Kungl. Maj:ts proposition nr 16
1
Jir 16
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändringar
i lagen om rätt till fiske m. in.; given Stockholms
slott den 10 december 1954.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till
fiske,
lag om ändrad lydelse av 13 kap. 15 § vattenlagen, samt
lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den
3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.
GUSTAF ADOLF
Hj. R. Nilson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i fiskerättslagen, vattenlagen och
jaktlagen. Förslaget innebär dels att ånyo för riksdagen framlägges de lagförslag,
vilka tidigare, i samband med förslag till ny fiskeristadga, avlämnats i
propositionen nr 183 till 1954 års riksdag, dels att i fiskerättslagen föreslås
ytterligare ändringar i två avseenden. Den ena av dessa ändringar går
ut på att den rätt, som enligt 3 § fiskerättslagen nu tillkommer innehavare
av enskild fiskerätt att vid Blekinge läns södra kust (norr om Torhamnsudde)
utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet
ut i allmänt vatten, skall gälla även i vissa vatten söder och sydväst om
Torhamnsudde. Det andra nya ändringsförslaget innebär, att i 41 § införes
en uttrycklig bestämmelse om att fiskeriintendent på grund av sin befattning
är behörig att föra klagan över beslut, som länsstyrelse meddelat enligt
fiskerättslagen.
Det föreslås att lagändringarna skall träda i kraft den 1 april 1955.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 16
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 16
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske
Härigenom förordnas, att 3, 37, 38
om rätt till fiske skola erhålla ändrad
(Gällande lydelse.)
3
Vid kusten av Norrbottens län, vid
kusterna av Kalmar län söder om
Kråkelund, vid Blekinge läns östra
kust (norr om Torhamnsudde,) samt
vid Skånes östra och södra kuster
må innehavare av enskild fiskerätt
även utan myndighets tillstånd sträcka
fast redskap från det enskilda
vattnet vidare ut i allmänt vatten,
dock ej på större avstånd än tvåhundra
meter från den stranden följande
kurvan för högst tre meters
djup vid fastlandet eller vid ö av
minst etthundra meters längd.
Vad i
och 41 §§ lagen den 1 december 1950
lydelse på sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse.)
§■
Vid kusten av Norrbottens län, vid
kusterna av Kalmar län söder om
Kråkelund, i Blekinge län vid dess
östra kust (norr om Torhamnsudde)
samt öster om en linje dragen från
Torhamnsudde över Videskärs nordspets
och Ungskärs sydspets till Utlängans
sydspets ävensom vid Skånes
östra och södra kuster må innehavare
av enskild fiskerätt även utan
myndighets tillstånd sträcka fast
redskap från det enskilda vattnet vidare
ut i allmänt vatten, dock ej på
större avstånd än tvåhundra meter
från den stranden följande kurvan
för högst tre meters djup vid fastlandet
eller vid ö av minst etthundra
meters längd,
ttens omfattning.
37 §.
Ertappas någon å bar gärning, då
han bedriver olovligt fiske, eller anträffas
redskap för sådant fiske utsatt
i vattnet, må av länsstyrelsen
eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman,
samt, där fisket kränker
enskild fiskerätt, jämväl vederbörande
rättsägare eller hans folk
beslagtaga fångsten och redskapet
ävensom båt eller annat, som kan
antagas äga betydelse för utredning
om brottet.
Ertappas någon å bar gärning, då
han bedriver olovligt fiske, eller anträffas
redskap för sådant fiske utsatt
i vattnet, må fisketillsynsman
som förordnats av länsstyrelsen eller
fiskeristyrelsen, befälhavare å statens
fartyg, vilket blivit utsänt för att
övervaka ordningen å fiskeplats, samt
befattningshavare vid tullverkets
kustbevakning beslagtaga fångsten
och redskapet ävensom båt eller annat,
som kan antagas äga betydelse
för utredning om brottet. Enahanda
befogenhet tillkommer, där fisket
kränker enskild fiskerätt, vederbörande
rättsägare eller hans folk.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 16
(Gällande lydelse.)
Har egendom tagits i beslag enligt
första stycket, skall anmälan därom
göras till närmaste polisman, som
har att förfara som om han själv
gjort beslaget; dock må fångst, som
tagits i beslag av innehavaren av
enskild fiskerätt eller hans folk, utan
anmälan behållas av fiskerättshava
-
ren.
(Föreslagen lydelse.)
Har egendom tagits i beslag enligt
första stycket, skall anmälan därom
göras till vederbörande polis- eller
åklagarmyndighet eller till närmaste
polisman. Den som erhållit sådan anmälan
har att förfara som om han
själv gjort beslaget.
Fångst, som tagits i beslag av innehavaren
av enskild fiskerätt eller
hans folk, må dock, därest för beslaget
ej tillika föreligger annan grund
än i denna lag är stadgad, utan anmälan
behållas av fiskerättshavaren.
38 §.
Böter och viten som ådömas enligt
denna lag, så ock förverkat redskap
eller dess värde, tillfalla kronan.
Förverkad fångst eller dess värde
tillfaller, om fisket utan intrång i
enskild fiskerätt skett i allmänt vatten
eller i fiskådra, kronan och eljest
den som har den enskilda fiskerätten.
Vite må
----— till
Förverkad fångst eller dess värde
tillfaller, om fisket utan intrång i
enskild fiskerätt skett i allmänt vatten
eller i fiskådra eller om fångsten
tillika är förverkad på annan grund
än i denna lag är stadgad, kronan och
eljest den som har den enskilda fiskerätten.
Förverkat redskap eller dess värde
tillfaller kronan,
frihetsstraff.
41 §.
Då beslut — —-------
Är någon missnöjd med länsstyrelses
beslut enligt denna lag, må klagan
föras hos Konungen genom besvär,
vilka skola hava inkommit till
jordbruksdepartementet inom två månader
efter det klaganden erhöll del
av beslutet.
Beslut, som
— ägde rum.
Är någon missnöjd med länsstyrelses
beslut enligt denna lag, må klagan
föras hos Konungen genom besvär,
vilka skola hava inkommit till
jordbruksdepartementet inom två månader
efter det klaganden erhöll del
av beslutet. Vederbörande fiskeriintendent
år på grund av sin befattning
behörig att föra klagan över sådant
beslut.
omedelbar efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1
april 1055.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 13 kap. 15 § vattenlagen
Härigenom förordnas, att 13 kap. 15 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
13 KAP.
15 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas,
tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas efter allmänna strafflagen.
Om straff och annan påföljd för
den som överträder fiskeförbud, vilket
meddelats i anledning av företag
enligt denna lag eller motsvarande
äldre lag, stadgas i särskild ordning.
Denna lag träder i kraft den 1
april 1955.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni
1938 om rätt till jakt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
26 §.
1 mom. Den som-----—
Till bevis om att den jagande fullgjort
vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra
ett för honom gällande jaktkort;
och vare han pliktig att vid anfordran
uppvisa kortet för polisman eller
— erlägga jaktvårdsavgift.
Till bevis om att den jagande fullgjort
vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra
ett för honom gällande jaktkort;
och vare han pliktig att vid anfordran
uppvisa kortet för polisman eller
1 Senaste lydelse av 26 § 1 mom., se SFS 1951:290.
Kungl. Maj.ts proposition nr 16
5
(Gällande lydelse.)
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare
vid domänverket,
lappfogde eller tillsynsman vid lappväsendet,
stiftsjägmästare eller dennes
biträden ävensom för den som
äger, innehar eller vårdar marken eller
den eljest där äger jakträtt; skolande
den befattningshavare vid domänverket,
lappväsendet och stiftsnämnd
sålunda tillkommande befogenheten
att påfordra uppvisande av
jaktkort hava avseende allenast å
mark som står under hans förvaltning
eller uppsikt.
