Kungl. Maj:ts proposition nr 156
1
Nr 156
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
omreglering av vissa ersättningar enligt lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. m.; given Stockholms slott den 18
mars 1955.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. m.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att en omreglering skall ske av vissa ersättningar
på grund av obligatorisk försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag,
1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag eller 1937 års krigsförsäkringslag,
i den mån ersättningen icke utges av statsmedel.
Enligt förslaget skall nuvarande system med tillägg av statsmedel till
vissa utgående livräntor enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) avlösas
av ett system, där livräntorna omregleras efter i huvudsak följande
grunder. Den årliga arbetsförtjänst, som ligger till grund för livräntan enligt
olycksfallsförsäkringslagen, skall räknas upp så att den i medelarbetsförtjänstläget
utgör 6 600 kronor, oberoende av när under åren 1918—1954
som olycksfallet inträffat. Den sålunda förhöjda arbetsförtjänsten lägges
1 liihang till riksdagens protokoll I sand. Nr 156
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
till grund för uträknande av livräntan, varvid för invalider under 67 år med
en invaliditetsgrad av minst 30 procent samt för efterlevande make under
67 år och för efterlevande barn tillämpas den nya yrkesskadeförsäkringslagens
regler. Även för invalider under 67 år med en invaliditetsgrad uppgående
till minst 20 men ej till 30 procent samt för invalider över 67 år —
1 vilka fall nu i regel ej utgår något ersättningstillägg — föreslås en omreglering,
ehuru av mindre omfattning. Som exempel på huvudregeln kan nämnas
att helinvalid före 67 år får en årslivränta av 6 050 kr., oberoende av
om olycksfallet inträffat år 1918 eller år 1954; 50-procentsinvaliden får
2 750 kr., 30-procentsinvaliden 1 430 kr., änkan 2 200 kr. och ett barn 1 100
kr. Om den skadades arbetsförtjänst över- eller understeg medelarbetsförtjänsten
för dem, som blev invalider genom olycksfall samma år, blir den
omreglerade livräntan proportionsvis högre resp. lägre än för fallen i medelarbetsförtjänstläget.
För vissa yrkessjukdomar — framför allt silikos — som yppats före den
1 januari 1955, föreslås särskilda ersättningsregler.
Kostnaderna för omregleringen beräknas första året uppgå till omkring
22 milj. kr. för att sedan successivt sjunka. Enligt förslaget skall kostnaderna
för omregleringen bäras av försäkringen eller — närmare uttryckt — av
varje kalenderårs arbetsgivare/försäkringstagare enligt 1954 års yrkeskadeförsäkringslag.
Omregleringen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1956.
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
3
Förslag
till
Lag
angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Ersättning på grund av obligatorisk försäkring jämlikt lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929
(nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller lagen den 11 juni
1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer
skall, i den mån ersättningen ej utgives av staten, under tillämpning
i övrigt av vad i nämnda lagar är stadgat omregleras enligt vad nedan sägs.
2 §.
Vid omreglering enligt denna lag skall den årliga arbetsförtjänst, efter
vilken ersättningen beräknas, avrundas till närmaste hundratal kronor och
därefter höjas,
om arbetsförtjänsten motsvarar den i 3 § angivna medelarbetsförtjänsten
för den tidsperiod, under vilken skadan inträffade, till sextusensexhundra
kronor samt
eljest till belopp, vilket står i samma proportion till sextusensexhundra
kronor som arbetsförtjänsten förhåller sig till angivna medelarbetsförtjänst.
Arbetsförtjänsten må dock ej i något fall uppräknas till högre belopp
än sjutusenniohundratjugu kronor.
3 §.
Medelarbetsförtjänsten för envar tidsperiod framgår av följande tabell:
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
Tidsperiod under vilken |
Medel- arbetsförtjänst kr |
Tidsperiod under vilken |
Medel- arbetsförtjänst kr |
1918 |
1600 |
1939—1940 |
2 200 |
1919 |
1700 |
1941 |
2 300 |
1920—1921 |
2100 |
1942 |
2 700 |
1922 |
1900 |
1943 |
2 900 |
1923—1926 |
1800 |
1944 |
3 000 |
1927 |
1900 |
1945 |
3 200 |
1928 |
2 000 |
1 jan.—30 juni 1946 |
3 300 |
1929 |
1900 |
1 juli—31 dec. 1946 |
3 800 |
1930—1931 |
2 000 |
1947 |
4 000 |
1932 |
1900 |
1948 |
4 200 |
1933—1934 |
1800 |
1949 |
5 200 |
1935—1936 |
1900 |
1950 |
5 400 |
1937 |
2 000 |
1951 |
5 900 |
1938 |
2100 |
1952—1954 |
6 000 |
4 §•
Vid förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst
tre tiondelar skall livränta till den skadade
för tid till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, beräknas
på grundval av hans enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst och med tilllämpning
av de grunder, som angivas i 16 § första stycket a) eller b) och
tredje stycket lagen om yrkesskadeförsäkring, samt
för tid efter utgången av nämnda månad utgöra hälften av det belopp som
följer av vad nyss sagts.
Är arbetsförmågan nedsatt med mindre än tre tiondelar men minst två
tiondelar, skall livränta till den skadade för tid till och med den månad, under
vilken han fyller sextiosju år, utgöra hälften av det belopp, vartill livräntan
uppgår, om den beräknas på grundval av hans enligt 2 § förhöjda
arbetsförtjänst och med tillämpning av de i 16 § första stycket c) samt tredje
stycket lagen om yrkesskadeförsäkring stadgade grunderna.
Har livränta — i förekommande fall jämte tillägg därå enligt förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. — jämlikt 6 §
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) delvis utbytts mot ett kapital för en gång,
skall den omreglerade livräntan bestämmas så, att den svarar mot den icke
kapitaliserade delen av den ursprungliga livräntan jämte tillägg.
5 §.
Är någon behäftad med två eller flera skador, som medföra rätt till livränta
enligt någon av de i 1 § omförmälda lagarna, skall vid tillämpning av
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
4 § invaliditetsgraden beräknas för skadorna gemensamt och ett för dem gemensamt
livräntebelopp fastställas. Därvid skall, om livränta för de skilda
skadorna ej skolat beräknas på grundval av samma enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst,
den högsta arbetsförtjänsten läggas till grund för beräkningen.
Den gemensamma livräntans årsbelopp skall anses belöpa å de olika skadorna
i förhållande till de särskilda invaliditetsgraderna.
6 §•
Livränta till efterlevande make för tid till och med den månad, under vilken
maken fyller sextiosju år, samt till barn eller adoptivbarn skall beräknas
på grundval av den avlidnes enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst och med tilllämpning
av, såvitt angår make, 20 och 23 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring
och, beträffande barn eller adoptivbarn, 21 och 23 §§ samma lag.
Livränta till efterlevande make för tid efter utgången av den månad, under
vilken maken fyllt sextiosju år, samt till fader, moder eller adoptant
skall förhöjas med tjugu procent av livräntans belopp, dock endast såframt
skadan inträffat före den 1 januari 1941.
7 §•
Sjukpenning till skadad skall beräknas på grundval av hans enligt 2 §
förhöjda arbetsförtjänst samt med tillämpning av de i 13 § lagen om yrkesskadeförsäkring
stadgade grunderna; och skall därvid vad i 14 och 15 §§
nämnda lag finnes stadgat om barntillägg och hempenning äga motsvarande
tillämpning.
8 §•
Vad i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) är stadgat om högre livränta till
någon, som är i behov av särskild vård, och om ersättning för förnyelse av
särskilda hjälpmedel skall ej längre gälla. I stället skall, om den skadade
till följd av skadan under längre tid är ur stånd att reda sig själv, honom
tillkommande livränta eller sjukpenning under tid, då han icke på grund av
skadan åtnjuter sjukhusvård, förhöjas med vårdbidrag enligt vad i 17 §
lagen om yrkesskadeförsäkring sägs; och skall i fråga om ersättning för särskilda
hjälpmedel gälla vad som är stadgat i 12 § andra stycket sistnämnda
lag.
9 §.
Har till följd av bestämmelserna i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) livränta
eller sjukpenning bestämts på grundval av en årlig arbetsförtjänst,
som överstiger det belopp, vartill arbetsförtjänsten skolat beräknas enligt
9 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235), skall vid tillämpningen av 2 § denna
lag överskjutande belopp icke beaktas; och skall i dylikt fall livräntan eller
sjukpenningen i stället höjas med belopp, som enligt förstnämnda lag svarar
mot den del av arbetsförtjänsten vilken icke beaktats.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
Därest livränta eller sjukpenning beräknats på grundval av en årlig arbetsförtjänst,
som förhöjts till följd av övergångsbestämmelserna till förordningen
den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, skall omregleringen
enligt denna lag ske på grundval av den sålunda förhöjda arbetsförtjänsten.
10 §.
Ersättning, som omreglerats enligt vad i 1—9 §§ sägs, må ej i något fall
understiga det belopp, varmed ersättning skulle hava utgått, därest omreglering
ej skett.
11 §.
Om någon, som ådragit sig yrkessjukdom genom långvarigt arbete i verksamhet
där fara föreligger för sjukdomen, först efter utgången av år 1954
varaktigt upphört att arbeta i dylik verksamhet, skall livränta eller sjukpenning
till honom eller livränta till hans efterlevande beräknas enligt de grunder,
som angivas i lagen om yrkesskadeförsäkring, såvida ej livräntan eller
sjukpenningen, beräknad enligt vad i 1—9 §§ sägs, skulle uppgå till högre
belopp.
Har någon ådragit sig stendammlunga skall, såframt vad i första stycket
är stadgat ej äger tillämpning, vid bedömande i vad mån sjukdomen medfört
nedsättning av arbetsförmågan i stället för vad som är stadgat i 8 §
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) bestämmelserna i 10 § lagen om yrkesskadeförsäkring
gälla.
12 §.
Åtnjuter den, som uppbär livränta eller sjukpenning enligt någon av de i
1 § omförmälda lagarna, mot ersättningen svarande understöd, är han skyldig
att enligt vad Konungen därom förordnar vidkännas avdrag å den omreglerade
ersättningen, dock högst med vad som svarar mot understödet.
Vad i 26 § lagen om yrkesskadeförsäkring sägs rörande avdrag för ersättning
från allmän sjukkassa eller för folkpension eller för bidrag enligt
lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn eller lagen samma dag (nr 531) om bidrag till änkor
och änklingar med barn skall äga motsvarande tillämpning å ersättning,
som omreglerats enligt denna lag.
13 §.
Slutar omreglerat belopp, som skall utbetalas, ej å helt tiotal ören, avrundas
det till närmast högre, å helt tiotal ören slutande belopp.
14 §.
Till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes av
bestämmelserna i denna lag, åligger det annan arbetsgivare än staten att er
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
lägga proportionellt tillägg till de avgifter, som jämlikt 38 och 39 §§ lagen
om yrkesskadeförsäkring skola för året beräknas för lionom.
Angående debitering och uppbörd av tillägg, som avses i första stycket,
skall tillämpas vad i sådant hänseende gäller rörande där omförmälda avgifter.
15 §.
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956 men äger icke tillämpning å
ersättning, som belöper å tid dessförinnan.
Genom denna lag upphäves förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om
tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. m., såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall
omregleras enligt denna lag.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari
1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om omreglering av
äldre livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m. samt anför.
Kungl. Maj :t uppdrog den 14 mars 1952 åt riksförsäkringsanstalten att utreda
frågan huruvida icke kompensation för stegrade levnadskostnader i en
eller annan form borde beredas olika kategorier, som uppbure ersättning
med anledning av yrkesskada. I skrivelse den 3 januari 1953 drog anstalten
upp allmänna riktlinjer för en indexreglering inom yrkesskadeförsäkringen
och föreslog höjningar av vissa ersättningar i äldre skadefall. På grundval
av förslaget genomfördes vid 1953 års riksdag provisoriska förbättringar
av äldre livräntor m. m. (prop. nr 147; rd. skr. nr 197). Den 22 maj 1953
anbefallde Kungl. Maj:t riksförsäkringsanstalten att fullfölja utredningsarbetet
och därvid i första hand pröva frågan om en uppräkning av äldre
livräntor på försäkringens bekostnad.
Riksförsäkringsanstalten har i skrivelse den 3 december 1954 behandlat
indexregleringsfrågan och vidare framlagt förslag rörande uppräkning av
ersättningar som utgår enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års
yrkessjukdomsförsäkringslag. Sedan detta förslag övervägts inom socialdepartementet,
har ett nytt förslag avseende ifrågavarande spörsmål utarbetats
inom departementet vilket förslag redovisats i en den 15 december 1954
dagtecknad promemoria. Vidare har Svenska arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen i Sverige m. fl. i skrivelse av den 21 december 1954 hemställt
om förbättrade ersättningar åt personer som lider av silikos.
Sedan departementspromemorian jämte sistnämnda skrivelse nu har remissbehandlats,
anhåller jag att få upptaga ärendet till behandling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
9
1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års
yrkess j ukdomsf örsäkringslag
Före tillkomsten av lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring1
var den centrala författningen på yrkesskadeförsäkringens område lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete (nr 235; ändr. 323/
1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933, 383/1936, 69/1939,
818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945, 350/1946, 493/1946, 483/
1947 och 420/1948)2.
De skadeersättningar, som en gång bestämts enligt ÖL, är bundna vid
de lagregler, som gällde vid den tidpunkt då skadan
inträffade, ett förhållande som är karakteristiskt också för olycksfallsförsäkringslagstiftningen
i övrigt.
Enligt ÖL, som gäller skador inträffade under åren 1918—1954, var i princip
varje arbetare på arbetsgivarens bekostnad försäkrad för skada till följd
av olycksfall i arbetet. Försäkringen ägde rum i riksförsäkringsanstalten eller
ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.
Ersättning på grund av lagen utgår bl. a. i form av sjukpenning,
invalidlivränta och efterlevandelivränta. Enligt en av de grundläggande principerna
i lagen är dessa försäkringsförmåner till sin storlek beroende av
den skadades beräknade årliga arbetsförtjänst under tiden närmast före
olycksfallet. Ju större hans arbetsförtjänst då var, desto högre blev ersättningen.
Vissa maximi- och minimiregler fanns dock uppställda för den årliga
arbetsförtjänst, vartill hänsyn fick tagas. En annan huvudprincip var,
att sjukpenningens och invalidlivräntans storlek berodde på den grad, varmed
arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet. Vid total förlust av
arbetsförmågan utgår sålunda hel sjukpenning eller full livränta och vid
nedsättning av arbetsförmågan ett jämkat belopp.
De nu angivna båda huvudprinciperna gällde alltifrån lagens tillkomst.
De regler, varigenom ifrågavarande principer närmare utformades och enligt
vilka sjukpenningens eller livräntans storlek i varje särskilt fall skulle beräknas,
ändrades emellertid vid upprepade tillfällen, varje gång i förmånlig
riktning för ersättningstagarna.
Maximibeloppet av den årliga arbetsförtjänst, som enligt 9 § ÖL fick tagas
i beräkning vid bestämmande av livränta, höjdes sålunda fr. o. in. år 1920
från 1 800 till 2 400 kronor, fr. o. m. år 1927 till 3 000 kronor, fr. o. m.
år 1942 till 3 900 kronor, fr. o. in. den 1 juli 1946 till 4 800 kronor samt
fr. o. in. år 1949 till 7 200 kronor. Minimibeloppet, som ursprungligen var
300 kronor, utgjorde från sistnämnda tidpunkt 900 kronor.
Kompensationsgraden var från början för alla invalider 2/3, dvs. livränta
utgick med 2/3 av den årliga arbetsförtjänsten vid fullständig förlust av
1 Denna lag benämnes i det följande YFL.
2 Denna lag benämnes i det följande ÖL.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
arbetsförmågan. För den, vars arbetsförmåga var nedsatt med minst 10
procent, reducerades livräntan så att den kom att svara mot den procentuella
nedsättningen av arbetsförmågan. Genom lagändring år 1948, vilken
gällde fr. o. m. år 1949, höjdes kompensationsgraden i svårare skadefall för
den tid under vilken den skadade befann sig i åldern 18—67 år. Under denna
tid höjdes därigenom livräntan för helinvalid till 11/12 av den årliga arbetsförtjänsten
och livräntan för den, som fått sin arbetsförmåga nedsatt med
minst 30 procent, till ett mot nedsättningsgraden svarande belopp av arbetsförtjänsten
minskat med 1/12 av arbetsförtjänsten.
År 1923 öppnades möjlighet till viss förhöjning av livränta till s. k. hjälplös
helinvalid. Fr. o. m. år 1949 kan ett särskilt vårdbidrag på högst 1 800
kronor om året utgå till sådan invalid.
Vad efterlevandelivräntorna beträffar utgick livränta till änka (änkling)
ursprungligen med 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, vilken andel
fr. o. m. år 1949 höjdes till 1/3. Livräntorna till barn och föräldrar —- 1/6
resp. högst 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst — bibehölls oförändrade,
varemot vissa ändringar genomfördes bl. a. av bestämmelserna om
högsta sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande.
Även sjukpenningbestämmelserna undergick åtskilliga ändringar. En år
1926 införd sjukpenningskala påbyggdes sålunda med ytterligare ett antal
sjukpenningklasser åren 1941 och 1946 för att ersättas med en helt ny år
1948. Enligt den sistnämnda skalan, som gällde fr. o. in. 1949, utgår sjukpenning
i normalfallen med lägst 3: 50 och högst 14: 00 kronor (inklusive familjetillägg
5: 00 resp. 15: 50 kronor), därvid den högsta sjukpenningen utgår
vid en årlig arbetsförtjänst av 6 885 kronor eller mer.
Den som var försäkrad enligt ÖL skulle enligt lagen den U juni 1929 om
försäkring för vissa yrkessjukdomar (nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/
1938, 226/1944, 187/1949, 166/1950, 185/1951 och 289/1952)1 anses vara
försäkrad också för vissa särskilt angivna yrkessjukdomar. Beträffande sådan
försäkring ägde bestämmelserna i ÖL med vissa undantag motsvarande
tillämpning. YL gäller sjukdomar, som inträffat under tiden 1930—1954.
Den omständigheten att de efter hand genomförda förbättringarna i ÖL
inte har ansetts böra göras tillämpliga på redan inträffade olycksfall har
jämte stegringen av den allmänna lönenivån medfört, att ersättningarna enligt
ÖL och YL är lägre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger.
Ersättningsbestämmelser för särskilda kategorier
Vid sidan av ÖL och YL har funnits ett flertal författningar med bestämmelser
om ersättningar åt särskilda kategorier skadade.
I fråga om numera aktuella persongrupper innehöll en del av dessa författningar
beträffande reglerna för ersättningarnas fastställande hänvisning
-
1 Denna lag benämnes i det följande YL.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
ar till motsvarande bestämmelser i ÖL. I det följande redovisas dessa författningar
som en särskild grupp; ersättningarna bekostas här helt av statsmedel.
Statens anställda var redan enligt ÖL försäkrade för olycksfall i arbete.
Ursprungligen fanns föreskrifter härom intagna också i kungörelsen den
30 november 1917 angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning
av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning (nr 832; ändr. 99/1919 och
430/1928). Denna kungörelse upphörde att gälla med utgången av juni
1942. Den ersattes av kungörelsen den 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser
om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning (nr 678;
ändr. 400/1944), vilken gällde t. o. m. år 1954. Enligt sistnämnda kungörelse
utgavs ersättning även vid skada till följd av olycksfall utom arbetet,
såvida arbetaren enligt kollektivavtal ägde rätt till försäkring på arbetsgivarens
bekostnad för sådant olycksfall.
Enligt förordningen den 28 juni 1941 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret (nr 595; ändr. 547/1944
och 629/1944), skulle ersättning utgivas, där någon i fredstid under fullgörande
av tjänstgöring i civilförsvaret skadades till följd av olycksfall eller
ådrog sig yrkessjukdom, som avsågs i YL. Yad som stadgades i denna
förordning skulle enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning
m. m., äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för
kroppsskada, ådragen under verksamhet som föll under kungörelsen. Dessa
båda författningar gäller skador, som inträffat före utgången av år 1954.
