Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

1

Nr 179

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 2 juni 1950
(nr 262) angående omreglering av vissa ersättningar i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.; given Stockholms slott den 25 mars 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående
omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring,

2) förordning om viss tillämpning av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261),

3) förordning om ändrad lydelse av 2 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261),

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

1—583 56 Bihang till riksdagens protokoll 1955.

1 saml. Nr 179

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att vissa år 1950 omreglerade ersättningar till
skadade värnpliktiga m. fl. förhöjes i samband med den omreglering av
ersättningar på grund av olycksfall i arbete m. m., varom förslag avgivits
i propositionerna nr 156 och 158 till årets riksdag. De förhöjningar, som
nu föreslås för de tidigare omreglerade militärersättningarna, berör skadade
under 67 år med minst 30 % invaliditet samt efterlevande makar och
barn. För helinvalider innebär förslaget en förhöjning av utgående livläntor
med ungefär 20 %. Övriga livräntetagare erhåller en proportionsvis
än större förhöjning, vilket förhållande sammanhänger med den anpassning
som skett till principerna för den föreslagna omregleringen av ersättningar
på grund av olycksfall i arbete in. in.

Vidare föreslås ändring i militärersättningsföroraningen i syfte att ersättning,
under närmare angivna förutsättningar, skall kunna utgå även
i anledning av skador som inträffar under färder på fritid.

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering
av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring

Härigenom förordnas att 3, 4 och 8 §§ samt 9 § 2 mom. förordningen den
2 juni 1950 angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring1, skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

3

1 mom. Sjukhjälp enligt förordningen
den 18 juni 1909 eller sjukpenning
enligt förordningen den 18
juni 1927 under tid då kroppsskadan
förorsakar förlust av arbetsförmågan
(hel sjukhjälp eller sjukpenning)
skall, där ej annat följer av
vad i andra stycket stadgas, utgöra

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Sjukhjälp enligt förordningen
den 18 juni 1909 eller sjukpenning
enligt förordningen den 18
juni 1927 under tid då kroppsskadan
förorsakar förlust av arbetsförmågan
(hel sjukhjälp eller sjukpenning)
skall, där ej annat följer av
vad nedan i andra stycket eller i 4
mom. stadgas, utgöra

1 Senaste lydelse av 3, 4, 8 och 9 §§, se 1953: 257,

3

Kanyl. Maj:ts proposition

(G äl lande lydelse)

a) om den skadade sammanlever
med hustru eller har hemmavarande
barn eller adoptivbarn under sexton
år: tio kronor 50 öre för dag intill
utgången av den månad, varunder
den skadade fyller tjugufem år, och
från utgången av den månad, varunder
han fyllt sextiosju år, samt
eljest tretton kronor 50 öre för dag;

b) i annat fall:nio kronor för dag
intill utgången av den månad, varunder
den skadade fyller tjugufem
år, och från utgången av den månad,
varunder han fyllt sextiosju år,
samt eljest tolv kronor för dag.

2 mom. Har den —• —

3 mom. Sjukhjälp eller

nr 179 dr 1955

(Föreslagen lydelse)

a) om den skadade sammanlever
med hustru eller har hemmavarande
barn eller adoptivbarn under sexton
år: tretton kronor 50 öre för dag intill
utgången av den månad, varunder
den skadade fyller sextiosju
år, samt därefter tio kronor 50 öre
för dag;

b) i annat fall: tolv kronor för
dag intill utgången av den månad,
varunder den skadade fyller sextiosju
år, samt därefter nio kronor för
dag.

månadsbelopps beräkning.

-- för dag.

--eller sjukpenning.

A mom. Skulle sjukhjälpen eller
sjukpenningen, beräknad enligt 1—3
inom., understiga det belopp, som
vid tillämpning av bestämmelserna
i 6 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261) skolat utgå
såsom sjukpenning eller hempenning
jämte i förekommande fall
barntillägg och vårdbidrag, därest
den skadade hånförts till sjukpenningklass
nr 9, förhöjes sjukhjälpen
eller sjukpenningen till sådant
belopp.

Har livränta

4 §•

Livränta till den skadade skall för månad räknat utgöra det belopp,
som enligt följande tabell svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning
(invaliditetsgraden) och den skadades ålder:

4

Kumjl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Invalidi-tetsgrad
uttryckt
i procent

Livräntans månadsbelopp i kronor

Invalidi-tetsgrad
uttryckt
i procent

Livräntans månadsbelopp i kronor

intill utgången
av den månad,
varunder den
skadade fyller
25 år, och från
utgången av den
månad, varunder
han fyllt 67 år

från utgången
av den månad,
varunder den
skadade fyllt 25
år, intill utgången
av den månad,
varunder han
fyller 67 år

intill utgången
av den månad,
varunder den
skadade fyller
67 år

därefter

10

20

20

10

20

20

12

24

24

12

24

24

14

28

28

14

28

28

15

30

30

15

30

30

16

32

32

16

32

32

18

36

36

18

36

36

20

50

50

20

50

50

25

65

65

25

65

65

30

85

90

30

130

85

331/3

95

105

331/3

150

95

35

100

no

35

160

100

40

120

135

40

190

120

45

140

155

45

220

140

50

160

180

50

250

160

55

180

205

55

280

180

60

200

230

60

310

200

65

220

255

65

340

220

662/3

230

265

662/3

350

230

70

240

280

70

370

240

75

260

310

75

400

260

80

280

340

80

430

280

85

300

370

85

460

300

90

320

400

90

490

320

100

360

460

100

550

360

Svarar invaliditetsgraden —--

Medför kroppsskadan förlust av
arbetsförmågan och tillika behov av
särskild vård som ej avses i 2 §, förhöjes
livräntans ovan angivna belopp
under den tid förhållandet varar
med vårdbidrag, bestämt med
hänsyn till vårdbehovets omfattning,
dock högst etthundrafemtio kronor
för månad räknat.

På därom

— högre invaliditetsgrad.

Är den skadade till följd av skadan
under längre tid ur stånd att
reda sig själv, förhöjes livräntans
ovan angivna belopp under tiden
med vårdbidrag, varvid bestämmelserna
i 17 § lagen om yrkesskadeförsäkring
skola äga motsvarande
tillämpning.

gällande beräkningsgrunder.

8 §.

Livränta, som tillkommer den ska- Livränta, som tillkommer den skadades
änka, skall utgöra etthundra- dades änka, skall intill utgången av
femtio kronor för månad räknat och den månad, varunder hon fyller

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

(Gällande lydelse)

livränta till varje därtill berättigat
barn eller adoptivbarn sjuttiofem
kronor för månad räknat. Livräntornas
sammanlagda belopp för
varje månad må dock icke överstiga
trehundasjuttiofem kronor. Erforderliga
nedsättningar skola ske i
förhållande till vad på varje livränletagare
belöper.

Livränta enligt-------

Livränta till-------

Till änka, som uppbär livränta
och före fyllda sextio år ingår nytt
äktenskap, utgives ett kapital för en
gång av fyratusen kronor.