1 mom. Anträffas å
Å område där jakträtt tillkommer
kronan liksom å de till lapparnas uteslutande
begagnande anvisade områdena
tillkomme enahanda rätt polisman
och med polismans befogenhet
utrustad ordningsvakt för jaktbevakning
ävensom personal vid domänverket
samt lappfogde och lapptillsyningsman.
Har den-----------
Vad i-----------
(Föreslagen lydelse.)
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare
vid domänverket eller
vid tullverkets kust- eller gränsbevakning,
lappfogde eller tillsynsman
vid lappväsendet, stiftsjägmästare
eller dennes biträden ävensom för
den som äger, innehar eller vårdar
marken eller den eljest där äger jakträtt;
skolande den befattningshavare
vid domänverket, lappväsendet och
stiftsnämnd sålunda tillkommande
befogenheten att påfordra uppvisande
av jaktkort hava avseende allenast
å mark som står under hans förvaltning
eller uppsikt.
för sig.
Å område där jakträtt tillkommer
kronan liksom å de till lapparnas uteslutande
begagnande anvisade områdena
tillkomme enahanda rätt polisman
och med polismans befogenhet
utrustad ordningsvakt för jaktbevakning
ävensom personal vid domänverket
och vid tullverkets kust- eller
gränsbevakning samt lappfogde och
tillsynsman vid lappväsendet.
—— i 36 §.
än kronan.
31 §.
Denna lag träder i kraft den 1
april 1955.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 16
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet
å Stockholms slott den 22 oktober 195b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam, Lindström.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Hjalmar Nilson fråga om ändringar i fiskerättslagen, vattenlagen
och jaktlagen samt anför därvid följande.
Inledning
I propositionen nr 183 till årets vårriksdag framlade Kungl. Maj :t förslag
till ny fiskeristadga samt till lagar angående vissa ändringar i lagen om
rätt till fiske, vattenlagen och lagen om rätt till jakt. 1 fråga om förslaget
till fiskeristadga begärdes riksdagens yttrande, medan lagförslagen förelädes
riksdagen för antagande. Ärendet hänvisades till tredje lagutskottet
som i sitt utlåtande nr 28 hemställde, att riksdagen måtte såsom yttrande
över förslaget till fiskeristadga åberopa vad utskottet i utlåtandet anfört
rörande nämnda förslag samt att riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda lagförslagen.
I skrivelse nr 348 den 29 maj 1954 har riksdagen anmält dels att första
kammaren avslagit utskottets i sagda utlåtande gjorda hemställan, dels ock
att andra kammaren bifallit samma hemställan.
Ny fiskeristadga har därefter utfärdats den 24 september 1954 (nr 607).
Frågan om antagande av de i propositionen framlagda lagförslagen, vilken
handlagts enligt § 87 regeringsformen, har emellertid jämlikt § 63 riksdagsordningen
förfallit.
Jag anhåller nu att ånyo få anmäla detta ärende. Samtidigt torde lämpligen
ett par ytterligare frågor om ändring i fiskerättslagen kunna behandlas.
Den första nya frågan gäller ändring av 41 §. I sitt nyss nämnda utlåtande
har tredje lagutskottet i samband med behandling av 41 § i förslaget
till fiskeristadga ifrågasatt huruvida det icke vore lämpligt att i fiskerättslagen,
i likhet med vad som föreslagits beträffande fiskeristadgan, upplaga
ett uttryckligt stadgande om rätt för fiskeriintendent att anföra besvär
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 16
över länsstyrelses beslut i fiskefrågor. I anledning härav har yttrande inhämtats
från fiskeristyrelsen.
I en till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ställd skrivelse
den 30 januari 1953 har Ostkustens ålfiskareförbund, förening u. p. a., anhållit
om ändring av den i 3 § lagen om rätt till fiske angivna gränspunkten
mellan östra och södra kusten av Blekinge län. I anledning av denna framställning
har inom departementet utredning verkställts och upprättats en promemoria,
över vilken efter remiss yttranden avgivits av förbundet, fiskeristyrelsen,
Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Blekinge
läns havsfiskeförening.
Jag anhåller att i detta sammanhang få upptaga även dessa frågor.
Ändring av fiskerättslagen
De tidigare ändringsförslagen
De föreslagna ändringarna av 37 och 38 §§ lagen om rätt till fiske är desamma
som upptagits i propositionen nr 183. Ändringarna innebär i huvudsak
en samordning av förverkandebestämmelserna i denna lag med
motsvarande föreskrifter i den nya fiskeristadgan. Därjämte föreslås, att
befälhavare på fisketillsynsfartyg och befattningshavare vid tullverkets kustbevakning
skall få motsvarande befogenheter i fråga om fisketillsynen som
tillkommer dem enligt den nya fiskeristadgan. I fråga om detaljerna i ändringsförslagen
och motiven till dessa torde jag få hänvisa till propositionen
nr 183 (s. 145, 146, 148, 160, 162—187, 201—203, 215, 216). Mot de föreslagna
ändringarna har tredje lagutskottet ej gjort någon erinran.
Besvärsrätt för fiskeriintendent
I den nya fiskeristadgan har i 41 § intagits en uttrycklig bestämmelse
om att vederbörande fiskeriintendent på grund av sin befattning
är behörig att föra klagan över beslut, som länsstyrelsen meddelat med
stöd av stadgan. Motsvarande bestämmelse fanns även i den tidigare stadgan.
Lagen om rätt till fiske innehåller däremot intet stadgande om fiskeriintendents
besvärsrätt. Av motiven till nämnda lag framgår emellertid
att sådan rätt ändock ansetts tillkomma honom. På grund härav upptog
fiskeristyrelsen ej heller i förslaget till ny fiskeristadga något sådant stadgande.
I propositionen nr 183 har jag i denna fråga anfört följande (s. 192).
I 12 § andra stycket gällande fiskeristadga har uttryckligen angivits, att
fiskeriintendent på grund av sin befattning är behörig att föra klagan över
länsstyrelses beslut. Vid tillkomsten av fiskerättslagen har det, som fiskeristyrelsen
påpekat, icke ansetts nödvändigt alt införa en motsvarande bestämmel
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
se i denna lag. På grund härav har fiskeristyrelsen ansett, att den nu gällande
bestämmelsen i fiskeristadgan ej bör överföras till den nya stadgan. Några
remissinstanser, bland andra tre fiskeriintendenter, har emellertid ansett att
så bör ske. Som skäl härför har åberopats, att det ej kunde anses givet att intendent
utan särskilt stadgande hade besvärsrätt samt att en uttrycklig bestämmelse
i varje fall kunde vara av värde som upplysning för allmänheten.
Fiskeriintendent torde visserligen utan särskilt stadgande vara behörig att
anföra besvär över beslut, som länsstyrelse meddelar med stöd av fiskeristadgan.
Om den härom gällande bestämmelsen i nuvarande fiskeristadga
borttages kan emellertid missuppfattning ske. Med hänsyn härtill och till det
värde, som bestämmelsen kan ha som upplysning för allmänheten, har jag
föreslagit, att nu gällande bestämmelse bibehålies och intages i ett tredje
stycke av 41 §. Det synes ej vara erforderligt att i anledning härav införa
en motsvarande bestämmelse i fiskerättslagen.
Tredje lagutskottet ifrågasatte om det icke vore lämpligast med ett uttryckligt
stadgande även i fiskerättslagen och anförde härom (utlåtande
nr 28, s. 76).
Föredragande statsrådet framhåller i nu förevarande proposition, att fiskeriintendent
visserligen utan särskilt stadgande torde vara behörig att
överklaga länsstyrelses jämlikt fiskeristadgan meddelade beslut men att
den uttryckliga bestämmelsen om besvärsrätt för fiskeriintendent, som
förefinnes i nu gällande fiskeristadga, likväl bibehållits dels därför att missuppfattning
kunde ske, om den borttoges, och dels emedan den kunde vara
av värde som upplysning för allmänheten. Utskottet, som i och för sig
intet har att erinra mot vad föredragande statsrådet sålunda anfört, ifrågasätter
emellertid om det under sådana förhållanden icke vore lämpligast
att även i fiskerättslagen upptaga ett uttryckligt stadgande om besvärsrätt
tör fiskeriintendent. Frågan härom svnes höra ånyo övervägas av Kungl.
