Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

1

Nr 193

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om premiering av frivilligt sparande under åren
1955 och 1956; given Stockholms slott den 15 april
1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås viss statlig premiering av frivilligt banksparande
under åren 1955 och 1956. För sparbelopp, för varje år högst 1 000 kronor,
som under nämnda år insättes på särskilt upplagt bankkonto och som innestår
intill utgången av år 1960, skall utgå sparpremie med i fråga om
1955 års sparande 20 och i fråga om 1956 års sparande 15 procent av sparbeloppet.
Som villkor gäller, att spararen under sparåret skall ha ökat sina
sammanlagda banktillgodohavanden minst med sparbeloppet. Premien skall
vara skattefri. Den skall preliminärt gottskrivas på kontot vid insättningen
men skall icke få lyftas förrän år 1961, då statsverket skall utanordna premiebeloppet
till banken. Viss kontroll skall ankomma på taxeringsnämnderna.
1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. i samt. Nr 193

,''‘»V; ''

; ,n>

(W.s \

sV-.<» t.*\U

1 o in u Hi/ r {tAl

;hj (Öl !•.ij• . )>•• n;ilo.: . • sr

A*‘ inli (• ;j<)i i l i J i J i

f ''!■(>) «.».(?V rrn; tiIshk

110(1/ I/IAIJ3

• .* -

*< t»l i i; i s; f{/I n i ;i i '',.(!! t:» il''1 / *j n < : i i .i j * * i.!s?\i -»lilz-niti i.Ao.j-•..{ i

. iori<; t>i (»f>0 J ir.tfui ■'' : •■j/n.r ko! !*<''.(?! ;''•!.» <j,’ge| i,v!«

'' * ‘ ■ '' ''i • * (il ■ . ''''Mjf, il ! i(|j /OMk/IM !. (■ i >! i *'' \ f; It ''1''llit''l/ (|M*>

I i’’1" it^U> lir.J. .<!••«»''{ •:/; VI, (I }r.i :

*

■; lvu» T/imii ;; -. ;. i.q/ • . :.v ,

)<l (Biji- ■ :\t , ■> Uit .-Iin . .ii

<i /ilyl/i in I li.Mfif f fK| |;.,/y •<< .Öl

• *(,(> (.ii l «»U1 IlfVn. ''i •<*;)''(•/{ n! »>i-*i jii.yjy

.--i t c-xiiic* !l>j -iiic

o. .-irioti!

ri|< i r1 i i y i; /

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

3

Förslag

till

förordning om premiering av frivilligt sparande under åren 1955 och 1956

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Å sparbelopp, som under år 1955 eller 1956 insättes å för ändamålet upplagt
premiesparkonto hos bank, äger spararen av staten erhålla sparpremie
enligt vad nedan sägs.

Med bank avses i denna förordning sparbank, affärsbank, postsparbanken
samt centralkassa för jordbrukskredit.

2 §.

Sparare må för varje år icke erhålla sparpremie för mer än ett premiesparkonto.

I den mån bank så bestämmer, må insättning å och uttag från premiesparkonto
hos banken ske endast i helt tiotal kronor.

3 §.

Sparpremie må åtnjutas å ett årligt sparbelopp av högst 1 009 kronor för
varje sparare.

Sparpremie utgår med 20 procent av sparbelopp som insättes under år
1955 och med 15 procent av sparbelopp som insättes under år 1956, allt i
den mån sparbeloppet vid utgången av år 1960 fortfarande innestår å premiesparkontot.

4 §•

Sparpremie må åtnjutas endast av fysisk person, vars taxerade inkomst
enligt förordningen om statlig inkomstskatt vid taxering året efter sparåret
uppgår till minst 1 200 kronor. Skola äkta makar taxeras enligt de för gift
skattskyldig gällande bestämmelserna, må sparpremie åtnjutas av envar av
makarna, om endera makens taxerade inkomst eller makarnas sammanlagda
taxerade inkomster uppgå till minst nämnda belopp.

Sparpremie utgår endast i den mån sparbeloppet svarar mot en ökning under
sparåret av spararens sammanlagda hos banker och andra penninginrättningar
innestående medel. Beträffande äkta makar skall dylik ökning
föreligga för makarna tillhopa.

5 §•

Vid insättning å premiesparkonto under år 1955 eller 1956 gottskrives
spararen preliminärt mot del insatta beloppet svarande sparpremie. Uttages
belopp från sådant konto före utgången av år 1960, avföres för det uttagna
beloppet tidigare gottskriven premie.

Å preliminärt gottskriven sparpremie utgår icke ränta.

6 §•

Sparare, som vill erhålla sparpremie, har att ingiva skriftlig anmälan härom
till beskattningsnänind, å vilken hans taxering till statlig inkomstskatt
året efter sparåret ankommer. Såvida icke särskilt hinder möter däremot,
skall sådan anmälan fogas vid allmän självdekleration, som avgives till ledning
för taxering varom nyss sagts. För gift sparare, som icke själv har att

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

avgiva allmän självdeklaration, må anmälan fogas vid den andra makens
deklaration. Anmälan, som inkommer efter utgången av året efter sparåret,
må icke upptagas till prövning.

Vederbörande taxeringsnämnd eller, vad angår anmälan som inkommer
efter det att taxeringsnämnden avslutat sitt arbete, vederbörande prövningsnämnd
har att pröva, huruvida i 4 § angivna förutsättningar för rätt till
sparpremie äro för handen. Om nämndens beslut skall banken underrättas.

Har underrättelse om beskattningsnämnds beslut enligt föregående stycke
icke kommit banken till handa senast den 1 oktober året efter sparåret, skall
banken skyndsamt lämna spararen meddelande härom.

Har beträffande visst premiesparkonto anmälan varom i denna paragraf
sägs icke inom föreskriven tid ingivits eller har enligt till banken inkommen
underrättelse rätt till sparpremie befunnits helt eller delvis icke föreligga,
avföres å kontot för ifrågavarande sparår preliminärt gottskriven sådan premie
eller vederbörlig del därav.

7 §•

Bank äger att av statsverket utfå sammanlagda beloppet av de sparpreinier,
som vid utgången av år 1960 äro enligt denna förordning gottskrivna
å premiesparkonton hos banken.

8 §-

Sparpremie skall icke utgöra skattepliktig inkomst vid taxering enligt
kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt.

9 §•

Ä sparbelopp, för vilket rätt till sparpremie föreligger, skall utgå ränta
efter en räntesats, som icke må understiga den högsta räntesats för inlåning
från allmänheten, som av vederbörande bank i övrigt tillämpas.

GottSkrivning av å premiesparkonto upplupen ränta skall icke anses som
insättning å kontot enligt denna förordning. Uttag från sådant konto före
utgången av år 1960 skall i första hand anses avse insatt sparbelopp.

10 §■

Har beskattningsnämnd funnit rätt till sparpremie helt eller delvis icke
föreligga för med anmälan enligt 6 § avsett sparbelopp, skall spararen
underrättas härom genom rekommenderat brev med mottagningsbevis. I underrättelsen,
som skall lämnas å blankett enligt av riksskattenämnden fastställt
formulär, skall finnas angivet, vad som skall iakttagas vid anförande
av besvär över beskattningsnämndens beslut.

över beskattningsnämnds beslut enligt denna förordning må besvär anföras
endast av spararen. Besvär skola anföras, vad angår beslut av taxeringsnämnd
hos vederbörande prövningsnämnd och vad angår beslut av
prövningsnämnd hos kammarrätten, allt inom sextio dagar från det spararen
erhållit del av beslutet, över utslag av kammarrätten må besvär icke
anföras.

Har beskattningsnämnds beslut om rätt till sparpremie efter besvär ändrats,
skall banken underrättas härom.

11 §•

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer äger utfärda
för tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

5

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
15 april 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om premiering av
frivilligt sparande under åren 1955 och 1956 samt anför därvid följande.

Inledning

Förändringarna i det allmänna konjunkturläget sedan årsskiftet, sedda i
belysning bl. a. av den nu snart avslutade avtalsrörelsen för året, kommer
att inom kort redovisas och analyseras i den reviderade nationalbudgeten
och i konjunkturinstitutets rapport, vilka f. n. är under utarbetande. I propositionen
angående komplettering av riksstatsförslaget för 1955/56 kommer
detta material att redovisas och på grundval härav riktlinjerna för den
ekonomiska politiken uppdragas.

Med hänsyn till nödvändigheten att i rådande läge begränsa konsumenternas
efterfrågan på varor och tjänster framstår åtgärder, ägnade att stimulera
det frivilliga sparandet, som synnerligen angelägna. En ökning av det frivilliga
sparandet i samhället är av stor vikt även ur andra perspektiv än dagens
mera kortsiktiga, övervägandena beträffande möjligheterna att främja sparandet
med statliga åtgärder har lett till att förslag med sådant syfte utarbetats
inom finansdepartementet. Jag hemställer att nu få anmäla denna
fråga.

Till en början vill jag här erinra om att frågan om åtgärder från statsmakternas
sida för att främja det enskilda frivilliga sparandet under senare
tid i skilda sammanhang aktualiserats. Vissa sådana åtgärder har vidtagits
— här må hänvisas till sparformerna sparobligationer och rikskonto
och till det tidsbundna lönsparandet med vinstutlottning. Förslag till andra
åtgärder i liknande syfte har däremot hittills icke förverkligats. Till dessa
förslag hör ett som i december 1947 framlades av 1944 års allmänna skattekominitté.
Enligt detta skulle avdrag, under vissa förutsättningar och med
viss maximering, få åtnjutas vid inkomsttaxeringen för banksparande under
åren 1948 och 1949. Hit hör likaledes ett förslag, som ungefär samtidigt
framfördes i en inom finansdepartementet upprättad promemoria; i denna
förordades, att sparande av eller till förmån för ungdom skulle stimuleras
genom kontantpremier.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

Vid 1951 års riksdags vårsession fördes frågan — som berörts också vid
vissa föregående riksdagar — på nytt fram i motioner i båda kamrarna (de
likalydande I: 186 och II: 284 och de likalydande I: 279 och II: 367). I utlåtande
(nr 12) över dessa motioner uttalade bankoutskottet bl. a., att det
enligt utskottets mening i det aktuella ekonomiska läget vore i hög grad önskvärt
att genom särskilda åtgärder söka uppmuntra till en ökning av det frivilliga,
enskilda sparandet på kort sikt. I enlighet med utskottets hemställan
anhöll riksdagen (skrivelse nr 209), att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
möjligheterna att genomföra åtgärder för uppmuntran av det frivilliga
och enskilda sparandet samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
dessa överväganden kunde föranleda.

I anledning härav utarbetades under år 1951 inom finansdepartementet
av regeringsrådet, dåvarande expeditionschefen H. Klackenberg en PM med
utredning och förslag rörande skattepremiering av frivilligt sparande under
år 1952. Promemorian blev föremål för remissbehandling. Bl. a. på grund
av den kritik, som i vissa avseenden framfördes under remissbehandlingen,
kom promemorieförslaget inte att läggas till grund för någon proposition i
ämnet. Vissa fortsatta överväganden förekom därefter inom finansdepartementet,
men de föranledde icke några åtgärder.

Jag vill tillägga, att frågan om statlig stimulans åt sparandet också senare
motionsvägen har tagits upp i riksdagen.

Huvudlinjer i 1951 års förslag

Eftersom bakgrunden till att frågan om sparfrämjande åtgärder nu tas
upp är i viss mån densamma som då sådana åtgärder övervägdes 1951 och
vidare de tekniska problem som härvid möter inte nämnvärt har förändrats
sedan dess, torde det vara befogat att jag här kortfattat redogör för 1951
års förslag och remissyttrandena över det.

Inledningsvis framhöll utredningsmannen, att utredningen begränsats
till att söka utforma riktlinjer för en enda åtgärd, som hade en så generell
räckvidd som möjligt och kunde beräknas få en mera avsevärd sparfrämjande
effekt. Det framlagda förslaget finge ses såsom en försöksanordning,
och erfarenheterna av detta försök finge avgöra, om anordningen borde givas
förlängd giltighet och därvid utbyggas i olika avseenden.

Utgångspunkten vid utformningen av förslaget hade varit, att åtgärden
borde vara inriktad på att gynna nysparandet, och att de förmåner, som vore
avsedda för detta sparande, i möjlig mån icke skulle komma annat, tidigare
sparande till del. Vid utformningen av åtgärden borde alltså tillses, att mera
omfattande missbruk förebyggdes. Hur åtgärden än utformades finge man
dock vara beredd på att missbruk i viss utsträckning förekomme.

Beträffande frågan i vilken omfattning missbruk kunde tolereras åberopade
utredningsmannen följande uttalande av 1950 års bevillningsutskott
i dess betänkande nr 49 i anledning av vissa motioner rörande främjande av
frivilligt enskilt sparande.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

Allmän enighet råder därom att ett ökat sparande under nuvarande förhållanden
är synnerligen angeläget ur allmän synpunkt. Den omständigheten,
att en sparform innebär risk för att densamma kan komma att begagnas
även i andra fall än som därmed avses, synes fördenskull utskottet icke utan
vidare böra föranleda, att densamma avvisas. Vilka risker som helst i detta
hänseende böra givetvis icke tagas. Med hänsyn till syftet med de anordningar,
som här ifrågasättas, bör det dock enligt utskottets mening kunna anses
försvarligt om någon risk härutinnan förefinnes, såvida det kan antagas
att anordningarna eljest komma att på ett tillfredsställande sätt fylla sitt
syfte. Utskottet anser sålunda, att även sådana utvägar, som under mera
normala förhållanden icke kunnat ifrågakomma, för närvarande bora tagas
under omprövning. Huruvida en sådan utväg trots därmed förenade
olägenheter — bör väljas blir en avvägningsfråga. Vid denna avvägning kan
givetvis icke bortses från att olägenheterna med en viss anordning bliva
större i den mån det belopp, som kan ifrågakomma till en gynnad behandling,
är mera avsevärt.

Till missbruk finge enligt utredningsmannen icke räknas det förhållandet,
att de föreslagna förmånerna komme även sådant sparande till del, som
skulle ha ägt rum oavsett premieringen.

