Kungl. Maj:ts proposition, nr 176

1

Nr 176

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 kap. H § vattenlagen; given Stockholms
slott den 25 mars 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om ändring av maximi- och minimigränserna
för regleringsavgift enligt 4 kap. vattenlagen. För närvarande är
högsta beloppet tre kronor och minsta beloppet tio öre per turbinhästkraft.
Enligt förslaget skall gränserna bestämmas till sex kronor resp. tjugu öre. 1

1 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 176

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 176

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 KAP.

14

Varder genom vattenreglering, som
verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara
vattenkraften i det eller de
strömfall, för vilkas räkning regleringen
utföres, ökad med i medeltal
femhundra turbinhästkrafter, vare
ägare av sådant strömfall pliktig att
för nedan angivna ändamål erlägga en
årlig avgift av minst tio öre och högst
tre kronor för varje turbinhästkraft,
varmed genom regleringen den uttagbara
vattenkraften i strömfallet i medeltal
blivit ökad. Medför vattenreglering
sådan ändring av vattenföringen
under året att förut uttagbar vattenkraft
kan utnyttjas på fördelaktigare
sätt, skall, med avseende å skyldighet
att erlägga dylik avgift, så stor del av
vattenkraften, som svarar mot förhöjningen
av dennas värde, anses såsom
ökning av den uttagbara vattenkraften.

Medför vattenregleringen----

Beloppet av------särskil 1

§•

Varder genom vattenreglering, som
verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara
vattenkraften i det eller de
strömfall, för vilkas räkning regleringen
utföres, ökad med i medeltal
femhundra turbinhästkrafter, vare
ägare av sådant strömfall pliktig att
för nedan angivna ändamål erlägga
en årlig avgift av minst tjugu öre och
högst sex kronor för varje turbinhästkraft,
varmed genom regleringen
den uttagbara vattenkraften i strömfallet
i medeltal blivit ökad. Medför
vattenreglering sådan ändring av vattenföringen
under året att förut uttagbar
vattenkraft kan utnyttjas på
fördelaktigare sätt, skall, med avseende
å skyldighet att erlägga dylik avgift,
så stor del av vattenkraften, som
svarar mot förhöjningen av dennas
värde, anses såsom ökning av den uttagbara
vattenkraften.

---nu nämnts.

: strömfall.

1 Senaste lydelse, se SFS 1944: 199.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 176
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Avgift skall------för företaget.

Vattendomstolens avgörande------Konungen bestämmer.

Huru avgifter------förordnar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955.

Har avgift fastställts genom dom,
som meddelats före nya lagens ikraftträdande,
skall nya lagen ej äga tilllämpning
med avseende å den tidrymd
av tjugu år, för vilken avgörandet
beträffande avgiften skall gälla.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 176

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
fråga angående ändring i grunderna för regleringsavgift enligt 4
kap. vattenlagen och anför därvid följande.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen
skall strömfallsägare, som deltager i större vattenregleringsföretag, erlägga
en särskild årlig avgift att användas för vissa närmare angivna ändamål.
Avgiften utgår med minst tio öre och högst tre kronor för varje turbinhästkraft,
varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallen
i medeltal blivit ökad. Inom den nämnda ramen skall avgiftens storlek
bestämmas av vattendomstolen enligt grunder, som närmare angives i
lagtexten. Vattendomstolens avgörande gäller för en tidrymd av tjugu år
i sänder.

Reglerna om vattenregleringsavgifter har varit i huvudsak oförändrade
sedan vattenlagens tillkomst år 1918. Vissa jämkningar i bestämmelserna
vidtogs emellertid år 1944 (se prop. 1944: 169).

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 december 1953, nr 428, har riksdagen
under åberopande av tredje lagutskottets utlåtande nr 33 anhållit, att Kungl.
Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande grunderna för utgörande av
regleringsavgifter enligt vattenlagen jämte därmed sammanhängande spörsmål
samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga de förslag, vilka
utredningen kunde föranleda. Tredje lagutskottet har i sitt berörda utlåtande
uttalat sig för utredning om ett flertal spörsmål angående regleringsavgifterna.
Enligt utskottets mening vore utredningen särskilt trängande
i vad den avsåge höjning av avgiftslatitudens övre gräns. Om den icke helt
kunde slutföras inom en nära framtid, borde därför förslag i sistnämnda
fråga avgivas, innan utredningen av de övriga frågorna blivit färdig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17G

5

Promemoria med förslag till lagändring. Med anledning av den omförmälda
riksdagsskrivelsen har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria,
dagtecknad den 19 februari 1955, med förslag till ändring i grunderna
för regleringsavgift enligt 4 kap. vattenlagen. I promemorian uttalas
att frågan om höjning, med hänsyn till penningvärdeförsämringen, av
den övre gränsen för avgiftslatituden torde böra upptagas till särskild prövning
i avvaktan på den av riksdagen avsedda tämligen genomgripande revisionen
av grunderna för regleringsavgifterna.