Genom förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (nr 234; ändr. 239/1936,
113/1938, 941/1941, 316/1944, 343/1946, 484/1947 och 424/1948), reglerades
skadeersättningar för både värnpliktiga och personal hos krigsmakten.
Ersättningar som tillerkänts värnpliktiga och flertalet av de övriga enligt
denna författning utgår numera efter nya grunder (förordningen den 2 juni
1950 ang. omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, nr 262). Vissa kategorier av reservpersonal
m. fl. har dock fortfarande sina ersättningar bestämda enligt 1927
års förordning, vilket för dem innebär att OL:s ersättningsregler varit tilllämpliga.
Förordningen upphörde samtidigt som den i det följande behandlade
militärersättningsförordningen trädde i kraft den 1 juli 1950.
En andra grupp består av författningar enligt vilka OL:s bestämmelser
rörande ersättningarna i huvudsak tillämpades men som innehöll särregler
för beräkning av den årliga arbetsförtjänsten.
Hemvärnspersonal omfattades av förordningen den 28 juni 1941 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
(nr 593; ändr. 977/1941, 346/1946 och 55/1948). För skadefall under tiden
den 1 juli 1941 (undantagsvis dessförinnan) — 30 juni 1946 fick arbetsförtjänsten
för bestämmande av livränta inte beräknas till lägre belopp än
1 764 kronor. För skador efter sistnämnda dag var minimibeloppet 3 000 kronor
i anslutning till de för fast anställt manskap föreskrivna grunderna i
1927 års militärersättningsförordning.
Hemvärnspersonalen inordnades sedermera under militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261; ändr. 256/1953, 672/53 och 460/1954),
vilken förordning fortfarande gäller beträffande skador som inträffat efter
den 30 juni 1950; dock är förordningen giltig även beträffande vissa skador,
som inträffat under tiden den 1 januari 1949—den 30 juni 1950. Huvudkategorierna
enligt denna förordning är emellertid värnpliktiga och större
delen av det fast anställda manskapet m. fl. För ersättningar som nu utgår
åt här nämnda kategorier gäller, att arbetsförtjänsten beräknats till minst
3 600 kronor om skadan inträffat under tiden den 1 juli—den 31 december
1950. Motsvarande belopp för skador från tiden 1951—4954 är 4 800 kronor;
för senare skador har minimibeloppet höjts till 5 000 kronor.
Till gruppen kan vidare hänföras vissa författningar om ersättning till
personer som skadats till följd av krigsåtgärder. Enligt förordningen den 1
juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall,
som förorsakats av krigsförhållandena under 1911-—1919 års världskrig
(nr 138; ändr. 137/1924), utges ersättningar efter regler som i stort sett
motsvarar OL:s äldre bestämmelser om livräntor vid en årlig arbetsförtjänst
av 2 400 kronor.
Lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer (nr 348; ändr. 854/1939, 540/1941, 216/1942, 175/1943
och 421/1948), som gällde skador inträffade före utgången av år 1954, ägde
tillämpning inom område och under tid som Konungen ägde bestämma.
Krigsförsäkringslagen, som kan sägas innebära en komplettering till ÖL,
omfattade olycksfall som till följd av krigsåtgärd drabbat på fartyg tjänstgörande
person såväl i som — efter en lagändring år 1941 — utom arbetet.
Intill år 1949 innehöll denna lag förmånligare bestämmelser än ÖL beträffande
den maximala arbetsförtjänst som fick medräknas vid fastställande
av livränta, i det att förtjänstmaximum från början var 4 800 kronor
och under tiden den 1 maj 1943—31 december 1948 6 240 kronor. Minimigränsen
för den årliga arbetsförtjänsten — som ursprungligen var 2 900
kronor och fr. o. m. den 17 december 1939 3 600 kronor — låg hela tiden
ovanför motsvarande gräns i ÖL. Vidare må nämnas, att vissa engångsbelopp
kunde utgå utöver livränta vid bestående invaliditet och dödsfall.
Intill år 1949 innehöll 1937 års lag en särskild förmånligare sjukpenningskala.
Medan ei sättningarna enligt de här förut behandlade författningarna bekostas
helt av statsmedel, föreskrevs i 1937 års krigsförsäkringslag, att arbetsgivaren
var skyldig att till den försäkringsinrättning, i vilken hans anställda
var försäkrade enligt ÖL, betala den ökade försäkringsavgift som
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
kunde föranledas av tillämpningen av krigsförsäkringslagen. I särskild ordning
bestämdes dock, att förstärkning av bl. a. livräntor, vilka beviljats
med stöd av ifrågavarande lag i anledning av olycksfall under tiden den 3
september 1939 kl. 11 f. in.—den 16 december 1939, skulle utgå av statsmedel
med skillnaden mellan å ena sidan vad som skulle ha utgått, såframt
lagen i dess lydelse den 17 december 1939 ägt tillämpning på olycksfallet,
och å andra sidan de livräntor vilka tillerkänts vederbörande.
Krigsförsäkringslagen kompletterades av förordningen den 13 april 194-0
om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall,
som förorsakats av krigsåtgärd (nr 213; ändr. 217/1942). Denna författning
grundade rätt till ersättning helt av statsmedel vid vissa olycksfall
under krigsförhållanden. Ersättningen skulle beräknas enligt bestämmelserna
i krigsförsäkringslagen.
Enligt förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl. (nr 102; ändr. 655/1942, 297/1950 och
253/1953) och förordningen samma dag om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl. (nr 103; ändr. 656/1942, 298/1950 och 254/1953)
skulle ersättning utgå av statsmedel med anledning av kroppsskada, vilken
ådragits under vistelse på vissa anstalter m. m. Den årliga arbetsförtjänsten
var enligt båda förordningarna maximerad så, att den inte skulle överstiga
minimibeloppet för arbetsförtjänstberäkningen beträffande värnpliktiga
m. fl. T. o. m. år 1940 var maximibeloppet enligt förordningarna 1 764 kronor;
för ersättningar som hänför sig till skador under åren 1941—1948 utgjorde
maximibeloppet enligt särskilda bestämmelser 2 470 kronor (förordningen
den 22 maj 1953, nr 255); beträffande skador från åren 1949—1950
var maximibeloppet 3 600 kronor och från åren 1951—1954 4 800 kronor.
Fr. o. m. år 1955 har båda förordningarna ersatts av en författning — förordningen
den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m. — enligt vilken arbetsförtjänsten
är maximerad till 5 000 kronor.
Enligt 22 § i den numera upphävda lagen om tjänsteplikt den 30 december
1939 (nr 934) skulle i fråga om tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktsberättigad
arbetsgivare i princip gälla vad enligt lag, avtal eller sedvänja
gällde för frivillig anställning av ifrågavarande slag. Härav följer att
ÖL och YL ägde tillämpning, om någon tjänsteplikt^ under arbetet skadats
eller ådragit sig yrkessjukdom. Sedan Kungl. Maj :t med stöd av tjänstepliktslagen
föreskrivit skyldighet för män, födda 1923, alt utföra skogsarbete
m. in., ansågs emellertid vissa särregler motiverade för dessa tjänstepliktiga.
Sådana regler upptogs dels i lagen den 21 april 1943 (nr 182) med
särskilda bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga
m. m. och dels i förordningen samma dag (nr 183) om ersättning
i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt.
I lagen föreskrevs, att vid bestämmande av ersättning enligt ÖL eller
YL den försäkrades årliga arbetsförtjänst skulle anses ej understiga 2 300
kronor. Arbetsgivaren var — liksom enligt 1937 års krigsförsäkringslag —
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
skyldig att betala den tilläggsavgift som denna föreskrift kunde föranleda.
I förordningen stadgades — i huvudsak — att ersättning i anledning av sådant
olycksfall eller sådan sjukdom, som inte omfattades av ÖL eller YL,
skulle utgivas av statsmedel enligt grunder, som nära överensstämde med
stadgandena i 1927 års militärersättningsförordning. Den årliga arbetsförtjänsten
skulle emellertid beräknas till minst 2 300 kronor. Ersättning kunde
under vissa förutsättningar utgå även för skada som inträffat före förordningens
ikraftträdande den 22 april 1943.
Som en tredje grupp kan räknas författningar, vilka innehåller ersättningsbestämmelser
som mera väsentligt avviker från motsvarande stadganden
i ÖL. Här kommer i betraktande den lag — från år 1901 — som föregick
ÖL samt två äldre författningar avseende olycksfallsförsäkring för eu
kategori självständiga yrkesutövare, nämligen fiskare.
I lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete (nr 39), som alltjämt äger giltighet på olycksfall vilka inträffat
under åren 1903—1917, stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare,
huvudsakligen sådana om utövade industriell verksamhet, att lämna ersättning
till arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet; utövade staten
eller kommun verksamhet, som omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet
även staten eller kommunen. Arbetsgivare kunde genom att i riksförsäkringsanstalten
försäkra sina arbetare mot olycksfall i arbetet fritaga sig
från ersättningsskyldighet enligt lagen.
Om ett olycksfall hade medfört bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan,
skulle i ersättning utgivas en årlig livränta, i förra fallet å
300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarade mot arbetsförmågans
minskning. Livränta skulle dock inte utgå, försåvitt arbetsförmågan
ej blivit nedsatt med minst en tiondel. Hade olycksfallet inom två
år medfört döden, skulle en årlig livränta å 120 kronor utgå till änka. Storleken
av den skadades eller avlidnes arbetsförtjänst var utan betydelse för
livräntans bestämmande.
Livräntorna enligt 1901 års lag höjdes vid olika tillfällen. Enligt kungörelsen
den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens
tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.
i dess lydelse efter ändring genom SFS nr 172/1930 ägde arbetare, som skadats
genom olycksfall i statens tjänst och som jämlikt 1901 års lag var
berättigad till livränta av statsmedel, utöver livräntan uppbära tilläggsersättning
med ett årligt belopp motsvarande 125 % av livräntan. Änka efter
arbetare, som avlidit genom olycksfall, fick likaledes lilläggsersättning med
ett årligt belopp motsvarande 125 % av den livränta, vartill hon enligt lagen
var berättigad. Genom författningsändring år 1952 (nr 180) beslöts beträffande
livräntetagare som ej fyllt 67 år och som var invalid med en invaliditetsgrad
ej understigande 30 procent eller var änka, att livräntetillägget
skulle utgå med så stort belopp, att det tillsammans med livräntan motsvarade
vad som skulle ha utgått i livränta enligt ÖL i dess lydelse år 1918 vid
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
en årlig arbetsförtjänst av 1 617 kronor; sistnämnda belopp överensstämmer
med den ur yrkesskadestatistiken framräknade medelarbetsförtjänsten för
invalider åren 1918 och 1919. För övriga livräntetagare behölls tilläggsersättningen
med 125 % av livräntan.
Frågan om höjning av de livräntor, som enligt 1901 års lag utgår till andra
än i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, löstes först år
1938. Enligt förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillågg av statsmedel åt
vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete (nr 216; ändr. 181/1952) utgår tillägg av
samma storlek som de i 1921 års kungörelse angivna. Till andra än de i statens
tjänst skadade utgår dock inte tillägg för invalidlivränta som underskrider
90 kronor, dvs. vid lägre invaliditetsgrad än 30 procent.
Livräntetilläggen bekostas helt av statsmedel.
Enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 angående en särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr 100 s. 2; ändr. 87/
1911), som äger tillämpning på olycksfall vilka inträffat under tiden fram
till den 1 juli 1918, kunde svensk fiskare genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig ersättning enligt grunderna i 1901 års olycksfallsersättningslag
för skada till följd av olycksfall såväl i som utom arbetet.
Kostnaderna för försäkringen skulle i första hand bestridas genom avgifter
från de försäkrade, men om dessa avgifter — som var till beloppet fixerade
i kungörelsen — bleve otillräckliga, skulle bristen fyllas av statsmedel. Till
försäkring för olycksfall utom arbetet utgick emellertid inte statsbidrag.
Någon tilläggsersättning — motsvarande den som enligt de förut omtalade
kungörelserna den 10 juni 1921 (nr 410) och den 3 juni 1938 (nr 216)
utgår å livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag — utgives ej å
livräntor enligt 1908 års kungörelse. Vid helinvaliditet utgår således livränta
enligt denna kungörelse med 300 kronor för år, och för änka utgör livräntan
120 kronor för år.
Ifrågavarande kungörelse ersattes den 1 juli 1918 av förordningen den 11
juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till
följd av olycksfall (nr 375; ändr. 131/1922, 216/1926, 143/1939, 120/1942
och 425/1948). Enligt denna förordning — som gällde tills YFL trädde i
kraft den 1 januari 1955 — kunde svenska fiskare genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig ersättning i huvudsak enligt de grunder,
som stadgades i ÖL. Den årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättningen
skulle beräknas, bestämdes efter försäkringssökandens val till 600, 900,
1 200, 1 500, 1 800, 2 100 eller 2 400 kronor. Hel sjukpenning utgjorde i lägsta
sjukpenningklassen 1: 10 kronor och i den högsta 4: 40 kronor.
Att märka är att de fyra högsta försäkringsklasserna infördes först den
1 juli 1942. Dessförinnan fanns alltså endast möjlighet till försäkring i någon
av de tre lägsta klasserna. Vidare må nämnas att försäkring i de båda
högsta klasserna var tillåten endast under förutsättning, att försäkringstagarens
årliga arbetsförtjänst vid tiden för försäkringens meddelande kunde
beräknas uppgå till minst del belopp, som avsågs i klassen. Fiskare, som
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
liade tecknat försäkring för olycksfall i arbete, kunde få tilläggsförsäkring
för olycksfall utom arbete.
1918 års fiskarförsäkring finansierades på samma sätt som 1908 års.
Om ett i arbetet inträffat olycksfall, som omfattades av 1918 års fiskarförsäkring,
förorsakats av krigsåtgärd, skall enligt kungörelse den 30 april
1942 (nr 218) utgå ett tillägg av statsmedel, motsvarande 50 % av ersättningen.
Enligt Kungl. Maj :ts förordnande utgives i vissa fall sjukpenning eller
livränta enligt grunderna i de i det föregående behandlade författningarna.
De efter hand genomförda förbättringarna i flertalet av de i det föregående
berörda ersättningsbestämmelserna för särskilda kategorier skadade
har i likhet med förbättringarna i ÖL regelmässigt gjorts tillämpliga endast
på nya skadefall. Detta i förening med senare inträdda lönestegringar
har även för de ersättningar som regleras enligt de nu avhandlade författningarna
resulterat i en lägre ersättningsnivå i äldre skadefall än i yngre.
Författningar om ersättningstillägg m. m.
För att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan skadefall från olika
lider inom olycksfallsförsäkringslagstiftningen infördes vid 1950 års riksdag
s. k. ersättningstillägg av statsmedel, vilka avlöste vissa från början av
1940-talet gällande dyrtidstillägg till äldre ersättningar; dyrtidstillägg hade
1 allmänhet utgått med 20 % av förmånens belopp på grund av skadefall
som inträffat före den 1 januari 1941.
Ersättningstilläggen regleras i två författningar. Enligt förordningen den
2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete m. m. (nr 295; ändr. nr 251/1953), som
trädde i kraft den 1 juli 1950, utgives tillägg till sjukpenning eller livränta
som utgår enligt ÖL, YL och de i det föregående behandlade särskilda författningarna
— ävensom enligt grunderna i någon av dessa författningar —
med undantag dock av 1918 års förordning om fiskar försäkring.
Ersättningstilläggen är för skadade under 67 år differentierade på sådant
sätt, att den procentsats, efter vilken tillägget utgår, blir högre ju längre
tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju svårare invaliditeten är. Gränsdragningen
mellan de olika tidsperioderna har- därvid i princip skett så,
att alla, som fått sina ersättningar bestämda efter samma regler, hänföres
till en och samma ersättningsgrupp. Undantagna är som regel livräntor,
som grundas på frivillig försäkring, ävensom invalidlivräntor till personer,
vilkas arbetsförmåga blivit nedsatt med mindre än 30 procent.
1950 års förordning omfattade till en början endast skadefall, som inträffat
senast år 1948. Genom ändring vid 1953 års riksdag gjordes förordningen
tillämplig också på invaliditetsfall från åren 1949 och 1950, vilka
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
medfört nedsättning av den skadades arbetsförmåga med mer än 50 procent.
Samtidigt vidtogs — i avvaktan på en mera definitiv lösning av kompensationsspörsmålen
— provisoriska förbättringar av ersättningstilläggen
vilka avsåg att lämna viss kompensation — större vid högre invaliditetsgrader
— för den levnadskostnadsstegring som ägt rum från förordningens
antagande t. o. m. september 1952. Även denna förhöjning bekostades av
statsmedel. Ersättningstillägget får inte leda till att sjukpenningen eller
livräntan jämte tillägget överstiger maximibeloppet av motsvarande ersättning
enligt ÖL i dess senaste lydelse.
Ersättningstilläggen för skadad och för efterlevande make under 67 år
utges enligt följande tabell.
Tid varunder skadan inträffat |
Procentuellt tillägg då arbetsförmå-gan är nedsatt med |
Procentuellt |
||
över 75 % |
över 50 men |
30-50 % |
||
150 |
100 |
70 |
70 |
|
1/1 1920 31/12 1926 ................. |
125 |
90 |
55 |
55 |
1/1 1927 31/12 1941 ................. |
100 |
65 |
45 |
45 |
1/1 1942 30/6 1946 ................. |
75 |
55 |
35 |
35 |
1/7 1946 31/12 1948 ................. |
60 |
40 |
20 |
30 |
1/1 1949—31/12 1950 ................. |
25 |
20 |
||
Sedan ersättningstagaren uppnått 67 års ålder och således blivit berättigad
till allmän ålderspension, utges ersättningstillägg endast i vissa äldre
skadefall, där dyrtidstillägg tidigare utgått. Ersättningstilläggen är i dessa
fall genomgående 20 procent. Å föräldra- och barnlivräntor utgår tillägg endast
i motsvarande äldre skadefall — före den 1 januari 1941 — och utgör
tillägget 20 procent.
I följande tabell1 har sammanställts vissa uppgifter om arbetsförtjänst
och livränta enligt ÖL under tiden 1918—1954 med och utan ersättningstillägg.
De i kolumn e av tabellen redovisade medelarbetsförtjänsterna har
av riksförsäkringsanstalten framräknats ur yrkesskadestatistiken och avser
medeltal årsvis för de årsförtjänster som enligt 9 § ÖL har utgjort beräkningsunderlag
för livräntorna till manliga invalider. Beloppen i kolumn f
har avrundats till hela krontal, varefter beloppen i kolumn g uträknats å
nämnda avrundade belopp.