I fråga om formen för premieringen hade man enligt utredningsmannen
att välja mellan kontantbidrag och skattelättnad. Hur man
här valde kunde ur allmänna ekonomiska synpunkter vara relativt likgiltigt.
Den avgörande synpunkten på valet syntes i stället böra vara den
sannolika psykologiska effekten på spararna. Det vore svårt att bedöma, om
ett avdrag, alltså en sparad utgift, vore mera lockande för dem, som man
ville förmå spara, än ett skattefritt kontanttillskott av samma storlek. Det
vore möjligen en fråga om personlig läggning. För den psykologiska bedömningen
torde det dock vara viktigt, att avdraget från skatten för den enskilde
skattebetalaren framstode, icke som ett bidrag från det allmänna,
utan som en rätt att behålla mera av den egna inkomsten på grund av det
samhällsnyttiga i hans sparande. Sammanfattningsvis finge enligt utredningsmannen
övervägande psykologiska skäl anses tala för att skattelättnadslinjen
borde givas företräde framför ett system med kontantbidrag.

I fråga om graderingen av skatteförmånerna anförde utredningsmannen
i huvudsak följande.

Då man söker utarbeta en skattelättnadslinje för främjande av sparandet
bryta sig mot varandra kraven på enkelhet i utformning och tillämpning
och önskan om tillräcklig effekt hos åtgärden mot allmänna hänsyn till
rättvisa och skälighet i avvägningen av förmånerna.

Den första viktiga frågan gäller, om skattelättnaden bör givas i form
av avdrag för sparbeloppet från den inkomst, på vilken skatten beräknas,
eller i form av ett från skatteberäkningen fristående avdrag från den påförda
skatten, in. a. o. en skatteavkortning. Valet mellan dessa former har
avgörande betydelse för graderingen av skatteförmånerna.

Den förstnämnda linjen, som utan närmare motivering valts i ett av 1944
års skattekoinmitté den 8 december 1947 framlagt förslag angaende skattepremiering
av frivilligt banksparandc, innebär fullständig skattefrihet fär
den sparade inkomstdelen, och förmånen motsvarar till beloppet marginalskatten
på denna inkomstdel.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

Efter att med exempel ha visat, hur skattelättnaden i sådant fall skulle
komma att variera dels efter spararens inkomstläge dels efter hans civilstånd
in. in., ifrågasatte utredningsmannen rimligheten av en sådan gradering
av stimulansen åt sparandet och anförde vidare.

Förslaget om skattefritt avdrag för sparande intill visst belopp kan sägas
utmäta förmånerna för ett och samma sparande efter sparförmågan, alltså
efter principen: ju lättare att spara, desto större förmån! Alldeles oavsett
benägenheten för socialpolitiska betraktelsesätt, då förmåner från det allmänna
skola utmätas, lär ett sådant system för en sparfrämjande åtgärd
icke vara godtagbart. Snarare torde en på sparande enbart inriktad åtgärd,
sasom förut antytts, böra utformas efter den omvända principen. Ju svårare
en person på grund av exempelvis låg inkomst eller stor försörjningsbörda
har att avstå från att konsumera hela sin inkomst, desto större uppmuntran
och sannolikt också större förmåner behövas för att locka honom till att
spara en del därav. Om det ligger någon allvarlig mening i talet om uppmuntran
åt spararnas ansträngningar, bör skattelättnadslinjen under alla
förhållanden utformas så, att den i främsta rummet innefattar en verklig
uppmuntran till vad som gemenligen kallas sparsamhet, alltså en påverkan
på sparviljan. Lägre förmåner äro då icke rimliga för de mindre inkomsttagarnas
sparande än för de större inkomsttagarnas sparande. Endast en så
utformad skattelättnadslinje lär, om den icke skall draga onödiga och för det
allmänna delvis orimliga kostnader, kunna få avsedd effekt i form av ökat
nysparande på bredare front.

Utredningsmannen ansåg därför tanken på ett sparsystem av denna typ
på grund av dess principiella felkonstruktion och därav följande delvis
orimliga kostnader för det allmänna kunna avföras ur diskussionen.

Härefter anförde utredningsmannen.

Måhända kan den lämpliga riktpunkten för utformningen av skattelättnadslinjen
angivas så, att de förmåner systemet erbjuder för det stora flertalet
av de människor, som ha möjlighet att spara ytterligare, skola framstå
som så gynnsamma, att detta sparande kommer till stånd, samtidigt som
tormanerna hållas inom en sådan ram, att de icke verka förryckande på
andra områden av det ekonomiska livet och ej heller kosta det allmänna
mer än nödigt.

Om stimulansen åt sparandet gives i form av skatteavkortning, d. v. s.
ett från skatteberäkningen fristående avdrag från den påförda skatten, har
man relativt fria händer vid bestämmandet av förhållandet mellan skattelättnad
och sparande. Man kan då välja mellan olika graderingar, å ena
sidan procentuellt högre förmåner åt sparare med liten inkomst och försörinmgsplikter
och i motsvarande mån lägre förmåner vid större inkomster
och för ogifta samt å andra sidan förmåner, som äro formellt lika för alla
oavsett inkomstläge och försörjningsplikt. Det möter sålunda inga principiella
hinder att utforma en i förhållande till inkomsten regressiv
skala för den skattelättnad, som skulle stimulera sparandet. De psykologiska
övervägandena torde som förut antytts närmast peka i riktning
mot en sådan utformning. Detta önskemål måste emellertid vägas mot andra
hänsyn, i första hand kravet på enkelhet i utformning och tillämpning av
systemet.

Kravet på enkelhet i systemets utformning kan på denna punkt antagas
vara av väsentlig betydelse för dess effekt. En regressiv skala är sålunda
betydligt svårare att arbeta med i propagandan vid systemets igångsättande.

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

Det torde vara ej oväsentligt lättare att hos allmänheten skapa intresse tör
en linje med formellt lika skattelättnad för alla, exempelvis 20 % av det
sparade beloppet.

För framgången av systemet torde även vara av stor vikt att skattelättnaden
kommer omedelbart, sålunda redan vid källskatteuppbörden. Om arbetsgivarna
skola kunna påtaga sig arbetet att minska källskatteavdragen
samtidigt med att de verkställa avdrag för sparandet å lönen, måste beräkningen
av källskatteavdragets minskning göras så enkel som möjligt och kan
då icke göras efter en regressiv skala.

Slutligen innefattade linjen med procentuellt lika förmåner avsevärda
administrativa förenklingar vid skattedebiteringen liksom i de fall, då skattelättnaden
skulle återgå, därför att förutsättningarna icke uppfyllts.

Med hänsyn till angivna fördelar och till den provisoriska karaktären av
den ifrågasatta sparfrämjandeåtgärden ansåg utredningsmannen betänkligheterna
mot att låta skattelättnaden utgå med samma procent av det på
skattesparkonto insatta beloppet i olika inkomstlägen böra få vika.

Rörande skattelättnadens storlek uttalade utredningsmannen,
att den borde bli beroende av vilka fördelar som ansåges påkallade för att
locka till avsett ökat sparande och vilka kostnader staten vore villig att
påtaga sig för ändamålet. Av viss vikt från den förstnämnda synpunkten
vore, hur länge sparmedlen skulle vara bundna. Den tid, varunder den enskilde
skulle avstå från disposition av medlen, borde icke för honom framstå
som oöverskådlig. Det syntes emellertid rimligt att utgå från en bindning
under fyra år, så differentierad att under de två första åren uttag skulle få
ske blott vid vissa extraordinära omständigheter, medan under de två återstående
åren uttag skulle få ske fritt mot återbetalning av skattelättnaden.
Från i huvudsak dessa utgångspunkter uttalade sig utredningsmannen för
en skattelättnad med 20 procent av det sparade beloppet.

Det föreslogs i promemorian vidare att det sparbelopp, för vilket skattelättnaden
skulle utgå, skulle maximeras till 1 000 kronor för varje sparare
eller beträffande äkta makar för makarna tillhopa, detta under förutsättning
att nämnda belopp icke skulle anses uteslutet av statsfinansiella skäl.
Ett sparande på 50 kronor i månaden — utöver försäkringspremier, avbetalningar
o. d. — förmodades visserligen vara det högsta, som i praktiken
mera allmänt förekomme även ett stycke upp i inkomstklasserna. Till förmån
för ett något högre maximum talade emellertid, att syftet med åtgärden
ju vore att öka sparandet; för ett sparande, som redan förut legat vid
eller över maximibeloppet, gjorde förmånen ingen större nytta.

För att systemet skulle bibehålla sin stimulans till ökat sparande också
högre upp i inkomstskikten borde som ytterligare villkor för skattelättnaden
för inkomsttagare över eu viss gräns föreskrivas, att visst sparande
(bottensparande) skulle föreligga utöver det på vilket skattelättnaden skulle
beräknas. Denna gräns borde förläggas vid eu beskattningsbar inkomst av
20 000 kronor för makar med barn och 15 000 kronor för övriga. Av inkomsttagare
med minst dessa inkomster borde krävas ett bottensparande

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

med dels ett fast belopp av 500 kronor och dels 10 procent av den överskjutande
delen av inkomsten. Bottensparandet skulle icke vara spärrat.

Skattelättnaden skulle enligt promemorian omfatta i första hand statlig
inkomstskatt men om denna ej försloge även kommunal inkomstskatt. Staten
skulle ersätta kommunerna den minskning i skatteintäkterna, som kunde
bli följden av att kommunal inkomstskatt bortfölle på grund av skattelättnaden.

Skattelättnaden för sparande skulle enligt utredningsmannens förslag icke
kunna komma alla skattebetalare till del, utan begränsas till sådana
inkomsttagare, vilka hade att erlägga preliminär
A - s k a 11. Detta sammanhängde i första hand med att systemet tekniskt
skulle bygga på arbetsgivarnas medverkan; härför redogöres närmare i det
följande. Även sakligt sett funnes emellertid skäl att godtaga en dylik begränsning
vid ett provisorium som det föreslagna. Behovet att stimulera sparandet
hos löntagare och pensionärer, vilka grupper gemenligen ansåge sig
särskilt hårt pressade av skatter och prishöjningar, kunde sägas vara mera
trängande än för andra grupper. Det vanligaste sparalternativet för deras
del vore, jämte försäkringssparandet, sparande i bank. Försämringen av
penningvärdet hade fördenskull varit speciellt ägnad att försvåra sparandet
bland dessa grupper. För de självständiga företagarna vore läget i detta
hänseende vanligen gynnsammare. Merendels hade dessa bl. a. helt andra
närliggande möjligheter än löntagarna att placera sitt sparande i investeringar,
som vore oberörda av eller måhända rent av lockande på grund av
inflationsrisken. Svårigheter att utbygga systemet till att omfatta även de
självständiga företagarna förelåge vidare med avseende å den kontroll, som
skulle utövas av taxeringsnämnderna.

För den händelse den föreslagna anordningen skulle bli mer varaktig, borde
emellertid eventuellt möjligheter skapas även för B-skattebetalare att få
del av skattelättnaden.

I promemorian drogs jämväl upp riktlinjer för skattepremieringens
tekniska utformning.

Insättningarna på sparkonto föreslog utredningsmannen skola ske med
anlitande av organisationen för uppbörd av skatt. Arbetsgivare skulle vara
skyldig att efter anmälan från arbetstagare av denne eljest tillkommande
lönebelopp innehålla det för insättning å skattesparkonto avsedda beloppet.
Samtidigt skulle arbetsgivaren minska källskatteavdraget för löntagaren
med 20 procent av nämnda sparbelopp. Arbetsgivaren skulle därefter ha
att leverera de sparade beloppen till postens skatteavdelningar på samma
sätt och i samma ordning som källskattemedel.

Med detta system vunne man, att ett beslut att spara för många bleve
effektivare genomfört än om de själva skulle göra insättningarna. Lika väl
som skattebetalning torde sparande vara säkrare vid källan. Man finge
vidare en viss garanti för att skattesparandet representerade sparande av
årets inkomst.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

Hos postens skatteavdelningar skulle sparmedlen, åtskilda från skattemedlen,
bokföras under uppbördsåret på de skattskyldigas kreditkort. Från
skatteavdelningarna skulle medlen efter summering efter uppbördsårets slut
uppsorteras och överföras till den bank, som angivits i den till arbetsgivaren
gjorda anmälan. Detta överförande kunde beräknas ske i april månad året
efter inkomståret. Skattesparkonto skulle kunna uppläggas i sparbank, postsparbanken
eller affärsbank ävensom, vad angår sparmedel avsedda för inköp
av statsobligationer, i riksgäldskontoret. Ränta å medlen skulle utgå
redan från årets början och efter samma räntesats som högsta sparbanksräntan
vid varje tidpunkt.

För att skattskyldig vid debiteringen av slutlig skatt skulle tillgodoräknas
de vid källskatteuppbörden åtnjutna skattelättnaderna erfordrades, att taxeringsnämnd
konstaterat, att insättning å skattesparkonto motsvarades av
sparande under året. Skattskyldig borde för att möjliggöra sådan granskning
i sin självdeklaration för inkomståret yrka avkortning å slutlig skatt
samt angiva det å skattesparkonto insatta beloppet. Vidare skulle arbetsgivare
vara skyldig att till ledning för granskningen i samband med uppgift
angående utbetalade löneförmåner angiva beloppet av för arbetstagarens
räkning å sådant konto insatta medel. Taxeringsnämnd eller — om
denna ej medhunne det — länsstyrelsens taxeringsavdelning skulle dessutom
ha möjlighet att kontrollera insatta belopp genom att dessa skulle
noteras i debiteringslängd för skatt. Taxeringsnämndens kontroll borde ej
göras alltför ingående, för att den icke skulle draga taxeringsnämndens uppmärksamhet
och arbete från mera angelägna uppgifter. I allmänhet finge
den antagas bli mycket enkel på grund av den enkla sammansättningen av
löntagarnas förmögenhetsbestånd.

Taxeringsnämndens konstaterande att bottensparande förelåge i tillräcklig
omfattning hos högre inkomsttagare bleve i princip ensartat med kontrollen
av att sparande legat bakom insättningarna å skattesparkonto och
torde sålunda icke innefatta några speciella svårigheter.

Det vore givet, att den förordade kontrollen icke kunde bli fullt effektiv.
I regel bleve det ju endast en formell, rent siffermässig kontroll. Med hänsyn
till den ringa uppmärksamhet, som taxeringsnämnderna på sistone haft
anledning ägna åt förmögenheter under 30 000 kronor, och icke minst till
den bristfälliga skuldredovisningen i deklarationerna, vore redan utgångspunkterna
för kontrollen osäkra. Man finge därför vara beredd på att oberättigad
skattelindring kunde komma att åtnjutas i vissa fall. Den omständigheten,
att taxeringsmyndigheterna ägde rätt och möjlighet att ingripa,
torde dock i det övervägande antalet fall vara tillräcklig som återhållande
moment.