Till en början lämnas i promemorian en redogörelse för de justeringar
som andra avgifter enligt vattenlagen på senare tid undergått i detta avseende.
Det erinras sålunda om att maximum för regleringsavgift enligt
1939 års lag om tillfällig vattenreglering vid 1952 års riksdag höjts från
15 000 till 30 000 kronor (prop. nr 53, tredje lagutsk. uti. nr 13). Enligt
förslag i en till 1954 års riksdag avgiven proposition har maximibeloppet
för fiskeavgiften för kraftanläggningar jämlikt 2 kap. 10 § vattenlagen fördubblats,
och samtidigt har fiskeavgiften för vattenregleringar väsentligt
höjts (prop. nr 23, tredje lagutsk. uti. nr 2). Vidare har vid samma riksdag
grundbeloppet för domstolsavgift enligt 11 kap. 95 § vattenlagen höjts till
det dubbla (prop. 198, tredje lagutsk. uti. nr 24).

Beträffande grunderna för en höjning av regleringsavgifterna anföres i
promemorian följande.

Då det gäller att på motsvarande sätt uppräkna regleringsavgifterna enligt
4 kap. vattenlagen, uppkommer frågan huruvida även här en fördubbling av
latitudens övre belopp bör ske eller om man bör stanna för en mindre höjning.
Eftersom frågan om grunderna för regleringsavgifterna ingående övervägdes
år 1944, synes det riktigast att avpassa höjningen med hänsyn tlil
penningvärdets förändring från nämnda tidpunkt. Med denna utgångspunkt
skulle en fördubbling av avgiftsmaximum ligga i överkant. Visserligen har,
som nyss nämndes, maximum för regleringsavgift enligt 1939 års lag höjts
till det dubbla, ehuru latituden för sådan avgift fastställdes år 1943. Det
synes emellertid framgå av tredje lagutskottets motivering för höjningen —
Kungl. Maj:t hade i detta fall föreslagit ett lägre belopp — att hänsyn icke
enbart tagits till penningvärdeförsämringen (se tredje lagutskottets utlåtande
1952: 13 s. 12). Såsom nyss anfördes bör man emellertid nu begränsa
sig till den höjning som kan föranledas av penningvärdeförändringen och
låta frågan om en ytterligare ökning anstå i avbidan på en närmare utredning
angående grunderna för hela regleringsavgiftsinstitutet. Tydligt är
att en ökning av maximum för avgiften från nuvarande tre kronor per
turbinhästkraft till fyra kronor icke fullt täcker penningvärdeförsämringen
från år 1944, medan som förut nämndes eu fördubbling ligger i överkant.
Maximum för regleringsavgift torde därför nu böra bestämmas till fem
kronor per turbinhästkraft.

I promemorian beröres även frågan om eventuell höjning av minimigränsen
för avgiften. Härom anföres:

Efter den sålunda föreslagna höjningen av den övre gränsen blir latituden
mycket vidsträckt. Då emellertid minimum för regleringsavgift enligt 1939
års lag bibehölls oförändrat vid 1952 års riksdagsbeslut rörande denna avgift,
synes även minimum för regleringsavgift enligt vattenlagen böra hi -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 176

behållas vid sin nuvarande nivå. Det är givet, att det lägre registret bör utnyttjas
endast när speciella förhållanden föranleder till att avgiften bör beräknas
till ett mycket lågt belopp.

På grund av vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att i
4 kap. 14 § vattenlagen skall vidtagas den ändringen att maximum i avgiftslatituden
höjes från tre till fem kronor per turbinhästkraft. Enligt förslaget
skall lagändringen träda i kraft den 1 juli 1955. En särskild övergångsregel
har i förslaget meddelats beträffande avgifter som fastställts före ikraftträdandet.
För sådana avgifter avses den nya lagen bli tillämplig blott i
den mån omprövning av avgiftsbeloppet påkallas vid den löpande tjuguårsperiodens
utgång.