(Föreslagen lydelse)
sextiosju år, utgöra tvåhundra kronor
samt därefter etthundrafemtio
kronor för månad räknat och livränta
till varje därtill berättigat
barn eller adoptivbarn etthundra
kronor för månad räknat. Livräntornas
sammanlagda belopp för varje
månad må dock icke överstiga
femhundra kronor. Erforderliga nedsättningar
skola ske i förhållande
till vad på varje livräntetagare belöper.

- sexton år.

Vilande beräkningsgrunder.

Till änka, som uppbär livränta
och före fyllda sextio år ingår nytt
äktenskap, utgives ett kapital för en
gång av sjutusentvåhundra kronor.

9 §.

2 mom. Har i anledning av skadan
erkänd sjukkassa till den skadade
utgivit sjukpenning, som enligt
kassans stadgar ej må utgå samtidigt
med ersättning enligt denna
förordning, skall vid utgivande till
den skadade av sjukhjälp eller sjukpenning,
som enligt denna förordning
tillkommer honom för samma
tid, på begäran av kassan göras avdrag
för vad kassan utgivit och det
avdragna beloppet utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å
tid för vilken crsätlningstagaren åtnjutit
folkpension eller bidrag enligt
lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn eller lagen om
särskilda barnbidrag till änkors och
invaliders m. fl. barn, skall på be -

2 mom. Vad i 11 § 2 mom. militärersättningsförordningen
sägs om
avdrag för ersättning från allmän
sjukkassa eller för folkpension eller
för bidrag enligt lagen den 26 juli
1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders
m. fl. barn eller lagen samma dag
(nr 531) om bidrag till änkor och
änklingar med barn skall äga motsvarande
tillämpning å ersättning,
som bestämts enligt denna förordning.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gäran av pensionsstyrelsen göras avdrag
om och i den mån ersättningen
skolat föranleda minskning av pensionen
eller bidraget; och skall avdraget
belopp utbetalas till pensionsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956 och äger tillämpning
beträffande ersättning för tid efter ikraftträdandet.

Förslag

till

Förordning

om viss tillämpning av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 9 § militärersättningsförordningen den 2 juni
1950 i dess lydelse enligt förordningen den 22 maj 1953 (nr 256) om
ändrad lydelse av nämnda paragraf skall — förutom beträffande ersättning,
som för tiden efter den 30 juni 1953 utgives i anledning av skada
som inträffat efter den 31 december 1950 — äga tillämpning beträffande
ersättning, som för tiden efter den 31 december 1955 utgives i anledning
av skada som inträffat under tiden den 1 januari 1949—den 31 december
1950.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

7

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 2 § militärersättningsförordningen den 2 juni
19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Militärtjänstgöring anses hava varit för handen icke blott då vederbörande
deltagit i sådan tjänstgöring utan även under tid,
då han — — -----fritid, samt

då han färdats till eller från
tjänstgöringen samt färden föranletts
av och stått i nära samband
antingen med tjänstgöringen eller
med permission eller annan ledighet.

Med militärtjänstgöring---

då han färdats till eller från
tjänstgöringen samt färden föranletts
av och stått i nära samband
antingen med tjänstgöringen eller
med permission eller annan ledighet;
och skall i fråga om färd till eller
från tjänstgöringen med permission
likställas fritid, varunder vederbörande
ägt rätt att utan särskilt
tillstånd vistas utom tjänstgöringsorten.

eller prövning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då den enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och
skall äga tillämpning beträffande skador, som inträffa efter ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse av 2 §, se 1954:460.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 25 mars 1955.

Närvarande

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, fråga om
höjning av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m. samt anför.

Genom propositionen nr 156 till årets riksdag har Kungl. Maj :t avgivit
förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. Förslaget
innebär i huvudsak, att ersättningar, som utgår på grund av äldre skadefaU,
höJes med hänsyn till löneutvecklingen och att de i huvudsak anpassas
efter beräkningsgrunderna i lagen om yrkesskadeförsäkring. I anslutning
till nämnda proposition har Kungl. Maj:t genom propositionen nr 158 framlagt
förslag till bl. a. förordning angående omreglering av vissa ersättningar
av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. in. Vissa ersättningar,
som utgår på grund av skador, ådragna under militärtjänstgöring, omfattas
av sistnämnda omregleringsförslag. Så är emellertid ej förhållandet med
flertalet av de äldre militärersättningsfallen, vilka redan tidigare blivit omreglerade.
I skrivelse den 14 februari 1955 har riksförsäkringsanstalten
avgivit förslag syftande till höjning av dessa tidigare omreglerade ersättningar
och anpassning av dem efter de principer som nu kommit till uttryck
i det genom propositionen nr 156 framlagda omregleringsförslaget.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga anstaltens förslag. I samband
harmed vill jag behandla ett spörsmål om minimibeloppet av den årliga
arbetsförtjänst som skall läggas till grund för bestämmande av ersättning
till vissa skadade värnpliktiga m. fl.

Samtidigt torde jag få anmäla en uppkommen fråga om militärersättningsförordningens
tillämplighet på skador, inträffade under färd på fritid.

Kungl. Muj:ts proposition nr 179 år 1955

Höjning av vissa äldre militärersättningar

9

Gällande bestämmelser

Militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261; ändr. genom
SFS 1953: 256 och 672 samt 1954: 460), som trädde i kraft den 1 juli 1950,
äger tillämpning på värnpliktiga, huvuddelen av det fast anställda manskapet,
förste fältflygare samt vissa grupper av icke ständigt tjänstgörande
fast anställd personal ävensom på hemvärnspersonal och sådan annan frivillig
personal som enligt Konungens förordnande hänföres under förordningen.
Såsom kroppsskada anses enligt förordningen icke blott skada till
följd av olycksfall utan även sjukdom, som utan att vara orsakad av
olycksfall ådragits under militärtjänstgöring. Beräkningsgrunderna för
ersättning enligt förordningen var ursprungligen i stort sett desamma som
i fråga om ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Sjukpenning och livränta beräknades sålunda på grundval av den skadades
årliga arbetsförtjänst. I fråga om värnpliktiga och vissa andra gällde dock
att den årliga arbetsförtjänsten icke skulle beräknas till lägre belopp än
3 600 kronor. Detta belopp höjdes sedermera till 4 800 kronor, vilket skulle
utgöra minimibelopp vid bestämmande av ersättning för tid efter den 30
juni 1953 i anledning av skadefall, som inträffat efter den 31 december
1950.

Genom förordning den 4 juni 1954 (nr 460) har militärersättningsförordningen
anpassats efter lagen om yrkesskadeförsäkring. Den nya lydelsen
trädde i kraft den 1 januari 1955 samtidigt med nämnda lag och äger
tillämpning å skadefall, som inträffat efter ikraftträdandet. Vid nyinträffade
skadefall gäller sålunda enligt militärersättningsförordningen i huvudsak
samma grunder för ersättningarnas beräkning som enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring. Minimibeloppet vid beräkning av den årliga
arbetsförtjänsten för värnpliktiga in. fl. är enligt förordningens nya lydelse
5 000 kronor.

