverkare. Till en början erinrar bolaget om att
endast några utanför cellulosaindustrien stående företag använder sprit för
kemisk omvandling och att för flertalet förbrukare spriten ingår såsom
lösningsmedel eller beståndsdel, exempelvis vid kruttillverkning och lackoch
fernissfabrikation. Dessa tillverkare står således ej i något konkurrensförhållande
till cellulosaindustriens kemiska omvandlingsprodukter.
Detta bör beaktas vid bedömande av utredningens argument att de fristående
kemisk-tekniska industrierna inte borde komma i ett sämre konkurrensläge
än de till cellulosaindustrien knutna träkemiska företagen.
Bolaget anför vidare.

Utredningsmannen synes utgå ifrån att inköpen genom spritcentralen måste
komma att ställa sig dyrare för industrierna än direkta inköp från sulfitspritfabrikerna.
Om man emellertid närmare granskar dessa fristående förbrukares
årliga inköpsbehov av sprit, visar det sig, att endast tva förbrukare
komma upp till över 500 m3, därav en över 1 000 m3. Spritcentralens inköpsbehov
av sulfitsprit till olika ändamal komma att uppgå till 20 000 m3, när
motorspriten frånräknas. Därest, såsom utredningsmannen föreslår, fri prisbildning
kommer att gälla vid spritcentralens inköp hos tillverkarna, torde
det vara att förvänta, att bolaget blir i tillfälle inköpa denna stora kvantitet
till ett avsevärt lägre pris än de som kunna ifrågakomma för andra köpare.
Den fristående industrien borde därför ha fördel av att leveranserna ske genom
spritcentralen, så att ett gemensamt stort inköp kan göras hos tillverkarna.

Om de enskilda större förbrukarna dels kunna inköpa spriten direkt från
fabrikerna, dels från spritcentralen, blir det för partihandelsbolaget svårt
att beräkna inköpsbehovet av sprit. Det rör sig härvid om en marginal av
4—5 000 in3. Om av någon anledning — exempelvis höga exportpris på sprit
— spritfabrikerna föredraga att exportera och ej önska utföra leveranser
till industrien, kommer denna säkerligen att yrka på att spritcentralen skall
vara beredd att övertaga leveranserna. Ett sådant läge kan ej bemästras,
såvida ej spritcentralen ligger med stora kostnadskrävande reservlager av
sprit.

Ett sönderbrytande av spritcentralens försäljningsorganisation för skattefri
sprit medför även ur transport- och distributionssynpunkt besvärliga
problem. Spritcentralen förfogar över all transportattiralj. Om leveranserna

52 Kunyl. Majds proposition nr 24 år 1955

skola ske dels från spritcentralen, dels från fabrikerna direkt, måste såväl
spritcentralen som fabrikerna hålla erforderliga tankvagnar och fat disponibla
medförande en onödig utökning av attiraljen. Ävenså bli både spritcentralen
som fabrikerna nödsakade att hålla denatureringsmedel tillgängliga.
En sammanblandning av både fat och denatureringsmedel kan ej undvikas
och redovisningen kommer att försvåras.

I likhet med utredningen förordar spritcentralen att förenklingar genomföres
i reglerna för detaljhandeln med skattefri sprit.

Prissättningen

Såsom tidigare nämnts har i vissa yttranden gensagor anförts mot utredningens
förslag att det lägre priset på sulfitsprit skulle slå igenom på därav
tillverkad förtäringssprit.

Utredningens förslag i övrigt i fråga om prissättningen på sulfitsprit —
att gällande reglering ersättes av en prisbildning grundad på tillgång och
efterfrågan — har allmänt tillstyrkts i de yttranden, i vilka man ingått på
denna fråga.

Kontrollstijrelsen erinrar om att ett genomförande av förslaget kommer
att medföra, att de mindre konkurrenskraftiga fabrikerna nödgas upphöra
med sin sprittillverkning. Anläggningskostnaderna för dessa fabriker lär
för länge sedan vara avskrivna i företagens räkenskaper, och det ringa antalet
vid fabrikerna sysselsatta personer bör kunna beredas arbete på annat
håll. Med hänsyn till det ovan anförda finner kontrollstyrelsen sig icke böra
framställa någon erinran mot att den nuvarande prisregleringen på området
slopas.

Vin- & spritcentralen förklarar sig icke ha något att invända mot förslaget
under förutsättning att nuvarande prohibitiva tull av 40 öre per kg.
ersättes med en värdetull av 12 %. Ifall överenskommelse om ett godtagbart
pris ej kan träffas mellan sulfitspritfabrikerna och spritcentralen, står
möjligheten öppen för bolaget att importera sprit. För att ej alltför mycket
bli beroende av prisförhållandena på världsmarknaden och för att i varje
läge kunna tillgodose behovet av sprit inom landet blir det nödvändigt för
spritcentralen att hålla ett större reservlager av sprit. Detta lager bör, såsom
i annat sammanhang framhållits, även omfatta sprit för förtäringsändamål.
Anläggningskostnaden för ett reservlager om 10 milj. liter i bergrum
beräknas uppgå till 2 milj. kronor och spritcentralen är villig att medverka
för uppförandet av dylik anläggning.

Mot de av utredningsmannen föreslagna reglerna för spritcentralens beräkning
av försäljningspriset har bolaget ej något att invända. Bolaget yttrar
vidare.

Under de senaste åren har den på sprit som råvara baserade kemiska industrin
visat en glädjande utveckling och utredningsmannen finner inom
detta användningsområde den alltmer dominerande förbrukaren av sulfit -

Kungl. Majds proposition nr 24 år 1955

53

sprit. Huruvida de framlagda prognoserna om utvecklingen på det träkemiska
området komma att infrias är givetvis omöjligt att med någon säkerhet
avgöra. Den kemiska industrin har att utstå en hård konkurrens från
utlandet, såväl på hemmamarknaden som på exportmarknaden, och det
föreligger stora svårigheter att bedöma den framtida avsättningen i Sverige
och i utlandet.

Aktiebolaget svensk sprit förklarar sig dela utredningens uppfattning, att
nuvarande regler för prissättning av cellulosaspriten bör slopas och att priset
å cellulosaspriten vid fabrikernas försäljning grundas på tillgång och
efterfrågan på varan. Ett genomförande av utredningens förslag beträffande
prissättningen och ökad försäljningsfrihet skulle med säkerhet komma att
bidraga till en fri och naturlig utveckling av cellulosaspritindustrien på
affärsmässiga, ekonomiska linjer.

Sveriges kemiska industrikontor anmärker, att ehuru den sprit, som numera
saluföres inom landet, tillverkats antingen av huvudsakligen potatis
— jämte en viss mängd spannmål — eller av sulfitavfallslut, bör man icke
lämna ur sikte, att det i framtiden kan befinnas ur landets synpunkt önskvärt
att tillverka sprit även ur andra råvaror. Även dylik sprit hör i så fall
ha möjlighet till fri konkurrens med övriga spritsorter.

Kooperativa förbundet yttrar, att den fria prissättningen är i full samklang
med förslagen om marknadsregleringens avveckling och den friare handel,
som det föreslagna medgivandet om direkt försäljning till större förbrukare
innebär, och förbundet vill följaktligen helt tillstyrka detta förslag.

Import och tull

De föreslagna reglerna om import av denaturerad sprit tillstyrkes allmänt
eller lämnas utan erinran i yttrandena.

Kontrollstyrelsen finner angeläget att förslaget genomföres och har intet
att erinra mot den föreslagna kvantitetsgränsen, 15 ton.

Beträffande t u 11 e n på importerad denaturerad sprit har däremot delade
meningar framkommit.

Förslaget tillstyrkes i princip av kommerskollegium, statens handels- och
industrikommission, Sveriges industriförbund, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, Vin- & spritcentralen, Sveriges kemiska industrikontor samt handelskamrarna
i Stockholm och Göteborg. Ett godtagande av förslaget i denna
del torde även innefattas i de allmänt tillstyrkande yttranden som avgivits
av domänstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, länsstyrelserna
i Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens län samt Svenska pappersindustriarbetareförbundet.

Sveriges kemiska industrikontor anför.

För närvarande är tullen å denaturerad sprit prohibitiv, 40 öre per kg,
vilket medför att någon import av sprit icke kan äga rum i annan mån än

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1955

för beredning av exportvaror, i vilket fall restitution av tullen lämnas vid
exporten. För stora delar av den kemiska industrin är spriten en så viktig
råvara, att det är nödvändigt att industrin beredes möjlighet att använda
utländsk sprit, därest det inhemska spritpriset skulle ligga "allt för högt. För
att hindra uppkomsten av s. k. »negativt tullskydd» får tullen å sprit icke
sättas högre än tullen å därav framställda produkter. 1952 års tulltaxekommitté
lärer komma att föreslå en tull å organiska kemikalier i allmänhet av
endast 12 %. Kemikontoret får därför tillstyrka utredningens förslag att
tullen å denaturerad sprit fastställes till 12 %. Denna tullsats bör gälla även
för sprit som denatureras först i samband med införtullningen, d. v. s. i
svensk hamn eller vid svensk gränsstation.

Bland de remissorgan som i princip tillstyrker förslaget påpekar några,
att det efter genomförande av den föreslagna tullsättningen kan bli nödvändigt
att skydda den svenska sulfitspritindustrien mot utländsk dumping.

