Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

1

Nr 166

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. och anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370); given Stockholms slott den 18 mars 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 2 mom.
och anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att livränta, som utgått på grund av försäkring
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, i sin helhet skall utgöra skattepliktig
intäkt och således icke — som gäller beträffande bl. a. livränta enligt
1916 års lag om olycksfall i arbete — beskattas allenast till reducerat belopp.
Detsamma föreslås skola gälla livränta, som utgår enligt militärersättningsförordningen
och vissa andra författningar på grund av skadefall,
som inträffat efter utgången av år 1954. 1

1 — Biliang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 166

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. och anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 32 § 2 mom. och anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

32 §.

2 m o m. Har livränta enligt vad
i lag eller särskild författning är
stadgat utgått vid sjukdom eller
olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring
eller har livränta
eljest vid sjukdom eller olycksfall
utgått på grund av försäkring, som
icke tagits i samband med tjänst,
skall såsom skattepliktig intäkt räknas
nedan angivna del av livräntans
belopp, nämligen om livräntetagaren
under beskattningsåret fyllt:

högst 35 år .......... 80 procent

36 till och med 47 år . . 70 »

48 » » » 56 » . . 60 »

57 » » » 63 » . . 50 »

64 » » » 69 » . . 40 »

70 » » » 76 » . . 30 »

77 » » » 86 » . . 20 »

minst 87 år .......... 10 »

Anvisningar
till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshj älp
---influtna medlemsavgifter. 1

Föreslagen lydelse:

32 §.

2 m o m. Har livränta utgått vid
sjukdom eller olycksfall på grund
av försäkring, som icke tagits i samband
med tjänst och ej heller utgör
obligatorisk försäkring enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring, skall såsom
skattepliktig intäkt räknas nedan
angivna del av livräntans belopp,
nämligen om livräntetagaren under
beskattningsåret fyllt:

högst 35 år .....

36 till och med 47

år . .

80

70

procent

48 » »

»

56

» . .

60

»

57 » »

»

63

» . .

50

»

64 » »

»

69

» . .

40

»

70 » »

»

76

» . .

30

»

77 » »

86

» . .

20

»

minst 87

år .

10

Anvisningar

till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshj älp
— ■—- •—■ influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan livränta eller del
därav, som enligt bestämmelserna i
32 § i sin helhet skall räknas såsom
skattepliktig intäkt, mot belopp för
en gång, skall beträffande detta belopp
i beskattningshänseende gälla
vad om sådan livränta är stadgat.
Sker utbyte, helt eller delvis, av an -

1 Senaste lydelse av 32 § 2 mom. se 1950: 308 och av anvisningarna till 19 § se 1954: 204.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

nan livränta än nyss sagts mot engångsbelopp,
skall beloppet anses
utgöra icke skattepliktig intäkt.

Bestämmelsen att — — — sist- Bestämmelsen att — —- -—■ sistnämnda
lag. nämnda lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. I samband
därmed skall följande iakttagas.

Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om 1955 års taxering
samt i fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.

Vidare skola äldre bestämmelser fortfarande äga tillämpning med avseende
å livräntebelopp, som enligt vad i lag eller särskild författning är
stadgat utgått vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring,
under förutsättning att fråga om ersättning i anledning av
sjukdomen eller olycksfallet prövats jämlikt de bestämmelser som gällde
före den 1 januari 1955.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam, Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för försvars- och socialdepartementen fråga
rörande beskattning av livränta, utgående på grund av yrkesskadeförsäkringen,
m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

Lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring (i fortsättningen
benämnd SFL) och lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
(i fortsättningen benämnd YFL) trädde i kraft den 1
januari 1955. Enligt ikraftträdandebestämmelserna i sistnämnda lag skall
1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete (ÖL) och lagen den 14
juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar icke gälla skadefall,
som inträffat efter utgången av år 1954. Försäkringsformerna enligt dessa
lagar har avlösts av en gemensam försäkring för yrkesskada. Vid nyssnämnda
tidpunkt trädde jämväl åtskilliga andra till yrkesskadeförsäkringen
anknutna ersättningsförfattningar i kraft, såsom lagen den 14 maj 1954
(nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl. och förordningarna sistnämnda
dag om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
tjänstgöring i civilförsvaret (nr 249) och om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m. (nr 250). Vidare har
genom förordningen den 4 juni 1954, nr 460, med verkan från den 1 januari
1955 vidtagits vissa ändringar i militärersättningsförordningen den 2
juni 1950 (nr 261).

I samband med sjukförsäkringsreformen har även vidtagits vissa ändringar
i skatteförfattningarna. I den proposition, nr 64, till 1954 års riksdag,
vari vissa förslag om sådana ändringar framlades, uttalade jag att
det kunde ifrågasättas, huruvida icke en omprövning borde ske av reglerna
för beskattning av livräntor på grund av yrkesskadeförsäkringen, men
att jag för det dåvarande icke var beredd att utan närmare utredning förorda
en ändring i detta avseende.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

I en den 14 februari 1955 dagtecknad, av kammarrättsfiskalen E. Eklund
Upprättad promemoria angående beskattningen av vissa livräntor, som
utgått vid sjukdom eller olycksfall i arbete m. m., har föreslagits viss omläggning
av beskattningen av livräntor på grund av yrkesskadeförsäkringen
och vissa andra livräntor.

Med anledning av nämnda promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits
av kammarrätten, statskontoret, riksskattenämnden, försäkringsinspektionen,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Göteborgs och
Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län, Landsorganisationen i Sverige,
försäkringsanstalterna Folket och Samarbete (Folksam), Svenska
arbetsgivareföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska
personal-pensionskassan, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Thulebolagen samt Tjänstemännens centralorganisation.

Gällande beskattningsregler, m. m.

Vid beskattningen av försäkringstagare tillämpas i de svenska skattelagarna
endera av två metoder. Enligt den ena metoden medgives rätt till
avdrag för erlagda försäkringspremier, men beskattas å andra sidan hela
det utfallande försäkringsbeloppet. Enligt den andra metoden föreligger
i princip icke avdragsrätt för erlagda premier, men utfallande försäkringsbelopp
blir helt skattefria eller beskattas endast till ett reducerat belopp.

Den först angivna metoden tillämpas sedan år 1951 bl. a. med avseende
å alla försäkringar, som enligt anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
(KL) är hänförliga till pensionsförsäkringar. Ersättning som utfaller
på grund av sådan försäkring beskattas således men å andra sidan föreligger
avdragsrätt för erlagda premier. Samma metod har även kommit
till användning vid beskattningen av ersättning på grund av sjuk- eller
olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst.

Har sjuk- eller olycksfallsförsäkring tagits i samband med tjänst, blir
således livränta eller annan ersättning som utgått på grund av försäkringen
i sin helhet beskattad; undantag gäller dock för ersättning som
avser sjukvårds- eller läkarekostnader, vilken ersättning beskattas endast
i den mån den utgått efter förmånligare grunder än motsvarande förmåner
till statliga befattningshavare. Enligt 33 § KL är den anställde berättigad
till avdrag för avgifter, som han erlagt för sjuk- eller olycksfallsförsäkring
tagen i samband med tjänst. Har arbetsgivaren helt eller delvis
stått kostnaden för premier för dylik försäkring, äger lian vid taxeringen
göra avdrag för kostnaden, om den är att hänföra till omkostnad i förvärvskälla.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

Förutsättningarna för att en försäkring skall anses ha tagits i samband
med tjänst är angivna i sista stycket av punkt 1 av anvisningarna till
31 § KL. Sålunda erfordras att enligt anställningsavtalet skyldighet föreligger
för arbetstagaren att ha sådan försäkring eller att, om sådan
skyldighet icke föreligger, premier för försäkringen skall gäldas av arbetsgivaren
eller av denne jämte arbetstagaren. Beträffande sjuk- eller olycksfallsförsäkring
erfordras dessutom, att anmälan angående nyssnämnda
förhållanden skett hos försäkringsanstalten. Försäkring i allmän sjukkassa
eller enligt lagen om yrkesskadeförsäkring anses icke såsom försäkring
tagen i samband med tjänst. Den tidigare obligatoriska försäkringen
enligt ÖL var icke heller hänförlig till försäkring tagen i samband med
tjänst.

Metoden att i princip icke medgiva avdrag för erlagda försäkringspremier
men å andra sidan icke beskatta utfallande försäkringsbelopp
har tillämpats exempelvis i fråga om kapitalförsäkring. Den har också,
ehuru ej fullt konsekvent, tillämpats i fråga om sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
som icke tagits i samband med tjänst.

Enligt 19 § KL i dess lydelse enligt lagen den 7 maj 1954, nr 204, gäller
således bl. a., att till skattepliktig inkomst icke skall räknas ersättning,
som på grund av försäkring i allmän sjukkassa eller enligt YFL tillfallit den
försäkrade. Från skatteplikt har vidare undantagits ersättning, vilken
vid sjukdom eller olycksfall tillfallit någon på grund av annan försäkring,
som icke tagits i samband med tjänst. Utgår ersättningen i de nu nämnda
fallen i form av pension eller livränta utgör den dock skattepliktig inkomst.
Genom denna bestämmelse blir invalidpension, som på grund av pensionsförsäkring
utgår då den försäkrade är arbetsoförmögen eller har nedsatt
arbetsförmåga, hänförlig till skattepliktig inkomst; detta resultat står
också i överensstämmelse med regeln att premier för pensionsförsäkring
är avdragsgilla. Livränta, som utgått i de angivna fallen, blir också beskattad
men icke i sin helhet. Enligt 32 § 2 mom. KL gäller nämligen
särskilda regler beträffande livränta som vid sjukdom eller olycksfall
utgått på grund av försäkring, som icke tagits i samband med tjänst. Dessa
regler innebär att endast en del av livräntans belopp beskattas, nämligen
om livräntetagaren under beskattningsåret fyllt

högst 35 år
36 till och

med

47

år ........

........ 80

........ 70

procent

4^

OO

»

»

56

» ........

........ 60

»

57 »

63

» ........

........ 50

»

64 »

»

»

69

» ........

........ 40

»

70 »

»

»

76

» ........

........ 30

»

77 »

»

86

» ........

........ 20

»

minst 87 år

........ 10

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

Avdrag är i princip icke medgivet för premier för sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
som icke tagits i samband med tjänst. Av sociala skäl har dock
medgivits viss avdragsrätt för sådana premier, nämligen inom ramen för
det s. k. försäkringsavdraget, vilket emellertid maximerats för ogift skattskyldig
till 200 kronor och för äkta makar till sammanlagt 400 kronor.

Avgift för försäkring enligt YFL, som arbetsgivare erlägger för den
anställde, är avdragsgill för arbetsgivaren, om kostnaden är hänförlig till
någon av de i kommunalskattelagen upptagna förvärvskällorna. I annat
fall är avgiften icke avdragsgill för arbetsgivaren. Detsamma har gällt avgift
som arbetsgivare tidigare enligt ÖL erlade för den anställde.

De regler som gäller vid beskattning av ersättning, som vid sjukdom eller
olycksfall utgår på grund av försäkringar som icke tagits i samband med
tjänst, tillämpas jämväl i fråga om ersättning vilken enligt vad i lag eller
särskild författning är stadgat utgår vid sjukdom eller olycksfall i arbete
eller under militärtjänstgöring. I sådana fall utgör alltsa icke annan ersättning
än livränta skattepliktig intäkt. Livränta beskattas till reducerat belopp
enligt 32 § 2 mom. KL.

Systemet med beskattning av livräntor enligt en fallande skala infördes
genom 1928 års kommunalskattelag. Dessförinnan hade livräntor beskattats
helt. Stadgandet om beskattning efter en fallande skala torde närmast
ha tillkommit med tanke på livränteförsäkringar mot s. k. engångspremie.
Eftersom avdrag icke medgavs för sådana premier fanns det icke anledning
att beskatta hela det utfallande livräntebeloppet; till den del det utgjorde
återbetalning av erlagt kapital ansågs det böra vara fritt från beskattning.