Före 1950 års militärersättningsförordning gällde en förordning i samma
ämne av år 1927. Denna i sin tur ersatte en förordning av år 1909. I fråga
om ersättningarnas beräkning skilde sig 1927 års förordning från den nuvarande
militärersättningsförordningen bl. a. därigenom, att individuell
bestämning av den faktiska årliga arbetsförtjänsten ej skedde beträffande
värnpliktiga. Enligt 1909 års förordning beräknades ersättningarna över
huvud icke efter någon årlig arbetsförtjänst.

Flertalet av de ersättningar, som alltjämt utgår enligt de äldre militärersättningsförordningarna,
bestämmes sedan den 1 juli 1950 enligt grunder
vilka stadgats i förordningen den 2 juni 1950 angående omreglering au vissa
ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
(nr 262; ändr. genom SFS 1953:257). Detta är fallet beträffande dels ersättningar
jämlikt 1909 års förordning dels ersättningar jämlikt 1927 års

10

Kungl. Maj:is proposition nr 179 år 1955

förordning till värnpliktiga som drabbats av skada före den 1 juli 1950
samt till fast anställt eller indelt manskap i anledning av skadefall inträffade
före år 1949. Ersättningar jämlikt grunderna i 1909 års förordning
och vissa ersättningar jämlikt grunderna i 1927 års förordning bestämmes
likaledes enligt 1950 års omregleringsförordning. Ifrågavarande ersättningar,
som tidigare alltefter tiden för skadans inträffande och andra omständigheter
utgått enligt varierande bestämmelser och med olika belopp,
har genom omregleringen i stort sett blivit enhetliga.

Beträffande invalidlivräntor är 1950 års omregleringsförordning konstruerad
på det sätt, att livräntebeloppen vid förekommande invaliditetsgrader
finnes angivna i en tabell. Denna innehåller endast två beloppskolumner,
den ena för livräntetagare i åldrarna 25—66 år och den andra för yngre
och äldre livräntetagare. Vid invaliditetsgrader under 30 % är livräntebeloppen
lika i de båda kolumnerna, men vid invaliditet av 30 % eller
däröver är den förstnämnda kolumnens belopp högre. I förhållande till
de tidigare utgående ersättningarna innebär förordningens livräntetabell
en uppräkning med proportionsvis gynnsammare ersättning vid stigande
invaliditetsgrad. Som exempel på livräntebeloppens storlek enligt förordningens
ursprungliga lydelse kan nämnas att livräntans månadsbelopp utgjorde,
för helinvalider i åldrarna 25—66 år 350 kronor samt i åldrarna
därunder och däröver 275 kronor, för skadade med 50 procents invaliditet
135 respektive 125 kronor och för skadade med 10 procents invaliditet i
alla åldrar 20 kronor.

Hel sjukpenning utgjorde enligt omregleringsförordningens ursprungliga
lydelse för skadade i åldrarna 25—66 år nio kronor för dag utan
familjetillägg och tio kronor 50 öre för dag med sådant tillägg. För skadade
under 25 eller över 67 år utgjorde hel sjukpenning sju kronor för
dag utan och åtta kronor 50 öre för dag med familjetillägg.

Även livräntor till efterlevande maka och barn har omreglerats genom
1950 års omregleringsförordning; livräntorna uppgick enligt förordningens
ursprungliga lydelse till 125 respektive 65 kronor för månad.

Genom förordning den 22 maj 1953 (nr 257) har uppräkning skett från
och med den 1 juli 1953 av ersättningar enligt 1950 års omregleringsförordning.
Enligt 1953 års förordning utgör sålunda livränta till helinvalid
460 kronor för månad i åldrarna 25—66 år och 360 kronor i övriga åldrar,
sjukpenning utan familjetillägg 12 respektive 9 kronor och sjukpenning
med familjetillägg 13 kronor 50 öre respektive 10 kronor 50 öre för dag
samt livränta till efterlevande maka 150 kronor och till barn 75 kronor
för månad. Uppräkningen av livräntebeloppen till helinvalider innebar en
förhöjning med omkring 31 %. Livräntor till skadade med partiell invaliditet,
uppgående till minst 25 %, uppräknades i ungefär samma proportion
och livräntor till skadade med 20 procents invaliditet i något mindre
mån, under det att skadade med lägre än 20 procents invaliditet icke erhöll

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

11

någon förhöjning. Efter uppräkningen motsvarar livräntan till helinvalid
i åldrarna 25—66 år ungefär den livränta, som i ett nytt skadefall utgår,
då den skadades årliga arbetsförtjänst utgör 6 000 kronor.

På de enligt 1927 års militärersättningsförordning utgående ersättningar
som ej omreglerats enligt 1950 års omregleringsförordning äger
förordningen den 2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. (nr 295;
ändr. genom SFS 1953: 251) tillämpning. Huvudsakligen är här fråga om
ersättningar i anledning av skador som drabbat reservpersonal och frivilliga.
Förordningen om ersättningstillägg har genom ändring som trätt
i kraft den 1 juli 1953 blivit tillämplig jämväl på ersättningar enligt 1950
års militärersättningsförordning.

I samband med tillkomsten av 1950 års omregleringsförordning bemyndigade
riksdagen Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om utgivande av
skälig ersättningsfyllnad i de fall, där ersättning enligt de från och med
den 1 juli 1950 gällande ersättningsbestämmelserna komme att utgå med
lägre belopp än som kunnat utgå om äldre bestämmelser rörande ersättning
och familjebidrag alltjämt skolat tillämpas beträffande skadefall, som inträffat
före den 1 juli 1950 (rd. skr. 1950:293). Vid sidan om ersättning
från riksförsäkringsanstalten hade nämligen till värnpliktiga in. fl., vilka
skadats efter den 2 september 1939, familjebidrag kunnat utgå enligt särskilda
bestämmelser. Dessa bestämmelser upphävdes samtidigt med tillkomsten
av omregleringsförordningen och i vissa fall hade minskning av
de sammanlagda ersättningsförmånerna kunnat bli följden av familjebidragets
bortfall.

Med stöd av nämnda bemyndigande meddelade Kungl. Maj :t i brev till
försvarets socialbyrå den 16 juni 1950 bestämmelser om ersättningsfyllnad
av nyssnämnda slag. I brev till socialbyrån den 6 april 1951 och den 30
juni 1953 förklarade Kungl. Maj :t hinder ej möta att vid bestämmande av
ersättningsfyllnad hänsyn toges jämväl till de belopp varmed familjebidrag
till i tjänst varande värnpliktiga kunde utgå enligt de vid respektive tidpunkter
gällande lydelserna av fainiljebidragsförordningen den 29 mars
1946 (nr 99).

Vissa huvuddrag i den föreslagna omregleringen av
ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen in. in.