Maj :t.
I anledning av vad utskottet sålunda anfört har jag ånyo inhämtat fiskeristyrelsens
yttrande i frågan. Styrelsen har i ärendet hört fiskeriintendenterna
i Västerhavets och österhavets distrikt, vilka båda ansett lämpligt
att även i fiskerättslagen fiskeriintendenternas besvärsrätt genom särskilt
stadgande framhålles. För egen del har styrelsen uttalat, att den icke har
något att erinra mot att — om så anses lämpligt — ett sådant stadgande införes.
Föredragande statsrådet. Såsom jag i propositionen nr 183 anfört fanns
starkare skäl för att till nya fiskeristadgan från den gamla överföra en
bestämmelse om fiskeriintendents besvärsrätt än att i fiskerättslagen införa
ett stadgande, som — fastän även då en sådan bestämmelse fanns i
gällande fiskeristadga — vid dess tillkomst ansågs ej erforderligt.
Tredje lagutskottet har emellertid i likhet med några remissinstanser ansett,
att frånvaron av en uttrycklig bestämmelse möjligen kan föranleda
missuppfattning. Då detta icke är uteslutet och då en uttrycklig bestämmelse
kan vara till upplysning för allmänheten, har jag intet emot att en
sådan införes. Jag föreslår därför, att i 41 § lagen om rätt till fiske införes
ett stadgande om fiskeriintendents besvärsrätt av huvudsakligen samma
lydelse som motsvarande stadgande i 41 § fiskeristadgan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 16
9
Gränspunkten mellan Blekinge läns södra och östra kust
Framställningen
Ostkustens ålfiskareförbund har i den tidigare omnämnda skrivelsen hemställt
om ändring av den i 3 § fiskerättslagen angivna gränspunkten mellan
Blekinge läns östra och södra kust, nämligen Torhamnsudde. Till stöd härför
har förbundet anfört följande.
Sedan den nya fiskerättslagen trätt i kraft, har ålfiskarna på öarna Långören,
Ungskär och Utlängan utanför Torhamnslandet i Blekinge blivit försatta
i en mindre önskvärd undantagsställning i fråga om rätten till fiske
utanför dessa öars ostkust jämfört med deras yrkesbröder på fastlandet.
1 den senaste fiskerättslagstiftningen har nämligen gränsen mellan Blekinge
läns ost- och sydkust dragits vid Torhamnsudde. Fråga är, om det
ur rent geografisk synpunkt är riktigt att häntöra dessa öar till sydkusten.
De är mera att betrakta såsom en direkt fortsättning av ostkusten. Särskilt
framträder likheten med fastlandet i fråga om djupkurvorna och bottenförhållandena
på östra sidan av öarna. Även ur fiskenäringssynpunkt ar
de att hänföra till ostkusten, enär samma förutsättningar för och art av
fiske gäller för östra sidan av ifrågavarande öar som för fastlandets ostkust.
Befolkningen på öarna driver nästan undantagslöst ålfiske såsom huvudnäring.
På fastlandet får man generellt utsätta ålbottengarn 200 meter utanför
3-metersdjupet (3-meterskurvan), varemot man söder om Torhamnsudde
ej utan särskilt tillstånd får utsträcka garnen längre än till 300-meterslmjen
eller intill 3-meterskurvan, där denna går längre ut. Tidigare gällde 180-metersregeln även för nämnda öar. Dessa förhallanden medför, att alfiskarna
på öarna har fått vidkännas en minskning av värdet utav sina ålfisken, som
ej kan gottgöras genom tillfälliga tillstand till utsträckt fiskeiätt.
Förbundet har i första hand hemställt, att gränspunkten skall bestämmas
till »cirka 150° från Utlängans södra udde». Om detta ej ansågs lämpligt,
yrkades att en särbestämmelse skulle givas, enligt vilken för östra
sidan av de nämnda öarna skulle gälla samma bestämmelser som för länets
östra kust. Vidare har förbundet framhållit, att det ur allmän synpunkt
vore bättre att gränspunkten ändrades på sätt förbundet föreslagit än att
ägarna av berörda, mycket värdefulla fisken skulle behöva begäxa ersättning
för minskade fångster och värdeminskning å fiskefastigheterna.
Gällande rätt
För bedömande av de verkningar i fiskerättsligt avseende, som ett bifall
till ålfiskareförbundets framställning skulle få, lämnas här en redogörelse
för de huvudsakliga olikheterna i fiskerättslagens bestämmelser rörande fisket
på, å ena sidan, östra, å andra sidan, södra kusten av Blekinge.
Gränsen mellan enskilt och allmänt vatten. För här berörda delar av Blekinge
läns kust gäller samma bestämmelser rörande gränsen mellan enskilt
och allmänt vatten. Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot all
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr i6
mänt vattenområde hänföres till fastigheterna (enskilt vatten) dels allt
vatten inom 300 meter från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd
ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst 3 meters
djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva (s. k. strandvatten),
dels allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten
som nu sagts (s. k. enklavvatten).
Enligt 3 § hänföres vid rikets östra och södra kuster (intill Listershuvud
i Blekinge) till fastigheterna tillika allt vatten, som väl har annan förbindelse
med öppna havet än i 2 § angives men ej av större bredd än en kilometer
räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd (s. k.
kilometervatten).
Före den 1 januari 1951 gällde (med vissa här ej aktuella undantag) att
saltsjöfisket inomskärs tillhörde dem som ägde stränder och holmar omkring
fiskevattnet, samt att vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens
enskilda fiskerätt omfattade allt det vatten som fanns till och med
180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtog.
I »öppna havet» därutanför ägde varje svensk undersåte rätt att fiska.
Fisket i allmänt vatten. I fråga om fiske i allmänt vatten med rörligt
redskap gäller att fisket är fritt (1 § fiskerättslagen).
Beträffande fiske med fast redskap i allmänt vatten är huvudregeln, att
detta får ske endast efter tillstånd av fiskeristyrelsen eller, då dispensen endast
avser viss person, av länsstyrelsen.
Enligt 2 § må innehavare av enskild fiskerätt icke förvägras tillstånd att
från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten,
såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande.
De ovan nämnda bestämmelserna gäller såväl östra som södra blekingekusten.
I 3 § gives däremot en föreskrift, som avser östra, men ej södra
kuststräckan. Där stadgas, att vid bl. a. Blekinge läns östra kust (norr om
Torhamnsudde) innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets tillstånd
må sträcka tast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt
vatten, dock ej på större avstånd än 200 meter från den stranden följande
kurvan för högst 3 meters djup vid fastlandet eller vid ö av minst 100 meters
längd. Beträffande den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd,
dom, skattläggning eller annan särskild grund gäller den fria utsträckningsrätten
allenast såvitt den ej strider mot vad som i dylik ordning är bestämt
angående fiskerättens omfattning.
Enligt kungl. brev den 27 maj 1898 och den 14 januari 1927 äger varje
svensk undersåte idka ålfiske med ålhommor med högst 1,5 meters höjd
utanför Blekinge läns kust i allmänt vatten, skattlagda ålfiskens rätt dock
oförkränkt.
Fisket i enskilt vatten. Huvudregeln är (5 §) att fisket i enskilt vatten endast
tillkommer fiskerättshavaren (jordägaren eller den som enligt avtal,
urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 16
rätt till fisket). Från denna huvudregel stadgas flera undantag. Såvitt angår
Blekinge läns kust är de följande.
Fiske med långrev är på södra kusten fritt ända intill stranden (11 g).