Kommer skolleginm anser sålunda önskvärt, att tullen bringas till en sådan
nivå, att den står i överensstämmelse med tullbeskattningen av de med
sprit som råvara framställda färdigprodukterna inom landet. Även om en
värdetull om 12 % i dagens läge kan anses låg med hänsyn till de låga priser
som utländsk sprit utbjudes till på den svenska marknaden, anser sig
kollegium dock i princip böra tillstyrka att tullsatsen sättes i paritet med
den kommande tullen för organiska kemikalier, som enligt uppgift lär av
tulltaxekommittén föreslås till 12 %. Kollegium bortser emellertid därvid
ej från att krav kan komma att framställas på införande av antidumpingtull
å denaturerad sprit. Fransk denaturerad metanolfri sprit lär sålunda
betinga ett pris av c:a 27 öre/liter eif svensk hamn, medan motsvarande
hemmamarknadspris uppgives ligga på lägst 50 öre per liter. Medelpriset för
svensk sulfitsprit är enligt kalkylerna cirka 42 öre per liter. Från kalkylpriserna
avgår prisrabatterna å motorsprit med 10,6 öre per liter och å sprit
till kemiska industrier för framställning av exportprodukter med i genomsnitt
15 öre per liter. Det genomsnittliga priset för samtliga kvaliteter som
industrien sålunda uppnått beräknas till 35,4 öre per liter fritt fabrik, cirka
6,5 öre lägre än kalkylpriset. Att medelpriset ej blivit lägre beror på att
fulla kalkylpriser erlagts av spritcentralen för levererad teknisk sprit och
sprit avsedd för förtäring. Samma möjlighet kommer framdeles dock icke
att stå till buds, om industriens kalkylpris ej längre ligger till grund för
spritcentralens inköp och möjligheter till import dessutom blir gynnsamma.
Fn ej obetydlig sänkning av angivna medelpris av 35,4 öre per liter torde
därför bli ofrånkomlig, därest sulfitspritindustrien i fortsättningen skall
kunna konkurrera med importen på den svenska marknaden. Kollegium
anför vidare.

Utredningen anser dock att detta skulle bli möjligt genom rationalisering
för nedbringande av värmekostnaderna i enlighet med av Ångpanneföreningen
gjord undersökning. Ehuru denna undersökning enligt kollegii uppfattning
dock knappast ger anledning till en sådan generell slutsats, räknar
emellertid utredningen med att priset på ej metanolfri sprit skulle kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 2-1 är 1955

55

sänkas med 6 öre till 35,3 öre/lit. Till detta vill kollegium endast foga att
man med hänsyn till de olika framställningsmetoderna vid cellulosafabrikerna
och även med rätt betydande investeringar för ombyggnad lär i genomsnitt
kunna räkna med eu besparing av högst 3 öre/lit. Under förutsättning
emellertid att sulfitspritindustriens avsättningsmöjligheter ej beskäras
genom för hög beskattning av motorspriten, anser kollegium dock
att det på längre sikt ej borde vara uteslutet för industrien att genom investering
av tillräckligt kapital kunna rationalisera och nedbringa tillverkningskostnaderna
till en sådan nivå att sulfitspriten skulle kunna konkurrera
med mera normala importpriser, dock ej av dumpingkaraktär.

Liknande synpunkter anföres av handelskammaren i Luleå.

Andra remissorgan, som i princip är tillstyrkande, förordar anstånd några
år eller successiv sänkning av tullen till föreslagen nivå.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sålunda, att skälig hänsyn
till den sprittillverkande industrien synes kräva att reduktionen av tullen
bör anstå något år.

Sveriges industriförbund förordar, att statsmakterna, på liknande sätt
som föreslagits i fråga om skatten på motorsprit, måtte överväga en successiv
nedsättning av det nuvarande tullskyddet för sulfitsprit, så att detta
efter en lämplig övergångstid bestämmes till 12 % i överensstämmelse med
utredningsmannens förslag. Förbundet anför.

Vad slutligen angår den föreslagna tullen på sulfitsprit, innebär denna en
högst avsevärd reduktion av den för närvarande utgående tullen. Det är
svårt att konstatera vad som i detta fall är normalt importpris, men man
synes kunna räkna med att sulfitsprit för närvarande kan importeras för
ca 30 öre per liter och när det gäller stora kvantiteter till ännu lägre
pris. I så fall kommer den föreslagna tullen att innebära ett skydd för den
inhemska produktionen med allenast ea 3,5 öre per liter, medan motsvarande
skydd för närvarande utgör ca 32 öre per liter. Den föreslagna
tullsatsen uppges överensstämma med den som enligt 1952 års tulltaxekommitté
är avsedd att gälla för organiska kemikalier i allmänhet och under
denna förutsättning torde ifrågavarande tullsats fa lov att accepteras på
något längre sikt. Från sulfitspritindustrins sida har emellertid med skärpa
framhållits, att en omedelbar nedsättning av tullen till den av utredningsmannen
föreslagna nivån kan komma att vålla stora delar av denna industri
betydande övergångssvårigheter. Hänsyn härtill torde böra tagas vid tullsatsens
bestämmande och detta oavsett hur man bedömer sulfitspritindustriens
betydelse ur beredskapssynpunkt.

Ifråga om tullsatsens höjd bör vidare erinras, att enligt vad som upplysts
av utredningen det pris sulfitspriten för närvarande betingar vid försäljning
från de svenska sulfitspritfabrikerna ligger på en nivå, som i jämförelse
med motsvarande pris i åtskilliga andra industriländer icke kan betraktas
som hög och i regel t. o. m. är avsevärt lägre än motsvarande pris
utomlands. Även vid en något högre tullniva än den av utredningsmannen
föreslagna torde följaktligen den kemiska och kemisk-tekniska industrin
kunna köpa sulfitsprit till ett i jämförelse med utlandspriserna relativt fördelaktigt
pris. Det bör också bemärkas, att tullsatscns höjd saknar nämnvärd
betydelse ur förädlingsindustrins synpunkt ifråga om den mycket
stora del av industrins tillverkning, som avsättes på export.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 2t år 1955

I åtskilliga yttranden anföres betänkligheter mot utredningens förslag,
varvid man i allmänhet förordar en måttligare tullsänkning. Denna ståndpunkt
mtas av Aktiebolaget svensk sprit, Svenska cellulosaföreningen,
Kooperativa förbundet samt handelskamrarna i Gävle, Sundsvall och Karlstad.

Kooperativa förbundet betecknar den av utredningen föreslagna tullsänkningen
såsom minst sagt drastisk. Utredningens redogörelse för marknadsförhållandena
utvisar stor sannolikhet för dumpingförsäljning av sprit på
svagt tullskyddade marknader. Den föreslagna tullnedsättningen kan därför
helt rycka undan grunden för utredningsmannens senare resonemang
om beskattningsförhållandena för motorsprit, eftersom utländsk sprit under
angivna förutsättningar kan bli i alla lägen billigare än svensk sprit.
Den ytterligare försvagning av tullskyddet för den inhemska produktionen,
som den föreslagna nedsättningen skulle medföra, synes enligt förbundets
mening böra motiveras med betydligt starkare skäl än dem, utredningsmannen
anfört. En begränsad tullsänkning framstår enligt förbundets mening
som betydligt mer realistisk än den av utredningen föreslagna.

Aktiebolaget svensk sprit, med vilket Svenska cellulosaföreningen instämmer,
finner att ett genomförande av förslaget om sänkning av importtullen
å denaturerad sprit från nuvarande 40 öre per kg till 12 % av värdet, liksom
förslaget om övergång till lika skatt för motorsprit som för bensin,
skulle komma att medföra synnerligen allvarliga konsekvenser för cellulosaspritindustrien.
Bolaget förklarar sig icke kunna dela utredningens optimism
i fråga om möjligheterna till försäljning av sprit till de för export
arbetande kemiska industrierna. I fråga om tullen för importerad denaturerad
sprit föreslås att denna bestämmes till 12 öre per liter 95 % (15 öre
per kilogram). Bolagets argumentering, som delvis ansluter sig till vad
kommerskollegium anfört, är gemensam för tullfrågan och frågan om motorspritens
beskattning och torde därför lämpligen redovisas i anslutning till
sistnämnda fråga.

Motorspritens beskattning m. m.

Utredningens förslag att i skattehänseende jämställa motorsprit med
bensin har upptagits i nästan alla yttranden. Meningarna är delade.

Förslaget tillstyrkes helt eller i huvudsak eller lämnas utan erinran av
kontrollstyrelsen, statskontoret, chefen för försvarsstaben, arméintendenturförvaltningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap, statens handels- och industrikommission,
länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens
län, handelskamrarna i Stockholm och Göteborg, Sveriges industriförbund,
Sveriges kemiska industrikontor, Svenska pappersindustriarbetareförbundet,
Kungl. automobilklubben, Motormännens riksförbund, Svenska
lasttrafikbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet, Svenska

Kungl. Maj.ls proposition nr 24 år 1955

57

droskbilägareförbundet, Samarbetskommittén för Bilverkstädernas riksförbund
och Sveriges automobilhandlareförbund, Svenska vägföreningen,
Svenska petroleum institutet samt Svenska gulf oil company aktiebolag.