Beträffande innebörden av det i propositionen nr 156 framlagda förslaget
angående omreglering av ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
in. m. hänvisas till nämnda proposition. Vissa huvuddrag, som har
intresse i nu förevarandc sammanhang, må dock här angivas.

Omregleringen innebär framför allt en höjning av beräkningsunderlaget
(den årliga arbetsförtjänsten) i de enskilda fallen och en anpassning

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

efter yrkesskadeförsäkringslagens grunder för beräkning av ersättning.
Såsom aktuell medelår sförtjänst, i förhållande till vilken äldre ersättningar
skall uppräknas, har valts 6 600 kronor. Omregleringen skall huvudsakligen
omfatta livräntor till invalider under 67 år med minist 30 % invaliditet
samt efterlevande make under 67 år och barn. Därjämte iskall
invalider under 67 år med mimst 20 men mindre än 30 % invaliditet kunna
erhålla uppräkning till hälften av det belopp som skulle utgått enligt
yrkesskadeförsäkringslagens regler. Invalider över 67 år med minst 30 %
invaliditet erhåller uppräkning till hälften av det belopp som utgår i motsvarande
fall före samma ålder. Ingen förhöjning erhåller sålunda invalider
över 67 år med mindre än 30 % invaliditet, invalider i alla åldrar med
mindre än 20 % invaliditet och efterlevande make över 67 år samt livränteberättigiade
föräldrar.

Riksförsäkringsanstaltens förslag beträffande de tidigare
omreglerade militärersättningarna

Riksförsäkringsanstalten har erinrat, att ersättningsgrunderna för militärskadefallen
i stort sett anslutit sig till motsvarande ersättningsgrunder
för skadefall inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. I fråga om
de tidigare omreglerade militärersättningarna har anstalten dock funnit
en direkt anknytning till den aktuella omregleringen av ersättningar för
olycksfall i arbete m. m. icke vara påkallad eller ens lämplig. Däremot bör
enligt anstaltens uppfattning ersättningsgrunderna och ersättningsnivån
anpassas efter vad som kommer att gälla för ersättningar på grund av
olycksfall i arbete m. m. Anstalten framhåller, att några bärande skäl att
vid en sådan anpassning frångå den införda tabellmetoden icke torde finnas.
Anpassningen bör enligt anstaltens mening ske inom det nuvarande
systemets ram genom erforderliga justeringar av beloppen.

I fråga om den nivå, till vilken ersättningarna bör uppräknas, konstaterar
anstalten att, även om det nuvarande, år 1953 fastställda beloppet av
livränta till helinvalid i åldrarna 25—66 år tages till utgångspunkt, följer
av en anpassning efter de nya grunderna att en viss höjning av andra livräntebelopp
skulle uppkomma. Anstalten fortsätter:

»I princip kräver emellertid anpassningen därjämte en generell höjningav
ersättningsnivån för såväl helinvalider som övriga berörda livräntetagare.
Såsom ovan nämnts uppräknades här ifrågavarande ersättningar år
1953 så, att livränta till helinvalid under 67 år kom att ungefär motsvara
livränta i ett nytt skadefall, där den skadades årliga arbetsförtjänst uppgått
till 6 000 kronor. Enligt de inom socialdepartementet uppdragna riktlinjerna
kommer arbetsförtjänsten för den, som skadats under åren 1952—
1954, att uppräknas med tio procent. Med en motsvarande uppräkning
borde livränta till helinvalid under 67 år enligt 1950 års omregleringsförordning
förhöjas från 460 till 505 kronor för månad. Starka skäl tala dock
för en större höjning. Den supponerade medelarbetsförtjänst, 6 600 kro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

13

nor, som valts såsom norm för uppräkning av äldre ersättningar på grund
av olycksfall i arbete m. in., torde icke svara mot den verkliga medelarbetsförtjänsten
i nuvarande löneläge för män i värnpliktsåldern. Någon exakt
beräkning av en sådan arbetsförtjänst låter sig icke göra på grundval av
hittills handlagda skadeärenden, enär i flertalet ärenden arbetsförtjänsten
överstigit det belopp, som intill 1955 års ingång kunnat tagas i beräkning.
Vid bestämning av livränta har högsta belopp av årlig arbetsförtjänst, som
fått medräknas, varit 7 200 kronor. Högsta sjukpenningbeloppet har utgått
vid en årlig arbetsförtjänst av 6 885 kronor eller däröver. Nämnas kan, att
i mer än två tredjedelar av de under år 1954 inkomna ärenden, där livränta
eller sjukpenning utgivits jämlikt militärersättningsförordningen, den
skadades årliga arbetsförtjänst beräknats uppgå till eller överstiga nyssnämnda
belopp. I fråga om skadefall däremot, som inträffa efter 1955 års
ingång, har maximibeloppet av årlig arbetsförtjänst höjts till 15 000 kronor.
Det kan därför antagas, att medelarbetsförtjänsten vid beräkning av
ersättningar i nya militärersättningsfall kommer att icke oväsentligt överstiga
7 200 kronor.

Bl. a. på grund härav finner riksförsäkringsanstalten det skäligt, att
den aktuella uppräkningen av ersättningar enligt 1950 års omregleringsförordning
sker med utgångspunkt från att ersättningarna skola motsvara en
årlig arbetsförtjänst av 7 200 kronor. Härigenom kommer livränta till helinvalid
under 67 år att höjas från 460 till 550 kronor för månad.»

Riksförsäkringsanstaltens förslag innebär, att livräntor till helinvalider
i åldrarna 25—66 år ökar med ungefär en femtedel i förhållande till det
nuvarande, år 1953 fastställda beloppet. Livräntetagare över 67 år erhåller
ej någon förbättring och ej heller invalider med mindre än 30 procents invaliditet.
Övriga invalider samt änkor under 67 år och barn erhåller enligt
förslaget förhållandevis större förhöjning än helinvalider. Änke- och barnlivräntor
förhöjes sålunda med en tredjedel och livräntor till invalider med
50 procents invaliditet i allmänhet med ungefär två femtedelar.

Departementschefen

Ersättningar, som utgår i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, regleras genom bestämmelser, vilka nära anknutits
till de förutvarande lagbestämmelserna om försäkring för olycksfall i arbete
och de nuvarande om yrkesskadeförsäkring. Beträffande äldre ersättningar
på grund av olycksfall i arbete infördes år 1950 s. k. ersättningstillägg
utgående av statsmedel. Samtidigt genomfördes en omreglering av ersättningar
på grund av äldre militärskadefall, vilka drabbat värnpliktiga in. fl.

Sedan lagen om yrkesskadeförsäkring beslutats och numera trätt i kraft,
är avsikten nu att genomföra en omreglering av de på grund av olycksfall
i arbete in. in. utgående ersättningarna och samtidigt i huvudsak avskaffa
ersättningstilläggen. Omregleringen syftar dels till att lyfta ersättningsnivån
med hänsyn till den löneutveckling som skett sedan ersättningarna eu gång

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 dr 1955

bestämdes dels till att i huvudsak anpassa ersättningarna efter yrkesskadeförsäkringslagens
beräkningsgrunder.