Av taxeringsnämnd godkända insättningar på skattesparkonto skulle av
nämnden införas i inkomstlängden, där tillika skulle angivas belopp, som
insatts å skattesparkonto men icke godkänts för avkortning av slutlig skatt.
Av de godkända sparbeloppcn skulle 20 procent genom den lokala skatte -

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

myndighetens försorg avkortas från den påförda statliga inkomstskatten
eller, när denna skatt icke försloge, från den påförda kommunalskatten.

Om taxeringsnämnden icke godkände avdragsyrkande, borde den skattskyldige
vara berättigad att erhålla de å skattesparkonto insatta medlen
tillbaka efter avdrag för preliminärt erhållen skattenedsättning på det icke
godkända beloppet.

I promemorian berördes även den föreslagna åtgärdens inverkan
på annat sparande. Därvid framhöll utredningsmannen, att de förmåner,
som enligt det föreslagna skattepremieringssystemet skulle givas åt
banksparande, torde vara av en sådan storlek, att andra sparformer kunde
påverkas ogynnsamt därav. Detta vore en nackdel, som man finge vara beredd
att taga och vars betydelse borde bedömas med hänsyn till försöksanordningens
provisoriska karaktär. En mera allmän samordning med olika
sparformer borde övervägas, i den mån åtgärden skulle få större varaktighet.
Vid förevarande försök syntes det kunna räcka med en samordning
med sparande för inköp av statsobligationer samt med ungdomens lönesparande.

Statens kostnader för sparpremieringen kunde enligt utredningsmannen
väntas bli mycket betydande om systemet bleve känt och
sloge igenom. Det vore dock icke möjligt att med rimlig grad av säkerhet
beräkna dessa kostnader. Ett par schematiska kalkyler utmynnade i sparbelopp
på resp. 250 och 500 miljoner kronor; ett sparande av sistnämnda
storlek kunde emellertid icke hållas för sannolikt.

Kostnaderna komme främst till synes däri, att intäkten av inkomstskatten
minskades med 20 procent av insättningarna. Vid en avsevärd ökning av
nysparandet torde också intäkterna av olika konsumtionsskatter nedgå. Härtill
komme de direkta utgifterna av administrativ art, såsom kostnaderna
för den ökade belastningen på postverket och på taxeringsorganisationen.
Dessa kostnader bleve dock med den föreslagna utformningen tämligen obetydliga.

Utredningsmannen framhöll vidare, att det i och för sig icke kunde betraktas
som osannolikt, att skattelättnaden till övervägande delen komme
sådant sparande till godo, som även utan denna åtgärd skulle ha kommit
till stånd, och endast till en mindre del tillfölle det av åtgärden framkallade
nysparandet. Om sistnämnda sparande dock komme att i någon mån överstiga
en femtedel av de totala sparbelopp, som komme i åtnjutande av skattelättnaden,
hade åtgärden icke föranlett en större minskning av det dåvarande
statliga tvångssparandet -— genom budgetens överbalansering — än
som motsvarade ökningen av det enskilda sparandet och sålunda åtminstone
icke skadat den samhällsekonomiska balansen. Om däremot statens kostnader
för skattelättnaden skulle överstiga det av åtgärden framkallade nysparandet,
hade försöket med den sparfrämjande åtgärden misslyckats, även
om åtgärden vunnit stor anslutning och utåt framstått som en betydande
framgång.

Kungi. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

13

Remissyttrandena över 1951 års förslag

Jag övergår härefter till de uttalanden om 1951 års promemoria, som
gjordes i remissyttrandena, och skall till en början redogöra för den allmänna
inställningen hos remissinstanserna till förslaget i dess helhet.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna var det endast ett
mindretal, som tillstyrkte eller icke motsatte sig, att förslaget genomfördes,
oförändrat eller med mindre ändringar, nämligen bank- och fondinspektionen,
riksbanksfullmäktige, sju länsstyrelser, Riksförbundet Landsbygdens
folk och Tjänstemännens centralorganisation.

Åtskilliga remissinstanser gav i sina uttalanden uttryck åt betänkligheter
eller tveksamhet, utan att fördenskull formligen avstyrka förslaget, eller
framförde invändningar i olika avseenden, utan att yttra sig om lämpligheten
av att förslaget genomfördes. Till denna grupp hörde kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, sparbanksinspektionen, konjunkturinstitutet,
riksskattenämnden, riksgäldsfullmäktige, 1949 års uppbördssakkunniga,
nio länsstyrelser, Svenska sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Landsorganisationen
i Sverige, Föreningen Sveriges kronokamrerare och Försäkringsanstalterna
Folket-Samarbete.

Klart avstyrkande uttalanden gjordes av ungefär en tredjedel av remissinstanserna,
nämligen generalpoststyrelsen, överståthållarämbetet, åtta länsstyrelser,
Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Kooperativa förbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges häradsskrivarförening och Taxeringsnänmdsordförandenas
riksförbund.

Flera av de remissinstanser, som avstyrkte eller uttalade betänkligheter
mot det föreliggande förslaget, framlade egna förslag till sparpremiering
med annan teknisk utformning.

Vid remissbehandlingen bedömdes utredningsmannens förslag sålunda
mycket olika av olika remissinstanser. Det var emellertid en allmänt utbredd
uppfattning hos remissinstanserna, att åtgärder borde vidtagas för
att stimulera den stora allmänheten till ett ökat sparande. I flera remissyttranden
betecknades utredningsmannens förslag såsom varande det av de
dittills i diskussionen framförda förslagen mest lämpade för att temporärt
få en sådan ökning till stånd. Även åtskilliga av dem som avstyrkt förslagets
genomförande instämde i dess allmänna syfte.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhöll, att stora ansträngningar
måste göras för att i möjligaste mån förhindra ytterligare verkningar av
den fortgående försämringen av penningvärdet. Ett organiserat lönsparande
syntes också kunna bidraga härtill.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrade, att i dåvarande läge ett så omfattande
sparande som möjligt otvivelaktigt vore av största betydelse för
samhällsekonomien. Även vid ett mindre stabilt penningvärde kunde man
måhända vinna tämligen stor anslutning till ett utvidgat enskilt sparande,
om detta gjordes tillräckligt lockande genom särskilda ekonomiska fördelar.
Man borde med tillfredsställelse hälsa varje försök, som med utsikt
till framgång och utan att bli alltför betungande för statskassan kunde
tänkas bidraga till en ekonomisk stabilisering.

I huvudsak samma synpunkter återkom i flera andra remissuttalanden.

Från många hall gjordes å andra sidan gällande, att en premiering av den
typ utredningsmannen förordat icke vore den rätta lösningen eller att den i
varje fall icke finge vara den enda åtgärden för att åstadkomma ett ökat
sparande på längre sikt.

Riksgäldsfullmäktige anförde i detta sammanhang följande.

yttrande HH bankoutskottet i mars 1951 över motioner om åtgärder
for främjande av det frivilliga enskilda sparandet anförde fullmäktige bland
annat, att det i rådande läge i högre grad än tidigare gällde att ge den ekonomiska
politiken en utformning, som vore ägnad att öka detta sparande,
ned att det viktigaste härvidlag vore, att förtroendet för penningvärdet återställdes.
Detta är givetvis alltjämt gällande, och om åtgärder i detta avseende
kunde vidtagas under nästkommande år, skulle sparandet otvivelaktigt
komma att stiga. Fullmäktige gåvo i sitt förenämnda yttrande därjämte uttryck
åt den uppfattningen, att den höga skattebelastningen vore en annan
väsentlig orsak till den otillfredsställande utvecklingen av det enskilda sparandet.
I sistnämnda hänseende vilja fullmäktige erinra om att 1949 års
skatteutredning, i vilken jämväl spörsmålet om de nuvarande skatternas inverkan
på sparandet är föremål för undersökning, torde komma att under
innevarande höst avlämna förslag till ny skattelagstiftning. Även denna omständighet
synes tala mot att man nu skulle göra ett försök med skattepremiering
av nysparande enligt det framlagda förslaget med dess konstlade
Påfayggnad av skattesystemet.

Liknande synpunkter uttalades av, bland andra, länsstyrelserna i Värmlands
och Jämtlands lån, Svenska jordbrukskreditkassan och Sveriges grossistförbund
samt i ett gemensamt yttrande av Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen.

Jämväl sparbanksinspektionen och Kooperativa förbundet underströk betydelsen
av ett fast penningvärde. Styrelsen för Kooperativa förbundet anförde
sålunda.

Styrelsen vill framhålla, att i nuvarande läge åtgärder på kort sikt knappast
kunna få större betydelse. I dag har allmänhetens tilltro till penningvärdet
rubbats, och man är följaktligen inte lika benägen att spara som tidigare;
Vad som i detta sammanhang är viktigare än allt annat är, att förtroendet
för penningvärdet återställes.

I sitt nyligen avgivna yttrande angående räntereglering m. in. underströk
styrelsen vikten av en rörlig ränta, som vid sidan av andra inflationsbekämpande
åtgärder har till uppgift att åstadkomma balans på penningmarknaden
for att sakra kronans värde. Räntans uppgift är därvid dubbel nämligen
att påverka i första hand efterfrågan men i viss män även tillgången
på sparmedel. ° °

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1953

Svenska sparbanksföreningen framhöll, att en premiering av sparandet
hade begränsade verkningar såsom medel mot penningvärdeförsämring. På
längre sikt vore andra faktorer och framför allt ett stabilt penningvärde
oundgängliga förutsättningar för sparviljan. I dåvarande läge borde man
emellertid kunna åstadkomma en starkare sparvilja och ett ökat sparande
genom en lämplig, tillräckligt kraftig premiering, en stöt i rätt riktning.

I flera remissyttranden underströks, att förslaget från spar psykologiska
utgångspunkter vore ägnat att ingiva betänkligheter.
Vidare invändes, att den föreslagna premieringen av nysparandet kunde
komma att få en ogynnsam inverkan på det ordinarie sparandet.

Generalpoststyrelsen anförde härom.

Den nu föreslagna skattepremieringen innebär ett försök att påverka sparandet
genom en omedelbar ekonomisk förmån åt spararna, vartill motstycke
tidigare icke funnits. Men just i detta förhållande och i premieringens
natur av tillfällig krisåtgärd ligger enligt generalpoststyrelsens åsikt en
uppenbar fara. I en propaganda för det nya skattesparandet måste man
skjuta de s. a. s. ideella sparmotiven i bakgrunden och i stället starkt framhäva
den ekonomiska vinningen. Det kan med andra ord befaras, att en tillfällig
premiering av sparandet i enlighet med förslaget, även om den resulterar
i en kraftig ökning av det samlade sparandet under år 1952, får en sådan
effekt på den allmänna sparviljan och sparmentaliteten, att intresset
för det normala, frivilliga penningsparandet i stället för att främjas tvärtom
motverkas. Att det normala sparandet kommer att nedgå under nästa år,
därest skattesparandet kommer till stånd och får en mera avsevärd omfattning,
kan nog anses som ganska säkert. Detta är särskilt beklagligt, när
det enskilda banksparandet alltsedan juni månad i år befinner sig på stadig
uppgång. Synnerligen betänkligt är också, att det med stora kostnader uppbyggda
sparklubbssparandet kommer att få svårt att bestå vid sidan av
skattesparandet.

De ogynnsamma verkningarna av den föreslagna skattepremieringen
skulle självfallet bli än allvarligare, därest anordningen skulle få längre
varaktighet. En framtida återgång till normala sparförhållanden och sparvillkor
komme i sådant fall att medföra betydande vanskligheter.

Bank- och fondinspektionen ansåg, att förslaget bedömt från sparpsykologiska
utgångspunkter vore ägnat att väcka starka betänkligheter. Den
avsevärda premiering, som ansetts erforderlig för den kortvariga sparprestation
varom här vore fråga, måste sålunda betraktas som en bekräftelse på
att sparandets ursprungliga bevekelsegrunder vore på väg att förlora sin
betydelse. Premieringen kunde även verka förryckande på kontinuiteten i
nysparandet; det låge nära till hands, att ett utbrett premierat sparande ett
år komme till stånd därigenom att sparare uppsköte sina eljest planerade
utgifter till ett följande år.

Landsorganisationen ansåg, att sparfrämjande åtgärder borde ha långsiktskaraktär.
Tillfälliga åtgärder, som droge den sparande allmänhetens
uppmärksamhet från de vanliga formerna för sparande, vore mera till skada
för sparandet.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

Nu anförda synpunkter kom även till uttryck i de yttranden, som avgavs
av riksgäldsfullmäktige, Svenska sparbanksföreningen, riksskattenämnden
och Sveriges grossistförbund.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhöll, i likhet med flera
andra remissinstanser, faran för att förslagets genomförande skulle medföra
skadeverkningar för livförsäkringssparandet, vilket vore att anse såsom
den mest betydelsefulla formen av frivilligt, regelbundet, långsiktigt sparande.
Sparpremieringen borde därför utsträckas att omfatta även livförsäkringspremier,
i den män de icke redan vore avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Länsstyrelsen i Örebro län erinrade om att de som kunde och ville överflytta
sitt sparande från andra sparformer till lönesparande, skulle komma
i bättre läge än de som sparade på annat sätt. Överflyttande av sparande,
som tidigare skett i annan form, till lönesparande endast i syfte att vinna
skattelättnad hade ett visst drag av osunt manipulerande, som vore ägnat att
verka undergrävande på skattemoralen.

Kooperativa förbundet riktade likaledes invändningar mot förslagets begränsning
till en viss sparform. Sparande i form av viss skuldavbetalning,
livförsäkringssparande, det regelbundna sparklubbssparandet vore exempel
på några former av sparande, som finge nöja sig med normal ersättning.
Det vore beklagligt, att t. ex. skuldsatta ägare av egnahemsfastigheter, jordbruk
och bostadslägenheter, vars skuldavbetalning innebure minst lika stor
uppoffring som insättning på bank, enligt förslaget lämnades utan premiering.

I frågan, huruvida den föreslagna lagstiftningen kunde antagas få sådan
effekt, att sparandet komme att öka i en omfattning, som svarade mot
såväl statens kostnader för själva premieringen som kostnaderna för den administrativa
organisationen, gjordes åtskilliga uttalanden.