På östra kusten får sådant fiske ske endast där vattnet är minst 20 meter
djupt och vattnet tillika har förbindelse med öppna havet av storre bredd
än en kilometer (14 §). Fiske med tobisnot är helt fritt (9 och 11 §§)• Fiske
med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, är på södra kusten helt
fritt (11 §) men på östra kusten fritt blott i vad gäller fiske med skotar
och sillnät efter strömming (sill) eller skarpsill (9 §). Fiske med annat
rörligt redskap (t. ex. med not eller spinnspö) än som tidigare nämnts ar
vid södra kusten fritt 300 meter från fastlandet eller från ö av minst 100
meters längd, eller, om 3 meters-kurvan går längre ut, utanför denna (11 §).
(Fisket är alltså enskilt blott på »strandvatten»). På östra kusten är detta
fiske helt förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten (på såval
»strandvatten» och »enklavvatten» som »kilometervatten»). Fiske med fast
redskap är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten (5 §). En
hel del sedvanor har genom nu nämnda bestämmelser legaliserats. Emellertid
gäller enligt 15 § en allmän regel att, om å viss ort de fiskande oklandrat
och efter gammal sed bedrivit fiske i enskilt vatten vid havskust utöver
vad nu i allmänhet är medgivet, skall vad sålunda tillämpats galla, dock
icke i fråga om sillfisket.
Ersättning för mistad fiskerätt. Enligt lagen den 1 december 1950 om
ersättning för mistad fiskerätt m. in. kan ersättning utgå av statsmedel:^
1) till ägare av vattenområde för värdet av fiskerätt och annan förmån,
som han förlorar genom den nya gränsdragningen mot allmänt vatten, samt
för annan skada som därigenom tillskyndas honom;
2) till jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6
13 §§ eller 18 § fiskerättslagen annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten
må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren;
3) till den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på
annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan
verkan till följd av att enligt den nya lagstiftningen enskild fiskerätt ej
gäller i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—20 §§ fiskerätts
lagen;
„ ...
4) till den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjande
rättsupplåtelse
åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl
som angivits under 1)—3).
Ersättningsanspråk skall vid påföljd av talans förlust framstallas hos
fiskevärderingsnämnd före den 1 januari 1956.
Motiven för att i fråga om rätten att utsträcka fast redskap skillnad gjorts
mellan södra och östra kusten av Blekinge län. Fiskerättskommittén föreslog,
att en bestämmelse av samma innebörd, som den i 3 § fiskerättslagen
upptagna, skulle gälla för samtliga kuster. Som motiv härför anförde kommittén
(SOU 1947: 47, s. 92) i huvudsak följande.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
.} samband med frågan om den allmänna frifiskegränsen bär framhållits,
T iSVf f-»kf-r1ttsk?*mmit]én föreslaSna nya gränsdragningen mellan enskilt
och fritt fiskevatten på små ställen kunde utfalla ogynnsamt för vederborande
strandagare 1 jämförelse med vad som för närvarande gäller.
nnd™-f ietSta fa forlj st,en eJ kon,ma att representera något större eko
nonnskt
vaide Det° bor dock icke förbises, att just vid sådana långgrunda
strander som har åsyftas, flerstädes bedrives ett mycket inkomstbringande
fiske med fast redskap exempelvis ålbottengarn, som vid en tillämpning
av de nya reglerna kan komma att till en större eller mindre del falla utanför
det enskilda fiskevattnet. Så blir i särskilt hög grad fallet på ställen,
dar en extensiv tolkning av 180 m-regeln vunnit tillämpning. Även om
?fas°m annat sammanhang framhållits, fiskerättskommittén för sin del
ifrågasätter denna tolknings riktighet, måste man dock räkna med möjvltitu?’
aUö?e-n godkannes och att strandägarna i enlighet därmed finge
,att, tdl ersättning för mistad fiskerätt, stundom med stora belopp. Någon
skyldighet för strandagare att söka tillstånd till utsträckning av sitt redskap
föreligger naturligtvis icke, liksom man ej heller kan utgå från att
ett begärt tillstånd alltid skulle komma att beviljas. Å andra sidan komine
det fria fisket knappast att vinna på förändringen, eftersom det ej gärna
tan tankas att tillstånd skulle meddelas en främmande fiskare att utsätta
^ redskaP s°m direkt fortsättning av en strandägares. Ur fiskerinäringens
y punkt skulle alltsa den nya ordningen knappast medföra någon fördel,
i varje fal icke i proportion till de sannolikt betvdande kostnader som
skulle uppkomma för det allmänna.
Pa grund härav har det synts kommittén skäligt, att genom ett generellt
®tafga?de -vederbörande strandägare (fiskerättshavare) tillförsäkras viss
ratt att utan tillståndsprövning utsträcka fast redskap över frivattensgränsen.
Denna ratt synes hora begränsas till att gälla vid sådana ställen, där
tremeterskurvan loper mer an 100 meter från stranden. I enlighet härmed
skulle åt stadgandet ges det innehållet, att eljest tillståndskrävande redfkaP.
.ma fran enskdt fiskevatten av fiskerättshavaren sträckas vidare ut i
fritt fiskevatten intill 200 meter från den stranden följande 3m-kurvan. Det
torde knappast behöva befaras, att den förmån som sålunda skulle beredas
vissa fiskerattshavare komine att utnyttjas till förfång för andra fiskunde
eller i varje fall medföra någon praktiskt betydelsefull minskning i
en rätt till fritt fiske, som nu är medgiven. I viss omfattning lärer rättsmissbruk
kunna förhindras genom sådana bestämmelser om »fiskets vård
och lampliga bedrivande», som enligt 9 § fiskeristadgan får meddelas av
länsstyrelse. Ä andra sidan torde den föreslagna förmånen i de allra flesta
a mnebara tillräcklig kompensation för de ogynnsamma verkningar, som
den nya gransdragningen skulle kunna få för det av strandägarna eller
andia fiskerattshavare bedrivna fisket med tillståndskrävande redskap
och därigenom i väsentlig grad reducera den ersättningsskyldighet som den
nya gränsdragningen kan komma att medföra för statsverket
Av remissinstanserna lämnade — såsom framgår av propositionen nr 60
till 1950 års riksdag (s. 53—55) — flertalet förslaget utan erinran. Några
avstyrkte emellertid. Som exempel må nämnas följande. Lantbruk sstyrelsen
erinrade, att ett generellt utsträckningsmedgivande bland annat
kunde medföra avsevärd skada för angränsande fisken. Enligt styrelsens
mening borde utsträckningsrätt kunna givas endast åt den som ägde
ansprak på ersättning för mistat fiske ordi frågan om sådan rätt prövas av
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
vederbörande fiskevärderingsnämnd i samband med ersättningsanspråket.
Blekinge läns havsfiskeförening ansåg, att utsträckningsrätten
borde göras beroende av tillstånd och att sådan rätt ej borde medgivas
med mindre det vore tydligt att den ej lände till men för annan fiskande.
Fiskeriintendenten i södra distriktet framhöll
dock utan att formligen avstyrka förslaget om fri utsträckningsrätt — att
denna rätt i många fall kunde leda till intressekonflikter av olika slag. Sålunda
kunde ett ålbottengarn som utsträcktes komma att utestänga ålen
från ett skattlagt ålfiske som vore bestämt till sin längd och därför ej finge
utökas. Därjämte borde beaktas att det i vissa orter, t. ex. Hallands län,
vore förbjudet att fiska i närheten av fasta fisken. I dylika fall kunde
utsträckningsrätten medföra att det förbjudna området ökades till förfång
för det fria fisket.
I lagrådsremissen upptogs ifrågavarande bestämmelser i 11 § och hade
följande lydelse (propositionen, s. ISO),:
»11 §•
Vid kusten av Norrbottens län, i Kalmar län söder om Kråkelund och vid
Blekinge läns östra kust må fiskerättsägare som sägs i 10 § andra stycket
även utan myndighets tillstånd från enskilt fiskevatten sträcka fast redskap
vidare ut i fritt fiskevatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra
meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet
eller vid ö eller holme av minst etthundra meters längd.
Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande innehavare av särskild
rättighet till fiske gälla allenast såvitt rättigheten ej är snävare begränsad
än där sägs.»
Departementschefen anförde som motiv till detta stadgande (propositionen,
s. 56) följande.
Beträffande kommitténs förslag om viss rätt för strandägare att utan särskilt
tillstånd sträcka fast redskap ut i frivattnet vill jag framhålla att förefintligheten
av en dylik befogenhet säkerligen kan avsevärt nedbringa anspråken
mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt. Å andra sidan
kan det, såsom anmärkts i remissyttrandena, vara förenat med vissa olägenheter
att medgiva dylik utsträckning utöver gränsen för vad som hittills
betraktats såsom enskilt fiskevatten. En föreskrift, varigenom utsträckningsrätten
begränsades till sådant vatten skulle dock uppenbarligen icke
vara lämplig, bl. a. enär svårigheter alltid måste möta att efter längre tids
förlopp tillämpa en upphävd lag. Ej heller torde det vara lyckligt att, på
sätt lantbruksstyrelsen förordat, överlämna åt fiskevärdcringsnämnderna
att i samband med prövning av ersättningsfrågor avgöra om och i vad män
sökanden i stället borde erhålla gottgörelse i form av fri utsträckningsrätt.
Förutom att detta mången gång kunde bli en vansklig och ömtålig uppgift,
skulle en sådan ordning medföra den nackdelen att det icke utan tillgång
till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall utsträckningsrätt
vore för handen eller ej. Även om — såsom tänkbart vore dylika
avgöranden överflyttades till Kungl. Maj :t, skulle motsvarande nackdel
kvarstå.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 16
Departementschefen anförde därefter, att en lämpligare utväg syntes vara
att fri utsträckningsrätt medgavs utan särskild prövning men endast vid
sådana långgrunda kuststräckor där yttergränsen för det enskilda fiskevattnet
ansågs gå tämligen långt från stranden och där strandägarna bedrev
ett särskilt inkomstbringande fiske med fasta redskap, medan det
fria yrkesfisket var av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i
allmänhet saknades för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med
fasta redskap. I enlighet härmed förordade han, att utsträckningsrätt av
den omfattning kommittén föreslagit skulle tillkomma fiskerättshavare i
Norrbottens och Kalmar län samt vid östra kusten av Blekinge län. I övriga
delar av landet borde däremot en strandägare lika litet som en annan fiskande
äga att utan tillstånd begagna fast redskap i frivatten. Sådant tillstånd
krävdes även enligt gällande rätt. De gällande bestämmelserna i ämnet
vore emellertid något förmånligare för strandägare än för andra. Därest en
strandagare ville sträcka fast redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda
fiskevatten, skulle nämligen enligt lagens ordalydelse hans begäran därom
alltid bifallas, om det kunde ske »utan men för annan fiskande». Då detta
på vissa håll, till exempel vid Skånes sydkust, betraktades som en förmån
av ej ringa ekonomiskt värde, borde en motsvarande föreskrift upptagas i
den nya lagen.
Lagrådet föreslog — förutom vissa redaktionella jämkningar — att uttrycket
»Blekinge läns östra kust» skulle förtydligas.
I anledning av lagrådets yttrande verkställdes en huvudsakligen redaktionell
överarbetning av lagförslaget, varvid i propositionen bland annat gjordes
den ändringen, att efter orden »Blekinge läns östra kust» inom parentes
tillädes »norr om Torhamnsudde». Denna ändring ansågs vara av formell
natur (propositionen, s. 226). Något motiv för den valda gränspunkten anfördes
ej. 11 § framflyttades som 3 §.
I motion II: Ml hemställdes, att den tillståndsfria utsträckningsrätten
skulle gälla också vid Skånes östra och södra kuster. I motion 1: 362 yrkades,
att sådan rätt skulle avse även Blekinge läns södra kust och Skånes
östra kust, varemot i motionerna I: 365 och II: U2 hemställdes, att den icke
skulle avse någon del av Blekinge läns kust.
Tredje lagutskottet föreslog i utlåtande nr 23 till 1950 års höstriksdag bifall
till den i propositionen föreslagna lydelsen av 3 § med allenast den
ändringen, att den fria utsträckningsrätten skulle avse även Skånes östra
och södra kuster. Som motiv härför anfördes:
Kungl. Maj :t har föreslagit, att vid vissa särskilt i lagtexten uppräknade
kuststräckor innehavaren av enskild fiskerätt skall även utan myndighets
tillstånd få sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut "i allmänt
vatten, dock högst 200 meter från tremetersdjupet. Denna bestämmelse
skulle gälla vid kusterna av Norrbottens län och Kalmar län söder
om Kråkelund (inbegripet Öland) samt vid östra kusten av Blekinge län.
Kusten ar där ofta så långgrund att man ännu 100 meter från stranden icke
har nått tremetersdjupet. För samtliga nyssnämnda kuster synes bestämmel
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
sen. väl motiverad och utskottet kan ej tillstyrka det i två motioner (I. 365
och II: 442) framförda förslaget att denna rätt icke skulle avse Blekinge läns
östra kust. Liknande förhållanden som vid de i lagförslaget uppräknade
kusterna torde råda även vid Skånes östra och södra kuster, och utskottet
vill därför förorda att — på sätt yrkats i motionen II: 441 och, för Skånes
östra kust, jämväl i motionen 1:362 — samma bestämmelse om utstrackningsrätt
skall gälla vid dem. I allmänhet torde visserligen därstädes utsträckningsrätt
kunna erhållas efter ansökan hos myndighet, men om u^''
sträckningsrätten blir oberoende av myndighets beslut, vinnes större trygghet
för de fiskande, och ersättningskostnader för statsverket undvikes. Vid
dessa långgrunda kuster torde det vattenområde, som den^ tillståndsfria utsträckningsrätten
skulle avse, i regel ingå i det i 1896 års lag bestämda
enskilda fiskevattnet, men det blir genom gränslagens regler allmant vatten.
Den ersättningsskyldighet för staten mot de enskilda, som följer härav,
blir mindre eller bortfaller om strandägarna får tillståndsfri utsträckningsrätt.
Av vad nyss sagts om huru långt enskilt vatten sträcker sig enligt
gällande lag följer också att ett genomförande för Skånes östra och södra
kuster av den tillståndsfria utsträckningsrätten i stort sett knappast medför
någon utvidgning av den enskilda rätten i förhållande till gällande lag.
Något annat fiske, vare sig frifiske eller angränsande fast fiske, torde icke
kunna lida intrång genom en utvidgning av den tillståndsfria utsträckningsrätten
till att gälla även Skånes östra och södra kuster.
Utskottet anförde vidare, att vid Blekinge läns södra kust däremot, ej
minst vid Listerlandet, en tillståndsfri utsträckningsrätt mångenstädes torde
skada annat fiske och medföra en opåkallad utflyttning av den enskilda
fiskerätten. Utskottet avstyrkte därför att, på sätt föreslagits i motionen
1: 362, sådan utsträckningsrätt infördes även vid Blekinge läns södra kust.
Riksdagen biföll i denna del utskottets hemställan (skrivelse nr 380).
Departementspromemorian
I den tidigare omnämnda departementspromemorian har till en början
givits en redogörelse för förbundets framställning och för gällande rätt. I
anslutning härtill uttalas, att en sådan lagändring som förbundet föreslagit
skulle inverka ej blott på fisket med fast redskap utan även på rätten till
fiske med rörligt redskap på enskilt vatten.