I några av dessa yttranden förordas dock uppskov med ikraftträdandet
eller förlängd övergångstid. Handels- och industrikommissionen uttalar sålunda
att om det skulle anses lämpligt att något större rådrum beredes
sulfitspritindustrien för erforderlig rationalisering, har kommissionen ej
något att erinra häremot. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar »viss
respit», innan nuvarande skattesubvention avvecklas. Likaså finner Sveriges
kemiska industrikontor skäligt att skatten avvecklas i något långsammare
tempo än utredningen föreslagit. Sveriges industriförbund föreslår, att
skatten fr. o. m. den 1 juli 1955 höjes med 2 öre, fr. o. m. den 1 juli 1957
med ytterligare 3 öre, fr. o. m. den 1 juli 1959 med ytterligare 5 öre samt
fr. o. m. den 1 juli 1961 med ytterligare 15 öre. Fulla skattebeloppet skulle
alltså komma att uttagas tre år senare än enligt utredningsmannens förslag.
Handelskammaren i Sundsvall finner det i hög grad önskvärt att bereda industrien
en avsevärt längre respittid än utredningen förordat, förslagsvis två
år, innan någon höjning av motoralkoholskatten vidtas. Å andra sidan
ifrågasätter Svenska petroleum institutet, om icke övergångstiden kunde
förkortas, så att den nya skattesatsen för motorsprit tillämpas redan från
förslagsvis den 1 januari 1956.

En mot utredningens förslag kritisk hållning intar kommerskollegium,
flera handelskamrar, domänstyrelsen, Aktiebolaget svensk sprit, Svenska
cellulosaföreningen och Kooperativa förbundet. Dessa instanser förordar i
allmänhet att skattehöjningen begränsas till 10 öre så att skatten på motorsprit
i fortsättningen blir 15 öre lägre än bensinskatten.

Kontrollstyrelsen hyser viss tvekan huruvida den nuvarande sulfitspritproduktionen,
även om konkurrens med utländsk sprit icke skulle förekomma,
kan vinna full avsättning inom den kemiska industrien. Man bör i detta
sammanhang beakta, att de produkter som kan .utvinnas i förädlingsindustrien
kan komma att få säljas i hård konkurrens med utländska produkter.
Härjämte måste man räkna med den konkurrens med importerad teknisk
sprit som kan uppkomma. Styrelsen vidhåller emellertid alltjämt sin förut
vid flera tillfällen uttalade uppfattning, att en subventionering av sulfitspritindustrien
icke bör ske i form av en lägre skatt på motorsprit än pa
bensin. Styrelsen vill emellertid icke motsätta sig, att den föreslagna höjningen
av motorspritskatten sker successivt. Om denna successiva höjning
lämpligast hör genomföras under loppet av tre år eller under en nagot längre
tidsperiod är, säger styrelsen, en fråga som för närvarande är vansklig att
avgöra.

Chefen för försvarsstaben anför.

För försvarets del är förbrukningen av sulfitsprit såväl i fred som under

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 ur 1955

beredskapstillstånd ringa. Under krig ökar behovet förhållandevis mycket.
Detta gäller främst i fråga om motorsprit för drift av vissa förbrukningsenheter
vid marinen.

En därutöver utökad användning under beredskapstillstånd och krig av
motorsprit inom den militära förbrukningskedjan medför vissa direkta
olägenheter.

Motorspriten löser de hartzer, som vid bensindrift avsatt sig i bilarnas
bränslesystem. En övergång från bensin till bentyl förutsätter därför en
noggrann och tidskrävande rengöring av bränslesystemen, en åtgärd, som
är svår att genomföra i samband med mobilisering.

På grund av spritproduktionens ringa omfattning i förhållande till det
totala behovet av motorbränslen, kan en omställning till bentyldrift ej heller
genomföras för mer än ett begränsat antal motorfordon. Omställningen
medför därjämte krav på ytterligare ett bränsle, vilket på grund av bentylens
ovan antydda egenskaper medför stora risker för förväxlingar.

Dessa olägenheter ha medfört att någon beredskapsplanläggning avseende
utnyttjande av dessa tillgångar som bilbränsle f. n. icke förekommer för
krigsmakten i fred.

Med hänsyn till svårigheterna att i krig importera bränsle är det trots
ovan angivna olägenheter ur totalförsvarets synpunkt ett bestämt önskemål
att en spritproduktion upprätthålles inom landet. Den härigenom såsom
motorsprit disponibla tillgången bör dock om möjligt då icke utnyttjas inom
krigsmakten. Däremot synes den utan olägenhet kunna nyttiggöras inom
vissa delar av den civila sektorn, där bentyl torde kunna användas med
mindre risk för förväxlingar och mindre följdverkningar än vid krigsmakten.

Av utredningen framgår emellertid att någon mera omfattande minskning
av den nuvarande sulfitspritproduktionen icke synes behöva förväntas
genom slopandet av subventionerna. En fri konkurrens i enlighet med utredningsmannens
förslag liksom den kemiska industrins ökade behov av
sulfitsprit synes i stället borga för att den hittillsvarande fredsproduktionen
väsentligen kommer att upprätthållas. Det för krigsmakten angivna behovet
synes även kunna tillgodoses inom ramen för en något reducerad
krigsproduktion.

Någon anledning att genom särskilda stödåtgärder stimulera den inhemska
produktionen av sulfitsprit synes därför icke längre föreligga. De inkomster
staten erhåller genom subventionernas bortfall, böra i stället användas
för import och lagring av ur beredskapssynpunkt mera begärliga
oljeprodukter.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap yttrar.

Det har uttalats farhågor för att ett genomförande av utredningsmannens
förslag skulle komma att leda till minskning av den inhemska sulfitspritproduktionen.
Såvitt riksnämnden kunnat bedöma, är det emellertid icke
anledning att antaga, att en sådan minskning skulle bli av den omfattningen,
att det icke skulle bli möjligt att med återstående totala sprittillverkningskapacitet
tillhandahålla de relativt begränsade kvantiteter sprit — för kemisk
fabrikation m. m. — som det är angeläget att äga tillgång till under
krig eller avspärrning.

Kungl. automobilklubben erinrar om att den vid tidigare ställningstagan -

59

Kungl. Mcij.ls proposition nr 21 dr 1955

den i frågan understrukit att det vore ett konsumentintresse att den högoktaniga
lättbentylen funnes tillgänglig i marknaden. Sedan numera större
tillgång till högoktanig bensin föreligger inom landet synes från klubbens
utgångspunkter anledning saknas att bibehalla skattcdifferensen mellan
bensin och motoralkohol för att åstadkomma enhetligt försäljningspris på
bensin och lättbentyl.

Liknande synpunkter anföres av övriga motororganisationer.

Svenska petroleum institutet yttrar bl. a.

I yttrande över en av häradshövding H. Nitelius avgiven promemoria rörande
beskattning av motorsprit framhöll Institutet bl. a., att efterfrågan
på motorbränslen med högt oktanvärde fortfor att ökas. Några påtagliga
fakta, som skulle motivera ett företräde för bentyl i jämförelse med bensin
med lika högt oktantal, hade icke kunnat påvisas. Då motorbensin med högt
oktanvärde (premium-bensin) i ökad omfattning salufördes på den svenska
marknaden, måste man räkna med att bentylen, som ej kunnat tillhandahållas
i tillräckliga kvantiteter för att motsvara marknadens behov, komme
att få en allt hårdare konkurrens. Institutet underströk, att en detaljdistribution
av tre kvaliteter bränslen för bensindrivna fordon av ekonomiska
och praktiska skäl måste vara utesluten.

De av Institutet sålunda anförda synpunkterna ha under den därefter förflutna
tidsperioden fått allt större giltighet. Motorismens accelererade utveckling,
som inneburit att marknaden tillförts ett stort antal bilar med
behov av bränsle med högt oktantal, har ställt kraven på en jämn tillförsel
av bentyl och/eller premium-bensin allt högre. En betydande del av bensinbränslekonsumtionen
äger numera rum i bilmotorer, som med fördel kunna
tillgodogöra sig motorbränsle med högt oktanvärde.

En konsekvens av denna utveckling är, att petroleumbranschen för att
tillgodose sina kunders intressen måste göra en insats för att i alltmera
ökad omfattning tillhandahålla antingen premium-bensin eller bentyl. Efterfrågan
på sprit för andra ändamål än motorbränsle har emellertid varit
så betydande, att branschens spritrekvisitioner under det senaste halvåret
blott med svårighet och efter relativt långa väntetider kunnat tillgodoses.
Med den i utredningen föreslagna relativt långa avvecklingstiden måste man
räkna med att nuvarande mindre tillfredsställande leveransförhållanden för
bentyl skulle bestå och alltmera skärpas till den 1 juli 1958, då skatteuttaget
för motorsprit enligt förslaget skulle höjas till bensinskattens nivå.
Sedan så skett, kommer prisrelationen mellan bensin och bentyl att bli så
ogynnsam för bentylen, att denna såsom motorbränsle definitivt kommer i
ett ohållbart konkurrensläge.

Läget kompliceras för de hittillsvarande bentylförbrukarna av att det icke
är lämpligt att blanda bentyl med bensin. När spritkomponenten i blandningen
understiger 10—12 % uppkommer nämligen risk för separation av
å ena sidan bensin samt å andra sidan sprit och vatten, vilket lätt kan förorsaka
motorstopp. Även tändningsinställning och förgasaredetaljer kunna
behöva ändras. Om icke en jämn bentyltillförsel i stigande utsträckning
kan garanteras, är det därför för förbrukarna av premiumbränsle fördelaktigast,
att övergång till premium-bensin sker så fort som möjligt.