Genom förordningen den 2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa livräntor
enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr
296; ändr. nr 252/1953) har även livräntorna enligt den senast gällande fiskarförsäkringsförordningen
höjts med ersättningstillägg av statsmedel. Till
1 Se tabellen överst å nästa sida.
‘2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 156
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
Olycks- fallsår |
Maximum för |
Maximal livränta1 för |
Medeltal av |
Livränta1 för helinvalid |
||
enligt ÖL |
inkl. ersätt-ningstillägg |
enligt ÖL |
inkl. ersätt-ningstiilägg |
|||
a |
b |
C |
d |
e |
f |
g |
1918 |
1800 |
1200 |
3000 |
1582 |
1055 |
2 638 |
1919 |
1800 |
1200 |
3 000 |
1651 |
1101 |
2 753 |
1920 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
2100 |
1400 |
3150 |
1921 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
2 094 |
1396 |
3141 |
1922 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
1895 |
1263 |
2 842 |
1923 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
1805 |
1203 |
2 707 |
1924 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
1804 |
1203 |
2 707 |
1925 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
1773 |
1182 |
2 660 |
1926 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
1799 |
1199 |
2 698 |
1927 |
3 000 |
2000 |
4 000 |
1943 |
1295 |
2 590 |
1928 |
3 000 |
2000 |
4 000 |
1950 |
1300 |
2 600 |
1929 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1941 |
1294 |
2 588 |
1930 |
3 000 |
2000 |
4 000 |
1997 |
1331 |
2 662 |
1931 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1965 |
1310 |
2 620 |
1932 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1857 |
1238 |
2 476 |
1933 |
3 000 |
2 000 |
4000 |
1776 |
1184 |
2 368 |
1934 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1821 |
1214 |
2 428 |
1935 |
3000 |
2000 |
4 000 |
1854 |
1236 |
2 472 |
1936 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1929 |
1286 |
2 572 |
1937 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
2 010 |
1340 |
2 680 |
1938 |
3 000 |
2000 |
4 000 |
2 090 |
1393 |
2 786 |
1939 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
2174 |
1449 |
2 898 |
1940 |
3000 |
2 000 |
4 000 |
2 247 |
1498 |
2 996 |
1941 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
2 302 |
1535 |
3070 |
1942 |
3 900 |
2 600 |
4 550 |
2 725 |
1817 |
3180 |
1943 |
3 900 |
2 600 |
4 550 |
2 917 |
1945 |
3 404 |
1944 |
3 900 |
2 600 |
4 550 |
3 044 |
2 029 |
3 551 |
1945 1QJC |
3900 |
2 600 |
4 550 |
3179 |
2119 |
3 708 |
1/1—30/6 |
3 900 |
2 600 |
4 550 |
3 260 |
2173 |
3 803 |
1/7—31/12 |
4800 |
3 200 |
5120 |
3 770 |
2 513 |
4021 |
1947 |
4 800 |
3 200 |
5120 |
3 958 |
2 639 |
4 221 |
1948 |
4 800 |
3 200 |
5120 |
4183 |
2 789 |
4462 |
1949 |
7 200 |
6 600 |
6 600 |
5 242 |
4 805 |
6 006 |
1950 |
7 200 |
6 600 |
6 600 |
5 388 |
4 939 |
6174 |
1951 |
7200 |
6 600 |
6 600 |
5 869 |
5 379 |
(5 379) |
1952 |
7 200 |
6 600 |
6 600 |
|||
1953 |
7 200 |
6 600 |
6 600 |
|||
1954 |
7 200 |
6 600 |
6 600 |
1 Utom vårdbidrag (hjälplöshetstillägg).
skadade och änkor under 67 år utgår tilläggen — efter ändringar år 1953 —
enligt följande tabell.
Tid varunder olycksfallet inträffat |
Procentuellt tillägg då arbetsförmå-gan är nedsatt med |
Procentuellt |
||
över 75 % |
över 50 men |
30—50 * |
||
före 1/7 1942 ....................... |
85 |
65 |
35 |
50 |
1/7 1942—31/12 1948 ................. |
60 |
40 |
20 |
30 |
1/1 1949—31/12 1950 ................. |
25 |
20 |
— |
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
Den i tabellen gjorda periodindelningen sammanhänger med att antalet
försäkringsklasser utökades år 1942 och att livräntegrunderna ändrades
fr. o. m. år 1949. Nu gällande maximibelopp för nya fall får ej överskridas.
I vissa äldre fall — sådana som inträffat före den 1 juli 1942 — utgår ett
mot tidigare dyrtidstillägg svarande tillägg å 20 procent till invalid över
67 år med en invaliditetsgrad av minst 30 procent, till änkor över 67 år och
till andra efterlevande.
Det är att märka, att ersättningstillägget beräknas ej blott på grundlivräntan
utan även på sådan förhöjning därav, som för olycksfall förorsakade
av krigsåtgärd ägt rum enligt den förut omnämnda kungörelsen den
30 april 1942 (nr 218).
I detta sammanhang må slutligen erinras om de särskilda ersättningar,
som riksförsäkringsanstalten enligt av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter
har att utge av statsmedel till arbetare, som på grund av silikos (stendammlunga)
blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning
och därigenom lidit inkomstminskning. Dessa ersättningar utgår med högst
700 kronor om året. Dock gäller den maximeringsregeln, att ersättningen ej
får utges med så högt belopp, att den sjukes totala inkomst (arbetsförtjänst
-f- ev. livränta -j- silikosersättningen) kommer att överstiga maximibeloppet
för livränta enligt ÖL, 6 600 kronor för år. Genom beslut år 1952 bestämde
statsmakterna, att den sjukes arbetsförtjänst vid beräkningen av
hans totala inkomst skulle reduceras med 25 %, och år 1953 bestämdes, att
de silikosskadade, som uppbar tillfällig ersättning för första halvåret 1952,
fortsättningsvis under en övergångstid skulle få tillgodonjuta samma förmån,
varefter vid 1954 års riksdag bestämdes, att den dittills tillämpade
ordningen skulle gälla även under budgetåret 1954/55.
Riksförsäkringsanstaltens förslag
Riksförsäkringsanstalten erinrar inledningsvis om de riktlinjer för en
indexreglering inom yrkesskadeförsäkringen, som anstalten dragit upp år
1953 och som jämte remissyttranden redovisats i propositionen nr 147/1953.
Anstalten förklarar sig vidhålla sin uppfattning att man på ett effektivare
sätt än hittills bör sörja för att livräntorna även på längre sikt utgör skälig
kompensation för de av skadorna förorsakade inkomstbortfallen. Lyftningen
av maximiersättningarna genom YFL medförde dock, att behovet av rörliga
tillägg på livräntorna nu inte framträdde lika starkt som tidigare. Därtill
komme, att motsvarande problem inom pensionsförsäkringens område —
nämligen frågan om en automatisk anpassning av pensionsförmånerna efter
den allmänna inkomstutvecklingen — f. n. prövades av den utredning som
hade att utarbeta slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring, övervägande
skäl talade därför för att frågan om indexreglering av livräntor enligt
YFL finge anstå tills nämnda utredningsförslag förelåge.
Emellertid har riksförsäkringsanstalten utarbetat ett förslag till omreglering
av äldre ersättningar, nämligen sådana som utgår på grund av obligatorisk
försäkring enligt ÖL och YL för andra fall iin skada i arbete för statens
räkning. Förslaget syftar till att ersättningsnivåerna i skälig mån skall
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
äripässas efter löneutvecklingen, sådan denna har kommit till uttryck i de
förutnämnda, av riksförsäkringsanstalten framräknade medelarbetsför tjänsterna
för invalider.1 Viss hänsyn har därjämte tagits till den höjning av livräntornas
storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst, som genom
ändring i ÖL år 1948 skedde för svårare skadefall, vilka inträffade
efter detta år. På grundval härav föreslås, att livräntor till följd av skadefall,
som inträffat under åren 1918—1950 och medfört nedsättning av arbetsförmågen
med minst 30 procent, omräknas efter en tabell vilken för de
olika invaliditetsgraderna anger livräntans årsbelopp för varje hundratal
kronor av den skadades enligt 9 § ÖL beräknade årliga arbetsförtjänst.
Tabellen upptar fyra kolumner med olika belopp för fall från tidsperioderna
1918—1936, 1937—1941, januari 1942—juni 1946 och juli 1946—december
1950, vilka belopp har framkommit främst efter lyftning av medelarbetsförtjänsterna
under varje period till 6 000 kronor. För helinvalider från de
olika perioderna innebär förslaget uppräkningar av de ursprungliga livräntorna
med följande procenttal, nämligen 245, 200, 132,5 resp. 87,5 (beträffande
1949 och 1950 36,4). En del modifikationer föreslås dock för
vissa livräntor, som omfattas av tabellen, och särskilda regler förordas bl. a.
för äldre skadefall där arbetsförmågan nedsatts med 20 men ej 30 procent.
Beträffande omreglering av makelivräntor skall enligt förslaget samma beräkningsgrunder
användas som för livräntor vid 40 procents invaliditet. Omregleringsbestämmelserna
avser endast ersättningar för tid innan ersättningstagaren
fyllt 67 år.
Årskostnaden för ersättningshöjningarna beräknas till drygt 8 milj. kronor.
Beträffande finansieringen anser riksförsäkringsanstalten (majoriteten)
i princip, att kostnaderna bör bäras av försäkringstagarna, d. v. s. arbetsgivarna.
En minoritet inom anstalten, bestående av fyra ledamöter, anser
av principiella skäl, att kostnaderna för ersättningsförbättringarna liksom
för hittillsvarande ersättningstillägg bör helt bestridas av statsmedel.
Med hänsyn till att staten påtagit sig kostnaderna för de nuvarande ersättningstilläggen,
vilka i vad de angår tillägg till ersättningar enligt ÖL och
YL utgör ca 4 milj. kronor årligen, finner anstalten (majoriteten) det emellertid
rimligt, att kostnaderna för den föreslagna omregleringen bestrides
av staten och försäkringen med hälften vardera.
Departementspromemorian
Såsom inledningsvis anförts har riksförsäkringsanstaltens förslag överarbetats
inom socialdepartementet, varefter en promemoria upprättats i ämnet.
I promemorian konstateras till en början, att tre olika spörsmål föreligger
till bedömning, nämligen dels frågan om att göra det i YFL fastställda
maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning (och därmed
maximibeloppet för ersättningsunderlaget för invaliditetsersättningar) variabelt
med ändringar i levnadskostnads- eller lönenivån, dels frågan om
att införa ett system med rörliga tillägg till livräntor enligt nämnda lag och
1 Se på sid. 11 intagen tabell, kolumn e.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
dels frågan om en uppräkning av livräntor enligt den äldre olycksfallsförsäkringslagstiftningen.
De båda förstnämnda frågorna hade, framhålles det,
så intimt samband med varandra, att de borde lösas i ett sammanhang. Den
sistnämnda frågan hade visserligen ett nära samband med de båda övriga,
men intet hinder syntes föreligga att — såsom hittills — tills vidare lösa den
ensam.
Beträffande de båda förstnämnda frågorna, som sålunda avser en indexreglering
inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen,
uttalas i promemorian.
Enligt ÖL utgör maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning
7 200 kr. I YFL har beloppet höjts till 15 000 kr., vilket belopp såsom
ersättningsunderlag för framför allt invaliditetsersättningarna enligt särskilda
regler reduceras till 12 000 kr. Beloppet 15 000 kr. har valts med hänsyn
till att enligt de för den nya samordnade sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
fastställda sjukpenningskalorna med gemensam klassindelning
den högsta sjukpenningklassen omfattar försäkrade med arbetsförtjänster
om minst 14 000 kr. om året. Göres maximibeloppet inom yrkesskadeförsäkringen
rörligt, bör följaktligen även sjukförsäkringens sjukpenningskala
anpassas härefter. Det rör sig alltså om ett vittomfattande problem. Ett betydande
utrymme för rörliga tillägg å livräntor enligt ÖL och även för vissa
tillägg å livräntor enligt YFL torde emellertid finnas under det tak, som
bildas av de i YFL fastställda maximibeloppen. Enligt vad föredragande departementschefen
anförde i yrkesskadepropositionen (nr 60/1954 s. 136)
syntes i rådande läge efter maximibeloppets höjning till 15 000 kr. något
behov av en automatisk indexreglering inom yrkesskadeförsäkringen knappast
föreligga.
Sedan departementschefens uttalande gjordes har, framhålles vidare i
promemorian, inte inträffat några omständigheter som motiverar en annan
bedömning. Biksförsäkringsanstalten hade inte heller ansett sig böra framlägga
något förslag till lagstiftning om sådan indexreglering av maximigräns
eller livräntor enligt YFL. På grund av vad sålunda anförts förordas, att
med ifrågavarande spörsmål får anstå tills vidare.
Härefter behandlas i promemorian frågan om uppräkning av äldre
livräntor, d. v. s. livräntor enligt den lagstiftning, som den 1 januari
1955 avlösts av YFL. I likhet med vad riksförsäkringsanstalten gjort i
sitt i det föregående berörda förslag upptages endast frågan om omreglering
av ersättning på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL och YL för
andra fall än skada i arbete för statens räkning.
1 promemorian anföres, att nära nog allmän enighet torde råda om det
motiverade i att yrkesskadade får en sådan ersättning för den genom den
reducerade eller förlorade arbetsförmågan minskade eller bortfallna arbetsförtjänsten,
att den framstår såsom rimlig även vid ändrade ekonomiska förhållanden
för arbetstagarna i övrigt. Beträffande metoden för o mreglering
av äldre livräntor uttalas, att det inte kan anses lämpligt
att söka åstadkomma en önskvärd uppräkning genom att — såsom skedde
år 1953 — öka procenttalen för tilläggen enligt 1950 års förordning om
ersättningstillägg. Procenttalen för tilläggen skulle nämligen få höjas så
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
betydligt, att differenserna mellan fall vid gränserna bleve alltför stora. Årsgruppsindelningen
korresponderade vidare mycket illa med de aktuella arbetsförtjänsterna,
vilket skulle leda till mycket ojämna resultat av procenttilläggen.
En ny metod borde därför sökas.
Yrkesskadelivräntornas funktion är, framhålles det, att utgöra skälig
kompensation för förlorad arbetsförtjänst till följd av skadan. Teoretiskt
skulle det därför vara riktigast att utmäta ersättningen i förhållande till
den inkomstminskning, som skadan faktiskt visade sig ha medfört för vederbörande
skadade under olika tider. Ett sådant system vore emellertid inte
möjligt att genomföra i praktiken. Vad som utgör »skälig kompensation»
borde emellertid i möjlig mån ses i relation till vad arbetstagarna inom den
skadades yrke vid envar tid efter olycksfallet kunde förskaffa sig i arbetsförtjänst.
Man borde fråga sig, vilken ersättning vederbörande skulle ha
fått, om skadan ådragits nu i stället för vid den tidigare tidpunkten. Någon
fullständig individuell rättvisa kunde naturligtvis inte åstadkommas. Det
måste emellertid vara fullt rimligt och i överensstämmelse med försäkringens
syfte, att alla invalider i medelarbetsförtjänstläge vid samma invaliditet
finge samma livränta oberoende av när skadan inträffat. Det faktiska medelarbetsförtjänstläge
som rått under vart och ett av tidigare år kunde
lämpligen bestämmas med ledning av de i riksförsäkringsanstaltens yrkesskadestatistik
årligen framräknade medelbeloppen av invalidernas enligt 9 §
ÖL fastställda arbetsförtjänster. Livräntans storlek skulle fastställas med
hänsyn till vad som utginge vid skadefall, som inträffat under senare tid.
Det enklaste vore givetvis, att alla med samma invaliditet finge samma livränta.
Detta skulle emellertid direkt strida mot de ersättningsprinciper på
vilka såväl ÖL som YFL och sjukförsäkringslagen byggde. De invalider, vilkas
årliga arbetsförtjänst låg över resp. under medelarbetsförtjänsten, borde
i stället få livränta efter proportionellt högre resp. lägre belopp än livräntetagare
med medelarbetsförtjänsten.
Vid godkännande av det anförda — heter det vidare i promemorian —
borde statsmakterna fastställa den »önskade medelarbetsförtjänsten», d. v. s.
den arbetsförtjänst i förhållande till vilken äldre livräntor skall omregleras.
Beträffande den ersättningsnivå, som sålunda skulle fastställas,
framhålles, att viss försiktighet borde iakttagas vid bestämmandet av den
önskade medelarbetsförtjänsten bl. a. med hänsyn till kostnaderna och möjligheten
att på ett senare stadium åstadkomma en närmare samordning med
folkpensioneringen. Härom anföres vidare.
Medelarbetsförtjänsten för invalider genom yrkesskada under ett vart av
åren 1952, 1953 och 1954 föreligger inte uträknad och kan i vart fall beträffande
år 1954 inte beräknas ännu på länge. Av tillgängligt material framgår
emellertid att maximibeloppet 7 200 kr. fått en allt större betydelse som
gräns. Denna gräns höjes kraftigt genom YFL. Det är uppenbart, att livräntorna
i anledning av skador under de senaste åren i åtskilliga fall skulle
ha blivit avsevärt högre om YFL:s regler gällt. En individuell omprövning
med tillämpning av YFL:s regler torde dock redan av praktiska skäl vara
utesluten. En viss höjning av livräntor enligt ÖL på grund av skador även
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
under de senaste åren synes emellertid motiverad. Denna synes lämpligen
kunna åstadkommas genom att medelarbetsförtjänsterna fastställas så, att
taket 7 200 kr. höjes med 10 procent.
På grund av vad sålunda anförts föreslås, att den faktiska medelarbetsförtjänsten
för åren 1952—1954 presumeras utgöra 6 000 kr. och att som
önskad medelarbetsförtjänst för skador under åren 1918—1954 fastställes
6 600 kr. Vid ändrade ekonomiska förhållanden i framtiden kunde ersättningsnivån
i dessa fall förskjutas genom en ändring av beloppet 6 600 kr. i
stället för genom ändring av ett stort antal procenttal såsom vid 1953 års
ändring av 1950 års förordning. De faktiska medelarbetsförtjänsterna under
åren 1918—1951 föreslås fastställda till de av riksförsäkringsanstalten för
dessa år framräknade medelarbetsförtjänsterna för invalider1, jämkade uppåt
till närmaste hundratal kronor. De individuella faktiska arbetsförtjänsterna
skall först jämkas uppåt på samma sätt och därefter omräknas i proportion
till medelarbetsförtjänsten. Reglernas verkningar belyses genom några
exempel på skadefall från år 1918 (då medelarbetsförtjänsten för invaliderna
utgjorde 1 582 kronor). Om den skadades egen arbetsförtjänst var
1 582 kronor, höjes detta belopp till 6 600 kronor; om hans arbetsförtjänst
kronor; om arbetsförtjänsten var exempelvis 1 790 kronor, höjes den till
/I 800 X 6 600 V ? 425 kronor.
\ 1600 J
Då de föreslagna reglerna i vissa äldre fall skulle kunna medföra en uppräkning
av arbetsförtjänsten, som överstiger den högsta som kan komma
i fråga för fall från senare år, föreslås en maximeringsregel av innebörd att
den årliga arbetsförtjänsten inte får räknas upp till högre belopp än
11200 x 6 600 \ ? 920 kronor.
\ 6 000 /
För att det uppställda syftet med omregleringen skall vinnas bör, anföres
vidare i promemorian, YFL:s regler om kompensationsgradens storlek
för invalider och om ersättningsunderlag appliceras på den uppräknade
årliga arbetsförtjänsten (innebärande bl. a. tillämpning av den s. k. 11/12-regeln på skadefall med högre invaliditetsgrader från tiden före 1949, vilka
genom livräntan fått 2/3 kompensation). Vissa undantag syntes dock böra
komma ifråga härvidlag. Frågan gällde främst undantagande av vissa åldersgrupper
och vissa lägre invaliditeter från omregleringen. Sådana begränsningar
vore av synnerligen stor betydelse ur kostnadssynpunkt.
I fråga om uppställande av en övre åldersgräns för rätt till förhöjd
ersättning anföres.
Att ersättnings tilläggen hittills förbehållits ersättningstagare under 67
år (frånsett vissa övergångsvis kvarstående dyrtidstillägg) sammanhänger
med att invalidlivräntorna numera utgå efter olika grunder före och efter
67 års ålder. Enligt de fr. o. m. år 1949 gällande bestämmelserna i ÖL ned
1
Sc på skl. 11 intagen tabell, kolumn e.
var exempelvis 1 360 kronor höjes detta belopp till
1 400 X 6 600
5 775
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
sättes exempelvis livräntan till helinvalid vid 67 års ålder från 11/12 till 2/3
av den årliga arbetsförtjänsten. Enligt YFL komma samtliga invalidlivräntor
att nedsättas med 1/4 vid 67 års ålder, och samma nedsättning har införts
i fråga om makelivräntor in. in.
Det framhålles, att tillräckliga skäl inte synes föreligga att låta den föreslagna
omregleringen gälla även för tid efter det rätten till allmän ålderspension
inträtt. Därför förordas, att den för ersättningstilläggen gällande
67-årsgränsen bibehålies. Dock syntes den nuvarande regeln om 20 procents
dyrtidstillägg i skadefall, som inträffat före år 1941, böra kvarstå.
Vidare diskuteras, huruvida omregleringen bör omfatta livräntetagare
med lägre invaliditetsgrad än 30 procent. Den nuvarande
gränsen ginge vid 30 procent; i fyra femtedelar av invaliditetsfallen enligt
ÖL vore den först bestämda invaliditetsgraden lägre än 30 procent och i
över hälften av fallen lägre än 20 procent. Den ekonomiska invaliditeten
vid de lägre invaliditetsgraderna låge enligt verkställda utredningar genomsnittligt
långt under den beräknade. I fortsättningen anföres.