Från remissyttrandena torde i detta sammanhang följande få återgivas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg det vara tveksamt, huruvida
de föreslagna förmånerna kunde påverka sparandet i sådan utsträckning,
att det avsedda resultatet i någon mån kunde uppnås. För en stor del av
inkomsttagare i de lägre och medelhöga inkomstklasserna vore möjligheterna
att spara synnerligen begränsade.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansåg, att frågan, huruvida man med den
föreslagna premieringen kunde beräknas uppnå önskat resultat, vore svårbedömd
och att det vore tveksamt, om denna bedömning över huvud kunde
ske med någon slörre grad av säkerhet. Emellertid syntes förslaget erbjuda
den säkrast framkomliga vägen att med skattepremiering nå dem som verkligen
åstadkommit avsett sparande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län sade sig visserligen icke vara övertygad
om att genomförandet av förslaget skulle komma att i större utsträckning
stimulera till sparande inom andra medborgargrupper än sådana, soin hittills
intresserat sig för sparande, men ansåg likväl tanken att genom direkt
skattelättnad uppmuntra till enskilt sparande värdefull.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 ur 1955

17

Riksskattenämnden anförde följande.

När det gäller att taga ställning till det upprättade förslaget uppställer sig
först frågan, i vad mån sparandet över huvud taget låter sig påverkas i
önskad riktning genom åtgärder av den art, som här ifrågasättes. I promemorian
framhålles, att några beräkningar i egentlig mening icke kunna göras
i detta avseende utan man är hänvisad uteslutande till antaganden. Åtgärderna
få med andra ord karaktären av ett experiment. Därest ett dylikt
betraktelsesätt anlägges, kan emellertid gentemot de ifrågasatta åtgärderna
invändas, att resultatet av experimentet med all sannolikhet aldrig kommer
att kunna fastslås. Även om vad som sammanlagt insättes å skattesparkonton
skulle komma att uppgå till belopp, som i och för sig äro tillfredsställande
med hänsyn till de syften man vill uppnå, torde det bliva ytterst vanskligt
att bedöma, i vad mån de insatta beloppen äro resultat av verkligt nysparande,
föranlett av skattepremieringen.

Frågan är om det i förslaget avsedda förfarandet med minskning av källskatteavdraget
med 20 procent av innehållet sparbelopp kan innebära tillräcklig
stimulans för åstadkommande av ett verkligt nysparande av större
omfattning. Det bör därvid framhållas, att anslutning till den ifrågasatta
sparformen helt naturligt kommer att, trots minskningen av källskatteavdraget,
för den skattskyldige medföra en minskning av det belopp,
han vid varje avlöningstillfälle får uppbära av sin arbetsgivare. Ifrågasättas
kan, om icke många skattskyldiga fästa huvudvikten vid nämnda
omständighet och därför se sig föranledda att avstå från anslutning till
sparaktionen, ofta kanske beroende på att vederbörande på grund av prisstegringen
har svårt att få lönen att räcka till för erforderliga utgifter. Den
utbetalda lönen reduceras ju alltid med 80 procent av det belopp, med vilket
den skattskyldige anmält sig vilja deltaga i sparkontosparandet.

Nu berörda omständigheter synas innebära vissa skäl för antagande, att
skattskyldiga av den kategori som med förslaget närmast avses — d. v. s.
sådana skattskyldiga som eljest icke skolat avsätta någon del av lönen för
sparande — icke komma att mera allmänt ansluta sig till det ifrågasatta
sparsystemet. I fråga om möjligheterna att genom en ändamålsenlig och
effektiv propaganda animera de skattskyldiga härtill torde kunna erinras,
att dessa möjligheter i ej ringa mån begränsas av att stora — och därtill för
opinionsbildningen i samhället betydelsefulla — grupper av skattskyldiga
komma att vara avstängda från möjligheten att deltaga i sparkontosparandet
dels emedan alla skattskyldiga med B-skatt, omkring 25 procent av alla
skattebetalare, äro definitivt uteslutna och dels emedan föreskrifterna om
visst bottensparande i realiteten komma att förhindra anslutning från åtskilliga
skattskyldiga med A-skatt. En propaganda, som kunde vända sig
till alla inkomsttagare, skulle givetvis erhålla en helt annan slagkraft.

Även om riksskattenämnden sålunda ställer sig tvivlande till tanken att
man genom den föreslagna skattepremieringen kan i mera betydande grad
stimulera löntagarna till ökat nysparande, innebär detta likväl icke att
nämnden utgår från all insättningarna å sparkonton skulle bli av helt obetydlig
omfattning. Tvärtom anser nämnden att man bör räkna med alt åtskilligt
av det sparande, som ändå skolat äga rum, kommer att ske i form av
insättningar å skattesparkonton. lin anslutning till sparkontorörelsen, som
icke förutsätter ett ökat nysparande, är emellertid utan intresse ur samhällsekonomisk
synpunkt. 1 den mån sparkonlorörelsen avser medel, som icke äro
resultat av elt ökat nysparande, kommer verksamheten tvärtom att utgöra
eu belastning för folkhushållel dels i form av minskade skatteintäkter och
dels genom det administrativa merarbete som förslaget förutsätter.

2 Hit,iiiu.i till riUsthtyens /no/o/.o// Ii).''./ små/. AV

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

Liknande synpunkter framfördes även av, bland andra, sparbanksinspektionen,
som tillika påpekade, att om tillfälliga medel tillgrepes för att öka
sparandet risk förelåge för att sparandet åter sjönlte, när den särskilda
stimulansen upphörde. En premiering av sparandet borde därför ske på
lång sikt och i grunden borde sparandet vara sin egen belöning.

Konjunkturinstitutet underströk utredningsmannens uttalande, att endast
i det fall att den genom skattepremieringen åstadkomna ökningen av
sparandet överstege den minskning i budgetöverskottet, som premieringen
medförde, hade man uppnått en för den samhällsekonomiska balansen gynnsam
ökning av det totala sparandet i samhället. Det vore emellertid praktiskt
taget omöjligt att förutsäga, hur stort detta tillskott kunde bli eller ens om
över huvud taget något tillskott kunde uppnås. Resultatet bleve beroende icke
blott på det vederlag som erbjödes utan även i hög grad på en sådan faktor
som tilltron till penningvärdets stabilitet. Såtillvida komme man icke ifrån
de långsiktsproblem, som i utredningen förutsatts skola upptagas i annat
sammanhang.

Tjänstemännens centralorganisation sade sig för sin del till fullo inse
nödvändigheten av ett ökat sparande i dåvarande ekonomiska läge. Det vore
dock tveksamt, huruvida de föreslagna åtgärderna verkligen kunde resultera
i ett väsentligt ökat nysparande. Det förefölle, som om sparviljan — särskilt
då fråga vore om sparande med sikte på en mer avlägsen framtid —-vore i avtagande. Den största anledningen härtill torde vara de senaste årens
sjunkande penningvärde. Dessutom hade ett flertal i och för sig mycket
önskvärda sociala förmåner skapat en sådan trygghet för framtiden, att
ett flertal motiv för ett långsiktigt sparande avsevärt förlorat i vikt.

överståtbållarämbetet uttalade, att anordningen väl icke komme att ha
den direkt skadliga verkan, som utredningsmannen pekat på som en möjlighet,
men att den konsumtionsbegränsande effekt den skulle medföra
bleve så pass ringa, att samma effekt borde kunna nås genom en obetydlig
skärpning av det statliga tvångssparande, som inginge såsom ett led i den
ekonomiska politikens strävanden att överbalansera budgeten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasatte, om mentaliteten hos den stora
allmänheten verkligen vore sådan, att ett ökat sparande ens med skattepremiering
vore att förvänta. Hos de allra flesta torde kravet på bibehållande
av uppnådd levnadsstandard vara dominerande. Om man ville åstadkomma
ett allmänt nysparande — och krav på allmängiltighet borde uppställas
i förevarande hänseende — torde, om läget bedömdes vara så allvarligt,
endast utvägen med tvångssparande återstå.

Åtskilliga övriga remissinstanser ställde sig likaledes tveksamma i fråga
om premieringens effekt. Många framhöll emellertid, att spörsmålet vore
mycket svårbedömbart och att man därför i stor utsträckning vore hänvisad
till gissningar. En vanlig uppfattning var, att man genom att i någon
mån ändra förslaget, exempelvis genom att icke uppställa krav på bottensparande
eller genom att mildra reglerna om sparmedlens spärrande, kunde
vinna säkrare garantier för att den åsyftade effekten skulle uppnås. Andra

19

Kungi. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

återigen ansåg sådan verkan kunna nås endast om den föreslagna premieringen
utbyggdes i ett eller annat avseende eller om utformningen av premieringen
mer genomgripande förändrades.

Bland annat ansåg konjunkturinstitutet det böra vara möjligt att till
en del eliminera den återhållande verkan på sparandet, som ovissheten om
penningvärdets stabilitet över en 4-årsperiod kunde medföra, genom att
man garanterade spararna en viss ersättning för en eventuell försämring av
penningvärdet. En sådan garanti syntes lämpligen kunna få formen av en
prisindexklausul, enligt vilken spararna medgåves tillägg till de på skattesparkontona
innestående beloppen, om t. ex. en stegring med mer än 10
procent inträdde i levnadskostnadsindex under 4-årsperioden. Med en sådan
klausul skulle man enligt institutets åsikt säkrare uppnå ett gott resultat
av den föreslagna skattepremieringen.

Till vissa andra ändringsförslag får jag anledning återkomma i ett annat
sammanhang.

Jag skall härefter övergå till att redogöra för de uttalanden i remissyttrandena,
som berörde den närmare utformningen av skattepremieringen enligt
utredningsmannens förslag.

I spörsmålet, om kontantpremie- eller skattelättnads^
linjen skulle väljas, gjordes några uttalanden. Därvid förordades i allmänhet
skattelättnadslinjen, vanligen utan närmare motivering. Länsstyrelserna
i Värmlands och Norrbottens län hänvisade till det alltmer utbredda
skattetänkandet och ansåg det vara psykologiskt riktigast, att de sparfrämjande
åtgärderna icke finge formen av kontantpremier, utan i stället
på ett eller annat sätt sammankopplades med beskattningen.

Även den motsatta inställningen fanns emellertid företrädd. Sålunda anförde
Föreningen Sveriges kronokamrerare följande.

Utredningsmannen har sökt träffa valet mellan kontantpremier och skattelättnad
såsom form för belöning åt spararen företrädesvis efter psykologiska
bedömningsgrunder. Om man så gör och alltså huvudsakligen ser till effekten
av de tänkta åtgärderna för sparfrämjandet, kan det måhända sägas ej
spela någon dominerande roll, vilken belöningsform man väljer. Alldenstund
det här gäller endast en enstaka aktion, torde resultatet i stort sett
bero på hur lyckosam propagandan varit. Men ur andra än psykologiska
synpunkter är valet av väsentlig betydelse. Främst kommer här i betraktande
vilken anordning, som är mest komplicerad och kostsam. Utredningsmannen
synes ej hava ägnat detta spörsmål den uppmärksamhet, det förtjänar.
Med sin nyss antydda utgångspunkt har han förordat skattelättnaden
såsom form för belöningen utan att söka utreda skillnaden mellan denna
form och kontantbidragen med hänsyn till kostnader, administrativa olägenheter
etc. Det kan vitsordas, att den föreslagna anordningen med skatteavdrag
är genomförbar men också, att den blir så omständlig, att man ej
undgår att hysa starka betänkligheter mot den. De psykologiska resonemang,
som lett utredningsmannen till åsikten, att skattelättnaden är den hästa lösningen,
äro f. ö. ej övertygande. Vårt heskattningsväsen äger knappast
någon good will hos allmänheten, och det kunde därför tänkas visa sig vara
ett psykologiskt missgrepp att blanda samman skatt och sparsamhet. En

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

alldeles särskild anledning att hålla dessa saker åtskilda är att diskussionen
i skattefrågor ofta rör sig om förmenta orättvisor. Skall premiering av sparande
ske i form av skattelättnad och i samband med löneavdrag för källskatt,
kan det befaras, att de många, som bl. a. på grund av de höga
skatterna trots god vilja ej se sig någon möjlighet att spara och därmed
gå miste om en förmån, som kommer bättre lottade medborgare till del,
skola finna sig »orättvist» behandlade.

Det hade ur de olika synpunkter, som ovan förts på tal, varit synnerligen
värdefullt, om utredningen mera sysslat med den alternativa lösningen,
kontantbidrag, främst för att erhålla en jämförelse i fråga om arten och
storleksordningen av de administrativa bestyr, den skulle nödvändiggöra.

Jämväl överståthållarämbetet ansåg, att skattelättnadslinjen ur beskattningens
egen synpunkt tedde sig mindre tilltalande. Den syntes ägnad att
skymma blicken för vederlagets karaktär av förtäckt statsbidrag och hos
allmänheten inge den föreställningen, att skattelättnaden i stället i sak innebure
befrielse från skattskyldighet för inkomst använd för vissa besparingar
och därmed även att statsmakterna vore benägna medge eftergifter med
avseende å den direkta beskattningen för enskildas insatser av samhällsnyttig
art.

Bl. a. kammarrätten och Taxeringsnåmndsordförandenas riksförbund
framhöll såsom sin uppfattning, att den i promemorian ifrågasatta skattepremieringen
icke syntes stå i överensstämmelse med de principer, varå
våra skattelagar vilade.

Frågan om skatteavkortningen borde medgivas redan i samban d in e d
källskatteuppbörden eller först i samband med debiteringen
av slutlig skatt berördes i några remissyttranden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg det sålunda nödvändigt, att skattelättnaden
tillgodonjötes redan i samband med källskatten, om allmänheten i
avsedd grad skulle stimuleras till skattesparande. Denna ståndpunkt sade
sig också länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län intaga, men länsstyrelsen
ansåg, att det ur redovisningssynpunkt varit lyckligt, om skattelättnaden
kunnat anknytas endast till slutskatten.

Länsstyrelsen i Värmlands län — som likaledes medgav, att det av utredningsmannen
förordade systemet utan tvekan skulle bli det mest effektiva
— ifrågasatte, om detta system icke skulle kräva en särskilt med hänsyn
till provisoriekaraktären alltför stor organisatorisk apparat. Härefter
anförde länsstyrelsen.