På grund av vad sålunda anförts får Svenska Petroleum Institutet —- med
understrykande av att bentylen under en följd av år fyllt en viktig uppgitt

BO

Kungl. Maj:ls proposition nr 24 år 1955

på den svenska motorbränslemarknaden — tillstyrka utredningens förslag,
att skatten för motorsprit sättes till samma belopp som bensinskatten. För
att minska härigenom uppkommande omställningssvårigheter för de hittillsv
arande bentylförbrukarna får Institutet — om icke vissa garantier för
bentyhiHförseln under den föreslagna längre övergångstiden kunna givas
ltragasätta, om icke övergångstiden kunde förkortas, så att den nya
skattesatsen för motorsprit tillämpas redan från förslagsvis den 1 januari
1956.

Sveriges Industriförbund framhåller, att man inom sulfitspritindustrien
anser uteslutet, att sulfitspriten efter det skatten nått sin fulla höjd skulle
kunna avsättas såsom motorbränsle. Förbundet fortsätter.

Huruvida så blir fallet eller ej, sammanhänger givetvis i hög grad med
de rationaliseringsmöjligheter, som må finnas inom sulfitspritindustrin,
och även med den framtida prisutvecklingen på bensin. Skulle industrins
farhågor härvidlag besannas, kan måhända tänkas, att den bortfallna marknaden
för motorsprit helt eller delvis kan komma att ersättas av ökade avsättningsmöjligheter
för kemiska ändamal, en utveckling som utredningsmannen
för sin del tycks betrakta som sannolik. Konkurrensen med utländsk
sulfitsprit blir naturligen härvidlag av utslagsgivande betydelse. Med
den ovisshet, som sålunda råder rörande möjligheterna att efter en kraftig
skatteskärpning behålla marknaden för motorsprit resp. att utvidga marknaden
för andra ändamål, synes det även industriförbundet skäligt, att en
skattehöjning genomföres i etapper. Härigenom skulle sulfitspritindustrins
fortsatta rationalisering och dess omställning efter de förändrade marknadsbetingelserna
underlättas. Förbundet finner det emellertid av anförda skäl
väl motiverat, att den av utredningen föreslagna övergångstiden något förlänges.

Sveriges kemiska indus t r ikontor uttalar, att ehuru sulfitspritindustriens
betydelse ur beredskapssynpunkt underskattats av utredningen, vill kemikontoiet
dock tillstyrka förslaget att skattelättnaden successivt helt avvecklas.
Med hänsyn till det mycket omfattande ingenjörsarbete, som åtminstone
vid manga fabriker maste slutföras innan man kan vidtaga nödvändiga åtgärder
för rationalisering av sprittillverkningen, finner kemikontoret det
dock skäligt att avvecklingen tår äga rum i något långsammare tempo än
vad utredningen föreslagit.

Kommerskollegium finner det rimligt att motorspriten åsättes en sådan
skatt, som kan anses försvarbar med hänsyn till statens intressen ur beredskapssynpunkt
och med hänsyn till betydelsen för landet att ha tillgång till
en inhemsk råvara för vidareförädling. Kollegium är medvetet om att en
höjning av den nuvarande motorspritskatten kommer att medföra att driften
vid en del mindre sulfitspritfabriker kommer att upphöra, men skall en
rationalisering för att nedbringa produktionskostnaderna över huvud komma
till stand, torde en sådan minskning av antalet spritfabriker vara ofrånkomlig.
Å andra sidan räknar kollegium med att vid en ej för hög skattesats
å motorspriten en rationalisering vid övriga fabriker skall kunna medföra
förutom en prissänkning även en ökning av produktionen så att, i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 dr 1955 61

män avsättning finnes, den nuvarande årsproduktionen ej alltför mycket skall
behöva minskas. Med hänsyn härtill föreslår kollegium att skatten å motorsprit
i relation till den nuvarande bensinskatten å 32 öre per liter höjes med
10 öre från 7 till 17 öre för liter. Då sulfitspritindustrien på längre sikt måste
kunna räkna med att den ej genom extra beskattning så begränsas i sin
verksamhet att en rationalisering bleve till föga gagn, finner kollegium det
nödvändigt att den av kollegium nu föreslagna skatteökningen får en tillräckligt
lång giltighetstid, förslagsvis 10 år. Någon successiv höjning av
skatten från 7 till 17 öre per liter i enlighet med utredningens förslag anser
kollegium däremot icke vara av förhållandena påkallad.

Kommerskollegium anför vidare bl. a.

Kollegium delar utredningens uppfattning att man i stort sett måste räkna
med en avveckling av bentylmarknaden, om motorspriten beskattas lika
med bensinen. En sådan utveckling skulle å andra sidan leda till att ett
stort antal sulfitfabriker finge lägga ned sin tillverkning med följd att produktionen
avsevärt minskades. Intresse skulle nämligen ej längre föreligga
att genom långt gående och kostsamma rationaliseringar söka förbilliga
produktionen inför de mycket ovissa framtida möjligheterna att vinna avsättning.
Genom en för hög beskattning av motorspriten undandrages nämligen
för sulfitspritindustrin den marknad som skulle ha varit grundvalen
för en fortsatt rationalisering av produktionen i och med införandet av friare
försäljningsmöjligheter. Att grunda sulfitsprittillverkningens framtid i huvudsak
endast på ökad avsättning till den svenska kemiska industrin torde
te sig alltför osäkert med hänsyn till den utländska konkurrensen och de
låga importpriserna på industrisprit. Industrin får nämligen anses vara
mycket konjunkturbetonad och har att utstå en hård konkurrens med utlandet,
som ju i regel också arbetar under ett betydligt högre tullskydd än
som finnes i Sverige.

Kollegium kan icke dela utredningens uppfattning angående motorspritens
betydelse ur beredskapssynpunkt. I detta sammanhang framhålles, att
även om en spritproduktion skulle kunna upprätthållas i nöjaktig omfattning
men icke komme att omfatta motorsprit, skulle detta medföra att de
för motorspritens framställning nödvändiga absoluteringsanläggningarna
komme att nedläggas. Någon möjlighet att sedan med hänsyn till beredskapens
intressen återupptaga tillverkningen skulle sålunda icke längre finnas.

Kooperativa förbundet erinrar om att det under det senaste världskriget
var angeläget att utdryga drivmedelsförsörjningen med sulfitsprit. Enligl
förbundet torde man knappast komma ifrån att den var en värdefull beståndsdel
i den svenska försvarspotentialen under det senaste kriget och att
den i motsvarande lägen för vårt land i framtiden får tänkas komma att
äga eu liknande betydelse.

Förbundet anför vidare.

Utredningsmannens förhoppning om att sulfitspriten, även om skatten
höjes med 25 öre, skulle kunna finna avsättning som motorbränsle är, enligt
förbundets uppfattning, verklighetsfrämmande. Produktionskostnaderna

62

Kungl. Maj:ls proposition nr 2i år 1955

för sulfitsprit är nämligen sådana, att det skulle erfordras en bortrationalisering
av hälften av dessa kostnader för att avsättningen under angiven
förutsättning skulle kunna tryggas. Att såväl strukturrationalisering som
driftsekonomisering är möjlig inom sulfitspritindustrin klarlägges av utredningen,
och en omprövning av skattelindringens storlek kan därför vara
befogad. Å andra sidan finns dock en gräns för rationaliseringsmöjligheterna,
och om skattelindringen helt skulle slopas skulle detta med all sannolikhet
medföra att sulfitspritindustrin, troligen i stor omfattning, bleve nödsakad
att nedlägga driften. Med beaktande av alla i sammanhanget relevanta
omständigheter torde det därför, enligt förbundets mening, böra föredragas,
att skattelindringen till viss del, exempelvis hälften av den nuvarande, bibehålies
under ett antal år framåt. Därigenom skulle spritfabrikerna få rimliga
möjligheter att fortsätta driften, dock under hårt tvång till kostnadsbesparande
rationalisering. Förbundet vill i detta sammanhang påpeka, att
varje nedläggande av en sulfitspritfabrik betyder ökad vattenförorening i
angränsande sjöar och vattendrag, eftersom sprit jäsningen avlägsnar de
mest förorenande avlutningsbeståndsdelarna och gör avluten neutral.

Aktiebolaget svensk sprit, med vilket Svenska cellulosaföreningen instämmer,
uttalar att ett genomförande av utredningens förslag i fråga om motorspritens
beskattning och tullsättningen på denaturerad sprit synes få till
följd att cellulosaspritindustrien i mycket stor utsträckning kommer att nedläggas.
Om skatten å motorsprit från den 1/7 1958 skall utgå med 25 öre
per liter högre belopp än för närvarande och bentylen därmed bli 6 öre dyrare
än bensinen, nödgas man från nämnda tidpunkt helt avskriva bentylmarknaden
såsom avsättningsområde för cellulosaspriten. Bolaget kan icke
dela utredningens optimism i fråga om möjligheterna att försälja sprit som
råvara för kemisk produktion för export. Marknaden för kemiska produkter
är en av de mest konjunkturkänsliga, och man måste räkna med en
ökande konkurrens från de större industriländerna, framför allt Amerika
och Tyskland. Utsikterna för avsättning av de kemiska exportprodukterna
till lönsamma priser under den närmaste tiden bedömes som goda, men de
kemiska industriernas fortsatta livskraft och utveckling är helt beroende avbillig
råvara. En skärpning av konkurrensen från USA har redan givit sig
till känna på den europeiska marknaden, och med tillgången i USA och i
vissa andra länder på mycket billig råvara i form av krackningsalkohol från
råpetroleum och naturgas måste man befara att konkurrensen efter hand
intensifieras ytterligare.