Vid en på sin tid verkställd undersökning beträffande fall från åren 1943
—1944 hade ingen som helst ekonomisk invaliditet framkommit för 3/4
av fallen med 10—14 procents beräknad invaliditet, nära 2/3 av fallen med
15—18 procents invaliditet, nära 6/10 av fallen med 20—25 procents invaliditet
och åtskilliga fall med högre beräknad invaliditet.
Starka skäl tala sålunda för bibehållande av 30-procentsgränsen. Att tilllämpa
uppräkningen av årliga arbetsförtjänsten samt YFL:s regler om
kompensationsgraden å alla invaliditetsgrader framstår även som helt omotiverat.
Däremot synes en kompromiss väl kunna övervägas. Dennas syfte
skulle vara att minska den stora skillnad i ersättningen mellan den lägsta
invaliditetsgrad, som omfattas av omregleringen, och den närmast därunder
använda.
En rimlig kompromiss synes vara — anföres vidare — att gränsen flyttas
från 30 till 20 procent men att för fallen under 30 procent tillämpas den
s. k. 11/12-regeln i stället för den s. k. 2/3-regeln; den enligt ÖL — efter
lagändring år 1948 — och enligt YFL för invaliditetsgrader om minst 30
procent tillämpade 11/12-regeln gåve nämligen vid invaliditetsgrader under
25 procent en lägre kompensation än den där eljest gällande 2/3-regeln.
Beträffande efterlevandelivräntor föreslås, att makelivräntorna
omregleras genom uppräkning av arbetsförtjänsten i förut angiven utsträckning
och att YFL:s regel om kompensationsgradens storlek tillämpas
(1/3 av arbetsförtjänsten). Till andra efterlevande än make, nämligen föräldrar
och barn, lämnades nu ersättningstillägg — med 20 procent — endast
om skadan inträffat före den 1 januari 1941. I fråga om föräldrar framhålles,
att — framför allt med hänsyn till folkpensioneringen — anledning till
en förmånligare omräkning torde saknas. Oförändrad regel föreslås därför
för deras del. Beträffande barnen syntes det däremot ligga närmast till hands
att i nu förevarande hänseende jämställa dem med make (varigenom livräntan
i regel skulle utgöra 1/6 av den uppräknade arbetsförtjänsten). I
promemorian föreslås, att så sker.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
De i promemorian framförda förslagen leder till att helinvalider i medelarbetsförtjänstläget
får en livränta före 67 år av 6 050 kronor oberoende av
när skadan inträffat; till änka efter skadad med en årsinkomst motsvarande
medelarbetsförtjänsten skulle utgå 2 200 kronor och till barn 1 100
kronor.
Beträffande den som erhåller sjukpenning enligt ÖL föreslås, att
sjukpenning jämte eventuellt barntillägg skall utgå enligt YFL:s bestämmelser,
sedan arbetsförtjänsten uppräknats på det sätt som föreslagits för
beräkning av livränta.
Kostnaderna för den föreslagna omregleringen uppskattas i promemorian
preliminärt — i avvaktan på en från riksförsäkringsanslalten infordrad
kostnadsberäkning — till omkring 15 milj. kronor.
Beträffande finansieringen av de av omregleringen av grundersättningarna
föranledda kostnaderna erinras till en början om de motiv,
som riksförsäkringsanstalten framförde år 1953 för att en indexreglering
av livräntor efter allmänna lönenivån borde finansieras av försäkringen.
Riksförsäkringsanstalten anknöt därvid till den tidigare förda diskussionen
om finansieringen av dyrtids- och ersättningstilläggen och anförde i huvudsak
följande.
Inte blott själva livräntorna till yrkesskadade utan även sådana dyrtidstillägg,
som kunde bestämmas därå, avsåge att utgöra viss kompensation för
bortfall genom skadorna av avlöning med eventuellt dyrtidstillägg. Intet avgörande
skäl funnes att för dyrtidstillägg å livräntor genombryta principen
om att förmåner inom yrkesskadeförsäkringen bestridas av densamma. Detta
gällde också beträffande ersättningstilläggen. Men för dessa tillkomme,
att de vore föranledda dels av vidtagna förbättringar i ersättningsgrunderna
för nya fall, dels ock av jämväl sådana förskjutningar i allmänna lönenivån,
som berodde på andra omständigheter än levnadskostnadsstegringen. Inom
yrkesskadeförsäkringen tillämpades det försäkringssystemet, att ett visst års
försäkringstagare skulle för det året påföras avgifter till så stort belopp, att
härigenom full täckning erhölles för kostnaderna för under året inträffade
skadefall, inberäknat kapitalvärden för livräntor. Det hade gjorts gällande,
att det därför vore principiellt oriktigt, att framdeles tillkommande försäkringstagare
finge deltaga i kostnaderna för dyrtids- eller ersättningstillägg
i dessa skadefall, samt att med hänsyn härtill sistberörda kostnader borde
åvila statsverket. Riksförsäkringsanstalten hyste emellertid den uppfattningen,
att arbetsgivarna i sin egenskap av försäkringens bärare vore att
betrakta som en kollektiv enhet och att följaktligen växlingarna i arbetsgivurbeståndet
ej rimligen måste få den verkan, att kostnaderna för de yrkesskadade
lagligen tillerkända tillägg å förut bestämda livräntor skulle
överföras från försäkringen till staten. De framförda synpunkterna på frågan
om bestridande av kostnaderna för dyrtids- och ersättningstillägg å livräntor
till yrkesskadade ägde enligt anstaltens mening full och kanske ännu
mera framträdande giltighet vid eu indexreglering av dylika livräntor efter
allmänna lönenivån.
I anslutning härtill anförcs i promemorian.
Riksförsäkringsanstältens i 1953 års förslag framförda motiv för en av
försäkringen finansierad indexreglcring av livräntor efter allmänna lönenivån
synes ha än större styrka i fråga om den bär förordade omregleringen.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
Med den ovan anförda argumenteringen för och föreslagna utformningen av
omregleringen synes vidare bäst rimma en finansiering via försäkringen.
Att de hittillsvarande såsom provisoriska betraktade dyrtidstilläggen och
ersättningstilläggen bekostats med statsmedel kan icke anses utgöra avgörande
skäl för att staten skall svara även för den nu föreslagna mera definitiva
lösningen. Om livräntebeloppen från början varit indexreglerade, hade
väl tvekan inte kunnat råda därom, att även indextilläggen skulle finansierats
genom avgifter av arbetsgivarna/försäkringstagarna. Det måste då
bli frågan om varje års arbetsgivare som ett kollektiv. Redan av praktiska
skäl är det uteslutet att retroaktivt förhöja avgifterna för vederbörande skadades
arbetsgivare vid den tidpunkt då skadan inträffade. Dessa arbetsgivare
kanske inte ens längre finnas till. Såsom närmare kommer att utvecklas
i det följande böra varje års utgifter för de genom omregleringen av
grundersättningarna ökade kostnaderna täckas av avgifter för det året. Godkänner
man en indexreglering för nya fall med finansiering genom försäkringen,
innebär detta att den som blir arbetsgivare t. ex. år 1970 skall vara
med och bekosta indextillägg under år 1970 i anledning av skador t. ex. år
1956. Det kan då icke heller anses vara felaktigt att 1956 års arbetsgivare
skola stå kostnaderna för 1956 års utgifter för den ovan föreslagna uppräkningen
av livräntorna för skador t. ex. år 1940.
Under hänvisning till vad sålunda anförts förordas, att kostnaderna för
den i promemorian föreslagna omregleringen av livräntor enligt ÖL och YL
lägges på arbetsgivarna, d. v. s. de försäkringspliktiga enligt YFL. Eftersom
de som skadats i statens tjänst inte medtagits i det i promemorian framlagda
förslaget till omreglering, borde staten som arbetsgivare undantagas från
skyldigheten att deltaga i kostnaderna för denna omreglering. Staten borde
i gengäld själv stå kostnaderna för en motsvarande omreglering av ersättningarna
i anledning av skador i statens tjänst.
I fråga om ordningen för finansieringen erinras i promemorian om att försäkringstagarna
enligt det inom yrkesskadeförsäkringen tillämpade avgiftssystemet
varje år påföres avgifter, som beräknas täcka kostnaderna för de
under året inträffande skadefallen, inberäknat kapitalvärden för livräntor.
En finansiering av omregleringen inom försäkringens ram borde emellertid
lämpligen ordnas så, att kostnaderna för omregleringen årligen fördelades
på försäkringstagarna. Att låta varje försäkringsinrättning stå kostnaden
för omregleringen av de ersättningar, för vilka inrättningen hade att svara,
borde icke ifrågakomma. En sådan anordning skulle nämligen leda till att
inrättningar med ett förhållandevis stort livräntebestånd — sett i relation
till beståndet av försäkringar — skulle få belasta sina försäkringstagare
med större tilläggskostnader än övriga inrättningar. Det skulle då kunna bli
fördelaktigt för arbetsgivarna att söka sig till en inrättning med litet livräntebestånd.
Den lämpligaste anordningen för en finansiering av omregleringen
inom försäkringens ram torde därför vara att de på varje år belöpande
tilläggskostnaderna täcktes genom procentuella avgiftstillägg. Av praktiska
skäl borde tilläggen beräknas på sammanlagda beloppen av de i 38—
39 §§ YFL stadgade avgifterna. Avgiftstilläggen bleve sålunda proportionella
mot nämnda avgifter. Närmare föreskrifter om tilläggens beräkning borde
få meddelas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.
Omregleringen föreslås genomförd fr. o. m. den 1 januari 1956.
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
27
Remissyttranden över departementspromemorian
över departementspromemorian har remissyttranden avgivits av statskontoret,
försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen,
pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, telestyrelsen, generalpoststyrelsen, domänstyrelsen,
Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam, Svenska personalpensionskassan,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation, Landsorganisationen i
Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska landskommunernas
förbund och Svenska stadsförbundet.
Den i promemorian intagna ståndpunkten att frågan om en indexreglering
inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen
bör anstå tills vidare har av det stora flertalet remissorgan lämnats
utan erinran. Försäkringsrådet, socialstyrelsen, domäns tyr elsen, TCO
och LO understryker dock, att frågan bör prövas ytterligare. Sistnämnda
organisation yttrar.
De skäl som riksförsäkringsanstalten 1953 anförde för ett indexsystem är
så vägande att frågan om inrättande av ett sådant system icke bör avföras
såsom inaktuell. De motiv som departementschefen 1954 anförde mot att
systemet utreddes — förtjänstmaximums höjning — kan visserligen just i
dagens läge accepteras i vad angår de nya skadefall, där ersättningarna kan
fastställas på grundval av den nya yrkesskadelagens regler, men de synes
icke äga giltighet i förevarande sammanhang, där de nya reglerna om maximum
icke är att tillämpa. Det är visserligen möjligt att vid ändrade ekonomiska
förhållanden i framtiden förskjuta ersättningsnivån i de äldre skadefallen
genom en ändring av den normerande (»önskade») medelarbetsförtjänsten,
men även dylika förskjutningar får karaktären av sådana tillfällighetsarrangemang,
som riksförsäkringsanstalten 1953 ansåg att man borde
söka komma bort ifrån och avlösa med ett fast indexsystem. LO får sålunda
hemställa att riksförsäkringsanstalten får i uppdrag att fullfölja utredningen
om automatisk indexreglering.
Behovet av en ytterligare —• mer eller mindre långtgående -— förbättring
av äldre livräntor har allmänt vitsordats i remissyttrandena.
Beträffande den allmänna inställningen i yttrandena
må nämnas, att en i allt väsentligt positiv hållning till de i promemorian
framförda förslagen rörande uppräkningen intagits av bl. a. statskontoret,
försäkringsrådet (majoriteten), pensionsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
telestyrelsen, generalpoststyrelsen, LO, TCO och Svenska
stadsförbundet.
Kritik i olika avseenden mot promemorian har framförts främst av
riksförsäkringsanstalten, Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation
samt av Socialförsäkringsbolagens förening med instämmande
av Svenska försäkringsbolags riksförbund.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
Försäkringsinspektionen har anlagt mera allmänna synpunkter på frågan
om uppräkning av yrkesskadelivräntorna. Inspektionen anför bl. a.
Det är att märka, att i flertalet andra fall icke gäller, att invalid- och efterlevelselivräntor
i efterhand blir justerade med hänsyn till sådana faktorer
som penningvärdesförändringarna eller höjningar i "realinkomstnivån. Och
det sociala behovet av sådana efterhandsjusteringar kan ofta vara detsamma
oberoende av om skadan vållats i arbetet eller ej. Det kan ur vissa synpunkter
te sig svårare att försvara, att skadeplatsens karaktär skall vara avgörande,
ju mer man genom säranordningar höjer standarden i fråga om de
ersättningar, som är hänförliga till en »skadeplatskategori» utan att göra
något motsvarande beträffande de ersättningar som utgår för skador tillhörande
andra kategorier. En anordning i enlighet med departementsförslaget
kan sålunda stimulera till krav på förbättringar för vissa andra kategorier.
Dess »prejudikatsbildande» verkan torde därför i längden knappast
inskränka sig därtill, att — vilket även det är betydelsefullt — ytterligare
justeringar i »gamla» livräntor tillhörande yrkesskadeförsäkringen kommer
att påfordras alltefter som realinkomstnivån stiger.
Det är visserligen sant, att yrkesskadeförsäkringen i viss mån intar en
särställning. Det gäller här en obligatorisk försäkring, för vilken samhället
tagit ett särskilt ansvar. En liknande ställning intar emellertid också en
annan obligatorisk försäkringsgren av stor och snabbt växande betydelse,
nämligen trafikförsäkringen. På detta område har dock hittills icke företagits
eller föreslagits någon justering av utgående livräntor ens efter penningvärdets
fall. Man torde emellertid få räkna med att nyss anförda resonemang
om den föreslagna anordningens »prejudikatsbildande» verkan efterhand
kan komma att åberopas i detta fall.----
Vad gäller trafikförsäkringen bör här tillfogas, att den relativa frekvensen
av »äldre» livräntor i detta fall ännu så länge säkerligen är vida lägre än
inom yrkesskadeförsäkringen. Härtill kommer, att vid bestämmande av livräntor
icke tillämpas sådana maximeringar, som förekommer inom yrkesskadeförsäkringen.
Rent kvantitativt synes sålunda behovet av motsvarande
anordningar på detta område åtminstone tills vidare vara märkbart mindre.
Det må till sist erinras om att redan nuvarande ordning och ännu mer riksförsäkringsanstaltens
förslag innebär ett godtagande av att säranordningar
får träffas speciellt inom yrkesskadeförsäkringen.
Den föreslagna metoden för o in regleringen har accepterats
i flertalet yttranden. Från några håll har dock riktats kritik häremot. Svenska
arbetsgivareföreningen yttrar.
Föreningen anser, att det ur principiell synpunkt med skäl kan ifrågasättas,
huruvida en person, som på grund av yrkesskada tvingats lämna
produktiv verksamhet, i och för sig bör bliva delaktig av den reala standardförbättring,
vartill han icke varit i stånd att direkt bidraga. Ur denna synpunkt
är det sålunda i hög grad tveksamt om uppräkningen av ifrågavarande
olycksfallsersättningar m. m. bör på sätt som i såväl departementspromemorian
som riksförsäkringsanstaltens utredning föreslagits, grundas
på medelarbetsförtjänster, framräknade på basis av de årsförtjänster, som
utgjort beräkningsunderlag för livräntorna. Lämpligare vore att enligt samma
principiella metod, som hittills kommit till användning, förbättra livräntetagarnas
ställning genom procentuell uppräkning av livräntornas belopp,
utan anknytning till begreppet »medelarbetsförtjänst».
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
29
Skulle likväl ett system för omregleringen, grundat på medelarbetsförtjänsterna
enligt riksförsäkringsanstaltens statistik, närmare övervägas, avstyrker
dock föreningen bestämt, att departementspromemorians förslag lägges till
grund för lagstiftning. I jämförelse med promemorieförslaget syntes — fortsätter
föreningen — riksförsäkringsanstaltens omregleringsförslag avgjort
vara att föredraga, då detta innebure en socialt fullt tillfredsställande förbättring
av livräntorna och förefölle mindre komplicerat samt därtill vore
mindre kostnadskrävande.
Handelns arbetsgivareorganisation uttalar, att en skälig, ytterligare uppräkning
bör ske enligt samma principer som hittills.
Riksförsäkringsanstalten föredrar den av anstalten tidigare föreslagna tabellmetoden
framför det i promemorian förordade systemet, vilket betecknas
som svårbegripligt för den enskilde och administrativt i hög grad omständligt.
Det vore inte möjligt att med de ur yrkesskadestatistiken framräknade
medelarbetsförtjänsterna såsom rättesnöre åstadkomma någon fullständig
individuell rättvisa vid en omreglering av de äldre livräntorna. Löneutvecklingen
efter OL:s ikraftträdande hade varit mycket olika inom olika yrkesområden.
Vidare kunde det inte anses påkallat att komplicera omregleringen
genom att låta obetydliga ändringar i medelarbetsförtjänsten mellan olika
år inverka på ersättningsförbättringarnas relativa storlek i de olika fallen.
Socialförsäkringsbolagens förening yttrar bl. a.
De medelarbetsförtjänster, som framräknats på grundval av livräntematerialet,
representera starkt schematiska värden. Det kan då icke vara rikligt
att fastställa medelarbetsförtjänster för så korta perioder som de i departementsförslaget
angivna. Förslaget ger sken av rättvisa men medför
i praktiken i inånga fall orättvisa resultat. Iögonenfallande är den skillnad,
som där förekommer mellan medelarbetsförtjänsten för två på varandra följande
år i de fall då för det senare året höjning av lagens inkomstmaximum
inträtt. För livräntetagare med lika årlig arbetsförtjänst under sådana år
måste skillnaden mellan de omreglerade livräntorna te sig sakligt omotiverad.
Föreningen förordar därför den schematisering, som de av riksförsäkringsanstalten
föreslagna längre tidsperioderna innebär.
Socialstyrelsen har diskuterat möjligheterna att hämta medelarbetsförtjänsten
ur den officiella lönestatistiken, som i så fall måste särskilt bearbetas
för ändamålet. Styrelsen anför fortsättningsvis.
Denna metod kräver emellertid ett tidsödande arbete, och det är även osäkert
huruvida fullt tillförlitliga resultat kunna vinnas på denna väg. Med
hänsyn härtill vill styrelsen icke motsätta sig att den i departementspromemorian
föreslagna metoden lägges till grund för uppräkningen av de äldre
livräntorna. Emellertid bör frågan om medelarbetsförtjänsten för åren 1952
—1954 liksom problemet rörande medelarbetsförtjänsten vid lagens ikraftträdande
omprövas.
Folksam finner riksförsäkringsanstaltens system enklare och mera lättförståeligt
än det i promemorian föreslagna, varemot försäkringsinspektionen
(majoriteten) anför, att det senare inte kan anses särskilt svårfattligt
för allmänheten, eftersom principen alt ersättningarna inte skall variera
med skadeåret dock vore en enkel princip.
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 156
Några remissorgan har förordat större restriktivitet vid fastställande av
ersättningsnivån.
Statskontoret anför bl. a.
Då ställning icke ansetts böra tagas vare sig till frågan, huruvida det
fastställda maximibeloppet för arbetsförtjänstens beräkning enligt 1954 års
yrkesskadeförsäkringslag bör göras variabelt, eller till spörsmålet om införande
av ett system med rörliga tillägg till livräntor enligt nämnda lag,
torde prejudicerande verkningar vid en framtida reglering av dessa förhållanden
kunna befaras uppkomma, därest i det närmaste full kompensation
medgives vid den här avsedda omregleringen. En proportionellt lika
stor uppräkning av såväl äldre som yngre livräntor lärer, såvitt statskontoret
kan finna, icke vara påkallad, då »äldre» livräntetagare -—- i allt fall
änkor och andra än helinvalider — torde ha haft möjligheter att bättre än
»yngre» livräntetagare anpassa försörjningen efter sin arbetsförmåga och
den erhållna gottgörelsen. Erinras må även att enligt kommunalskattelagen
den del av livräntan, som blir föremål för beskattning, är mindre ju äldre
livräntetagaren är. Det synes icke heller vara önskvärt, att uppräkningen
av livräntorna skall medföra en alltför stor skillnad mellan vad som skall
utgå till ersättningstagaren före och efter 67 års ålder, framför allt icke för
dem, som vid omregleringens ikraftträdande endast ha några år kvar till
denna ålder.