I promemorian redovisas därefter underhandsyttranden från byråchefen
i fiskeristyrelsen C. Hessle och fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt
S. Sahlin.
Hessle har uttalat, att en flyttning av gränspunkten från Torhamnsudde
till Utlängans sydspets visserligen kunde övervägas. Åtskilliga skäl kunde
emellertid anföras mot en utsträckning av Blekinge läns ostkust i lagens
mening ned till denna punkt. Rent lagtekniskt sett vore sålunda en dylik
åtgärd ganska besvärlig. För undvikande av oklarhet bleve det nämligen
nödvändigt att noggrant definiera en gränslinje från Torhamnsudde över
den kedja av fem öar (Hammarören, Långören, Videskär, Ungskär och Utlängan)
som i sydsydvästlig riktning utgår från nämnda udde.
För innehavarna av enskild fiskerätt skulle förändringen bland annat inne -
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
bära att öster om nämnda gränslinje 3 § bleve tillämplig och att bottengarn
alltså utan särskilt tillstånd finge utsträckas 200 meter från tremeterskurvan.
Att märka vore emellertid dels att antalet fiskerättshavare, som
skulle dra fördel av denna rätt vore mycket ringa, troligen mindre än 10,
dels att det knappast torde kunna anföras något sakligt skäl varför just
dessa skulle ha större rättigheter än andra av samma kategori i Blekinge
skärgårdsområde, dit ifrågavarande öar ostridigt hörde, dels slutligen att,
så vitt fiskeristyrelsen hade sig bekant, det icke hittills förelegat någon svårighet
att i rimlig utsträckning tillmötesgå dessa fiskerättshavares ansökningar
om tillstånd att få utsträcka sina ålbottengarn ut på allmänt vatten.
Den ifrågasatta gränsförflyttningen skulle vidare innebära, att fisket med
rörliga redskap vid östra sidan av förenämnda ökedja skulle regleras av 9 §
i stället för av 11 §, varav följde att fisket med dessa redskap här skulle högst
betydligt inskränkas i enskilt vatten. Detta skulle säkerligen uppväcka en
betydande opposition bland det övervägande flertalet av yrkesfiskarena i
Blekinge skärgård. En sådan åtgärd kunde också sägas utgöra ett steg tillbaka
i förhållande till hela den utveckling mot ett allt friare fiske, som
återspeglades i de senare årens lagstiftning.
sahUn har anlagt i stort sett samma synpunkter som Hessle och förklarat,
att åtskilligt talade mot den föreslagna gränsdragningen, men att han dock
icke motsatte sig en utredning i frågan.
Därefter har enligt promemorian — i anslutning till en utredning om vissa
andra frågor som berörde fisket i Blekinge — ett sammanträde i ärendet
hållits den 24 juni 1954. Transumt av därvid hållet protokoll torde få fogas
till statsrådsprotokollet som Bilaga 1.
Vid sammanträdet förklarade representanten för Ostkustens ålfiskareförbund,
att förbundet vore tillfredsställt med en bestämmelse som, utan att
gränspunkten ändrades i vad den berörde annat fiske, i fråga om ålfiske på
oarnas ostsida gav fiskarena samma rätt att utsträcka ålbottengarn, som
gällde för kuststräckan norr om Torhamnsudde. Mot en sådan bestämmelse
hade Övriga intressenter intet att erinra. Däremot framfördes invändningar
mot en flyttning av gränspunkten så att det fria fisket på enskilt vatten
berördes. I
I promemorian anföres därefter.
Av bland annat skäl som Hessle och Sahlin anfört torde det ej vara lämpligt
att nu ändra gränspunkten mellan Blekinge läns södra och östra kust.
En sådan ändring skulle i avsevärd grad inverka på rätten till fritt fiske på
ostsidan av ifrågavarande Öar. Öarna tillhör vidare Blekinge skärgård. För
fisket med rörliga redskap torde där samma bestämmelser böra gälla.
Vad angår rätten att sträcka fast redskap från enskilt vatten ut i allmänt
vatten, synes däremot vissa skäl tala för att samma rätt härtill bör gälla för
ostsidan av oarna som för Blekinge läns ostkust. Av förarbetena till 3 § fiskerattslagen
synes framgå att den fria utsträckningsrätten ansetts böra gälla
pa sadana kuststräckor, där stränderna i allmänhet är så grunda att tre
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
meterskurvan ligger mer än 100 meter från stranden. Där så är fallet skulle
eljest ålfiskarena i regel få sin tidigare fiskerätt inskränkt genom den nya
gränslagen. Detta skulle i sin tur medföra ersättningsanspråk mot kronan
och sådana anspråk skulle troligen komma att framställas även om fiskarena
regelmässigt fick tillstånd att utnyttja den tidigare sättningslinjen. Ett tillståndstvång
skulle nämligen medföra minskad trygghet och därmed en värdeminskning
för fisket.
Dessa motiv torde ge ett gott stöd åt förbundets framställning. Stränderna
på ostkusten av ifrågavarande öar är mycket långgrunda. Enligt vad som
upplysts vid det förut nämnda sammanträdet i Torhamn användes därför
med stöd av de tidigare bestämmelserna om gräns mot allmänt vatten sättningar
som sträcker sig på upp till 600 meter från stranden. Spörsmålet om
fri utsträckningsrätt på ostsidan av dessa öar torde ej särskilt ha uppmärksammats,
då gränspunkten efter lagrådsbehandlingen angavs vara Torhamnsudde.
Om en linje dragés efter östra fastlandskusten vidare ut i havet följer
den i stort sett östra stranden av dessa öar. Öarna ingår visserligen i Blekinge
södra skärgård men detta torde ej spela någon roll för frågan om införande
av en särbestämmelse endast för fisket med fast redskap på öarnas
ostkust.
Då sålunda skäl synes tala för förbundets framställning, sådan den slutligt
bestämts vid sammanträdet i Torhamn, har utkast till ändrad lydelse av
3 § fiskerättslagen upprättats. Utkastet har avfattats med hänsyn till önskemålet
att begreppet »Blekinge läns östra kust» icke bör ändras utan får bibehålla
samma innebörd på samtliga ställen där det förekommer i lagen.
I det vid promemorian fogade författningsförslaget har de delar av Blekinge
län, för vilka den i 3 § avsedda utsträckningsrätten skall gälla, angivits
med orden »vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde),
vid östra kusten av öarna Långören, Videskär, JJngskär och Utlångan i Jämjö
kommun av Blekinge län».
Remissyttranden
Över departementspromemorian har som tidigare nämnts yttranden infordrats.
Ostkustens ålf iskar ef örbund anför, att förbundet icke har något att erinra
mot den i promemorian föreslagna lagändringen, men att en flyttning
av gränspunkten på sätt förbundet ursprungligen föreslagit ur fiskarenas
synpunkt skulle vara att föredraga. Förbundet yttrar vidare.
Av utredningen framgår, att en ändring av gränsdragningen skulle medföra
icke oväsentliga ändringar i rätten till fiske i vattnen runt ifrågavarande
öar. På den punkten har dock förbundet genom inhämtade uppgifter
styrkts i sin tidigare uppfattning, att det fiske, som bedrives i dessa
vatten av andra än de enskilda fiskerättsinnehavarna är av mycket ringa
betydelse. Det fiske, som mest bedrives där av andra än innehavare av
enskild fiskerätt, är fiske av flundra, detta mest på allmänt vatten strax
utanför det enskilda vattenområdet. Vid eu kontroll har det visat sig, alt
2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 16
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
16 familjeförsörjare och en ensamstående person har sin huvudsakligaste
inkomst av ålfisket. Fisket på Långören och Utlängan är delat på flera
smålotter. Det fiske, som i stort sett mest bedrives runt öarna ifråga, är
fiske med spinnspö, vilket ogenerat försiggår intill stranden och till sin
övervägande del utövas av sportfiskare. Det synes därför i detta sammanhang
böra påpekas, att innehavarna av enskild fiskerätt vid öarna börjar
göra sig den frågan, om det inte är på tiden att beivra detta fiske inne på
strandvattnen vid risk att det annars om några år kan räknas till sedvanefiske,
som ju kan legaliseras enligt 15 §. De ekonomiska konsekvenserna
för icke enskilda fiskerättsinnehavare bleve nog desamma om öarna räknas
till ostkusten eller sydkusten. I inhämtade yttranden från fiskeristyrelsen
har det ifrågasatts, varför innehavare av enskild fiskerätt öster om omnämnda
öar skulle ha större rättigheter än samma kategori i Blekinge övriga
skärgårdsområde (dit ifrågavarande öar ostridligen "hör, enligt fiskeristyrelsen).