Bolaget erinrar om att även hemmamarknadens behov av teknisk sprit
kan, med föreslagna låga tull, komma att täckas med importerad sprit. Det
stora flertalet av de svenska cellulosaspritfabrikerna skulle inte kunna konkurrera
med de för närvarande rådande, dumpingbetonade importpriserna
på teknisk sprit. Härom anför bolaget.

Det konkurrerande importpris man bör ställa fram för en realistisk jämförelse
med de svenska spritfabrikernas försäljningspris är icke det i utredningen
nämnda 35—40 öre per liter fraktfritt gränsstation i tankvagn

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1955

63

utan det cif-pris, vartill man kan importera sprit i stora tankbåtslaster, i utredningen
angivet till 27—30 öre per liter eif. Dagspriset eif svensk hamn
för importerad fransk metanolfri sprit, alltså sprit som utan vidare behandling
kan användas direkt i kemisk produktion, är 27,1 öre per liter 95 %,
som med pålägg av den föreslagna tullen av 12 %, 3,3 öre per liter, gör en
total importkostnad av 30,4 öre per liter. Detta är cirka 14 öre per liter eller
31,2 % lägre än den kalkylerade kostnaden för motsvarande svensk cellulosasprit.

Huvudparten av den tekniska sprit, som förbrukas för hemmamarknaden
i Sverige, är den ej avmetanoliserade råspriten. Den totala importkostnaden
för sådan sprit, inklusive 12 % värdetull, beräknas vara 27,4 öre per liter
95 %, vilket är cirka 12 öre per liter eller 30,3 % lägre än de beräknade
tillverkningskostnaderna för svensk cellulosasprit av motsvarande kvalitet.

Efter att ha erinrat om prisrabatterna å 10,6 öre för motorsprit och å
cirka 15 öre för teknisk sprit till cellulosaindustriens kemiska exportindustri
fortsätter bolaget.

De nettopriser som den totala försäljningen därmed inbringar för spritfabrikerna,
efter avdrag av lämnade rabatter, beräknas för en 12-månadersperiod
att i genomsnitt för samtliga fabriker och kvaliteter utgöra 35,4 öre
per liter fritt fabrik. Det har på många håll endast varit med ytterst stor
tvekan med hänsyn till gällande leveransavtal med Spritcentralen och i
avvaktan på resultatet av tidigare bebådade och nu framlagda utredning
som spritfabrikerna gått med på att tills vidare uppehålla driften till detta
pris.

Att det erhållna medelpriset icke blivit betydligt lägre beror på att fulla
kalkylpriser erlagts av Spritcentralen för till dem för hemmamarknaden levererad
teknisk sprit och sprit avsedd för förtäringsändamål. Skulle möjligheten
bortfalla att vid försäljning till Spritcentralen erhålla detta högre
pris för utjämning av bristande pristäckning å övrig sprit — vilket skulle
bli fallet om Spritcentralen gåves rätt att importera sprit till ovan angivna
importpriser — skulle spritfabrikerna nödgas kalkylera med att för hela
sin produktion erhålla endast de låga importpriserna utan pristillägg, eller
i genomsnitt uppskattningsvis 27 öre per liter.

Bolaget påpekar i detta sammanhang, att priset å industrisprit redan nu
är lägre i Sverige än i andra länder, och i de flesta fall betydligt lägre. Bolaget
anför vidare.

Ehuru osäkerheten för avsättningen av spritproduktionen och bundenheten
vid prissättningen avhållit cellulosaspritindustrin från kapitalinvesteringar
för omfattande rationalisering av spritfabrikerna har en allt
fortgående, graduell modernisering pågått vid dessa, oftast i kombination
med rationaliseringsåtgärder i massafabrikerna. Möjligheterna till att förbilliga
spritproduktionen genom ytterligare rationaliseringsåtgärder behandlas
av Ångpanneföreningen i ett till utredningen anslutet yttrande. Det framgår
därav att rationaliseringsmöjligheterna vid cellulosaspritfabrikerna äro
varierande men samtidigt i regel mycket begränsade och att i varje fall de
tänkbara åtgärder, som stå till buds, fordra stora kapitalinsatser för att
kunna realiseras. Men med den osäkerhet för avsättningen av cellulosaspriten,
som den hårda konkurrensen från importerad sprit kornme att föra
med sig, torde väl knappast dylika investeringar kunna försvaras.

64

Kanyl. Maj.ts proposition nr 2i är 1955

Bolaget framhåller i anslutning härtill hl. a. att den av utredningen åberopade
nya norska sulfitspritfabriken måst utverka ett pris motsvarande 35
svenska öre per liter 96 %, ett pris som med upp till 7,5 öre per liter överstiger
det pris som de svenska fabrikerna skulle tvingas konkurrera med,
om utredningens förslag genomfördes.

Bolaget fortfar.

En kombination av spritproduktion med lutindunstning ger alltså i det
norska fallet inte så märkvärdigt god ekonomi. Orsaken härtill är följande.
Den direkta värmeförbrukningen för spritdestillationen kan genom kombination
med lutindunstning sänkas avsevärt. Vilken sänkning som kan uppnås
är beroende på lokala förhållanden i varje fabrik, men det torde i bästa
fall vara möjligt att sänka värmekostnaden från spritkalkylens nuvarande
14,9 öre per liter 95 % till 5 å 6 öre per liter, eller med andra ord en sänkning
av 9 å 10 öre per liter. Häremot måste emellertid ställas en post på
debetsidan. Så snart en fabrik utrustas med lutindunstning och den indunstade
lutens bränslevärde alltså utnyttjas för ångproduktion måste man
räkna med det vid sprittillverkningen bort jästa sockrets värmevärde. I utredningen
angives detta värde av Ångpanneförcningen motsvara c:a 5 öre
per liter vid ett kolpris av 70:— kr. per ton. Vi finner detta något lågt; man
borde med hygglig verkningsgrad i moderna pannor kunna räkna med 5,5 å
6 öre per liter. Nettoresultatet av att spritutvinningen kombineras med lutindunstning
på detta sätt blir alltså en minskning av tillverkningskostnaderna
med endast 3 ä 4,5 öre per liter sprit, och detta uppnås endast genom
synnerligen stora kapitalinsatser. Man kan därför inte räkna med att detta
kan genomföras med ekonomiskt tillfredsställande resultat annat än i rena
undantagsfall, där förhållandena i fabriken råkar vara särskilt gynnsamma.

Vi önskar omnämna att den svenska sulfitcellulosaindustrin är i färd med
att inrätta lutindunstning vid ett antal fabriker, men lika litet som för den
omnämnda moderna fabriken i Norge blir det möjligt för de svenska fabrikerna
att med denna kombination reducera framställningskostnaderna för
spriten med mera än några få öre per liter.

I fråga om motorspritens beredskapsvärde förklarar bolaget att dess uppfattning
är bestämt motsatt riksnämndens. Bolaget konstaterar, att om utredningsförslaget
genomföres och bentylförsäljningen upphör, kommer så
gott som samtliga absoluteringsanläggningar för motorsprit att nedläggas.
Gentemot utredningens överväganden om Kvarntorpsindustrien påpekas, att
denna industri vid krigsfall komme att bli ett begärligare mål än de över
hela landet spridda cellulosabrännerierna. Bolaget yttrar i fortsättningen.

Emellertid har riksnämnden förbisett spritens beredskapsvärde för andra
ändamål än såsom motorbränsle. Den organiska kemin och dess industrier
bar gjort avsevärda landvinningar sedan sista världskriget och äro alltjämt
under kraftigt framåtskridande. Ständigt nya produkter emanerar från dessa
områden. I stor utsträckning är dessa industrier beroende av sprit som
råvara och som hjälpmedel för bearbetning av sina produkter. Många av
dess alster eller av de från dessa framställda slutprodukterna äro numera
nödvändighetsvaror, varav den stora allmänheten liksom även försvarsmakten
och sjukvården blivit i hög grad beroende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1955

65

Bolaget önskar vidare framhålla att utvecklingen inom de kombinerade
cellulosa- och spritindustrierna under de senaste åren medfört sådana förändringar
ifråga om bränsleförsörjningen att Riksnämnden synes ha anledning
att till förnyad prövning taga upp frågan om cellulosaspritens beredskapsvärde.
Utvecklingen mot lutindunstning i kombination med spritframställning
kommer att tillföra spritindustrin ett utökat beredskapsvärde, enär
denna rationalisering siktar på att göra industrin självförsörjande ifråga
om bränslet.

För att göra det möjligt för spritindustrien att bibehålla produktionen i
rimlig utsträckning framför bolaget i första hand sitt förut nämnda förslag
om en tull av 12 öre per liter 95 % sprit. Bolaget påpekar, att även med denna
tull skulle den för hemmamarknaden avsedda spriten kunna säljas till
icke oväsentligt lägre priser än för närvarande. Samtidigt skulle cellulosaspritindustrien
tillföras ett incitament att bibehålla åtminstone en effektiv
kärna av spritproduktionen. Vidare göres gällande, att nuvarande franska
exportpriser utgör dumping enligt gällande GATT-principer och att därför en
antidumpingtull kan komma att erfordras. En tillräckligt hög ordinarie tull
synes emellertid vara att föredraga.

Vidare föreslår bolaget, att sedan skatten på motorsprit från den 1 juli
1957 höjts till totalt 17 öre per liter, någon ytterligare skattehöjning icke
skulle äga rum. Bolaget anför.