Ämbetsverket föreslår, att det belopp — 6 600 kronor — till vilket medelarbetsförtjänsterna
skall höjas, differentieras så, att detta belopp bestämmes
till förslagsvis 5 000 kronor för uppräkning av livräntor på grund
av skada under åren 1918—1941, 6 000 kronor under åren 1942—1950 och
6 600 kronor under åren 1951—1954.
Riksförsäkringsanstalten anser av skäl, som delvis sammanfaller med de
av statskontoret anförda, att omregleringen inte bör drivas så långt som i
promemorian föreslagits. Anstalten har såsom ett alternativ till sin förut
föreslagna omregleringstabell utarbetat en ny tabell, där ytterligare förbättringar
införts vid högre grader av partiell invaliditet.
Även Svenska landskommunernas förbund och försäkringsinspektionen
anser viss försiktighet motiverad vid ersättningsnivåns bestämmande. Inspektionen
påpekar också, att ett förverkligande av det föreliggande promemorieförslaget
måste förutsätta, att även beskattningsreglerna ändras. På
grund av de speciella och efter förmånstagarnas ålder stigande skattelättnader
som nu utginge skulle resultatet eljest bli, att äldre ersättningstagare
kunde få högre nettoinkomst än yngre.
Beträffande den föreslagna åldersgränsen för ersättningstagare
som skall omfattas av omregleringen yttrar LO.
Omregleringen är begränsad att gälla intill dess den skadade fyller 67 år.
Beaktar man den avsevärda standardförbättring förslaget betyder — en
75 %-livränta för en 1918 skadad höjes exempelvis från 1 600 till 4 400 kr.
anser EO att undantaget för åldersgruppen över 67 år bör omprövas.
Det bör i första hand övervägas att generellt tillämpa samma regel som enligt
yrkesskadelagen gäller för grundlivränta och som innebär att denna
fr. o. m. 67 års ålder nedsättes med 1/4. I varje fall bör en sådan regel ges
tillämpning på de svårare invaliditetsfallen, t. ex. 50—100 %.
Liknande synpunkter anföres av TCO.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
Förslaget att även livräntor som utgår vid lägre invaliditetsgrad
än 30 procent skall uppräknas — såframt invaliditeten utgör minst
20 procent — har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i drygt hälften av
remissyttrandena.
Statskontoret, riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen, järnvägsstyrelsen,
Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam, Svenska arbetsgivavareföreningen
och Handelns arbetsgivareorganisation avstyrker emellertid
promemorieförslaget i denna del under hänvisning till att en medicinsk invaliditet
av ifrågavarande storlek inte brukar medföra större ekonomisk
invaliditet.
Pensionsstyrelsen, som likaledes avstyrker förslaget, pekar dessutom på
det betydligt ökade administrativa arbete som dess genomförande skulle
föranleda även för folkpensioneringens del genom omprövning i viss omfattning
av folkpensioner. Styrelsen framhåller även, att den omständigheten,
att äldre livräntetagare med 20—29 % invaliditet erhåller livsvariga livräntor,
låt vara med lägre årsbelopp än som utgår enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
ur vissa synpunkter i och för sig framstår som skälig ersättning,
särskilt vid jämförelse med vad som gäller i våra nordiska grannländer,
där ersättningen vid lägre invaliditetsgrader i regel utgår i form av ett engångsbelopp.
Vad beträffar efterlevandeli v räntorna ifrågasätter LO om
det finns skäl att från omregleringen undantaga livräntor till föräldrar. Så
restriktivt som hitintills reglerna om dylik livränta tillämpats — både i
fråga om själva rätten till ersättning och i fråga om dennas belopp — syntes
det inte rimligt att uppställa detta, från finansieringssynpunkt skäligen betydelselösa
undantag.
De i promemorian föreslagna reglerna för omreglering av sjukpenning
har allmänt godtagits i remissyttrandena.
Förslaget att finansieringen av livränteförbättringarna skall åvila
försäkringstagarna — d. v. s. arbetsgivarna — har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av flertalet remissorgan, däribland statskontoret, försäkringsrådet
(majoriteten), pensionsstyrelsen och Svenska stadsförbundet. Riksförsäkringsanstalten
(majoriteten) konstaterar, att promemorieförslaget står i
överensstämmelse med anstaltens tidigare uttryckta principiella ståndpunkt.
LO finner inte, att några avgörande skäl kan anföras mot att kompensationen
bestrides av försäkringens bärare såsom en kollektiv enhet.
Arbetsmarknadsstyrelsen och försäkringsinspektionen (majoriteten) avstår
från att ta ställning till finansieringsfrågan. Den senare yttrar — efter att
ha anfört olika skäl som anses tala för eller emot en finansiering försäkringsvägen
— att ett beslut att förverkliga den föreslagna finansieringsformen
skulle ha den innebörden, att man pålade folket en skatt (motsvarande
mindre än en tiondels procent av lönesumman), för vars indrivande
försäkringsanstalterna användes som uppbördsverk — låt vara med
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
den formella avvikelsen, att de ifrågavarande medlen ej passerade statsbudgeten.
Bleve förslaget i denna del realiserat, vore det ur klarhetssynpunkt
angeläget att anordningens karaktär av löneskatt, som i princip
icke tillhörde försäkringssammanhanget, komme till tydligt uttryck i den
slutliga motiveringen.
I en del remissyttranden yrkas, att kostnaderna för omregleringen skall
bestridas av statsmedel.
Socialstyrelsen (majoriteten) anför som skäl härför, att det skulle strida
mot vedertagna principer att belasta enskilda försäkringspliktiga med kostnaderna
för en i efterhand beslutad höjning av livräntor utöver de maximibelopp
som den tidigare lagstiftningen medgivit, ehuru någon retroaktiv
höjning inte vore avsedd att vidtagas.
Socialförsäkringsbolagens förening yttrar.
Uppfattningen om arbetsgivarna såsom en kollektiv enhet i egenskap av bärare
av försäkringen måste betecknas som en konstruktion, för vilken något
övertygande argument icke kan anföras. En jämförelse synes lämpligen kunna
ske med trafikförsäkringen. Även denna är en obligatorisk försäkringsform,
där bilägarna ålagts att svara för den skadegörelse biltrafiken åstadkommer.
Det skulle icke gärna komma i fråga att ålägga nuvarande bilägare
att kollektivt bekosta en uppräkning av trafiklivräntor, som utgå på
grund av äldre trafikolyckor. Ett åläggande för arbetsgivarna att bekosta
omregleringen av äldre livräntor innebär enligt föreningens mening i realiteten
ett brott mot principen, att lagar icke få givas tillbakaverkande kraft.
Svenska arbetsgivareföreningen anför liknande synpunkter och tillägger,
att det måste strida mot varje rätt och billighet, att framdeles tillkommande
försäkringstagare skola deltaga i kostnaderna för dyrtids- eller andra tillägg
av kompensationskaraktär i skadefall, som uppkommit före deras anslutning
till försäkringen. Föreningen framhåller vidare, att olycksfallsförsäkringen
liksom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen i princip vore grundad på
fonderingsmetoden, d. v. s. vid inträffad invaliditet skulle avsättas ett kapital,
framräknat enligt kapitaltäckningsmetoden. Vad som nu föresloges
innebure en partiell övergång till ett fördelningssystem. En så djupt ingripande
omläggning av finansieringen borde knappast grundas på hänsyn
till de synpunkter, som framfördes i promemorian, utan förutsatte ett övervägande
av försäkringen i dess helhet.
Förslaget avstyrkes vidare i denna del av domänstyrelsen, Handelns arbetsgivareorganisation
och Svenska landskommunernas förbund, varjämte
Svenska personal-pensionskassan starkt ifrågasätter riktigheten av att belasta
arbetsgivarna med ifrågavarande kostnader och erinrar om riksförsäkringsanstaltens
förslag att dessa skulle bestridas till hälften av statsmedel
och till hälften av arbetsgivarna.
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
Departementschefen
Vid 1954 års riksdag antogs lagen om yrkesskadeförsäkring, vilken trädde
i kraft den 1 januari i år. Lagen avlöste bl. a. 1916 års olycksfallsförsäkringslag
och 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag, vilka tidigare var de
centrala författningarna på detta område. Den nya lagen är emellertid i princip
inte tillämplig på skador, som inträffat före dess ikraftträdande. De allra
flesta, som råkat ut för skador i arbetet vilka medfört bestående invaliditet
av någon betydelse, uppbär därför fortfarande ersättning enligt äldre bestämmelser.
Samma är förhållandet för efterlevande till sådana som har avlidit
till följd av skador i arbetet. Om någon är sjukskriven för en skada,
som han ådragit sig före årsskiftet 1954/55, utgår vidare sjukpenning enligt
äldre lag. Principen att nya bestämmelser endast omfattar nya skadefall har
man också förut hållit fast vid, då ändringar tid efter annan företagits i
lagstiftningen på detta område.
Enligt både den nuvarande och den närmast föregående yrkesskadeförsäkringslagstiftningen
bestämmes de viktigaste ersättningarna — livränta
och sjukpenning — med ledning av den skadades årliga arbetsförtjänst vid
skadetillfället. För arbetsförtjänstberäkningen har dock fastställts en ram,
varigenom högre arbetsförtjänster lämnas ur räkningen, till den del de
överskrider en angiven gräns, och låga arbetsförtjänster upptages till visst
minimibelopp. Livräntan till helinvalid och efterlevande bestämmes till en
viss andel av den sålunda beräknade arbetsförtjänsten, vilken andel alltså
betecknar kompensationsgraden; för dem som ådragit sig partiell invaliditet
minskas livräntan, i första hand med hänsyn till graden av nedsättningen
i arbetsförmågan. Sjukpenningen är till storleken beroende av arbetsförtjänsten,
varvid den högsta medgivna sjukpenningen utgår vid arbetsförtjänst
över en viss gräns.
Med hänsyn till inträdda stegringar i den allmänna lönenivån — om också
inte alltid i takt med dem — har gränserna för arbetsförtjänstberäkningen
gång på gång förskjutits uppåt, men vid varje tillfälle endast för nytillkommande
ersättningstagare. Så höjdes exempelvis arbetsförtjänstmaximum enligt
ÖL i en rad repriser från 1 800 till 7 200 kronor. Man har därför fått
en hel skala av utgående ersättningar, som i sin mån avspeglar lönenivån
under olika tider. Mellan skadefall, som hänför sig till tiden före 1949, och
ett stort antal senare skadefall har vidare en markant skillnad uppstått på
grund av att kompensationsgraden fr. o. m. nämnda år sattes högre vid
svårare invaliditet, så länge livräntetagaren ej fyllt 67 år, samt för efterlevande
make.
I huvudsakligt syfte att utjämna olikheterna i ersättningsnivån mellan
äldre och nyare skadefall infördes år 1950 tillägg av statsmedel till äldre
ersättningar enligt bl. a. ÖL och YL. Dessa s. k. ersättningstillägg har formen
av procentuella tillägg till invalid- och eftcrlevandelivräntor samt sjukpenning
och utgår — i motsats till tidigare statliga dyrtidstillägg som var
it Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 1.56
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 156
proportionella — efter högre procentsats ju längre tillbaka i tiden skadan
ligger och ju svårare invaliditeten är. Genoin att de olika tidsperioderna bestämts
så, att alla som lått sina ersättningar utmätta efter samma regler
hänförts till samma ersättningsgrupp, har spännvidden mellan de olika
grupperna minskat. I regel utgår tilläggen endast till ersättningstagare under
67 år och beträffande invalidlivränta endast till den som har fått sin
arbetsförmåga nedsatt med minst 30 procent. Vid 1953 års riksdag beslöts
provisoriska höjningar av ersättningstilläggen för att ge viss kompensation
för den levnadskostnadsökning, som inträffat efter tilläggens införande. Till
dem som förlorat mer än hälften av arbetsförmågan utgår nu tillägg på ersättningar,
som härrör från tiden före år 1951, och i övrigt är tilläggen begränsade
till skadefall från 1948 och tidigare år.
År 1952 fick riksförsäkringsanstalten i uppdrag att utreda frågan, huruvida
inte kompensation för stegrade levnadskostnader i en eller annan form
borde beredas olika kategorier, som uppbar ersättning för yrkesskada. Med
anledning härav drog anstalten upp vissa allmänna riktlinjer för en blivande
indexreglering inom yrkesskadeförsäkringens område, enligt vilka försäkringsersättningarna
genom ett automatiskt indexsystem skulle anpassas till
den allmänna lönenivån och kostnaderna härför — eventuellt även såvitt
angår ersättningstilläggen — skulle bäras av försäkringen. Riktlinjerna och
remissyttranden däröver redovisades i proposition till 1953 års riksdag (nr
147). Vid anmälan av frågan i statsrådet uttalade jag, att denna borde utredas
ytterligare och att riksförsäkringsanstaltens uppslag att lägga kostnaderna
för eventuella tillägg till försäkringsförmånerna på försäkringen syntes
förtjäna närmare övervägande. Sedan Kungl. Maj :t i enlighet härmed
uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att fullfölja utredningsarbetet, har anstalten
i skrivelse den 3 december 1954 framfört vissa synpunkter på indexregleringsfrågan
och lagt fram förslag om uppräkning av vissa ersättningar
enligt ÖL och YL.
Vid departementsberedningen av detta ärende kom jag till den uppfattningen,
att riksförsäkringsanstaltens förslag rörande uppräkningen av äldre
livräntor inte lämpligen borde läggas till grund för lagstiftning. Därför upprättades
inom socialdepartementet en promemoria, vari indexregleringsfrågan
berördes och ett nytt förslag till förbättringar av äldre ersättningar framfördes.
Förslaget omfattade — liksom anstaltens förslag — endast ersättningar
som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL och YL för
andra fall än skada i arbete för statens räkning. Departementspromemorian
har sedermera remissbehandlats.
I promemorian förordas — i likhet med vad riksförsäkringsanstalten anfört
— att frågan om en indexreglering på detta område skall anstå
tills vidare. Såsom i promemorian erinrats anförde jag vid behandlingen
i fjol av den nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningen (prop. nr 60/1954),
att en automatisk reglering i rådande läge knappast syntes behövlig vid höjning
av maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning till
15 000 kronor. Jag framhöll också, att man inte kunde ta ståndpunkt till ett
Kurtgl. Maj.ts proposition nr 156
35
av socialvårdskommittén framlagt förslag om indexreglering inom yrkesskadeförsäkringen
förrän riksförsäkringsanstalten slutligt fullgjort sitt här
nyss angivna utredningsuppdrag. Denna uppfattning hyser jag alltjämt. Med
anledning av vad under remissbehandlingen anförts vill jag emellertid tilllägga,
att, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, med prövningen av
ifrågavarande spörsmål torde böra anstå tills frågan om allmän pensionsförsäkring
kommit närmare sin lösning.
Vid remissbehandlingen av promemorian har allmän enighet rått om behovet
av en förbättring av äldre livräntor, låt vara att meningarna
har varit delade i frågorna hur och i vilken utsträckning förbättringen
bör komma till stånd. Jag finner det också vara angeläget att en förbättring
nu genomföres. Från något håll har yppats farhågor för att en
höjning av ersättningar för tidigare yrkesskador skulle kunna få prejudicerande
verkan på andra områden. Med anledning härav vill jag endast erinra
om att förhöjningar av yrkesskadeersättningar genom tillägg av olika
slag förut har vidtagits vid upprepade tillfällen och att statsmakterna har
förutsatt, att en mera definitiv ordning skall komma till stånd för yrkesskadeförsäkringslagstiftningens
del.
Vid genomförande av förbättringen av de äldre ersättningarna synes det
mig vara en riktig princip, att man såvitt möjligt efter en enhetlig norm kompenserar
den inkomstminskning yrkesskadan medför, oavsett när den har
inträffat. De viktigaste orsakerna till de nu förekommande ojämnheterna
mellan ersättningar från olika tidpunkter är, såsom framgått av det förut
anförda, att den allmänna lönenivån och ramen för arbetsförtjänstberäkningen
ändrats samt att kompensationsgraden — som alltså betecknar hur stor
andel av arbetsförtjänsten livräntan skall motsvara — har höjts utan att
ändringarna i lagstiftningen gjorts retroaktiva. En utjämning av ersättningarna
för äldre och yngre skadefall måste tydligen förutsätta, att verkningarna
av arbetsförtjänstens ändringar från tid till annan neutraliseras och att
de nya reglerna rörande kompensationsgraden tillämpas överlag. Dessa förutsättningar
uppfylles enligt min mening väsentligen vid tillämpning av den
metod för omreglering av äldre livräntor som föreslagits
i promemorian. Den huvudsakliga skillnaden mellan denna metod och hittills
tillämpade system är att man enligt den nya metoden först räknar upp
den årliga arbetsförtjänsten — som ju är grundläggande för ersättningens
bestämmande — och därefter fastställer ersättningen, medan man tidigare
laborerat med mer eller mindre schablonmässiga uppjusteringar av själva ersättningarna.
Genom alt uppräkningen avser arbetsförtjänsten är det alltid
möjligt att direkt och med full effekt på äldre skadefall tillämpa de nya
förmånligare reglerna om kompensationsgraden.
Enligt den i promemorian angivna metoden tar man till utgångspunkt de
medelarbetsförtjänster, som varit aktuella under vart och ett av tidigare år,
och lyfter alla dessa sinsemellan olika medelarbetsförtjänster till ett och
samma belopp. Därefter undersöker man hur stor den årliga arbetsför
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
tjänsten var i det enskilda fallet, överensstämde denna med medelarbetsförtjänsten
för skadeåret, räknas den upp till det belopp vartill man lyft medelarbetsförtjänsten.
Härigenom kommer alla skadade i medelarbetsförtjänstläget
att få sina arbetsförtjänster uppräknade till samma belopp alldeles
oberoende av när skadan inträffat. De, vilkas arbetsförtjänster låg över
resp. under medelarbetsförtjänsten för skadeåret, får dem uppräknade till
proportionellt högre resp. lägre belopp än skadad med medelarbetsförtjänst.
— Ersättningen beräknas sedan på grundval av den sålunda uppräknade
arbetsförtj änsten.
I några remissyttranden har man funnit den föreslagna metoden komplicerad.
Denna mening kan jag inte dela. Mig förefaller metoden inte mer invecklad
än som betingas av de förhållanden den avser att omgestalta; och
den bygger på principen att ersättningarna inte skall variera med skadeåret,
vilket — såsom framhållits från något annat håll under remissbehandlingen
— dock är en enkel princip.
När det gäller att fixera de medelarbetsförtjänster, som skall anses ha
rått under tidigare år, bör detta enligt promemorian ske med ledning av
de ur yrkesskadestatistiken framräknade medeltalen av årsförtjänsterna
för dem som blivit invalider under varje särskilt år. Uppgifter härom finnes,
beträffande män, för åren 1918—1951, dvs. under OL:s giltighetstid så när
som på de tre senaste åren.1 Som exempel kan nämnas, att medelarbel sförtjänsten
enligt denna statistik var 1 582 kronor år 1918, 2 094 kronor år
1921, 1 776 kronor år 1933, 2 917 kronor år 1943, 5 388 kronor år 1950 och
5 869 kronor år 1951. Dessa uppgifter ger emellertid sannolikt inte exakt
uttryck för den medelarbetsförtjänst som rått på arbetsmarknaden — de
torde bl. a. vara något nedpressade på grund av det arbetsförtjänstmaximum
som enligt ÖL gällt vid varje särskild tidpunkt. En jämförelse mellan
förändringarna i invalidernas medelarbetsförtjänster enligt denna statistik
och i den totala genomsnittliga timförtjänsten för industriarbetare m. fl.
enligt socialstyrelsens lönestatistik uppvisar dock en på det hela taget god
överensstämmelse, även om kurvan för invaliderna i allmänhet ligger något
i underkant. Vidare är naturligtvis invalidernas medelarbetsförtjänster behäftade
med de brister som vidlåder varje medelvärde. Att räkna med olika
arbetsförtjänster för skilda yrkeskategorier, kön etc. torde emellertid vara
ogörligt av praktiska skäl.