En förenkling skulle kunna åstadkommas, därest — med bibehållande av
arbetsgivarnas obligatoriska avdragsskyldighet för sparmedel — avräkning
med 20 % å sparbeloppet icke verkställdes å källskatteavdraget utan först
i samband med uträkningen av slutlig skatt. I så fall skulle systemet också
rent tekniskt kunna utvidgas till att omfatta jämväl löntagare med B-skatteavdrag.
Mot denna förenkling kan visserligen invändas, att skattelättnaden
icke skulle komma till synes i källskatteavdraget, vilket av utredningsmannen
eftersträvats såsom en psykologiskt betydelsefull anordning. Enligt länsstyrelsens
förmenande torde emellertid det väsentliga för den skattskyldige vara,
att avdrag för sparandet får åtnjutas vid taxeringen med ty åtföljande ned -

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

21

sättning av den slutliga skatten samt att sådant lönesparande — genom
arbetsgivarnas medverkan — kan åstadkommas utan alltför mycket personligt
besvär för löntagaren. Som en direkt följd härav skulle jämväl vinnas
en nedgång i kvarskattebeloppens storlek. Enär sparåtgärderna avse
att omedelbart inverka på ett köpkraftsöverskott hos allmänheten för att
därigenom motverka föreliggande inflationstendenser, skulle genom det ifrågasatta
förenklade systemet jämväl vinnas den fördelen, att den tjugoprocentiga
skattelättnaden skulle bliva tillgänglig för konsumtion först omkring
årsskiftet 1953/54, då eventuellt överskjutande skatt på grund av
1953 års taxering konime att återbetalas till allmänheten.

Jämväl statskontoret och riksskattenämnden sade sig föredraga systemet
med en först vid debiteringen av den slutliga skatten inträdande skattelättnad.

Den i promemorian förordade formen för skattelättnaden —
viss skatteavkortning för sparbeloppet och icke generell skattefrihet —
föranledde i all huvudsak icke invändningar av remissinstanserna. Något
uttalande, däri skattefrihetslinjen ansågs i stället böra föredragas, gjordes
icke. Sveriges köpmannaförbund framhöll dock, att den sistnämnda metoden
skulle i dåvarande läge få den största spareffekten. Såsom anfördes i
promemorian finge dock med hänsyn till skattelättnadens kostnader för
det allmänna och skillnaderna i skattebetalarnas sparförmåga en viss intresseavvägning
ske, och förbundet ville därför icke motsätta sig systemet
med skatteavkortning sådant det utformats i promemorian.

Utredningsmannens förslag, att skattelättnaden skulle medgivas endast
sådana inkomsttagare, som hade att utgöra preliminär
A - s k a 11, väckte kraftiga gensagor. I det övervägande antalet yttranden
avstyrktes den av utredningsmannen föreslagna lösningen. Därvid
stödde man sig icke endast på principiella skäl och rättvisekrav utan åberopade
även, att det saknades anledning att icke genom premiering söka
åstadkomma ökat sparande hos B-skattebetalare. Ytterligare anfördes, att
det ur propagandasynpunkt vore en fördel, om skattelättnaden vore generell.
Det framhölls också, att de psykologiska verkningarna av den föreslagna
begränsningen icke borde underskattas.

Av de nu åsyftade yttrandena må det vara tillräckligt att här återgiva
vad länsstyrelsen i Västerbottens län anförde. Länsstyrelsen framhöll, att
det ur psykologiska synpunkter och kanske icke minst propagandamässigt
hade varit önskvärt, att den föreslagna begränsningen kunnat undvikas.
Det finge anses föga tilltalande, att huvudsakligen av tekniska skäl hålla
stora medborgargrupper utanför de sparfrämjande åtgärderna. Bland de
skattskyldiga, som på detta sätt utestängdes, funnes grupper, där intresset
för nysparande erfarenhetsmässigt vore förhållandevis starkt. Detta gällde
exempelvis hantverkare och småföretagare ocli kanske framför allt stora
skikt av jordbrukarebefolkningen. Förslaget vore därför enligt länsstyrelsens
mening ägnat att ingiva starka betänkligheter, även om fråga vore om
ett provisorium.

Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

Av de remissinstanser, som tillstyrkte utredningsmannens förslag i denna
del, må här återgivas följande uttalanden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhöll, att någon större olägenhet
knappast torde uppkomma av den föreslagna begränsningen eftersom
B-skattebetalare, vilka ju ofta vore rörelseidkare, i regel vore mera beroende
av att ha sina eventuella sparmedel lätt disponibla och sålunda icke
i samma utsträckning kunde tänkas vara intresserade av den föreslagna
sparformen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg, att av de skäl, som utredningsmannen
åberopat för begränsningen, i själva verket endast ett torde äga avgörande
tyngd, nämligen den praktiska fördelen av ett enhetligt på arbetsgivarnas
medverkan uppbyggt, endast löntagare omfattande och till källskatteuppbörden
anknutet sparsystem. Att anvisa en någorlunda enkel form för
motsvarande skattesparande, avsedd för andra medborgargrupper än löntagare,
torde knappast vara möjligt. Det kunde då starkt ifrågasättas, om icke
det allmänna borde, som komplement till lönesparandet, samtidigt stödja en
mera generell sparform, till exempel genom att återinföra sparobligationer.
En annan utväg att tillgodose B-skattebetalarnas rättvisekrav vore att
medgiva sparkontoinbetalningar, varå tillgodoräknades viss räntegottgörelse
från statsverket.

Från många håll, däribland flertalet länsstyrelser, framhölls, att kontrollen
av att nysparande faktiskt skett skulle bli betungande
för taxeringsmyndigheterna. Med hänsyn till den vanligen bristfälliga
förmögenhetsredovisningen i de mindre förmögenhetsägarnas deklarationer
kunde därtill förväntas, att kontrollen i många fall bleve ogenomförbar
eller i varje fall försvårad.

Riksskattenämnden framhöll, bland annat, att förslaget innebure att nya
arbetsuppgifter skulle åläggas den redan förut i förhållande till sina prestationsmöjligheter
hårt belastade taxeringsorganisationen. Redan då vore förhållandena
sådana, att en nöjaktig taxeringskontroll icke medhunnes. Redan
beslutade ändringar i skattelagstiftningen och framlagda förslag om andra
sådana ändringar komme att öka och komplicera taxeringsorganisationens
arbetsuppgifter. Arbetsuppgifterna ökade dessutom automatiskt till följd av
det ekonomiska livets alltmera invecklade beskaffenhet och taxeringsmaterialets
tillväxt. Av olika skäl torde beskattningsorganisationen icke kunna
förstärkas så snabbt och i den omfattning, som fordrades för ett fullgott
utförande av alla på densamma ankommande arbetsuppgifter. Om man ansåge
sig kunna slopa denna kontroll av att nysparande verkligen förelåge,
skulle en betydelsefull förenkling vinnas. Det vore tveksamt, om icke den
kontroll, som över huvud kunde komma att ske, skulle kosta mera än den
gåve i utbyte.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg, att man om möjligt borde undvika
att engagera taxeringsnämnderna för ifrågavarande kontroll. Skulle kontrollen
bli till avsedd nytta, bleve den mycket arbetskrävande. I ytterst få fall

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

torde nämligen skattskyldiga med preliminär A-skatt, vilka hade en behållen
förmögenhet under skattepliktsgränsen, deklarera sina förmögenhetstillgångar.

Landsorganisationen ifrågasatte, huruvida taxeringsnämnderna skulle
kunna gå i land med de nya arbetsuppgifterna utan att eftersätta andra
mera angelägna uppgifter. Den risken funnes, att vad som samhällsekonomiskt
kunde vinnas genom ett ökat individuellt sparande till följd av premieringen,
ginge förlorat genom att skattemyndigheterna ej kunde ägna det
ordinarie granskningsarbetet tillräcklig omsorg.

Länsstgrelsen i Jönköpings län ansåg den tilltänkta kontrollapparaten vara
behäftad med vissa svagheter. Den kontroll över faktiskt nysparande, som
taxeringsnämnderna enligt förslaget skulle utöva, förutsatte nämligen långt
större tillförlitlighet i de förmögenhetsuppgifter, som skulle lämnas i vederbörliga
deklarationer, än den dylika uppgifter plägade ha. Antingen
måste kontrollen göras effektivare än utredningsmannen förutsatt, något
som icke vore påkallat ur taxeringskontrollsynpunkt, eller också finge man
utsätta sig för risken av en betydande uppluckring av skattemoralen.

Länsstgrelsen i Östergötlands län vände sig mot ett uttalande i promemorian,
att granskningen i allmänhet skulle kunna göras schablonmässig.
Enligt länsstyrelsens uppfattning borde kravet på effektivitet i kontrollen
icke eftersättas. Härav följde, att beskattningsmyndigheternas medverkan
komme att bli mera betungande än utredningsmannen förutsatt. Länsstyrelsen
erinrade även om att utvecklingen under senare tider alltmer gått
i den riktningen, att taxeringsmyndigheterna belastades med göromål, som
tidigare ansetts ej tillhöra deras verksamhetsområde.

Länsstgrelsen i Västerbottens län uttalade, att det funnes anledning förmoda,
att kontrollen i allmänhet icke komme att kunna inskränkas till att
vara enbart formell och siffermässig. Man finge nog tvärtom antaga, att
taxeringsnämnderna icke vore sinnade att lämna ett yrkande om avdrag,
vilket kunde medföra ett skattebortfall å 200 kronor, utan en mera ingående
prövning, samtidigt som man ägnade yrkanden om avdrag med betydligt
mindre inverkan på skatterna ingående undersökningar och utredningar.

Däremot sade sig länsstyrelsen i Malmöhus län dela utredningsmannens
uppfattning i detta hänseende. Taxeringsmyndigheternas granskning borde
alltså icke vara alltför ingående. Den erforderliga granskningen av deklarationernas
förmögenhetsuppgifter torde endast i ringa omfattning behöva
medföra en ökad arbetsbörda för taxeringsnämnderna, eftersom en sådan
granskning närmast vore ett led i nämndernas normala verksamhet.

Utredningsmannens förslag, att arbetsgivarna skulle obligatoriskt
lämna sin medverkan vid insättandet på sparkonto av
de sparade lönebeloppen, mötte kraftiga gensagor, icke endast från de organisationer,
vilka kan sägas representera arbetsgivarsidan, utan även från
annat håll.

Sveriges köpmannaförbund uttalade, att förslaget i denna del vore ägnat
att väcka starka betänkligheter. Genom att sparpremicringcn samordnats

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

med källskatteuppbörden komme enligt förslaget ett flertal nya arbetsuppgifter
att åläggas arbetsgivarna. Dessa nya uppgifter funne förbundet vara
orimliga. Förbundet såge sig även föranlåtet att betvivla, att mindre arbetsgivare
ägde tid, förutsättningar eller resurser att minutiöst uppfylla samtliga
de skyldigheter, som enligt förslaget skulle åvila dem.

De av Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen utsedda delegerade
framhöll, att en lagstiftning enligt förslaget skulle medföra en
väsentlig ökning av arbetsgivarnas redan i hög grad betungande arbete
med skatteuppbörden. Det av arbetsgivare med ett större antal arbetare
tillämpade redovisningssystemet skulle i många fall få omarbetas och en
betydande ökning av kontorskostnaderna bli följden. Det torde därför för
förslagets genomförande vara en förutsättning, att arbetsgivarens medverkan
gjordes frivillig. Vidare borde systemet förenklas så att merarbetet och
ansvaret för de arbetsgivare, som önskade lämna sin medverkan, väsentligt
minskades.

194-9 års uppbördssakkunniga sade sig med bekymmer se, hur uppbördsorganisationen
i förslaget avsåges skola tagas i anspråk för ändamål, vilka
vore uppbördsväsendet främmande. Det vore angeläget ur de synpunkter
de sakkunniga hade att företräda, att arbetsgivarnas medverkan i uppbördsarbetet
i första hand komme skatteuppbörden till godo. Jämväl riksräkenskapsverket
framhöll liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekade, att arbetsgivarna enligt
förslaget skulle fa sätta sig in i ett delvis nytt system för löneavdrag.
Man kunde på goda grunder förmoda, att i många fall åtminstone till en
början svårigheterna icke kunde övervinnas. Man finge därför räkna med
att systemet, särskilt då det gällde mindre arbetsgivare, mången gång icke
komme att fungera tillfredsställande förrän vid slutet av sparåret. Detta
tillika med de ökade arbetsuppgifterna för arbetsgivarna åstadkomme tvekan
hos länsstyrelsen mot förslagets genomförande i stort sett. Endast mycket
vägande statsfinansiella skäl syntes böra leda till att det likväl genomfördes.

Å andra sidan framhölls i vissa yttranden, att för förslagets genomförande
arbetsgivarnas obligatoriska medverkan vore oundgängligen nödvändig.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansåg förslaget i denna del vara
väl genomtänkt och motiverat. Icke heller länsstyrelsen i Malmöhus län hade
något att invända mot förslaget i denna del. Det torde kunna hävdas, framhöll
länsstyrelsen, att arbetsgivarens medverkan innebure en god personalvårdande
insats helt i linje med de frivilliga åtaganden, som arbetsgivarna
ansett sig ur företagssynpunkt böra underkasta sig.

Som jag förut framhållit framlades i flera remissyttranden över 1951 års
promemoria förslag till en annan lösning av skattepreinieringens tekniska
utformning än den som utredningsmannen föreslagit.

Jag skall i korthet redogöra för huvuddragen av dessa förslag.

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

Till en början bör därvid framhållas, åt! förslagen i allmänhet syftade till
att befria arbetsgivarna från den föreslagna ovillkorliga skyldigheten att
medverka vid sparandet och skattepremieringen eller att avsevärt begränsa
denna medverkan. För att nå detta mål valde man i förslagen vanligen
utvägen att låta spararen i ökad omfattning själv vara verksam och att
låta en del av det arbete, som arbetsgivaren enligt utredningsmannens förslag
hade att utföra, i stället utföras av bank eller annan penninginrättning.

Av de särskilda förslagen skall jag först redogöra för det, som framlades i
det av delegerade för Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen
avgivna yttrandet. Enligt detta förslag skulle den som ville komma i åtnjutande
av den föreslagna skattelättnaden själv insätta sparmedlen på en
iskattesparräkning» hos kreditinrättning. Denna utfärdade omedelbart ett
kvitto på beloppet å ett särskilt formulär i två delar, vari angåves vederbörliga
uppgifter för insättarens identifiering. Därest insättaren vore anställd
hos en sådan arbetsgivare, som förklarat sig villig medverka vid premieringen,
kunde insättaren, om han så önskade, överlämna den ena delen
av nämnda kvitto till arbetsgivaren. Denne skulle då minska insättarens
avdrag för källskatt på sätt som utredningsmannen föreslagit. De till arbetsgivaren
överlämnade kvittona skulle återställas till arbetstagaren efter
den sista skatteinbetalningen för året. Kvittona skulle insättaren bifoga sin
självdeklaration till styrkande av rätten till skattelättnad. Prövningen härav
skedde i vanlig ordning hos taxeringsmyndigheterna, vilka sålunda erhållit
alla för kontrollen erforderliga handlingar. Systemet hade den fördelen, att
det kunde tillämpas beträffande alla skattskyldiga. Den som icke önskade
förete sina insättningskvitton för arbetsgivaren kunde underlåta detta, ehuru
han då icke kunde få skattelättnaden förrän i samband med den slutliga
skatten. Detta bleve även förhållandet beträffande sådana skattskyldiga,
för vilka löneavdrag icke skedde eller vilka vore anställda hos arbetsgivare,
som icke förklarat sig villig att medverka vid skattesparandet. En
ytterligare fördel vore, att ränta på det insatta beloppet började utgå omedelbart
från insättningen. Vidare vunnes, att arbetsgivarens besvär och ansvar
bleve väsentligt mindre än enligt utredningsmannens förslag, att skatteuppbörden
vid postkontor och banker etc. icke bleve extra belastad och att
arbetet för postverket med distribuering av sparbelopp helt undvekes.
Någon anledning att antaga, att insättningarna å skattesparkonto skulle bli
mindre än enligt utredningsmannens förslag, förelåge icke. För vissa löntagare
kunde visserligen den omständigheten, att sparbeloppet innehölles av
arbetsgivaren, måhända verka spar främjande, men beträffande andra kunde
motsatsen antagas bli fallet, exempelvis av den anledningen, att löntagaren
icke önskade bringa sparandet till arbetsgivarens kännedom.

Ett liknande förslag framfördes av Svenska jordbrukskreditkassan. Enligt
detta skulle dock arbetsgivaren vara skyldig alt efter framställning
minska källskatteavdragen.

Svenska sparbanksföreningens förslag till lösning av hithörande problem
skilde sig från de nu refererade främst däri, att premien skulle gottskrivas

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

spararen icke på skattsedeln utan direkt på sparkontot. Även enligt delta
förslag skulle spararen själv insätta sparbeloppet hos kreditinrättning. Utöver
det insatta beloppet skulle emellertid kreditinrättningen tillgodoföra
honom en premie med 25 procent av samma belopp, detta dock endast s. a. s.
villkorligt under förutsättning att skatteavkortning beviljades. Avdrag för
källskatt verkställdes i vanlig ordning av arbetsgivaren. Varje månad insände
kreditinrättningen till vederbörande myndighet en räkning å premiebeloppet,
åtföljd av de uppgifter som kunde erfordras för identifieringen
av insättaren. Beloppet överfördes snarast möjligt till sparinrättningen.
Den därefter följande kontrollen kunde ske i den ordning utredningsmannen
tänkt sig. Om skatteavkortning beviljades, behövde något särskilt
meddelande härom icke sändas till kreditinrättningen. Avsloges däremot
sådant yrkande helt eller delvis, skulle sparinrättningen underrättas härom;
denna hade då att återställa motsvarande premiebelopp. -— Enligt sparbanksföreningens
åsikt vore dess förslag förenat med åtskilliga fördelar.
Spararen kunde själv sköta sitt sparande. Medlen komme snabbt till förräntning.
Sparmedlen stannade inom spararens synfält och behövde icke
passera genom hela det statliga redovisningsförfarandet. Den psykologiska
effekten av skattelättnaden bleve väl så stark som enligt utredningsmannens
förslag, bl. a. därlör att spararen omedelbart finge premien s. a. s. mera påtagligt
i sin ägo. Ytterligare vunne man den fördelen, att annat regelbundet
sparande såsom sparklubbssparande och lönsparande kunde ske parallellt
med det premierade sparandet. Vidare befriades arbetsgivarna från uppgiften
att omhänderhava sparandet. Slutligen vore att beakta, att systemet
vore användbart även för andra småsparare än löntagare.

Svenska försäkringsbolags riksförbund utformade likaledes ett förslag
avseende det tekniska förfarandet. Förbundet utgick därvid från att de^
för en sparpremiering i form av eftergift å skatt icke vore nödvändigt, att
spararen tillgodofördes skatteeftergiften hos arbetsgivaren. För spararen
vore det likgiltigt, om nedsättningen av skatten tillgodofördes honom hos
arbetsgivaren eller hos kreditinrättningen. För arbetsgivarna och sparinstituten
samt för taxerings- och uppbördsmyndigheterna skulle det emellertid
innebära en förenkling, om skattepremieringen tillgodofördes hos kreditinrättningen
och icke hos arbetsgivaren. Eftersom skattelättnaden ginge förlorad,
i den mån spararen i förtid toge i anspråk det på skattesparkonto insatta
beloppet, vore det vidare ur spararens synpunkt likgiltigt, om detta
konto gottskreves skattepremieringen omedelbart vid spartillfället eller först
nar premien finge lyftas. Kunde överföringen ske först vid sistnämnda tidpunkt,
innebure detta en förenkling. Skattepremieringen borde med hänsyn
till det anförda givas i form av skatterestitution genom sparinstituten. Eftersom
det stora flertalet sparare redan hade konton hos sparinstituten borde
det icke kravas, att det premierade sparandet skulle ske på speciella konton.
Spararen skulle vidare kunna använda sig av ett eller flera sparinstitut
efter eget val. I sin självdeklaration för sparåret skulle han i särskild bilaga
uppgiva de sparposter, för vilka han yrkade skattelättnad. Ä taxerings -

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1953

myndigheterna skulle det ankomma att pröva, huru stor restitution av skatten
som kunde medgivas spararen, under förutsättning att sparmedlen icke
loges i anspråk före den fastställda tidpunkten. Storleken av delta restitutionsbelopp
angåves på ett särskilt bevis, som tillställdes spararen. Denne
hade att bevara restitutionsbeviset och i sinom tid förete det hos vederbörande
sparinstitut. Sparinstitutet skulle bekräfta pa beviset, att sparvillkoren
uppfyllts, och sedan spararen fått sådan bekräftelse, eventuellt från
flera berörda sparinstitut, kunde han hos något av dem lyfta den honom tillkommande
skatterestitutionen. Den kreditinrättning, som gottgjort spararen
skatterestitutionen, hade sedan att hos riksgäldskontoret mot överlämnande
av beviset lyfta därå angivet belopp. — Förbundet menade ytterligare, att det
icke borde krävas viss tids spärrning av sparmedlen som villkor för rätt till
restitution — en sådan spärrning förmodades i hög grad motverka allmänhetens
intresse för sparandet — ävensom att det icke vore någon olägenhet,
att, i motsats till vad utredningsmannen föreslagit, olika räntesatser tilllämpades
för skilda här berörda sparkonton.

Även riksskattenämnden, sparbanksinspektionen samt länsstyrelserna i
Kalmar och Hallands lån framlade förslag till annan utformning av premieringen.
Då dessa förslag i många avseenden påminde om de nyss berörda
systemen, torde det dock icke vara nödvändigt att här närmare beröra
dem.

I detta sammanhang vill jag slutligen omnämna ännu ett förslag till sparpremiering,
vilket framlades i en från Svenska sparbanksföreningen inkommen,
den 31 januari 1952 daterad skrivelse. Detta förslag innebar, att banksparande
skulle på lämpligt sätt jämställas med försäkringssparande i fråga
om avdragsgillhet vid inkomsttaxeringen. Fysisk person skulle sålunda få
åtnjuta avdrag, maximalt med 400 kronor, för ökning av tillgodohavande
på motboks- eller sparklubbsräkning i sparbank och i postsparbanken,
på sparkasseräkning i affärsbank och jordbrukskassa samt på Kooperativa
förbundet och HSB:s sparkasseräkningar. Om man ville söka förhindra,
att denna avdragsrätt utnyttjades på så sätt, att sparmedel insattes kort
före ett årsskifte och uttoges strax efter detsamma, kunde man tänka sig
en spärrbestämmelse av innebörd, att de berörda banktillgodohavandena vid
ett års slut i detta avseende icke finge beräknas till högre belopp än t. ex.
50 gånger motsvarande ränteinkomst under året. Den föreslagna avdragsrälten
antoges ej komma alt medföra någon väsentlig ökning av taxeringsmyndigheternas
arbetsbörda, ökningen av bankmedlen skulle, liksom försäkringsavdraget
f. n., icke behöva kontrolleras annat än stickprovsvis, och
taxeringsmyndigheterna hade vid deklarationsgranskningen som regel föregående
års deklarationer tillgängliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

28

Departementschefen

De allra flesta är val ense om att en ökning på bred front av det enskilda
sparandet skulle vara av stor betydelse som ett led i strävandena att stärka
stabiliteten i vårt ekonomiska liv. Inte minst gäller detta i dagens ekonomiska
läge. För att man skall nå fram till denna ökning av sparandet måste olika åtgärder
prövas, med verkan såväl på längre som på kortare sikt. En sådan åtgärd,
som — enligt vad jag tidigare har nämnt — vid skilda tillfällen har tagits
upp till diskussion, är en särskild statlig stimulering av det enskilda sparandet.
Givetvis låter sig en dylik i och för sig väl infogas i detta sammanhang.
Det kan naturligtvis frågas, om det är möjligt att vinna några påtagliga
fördelar på denna väg. En del av dem, som hade att yttra -sig över 1951
års promemorieförslag i ämnet, betvivlade detta. De satt-e i fråga, om allmänhetens
sparande lät sig på kort sikt nämnvärt påverkas av åtgärder som
de då föreslagna. Tveksamhet kom följaktligen till synes vid bedömningen
om det extra nysparande, vartill premieringen skulle -stimulera, kunde väntas
bli stort nog för att uppväga statens kostnader. Det hävdades därtill från
några håll, att kortsiktsåtgärder närmast vore direkt till skada. De komme
att motverka intresset för det normala sparandet och rubba balansen mellan
olika sparformer. Och uppenbarligen måste man ge dessa kritiker rätt i så
måtto, att man kan säga, att det icke är möjligt att prestera förhandsbevis
för att man med en premiering verkligen skall uppnå en effekt tillräckligt
kraftig för att rationellt motivera åtgärden. Man kan därför icke undgå att
hysa en viss tvekan om lämpligheten att genomföra ett premieringsförfarande
av nu avsett slag. Å andra sidan torde emellertid, om sparpremieringen
konstrueras i en ur teknisk synpunkt ändamålsenlig form, enligt min mening
icke några större nackdelar kunna följa av en sådan åtgärd. Tillämpningstiden
för en sådan anordning bör emellertid till en början begränsas till
innevarande och nästa år. På grundval av de erfarenheter som därvid vinnes
får bedömas vad som därefter bör företagas. Jag anser mig sålunda i
princip böra förorda, att staten under en begränsad tid främjar visst nysparande
genom en på lämpligt sätt anordnad premiering.

Det vitsordades i flera remissuttalanden över 1951 års promemoria, att en
premiering av sparandet enligt de linjer, som uppdragits i promemorian,
skulle vara tekniskt väl genomförbar. Jämsides härmed riktades det dock i
avsevärd utsträckning kritik mot den belastning av främst arbetsgivare och
taxeringsnämnder, som en lagstiftning enligt förslaget skulle få till följd.
Vad angår arbetsgivarna pekades det på att redan deras arbete med skatteuppbörden
vore betungande. Också taxeringsorganisationen vore synnerligen
arbetstyngd. Dess föreslagna medverkan vid sparpremieringen kunde befaras
bli till men för dess centrala och mera angelägna uppgifter. Till detta
komme, att den avsedda kontrollen av att endast nysparande premierades
knappast kunde bli fullt effektiv.

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

För den sålunda framförda kritiken mot det 1951 föreslagna systemets
administrativa komplikationer föreligger enligt min mening visst fog. Bl. a.
med tanke på den provisoriska karaktären hos de planerade åtgärderna är det
av betydelse, att administrationsapparaten icke göres vidlyftigare än som är
nödvändigt, liksom att de anlitade organen icke tvingas att åsidosätta permanenta
och för det allmänna väsentliga uppgifter.

De invändningar, som då gjordes mot att premieringen skulle anknytas
till beskattningen — att med andra ord premien skulle få formen av en
skattenedsättning — synes mig likaledes förtjäna beaktande. Från andra
håll betecknades visserligen, i anslutning till promemorieförslaget, skattelättnaden
som den psykologiskt effektivaste premieringsmetoden. Det kan
heller icke bestridas, att en sparpremiering i form av minskning av
källskatteavdraget kan ha utsikter att åstadkomma resultat. Det är dock
icke givet, att en lämpligt ordnad kontantpremiering blir mindre effektiv.
Om sålunda intet bestämt kan sägas om den ena eller andra formens företräde
från denna synpunkt, synes emellertid vissa principiella synpunkter
böra fälla utslaget till förmån för linjen med kontantbidrag. Att bereda
skattelättnad för viss form av sparande står i mindre god överensstämmelse
med principerna för vår skattelagstiftning. Enstaka avsteg har gjorts
från dessa principer, såsom när det gäller avdraget för försäkringspremier.
Detta är dock knappast skäl nog att nu göra ytterligare avsteg för syften,
som måhända i samma mån kan tillgodoses på annat sätt.

Av vad jag har sagt lär framgå, att den sparpremiering som jag förordar
inte i alla delar bör utformas efter de riktlinjer, som drogs upp i 1951 års
promemoria. Den kritik, som framfördes under remissbehandlingen av promemorian,
liksom de alternativa förslag som från vissa håll samtidigt framlades,
inrymde i flera avseenden uppslag och synpunkter som nu bör beaktas.
Från dessa utgångspunkter har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till kontantpremiering av frivilligt sparande under
åren 1955 och 1956.

Närmast kommer jag att lämna en redogörelse för det huvudsakliga i det
sålunda utarbetade förslaget.

Det sparande, som enligt förslaget kan premieras, skall ha formen av insättningar
under år 1955 eller 1956 på särskilt upplagda konton i bank. Insättningarna
ombesörjs av spararen själv. Vid insättning krediteras spararen
preliminärt en sparpremie, som avses skola utgå med 20 procent av
1955 års och 15 procent av 1956 års sparbelopp. Högst 1 000 kronors sparande
per år skall kunna komma i fråga till premiering. Vid utgången av år
1960 tillfaller premien slutligt spararen, under förutsättning att sparbeloppet
fortfarande innestår å kontot. De innestående medlen skall icke vara
spärrade. Men vid uttag före år 1961 går spararen miste om sparpremien
för det uttagna beloppet. Endast sparpremie, som definitivt tillfallit spararen,
utbetalas av statsverket till vederbörande bank. Som konsekvens bär -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

av gottgör banken icke ränta på preliminärt gottskrivna premier utan endast
på det av spararen själv insatta beloppet. Sparpremie skall icke vara
skattepliktig inkomst.