Det nettopris som spritfabrikerna erhåller för motorspriten, 33,3 öre per
liter 99,6 % fritt fabrik, är redan så lågt att vid en höjning av skatten utöver
nuvarande 7 öre per liter det bleve nödvändigt för spritfabrikerna att
låta oljebolagen ensamma bära detta skattepålägg och låta sig kompenseras
genom en motsvarande höjning av utförsäljningspriset å bentyl.

Med de av utredningen föreslagna intermittenta skattehöjningarna å motorsprit,
2 öre den 1/7 1955, ytterligare 3 öre den 1/7 1956 och ytterligare 5
öre den 1/7 1957, anser bolaget det bör bliva möjligt att uppehålla bentylmarknaden
i en mindre omfattning genom höjning av bentylpriset med 1
resp. 2 öre per liter. Försäljningen av motorsprit för inblandning till bentyl
bar de senaste åren uppgått till ungefär 22 milj. liter per år men torde vid
en höjning av bentylpriset med 2 öre försiktigtvis böra beräknas bli något
lägre. Om man räknar med en kvantitet av 18 milj. liter skulle statens förlust
i skatteintäkter, jämfört med vad full bensinskatt inbringar, komma
att begränsas till 2,7 milj. kronor per år.

Utredningens ståndpunkt att dess förslag beträffande beskattningen på
motorsprit icke bör inverka på skatten för skifferbensin biträdes av
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och lämnas utan erinran i
flertalet övriga yttranden. Motororganisationerna yrkar emellertid allmänt,
att skattesubventionen för skifferbensin avvecklas.

Sålunda framhåller Motormännens riksförbund att subventioneringen av
skifferbensinproduktionen enbart är betingad av beredskapsskäl. Det finns
enligt förbundet icke någon anledning att motorfordonstrafiken ensam skall
bekosta dessa subventioner.

r- Bi ha ng till riksdagens protokoll 1055. 1 sand. Nr 24.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1955

V. Departementschefen

De nuvarande regleringsbestämmelserna för spritmarknaden, vilka härrör
från år 1934, avser i huvudsak att skapa en tryggad avsättning för den
inom landet tillverkade spriten samt att åstadkomma en skälig avvägning
mellan olika producentintressen.

Den inhemska denaturerade spriten har av gammalt åtnjutit högt tullskydd.
Ett icke oväsentligt stöd har vidare beretts sulfitspritindustrien genom
att statsmakterna efter provisoriska beslut under en lång följd av år
medgivit skattefrihet eller avsevärd skattelindring för motorspriten.

En allmän omprövning av sulfitspritindustriens ställning är påkallad redan
med hänsyn till intresset av att en slutgiltig ståndpunkt tages beträffande
beskattningen av motorsprit. När frågan om beskattningen av motorfordonstrafiken
behandlades vid 1954 års riksdag, förutsattes också att en
sådan omprövning skulle äga rum.

Även förhållandena inom sulfitspritindustrien själv påkallar uppmärksamhet.
Under senare år har sulfitspriten fått starkt ökad användning som
råvara för kemisk teknisk industri, icke minst inom företag som är anslutna
till cellulosaindustrien. Vissa av dessa företag har nått sådan omfattning
att den egna produktionen av sulfitsprit icke varit tillräcklig, utan råvarubehovet
fått täckas genom köp. Nuvarande prissättningsbestämmelser har
härvid föranlett att högre priser gällt än köparen ansett sig kunna betala.
I anledning därav beslöts vid 1954 års riksdag vissa undantag från de reglerande
bestämmelserna.

I det föreliggande betänkandet föreslås, att den nuvarande marknadsregleringen
i huvudsak skall avvecklas. Även det höga tullskyddet och skattelättnaden
för motorsprit föreslås slopade.

Ehuru delade meningar framkommit rörande vissa av utredningens förslag,
har detsamma i huvudsak biträtts i flertalet yttranden. I viktiga hänseenden
har förslaget tillstyrkts enstämmigt.

För egen del finner jag att en lösning av de med sulfitspritindustrien förbundna
frågorna i huvudsak bör sökas efter de av utredningen angivna riktlinjerna.
Den från år 1934 härrörande regleringen torde, såvitt kan bedömas
på grundval av utvecklingen under senare år, icke vara erforderlig för
att skapa tryggad avsättning för en rationellt arbetande sulfitspritindustri.
Å andra sidan har denna reglering, såsom framgår av det förut sagda, i vissa
hänseenden varit till hinder för avsättningen. Utredningen har även påvisat,
att marknadsregleringen och de subventioner som utgår i form av skattelättnad
för motorsprit bidragit till att upprätthålla en delvis oekonomisk
sulfitspritproduktion. Regleringen av prissättningen kan, såsom utredningen
framhållit, rent av ha varit ägnad att motverka en önskvärd rationalisering
inom sulfitspritindustrien.

Med hänsyn till det anförda kan jag förorda utredningens i samtliga ytt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1955 67

randen tillstyrkta förslag att avskaffa gällande avsättningsgaranti
och prissättningsregler för sulfitspriten. Priset på sulfitsprit bör,
såsom utredningen föreslagit, i fortsättningen grundas på tillgång och efterfrågan.
Detsamma bör gälla sprit som tillverkats i samband med pressjästberedning
eller direkt ur melass. Dessa spritsorter jämställdes vid 1934 års
reglering med sulfitspriten. Någon tillverkning av jäst- eller melassprit har
dock icke ägt rum under de senaste åren.

Såsom utredningen föreslagit, bör spritcentralen vid utförsäljning av
denaturerad sprit i fortsättningen få tillgodoräkna sig handelsvinst.

Utredningen har vidare föreslagit, att spritcentralens monopol i fråga om
partihandel och import inskränkes i vissa hänseenden. Motorsprit
skulle sålunda få säljas direkt till oljebolagen. Vidare skulle, efter tillstånd
av kontrollstyrelsen, direktförsäljning av sulfitsprit få ske för kemiskt tekniskt
ändamål i poster om tills vidare minst femton ton. Motsvarande möjlighet
skulle finnas att utan spritcentralens medverkan importera utländsk
teknisk sprit för industriellt ändamål.

Förslagen har i allmänhet tillstyrkts vid remissbehandlingen. Från vissa
håll har emellertid hemställts att den föreslagna lägsta gränsen för partier
som skulle kunna direktförsäljas eller importeras utan spritcentralens medverkan
måtte sänkas. Å andra sidan har spritcentralen framhållit, att om
företag utanför cellulosaindustrien skulle erhålla möjlighet till direktköp av
teknisk sprit, detta skulle leda till att spritcentralens organisation för
distribution av denna vara skulle sönderbrytas och att distributionen skulle
fördyras.

För handeln med teknisk sprit bör, såsom utredningen framhållit, icke
gälla andra inskränkningar än som erfordras ur ordnings- och nykterhetssynpunkt.
Spritcentralens monopol i fråga om handeln med sådan sprit har
införts huvudsakligen för att möjliggöra den år 1934 beslutade regleringen
av spritmarknaden. Detta motiv har nu bortfallit. Beträffande större partier
torde det ur kontrollsynpunkt vara tillfyllest, att tillstånd meddelas av
kontrollstyrelsen och att styrelsen utfärdar erforderliga kontrollföreskrifter.
Däremot torde det, för att förebygga missbruk, vara lämpligt att mindre
partier alltid förmedlas av spritcentralen.

I anledning av vad spritcentralen anfört om de ekonomiska konsekvenserna
för bolaget av en friare ordning får jag framhålla, att spritcentralens
fortsatta medverkan vid partihandel med sprit, som icke omfattas av dess
ensamförsäljningsrätt, självfallet får bedömas efter affärsmässiga grunder.
Med hänsyn till att spritcentralen även i fortsättningen kan beräknas göra
stora inköp och förfogar över en utbyggd distributionsapparat, är det tänkbart
att köpare av teknisk sprit finner fördelaktigt att även i fortsättningen
anlita spritcentralen. Å andra sidan bör en köpare, som kan erhålla tillstånd
till direktköp, icke utan vidare kunna påfordra att få täcka sitt inköpsbehov

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 ur 1955

hos spritcentralen. Särskilda lager för att kunna tillgodose köpare, som normalt
icke anlitar spritcentralen, synes sålunda icke behöva anordnas.

Minimistorleken av de partier som kan ifrågakomma till direktförsäljning
hör, såsom framgår av det nu anförda, i huvudsak bestämmas med hänsyn
till vad som är lämpligt ur kontrollsynpunkt. Enligt min uppfattning
är det icke erforderligt att sätta gränsen så högt som vid femton ton. Det
synes, såsom förordats i flera yttranden, vara tillräckligt att spriten levereras
i poster om minst tio ton. Icke heller denna gräns hör vara oeftergivlig.
När särskilda skäl talar därför —- t. ex. när fråga är om restpartier
— bör kontrollstyrelsen kunna medge undantag.

Om spritcentralens partihandelsmonopol inskränkes i så hög grad som
här ifrågasatts, synes det icke vara anledning att låta motorspriten inta en
särställning. Direktförsäljning av sådan sprit till oljebolagen bör sålunda
få ske efter tillstånd av kontrollstyrelsen och på villkor att spriten levereras
i partier om normalt minst tio ton. Ä andra sidan finnes icke skäl att —
såsom ifrågasatts av kontrollstyrelsen — begränsa möjligheterna till direktförsäljning
till att gälla sulfitsprit. Om det blir aktuellt att sälja sprit av
annat slag för industriellt ändamål, bör direktförsäljning få ske under samma
förutsättningar som i fråga om sulfitsprit.