Förslag av denna innebörd framlades först av 1921 års kommunalskattekommitté,
som emellertid ansåg att en beskattning till reducerat belopp
ej borde komma i fråga beträffande livränta som utgick på grund av den
obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Under de fortsatta förarbetena avseende
kommunalskattelagstiftningen hänfördes emellertid även livränta enligt
den obligatoriska olycksfallsförsäkringen till de livräntor, som skulle
beskattas till reducerat belopp, och en sådan regel inflöt i 1928 års KL.
Genom lagstiftning år 1950 har en ändring skett i fråga om beskattningen
av livränteförsäkringar mot engångspremie, sa att de numera beskattas på
samma sätt som andra pensionsförsäkringar d. v. s. avdrag medgives för
premiekostnaderna och utfallande belopp beskattas till fullo. Skalan i 32 §
2 mom. är emellertid tillämplig på försäkringar tillhörande denna kategori,
om de tecknats före den 1 januari 1951. I samband med denna lagstiftning
erhöll stadgandet i 32 § 2 mom. KL sin nu gällande avfattning.

I samband med antagandet av de nya beskattningsreglerna beträffande
försäkringsanstalter och försäkringstagare prövades år 1950 även frågan
om beskattning av förmåner på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkringar.
1944 års allmänna skattekommitté hade i sitt betänkande med förslag till

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

ändrade bestämmelser angående beskattning av livförsäkringsanstalter och
livförsäkringstagare m. m. (SOU 1948: 22) föreslagit, att flertalet sjuk- och
olycksfallsförsäkringar, vare sig de tecknats i samband med tjänst eller
icke, skulle beskattas på samma sätt som pensionsförsäkring. På grund
av de olägenheter, särskilt av praktisk natur, som skulle uppstå om förslaget
förverkligades, ansåg jag mig emellertid icke kunna förorda detta
förslag utan förordade att de skatteregler, som dittills gällt för sjuk- och
olycksfallsförsäkringar, i stort sett skulle bibehållas. Jag uttalade emellertid
i propositionen nr 93/1950, att frågan om beskattning av ersättning på
grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring — däri inbegripet jämväl frågan
om beskattning av vissa livräntor med reducerat belopp -—- i annat sammanhang
borde upptas till ytterligare överväganden. Bevillningsutskottet
framhöll i betänkande nr 49/1950, att reglerna för beskattning av sjukoch
olycksfall sförsäkringstagare icke var tillfredsställande. Särskilt ville
utskottet framhålla, att mången gång ingen saklig skillnad förelåg mellan
sjukförsäkring och invalidpensionsförsäkring men att det oaktat olika
skatteregler gällde för dessa båda slag av försäkringar. Med hänsyn härtill
ansåg utskottet, att frågan om beskattning av sjuk- och olycksfallsförsäkringstagare
senare borde upptas till omprövning.

Förslag rörande beskattningen av livränta på grund av yrkesskadeförsäkringen Översikt

av bestämmelserna om livränta i YFL

Försäkringen enligt YFL ersätter de tidigare försäkringarna enligt
1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och enligt lagen den 14
juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar samt enligt förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall. Såväl en obligatorisk som en
frivillig försäkringsform finnes.

Genom den obligatoriska försäkringen är — med vissa i 4 och 5 §§
YFL angivna undantag -—- alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst
försäkrade för yrkesskada, varmed förstås skada till följd av olycksfall i
arbete och skador som eljest orsakats av arbetet genom inverkan av ämne
eller stralande energi in. in. Kostnaden för försäkringen, vilken äger rum
i riksförsäkringsanstalten eller i särskilt bildade ömsesidiga försäkringsbolag,
bestrides genom försäkringsavgifter som erlägges av arbetsgivaren.

Livränta kan enligt den obligatoriska försäkringen utgå till den skadade
om skadan medför under längre eller kortare tid bestående förlust
av arbetsförmågan med minst Vio. Livräntan beräknas på grundval
av den skadades årliga arbetsförtjänst, i vissa fall nedsatt (ersättningsunderlaget).
Vid fastställande av ersättningsunderlaget medräknas av den

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

årliga arbetsförtjänsten, som antas ha utgjort minst 1 200 kronor och
högst 15 000 kronor, följande belopp

t. o. in. 7 200 kronor ............... 100 procent

7 201—10 800 » 75 »

10 801—15 000 » 50 »

Livräntan bestämmes för tid t. o. m. den månad under vilken den skadade
fyller 67 år till följande del av ersättningsunderlaget

a) vid förlust av arbetsförmågan: “/« av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 3/i0: en mot graden av
nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med V12 av
detta, och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 3/i0: den del av
Va av ersättningsunderlaget, som svarar mot graden av nedsättningen.

I fråga om skadad som fyllt 67 år utgör livräntan s/4 av dessa belopp.

Om den skadade under längre tid är ur stånd att reda sig själv kan livräntan
förhöjas med vårdbidrag å högst 1 800 kronor för år.

Livränta eller del därav eller livränta för viss tid kan utbytas mot ett
engångsbelopp, motsvarande högst de utbytta livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som fastställes av Kungl. Maj :t.

Efterlevandeliv räntor utgår enligt YFL med följande belopp.

Änka erhåller livränta med ett belopp motsvarande Vs av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Har änkan uppnått 67 års ålder utgör dock livräntan
1/1 av arbetsförtjänsten.

Livränta med nyssnämnda belopp kan jämväl under vissa förutsättningar
utgå till ogift kvinna med vilken den avlidne sammanlevat och till
den avlidnes trolovade.

Änkling kan tillerkännas livränta efter vad som med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, dock högst med det belopp som änka kunnat
få.

Annan, gentemot vilken den avlidne varit pliktig att till fullgörande av
lagstadgad underhållsskyldighet utgiva bidrag, exempelvis förutvarande
make, äger erhålla livränta med belopp som motsvarar bidraget; dock
begränsat på samma sätt som livränta till änkling.

Den avlidnes barn äger uppbära livränta till den dag det fyller 16 år —
i vissa fall 21 år — med belopp, motsvarande V6 av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst.

Den avlidnes föräldrar kan under vissa förutsättningar erhålla livränta
efter vad som prövas skäligt, dock var och en högst med belopp motsvarande
V» av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Sammanlagda beloppet av efterlevandelivräntorna är maximerat till Vo
av ersättningsunderlaget.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

Förlorar livräntetagaren sin rätt till livränta genom att ingå äktenskap
utges ett engångsbelopp, motsvarande tre årsbelopp av livräntan.

Frivillig försäkring må enligt YFL meddelas åt arbetsgivare för arbetstagare
hos honom, åt utbildningsanstalt för elever vid anstalten, åt svensk
yrkes- eller fackorganisation för dess medlemmar och åt svensk medborgare
som är bosatt i riket eller annan som är bosatt och mantalsskriven i
riket för egen del. Den frivilliga försäkringen kan avse i eller utom arbete
ådragna skador, som orsakats av olycksfall in. m. och som icke omfattas
av den obligatoriska försäkringen. Undantag gäller dock skador på vilka
militärersättningsförordningen eller motsvarande förordning beträffande
civilförsvaret äger tillämpning.

I fråga om livränta på grund av den frivilliga försäkringen gäller vad
som stadgats beträffande livränta på grund av den obligatoriska försäkringen.
Genom försäkringsavtalet kan ersättningsbeloppen begränsas att
utgå med lägre belopp än enligt den obligatoriska försäkringen.

Promemorian

I promemorian erinras om departementschefens uttalande i propositionen
nr 64/1954 sid. 45 f., vilket här torde få återges.

Det kan enligt min mening ifrågasättas om beskattningen av de förmåner,
som utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen, ur principiell synpunkt
är riktigt utformad. Enligt lagen är arbetsgivaren försäkringstagare
och icke den anställde. Den anställde erhåller visserligen ej något avdrag
för försäkringsavgiften, men slipper å andra sidan skatta för värdet av
den förmån, som består däri att arbetsgivaren betalar avgiften för försäkringen.
Arbetsgivaren erhåller avdrag för premiekostnaden, om den är att
hänföra till utgift i förvärvskälla i kommunalskattelagens mening. Är kostnaden
icke hänförlig till sådan förvärvskälla utan att betrakta såsom utgift
för levnadskostnader, torde avdrag icke medgivas. Av det totala beloppet
för sådana avgifter torde endast en ringa del vara hänförlig till annat
än utgift i förvärvskälla. Det skulle av dessa skäl måhända vara riktigast
att beskatta de belopp, som utfaller på grund av bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.
Att så enligt gällande regler ej sker torde bero på
sociala skäl. En bidragande orsak till att beskattning icke ansetts böra ske
torde även vara det förhållandet, att ersättningsbeloppen tidigare varit relativt
låga. Med hänsyn till det stora antalet fall torde en beskattning av
beloppen vidare ha ansetts vara förenad med taxeringstekniska svårigheter.

I fråga om yrkesskadeförsäkringen ställer sig förhållandena annorlunda.
Som i departementspromemorian anförts kommer på grund av reglerna om
samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen ersättning
vid yrkesskada i flertalet fall att utgå såsom sjukpenning enligt bestämmelserna
i SFL och således, om vad jag förut förordat godtages, bli
skattefri. De fall, då sjukpenning enligt den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen
kommer att utgå, blir alltså tämligen få och i huvudsak endast
sådana, vid vilka yrkesskadan varat längre tid än 90 dagar utan att livränta
börjat utgå, och sådana, då den anställde icke är försäkrad enligt

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

bestämmelserna i SFL. Några svårigheter ur administrativ synpunkt torde
därför icke behöva följa vid beskattning av sjukpenning enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
De föreslagna beloppen för livräntor enligt sistnämnda
lag torde vara tillräckligt höga för att kunna beskattas i sin helhet. Sjukpenningen
skulle däremot, om den bleve beskattad, bli av lägre värde än
sjukpenning enligt SFL, som jag tidigare föreslagit skola bli skattefri. Med
hänsyn till den samordning, som har ansetts böra föreligga mellan sjukpenning
enligt SFL och sjukpenning enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
anser jag mig kunna förorda att icke heller sjukpenning enligt yrkesskadeförsäkringslagen
skall beskattas hos mottagaren. Beträffande livräntorna
enligt sistnämnda lag är jag icke beredd att utan närmare utredning förorda
någon annan lösning än den som föreslagits i promemorian. Jag ämnar
emellertid under den närmaste tiden låta undersöka om icke en omprövning
bör göras av nu gällande regler för beskattning av sådana livräntor.
Befinnes detta böra ske får jag alltså vid ett senare tillfälle ånyo
anmäla denna fråga.

I promemorian framhålles, att frågan huruvida utfallande försäkringsbelopp
skall beskattas eller icke enligt de principer som gäller vid beskattningen
av försäkringstagare är beroende av om avdrag medgives vid taxeringen
för erlagda premier eller ej. Utredningsmannen erinrar om, att när
det gäller den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen den försäkrade själv
icke erlägger några avgifter, varför avdragsrätt för honom således icke kan
komma i fråga. Däremot kommer hans arbetsgivare i flertalet fall att åtnjuta
avdrag för de erlagda försäkringsavgifterna. Utredningsmannen finner
det med hänsyn härtill i och för sig vara motiverat att beskatta ersättning,
som utgår på grund av yrkesskadeförsäkringen, till hela beloppet.

Vidare framhåller utredningsmannen, att eftersom den obligatoriska
försäkringen enligt YFL i huvudsak endast förekommer då ett anställningsförhållande
föreligger, det också ligger närmast till hands att jämställa
sådan försäkring med de försäkringar som för närvarande i beskattningshänseende
hänföres till försäkringar, tagna i samband med tjänst. Den
omständigheten att försäkringen i det ena fallet är obligatorisk på grund
av stadgande i lag, anser utredningsmannen icke kunna tillmätas någon
betydelse i detta hänseende, liksom ej heller det förhållandet att i det
ena fallet endast arbetsgivaren har att erlägga försäkringsavgiften, medan
i det andra jämväl arbetstagaren kan ha att bidraga till avgiften bör föranleda
ett annorlunda bedömande av försäkringens karaktär. Frågan huruvida
arbetsgivaren får avdrag för den av honom erlagda avgiften eller ej
bedöines i båda fallen efter samma regler. Utredningsmannen uttalar sammanfattningsvis,
att om ej andra skäl talar däremot ersättning på grund av
yrkesskadeförsäkringen i beskattningshänseende bör behandlas på samma
sätt som försäkring vilken tagits i samband med tjänst, vilket skulle innebära
att utfallande förmåner i princip skulle beskattas. Av skäl som angivits
i propositionen nr 64/1954 finner utredningsmannen emellertid att
sjukpenning enligt YFL icke gärna kan beskattas annorlunda än sjukpen -

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1955

ning från allmän sjukkassa, vilken sjukpenning är skattefri, varför skattefriheten
för sjukpenning och andra förmåner, som i annan form än livränta
utgår på grund av yrkesskadeförsäkringen, bör bibehållas oförändrad.
Det framhålles, att med hänsyn till samordningen mellan den allmänna
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen sjukpenning och ersättning
för läkarvård o. dyl. kommer att utgå enligt bestämmelserna i YFL endast
i ett relativt begränsat antal fall. Att andra förmåner än livränta icke beskattas
anser utredningsmannen kunna betraktas som en av sociala och
taxeringstekniska skäl motiverad avvikelse från den intagna ståndpunkten
att förmånerna på grund av yrkesskadeförsäkringen i princip bör utgöra
skattepliktig intäkt. Såsom ytterligare skäl för att livränta på grund av
yrkesskadeförsäkringen bör beskattas i sin helhet har utredningsmannen
pekat på följande förhållanden. Med hänsyn till att livräntebeloppen höjts
blir differenserna i beskattningen, om den nuvarande metoden bibehålies,
betydligt mer markerad än tidigare. Utredningsmannen gör gällande att det
ej föreligger någon anledning, varför en 30-årig livräntetagare skall skatta
för 80 procent av livräntas belopp, medan en 65-åring endast beskattas
för 40 procent av samma belopp. Livräntan är närmast att likställa med
en ersättning för den förlorade arbetsinkomsten, vilken beskattats lika i
båda fallen. Snarare torde det vara mer motiverat att livräntan beskattades
lindrigast i de yngre åldersgrupperna, där försörjningsbördan i regel
är störst. Utredningsmannen påpekar vidare att så som beskattningen nu
är utformad kan inträffa att det belopp, som får behållas efter beskattning,
i vissa lägen blir större om vederbörande får livränta än om han erhållit
motsvarande belopp i form av arbetsinkomst.

I promemorian beröres vidare frågan, om det av sociala skäl kan vara
erforderligt att göra avsteg från principen att livränta skall beskattas helt.
Utredningsmannen erinrar om att när fråga är om livräntetagare under
67 år, som halt en arbetsinkomst å mer än 7 200 kronor, livräntans belopp
enligt YFL alltid blir större än de livräntor som f. n. utgår enligt ÖL. När
det gäller livräntetagare som haft arbetsinkomst under 7 200 kronor är livräntebeloppen
enligt YFL lika stora som de belopp som för närvarande
utgår enligt ÖL vid skadefall som inträffat under de senaste åren. I jämförelse
med livräntor enligt ÖL som utgår på grund av tidigare inträffade
skadefall är livräntorna enligt YFL betydligt större. Maximibeloppet för
livränta till en helinvalid under 67 år är enligt YFL It 000 kronor, medan
motsvarande belopp enligt ÖL f. n. är 6 600 kronor. Utredningsmannen
anser, att de belopp som på grund av yrkesskadeförsäkringen kommer att
utgå vid förlust av eller större nedsättning av arbetsförmågan, regelmässigt
blir av sådan storlek, att de kan jämföras med arbetsinkomster i fråga
om skattekraft. Anledning synes utredningsmannen därför icke föreligga
att av sociala skäl bibehålla den lindring i beskattningen, som blir följden
vid tillämpning av skalan i 32 § 2 mom. KL. Än mindre kan sådana skäl
åberopas när fråga är om livräntor, som utgår vid mindre nedsättning av

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

arbetsförmågan, då livräntetagaren i sådana fall regelmässigt har även
annan inkomst än livränta. Om livräntetagarens skatteförmåga är nedsatt,
bör enligt utredningsmannen hänsyn härtill i det enskilda fallet tas genom
beviljande av avdrag från den taxerade inkomsten enligt bestämmelserna
i 50 § 2 mom. KL.

I propositionen nr 60 till 1954 års riksdag med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
in. in. gjorde chefen för socialdepartementet ett uttalande i
anledning av att det ifrågasatts en reducering av de föreslagna livräntebeloppen.
Departementschefen framhöll, att man kunde försvara en ganska
stor skillnad mellan sjukpenning och dagbeloppet av livränta vid samma
årliga arbetsförtjänst bl. a. med hänsyn till att sjukpenningen var helt
skattefri medan livräntan i princip var skattepliktig och att barntillägg
utgick å sjukpenningen. Det förefölle sig ej så, att den skatterättsliga skillnaden
togs som motiv för att höja livräntans dagbelopp i förhållande till
sjukpenningen, utan skattefriheten för sjukpenningen hade medfört att
denna kunnat fastställas till lägre belopp än eljest skulle varit fallet.

I promemorian har undersökts huruvida den förändring av förhållandet
mellan livränta och sjukpenning, som följer av den ifrågasatta omläggningen
av beskattningen är sådan, att livräntan genom en dylik omläggning
skulle få lägre reellt värde än sjukpenningen och om så skulle vara
fallet skillnaden är så stor, att en omläggning av beskattningen på grund
härav icke bör ske. Jämförelse har därvid gjorts mellan livräntebelopp till
en helinvalid och beloppet av hel sjukpenning utan barntillägg, som utgår
till den som är under 67 år.

Utredningsmannen påpekar, att livräntorna enligt yrkesskadeförsäkringen
i de flesta fall är så bestämda, att dagbeloppet av den livränta, som
utgår till helinvalider, är större än sjukpenningen enligt SFL. Så snart
den årliga arbetsförtjänsten överstiger 4 800 kronor är sålunda livräntans
dagbelopp ca 50 procent högre än sjukpenning exklusive barntillägg. År
däremot den årliga arbetsförtjänsten mindre än 4 800 kronor är skillnaden
mellan livräntans dagbelopp och sjukpenningen även relativt sett
mindre för att vid en arbetsförtjänst av 1 200 kronor vara i det närmaste
helt utplånad. Till belysande härav har i promemorian intagits följande tabell
(tabell I), utvisande beloppen vid några olika inkomstlägen (kol. 1) av
dels hel sjukpenning till den som är under 67 år exklusive barntillägg
(kol. 3), dels livräntans dagbelopp (kol. 4), dels värdet av sistnämnda
belopp om hänsyn tas till beskattningen och under antagande att livräntan
beskattas efter 40 procent, vilket är det lägsta procenttal som kan
förekomma i fråga om livränta till den som är under 67 år (kol, 5), dels
ock motsvarande belopp om hela livräntan beskattas (kol. 6), I kolumnerna
5—6 upptagna belopp har beräknats för ensamstående bosatt i
kommun tillhörande ortsgrupp II och med den jämförelsevis höga kommunala
utdehitcringen av 15 kronor per skattekrona. Det har tillika förutsatts

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

att vederbörande icke haft annan inkomst än livräntan och icke andra avdragsgilla
utgifter än kommunalutskylder och folkpensionsavgift. Det
framhålles, att för flertalet livräntetagare beskattningen blir lindrigare än
i exemplen och att mycket få torde ha en hårdare beskattning.

Tabell I

Årlig arbets-förtjänst

Livränta till
helinvalid under
67 år

Sjukpenning
(exkl. barn-tillägg)

1/365 av
beloppet i kol. 2

1/365 av
livräntan, om
denna beskattas
till 40 %

1/365 av
livräntan, om
denna beskattas
i sin helhet

1

2

3

4

5

6

1 200

1 100

3

3,01

3,01

3,01

2 400

2 200

5

6,03

6,03

5,47

3 600

3 300

7

9,04

8,97

7,66

4 800

4 400

8

12,05

11,79

9,85

6 000

5 500

10

15,07

14,51

12,05

7 200

6 600

12

18,08

17,20

14,23

7 800

7 012

12

19,21

18,21

15,01

8 400

7 425

14

20,34

19,21

15,80

9 600

8 250

14

22,60

21,23

17,36

10 800

9 075

16

24,86

23,23

18,91

12 000

9 625

18

26,37

24,58

19,89

13 200

10 175

18

27,88

25,92

20,88

15 000

11 000

20

30,14

27,93

22,36

Av siffrorna i tabellen framgår, att livräntans dagbelopp efter avdrag
för därå belöpande skatt under de angivna förutsättningarna i samtliga
fall kommer att överstiga beloppet för sjukpenningen. Marginalen är så
stor att den täcker även fall då vederbörande bor i kommun med den högsta
tillämpade utdebiteringen, 20 kronor för skattekrona.

Har den försäkrade barn, utgår utöver sjukpenning barntillägg med en
krona för ett eller två barn och två kronor för tre eller fyra barn. Av tabellen
framgår att i flertalet inkomstlägen dagbeloppet av livräntan efter full
beskattning blir högre än sjukpenning jämte barntillägg å två kronor.

Sammanfattningsvis uttalar utredningsmannen, att beskattning av hela
beloppet för livräntan icke skulle medföra att livräntetagaren skulle få
sämre utbyte av livränta än av sjukpenning.

Utredningsmannen föreslår av nu angivna skäl, att livränta som utgår
på grund av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen skall beskattas i
sin helhet. Detta bör gälla fr. o. m. 1956 års taxering, då sådana livräntor
för första gången kan komma under beskattning.

Livränta, som utgår på grund av den frivilliga försäkringen enligt YFL,
bör enligt utredningsmannen i beskattningshänseende vara jämställd med
livränta på grund av annan frivillig olycksfallsförsäkring. Frågan om ändring
av reglerna för beskattning av sådan livränta torde böra upptagas i
samband med en allmän översyn av bestämmelserna om beskattning av
försäkringsförmåner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1955

15

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag, att livränta enligt den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
till hela sitt belopp skall utgöra skattepliktig inkomst
tillstyrkes i princip av nästan alla de hörda myndigheterna och organisationerna.
Endast Tjänstemännens centralorganisation har avstyrkt förslaget.
Thulebolagen har ifrågasatt ett uppskov med den föreslagna omläggningen
i avvaktan på ytterligare utredning.

Från remissyttrandena torde följande få återges.

Riksskattenämnden finner det riktigt att beskattningen omlägges for de
kategorier av livräntor, som beröres i promemorian. Den nuvarande beskattningen
efter fallande skala är för dessa fall en inkonsekvens, som
blivit allt mera framträdande i och med att livräntorna kommit upp i icke
obetydliga belopp. Att en livränta, som utgår på grund av yrkesskada eller
olycksfall i arbete, skattlägges väsentligt olika beroende på livräntetagarens
ålder är — såsom utredningsmannen framhållit — föga motiverat
vare sig ur systematisk synpunkt eller ur rättvisesynpunkt. Riksskattenämnden
tillstyrker därför förslaget i princip.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att det beträffande
livräntor av ifrågavarande art är uppenbart, att någon saklig grund ej föreligger
för reducerad beskattning enligt den fallande skalan i 32 § 2 mom.
KL. Med hänsyn till att livräntorna på grund av yrkesskadeförsäkringen
kommer att bli föremål för beskattning första gången vid 1956 års taxering
är det särskilt angeläget, att beskattningsreglerna på denna punkt
fastställes redan i år. Med hänsyn till den väsentliga höjning, som genom
yrkesskadeförsäkringslagen genomförts beträffande livräntor på grund av
yrkesskada, som inträffat fr. o. in. den 1 januari 1955, i jämförelse med
livräntor på grund av tidigare skadefall, saknas enligt riksförbundets mening
anledning att därvid ifrågasätta någon form av reducerad beskattning.

Landsorganisationen anser att gällande regler för beskattning av livräntor
såväl ur principiella som praktiska synpunkter är föga lämpligt utformade.
I synnerhet torde systemet med beskattning efter en i förhållande
till livräntetagarens stigande ålder reducerad skala ofta kunna ge mindre
tillfredsställande resultat. Organisationen har därför i princip intet att
erinra mot en omläggning av livräntebeskattningen. Avgörande för bedömningen
av förslaget måste emellertid enligt organisationens uppfattning vara
att livräntorna även efter beskattning av hela beloppet kommer att ge en
rimlig kompensation för inkomstbortfallet. Därvidlag synes vid yrkesskadeförsäkringen
framför allt avvägningen av livräntebeloppen i förhållande
till sjukpenningen vara av största betydelse. Relationen mellan sjukpenningen
och livräntans dagbelopp enligt nuvarande beskattning och efter
beskattning av hela livräntebeloppet påverkas självfallet olika, beroende
dels på livräntetagarens ålder och dels på skatteutdebiteringen. I praktiskt

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

taget samtliga fall kommer dock livräntebeloppen att överstiga beloppen
för sjukpenningen. I flertalet inkomstlägen gäller detta även när barntillägg
utgår utöver sjukpenningen. Emellertid kommer livräntetagarna genom
den föreslagna skatteomläggningen givetvis att få ett sämre utbyte än enligt
nu gällande regler. Enligt organisationens mening synes det i de fall,
där en omläggning av livräntebeskattningen föreslås genomförd, bli erforderligt
med en ny bedömning av livräntornas kompensationsgrad, vid vilken
framför allt avvägningen gentemot sjukpenningen kommer att vara
av stor betydelse.

Tjänstemännens centralorganisation, som avstyrkt utredningsmannens
förslag, framhåller, att det förhållandet att livräntebeloppen för dag efter
avdrag för skatt överstiger sjukpenningen icke motiverar att skatteplikt för
hela livräntebeloppen införes utan att dessa samtidigt höjes.

Svenska arbetsgivare!öreningen säger sig dela utredningsmannens uppfattning,
att de väsentliga höjningarna i livräntebeloppen enligt yrkesskadeförsäkringslagen
i förhållande till vad tidigare gällt motiverar borttagandet
av den på sociala skäl införda skattelindringen för livräntor i 32 § 2
mom. KL. Den i promemorian intagna tabellen, som utvisar kvarstående
belopp, om livräntan i dess helhet utgör beskattningsbar inkomst, ger vid
handen, att beskattning på föreslaget sätt kan accepteras. I samtliga inkomstlägen
kommer livräntetagaren trots beskattningen att erhålla en
högre livränta än den sjukpenning, som utgår enligt sjukförsäkringslagen
under de första 90 ersättningsdagarna. På grund härav tillstyrker föreningen
det framlagda förslaget.

Socialstyrelsen uttalar, att ur rent principiella synpunkter övervägande
skäl talar för att de här ifrågavarande livräntorna bör beskattas fullt i
likhet med arbetsinkomst och sålunda icke med reducerade belopp enligt
32 § 2 mom. KL. I detta sammanhang bortser styrelsen sålunda från spörsmålet,
huruvida en lindrigare beskattning av livräntorna även framdeles
kan anses påkallad av sociala skäl. Härtill kommer att beslutade eller förestående
höjningar av livräntebeloppen leder till omotiverade differenser i
beskattningen mellan livräntetagarna inbördes, om den nuvarande skattemetoden
bibehålies. Socialstyrelsen har därför intet i och för sig att erinra
mot att beskattningen av livräntorna omlägges på föreslaget sätt.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att det är ett viktigt problem, huruvida
den föreslagna omläggningen bör äga rum, utan att man samtidigt
överväger en sådan höjning av livräntorna att deras realvärde blir minst
lika stort som tidigare. I den mån beloppen av de livräntor, som avses skola
bli föremål för den föreslagna skärpta beskattningen, fastställts utan hänsynstagande
till denna och sålunda med utgångspunkt från oförändrad
skattemetod, anser socialstyrelsen skatteomläggningen i princip böra vidtagas
först i samband med en höjning som syftar till ett bibehållande av
livräntornas realvärde.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

Härefter anför socialstyrelsen.

Vad den nya yrkesskadeförsäkringen beträffar var frågan om den nu
aktuella omläggningen av livräntornas beskattning föremål för uppmärksamhet
i propositionen nr 64/1954, vari förslag framlades för riksdagen om
vissa av sjukförsäkringsreformen betingade ändringar av kommunalskattelagen.
Där anfördes, att de föreslagna livräntebeloppen torde vara tillräckligt
höga för att kunna beskattas i sin helhet och att frågan om en
skatteomläggning skulle övervägas under den närmaste tiden. I förarbetena
till yrkesskadeförsäkringslagen — däribland propositionen nr 60/1954

___debatterades skatteproblemet däremot icke närmare och därur kan man

följaktligen icke hämta någon vägledning för bedömandet av verkningarna
i olika hänseenden av den föreslagna skärpta beskattningen av livräntorna.
Visserligen har i den i detta ärende föreliggande promemorian visats, att
livräntans dagbelopp fullt beskattad i allmänhet icke kommer att understiga
den skattefria sjukpenningen, men denna omständighet behöver icke
innebära, att livräntorna regelmässigt bli av sadan storlek, att de kunna
jämföras med arbetsinkomster i fråga om skattekraft. Huruvida så blir
förhållandet torde kunna ifrågasättas främst för livräntetagare med förhållandevis
hög invaliditetsgrad, som ha haft en arbetsinkomst understigande
7 200 kronor och som erhålla samma livräntebelopp som för närvarande
utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen vid ett under de senaste
fem åren inträffat skadefall. Även om i det övervägande flertalet fall livräntorna
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring kunna bära full beskattning,
kan det icke hållas för visst, att detta blir förhållandet i en sådan
utsträckning att det vid bristande skattekraft kan anses tillfyllest med
den utväg till lindring av beskattningen som står till buds genom stadgandet
i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Folksam uttalar, att det i och för sig måste anses betänkligt att, såsom

1 promemorian föreslås, skärpa beskattningen av livräntor och därigenom
reducera en kompensationsgrad, som blivit i lag fastställd med utgångspunkt
från tidigare gällande skatteregler. Å andra sidan bör kompensationsgraden
vara oberoende av om ersättningen utbetalas som sjukpenning eller
som livränta. Då det i promemorian framförda förslaget i realiteten innebär,
att den faktiska kompensationsgraden vid livränteersättning enligt
YFL kommer att ligga närmare sjukpenningersättningens kompensationsgrad
än vid nu gällande beskattning, tillstyrker Folksam förslaget i
denna del.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har icke funnit, att i promemorian
anförts principiella skäl av sådan styrka att de motiverar frångående av
den av statsmakterna en gång intagna ståndpunkten att ifrågavarande
livräntor skall beskattas efter en reducerad skala. Med hänsyn till att
starka praktiska skäl talar för att beskattningsreglerna i fråga om livräntor
göres mindre komplicerade än nu är fallet, och till departementschefens
uttalande i propositionen nr 64 till 1954 års riksdag, att de föreslagna
beloppen för livräntor enligt YFL torde vara tillräckligt höga lör afl kunna
beskattas i sin helhet, vill länsstyrelsen emellertid icke motsätta sig elt

2 Bihany till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 166

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

genomförande av den av utredningsmannen förordade lösningen, som får
anses innebära en icke oväsentlig förenkling av beskattningsreglerna.

Thulebolagen, som ifrågasatt ett uppskov med den ifrågasatta omläggningen,
anför.

Såväl av allmänna som av enskilda försäkringsanstalter meddelas försäkringar
av många skilda slag för sjukdom och olycksfall. Kommunalskattelagens
regler för beskattning av sådana försäkringar äro detaljerade,
svåröverskådliga, oenhetliga och i åtskilliga hänseenden irrationella. Bland
de många kategorier av hithörande försäkringar lagen upptar kunna nämnas
försäkring i allmän sjukkassa, yrkesskadeförsäkring samt sjuk- och
olycksfallsförsäkring i enskild försäkringsanstalt tagen i eller utan samband
med tjänst. De tre beskattningsmetoderna — full avdragsrätt för premier
och hel beskattning av utfallande belopp (kategori P), ej avdragsrätt
för premier och skattefrihet för utfallande belopp (kategori K), ej avdragsrätt
för premier och reducerad beskattning av utfallande belopp (kategori
R) — äro beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkringar i flera avseenden
modifierade genom särskilda regler, betingade av sociala, praktiska, administrativa,
försäkringstekniska, taxeringstekniska, fiskaliska och andra
hänsyn. På grund av bestämmelsernas utformning kan en sådan försäkring
i enskild försäkringsanstalt, som skall lämna periodisk ersättning vid
bristande arbetsförmåga, hänföras till vilken som helst av nämnda tre
skattekategorier, beroende på om försäkringen benämnes invalidpension,
sjukförsäkring eller invalid (itets) livränta. Åtskilliga försäkringstyper, såväl
inom den allmänna som inom den privata sektorn, innehålla flera olika
ersättningsformer, exempelvis sjukpenning, invalidlivränta, invalidpension,
vid invaliditet på en gång utfallande kapital och läkekostnader av skilda
slag. För särskilda former av dylika ersättningar gälla i stor utsträckning
olika beskattningsregler. Så länge ersättning enligt t. ex. yrkesskadeförsäkring,
trafikförsäkring eller enskild olycksfallsförsäkring utgår i form
av sjukpenning är ersättningen fri från skatt, men när ersättningen övergår
till livränta inträder beskattning enligt R-alternativet. Utbytes livräntan
mot kapitalbelopp, blir detta ej inkomstbeskattat.

Thulebolagen betecknar därför förhållandena på ifrågavarande beskattningsområde
såsom otillfredsställande och erinrar om att bolagen i annat
sammanhang hemställt, att frågan om beskattning av sjuk- och olycksfallsförsäkringen
i hela dess vidd skulle göras till föremål för en skyndsam
utredning av en kommitté, vari borde ingå representanter från det
enskilda försäkringsväsendet. Thulebolagen finner det mot bakgrunden av
angivna förhållanden överraskande, att frågan om beskattning av vissa
livräntor, som utgår vid sjukdom och olycksfall i arbete, nu utbrutits ur
sitt sammanhang och upptagits till särskild behandling. Enligt bolagens
uppfattning kan det icke vara rationellt att på sjuk- och olycksfallsförsäkringens
område gå fram med partiella skattereformer, i varje fall icke
utan att först ha genom en grundlig utredning gjort klart för sig till vilket
mål man skall sträva. Man riskerar med en sådan metod att pianlösheten
i beskattningsreglerna på detta område ytterligare ökas och att man beträffande
olika kategorier av försäkringar binder sig för lösningar, som

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1955

hindrar eller i varje fall väsentligt försvårar en önskvärd, mera ändamålsenlig
och enhetlig reglering av hela komplexet rörande sjuk- och olycksfallsförsäkringarnas
beskattning. Mångfalden av beskattningsregler blir besvärande
för de skattskyldiga, särskilt om de kompletterat sitt genom den
allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen erhållna skydd genom
frivilliga försäkringar hos allmän eller enskild försäkringsgivare.

Thulebolagen hemställer därför, att frågan om sjuk- och olycksfallsförsäkrings
beskattning i hela dess vidd göres till föremål för en offentlig utredning
och att frågan om ändring av beskattningen av vissa livräntor får
anstå till dess resultat av en sådan utredning föreligger.

I själva sakfrågan erinrar Thulebolagen om att ett skadefall, som berättigar
till livränta, försäkringstekniskt sett nödvändiggör att försäkringsgivaren
på en gång avsätter en så stor reserv att avsättningen jämte avkastningen
därav förslår till utbetalning av livräntan. Varje livräntebelopp, som
därefter utbetalas, består till en del av dylik avkastning och till en del av
konsumtion av det avsatta kapitalet. Den nu tillämpade skattemetoden
innebär, att den del av livräntan som motsvarar avkastningen inkomstbeskattas,
medan den del som utgör utbetalat kapital är skattefri. Denna
motivering till att olycksfall slivräntor hänförts till ifrågavarande skattekategori
bör enligt bolagens förmenande icke hindra ett frångående av
denna beskattningstyp för ifrågavarande livräntor. Bolagen är således benägna
att i och för sig tillstyrka att denna metod för beskattning av angivna
livräntor övergives. Då dessa livräntor ersätter skattepliktig inkomst
av tjänst och erlagda premier i regel avdragits, nämligen såsom omkostnad
i arbetsgivarens rörelse, bör de, såsom utredningsmannen föreslagit,
fullt inkomstbeskattas.

Thulebolagen framhåller emellertid vidare, att mot en sådan i princip
riktig lösning vissa skäl kan anföras. Det är sålunda föga konsekvent att
ersättning, som i anledning av viss yrkesskada tillfaller en person, först
skulle vara skattefri medan den utgår såsom sjukpenning, därefter fullt
inkomstbeskattad när ersättningen tagit formen av livränta, för att därefter
åter bli skattefri om livräntan utbytes mot engångsbelopp. Konsekvensen
av full beskattning av livränta borde emellertid vara, att även sådant
engångsbelopp bleve beskattat. Detta skulle leda till en måhända ej avsedd
skärpt skattebelastning. Det är vidare av naturliga skäl ofta förenat med
svårigheter att bestämma den tidpunkt, då ett yrkesskadefall övergår från
det akuta stadiet till en bestående invaliditet av sådan art att viss livränta
kan fastställas. Bedömningen måste i många sådana fall bli i hög grad subjektiv
och en förskjutning av nämnda tidpunkt åt ena eller andra hållet
kan inom vida gränser ske utan att beslutet kan anses felaktigt. Det är enligt
bolagens åsikt icke tillfredsställande, att den ersättningsberättigades
beskattning skall vara beroende av ett i så hög grad obestämt förhållande.

Riksförsäkringsanstalten har upptagit frågan om beskattningen i sådana

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

fall, då livränta utbytes mot engångsbelopp. Härom anför riksförsäkringsanstalten.

Som i promemorian beröres kan livränta eller del därav enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring i vissa fall utbytas mot ett engångsbelopp. Bestämmelser
om engångsbelopp finnas även i olycksfallsförsäkringslagen och
militärersättningsförordningen. Beträffande de i olycksfallsförsäkringslagen
omnämnda engångsbeloppen beslöt riksskattenämnden i februari 1953
att såsom anvisning till ledning för taxeringsmyndigheterna uttala, att sådana
belopp icke borde till någon del räknas som skattepliktig inkomst.
I yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen ha bestämmelserna
om engångsbelopp erhållit en i förhållande till olycksfallsförsäkringslagens
regler något olika utformning. Sålunda kan försäkringsrådet
besluta om utbyte mot belopp för en gång icke blott av livränta eller
del därav utan även av livränta för viss tid. Beträffande engångsbelopp
i vissa fall till livräntetagare, som ingår äktenskap och därigenom förlorar
rätten till livränta, stadgas, att ett belopp, motsvarande tre årsbelopp
av livräntan, skall utgivas. Med hänsyn till den föreslagna omläggningen
till beskattning av här ifrågavarande livräntor för hela beloppet synes det
böra övervägas, huruvida icke engångsbeloppen framdeles böra i någon
form beskattas.

Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har berört frågan om beskattningen
av det engångsbelopp, motsvarande tre årsbelopp av livräntan, som utgår
vid förlust av livränta vid livräntetagarens ingående av äktenskap. Den
fulla skatteplikten för engångsbeloppet bör på något sätt komma till uttryck,
eventuellt genom ett uttalande av departementschefen. Alternativt
skulle eljest den uppfattningen kunna förfäktas, att förordningen om ackumulerad
inkomst vore tillämplig. Likaså skulle skattefrihet såsom för engångsbelopp,
avlösande en periodisk förmån, kunna tänkas föreligga (RÅ
1953 ref. 19).

Departementschefen

Nu gällande regler för beskattning av ersättning, som utgår på grund
av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, är som tidigare i olika sammanhang
anförts ej tillfredsställande utformade. Det har därför från statsmakternas
sida uttalats, att dessa frågor — däri inbegripet jämväl frågan om
beskattning av vissa livräntor med reducerat belopp — borde upptas till
omprövning. Flertalet av dessa frågor bör upptas i samband med en allsidig
framtida utredning av försäkringsväsendets beskattningsfrågor över
huvud. Den omständigheten att en sådan utredning ännu ej kommit till
stånd bör emellertid ej — som i något remissyttrande ifrågasatts — hindra
att sådana frågor, som fått särskild aktualitet, redan nu upptas till övervägande.
Detta gäller bl. a. frågan om beskattningen av livräntor utgående
på grund av yrkesskadeförsäkringen, vilka första gången kommer
att beskattas vid 1956 års taxering. Ett uppskov med lösandet av

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1955

beskattningsfrågan skulle beträffande dessa livräntor måhända omöjliggöra
att riktiga och rationella regler kan införas.

I den remitterade promemorian har anförts att det ur principiell synpunkt
är motiverat att hänföra hela beloppet för livränta enligt å FL till
skattepliktig inkomst. En ändring av beskattningsreglerna i sådan riktning
har också på ett par undantag när i princip tillstyrkts av remissinstanserna.
För egen del finner jag de skäl, som i promemorian anförts
för omläggningen, vara bärande och får därför i princip förorda sådan
ändring av gällande beskattningsregler att livränta på grund av den obligatoriska
försäkringen enligt YFL i sin helhet blir hänförlig till skattepliktig
intäkt.

I något remissyttrande har framhållits, att livräntorna enligt YFL icke
alltid kommer att uppgå till så höga belopp, att de kan jämföras med
arbetsinkomst i fråga om skattekraft. Särskilt gäller detta om arbetsinkomsten
ej överstigit 7 200 kronor, då livräntebeloppet enligt \FL blir
mindre än vad det i motsvarande fall blir för livränta enligt ÖL, om föreslagen
uppräkning av sådana livräntor genomföres. Härtill kan emellertid
anmärkas, att om livräntan utgår till helinvalid dess belopp i det närmaste
uppgår till arbetsinkomsten. Invändningen avser i själva verket
problemet om beskattning av inkomster under eller strax över gränsen
för existensminimum. Denna fråga kan självfallet icke lösas i detta sammanhang.
Genom reglerna om avdrag för existensminimum på grund av
nedsatt arbetsförmåga torde emellertid vara sörjt för att någon beskattning
icke inträder i de mera ömmande fallen.

Att av sociala eller liknande skäl göra undantag från den principiellt
riktiga beskattningen synes således i och för sig inte erforderligt med
hänsyn till att livräntebeloppen vid högre grad av invaliditet i regel kommer
att utgå med i det närmaste lika stora belopp som sedvanliga arbetsinkomster.
När det gäller lägre grader av invaliditet är livräntebeloppet
visserligen betydligt mindre än den arbetsinkomst, som legat till grund
för beräkningen av detsamma, men å andra sidan förutsättes den skadade
i dylika fall ha möjlighet att skaffa sig viss arbetsinkomst vid sidan av
livräntan. Denna får därför även i dessa fall anses ha sådan skattekraft,
att en beskattning enligt gängse regler får anses rimlig.

Den i promemorian redovisade undersökningen utvisar att livräntans
värde per dag efter avdrag för därå belöpande skatt i praktiskt taget alla
lägen skulle överstiga värdet av den skattefria sjukpenningen, även om
hela livräntebeloppet hänföres till skattepliktig intäkt. Med den föreslagna
beskattningsprincipen fås sålunda även en bättre överensstämmelse mellan
livräntevärdet och värdet av sjukpenningen, än om gällande beskattningsregler
skulle tillämpas.

Det har i några remissyttranden gjorts gällande, att den föreslagna omläggningen
borde följas av eu uppräkning av livräntebeloppen enligt YFL,

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1955

vilka skulle ha fastställts under förutsättning av att den reducerade beskattningen
bibehålies.

Redan i propositionen nr 64 till 1954 års riksdag framhölls vid behandling
av frågan om beskattning av förmåner på grund av yrkesskadeförsäkringen,
att beloppen för livräntor enligt denna försäkring var tillräckligt
höga för att kunna beskattas i sin helhet. Jag uttalade vidare, att jag
visserligen ej var beredd att utan närmare utredning förorda en sådan
omläggning, men att jag hade för avsikt att under den närmaste tiden
låta undersöka om icke en omprövning borde göras av reglerna för beskattning
av dessa livräntor och att vid senare tillfälle ånyo anmäla denna
fråga.

Detta mitt uttalande mötte ej erinran vid riksdagsbehandlingen av propositionen
och ej heller i samband med godtagandet av de i propositionen
nr 60 till samma års riksdag föreslagna beloppen för ifrågavarande livräntor.
I sistnämnda proposition finnes icke något uttalande att den reducerade
beskattningen utgjorde en förutsättning för de föreslagna livräntebeloppen.
Det kan därför icke göras gällande, att livräntebeloppen fastställts
under förutsättning, att de endast skulle bli föremål för beskattning
till reducerat belopp. Skäl torde därför icke föreligga att i detta sammanhang
överväga någon förhöjning av kompensationsgraden vid invalidlivränta.

Med anledning av vad riksförsäkringsanstalten och länsstyrelsen i Uppsala
län uttalat rörande sådana fall, då livränta utbytes mot ett belopp
för en gång, vill jag framhålla följande. Om utfallande livräntebelopp i
sin helhet utgör skattepliktig intäkt, synes i konsekvens härmed även belopp,
som på en gång utgår i stället för livsvarig livränta eller livränta för
viss tid, böra helt beskattas. Ett uttryckligt stadgande härom bör intagas
i anvisningarna till 19 § KL. På sådant engångsbelopp torde de särskilda
bestämmelserna om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
vara tillämpliga.

Förslag rörande beskattningen av livräntor, som utgår på grund av

.försäkring enligt ÖL

Beloppen för livräntor enligt ÖL

Vid olycksfall i arbete som inträffat före år 1955 har ersättning utgått
främst på grund av den obligatoriska försäkringen enligt ÖL. Denna försäkring
gällde endast arbetstagare och var i stort sett konstruerad på samma
sätt som yrkesskadeförsäkringen, då det gällde rätt till livränta. På grund
av försäkringen enligt ÖL utgående livräntor kommer att finnas ännu en

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

avsevärd tid framåt. Beloppen för de livräntor som kan utgå enligt ÖL
är f. n. betydligt lägre än motsvarande belopp enligt YFL. Det högsta årsbeloppet
för livränta utgör nämligen enligt ÖL 6 600 kronor vid full invaliditet.
Maximibeloppet för livränta utgående på grund av äldre sltadefaU
är betydligt lägre.

I en den 15 december 1954 dagtecknad, inom socialdepartementet upprättad
promemoria angående omreglering av vissa ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom, har föreslagits uppräkning av
vissa livräntor, som utgår på grund av försäkring enligt ÖL.

Förslaget i den inom socialdepartementet upprättade promemorian har
närmare utformats på följande sätt. Först har medelarbetsförtjänsten för
åren 1918—1951 framräknats med ledning av riksförsäkringsanstaltens
statistik. Med medelarbetsförtjänst avses därvid medeltalet av de årsförtjänster,
som enligt reglerna i ÖL utgjort beräkningsunderlag för livräntorna
till manliga invalider. Den varierar under nämnda år mellan 1 582
och 5 869 kronor. För åren 1952—1954 har medelarbetsförtjänsten presumerats
vara 6 000 kronor. Alla belopp har avrundats uppåt till jämnt
100-tal kronor. För den som det år då han skadades hade en arbetsförtjänst,
som avrundad uppåt till närmaste 100-tal kronor överensstämmer med
medelarbetsförtjänsten för det året, skall vid omräkning av livräntebeloppet
arbetsförtjänsten anses utgöra 6 600 kronor. Var hans faktiska
arbetsförtjänst lägre eller högre än medelarbetsförtjänsten, skall beloppet
6 600 kronor höjas eller sänkas efter förhållandet mellan den faktiska
arbetsförtjänsten och medelarbetsförtjänsten. För den som skadats t. ex.
år 1918, då medelarbetsförtjänsten avrundad uppgick till 1 600 kronor,
skall, om hans arbetsförtjänst var 1 360 kronor (efter avrundning uppåt

1 400 X 6 600 _ _ _

1 400 kronor), beloppet 6 600 kronor sänkas till ---0

kronor. Var hans arbetsförtjänst under samma förutsättning 1 790 kronor,

skall beloppet 6 600 kronor höjas till -T6Q(j--7 425 kronor. En

maximeringsregel har dock föreslagits, nämligen att den årliga arbetsföitjänsten
icke får räknas upp till högre belopp än 7 920 kronor. Vid uträkning
av livräntans belopp utgår man ifrån den på nyssnämnt sätt
höjda arbetsförtjänsten och tillämpar i övrigt de regler som stadgas i
YFL för respektive fall.

Den föreslagna uppräkningen gäller emellertid icke alla livräntor enligt
ÖL. Sålunda föreslås uppräkning endast skola ske i sådana fall då ersät
tningstagaren ännu icke uppnått 67 års ålder. Så snart livräntetagaren
uppnår 67 års ålder skall han således enligt förslaget få livränta enligt
reglerna i ÖL. Vidare föreslås uppräkning icke skola ske av sådana livräntor,
som utgår vid en invaliditetsgrad av mindre än 20 procent.

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1955

Den föreslagna uppräkningen av arbetsförtjänsten skall icke gälla endast
livränta till den skadade själv utan även livräntor till efterlevande; dock
har föräldrar undantagits.

Livränta till en skadad i medelarbetsförtjänstläge med 100 procents
invaliditet skulle enligt promemorieförslaget bli 6 050 kronor, såvida skadan
ej inträffat under år 1950, i vilket fall livräntan blir 6 187 kronor 50 öre.
Maximum enligt de föreslagna reglerna för en livränta vid hel invaliditet
utgör 7 095 kronor.

Den föreslagna omregleringen föreslås tillämpad fr. o. m. den 1
januari 1956.

På grundval av den inom socialdepartementet upprättade promemorian
har i proposition denna dag, nr 156, framlagts förslag till lag angående
omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete m. m. Detta förslag ansluter sig i det
väsentliga till promemorieförslaget. De i detta sammanhang mest betydelsefulla
avvikelserna från promemorieförslaget är i huvudsak följande. I propositionen
föreslås att invalidlivräntor till personer över 67 år skall utgå
med hälften av det belopp, vartill de skulle ha uppgått enligt reglerna
för omreglering av livräntor åt yngre personer. Enligt förslaget i departementspromemorian
skulle dylika livräntor ej uppräknas. Vidare föreslås
att skadade, vilkas arbetsförmåga är nedsatt med mindre än 30 men minst
20 procent, får sina livräntor omreglerade till hälften av de belopp de
skulle ha fått med tillämpning av omregleringsbestännnelserna för högre
invaliditet; därvid skall kompensationsgraden beräknas enligt YFL:s bestämmelser
för invaliditet under 30 procent O/s-regeln), och vidare skall
förbättringen gälla endast till dess vederbörande fyllt 67 år. Det påpekas
av departementschefen att den kompensation, som skall lämnas över 67-årsgränsen
vid högre invaliditetsgrader och under denna gräns vid minst 20
men mindre än 30 procents invaliditet, till följd av omregleringssystemets
konstruktion kommer att verka så beträffande skadefall från 1940-talet och
senare år, att kompensationen minskar ju längre fram i tiden skadan ligger
och ju lägre invaliditetsgraden är för att i vissa fall helt upphöra.

Den föreslagna omregleringen avser jämväl vissa ersättningar, som utgår
på grund av obligatorisk försäkring för yrkessjukdom eller enligt lagen den
11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer.

Promemorian

Utredningsmannen erinrar om att de livräntor som utgår på grund av
försäkringen enligt ÖL alltsedan år 1929 beskattats endast till reducerat
belopp enligt skalan i 32 § 2 mom. KL. Om förslaget att livränta på grund
av yrkesskadeförsäkringen skall beskattas helt genomföres, anser utred -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

ningsmannen det böra övervägas om ej motsvarande omläggning bör ske
beträffande livräntor på grund av den obligatoriska försäkringen enligt
ÖL. Ur principiell synpunkt torde det nämligen icke föreligga anledning
att behandla livräntor enligt ÖL annorlunda än livräntorna enligt YFL.
Utredningsmannen finner det även av praktiska skäl vara önskvärt att alla
livräntor av denna art behandlas på samma sätt vid beskattningen. Med
hänsyn emellertid till att de på grund av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
utgående livräntorna hittills endast beskattats till reducerade
belopp, skulle nämnda omläggning medföra, att livräntans verkliga
värde minskade. Särskilt kännbart bleve detta i fråga om livräntor på
grund av olycksfall, som inträffat för relativt länge sedan; dels har livräntetagaren
i sådana fall numera regelmässigt uppnått den ålder då livräntan
beskattas endast till hälften eller mindre och dels är livräntans
belopp betydligt lägre än de livräntebelopp, som utgår på grund av skadefall
som inträffat under senare år. Dessa omständigheter finner utredningsmannen
tala emot att genomföra en omläggning av beskattningen, även
om en sådan är befogad ur andra synpunkter. En ändring av beskattningsreglerna
beträffande livräntor enligt ÖL bör därför enligt utredningsmannen
ske endast om beloppet för sådana livräntor mer avsevärt höjes.

I promemorian har gjorts jämförelser mellan värdet av nu utgående
livräntor enligt ÖL efter beskattning enligt den fallande skalan och värdet
av de föreslagna livräntebeloppen, om hela beloppet beskattas. Resultatet
framgår av följande tabeller II och III. I tabellerna har angivits nuvarande
livränta till helinvalider under 67 år (kol. 2), dess värde efter beskattning
till 80 procent (kol. 3) respektive 40 procent (kol. 4) av beloppet, beloppet
för den föreslagna livräntan (kol. 5) och dess värde efter beskattning till
hela beloppet (kol. 6). Raderna 1—5 avser de livräntebelopp som utgår
vid skada under olika år om den skadade befann sig i medelarbetsförtjänstläge.
I rad 6 anges förhållandena vid maximilivränta enligt ÖL. I
övrigt har beräkningarna grundats på de förutsättningar, som tillämpats vid
uträkningarna i tabell I.

Utredningsmannen uttalar, att om förslagen i den inom socialdepartementet
upprättade promemorian genomföres, beloppen för flertalet av de
nu utgående livräntorna enligt ÖL kommer att höjas avsevärt. Även om
hela livräntans belopp upptages såsom skattepliktig intäkt, kommer dess
värde efter avdrag för skatt i de flesta fall att bli avsevärt större än motsvarande
värde av nu utgående livräntor. För vissa grupper livräntetagare
skulle förhållandet dock bli ett annat. Helinvalider, som icke uppnått
67 års ålder och som skadats efter år 1948 skulle sålunda få vidkännas
en minskning av livräntans reella värde; detta beror på att livräntebeloppen
för dem föreslås skola bibehållas oförändrade eller höjas jämförelsevis
litet. Utredningsmannen framhåller emellertid, att det bör beaktas att
livräntorna för dem redan nu är förhållandevis höga. Vidare skulle alla

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

Tabell II. Ensamstående skattskyldiga

Livräntans värde om

Livräntans värde

om den

Skadeår

Nuvarande

den beskattas till

Föreslagen

beskattas helt

Råd

livränta

livränta

80%

40%

i % av

i % av

kol. 3

kol. 4

1

2

3

4

5

6

7

8

1

1918

2 667

2 475

2 667

6 050

4 789

193

180

2

1933

2 400

2 266

2 400

6 050

4 789

211

200

3

1943

3 500

3127

3 455

6 050

4 789

153

139

4

1950

6 187

5 226

5 902

6 187

4 887

94

83

5

1954

5 500

4 689

5 290

6 050

4 789

102

91

6

1954

6 600

5 549

6 271

7 095

5 533

100

89

Tabell III. Gifta skattskyldiga

1

1918

2 667

2 581

2 667

6 050

5 088

197

191

2

1933

2 400

2 349

2 400

6 050

5 088

217

212

3

1943

3 500

3 322

3 476

6 050

5 088

153

146

4

1950

6 187

5 537

6 045

6 187

5187

94

86

5

1954

5 500

4 989

5 403

6 050

5 088

102

94

6

1954

6 600

5 850

6 431

7 095

5 846

100

91

livräntor vid en invaliditetsgrad av mindre än 20 procent, vilka föreslås
skola bibehållas vid nuvarande belopp, komma att bli hårdare beskattade
än för närvarande. Utredningsmannen påpekar att i sådana fall livräntan
saknar större ekonomisk betydelse för den skadade och att skillnaden i
kronor räknat blir obetydlig.

Beträffande livräntor till livräntetagare som fyllt 67 år, vilka livräntor
enligt vad som föreslagits i den inom socialdepartementet upprättade promemorian
ej skulle uppräknas, framhåller utredningsmannen, att eftersom
sådana livräntetagare enligt nuvarande bestämmelser beskattas för högst
40 procent av livräntans belopp, en skärpning i beskattningen skulle inträda
om hela livräntans belopp blir skattepliktig intäkt. Det högsta livräntebeloppet
till en helinvalid som fyllt 67 år är enligt ÖL 4 800 kronor.
Härav beskattas för närvarande icke mer än högst 1 920 kronor. Skatten
å detta belopp utgör för ensamstående ca 500 kronor medan skatten å hela
livräntebeloppet uppgår till åtminstone 1 200 kronor. Skattehöjningen
skulle i detta fall således bli ungefär 700 kronor. Maximibeloppet 4 800
kronor gäller emellertid endast i de fall då skadan inträffat under åren
1949—1954. I övrigt är maximibeloppen

om olycksfallet inträffat under åren 1918—1919

* » » > * 1920—1026

* » » > > 1927—1941 .

* » » » » 1942—30/e 1946

» * » * » V7 1946—1948 .

1 440 kr.

1 920 »

2 400 >

2 600 »

3 200 >

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 ur 1955

Härefter uttalas i promemorian.

Det kan beräknas att för närvarande skatten på livränta uppgår till ca
3 procent av livräntebeloppet för de äldsta livräntetagarna och till ca
10 procent för dem som fyllt 67 år men icke 69 år. Om hela beloppet
skulle beskattas kan skatten på livräntan beräknas komma att uppgå till
20—30 procent av beloppet. Detta skulle innebära att livräntans reella
värde för ifrågavarande livräntetagare skulle minska avsevärt genom en
sådan omläggning av beskattningen. Särskilt framträdande skulle detta
bli i de fall då livräntan utgår vid högre grad av invaliditet. Emellertid
är inom socialdepartementet förslag under utarbetande om uppräkning även
av livräntorna till skadade över 67 år med höggradig nedsättning av arbetsförmågan.
Enligt detta förslag skulle arbetsförtjänsten i dylika fall beräknas
på samma sätt som i promemorian föreslagits för yngre skadade,
varefter livräntans belopp skulle uträknas enligt bestämmelserna i YFL.
Härigenom skulle även för denna grupp livräntans reella värde ökas även
om den beskattas helt och hinder mot att den ifrågasatta omläggningen
av beskattningen även tillämpas i dessa fall icke föreligga. För de livräntetagare
över 67 år, vilkas livräntor inte blir på angivet sätt uppräknade,
kommer dock livräntans reella värde att minska. Det bör emellertid
framhållas att denna minskning i många fall blir tämligen obetydlig
med hänsyn till att livräntebeloppen till nu avsedda livräntetagare ofta icke
är så betydande. Som närmare framgår av propositionen nr 59/1955 skall
utredning verkställas om möjligheterna att genomföra en omläggning av
beskattningen av folkpensioner på så sätt att utfallande folkpensionsförmåner
blir helt skattefria. Om en sådan reform genomföres skulle flertalet
av de livräntetagare som fyllt 67 år få en betydligt lägre skatt än
nu, även om den här ifrågasatta omläggningen av beskattningen av livränta
kommer till stånd.

Utredningsmannen anser sig sammanfattningsvis kunna uttala, att, om
de angivna förslagen till uppräkning av livräntor enligt ÖL genomföres,
en övergång till beskattning av hela livräntebeloppet icke skulle medföra
att livräntans framtida reella värde skulle bli mindre än det nuvarande
annat än i vissa lägen. Dessa fall har utredningsmannen icke funnit vara
av sådan betydelse, att de bör utgöra hinder för den skattemässigt motiverade
omläggningen till beskattning av hela livräntan. Med hänsyn till
önskvärdheten av att i möjligaste mån få enhetliga regler för inkomster
av likartat slag förordas i promemorian, att en sådan omläggning av
beskattningen kommer till stånd. Frågan huruvida de uppräkningar av
livräntor enligt ÖL, som föreslagits skola ske, med en sådan beskattning
i alla lägen blir tillräckliga för att utgöra skälig kompensation för stegrade
levnadskostnader in. in. bör enligt utredningsmannen prövas i annat
sammanhang.

Remissyttranden a

Utredningsmannens förslag att livräntor på grund av den obligatoriska
försäkringen enligt ÖL skal! till hela sitt belopp anses utgöra skattepliktig
intäkt, tillstyrkes i princip av flertalet remissinstanser, men åt -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

skilliga av dessa förutsätter därvid att livräntornas belopp uppräknas ytterligare.
Ett par remissinstanser har ansett att frågan om uppräkning av
livräntornas belopp och beskattningsfrågan bör ånyo utredas. Avstyrkande
utlåtanden har avgivits av Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens
centralorganisation och Socialförsäkringsbolagens förening.

Överståthållarämbetet anser förslaget i promemorian innebära ett steg
på vägen mot undanröjandet av de differenser, som för närvarande finns
i fråga om den skattemässiga behandlingen av likartade livräntor. Beträffande
livräntor, som utgår på grund av försäkring enligt ÖL, bör dock
en omläggning av beskattningen ske endast under förutsättning att livräntebeloppen
höjs, så att hårdare beskattning av dessa livräntor icke
medför att deras reella värde för mottagarna minskas.

Folksam finner önskvärt, att man får enhetliga skattebestämmelser för
livräntor enligt YFL och enligt ÖL och tillstyrker därför förslaget i promemorian.
Folksam förutsätter emellertid att det vid den planerade uppräkningen
av äldre livräntor enligt ÖL tas vederbörlig hänsyn till den
skärpta beskattningen.

Liknande synpunkter frambäres av riksskattenämnden, länsstyrelserna
i Kopparbergs och Västernorrlands län, Svenska personal-pensionskassan
och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Landsorganisationen anmärker, att den kompensation för stegrade levnadskostnader
m. in., som man avsett att åstadkomma genom uppräkningen
av livräntor enligt ÖL, sjunker i värde genom skatteomläggningen.
Huruvida kompensationen i så fall kan bli av skälig storlek har ej heller
prövats i detta sammanhang, då förslagen till uppräkning av livräntebeloppen
hade oförändrade skatteregler som utgångspunkt. Landsorganisationen
erinrar även om att den föreslagna uppräkningen icke medför
paritet mellan livräntor enligt ÖL och livräntor enligt YFL liksom även
om att vissa livräntor över huvud icke föreslås bli uppräknade. Enligt
organisationens åsikt medför en övergång till beskattning av hela beloppet
i vissa fall en sådan försämring av dessa livräntors kompensationsgrad, att
det måste anses oriktigt att genomföra den utan ny prövning av livräntornas
skälighet. Landsorganisationen förutsätter därför att omläggningen
av beskattningen kommer att genomföras först i samband med en prövning
av livräntornas skäliga storlek vid beskattning av hela beloppet jämfört
med beskattning enligt nuvarande reducerade skatteskala.

Enligt socialstyrelsens mening kan den föreslagna beskattningen äventyra
syftet med det redan upprättade förslaget rörande livräntornas uppräkning,
om detta icke ånyo i detta sammanhang blir föremål för omprövning.
Om en sådan omprövning icke anses kunna ifrågakomma, kan
styrelsen icke tillstyrka, att skatteomläggningen nu genomföres beträffande
dessa äldre livräntor, utan saken bör i vart fall för dessa livräntors vidkommande
tillsvidare skjutas på framtiden.

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1955

Försäkringsinspektionen föreslår, att förslaget i promemorian genomföres
med den jämkning att nuvarande beskattningsregler får fortsätta
att gälla såvitt avser livräntor vid mindre än 20 procents invaliditet och
livräntor åt dem som fyllt 67 år.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån erinrar om den minskning
av livräntans reella värde, som skulle uppkomma vid skadefall under år
1950. Även om det kunde göras gällande, att de utgående livräntorna i och
för sig är höga anser länsstyrelsen av billighetsskäl och ur psykologiska
synpunkter icke lämpligt att bortse från att en försämring likväl inträder.
Denna kan te sig som ett påtagligt ingrepp i ekonomien för denna kategori,
som säkerligen i många fall befinner sig i ett ömtåligt ekonomiskt läge. Att
här tillgripa utvägen att hänvisa de ifrågavarande livräntetagarna till att lå
möjlighet till avdrag för nedsatt skatteförmåga synes icke vara tillfyllest.
Det bör icke läggas i beskattningsnämndernas hand att fritt pröva sådant
avdrag för att mildra en av statsmakterna påbjuden skatteskärpning.
Länsstyrelsen ifrågasätter, om man icke i stället borde öppna en utväg
för vederbörande statliga myndighet att individuellt uppräkna livräntebeloppen
även i sådana ömmande fall, då de föreslagna, skärpta skattereglerna
skulle medföra en påtaglig nedgång i livränteförmånens nettovärde.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar om, att föreningen avstyrkt det
i socialdepartementets promemoria framlagda förslaget om uppräkning
av livräntor enligt ÖL, och i stället i väsentliga hänseenden förordat ett
i samma ärende av riksförsäkringsanstalten upprättat förslag. Föreningen
gör gällande att såväl riksförsäkringsanstalten som socialdepartementet
haft som utgångspunkt ett bibehållande av nuvarande beskattningsregler.

Vidare framhåller föreningen, att den förhöjning av vissa livräntor, som
nu föreslagits från riksförsäkringsanstalten och socialdepartementet, har
motiverats med att man ansett dessa livräntor för låga i förhållande till
levnadskostnads- och löneutvecklingen. Skulle beskattningsförslaget godtagas,
skulle man sannolikt efter en kort tid befinna sig i det läget, att
ytterligare höjningar av vissa livräntor bleve nödvändiga för att möjliggöra
för livräntetagarna att behålla åtminstone samma nominella belopp,
som de tidigare haft. Eu sådan konsekvens av ett förslag avseende skatteförhållanden
för den persongrupp det här gäller, kan icke gärna godtagas.

Svenska arbetsgivareföreningen anför ytterligare.

Föreningen har i detta hänseende anledning att reagera även av annan
orsak. Livräntorna utgå nämligen i vad avser basbeloppen på grund av försäkring,
som helt bekostas av arbetsgivarna. Härtill kommer dyrtidstillägg,
som utgå på livräntor med anledning av olycksfall i arbete, som inträffat
långt tillbaka i tiden, då penningvärdet och löneläget varit ett annat än nu.
Dessa dyrtidstillägg ha hittills bekostats av statsverket. I socialdepartementets
promemoria, som förordar höjning av de s. k. äldre livräntorna,
har förutsatts, att nuvarande och kommande arbetsgivare skulle svara
för kostnaderna för tilläggen till de äldre livräntorna. Om detta förslag,

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

trots de allvarliga principiella erinringar, som riktats däremot från föreningens
sida och från åtskilliga andra remissinstanser, skulle komma att
genomföras, skulle den i den remitterade promemorian förordade skatteskärpningen
i realiteten komma att drabba arbetsgivarna. I promemorian
har icke på något sätt antytts denna konsekvens. Skulle åter kostnaden
för förhöjningen av livräntorna enligt vad som påyrkas av åtskilliga remissinstanser
komma att stanna på statsverket, innebär ett genomförande
av den remitterade promemorians förslag blott att staten "ger med den
ena handen och återtar en del därav med den andra. Ej heller detta kan
vara en praktisk lösning.

Departementschefen

Ur principiell synpunkt finns det — som framhållits i promemorian —
icke någon anledning att ha olika beskattningsregler för livräntor enligt
å FL och livräntor enligt ÖL. Samma skäl av saklig natur som talar för
att livräntor enligt yrkesskadeförsäkringen beskattas helt kan också åberopas
beträffande livräntor enligt den tidigare lagstiftningen. I konsekvens
härmed har utredningsmannen föreslagit att även sistnämnda livräntor
skall beskattas helt.

Ett sådant beskattningssystem skulle medföra åtskilliga fördelar. Livräntans
reella värde skulle vid samma nominella livräntebelopp således bli
ungefär lika stort och icke som med nuvarande system variera avsevärt
mellan olika åldersgrupper. Vidare skulle invalidlivränta bli beskattad på
samma sätt som exempelvis tjänstepension. En viss förenkling av taxeringsoch
deklarationsarbetet skulle också vinnas. Flertalet remissinstanser har
också med hänsyn till dessa fördelar i princip anslutit sig till utredningsmannens
förslag.

Som i promemorian visats skulle emellertid den ifrågasatta omläggningen
av beskattningen — vid en omreglering av livräntebeloppen i enlighet med
vad som föreslagits i den förut nämnda, inom socialdepartementet upprättade
promemorian — leda till att livräntans värde efter beskattning i
vissa fall bleve lägre än motsvarande värde nu är. Om hänsyn tas till de
avvikelser från nyssnämnda förslag som förordats i den förut omnämnda
propositionen, nr 156, skulle detta framför allt bli fallet beträffande följande
grupper livräntor.

För livräntetagare, som icke fyllt 67 år, skulle en skärpt beskattning inträda
i sådana fall, då livränta utgår vid mindre nedsättning av arbetsförmågan
än med 20 procent, eftersom sådana livräntor föreslås skola bibehållas
vid oförändrade belopp. Åtminstone i vissa lägen blir livräntans reella
värde mindre även beträffande livränta vid en nedsättning av arbetsförmågan
med 20—29 procent, eftersom uppräkning i vissa nyare fall föreslagits
icke skola ske eller ske med förhållandevis små belopp.

Nar det gäller livräntor, som utgår vid skadefall efter år 1948, blir uppräkningen
i regel mindre än eljest och på grund av särskilda omständig -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

heter blir vissa livräntor tillhörande denna kategori icke uppräknade. En
omläggning till full beskattning skulle för större delen av denna kategori
livräntor innebära, att livräntans reella värde minskade. I extrema fall
skulle denna minskning kunna uppgå till ett tusental kronor.

Livräntetagare, som fyllt 67 år, skulle också i många fall få en skärpt
beskattning. Detta skulle inträffa, då livränta utgår på grund av lägre invaliditet
än 30 procent, eftersom någon uppräkning av sådana livräntor
föreslås ej skola ske. Utgår livränta vid 30 procents eller högre invaliditet,
blir livräntans reella värde mindre än nu i åtskilliga fall, särskilt om skadefallet
inträffat under senare år.

I remissyttrandena har erinringar riktats mot dessa konsekvenser av utredningsmannens
förslag och krav har rests på en uppräkning av livräntornas
belopp, där så är erforderligt, för att vederbörande ej skall få mindre
utbyte av livräntan än nu eller gå miste om åsyftad kompensation för penningvärdesförsämring
m. m.

Det är angeläget att en omläggning av beskattningen, som berör den
kategori skattskyldiga det här är fråga om, även om den är materiellt befogad,
icke leder till att de skattskyldigas ekonomiska läge försämras. Det
kan visserligen sägas, att livräntetagare, som skadats år 1949 eller senare,
genom den i promemorian föreslagna beskattningsomläggningen icke skulle
komma i sämre läge än livräntetagare, som råkat ut för skadefall dessförinnan.
Sett i relation till nuvarande läge skulle effekten emellertid bli, att
livräntor som utgått på grund av skadefall efter år 1948 i regel skulle
sjunka i värde, understundom med betydande belopp.

I fråga om livräntor vid mindre än 30 procents invaliditet, vilka utgör
huvudparten av de livräntor som utgår enligt ÖL, skulle visserligen skatteskärpningen
i kronor räknat icke bli alltför stor, men livräntans värde skulle
sjunka med 20 ä 25 procent. Liknande förhållanden skulle uppstå när det
gäller livräntor till personer, som fyllt 67 år.

De fall då livräntetagarnas ekonomiska läge på grund av den av utredningsmannen
föreslagna omläggningen av beskattningen skulle försämras
skulle enligt min mening bli alltför många och försämringarna stundtals
alltför stora. Jag anser mig därför icke kunna ansluta mig till förslaget.

För att livräntans värde efter avdrag för därå belöpande skatt ej skall
bli mindre än nu, har åtskilliga remissinstanser förordat en ytterligare uppräkning
av livräntebeloppen. Det bör emellertid erinras om att i vissa fall
skulle fordras en uppräkning av livräntans belopp med minst 1 000 kronor.
Vidare skulle det bli nödvändigt att höja livräntorna vid invaliditetsgrader
under 30 procent med 20 å 25 procent av livräntans belopp. Uppräkningar
av nu angiven storleksordning torde av olika skäl icke kunna
komma i fråga.

Det torde ej heller vara möjligt att genomföra det av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län ifrågasatta systemet med individuell uppräkning av

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

livräntorna i sådana fall, då livräntans reella värde på grund av omläggning
av beskattningen skulle minskas.

Inom finansdepartementet har undersökts om det skulle vara en framkomlig
väg att genomföra utredningsmannens förslag med vissa undantag.
Det har emellertid visat sig att även om detta i och för sig icke vore
tekniskt omöjligt beträffande vissa grupper livräntor, åtskilliga svårigheter
skulle uppstå för beskattningsmyndigheterna, om alla erforderliga undantag
skulle göras. Det har vidare beräknats att åtskilligt mer än hälften av
nu utgående livräntor skulle behöva undantagas enbart för att ej livräntetagarnas
läge jämfört med det nuvarande skulle bli försämrat. Jag kan med
hänsyn till dessa omständigheter ej förorda en sådan linje.

Med hänsyn till de komplikationer i olika hänseenden som eljest skulle
uppstå synes f. n. ingen annan utväg stå till buds än att bibehålla de nuvarande
reglerna i 32 § 2 mom. KL även i fortsättningen beträffande livräntor,
som utgår på grund av försäkring enligt ÖL eller lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar. Det bör i detta sammanhang påpekas, att
antalet sådana livräntor kommer att minska varje år och att dessa former
av livränta så småningom helt upphör.

Som framgått av det tidigare anförda har kapitalbelopp, som utgått i
stället för sådan livränta som beskattas allenast till reducerat belopp, i
praxis ansetts utgöra icke skattepliktig intäkt. En uttrycklig bestämmelse
härom torde böra intagas i anvisningarna till 19 § KL.

Förslag rörande beskattning av livräntor, som utgår enligt vad i
lag eller särskild författning stadgas

Översikt av lagstiftningen rörande dylika livräntor

Livränta vid sjukdom eller olycksfall har i åtskilliga fall utgått på
grund av stadgande i lag eller särskild författning. I propositionen nr
156/1955 har (s. 10—16) lämnats en redogörelse för åtskilliga sådana
författningar, vilka gäller för äldre skadefall men icke avser skadefall,
som inträffat efter ingången av år 1955. Livränta utgår dock fortfarande
på grund av dessa författningar. Det torde här icke vara nödvändigt att
återge dessa skiftande bestämmelser utan jag torde få hänvisa till nyssnämnda
redogörelse. Det bör emellertid nämnas att flertalet av ifrågavarande
författningar antingen hänvisade till motsvarande bestämmelser
i ÖL eller i varje fall medgav ersättning efter i stort sett samma grunder
som ÖL.

Vid sidan av YFL finns flera författningar innehållande bestämmelser,
enligt vilka livränta kan utgå vid olycksfall eller sjukdom, som inträffar
efter ingången av år 1955. De viktigaste av dessa bestämmelser är följande.

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

Enligt militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261) bestämmes
vid skadefall efter 1955 års ingång livräntebeloppet efter samma
grunder som gäller för livränta enligt YFL, varvid dock skall iakttagas
att den årliga arbetsförtjänsten i allmänhet icke får beräknas till lägre
belopp än 5 000 kronor. .

Enligt förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. in. kan livränta utgå
efter samma grunder som gäller med avseende å livränta enligt å FL, varvid
dock den årliga arbetsförtjänsten ej tages i beräkning i den mån den
överstiger 5 000 kronor.

Livränta utgår enligt förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,
med belopp, som skulle ha utgivits på grund av den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen, om denna gällt.

Promemorian

Utredningsmannen framhåller, att det i och för sig ej föreligger anledning
att tillämpa de principer, som gäller för beskattning av försäkringstagare,
när fråga är om livränta som utgår enligt vad i lag eller författning
är stadgat. Som skäl för nuvarande beskattning kan därför icke åberopas
den motivering som givits beträffande försäkringstagare för beskattning
enligt skalan i 32 § 2 mom. KL, nämligen att en del av de utfallande livräntebeloppen
utgöres av återbetalning av erlagda premier, för vilka avdrag
icke åtnjutits. Det synes utredningsmannen beträffande livräntor, som
utgår enligt vad i lag eller särskild författning är stadgat, principiellt vara
riktigare att antingen beskatta livräntans hela belopp eller ock helt undantaga
livräntebeloppen från beskattning, om ett sådant avsteg från eljest
vid beskattningen tillämpade principer kan motWeras av sociala eller andra
skäl.

Vidare anföres i promemorian, att den främsta anledningen till att de
legala livräntorna ansetts böra beskattas enligt den fallande skalan i 32 §
2 mom. KL torde ha varit att man önskat få samma beskattningsresultat
som beträffande livräntor enligt den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
Mellan dessa olika slag av livräntor har också förelegat stora likheter
såväl i fråga om förutsättningarna för att livränta skall utgå som beträffande
bestämmandet av livräntans belopp. Om emellertid den förordade
omläggningen av livräntor på grund av yrkesskadeförsäkringen eller
olycksfallsförsäkringen kommer till stånd, bör enligt utredningsmannen
om möjligt motsvarande omläggning vidtagas med avseende å de livräntor
som utgår enligt stadgande i lag eller särskild författning. För att icke
äldre livräntors reella värde genom den ändrade beskattningen skall minska,
bör emellertid en sådan omläggning genomföras endast i samband med en
3—-Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 166

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

uppräkning av livräntebeloppen. Utredningsmannen omnämner att möjligheterna
till en uppräkning av sådana livräntor för det dåvarande var
föremål för undersökning.

Remissyttrandena

I remissyttrandena anföres i stort sett samma synpunkter på beskattningen
av livräntor, som utgår enligt stadgande i lag eller särskild författning,
som enligt vad jag tidigare återgivit anförts rörande beskattningen
av livräntor enligt YFL respektive ÖL. Det tillstyrkes sålunda allmänt att
de livräntor, som kommer att utgå vid skadefall efter ingången av år 1955,
skall i sin helhet utgöra skattepliktig inkomst. Beträffande livräntor på
grund av tidigare inträffade skadefall förutsätter flertalet remissinstanser,
att en omläggning av beskattningen sker endast om livräntorna kan uppräknas
i sådan utsträckning, att deras värde efter avdrag för skatt blir
högre än tidigare.

Departementschefen

De materiella bestämmelserna rörande livränta, som enligt vad i lag eller
särskild författning är stadgat kan utgå på grund av skadefall efter 1955
års ingång, ansluter sig -— som av den tidigare redogörelsen framgår —
nära till bestämmelserna om livränta i YFL. Sådan legal livränta kan således
i regel utgå med lika högt belopp som livränta enligt YFL. Enda
undantaget utgör livränta enligt förordningen den 14 maj 1954 (nr 250)
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt
m. in., som ej kan överstiga 4 584 kronor.

I en denna dag anmäld proposition (nr 158) har chefen för socialdepartementet
föreslagit, att åtskilliga enligt lag eller särskild författning utgående
livräntor som utgår på grund av skadefall före år 1955 skall uppräknas i
samma omfattning som livräntor enligt ÖL.

Jag får vidare erinra om att chefen för försvarsdepartementet anmält
sin avsikt att förorda ändrade bestämmelser angående omreglering av ersättningar
till värnpliktiga och vissa andra grupper av militär personal.

Som utredningsmannen framhållit finns ej anledning att tillämpa de
principer, som gäller för beskattning av försäkringstagare, även beträffande
de legala livräntorna. Då dessa utgör ersättning för mistad arbetsförtjänst,
bör i princip livräntan i sin helhet utgöra skattepliktig intäkt.
Jag förordar därför att den ändring, som föreslagits skola ske med avseende
å beskattningen av livräntor på grund av yrkesskadeförsäkringen,
också göres tillämplig på de livräntor, som utgår enligt vad i lag eller särskild
författning stadgas.

De legala livräntor, som bedömts enligt före den 1 januari 1955 gällande
bestämmelser, kommer icke att till beloppet nämnvärt avvika från

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1955

livräntorna enligt ÖL, vilka enligt vad jag tidigare förordat fortfarande
skall beskattas till reducerade belopp. På grund härav bör — trots de invändningar
av principiell natur som kan resas häremot dessa legala
livräntor alltjämt beskattas till reducerat belopp enligt skalan i 32 §
2 mom. KL.

Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag
till lag om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. och anvisningarna till 19 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Harald Häggquist