Yttranden, över promemorian med därvid fogat lagförslag har efter remiss
yttranden avgivits av vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen,
länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands
och Kopparbergs län, svenska vattenkraftföreningen samt riksförbundet
landsbygdens folk.

Promemorians förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av vattenöverdomstolen,
kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna i
Norrbottens, Jämtlands och Kopparbergs län, svenska vattenkraftföreningen
samt riksförbundet landsbygdens folk.

Flera av de nämnda remissinstanserna har gjort vissa påpekanden i anslutning
till sitt tillstyrkande av förslaget. Sålunda har kammarkollegiet anfört
följande.

Beträffande storleken av den förhöjning av avgiftsskalans övre gräns, som
kunde vara befogad med anledning av penningvärdets fall, har i promemorian
till utgångspunkt tagits penningvärdet år 1944 och ej år 1918, då gränserna
för avgiftens storlek bestämdes. En höjning av den övre gränsen avvisades
år 1944 under hänvisning till att domstolarna ej utnyttjat de möjligheter
till högre avgifter, som skalan medgav. Därefter kan utvecklingen
med grov approximering sägas ha gått därhän att regleringsavgiften, från
att förut ha bestämts inom den lägsta tredjedelen av skalan, numera i regel
utdömes inom den mellersta. Det må anmärkas, att en vattendomstol nyligen
avvisade ett yrkande om avgiftens beräkning efter 3 kronor per turbinhästkraft,
till stöd för vilket yrkande penningvärdets fall åberopats, under
hänvisning till att penningvärdeförsämringen icke kunde motivera någon
större avvikelse från den normala avgiften. Avgiften bestämdes för den skull
till 2 kronor. (Regleringen av Ströms vattudal). Några mera vägande invändningar
mot vattendomstolens tankegång synas ej kunna framställas.
Om domstolen har vissa fixa gränser att röra sig inom, måste den
inplacera de särskilda fallen inom denna ram så att de stå i relation till
varandra, oavsett att penningvärdeförsämringen medfört att hela nivån ekonomiskt
sett förskjutits nedåt. Det finns ingen skyldighet eller ens möjlighet
för domstolarna att inom skalan i någon större grad kompensera penningvärdeförsämringen.

Motiveringen 1944 mot en höjning av regleringsavgiftens övre gräns torde
därför varit mindre bärande och synes icke utgöra tillräckligt skäl för att
nu taga år 1944 i stället för år 1918 som utgångspunkt för beräkning av
penningvärdeförsämringens storlek.

7

Kungi. Maj.ts proposition nr 176

Mot promemorian kan vidare anmärkas att, om det åsyftas att kompensera
en penningvärdeförsämring, icke blott den övre gränsen för regleringsavgiften
bör höjas utan även den nedre. Eljest kommer skalans mellersta
register, inom vilket domstolarna huvudsakligen hålla sig, att förskjutas
nedåt. Då minimum emellertid ligger så lågt som vid 10 öre, synes denna
effekt dock vara obetydlig och icke ens en fördubbling av den lägsta avgiften
vara av någon nämnvärd betydelse för avgifternas storlek.

Så vitt kollegiet kan bedöma kommer effekten av den föreslagna reformen
att bliva mindre än höjningen av maximum i och för sig kan synas ge
vid handen. Domstolarna torde nämligen ej heller vid tillämpningen av den
nya latituden komma att taga någon större hänsyn till den år 1944 lämnade
rekommendationen att bättre utnyttja skalans övre del utan mestadels hålla
sig kring dess medelläge, det vill säga utdöma regleringsavgifter mellan 2
och 3 kronor per turbinhästkraft, medan under de senaste åren avgifterna
hållits omkring 1 krona 50 öre till 2 kronor. Om maximum bestämdes till
6 kronor, skulle detta möjligen medföra en höjning av medelläget med ytterligare
50 öre eller 1 krona.

Ehuru den föreslagna förhöjningen av avgiftsmaximum sålunda icke kan
förväntas komina att i praxis få några större verkningar, kan den icke frånkännas
värde som en provisorisk åtgärd, vilken enligt sakens natur bör vara
försiktig för att ej prejudicera den kommande mera allmänna utredningen
om regleringsavgiftens funktioner och utformning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att länsstyrelsen upprepade
gånger framfört förslag om ändring i grunderna för regleringsavgifterna
och deras användning. Länsstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse över att
en vidare utredning av hithörande spörsmål nu är att vänta och att, utan
avvaktan på resultatet av en mera omfattande utredning, frågan om den
höjning av maximum som är påkallad bl. a. av penningvärdets förändring,
utbrutits ur det stora frågekomplexet och lett till det i promemorian intagna
förslaget. Det är enligt styrelsens mening ytterst angeläget att den föreslagna
ändringen, såsom förordats i promemorian, träder i kraft redan den
1 juli 1955.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att, såvitt framgår av domstolsavgöranden
beträffande företag inom Kopparbergs län, något behov av
ändrad bestämmelse rörande den övre avgiftsgränsen icke synes föreligga
för detta län. Läget kan dock inom en ganska snar framtid bli ett annat,
enär utbyggnaden av vattenkraften i länet pågår och flera större kraftanläggningar
och vattenregleringar påbörjats eller förberedes, därav en anläggning
av synnerligen stor omfattning. Anledning kan då möjligen uppkomma
för domstolarna att behöva utdöma avgifter till belopp, överstigande
den nuvarande avgiftsskalans maximum.

Riksförbundet landsbygdens folk anser det i promemorian framlagda förslaget
vara av stor betydelse. Möjligen bör enligt förbundets mening övervägas,
huruvida icke den övre gränsen för regleringsavgift bör fastställas till
sex kronor per turbinhästkraft. Förbundet anser det nödvändigt, att ändringen
träder i kraft så snart som möjligt. Därest möjligheter finnes att ändringen
kan genomföras redan före den 1 juli 1955 bör enligt förbundets mening
detta ske.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 176

Vattenfallsstyrelsen förklarar sig ej ha något att erinra mot att den övre
gränsen höjes till fem kronor men påpekar att, om man jämför med höjningen
av levnadskostnadsindex från år 1944 till år 1954, en höjning från
tre kronor till fyra kronor 50 öre varit tillräcklig för att kompensera penningvärdeförsämringen
under denna tid. Svenska vattenkraftföreningen erinrar
om att föreningen i samband med frågans behandling vid 1953 års riksdag
bl. a. påpekat att en höjning av regleringsavgifterna kommer att få
konsekvenser beträffande krafttaxoma. Enär den i promemorian föreslagna
höjningen endast är avsedd att motsvara penningvärdeförsämringen, vill
föreningen dock icke motsätta sig förslaget.

Två remissmyndigheter, länsstyrelserna i Västerbottens och Västernorrlands
län, yrkar uttryckligen ändring av förslaget på så sätt, att maximum
för avgiften höjes till sex kronor och minimum till tjugu öre. Länsstyrelsen
i Västerbottens län motiverar sitt förslag på följande sätt:

Det är - icke endast penningvärdeförsämringen, som nu motiverar
en avgiftshöjning, utan även och med särskild styrka det förhållandet, att
de vattenregleringar och kraftverksbyggnader, som numera utföras eller
planeras innebära sådana allvarliga ingrepp i landskap och bygd samt medföra
så stora skador för enskilda och samfälligheter av olika slag, att tillåthgheten
enligt vattenlagen är diskutabel. Allt vanligare torde därför bli,
att avgörandet av tillåtligheten i en eller annan form blir föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. Vissa av de skador som sålunda uppkomma — i svnnerhet
de som beröra allmänna intressen i av regleringarna berörda bygder — kunna
med nuvarande vattenlags utformning icke" helt kompenseras men dock
bättre eller sämre beroende på hur stora regleringsavgifter som utdömas. Med
hansyn härtill vore det enligt länsstyrelsens mening väl motiverat att höja
avgiftsmaximum för ifrågavarande regleringsavgifter över en fördubbling.
Da det emellertid nu är fråga om ett provisorium och en nyligen tillsatt utredning
enligt utfärdade direktiv har att pröva även frågan om regleringsavguternas
storlek, nöjer sig länsstyrelsen med att här föreslå en fördubbling
av avgiftsmaximum eller från tre till sex kronor. Enär det kan befaras,
att ett samtidigt bibehållande av nuvarande avgiftsminimum oförändrat
kan medföra olägenheter i tillämpningen, och att" syftet med förhöjningen
av avgiftsmaximum därigenom kan motverkas, föreslår länsstyrelsen att
aven minimibeloppet fördubblas, eller från tio till tjugo öre.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker att en höjning är
motiverad icke endast av penningvärdeförsämringen utan framför allt av
behovet att finna möjligheter att för framtiden kompensera de av regleringsföretagen
berörda bygderna för alla de omfattande allmänna skadeverkningarna,
som företagen för med sig och som med hittillsvarande lagstiftning och
rättstillämpning icke på ett tillfredsställande sätt bliva kompehserade. Då
här avsedd lagändring endast gäller ett provisorium i avbidan på en närmare
utredning angående grunderna för hela regleringsinstitulet, har länsstyrelsen
emellertid intet att erinra mot att höjningen tills vidare begränsas till
en fördubbling av avgiftsmaximum, varvid samtidigt även avgiftsminimum
synes böra fördubblas.