Jag förordar alltså, att tillverkare av sprit efter tillstånd av kontrollstyrelsen
får sälja varan för användning såsom motorsprit eller för industriellt
ändamål direkt till vederbörande köpare. Kontrollstyrelsens prövning bör
självfallet endast avse frågan, om den tillämnade direktförsäljningen kommer
att äga rum under förhållanden som är godtagbara ur kontrollsynpunkt.
Styrelsen bör vid tillstånds meddelande utfärda erforderliga kontrollföreskrifter.
Därjämte bör, om ej särskilda skäl föranleder till annat, såsom
villkor stadgas, att spriten skall avlämnas i poster om lägst tio ton.

Beträffande import av utländsk sprit bör gälla detsamma som i fråga
om partihandeln med inhemsk sprit. Jag får sålunda förorda, att utländsk
denaturerad sprit må efter tillstånd av kontrollstyrelsen införas för industriellt
ändamål utan medverkan av spritcentralen. Styrelsen bör utfärda
erforderliga kontrollföreskrifter samt, om ej särskilda skäl föranleder till
annat, stadga som villkor, att spriten införes i poster om minst tio ton.

Kontrollstyrelsen har i sitt yttrande föreslagit att en särskild bestämmelse
skulle införas, som möjliggjorde att importtillstånd kunde meddelas
i fråga om svagdenaturerad sprit eller sprit som icke alls denaturerats. I
anledning härav får jag framhålla, att det ankommer på styrelsen att vid
meddelande av tillstånd taga ställning till vilket denatureringsförfarande
som bör användas. Direktimport av svagdenaturerad sprit kommer således
att efter kontrollstyrelsens beprövande kunna äga rum enligt de ändrade
bestämmelser som jag nyss förordat. Vad åter angår sprit, som icke alls denaturerats,
bör erinras om att förordningen om skattefri sprit, i vilken de
nya bestämmelserna skulle upptas, icke har avseende på annan utländsk

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955

69

sprit än sådan som denaturerats. En utvidgning av dess tillämpningsområde
till icke denaturerad utländsk sprit är jag för närvarande icke beredd att
förorda. Frågan torde lämpligen kunna prövas vid en framtida allmän översyn
av förordningen. En sådan översyn förberedes, efter vad jag under hand
inhämtat, inom kontrollstyrelsen.

Utredningen föreslår vidare, att den vid 1934 års riksdag beslutade uppdelningen
av marknaden mellan sulfitsprit och potatissprit skall upphävas.
Nämnda uppdelning innebär, som den föregående redogörelsen utvisar,
att potatis eller spannmål i princip skall vara råvara för den inom
riket tillverkade förtäringsspriten, medan avsättningen som teknisk sprit
förbehålles sulfitspriten och därmed jämställda spritsorter; uppdelningen
innefattar en automatisk avsättningsgaranti för potatisspriten. Enligt utredningens
förslag skulle fri konkurrens råda mellan de båda spritsorterna,
och det lägre priset på sulfitspriten skulle slå igenom i utminuteringspriset
för därav tillverkad förtäringssprit.

I direktiven för utredningen erinrade jag om att förslag angående stärkelse-
och bränneriindustrierna då nyligen avlämnats av potatisindustriutredningen.
Jag underströk, att frågor som sammanhängde med förtäringsspriten
därför inte borde utredas i förevarande sammanhang.

Utredningens förslag skulle, såsom framhållits av lantbruksstyrelsen och
hränneriidkareförbundet, kunna påverka avsättningen för potatisbrännerierna.

Mellan uppdelningen av spritmarknaden och 1934 års reglering i övrigt
föreligger visserligen ett samband såtillvida, att sulfitspritindustrien genom
nämnda uppdelning utestängts från ett avsättningsområde, där den vid fri
konkurrens möjligen i viss mån skulle kunnat göra sig gällande, och erhållit
kompensation härför genom avsättningsgaranti inom ramen för nämnda reglering.
Det möter emellertid icke hinder ur teknisk synpunkt att genomföra
nu aktuella reformer utan att rubba uppdelningen av spritmarknaden mellan
potatissprit och sulfitsprit. Vidare må tramhållas, att nu ifrågavarande
reformer huvudsakligen är motiverade av utvecklingen inom sulfitspritindustriens
egna produktions- och avsättningsförhållanden.

Jag finner med hänsyn härtill, att den av utredningen väckta frågan icke
bör prövas i förevarande sammanhang. Den begränsning i sulfitspritindustriens
avsättningsmöjligheter som följer av marknadsuppdelningen kan
emellertid förtjäna visst beaktande vid ställningstagandet till övriga nu aktuella
frågor.

Utredningens förslag i fråga om tullsättningen innebär att nuvarande
höga tull av 40 öre per kilogram, eller omkring 32 öre per liter, skall
ersättas med en värdetull av tolv procent, motsvarande tre—fem öre per
liter.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i är 1955

Förslaget har väckt gensagor, främst från företrädare för sulfitspritindustrien.
Dessa har hänvisat till att överskottspartier av metanolfri sprit under
år 1954 kunnat erhållas till ett pris av 27,1 öre per liter i stora tankbåtslaster
och har på grund härav hävdat, att om tullen sättes så lågt som utredningen
förordat, utländsk sprit skulle kunna importeras till priser, med
vilka den svenska sulfitspritindustrien icke skulle kunna konkurrera. I samma
yttranden föreslås i allmänhet en tull av femton öre per kilogram, motsvarande
tolv öre per liter.

Den av mig i det föregående förordade fria prissättningen på sulfitsprit
förutsätter, att den inhemska prisutvecklingen kan hållas under viss kontroll
genom möjligheter till import. Det bör även beaktas, att de framlagda
förslagen avser att befordra en företagsekonomisk och teknisk rationalisering
inom sulfitspritindustrien, som bör leda till en nedjustering av nu tilllämpade
priser. Med hänsyn härtill är det i och för sig önskvärt att tullen
hålles tämligen låg. Vissa skäl kan vidare, såsom framhållits av utredningen
och flera remissorgan, tala för att tullen på denaturerad sprit bestämmes
under hänsynstagande till tullen på andra kemiska produkter.

Frågan om tullsättningen på kemiska produkter är emellertid för närvarande
föremål för omprövning inom 1952 års tulltaxekommitté. Någon
ståndpunkt till trågan om tullskyddet för dessa produkter har alltså ännu
icke tagits.

När det vidare gäller att bedöma den tullfråga som nu är aktuell, torde
hänsyn böra tagas till vissa föreliggande särskilda omständigheter. Tullskyddet
för teknisk sprit har hittills varit högt, och en sänkning till den
av utredningen förordade nivån skulle innebära ett mycket radikalt ingrepp.
Av det föreliggande materialet framgår ytterligare, att utländsk sprit under
senare år utbjudits till priser, som får anses onormalt låga. Även om dessa
priser är tillfälliga företeelser — det förefaller exempelvis som om Svensk
sprits beräkningar av importpriserna skulle ligga i underkant — kan de
låga utländska utbuden innebära ett visst osäkerhetsmoment för sulfitspritindustrien
särskilt under den tillämnadc omställningsperioden.

Av det anförda framgår, att det för närvarande är svårt att taga slutgiltig
ståndpunkt till den föreliggande tullfrågan. Då de nu aktuella reformerna
tar sikte på att främja en omfattande och kostnadskrävande rationalisering
och omläggning av sulfitspritindustrien, synes det icke lämpligt att genomföra
eu så drastisk tullsänkning att nödigt rådrum icke erhålles.

Fn tull av tio öre per kilogram, motsvarande åtta öre per liter, synes utgöra
en lämplig avvägning. Jag förordar, att tullen bestämmes till detta belopp
samt att den nya tullsatsen skall tillämpas under fem år från och med
den 1 juli 1955. En förutsättning för att sulfitspritindustrien skall få åtnjuta
detta tullskydd bör vara att detsamma icke utnyttjas till monopolistisk
prissättning. Om denna förutsättning brister, anser jag det självfallet att
tullfrågan omprövas före femårsperiodens utgång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1955

71

Såsom framgår av det anförda, bör den här förordade tullen ha provisorisk
karaktär. Hur lullskyddet för denaturerad sprit skall utformas för
framtiden torde få övervägas senare. Ett beslut i denna fråga kan eventuellt
fattas i anslutning till statsmakternas prövning av tulltaxekommitténs blivande
förslag, varvid det får övervägas om beslutet kan tillämpas omedelbart
efter femårsperiodens utgång eller det provisoriska tullskyddet bör
kvarstå ytterligare någon tid. Man måste emellertid också räkna med att
det icke heller vid tiden för nämnda prövning blir möjligt att fatta slutgiltig
ståndpunkt i frågan utan man bör låta en större del av femårsperioden förflyta
för att vinna nödiga erfarenheter. I sådant fall kan ett nytt provisoriskt
beslut bli nödvändigt.

I detta sammanhang må slutligen erinras om att tullens storlek saknar
betydelse i fråga om den sprit som importeras för tillverkning av exportvaror;
tull, som erlagts för sådan sprit, kan nämligen restitueras i samband
med att den färdiga produkten exporteras.

Skatten på in o t o r s p r i t är för närvarande sju öre per liter eller
25 öre lägre än för bensin. Utredningen har, som förut nämnts, föreslagit
att skatten skall höjas till samma belopp som för bensin eller 32 öre för
liter. För att underlätta sulfitspritindustriens omställning till de nya förhållandena
skulle höjningen ske successivt under en treårig övergångsperiod.