Nu är det så, att väster om ifrågavarande öar förekommer intet
fiske med ålbottengarn förrän i Ronneby skärgård, närmare bestämt vid
Göudde. Följden blir att fiskarena på Långören och Utlängan ej har kontakt
med den övriga sydkusten utan med rätta känner, att de har alla intressen
beträffande fisket gemensamma med de övriga fiskarena på ostkusten. Att
kategoriskt hänföra dessa fiskare till de övriga i blekingeskärgården är väl
att teoretisera allt för mycket. I praktiken talar alla skäl för att fisket vid
omnämnda öar bör regleras av samma bestämmelser, som gäller för Blekinge
ostkust.
Vad beträffar möjligheterna att erhålla tillstånd att utsträcka ålbottengarn
på det allmänna vattnet, kan man inte utgå från, att de begärda tillstånden
alltid kommer att beviljas. Avslutningsvis bör det framhållas vikten
av att frågan avgöres i god tid så, att fiskarena kan ha möjligheter att
till fiskevärderingsnämnden inkomma med sina ersättningsanspråk för
mistad fiskerätt om beslutet i frågan skulle gå emot de föreslagna ändringarna.
I annat fall skulle innehavarna av enskild fiskerätt på ifrågavarande
öar vara tvunga att jämsides med väntan på denna frågas avgörande inlämna
anhållan om ersättning för förlorad fiskerätt.
Fiskeristyrelsen förklarar, att den i princip icke har något att erinra
mot den i departementspromemorian föreslagna lagändringen. Lagtexten
syntes dock böra förtydligas. Härom hänvisar styrelsen till ett av fiskeriintendenten
i Västerhavets distrikt till styrelsen avgivet yttrande, varvid
fogats utdrag av sjökortet nr 258 »Utlängan—Tärnö». Fiskeriintendenten
förklarar, att han i sak icke har något att erinra mot lagförslaget, men anför
rörande utformningen följande.
Promemorian utmynnar i ett förslag om sådan ändring av ordalydelsen
av första stycket av 3 § lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske, att
orden »vid östra kusten av öarna Långören, Videskär, Ungskär och Utlängan
i Jämjö kommun av Blekinge län» inskjutes framför de i denna
paragraf ingående orden »samt vid Skånes östra och södra kuster». Genom
en sådan ändring skulle även innehavare av enskild fiskerätt »vid östra
kusten av» de angivna öarna få företaga den i paragrafen åsyftade utsträckningen
av fast redskap, medan fiskerättsförhållandena i övrigt bleve
oförändrade vid de uppräknade öarna.
Med tanke på önskvärdheten av att lagar redan från början göres så
klara som möjligt bör påpekas ett par detaljer.
Öster om Videskär och öster om norra delen av Ungskär ligger mindre
holmar. Den i förevarande sammanhang aktuella utsträckningsrätten bör
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
väl gälla även fast redskap, som sträckes österut från respektive utanför
dessa mindre holmar. Av ordalydelsen i det föreliggande förslaget förefaller
detta dock ej vara fullt klart.
Ett bottengarn kan tänkas sättas å enskilt vatten åt öster mitt emellan
Ungskär och Utlängan. Det måste då i varje fall kunna anses tvivelaktigt
om bottengarnet står vid östra kusten av någon av de uppräknade öarna.
Uppenbart synes emellertid vara att den åsyftade utsträckningsrätten skall
gälla även i detta fall.
Det förefaller svårt att finna något lämpligt, kortfattat tillägg till nämnda
paragraf, varigenom ovan nämnda oklarheter undanröjes. Måhända
skulle man kunna tänka sig att använda ordet »ökedjan» och skriva »vid
östra kusten av ökedjan Långören—Videskär—Ungskär Utlängan i Jämjö
kommun av Blekinge län», varigenom tillägget finge något vidare betydelse
än vad fallet är i promemorian. Om emellertid ingen ändring sker i
ordalydelsen av det i promemorian intagna förslaget, förefaller det dock
vara lämpligt, att det i förarbetena finnes utsagt hur texten skall tolkas.
Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har tillstyrkt
förslaget och anfört, att de lokala förhållandena torde göra en närmare
precisering av det i lagtexten föreslagna uttrycket »östra kusten» av öarna
onödig. Även Blekinge läns havsfiskeförening har lämnat förslaget utan
erinran.
Föredragande statsrådet
Ostkustens ålfiskareförbund har i första hand hemställt om sådan ändring
av den i fiskerättslagen angivna gränspunkten mellan södra och östra
kusten av Blekinge län, att öarna Långören, Ungskär och Utlängan kom
att tillhöra den östra kusten. Senare har förbundet förklarat, att det ej hade
något att erinra mot en sådan lösning av frågan, som förordats i departementspromemorian.
Såsom i denna anförts talar flera skäl för att den rätt
för innehavare av enskild fiskerätt att utan myndighets tillstand sträcka
fast redskap ut i allmänt vatten, som gäller för Blekinge läns östra kust,
även bör gälla ostsidan av dessa öar. Stor försiktighet bör visserligen iakttagas
vid genomförande av ändringar i fiskerättslagen så att rubbning ej
sker i de principer, som ligger till grund för denna. En ändring, som innebär
vidsträcktare rätt för innehavare av enskild fiskerätt att fiska på allmänt
vatten, kan ofta innebära inskränkning i den rätt som enligt gällande
bestämmelser tillkommer annan fiskande. I förevarande fall torde emellertid
utredningen klart ge vid handen, att någon olägenhet för andra fiskande
oj skulle uppkomma om de enskilda fiskerättshavarna genom lagändiing
tillerkändes sådan utsträckningsrätt som föreslagits i promemorian. Varken
vid det tidigare omnämnda sammanträdet i Torhamn eller i remissyttrandena
har någon saklig erinran gjorts mot sådan lagändring. Däremot skulle
såsom i promemorian framhållits en generell ändring av gränspunktfen innebära
även inskränkning i den rätt till fritt liske med rörligt redskap på
enskilt vatten, som nu gäller vid stranden av dessa öar. Något bärande skäl
för eu sådan inskränkning har icke anförts. De erinringar från såväl fiskares
som fiskerimyndigheternas sida, som gjorts mot en flyttning av gräns
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
punkten, är enligt min mening befogade. Jag kan därför icke förorda bifall
till förbundets i första hand framförda yrkande, men anser att en lagändring
av den innebörd som i promemorian föreslås bör vidtagas. I fråga om
avfattningen av lagtexten har fiskeristyrelsen i enlighet med yttrande från
fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt ifrågasatt, huruvida den i promemorian
föreslagna lydelsen ej borde förtydligas. Avsikten är givetvis att vad
som gäller för de angivna öarna jämväl skall gälla det vatten och de holmar,
som ligger öster om och mellan de angivna kuststräckorna. Då emellertid
den föreslagna ordalydelsen kan medföra tvekan i detta hänseende
förordar jag att 3 § i vad den avser Blekinge län får följande lydelse »i Blekinge
län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde) samt öster om en
linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs
sydspets till Utlängans sydspets». Enligt denna formulering kommer utsträckningsrätten
visserligen att gälla även på västra sidan av Långören,
men detta är motiverat enär denna ö ligger öster om Videskär.
Ändringarna i vattenlagen och jaktlagen
De föreslagna ändringarna i vattenlagen och lagen om rätt till jakt överensstämmer
— med undantag av dagen för ikraftträdandet — helt med dem
som föreslogs i propositionen nr 183 till 1954 års riksdag.