Härigenom har frågan om en omprövning av grunderna för de år 1950
omreglerade militärersättningarna aktualiserats. Riksförsäkringsanstalten
har inkommit med förslag i ämnet. På grundval härav har — med beaktande
av vad som föreslås beträffande ersättningar på grund av olycksfall i
arbete m. m. — inom försvarsdepartementet utarbetats förslag till sådana
ändringar i bestämmelserna rörande de omreglerade militärersättningarna,
som kan anses påkallade.

Vad man i detta sammanhang närmast har att taga ställning till är
frågan om den metod enligt vilken de tidigare omreglerade militärersättningarna
bör anpassas efter den aktuella omregleringen av ersättningar
på grund av olycksfall i arbete in. in. f detta avseende må framhållas,
att ifrågavarande militärersättningar redan blivit omreglerade enligt grunder,
som av särskilda skäl kunnat göras enhetliga och tämligen enkla.
Sålunda är beloppen av omreglerade livräntor vid de olika förekommande
invaliditetsgraderna direkt angivna i en tabell. Såsom riksförsäkringsanstalten
anfört torde några skäl ej föreligga att frångå denna metod. Anpassningen
till de nya beräkningsgrunderna bör alltså ske genom justering
av tabellen och genom förhöjning i erforderlig utsträckning av ersättningsbelopp
som ej omfattas av tabellen.

Beträffande den ersättningsnivå till vilken de omreglerade militärersättningarna
bör uppräknas bör tagas i betraktande, att livränta till helinvalid i
åldrarna 25—66 år nu ungefär motsvarar vad som i nya skadefall utgår vid
en årlig arbetsförtjänst av 6 000 kronor och att såsom normerande ny medelarbetsförtjänst
vid den föreslagna omregleringen av ersättningar enligt
olycksfallsförsäkringslagen m. in. valts beloppet 6 600 kronor. Vidare har
riksförsäkringsanstalten meddelat, att i det övervägande antalet av militärskadefallen
från år 1954 den årliga arbetsförtjänsten uppgått till eller överstigit
det högsta belopp som kunnat tagas i beräkning eller, i fråga om livränta,
7 200 kronor. I fråga om skadefall efter 1954, för vilka motsvarande
maximibelopp är 15 000 kronor, kommer medelarbetsförtjänsten sannolikt
att icke oväsentligt överstiga 7 200 kronor. Riksförsäkringsanstalten har
nu föreslagit, att de omreglerade militärersättningarna uppräknas så, att
de motsvarar ersättning i nya skadefall vid en årlig arbetsförtjänst å sistnämnda
belopp. Härigenom förhöjes det sedan den 1 juli 1953 gällande
beloppet av livränta till helinvalider i åldrarna 25—66 år med ungefär
20 %. För övriga invalider under 67 år med minst 30 procents invaliditet
samt för änkor under 67 år och för barn blir förhöjningen enligt anstaltens
förslag än större. Detta är en följd av att för närvarande ersättningarna
till invalider med hög invaliditet är proportionsvis gynnsammare enligt
1950 års omregleringsförordning än enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Jag
ansluter mig till anstaltens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

15

Vad sedan angår de detaljändringar i bestämmelserna som erfordras
för den avsedda anpassningen och som huvudsakligen är av teknisk natur
torde jag få hänvisa till en följande speciell motivering.

Vid tillkomsten av 1950 års omregleringsförordning infördes som en
övergångsanordning s. k. ersättningsfyllnader i syfte att förhindra ersättningsminskning
genom det samtidiga bortfallandet av familjebidrag som
ersättningsform vid sidan av militärersättningen. Beträffande ersättningsfyllnaderna
må hänvisas till den föregående redogörelsen å s. 11. Enligt
vad jag inhämtat utgives ersättningsfyllnad alltjämt i omkring 200 fall,
därav i ungefär halva antalet fall till ersättningsberättigade efterlevande.

Om de nu föreslagna förhöjningarna av ersättningar enligt 1950 års omregleringsförordning
genomföres, torde behovet av ifrågavarande ersättningsfyllnader
bli mindre. Emellertid kommer i en del fall viss utfyllnad
alltjämt att erfordras för att minskning av de sammanlagda förmånerna
ej skall ske. I ytterligare en del fall skulle beloppet av förmånerna bli
oförändrat och ersättningstagarna sålunda gå miste om varje förbättring,
om ersättningsfyllnaderna slopades i samband med förhöjningarna. Detta
vore ej tillfredsställande. Jag är därför ej beredd att föreslå, att ersättningsfyllnaderna
helt borttages. Dock synes den hittillsvarande nära anslutningen
till familjebidragsbestämmelserna icke böra bibehållas för framtiden
vid bestämmande av ersättningsfyllnad. Då enligt sakens natur förhållandena
i de alltjämt kvarstående fall då ersättningsfyllnad utgår är
skiftande, torde friare prövningsregler, som tillvaratar möjligheterna till
fortsatt avveckling av systemet med ersättningsfyllnader, ligga närmast
till hands. Därest de föreslagna förhöjningarna av militärersättningarna
enligt omregleringsförordningen beslutes, torde sålunda Kungl. Maj :t böra
äga meddela nya föreskrifter om ersättningsfyllnad.

De ersättningar jämlikt 1927 års militärersättningsförordning, på vilka
1950 års omregleringsförordning icke äger tillämpning, utgår i stort sett
enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen. Detsamma gäller ersättningar
jämlikt 1950 års militärersättningsförordning i anledning av skadefall
inträffade före år 1955. Spörsmålet om dessa ersättningars omreglering
har upptagits till behandling i propositionen nr 158. Eu särskild
fråga rörande vissa ersättningar enligt 1950 års militärersättningsförordning
vill jag dock bär upptaga till behandling.

Såsom tidigare nämnts innehåller militärersättningsförordningen ett
stadgande (9 §), enligt vilket den årliga arbetsförtjänsten för värnpliktiga
in. fl. icke får beräknas under ett angivet belopp. Detta minimibelopp var
ursprungligen 3 600 kronor men höjdes fr. o. in. den 1 juli 1953 till 4 800
kronor. Fr. o. in. den 1 januari 1955 är det höjt till 5 000 kronor. Sistnämnda
belopp äger tillämpning endast på skadefall, som inträffat efter
höjningen. Höjningen till 4 800 kronor däremot äger enligt övergångsbestämmelserna
(SFS 1953:256) tillämpning beträffande ersättning, som

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

för tiden efter den 1 juli 1953 utgives i anledning av skada, som inträffat
efter den 31 december 1950. Minimibeloppet 3 600 kronor gäller alltjämt
för skador, på vilka 1950 års militärersättningsförordning äger tillämpning
och som inträffat under tid före 1951 (under sista halvåret 1950 i fråga
om värnpliktiga samt under 1949 och 1950 i fråga om vissa andra); detta
sammanhänger med att de nuvarande ersättningstilläggen utgår å ersättningar
i anledning av skadefall inträffade t. o. in. år 1950 men ej senare.