Även på denna punkt har betänkligheter framförts av remissorgan, som
företräder sulfitspritindustrien. Dessa föreslår i allmänhet att skattehöjningen
begränsas till tio öre per liter. Utredningens förslag har emellertid
biträtts av flertalet remissorgan, däribland Sveriges industriförbund och
Sveriges kemiska industrikontor.

Statsmakterna har, såsom den föregående redogörelsen visar, redan från
början intagit den principiella ståndpunkten, att motorspriten bör vara
underkastad samma beskattning som bensinen. För den gynnade ställning
som motorspriten det oaktat fått intaga har motiven varit olika under årens
lopp. Från början lades huvudvikten vid att motorspriten skulle få tillfälle
att utveckla sig till ett med bensinen konkurrenskraftigt inhemskt motorbränsle.
I samband med 1934 års reglering framhölls, att den då beslutade
skyldigheten att blanda upp bensin med motorsprit innebar en belastning
för motortrafiken och att denna börda skulle ökas, om skatt uttogs på motorspriten.
Under och efter andra världskriget åter har beredskapssynpunkter
varit avgörande. Vidare har det framhållits såsom ett konsumentintresse
att, så länge högoktanig bensin ej funnes i marknaden, ha tillgång till den
högoktaniga lättbentylen.

Såsom utredningen påvisat, har dessa skäl numera i väsentliga delar förlorat
sin bärighet. I fråga om motorspritens värde ur beredskapssynpunkt har
de i detta hänseende närmast ansvariga organen framhållit, alt tillgången på

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1955

flytande motorbränsle vid krig eller avspärrning bättre kan tillgodoses
genom lagring av bensin. Dessa organ har enstämmigt biträtt utredningens
ståndpunkt. Även motororganisationerna har tillstyrkt utredningsförslaget,
varvid man åberopat att högoktanig bensin kunde förväntas inkomma i tillfredsställande
omfattning.

Under angivna förhållanden bör det eftersträvas att avveckla den indirekta
subvention som sulfitspritindustrien erhåller genom skattelättnaden för
motorsprit samt att i fråga om beskattningen likställa nämnda vara med
bensin. Det bör emellertid beaktas, att motorspriten för närvarande utgör
en betydande del av den samlade sulfitspritproduktioncn. Om utredningens
förslag genomfördes, skulle detta, såsom utredningen själv påpekat, kunna
leda till att produktionen av motorsprit i huvudsak nedlades. Detta skulle
innebära en avsevärd försämring av förutsättningarna för sulfitspritindustrien
och därmed även av möjligheterna att åstadkomma den tillämnade
rationaliseringen och omställningen inom densamma. Det finnes därför liksom
i tullfrågan anledning att gå fram med viss försiktighet. Detta medför
att något slutgiltigt beslut i frågan icke bör fattas nu. En riktigare utväg
synes vara att för en period av förslagsvis fem år successivt genomföra en
måttlig skärpning av skatten, som icke hindrar en tryggad avsättning av
motorsprit för en rationaliserad sulfitspritindustri. Samtidigt bör emellertid
skärpningen de första åren kunna göras något större än utredningen föreslagit.

Med ledning av de uppgifter som lämnats av utredningen och Svensk sprit
torde kunna konstateras att en höjning av skatten från och med den 1 juli
1955 med sex öre per liter — motsvarande ett och ett halvt öre per liter lättbentyl
— skulle kunna bäras av sulfitspritindustrien utan märkbar svårighet.
Denna skattesats synes böra tillämpas under två år. Efter denna tid bör -—
med hänsyn till de rationaliseringar som, efter vad man får förutsätta, då
gjorts inom industrien — ytterligare sex öre per liter kunna uttagas. Jag
får erinra om att den sammanlagda skattehöjningen, tolv öre, i fråga om
lättbentyl icke motsvarar mer än tre öre per liter.

I enlighet med det anförda förordar jag att skatten för motorsprit genom
ändring i bensinskatteförordningen bestämmes till nitton öre per liter, varvid
i en övergångsbestämmelse bör föreskrivas att allenast tretton öre per
liter skall utgå under tiden den 1 juli 1955—den 30 juni 1957.

Mot slutet av femårsperioden bör frågan prövas på nytt under iakttagande
av de riktlinjer som varit vägledande för de förslag jag här förordat. Sålunda
bör eftersträvas att om möjligt uppnå att skatten för denna vara blir
densamma som för bensin.

Genomföres den här förordade höjningen av skatten på motorsprit, kommer
statsverkets inkomster av särskild skatt på bensin och motorsprit att
öka. Försäljningen av motorsprit har under år 1954 uppgått till 31 140 000
liter. Vid tillämpning av en skatt av tretton öre per liter torde man kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1955

73

förutse någon minskning av försäljningen. Denna kommer att motsvaras av
ökad konsumtion av bensin, för vilken full skatt av 32 öre per liter utgår.
Med ledning härav torde kunna beräknas, att inkomstökningen under budgetåret
t955/56 kommer att uppgå till omkring 2,3 miljoner kronor.

I samband med frågan om beskattningen av motorsprit har i vissa yttranden
påyrkats att den nuvarande skattelättnaden för skifferbensin
skall avvecklas. Jag får i anledning härav erinra om att skattelättnaden för
skifferbensin infördes vid 1954 års riksdag och enligt det då fattade beslutet
skulle åtnjutas under fem år från och med den 1 juli 1954. Anledning
saknas därför att nu upptaga denna fråga.

Vad jag i det föregående förordat föranleder ändringar i brännvinstillverkningsförordningens
bestämmelser om tillverkares rätt att förfoga över tillverkat
brännvin samt i de bestämmelser som förordningen om skattefri sprit
innehåller om import av denaturerad sprit. Vidare erfordras ändringai i
förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, varjämte förordningen
om skyldighet för importörer och tillverkare av bensin att inköpa
motorsprit synes kunna upphävas. I övrigt erfordras en jämkning i tulltaxan
samt åtskilliga ändringar i avtalet mellan staten och spritcentralen.
Sålunda bör avtalets bestämmelser om avsättningsgaranti och prissättning
för sulfitsprit och därmed jämställda spritsorter utgå. Vissa jämkningar
bör även ske i avtalets bestämmelser om spritcentralens utförsäljningspriser,
varvid förbudet för bolaget att beräkna handelsvinst för skattefri
sprit bör upphöra att gäila.

De nya bestämmelserna bör med förut angivna undantag tillämpas från
och med den 1 juli 1955.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

a) förordning om undrad lydelse av 16 och 18 §§ förordningen den 26
februari 195i (nr 73) angående tillverkning av brännvin;

b) förordning om ändrad lydelse av 3 § 2 mom. och 4 § förordningen den
1 iuli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

c) förordning om ändrad lydelse av 1 § samt 4 § 1 och 2 inom. förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motor sprit;

och

d) förordning om upphävande av förordningen den 7 juni 193i (nr 230)
om skyldighet för importörer och tillverkare av bensin att inköpa motor sprit;

samt

dels besluta, att den vid lulllaxeförordningcn den 4 oktober 1929 (nr 316)
<> llilwng till riksdagens protokoll 19515. 1 samt. Nr 2''i.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1955

fogade tulltaxan skall från och med den 1 juli 1955 i nedan angiven de!
erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår

Lacker och lackfärger, fasta eller flytande,
samt fernissor, ej hänförliga till nr 252:
sprithaltiga .... T; ävensom icke drick-bara spritblandningar, ej särskilt
nämnda, samt sprithaltiga putsmedel
för läderarbeten .... N:

Tull för
100 kg
kronor

253:1

jodsprit ........................

350 • -

253:2

denaturerad sprit ...........

10-

253:3

andra ........................

andra slag:

40:—

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa avtal med Aktiebolaget vin&
spritcentralen angående förut behandlade delar av partihandeln med sprit
från och med den 1 juli 1955 i huvudsaklig överensstämmelse med i det
föregående angivna riktlinjer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj.-t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt Resare

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1955 75

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll............... 1

Författningsför slag..................... 0

I. Inledning........................ ®

II. Nuvarande förhållanden in. in..................10

Återblick på sulfitspritfrågan................10

Tiden före 1934 10

1934 års reglering...................12

Tiden efter 1939 .................... 10

Huvuddragen av gällande bestämmelser............15

Produktionsförhållanden..................17

Avsättnings förhållanden..................1°

Tillverkares försäljning.................18

Partihandelsbolagets försäljning...............19

Den skattefria spritens användningsområden.........21

Import och tull.....................23

Prissättningen......................24

Motorspritens beskattning.................27

Tiden före 1934 27

Tiden 1934—1945 28

Tiden efter 1945 .................... 29

Tidigare överväganden beträffande partihandelsrätten.......31

Äldre överväganden rörande sulfitspritproduktionens värde ur bered skapssgnpunkt.

....................02

Sulfitspritindustriens värmekostnader m. m............33

Industrispriten i vissa andra länder..............35

III. Utredningen.......................07

Sulfitsprit och potatissprit.................07

Handeln med sulfitsprit..................08

Prissättning, import och tidl.................41

Motorspritens beskattning m. .................44

IV. Yttranden . ......................18

Sulfitsprit och potatissprit.................48

Handeln med sulfitsprit..................50

Prissättningen......................52

Import och tull.....................53

Motorspritens beskattning m. .................56

V. Departementschefen....................06