För rätt till sparpremie skall krävas, utöver vad som nyss sagts, att spararens
taxerade inkomst under sparåret enligt förordningen om statlig inkomstskatt,
vid sambeskattning tillhopa med makens, uppgår till minst 1 200
kronor och att spararen — om han är gift makarna tillsammans — under
samma år ökar sina sammanlagda banktillgodohavanden minst med sparbeloppet.
Kontrollen över att så är fallet skall ankomma på taxeringsnämnderna.
Fördenskull skall spararen, samtidigt med att han avlämnar självdeklaration
för sparåret, göra en särskild anmälan till taxeringsnämnden.
Sedan denna funnit, att de angivna kraven är fyllda, lämnas meddelande
härom till vederbörande bank. För konto, beträffande vilket sådant meddelande
icke ingått, åtnjutes ingen sparpremie.

Efter denna översiktliga redogörelse skall jag närmare beröra vissa särskilda
punkter i förslaget.

Vad först angår frågan, vilka sparformer som skall premieras,
valde utredningsmannen 1951 att låta de föreslagna åtgärderna avse
i huvudsak endast banksparandet. Det har häremot invänts, att andra sparformer,
icke minst det ekonomiskt viktiga försäkringssparandet, vore lika
förtjänta av premiering. Invändningarna kan icke utan vidare avvisas. Frågan
sammanhänger dock i viss man med hur man vill begränsa premieringen
i tiden och till beloppet. Dras gränserna tills vidare tämligen snävt i dessa
avseenden, minskas risken för ogynnsam inverkan på andra sparformer.
Tekniskt skulle det vara en svårlöslig uppgift att utsträcka premieringen till
allt sparande; det betydelsefulla kravet på enkelhet i tillämpningen skulle
vid en utsträckning bli svårt att tillgodose.

I fråga om försäkringssparandet skulle en premiering måhända visserligen
lättare lata sig anordna. Jag vill emellertid erinra om att denna form
av sparande redan är premierad genom det avdrag för kapitalförsäkringsm.
fl. premier, som får atnjutas vid taxeringen. Det försäkringssparande,
som kan vara att påräkna från det stora flertalets sida, torde oftast rymmas
inom det sålunda medgivna avdraget. Försäkringssparandet får dessutom i
mindre grad än banksparandet antagas vara känsligt för en tillfällig stimulans.

Jag förordar sålunda, att premieringen begränsas till banksparandet.
Bl. a. med hänsyn till den form för sparkontoinsättningarna jag föreslår
finner jag för närvarande icke tillräckliga skäl föreligga att låta premieringen
omfatta också sparkonton för obligationsköp hos riksgäldskontoret.
Däremot bör sparkonto kunna uppläggas även hos centralkassa för jordbrukskredit.
Det kunde ifrågasättas att inbegripa även KF:s och HSB:s
sparkassoi. Det är emellertid att märka, att dessa kassors rörelse, om än
tämligen omfattande, icke avser inlåning från allmänheten utan från organisationernas
medlemmar. Därtill kommer, att dessa sparinstitut, även om

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

missbruk från deras sida icke skulle kunna befaras, icke är anknutna till
det offentliga på samma sätt som bankerna, vilka är underkastade särskild
inspektion. Med hänsyn härtill torde kretsen av de sparinstitut, som skall
kunna medverka vid premieringen, icke lämpligen böra utvidgas till att
omfatta även de nu nämnda eller andra med liknande sparverksamhet.

Det må framhållas, att premieringen givetvis skall kunna komma även
sådant organiserat banksparande som exempelvis sparklubbssparande och lönsparande
till godo, i den mån de uppställda villkoren fylls.

Vad beträffar arbetsgivarnas medverkan vid sparandet
torde de skäl överväga, som tala mot en obligatorisk sådan. Enligt min
mening bör den föreslagna sparpremieringen icke begränsas till löntagare
utan kunna komma alla till godo. Genom att man icke gör arbetsgivarnas
medverkan obligatorisk vinner man den fördelen, att i princip ett enhetligt
system kan genomföras för alla sparare.

Även om jag sålunda föreslår, att spararen principiellt själv skall ombesörja
insättningarna av sparmedel, är det givet, att en medverkan från arbetsgivarens
sida är värdefull, där den kan åstadkommas på frivillighetens
väg. Sådan medverkan har förekommit och förekommer vid andra former av
sparande.

Det system som jag skisserat innebär vissa avvikelser från 1951 års
förslag beträffande förhållandet mellan spararen och banken.
Jag avser här frågorna om i vad mån sparmedlen skall vara spärrade
och om vilken räntesats som skall gälla för dessa medel.

I den förra frågan föreslogs i promemorian, att uttag från sparkonto
under de två första åren efter sparåret skulle få ske endast i vissa extraordinära
situationer. Det har invänts, att en sådan spärrning måhända icke
vore psykologiskt lämplig; alt den avskräckte potentiella sparare kunde
betyda mer från allmän synpunkt än att den hindrade förbrukning av sparmedel.
Jag anser, att denna invändning förtjänar beaktande. Utan spärrning
blir visserligen uttagen fler. Men det synes rimligt att antaga, att en
sparare, som avsett att få sitt sparande premierat, i allmänhet icke i oträngt
mål gör uttag från sitt sparkonto och därmed mister sin rätt till sparpremie.
Enligt min mening talar övervägande skäl mot särskilda bestämmelser
om spärrning av sparkontomedlen. Detta utesluter dock inte, att det kan
vara lämpligt, att bankerna i fråga om premiesparandet normalt tillämpar
en viss uppsägningstid. Härigenom kan motverkas, att premiesparkontona
i onödan utnyttjas för utpräglat kortfristigt sparande. För sparbankernas
del ligger det härvid nära till hands, att de tillämpar den i reglementena
bestämda uppsägningstiden, som lagenligt skall vara minst en månad. Eu
liknande uppsägningstid torde vara lämplig också för övriga berörda kreditinstitut.
I särskilda fall bör givetvis efter prövning uttag kunna få ske ulan
föregående uppsägning.

I den andra nyssnämnda frågan, om räntesatsen för sparmedlen, inne -

32 Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

bär 1951 års förslag, att ränta skulle utgå enligt den vid varje tillfälle
gällande högsta inlåningsräntan i sparbank. Bakgrunden till förslaget var
bl. a., att postsparbankens och, vad angår sparkasseräkning, affärsbankernas
högsta inlåningsränta är en halv procent lägre än flertalet sparbankers;
en enhetlig räntesats sades vara nödvändig från propagandasynpunkt.
Att den högsta inlåningsräntan gjordes till norm motiverades med
att bankernas kostnader för sparkontomedel bleve särskilt låga. Dels komme
nämligen hela sparbeloppet att insättas på en gång, genom postverkets
förmedling, och dels skulle, som nyss nämnts, medlen vara spärrade under
viss tid. Med den uppläggning jag föreslår bortfaller dessa argument
för en standardisering uppåt av räntenivån. I och för sig vore det väl icke
otänkbart att det oaktat föreskriva en räntesats i nivå med den högsta
förekommande sparbanksräntan. Enligt min mening är emellertid en dylik
föreskrift knappast av behovet påkallad. Med hänsyn bl. a. till vad Svenska
bankföreningen anfört i sitt yttrande över 1951 års förslag torde det icke
vara uteslutet, att den högsta sparbanksräntan kommer att bli normgivande,
även om detta icke särskilt föreskrives. Olägenheterna av att icke alla
medverkande banker skulle tillämpa en och samma räntesats torde för övrigt
icke vara av sådan art, att det i författningsväg bör uppställas krav
på dylik likformighet. Däremot bör det lämpligen stadgas, att envar bank
skall vara skyldig att för det premierade sparandet tillämpa sin högsta
inlåningsränta. Till en del fyller ett dylikt stadgande samma uppgift som
det av 1951 års utredning föreslagna.

I anslutning härtill vill jag något beröra spörsmålet, om särskilda konton
hos bankerna obligatoriskt bör uppläggas för premiesparandet. I den mån
detta sparande, bortsett från premieringen, likställes med annat sparande —
insättning ombesörjes av spararen själv, medlen förblir disponibla, vanlig
ränta tillämpas — kan behovet av sådana särskilda konton uppenbarligen
diskuteras. Det är dock sannolikt, att det spelar en viss roll från propagandasynpunkt,
att det premierade sparandet koncentreras till särskilda konton.
Från vissa synpunkter torde det också tekniskt bli enklare, åtminstone om
sparpremien skall krediteras i samband med insättningen, en fråga som jag
senare återkommer till. Det må vidare nämnas, att bankorganisationerna i
sina förslag 1951 till alternativa lösningar icke räknade med annat än att
särskilda konton skulle uppläggas. Enligt min uppfattning bör med hänsyn
till det sagda en författning i ämnet innehålla föreskrift av denna innebörd.
Kontona i fråga bör lämpligen benämnas premiesparkonton. Vad angår organiserat
lönsparande och sparklubbssparande kan det måhända vara ändamålsenligt,
att sparandet sker i vanlig ordning under året och det för
premiering avsedda sparbeloppet först i slutet av året överföres till premiesparkonto.
Beträffande lönsparandet kan det kanske i viss utsträckning visa
sig möjligt att låta redan upplagda konton fungera som premiesparkonton.

I förenklingssyfte bör vidare föreskrivas, att en och samma person icke
får premieras för mer än ett premiesparkonto varje år. Av samma skäl bör,
när banken så bestämmer, insättningar på och uttag från premiesparkonto
få ske endast i helt tiotal kronor.

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

I fråga om formen för premieringen liar på åtskilliga håll
ansetts, att skattelättnad skulle vara att föredraga framför kontantbidrag.
Som jag i det föregående utvecklat kan emellertid vissa principiella skäl
anföras mot skaltelättnadslinjen. Därutöver är det att märka, att valet
mellan de båda premieringsformerna påverkas av hur systemet i övrigt bygges
upp. Anlitas arbetsgivarnas medverkan, kan en premiering i form av
skattelättnad komma spararen till godo redan på källskattestadiet, med andra
ord i direkt samband med sparandet. En skattelättnad utan arbetsgivarnas
medverkan skulle däremot svårligen kunna komma till synes förrän på slutskattedebetsedeln,
alltså ett å två år efter tidpunkten för sparandet.

Det har betonats att det psykologiskt sett är av vikt, att premieringen
kommer till uttryck redan vid spartillfället. Vid ett system, som icke bygger
på arbetsgivarnas medverkan, har alltså från denna synpunkt kontantpremiering
försteget, om premien tillfaller spararen omedelbart vid insättningen
på sparkontot. Tekniskt skulle det inte vara uteslutet att i sådant syfte
successivt med sparandet insätta kontanta premier på sparkontona; vid
förtidsuttag av sparmedlen skulle premierna i så fall återgå till staten. Den
sålunda skisserade ordningen har dock den olägenheten, att det måste bli
en omständlig redovisning och återredovisning av sparpremier mellan statsverket
och bankerna, i varje fall om sparmedlen icke skall vara spärrade.

Denna olägenhet lär dock vara möjlig att undvika. Eftersom det är avsett,
att sparpremierna icke skall kunna utbetalas till spararna, förrän den
bestämda kvalifikationstiden gått till ända, har bankerna dessförinnan intet
behov av att få premiebeloppen utanordnade från statsverket. Spararen bör
det oaktat vid insättningen kunna preliminärt krediteras vederbörlig sparpremie;
i bankens räkenskaper kommer denna villkorliga skuld till spararen
att motsvaras av en lika stor villkorlig fordran hos statsverket. Vid
förtida uttag från sparkontot minskas på samma sätt spararens premietillgodohavande.
Gottgjord ränta bör icke ifrågakomma för premiering. Av
banktekniska skäl bör uttag i första hand anses avse insatt sparbelopp. Under
år 1956 insatt belopp bör vid uttag, när spararen ej annat önskar, anses
taget i anspråk framför under år 1955 insatt. Vid varje insättning och uttag
torde anteckning om den på beloppet belöpande sparpremien böra göras i
motboken eller motsvarande handling. Premiekreditering i samband med
insättning bör göras så att det klart framgår, att den är endast villkorlig.
Preliminärt gottskrivna sparpremier skall uppenbaidigen icke beaktas vid
tillämpningen av för bankerna gällande lagstadganden om inlåningsrätt och
kassareserv.

Först vid kvalifikationstidens utgång bör banken äga att av statsverket
rekvirera premierna för de sparbelopp, som då fortfarande innestår på kontona.
Av denna uppläggning följer givetvis, att ränta icke kommer att
utgå å premiebeloppen, förrän från den dag de slutligt tillfallit spararen.
Detta kan dock icke anses ha någon reell betydelse för spararen: för honom
bör det vara likgiltigt, om han får eu premie, som icke avkastar ränta, eller
eu premie, som avkastar ränta men i gengäld är i motsvarande mån lägre.

3 Bihnng till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 193

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

Rent tekniskt skulle det uppenbarligen vara ännu enklare att över huvud
icke gottskriva sparpremien, förrän spararen vore berättigad att lyfta den.
Genom en sådan ytterligare förenkling riskerade man dock att, som jag nyss
nämnt, gå miste om åtskilligt i psykologisk effekt. Jag anser under sådana
förhållanden, att kravet på enkelhet skäligen tillgodoses, om det föreskrives,
att sparpremien krediteras preliminärt på sparkontot vid insättningen
men icke utbetalas till banken förrän den får lyftas av spararen.

Det nu angivna systemet synes vara att föredraga framför skatlelättnadslinjen
också från den synpunkten, att det icke belastar budgeten redan
under sparåret. Då premierna icke skall utbetalas förrän vid ett senare
tillfälle, kommer det nysparande, som premieringen stimulerar till, att innebära
en nettoökning av det totala sparandet under ifrågavarande år, något
som självfallet är av vikt när man som här överväger åtgärder med sikte
i första hand på de närmaste åren. Därmed vill jag icke förneka, att man
från vissa synpunkter kan ha anledning att tveka inför att uppskjuta en
utgift till en framtid, vars möjligheter endast föga låter sig överblickas. Om
så skulle befinnas önskvärt, kan man givetvis fördela den formella belastningen
på flera år genom anslag på budgeten.