9

Kungl. Alaj. ts proposition nr 176

Departementschefen. Såsom framgår av den föregående redogörelsen har
1953 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t begärt utredning rörande grunderna
för regleringsavgifter enligt vattenlagen. Riksdagen har bl. a. ifrågasatt
en icke oväsentlig höjning av avgiftsbeloppen. Den av riksdagen begärda
utredningen kommer att verkställas av de särskilda sakkunniga som
kommunikationsministern, enligt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 4
februari 1955, tillkallat för utredning av vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna
sammanhängande frågor. Jag har emellertid, i överensstämmelse
med rekommendation av riksdagen i 1953 års skrivelse, ansett
mig böra till särskild behandling upptaga frågan om höjning av avgiftslatitudens
övre gräns. I den promemoria, som inom justitiedepartementet upprättats
beträffande denna fråga och som varit föremål för remissbehandling,
har föreslagits en höjning av avgiftsmaximum från tre till fem kronor. Höjningen
har beräknats med hänsyn till den förändring i penningvärdet som
ägt rum från år 1944, då grunderna för regleringsavgifterna enligt vattenlagen
senast övervägdes.

Med den i promemorian angivna utgångspunkten — d. v. s. att höjningen
bör beräknas på grundval av penningvärdets förändring från år 1944 — synes
en höjning från tre till fem kronor vara i huvudsak riktigt avvägd. Vid
remissbehandlingen har emellertid från ett par håll yrkats, att maximum
för avgiften skall bestämmas till sex kronor. Om man icke anser sig böra
välja en tidigare utgångspunkt än 1944 för beräkningen av penningvärdeförsämringen,
innebär en höjning till nämnda belopp även i viss män en
reell ökning. En sådan synes dock väl försvarlig med hänsyn till de ofta
mycket starka ingrepp för bygderna som de stora vattenregleringarna, särskilt
i Norrland, visat sig innebära. Jag vill därför föreslå, att avgiftsmaximum
nu höjes till sex kronor.

Minimum för latituden är för närvarande tio öre per turbinhästkraft. I promemorian
har — med understrykande av att det lägre registret bör utnyttjas
endast när speciella förhållanden föranleder till att avgiften bör beräknas
till ett mycket lågt belopp —- föreslagits att detta belopp skall bibehållas. I
avsikt att det för domstolarna skall stå klart, att lagändringens huvudsyfte är
ett allmänt återställande av avgifternas realvärde, vill jag emellertid förorda
att även den nedre gränsen fördubblas och alltså höjes till tjugu öre.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1955. Då lagändringen
väsentligen åsyftar en kompensation för penningvärdeförsämringen — om
ändringen kan anses innebära en realökning av latituden, är denna mycket
måttlig — synes det ej föreligga hinder att tillämpa den nya latituden
även på äldre företag (jfr prop. 1954: 23 s. 60). Redan fastställda avgifter
bör dock fä gälla intill utgången av löpande tjuguårsperiod. En särskild
övergångsregel härom torde böra meddelas i överensstämmelse med vad som
föreslagits i promemorian.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 176

10

Kanyl. Maj:ts proposition nr 176

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ghr. af Winklerfelt

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:t$ proposition nr 176

11

Utdrag ao protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad den 25 mars
1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 23 mars 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 11 mars 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av t kap. U § vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet P. Bergsten.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 176

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets den 25 mars 1955 avgivna utlåtande över det till lagrådet
den 11 mars 1955 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av
4 kap. Ib § vattenlagen.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
. ,...... detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Fischier

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

550237