Kungl. Maj:ts proposition nr 181

1

Nr 181

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående vissa laga skiften
i Kiruna stad; given Stockholms slott den 31 mars
1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående
vissa laga skiften i Kiruna stad.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att vissa skiftesförrättningar inom landsbygdsområden
av Kiruna skola handläggas med tillämpning av samma bestämmelser
som skulle ha gällt, därest områdena icke tillhört stad.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. NrlSl

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 181

F örslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående vissa laga skiften

i Kiruna stad

Med ändring av vad lagen om fastighetsbildning i stad innehåller häremot
stridande förordnas, att inom sådana delar av Kiruna stad, för vilka
jordregister skall föras, skola beträffande laga skifte å område, som är att
jämställa med skifteslag varom förmäles i 1 kap. 2 § under 1 lagen om
delning av jord å landet och som icke tidigare skiftats, föreskrifterna i
sistnämnda lag och i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) innefattande vissa
bestämmelser angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar
av Norrbottens län äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet och
och statsrådet Hjalmar Nilson anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, fråga om särskild lagstiftning för skiftesverksamheten
i Kiruna stad samt anför därvid följande.

Genom resolution den 24 oktober 1947 har Kungl. Maj:t förunnat Jukkasjärvi
kommun med dess dåvarande område stadsrättigheter att tillgodonjutas
från och med den 1 januari 1948 samt förordnat, att staden skulle
benämnas Kiruna.

Sedan laga skifte begärts å vissa inom staden belägna områden, vilka
vid en år 1896 fastställd avvittring i Jukkasjärvi socken avskilts från kronans
marker, samt till följd av förrättningsansökningarna vissa förberedande
utredningsarbeten och inventeringar verkställts av lantmäterimyndigheterna,
anmälde överlantmätaren i Norrbottens län genom skrivelse den
10 november 1954 till lantmäteristyrelsen, att behov av särskilda lagbestämmelser
syntes föreligga för att de sökta skiftena skulle kunna genomföras.
Med anledning därav inkom styrelsen den 28 januari 1955 till Kungl. Maj:t
med framställning (stencilerad) om särskild lagstiftning för skiftesverksamheten
i Kiruna stad.

Över framställningen har efter remiss utlåtanden avgivits av hovrätten
för övre Norrland, ägodelningsdomaren i Gällivare domsaga, lantbruksstyrelsen,
som bifogat yttrande från lantbruksnämnden i Norrbottens län,
skogsstyrelsen, som bifogat yttrande från skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens
län, länsstyrelsen i Norrbottens län, som bifogat yttrande från drätselkammaren
i Kiruna, samt överlantmätaren i Norrbottens län.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga detta ärende.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S1

Gällande rätt

För fastighetsbildning i stad gäller i princip bestämmelserna
i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad (fastighetsbildningslagen),
vilka bestämmelser närmast är avpassade för typiska stadsbyggnadsförhållanden.
Med anledning av att städerna numera icke sällan
omfattar betydande områden av ren landsbygdskaraktär har emellertid möjlighet
öppnats att inom stad i stället tillämpa vissa av de för fastighetsbildningen
på landsbygden gällande reglerna, vilka i huvudsak återfinns i
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (jorddelningslagen)
och lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet (sammanläggningslagen).
Enligt lag den 27 februari 1948 med särskilda bestämmelser
om fastighetsbildning inom vissa områden av stad (här betecknad
1948 års lag) äger sålunda Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj :t
bestämmer, att där så påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket
förordna att beträffande område av stad, i stället för de i fastighetsbildningslagen
meddelade bestämmelserna om avstyckning av område som
ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning av stadsägor, vad för landet
är stadgat om avstyckning och sammanläggning skall äga tillämpning
med vissa i lagen angivna undantag. Sådant förordnande skall icke gälla
beträffande mark, som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan,
fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat än jordbruksändamål.

Vid tillkomsten av 1948 års lag behandlades frågan huruvida jorddelningslagen
i sin helhet — alltså även dess regler om laga skifte — borde
kunna bliva gällande inom stadsområde, men tanken på en sådan utvidgning
av lagstiftningen avvisades. Beträffande laga skifte gäller alltså huvudregeln
om fastighetsbildningslagens tillämplighet inom stad, oavsett om förordnande
enligt 1948 års lag meddelats eller ej. Utan betydelse för tillämpligheten
av fastighetsbildningslagen är även frågan huruvida jordregister
enligt förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister skall föras i
staden i stället för fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelser,
vilket sistnämnda register i det följande betecknas stadsregister.
Enligt gällande registreringsbestämmelser skall stadsregister i princip alltid
finnas upplagt för en stads hela område, men Kungl. Maj :t eller myndighet
Kungl. Maj :t bestämmer äger, där det med hänsyn till omständigheterna
finnes lämpligt, förordna att i stället jordregister skall föras.

Fastighetsbildningslagens föreskrifter om laga
skifte återfinns i 6 kap., där förutsättningarna för institutets tillämpning
regleras i 1 §. Enligt första stycket av denna paragraf må laga skifte äga rum
allenast för utbrytande av kvotdelar av fastighet eller av område, som vid
mätningsförrättning undantagits för delägares gemensamma behov eller
lämnats oskiftat. Vid sådant laga skifte, vanligen kallat klyvningsskifte,

Kungl. Maj:ts proposition nr 181

5

skall med vissa i följande paragrafer av kapitlet angivna undantag gällande
bestämmelser om laga skifte av jord på landet i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Utöver stadgandet i 1 § första stycket om klyvningsskifte innehåller denna
paragraf i andra stycket en föreskrift, som ger möjlighet till laga skifte
å förut skiftad jord, s. k. omskifte. Enligt denna föreskrift må Kungl. Maj:t,
där särskilda omständigheter sådant föranleder, medgiva omdelning av redan
skiftad stadsjord, och äger Kungl. Maj :t i sammanhang därmed bestämma
skifteslagets omfång ävensom meddela de föreskrifter i övrigt beträffande
skiftet, som må finnas erforderliga.