Härefter torde få upptagas frågan om premiens storlek och vissa
andra frågor i anslutning därtill.

Fasta utgångspunkter saknas för bedömningen, hur stor premien bör
vara och vilka villkor som i övrigt bör uppställas. Man är här hänvisad
till antaganden och uppskattningar. Å ena sidan har man att beakta, att
premien skall vara stor nog för att kunna tänkas verkligen stimulera sparandet.
Å andra sidan bör det tillses, att statsverkets kostnader hålls inom
en rimlig ram.

Det är vidare givet, att premiens storlek hänger nära samman med kvalifikationstidens
längd. Om sparmedlen måste stå inne t. ex. fem år för
att ge rätt till premie, bör premien rimligtvis vara högre än om spararens
väntetid begränsas till tre eller fyra år. Enligt min mening kan det vad
gäller denna kvalifikationstid propagandamässigt vara till en viss fördel,
att premiesparandet kan få formen av ett målsparande, att in. a. o. hela
det premierade sparbeloppet, både 1955 och 1956 års, på en gång kan
ställas till spararens förfogande. Det synes mig därför lämpligt, alt för båda
åren rätten till sparpremie blir definitiv, när sparbeloppet fortfarande står
inne vid 1960 års utgång. Det innebär sålunda i sin tur, att det bör ges en högre
premie för 1955 års sparande än för 1956 års. Efter olika överväganden har
jag ansett mig böra föreslå, att premien bestäms till 20 procent av sparbeloppet
för 1955 och 15 procent av sparbeloppet för 1956. En sådan differentiering
kan måhända också i någon mån stärka en önskvärd snabb effekt av
premieringen.

Vidare förordar jag, att premie utgår för ett årligt sparbelopp av högst
1 000 kronor för varje sparare. Med detta maximum bör det finnas golt
utrymme för en ökning av det stora flertalets banksparande. Av statsfinan -

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

siella skäl kan därtill ett högre maximum knappast komma i fråga, särskilt
som jag — enligt vad jag i det följande kommer att utveckla — ansett
mig icke böra föreslå en genomgående kontroll av att sparkontoinsättningarna
verkligen representerar nysparande.

De belopp, som utgår i form av sparpremie, bör icke hänföras till skattepliktig
inkomst. Uttrycklig bestämmelse därom bör intagas i författningen.
Att en blott preliminärt gottskriven sparpremie icke ingår i den skattepliktiga
förmögenheten torde icke behöva särskilt föreskrivas. Jag vill i detta
sammanhang också erinra om de möjligheter till skattefrihet för ränta på
sparbelopp, som öppnats genom det av årets riksdag efter förslag i proposition
nr 59 beslutade bottenavdraget från kapitalinkomst.

Sammanfattningsvis föreslår jag sålunda i de senast berörda avseendena,
att sparpremie skall utgå för belopp, som innestått till utgången av år 1960,
dock för högst 1 000 kronor årligen, att sparpremien skall utgöra 20 procent
av sparbeloppet för år 1955 och 15 procent för år 1956 samt att den icke
skall ha karaktär av skattepliktig inkomst. En sparpremie av denna storlek
är, med hänsyn även till skattefriheten, liktydig med en tilläggsränta av
fyra å fem procent per år. Denna förmån synes vara så pass väl tilltagen,
att den borde kunna få en påtagligt sparstimulerande verkan.

Vad härefter beträffar kravet på nysparande som villkor för
rätt till sparpremie möttes, som jag tidigare nämnt, 1951 års förslag av
många invändningar. Dessa innebar huvudsakligen, att kontrollen härutinnan
skulle avsevärt tynga taxeringsnämnderna, i varje fall om den skulle
bli någorlunda effektiv. Jag delar uppfattningen att det är synnerligen angeläget,
att taxeringsorganisationen i möjligaste mån får koncentrera sig
på vad som är dess huvuduppgifter. Av 1951 års utredning hävdades, att
taxeringsorganisationens engagemang i sparpremieringen beträffande flertalet
sparare skulle bli föga krävande. Det bör emellertid beaktas, att den
form av kontroll som då föreslogs avsåg en premiering, som skulle omfatta
blott löntagare. I promemorian påpekades att en kontroll i enlighet
med förslaget merefndels skulle bli komplicerad, om premieringen utsträcktes
till de självständiga företagarna. Som jag framhållit förordar jag
en sådan utsträckning. Icke minst med hänsyn härtill har jag ansett det
icke lämpligt att anordna en detalj kontroll av att sparkontoinsättningarna
härrör från nysparande.

I och för sig kunde det sättas i fråga, om icke kravet på nysparande helt
kunde utgå. Det kan sägas, alt en premiering likväl skulle innebära en
viss stimulans till nysparande och att det från vissa synpunkter skulle
kunna tolereras, att en del äldre sparande samtidigt droge fördel av premieringen.
Men mot en dylik uppläggning kan å andra sidan anföras, att
den i förhållande till den antagliga effekten bleve betydligt kostsammare för
statsverket. För alla som redan hade banktillgodohavanden bleve del den
enklaste vägen till premiering att göra en överföring från ett konto till ett
annat.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

Då denna lösning sålunda näppeligen kan godtagas, återstår möjligheten
att förenkla kontrollen av att nysparande föreligger. Svenska sparbanksföreningens
förslag i dess tidigare refererade skrivelse den 31 januari 1952 synes
därvid erbjuda en lämplig utgångspunkt. Enligt detta förslag skulle viss
ökning av banktillgodohavanden premieras, oavsett förmögenhetsutvecklingen
i övrigt. Jag finner en sådan begränsning, som i hög grad skulle minska
taxeringsnämndernas belastning, i princip acceptabel. Den medför visserligen,
att en person kan skaffa sig rätt till sparpremie bl. a. genom att
realisera t. ex. värdepapper eller lösören eller upptaga lån för ändamålet.
Enligt min mening bör dock risken för att premieringen skulle orsaka
dylika transaktioner i större skala kunna betraktas som relativt liten.

Jag föreslår sålunda, att som villkor för rätt till sparpremie skall gälla,
att spararen skall ha ökat sina sammanlagda tillgodohavanden hos banker
och andra penninginrättningar minst med sparbeloppet. Det må påpekas,
att med penninginrättningar här avses även andra än de, hos vilka premiesparkonto
får uppläggas.

Härjämte förordar jag att endast den, vars taxerade inkomst under sparåret
enligt förordningen om statlig inkomstskatt uppgår till minst 1 200 kronor
— beloppet anknyter till gränsen för deklarationsskyldighet — skall
äga rätt till sparpremie. Utan denna spärr skulle en välbärgad person kunna
bli flerdubbelt premierad genom att överflytta egna medel till sparkonton
för minderåriga barn eller andra närstående utan egna inkomster, något
som icke är avsett.

Äkta makar bör få upplägga var sitt premiesparkonto, om den taxerade
inkomsten för endera maken eller för makarna tillhopa uppgår till minst
1 200 kronor. Kravet på ökning av banktillgodohavanden minst med sparbeloppet
bör gälla för makarna tillhopa. Härigenom förebyggs, att en överföring
från den ene makens bankkonto till den andres ger rätt till sparpremie.
I övrigt bör enligt min mening äkta makar behandlas som två av varandra
oberoende sparare. I 1951 års promemoria föreslogs motsatsen: för makar
tillhopa skulle sålunda bl. a. gälla samma sparbeloppsmaximum som för ensamstående
sparare. Det har häremot invänts, att sambeskattningen icke
borde få sträcka sina verkningar även till sparpremieringen. Det kan dessutom
antagas, att det i viss mån skulle komplicera förfarandet att göra den
ene makens premiering beroende av den andres. Vad jag föreslår innebär sålunda,
att vardera maken skall kunna premieras för ett sparande av 1 000
kronor, om den taxerade inkomsten för någon av makarna eller för dem båda
tillsammans uppgår till minst 1 200 kronor och därjämte deras sammanlagda
banktillgodohavanden har ökat med 2 000 kronor eller mer.

När det gäller det närmare förfarandet hos taxeringsnämnderna
är det av betydelse, att möjligheterna till förenklingar även i detaljerna
tas tillvara.

På taxeringsnämnderna kommer att falla kontrollen av att spararen vederbörligen
har ökat sina banktillgodohavanden och att hans taxerade in -

37

Kungl. Maj:Is proposition nr 193 år 1955

komst uppgår till föreskrivet belopp. Genom taxeringsnämndernas medverkan
förebygges, att en sparare premieras för flera sparkonton i olika banker.
Det må här inskjutas, att det i och för sig skulle ha varit möjligt att anförtro
de båda senare uppgifterna åt andra organ. Då dessa båda uppgifter
emellertid torde kräva endast ett ringa mått av arbete och då för den återstående
uppgiften, kontrollen av banktillgodohavandena, andra än taxeringsnämnderna
icke med fördel kan komma i fråga, måste den nyss angivna
lösningen anses vara den lämpligaste.

Den som vill erhålla sparpremie bör ha att anmäla detta, med uppgift om
premiesparkonto och sparbelopp, samtidigt med att han avlämnar självdeklaration
för sparåret. Gift sparare, som icke själv är deklarationsskyldig,
bör foga sin anmälan vid makens deklaration. Rent tekniskt kan det i övrigt
i fråga om anmälan förfaras på olika sätt. En möjlighet är, att motboken,
när sådan användes, förses med genom perforering frånskiljbara blad, ett
för varje sparår, på vilka noteras saldot på kontot, och att det avrivna bladet
bifogas deklarationen som anmälan om premiesparandet. Även andra
möjligheter kan emellertid övervägas. I riksskattenämndens deklarationsupplysningar
och eventuellt också på själva deklarationsblanketten kan
lämpligen tas in eu erinran om vad premiespararen har att iaktta vad anmälan
beträffar.

I fråga om ökningen av banktillgodohavanden torde taxeringsnämndens
kontroll normalt kunna begränsas till en summarisk jämförelse mellan årets
och föregående års deklaration. Även den senare står i allmänhet till nämndens
förfogande i dess arbete. I de fall då föregående års deklaration inte
utan omgång är tillgänglig, torde nämnden — om särskild anledning till
närmare undersökning ej föreligger eller stickprovskontroll anses böra verkställas
— få förutsätta att kravet på ökning av banktillgodohavandena är
fyllt.

Om resultatet av sin prövning bör taxeringsnämnden ha att underrätta
banken. Lämpligen kan beslutet antecknas på den inkomna anmälan, som
därefter översändes till banken. De konton, för vilka beslut om bifall, helt
eller delvis, inkommer till banken, blir s. a. s. auktoriserade och medför rätt
till sparpremie.

Om en sparare skulle ha gjort anmälan om premie för flera konton,
bör det konto, som upptar det högsta sparbeloppet, godkännas för premiering.
Skulle äkta makar ha anmält var sitt konto för premiering men deras
sammanlagda ökning av banktillgodohavanden vara mindre än summan av
sparbeloppen, bör bristen avräknas i enlighet med vederbörandes egna önskemål.

De sparare, som kan komma i fråga för sparpremie men av förbiseende
e. d. icke anmält sig för sådan hos taxeringsnämnden, torde böra ha möjlighet
att i stället göra anmälan till prövningsnämnden. Anmälan bör dock,
för afl vinna beaktande, göras före utgången av året efter sparåret.

Har enligt meddelande från taxeringsnämnden rätt till sparpremie befunnits
icke föreligga eller inkommer över huvud intet meddelande — i vilket

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

senare fall banken i god tid bör ha aviserat spararen -- bör preliminärt
gottskrivna sparpremier för ifrågavarande sparår avföras från härav berörda
konton hos bankerna.

Spararen bör ha rätt att anföra besvär över beslut som gått honom emot,
med den begränsningen att kammarrätten bör bli högsta instans. Något
nämnvärt behov av besvärsrätt för representant för kronan eller av rätt för
prövningsnämnderna att ex officio granska taxeringsnämndernas beslut i
detta avseende torde däremot icke föreligga. Icke heller synes det erforderligt
att meddela föreskrift om att ändring av taxeringen i förekommande
fall skall föranleda motsvarande ändring av tidigare meddelade beslut om
rätt till sparpremie. Ett beslut härvidlag bör med andra ord stå fast, i den
mån icke spararen efter besvär vinner ändring i beslutet.

1 fråga om de föreslagna premieringsbestämmelsernas
ikraftträdande och giltighetstid vill jag framhålla, att de skäl
som föranleder förslaget uppenbarligen gör det angeläget, att bestämmelserna
träder i kraft utan dröjsmål. Premieringen bör sålunda till att börja med
ta sikte på sparande under 1955. Vad sedan giltighetstiden beträffar bör
såsom jag förut antytt den föreslagna anordningen betraktas som ett försök.
Det är under sådana förhållanden icke lämpligt att redan nu utsträcka
tillämpningstiden längre än två år. Om en fortsättning i en eller annan
form bör följa får bli beroende av den ekonomiska utvecklingen och därjämte
av de erfarenheter, som det föreslagna systemets tillämpning under
åren 1955 och 1956 kan skänka.

Jag förordar alltså, att tills vidare endast sparande under åren 1955 och
1956 skall ifrågakomma för premiering.

För en uppskattning av statens kostnader för s p a r p rein
i e r i n g e n saknar man praktiskt taget hållpunkter. 1951 års utredning
betraktade synbarligen en årskostnad på uppåt 50 miljoner kronor som
icke direkt osannolik. Det system för premieringen jag föreslår skiljer
sig i flera avseenden från det då ifrågasatta; ändringarna är i stort sett
ägnade att höja statsverkets kostnader. Till siffermässig belysning må
nämnas, att mot exempelvis en miljon sparposter per år på i genomsnitt
halva maximibeloppet, alltså ett totalt årsbelopp av 500 miljoner kronor, svarar
ett sammanlagt premiebelopp av 100 miljoner kronor för år 1955 och
75 miljoner kronor för år 1956. För min del anser jag det emellertid knappast
sannolikt, att premiesparandet skall kunna få denna omfattning. För 1955
inverkar det dessutom, att premieringen inte kommer att verka under mer
än en del av året.

Då premierna såsom jag tidigare utvecklat avses skola utbetalas till bankerna
först då de definitivt tillkommer vederbörande sparare, erfordras f. n.
ingen medelsanvisning för ändamålet.

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om premi&ring av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Olle Lindberg

550771. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag