Knngl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955
1
Nr 163
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående eftergivande
av viss återbetalning sskyldighet till statsverket; given
Stockholms slott den 25 mars 1955.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ivar Persson
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 mars 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, följande.
I skrivelse den 3 mars 1954 har länsstyrelsen i Stockholms län hemställt,
att Kungl. Maj:t ville befria vissa angivna tjänstemän vid länsstyrelsen
från dem i vederbörlig ordning i egenskap av redogörare ålagd skyldighet
att till statsverket återbetala vissa belopp, som under åren 1947—51 av
länsstyrelsen utanordnats i tillfällig löneförbättring, dyrtids- och kristillägg
samt särskilt lönetillägg till vissa liirare vid Djursholms och Saltsjöbadens
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 163
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955
samskolor. Motsvarande framställning har den 23 augusti 1954 gjorts av
länsstyrelsen i Värmlands län beträffande vissa belopp, som av denna länsstyrelse
utbetalats som särskilt lönetillägg för budgetåren 1948/51 till lärare
vid Lundsbergs skola. Den ålagda återbetalningsskyldigheten avser ett
sammanlagt belopp av 421 647 kronor 23 öre, varav 389 380 kronor 23 öre
faller på tjänstemän vid länsstyrelsen i Stockholms län och återstoden på
tjänstemän vid länsstyrelsen i Värmlands län.
Ifrågavarande privatläroverk tillhör den grupp av skolor, för vilka numera
gäller stadgan för de statsunderstödda privatläroverken. För dessa
har från och med den 1 juli 1951 genomförts en lönereglering och samtidigt
införts ett nytt statsbidragssystem, varigenom de äldre formerna av statsbidrag
till skolorna och deras lärare ersatts med ett enhetligt bidrag. I förevarande
ärende är det de äldre bestämmelserna, som är aktuella, och jag
torde därför till en början få i erforderlig omfattning redogöra för tillkomsten
av dessa bestämmelser och för deras avfattning.
Tillfällig löneförbättring åt vissa lärare vid privatläroverk
utgick under den i ärendet aktuella tiden enligt bestämmelser i kungörelsen
1925: 327 med de ändringar, som vidtagits däri dels år 1941, då löneförbättringsbeloppen
höjdes och samtidigt differentierades efter dyrort (kung.
1941:404), dels år 1946, då en ny höjning av beloppen företogs (kung.
1946:548). Delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkom den, som
under ett budgetår eller någon del därav var anställd i egenskap av föreståndare,
ämneslärare med full tjänstgöring, timlärare eller övningslärare
vid sådan enskild mellanskola, högre flickskola eller högre goss- eller samskola,
som åtnjöt understöd från vederbörligt i riksstaten uppfört anslag.
Enligt mom. 2 i kungörelsen indelades lärarpersonalen i två grupper, A
och B. Till grupp A hänfördes kvinnliga föreståndare, flertalet kvinnliga
ämneslärare med full tjänstgöring samt timlärare och övningslärare. Till
grupp B hänfördes manliga föreståndare, manliga ämneslärare med full
tjänstgöring samt vissa kvinnliga lärare med full tjänstgöring. Löneförbättringens
belopp angavs i tabeller i samma moment av kungörelsen.
Den tillfälliga löneförbättringen fick, såvitt gällde kvinnlig föreståndare
eller ämneslärare (grupp A), utgå allenast i den mån löneförbättringen,
tillsammans med vederbörandes övriga löneförmåner vid tjänsten vid av
skolöverstyrelsen verkställd prövning befunnits icke uppgå till högre belopp
än avlöningen till kvinnlig rektor respektive ämneslärare i motsvarande
åldersgrupp och på samma dyrort vid jämförlig kommunal flickskola. Denna
bestämmelse — den s. k. maximeringsregeln — tillkom 1941, dock att
föreskriften att prövningen skulle verkställas av skolöverstyrelsen tillädes
först år 1946.
För lärare i grupp B gällde, att den tillfälliga löneförbättringen — då
Kungl. Maj:t efter prövning av vederbörande skolas ekonomiska förhål
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955
landen funnit särskilt vägande skäl därtill föranleda — kunde utgå med
högre belopp än som angivits i vederbörlig tabell, doek med högst 2 500
kronor till varje befattningshavare.
Den tillfälliga löneförbättringen skulle rekvireras och utbetalas enligt
de föreskrifter, som gällde för de särskilda bidragen till löne- och ålderstillägg
åt lärarinnorna. Utanordningen ankom på vederbörande länsstyrelse.
Dyrtids- och kristillägg utgick med viss procent av ett bidragsunderlag,
i vilket bland annat ingick 2/3 av den tillfälliga löneförbättringen.
Även dessa tillägg utbetalades av länsstyrelsen efter rekvisition.
Särskilt lönetillägg infördes år 1947 och utgick för budgetåret
1946/47 enligt bestämmelser i kungörelsen 1947: 96 och för budgetåret
1947/48 enligt bestämmelser i kungörelsen 1947:381, vilken sistnämnda
kungörelse fick tillämpning även för budgetåren 1948/51. Det särskilda
lönetillägget tillkom lärare vid statsunderstött privatläroverk, vilken åtnjöt
tillfällig löneförbättring enligt kungörelsen 1925: 327. Tilläggets storlek,
som för olika lärarkategorier angavs i 2 § av respektive kungörelser,
ändrades redan från och med budgetåret 1947/48, i det de ursprungliga beloppen
då fördubblades.
För föreståndare och ämneslärare med full tjänstgöring vid privatläroverk
gällde beträffande särskilt lönetillägg den maximeringsregeln att dylik
lärare fick åtnjuta särskilt lönetillägg allenast i den mån detta, tillsammans
med lärarens övriga löneförmåner vid tjänsten, prövades icke
uppgå
a) beträffande lärare, som i fråga om tillfällig löneförbättring hänfördes
till nyss angivna grupp A, till högre belopp än avlöningen till kvinnlig
rektor respektive ämneslärare med jämförlig kompetens och tjänsteställning
i motsvarande åldersgrupp och på samma dyrort vid jämförlig kommunal
flickskola samt
b) beträffande annan lärare till högre belopp än avlöningen till rektor
respektive ämneslärare med jämförlig kompetens och tjänsteställning i motsvarande
åldersgrupp och på samma dyrort vid jämförligt allmänt läroverk.
Här avsedd prövning skulle verkställas av skolöverstyrelsen.
Dyrtids- och kristillägg utgick icke på det särskilda lönetillägget.
Rekvisition och utanordning av medel avseende
Djursholms sam sko la. På sätt framgår av en till handlingarna
i ärendet hörande sammanställning har länsstyrelsen i Stockholms län för
budgetåren 1946/51 till drätselkammaren i Djursholms stad i vad avser
den av staden ägda samskolan i tillfällig löneförbättring samt dyrtidsoch
krisstillägg härå för vissa kvinnliga ämneslärare ävensom i särskilt
lönetillägg för såväl manliga som kvinnliga ämneslärare utanordnat —
såvitt här kommer i fråga — 372 405 kronor 23 öre. Utanordningen har
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955
skett efter rekvisition av rektor och sedan skolöverstyrelsen tillerkänt vederbörande
löneförbättring eller lönetillägg att utgå »på de villkor och
i den ordning», som angåves i vederbörliga författningar. I skolöverstyrelsens
beslut har angivits befattningshavarens namn, jämförlig tjänst vid
kommunal flickskola, den ortsgrupp vartill Djursholm hänförts, och, i
åtskilliga fall under rubriken »Tillerkänd löneförbättring», maximibeloppet
härför enligt kungörelsen. I några fall har icke angivits det belopp, varmed
tillfällig löneförbättring skulle utgå. Motsvarande gäller i fråga om besluten
om särskilt lönetillägg.
Såvitt framgår av en inom länsstyrelsen i Stockholms län upprättad
promemoria i ärendet synes för de kvinnliga ämneslärarna vid Djursholms
samskola i tillfällig löneförbättring för ifrågavarande budgetår 1946/51 i
regel ha rekvirerats maximibeloppen enligt kungörelsen. Undantag utgör
budgetåret 1946/47, då för varje befattningshavare rekvirerats ett belopp,
motsvarande skillnaden mellan maximibeloppet och det belopp varmed
vederbörandes avlöningsförmåner från skolan överstigit motsvarande befattningshavares
avlöningsförmåner vid kommunal flickskola. Det särskilda
lönetillägget har däremot för budgetåren 1946/50 reducerats på
sätt nyss angivits beträffande löneförbättringen för 1946/47. Förklaringen
härtill torde enligt promemorian vara, att de båda löneförmånerna betraktats
som ett enda statsbidrag, vilket skulle utgå efter eventuell reducering
med det belopp, varmed lärarinnans lön översköt lönen vid kommunal
flickskola. För budgetåret 1950/51 har för de kvinnliga ämneslärarna rekvirerats
maximibeloppen av särskilt lönetillägg enligt kungörelsen.
Till övriga lärare synes för samtliga budgetår ha rekvirerats maximibeloppen
av särskilt lönetillägg.
Till de kvinnliga ämneslärarna har jämväl rekvirerats dyrtids- och kristillägg,
som beräknats bland annat på de belopp, som utgått i tillfällig
löneförbättring.
De rekvirerade beloppen har utanordnats av länsstyrelsen.
Rekvisition och utanordning av medel till Saltsjöbadens
sa in skol a. Beträffande denna skola, vilken äges av
Saltsjöbadens köping, avser ifrågavarande utbetalningar endast särskilt
lönetillägg till andra lärare än kvinnliga ämneslärare för budgetåren
1947/48 och 1950/51. Det sammanlagda beloppet uppgår till 16 975 kronor.
I skolöverstyrelsens beslut har maximibeloppet av tillägget upptagits
under rubriken »Tillerkänt särskilt lönetillägg». Även här har nyssnämnda
förbehåll om iakttagande av kungörelsens villkor gjorts.
Maximibeloppen har rekvirerats och utbetalats.
Rekvisition och utanordning av medel till Lundsbergs
skola. Även beträffande denna skola, vilken äges av en stiftelse,
avser de i ärendet ifrågavarande utbetalningarna endast särskilt löne
-
5
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 163 år 1955
tillägg. Skolöverstyrelsen har för vart och ett av budgetåren 1948/51 tillerkänt
vissa angivna lärare särskilt lönetillägg att utgå på de villkor och
i den ordning, som angives i kungörelsen 1947:381. Det belopp, som utanordnats,
uppgår till sammanlagt 32 267 kronor, men länsstyrelsen i Värmlands
län har — under hänvisning till att vissa av de ifrågavarande lärarna
uppburit löner, som faktiskt överstigit motsvarande statliga löner med ett
.sammanlagt belopp av 2 184 kronor — inskränkt sin hemställan om eftergift
av ålagd betalningsskyldighet till att gälla sammanlagt 30 083 kronor.
Det må här anmärkas, att någon motsvarande inskränkning icke gjorts
av länsstyrelsen i Stockholms län.
Anmärkningar mot utbetalningarna. Mot förutnämnda
utbetalningar har anmärkningar gjorts av riksräkenskapsverkets revision,
som därvid åberopat, att maximeringsregeln bort medföra, att utbetalningar
icke skulle ha skett. Såvitt angar Djursholms och Saltsjöbadens samskolor
har sexton av anmärkningarna riktats dels mot de tjänstemän vid
skolöverstyrelsen, vilka deltagit i besluten om tillfällig löneförbättring och
särskilt lönetillägg, dels alternativt mot de tjänstemän vid länsstyrelsen
i Stockholms län, vilka deltagit i anordningsbesluten eller tillstyrkt anordningarna,
medan tio anmärkningar riktats enbart mot tjänstemän vid
nämnda länsstyrelse. I vad gäller Lundsbergs skola har anmärkningarna
riktats mot såväl tjänstemän vid skolöverstyrelsen som tjänstemän vid
länsstyrelsen i Värmlands län.
Riksräkenskapsverket har i samtliga fall med gillande av anmärkningarna
mot länsstyrelsetjänstemännen förpliktat dessa att gemensamt eller
vilken gälda gitte, ersätta statsverket de anmärkta beloppen dock med rätt
att hos vederbörande söka sitt åter efter befogenhet. De av riksräkenskapsverkets
revision mot vissa tjänstemän i skolöverstyrelsen framställda anmärkningarna
har däremot, enligt vad som inhämtats under hand, icke
fullföljts.
Riksräkenskapsverkets utslag har överklagats i kammarrätten, som ej
funnit skäl att göra ändring i de överklagade utslagen. Målen har av kammarrätten
hänförts till anmärkningsmål rörande avlöningsförmån, och kammarrättens
utslag kan därför icke överklagas.
Tolkning och tillämpning av maximeringsregeln.
De anmärkningar mot utbetalningarna av tillfällig löneförbättring in. m.,
som här är i fråga, sammanhänger med den maximeringsregel, som enligt
vad nyss sagts gällde såväl för utbetalning av tillfällig löneförbättring och
därmed också av dyrtids- och kristillägg till kvinnliga föreståndare och
ämneslärare med full tjänstgöring (grupp A) som för utbetalning av särskilt
lönetillägg till både manliga och kvinnliga föreståndare och ämneslärare
med full tjänstgöring. Såvitt framgår av handlingarna i ärendet har
olika meningar gjorts gällande av de olika ämbetsverken (och i vad gäller
skolöverstyrelsen även inom verket) angående tolkningen av nämnda re
-
6
Kangl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955
gel. Vidare synes skolöverstyrelsen och länsstyrelserna ha haft olika uppfattningar
om innebörden av föreskriften, att den i maximeringsregeln avsedda
jämförelsen mellan den faktiskt utgående lönen och motsvarande
lön vid kommunal flickskola (respektive allmänt läroverk) skulle verkställas
av skolöverstyrelsen. I huvudsak synes de olika uppfattningar, som
kommit tillsynes, kunna angivas på följande sätt.
1. Den av läraren uppburna lönen var lägre än »jämförelselönen». I
detta fall synes icke någon meningsskiljaktighet ha rått därom, att statligt
bidrag skulle utgå med så stort belopp, som erfordrades för att täcka mellanskillnaden.
2. Den av läraren uppburna lönen var högre än »jämförelselönen». Enligt
den mening, som kommit till uttryck i riksräkenskapsverkets utslag
i anmärkningsmålen, borde i detta fall maximeringsregeln för de av densamma
berörda lärarna ha tolkats så, att varken tillfällig löneförbättring,
dyrtids- och kristillägg därå eller särskilt lönetillägg fått utgå. En annan
tolkning är, att nämnda tillägg visserligen bort få utgå men bort reduceras
med sammanlagt det belopp, varmed den uppburna lönen överstigit »jämförelselönen».
3. Den av läraren uppburna lönen uppgick till samma belopp som
»jämförelselönen». Ej heller i detta fall borde enligt riksräkenskapsverkets
mening ifrågavarande statliga lönetillskott ha utgått. Enligt en annan uppfattning
däremot borde det förhållandet, att läraren av skolan erhållit lika
hög lön som »jämförelselönen», betraktas som om skolan förskotterat de
statliga lönetillskotten och därför själv ägt inkassera desamma efterhand
som de utbetalats.
4. Jämförelsen mellan den faktiska lönen och jämförelselönen. Den
prövning i detta hänseende, som enligt författningarna ålegat skolöverstyrelsen,
synes regelmässigt ha utmynnat i ett beslut av överstyrelsen, i
vilket under rubriken »Tillerkänd tillfällig löneförbättring/särskilt lönetillägg»
för varje lärare angivits ett löneförbättrings- respektive ett lönetilläggsbelopp.
Därjämte har i besluten angivits, att de beslutade beloppen
skulle utgå »på de villkor och i den ordning», som angåves i vederbörlig
författning. Det vill synas som om överstyrelsen med besluten,
trots deras formulering, icke avsett annat än att klargöra i vad mån någon
skillnad förelåg mellan storleken av den faktiska lönen och »jämförelselönen»
och alltså icke att fastställa storleken av den tillfälliga löneförbättringen
eller det särskilda lönetillägget. Inom länsstyrelserna åter synes överstyrelsens
beslut ha uppfattats som fastställande i enlighet med författningarnas
ordalydelse av löneförbättrings- och lönetilläggsbeloppen, varför
någon prövning i detta hänseende icke ålåge länsstyrelserna. I anmärkningsprocessen
har länsstyrelsetjänstemännen till sitt friande hänvisat till
att redogöraransvaret bort åvila de tjänstemän vid skolöverstyrelsen, som
deltagit i besluten om tillfällig löneförbättring och särskilt lönetillägg, me
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955
dan dessa tjänstemän förmenat sig fria från redogöraransvar på grund av
nyssnämnda, i besluten intagna förbehåll om iakttagande av kungörelsernas
villkor.
I fråga om den närmare motiveringen för de nu angivna olika standpunkterna
liksom i viss mån i fråga om preciseringen av desamma torde
jag vidare få anföra följande.
Riksräkenskapsverkets utslag i anmärkningsmalen innefattar icke annan
motivering än att de anmärkta beloppen enligt bestämmelserna i vederbörliga
författningsrum icke bort utgå, eftersom de faktiskt uppburna lönebeloppen
överensstämt med eller överstigit »jämförelselönernas» belopp.
Emellertid har inom ämbetsverket upprättats en promemoria, i vilken redogjorts
för vissa uttalanden av 1944 års lönekommitté för privatläroverken,
statskontoret och skolöverstyrelsen ävensom för den ståndpunkt, som i
olika sammanhang intagits av Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen i frågor
angående tillfällig löneförbättring och särskilt lönetillägg. Innehållet i denna
promemoria synes vara den bakgrund, mot vilken riksräkenskapsverkets
utslag i anmärkningsmålen bör ses. Avgörande för ämbetsverkets inställning
synes ha varit, att de olika lönetillägg, beträffande vilka maximeringsregeln
direkt eller indirekt var tillämplig, var konstruerade som lönetilllägg
till lärarna — och alltså icke som statsbidrag till skolorna — samt att
de utgick oberoende av de olika skolornas ekonomiska resurser.
I särskild skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 juli 1950, vilken skrivelse
ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd, har skolöverstyrelsen framlagt
sin uppfattning av hur nu ifrågavarande bestämmelser rimligen bör
tolkas samt hemställt om förtydligande bestämmelser i ämnet. Under hänvisning
till att maximeringsregeln infördes först 1941 i samband med att
den tillfälliga löneförbättringens belopp höjdes anför överstyrelsen bland
annat följande.
Av förarbetena till riksdagsbeslutet rörande höjning av den tillfälliga
löneförbättringen (prop. 1941:118) framgår, att undervisningsväsendets
lönenämnd ansett en bestämmelse böra införas för att förhindra, att en
lärarinna genom avlöningsförbättringen i ett eller annat fall erhölle högre
lön än motsvarande lärarinna vid kommunal flickskola, detta pa grund av
storleken i vissa fall av de tillägg till de författningsenligt utgående minimilönerna,
som vanligen förekommer inom privatläroverken. Departementschefen
framhöll, att statsbidragen till kvinnliga lärares avlöning hittills
utgått utan hänsyn till de olika skolornas ekonomiska resurser i övrigt.
»Någon ändring av denna princip» anförde departementschefen »synes icke
nu kunna ifrågasättas, ehuru förhållandena, såsom av utredningen framgår,
skiftar ganska väsentligt i de enskilda fallen. Dock torde försiktighetsvis
i anslutning till vad undervisningsväsendets lönenämnd föreslagit
böra uppställas ett allmänt villkor av innebörd, att den tillfälliga löneförbättringen
tillika med vederbörande lärarinnas övriga löneförmåner icke
må uppgå till högre belopp än avlöningen till lärarinna vid kommunal flickskola
i motsvarande åldersgrupp på samma dyrort».
Av det anförda torde framgå, att avsikten i varje fall icke vant alt
8 Kungl. Majds proposition nr 163 år 1955
försämra statsbidragen till privatläroverken. Detta skulle emellertid bliva
fallet, om enligt nksräkenskapsverkets tolkning ingen tillfällig löneförbättung
skulle utga för lärarinna vid privatläroverk, som redan enligt avtal
med sina lärare till dem utbetalar samma löner som vid kommunal flickskola.
Aven de 1 500 (respektive 1 200) kronor jämte därå utgående tilllagg,
som tidigare utgått för en lärarinna vid en skola, skulle ju enligt
nksräkenskapsverkets princip skolan förlora. Meningen med maximiregeln
synes emellertid endast ha varit att förhindra att genom förhöjningen av
löneförbättringen en lärarinna finge högre lön än motsvarande lärarinna
\ id kommunal flickskola. Detta skulle i visst fall ske, om till lärarinnans
av skolan garanterade lön lades den förhöjda tillfälliga löneförbättringen.
Men enligt överstyrelsens mening är det svnnerligen (skäligt och ej i strid
med bestämmelsernas syfte, att förhöjningen i de fall, där motsvarighet
i lön genom huvudmannen redan åstadkommits, tillfaller huvudmannen,
\ arigenom för denne de särskilda kostnaderna för lönetilläggen minskas i
motsvarande mån. Tilläggen skulle i så fall kunna betraktas såsom av
huvudmannen förskotterade statsbidrag till löneförbättringen.
I en i anmärkningsprocessen av de berörda tjänstemännen i skolöverstyrelsen
avgiven förklaring, vilken avser utbetalningarna till Lundsbergs
skola, har vidare anförts bland annat följande.
„ Skolan hade givetvis varit oförhindrad att med lärarna avtala, att de skulle
atnjuta en lön, som understeg motsvarande statliga och kommunala lärare8
i011 rne<1. så st?.rt belopp, att löneskillnaden täcktes av den tillfälliga
löneförbättringen jämte därå utgående dvrtidstillägg och kristillägg samt
av det särskilda lönetillägget. I så fall hade någon anmärkning mot utbetalande
av tillägg icke kunnat framställas. Dylika anställningsavtal har
tillämpats av åtminstone en skola. Ifrågavarande tillägg skall enligt författnmgaina
utga till lärarna, icke till skolorna. Det har emellertid ofta
dröjt en god bit in på läsåret, innan vederbörliga statliga myndigheter fattat
beslut om dessa tillägg och ännu längre tid innan de hunnit utanordnas.
Lararna skulle då kommit i en ganska prekär situation, om icke skolorna
forskotterat dem denna ersättning. Att dessa tillägg av denna anledning
icke skulle utgå har oss veterligen icke ens ifrågasatts. Härigenom har tillläf>£cn
i praktiken ofta fatt karaktären av statsbidrag till skolorna.
Beträffande det särskilda lönetillägget har 1944 års lönekommitté (1947
ars statsverksproposition, 8 huvudtiteln s. 320) uttalat, att särskilt lönetillägg
må utgå endast i den mån den sammanlagda avlöningen, det särskilda
lönetillägget däri inberäknat, icke överstiger vad motsvarande beiattnmgshavare
vid statliga eller statsunderstödda kommunala läroanstalter
åtnjuter. Departementschefen uttalade i anslutning härtill, att åtgärder
borde vidtagas för att för nästa budgetår (1947/48) tillförsäkra nu
lfragavarande befattningshavare en förbättring å löneförmånerna, i huvudsak
motsvarande den, som den allmänna löneregleringen komme att medföra
för lärare vid statliga läroverk och högre kommunala skolor.
Överstyrelsen har behandlat denna fråga i cirkulär till föreståndarna vid
de statsunderstödda privatläroverken den 10 oktober 1947, varigenom
vissa formulär för rekvisition av ifrågavarande tillägg fastställdes."] anV-''nrcirkuläret
framhöll överstyrelsen, att belopp, motsvarande
tillfällig löneförbättring jämte därå utgående dyrtids- och kristillägg samt
särskilt lönetillägg, som skolan utbetalade i avbidan på beslut om dessa
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1055
ersättningar, skulle ingå i uppgifterna om lönesummorna. Överstyrelsen
räknade med att privatläroverk för läsåret 1947/48 i många fall faktiskt
utbetalade belopp, som motsvarade den tillfälliga löneförbättringen 1946/47.
I varje fall torde skolorna utbetala tillfällig löneförbättring med de tidigare
lägre beloppen enligt kungörelsen 1941: 404. Enligt överstyrelsens mening
borde en sådan förskottering icke föranleda sänkning av den av statsmedel
utgående tillfälliga löneförbättringen. Beträffande det särskilda lönetillägget
framhöll överstyrelsen, att en del skolor trots ansträngd ekonomi
beviljat provisoriskt lönetillägg i avvaktan på höjning av statsbidraget.
I vissa fall kunde det särskilda lönetillägget helt eller delvis få ersätta skolans
provisoriska lönetillägg.
Genom sitt cirkulär har överstyrelsen för sin del accepterat det sedan
flera år av skolorna tillämpade förskottssystemet beträffande lönetilläggen.
Överstyrelsen ansåg nämligen, att frågan, om tillägg skulle utgå, rimligen
icke skulle bero på skolstyrelsernas förmåga att ordna lärarnas löneförhållanden
på ett formellt oklanderligt sätt utan att det sakliga läget borde
vara avgörande. Även om denna ståndpunkt icke accepteras, kvarstår dock
den omständigheten, att skolorna genom cirkuläret av en central myndighet
bibragts den uppfattningen, att tilläggen kunde anses ingå i lönen,
utan att uttryckligt förbehåll därom gjordes i anställningsavtalen. Hade
överstyrelsen i sitt cirkulär förklarat, att utbetalade lönebelopp icke kunde
anses ‘inkludera förskott på tilläggen, hade skolorna givetvis till redovisningsåret
1948/49 ändrat lönevillkoren för lärarna i formellt hänseende
på sådant sätt, att tilläggen kunnat utgå.
I sista hand ankommer avgörandet av denna fråga på allmän domstol.
Det torde föreligga risk, att allmän domstol icke skulle strikt hålla sig
till en formell tolkning av författningsföreskrifterna, icke minst med hänsyn
till vad departementschefen anfört år 1947 (statsverkspropositionen, 8 huvudtiteln
s. 319) och till överstyrelsens nämnda cirkulär. Om förvaltningsmyndigheterna
fastställer anmärkningen, kan vederbörande redogörare komma
i ett svårt läge. Skulle skolan vägra återbetala beloppen ifråga, kan
nämligen redogörarna riskera, att allmän domstol vid rättegång mot skolan
ogillar redogörarens talan.
Av anförda skäl finner vi anmärkningen även ur sakliga synpunkter
icke vara motiverad.
Försök att återkräva de utdömda beloppen. Sedan
länsstyrelsen i Stockholms län framställt krav mot Djursholms samskola
om återbetalande av vissa för mycket utbetalade belopp, har styrelsen för
sam skolan förklarat sig icke ämna erlägga de fordrade beloppen annat än
efter åläggande av allmän domstol. Till grund för sin vägran att ersätta
beloppen har styrelsen anfört bland annat följande.
Revisionens i anmärkningsmålet hävdade uppfattning grundar sig på
två skäl. Det första är, att den tillfälliga löneförbättringen enligt därom
gällande författningar är konstruerad som en löneförmån, som lärarinnorna
uppbär direkt från staten, icke som ett till vederbörande skola utgående
statsbidrag. Det andra är, att ifrågavarande lärarinnor enligt gällande avlöningsreglemente
för lärare vid Djursholms samskola är tillförsäkrade lön
»enligt de löneplaner och övriga bestämmelser som gäller vid kommunala
flick- eller mellanskolor i Stockholm», utan att därvid gjorts något förbehåll
om avräkning av lärarinnorna direkt från staten tillkommande förmåner.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1955
Om båda dessa skäl torde utan överdrift kunna sägas, att de gör ett
utomordentligt formellt intryck. Visserligen synes den tillfälliga löneförbättringen
vara tänkt som en direkt till lärarinnorna från staten utgående
löneförmån, men i verkligheten utbetalas den icke till dem utan till skolan.
För utbetalning till lärarpersonal mottager sålunda skolan två former av
tillskott genom statsmedel, dels »statsbidrag» såsom bidrag till lärarinnornas
löne- och ålderstillägg, dels »tillfällig löneförbättring». Det torde då
innebära oskäligt höga krav på en skolas ledning och på dess ägare att
begära, att dessa skall inse, att det regelbundet utgående statsbidraget och
de bidrag från staten, som betraktas såsom en »tillfällig löneförbättring»,
är med avseende på skolans ställning till desamma helt skilda. Vid Djursholms
samskola, liksom säkerligen vid flertalet andra privatskolor, har
denna formella skillnad icke beaktats, utan den tillfälliga löneförbättringen
har i formellt hänseende förvaltningsmässigt behandlats alldeles som ett
statsbidrag. Det är också riktigt, att i skolans avlöningsreglemente icke
gjorts något förbehåll om avräkning av lärarinnorna direkt från staten
tillkommande förmåner. Men det är höjt över varje tvivel, att så skulle
hava skett, om man haft klart för sig den tillfälliga löneförbättringens karaktär
av sådan direkt utgående förmån, och att man aldrig avsett, att
lärarinnornas lön genom tillskott från andra håll skulle kunna stiga utöver
den nivå, som angivits i avlöningsreglementet.
Revisionens båda formella skäl har i den administrativa process, som
förts, godtagits först av riksräkenskapsverket och nu senast av kammarrätten.
Styrelsen, som känner sig övertygad om att det därigenom framkomna
resultatet varken står i överensstämmelse med den tillämpade bestämmelsens
andemening eller motsvarar rättvisans krav, kan dock icke
tänka sig annat än att en friare och mera verklighetsbetonad bedömning
skulle stå att vinna, om frågan komme att prövas av de allmänna domstolarna.
En sådan prövning kan som bekant erhållas, om de i anmärkningsprocessen
dömda genom stämning till allmän domstol anhängiggör
talan mot styrelsen om utbetalning till dem av de belopp, som de i anmärk -ningsprocessen förpliktats ersätta statsverket.»
Frågan om eftergivande av statsverkets fordringar.
Länsstyrelsen i Stockholms lön har till stöd för sin framställning om
eftergivande av statsverkets nu ifrågavarande fordringar i anledning av
utbetalningar av länsstyrelsen åberopat skolöverstyrelsens i det föregående
återgivna framställning om förtydligande bestämmelser. I en inom länsstyrelsen
upprättad promemoria har därjämte framförts bland annat följande
synpunkter.
1. Den tolkning av hithörande författningar, som legat till grund för
utanordningsbesluten, synes icke orimlig. Utom av skolorna och länsstyrelsen
har den omfattats av skolöverstyrelsen.
2. Den av kammarrätten antagna tolkningen medför, att skolor, som
velat bereda sina lärare en direkt garanti rörande löneförmånerna, kommit
i ett sämre läge än skolor, där sådan icke lämnats.
3. Tolkningssvårigheterna synes till dels ha uppstått genom den oklarhet
som rått, huruvida fråga varit om ett statsbidrag till skolorna eller en
avlöningsförmån till lärarna. Det synes fullt förklarligt, att de skolor, som
reglerat lärarnas löner i avlöningsreglementen eller eljest, underlåtit att
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955
däri intaga förbehåll om att från staten direkt utgående avlöningsförmåner
skulle tillfalla skolan, något som med all sannolikhet skulle fritagit vederbörande
från eventuell återbetalningsskyldighet. Speciellt beträffande
Djursholms samskola, i vars avlöningsreglemente en bestämmelse av sådan
karaktär varit föreslagen men strukits av redaktionella skäl, verkar den
nu antagna tolkningen orimlig.
4. Tillfällig löneförbättring synes — såvitt av här tillgängliga handlingar
framgår — sedan maximiregelns tillkomst 1941 ha utanordnats i enlighet
med den nu underkända tolkningen. Först genom den första av de hithörande
anmärkningarna på sommaren 1950 har riktigheten av denna
tolkning ifrågasatts.
5. Eftersom nytt statsbidragssystem för de statsunderstödda privatskolorna
nu genomförts, saknar tolkningen av bestämmelserna framtida
betydelse. Ett särskilt anslag för täckande av de till återbetalning anmärkta
beloppen skulle också vara en engångsföreteelse.
6. Den omständigheten, att tjänstemännen hos två myndigheter i iorevarande
ärenden intagit redogörarställning, och den förståeliga missuppfattningen
hos länsstyrelsens tjänstemän angående innebörden av skolöverstyrelsens
beslut och vad som därigenom kunde anses prövat torde
utgöra ytterligare ett skäl för att ifrågavarande kostnader bör täckas genom
särskilt anslag. Anmärkningsprocessens utgång synes också giva anledning
till vissa reflexioner. Även om man godtager den åsikten, att det
ålegat länsstyrelsen att slutligt överpröva tillämpningen av maximiregeln
på grund av förbehållen i skolöverstyrelsens beslut, kan rimligen denna
prövning endast ha avsett faktiska omständigheter t. ex. att befattningshavarnas
löner icke höjts etc. I alla de fall, där de faktiska omständigheterna
förblivit oförändrade, synes i vart fall ansvaret ha bort åvila tjänstemännen
vid skolöverstyrelsen. Motsatsen skulle nämligen innebära, att
förbehållen i besluten skulle ha avsett, att länsstyrelsen skulle varit skyldig
att ur rättslig synpunkt överpröva skolöverstyrelsens beslut d. v. s. att
författningen givits en riktig tolkning. Oaktat vad som anförts i anmärkningsprocessen
kan man på grund av vad nu anförts icke fritaga sig från
intrycket, att förbehållen i skolöverstyrelsens beslut avsett vissa andra i
författningarna angivna villkor angående skolarbetets ordnande m. m.
7. Såsom styrelsen för Djursholms samskola och tjänstemännen i skolöverstyrelsen
anfört kan det anses tvivelaktigt, huruvida allmän domstol
kan komma att ådöma skolans styrelse betalningsskyldighet för beloppen.
Eftersom i anmärkningsmålen godtagits åsikten, att fråga är om lärarna
tillkommande statliga avlöningsförmåner, kan ifrågasättas, huruvida icke
en eventuell regresstalan bör riktas mot vederbörande lärare. En sådan
åsikt har framskymtat vid underhandlingarna om återbetalning.
Länsstyrelsen i Värmlunds län anför bland annat följande.
Länsstyrelsen anser, att lönetillägg bör utgå till de lärare vid Lundsbergs
skola, viika därigenom icke kommer att erhålla högre lön än vad lärare
med motsvarande kompetens och i motsvarande befattning vid allmänt
läroverk åtnjuter i lön enligt motsvarande dyrortsgrupp. Avsikten med
införandet av rätten till lönetilläggen har ju oförtydbart varit att åvägabringa
ett likställande i lönehänseende av lärarna vid privatläroverken och
de allmänna läroverken på sätt detta kommit till uttryck i här tidigare
åberopade förfatluingsrum. Då i författningen säges, att »lärare må åtnjuta
särskilt lönetillägg allenast i den män detta tillsammans med lära
-
12
Kuru/I. Maj:ts proposition tit 163 år 1955
rens övriga löneförmåner vid tjänsten prövas icke uppgå etc.» är den avgörande
tiden för vad lärarna uppbar i löneförmåner vid tjänsten budgetaret
1947/1948 samt, allt eftersom författningsbestämmelserna förlängts
till sin giltighet, respektive budgetår därefter. Under var och en av dessa
tider uppbar ej lärarna vid Lundsbergs skola — om hänsyn ej tages till
förskottsvis utbetalade lönetillägg — löner till belopp, som uteslöt tillerkännande
av lönetillägg, helt eller i viss utsträckning, men de var genom
anställningsavtal vid skolan tillförsäkrade löneförmåner till belopp motsvarande
dem vid allmänna läroverk utgående. Men denna tillförsäkran
byggde givetvis på förutsättningen, att skolan skulle såsom sådan äga
uppbära de statsbidrag, som till bestridande av lärarlönerna kunde komma
att beviljas. Med utgångspunkt härifrån utbetalade skolan från och
med budgetåret 1947/48 förskottsvis av tillgängliga medel lönetillägg till
lärarna i enlighet med kungörelsen om dylika tillägg, vilken trädde i kraft
från och med budgetåret 1947/48. Hade den omständigheten redan från
början stått klar för skolans ledning, att statsbidraget i detta fall icke var
ett statsbidrag till skolan utan ett till de enskilda lärarna i form av personliga
lönetillägg utgående statsbidrag, hade självfallet skolan och lärarna
tillagt dem emellan ingångna anställningsavtal den i sakens natur liggande
innebörden, att lärarna tillförsäkrades löner, vilka jämte de personliga lönetilläggen
motsvarade jämförliga lärarlöner vid de allmänna läroverken.
Och denna innebörd hade likaså självfallet föranlett tillägg till eller ändring
i gällande eller nytillkomna anställningsavtal — allt, såsom nämnt, under
förutsättning, att det verkliga sakläget hade varit för skolans ledning
uppenbart.
I yttrande över den av länsstyrelsen i Stockholms län gjorda framställningen
anför riksräkenskapsverket i huvudsak följande.
Genom riksräkenskapsverkets utslag, vilka fastställts av kammarrätten,
har redogörarna vid länsstyrelsen i Stockholms län förpliktats återbetala
389 380 kronor 23 öre. Av det felaktigt utanordnade beloppet har Djursholms
stad uppburit 372 405 kronor 23 öre och Saltsjöbadens köping återstoden
eller 16 975 kronor. De ersättningsskvldiga redogörarnas regresstalan
skulle uppenbarligen komma att rikta sig mot ifrågavarande kommuner,
vilka är ägare av skolorna. Riksräkenskapsverket anser det emellertid
rimligt, att redogörarna befrias från återbetalning av de anmärkta
beloppen. I fråga om kommunerna torde däremot de anmärkta beloppens
storlek i förhållande till kommunernas ekonomiska möjligheter icke i och
för sig utgöra något vägande skäl för befrielse. Det från och med den 1 juli
genomförda nya statsbidragssystemet för de statsunderstödda privatskolorna
har emellertid medfört, att tolkningen av de bestämmelser, som legat
till grund för nu ifrågavarande krav, för framtiden kommer att sakna betydelse.
Det nya statsbidragssystemet skulle vidare, därest det kunnat tilllämpas
även å den tid anmärkningarna avser, lämnat kommunerna i stort
sett motsvarande förmåner, som de nu felaktigt uppburit. Därest det på
grund av det anförda eller av andra i ärendet föreliggande omständigheter
befinnes skäligt, att även kommunerna befrias från återbetalning, torde
framställning härom böra göras till riksdagen.
Statskontorets ombudsman anför följande angående utbetalningarna vid
länsstyrelsen i Stockholms län.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955
I likhet med riksräkenskapsverket anser jag för min del, att redogörarna
bör befrias från skyldighet att återbetala de anmärkta beloppen. Hur domstolarna
kan ställa sig till ett krav mot skolornas huvudmän eller eventuellt
de enskilda lärarna om återbetalning av de uppburna statsbidragen
torde givetvis icke med säkerhet kunna bedömas. Mig synes dock ovisst,
särskilt i betraktande av skolöverstyrelsens ståndpunktstagande, om förutsättningar
för att vinna en eventuell rättegång förefinnes. Enbart kammarrättens
ståndpunktstagande torde icke bliva avgörande för domstolarna.
Då vidare nuvarande statsbidragssystem, enligt vad riksräkenskapsverket
upplyst, skulle medfört, att huvudmännen erhållit i stort sett samma bidrag,
som till dem utbetalats, synes mig knappast skäl förefinnas att inleda
ett rättsligt förfarande för att återfå de utbetalade beloppen.
Statskontoret anför i samma ärende följande.
Vid ställningstagande till frågan, om länsstyrelsens redogörare bör befrias
från dem ålagd återbetalningsskyldighet, bör enligt statskontorets
mening avgörande betydelse fästas vid de åtgärder, som vidtagits av skolöverstyrelsen.
Författningsenligt har det ålegat överstyrelsen att pröva,
huruvida nu ifrågavarande löneförmåner skolat utgå till vederbörande
lärare. Med hänsyn till den form, vari skolöverstyrelsens beslut i dylikt
hänseende meddelats, måste, såvitt statskontoret kunnat finna, överstyrelsen
anses ha verkställt sådan prövning och därvid beslutat i enlighet med
den — av kammarrätten sedermera ogillade — tolkning av hithörande
bestämmelser, varåt styrelsen givit uttryck i sitt cirkulär den 10 oktober
1947 till föreståndarna vid de statsunderstödda privatläroverken. Tjänstemännen
hos länsstyrelsen lär — förutom sedvanlig siffergranskning — närmast
haft att pröva, om de i berörda författningar angivna förutsättningarna
för utanordning varit för handen. I betraktande härav kan statskontoret
icke finna annat, än att ansvaret för dessa tjänstemän varit sekundärt.
Vid sådant förhållande synes skäl föreligga att gentemot dem
eftergiva ersättningsanspråken, så mycket mera som regressrätten i detta
fall kan bliva omtvistad. Ett eftergivande bör enligt ämbetsverkets mening
underställas riksdagen.
Av ett beslut i åsyftad riktning lärer följa, att tjänstemännens rätt att
hos vederbörande kommuner söka sitt åter överföres till kronan. Frågan,
huruvida och i vilken utsträckning kronan skall avstå från sina krav, bör
göras till föremål för ingående överväganden, varvid jämväl möjligheten
att åstadkomma förlikning torde böra närmare undersökas.
I fråga om den av länsstyrelsen i Värmlands län gjorda framställningen
har riksräkenskapsverket avgivit ett utlåtande av motsvarande innebörd
som dess utlåtande i Stockholmsärendet. Detsamma gäller statskontorets
ombudsman, medan statskontoret i sitt yttrande i Värmlandsärendet hänvisat
till sitt utlåtande i Stockholmsärendet.
Departementschefen. Som av den lämnade redogörelsen framgått har
vissa befattningshavare vid länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands
län genom lagakraftägande utslag av kammarrätten ålagts viss ersättningsskyldighet
till statsverket i anledning av felaktiga utanordningar av tillfällig
löneförbättring, dyrtids- och kristillägg samt särskilt lönetillägg åt
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955
vissa lärare vid Djursholms och Saltsjöbadens samskolor samt Lundsbergs
skola. De båda länsstyrelserna har nu hos Kungl. Maj:t hemställt om eftergivande
på sätt förut angivits av den ålagda ersättningsskyldigheten. Länsstyrelsernas
framställningar synes bygga på den uppfattningen, att deras
tjänstemän haft goda skäl för sin — visserligen i anmärkningsprocessen
underkända — ståndpunkt angående tillämpningen av de vid ifrågavarande
tid gällande författningsbestämmelserna.
I det föregående har jag redogjort icke blott för nämnda bestämmelser
och olika tolkningar av desamma utan även i viss utsträckning för den
ganska omfattande argumentering för olika ståndpunkter, som förebragts.
Min avsikt härmed har icke varit att ge bakgrunden till något eget uttalande
i tolkningsfrågorna. Av redogörelsen synes det mig emellertid
framgå, att det är förståeligt, att skilda meningar kunnat råda om innebörden
av den föreliggande maximeringsregeln och att länsstyrelsernas
tjänstemän kunnat misstolka innebörden av de av skolöverstyrelsen meddelade
besluten om tillfällig löneförbättring och särskilt lönetillägg. Med
hänsyn härtill och då tolkningen av bestämmelserna icke har någon betydelse
för framtiden — ett nytt statsbidragssystem har nämligen införts
— anser jag, att ifrågavarande redogörare rimligen bör helt befrias från
ersättningsskyldigheten.
Som statskontoret framhållit torde ett eftergivande av kravet mot redogörarna
innebära, att dessas rätt att söka sitt åter av skolornas huvudmän
överföres på statsverket. Därmed uppkommer frågan, huruvida i rättegång
mot huvudmännen bör krävas, att dessa återbetalar de felaktigt uppburna
beloppen. I likhet med riksräkenskapsverket anser jag, att beloppens
storlek icke i och för sig utgör något vägande skäl för ett eftergivande av
kronans rätt gentemot huvudmännen. Som jag redan antytt är emellertid
huvudmännens uppfattning i själva sakfrågan mycket förklarlig. Detta
gör att det i viss män framstår som obilligt att återkräva beloppen; det
synes icke heller alldeles klart, att förutsättningar föreligger för att vinna
en eventuell rättegång mot huvudmännen. Därtill kommer att skolorna,
enligt vad riksräkenskapsverket upplyst, genom de felaktiga utbetalningarna
icke tillförts större statsbidrag än de skulle ha fått vid en tillämpning
av det från och med den 1 juli 1951 införda nya statsbidragssystemet. Med
hänsyn till det nu sagda synes det mig skäligt, att statsverket icke riktar
några krav mot skolornas huvudmän i anledning av de felaktiga utbetalningarna.
Enligt min mening bör sålunda statsverket icke blott eftergiva de genom
kammarrättens utslag fastställda fordringarna mot länsstyrelsetjänstemännen
utan även underlåta att av skolornas huvudmän — liksom självfallet
av lärarna — kräva ersättande av de eftergivna beloppen. Frågan
härom bör emellertid underställas riksdagens prövning. Jag förordar därför,
15
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 163 år 1955
att riksdagens bemyndigande utverkas för Kungl. Maj:t att eftergiva statsverkets
rätt i anledning av de felaktiga utbetalningarna.
Ifrågavarande fordringar uppgår till sammanlagt 421 647 kronor 23 öre.
Skulle det framdeles visa sig, att det i ytterligare fall av samma principiella
innebörd blir aktuellt med ett eftergivande av statsverket tillkommande
rätt, torde eftergivandet i dessa fall få beslutas av Kungl. Maj:t.
Jämväl härtill synes riksdagens bemyndigande böra utverkas.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med framhållande
att jag icke har något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas
senare än under innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att
dels eftergiva statsverkets rätt i anledning av de av mig
angivna felaktiga utbetalningarna om sammanlagt 421 647
kronor 23 öre,
dels ock, i fall av samma principiella innebörd som de
av mig angivna, eftergiva statsverkets rätt i anledning av
felaktiga utbetalningar jämlikt äldre bestämmelser av tillfällig
löneförbättring, dyrtids- och kristillägg därå samt
särskilt lönetillägg åt lärare vid statsunderstödda privatläroverk.
Vad departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets
övriga ledamöter instämmer, bifaller Hans Maj:t
Konungen samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Carl-Lennart Priitz