Enligt de i följande paragrafer av 6 kap. meddelade särbestämmelserna
för laga skifte gäller bl. a. vissa inskränkningar beträffande skifte å jord,
som ingår i tomtindelning, samt å fastighet och område av beskaffenhet
att företrädesvis ägna sig till byggnadsplats. Är i donationsbrev eller eljest
särskilda föreskrifter meddelade angående delning av stadsjord, skall även
de lända till efterrättelse. De mest betydelsefulla avvikelserna från jorddelningslagstiftningen
avser vissa frågor om gradering och ägoutbyte samt
iakttagande av gällande planbestämmelser. Gradering av stadsjord skall
alltid verkställas med hänsyn till ägas användbarhet till byggnads-, upplags-
eller hamnplats, torvtäkt, sten- eller mineralbrott, grus- eller lertäkt
eller dylikt. Beträffande ägoutbyte ger särbestämmelserna större möjligheter
än jorddelningslagen att låta jord gå i utbyte mot pengar. Övriga i kapitlet
angivna undantag från jorddelningslagstiftningen avser ansökan om skifte,
förrättningsman, meddelande om förrättnings företagande, val av gode män,
sättet för gränsbestämnings verkställande, inhämtande av yttrande från
byggnadsnämnd samt expediering av förrättningsakten.

Vid sidan av jorddelningslagens regler om laga skifte gäller för vissa
landsändar särskilda stadganden. Av intresse i detta sammanhang är I agen
den 5 juni 1909 innefattande vissa bestämmelser angående laga
skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län (här betecknad
1909 års lag), vilken författning ännu är gällande. Enligt lagens
ingress skall beträffande laga skiften i de i rubriken angivna båda socknarna
de särskilda bestämmelserna i lagen lända till efterrättelse jämte de
angående laga skifte i allmänhet gällande föreskrifter, såvitt dessa föreskrifter
ej strider mot vad i lagen stadgas.

I skifte, varå 1909 års lag är tillämplig, skall endast ingå inrösningsjord
samt så mycket av återstående jord som oundgängligen erfordras för att
bereda delägarna så lämpligt och redigt skifte av inrösningsjorden som belägenheten
medger. Om delägare som innehar minst hälften av skifteslagets
skattetal det yrkar, skall i skiftet ytterligare intagas så mycket av skogsmarken,
som må erfordras för att tillägga varje ägolott nödig husbehovsskog
(1 §). Bestämmandet av skifteslagets omfång enligt angivna regler
får dock icke medföra alt skifte kommer att, såvitt gäller Jukkasjärvi socken,
omfatta mer än hälften av skifteslagets hela areal enligt awittringshandlingarna
(2 §). Utan hinder av dessa stadganden må ägodelningsrät -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 181

ten föreskriva utsträckning av skiftets omfattning om och i den mån sådant
finnes oundgängligen nödigt för vinnande av lämpligt och redigt skifte
(4 §). Beträffande förfarandet gäller att av länsstyrelsen förordnat kronoombud
skall närvara vid behandling av frågan om skifteslagets omfång för
att öva tillsyn över att skiftet ej obehörigen utsträckes (7 §). Det åligger
förrättningsmännen att upprätta provisionell plan för urskiljande av den
mark som bör ingå i skifte och att på avvittringskartan utmärka planen
(3 §). Om planen godkännes av kronoombudet och av delägare, som innehar
minst hälften av skifteslagets skattetal, skall den lända till efterrättelse.
I annat fall skall förrättningsmännen i frågan meddela utlåtande, som underställes
ägodelningsrättens prövning (4 §). Skifte å mark, som med tilllämpning
av lagen uteslutits från delning, må sedermera ej äga rum utan
att Kungl. Maj:t ger lov därtill (6 §).

Lantmäteristyrelsen

I sin framställning har lantmäteristyrelsen till en början återgivit vissa
delar av överlantmätaren.s skrivelse den 10 november
1 9 5 4, i vilken denne bland annat anfört följande.

Vart och ett av de i Kiruna aktuella skifteslagen bestod av flera registerfastigheter,
som vid avvittringen erhållit gemensam marktilldelning. Dessa
avvittringsenheter var alltjämt oskiftade och utgjorde typiska landsbygdsområden.
Vid de förundersökningar som verkställts med anledning av förrättningsansökningarna
hade ansetts, att dylik enhet torde kunna hänföras
till skifteslag av beskaffenhet, som avses i 6 kap. 1 § första stycket fastighetsbildningslagen.
Med utgångspunkt från grunderna för de speciella fastighetsbildningsreglerna
kunde man emellertid enligt överlantmätarens mening
ifrågasätta om fastighetsbildningslagen var tillämplig.

Överlantmätaren anförde vidare härom, att man vid tillkomsten av fastighetsbildningslagen
hade förutsatt att stadsregister alltid skulle vara upprättat
för hela det område en stad omfattade. År 1950 hade emellertid bestämmelserna
om fastighetsredovisningen reformerats och därvid hade en
annan ordning för fastighetsregistreringen i stad möjliggjorts. I anledning
därav gällde numera för Kiruna, att stadsregister skulle föras endast för
den egentliga samhällsbebyggelsen medan för landsbygden fortfarande skulle
föras jordregister. Registerreformen hade dock icke medfört, att jorddelningslagen
skulle tillämpas inom jordregisterområden av stad. Det förhållandet
att fastighetsbildningslagen sålunda i princip skulle äga tillämpning
inom hela stadsområdet, oavsett om stadsregister eller jordregister fördes,
syntes enligt överlantmätarens mening medföra vissa svårigheter vid bedömningen
av frågan huruvida laga skifte å förevarande avvittringsenheter,
vilka var belägna inom jordregisterområde, fick ske med tillämpning av
de för stadsregisterområde avpassade skiftesreglerna i 6 kap. 1 § fastighetsbildningslagen.
Dylik avvittringsenhet syntes knappast kunna direkt

7

Kungl. Maj:ls proposition nr 181

hänföras till något av de i detta stadgande angivna skifteslagen. Visserligen
måste, ansåg överlantmätaren, hållas för visst att lagstiftaren icke skulle
ha funnit anledning utesluta de nu aktuella delningsfallen om dessa kunnat
förutses vid lagens tillkomst. En tolkning av skiftesbestämmelserna med
beaktande av syftet med dem och mot bakgrund av de ursprungliga förutsättningarna
för reglerna föreföll därför i och för sig naturlig, men det torde
kunna sättas i fråga om en sådan tolkning var möjlig. Man kunde i varje
fall ej utesluta möjligheten att det skulle uppstå viss tveksamhet om fastighetsbildningslagens
tillämplighet framdeles vid förrättningsprövning i ägodelningsrätten
eller eventuellt i överinstans. Med hänsyn till det kapital
som investerades i skiftena och omständigheterna i övrigt var det enligt
överlantmätaren nödvändigt att ett sådant ovisshetsmoment undanröjdes.
Ett förtydligande av skiftesreglerna i förevarande avseende syntes därför påkallat.

I fortsättningen framhöll överlantmätaren att det, även om de avgörande
skiftesbesluten enligt programmet för skiftesverksamheten skulle komma
i en senare etapp, var nödvändigt att de primära förutsättningarna för proceduren
var fullt klara på ett tidigt stadium. Den antydda lagändringen
borde alltså genomföras snarast möjligt. En annan omständighet bidrog
med särskild styrka därtill enligt överlantmätarens mening. Distriktslantmätaren
i Kiruna distrikt hade nämligen före den tidpunkt, då Jukkasjarvi
socken ombildades till Kiruna stad, börjat laga skifte å det primära skifteslaget
Kalasjärvi. Förrättningen hade fortskridit så långt att den kunde
avslutas. I avsaknad av särskilda övergångsbestämmelser syntes emellertid
fastighetsbildningslagen numera vara tillämplig å skiftet, och det förut
berörda spörsmålet skulle därför bli aktuellt även beträffande denna förrättning.

Direkt motsvarighet till förevarande oskiftade avvittringsenheter torde
icke finnas inom andra stadsområden, menade överlantmätaren. Skiftesverksamheten
i Kiruna kunde sägas utgöra ett efter avvittringen återstående
restarbete, som i allt väsentligt slutförts pa andra håll. Med hänsyn därtill
låg det närmast till hands att den föreslagna lagändringen gjordes tillämplig
endast beträffande Kiruna. För en sådan lösning talade också behovet av att
ändringen genomfördes snarast möjligt.

Efter att ha redogjort för de i 6 kap. fastighetsbildningslagen stadgade
undantagen från jorddelningslagens skiftesregler framhöll överlantmätaren,
att såvitt han kunde bedöma ingen av särbestämmelserna i fastighetsbildningslagen
var av någon som helst betydelse i förevarande fall för vinnande
av ett ändamålsenligt skiftesförfarande. Bestämmelserna syntes visserligen
ej heller i avsevärd mån behöva försvåra skiftesproceduren. Emellertid skulle
det vara till fördel och enbart ägnat att underlätta förrättningarna, om man
kunde undvika att i olika situationer och från fall till fall pröva tillämpligheten
och innebörden av stadsreglerna. Dylik prövning kunde — exempelvis
i avseende å graderingsförfarandet — befaras medföra ökat arbete

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 181

utan motsvarande nytta, en omständighet, som med hänsyn till skiftesverksamhetens
omfattning icke saknade betydelse. Det föreföll också överlantmätaren
naturligt att ifrågavarande efter awittringen återstående restarbete
utfördes helt enligt landsbygdsreglerna.

Lantmäteristyrelsen har därefter i framställningen redogjort för sin uppfattning
om behovet av en lagstiftningsåtgärd.

Jämlikt bestämmelserna i § 19 i 1873 års stadga om avvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker skulle, framhöll styrelsen, vid avvittring
iakttagas att gemensamt område tilldelades hemman och nybyggen,
som hörde till en by eller eljest hade sådant läge att de syntes lämpligen
kunna utgöra ett skifteslag. Sådana enheter hade i praxis hänförts till skifleslag
som avsågs i 1 kap. 2 § under 1 jorddelningslagen — alltså till s. k.
primära skifteslag. Såsom framgick av överlantmätarens redogörelse fick
stor tveksamhet anses föreligga huruvida skiftesreglerna i fastighetsbildningslagen
var tillämpliga på dylika primära skifteslag, som innefattade
ett flertal jordregisterfastigheter. Fastighetsbildningslagens regler för skifte,
i den mån ej var fråga om omskifte, avsåg fastighet eller område, som vid
mätningsförrättning undantagits för delägares gemensamma behov eller lämnats
oskiftat. Med fastighet avsågs ursprungligen »stadsägan», vars motsvarighet
inom jordregisterområde var »jordregisterfastigheten». Något behov
av skifte å angivna primära skifteslag förelåg ej vid fastighetsbildningslagens
tillkomst. Förekomsten av sådana skifteslag var en följd av att betydande
landsbygdsområden införlivats med stadssamhällena.

Uppläggandet av stadsregister skulle enligt styrelsens mening icke lösa
förevarande skiftesfråga. I samband med uppläggandet av sådant register
skulle visserligen förefintlig sämjedelning legaliseras. De sålunda tillkomna
fastigheterna var emellertid i regel ej utformade på ändamålsenligt sätt.
För sådan utformning krävdes särskilda skiftesåtgärder. Fastighetsbildningslagens
omskiftesregel i 6 kap. 1 § andra stycket syntes emellertid ej
heller vara tillämplig på sådan jord, som ej i egentlig mening var skiftad;
att denna regel skulle vara tillämplig på de aktuella skifteslagen i Kiruna
hade ej ifragasatts i samband med skiftesarbetet. I de fall åter där fastigheter
låg i gemensam ägovidd, vilket torde vara ett vanligt förhållande, eller
dar viss sämjedelning förelåg men denna ej av delägarna ansågs definitiv
medförde uppläggandet av stadsregister att fastigheterna blev upptagna såsom
en särskild stadsäga. Fastställandet av stadsägoindelningen medförde
i sådant fall en faktisk sammanläggning av de i samfällighet liggande fastigheterna.
Detta kunde oftast ej anses lämpligt eller önskvärt. Många gånger
blev följderna därav direkt olämpliga. Även ur andra synpunkter kunde
uppläggandet av stadsregister i nu avsedda fall medföra komplikationer.

Beträffande sättet att lösa den föreliggande lagstiftningsfrågan
fann styrelsen, i anslutning till vad överlantmätaren anfört,
att landsbygdsreglerna för skifte borde bli tillämpliga på de vid av -

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 181

vittringen utbrutna primära skifteslagen. För en sådan lösning talade enligt
styrelsens åsikt även den omständigheten att lagen den 18 juni 1926 om
säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte
eller annan jorddelningsförrättning därigenom blev tillämplig på ifrågavarande
skiften. Med hänsyn till de stora ersättningsbelopp som vid skiften av
detta slag brukade utgå mellan delägare syntes det önskvärt att i nämnda
lag angiven säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar blev tillämplig
vid skiftena i fråga.

Såvitt styrelsen hade sig bekant var skiften av ifrågavarande slag å primära
skifteslag endast aktuella i Kiruna. En begränsning av en ny lagstiftning
på av överlantmätaren föreslaget sätt syntes styrelsen därför lämplig.
Lagstiftningen borde med hänsyn till de omfattande skiftesarbeten inom staden,
vilka påbörjats, bl. a. genom omfattande inventeringar, snarast möjligt
genomföras för att ligga till grund för de avgörande skiftesbesluten. En sådan
lösning föregrep ej och påverkade ej heller det arbete med revision av
fastighetsbildningslagstiftningen, som anförtrotts åt 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Lantmäteristyrelsen har på grund av det anförda föreslagit, att i en särskild
lag upptages bestämmelse av i huvudsak det innehållet att jorddelningslagen
skall tillämpas i fråga om laga skiften å sådana primära skifteslag
inom Kiruna stad, vilka ej tidigare skiftats.

Till närmare motivering av detta förslag har styrelsen vidare anfört, alt
enär fastighetsbildningslagens regler var hänförliga till klyvningsskiften, behov
icke förelåg av att göra jorddelningslagens skiftesregler tillämpliga på
sådana skiften, vilka kunde förekomma även inom mera tätbefolkade områden
av staden där det kunde vara till fördel att fastighetsbildningslagens
särregler gällde. Med hänsyn till att gränsbestämningar, ägoutbyten och servitutsutbrytningar
likaledes kunde förekomma inom stadens olika delar
borde fastighetsbildningslagens regler för sådana förrättningar, i den mån
de ej ingick i skifte, likaledes fortfarande tillämpas. Förevarande lagstiftning
borde sålunda begränsas att avse skiften å primära skifteslag, som icke
tidigare skiftats. Ur praktiska synpunkter syntes den emellertid böra äga
tillämpning även då fråga var allenast om klyvningsskifte å fastighet som
utgjorde sådant skifteslag. I den mån primära skifteslag som ännu ej skiftats
förekom utgjorde de, såsom överlantmätaren framhållit, typiska landsbygdsområden.

Beträffande biträde av gode män vid skifte enligt den föreslagna
lagstiftningen har styrelsen anfört, att jämlikt 6 kap. fastighetsbildningslagen
val av gode män skulle ske av stadsfullmäktige. Jorddelningslagens
motsvarande regler, upptagna i 2 kap. 6 §, syntes icke styrelsen direkt tilllämpliga
i stad. Med hänsyn därtill kunde skäl framföras för alt i nu föreslagen
lagstiftning visst särstadgande infördes i denna fråga. Enligt styrelsens
mening syntes detta emellertid icke erforderligt. Vid tillkomsten av
1948 års lag hade ej givits några särregler om val av gode män att användas

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 181

vid avstyckningar inom stad enligt jorddelningslagens regler. Några olägenheter
av att använda de inom ifrågavarande delar av Kiruna stad utsedda
gode männen för laga skifte enligt landsbygdsreglerna torde icke kunna
uppstå. Det kunde även framhållas, att lantmätaren vid sitt val av gode
män icke syntes bunden till dem som bodde inom staden.

Styrelsen har även till behandling upptagit frågan om m ö j 1 i g h e t e rna
att genomföra sammanläggningar vid skiften i Kiruna. Beträffande
denna fråga hade överlantmätaren framhållit, att om landsbygdsreglerna
för skifte gjordes helt tillämpliga på den aktuella skiftesverksamheten,
det även syntes böra anges att sammanläggningar i samband med skifte
skulle ske enligt sammanläggningslagen, som medgav större möjligheter till
sammanläggning än fastighetsbildningslagen.

För egen del anförde styrelsen i detta hänseende, att det för att ett skifte
av här avsett slag skulle kunna genomföras på lämpligt sätt i allmänhet
krävdes att sammanläggning blev möjlig vid skiftet. På grund av förordnande
som meddelats enligt 1948 års lag var emellertid sammanläggningslagen
redan tillämplig vid förekommande sammanläggningar inom de delar av Kiruna,
där de ifrågasatta skiftena skulle äga rum. Med anledning av bestämmelserna
i 1948 års lag att förordnande icke gällde område, som ingick i
stadsplan eller i vissa fall omfattades av byggnadsplan, upplyste styrelsen
att den under hand hade genom överlantmätaren och vederbörande distriktslantmätare
erfarit, att upprättande av stadsplan eller byggnadsplan icke var
ifrågasatt för skiftesområdena i Kiruna. Lantmäteristyrelsen ansåg därför
någon uttrycklig regel om att sammanläggningslagen skulle tillämpas vid
skiftena icke erforderlig och ifrågasatte dessutom det lämpliga i att samma
lag gjordes tillämplig på två vägar inom visst område.

Lantmäteristyrelsen har vidare behandlat vissa med tillämpningen av
1909 årslag inom Kiruna sammanhängande problem. I detta hänseende
har styrelsen återgivit följande yttrande av överlantmätaren angående
1909 års lag:

Lagens främsta syfte är utan tvivel att motverka en för skogsvården och
skogshushållningen ogynnsam uppdelning av skogsmarken. Frågan om behandlingen
av skogsmarken inom Soppero skifteslag — det största av de nu
aktuella inom staden — har varit föremål för preliminära diskussioner i
olika sammanhang. Det har framkommit att ett stort antal delägare önskar
skifte å all skifteslagets mark. Däremot torde skogsvårdsmyndigheten hysa
uppfattningen att det minsta möjliga av skogen bör delas.

Under förarbetena till 1909 års lag var man till en början inne på tanken
att över huvud taget all skogsmark, som icke för vinnande av lämpligt och
redigt skifte måste ingå i delning, borde lämnas oskiftad. Man ansåg att delägarna
kunde hänvisas till oskift skog även för tillgodoseendet av husbehovet.
Det av skifteslagstiftningskommittén år 1907 avgivna lagförslaget vilade
på denna princip. Att man frångick förslaget berodde främst på den styrka,
varmed kravet om skogens skiftande framförts från ortsbefolkningens sida.

Befolkningen i dessa trakter hyser en tydlig misstro mot samfällt ägande.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 181

Erfarenheterna från tillämpningen av 1909 års lag visar detta lika väl som
meningsyttringarna av idag. Till stor del torde denna inställning bero pa
svårigheterna att skapa respekt för gemensam förvaltning och for kravet pa
ändamålsenlig skötsel av oskiftad mark. Husbehovshuggning har ofta skett
på ett hänsynslöst sätt. Därigenom har skogen — särskilt de bestand som
ligger nära bebyggelse och vägar — utsatts för allvarlig averkan. Dessa
missförhållanden har man sökt stävja genom långtgående avverkningstorbud.
För huvudskiftet till Soppero skifteslag gäller sålunda enligt uppgitt
alltsedan år 1936, att ingen som helst avvqrkning av vare sig barr- eller
lövskog får ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Det förefaller som om
icke ens ett sådant förbud skulle vara fullt effektivt; överträdelser synes ha
förekommit trots att man sökt beivra sådana genom åtal. Redan i yttrande
över 1907 års kommittéförslag ordades om de ovissa utsikterna att i dessa
trakter åvägabringa verksam kontroll över efterlevnaden av bestämmelser
för nyttjande av oskift skog. Och vid det år 1932 påbörjade laga skiftet a
Karesuando kyrkby framhölls att det visat sig synnerligen svårt att upprätthålla
det för byn gällande reglementet för förvaltning av oskift mark. -Även om man ännu ej i detalj kan utröna jordägarnas inställning i något
av de konkreta fall som blir aktuella, måste man likväl såsom en realitet
räkna med att det finns en stark opinion för att det mesta möjliga av
skogsmarken delas upp på enskilda ägolotter. ...

Mot dessa önskemål om delning står det allmänna skogliga intresset, t
förevarande trakter med ytterligt svårföryngrade skogar och till stor del
små virkesförråd är behovet av skogsvårdande åtgärder stort. Normalt bör
det inom sådana områden vara väsentligt lättare att få till stånd åtgärder av
nämnda slag inom en större skogsbruksenhet med ordnad förvaltning än inom
mindre skogsskiften. I det senare fallet kan bl. a. de långa omloppstiderna
befaras minska enskilda skogsägares intresse för effektiva föryngringsåtgarder.
Även ur brukningssynpunkt torde större enheter vara att avgjort föredra
för ifrågavarande områden. Den tilltagande mekaniseringen inom skogsbruket
är i detta hänseende en betydelsefull faktor.

I själva verket torde premisserna för problemet delad eller odelad skog
vara i princip ungefär desamma nu som vid tillkomsten av 1909 ars lag. Alltjämt
synes övervägande skäl tala för att åtminstone viss del av skogsmarken
bör uteslutas från laga skifte.

Efter att ha konstaterat att man vid de aktuella skiftena måste räkna med
att ur skiftesteknisk synpunkt godtagbara enskilda skogsskiften kunde utläggas
i viss omfattning ävensom att vid bildande av gemensamhetsskog enligt
10 kap. 5 § jorddelningslagen skulle iakttagas, att anslag för husbehovsskog
utlades för ägolott som ej därförutan ägde erforderlig tillgång till dylik
skog, framhöll överlantmätaren alt nämnda förhållanden avsevärt toide
inskränka möjligheterna att med hjälp av reglerna i jorddelningslagen få
till stånd önskvärda gemensamhetsskogar. Slutsatsen blev därför enligt
överlantmätaren att det alltjämt ur skoglig synpunkt fanns behov av 1909
års särlagstiftning och överlantmätaren framhöll därjämte att huvudreglerna
i lagen ej borde ändras.

Över lantmätaren erinrade vidare, att när Jukkasjärvi socken ombildades
till stad, 1909 års lag icke upphävts i vad den avsåg nämnda socken. Det
fanns enligt överlantmätarens mening heller icke anledning antaga att någon
ändring av bestående förhållanden avsetts. Möjligen kunde emellertid tvekan

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 181

uppstå huruvida hänvisningen i 6 kap. 1 § fastighetsbildningslagen till gällande
bestämmelser om laga skifte av jord å landet även kunde avse bestämmelserna
i 1909 års lag. Ett förtydligande angående lagens tillämplighet
i Kiruna syntes enligt överlantmätaren därför påkallat.

För egen del har styrelsen anfört, att 1909 års lag erbjöd bestämda fördelar
framför jorddelningslagen. Anledning att upphäva lagen för Kirunas
jordregisterområde enbart för att detta kommit under annan administration
förelåg ej enligt styrelsens mening. Något sådant torde icke ha avsetts
i samband med stadsbildningen. I klarläggande syfte syntes dock i den nu
föreslagna lagbestämmelsen böra stadgas att, jämte jorddelningslagen, 1909
års lag skall äga tillämpning vid skiftena i fråga.

Vid lantmäteristyrelsens framställning har fogats ett av styrelsen i enlighet
förut återgivna synpunkter utarbetat förslag till lag med särskilda bestämmelser
angående vissa laga skiften i Kiruna stad. Förslaget torde få
fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga (bilaga A).

Yttrandena

Lantmäteristyrelsens framställning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga remissmyndigheter.

Beträffande behovet av den föreslagna lagstiftningsåtgärden har ägodelningsdomaren
i Gällivare domsaga framhållit, att den rådande oklarheten
beträffande den rättsliga grunden för de aktuella skiftena snarast möjligt
borde undanröjas och att detta icke lämpligen kunde ske på annat sätt än
genom lagstiftning. Liknande synpunkt har framförts av tantbruksstgrelsen
och drätselkammaren i Kiruna.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län har uppgivit, att de mest aktuella
skiftena omfattade en sammanlagd areal av omkring 91 500 hektar, varav
cirka 420 hektar åker, cirka 210 hektar äng, som borde bibehållas som äng,
och cirka 1 700 hektar ängsmark, som kunde uppodlas till åker. Antalet
delägare i de fastigheter som berördes av förrättningarna uppgick till omkring
300. Enligt beslut av lantbruksnämnden hade nämnden bekostat en
stor del av de åtgärder som verkställts i samband med förrättningarna. För
delägarna samt från allmänhetens sida förelåg ett stort behov av att fastighetsförhållandena
och därmed även förutsättningarna till bättre inkomstmöjligheter
och större trivsel snarast löstes. Något annat förrättningsförfarande
än laga skifte kunde icke komma i fråga för ett snabbt och ändamålsenligt
genomförande av fastighetsregleringarna.

Mot utformningen av lantmäteristyrelsens förslag har icke riktats någon
anmärkning. Att göra jorddelningslagens skiftesregler direkt tillämpliga på
de med förslaget avsedda områdena har enligt särskilda uttalanden av lantbruksstgrelsen
och lantbruksnämnden ansetts naturligt och lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181

13

Frågan om jorddelningslagens tillämplighet vid klyvningsskiften å sekundära
skifteslag och vid omskiften har berörts av drätselkammaren, som
i detta hänseende framhållit att inom staden förekom en del klyvningsskiften
av stor omfattning där skifteslagen var typiska landsbygdsområden.
Flera skäl talade enligt drätselkammarens mening för det lämpliga i att
jorddelningslagens regler även i sådana fall blev tillämpliga i sin helhet.
Man skulle därigenom bl. a. få en mera enhetlig behandling av skiftesfrägorna
inom stadens landsbygd. Med hänsyn dock till den föreslagna lagändringens
direkta syftemål och provisoriska karaktär samt till att skiftesreglerna
för stad inom relativt kort tid torde komma att bliva föremål för
en översyn i större sammanhang ansåg drätselkammaren någon ytterligare
utvidgning av jorddelningslagens tillämplighetsområde inom staden icke nu
böra ifrågakomma.

Särskild uppmärksamhet har i några yttranden ägnats frågan om tillämpningen
av 1909 års lag. De myndigheter som yttrat sig i detta avseende synes
i allmänhet utgå från att lagen är tillämplig inom Kiruna men de förorda
ett klarläggande härav i den föreslagna lagstiftningen. Uttalanden av denna
innebörd har gjorts av lantbruksstijrelsen, skogsvårdsstyrelsen och drätselkammaren.

Lantbruksnämnden har förklarat sig instämma med den uppfattning, som
kommit till uttryck i lantmäteristyrelsens framställning, om önskvärdheten
av större skogsbruksenheter inom ifrågavarande områden men har samtidigt
upplyst, att ett stort antal delägare i de berörda skifteslagen framfört
vissa betänkligheter mot att delar av skogen skulle vara gemensam och att
de önskat uppdelning av all skogsmark. Anledningen till denna misstänksamhet
mot gemensamhetsskog syntes vara de dåliga erfarenheter, som
befolkningen haft av nuvarande gemensamma äganderätt. Lantbruksnämnden
fann emellertid för sin del, att förutsättningar numera borde finnas att
skapa ett funktionsdugligt och stabilt organ för förvaltningen av dessa skogar
och att man borde kunna vinna förståelse för begränsning av skogens
uppdelning enligt 1909 års lag.

Vidare har skogsstyrelsen beträffande bestämmelserna i 1909 års lag förklarat,
att dessa snart 50 år gamla stadganden i åtskilligt hade en syftning
som överensstämde med moderna strävanden efter ändamålsenlig skiftning
av skog. För ett rationellt utnyttjande av arbetskraft, maskiner och transportmedel
i skogsnäringens tjänst var det nämligen särskilt inom mera glesbebyggda
områden i skogsbygden angeläget att behandlingsytorna på ett
förvaltningsobjekt icke splittrades utan såvitt möjligt hölls ihop. Man kunde
då ordna bl. a. utdrivningarna inom för varje år sammanhängande räjonger,
en förutsättning för arbetskraftsbesparande anordningar och rationell
hushållning över huvud taget. Därmed koncentrerades också automatiskt
de aktuella följdarbeten, hyggesrensningar, markberedningar, skogsodlingar,
platsröjningar o. s. v. som var knutna till den tidigare avverkningsytan.
Skogsstyrelsen hade i annat sammanhang rekommenderat ett omskiflesförfarande,
som i princip tilldelade varje jordbruksfastighet ett eller ett

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 181

par välbelägna hemskiften för bl. a. husbehovets tillgodoseende. Återstående
mer avlägsna och ur brukningssynpunkt sämre belägna skiften borde för
flera ägare sammanföras till gemensamhetsskog och förvaltas enligt 1921
års lag om bysamfälligheter eller annan för ändamålet tillskapad bättre lag.
Denna rekommendation gav i stort sett uttryck för samma grundsyn på fastighetsbildningen,
som kännetecknade 1909 års lag. Skogsstyrelsen fann alltså
starka skäl föreligga för en tillämpning av 1909 års lag vid de med den
nu ifrågasatta lagstiftningen avsedda skiftena.

Departementschefen

Den omständigheten att stadssamhällen numera ofta omfattar stora områden
av ren landsbygdskaraktär har otvivelaktigt skapat vissa problem i
fastighetsbildningshänseende. De regler fastighetsbildningslagen innehåller
om vidtagande av ändringar i fastighetsindelningen är icke så utformade att
de i alla avseenden möjliggör en fullt ändamålsenlig indelning inom en jordbruksbygd.
Genom tillkomsten av 1948 års lagstiftning blev emellertid olägenheterna
härav i huvudsak undanröjda. Med stöd av 1948 års lag kan sålunda
de restriktiva jordpolitiska villkor, som uppställts i jorddelningslagens
avstyckningskapitel bl. a. till skydd för jordbruksnäringen, vinna tillämpning
vid vissa fastighetsbildande åtgärder inom stadsområde. Såsom förut framhållits
avvisades tanken på en utvidgning av lagstiftningen att omfatta
jämväl laga skiften. Som skäl härför anfördes, att fastighetsbildningslagen i
icke ringa mån meddelade sina regler om skifte genom hänvisning till jorddelningslagen
och att det alltså i denna del redan rådde ganska stor överensstämmelse
mellan fastighetsbildningslagen och jorddelningslagen. Särskilt
påpekades, att villkoren för tillåtlighet av laga skifte var desamma enligt
båda lagarna. Det förhållandet att fastighetsbildningslagen, i motsats till
jorddelningslagen, begränsar klyvningsskiften till vissa angivna skifteslag
och för omskifte kräver Kungl. Maj :ts medgivande föranledde intet särskilt
uttalande. Dessa inskränkningar i möjligheterna att dela stadsjord kunde
med visst fog anses sakna praktisk betydelse. Beträffande begränsningen
av klyvningsskiften må särskilt framhållas, att vid tillkomsten av 1948 års
lag stadsregister alltid inom en viss tid skulle uppläggas för landsbygdsområden,
som överfördes till stad, och att den förutvarande kamerala indelningen
därigenom upphävdes.

Genom de ändringar som bestämmelserna om fastighetsregistreringen
undergick 1950 har emellertid, såsom ock framgår av lantmäleristyrelsens
framställning, de i 6 kap. 1 § fastighetsbildningslagen föreskrivna begränsningarna
av möjligheterna till laga skifte kommit att få viss betydelse. I de
fall, då stadsregister icke skall uppläggas för stad och stadsägoindelning alltså
icke genomföres, kan den situationen inträffa att nämnda stadgande, tolkat
efter sin ordalydelse, lägger hinder i vägen för ett skifte, som i och för
sig kan vara önskvärt. Ett odelat skifteslag, bestående av flera registerfas -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 181

tigheter med gemensam ägovidd, är sålunda icke direkt hänförligt till något
av de i stadgandets första stycke angivna skifteslagen och en tillämpning av
andra stycket, som förutsätter en tidigare delning av skifteslaget, kan icke
ifrågakomma. Även om skäl kan anföras till stöd för en mindre snäv tolkning
av stadgandet, kan man icke bortse från möjligheten att vid rättslig
prövning en delning av dylikt skifteslag icke kommer att anses tillåtlig. Något
vägledande domstolsavgörande av denna fråga föreligger icke.

Enligt det anförda måste det alltså anses ovisst, huruvida de med lantmäteristyrelsens
framställning avsedda avvittringsenheterna, som består av
ett flertal fastigheter och icke tidigare undergått laga delning, kan underkastas
laga skifte. Utan särskild lagstiftning torde klarhet i denna fråga
icke kunna vinnas med mindre handläggningen av de sökta förrättningarna
fortsätter och prövning av förrättningarnas laglighet i vanlig ordning kommer
till stånd. Med hänsyn till vikten av att få till stånd ett snabbt avgörande
synes det önskvärt att frågan löses lagstiftningsvägen. Genom en särskild
lagstiftningsåtgärd undviker man även risken av att betydande kostnader
förgäves blir nedlagda på förrättningarna. Såsom framgår av bl. a.
lantbruksnämndens yttrande är skiftenas genomförande av stor betydelse
såväl för det allmänna som för de enskilda fastighetsägarna. Icke minst för
näringslivet i orten är det en angelägenhet av vikt att brukningsförhållandena
inom dessa avvittringsenheter blir uppordnade utan onödigt dröjsmål.
På grund av nu angivna omständigheter bör det snarast bliva fastslaget att
hinder mot förrättningarna inte möter av formella skäl och jag förordar
därför att den föreliggande frågan regleras genom särskild lagstiftning.

Lantmäteristyrelsen har föreslagit att lagstiftningsåtgärden begränsas till
att avse endast Kiruna. I princip är det naturligtvis mindre tilltalande att
meddela sådana särbestämmelser för ett enstaka område. Med hänsyn främst
till att fastighetsbildningslagstiftningen är föremål för en allmän översyn
samt att en lösning av den för Kirunas del väckta frågan icke bör fördröjas
eller kompliceras anser jag det dock försvarligt att genomföra den föreslagna
begränsade lagstiftningen och alltså icke föranstalta om en utvidgning
därav till andra städer, där något behov av särskild reglering i detta
hänseende icke yppats.

Beträffande den huvudsakliga innebörden av de särskilda lagbestämmelserna
torde, i enlighet med vad samtliga de myndigheter funnit som uttalat
sig i frågan, böra stadgas, att såvitt gäller vissa i lagen angivna skiftesförrättningar
i Kiruna jorddelningslagens skiftesregler skall lända till efterrättelse.
Med en föreskrift av detta innehåll kan förrättningarna genomföras
utan hinder av de begränsningar av skiftesmöjligheterna som 6 kap. 1 § fastighetsbildningslagen
må innehålla. Då föreskriften även kommer att ha till
följd att förrättningarna skall handläggas utan iakttagande av de i övrigt
i fastighetsbildningslagen meddelade särbestämmelserna om skifte men dessa
bestämmelser alltjämt synes böra gälla inom den egentliga stadsbebyggelsen,
bör föreskriften, såsom ock föreslagits, göras tillämplig allenast inom
jordregisterområde. En sådan begränsning är så mycket mera befogad som

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 181

behov av särlagstiftning beträffande områden med stadsregister icke visats
föreligga. Det av lantmäteristyrelsen anmärkta förhållandet att jorddelningslagen
saknar regler om val i stad av gode män torde icke, såsom
styrelsen även funnit, föranleda några olägenheter vid tillämpning i stad av
jorddelningslagen i stället för fastighetsbildningslagen.

Vad angår frågan om vilka skiftesförrättningar som med stöd av den särskilda
lagen skall handläggas enligt landsbygdsreglerna bör, med hänsyn
till lagstiftningens syfte att skapa garantier för att de på awittringsenheterna
begärda skiftena kan komma till stånd, de ifrågasatta bestämmelserna
gälla förrättningar på skifteslag, som i likhet med avvittringsenheterna är
att anse såsom primära och som icke tidigare delats. Att såsom berörts
i ett remissyttrande utsträcka bestämmelserna att avse jämväl förrättningar
på sekundära skifteslag samt omskiften skulle föra längre än som betingas
av det angivna syftet med lagstiftningen och kan medföra konsekvenser,
som icke helt kan överblickas i detta ärende. Ehuru det onekligen
från vissa synpunkter skulle vara fördelaktigt med enhetliga regler beträffande
samtliga skiften inom stadens landsbygd, anser jag det därför icke
tillrådligt med en sådan utvidgning. Beträffande omskiftesförrättningar må
för övrigt erinras om att fastighetsbildningslagen tillåter sådana, låt vara
efter Kungl. Maj :ts medgivande, och att den Kungl. Maj :t tillerkända rätten
att meddela erforderliga bestämmelser i tillämpningen ansetts möjliggöra
att fastighetsbildningslagens särbestämmelser ersättes med motsvarande regler
i jorddelningslagen.

En konsekvent tillämpning av grundsatsen att den särskilda lagstiftningen
icke bör erhålla större räckvidd än som erfordras med hänsyn till
den föreliggande oklarheten beträffande möjligheterna att få till stånd skifte
av awittringsenheter som utgöres av flera fastigheter skulle innebära, att
från lagens tillämplighetsområde borde undantagas klyvningsskiften på
primära skifteslag, bestående av endast en fastighet. I fråga om sådana förrättningar
föreligger ju icke någon tvekan om att de kan genomföras med
stöd av 6 kap. 1 § första stycket fastighetsbildningslagen. I detta avseende
har emellertid lantmäteristyrelsen ansett sig böra göra ett avsteg från den
eljest tillämpade grundsatsen. Då det enligt vad jag inhämtat inom Kiruna
finns oskiftade primära skifteslag, som omfattar endast en registerfastighet,
saknar frågan ingalunda praktisk betydelse. Fördelen med enhetliga
regler beträffande samtliga skiften på awittringsenheter, inom vilka förhållandena
torde vara likartade oavsett om de bestå av en eller flera registerfastigheter,
får anses väga så tungt att ändring på denna punkt av
fastighetsbildningslagens uttryckliga stadgande om handläggning av klyvningsskifte
på fastighet är motiverad. På grund härav ansluter jag mig till
den ståndpunkt styrelsen intagit.

För ett ändamålsenligt genomförande av skiftena är det av betydelse att
sammanläggningar enligt sammanläggningslagen kan äga rum i samband
med förrättningarna. Av skäl som lantmäteristyrelsen anfört torde emellertid
särskild föreskrift om tillämpning av sammanläggningslagen icke vara
erforderlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 181

17

Vad beträffar frågan om giltigheten av 1909 års lag inom Kiruna synes
mig ett klarläggande böra ske, såvitt gäller förrättningar som berörs av den
nu föreslagna lagstiftningen. Att på den föreliggande utredningen undantaga
förrättningarna från tillämpning av bestämmelserna i 1909 års lag anser
jag icke kunna komma i fråga. Dessa bestämmelser måste alltjämt anses
fylla en viktig funktion till förhindrande av skadlig uppdelning av skogsmarken.

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft dagen efter den, då lagen
utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Den nya lagen bör
vinna tillämpning även beträffande förrättningar, som påbörjats före lagens
ikraftträdande, och detta bör gälla även i fråga om förrättning, som redan
avslutats vid ikraftträdandet men beträffande vilken slutlig prövning då
ännu ej ägt rum. Härför erfordras icke särskild övergångsbestämmelse.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vissa laga skiflen
i Kiruna stad.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg

.>

Bilagan, som iir likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget har här uteslutits.
Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 181

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 181

Bilaga A.

Lan tm äter istyrelsens förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående vissa laga skiften

i Kiruna stad

Härigenom förordnas som följer.

I fråga om laga skifte å område inom Kiruna stad, vilket är att jämställa
med skifteslag, som avses i 1 kap. 2 § under 1 lagen om delning av jord
å landet, och vilket icke tidigare skiftats, skola — under förutsättning att
för området icke skall föras fastighetsregister såsom för stad — utan hinder
av bestämmelserna i lagen om fastighetsbildning i stad föreskrifterna
i lagen om delning av jord å landet och lagen den 5 juni 1909 (nr 53 sid. 8)
innefattande vissa bestämmelser angående laga skiften i Jukkasjärvi och
Karesuando socknar av Norrbottens län äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall äga
tillämpning jämväl beträffande före samma dag påbörjade laga skiften.

Kungl. Maj.ts proposition nr 181

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 mars
1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 26 mars 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 18 mars 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vissa
laga skiften i Kiruna stad.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn J. Gyllensvärd.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ilarriet Stangenberg

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 181

JJtdrng av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 mars 1955.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell, Lange.

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter
gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet och statsrådet
Hjalmar Nilson lagrådets den 28 mars 1955 avgivna utlåtande över dei
till lagrådet den 18 mars 1955 remitterade förslaget till lag med särskilda
bestämmelser angående vissa laga skiften i Kiruna stad.

Med förmälan att lagförslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Nilsson

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

550657