För uppräkningen av arbetsförtjänsterna bör självfallet en lönestatistik
vara normgivande. Det kan diskuteras, huruvida inte årsförtjänsterna enligt
den officiella lönestatistiken borde ligga till grund för bestämmande av
medelarbetsförtjänsterna. I sitt nuvarande skick är emellertid denna statistik
ej användbar för ändamålet, och det är enligt vad socialstyrelsen yttrat
osäkert om fullt tillförlitliga resultat kan nås genom bearbetning av statistiken.
Då en viss schematisering även av andra skäl synes oundviklig, torde
man få godtaga de uppgifter, som finnes redovisade om de genomsnittliga
1 Se på sid. It intagen tabell, kolumn e.
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
37
årsförtjänsterna för just den kategori det här i första hand gäller, nämligen
de som blivit invalider på grund av yrkesskada. För åren 1952—1954
torde i enlighet med promemorieförslaget 6 000 kronor böra fastställas som
medelarbetsförtjänst. I förslaget i övrigt i denna del torde dock den modifikationen
böra göras, att såväl medelarbetsförtjänsterna som den faktiska
årsförtjänsten i det enskilda fallet jämkas inte, såsom ifrågasatts i promemorian,
till närmast högre utan i stället till närmaste hundratal kronor,
så att arbetsförtjänsten justeras nedåt om den slutar på Öl—49 kronor och
eljest uppåt.
Avgörande för ersättningsnivån vid en omreglering av äldre ersättningar
enligt den angivna metoden blir det belopp, till vilket medelarbetsförtjänsterna
för olika år skall lyftas. I promemorian föreslås beloppet 6 600
kronor. En del remissorgan har påyrkat större restriktivitet vid bestämmande
av ersättningsnivån. Statskontoret förordar tre olika belopp, av vilka det
lägsta skulle fastställas för de äldsta skadefallen. Det enligt min åsikt tyngst
vägande skäl, som ämbetsverket anfört till förmån för en dylik differentiering,
är att till levnadsåren äldre livräntetagare. beskattas lindrigare än yngre.
Som skäl för starkare återhållsamhet har vidare bl. a. åberopats, att uppräkningen
inte bör medföra alltför stor skillnad mellan de ersättningar som
skall utgå före och efter 67 års ålder. Vad det förstnämnda skälet angår torde
böra erinras om att en omprövning av gällande beskattningsregler för livräntor
förutskickades i proposition till fjolårets riksdag (nr 64/1954). Spörsmålet
härom är under övervägande. Frågan om ersättningarnas storlek sedan
vederbörande fyllt 67 år skall jag behandla i det följande, men jag vill
redan här nämna, att vid bifall till vad jag där ämnar föreslå kommer det
sistnämnda skälet för ytterligare restriktivitet vid bestämmande av ersättningsnivån
att väsentligt förlora i styrka.
Jag vill framhålla, att redan beloppet 6 600 kronor är resultatet av försiktiga
överväganden. Maximibeloppet enligt ÖL för arbetsförtjänstens beräkning
var under tiden 1949''—1954 7 200 kronor, och som förut nämnts är det
fr. o. in. i år enligt YFL 15 000 kronor. Enligt vad riksförsäkringsanstalten
upplyst har i över hälften av de fall, där anstalten hunnit fastställa livräntor
på grund av olycksfall hos enskilda arbetsgivare under åren 1953—
1954, arbetsförtjänsten bestämts till maximibeloppet. Vissa uppskattningar
inom anstalten anges tyda på att medelarbetsförtjänsten, om YFL:s maximibelopp
i stället varit gällande, skulle ha något överskridit gränsen 7 200 kronor.
Jag kan därför inte acceptera någon sänkning av den föreslagna ersättningsnivån
utan förordar, att medelarbetsförtjänsterna skall lyftas till 6 600
kronor.
Av skäl, som anförts i promemorian, torde emellertid böra gälla den begränsningen,
att den skadades årliga arbetsförtjänst ej i något fall får räknas
upp till högre belopp än 7 920 kronor.
Vidare bör, såsom i promemorian föreslagits och i överensstämmelse med
det förut anförda, YFL:s regler om kompensationsgraden ävensom om ersättningsunderlag
tillämpas på den uppräknade årliga arbetsförtjänsten. För
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
invalider, som fått arbetsförmågan nedsatt med minst 30 procent och inte
har fyllt 67 år, innebär detta, att även i skadefall från tiden före år 1949
vid beräkning av livränta skall tillämpas den s. k. 11/12-regeln i stället för
den s. k. 2/3-regeln.
Verkningarna av de anförda reglerna torde få belysas med ett exempel. En
arbetare med en årlig arbetsförtjänst av 924 kronor skadades år 1923 och
blev helinvalid. Han uppbär nu livränta enligt ÖL med ett årligt belopp motsvarande
2/3 av arbetsförtjänsten eller 616 kronor; tillsammans med gällande
ersättningstillägg (125 %) erhåller han 1 386 kronor. Vid den föreslagna
omregleringen avrundas först hans arbetsförtjänst till 900 kronor. Medelarbetsförtjänsten
år 1923 var — avrundad — 1 800 kronor, vilken lyftes till
6 600 kronor. Den skadades arbetsförtjänst räknas upp till av 6 600
1 oOO
kronor eller till 3 300 kronor. Livräntan beräknas till dess han fyller 67 år
utgöra 11/12 av 3 300 kronor eller 3 025 kronor.
I detta sammanhang vill jag framhålla, att, om det på grund av ändrade
ekonomiska förhållanden i framtiden skulle visa sig behövligt att justera nivån
för äldre yrkesskadeersättningar, detta kan ske på så enkelt sätt som
genom att ändra det belopp om 6 600 kronor, vartill medelarbetsförtjänsterna
enligt mitt förslag skall höjas. Man kan också lätt knyta en eventuell indexreglering
till detta system.
I enlighet med promemorieförslaget bör de hittills behandlade reglerna i
sin helhet gälla beträffande invalider, som ej fyllt 67 år, såframt deras arbetsförmåga
är nedsatt med minst 30 procent. Enligt promemorian skall någon
omreglering i princip inte ske, sedan ersättningstagaren uppnått 6 7
års ålder, medan livräntorna för dem som fått arbetsförmågan reducerad
med mindre än 30 men minst 20 procent föreslås omreglerade efter bestämmelser
som — i fall under 25 procent — är något mindre gynnsamma än
reglerna för högre invaliditetsgrader. Sedan jag övervägt dessa frågor med
anledning av yrkanden som framförts under remissbehandlingen, har jag
kommit till den uppfattningen, att viss kompensation bör beredas ersättningstagaren
även sedan han fyllt 67 år. Skillnaden i ersättning före och
efter nämnda ålder skulle eljest, även om man tar hänsyn till den allmänna
ålderspensionen, bli omotiverat stor. Det kan erinras om att enligt YFL —
som medger avsevärt högre ersättningar än ÖL — invalidlivränta minskas
endast med en fjärdedel då 67-årsgränsen passerats. Det synes rimligt, att
livräntan enligt ÖL till personer över 67 år får utgå med hälften av det belopp,
vartill den skulle ha uppgått enligt de förut angivna reglerna för omregleringen.
Jag förordar alltså denna ändring i förhållande till promemorieförslaget.
Mot förslaget att låta omregleringen omfatta skadefall med mindre än
30 procents invaliditet, förutsatt att invaliditetsgraden är minst
20 procent, har under remissbehandlingen invänts, att den medicinska invaliditeten
här vanligen inte motsvaras av någon ekonomisk invaliditet. Härtill
må anmärkas, att man enligt en i promemorian redovisad undersökning
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
påvisat ekonomisk invaliditet i en betydande del av fallen i dessa invaliditetsgrader.
Uppenbarligen är också de skador som brukar bedömas medföra medicinsk
invaliditet av denna storleksordning — exempelvis förlusten av ett
öga, en tumme eller flera fingrar — ägnade att reducera vederbörande» förvärvsmöjligheter.
Skulle dessa skadade lämnas utanför omregleringen, måste
det vidare te sig oproportionerligt att en skillnad i invaliditet på kanske 5
procent skall medföra, att de endast får sin ursprungliga låga livränta, medan
personer i invaliditetsgraderna strax ovanför erhåller högst betydande
förbättringar. Ger man viss — inte full —■ kompensation i förevarande fall,
minskas också spännvidden mellan de lägsta invaliditetsgrader som omfattas
av omregleringen och de närmast underliggande. Med hänsyn till dessa
omständigheter förordar jag, att skadade, vilkas arbetsförmåga är nedsatt
med mindre än 30 men minst 20 procent, får sina livräntor omreglerade till
hälften av de belopp de skulle ha fått med tillämpning av omregleringsbestämmelserna
för högre invaliditet; dock bör kompensationsgraden beräknas
enligt YFL:s bestämmelser för invaliditet under 30 procent (2/3-regeln), och
vidare bör förbättringen gälla endast till dess vederbörande fyllt 67 år.
Det torde böra påpekas, att den kompensation, som skall lämnas över 67-årsgränsen vid högre invaliditetsgrader och under denna gräns vid minst 20
men mindre än 30 procents invaliditet, till följd av omregleringssystemets
konstruktion kommer att verka så beträffande skadefall från 1940-talet och
senare år, att kompensationen minskar ju längre fram i tiden skadan ligger
och ju lägre invaliditetsgraden är för att i vissa fall helt upphöra.
Jag biträder promemorieförslaget i vad detta avser efterlevandelivräntor
och enligt vilket änka — i allmänhet endast tills hon fyllt 67 år —
och barn skall erhålla livränta med 1/3 resp. 1/6 av den avlidnes uppräknade
arbetsförtjänst. Tillräckliga skäl synes inte föreligga att, såsom ett remissorgan
föreslagit, låta omregleringen avse även livränta till föräldrar, emedan
dessa, om man tillerkänt dem livränta enligt ÖL, regelmässigt torde åtnjuta
även folkpension.
Enligt förslaget skall sjukpenning utgå enligt YFL:s regler på
grundval av den skadades arbetsförtjänst uppräknad på förut angivet sätt.
Även till detta förslag — varemot ingen erinran riktats vid remissbehandlingen
— ansluter jag mig.
Såsom i promemorian föreslås torde en spärregel böra gälla för att
förhindra att ersättning efter omregleringen i något fall utgår med lägre belopp
än om nuvarande bestämmelser alltjämt hade ägt giltighet.
Innan jag går vidare, vill jag till ytterligare belysning av de förbättringar,
som genom omregleringen skulle uppstå för invalid- och efterlevandelivräntor
enligt ÖL och YL från några olika år, hänvisa till följande tabell, i vilken
upptagits ersättningar åt livräntetagare, som ej fyllt 67 år, för de fall, då
den skadade har haft en årlig arbetsförtjänst motsvarande medelarbetsförtjänsten
under skadeåret (ersättningarna har avrundats till hela krontal).
40
1918
1921
1933
1943
1950
1954
1918
1921
1933
1943
1950
1954
1918
1921
1933
1943
1950
1954
1918
1921
1933
1943
1950
1954
1918
1921
1933
1943
1950
1954
1918
1921
1933
1943
1950
1954
ersäitnir
6 050
6 050
6 050
6 050
6 188
6 050
2 750
2 750
2 750
2 750
2 750
2 750
1 430
1 430
1 430
1 430
1 430
1 430
550
550
550
550
900
1 000
440
440
440
440
720
800
2 200
2 200
2 200
2 200
2 200
2 200
Kiingl. Maj:ts proposition nr 156
Skadeår Ursprunglig Nuvarande
livränta ersättning
100 % invaliditet |
|
1 067 |
2 667 |
1 400 |
3 150 |
1 200 |
2 400 |
1 933 |
3 383 |
4 950 |
6 188 |
5 500 |
5 500 |
50 % invaliditet |
|
533 |
907 |
700 |
1 085 |
600 |
870 |
967 |
1 305 |
2 250 |
2 250 |
2 500 |
2 500 |
30 % invaliditet |
|
320 |
544 |
420 |
651 |
360 |
522 |
580 |
783 |
1 170 |
1 170 |
1 300 |
1 300 |
25 % invaliditet
267 |
267 |
350 |
350 |
300 |
300 |
483 |
483 |
900 |
900 |
1 000 |
1 000 |
20 % invaliditet |
|
213 |
213 |
280 |
280 |
240 |
240 |
387 |
387 |
720 |
720 |
800 |
800 |
Änka |
|
400 |
680 |
525 |
814 |
450 |
653 |
725 |
979 |
1 800 |
1 800 |
2 000 |
2 000 |
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
Skadeår
(1918)
(1921)
(1933)
1943
1950
1954
Ursprunglig |
Nuvarande |
Omreglerad |
livränta |
ersättning |
ersättning |
EU barn |
||
(267) |
(320) |
(1 100) |
(350) |
(420) |
(1 100) |
(300) |
(360) |
(1 100) |
483 |
483 |
1 100 |
900 |
900 |
1 100 |
1 000 |
1 000 |
1 100 |
Den här behandlade omregleringen bör, såsom i promemorian föreslagits,
gälla ersättning, som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL
och YL med undantag dock för fall, där skadan ådragits i arbete för statens
räkning. Hit bör även hänföras ersättning enligt lagen den 11 juni 1937
(nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,
vilken lag har samma karaktär som ÖL och YL. Till frågan om förbättring
av ersättning, som utgår till de i statens tjänst skadade eller enligt vissa
andra författningar ämnar jag återkomma senare.
Den årliga kostnaden för en omreglering i huvudsaklig överensstämmelse
med mitt här framlagda förslag har inom riksförsäkringsanstalten
uppskattats till drygt 22 milj. kronor, varav en relativt liten del faller
på ersättningsförbättringar åt invalider över 67 år. Ifrågavarande kostnad
kommer givetvis att minska successivt, framför allt därigenom att livräntetagare
avlider eller uppnår 67 års ålder.
Omregleringen innebär, att de ursprungliga yrkesskadeersättningarna omräknas
och att de nuvarande ersättningstilläggen försvinner. Ersättning,
som utgår på grund av obligatorisk försäkring vilken omfattas av denna
omreglering, finansieras av försäkringstagarna, dvs. arbetsgivarna.
Ersättningstilläggen trädde i stället för vissa dyrtidstillägg, som infördes
i början av 1940-talet. Dyrtidstilläggen var föranledda av då rådande krisförhållanden
och ansågs böra bekostas av statsmedel, vilket innebar ett avsteg
från finansieringsprincipen inom olycksfallsförsäkringen. När man avlöste
dyrtidstilläggen med ersättningstillägg, övertogs denna finansieringsform.
Kostnaderna för ersättningstilläggen bestrides alltså av staten.
I promemorian har föreslagits, att kostnaderna för den nu aktuella, mera
definitiva omregleringen skall bäras av försäkringen. Detta förslag har godtagits
av flertalet remissorgan. I en del yttranden yrkas däremot, att staten
fortfarande skall betala den del av den omreglerade ersättningen, som överskjuter
den ursprungligen bestämda.
För min del finner jag det naturligt, att den i vårt land hävdvunna principen
att arbetsgivarna skall svara för de ekonomiska följderna av skador,
som drabbar de anställda i arbetet, tillämpas i full utsträckning på de omreglerade
ersättningarna. En sådan tillämpning ansluter sig också till grunderna
för den förordade omregleringen, genom vilken man faslställer hela
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
den ersättning som skulle ha utgått, om skadan inträffat under senare år
och den skadade gjort samma arbetsinsats som omedelbart före det faktiska
skadefallet.
Under remissbehandlingen har emellertid uttalats, att det skulle vara
oriktigt att betrakta arbetsgivarna som en kollektiv enhet i egenskap av
bärare av försäkringen. Enligt min uppfattning ligger det dock i själva
försäkringsbegreppet, att försäkringstagarna inom samma försäkring utgör
ett kollektiv. Svenska arbetsgivareföreningen har funnit det orätt och obilligt,
att framdeles tillkommande försäkringstagare skall deltaga i kostnaderna
för tillägg av kompensationskaraktär i skadefall, som uppkommit före
deras anslutning till försäkringen. Det kan emellertid, såsom närmare utvecklas
i promemorian, inte anses mindre riktigt att 1956 års arbetsgivarkollektiv
år 1956 svarar för utgifter på grund av skador, som inträffat t. ex.
år 1940, än att 1970 års arbetsgivarkollektiv, vid en indexreglering inom försäkringen,
år 1970 bekostar utgifter i skadefall från år 1956. Att den ytterligare
börda man pålägger nuvarande arbetsgivare inte kan anses vara alltför
tung att bära, framgår av att — enligt den föreslagna ordningen för finansieringen
av omregleringskostnaderna — avgiftstillägget genomsnittligt motsvarar
endast omkring en tiondels procent av de årliga lönesummor arbetsgivarna
betalar ut; liksom försäkringsavgiften blir för övrigt detta tillägg
för företagen undantaget från beskattning. Det torde knappast förekomma,
att en ekonomisk kalkyl för ett företag uppgöres med så snäva marginaler,
att inte det tillägg, som här kan komma i fråga, rymmes inom dem. Skulle
man i stället — vilket nämnda remissorgan har diskuterat — tillämpa kapitaltäckningsmetoden
för att bestrida de av omregleringen föranledda kostnaderna,
bleve däremot pålagan på 1956 års arbetsgivarkollektiv avsevärt
större. Jag vill slutligen inte underlåta att nämna, att Svenska arbetsgivareföreningen
tillsammans med vissa andra organisationer i en särskild framställning
som jag kommer att behandla i ett senare sammanhang — hemställt,
att äldre livräntor åt silikosskadade skall regleras enligt YFL, vilket
ju måste innebära att kostnaderna för därmed avsedda förbättringar skall
bestridas av försäkringens framdeles befintliga arbetsgivarkollektiv.
Jag föreslår sålunda, att finansieringen av kostnaderna för denna omreglering
i enlighet med promemorieförslaget och på de där angivna skälen
skall åvila försäkringstagarna enligt YFL. Det kan nämnas, att även i Finland
och i realiteten också i Norge —- de arbetsgivare, som avses i gällande
yrkesskadeförsäkringslagstiftning, får bära kostnaderna för förbättringar
av äldre skadeersättningar.
I fråga om ordningen för finansieringen torde böra gälla, att de av omregleringen
föranledda kostnaderna bestrides genom proportionella tillägg
till de avgifter som fastställes eller beräknas enligt YFL. Det torde böra
erinras om att ingen avgift fastställes eller beräknas för staten såsom arbetsgivare
och att den nu föreslagna omregleringen inte heller skall omfatta
ersättningar åt dem som skadats i statens tjänst.
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
Omregleringen bör inte träda i kraft förrän den 1 januari 1956, bl. a.
emedan avgifterna regelmässigt bestämmes för kalenderår och omregleringen
kommer att kräva åtskilligt förberedelsearbete hos försäkringsinrättningarna.
I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom socialdepartementet
upprättats förslag till lag angående omreglering av vissa
ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. m. Detta förslag är av den karaktären att lagrådets utlåtande
bör inhämtas däröver. Den av mig förordade omregleringen aktualiserar
emellertid motsvarande spörsmål beträffande ersättningar, som i sin helhet
nu utgår av statsmedel bl. a. enligt en rad speciella författningar rörande
olika kategorier skadade. Dessa spörsmål torde jag få upptaga till behandling
i ett senare sammanhang.
Speciell motivering
1 §•
Den nu gällande förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) avser, såsom framgår
av vad jag tidigare anfört, tillägg av statsmedel å ersättningar ej blott
då rätten grundas på obligatorisk försäkring enligt ÖL eller YL utan även
då rätten fastslagits i andra försäkrings- eller ersättningsförfattningar. Riksförsäkringsanstaltens
förslag av den 3 december 1954 avsåg emellertid endast
ersättningar — i fråga om andra än dem som skadats i arbete för statens
räkning — på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL och YL. På grund
härav begränsades förslaget i departementspromemorian på samma sätt.
Såsom jag i det föregående anfört bör emellertid omregleringslagen avse
även de fall, då ersättningsrätten grundas på lagen den 11 juni 1937 (nr 348)
om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Denna lag
avser en av arbetsgivaren bekostad försäkring, som dels på olika sätt förhöjt
ersättningsförmånerna enligt ÖL och dels — från den 1 juli 1941
inneburit obligatoriskt skydd även vid olycksfall utom arbetet.
I fråga om undantagandet av skador i arbete för statens räkning
har försäkringsrådet i sitt remissyttrande anfört bl. a.
Det vill i princip icke förefalla riktigt, att om alla andra arbetsgivare måste
vara med i det tänkta omregleringssystemet staten undantages. Om emellertid
de andra arbetsgivarna skulle vinna på eller i allt fall icke förlora på
att staten undantages, synes från rättvisesynpunkt från de andra arbetsgivarnas
sida någon anmärkning mot undantagandet icke kunna framställas,
men det har ej gjorts gällande att så skulle vara förhållandet.
Redan av tekniska skäl anser jag de ersättningsfall, där staten är arbetsgivare,
böra undantagas. Jag vill tillägga, att - såsom redan berörts — jag
har för avsikt att föreslå att en motsvarande omreglering på statsverkets
bekostnad kommer till stånd för fall av skada ådragen i arbete i statens
tjänst.
44
Iiungl. Maj.ts proposition nr 156
Försäkringsrådet har emellertid även anfört, att det icke synes uteslutet,
att någon drabbats av skada under sådana omständigheter, att skadan är
att anse sasom olycksfall i arbete för staten och annan arbetsgivare gemensamt.
Den föreslagna bestämmelsen kunde då ge anledning till tvekan.
För egen del anser jag att ett dylikt fall bör lösas så, att den del av ersättningen
enligt ÖL, som belöper på annan arbetsgivare än staten, omregleras
enligt denna lag och återstående del omregleras enligt de bestämmelser,
som gäller dem som skadats i arbete i statens tjänst. I enlighet härmed har
i 1 § angivits, att ersättning enligt ifrågavarande lagar skall omregleras, i
den mån ersättningen ej utgives av staten.
I övrigt vill jag i detta sammanhang framhålla, att lagförslaget utformats
från den utgångspunkten, att själva ersättningsrätten samt rätten till en var
av de olika ersättningsförmånerna skall regleras enligt den ursprungliga
lagstiftningen. Denna skall alltså alltjämt äga tillämpning, i den mån ej
annorlunda stadgas i omregleringslagen. Denna uppläggning medför bl. a.
följande. När i omregleringslagen talas om den årliga arbetsförtjänsten, förstås
därmed det belopp, vartill den skadades årliga arbetsförtjänst beräknats
enligt de å skadan tillämpliga bestämmelserna i 9 § ÖL; undantag härifrån
göres dock för vissa fall enligt 9 och It §§ omregleringslagen. OL:s och
YL:s angivande av när andra skador än olycksfallsskador skall anses ha
inträffat blir automatiskt tillämpliga å omregleringslagen. De bestämmelser,
som enligt ÖL gäller ersättningen med avseende å exempelvis skadestånd
och regressi ätt, blir också utan vidare tillämpliga å den omreglerade ersättningen.
På grund härav har i lagtextförslaget inte upptagits några särskilda
bestämmelser i dessa ämnen.
Ytterligare må nämnas att i de invaliditetsfall, där nedsättningen av arbetsförmågan
understiger 20 procent, den lagtekniska konstruktionen medför,
att livränta skall utgå med tillämpning av de ursprungliga reglerna i
den mån ej annat föranledes av de i 5, 9 och It §§ föreslagna bestämmelserna.
2 §.
Denna paragraf innehåller de föreslagna bestämmelserna om uppräkning
av den årliga arbetsförtjänsten.
Att vid avrundning till närmaste hundratal kronor belopp, som slutar å
50 kronor, skall avrundas uppåt torde följa av vedertagna principer. Särskilt
stadgande härom synes ej erfordras. 3
3 §•
I denna paragraf fastställes de från riksförsäkringsanstaltens invalidstatistik
hämtade medelarbetsförtjänster, som skall ligga till grund för uppräkningen.
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
4 §•
Första och andra styckena innehåller de föreslagna reglerna om omregleringen
av livränta till invalid vid olika invaliditetsgrader och för olika
åldersgrupper. Även YFL:s regler om ersättningsunderlag vid årliga arbetsförtjänster
överstigande 7 200 kronor bör tillämpas vid omregleringen. En
hänvisning till 16 § tredje stycket YFL har därför skett.
I tredje stycket har intagits ett stadgande för det fall, att livräntan jämlikt
6 § ÖL delvis utbytts mot ett kapital för en gång. Har livräntan helt utbytts
mot ett engångsbelopp, innebär detta icke att livränterätten som sådan
utbytts. Om väsentlig försämring skulle inträda i den skadades tillstånd,
har han därför trots utbytet rätt att erhålla den högre ersättning, vartill han
kan finnas berättigad, med avdrag för det belopp som utbytts. Detta har ansetts
klart utan särskilt lagstadgande.
Såväl i riksförsäkringsanstaltens förslag som i promemorieförslaget har
intagits ett stadgande av innebörd att om livräntan delvis kapitaliserats den
omreglerade livräntan skall nedsättas i motsvarande proportion.
För säkring srådet har härom anfört bl. a. följande.
Efter tillkomsten av ersättningstillägg jämlikt förordningen den 2 juni
1950 (nr 295) har vid utbyte mot engångskapital, där dylikt tillägg å livräntan
funnits, som regel själva livräntan och tillägget i lika proportion tagits
i anspråk. Då förevarande lagförslag avlöser ersättningstillägget och
alltså det enligt bestämmelserna i förslaget framräknade livräntebeloppet
får anses inbegripa en mot ersättningstillägget svarande del, synes naturligt
att den nedsättning, varom andra stycket i 4 § lämnar föreskrift, skall
omfatta även det belopp, varmed ersättningstillägget tagits i anspråk för
kapitalutbyte. Huruvida detta har avsetts, framgår ej av föreliggande text.
Denna synes därför böra förtydligas i ifrågavarande hänseende.
Det synes mig riktigast att, såsom föreslagits, nedsättningen skall ske
proportionellt. Det ger i sak samma resultat som i fråga om de nuvarande
ersättningstilläggen. Eftersom i omregleringsförordningen för militärskador
— den 2 juni 1950 (nr 262) — av särskilda skäl en annan lösning valts,
synes det mig nödvändigt med ett särskilt lagstadgande på denna punkt.
Att döma av försäkringsrådets yttrande har inte alltid själva livräntan
och tillägget i lika proportion tagits i anspråk vid utbyte. På grund härav
synes av försäkringsrådet föreslaget förtydligande böra vidtagas. 5
5 §.
Under denna paragraf har upptagits särskilda bestämmelser avseende
fall, då den skadade är behäftad med flera av nu aktuell obligatorisk försäkring
omfattade skador, som tillhopa nedsätter arbetsförmågan med minst
20 procent. Innebörden i stadgandet överensstämmer med vad som föreslagits
i departementspromemorian.
Försäkringsrådet och LO har i sina remissyttranden efterlyst regler för
det fall, att den skadade uppbär livränta enligt l. ex. ÖL samt livränta enligt
en eller flera av hithörande ersättningsförfattningar. Med anledning
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
härav vill jag framhålla, att jag ämnar föreslå att detta spörsmål regleras,
i den särskilda omregleringsförfattningen i fråga om fall, som omfattas av
nämnda ersättningsförfattningar. Härvidlag torde böra gälla, att den av
statsmedel utgående livräntan vid omregleringen beräknas så, att det sammanlagda
livräntebeloppet blir av samma storlek som om den skadades ersättningsrätt
helt grundats på obligatorisk försäkring.
Enligt förslaget skall skador enligt ÖL, YL och 1937 års krigsförsäkringslag
— var och en medförande invaliditet på minst 10 procent — sammanläggas
samt därvid ny invaliditetsbedömning ske, såsom om skadorna
ådragits vid ett och samma tillfälle. I detta hänseende har försäkringsrådet
anfört bl. a. följande.
Beträffande ny invaliditetsbedömning vill rådet nämna, att praxis beträffande
invaliditetsbedömningen enligt olycksfallsförsäkringslagen (och yrkessjukdomsförsäkringslagen)
under årens lopp undergått avsevärda förskjutningar.
Enligt förslaget kan ny invaliditetsbedömnmg i viss begränsad
omfattning bli erforderlig. Det torde få framhållas, att denna nya invaliditetsbedömning
lärer böra ske enligt den praxis, rörande invaliditetsbedömning
enligt olycksfallsförsäkringslagen och yrkessjukdomsförsäkringslagen,
som är gällande då bedömningen sker. I sakens natur torde ligga, att invaliditetsgraden
för den sammanlagda invaliditeten icke kan sättas lägre än
någon av de invaliditetsgrader, som på sin tid bestämts för de olika skadorna.
Då den högsta av de enligt 2 § i fråga om de olika skadorna fastställda arbetsförtjänsterna
skall bliva bestämmande för livräntornas belopp, torde
det stundom kunna inträffa, att en i och för sig obetydlig skada i detta avseende
kommer att spela en dominerande roll. Ehuru delta resultat icke är
helt tillfredsställande, synes dock den föreslagna bestämmelsen kunna godtagas.
Beträffande livräntor, som utbytts mot kapital för en gång, torde få framhållas,
att oavsett hur man förfar i fråga om omreglering av dylika livräntor
hänsyn till den ifrågavarande invaliditeten i allt fall måste tagas vid tillämpningen
av förevarande lagrum.
Jag kan ansluta mig till vad försäkringsrådet sålunda uttalat.
6 §.
I första stycket har intagits bestämmelser om omreglering av livränta till
efterlevande make under 67 år samt till barn och adoptivbarn. Härom hänvisas
till den allmänna motiveringen. Av formuleringen följer att, vid omgifte,
kapitalbeloppet skall utgå enligt 20 § sista stycket YFL.
Såsom i riksförsäkringsanstaltens skrivelse den 3 december 1954 och i
departementspromemorian föreslagits har den nuvarande rätten till ett
tjuguprocentigt tillägg i vissa äldre fall, som icke omfattas av de allmänna
omregleringsbestämmelserna, bibehållits. I andra stycket av paragrafen har
intagits ett stadgande härom.
7 §•
För närvarande utgår ersättningstillägg ej blott på livränta utan också
på sjukpenning. Såsom anförts i den allmänna motiveringen bör även sjukpenning
omregleras; och detta bör ske så, att den skadades årliga arbets
-
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
förtjänst uppräknas enligt bestämmelserna i 2 § lagförslaget, varefter sjukpenningen
beräknas enligt de i 13 § YFL angivna grunderna.
Bestämmelserna i 14 och 15 §§ YFL om barntillägg till sjukpenningen
och om sjukpenningens förvandling till hempenning under sjukhusvistelse
bör äga motsvarande tillämpning på den omreglerade sjukpenningen.
8 §•
Livränta till helinvalid, som skadats under åren 1923—1948, har i vissa
fall, då den skadades tillstånd krävt särskild vård, förhöjts med s. k. hjälplöshetstillägg.
Maximalt kunde livräntan enligt de under denna tid gällande
bestämmelserna i ÖL höjas så, att den till beloppet sammanföll med den
skadades årliga arbetsförtjänst. I skadefall från åren 1949—1954 har i stället
ett särskilt vårdbidrag om högst 1 800 kronor om året kunnat utgå till
dylik invalid. Enligt 17 § YFL må såväl livränta som sjukpenning förhöjas
med vårdbidrag om högst 1 800 kronor per år eller 5 kronor per dag, såframt
den skadade under längre tid är ur stånd att reda sig själv; vårdbidraget
utgår dock inte för tid, under vilken han på grund av skadan åtnjuter
sjukhusvård.
Den som i anledning av yrkesskada blivit i behov av särskilda hjälpmedel,
såsom proteser eller glasögon, kunde redan enligt ÖL erhålla sådana
under vissa närmare angivna förutsättningar. Sedan dylika hjälpmedel efter
sjukdomstidens slut förslitits eller eljest blivit obrukbara, kunde fr. o. m.
år 1927 ersättning för förnyelse därav utgå i form av ett livräntetillägg.
Enligt särskild lagbestämmelse skulle detta belopp utbetalas på sådant sätt,
att det kom att användas för det avsedda ändamålet. Detta ledde mången
gång till att vid dödsfall ett överskott stod inne hos försäkringsinrättningen.
Genom lagändring år 1948, vilken trädde i kraft vid ingången av påföljande
år, stadgades att förnyelse av särskilt hjälpmedel skulle, då behov
därav uppkom, äga rum antingen genom tillhandahållande av nytt hjälpmedel
eller, om särskilda skäl ansågs föreligga, genom utgivande av ett
årligt belopp eller ett kapitalbelopp för en gång. Dessa bestämmelser överfördes
i stort sett oförändrade till YFL (12 § andra stycket).
Det synes skäligt och lämpligt, att reglerna i YFL om vårdbidrag och ersättningar
för konstgjorda lemmar in. in. får tillämpning även på äldre
skadefall. Jag biträder därför förslaget i detta hänseende, som inte mött
någon gensaga under remissbehandlingen. 9
9 §.
Såsom tidigare anförts gällde enligt 1937 års lag om krigsförsäkring för
ombord å fartyg tjänstgörande personer förmånligare ersättningsgrunder än
enligt ÖL. Sålunda gällde fram till år 1949 vissa särskilda arbetsförtjänstmaxima
■— 4 800 resp. 0 240 kronor — medan maximibeloppen enligt ÖL
utgjorde 3 000, 3 900 resp. 4 800 kronor. Minimibeloppen för den årliga
arbetsförtjänstens beräkning var enligt krigsförsäkringslagen 2 900 resp.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
3 600 kronor, medan motsvarande belopp enligt ÖL var 450 (före år 1949)
resp. 900 kronor. Såväl maximi- som minimibeloppen i 1937 års lag kunde
alltså leda till en förhöjning av den livränta, som utgick enligt ÖL. Vidare
må nämnas att före år 1949 i krigsförsäkringslagen fanns en särskild sjukpenningtabell,
som anknöt till de högre maximi- och minimibeloppen för
den årliga arbetsförtjänstens beräkning.
Enligt 9 § förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) skall — om sjukpenning
eller livränta enligt krigsförsäkringslagen överstiger motsvarande ersättning
enligt ÖL, beräknad efter det i 9 § sistnämnda lag vid tiden för
olycksfallet stadgade högsta beloppet för den årliga arbetsförtjänsten —
det överskjutande beloppet icke beaktas vid bestämmande av ersättningstillägget.
Detta innebär, att ersättningstillägg icke skall beräknas på sådan
förhöjning enligt 1937 års lag, som är följd av dess högre maximibelopp,
men att ersättningstillägg skall beräknas på sådan förhöjning, som beror
på det högre minimibeloppet i 1937 års lag, i den mån sistnämnda belopp
ej överstiger OL:s maximibelopp.
Riksförsäkringsanstalten har i skrivelsen den 3 december 1954 framhållit,
att de särskilda ersättningsförhöjningarna enligt 1937 års krigsförsäkringslag
icke borde påverkas av omregleringen. Departementspromemorian gav
uttryck åt samma uppfattning. Detta innebär den avvikelsen i förhållande
till vad som gäller enligt 1950 års förordning, att omregleringen skall avse
ersättningen på grundval av den årliga arbetsförtjänsten, fastställd enligt
9 § ÖL och med bortseende från det högre minimibeloppet enligt 1937 års
lag. Delta ändringsförslag har lämnats utan erinran under remissbehandlingen;
och en lösning i enlighet härmed synes vara att föredraga bl. a.
med hänsyn till de konsekvenser, som det av mig i den allmänna motiveringen
förordade beloppet 7 920 kronor som maximum vid uppräkningen
av den årliga arbetsförtjänsten eljest skulle kunna få i dessa speciella fall.
Jag vill därför ansluta mig till förevarande ändringsförslag.
I första stycket av denna paragraf har upptagits bestämmelser i nu berörda
hänseende. Till belysning av innebörden av de föreslagna bestämmelserna
vill jag hänvisa till följande båda exempel. Ex. 1: Olycksfall år 1940;
årlig arbetsförtjänst enligt ÖL 2 700 kronor men enligt krigsförsäkringslagen
höjd till dess då gällande minimum 3 600 kronor; årslivräntan vid
100 % invaliditet utgör enligt ÖL 1 800 kronor men enligt 1937 års lag blir
den förhöjd med 600 kronor till 2 400 kronor. Vid uppräkning av arbetsförtjänsten
enligt 2 § i den här föreslagna lagen tages hänsyn endast till
2 700 kronor, varefter den som resultat av omregleringen framkomna livräntan
förhöjes med nämnda 600 kronor. Ex. 2: Olycksfall år 1944; faktisk
årlig arbetsförtjänst 5 700 kronor, vilket belopp överstiger OL:s då gällande
maximum 3 900 kronor och 1937 års lags minimum 3 600 kronor men understiger
sistnämnda lags maximum 6 240 kronor; årslivräntan vid 50 %
invaliditet utgör enligt ÖL 1 300 kronor men förhöjes enligt 1937 års lag
till 1 900 kronor eller med 600 kronor. Vid uppräkning av arbetsförtjänsten
enligt 2 § tages hänsyn endast till 3 900 kronor, varefter den som resultat
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 49
av omregleringen framkomna livräntan förhöjes med ifrågavarande 600
kronor.
Här må tilläggas att vid den förordade lösningen för de nu aktuella krigsförsäkringsfallens
del lämnats orubbat vad som föreskrivits i Kungl. brev
den 29 juni 1946 till riksförsäkringsanstalten rörande olycksfall under tiden
den 3 september—den 16 december 1939.
Enligt de tidigare omnämnda författningarna rörande vissa tjänstepliktiga
i skogsarbete m. m. — lagen den 21 april 1943 (nr 182) med särskilda
bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga
m. m. samt förordningen samma dag (nr 183) om ersättning i vissa fall i
anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt —
skulle den årliga arbetsförtjänsten icke få beräknas till lägre belopp än
2 300 kronor. Nämnda båda författningar trädde i kraft den 22 april 1943.
Där ersättning på grund av dessförinnan inträffad skada enligt ÖL hade
bestämts efter lägre arbetsförtjänst, skulle — enligt vad som stadgades i en
övergångsbestämmelse till förordningen — tilläggsersättning svarande mot
mellanskillnaden efter ansökan hos riksförsäkringsanstalten utgivas av
statsmedel.
Eftersom beloppet 2 300 kronor understiger aktuellt belopp av medelarbetsförtjänsten,
torde omregleringen här — i motsats till vad beträffar
krigsförsäkringsfallen — böra avse beloppet 2 300 kronor. Ersättningsförhöjning
av statsmedel kommer härvid att alltjämt utgå och utgå med oförändrat
belopp.
10 §.
Denna paragraf innehåller en spärregel till förhindrande av att omregleringen
medför en sänkning av utgående ersättning. Bestämmelsen är påkallad
bl. a. med hänsyn till att sjukpenningen i vissa fall är lägre enligt YFL
än enligt ÖL. Vidare kan ersättningstilläggen enligt 1950 års förordning i
något enstaka fall —- från åren 1949 och 1950 — ge förmånligare resultat
än den nu förordade omregleringen. Dessutom må nämnas att enligt nuvarande
bestämmelser livräntan vid invaliditetsgrader uppgående till minst 20
men understigande 30 procent före 67 år samt vid invaliditetsgrader uppgående
till minst 30 procent efter 67 år i skadefall från senare år redan uppgår
till högre belopp än enligt 4 § i departementsförslaget.
Med »belopp, varmed ersättning skulle hava utgått, därest omreglering ej
skett» avses ersättning enligt de i 1 § nämnda lagarna samt 1950 års ersättningstilläggsförordning
jämte vissa kompletterande författningar, såsom
kungörelsen den 19 juni 1953 (nr 503) med föreskrifter jämlikt 10 § nyssnämnda
förordning. Däremot avses icke den i anslutning till 11 § i det följande
berörda silikosersättningen; här är det ju fråga om en budgetårsvis
bestämd ersättning, som utgår endast intill den 1 juli i år. 4
4 Bihang till riksdagens protokoll 1955. i samt. Nr 156
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 156
11 §•
I denna paragraf har intagits vissa specialbestämmelser rörande yrkessjukdomar.
Departements pr om em orian
Under erinran om den betydelse, som enligt ÖL, YL och YFL tillmättes
dagen för olycksfallets inträffande resp. yrkessjukdomens yppande, anföres
i promemorian bl. a.