Den förut omnämnda propositionen nr 158 innefattar förslag om avskaffande
av ifrågavarande ersättningstillägg och genomförande av en omreglering,
som baseras på individuellt beräknade arbetsförtjänster. Det synes
då rimligt, att det fr. o. m. den 1 juli 1953 införda minimibeloppet, 4 800
kronor, skall gälla även skadefall inträffade före 1951, i vad avser ersättning
för tid efter den tidpunkt då ersättningstilläggen avlöses av den i
nyssnämnda proposition föreslagna omregleringen. En särskild förordning
härom torde böra utfärdas.

Omregleringen av ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.
avses skola träda i kraft den 1 januari 1956. Detsamma bör gälla förhöjningarna
av ersättningar enligt 1950 års omregleringsförordning.

Någon säker beräkning av den kostnadsökning som de föreslagna förhöjningarna
av äldre militärersättningar föranleder har ej kunnat göras.
Riksförsäkringsanstalten har uppskattat kostnadsökningen till c:a 2 500 000
kronor för år. Härifrån bör avdragas det belopp, varmed kostnaderna för
de s. k. ersättningsfyllnaderna kan väntas minska. För närvarande draga
dessa en kostnad av omkring 300 000 kronor för år, vilket belopp torde
nedgå till högst hälften. Då den av ersättningsförhöjningarna föranledda
kostnaden hänför sig till äldre skadefall kommer den att successivt nedgå.

I propositionen nr 110 till årets riksdag har slutligt äskande för nästkommande
budgetår framlagts beträffande anslaget Ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Därvid har den
kostnadsökning, som det nu föreliggande förslaget kan väntas medföra,
blivit beaktad.

Speciell motivering beträffande förslaget till ändring
i 1950 års omregleringsförordning

3 §.

De förmåner i form av sjukpenning (sjukhjälp) som utgår enligt denna
paragraf i dess nu gällande lydelse överstiger i flertalet fall vad som -— vid
en årlig arbetsförtjänst å 7 200 kronor —- skulle utgå enligt de nya, till
sjukförsäkringslagen anpassade sjukpenningsreglerna i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen. Då någon försämring av
ifrågavarande förmåner uppenbarligen ej bör äga rum, har därför de nuvarande
bestämmelserna i 3 § ansetts böra i huvudsak bibehållas. För så -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

dana fall, där de nya reglerna skulle bli förmånligare, har dock i ett nytt
moment, 4 mom., införts en bestämmelse om att sjukpenningen i förekommande
fall skall förhöjas till det belopp, som skulle utgått vid tilllämpning
av de nya reglerna. Därvid skall bl. a. hänsyn tagas till att sjukpenning
enligt dessa kan förhöjas med vårdbidrag.

Enligt de hittillsvarande reglerna i omregleringsförordningen har skadad
löre 25 och efter (»7 års ålder erhållit lägre sjukpenningbelopp än under
mellanliggande tid. Gränsen vid fyllda 25 år saknar motsvarighet i det
genom propositionen nr 156 framlagda förslaget till omregleringslag. För
övrigt torde denna gräns ej längre ha någon nämnvärd betydelse i omregleringsförordningen,
eftersom denna icke är tillämplig på skadefail,
som inträffat efter den 30 juni 1950, och flertalet ersättningstagare, som
ursprungligen tillhört åldersgruppen under 25 år, efter hand uppnått denna
ålder. 1 anledning härav har gränsen vid 25 år borttagits.

4 §•

1 denna paragraf, där tabellen för invalidlivräntor är intagen, har liksom
i föregående paragraf gränsen vid 25 år borttagits.

Tabellbeloppen har justerats i enlighet med vad tidigare (sid. 14) anförts
angående höjning av ersättningsnivån och anpassning till beräkningsgrunderna
i förslaget till omregleringslag. Resultatet häiav har bliv it eu
höjning av livräntebeloppen till invalider under 67 år med minst 30 procents
invaliditet. I dessa fall svarar de nya beloppen mot vad som skolat
utgå enligt den s. k. “/lä-regeln vid en årsförtjänst av 7 200 kronor. I övriga
fall föranleder förslaget till omregleringslag ej någon höjning av livräntebeloppen
enligt paragrafens gällande lydelse.

Fjärde stycket, som innehåller stadgande om vårdbidrag åt hjälplösa
invalider, har utformats såsom en hänvisning till motsvarande bestämmelse
i yrkesskadeförsäkringslagen.

8 §.

I denna paragraf har för anpassningen erforderliga höjningar skett av
livräntor till änka under 67 år och till barn samt av maximum för det sammanlagda
beloppet av sådana livräntor ävensom av det engångsbelopp, som
skall utgivas till änka, vilken ingår nytt äktenskap.

9 §•

1 inom. i denna paragraf innehåller sedan 1953 års ändring av omiegleringsförordningen
ett stadgande, enligt vilket den ersättningsberättigade
är skyldig att vidkännas avdrag å ersättningen för understöd, skadestånd
eller med skadestånd jämförlig förmån i den mån Konungen därom förordnar.
Dylikt förordnande har utfärdats i kungörelse den 30 juni 1953

2—583 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 179

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

(nr 510). Stadgandet har här bibehållits. Kungl. Maj :t torde böra äga att
utfärda nya föreskrifter i förevarande avseende så att erforderlig överensstämmelse
uppnås med vad som kommer att gälla omreglerade ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen in. in.

2 inom., som innehåller regler om återbäring i vissa fall till sjukkassa
och till pemsionsstyrelsen, bär utformats i överensstämmelse med andra
stycket i 12 § förslaget till omregleringslag.

Fråga om militärersättningsförordnmgens tillämplighet
vid färder under fritid.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 1927 års militärersättningsförordning
ansågs militärtjänstgöring hava varit för handen — förutom under
tid, då den skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats
uppehålla sig å viss ort — under tid då den skadade »i föreskriven ordning
varit stadd på marsch eller annan färd eller då den skadade i annat
fall än nyss nämnts varit stadd på färd till eller från militärtjänstgöringen
samt färden föranletts av och stått i omedelbart samband med tjänstgöringen».
1 tillämpningen torde detta stadgande ha inneburit, att ersättning
för skada, som ådragits under färd till eller från militärtjänstgöring,
i regel utgick endast där färden stått i samband med inryckning till eller
utryckning från militärtjänstgöring samt där fråga var om daglig färd
till eller från tjänstgöringsstället för den, som hade tillstånd att bo utom
själva förläggningsområdet. Däremot utgick icke ersättning för skada, som
ådragits under färd till eller från tjänstgöringen i samband med permission
eller tjänstledighet, där ej färden företagits med transportmedel, som kronan
tillhandahöll, eller färden företagits i trupp under militärbefäl.

År 1944 ändrades begreppet militärtjänstgöring i 1927 års militärersättningsförordning.
I fråga om färdolycksfall stadgades därvid, att militärtjänstgöring
skulle anses vara för handen under tid, då vederbörande »färdats
till eller från tjänstgöringen samt färden föranletts av och stått i
omedelbart samband antingen med tjänstgöringen eller med permission
eller annan ledighet». Bestämmelsen i fråga utformades enligt förslag av
riksdagens andra lagutskott (uti. 1944:38). I förevarande avseende yttrade
utskottet:

»Enligt utskottets mening tala övervägande skäl för att personalen tillförsäkras
rätt till ersättning för skador även under enskilda ledighetsresor.
Detta gäller i synnerhet den personal som tjänstgör å annan ort
än hemorten, alltså det stora flertalet, beträffande resor till hemorten. Men
även beträffande resor med annat mål och beträffande annan personal synes
en sådan ersättningsrätt i många fall vara skälig. Att i förevarande avseende
draga en bestämd gräns mellan olika slag av resor med hänsyn till
deras ur försvarets synpunkt mer eller mindre vällovliga ändamål är

19

Kanyl. Milj:Is proposition nr 179 år 1955

mycket vanskligt. En gränsdragning enligt det motionsvis framförda förslaget,
att ersättningsrätt skulle föreligga för skador under resor, vid vilka
ersättning utgår för resekostnad, har skäl för sig. Denna utväg bor emellertid
eniigt utskottets mening ej beträdas, eftersom den skulle från ersättningsrätt
utesluta bland annat skador som inträffa under vanlig permission,
således även vid resa under söndagsledighet pa s. k. militär
veckoslutsbiljett. Den skulle dessutom medföra den mindre onskvarda
konsekvensen att vid ett olycksfall, som vid ett och sannna tillfälle drabbat
flera, en del kanske skulle erhålla ersättning, medan andra skulle bliva
utan, trots att de företagit resan i liknande ändamål som de ersättningsberättigade.
På grund av vad sålunda anförts har utskottet stannat vid a
föreslå en generell ersättningsrätt för skador som inträffa pa fara till eller
från tjänstgöringen, där färden föranletts av och stått i omedelbart samband
med permission eller annan ledighet.»

I detta sammanhang må nämnas, att den år 1944 utvidgade ersättningsrätten
enligt 1927 års militärersättningsförordning i viss män erhållit
retroaktiv tillämpning. År 1946 erhöll nämligen Kungl. Maj :t riksdagens
bemyndigande att besluta om ersättning enligt grunderna i förordningen
i dess nya lydelse, vilken ersättning skulle utgå för tiden fr. o. in. den

1 juli 1946 i anledning av kroppsskada, som någon ådragit sig vid permission
eller annan ledighet från militärtjänstgöring under tiden mellan den

2 september 1939 och den 1 juli 1944, då den nya lydelsen trädde i kraft
(prop. 1946: 250 ,s. 53 iff.; rd. skr. 385). Med stöd härav bemyndigade Kungl.
Maj :t riksförsäkringsanstalten att besluta om ersättning i berörda fall.

Den år 1944 införda lydelsen av stadgandet om ersättningsrätt vid skador,
som inträffat under färd till eller från militärtjänstgöring, överflyttades
till 1950 års militärersättningsförordning (2 §). Då sistnämnda förordning
år 1954 anpassades efter lagen om yrkesskadeförsäkring, skedde
en ändring i stadgandet såtillvida, att kravet på att färden skulle ha stått
i »omedelbart samband» med tjänstgöringen eller med permission eller
annan ledighet utbyttes mot ett krav på »nära samband» (prop. 1954: 130
s. 28 f.). Ändringen anslöt sig till en motsvarande bestämmelse i lagen
om yrkesskadeförsäkring, vars formulering avsåg att ge de tillämpande
myndigheterna en något större frihet vid bedömningen än de haft vid det
i olycksfallsförsäkringslagen uppställda kravet på »omedelbart samband»

(prop. 1954: 60 s. 112).

Det må erinras, att stadgandet i 1944 års lydelse utformades under den
förstärkta försvarsberedskapens tid. För personal, å vilken krigsavlöningsreglementet
var tillämpligt, förelåg då ledighetsformerna permission, krigspcrmission,
tjänstledighet och hempermittering. Enligt fredsbestämmelscrna
fanns ledighetsformen tjänstledighet, som avsåg ledighet från tjänstgöring
under hel tjänstgöringsdag eller därutöver, och permission, varmed
förstods medgivande atl vara frånvarande från tjänstgöring under kortare
lid än hel tjänstgöringsdag ävensom tillstånd atl därunder eller på fritid,
d. v. s. tjänstgöringsfri tid, vistas utom det område, inom vilket vis -

20

Kungl. Maj:Is proposition nr 179 nr 1955

telse fick ske utan särskilt tillstånd. För vistelse utom det s. k. fritidsområdet
erfordrades nämligen för värnpliktiga i regel särskilt tillstånd. En
värnpliktig, som ej hade sitt hem i tjänstgöringsorten, hade sålunda att
begära permission, om han t.ex. under en veckohelg skulle besöka hemmet.
Här må dock tilläggas, att någon närmare prövning av frågan, för
vilket ändamål vederbörande önskade bege sig utom tjänstgöringsorten,
sällan torde ha ägt rum vid beviljande av dylik permission.

Numera erfordras i regel ej särskilt tillstånd för vistelse utom tjänstgöringsorten
under fritid. Enligt generalorder den 25 februari 1952 med
vissa bestämmelser rörande manskaps fritid äger nämligen manskap generell
rätt att på fritid vistas inom eller utom tjänstgöringsorten från tjänstens
slut dag före sön- och helgdag intill kl. 24 dagen före närmast följande
tjänstgöringsdag samt eljest till kl. 22 eller i vissa fall till kl. 24.
Manskap av furirs tjänstegrad eller däröver äger enligt generalordern än
större frihet i ifrågavarande hänseende.

Försäkringsrådet har i flera utslag funnit militärersättningsförordningens
stadgande om färd i samband med ledighet icke vara tillämpligt beträffande
färd under fritid, då särskild ledighet ej beviljats. Prejudicerande
utslag i fråga om färd till hemorten i samband med veckohelg meddelades
i april 1954. Härigenom har skador, för vilka ersättning skolat
utgå om särskild permission varit beviljad, i ett flertal fall kommit utanför
förordningens tillämpningsområde.

I skrivelse till Konungen den 19 november 1954 har chefen för försvarsstaben
påpekat den försämring, som på sätt nyss nämnts drabbat den berörda
personalen, samt föreslagit att stadgandet i militärersättningsförordningen
ändras i syfte att medge ersättningsrätt vid sådana färdolycksfall,
där ersättning ej beviljas enligt försäkringsrådets praxis men där ersättning
skulle ha beviljats, om de nya fritidsreglerna ej tillkommit. I
skrivelsen har därjämte föreslagits omprövning av de ärenden, i vilka ersättning
hittills ej kunnat utgivas på grund av de nya fritidsreglerna.

Över framställningen har utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten har uttalat, att det synes anstalten, att den
fr. o. m. den 1 januari 1955 gällande lydelsen av militärersättningsförordningen
kommer att medföra, att värnpliktiga in. fl., å vilka förordningen
är tillämplig, i allmänhet blir berättigade till ersättning för skada vid färd
på fritid mellan förläggningsorten och hemmet. I vad mån ersättning för
skada vid annan färd under fritid kan komma att utgå torde enligt anstaltens
mening bli beroende på bl. a. om i de särskilda fallen färderna
kan anses ha stått i nära samband med tjänstgöringen. Spörsmålet om
ändring av bestämmelsen i fråga syntes därför icke böra upptagas till behandling,
förrän närmare erfarenhet vunnits beträffande tillämpningen av
den nya lydelsen.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 är 1955

Försäkringsrådet, som funnit en författningsändring i törslagels syfte
angelägen, har ansett det önskvärt, att en ändrad lydelse så nära som möjligt
ansluter sig till den nuvarande författningstexten utan att syftemålet
med ändringen överskrides eller åsidosättes. Med utgångspunkt härifrån
har rådet föreslagit, att till »---eller annan ledighet» i den ifråga varande

bestämmelsen fogas orden »oavsett om ledigheten är allmän eller
beviljats honom särskilt».

Rådets utlåtande är icke grundat på ett enhälligt beslut.

Fem ledamöter har ansett det motiverat, att de värnpliktiga tillerkännes
skydd för skador, som inträffar under sådana under fritid företagna
färder, som avser vistelse i hemmet. Enligt dessa ledamöters mening vore
det därjämte rimligt att medgiva ersättningsrätt för skador under färder,
som föranletts av ändamål, vilka är att jämställa med besök i hemmet.
Däremot skulle färder för övervarande av idrotts- eller teaterevenemang,
för träning, nöjen eller dylikt icke godkännas.

Fem andra ledamöter har ansett, att efter »annan ledighet» i författningstexten
bör inskjutas ett nytt stycke av lydelsen: »samt då han eljest
under fritid färdats för vistelse å annan ort». Avsikten härmed vore att
bereda ersättning åt personal, som under fritid skadas under färd mellan
tjänstgöringsorten och annan ort vare sig denna är den skadades hemort
eller annan ort, som han vill besöka under sin fritid, t. ex. en plats där
eu fotbollsmatch äger rum. Skulle färd först ställas till en ort och sedan
till en annan, skulle ersättningsrätt kunna föreligga även under den senare
färden.

En ledamot har ansett, att ersättningsrätten ej hör utsträckas Lill alla
färder under fritid utan endast till lovliga färder mellan tjänstgöringsorten
och hemorten. Sistnämnda resor borde omfattas av skyddet, även om
vederbörande ej avsett att vistas i eller ens besöka själva hemmet och utan
krav på »nära samband» (tidssamband).

Departementschefen

Beträffande ersättningsrätt vid skada, som inträffat under färd till eller
från militärtjänstgöring, infördes år 1944 i då gällande militärersättningsförordning
ett stadgande, som överfördes till 1950 års militärersättningsförordning
och i oförändrat skick gällde till den 1 januari 1955. Enligt
stadgandet förelåg ersättningsrätt bl. a. vid skada, som inträffat under
färd till eller från tjänstgöringen där färden föranletts av och stått i omedelbart
samband med permission eller annan ledighet.

Enligt utslag som meddelats av försäkringsrådet — högsta instans i
ärenden av förevarande slag — har stadgandet ansetts tillämpligt endast
i fråga om färder i samband med särskilt beviljad ledighet.

På grund av bestämmelser, som under tiden för nyssnämnda stadgandes
giltighetstid utfärdats rörande manskaps fritid, har en faktisk in -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

skränkning i ersättningsrätten enligt militärersättningsförordningen kommit
att ske. Då stadgandet utformades, erfordrades för de värnpliktiga
särskilt tillstånd — permission — för vistelse utom tjänstgöringsorten,
t. ex. över en veckohelg, men så är i allmänhet ej längre fallet. Vid utvidgningen
av manskapets rätt att välja vistelseort under fritid har givetvis
någon inskränkning av rätten till skadeersättning icke varit avsedd.
Chefen för försvarsstaben har nu gjort framställning om sådan författningsändring,
att ersättningsrätten vid färdskador återställes till den tidigare
omfattningen.

Härvid är att märka, att ifrågavarande stadgande i militärersättningsförordningen
med giltighet fr. o. in. den 1 januari 1955 erhållit ändrad
lydelse, som går i riktning mot utvidgad ersättningsrätt. Såvitt framgår
av försäkringsrädets yttrande torde emellertid nämnda ändring icke vara
tillfyllest för att tillgodose syftet med föreliggande framställning.

I likhet med chefen för försvarsstaben och hörda remissinstanser finner
jag, att de personalkategorier, som omfattas av militärersättningsförordningen,
under vissa färder på fritid bör vara tillförsäkrade ersättningsrätt
enligt förordningen. Olika meningar har rått om hur långt ersättningsrätten
i detta avseende bör utsträckas. Själv finner jag övervägande skäl
tala för att ersättningsrätten huvudsakligen får samma omfattning som
den hade innan de nuvarande bestämmelserna om manskapets fritid tillkom.
Ersättning i anledning av skador inträffade under färd på fritid
hör utgå under samma förutsättningar som gäller för färd under särskilt
beviljad ledighet. På grund härav föreslår jag att ifrågavarande stadgande
i militärersättningsförordningen kompletteras med en bestämmelse om att
med permission skall likställas sådan fritid under vilken vederbörande
äger rätt att utan särskilt tillstånd vistas utom tjänstgöringsorten. Ändringen
torde böra träda i kraft så snart förordning därom utfärdats och
tå tillämpning å skador, som inträffa efter ikraftträdandet.

Vad åter angår dessförinnan inträffade skadefall, i vilka ersättning icke
kunnat tillerkännas på grund av de nytillkomna fritidsbestämmelserna,
synes möjlighet böra öppnas för ersättning i särskild ordning. I likhet
med vad som skedde år 1946 — i ett motsvarande sammanhang
— torde dock av administrativa skäl rätten till retroaktiv ersättning
böra begränsas. Förslagsvis kan begränsningen nu ske på så sätt att
ersättning ej utgives för tid före den 1 januari 1955. Jag föreslår sålunda,
att Kungl. Maj :t utverkar riksdagens bemyndigande att förordna om utgivande
av ersättning i berörda fall enligt grunderna i militärersättningsförordningen.
Jag förutsätter, att beslutanderätten överlämnas till försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1955

23

Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj.l
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom försvarsdepartementet upprättade förslag
till

1) förordning om ändring i förordningen den 2 juni 1950
(nr 262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

2) förordning om viss tillämpning av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261), samt

3) förordning om ändrad lydelse av 2 § militärersättningslorordningen
den 2 juni 1950 (nr 261),

dels ock giva Kungl. Maj :t de hemyndiganden som departementschefen
i det föregående föreslagit.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alf Resare