Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

1

Nr 158

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående omreglering av vissa ersättningar av
statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. m.;
given Stockholms slott den 18 mars 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till dels förordning angående omreglering
av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete in. m.
dels ock förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete samt att

bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till ett samtidigt framlagt förslag till omreglering av livräntor
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag m. m. på grund av olycksfall,
som drabbat arbetstagare i tjänst hos annan än staten, föreslås i denna
proposition, att äldre olycksfallsersättningar, som utgår helt av statsmedel,
skall på motsvarande sätt omregleras. En motsvarande uppräkning
föreslås beträffande livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag jämväl
när fråga är om olycksfall i arbete för enskild arbetsgivares räkning.

Propositionen innefattar härjämte förslag om särskilda ersättningar åt
vissa silikosskadade.

Anslag äskas för budgetåret 1955/56 med 2,9 milj. kronor till Vissa tilllägg
å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete in. m. samt med 2,8
milj. kronor till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. in.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 158

2

Kiingl. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

Förslag

till

Förordning

angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall
i arbete m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ersättning, som av statsmedel utgår jämlikt någon av de författningar,
vilka angivas i 2 §, skall, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, omregleras
enligt de grunder, som angivas i lagen den 1955

(nr ) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. Vad
nu sagts skall ock gälla ersättning, som efter Konungens förordnande
utgives enligt grunderna i någon av de i 2 § avsedda författningarna. Innebär
förordnandet avvikelse från grunderna i sådan författning, skall motsvarande
avvikelse göras vid omreglering enligt denna förordning.

Kostnad, som föranledes av tillämpningen av denna förordning, bestrides
av statsmedel.

2 §■

De författningar, som avses i 1 §, äro:

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar; lagen

den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å
fartyg tjänstgörande personer;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i
vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

3

Kungi. Maj.ts proposition nr 158 år 1955

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i
anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt;

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.; samt
militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261).

3 §.

Bestämmelserna i denna förordning äga icke tillämpning å ersättning
jämlikt militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261), såframt
fråga är om skada, som inträffat efter utgången av år 1954, eller å ersättning,
som utgives med tillämpning av förordningen den 2 juni 1950
(nr 262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, och ej heller å sådant i övergångsbestämmelserna
till förordningen den 21 april 1943 (nr 183) avsett
fall, där ersättningen endast delvis utgår av statsmedel.

4 §.

Vid omreglering av ersättning jämlikt förordningen den 1 juni 1923
(nr 138) skall skadan anses hava inträffat år 1923 och den skadades
årliga arbetsförtjänst anses uppgå till tvåtusenfyrahundra kronor.

5 §.

Vid omreglering av ersättning jämlikt förordningarna den 24 mars 1938
(nr 102 och 103) skall gälla, dels att den årliga arbetsförtjänst efter vilken
ersättningen beräknas, såvitt avser skada som inträffat under åren 1941—
1948, skall anses hava utgjort högst tvåtusenfyrahundrasjuttio kronor och
dels att arbetsförtjänsten ej i något fall må uppräknas till högre belopp
än femtusen kronor.

6 §■

Omregleringen skall icke föranleda ändring av livräntetillägg enligt
förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa
fall för skada till följd av olycksfall vid flygning.

7 §•

Är den skadade berättigad jämväl till livränta, som avses i lagen den
1955 (nr ), skall omreglering av livränta, varå
denna förordning äger tillämpning, ske så, att livräntornas sammanlagda
årsbelopp motsvarar vad som skulle hava tillkommit den skadade, därest
de skilda livräntorna skolat omregleras enligt nämnda lag.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

Utgick den andra livräntan enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete eller enligt förordningen
den 2 juni 1950 (nr 262), skall omreglering av livränta, varå
denna förordning äger tillämpning, ske så, att livräntornas sammanlagda
årsbelopp motsvarar vad som skulle hava tillkommit den skadade, därest
de skilda livräntorna i förra fallet utgått enligt sagda lag och i senare
fallet omreglerats enligt förenämnda förordning den 2 juni 1950.

8 §.

Åtnjuter den, som uppbär livränta varå denna förordning äger tillämpning,
pension av statsmedel vilken ej utgör understöd i anledning av
skadan, är han skyldig att, i den mån Konungen förordnar därom, vidkännas
avdrag å den omreglerade livräntan.

Utöver vad ovan stadgats skall i fråga om ersättning, vilken omreglerats
enligt denna förordning, i tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet
beträffande ersättningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956 men äger icke tilllämpning
å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.

Genom denna förordning upphävas förordningen den 2 juni 1950 (nr
295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. in., såvitt angår tillägg till ersättning,
vilken skall omregleras enligt denna förordning, ävensom förordningen den
22 maj 1953 (nr 255) angående höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar m. fl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

5

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om
livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillägg
av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1

Den som enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete äger
rätt till livränta med ett belopp av
minst 90 kronor om året skall, såframt
livräntan ej grundas på försäkring
enligt 24 § i lagen, erhålla
tillägg därå i enlighet med vad nedan
sägs.

För tid intill utgången av den månad,
under vilken livräntetagaren
fyllt 67 år, skall livräntetillågget utgå
med så stort belopp, att detsamma
jämte livräntan motsvarar vad
som skulle hava utgått i livränta,
därest lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete i
dess ursprungliga lydelse ägt tilllämpning
samt den skadades årliga
arbetsförtjänst utgjort 1 617 kronor.

För tid efter utgången av den månad,
under vilken livräntetagaren
fyllt 67 år, skall livräntetillågget utgå
med 125 procent av livräntans
belopp.

Livräntetilläggen bestridas —---

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete äger
rätt till livränta skall, såframt livräntan
ej grundas på försäkring enligt
24 § i lagen, erhålla tillägg därå
i enlighet med vad nedan sägs.

Tillägget skall bestämmas så, att
detsamma jämte livräntan motsvarar
vad som vid tillämpning av förordningen
den 1955

(nr ) angående omreglering av
vissa ersättningar av statsmedel i
anledning av olycksfall i arbete m. m.
skolat utgå i livränta, därest olycksfallet
inträffat år 1918 och den skadades
årliga arbetsförtjänst utgjort
1 600 kronor; dock skall, såvitt angår
livränta till änka för tid efter
den månad varunder hon fyllt 67 år,
tillägget utgå med 170 procent av
livräntans belopp.

-----av riksförsäkringsanstalten.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1952:181.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1956 men äger icke
tillämpning å ersättning, som belöper
å tid dessförinnan.

Genom denna förordning upphäves
förordningen den 2 juni 1950 (nr
295) om tillägg av statsmedel å vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., såvitt
angår tillägg till livränta, som
avses i denna förordning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1955

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 mars 1955.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om omreglering
av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. m.
samt anför.

Såsom framgår av statsrådsprotokollet för den 25 februari 1955 remitterades
samma dag till lagrådet för yttrande ett inom socialdepartementet
upprättat förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. in. Förslaget avser ersättningar, som utgår på grund av
obligatorisk försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag (ÖL), 1929
års yrkessjukdomsförsäkringslag (YL) samt lagen den 11 juni 1937 (nr
348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, dock
ej sådana ersättningar som utgives av statsmedel. I samband med remissen
till lagrådet anförde jag, att jag även ämnade till behandling upptaga
motsvarande spörsmål beträffande andra ersättningar än som omfattades
av den föreslagna omregleringslagen. Därmed åsyftade jag ersättningar,
som på grund av obligatorisk försäkring utgives till dem som skadats
i statens tjänst eller som utgår enligt en rad speciella författningar
rörande olika kategorier skadade; för innehållet i dessa författningar redogjorde
jag närmare vid lagrådsremissen.

.lag har tidigare denna dag anmält lagrådets utlåtande över förutnämnda
förslag till omregleringslag, och Kungl. Maj :t har på min hemställan
beslutat att genom proposition framlägga ett förslag i detta hänseende
för riksdagen. Nu hemställer jag att till behandling få upptaga övriga
här ifrågakommande omregleringsspörsmål. I samband härmed torde jag
få anmäla vissa anslagsfrågor.

Omregleringsfrågor

Enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete in. m.
utgives nu ersättningstillägg å livränta eller sjukpenning som utgår enligt

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1955

följande författningar ävensom — efter Kungl. Maj :ts förordnande —-enligt grunderna i någon av dem, nämligen

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete;

kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;
kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i
arbete den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens
räkning;

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;
lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i
vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser
om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt;

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. in.; samt
militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261).

Under det att tillägg å ersättningar enligt 1908 års fiskareförsäkring omfattas
av förordningen den 2 juni 1950 (nr 295), har särskilda bestämmelser
utfärdats om tillägg av statsmedel å ersättningar, vilka utgår på
grund av den fiskareförsäkring — av år 1918 — som trädde i stället för
1908 års. Bestämmelserna återfinnes i förordningen den 2 juni 1950 (nr 296)
om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni

9

Kungi. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall.

Beträffande innehållet i såväl de båda förordningarna om ersättningstillägg
som de däri angivna skilda författningarna hänvisas till den redogörelse
jag lämnade vid lagrådsremissen av förslaget till omregleringslag.
Här vill jag endast erinra om att flertalet av de författningar, som avses
i den först behandlade ersättningstilläggsförordningen, d. v. s. förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295), i fråga om bestämmande av storleken av livränta
eller sjukpenning antingen hänvisar till motsvarande regler i ÖL
eller innehåller föreskrifter som — med vissa modifikationer beträffande
arbetsförtjänstberäkningen — nära ansluter sig till dessa. Endast 1901 års
olycksfallsersättningslag och 1908 års kungörelse om fiskareförsäkring innehåller
ersättningsbestämmelser, som mera väsentligt avviker från OL:s
regler. Samma är förhållandet med 1918 års förordning om fiskareförsäkring.

I den inledningsvis omnämnda propositionen med förslag till omregleringslag
föreslås, att ersättningar, som utgår på grund av obligatorisk försäkring
enligt ÖL, YL eller 1937 års krigsförsäkringslag för andra fall än
skada i arbete för statens räkning, skall omräknas efter närmare angivna
grunder samt att ersättningstillägg inte skall lämnas på sålunda
omreglerad ersättning. De ersättningar som här avses har ursprungligen
bekostats av andra arbetsgivare än staten. Kostnaderna för omregleringen
skall enligt förslaget bäras av yrkesskadeförsäkringens nuvarande försäkringstagare,
d. v. s. arbetsgivarna. Omregleringen föreslås träda i tillämpning
den 1 januari 1956.

Enligt min mening bör en motsvarande omreglering komma till stånd
av i första hand sådana yrkesskadeersättningar som nu i sin helhet bekostas
av statsmedel. Kostnaderna för de härigenom omreglerade ersättningarna
bör stanna på staten. Främst kommer här i fråga ersättningar
som på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL, YL och 1937 års krigsförsäkringslag
tillerkänts personer, vilka skadats i statens tjänst. I samma
ordning torde vidare — såsom närmare utvecklas i det följande — omreglering
böra ske av ersättningar enligt övriga författningar, vilka i fråga om
reglerna för ersättningens bestämmande anknyter, med eller utan modifikationer,
till motsvarande regler i ÖL. Omregleringsbestämmelserna för nu
angivna ersättningar torde böra sammanföras i eu författning.

En omreglering enligt samma principer bör vidare ske av ersättningar
som utgår på grund av 1901 års olycksfallsersättningslag. Livräntorna
enligt denna lag har för vissa fall höjts med statliga tillägg dels genom
kungörelse den 10 juni 1921 (nr 410) såvitt angår i statens tjänst skadade
arbetare och dels genom förordning den 3 juni 1938 (nr 216) i fråga om
andra ersättningstagare. För närvarande utgår ersättningstillägg på de

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

genom nyssnämnda tillägg förhöjda livräntorna. Beträffande ersättningarna
enligt denna lag torde omregleringen böra ske i form av ändringar i 1921
års kungörelse och 1938 års förordning.

Däremot synes i detta sammanhang någon omreglering inte böra komma
till stånd av ersättningar som utgår enligt 1908 och 1918 års författningar
om fiskareförsäkring, vilka ersättningar grundar sig på frivillig försäkring.
På dessa ersättningar bör sålunda ersättningstillägg utgivas som för
närvarande.

Omregleringarna föreslås genomförda fr. o. m. den 1 januari 1956.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till

förordning angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i
anledning av olycksfall i arbete m. m. samt

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938
(nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete.

Därjämte har inom departementet utarbetats ett utkast till kungörelse
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410)
angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med
flera av statsmedel utgående livräntor m. m.

Innan jag övergår till att behandla författningsförslagen vill jag erinra
om att chefen för försvarsdepartementet anmält sin avsikt att förorda
ändrade bestämmelser angående omreglering av ersättningar till värnpliktiga
och vissa andra grupper av militär personal, vilka ej beröres av
den här föreslagna omregleringen.

Förslaget till förordning angående omreglering av vissa ersättningar
av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. m. I

I enlighet med det förut anförda avser ifrågavarande förordning endast
ersättning som enligt vissa där angivna författningar — eller grunderna i
någon av dem — utgår helt av statsmedel. Sådan ersättning skall enligt
stadgande i 1 § omregleras med tillämpning av grunderna i den föreslagna
omregleringslagen. Detta innebär främst, att den skadades årliga arbetsförtjänst
vid tiden för skadefallet räknas upp enligt lagens regler och att ersättningen
fastställes på grundval av den sålunda uppräknade arbetsförtjänsten.
Omregleringen enligt förordningen föreslås — liksom den ursprungliga
ersättningen — bekostad av staten.

Det blir sålunda i huvudsak fråga om en teknisk omräkning av de nuvarande
ersättningarna. Själva ersättningsrätten och rätten till var och en

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 är 1955

av de olika yrkesskadeförmånerna skall regleras enligt den ursprungliga
lagstiftningen i den män ej annat föreskrives i omregleringsförordningen.
Ett stadgande härom har intagits i 8 §. De regler som nu gäller för ersättningen
beträffande exempelvis skadestånd, regressrätt eller besvärsrätt
blir alltså tillämpliga på den omreglerade ersättningen. Också de bestämmelser,
som avser ordningen för ersättningens utbetalning, kommer här
igenom att gälla den ersättning, som omreglerats enligt förordningen. Den
i förordningen intagna hänvisningen till grunderna i omregleringslagen
avser givetvis även lagens bestämmelse (12 § första stycket) om avdrag från
ersättningen för däremot svarande understöd, varför sådant avdrag skall
ske enligt av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. Kungl. Maj :t torde böra
äga utfärda föreskrifter om avdrag från livränta även såvitt angår tjänstepension
i form av ålderspension.

Den nuvarande ersättningstilläggsförordningen den 2 juni 1950 (nr 295)
omfattar bl. a. ersättning som utgår enligt ÖL, YL och lagen den 11 juni
1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Sådan ersättning skall, i den mån den ej utgives av staten, omregleras
enligt omregleringslagen. Där ersättningen bekostas av statsmedel,
skall den i stället omregleras enligt den här föreslagna omregleringsförordningen.
Frånsett finansieringen av den omreglerade ersättningen innebar
detta i sak ingen skillnad. Bland de författningar, som upptagits i 2 § i den
förutnämnda ersättningstilläggsförordningen, finnes kungörelsen den 30
november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga om tilllämpning
av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916
å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, och en motsvarande
kungörelse av den 30 juni 1942 (nr 678). Då den ersättning, som avses
i dessa kungörelser, måste anses utgå jämlikt ÖL, synes det överflödigt att

— vid sidan av ÖL — särskilt nämna dem bland de författningar, som enligt
2 § omregleringsförordningen skall omfattas av denna förordning.

I 2 § förslaget till omregleringsförordning har uppräknats de författningar,
som nu angives i 2 § ersättningstilläggsförordningen den 2 juni 1950
(nr 295), med undantag av — utöver de båda nyssnämnda kungörelserna

— dels lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete, vilken skall behandlas i särskild ordning, och
dels kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall; ersättning
enligt sistnämnda kungörelse avses, enligt vad jag förut anlört, ej bli föremål
för omreglering i detta sammanhang.

Av de i 2 § upptagna författningarna är endast 1950 års militärersättningsförordning
tillämplig på skador, som inträffat efter 1954 ars utgång.
Då omreglering ej avses skola ske av ersättningar i senare års skadefall,
bar ett härav betingat undantagsstadgande ansetts påkallat. Vidare är att
märka, atl flertalet ersättningar, som utgår enligt 1927 års militärersätt -

12

Kunc/l. Maj.ts proposition nr 158 år 1955

ningsförordning — vilken upptagits i 2 § omregleringsförordningen — redan
omreglerats i särskild ordning. Därför har dylika ersättningar också ansetts
böra undantagas från den här aktuella omregleringen. Slutligen har
från tillämpningen av den föreslagna nya omregleringsförordningen undantagits
fall, där ersättningsfyllnad utgår av statsmedel på grund av övergångsbestämmelserna
till förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning
i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande
av tjänsteplikt; dessa fall har nämligen redan reglerats i 9 § andra stycket
omregleringslagen. De nu ifrågavarande undantagsbestämmelserna återfinnes
i 3 § i förslaget till omregleringsförordning.

Enligt förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av
statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig, bestämdes ersättningarna
till belopp, svarande mot den högsta årliga arbetsförtjänst som enligt ÖL
i dess då gällande lydelse fick medräknas vid ersättningens fastställande,
nämligen 2 400 kronor. Genom en i 4 § förslaget till omregleringsförordning
intagen bestämmelse kommer omregleringen i samtliga dessa fall att
ske med utgångspunkt från att skadan inträffat år 1923 och att den skadades
arbetsförtjänst utgjorde 2 400 kronor.

För den som ådragit sig skada under vistelse på vissa anstalter in. in.
gäller numera — enligt förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) — bl. a.,
att ersättning får beräknas efter en årlig arbetsförtjänst av högst 5 000
kronor. I motsvarande äldre fall, vilka omfattas av den föreslagna omregleringsförordningen,
har arbetsförtjänstmaximum varierat mellan 1 764 och
4 800 kronor. Enligt förordningen den 22 maj 1953 (nr 255) angående
höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare
och fångar in. fl. är dock nämnda maximum 2 470 kronor i skadefall
från åren 1941—1948; en bestämmelse härom bör intagas i den föreslagna
omregleringsförordningen samtidigt med att nyssnämnda förordning
upphäves. Det synes lämpligt att vid den uppräkning av arbetsförtjänsten,
som skall ske enligt omregleringsbestämmelserna, denna får
räknas upp till högst 5 000 kronor i stället för det belopp — högst 7 920
kronor — som upptagits i den föreslagna omregleringslagen. Ett stadgande
härom har intagits i 5 §.

Enligt förordningen den 17 maj 1940 (nr 33) om särskild ersättning i
vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning utgick vissa procentuella
tillägg till den livränta, som enligt den vid varje tidpunkt gällande
olycksfallslagstiftningen och de därtill anknutna militärersättningsförordningarna
tillkom den som skadats på grund av flygolycksfall eller, om
han avlidit till följd därav, hans efterlevande. Denna s. k. flygolycksfallsförordning
har numera upphävts med utgången av år 1954 genom förordningen
den 17 december 1954 (nr 776); därvid bestämdes dock att flygolycksfallsförordningen
alltjämt skulle äga giltighet i fråga om olycksfall,

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1955

som inträffat före upphävandet. Ersättningstilläggen enligt förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) utgår å grundlivräntan men ej å tilläggen enligt
flygolycksfallsförordningen.

Såväl i riksförsäkringsanstaltens vid lagrådsremissen berörda förslag den
3 december 1954 som i den samtidigt behandlade departementspromemorian
förordades, att ersättningsförhöjningarna enligt flygolycksfallsförordningen
icke skulle påverkas av omregleringen. Under remissbehandlingen av departementspromemorian
har inte framförts någon annan erinran häremot,
än att statskontoret — under åberopande av att flygolycksfallsförordningen
ej gäller för flygolycksfall efter utgången av år 1954 — anser det kunna
ifrågasättas, huruvida inte vid förhöjning av livränta genom omregleringen
avdrag bör göras för livräntetillägg enligt flygolycksfallsförordningen. För
egen del finner jag dock ej anledning frångå vad som i detta hänseende
föreslagits. Jag vill erinra om att jag vid framläggandet av förslaget till omregleringslag
intagit samma ståndpunkt i fråga om ersättningsförhöjningarna
enligt 1937 års krigsförsäkringslag. En bestämmelse om flygolycksfallstilläggen
har intagits i 6 § i förslaget till omregleringsförordning.

I samband med den förutnämnda lagrådsremissen berörde jag frågan
om regler för det fall, att den skadade uppbär flera livräntor, t. ex. en livränta
enligt ÖL, som ej utgår av statsmedel, och dessutom livränta enligt
en eller flera av hithörande ersättningsförfattningar. Enligt vad jag därvid
angav borde detta spörsmål regleras i den nu aktuella omregleringsförordningen;
och borde härvidlag gälla, att den av statsmedel utgående livräntan
vid omregleringen beräknades så, att det sammanlagda livräntebeloppet
blev av samma storlek som om den skadades ersättningsrätt helt grundats
på obligatorisk försäkring. Detta innebär, närmare uttryckt, följande. Om
den för skadorna gemensamt beräknade invaliditetsgraden uppgår till minst
20 procent, skall med tillämpning av 5 § omregleringslagen ett gemensamt
livräntebelopp uträknas. Detta belopp minskas med livräntan enligt ÖL
eller, i förekommande fall, enligt omregleringslagen och återstoden utgör
livränta enligt omregleringsförordningen. En bestämmelse med denna innebörd
har intagits i 7 § första stycket av förslaget till omregleringsförordning.

I andra stycket av nämnda paragraf bar intagits en liknande bestämmelse
för det fall att den ena livräntan utgår enligt någon av de författningar,
varå omregleringsförordningen föreslås bli tillämplig, och den andra
utgår enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete eller enligt den militära omregleringsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 262).

Jag vill tillägga alt med den föreslagna utformningen av ikraftträdandebestämmelserna
till de nya omregleringsförfattningarna stadgandet i 5 §
andra stycket förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) i fråga om sammanträffande
av flera skador alltjämt kan komma att få tillämpning.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

Övriga författningsförslag

Såsom berörts utgår å vissa livräntor enligt 1901 års lag tillägg av statsmedel
enligt tre särskilda författningar, nämligen kungörelsen den 10 juni
1921 (nr 410) samt förordningarna den 3 juni 1938 (nr 216) och den 2 juni
1950 (nr 295).

1921 års kungörelse avser sådana livräntor, som utgår på grund av
olycksfall i statens tjänst eller som tillerkänts vederbörande av statsmedel
enligt grunderna i 1901 års lag. 1938 års förordning åter gäller livräntor,
som utgår på grund av olycksfall hos annan arbetsgivare än staten. Enligt
båda dessa författningar utgår livräntetillägg, som för skadad under 67 år,
vars arbetsförmåga blivit nedsatt med minst 30 procent — innebärande en
livränta enligt lagen med minst 90 kronor — och för änka under 67 år —
livräntan till änka utgör 120 kronor — bestämts så, att livräntan och tilllägget
tillhopa uppgår till samma belopp, som i genomsnitt utgår i livränta
till person, vilken är berättigad till livränta enligt ÖL i dess ursprungliga
lydelse. Genoinsnittsarbetsförtjänsten i sistnämnda livräntefall — från
åren 1918 och 1919 — var 1 617 kronor. För tid efter 67 år utgår enligt båda
de ifrågavarande författningarna ett tillägg med 125 procent av livräntans
belopp. Såvitt angår invalidlivräntor understigande 90 kronor om året, dvs.
till skadad med mindre än 30 procents invaliditet, utgår också ett tillägg
med 125 procent, dock endast enligt 1921 års kungörelse.

Ersättningstillägg enligt 1950 års förordning utgår med procenttal varierande
mellan 70 och 150 procent för fall av livränta före 67 år efter en invaliditetsgrad
av 30—100 procent. Har arbetsförmågan blivit nedsatt med
mindre än 30 procent, utgår i regel intet ersättningstillägg. För änka under
67 år utgår ersättningstillägg med 70 procent. Efter 67 år minskas dock
tilläggen till 20 procent för de nu berörda kategorierna. Det är att märka,
att ersättningstilläggen beräknas icke blott på livräntans belopp utan även
på tillägg därå enligt 1921 års kungörelse eller 1938 års förordning.

Den omreglering av livräntor enligt 1901 års lag, som jag i det föregående
föreslagit skola komma till stånd, bör enligt min mening — liksom de nuvarande
tilläggen av statsmedel — anknyta till den genomsnittliga livräntan
enligt ÖL i dess ursprungliga lydelse. Detta resultat ernås, om man i 1921
och 1938 års författningar föreskriver, att tillägget skall bestämmas så, att
detsamma jämte livräntan motsvarar vad som vid tillämpning av den föreslagna
omregleringsförordningen skulle ha utgått i livränta, om olycksfallet
inträffat år 1918 och den skadades årliga arbetsförtjänst utgjort 1 600
kronor. För änka över 67 år har ej föreslagits någon uppräkning av livräntan
enligt omregleringslagen eller omregleringsförordningen. I dessa
fall bör dock nuvarande tillägg — 125 procent enligt 1921 och 1938 års
författningar och 20 procent enligt 1950 års ersättningstilläggsförordning
— alltjämt utgå. På grund härav har i detta hänseende i 1921 och 1938
års författningar infagits ett stadgande om ett tillägg med 170 procent av
livräntans belopp. Nu enligt 1921 års kungörelse utgående tillägg med 125

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

procent vid vissa lägre invaliditetsgrader, där omreglering ej sker — under
20 procents invaliditet före 67 år och under 30 procents invaliditet efter
67 år — bör också bibehållas.

Anslagsfrågor

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkterna 80 och 81)
har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1955/56 beräkna dels ett förslagsanslag av 4 200 000
kronor till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. in. och dels ett förslagsanslag av 2 300 000 kronor till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i
arbete m. m. Dessa anslagsfrågor torde nu få upptagas till förnyad behandling.

Från anslaget till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m. bestrides kostnaderna för livräntetillägg enligt förordningen
den 3 juni 1938 (nr 216) — som avser livräntetagare enligt 1901 års olycksfallsersättningslag
där skadan inträffat under arbete för annan än staten
— och för ersättningstillägg på livräntor, som förhöjts enligt denna förordning,
samt för ersättningstillägg jämväl i övriga fall, där grundersättningen
utgår av andra medel än statens. Anslaget är för innevarande budgetår
uppfört med 4 900 000 kronor; nettoutgiften under närmast föregående
budgetår utgjorde 4 571 333 kronor. Riksförsäkringsanstalten har
(skr. 31/8 1954) anfört, att belastningen på anslaget successivt kommer
att nedgå dels genom avgång på grund av dödsfall eller genom reaktivering
och dels genom att ersättningarna efter hand som livräntetagarna uppnår
67 års ålder antingen helt upphör eller väsentligt sänkes. För budgetåret
1955/56 syntes medelsbehovet kunna uppskattas till 4 200 000 kronor.

I det föregående har jag föreslagit sådana ändringar i förordningen den
3 juni 1938 (nr 216), att livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag
uppräknas efter de principer som anges i den omregleringslag, varom förslag
framlagts genom den inledningsvis berörda propositionen. Kostnaderna
för dessa livränteförbättringar föreslås stanna på staten. I sistnämnda proposition
har vidare föreslagits, att övriga yrkesskadeförmåner, på vilka nu
ersättningstillägg utgives från detta anslag, skall omregleras och att denna
omreglering skall bekostas av arbetsgivarna. Vid bifall till dessa förslag
kommer de här aktuella ersättningstilläggen att försvinna. Omregleringarna
föreslås genomförda fr. o. m. den 1 januari 1956. För nästa budgetår bör
med hänsyn härtill under detta anslag beräknas för budgetårets första
hälft medel efter oförändrade grunder och för dess andra hälft medel
till uppräknade tillägg till livräntor, som på grund av 1901 års lag utgår
till andra än dem som skadats i statens tjänst.

Kostnaden under detta anslag för tillägg till livräntor enligt 1901 års
lag uppgick under budgetåret 1953/54 till i runt tal 530 000 kronor. Vid

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

en omreglering enligt mitt förslag kan årskostnaden enligt från riksförsäkringsanstalten
inhämtade uppgifter beräknas stiga till omkring 1 800 000
kronor. För budgetåret 1955/56 kan alltså kostnaden för dessa tillägg uppskattas
till (Va x 530 000 + % x 1 800 000) 1 165 000 kronor. Årskostnaden
för övriga från anslaget utgående tillägg torde med utgångspunkt i riksförsäkringsanstaltens
i det föregående redovisade beräkningar kunna uppskattas
till (4 200 000 — 530 000) 3 670 000 kronor; kostnaderna för ett
halvt års tillägg uppgår följaktligen till ca 1 835 000 kronor.

Enligt dessa beräkningar skulle således för nästa budgetår erfordras ett
anslag av (1 165 000 + 1 835 000) 3 000 000 kronor. Med hänsyn till avgång
bland livräntetagarna torde det dock vara till fyllest att anslaget uppföres
med 2 900 000 kronor.

Från anslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m. bestrides kostnaderna för
grundersättningar i ett stort antal skadefall, där ersättning på grund av
försäkring eller enligt speciella författningar eller särskilda beslut skall
utgivas helt av statsmedel. Även kostnaderna för därpå utgående livräntetillägg
— enligt kungörelsen 1921:410 — och ersättningstillägg bestrides
från detta anslag. Det bör emellertid nämnas, att ersättningar jämte tillägg
till personer, vilka skadats under arbete för affärsverken, riksbanken samt
riksdagen och dess verk, betalas i annan ordning än genom detta anslag.
Vidare må erinras om att kostnaderna för ersättningar jämte tillägg i skadefall
som härrör från militär- eller hemvärnstjänstgöring och vissa förhållanden
under första världskriget m. m. bestrides av anslag under fjärde
huvudtiteln.

Härjämte utbetalas från anslaget vissa tillfälliga ersättningar till av silikos
drabbade arbetare.

Förevarande anslag uppgår för innevarande budgetår till 3 000 000 kronor.
Under budgetåret 1953/54 förbrukades 3 962 440 kronor. Riksförsäkringsanstalten
har (skr. 31/8 1954) förutsett en betydande kostnadsminskning
på grund av samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
Av anslagsförbrukningen under budgetåret 1953/54 antages 1 800 000 kronor
ha avsett sjukpenning, 300 000 kronor läkarvård och återstoden livräntor.
Kostnaderna för sjukpenning beräknas sjunka till 15 procent, eller
omkring 270 000 kronor, och utgifterna för läkarvård till 10 procent eller
ca 30 000 kronor. Vad livräntorna beträffar antages kostnaderna däremot
med hänsyn till den fortgående ökningen av livräntebeloppen stiga till i
runt tal 2 000 000 kronor. Det sammanlagda medelsbehovet för nästa budgetår
skulle sålunda enligt anstaltens beräkningar uppgå till (270 000 +
30 000 + 2 000 000) 2 300 000 kronor.

Jag vill uppehålla mig något vid de särskilda silikosersättningar om högst
700 kronor om året, vilka från förevarande anslag utgår till arbetstagare,
som på grund av silikos blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

sysselsättning och därigenom fått vidkännas inkomstminskning vilken ej
kompenserats av livränta. Kungl. Maj :t har hittills budgetårsvis erhållit
riksdagens bemyndigande att utgiva dessa ersättningar. Enligt vad riksförsäkringsanstalten
upplyst utbetalades år 1953 särskild silikosersättning till
554 personer med inalles ca 334 000 kronor, och f. n. åtnjuter omkring 450
personer dylik ersättning.

En omräkning enligt den föreslagna omregleringslagen kommer att medföra
sådana förbättringar för silikosskadade, att de omreglerade beloppen

1 flertalet fall torde överstiga eller i vart fall i stort sett täcka de belopp
som nu utgår i livränta och ersättningstillägg jämte särskild silikosersättning.
I dessa fall bör den särskilda silikosersättningen av statsmedel inte
vidare utgå. Såsom jag framhöll vid anmälan av dessa frågor kommer
emellertid en del silikosskadade, som nu har sådan tillfällig ersättning, att
få lägre ersättning eller ingen ersättning alls, om ersättningen bestämmes
enligt de i omregleringslagen angivna grunderna. Särskilt gäller detta personer,
vilka nu icke åtnjuter någon livränta, enär arbetsförmågan inte ansetts
nedsatt med minst 10 procent, och vilkas arbetsinkomst visserligen
minskats på grund av övergången till ofarligt arbete men ej i sådan grad att
livränta vid tillämpning av 10 § yrkesskadeförsäkringslagen skulle kunna
tillerkännas dem. Med hänsyn härtill torde, i enlighet med vad jag vidare
anförde, Kungl. Maj :t böra äga föreskriva, att därest någon, som vid utgången
av år 1955 var berättigad till tillfällig ersättning av statsmedel, vid
tillämpning av omregleringslagen icke skulle erhålla någon ersättning eller
endast en lägre sådan, tillägg av statsmedel skall utgå — så länge sådant
förhållande varar — med belopp motsvarande vad han eljest skulle gå förlustig.
I den mån tillägget per år inte skulle uppgå till minst 50 kronor,
torde rätt till tillägget dock icke böra föreligga.

Då omregleringslagen enligt förslaget skall träda i kraft den 1 januari
1956, synes under första hälften av budgetåret 1955/56 tillfällig silikosersättning
böra utgå enligt hittills tillämpade grunder. Därefter bör, i enlighet
med det anförda, särskilt tillägg av statsmedel utbetalas endast i den mån
den omreglerade ersättningen inte täcker vad ersättningstagaren tidigare
uppburit, försåvitt mellanskillnaden utgör minst 50 kronor om året.

Vid oförändrade ersättningsgrunder skulle enligt riksförsäkringsanstaltens
beräkningar medelsbehovet under detta anslag uppgå till 2 300 000
kronor. Den av mig i det föregående föreslagna omregleringen av äldre
ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete in. m. kan,
enligt vad jag under hand inhämtat från riksförsäkringsanstalten, beräknas
medföra en kostnadsökning med ca 1 000 000 kronor för helt år, varvid dock
är att märka, att det är förenat med stora svårigheter att någorlunda exakt
beräkna ökningen. I avvaktan på närmare erfarenhet och då omregleringen
skall ske den I januari 1956, bör anslaget uppföras med (2 300 000 +
500 000) 2 800 000 kronor.

2 — Bihnng till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 158

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

1) förordning angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel
i anledning av olycksfall i arbete m. m.; samt

2) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni
1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete;

dels medgiva, att livräntor, som förhöjts enligt kungörelsen den 10 juni
1921 (nr 210) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade
arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m., må fr. o. m.
den 1 januari 1956 ytterligare höjas på sätt departementschefen föreslagit
i det föregående;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att utgiva särskilda ersättningar till av
silikos drabbade arbetstagare enligt de grunder, som i det föregående förordats; dels

ock för budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete in. in.
ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor; samt

2) till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m. ett förslagsanslag av 2 800 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olof Särnmark

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1955

19

Utkast

Bilaga

till

Kungörelse om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 kungörelsen den 10 juni 1921
(nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare
med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.

Härigenom förordnas, att §§ 2 och 3 kungörelsen den 10 juni 1921 angående
förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera

av statsmedel utgående livräntor m
lydelse.

(Gällande lydelse)

§

Uppgår livräntan till minst 90 kronor
för år, skall tillägget därå intill
utgången av den månad, under vilken
livräntetagaren fyllt 67 år, utgå
med så stort belopp, att detsamma
jämte livräntan motsvarar vad som
skulle hava utgått i livränta, därest
lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete i dess ursprungliga
lydelse ägt tillämpning
samt den skadades årliga arbetsförtjänst
utgjort 1 617 kronor.

I andra fall än som avses i första
stycket skall livräntetillägget utgå
med 125 procent av livräntans belopp.

§

Den som, utan att vara berättigad
till livränta enligt förenämnda lag
den 5 juli 1901, såsom ersättning i
anledning av olycksfall eller ådragen
kroppsskada tillerkänts eller kan
komma att tillerkännas livränta eller

m.1 skola erhålla följande ändrade
(Föreslagen lydelse)

2.

Tillägget skall utgå med så stort
belopp, att detsamma jämte livräntan
motsvarar vad som vid tillämpning
av förordningen den 1955 (nr
) angående omreglering av vissa
ersättningar av statsmedel i anledning
av olycksfall i arbete m. m. skolat
utgå i livränta, därest olycksfallet
inträffat år 1918 och den skadades
årliga arbetsförtjänst utgjort
1 600 kronor; dock skall iakttagas
att, såvitt angår livränta till änka för
tid efter den månad varunder hon
fyllt 67 år, tillägget skall utgå med
170 procent av livräntans belopp
samt att eljest tillägget ej i något
fall må understiga 125 procent av
livräntans belopp.

3.

Den som, utan att vara berättigad
till livränta enligt förenämnda lag
den 5 juli 1901, såsom ersättning i
anledning av olycksfall eller ådragen
kroppsskada tillerkänts eller kan
komma att tillerkännas livränta eller

1 Senaste lydelse av §§ 2 och 3 se SFS 1952: 180.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1955

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

årligt understöd av statsmedel enligt
de i samma lag angivna grunder
må härutöver uppbära tilläggsersättning
med belopp och under villkor
i övrigt, som i § 2 angivas.

årligt understöd av statsmedel enligt
de i samma lag angivna grunder må
härutöver uppbära tilläggsersättning
med belopp, som i § 2 angives.

Denna kungörelse tråder i kraft
den 1 januari 1956 men äger icke
tillämpning å ersättning, som belöper
å tid dessförinnan.

Genom denna kungörelse upphäves
förordningen den 2 juni 1950
(nr 295) om tillägg av statsmedel å
vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete
m. m., såvitt angår tillägg till livränta,
som avses i denna kungörelse.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 55
604285