Det kan förekomma, att vederbörande går kvar i farligt arbete och att
lång tid förflyter mellan det att en i arbetet ådragen sjukdom yppas och
ersättningsrätten aktualiseras genom nedsättning av arbetsförmågan. När
den sjuke lämnar det farliga arbetet, har han i allmänhet högre lön än vid
yppandet. På grund härav har i YFL (9 § 6 st.) intagits ett särskilt stadgande,
enligt vilket — om i hithörande fall det farliga arbetet avbrytes först
avsevärd tid efter sjukdomens yppande — den årliga arbetsförtjänsten vid
bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet icke får beräknas
till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om sjukdomen yppats vid
tiden för arbetsavbrottet. Därigenom har för fall, där såväl yppandet som
arbetsavbrottet sker efter utgången av år 1954, ernåtts en tillfredsställande
lösning. För fall, där både yppande och arbetsavbrott ligga i tiden före den
1 januari 1955, har genom den i denna promemoria föreslagna omregleringen
av ersättningen i äldre fall eliminerats skillnaden mellan om man
går på arbetsförtjänsten vid yppandet resp. vid avbrottet.
Enligt vad i promemorian framhålles hade statsmakterna redan förut
ansett silikos (stendammlunga) böra intaga en särställning i ersättningshänseende.
För att få en tillfredsställande lösning även för de fall av sili -kos, där sjukdomen yppats före årsskiftet 1954/55 men vederbörande först
därefter avbrutit arbetet, har i promemorian föreslagits ett särskilt stadgande
— 11 § i det i promemorian intagna lagtextutkastet — av innebörd,
att omreglering av ersättningen skall ske med tillämpning av de i
YFL stadgade grunderna, om detta medförde att vederbörande finge högre
ersättning.
Framställning i ärendet
Frågan om ersättning vid fall av silikos har behandlats i den inledningsvis
omnämnda skrivelsen den 21 december 1954, som är undertecknad av
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Järnbrukslörbundet,
Svenska gjutareförbundet, Svenska gruvindustriarbetareförbundet,
Svenska metallindustriarbetareförbundet, Sveriges verkstadsförening
och Domnarvets jernverk, i vilken skrivelse bl. a. anföres.
En kroppsskada leder omedelbart till ett sjukdomstillstånd med nedsättning
av arbetsförmågan, som dock kan gå till fullständig läkning. I den
mån invaliditet inträder kan dennas följder minskas genom långsam förbättring,
behandlingsåtgärder, tillvänjning, proteser o. dyl. Invaliditeten
fortskrider i regel ej och leder ej till ett allmänt sjukdomstillstånd.
Silikos förorsakar vid yppandet numera varken sjukdomstillstånd eller
nedsättning av arbetsförmågan. Men förändringarna försvinner aldrig, utan
ökar även om förflyttning sker, men i så fall långsammare. Behandling med
-
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
för ej läkning. Det sker en fortlöpande försämring som kan leda till en nedsättning
av arbetsförmågan, som i sin tur fortskrider. De förebyggande medicinska
åtgärderna syftar till att hejda fortskridandet. Då skadan drabbar
ett livsviktigt organ inträder efter hand ett allmänt sjukdomstillstånd som
kan förvärras genom tillstötande komplikationer.
Sjukdomsförloppen vid silikos och olycksfall är helt motsatta och det
finns inga medicinska skäl för att ge dagen för yppandet vid denna yrkessjukdom
samma betydelse som dagen för olycksfallet. Att den fått det av
lagtekniska skäl har medfört olyckliga konsekvenser, som måste undanröjas
på något sätt.
Vidare framhålles, att silikos enligt praxis ansetts yppad, så snart läkare
på en röntgenbild kunnat konstatera förekomst av de allra tidigaste för
sjukdomen typiska förändringarna, s. k. stadium I, varjämte ytterligare
anföres.
Då silikos i detta stadium ej ger några som helst symtom föreligger intet
sjukdomstillstånd i vanlig bemärkelse och givetvis ej heller nedsättning av
arbetsförmågan. Fram till 1938 förekom på grund härav endast undantagsvis
diagnostiserande av silikos i detta stadium. Detta år tillkom bestämmelserna
om periodisk besiktning till förebyggande av sjukdomen och i
samband med den genomgång som då skedde diagnostiserades ett stort antal
fall av silikos i detta tidiga stadium. I många fall blev skadan anmäld
och förklarad yppad. I fall där så ej skedde, kunde eventuella förändringar
fastställas av en senare bedömare med hjälp av den arkiverade röntgenfilmen.
Detta sätt för att fastställa dagen för sjukdomens yppande har medfört
svåra ekonomiska följder för de silikosskadade. I de fall då de konstaterade
lätta förändringarna senare fortskridit och lett till sjukdom och
nedsättning av arbetsförmågan, har deras ersättning blivit reglerad med hänsyn
till en långt tillbaka i tiden fastställd yppandedag. —--
Det finns en mycket stor kategori silikosskadade, som i tidigt stadium
diagnostiserats i samband med förebyggande undersökningar. De ha anmälts
till försäkringsbolag och därvid har angivits att deras arbetsförmåga
ej är nedsatt, men att de skola avhålla sig från det farliga arbetet. Anmälan
har sålunda ej skett på grund av ett ersättningskrav, utan med anledning
av att en förebyggande åtgärd, som i vissa fall kan medföra särskild ersättning
av statsmedel, måst genomföras och därtill för att med hänsyn till
preskriptionsbestämmelser bevara den förflyttades rätt till ersättning för
nedsatt arbetsförmåga om sådan framdeles skulle inträda.
I den mån så sker synes dessa fall beträffande ersättning bli knutna till
den gamla lagen och komma därigenom i ett sämre ekonomiskt läge än
andra skadade. Det förefaller orättmätigt att dessa periodiska undersökningar
och därav föranledda åtgärder, som syfta till förebyggande av sjukdomens
utveckling till arbetsoförmåga, skall leda till försämrad ersättning
om arbetsoförmåga trots allt skulle inträda. Så är emellertid fallet i nuvarande
läge.
I många fall hade de antydda förhållandena lett till alt de silikosskadades
livräntor blivit synnerligen låga, och i vissa fall med fullständig arbetsoförmåga
hade den silikosskadade kommit i en bekymmersam ekonomisk
situation. Genom bestämmelser i YFL komme olägenheterna att bortfalla
för de fall som yppades efter den 1 januari 1955, men för dem som redan
yppats eller som komme alt anses yppade före denna dag kvarstode de.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
På grund av vad sålunda anförts hemställes i skrivelsen att åtgärder vidtages
för genomförande av följande.
1. Att de fall av silikos, som yppats före 1/1 1955 men vid sistnämnda
tidpunkt ej erhållit skadeersättning med anledning av nedsatt arbetsförmåga,
vid eventuellt framdeles inträdande nedsättning av arbetsförmågan
tår sin ersättning reglerad enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
2. Att de silikosfall, som vid anmälan efter 1/1 1955 får yppandedagen
tastställd till tidpunkt före denna dag, får sin skada reglerad enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
3. Att de tidigare silikosskadades livräntor i fortsättningen utgår med belopp,
som skulle utgått om dagen för sjukdomens yppande sammanfallit
med den dag då arbetsoförmågan ansetts nedsatt med mer än 10 %.
4. Att de silikosskadades livräntor därefter skola behandlas på samma sätt
som övriga yrkesskadades.
Remissyttranden
Vad i denna framställning yrkats har i remissyttrandena allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
och Socialförsäkringsbolagens förening anför, att de framförda önskemålen
väsentligen torde tillgodoses vid genomförande av förslagen i departementspromemorian.
Beträffande promemorieförslaget (11 §) yttrar försäkringsrådet:
Den föreslagna bestämmelsens innebörd torde vara, att endast beloppen
av sjukpenning och livränta skola omregleras, men att däremot den nya yrkesskadeförsäkringslagens
bestämmelser i fråga om själva rätten till ersättning
icke skola vinna tillämpning.---
I detta sammanhang vill rådet emellertid hemställa till övervägande, huruvida
icke, eventuellt i stället för den föreslagna bestämmelsen i It §, beträffande
sådan skada, som avses i 9 § sjätte stycket yrkesskadeförsäkringsiagen,
ändring borde vidtagas i övergångsbestämmelserna till samma lag i
syfte att, i vad avser ersättning efter arbetsavbrottet, nämnda lag bleve helt
eller åtminstone i huvudsak tillämplig. Vidtages en dylik ändring vinnes härmed
i viss mån, att bl. a. stendammslungeskador i större utsträckning än enligt
förslaget komme att i ersättningshänseende hänföras till arbetsgivare,
som bedriver silikosfarligt arbete.
Anses bestämmelsen i It § böra kvarstå, anser rådet, att den bör omfatta
samtliga skador, som avses i nämnda 9 § sjätte stycket.
LO föreslår, att It § utsträckes att — utöver silikos — gälla samtliga de
yrkesskadefall, som avses i 9 § sjätte stycket YFL.
Departementschefen
Genom en omreglering i enlighet med vad jag i det föregående förordat
blir det beträffande fall av silikos och annan yrkessjukdom, där både sjukdomens
yppande och arbetsavbrottet ligger i tiden före den 1 januari 1955,
i ersättningshänseende knappast någon skillnad om man tager hänsyn till
arbetsförtjänsten vid tiden för sjukdomens yppande eller vid avbrottet i arbetet.
Vad nu sagts gäller helt beträffande ersättning före 67 år, där fråga
är om en invaliditet uppgående till minst 30 procent eller om efterlevandelivränta,
samt i betydande utsträckning före 67 år, där invaliditeten under
-
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
stiger 30 men uppgår till minst 20 procent, och efter 67 år, om invaliditeten
uppgår till minst 30 procent. För de fall av silikos, där yppande och
arbetsavbrott ligger på var sin sida om årsskiftet 1954/55, synes mig den
i promemorian föreslagna specialbestämmelsen innebära en lämplig lösning.
Med anledning av vad försäkringsrådet och LO yttrat förordar jag
emellertid, att bestämmelsen göres tillämplig å samtliga sådana i 9 § sjätte
stycket YFL avsedda yrkessjukdomar, som var ersättningsberättigande enligt
YL.
Försäkringsrådet har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida ej detta spörsmål
bör lagtekniskt regleras genom en ändring av övergångsbestämmelserna till
YFL. I nuvarande läge anser jag det emellertid naturligt att betrakta ifrågavarande
ersättningsförbättringar som ett led i den allmänna omregleringen
av ersättningar på grund av tidigare skador. Bestämmelserna synes därför
böra ha sin plats i omregleringslagen. Med anledning av vad försäkringsrådet
uttalat vill jag framhålla, att den föreslagna bestämmelsens innebörd är
att endast beloppen av sjukpenning och livränta skall omregleras och att den
tidigare lagstiftningens bestämmelser i fråga om rätten till ersättning alltjämt
skall äga tillämpning.
I detta sammanhang vill jag även beröra frågan om de tidigare nämnda av
statsmedel utgående särskilda silikosersättningarna om högst 700 kronor om
året. Dessa ersättningar har beslutats budgetårsvis, och det senaste beslutet
gäller intill utgången av budgetåret 1954/55. Ersättningarna infördes ursprungligen
-— år 1948 (prop. nr 238) — såsom ett provisorium i avbidan
på revisionen av yrkesskadeförsäkringslagstiftningen och utgår till arbetare,
som på grund av silikos blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan
sysselsättning och därigenom lidit inkomstminskning; att ersättningarna
infördes torde framför allt ha föranletts av ofullkomligheter i de på den
tiden tillämpade principerna i fråga om invaliditetsbedömningen. Såsom
anfördes i prop. nr 238/1948 uppträder yrkessjukdomen silikos endast hos
personer, som varit sysselsatta med silikosfarligt arbete under lång tid;
och några medel att bota sjukdomen är inte kända. Dess fortskridande kan
dock avsevärt fördröjas, om sjukdomen upptäckes på ett tidigt stadium och
den sjuke övergår till ofarligt arbete. Dylik ändring av sysselsättningen innebär
emellertid inte sällan att arbetaren måste lämna ett välavlönat specialarbete,
som krävt mångårig utbildning. Övergången kan därför medföra
avsevärd inkomstminskning och detta även om sjukdomen inte medfört
någon egentlig nedsättning av arbetarens fysiska prestationsförmåga. I sistnämnda
fall gavs ingen invaliditetsersättning enligt YL.
I propositionen med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring (nr 60/1954)
föreslogs nya bedömningsprinciper i hithörande fall (10 § YFL). Om en
upptäckt silikos ansågs böra medföra övergång till annat arbete, förelåg enligt
vad som uttalades i propositionen en av sjukdomen orsakad begränsning
av arbetarens sysselsättningsmöjligheter. Silikosen borde i sådant fall
anses ha medfört cn nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga i YFL:s
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
mening. Till belysning av storleken av nedsättningen borde i första hand
tjäna den föreliggande inkomstminskningen. På grund av vad sålunda och i
övrigt anförts föreslogs i propositionen att nya silikosfall skulle regleras enligt
ifrågavarande ändrade bedömningsgrunder.
Ett bifall till vad jag tidigare föreslagit — jag syftar härvid såväl på de
för alla yrkesskador avsedda omregleringsbestämmelserna som på de i första
stycket av denna paragraf föreslagna specialbestämmelserna i fråga om vissa
yrkessjukdomar — medför, att de silikossjuka, som för närvarande uppbär
den särskilda ersättningen av statsmedel, får en mer eller mindre kraftig
uppräkning av sin ersättning enligt YL. I den mån så sker bör enligt min
mening den särskilda ersättningen av statsmedel bortfalla. I samband med
omregleringen av ersättningar enligt ÖL och YL bör emellertid en ändring
av det nuvarande systemet med tillfälliga ersättningar till silikosskadade
komma till stånd. En mera definitiv ordning —- i stället för den nuvarande
med prövning för ett budgetår i taget — även för de äldre fallen bör enligt
min mening eftersträvas. Enligt de av mig förordade omregleringsbestämmelserna
skall YFL:s modernare ersättningsregler i betydande utsträckning
göras tillämpliga å äldre skadefall. Det synes mig då följdriktigt att
göra de nya principerna för invaliditetsbedömningen enligt YFL tillämpliga
å de silikosfall, som inte omfattas av specialbestämmelserna i första stycket
av förevarande paragraf.
De ersättningsbelopp, som bestämts i enlighet med vad jag tidigare föreslagit,
torde i flertalet fall överstiga eller i vart fall i stort sett täcka de belopp,
som för närvarande utgår i livränta och ersättningstillägg samt »tillfällig
ersättning av statsmedel». Emellertid kommer en del silikosskadade,
som nu har sådan tillfällig ersättning, att få lägre ersättning eller ingen ersättning
alls, om ersättningen bestämmes enligt de förutnämnda nya grunderna.
Särskilt gäller detta personer, vilka nu icke åtnjuter någon livränta,
enär arbetsförmågan inte ansetts nedsatt med minst 10 procent och vilkas
arbetsinkomst visserligen minskats på grund av övergången till ofarligt arbete
men ej i sådan grad att livränta vid tillämpning av 10 § YFL skulle
kunna tillerkännas dem. Med hänsyn härtill torde Kungl. Maj :t böra äga
föreskriva, att därest någon, som vid utgången av år 1955 var berättigad till
tillfällig ersättning av statsmedel, vid tillämpning av omregleringslagen icke
skulle erhålla någon ersättning eller endast en lägre sådan -— så länge sådant
förhållande varar — tillägg av statsmedel skall utgå, motsvarande vad
han eljest skulle gå förlustig. I den mån tillägget per år inte skulle uppgå till
minst 50 kronor, torde rätt till tillägget dock icke böra föreligga.
Såsom tidigare nämnts föreslås omregleringslagen träda i kraft den 1 januari
1956. Med hänsyn härtill synes under andra halvåret 1955 tillfällig
silikosersättning böra utgå enligt den hittills tillämpade ordningen.
12 §.
För undvikande av dubbelkompensation har i första stycket av denna paragraf
intagits en bestämmelse om avdrag å omreglerad ersättning för vissa
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
understöd. Bestämmelsen motsvarar vad som härutinnan stadgas i 10 § förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) i dess lydelse efter lagändring år 1953
(nr 251).
I andra stycket har upptagits en bestämmelse om avdrag å omreglerad ersättning
i vissa fall, då den skadade för den tid ersättningen avser redan
uppburit sjukhjälp från allmän sjukkassa, inkomstprövad folkpension e. d.
13 §.
Under denna paragraf har upptagits en avrundningsregel motsvarande stadgandet
i 36 § sjätte stycket YFL.
14 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelserna om finansieringen av omregleringen.
När i första stycket talas om den kostnad, som föranledes av bestämmelserna
i denna lag, avses därvid — såsom framgår av vad jag tidigare anfört
— kostnaderna för uppräkning av ersättningarna utöver vad dessa uppgår
till enligt ÖL och YL eller, i viss utsträckning, enligt 1937 års krigsförsäkringslag.
I kostnaderna ingår alltså även vad ersättningstillägg enligt förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) skulle ha kostat i fortsättningen.
Enligt departementspromemorian skulle varje års kostnader för omregleringen
fördelas mellan det årets arbetsgivare enligt YFL — med bortseende
från staten. För den del av kostnaderna, som enligt riksförsäkringsanstaltens
förslag skulle falla på andra arbetsgivare än staten, var anstaltens mening
att man skulle tillämpa en dylik fördelning. Fördelningssystemet är
även enligt min mening det finansieringssystem, som bör komma till användning
för omregleringen.
Den erforderliga förhöjningen av yrkesskadeförsäkringsavgifterna torde
lämpligen böra komma till stånd på det sättet, att man tager ut ett proportionellt
tillägg till avgifterna enligt YFL. Därvid torde man — såsom i riksförsäkringsanstaltens
förslag och i departementspromemorian förordats —
böra beräkna tillägget å summan av avgifterna enligt 38 och 39 §§ YFL. Det
bör härvid beaktas att arbetsgivare, som står total självrisk, ej erlägger avgift
enligt 38 §. Den för arbetsgivaren beräknade avgiften enligt sistnämnda
paragraf skall i sådant fall — jämte avgiften enligt 39 § — ligga till grund
för nu avsett tillägg.
I förevarande sammanhang har försäkringsinspektionen anfört.
Därest kostnaderna för finansieringen av ifrågavarande tillägg till utgående
invalid- och efterlevandepensioner skulle komma att läggas på arbetsgivarna
i form av tillägg till utgående avgifter för yrkesskadeförsäkringen,
vill inspektionen slutligen erinra om att detta bör föranleda en omprövning
av grunderna för arbetsgivareförsäkringsbolagens avgifter till försäkringsinspektionens
verksamhet ävensom de enligt yrkesskadeförsäkringslagen utgående
bidragen till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet. Inspektionen förutsätter att inspektionen
kommer att beredas tillfälle alt yttra sig i detta ämne innan nya
föreskrifter utfärdas.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 156
Med anledning härav vill jag såsom min mening framhålla, att premieförhöjningen
för bekostande av omregleringen icke bör inverka på storleken
av de i 39 § YFL avsedda tilläggsavgifterna och bidragen för bestridande
av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet. Detta blir inte heller fallet om premieförhöjningen — såsom
föreslagits — konstrueras som ett tillägg å summan av avgifterna enligt 38
och 39 §§ YFL. Frågan om eventuell ändring i kungörelsen den 17 december
1948 (nr 804) om försäkringsanstalternas bidrag till bestridande av kostnaden
för försäkringsinspektionen torde få upptagas i särskild ordning.
Närmare föreskrifter om beräkning av de för omregleringen erforderliga
avgiftstilläggen m. m. torde få meddelas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.
Den föreslagna omregleringslagen ersätter delvis förordningen den 2 juni
1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete m. in. Nämnda förordning bör därför upphävas
såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall omregleras enligt den
föreslagna lagen.
Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över ifrågavarande inom socialdepartementet
upprättade förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. m., av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Börje A. Carlsson
1 Bilagan, som frånsett två smärre redaktionella jämkningar är likalydande med det vid pro
positionen fogade författningsförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 156
57
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 mars
1955.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 12 mars 1955 lillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25
februari 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. assessorn i försäkringsrådet A. Lundberg.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg 5
5 Jiilxang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 156
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 158
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 mars
1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 17 mars 1955
avgivna utlåtande över det den 25 februari 1955 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m.
Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,
att förslaget, efter två redaktionella jämkningar, måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Särnmark
Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
550199