Tillägget till 13 kap. 14 § vattenlagen innebär blott ett påpekande av de
straff- och förverkandebestämmelser, som i fråga om överträdelse av fiskeförbud,
vilket meddelats i anledning av företag enligt vattenlagen eller
motsvarande äldre lag, givits i den nya fiskeristadgan.
Beträffande lagen om rätt till jakt föreslås endast den sakliga ändringen,
att befattningshavare vid tullverkets kust- eller gränsbevakning skall få vissa
befogenheter i fråga om jakttillsynen.
I fråga om motiven till ändringsförslagen torde jag få hänvisa till nämnda
proposition (s. 157, 158, 166, 169—178, 203 och 204).
Ikraftträdande
Med hänsyn till önskemålet att de föreslagna ändringarna i fiskerättslagen
genomföres så snart som möjligt efter den nya fiskeristadgans ikraftträdande
den 1 januari 1955 förordar jag att dessa träder i kraft den 1 april
1955. Samma tidpunkt bör då lämpligen gälla även för de andra lagförslagen.
I
I enlighet med det anförda föreligger nu förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt
till fiske,
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt
3) lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,
av den lydelse bilaga 21 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet:
G. Liizell
1 De i denna bilaga intagna förslagen till ändringar i fiskerättslagen och jaktlagen är likalydande
med de som fogats till propositionen och har därför utelämnats.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 16
Transumt
Bilaga 1
Protokoll (ört vid sammanträde i Torhamn den 24 juni 1954 med
representanter för vissa fiskarekategorier, föranlett av
en av Ostkustens Ålf iskar ef örbund, förening, u. p. a.,
till Statsrådet och Chefen för Kungl. jordbruksdepartementet
ingiven framställning om ändring i fiskerättsligt
hänseende av gränsen mellan Blekinge läns
södra och östra kust.
Närvarande:
från jordbruksdepartementet: rättsavdelningschefen, hovrättsrådet Arvid
Ribbing, och byrådirektören Lars Öjborn;
från länets fiskeriadministration: sekreteraren i hushållningssällskapet i
länet N.-O. Hessel och fiskeriassistenten E. O. Norin, Karlshamn.
Härjämte hade infunnit sig sekreteraren i Ostkustens Ålfiskareförbund,
förening u. p. a., Artur Åkesson, ävensom fiskarena John Petersson, Per
Larsson, Helge Heideman och Karl Larsson, Torhamn, samt ålfiskaren Karl
Andersson, Utlängan, Ungskär.
Det antecknades, att de närvarande fiskarena representerade förutom ålfisket
även det s. k. inomskärsfisket och trålfisket.
§ I
Rättsavdelningschefen
öppnade sammanträdet och lämnade därvid en redogörelse
för ålfiskareförbundets ifrågavarande framställning om ändring i
fiskerättsligt hänseende av gränsen mellan Blekinge läns södra och östra
kust så att gränspunkten mellan syd- och ostkusten bleve bestämd tilll cirka
150° från Utlängans södra udde eller i andra hand en ändring av gränsen
så att östra sidan av öarna Långören, Ungskär och Utlängan tillhörde ostkusten.
En redogörelse lämnades även för skillnaden mellan bestämmelserna
om rätt till fiske vid de berörda kuststräckorna.
Vidare redogjordes för vissa av byråchefen Hessle, fiskeristyrelsen, och
fiskeriintendenten Sahlin i Västerhavets distrikt, Göteborg, till jordbruksdepartementets
rättsavdelning framförda synpunkter i frågan om ändrad
gränsdragning.
§ 2.
Vid diskussion härefter anfördes följande.
Heideman underströk att den föreslagna ändrade gränsdragningen skulle
påverka särskilt inomskärsfisket, vilket icke var önskvärt.
Andersson framhöll att ålfisket på Utlängan var mycket värdefullt. För
fiskets bedrivande krävdes samma utsträckningsrätt för fasta fiskredskap
som på Blekinge läns ostkust. Eftersom Utlängan hänfördes till sydkusten
var man för närvarande hänvisad till dispens av K. B. för utsträckningsrätt.
Detta kunde innebära vissa olägenheter. Andersson underströk därför behovet
av sådan ändring av gränsdragningen mellan ostkusten och sydkusten
i länet att Utlängans ostsida hänfördes till länets ostkust. Ålfiskarena hade
inget intresse av att begränsa det nuvarande inomskärsfisket på sydkusten,
därest utsträckningsrätten för ålfisket kunde regleras för sig.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
Norin framhöll att inomskär sfisket hade viss betydelse vid Utlängan.
Åkesson underströk betydelsen för ålfisket på Utlängan av det framförda
förslaget. Hade ej något att erinra mot att nuvarande gränsdragning mellan
länets ost- och sydkust bibehölls därest samma utsträckningsrätt, som gällde
för ostkusten, genom särbestämmelse kunde införas för ålfisket ned till
Utlängans sydspets.
På förfrågan meddelade dels Andersson att det skattlagda fisket Saltsten
på Utlängan hade en sättning, som slutade ca 600 m från strandlinjen dels
Norin att någon resa ut till Utlängan för närmare undersökning av fiskeförhållandena
ej erfordrades om förslaget begränsades att avse endast utsträckningsrätt
för ålfisket.
Petersson meddelade, att fiskarena på Långören vore intresserade av att
utsträckningsrätt för ålfisket medgavs på samma sätt som på länets ostkust.
De vore ej intresserade för inomskärsfisket.
Rättsavdelningschefen konstaterade att ålfiskarena endast yrkade en särbestämmelse
av innebörd att samma utsträckningsrätt för ålbottengarn, som
gällde för Blekinge läns ostkust, skulle gälla för ostsidan av Långören—Videskär—Ungskär—Utlängans
södra udde. Gränsdragningen i fiskerättsligt
hänseende mellan ost- och sydkusten borde däremot i princip ej ändras.
Samtliga närvarande förklarade, att de icke hade något att erinra mot en
sådan särbestämmelse.
§ 3.
Som ovan.
Lars öjborn
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
Bilaga 2
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen
Härigenom förordnas, att 13 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande Igdelse.) (Föreslagen lydelse.)
13 KAP.
14 §.
Borttager eller------sex månader.
Om straff och annan påföljd för
den som överträder fiskeförbud, vilket
meddelats i anledning av företag
enligt denna lag eller motsvarande
äldre lag, stadgas i särskild ordning.
Denna lag träder i kraft den 1
april 1955.
Kungl. Maj:ts proposition nr 16
25
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 november
1954.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 29 oktober 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hei tigen
av Halland i statsrådet den 22 oktober 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt
till fiske,
2) lag om ändrad Igdelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt
3) lag angående ändrad Igdelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet, hovrättsrådet A.
Ribbing.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen
Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.
Den föreslagna bestämmelsen saknar närmare sammanhang med innehållet
i 13 kap. 14 § vattenlagen. Med hänsyn härtill och då stadgandena i
15 § samma kap. genom tillkomsten av lagen den 20 april 1951 med vissa
bestämmelser om böter och viten samt lagen den 9 april 1937 om verkställighet
av bötesstraff blivit överflödiga och förty kunna utgå, föiordai lagrådet,
att bestämmelsen i stället för att upptagas i 14 § får intaga nyssnämnda
stadgandens plats i 15 §.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 16
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 16
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 december 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Hjalmar Nilson lagrådets den 4 november 1954 avgivna utlåtande
över de den 22 oktober 1954 till lagrådet remitterade förslagen till
lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596/ om rätt till
fiske,
lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt
lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den
3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att han
funnit den av lagrådet föreslagna redaktionella jämkningen i förslaget till
ändring av vattenlagen lämplig och därför vidtagit den.
Föredraganden hemställer därefter, att förslagen efter nämnda jämkning,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ulla B. Silén
647708. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag