Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Nr 151

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
sparbanker, m. m.; given Stockholms slott den 11 mars
1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om sparbanker;

2) lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61)
angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura;

6) lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse; samt

8) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionsförslaget, som är avsett att ersätta 1923 års sparbankslag,
grundar sig ytterst på det betänkande, som förra året framlades av 1948 års
sparbankssakkunniga. I flera viktiga avseenden föreslås emellertid andra
regler än i betänkandet. Där förslaget frångått detta, har syftet mestadels
varit att åstadkomma uppmjukningar. Till själva konstruktionen är förslaget
avsevärt enklare och mera överskådligt än den reglering, som de sakkunniga
förordade.

En förgrundsfråga under reformarbetet har varit på vilket sätt sparbanks
huvudmän bör utses. Förslaget går ut på att halva antalet skall tillsättas
av kommunerna i sparbankens verksamhetsområde och att de återstående
skall utväljas bland insättarna av huvudmännen själva.

Beträffande rörelsens bedrivande får sparbankerna betydligt större frihet
än enligt gällande sparbankslag. Främst kan nämnas den rätt till checkräkningsinlåning,
som de föreslagna reglerna medger. Så skall sparbank få ta
emot sådan inlåning eller inlåning på annan valfri räkning inom en s. k.
fri sektor. Denna skall motsvara 15 procent av insättningarna på den vanliga
motboksräkningen, i förslaget benämnd sparbanksräkning. Vidare kan sparbank
bevilja checkräkningskrediter upp till 25 000 kronor för varje låntagare.
På sparbanksräkningen skall den enskilde insättarens tillgodohavande
få uppgå till högst 100 000 kronor. Här har en höjning skett från 50 000
kronor, som är insättningsmaximum enligt den nuvarande lagen. Insättningar
som överskrider maximibeloppet för sparbanksräkning skall kunna beredas
plats inom den fria sektorn.

Också förslagets regler om filialbildning är friare än gällande lags. Sålunda
skall de större filialerna, avdelningskontoren, utan tillståndsprövning
få inrättas i kommun, där sparbanken redan driver verksamhet vid huvudkontor
eller avdelningskontor. För de mindre filialerna, kallade sparställen,
skall inte i något fall behövas tillstånd.

Vidare må nämnas att befogenheten att lämna lån utan särskild säkerhet
— s. k. blancokrediter — har utvidgats och att förslaget i princip medger
sparbankerna oinskränkt rätt till förlagsupplåning.

Vad angår den sammanlagda inlåningsvolymens storlek har sedan år 1947
funnits provisoriska föreskrifter, som innefattat lättnader i jämförelse med
reglerna i själva sparbankslagen. Dessa provisoriska föreskrifter föreslås
nu bli inarbetade i den egentliga sparbankslagstiftningen. Men även därutöver
har förslaget mjukat upp bestämmelserna i detta ämne. Så har kretsen
av de placeringar som brukar kallas täckningsfria blivit något vidäre
än för närvarande.

Reglerna om skyldigheten att hålla kassareserv är något mildrade i vad
avser de ordinära, mera långfristiga förbindelserna. Kassareservkravet är
nämligen här sänkt från tio till åtta procent. Den föreslagna rätten till checkräkningsinlåning
eller inlåning på annan kortfristig räkning har emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

medfört behov av en särskild procentsats för dylik inlåning. Kassareservskyldigheten
har i detta fall bestämts till 25 procent.

Tillsynen över sparbankerna skall liksom hittills utövas av länsstyrelserna
och sparbanksinspektionen. De s. k. allmänna ombuden skall däremot ersättas
av särskilda revisorer, som utses av länsstyrelserna.

Bland övriga nyheter märkes att sparbanksstyrelse skall få uppdra åt
särskild delegation att besluta i ärenden angående kreditgivningen och att
förslaget möjliggör sammanslagning mellan sparbanker i betydligt enklare
och smidigare former än enligt gällande lag.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att i princip träda i kraft den
1 januari 1956. övergångsbestämmelserna medger emellertid att sparbankerna
i lugn takt skall kunna anpassa sig efter de nya reglerna.

Redan i propositionen angående ny lagstiftning för affärsbankerna (nr
3/1955) har uttalats att departementschefen avser att uppta frågan om
gränsdragningen mellan olika penninginstitut till särskild utredning. Detta
uttalande upprepas i motiveringen till sparbankslagsförslaget. I denna utredning
avses att prövas om den traditionella gränsdragningen mellan sparbanker
och affärsbanker är motiverad för framtiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Förslag

till

lag om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Med sparbank förstås i denna lag penninginrättning, som utan rätt för
dess stiftare eller andra att njuta del i den vinst, som kan uppkomma å rörelsen,
har till ändamål att befordra sparsamhet genom att i enlighet med
de bestämmelser, som i denna lag meddelas, bedriva in- och utlåning av penningar
och i samband därmed stående verksamhet.

2 §.

Ej må annan penninginrättning än sådan, som sägs i 1 §, samt postsparbanken
i sin firma eller eljest vid beteckning av verksamheten använda ordet
sparbank, ej heller som beteckning å inlåningsräkning begagna ordet sparbanksräkning.

3 §•

Sparbankerna skola, på sätt i denna lag sägs, stå under offentlig tillsyn.

För inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag eller med stöd därav
meddelade bestämmelser skola anmälas för registrering eller vilkas intagande
i registret eljest är föreskrivet, skall föras sparbanksregister hos registreringsmyndighet,
varom förmäles i 90 §.

Om sparbanks bildande
■ 4 §.

Stiftare av sparbank skola vara myndiga här i riket bosatta svenska medborgare
och till antalet minst tjugu. Den som är i konkurstillstånd kan ej
vara stiftare.

Stiftarna skola upprätta reglemente för sparbanken.

För teckning av bidrag till grundfonden skall teckningslista framläggas
av stiftarna. Bidragsteckning, som ej sker å teckningslista, är icke bindande.
Å teckningslistan skall angivas, huruvida fonden eller del därav skall jämlikt
förbehåll i reglementet med eller utan ränta återbäras, samt, där ränta
skall utgå, den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall
beräknas.

5 §•

Sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av rörelsens
beskaffenhet må ej annan beteckning än sparbank användas.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annan, förut i laga ordning registrerad,
ännu bestående sparbanks firma.

6 §•

Stiftarna skola söka stadfästelse å reglementet hos länsstyrelsen i det län,
inom vilket sparbankens styrelse skall hava sitt säte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare, skall
fogas försäkran av stiftarna att det belopp, vartill grundfonden skall uppgå
enligt reglementet, blivit tecknat.

7 §.

Stadfästelse må ej meddelas, där ej sparbanken prövas vara nyttig för det
allmänna samt reglementet finnes överensstämma med denna lag ävensom
med lag och författning i övrigt. Stadfästelse skall likaså vägras, där reglementsbestämmelse
utan att strida mot lag eller annan författning framstår
som uppenbart olämplig.

8 §.

Grundfonden skall vid stiftandet sättas till minst tjugufemtusen kronor;
dock att, där det i reglementet bestämda verksamhetsområdet är ringa eller
andra särskilda omständigheter föranleda därtill, länsstyrelsen må medgiva,
att grundfonden bestämmes till lägre belopp, ej understigande tiotusen kronor.

Grundfonden må ej inbetalas annorledes än i penningar.

9 §•

Sedan huvudmän, styrelse och revisorer utsetts samt det belopp, vartill
grundfonden enligt reglementet skall uppgå, inbetalts, må sparbank registreras
enligt vad därom föreskrives i denna lag och med stöd av densamma meddelade
bestämmelser.

Innan sparbank registrerats, kan den ej förvärva rättigheter eller ikläda
sig skyldigheter, ej heller söka, kära eller svara inför domstol eller annan
myndighet.

Handla stiftare eller styrelsen eller annan, som enligt 41 § är ställföreträdare
för sparbanken, eller huvudmän å sparbanks vägnar, innan den blivit
registrerad, svara de som deltagit i åtgärden eller beslutet därom för uppkommande
förbindelser såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en;
de äro tillika, där avtal träffats med någon som saknade kännedom om att
sparbanken var oregistrerad, en för alla och alla för en skyldiga att ställa betryggande
säkerhet för förpliktelser, som ej skola omedelbart fullgöras.

10 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare, som avses i 41 §, ingått avtal
för oregistrerad sparbank, är avtalet, där registrering sker, gällande från
registreringen, såvida icke den med vilken avtalet slöts utövar den rätt att
frånträda avtalet, som på grund av vad i andra stycket stadgas må tillkomma
honom.

Den med vilken avtalet slöts äger frånträda avtalet, innan det kommit eller
enligt vad i 89 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att sparbanken
registrerats. Visste han, att sparbanken var oregistrerad, må han
dock ej, med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då
ansökan om registrering icke gjorts inom föreskriven tid eller då ansökan,
som gjorts inom denna tid, avslagits av registreringsmyndigheten.

Frånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats
för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts
till ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts
att vara styrelseledamot eller firmatecknare. Den med vilken avtalet slöts är
pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet, inom skälig tid
giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet eller underlåter

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden av avtalet som
om han vetat, att sparbanken var oregistrerad.

Blir enligt första stycket avtal bindande för sparbanken, må ansvarighet,
varom stadgas i 9 § tredje stycket, ej göras gällande, utom såvitt angår förpliktelse
som skolat fullgöras före sparbankens registrering. Ej heller må på
grund av sådan förpliktelse talan om ansvarighet som nyss sagts väckas, sedan
ett år förflutit från registreringen.

Om huvudmän

ii §•

I sparbank skola såsom representanter för insättarna finnas huvudmän
för övervakning av sparbankens förvaltning och med de uppgifter i övrigt,
som angivas i denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio, dock att länsstyrelsen
må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att antalet
sättes högre än femtio.

12 §.

Huvudman skall vara myndig samt, såvida ej länsstyrelsen på grund avsärskilda
förhållanden finner skäl medgiva annat, vara bosatt inom sparbankens
verksamhetsområde.

Huvudman må ej den vara som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej sådant är uttryckligen medgivet i
reglementet, eller

2. huvudman, styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank.

Huvudman, som enligt stadgandet i 13 § tillsättes av stadsfullmäktige,

kommunalfullmäktige eller landsting, må ej heller vara tjänsteman eller styrelseledamot
i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag eller
i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

13 §.

Av antalet huvudmän skall hälften väljas, i enlighet med närmare stadganden
i reglementet, av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner,
som ingå i sparbankens verksamhetsområde, eller av landsting. Återstoden
utses av huvudmännen själva, vid senare huvudmannaval än det, som
förrättas i samband med sparbankens bildande, bland insättare i sparbanken,
som vid utgången av kalenderåret närmast före huvudmannavalet haft ett
tillgodohavande i sparbanken av minst etthundra kronor; huvudman, som
står i tur att avgå, äger ej deltaga i valet för besättande av hans egen plats.

Stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges och landstings val av huvudmän
skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,
som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal
delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid
sådant val är särskilt stadgat.

14 §.

Huvudman skall utses för fyra år, dock att vid det första huvudmannavalet
inom sparbanken mandattiderna skola i den mån så erfordras för att
åstadkomma successiva nyval sättas kortare än som nyss sagts. Därest huvudman
avgår eller avlider innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått
till ända eller hinder för honom att vara huvudman uppkommer enligt 12 §,
skall fyllnadsval för den återstående delen av mandattiden anställas så snart
kan ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

15 §.

De ärenden, vilka jämlikt denna lag eller annan författning eller reglementet
tillhöra huvudmännens prövning, handläggas å sammanträde enligt vad
därom är närmare stadgat här nedan.

Om fonder och om användning av vinsten

16 §.

Då det finnes påkallat för att upprätthålla sparbanks verksamhet, må
huvudmännen besluta om bildande av garantifond genom bidrag av huvudmän
eller andra. .

För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifond ske a teckningslista.
Å denna skall angivas huruvida ränta skall utgå å fonden och i
så fall den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall
beräknas. Vidare skola å teckningslistan sparbankens senaste balansräkning
och revisorernas yttrande däröver vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,
inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 27 §, äro tillräckliga
för iakttagandet av det förhållande, som jämlikt nyssnämnda paragraf skall
förefinnas mellan sparbankens inlåning och dess fonder. I övrigt skall beträffande
återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid garantifondens
bildande.

17 §.

Sparbanks vinst skall, i den mån grundfonden eller, om garantifond^ bildats,
denna gått förlorad, i första hand användas för att uppbringa sådan
fond till det belopp, vartill den skall uppgå.

Vad som av vinsten icke tages i anspråk för det i första stycket nämnda
ändamålet skall avsättas till reservfond. Dock äga huvudmännen, efter det
styrelsen avgivit yttrande i ärendet, besluta, att högst fem procent av de
vinstmedel, som eljest skolat avsättas till reservfonden, skola användas till
sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande
författning skall tillgodoses genom skattebidrag. Huvudmännen ma
överlåta åt styrelsen att närmare bestämma om användningen av vinstmedel,
som anslagits för ändamål av nyssnämnda slag.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del
därav, må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån resei vfonden
uppgår till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må
återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller
om genom återbäringen det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas
emellan sparbankens inlåning och fonder, skulle rubbas.

19 §•

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till
följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond
eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond
skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust
skulle uppkomma å rörelsen att det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas
mellan sparbankens inlåning och dess fonder, inbegripet förlagskapital
enligt vad därom stadgas i nyssnämnda lagrum, icke skulle kunna upprätthållas.
Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas om till följd därav
förlust skulle uppkomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

20 §.

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom ett år
från det beslut fattades om återbetalning av garantifond eller om återbäring
av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar på borgenärernas rätt,
utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall
erläggas till konkursboet, gäldas ränta efter sex procent om året från den
dag, då beloppet utbetaltes av sparbanken.

21 §.

I den mån ej annat följer av innehållet i 16 och 18 §§, må fonderna ej
minskas, därest så ej erfordras till täckande av förlust, som uppstått å rörelsen.

Om rörelsen

22 §.

Med de undantag, som framgå av 25 §, må sparbank ej driva annan inlaningsrörelse
än å sparbanksräkning.

En och samma insättares tillgodohavande å sparbanksräkning må icke
annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver
visst i reglementet bestämt belopp, högst etthundratusen kronor.

Ej ma sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst
en månad, efter uppsägning återbetala å sparbanksräkning insatta medel;
styrelsen dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,
medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning å sparbanksräkning skall, där reglementet ej medgiver annat,
antecknas i sparbanksbok. Sparbanksboken må ej vara ställd till innehavaren
eller eljest löpande; ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som
skulle medföra, att betalning till annan än rätt innehavare kunde åberopas
av sparbanken.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen sparbanksbok gäller
vad därom är särskilt stadgat.

24 §.

Omyndig ma utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt i sparbank!
Sadana medel ma ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan den
omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd
att omhandertaga medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger
den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall
anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas
i sparbankens avräkningsbok samt i sparbanksbok eller annan motbok
eller å msättningsbevis i övrigt, när boken eller beviset företes hos sparbanken.
r

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som
mnestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras
allenast saframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket
nämnda balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet
ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom
verkställas i avräkningsboken samt i motboken eller å insättningsbevi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

set. överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis
angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om meddelat
tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

25 §.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande femton procent av de enligt senaste
bokslut å sparbanksräkning innestående medlen, äger sparbank mottaga
inlåning å annan, valfri räkning.

Härutöver må sparbank upptaga lån mot sådana för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens
övriga fordringsägare (förlagsbevis). För att tillgodose tillfälligt
penningbehov må sparbank jämväl begagna kredit i checkräkning hos riksbanken
eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån.

26 §.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till
viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för
sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av sparbanken utställda räntebärande
förlagsbevis lydande å minst etthundra kronor.

Sparmärlcen för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må av
sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över utelöpande
märken.

27 §.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) sparbankens inneliggande kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret
eller postsparbanken eller å postgiro eller hos inländskt bankaktiebolag,
svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit;

c) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å sparbanken tillhöriga
av svenska staten utfärdade skattkammar växlar, å sådana sparbanken tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt å andra sparbanken
tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock högst
nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighct inom sextio procent
av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,
som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,
inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens
fonder.

1 intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande
de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den
mån återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens,

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Sveriges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

På ansökan av sparbank äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret samt sparbanksinspektionen, medgiva att
av sparbanken utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt
att med sparbankens fonder må likställas, intill ett belopp motsvarande högst
hälften av sparbankens reservfond, nominella värdet å förlagsbevis, utställda
av sparbanken.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande
överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlåningens
omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor
som sparbanksinspektionen fastställer taga överskottet i beräkning.

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde.

Lån må ej utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Utan hinder
av vad sålunda stadgas må dock beviljas kredit i checkräkning till belopp i
varje särskilt fall av högst tjugufemtusen kronor.

Lån utan särskild säkerhet må beviljas till belopp i varje särskilt fall
av högst femtusen kronor och sammanlagt motsvarande högst en femtedel
av sparbankens fonder ävensom, utan sagda begränsningar, till kommun
eller därmed jämförlig samfällighet eller till annan sparbank.

I övrigt äger sparbank utlämna lån allenast mot fullgod säkerhet av pant
eller borgen. Mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning
i jordbruksinventarier må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att
mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet,
som nyss nämnts. Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas
högst till sammanlagt belopp motsvarande hälften av spai''bankens fonder,
dock att sparbank icke må som pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet
huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller sparbanken
själv utställt. Ej heller må sparbank som pant godtaga bevis om tillskott
till garantifond eller grundfond i sparbanken.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller
därmed jämförlig samfällighet, må utlämnas endast på viss tid och ej utestå
längre än femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år,
skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för
vilken lånet beviljats; dock må frihet från avbetalning kunna medgivas, där
fråga är om studielån, under högst fem år från lånets utlämnande samt i övrigt,
där så finnes påkallat med hänsyn till lånets ändamål, under högst tre
år från samma tidpunkt. Oavsett vad som avtalats om återbetalning, skall
sparbank förbehålla sig sådan uppsägningsrätt som i 29 § första stycket sägs.

Vad i fjärde och femte styckena är stadgat skall ej gälla lån, för vars
fulla gäldande staten är ansvarig.

29 §.

År lån, för vars fulla gäldande staten icke är ansvarig eller för vilket
kommun eller därmed jämförlig samfällighet ej svarar i egenskap av huvudgäldenär
eller löftesmän, icke ställt att betalas inom tre månader eller,
där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egendom
eller tomträtt, inom sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt
att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 11

sagts. Sådan uppsägningsrätt må icke i något avseende inskränkas av sparbanken.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må sparbank, där summan av
insättarnas behållning å sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt
senaste bokslut uppgår till minst fem miljoner kronor, på sätt och i den
omfattning nedan stadgas mot säkerhet av inteckning i fast egendom inom
verksamhetsområdet eller tomträtt till fastighet inom området utlämna lan,
ställt på längre återbetalningstid än sex månader, utan att därvid förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning inom sagda tid.

Lån som nyss sagts må utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande
trettio procent av summan av insättarnas behållning å sparbanksräkning
och sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en^ femtedel
av nämnda belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen
må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år.

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas, skall sparbanken företaga uppskattning
av värdet å den fasta egendomen eller å byggnad eller byggnader,
som uppförts å den med tomträtt upplåtna fastigheten.

Såsom säkerhet må godtagas allenast inteckning i jordbruksfastighet eller
i sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen inom område för vilket
stadsplan eller byggnadsplan fastställts, eller inteckning i tomträtt till bebyggd
fastighet inom dylikt område, såvida den eller de byggnader, som
finnas uppförda å tomträttsmarken, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål
samt 4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse av
den 5 juni 1953 äger tillämpning å tomträtten. Inteckningen skall ligga inom
sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen,
byggnaden eller byggnaderna och likaledes inom sextio procent av det i
nästföregående stycke omförmälda uppskattningsvärdet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader
uppsäga lån, varom nu är fråga, därest den intecknade fasta egendomen
eller tomträtten till följd av vanvård av byggnad, skogsavverkning eller av
annan anledning undergår sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig
mån försvagas, eller därest tomträtten uppsäges. Nedsättning av taxeringsvärdet
å den fasta egendomen eller å byggnaden eller byggnaderna å den
med tomträtt upplåtna fastigheten skall icke i och för sig utgöra grund
för uppsägning.

30 §.

Lån må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot
av sparbankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken eller
där anställd tjänsteman svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän,
utan så är att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av fullgoda inhemska
obligationer eller sådana inteckningar, som omförmälas i 27 § första
stycket.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock utlämnas lån, för vars
fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är
ansvarig.

31 §.

Sparbank är skyldig alt i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans
med sparbankens kassa motsvarar minst summan av dels tjugufem
procent av de förbindelser, som det åligger sparbanken att lullgöra vid anfordran
eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels åtta
procent av sparbankens övriga inlåning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

Kassareserv skall utgöras av:

a) vad för sparbankens räkning innestår å postgiro eller sådana tillgodohavanden
hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken eller inländskt
bankaktiebolag, vilkas återstående löptid ej överstiger ett år eller vilka
kunna uppsägas till betalning inom högst ett år;

b) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

c) statens skattkammarväxlar;

d) fullgoda inhemska obligationer, vilka kunna med lätthet förvandlas
i penningar; eller

e) till belopp av högst etthundratusen kronor, inteckningar inom sextio
procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller uti
sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen inom område, för vilket
stadsplan eller byggnadsplan fastställts, såframt inteckningarna av
sparbanken innehavas såsom säkerhet för lån, vilka förfalla eller kunna
av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader.

Obligationer, som ingå i kassareserven, må beräknas högst till marknadsvärdet.
Har tillgång av uppräknat slag pantsatts av sparbanken, må
den icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet för
avtalad kredit, som ej till fullo begagnats av sparbanken, den må beräknas
till det belopp, som sparbanken enligt avtalet är berättigad att ytterligare
utbekomma.

Efter prövning i varje särskilt fall må sparbanksinspektionen medgiva,
att jämväl andra tillgångar än de som uppräknats här ovan må betraktas såsom
kassareservmedel.

Nedgår kassareserv under vad i första stycket sägs, skall den så snart
kan ske åter uppbringas till föreskrivet belopp.

32 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med
långet åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande. För
samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i
bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning
förvärvad fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat av
sådant bolag. Vill sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller aktie som
nyss sagts eller förbättra byggnad, vari sparbankens lokaler äro eller avses
bliva inrymda, för belopp, vilket sammanlagt med det belopp, vartill sparbanken
förut tillhörig fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande
art bör uppskattas, överstiger hälften av fonderna, skall frågan härom hänskjutas
till huvudmännens prövning. Åtgärden må ej vidtagas, där ej minst
två tredjedelar av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat
sig för densamma samt beslutet tillika vunnit länsstyrelsens stadfästelse.

^ id tillämpning av första stycket tredje punkten skall uppskattningen av
egendom, som där sägs, ske enligt stadgandena i 48 §, dock att värdet av
aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda värdet å
bolagets egendom, vilken belöper å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt ej förvärva annat än penningar,
obligationer, av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som
anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller till
lokaler, som sparbanken i övrigt innehar. Dock må sparbank använda ett
belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant
aktiebolag, som med Konungens godkännande skall vara verksamt såsom
en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 13

samma intressen, eller av förlagsbevis, som utgives av föreningen eller
aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

33 §.

Utan hinder av vad i 32 § stadgas må sparbank till skyddande av fordran
å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen
utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för
fordringen pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är att sparbanken
eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om tillskott
till garantifond eller grundfond i sparbanken, därest ej de i 16 och 18
§§ angivna förutsättningarna för återbetalning av fond föreligga.

Egendom, som sparbank förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna
paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då
avyttring kan äga rum utan förlust för sparbanken.

34 §.

Sparbanks filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde.

Filial, som må bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbokföring
eller hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är avdelningskontor.
Annan filial är sparställe. För inrättande av avdelningskontor i kommun,
där sparbanken icke förut driver verksamhet vid huvudkontor eller avdelningskontor,
fordras tillstånd av länsstyrelsen i det län, till vilket kommunen
hör. Sådant tillstånd må lämnas endast om sparbanksverksamheten i
kommunen finnes kunna vara till nytta för det allmänna.

35 §.

Inom kommun, där sparbank icke är berättigad att utöva verksamhet vid
huvudkontor eller avdelningskontor, må sparbanken icke idka in- eller utlåning
genom ombud.

Vad sålunda stadgats skall dock icke utgöra hinder för sparbank att
såsom ombud anlita annan sparbank eller bankaktiebolag. Ej heller skall
stadgandet utgöra hinder för inlåning, som bedrives inom skolsparrörelsen
och sparklubbsrörelsen.

Om styrelse och firmateckning

36 §.

För sparbank skall finnas en av huvudmännen utsedd styrelse bestående
av minst fem ledamöter.

Styrelsen skall handhava den omedelbara ledningen av sparbankens verksamhet.

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot skall i tillämpliga
delar gälla beträffande styrelsesuppleant.

37 §.

Styrelseledamot skall vara myndig svensk medborgare samt, såvida ej
länsstyrelsen på grund av särskilda förhållanden finner skäl medgiva annat,
vara bosatt inom sparbankens verksamhetsområde.

Styrelseledamot må ej den vara, som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej reglementet innehåller uttryckligt
medgivande härtill, vilket medgivande dock icke må gälla styrelsens ordförande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

2. styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank, eller

3. tjänsteman i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag
eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

Av styrelseledamöterna må sammanlagt högst en tredjedel tillika vara
styrelseledamöter i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag
eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

38 §.

Styrelseledamot skall utses för tid intill dess årssammanträde med huvudmännen
hållits och må icke utses för längre tid än till och med det årssammanträde,
vilket skall äga rum under fjärde räkenskapsåret efter det
år, då valet sker.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit vald, ej gått
till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

39 §.

Styrelsen må, där reglementet så medgiver, uppdraga åt delegation att, med
de inskränkningar som i tredje stycket sägs, avgöra ärenden av beskaffenhet
att eljest ankomma på styrelsens egen prövning.

Delegation skall bestå av minst tre ledamöter och utses bland styrelseledamöterna,
dem som utgöra ledningen för avdelningskontor eller tjänstemännen
i sparbanken.

Delegations uppdrag må ej avse andra ärenden än sådana som angå beviljande
av kredit. Grunderna för kreditgivningen skola angivas i en av
styrelsen för ett år i sänder fastställd instruktion för delegationens verksamhet.

40 §.

Styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § må ej handlägga
fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga om
avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller må han deltaga
i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han
ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande
rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, delegationsledamoten
eller tredje man.

41 §.

Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,
att handla å sparbankens vägnar i förhållande till tredje man samt att
företräda sparbanken inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet
tillkommer ock dem som efter vad i 42 § sägs äga teckna sparbankens
firma.

42 §.

Sparbanks firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande för styrelseledamot eller styrelsesuppleant att teckna sparbanks
firma må meddelas av styrelsen. Styrelsen äger ock bemyndiga annan
än nu sagts att teckna sparbankens firma, om tillåtelse därtill givits i reglementet
eller av huvudmännen; dock må i dylikt fall bemyndigande ej
lämnas den som är omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk
medborgare.

Bemyndigande att teckna sparbankens firma må när som helst återkallas
av styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträffande
frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsamma
skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt delegation
enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga att hörsamma föreskrift som
meddelas av styrelsen.

Föreskrift, vilken såsom stridande mot denna lag eller reglementet finnes
ej vara gällande, må dock ej efterkommas, ej heller föreskrift av huvudmännen
om sådan åtgärd avseende förvaltningen av sparbankens angelägenheter,
vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart åsidosättande
av sparbankens intressen.

Den som enligt 40 § icke må för sparbanken handlägga fråga om avtal
äger ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda
sparbanken i avseende å avtalet.

44 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare företagit rättshandling å sparbankens
vägnar men därvid handlat i strid med föreskrift, som avses i 43 §,
eller eljest överskridit sin befogenhet, är rättshandlingen ej gällande mot
sparbanken, såframt tredje man insåg eller bort inse att sådant överskridande
förelåg.

Har styrelsesuppleant utövat styrelseledamots befogenhet, är det förhållandet,
att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades,
utan verkan gentemot tredje man, där denne ej insåg eller bort inse nämnda
förhållande.

45 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för sparbanken utfärdat handling
utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats
å sparbankens vägnar, svara de, som undertecknat handlingen, för vad
genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för
egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna
vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades^ för
sparbanken, samt den, till vilken handlingen ställts, av sparbanken erhåller
behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål
efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande
mot undertecknarna.

46 §.

Angående behörighet för styrelseledamot så ock för den, som eljest bemyndigats
teckna sparbankens firma, att mottaga delgivning i rättegång
mot sparbanken är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende
gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas
sparbanken.

Vill styrelsen kära till sparbanken, skall stämningen delgivas sparbanken
genom titt föredragas å sammanträde med huvudmännen.

Om styrelsens årsredovisning

47 §.

Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för
förvaltningen av sparbankens angelägenheter genom avlämnande av förvaltningsberättelse,
upptagande vinst- och förlusträkning samt balansräk -

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ning. Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga styrelseledamöter.

Före mars månads utgång skall styrelsen till revisorerna i huvudskrift
eller avskrift avlämna förvaltningsberättelsen för det förflutna året.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning
gälla:

1. Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må
räntebärande obligation, som avses i 27 §, i stället upptagas till nedan angivet
värde, nämligen,

beträffande obligation, utfärdad av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde, att
obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av
sparbanksinspektionen på sätt under 3 sägs beräknade medelräntan under
de senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyndarens
samtycke inköpa för omyndigs medel: sådant värde, att obligationens
avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger
nämnda medelränta; samt

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkastning
utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda
medelränta.

2. Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller därmed jämförlig
samfällighet är ansvarig i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän eller
för vilket säkerheten utgöres av inteckning och vilket förfaller eller kan av
sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader, må
upptagas högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en räntefot,
som med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1 avsedda
medelräntan eller ock den av sparbanksinspektionen på sätt under 3 sägs beräknade
medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer.
Vad nu sagts skall, under enahanda förutsättning i fråga om återbetalningstiden,
gälla jämväl lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig, dock att
i detta fall någon förhöjning av räntefoten utöver medelränta icke skall
äga rum.

3. Beräknandet av de under 1 och 2 avsedda tioåriga och årliga medelräntorna
skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst
ett tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av staten, Sveriges allmänna
hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa utgivna
obligationer^ som vid noteringstillfället haft en återstående löptid av minst
tio år och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda. Därest
dylika noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt så ringa
omfattning, att sparbanksinspektionen finner noteringarna icke utgöra tillfredsställande
grund för medelräntans beräknande, ankommer å Konungen
att efter framställning av inspektionen fastställa det procenttal, som med
avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Sparbanksinspektionen
skall för sparbankerna tillkännagiva de beräknade medelräntorna.

4. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i
vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i
balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde
än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter "till högre
värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.
Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess av
ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande
bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål,
för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det bestående
värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt sparbanksinspektionen
medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske
över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad
gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten.
Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som
omförmäles i 32 § första stycket.

5. Obligation eller fordran, som avses under 2, må i balansräkningen för
det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som
motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp
och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i
närmast föregående balansräkning.

Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sådan tillgångs
bokförda värde ske i nedan nämnd omfattning i syfte att täcka förlust
å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs
bokförda värde:

obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämnda
syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lyder;

fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den
under 2 sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

6. Beträffande andra tillgångar än ovan nämnts gäller att de ej må upptagas
över verkliga värdet. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det
belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må
icke upptagas såsom tillgång.

7. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna
uppföras å särskilt värdeminskningslconto. Minskning av värdeminskningskonto
är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande
tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder
ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto
sker i stället för sådan uppskrivning.

8. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad
beskaffenhet.

9. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart
för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må
endast användas för grundfond, reservfond och garantifond.

10. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

11. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens
ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika
skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda
bokförda värde. Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år
av pensioner utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom
skuld i balansräkningen. Pensionsförpliktelser, som i närmast föregående
balansräkning upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen. Ytterligare
skall inom linjen uppföras ränta å garantifond eller grundfond, som
till följd av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas.

Vad i bokföringslagen stadgas om balansräknings införande i inventariebok
skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess införande

2 Iliharuj till riksdagens protokoll 195!5. / samt. Nr 151

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

i sparbankens huvudbok. Balansräkningen skall vara uppställd i lämpliga
huvudposter, till vilka specifikationer skola finnas i handelsbok eller bilaga.

49 §.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gäller, att densamma^
skall upptaga sparbankens intäkter av och kostnader för rörelsen
under året samt angiva verkställda avskrivningar.

50 §.

o I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för sparbanken, lämnas upplysning om sådana för bedömningen av
sparbankens ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens
förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller
vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för
sparbanken, jämväl där de inträffat efter årets slut.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag i anledning av
sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Om revision

51 §.

Styrelsens förvaltning samt sparbankens räkenskaper skola granskas av
revisorer som väljas av huvudmännen samt, enligt vad i 81 § är stadgat,
en revisor utsedd av länsstyrelsen.

Då revisorer väljas av huvudmännen, skola lika många suppleanter utses.

52 §.

Revisorer och revisorssuppleanter skola utses för tid intill dess årssammanträde
med huvudmännen hållits och må icke utses för längre tid än till
och med det årssammanträde, vilket skall äga rum under tredje räkenskapsåret
efter det år, då valet sker. Av huvudmännen utsedd revisor må, ändå
att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget
genom beslut av huvudmännen.

53 §.

Revisor skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare. Revisor
skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska
förhållanden, som med hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för
uppdraget.

Till revisor må ej utses den, som är tjänsteman i sparbanken eller eljest
intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller till
annan i ledande ställning i sparbanken, ej heller make till den, som har
sådan ledande ställning, eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande
skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller med honom är
i det svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.

Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande tillämpning
å revisorssuppleant.

54 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem underskriven
revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen inom en månad efter
det förvaltningsberättelsen kommit revisorerna till handa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151
55 §.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas
granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å förvaltningsberättelsen,
de i densamma upptagna vinst- och förlust- samt balansräkningarna,
sparbankens bokföring eller inventeringen av dess tillgångar
eller eljest beträffande förvaltningen av sparbankens angelägenheter
föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall denna
angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga ock i berättelsen meddela
erinringar, som de anse böra komma till huvudmännens kännedom.
Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående
omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;
sparbankens förvaltningsutgifter;
den inre kontrollen inom sparbanken;
fastställelse av balansräkningen;
ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

styrelsens förslag i anledning av sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning
eller har tillgång, som anskaffats under räkenskapsåret, upptagits till
högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras
i revisionsberättelsen.

Om sammanträde med huvudmännen
56 §.

Huvudman må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken
eller sådan fråga om avtal mellan sparbanken och tredje man, i
vilken han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sparbankens.
Ej heller må han deltaga i beslut angående avtal mellan sparbanken
och tredje man, som han ensam eller jämte annan äger företräda.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
gåva från sparbanken, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot
huvudmannen eller tredje man.

Huvudman, som tillika är styrelseledamot i sparbanken, må ej deltaga i
val av revisor eller revisorssuppleant eller i beslut angående ansvarsfrihet
för styrelsen.

57 §.

Årssammanträde med huvudmännen skall hållas varje år före maj månads
utgång.

Ä årssammanträdet skola till avgörande företagas frågorna om fastställelse
av balansräkningen med de ändringar eller tillägg, som må finnas erforderliga,
samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna för
den tid redovisningen omfattar. Huvudmännen skola ock bestämma i vilken
utsträckning sparbankens vinst skall avsättas till dess fonder samt, där tid
för vilken styrelseledamot eller revisor eller styrelse- eller revisorssuppleant
utsetts gått till ända, förrätta erforderliga nyval.

Andra ärenden, vilka enligt lag eller annan författning eller reglementet
tillhöra huvudmännens handläggning eller av styrelsen överlämnas till deras
avgörande, må behandlas jämväl på annat sammanträde än årssammanträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151
Om talan mot styrelseledamot m. fl.

58 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara beviljad styrelseledamot, såframt en tredjedel
av samtliga huvudmän röstat däremot.

Anställes ej talan å förvaltningen under den tid, förvaltningsberättelsen
avser, inom ett år från det förvaltnings- och revisionsberättelserna framlades
å sammanträde med huvudmännen, skall så anses som om ansvarsfrihet
blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot
styrelseledamot på grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för
sparbanken styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet
lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar i
förvaltningsberättelsen eller eljest till huvudmännen eller ock genom bokföringen
eller eljest till revisorerna. Talan, som grundas därpå att styrelseledamot
begått brottslig handling, må ock eljest kunna anställas mot honom,
såframt ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som med stöd av
uppdrag varom förmäles i 39 § första stycket vidtagits av ledamot av delegation
som där sägs, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år förflutit från
det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår, under
vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde med huvudmännen,
såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i tredje stycket.

59 §.

Talan mot revisor må ej anställas av sparbanken, sedan två år förflutit
från det revisionsberättelsen framlades å sammanträde med huvudmännen.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må talan anställas som grundas
därpå, att revisor begått brottslig handling.

60 §.

Mot ledamot av delegation enligt 39 § samt revisor äger konkursboet ock,
där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan två år
förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen framlades
å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom stadgas i denna paragraf, skall väckas inom sex månader
från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan
för sparbanken då ännu ej gått till ända, före utgången av den tid. Försummas
det, är rätt till talan förlorad.

Om ändring av reglementet

61 §.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente är ej giltigt, med mindre
samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande sammanträden och å det sammanträde, som sist hållits,
biträtts av minst två tredjedelar av de vid sammanträdet närvarande huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

männen. Är för beslutets giltighet ytterligare villkor bestämt i reglementet,
skall ock det lända till efterrättelse.

Beslutet är ej heller giltigt, förrän det stadfästs av länsstyrelsen. För
prövningen skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 7 §.

Om talan å huvudmännens beslut
62 §.

1 mom. Menar styrelsen, att beslut, som fattats å sammanträde med huvudmännen,
icke tillkommit i behörig ordning eller att beslutet eljest strider
mot denna lag eller reglementet, äger styrelsen därå väcka talan mot sparbanken.
Samma talerätt tillkommer ock styrelseledamot samt huvudman.

Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning, skall
talan väckas inom tre månader från beslutets dag. Försummas det, är beslutet
gällande.

Hava vid sådant beslut, som skall anmälas för registrering, i denna lag
eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen
iakttagits, är beslutet, ehuru klandertalan ej väckts, icke gällande, utan
så är att i strid med 86 § 2 mom. registrering av beslutet ägt rum.

2 mom. Har talan väckts beträffande beslut å sammanträde med huvudmännen,
äger domstolen, när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres
förordna, att beslutet ej må verkställas.

Om likvidation och upplösning
63 §.

Sparbank skall träda i likvidation, där beslut bärom träffats av huvudmännen
på sätt i andra stycket sägs eller länsstyrelsen enligt vad i 81 § stadgas
förordnat, att likvidation skall äga rum.

Av huvudmännen fattat beslut om likvidation är ej giltigt, med mindre
samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde,
som sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa
tillika utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för beslutets
giltighet ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock det lända till
efterrättelse.

64 §.

Besluta huvudmännen, att sparbanken skall träda i likvidation, åligger
det huvudmännen att välja minst två likvidatorer att verkställa likvidationen.
Huvudmännen må ock utse en eller flera suppleanter.

Har länsstyrelsen förordnat, att sparbanken skall träda i likvidation, skall
sparbankens styrelse genast kalla huvudmännen till sammanträde för val av
likvidatorer, ändå att ändring sökes i länsstyrelsens beslut.

Underlåta huvudmännen i fall, som avses i andra stycket, att utse likvidatorer,
ankommer på länsstyrelsen att utse likvidatorer; och svara under tiden,
intill dess så skett, de som med vetskap om att länsstyrelsen meddelat
förordnande om sparbankens trädande i likvidation deltaga i beslut om
fortsättande av sparbankens verksamhet eller bandia å dess vägnar för
uppkommande förbindelser, en för alla och alla för eu, såsom för egen
skuld.

Då likvidatorer utsetts av huvudmännen eller förordnats av länsstyrelsen,
skall sparbanken anses hava trätt i likvidation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Upphör mandattid för huvudman, sedan beslut om likvidation fattats,
skall mandattiden anses vara förlängd till dess likvidationen avslutats.

65 §.

Likvidator skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit avslutad,
men den, som meddelat uppdraget, må när som helst entlediga likvidatorn
och utse annan i hans ställe.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande
av sitt uppdrag, äger länsstyrelsen, ändå att likvidatorn utsetts av huvudmännen,
efter likvidatorns hörande entlediga honom och förordna annan i hans
slälle.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.

66 §.

Å det sammanträde med huvudmännen, vid vilket likvidatorer utses,
skall jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas
förvaltning och sparbankens räkenskaper under likvidationen.
Hava likvidatorer förordnats av länsstyrelsen, skola de ofördröj ligen sammankalla
huvudmännen till sammanträde för sådant val. Huvudmännen
må ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor och suppleant må
när som helst entledigas och annan utses i hans ställe.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av länsstyrelsen stadgas i
82 §.

Vad i 53 § är sladgat om revisor och revisorssuppleant skall i tillämpliga
delar gälla beträffande likvidationsrevisor och suppleant.

67 §.

Då sparbanken trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröjligen
avgiva redovisning för sin förvaltning av sparbankens angelägenheter under
den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse framlagts å sammanträde
med huvudmännen.

Redovisningen skall av likvidatorerna ofördröjligen överlämnas till revisorerna,
som hava att inom en månad avgiva revisionsberättelse. Redovisningen
och revisionsberättelsen skola av likvidatorerna så snart kan ske
framläggas å sammanträde med huvudmännen; och skall å detta sammanträde
till behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt
styrelsens ledamöter för den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,
om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen,
om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande
av talan mot styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § skall
i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen föreskrivits.

68 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å sparbankens
okända borgenärer samt upprätta och i huvudboken införa balansräkning.

I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till verkliga värdet.

69 §.

Likvidatorerna skola förvalta sparbankens angelägenheter under likvidationen.
Det åligger dem att så snart kan ske förvandla sparbankens egen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

dom i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verkställa
betalning av sparbankens skulder, däri inbegripet skulder på grund
av förlagsupplåning. Sparbankens rörelse må fortsättas allenast i den mån
det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling. •

Har ombud förordnats av länsstyrelsen enligt 82 § 1 inom., må sparbankens
egendom ej avyttras under hand utan ombudets samtycke. Finnes han
hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äger länsstyrelsen på ansökan av likvidatorerna
tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, är ej av nöden,
där likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat

värdepapper. „ .

Finnes garantifond eller har i reglementet gjorts förbehåll om återbäring
av grundfond, åligger det likvidatorerna att, i den mån sparbankens tillgångar
förslå, ombesörja återbetalning av garanti- eller grundfond jämte
utfäst ränta; dock må återbäring av grundfond ej äga rum, förrän garantifond
jämte ränta återbetalts.

Med de jämkningar, som följa av vad i detta lagrum eller eljest är stadgat
om likvidation, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att företräda sparbanken
så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot.

70 §.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för sparbanken handling
utfärdats utan firmateckning, som utvisar att sparbanken är i likvidation,
och framgår icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å sparbankens
vägnar som ock att sparbanken är i likvidation, svara de, som undertecknat
handlingen, för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla
och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila
undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick,
att den utfärdades för sparbanken och att denna var i likvidation,
samt den till vilken handlingen ställts av sparbanken erhåller behörigen
undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det
begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot
undertecknarna.

71 §•

Likvidatorerna hava att för varje räkenskapsår, sedan bokslut upprättats,
avgiva förvaltningsberättelse, upptagande balansräkning enligt 68 §, avseende
sparbankens ställning vid årets utgång, samt likvidationsräkning.
Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga likvidatorer.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för
inkomster och utgifter under året, därvid inkomsterna å försäljning av
sparbankens tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upptagna
tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels belopp,
som erlagts i betalning för sparbankens skulder, och dels övriga utgifter
i lämpliga poster.

Före mars månads utgång skola likvidatorerna till likvidationsrevisorerna
avlämna förvaltningsberättelsen för det förflutna året.

72 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

skapsåret. Revisionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna,
skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening
likvidationen onödigt fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll
i övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 55 §.

^a likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberäte!.
sf> s^ola likvidatorerna ofördröj ligen kalla huvudmännen till sammanträde
för granskning av redovisningen.

73 §.

den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är
lorbi samt likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart kan ske
avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens gång från likvidationens början till
dess avslutande. Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela
likvidationstiden. Förvaltningsberättelsen och redovisningshandlingarna
skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka
hava att inom en månad därefter avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse
över förvaltningen under likvidationen. Om revisionsberättelsens
innehåll skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 55 §.

Etter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa
ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde för granskning av slutredovisningen.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och inför huvudmännen framlagt
slutredovisning för sin förvaltning, anses sparbanken upplöst.

74 §.

Yppas, efter det sparbanken skall anses upplöst enligt 73 § tredje stycket,
tillgång för sparbanken eller väckes talan mot sparbanken eller uppkommer
eljest behov av likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas.

75 §.

Finnes enligt likvidatorernas slutredovisning överskott, skall hälften av
detta tillfalla sparbankernas säkerhetskassa samt återstoden, på sätt huvudmannen
äga bestämma, användas för allmännyttigt eller välgörande ändainål,
som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses genom
skattebidrag. Huvudmännens beslut härom skall underställas länsstyrelsen,
som har att tillse, såväl att angiven del av överskottet utbetalas till säkerhetskassan
som att återstoden användes i enlighet med det därom träffade
beslutet.

Har sparbanken med annan sparbank slutit avtal enligt 79 §, skall
överskottet utan hinder av vad i första stycket stadgas gå till den sparbank
som övertagit rörelsen.

76 §.

Under konkurs företrädes sparbanken såsom konkursgäldenär av styrelsen
eller, där vid konkursens början likvidatorer voro utsedda, av dessa;
dock må under konkursen i behörig ordning kunna utses nya styrelseledamöter
eller nya likvidatorer.

Bevis om tillskott till garantifond eller till grundfond, som skall återbäras,
medför rätt till utdelning först efter övriga fordringar i konkursen,
däri inbegripet fordringar på grund av sparbankens förlagsupplåning. Be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

träffande den inbördes förmånsställningen mellan dessa fondmedel skall
gälla vad som stadgas i 69 § tredje stycket.

Där efter avslutande av sparbanks konkurs ej finnes överskott, anses
sparbanken upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott skall likvidation verkställas, och gälla i avseende därå
bestämmelserna i 64—66, 68—73 och 75 §§; om sparbanken trätt i likvidation,
innan dess egendom avträddes till konkurs, gäller även vad som är
stadgat i 74 §.

77 §.

Huvudmännen äga besluta, att talan skall anställas mot likvidator eller
mot likvidationsrevisor.

Talan mot likvidator må ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades å sammanträde med
huvudmännen. Har likvidator entledigats eller eljest avgått eller avlidit
före likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av talan
räknas från det sammanträde, varå framlagts förvaltnings- och revisionsberättelser
avseende det räkenskapsår, då avgången eller frånfället inträffade.
Vad i 58 § tredje stycket och 60 § är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å talan mot likvidator.

Talan mot likvidationsrevisor må ej väckas senare än två år från det
slutredovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å sammanträde
med huvudmännen eller, där fråga är om talan på grund av
bristande kontroll över likvidator, som entledigats eller eljest avgått eller
avlidit före likvidationens avslutande, eller om talan mot likvidationsrevisor,
som sålunda avgått eller avlidit, från det sammanträde, varå framlagts
förvaltnings- och revisionsberättelser avseende det räkenskapsår, då
avgången eller frånfället inträffade. Vad i 59 § andra stycket och 60 § är
stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om talan mot likvidationsrevisor.

Om fusion m. m.

78 §.

Fusion av sparbank med annan sparbank må äga rum i den ordning här
nedan i 1—3 mom. sägs.

1 mom. Avtal om att en sparbanks alla tillgångar och skulder skola
genom fusion övertagas av en annan sparbank må träffas mellan sparbankerna,
såframt av styrelsen i den överlåtande sparbanken framlagt förslag
till sådant fusionsavtal godkänts av huvudmännen i denna sparbank efter
vad i 2 mom. sägs. Fusionsavtalet må ej verkställas utan tillstånd av länsstyrelse
enligt vad därom stadgas i 3 mom.

2 mom. Sådant beslut om godkännande av förslag till fusionsavtal, som
avses i 1 inom., är ej giltigt, med mindre samtliga huvudmän förenat sig
därom eller beslutet fattats å två på varandra följande sammanträden och å
det sammanträde, som sist hållits, biträtts av minst två tredjedelar av de vid
sammanträdet närvarande huvudmännen.

År för beslutets giltighet något ytterligare villkor bestämt i reglementet,
skall ock det lända till efterrättelse.

Har beslutet ej anmälts för registrering inom tid, som finnes föreskriven,
är frågan om fusion förfallen.

3 mom. Senast fyra månader efter det registrering skett av sådant beslut
om godkännande av förslag till fusionsavtal, som avses i 1 och 2 inom., skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

såväl den övertagande som den överlåtande sparbankens styrelse göra ansökan
om tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket den överlåtande
sparbankens styrelse har sitt säte, att bringa fusionsavtalet till verkställighet.
Vid ansökningen skall fogas bevis, att beslutet blivit registrerat.

Länsstyrelsens tillståndsprövning skall grundas å ett bedömande av huruvida
fusionen dels kan anses vara förenlig med deras intressen, som äro
insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda sparbankerna,
dels framstår som ändamålsenlig ur allmän synpunkt. Beslut må ej
meddelas utan att yttrande i ärendet avgivits av sparbanksinspektionen
samt, där den övertagande sparbankens styrelse har sitt säte i annat län,
av länsstyrelsen i det länet.

När lagakraftvunnet beslut om tillstånd till fusion registrerats, skall den
överlåtande sparbanken anses upplöst samt dess tillgångar och skulder hava
övergått till den övertagande sparbanken.

79 §.

Avtal, som icke avser fusion men varigenom sparbank förbinder sig att,
i samband med likvidation, å annan sparbank eller å penninginrättning,
som ej är sparbank, överlåta sin rörelse, må ej träffas, med mindre samtliga
huvudmän i den överlåtande sparbanken förenat sig om beslut, att
sparbanken skall biträda avtalet, eller beslutet fattats å två på varandra
följande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde, som
sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa tillika
utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för giltighet av
huvudmännens beslut ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock
det lända till efterrättelse.

Avtalet må, där det icke avser sparbanks överlåtande å bankaktiebolag,
ej verkställas utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket den överlåtande
sparbankens styrelse har sitt säte. Beslut i tillståndsärendet må ej
meddelas utan att yttrande avgivits av sparbanksinspektionen samt, där
överlåtelsen sker till sparbank, vars styrelse har sitt säte i annat län, av
länsstyrelsen i det länet.

Om tillsyn

80 §.

Tillsynen å sparbank skall på sätt nedan stadgas utövas av länsstyrelsen
i det län, inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte, samt av en för hela
riket gemensam sparbanksinspektion.

81 §.

Länsstyrelsen tillkommer:

att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid
med lag eller författning eller med reglementet eller eljest finnes medföra
våda för sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut som nyss sagts gått i verkställighet, förelägga huvudmän
eller styrelse att, där så kan ske, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad som åligger
dem enligt lag eller författning eller enligt reglementet;

att, där sparbanken i fall, som avses i 92 § första stycket, tillskyndats
skada, föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige, såframt
ej vad i 58, 59 och 77 §§ stadgas utgör hinder för sådan talan;

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

att, om det med hänsyn till utomordentliga omständigheter icke är lämpligt
att sparbanks värdehandlingar förvaras på sätt reglementet angiver,
på framställning av sparbanken och, där det kan ske, efter hörande av sparbanksinspektionen,
meddela sparbanken tillstånd tills vidare att förvara
handlingarna på annat betryggande sätt som länsstyrelsen föreskriver; samt

att för varje sparbank inom länet förordna en revisor att med övriga revisorer
deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sparbankens räkenskaper/
därvid länsstyrelsen har att, till ledning för sitt val, från den
handelskammare inom vars område sparbankens huvudkontor är beläget
begära förslag å tre för revisorsuppdraget skickade personer.

Länsstyrelsen äger när som helst återkalla förordnande för revisor, som
här avses, och i stället utse ny revisor.

Länsstyrelsen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud
enligt denna lag.

Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet av vinstoch
förlusträkning eller balansräkning icke av länsstyrelsen meddelas i fråga
om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff. I frågor,
som angå sparbanks bokföring, må förbud eller föreläggande icke av länsstyrelsen
meddelas, med mindre sparbanksinspektionen gjort framställning
därom.

Då länsstyrelsen i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande, som
enligt 27 § skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess inlåning, förelägger
sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständigheter
föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort,
icke sättas längre än två månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas
till mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit att ställa sig föreläggande, som sist sagts,
till efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från denna lag eller
med stöd därav meddelade bestämmelser eller reglementet och rättas ej avvikelsen
inom förelagd tid, äger länsstyrelsen förordna, att sparbanken genast
skall träda i likvidation.

82 §.

1 mom. Träder sparbank i likvidation, äger länsstyrelsen förordna ombud,
som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att yttra
sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera
sparbankens kassa och övriga tillgångar samt granska sparbankens böcker,
räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet begärd upplysning
angående förvaltningen ej förvägras av likvidatorerna.

Länsstyrelsen äger under sparbanks likvidation i avseende å likvidatorer
och huvudmän enahanda befogenhet som, innan sparbanken trätt i likvidation,
tillkommer länsstyrelsen enligt denna lag beträffande styrelse och
huvudmän.

Länsstyrelsen må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor
att med övriga likvidationsrevisorer deltaga i granskningen av likvidatorernas
förvaltning och sparbankens räkenskaper. Länsstyrelsen äger när som
helst återkalla förordnande, som här avses, och i stället utse ny likvidationsrevisor.

2 mom. Har sparbanks egendom avträtts till konkurs, förordnar länsstyrelsen
ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets
förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt stadgas i
konkurslagen.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.
Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan som säas i
SO § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat
beträffande arvode till konkursförvaltare.

83 §.

Sparbanksinspektionen åligger:

att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet
tillhandagå med råd och upplysningar;

att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet i den mån så
erfordras för kännedom om de förhållanden, som kunna inverka på sparbanks
säkerhet eller eljest äro av betydelse för en sund utveckling av sparbanksverksamheten; att

därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i överensstämmelse
med lag eller författning eller med reglementet eller de föreskrifter,
som med stöd av stadgande i lag eller författning eller i reglementet
meddelats av huvudmännen eller styrelsen, eller eljest bedrives på
sätt, som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar hos
sparbankens styrelse eller de framställningar hos länsstyrelsen, till vilka
inspektionen kan finna sig föranlåten;

att utfärda instruktion för revisor och likvidationsrevisor, som förordnats
av länsstyrelse; samt

att, där inspektionen så finner erforderligt, meddela närmare föreskrifter
om sättet för förande av sparbanks räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar
samt om inventering av dessa.

84 §.

Sparbanks styrelse åligger:

att för sparbanksinspektionen när som helst hålla sparbankens kassa och
Övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga
för granskning;

att å tider, som bestämmas av inspektionen, och enligt av inspektionen
fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter över
sparbankens tillgångar och skulder; och skall i sådan översikt angivas huruvida
anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av någon i översikten
upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att, så snart det kan ske, till inspektionen insända i avskrift styrelsens
förvaltningsberättelse, revisionsberättelsen med tillhörande handlingar ävensom
protokoll över förhandlingarna vid årssammanträdet med huvudmännen; att

dels årligen till länsstyrelsen avgiva statistisk redogörelse angående
sparbanken, dels härutöver, efter Konungens bestämmande, avgiva ytterligare
statistiska uppgifter rörande sparbankens verksamhet och ställning;

att jämväl i övrigt meddela länsstyrelsen och inspektionen alla de upplysningar
rörande sparbanken, som äskas av dem; samt

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förluster
att det i 27 § stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess inlåning
rubbats, ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för
utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar
antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till
inspektionen.

85 §.

Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation
och verksamhet ävensom av kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl

likvidationsrevisor, som förordnas enligt 81 § eller 82 § 1 inom., skall varje
sparbank årligen erlägga bidrag efter visst, för sparbankerna lika förhållande
till sammanlagda beloppet av de utav sparbanken vid utgången av
nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må bidraget till bestridande
av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet
icke överstiga fem tusendels procent och bidraget till bestridande av
kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller likvidationsrevisor icke överstiga
fyra tusendels procent av nämnda belopp.

Om registrering
86 §.

1 mom. Hava vid ansökan om registrering av sparbank eller i fråga om
upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke iakttagits
de föreskrifter, som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller möter eljest
hinder mot registrering av sparbanken på grund av föreskrifterna i denna
lag eller annan lag eller författning, skall registrering vägras.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande
av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter,
som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller prövas beslut, som
anmäles för registrering, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej
stå i överensstämmelse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida
mot lag eller författning eller mot reglementet eller vara till sin avfattning
i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registrering
vägras. Är annan grund till sådan klandertalan mot beslut av huvudmännen,
vilken avses i 62 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet ej rätteligen
iakttagits i denna lag eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild
röstpluralitet, skall det dock icke utgöra hinder mot registrering, sedan tid
för väckande av klandertalan utgått utan att talan väckts.

3 mom. Har ansökan enligt 78 § om länsstyrelsens tillstånd att bringa
fusionsavtal till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller har
ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslut om tillstånd
icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten
förklara frågan om fusion förfallen.

87 §.

Företer sparbanks registrerade firma likhet med en i sparbanksregister
eller i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregistret
eller bankregistret tidigare införd firma och lider därigenom innehavaren
av sistnämnda firma förfång, äger han hos domstol föra talan om
förbud för sparbanken att efter viss tid använda förstnämnda firma samt
om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i sparbanksregister verkställd inskrivning
länder honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt
om skadestånd föras vid domstol.

88 §.

Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i sparbanksregister
gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt
eller att eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall
på anmälan av part antecknas i registret, att på nämnda grund den tidigare
anteckningen avföres ur registret.

Har, sedan i sparbanksregister gjorts anteckning rörande beslut om av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

trädande av sparbanks egendom till konkurs, överrätt förklarat, att beslutet
ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning
enligt vad som stadgas i första stycket.

89 §.

Vad i sparbanksregister införes, med undantag av meddelande om konkurs,
skall genom registreringsmyndighetens försorg ofördröj ligen kungöras
såväl i allmänna tidningarna som ock i tidning, som är allmänt spridd
inom den berörda sparbankens verksamhetsområde. Där i annat fall än
som avses i 88 § andra stycket antecknas i registret, att tidigare anteckning
avföres ur detsamma, skall kungörelse därom ske efter vad nyss sagts.

Det som i enlighet med denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser
blivit infört eller antecknat i sparbanksregister och kungjort i ortstidning
skall anses hava kommit till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna
framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort
bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot
annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till
sparbanksregistren, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länsstyrelse
eller överexekutor företräda sparbanken vad samlingen, i den mån den
kommit myndigheten till handa, innehåller, äga vitsord för myndigheten,,
där ej annat förhållande visas vara för handen.

90 §.

Registreringsmyndighet, som avses i denna lag, är länsstyrelsen i det län,
inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte.

Om klagan över tillsynsmyndighets och registreringsmyndighets beslut

91 §■

över andra beslut av länsstyrelse än de i andra och tredje styckena avsedda
samt över sparbanksinspektionens beslut må klagan föras hos Konungen
inom den tid, som är stadgad för överklagande av förvaltande myndighets
beslut; dock går beslut, som meddelas av länsstyrelse, i verkställighet
utan hinder av klagan, där icke Konungen förordnar annorlunda.

Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighets beslut, varigenom
registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra
besvär däröver hos Konungen.

över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 § 3 mom., må jämväl
besvär anföras i den ordning, varom stadgas i andra stycket.

Om skadestånd

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, ledamot av delegation enligt 39 §, revisor,
likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 mom., vid
fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat
sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för
skadan.

Har huvudman eller annan, som avses i första stycket, genom överträdelse
av denna lag eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser
eller reglementet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man
skada, är han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

93 §.

Har ersättningsskyldighet uppkommit enligt 92 § men föreligger allenast
ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där det prövas skäligt med
hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt.

Nedsättning efter vad nu är sagt må icke äga rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade brottslig handling.

94 §.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad som stadgas i 92 och
93 §§, skola de svara för ersättningen en för alla och alla för en, den vars
ersättningsskyldighet nedsatts enligt 93 § dock allenast med det nedsatta
beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty
med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av
dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Straffbestämmelser

95 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes:

1. stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig
eller vilseledande uppgift i teckningslista eller i ansökan om stadfästelse
av reglementet eller i handling, som enligt 6 § andra stycket skall fogas vid
ansökningen;

2. styrelseledamot eller annan, som i anmälan för eller ansökan om registrering
eller i försäkran eller annan handling, som fogas därvid, uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som
framlägges å sammanträde med huvudmännen, eller i påskrift å sådan
handling eller i handling eller meddelande, som kungöres eller sändes till
huvudman;

4. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning
eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 § eller
84 § sjätte punkten, uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna i 48, 49
eller 50 §;

5. styrelseledamot eller annan som uppsåtligen eller av vårdslöshet till
länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift angående omständighet, varom det ålegat honom att lämna
upplysning;

6. likvidator, som vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, uppsåtligen
förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

7. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller annan
handling, som framlägges å sammanträde med huvudmännen, eller i
påskrift å sådan handling uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar
oriktig eller vilseledande uppgift rörande sparbankens angelägenheter eller
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande
förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger;

8. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare
som, oaktat han insett eller bort inse, att skada kunnat följa därav,
yppar något av vad som kommer till hans kännedom vid verkställd granskning,
utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

96 §.

Med dagsböter straffes:

1. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning
eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 § eller
84 § sjätte punkten, av vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna i
48, 49 eller 50 §;

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, av vårdslöshet
förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 95 § 7 sägs
vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 55, 67, 72 eller 73 §,
väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2, 34 eller 35 §.

Särskilda bestämmelser

97 §.

Sparbank må icke överföra medel till annan pensionsstiftelse än sådan,
som bildats uteslutande för pensionering av personal, som är eller varit anställd
i sparbankens tjänst, eller efterlevande till sådan personal, överföring
må icke ske med mindre dels överföringen erfordras för att uppbringa stiftelsens
förmögenhet till belopp, som motsvarar kapitalvärdet vid överföringstillfället
av intjänade pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga
tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom sparbanken tillämpad
sedvänja högst skola utgå, dels ock överskott vid upplösning av stiftelsen
skall i enlighet med stiftelsens stadgar användas främst till betalning av pensionspremier
för anställda hos sparbanken och i övrigt för allmännyttigt
eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning skall
tillgodoses genom skattebidrag.

Beträffande stiftelse, vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel,
som tillskjutits av sparbank, skall sparbanksinspektionen tillse, att stiftelsens
tillgångar äro placerade på sätt som med beaktande av stiftelsens ändamål
och med hänsyn jämväl till vad i denna lag är föreskrivet beträffande
placering av sparbanks medel bereder skälig säkerhet. Har så ej skett, må
den länsstyrelse, vilken utövar tillsynen över den sparbank, som lämnat
tillskott till stiftelsen, efter anmälan från sparbanksinspektionen förelägga
stiftelsen att vidtaga rättelse. Det åligger dem som företräda stiftelsen att,
närhelst inspektionen begär det, hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar
samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning
ävensom lämna inspektionen alla de upplysningar rörande stiftelsen, som
äskas av inspektionen. Vad som stadgas i detta stycke skall ej gälla stiftelse,
_ vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel, som sparbank tillskjutit
med stöd av 17 § andra stycket.

98 §.

Enskildas förhållanden till sparbank må ej yppas i oträngt mål.

99 §.

Närmare bestämmelser rörande sparbanksregister, om avgifterna för registrering
och kungörande samt om sparbanksinspektionens organisation
och verksamhet, så ock de föreskrifter, som i övrigt utöver vad denna lag innehåller
finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

Förslag

till

lag angående införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om sparbanker skall jämte vad här nedan stadgas
träda i kraft den 1 januari 1956.

2 §•

Genom nya lagen upphävas, med de begränsningar nedan stadgas, lagen
den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker tillika med de stadganden, vilka
innefatta ändring i eller tillägg till nämnda lag, så ock lagen den 30 april
1942 (nr 226) angående rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om förvaring av sparbanks värdehandlingar.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

Utan hinder av vad i 29 § femte stycket nya lagen stadgas beträffande
säkerhet för lån, vilket är ställt på längre återbetalningstid än sex månader
och beträffande vilket sparbanken icke förbehållit sig rätt att uppsäga lånet
till återbetalning inom sagda tid, må sparbank jämväl i fortsättningen såsom
säkerhet för dylikt lån godtaga inteckning i sådan tomträtt till inom
sparbankens verksamhetsområde belägen fastighet med byggnad avsedd
huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, beträffande vilken
4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse före den
1 januari 1954 äger tillämpning; dock att avtal, varigenom tomträtten upplåtits,
skall hava upprättats i enlighet med av sparbanksinspektionen godkänt
formulär eller eljest hava blivit godtaget av inspektionen samt att återbetalningstiden
för lånet icke skall utgå senare än fem år före tomträttsavtalets
upphörande.

5 §.

Beträffande medel, som för gift kvinnas räkning innestå i sparbank, skall
bestämmelsen i 26 § lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker i sagda
lagrums ursprungliga lydelse fortfarande äga tillämpning, om äldre giftermålsbalken
är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

6 §.

I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 januari
1956, skola följande bestämmelser lända till efterrättelse:

1. Sparbank, som vill fortsätta verksamheten, är pliktig att före den
1 januari 1958 söka registrering; och skall sparbanken dessförinnan hava
vidtagit sådana ändringar i sitt reglemente, att det bringats i överensstämmelse
med föreskrifterna i nya lagen och de bestämmelser, som utfärdats
med stöd av denna, samt hava förskaffat sig vederbörlig stadfästelse å reglementsändringarna.

it Dihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. .Yr löl

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Har ej sparbank före dag, som ovan angivits, sökt registrering och har ej
Konungen medgivit anstånd med ansökningen, har den länsstyrelse, som
utövar tillsynen över sparbanken, att förordna om att sparbanken genast
skall träda i likvidation.

2. Till dess registrering skett, skall äldre lag äga tillämpning å sparbanken
utom såvitt angår inlåningsrättens omfattning, i vilket hänseende nya
lagens regler skola gälla. Likaså skola nya lagens regier tillämpas beträffande
registreringen samt i fråga om förfarandet vid den reglementsändring,
som skall föregå registreringen.

3. Utan hinder av vad i 5 § andra stycket nya lagen sägs må såsom sparbanks
firma registreras den benämning, varunder sparbanken utövar sin
verksamhet, och må, där sparbank fått såsom firma inregistrerad benämning,
som nu sagts, mot sparbanken ej föras talan jämlikt 87 § första stycket
nya lagen.

4. Sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder av att sparbanken
saknar grundfond eller att dess grundfond uppgår till lägre belopp än i 8 §
nya lagen sägs.

Nya lagens regler om garantifond skola gälla beträffande säkerhetsfond.

5. Då nya lagen vunnit tillämpning å sparbank genom att registrering
skett, skola så många huvudmän avgå, att antalet kvarstående motsvarar
hälften av antalet huvudmän enligt det nya reglementet. Återstoden av antalet
huvudmän enligt det nya reglementet utses så snart kan ske genom val,
som jämlikt 13 § nya lagen förrättas av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige
eller landsting. De avgående huvudmännen, vilka skola kvarstå till
dess nyss angivet val ägt rum, uttagas genom lottning, dock att i första hand
skola uttagas de som tillsatts av kommunalstämma, kommunalfullmäktige,
stadsfullmäktige, landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap. Kvarstående
enligt äldre lag utsedda huvudmän skola allt efter som mandattiderna
utlöpa ersättas genom val, som jämlikt förenämnda lagrum i nya
lagen förrättas av sparbankens huvudmän.

Vid första huvudmannaval, sedan nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken,
skola i den mån så erfordras för att åstadkomma successiva nyval
mandattiderna sättas kortare än fyra år.

De huvudmän, som äro valda, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken,
må, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för valbarhet, utöva
sitt uppdrag intill dess att de ersättas genom nyval.

6. Genom vad i nya lagen stadgas sker ej inskränkning i den rätt att
återbekomma tillskjuten fond eller att njuta ränta därå, som enligt sparbankens
reglemente eller eljest gjort förbehåll före lagens ikraftträdande
tillagts stiftare eller annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som
sedan den 1 januari 1941 innestå å räkning hos sparbank utan villkor att de
må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej överförmyndaren
annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 24 § nya lagen
stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken
gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall
ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas å räkningen,
samt ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

8. Har sparbank med stöd av särskilt tillstånd enligt äldre lag mottagit
medel å motboksräkning utöver det i nya reglementet för en och samma
insättares^ tillgodohavande å sparbanksräkning bestämda högsta beloppet
och uppgå dessa medel, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken genom
att registrering skett, sammanlagt till så stort belopp, att de icke rymmas
inom den enligt 25 § första stycket nya lagen tillåtna inlåningen, må

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

medlen utan hinder av sistnämnda lagstadgande innestå hos sparbanken intill
utgången av år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde stycket eller 29 § femte stycket nya
lagen stadgas beträffande säkerhet för lån, må egendom, som innan nya
lagen vunnit tillämpning å sparbanken genom att registrering skett ställts
som säkerhet för lån, alltjämt godtagas som sådan under lånets fortsatta
löptid.

10. De styrelseledamöter och revisorer samt styrelsesuppleanter och revisorssuppleanter,
som äro valda, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken
genom att registrering skett, må utöva sitt uppdrag under den tid,
för vilken de äro valda, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för
valbarhet.

11. Har beslut å sammanträde med huvudmännen fattats innan nya lagen
vunnit tillämpning å sparbanken genom att registrering skett skola, såvida annat
ej följer av punkt 2 här ovan, i fråga om beslutet, om talan därå samt om
beslutets verkställande bestämmelserna i äldre lag äga tillämpning.

12. Hava likvidatorer för sparbank utsetts, innan nya lagen vunnit tillämpning
å sparbanken genom att registrering skett, skall äldre lag gälla i avseende
å likvidationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Förslag

till

lag

angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående
solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs

Härigenom förordnas, att nuvarande 2 och 3 §§ lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs1
skola upphöra att gälla, att nuvarande 4 och 5 §§ samma lag skola
erhålla beteckningarna 2 och 3 §§ samt att 1 § i lagen skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §• 1 §.

Har solidariskt bankbolag eller
bankaktiebolag råkat i konkurstillstånd,
varde det av konkursdomaren
ofördröjligen anmält hos bankinspektionen;
och förordne bankinspektionen
ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare
deltaga i konkursboets
förvaltning med den eller de förvaltare,
som utses på sätt i konkurslagen
stadgas.

Avträdes sparbanks egendom till
konkurs, varde anmälan därom av
konkursdomaren ofördröjligen gjord
hos Konungens befallningshavande,
som förordnar ett allmänt ombud att
deltaga i förvaltningen av konkursboet,
på sätt här ovan sägs.

På den, vilken förordnat sådant allmänt
ombud, ankomme att, når det
prövas skäligt, entlediga ombudet och
i dess ställe annan förordna. Däröver
må klagan ej föras.

Angående allmänt ombud, som förordnas
i bankaktiebolags och i sparbanks
konkurs, stadgas i lagen om
bankrörelse och lagen om sparbanker.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956,
1 Senaste lydelse av lagen se 1921: 231.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Förslag

till

lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6 och 7 §§ lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas
säkerhetskassa1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an -

gives.

(Nuvarande lydelse:)

2§.

Såsom bidrag ---— kalenderår

förvaltade.

Vad nu sagts gälle ej sparbank, vars
fonder, sedan i förekommande fall
därifrån avdragits säkerhetsfond och
under de tio första åren efter sparbankens
bildande jämväl grundfond,
antingen icke uppgå till det i förhållande
till sparbankens inlåning enligt
gällande lag erforderliga beloppet eller
genom bidragets betalning skulle
komma att nedgå under detta belopp.

5 §.

Kassans medel skola insättas hos
riksgäldskontoret eller i riksbanken
eller placeras i sådana obligationer,
som omförmälas i 25 § lagen om sparbanker;
dock må ett belopp ej överstigande
en tiondel av kassans medel
innestå hos inländskt bankbolag eller
sparbank.

6 §•

Kassans styrelse må, efter prövning
i varje särskilt fall och på villkor som
styrelsen äger bestämma, med anlitande
av kassans medel lämna dels bistånd
åt sparbank, vars fonder i följd

1 Senaste lydelse av 6 § se 1940:129.

(Föreslagen lydelse:)

2§.

Såsom bidrag----kalenderår

förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla sparbank,
vars fondmedel, sedan i förekommande
fall därifrån avdragits garantifond
och i fondmedlen ingående
förlagskapital samt under de tio första
åren efter sparbankens bildande
jämväl grundfond, antingen äro eller
genom bidragets erlåggande skulle
bliva otillräckliga för iakttagandet av
det förhållande, som jämlikt 21 § lagen
om sparbanker skall förefinnas
mellan sparbankens inlåning och dess
fonder.

5 §•

Kassans medel skola, där ej sparbanksinspektionen
efter framställning
från kassans styrelse annat medgiver,
insättas hos riksgäldskontoret
eller i riksbanken eller placeras i fullgoda
inhemska obligationer; dock
må ett belopp ej överstigande en tiondel
av kassans medel innestå hos inländskt
bankaktiebolag eller sparbank.

6 §•

Kassans styrelse må, efter prövning
i varje särskilt fall och på villkor, som
styrelsen äger bestämma, med anlitande
av kassans medel lämna dels bistånd
åt sparbank, vars fondmedel till

Kungl. Maj:ts proposition nr 151
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

av inträffade förluster nedgått under
det i förhållande till sparbankens inlåning
enligt gällande lag erforderliga
beloppet, ävensom åt sparbank, som
eljest på grund av inträffade eller
väntade förluster råkat i eller kan befaras
råka i svårigheter, dels ock, i
den utsträckning så finnes skäligt,
gottgörelse åt insättare i sparbank,
som trätt i likvidation eller försatts i
konkurs.

7 §.

För granskning--- —• av Ko nungen.

Revisorerna liava---beslutar

Konungen.

Hava revisorerna i sin berättelse
mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåtit
att göra anmärkning mot sådan
uppgift i handling, som av dem granskats,
eller vid fullgörande av sitt uppdrag
visat vårdslöshet, svare de en för
båda och båda för en för därav uppkommen
skada.

följd av inträffade förluster nedgått
under det i förhållande till sparbankens
inlåning enligt 27 § lagen om
sparbanker erforderliga beloppet,
ävensom åt sparbank, som eljest på
grund av inträffade eller väntade förluster
råkat i eller kan befaras råka i
svårigheter, dels ock, i den utsträckning
så finnes skäligt, gottgörelse åt
insättare i sparbank, som trätt i likvidation
eller försatts i konkurs.

7 §•

För granskning---av Ko nungen.

Revisorerna hava---beslutar

Konungen.

Hava revisorerna vid fullgörandet
av sitt uppdrag uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskyndat kassan skada,
äro de pliktiga att en för båda och
båda för en utgiva ersättning för
skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Vad i denna lag stadgas angående garantifond skall jämväl gälla säkerhetsfond.

Kungi. Maj:ts proposition nr 151

Förslag

till

lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 juli 1887 angaende handelsregister,
firma och prokura1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an -

gives.

(Nuvarande lydelse:)

6 §•

Företer i handelsregistret införd
firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister eller aktiebolagsregistret
tidigare införd firma, och lider
därigenom innehavaren av sistnämnda
firma förfång, äge domstol
på talan av denne förbjuda innehavaren
av förstnämnda firma att efter
viss tid använda firman ävensom
ålägga honom det skadestånd, som
prövas skäligt.

Menar någon —----vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

6 §•

Företer i handelsregistret införd
firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret,
försäkringsregistret, bankregistret
eller sparbanksregister tidigare
införd firma, och lider därigenom
innehavaren av sistnämnda firma
förfång, äge domstol på talan av denne
förbjuda innehavaren av förstnämnda
firma att efter viss tid använda
firman ävensom ålägga honom
det skadestånd, som prövas skäligt.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1911:43 s. 3.

Kungl. Maj ds proposition nr 151

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr 705)

om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 200 § lagen den 14 september 1944 om aktiebolag1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

200 §.

Företer aktiebolags registrerade firma
likhet med en i handelsregister,
föreningsregister eller aktiebolagsregistret
tidigare införd firma, och lider
därigenom innehavaren av sistnämnda
firma förfång, äge han hos domstol
föra talan om förbud för aktiebolaget
att efter viss tid använda
förstnämnda firma samt om skadestånd.
Rätt till sådan talan mot aktiebolag
äge ock annat aktiebolag vars
firma senare registrerats, där tidigare
godkännande av firman då var gällande
enligt 6 §.

Menar någon---vid domstol.

200 §.

Företer aktiebolags registrerade firma
likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret,
filialregistret, försäkringsregistret,
bankregistret eller sparbanksre9\?ter
tidigare införd firma, och lider
därigenom innehavaren av sistnämnda
firma förfång, äge han hos domstol
föra talan om förbud för aktiebolaget
att efter viss tid använda
förstnämnda firma samt om skadestånd.
Rätt till sådan talan mot aktiebolag
äge ock annat aktiebolag
vars firma senare registrerats, där tidigare
godkännande av firman då
var gällande enligt 6 §.

Menar någon----vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Senaste lydelse av 200 § se 1955:00.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 312 § lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

312 §.

Företer försäkringsbolags registrerade
firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret
eller försäkringsregistret tidigare
införd firma, och lider därigenom
innehavaren av sistnämnda firma
förfång, äge han hos domstol föra
talan om förbud för bolaget att efter
viss tid använda förstnämnda firma
samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

312 §.

Företer försäkringsbolags registrerade
firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret,
bankregistret, sparbanksregister
eller försäkringsregistret tidigare
införd firma, och lider därigenom
innehavaren av sistnämnda firma
förfång, äge han hos domstol föra
talan om förbud för bolaget att efter
viss tid använda förstnämnda firma
samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Kimgl. Maj:ts proposition nr i51

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 102 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

102 §.

Företer förenings registrerade firma
likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret,
försäkringsregistret, sjukkasseregister,
understödsföreningsregister
eller sambruksföreningsregistret tidigare
införd firma och lider därigenom
innehavaren av sistnämnda firma förfång,
äge han hos domstol föra talan
om förbud för föreningen att efter
viss tid använda förstnämnda firma
samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

102 §.

Företer förenings registrerade firma
likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret,
filialregistret, försäkringsregistret,
sjukkasseregister, understödsföreningsregister,
sambruksföreningsregistret,
bankregistret eller sparbanksregister
tidigare införd firma, och lider
därigenom innehavaren av sistnämnda
firma förfång, äge han hos
domstol föra talan om förbud för
föreningen att efter viss tid använda
förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Senaste lydelse av 102 § se 1955: 00.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari
1955.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstiftning
om sparbanker samt anför därvid följande.

I. Inledning

Sparbankernas verksamhet regleras för närvarande av lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker — i det följande betecknad SpL. Beträffande
omfattningen av sparbankernas rätt till inlåning kompletteras SpL:s bestämmelser
sedan år 1947 av provisoriska föreskrifter i ämnet. Till SpL
ansluter sig viss annan lagstiftning, främst lagen den 15 juni 1934 (nr
300) om sparbankernas säkerhetskassa.

Frågan om en generell översyn av sparbankslagstiftningen vann aktualitet
i mitten av 1940-talet. Med anledning av två vid 1945 års riksdag
väckta motioner hemställde sålunda bankoutskottet, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en allmän revision av SpL, därvid
bl. a. frågan om ändrade grunder för utseende av huvudmän i sparbank
borde upptas (uti. nr 17/1945.) Utskottets hemställan bifölls av riksdagen
(rskr. 123/1945). I anförande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1948
uttalade därefter dåvarande chefen för finansdepartementet, att med hänsyn
såväl till riksdagens önskemål som till framställningar, vilka från andra håll
gjorts om olika ändringar i SpL, en allsidig och förutsättningslös utredning
borde verkställas rörande sparbankernas organisation och verksamhet.
Bland de spörsmål, som därvid borde beaktas, nämnde departementschefen
särskilt frågorna om huvudmännens tillsättande, filialverksamheten
inom sparbanks väsende t och sparbankernas rätt till checkräkning. Sedan
Kungl. Maj :t i anledning härav bemyndigat departementschefen att tillkalla
högst sju sakkunniga med uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning,
utsågs sådana den 14 september 1948. Den sålunda tillsatta kom -

Kungi. Maj:ts proposition nr 151

mitten, som antog benämningen 19i8 års sparbankssakkunniga, bestod i
sin slutliga sammansättning av borgmästaren G. H. F. Strandell, tillika
ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare redaktören A. G. B.
Andersson, förutvarande ledamöterna av riksdagens andra kammare redaktören
O. M. I. Forsberg och lantbrukaren J. H. Johnsson, sparbanksinspektören
E. E. Lagerkvist, direktören i svenska sparbanksföreningen O. Sahlin
samt direktören i Kronobergs läns sparbank E. Westborg.

De sakkunniga har till fullgörande av sitt uppdrag den 15 maj 1954 avgivit
betänkande (SOU 1954: 10) med förslag till

1. lag om sparbanker;

2. lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3. lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående
bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4. lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa;

5. lag angående ändrad lydelse av 2 § 14:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

6. lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura;

7. lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944
(nr 705) om aktiebolag;

8. lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr
433) om försäkringsrörelse; samt

9. lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar.

De sakkunnigas lagförslag torde få som bihang fogas vid detta protokoll
(Bihang A).

Yttranden över sakkunnigbetänkandet har efter remiss avgivits av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, sparbanksinspektioncn,
bank- och fondinspektionen, försäkringsinspektionen, statskontoret,
kommerskollegium, som bifogat yttranden från flertalet handelskamrar,
generalpoststyrelsen, patent- och registreringsverket, statens organisationsnämnd,
överstäthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, svenska sparbanksföreningen, som biiogat
yttranden från de lokala sparbanksföreningarna, svenska bankföreningen,
svenska jordbrukskreditkassan, Sparbankernas bankaktiebolag,
sparbankernas säkerhetskassa, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Sveriges allmänna hypoteksbank, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation,
riksförbundet landsbygdens folk, svenska bankmannaförbundet,
Kooperativa förbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska landstingsförbundet samt föreningen auktoriserade
revisorer. Dessutom må nämnas att yttranden från några sparbanker
funnits fogade såsom bilagor till vissa länsstyrelsers remissvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga har ägnat speciell
uppmärksamhet dels åt de i direktiven för utredningsarbetet särskilt
angivna spörsmålen om huvudmännens tillsättande, filialverksamheten och
sparbanks rätt till checkräkning, dels åt vissa ämnen, som de sakkunniga
ansett sig böra tillmäta likvärdigt avseende, nämligen frågorna om inlåningsrättens
omfattning, skyldigheten att hålla kassareserv samt det allmännas
tillsyn över sparbankerna.

Den gällande ordningen för huvudmännens tillsättande innebär, att minst
en tredjedel av dessa skall väljas av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige
eller vissa andra i SpL nämnda offentligrättsliga organ. Övriga två tredjedelar
av huvudmannakårerna får utses på sätt sparbankens reglemente
bestämmer. I stor utsträckning tillåter reglementsbestämmelserna i hithörande
avseende, att majoriteten av huvudmännen tillsättes genom självkompleltering.
Den reform, de sakkunniga föreslagit, innebär att två tredjedelar
av antalet huvudmän skall väljas av insättarna och en tredjedel av borgerlig
primärkommun (-er) eller landsting. Vid insättarvalen skall insättarna
företrädas av en valkorporation, som utses bland insättarna genom ett lottningsförfarande.
Behörig att ingå i valkorporationen är fysisk person, som
är myndig och som vid slutet av kalenderåret närmast före huvudmannavalet
haft ett tillgodohavande i sparbanken av minst 100 kronor. Såväl insättarvalen
som kommun- och landstingsval av huvudmän skall förrättas enligt
proportionell metod.

För närvarande finnes två typer av sparbanksfilialer, nämligen avdelningskontor
och s. k. sparbankskominitté. Inrättandet av avdelningskontor
på annan ort än där sparbankens styrelse har sitt säte kräver myndighets
tillstånd. I övrigt råder praktiskt taget full frihet att öppna filial. Också
enligt sakkunnigförslaget skall två slag av filialer finnas, benämnda avdelningskontor
respektive sparställe. Medan en klargörande definition på åtskillnaden
mellan de nuvarande avdelningskontoren och sparbankskommittéerna
saknas, har de sakkunniga velat åstadkomma en markerad gränsdragning
mellan de båda nya filialtyperna. Avdelningskontoren skall enligt
förslaget äga bedriva fullständig sparbanksrörelse. För sparställena är däremot
utmärkande bl. a. att de icke får bevilja eller utbetala lån. Avdelningskontor
skall få inrättas endast efter myndighets tillstånd. Bildandet av sparställe
återigen skall i princip få ske fritt. In- och utlåningsrörelse genom
ombud föreslås bli förbjuden. Vissa undantag uppställes dock. Främst må
nämnas att förbudet icke skall beröra sparverksamheten i skolor och sparklubbar.

önskemålet, att sparbankerna skall få motta insättningar på checkräkning,
har de sakkunniga velat tillgodose genom en regel, enligt vilken vid
sidan av rätten till inlåning å motboksräkning — i sakkunnigförslaget betecknad
sparbanksräkning — skall finnas en s. k. fri sektor. Inom denna
skäll sparbankerna själva få bestämma inlåningsformerna och de närmare
inlåningsvillkoren. Den fria sektorn skall alltså kunna utnyttjas för mottagande
av insättningar å checkräkning men också för annan inlåning, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

icke uppfyller villkoren för att kunna placeras å sparbanksräkning. Exempelvis
skall sektorn inrymma insättningar å sparbanksräkning, vilka överskridit
det i sparbankens reglemente fastställda högsta beloppet för en och
samma insättares tillgodohavande å sådan räkning. Storleken av den fria
sektorn har ställts i relation till inlåningen å sparbanksräkningen. Närmare
bestämt innebär sakkunnigförslaget i detta hänseende, att sektorn får
inrymma en inlåning, som motsvarar 15 procent av inlåningen å sparbanksräkningen.
— Att checkräkning skulle få användas även som en utlåningsform
har de sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka.

De sakkunniga har ansett, att SpL:s principer för regleringen av inlåningsrättens
omfattning även i fortsättningen bör prägla stadgandena i detta
ämne. SpL:s system med dubbla spärrar för inlåningen i relation till sparbanks
fonder har sålunda bibehållits. Själva relationstalen är emellertid i
sakkunnigförslaget desamma som i den provisoriska lagstiftning, vilken
för närvarande kompletterar SpL:s regler i ämnef. Redan till följd härav
bereder sakkunnigförslagets bestämmelser ett större inlåningsutrymme än
SpL:s. En viss utvidgning av inlåningsrätten föranledes härjämte av de
sakkunnigas förslag, att kretsen av de placeringar, vilka helt eller delvis får
utgöra underlag för inlåning, skall bli mera vidsträckt än enligt SpL.

I fråga om sparbanks skyldighet att hålla kassareserv innebär både SpL:s
och sakkunnigförslagets regler, att viss betalningsberedskap skall finnas beträffande
samtliga sparbankens förbindelser. Den föreslagna möjligheten
för sparbank att inom en fri sektor motta inlåning å checkräkning eller å
kortfristig uppsägningsräkning har av de sakkunniga ansetts motivera, att
betalningsberedskapen bör påverkas av om inlåningen är av avistanatur
eller därmed jämförlig beskaffenhet. Sakkunnigförslagets kassareservregler
har med hänsyn härtill differentierats. För avistaförbindelserna skall gälla
ett kassareservkrav på 20 procent, medan övriga förbindelser skall motsvaras
av en åttaprocentig kassareserv.

Beträffande den offentliga tillsynen över sparbankerna förordar de sakkunniga
avsevärda förändringar i organisatoriskt avseende. Tillsynen är
enligt SpL uppdelad mellan ett centralt tillsynsorgan, sparbanksinspeklionen,
samt lokala organ, dvs. länsstyrelserna och av dem utsedda allmänna
ombud. De sakkunniga har intagit den ståndpunkten, att länsstyrelsernas
befattning med tillsynen bör upphöra och att den centrala tillsynsverksamheten
bör utövas av en myndighet, vari sparbanksinspektionen samt bankoch
fondinspektionen skall uppgå. Allmänna ombudsinstitutionen föreslås
bli avskaffad. I dess ställe skall träda av tillsynsmyndigheten utsedda revisorer
att fungera vid sidan av övriga revisorer.

Även utanför de områden, som nu berörts, innefattar sakkunnigförslaget
åtskilliga nyheter. De viktigaste av dessa skall här omnämnas.

De sakkunniga föreslår att sparbanks firma skall registreras. Registreringen
skall ske länsvis och verkställas av länsstyrelserna.

Gällande rätt medger sparbank att bilda s. k. säkerhetsfond, där det finnes
påkallat för upprätthållande av sparbanks verksamhet. Enligt sakkun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

nigförslaget må sparbank i samma syfte jämväl uppta förlagslån. Säkerhetsfonden
har fått den nya beteckningen garantifond.

Insättningsmaximum för sparbanksräkningen har satts till 75 000 kronor.

Sparbanks befogenhet att bevilja lån utan särskild säkerhet, s. k. blancokrediter,
har utvidgats. Enligt SpL må blancokrediter lämnas endast till
staten, kommun eller dylik samfällighet eller till annan sparbank. Sakkunnigförslaget
stadgar, att sparbank därutöver får bevilja blancokrediter till
belopp i varje särskilt fall av högst 3 000 kronor och sammanlagt motsvarande
högst en femtedel av sparbankens fonder.

Där sparbanks reglemente så medger, skall sparbankens styrelse enligt
sakkunnigförslaget kunna uppdra åt en delegation, utsedd bland styrelseledamöterna,
ledamöterna av styrelse för avdelningskontor eller tjänstemännen
i sparbanken, att avgöra sådana ärenden, som eljest ankommer på styrelsens
egen prövning. Delegationens uppdrag får emellertid bara avse kreditgivningen.

Sakkunnigförslagets bestämmelser om likvidation är betydligt mera ingående
än SpL:s. Här som i flera andra avseenden har lagen den 14 september
1944 om aktiebolag (nr 705) delvis tjänat som förebild.

De sakkunniga har vidare i sitt lagförslag upptagit bestämmelser om sammanslagning
mellan sparbanker utan anlitande av likvidationsinstitutet,
s. k. fusion. Fusionsreglerna, som ansetts vara ett smidigare instrument för
sammanslagningar än vad som står till buds enligt gällande rätt, har föreslagits
mot bakgrunden av att sammanslagningar i rationaliseringssyfte för
närvarande vore direkt önskvärda såvitt gällde vissa distrikt med större antal
sparbanker.

Slutligen må nämnas att sakkunnigförslaget lämnar särskilda regler angående
sparbanks rätt att överföra medel till pensionsstiftelse.

Uttalanden av allmän innebörd i remissyttrandena. I remissyttrandena är
det framför allt de omnämnda förgrundsfrågorna rörande huvudmannaval,
filialbildning, checkräkning, inlåningsrätt, kassareservskyldighet och tillsyn
som blivit närmare behandlade. Vad remissinstanserna anfört i dessa ämnen
och beträffande andra särskilda spörsmål kommer att återges i respektive
sammanhang.

Ett flertal yttranden innehåller emellertid också uttalanden, som ej har
direkt anknytning till de speciella frågeställningarna. Sålunda må till en
början nämnas att vissa remissinstanser verkställt en allmän s u m in ering
av synpunkterna på sakkunnigförslaget. I intet fall
förekommer därvid något generellt avstyrkande av att detta lägges till grund
för lagstiftning. Att förslaget är väl ägnat härför uttalas uttryckligen av
sparbanksinspektionen samt länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands
län. Andra remissorgan säger sig tillstyrka förslaget eller lämna detta utan
erinran med undantag för avsnitt, i vilka de anmält särskild kritik. Till denna
kategori hör kommerskollegium, kooperativa förbundet samt länsstyrelserna
i Örebro och Kopparbergs län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

En delvis uppskattande, delvis kritisk hållning har intagits också av
svenska sparbanksföreningen, som medger, att förslaget på åtskilliga punkter
gjorde uppmjukningar, som vore att hälsa med tillfredsställelse. I andra
hänseenden hade dock förslaget enligt föreningens mening utformats så,
att det skapade besvikelse. Föreningen anför härom hl. a.:

I betänkandet göras i olika sammanhang, om ock mera i förbigående,
uttalanden om sparbankernas »samhällsnyttiga funktioner» och om det angelägna
i att befordra sparandet. Läsaren kan dock icke undgå att fästa sig
vid att på väsentliga punkter, där, med ett helhjärtat beaktande av sparbanksväsendets
betydelse i samhällslivet, ej minst på kreditgivningens område,
frågeställningen rätteligen synes hava bort vara: »Vilken ordning befordrar
bäst sparbankernas samhällsnyttiga verksamhet?» uppmärksamheten
i stället inriktats främst pa att undersöka, huruvida icke i något
avseende någon risk kunde anses förknippad med en eftergift i riktning
mot större frihet för sparbankerna. Och på mera än en sådan punkt
synes en hypotetisk fara för missbruk ha tillerkänts avgörande betydelse
för slutligt ståndpunkttagande i tecknet av en försiktighet, som i vart fall
knappast kan anses motiverad av erfarenhetspräglade sakskäl. Därtill kommer
så, att i specialmotiveringen på många punkter gjorts reservationer
och förbehåll med avseende å den framtida tillämpningen av föreslagna lagstadganden,
vilka äro ägnade att, om de skulle lända till efterrättelse, ytterligare
inskränka värdet av vad som föreslagits.

Sparbankernas bankaktiebolag ansluter sig till sparbanksföreningens uttalanden.
I

I ett par remissvar diskuteras intresset av en samordning mellan de
pågående lagrevisionerna på kreditväsendets område.
Så erinrar fullmäktige i riksgäldskontoret om att 1949 års banklagssakkunniga
redan avgivit förslag till ny banklag och att 1950 års jordbrukskasseutredning
snart torde komma att redovisa förslag till ny lagstiftning beträffande
jordbrukets kreditkassor samt att sålunda inom kort skulle föreligga
tre skilda, av olika sakkunniga utarbetade författningsförslag, vilka
bl. a. innehölle frågor av gemensam betydelse för nu ifrågavarande kreditinrättningar.
Enligt fullmäktiges mening hade det varit önskvärt, om alla
tre författningsförslagen förelegat till samtidigt bedömande för de instanser,
som hade att yttra sig över desamma.

Bank- och fondinspektionen framhåller däremot att, även om hela komplexet
av lagförslag angående affärsbanker, sparbanker och jordbrukets
kreditkassor på en gång förelåge till bedömande, det kunde vara tveksamt,
om en fullständig komparativ prövning av förslagen skulle vara givande,
eftersom utredningsorganen i dessa lagstiftningsarbeten utfört sitt arbete
på delvis olika tider och uppenbarligen angripit de centrala problemen mera
från respektive kreditorganisationers utgångspunkt än med beaktande av
de mera vida, samhälleliga frågeställningarna, bland vilka främst märktes
problemet, hur arbetsuppgifterna vid kapital samlandet och kreditgivningen
borde fördelas emellan affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor. Bankoch
fondinspektionen fortsätter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Avsaknaden för dagen av en fast programmatisk utgångspunkt behöver
emellertid ej nödvändigtvis utgöra en svaghet. Vill man sålunda acceptera en
förhållandevis fri utveckling av lcreditmarknadsorganisationen —- och för
detta kunna icke blott ideologiska utan även rent praktiska skäl åberopas —
bör man avstå från att linjera upp alltför skarpa gränser mellan de olika
typerna av kreditinrättningar. På den fria konkurrensen får det sedan ankomma
att skapa underlag för nya bedömningar. Vilkendera vägen man än
beträder är det emellertid uppenbart att sunda konkurrensförutsättningar
måste föreligga på det sätt att bl. a. de bankmässiga kraven — solvens och
likviditet — äro väl uppfyllda för alla kreditinrättningar.

En särskild ledamot av inspektionen anser emellertid, närmast med tanke
på inlåningsrätten, att lagförslagen beträffande affärsbanker, sparbanker och
jordbrukskreditkassor bort upptas till samtidig behandling.

Flera remissinstanser har mera direkt berört frågan hur sakkunnigförslaget
förhåller sig till inriktningen av sparbankernas
rörelse. Fullmäktige i riksbanken konstaterar därvid,
att sakkunnigförslaget icke givit sparbanksverksamheten någon ny inriktning,
och sparbanksinspektionen finner, att de sakkunniga i sitt förslag
strikt fasthållit vid sparbankernas huvuduppgift att befordra sparsamhet.
Enligt inspektionen erhölle sparbanksväsendet genom denna uppgift en
särskild karaktär, som icke finge förglömmas vid jämförelser som gjordes
med förhållanden inom andra kreditmarknadsinstitut. Det funnes särskild
anledning att framhäva denna särskilda uppgift för sparbankerna, eftersom
den allmänna debatten i hithörande frågor gärna visade en benägenhet att
bortse från densamma. Det vore inspektionens erfarenhet, att paralleller ofta
droges med verksamhetens reglering inom andra kreditinstitut och att i anslutning
härtill önskemål och yrkanden framställdes om sådana ändrade
bestämmelser för sparbanksverksamheten, som skulle innebära en artfrämmande
förskjutning av dennas inriktning. Mot bakgrunden av dylika tendenser
framstode det såsom en styrka i sparbankssakkunnigas betänkande,
att de sakkunniga slagit vakt om sparbankernas speciella natur och icke
fallit för frestelsen att vid översynen av lagstiftningen föreslå sådana uppmjukningar
av reglerna för verksamheten som skulle innebära en avvikelse
från det ursprungliga och grundläggande syftet med sparbanksväsendet.

Svenska bankföreningen förklarar sig utgå från, att sakkunnigförslaget
icke avsåge att ge sparbankernas verksamhet en förändrad inriktning och
att syftet sålunda icke kunde antas vara att rubba den gränsdragning mellan
de olika kreditinstitutens verksamhetsfält, som hittillsvarande lagstiftning
och därpå grundad långvarig praxis uppdragit. Enligt bankföreningens
uppfattning hade de sakkunniga emellertid vid detaljutformningen icke begränsat
sig till den ram, som den angivna målsättningen innebure. Särskilt
skulle de regler, som gällde den fria sektorn, om de genomfördes, avsevärt
ändra sparbanksväsendets struktur och ställa nya, betydelsefulla krav på
sparbankernas organisation och öka dess kostnader.

Andra remissinstanser åter hävdar, att sakkunnigförslaget innehåller alltför
restriktiva och utvecklingshäinmande föreskrifter. Denna uppfattning

4 lii han q till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. .Yr 151

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

kommer till uttryck i remissvaren från svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas
bankaktiebolag, landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens
folk, kooperativa förbundet och länsstyrelsen i Jönköpings län.

Svenska sparbanksföreningen anför härom:

De sakkunniga fastslå, att sparbankernas huvuduppgift liksom enligt gällande
rätt även i fortsättningen bör vara sparsamhetens befrämjande och att
vägande skäl för en ny inriktning knappast kunna förebringas. Sparbankerna
acceptera denna målsättning och önska självfallet icke bedriva en verksamhet
av samma natur som exempelvis affärsbankerna. Men de förmena,
att sparsamhetens befrämjande kan ske och genom deras försorg måste ske
på mångahanda sätt och särskilt att den uppgift härvidlag, som de sakkunniga
synas vilja huvudsakligen tilldela sparbankerna, nämligen att uppsamla
»egentliga», »genuina» eller »reella» sparmedel — med vilka benämningar
de sakkunniga torde avse att beteckna medel, som med iakttagande
av viss, ej alltför hög övre gräns för insättningsmöjligheterna få innestå
på sparbanksräkning under längre tid •— ingalunda kan anses vara tillfyllest,
speciellt i betraktande av vår tids snabba samhällsutveckling, som oavlåtligt
för och bör föra helt nya slag av sparare och sparande in i sparbankernas
verkningskrets. Sparbankerna vilja med skärpa hävda, att de, ej
minst med hänsyn till allmännyttan, böra äga frihet att — givetvis under
iakttagande av betryggande kontrollföreskrifter — vidare utveckla sin egenart.

Att en av frihet under ansvar präglad ordning fungerar tillfredsställande
ur alla synpunkter, visa också erfarenheter från våra grannländer liksom
från andra länder, där lagstiftningen på området ingalunda innehåller så
ingående regler som i vårt land.

Enligt landsorganisationens uppfattning hade det svenska sparbanksväsendet
genomgått en sådan utveckling och nått sådan mognad, att lagstiftningen
borde med beaktande av insättarnas krav på säkerhet samt av samhällets
intressen av en sund bankverksamhet kunna avstå från utvecklingshämmande
detaljbestämmelser och restriktiva föreskrifter. Sakkunnigförslaget
borde i större utsträckning än som skett ha skapat förutsättningar
för sparbankerna att utvecklas i fri konkurrens med andra kreditinstitut.
Det vore ett föga bärande argument för bibehållande av gällande restriktioner,
att deras slopande skulle innebära, att gränserna mellan olika grupper
av kreditinstitut tenderade att bli oklara. Om utvecklingen gått dithän,
att tidigare, historiskt betingade gränser hölle på att suddas ut, vore
det inte samhällets uppgift att genom lagstiftning konservera en gränsdragning,
som försvårade konkurrensen.

Riksförbundet landsbygdens folk har gjort sig till tolk för liknande synpunkter
och framhållit angelägenheten av att sparbankerna finge möjlighet
att under insättarnas kontroll utvecklas som effektiva och tidsenliga sparoch
kreditinstitut.

Även kooperativa förbundet har uttalat önskemålet, att sparbankerna icke
borde i alltför stor utsträckning bindas av rigorösa lagföreskrifter och har
därvid understrukit angelägenheten av att sparbanksverksamheten skulle
med hänsyn till sin allmännyttiga och sociala inriktning kunna utvecklas
fritt.

Kangl. Maj.ts proposition nr 151

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att med hänsyn till sparbankernas
betydelse det vore ett samhällsintresse, att deras verksamhet underlättades på
alla de sätt som hänsynen till insättarnas säkerhet medgåve. Icke minst viktigt
vore enligt länsstyrelsens uppfattning att de kunde utöva sin verksamhet
under i stort sett samma betingelser som affärsbankerna samt andra
spar- och kreditinstitut. Där hinder med hänsyn till rimliga säkerhetskrav
ej mötte, borde de därför få tillfälle att erbjuda samma tjänster som affärsbanker
och andra kreditinstitut tillhandahölle sina kunder. Det ville synas,
som om åtminstone på vissa punkter sparbankernas legitima behov av
större rörelsefrihet till allmänhetens gagn skulle ha kunnat tillgodoses i
sakkunnigförslaget i betydligt större utsträckning än som skett.

Delvis har den mera allmänt hållna kritiken mot sakkunnigförslaget tagit
sikte på dess i många remissinstansers tycke alltför detaljpräglade
konstruktion. Svenska sparbanksföreningen kommer in på dessa
förhållanden, när föreningen anför:

Orsaken till att sparbankernas förhoppning om starkt gensvar till deras
önskemål om en av den allmänna utvecklingen motiverad förnyelse av sparbankslagstiftningen
sålunda endast i begränsad omfattning gått i uppfyllelse
är kanske i viss mån att tillskriva det kompromissförfarande, som tydligtvis
även vid detta betänkandes utarbetande måst tillämpas för uppnående
av utvärtes enighet i stora drag, men torde också i hög grad vara att hänföra
till den starka bundenhet vid 1923 års lag och i anslutning till denna
utformad och tillämpad inspektionspraxis, som uppenbarligen gjort sig gällande.
Det synes klart, att det numera borde varit möjligt att utan denna
tyngande förebild med friare grepp skapa en lag för sparbankerna, vilken
reglerade de stora dragen och hänvisade de därutöver nödvändiga detalj föreskrifterna
till normalreglemente. Tydligt är ju att en alltför detaljerad lag
kommer att i hög grad utesluta möjligheter till önskvärd anpassning efter
växlande ekonomiska förhållanden och efter förefintliga mycket stora skiljaktigheter
inom sparbanksvärlden.

Också fullmäktige i riksbanken framhåller, att en alltför detaljerad lag
gärna ledde till en i vissa lägen icke lämplig stelhet och hindrade en önskvärd
anpassning till såväl lokala förhållanden som till en av den allmänna
ekonomiska utvecklingen motiverad ändrad inriktning av sparbanksrörelsen.
När nu spörsmålet om en revision av sparbankslagstiftningen aktualiserats,
borde en stor del av de detaljerade lagbestämmelserna utan olägenhet
antingen kunna ha ersatts med mer allmänna bestämmelser eller
helt ha utgått ur lagen och i stället ha intagits i t. ex. ett normalreglemente
för sparbanker. Fullmäktige ville kraftigt understryka önskvärdheten av
en översyn av den föreslagna lagtexten i förenklande syfte.

Meningen att detalj föreskrifter borde utmönstras ur lagförslaget och
överflyttas till ett normalreglemente — eller en sparbanksstadga — framföres
jämväl av fullmäktige i riksgäldskontoret, kommerskollegium, överståthållarämbetet,
svenska jordbrukskreditkassan, svenska bankföreningen,
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län. Härvid har

__utöver de av fullmäktige i riksbanken anförda skälen — jämväl påtalats

att en alltför detaljerad lagstiftning gärna bruste i överskådlighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Av annan mening i fråga om detaljutformningen av lagtexten är spnrbanksinspcktionen.
Inspektionen framhåller, att den huvudsakliga anledningen
till att lagförslaget fått en, jämfört med SpL, starkt ökad omfattning,
är att bestämmelserna i sparbankslagen i viktiga delar anpassats till
den nya associationsrättsliga lagstiftningen. Inspektionen fortsätter:

I övrigt har lagförslaget givits den utformning som ansetts behövlig i
1923 års sparbankslagstiftning, vilken bland annat kännetecknas av att
många bestämmelser, som ansågos vara av grundläggande betydelse för
utmärkande av rörelsens särart, men som tidigare haft sin plats i sparbankernas
reglementen, överfördes till lagtexten. Därmed vanns, att sparbankerna
till karaktär och verksamhetssätt blevo mera enhetligt bestämda
än förut. Denna utveckling av sparbankslagstiftningen skall ses mot bakgrunden
därav, att stadfästelseprövningen av sparbankernas reglementen
var av väsentligen formell art, om man bortser från frågan huruvida sparbanken
över huvud taget kunde anses var av nytta för det allmänna. Då
de sakkunniga föreslagit, att stadfästelseprövningen, med samma undantag
som tidigare, i princip skall vara av formell art, ehuru visserligen uppenbart
olämpliga bestämmelser skola kunna avvisas, kan sparbanksinspektionen
ej finna annat än att lagen, på sätt de sakkunniga tänkt sig, fortfarande
bör vara relativt utförlig, för att sparbanksrörelsen i stora drag skall
få just den karaktär som kan anses mest tjänlig för samhället. Det må även
beaktas, att sparbankslagstiftningen, lika litet som annan lagstiftning som
skall anpassas efter det nutida samhällets invecklade struktur, kan undgå
att på den grund bli relativt komplicerad. Den synpunkten bör ej heller
förbigås vid diskussion av behovet av lagens utförlighet, att en sparbank
på grund av sin ställning som självägande institut ej kan lämnas att fritt
styra sig själv, då de styrande ej kunna identifieras med sparbanken. Redan
häri bottnar kravet på samhällets kontroll över sparbankerna. I den mån
denna kontroll skall utövas genom löpande tillsyn, måste det vara till fördel
för både övervakande och övervakade, att tillsynen i största utsträckning
kan bedrivas efter i lag fastställda grunder för sparbanks verksamhet.

Slutligen vill inspektionen framhålla, att den rikedom på detaljföreskrifter,
som utmärker sparbankssakkunnigas lagförslag, måste betraktas såsom
en förtjänst i det avseendet, att lagen blir en fullständig samling av de regler
som gälla för sparbankernas verksamhet. Genom att lagen på detta sätt
får karaktären av ett uttömmande uppslagsverk, underlättas överblicken över
verksamhetens lagliga reglering för den stora mängd lekmän som uppbära
sparbanksrörelsen.

Departementschefen. I jämförelse med övriga institut inom kreditväsendet
är sparbankerna av tämligen särpräglad art. Utmärkande för deras rörelse
är bl. a. att den icke uppbäres av något enskilt vinstintresse utan helt tjänar
syftet att befordra sparsamheten. Visserligen grundas också sparbankernas
verksamhet på visst utifrån tillskjutet kapital, normalt enbart grundfond,
men detta tillskott spelar en betydligt mindre roll för sparbankerna än
exempelvis aktiekapitalet för affärsbankerna. Att märka är för övrigt att
icke ens grundfonden generellt kan betecknas som främmande kapital. Sparbanks
skyldighet att återbära grundfondstillskotten förutsätter, att särskilt
förbehåll härom intagits i sparbankens reglemente, och i många fall har så
icke skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Det svenska sparbanksväsendet, som räknar sin uppkomst från den tidigare
delen av 1800-talet, har numera nått en mycket betydande omfattning.
Antalet sparbanker var vid 1954 års utgång 449 och deras sammanlagda
insättarbehållning uppgick den 30 september 1954 till ej mindre än
9 685 080 000 kronor. På olika storleksgrupper fördelar sig sparbankerna
enligt följande ur sakkunnigbetänkandet hämtade tablå:1

Storleksgrupp (insättarbehällning kr.)	Antal	Insättarnas behållning (kr.)	Medelbehållning inom gruppen (kr.)
	......... 17	6135 000	361 000
500000 1 000 000 ...........	......... 22	16 637 000	756 000
1000 000 5 000 000 ...........	......... 157	436 955 000	2 783 000
5 000 000 10 000 000 ...........	......... 96	682 796 000	7112 000
10 000 000 20 000 000 ...........	......... 56	807 010 000	14 411000
20 000 000 100 000 000 ...........	......... 88	3 751828 000	42 634 000
över 100 000 000 ...........	......... 15	3 001284 000	200 086 000

151 8702 645 000 19 296 000

1 Uppgifterna avser läget den 31/12 1952.

Den lokala fördelningen av sparbankerna framgår av följande sammanställning: Län

Antal Antal

sparbanker sparbanker

Stockholms stad................... 1

Stockholms län...................... 3

Uppsala län.......................... 3

Södermanlands län .................. 12

Östergötlands län .................... 36

Jönköpings län ...................... 27

Kronobergs län...................... 28

Kalmar län.......................... 39

Gotlands län ........................ 23

Blekinge län ........................ 24

Kristianstads län .................... 78

Malmöhus län........................ 52

Hallands län ........................ 13

Göteborgs och Bohus län ............ 12

Älvsborgs län........................ 12

Skaraborgs län ...................... 9

Värmlands län ...................... H

Örebro län .......................... 15

Västmanlands län.................... 6

Kopparbergs län...................... 13

Gävleborgs län ...................... 10

Västernorrlands län.................. 5

Jämtlands län........................ 2

Västerbottens län.................... 2

Norrbottens län...................... 13

449

Sparbanksväsendets expansion har varit avsevärd även under den tid,
som följt på SpL:s ikraftträdande den 1 januari 1924. Det är förståeligt, att
SpL på vissa punkter kommit att framstå som mindre väl avpassad för de
behov, som denna utveckling fört med sig. Som ett av exemplen härpå har
från sparbankshåll åberopats det förhållandet, att SpL ej tillåter sparbankerna
att använda sig av checkräkning, oaktat numera stora grupper av sparbankskunderna
skulle vara betjänta av att denna räkningsform koinme till
begagnande. Det har vidare hävdats, att gällande sparbankslagstiftning också
i andra hänseenden numera erbjöde en alltför snäv ram för sparbanksverksamheten.

Sparbankssakkunniga har i viss utsträckning velat tillgodose önskemålet
om checkräkning och har även i övrigt föreslagit uppmjukningar av nuvarande
sparbanksregler. Därvid har emellertid de sakkunniga i skilda sammanhang
betonat, att uppmjukningarna icke finge bli så vittgående, att spar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

bankernas rörelse glede över på områden, som vore främmande för den
egentligt sparbanksmässiga verksamheten. De sakkunniga har alltså varit
angelägna om att sparbankerna strikt skulle fasthålla vid sina traditionella
uppgifter. Som framgått har denna ståndpunkt föranlett gensagor under remissbehandlingen
av sakkunnigbetänkandet. I vissa yttranden har gjorts gällande
att sparbankerna fritt borde få konkurrera med andra kreditinstitut.
Exempelvis förklaras i ett remissvar att, om utvecklingen lett till att historiskt
betingade gränser hölle på att suddas ut, det icke vore samhällets uppgift
att genom lagstiftning konservera dessa gränser.

Naturligt är att den fortskridande utvecklingen inom kreditväsendet berättigar
till nya aspekter på den hittillsvarande gränsdragningen mellan de olika
penningsinstituten. Att sparbankerna bör fullfölja sin huvuduppgift att befordra
spar samhet står väl utom all diskussion, men det är möjligt att man i
fortsättningen kan ha lagregler, som tillåter en friare konkurrens mellan instituten.
Härom kan jag emellertid icke för närvarande uttala någon bestämd
mening, eftersom utredningsmaterial för en prövning av denna svårbedömbara
fråga ännu ej står till förfogande. Sålunda har varken sparbankssakkunniga
eller de kommittéer, som avgivit förslag till ny lagstiftning beträffande affärsbankerna
och jordbrukets kreditkassor — 1949 års banklagssakkunniga
(SOU 1952: 2) och 1950 års jordbrukskasseutredning (SOU 1955: 1) — närmare
behandlat hithörande spörsmål. Emellertid vill jag erinra om att jag
i den på banklagssakkunnigas förslag grundade propositionen angående ny
lag om bankrörelse givit uttryck för uppfattningen, att frågan om enhetliga
regler angående kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upptas till
övervägande i särskild ordning och att därvid jämväl spörsmålen rörande
gränsdragningen mellan instituten borde uppmärksammas (prop. nr 3/1955
s. 114). En allmän omprövning av de regler, som utstakar gränserna för sparbankernas
funktionsområden, torde med hänsyn till det nu anförda böra få
anstå åtminstone till dess nämnda överväganden kommit till stånd.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ett remissorgan ifrågasatt, om
det icke hade varit mest tillfredsställande, att sparbankssakkunnigas, banklagssakkunnigas
och jordbrukskasseutredningens lagförslag förelegat till
samtidigt bedömande. Också enligt min mening skulle det i och för sig
ha varit önskvärt med en dylik fullständig samordning av nu berörda lagrevisioner.
Redan i banklagspropositionen, under vars förberedande sparbankssakkunnigas
betänkande förelåg men däremot ej jordbrukskasseutredningens,
har denna min åsikt kommit till synes. Som jag emellertid därvid
konstaterat torde de frågor, i vilka intresset av en jämförelse mellan
de tre kommittéernas ståndpunkter gör sig särskilt starkt gällande, få anses
vara spörsmålen om inlåningsrättens omfattning och om skyldigheten
att hålla kassareserv. Härvidlag hade vid tiden för nämnda propositionsarbete
jordbrukskasseutredningens preliminära ställningstagande redovisats
i en den 10 februari 1954 dagtecknad promemoria, över vilken remissyttranden
avgivits av närmast berörda institutioner (se prop. nr 3/1955, s.
63 64). Med hänsyn till nämnda förhandsbesked har jag även beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sparbankslagstiftningen ansett möjligt att undvika det dröjsmål med propositions
framläggande, som skulle följa av att departementsbearbetningen av
sakkunnigförslaget finge vila, till dess jordbrukskasseutredningens numera
avlämnade definitiva förslag remissbehandlats.

Det har redan angivits, att den fråga, som kanske framför andra föranledde
översynen av gällande sparbanksregler, var spörsmålet om ordningen
för huvudmännens tillsättande. Invändningarna mot de nuvarande stadgandena
i ämnet har främst avsett, att dessa i alltför hög grad tillåtit, att
valen verkställts genom självkomplettering. En följd härav har ansetts
vara, att huvudmännen icke kommit att bli tillräckligt representativa för
de intressentgrupper, de skall ha att företräda, nämligen insättarna. Den
reform, som förordas av sparbankssakkunniga, innebär som nämnts att
majoriteten av huvudmännen skall tillsättas av en elektorsförsamling, som
i sin tur utsetts bland insättarna. Under remissbehandlingen har med rätta
framhävts att denna valmetod skulle komma att visa sig mycket vidlyftig
och besvärlig samtidigt som den icke skulle innefatta någon garanti för att
huvudmannakårerna bleve mera allsidigt sammansatta än enligt de valsystem,
som de nuvarande stadgarna medgåve. Jag har därför icke ansett mig
kunna godta sakkunnigförslagets valregler. I stället för dessa förordar jag
en reglering, som dels ökar det kommunala inflytandet över huvudmannakårernas
tillsättande och dels utan den invecklade procedur, som sakkunnigförslaget
skulle medföra, bereder insättarna en direkt representation. Departementsförslaget
stadgar närmare bestämt, att hälften av huvudmännen skall
utses av primärkommun (-er, landsting) och att återstoden skall utses bland
insättarna av huvudmännen själva.

Mot de sakkunnigas åsikt, att det i fråga om friheten att inrätta sparbanksfilialer
bör bibehållas en åtskillnad mellan större och mindre sådana,
har jag intet att erinra. Dock anser jag, att de mindre filialerna, benämnda
sparställen, bör få öppnas utan annan legal inskränkning än som betingas
av den allmänna regeln, att filial skall ligga inom verksamhetsområdet,
samt att de större filialerna, avdelningskontoren, i analogi med vad som enligt
banldagspropositionen skall gälla för affärsbankernas avdelningskontor,
bör få fritt inrättas i kommun, där huvudkontoret är beläget eller sparbanken
redan driver rörelse vid avdelningskontor. Departementsförslaget har
utformats i enlighet härmed.

Den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen med en s. k. fri sektor,
som bl. a. skulle möjliggöra för sparbank att ta emot inlåning på checkräkning,
har så gott som allmänt accepterats av remissinstanserna och kan
även enligt min egen uppfattning betecknas som ändamålsenlig. Mot den av
de sakkunniga föreslagna storleken av sektorn — 15 procent av övrig inlåning
— har jag ingen erinran. I motsats till de sakkunniga har jag ej funnit
anledning avstyrka, att sparbankerna jämväl skulle få bevilja checkräkningskrediter.
Emellertid har ansetts att, åtminstone intill dess gränsdragningsfrågorna
närmare prövats, en viss begränsning bör iakttas. Departementsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

slaget stadgar i detta hänseende, att dylika krediter skall få utlämnas till belopp
av högst 25 000 kronor för varje låntagare.

Vad beträffar inlåningsrätten har jag redan i banklagspropositionen uttalat,
att jordbrukskasseutredningens promemoria, vars innehåll återgivits i
sagda proposition, anvisar en enklare metodik än den som användes i hittillsvarande
regler på detta område. Eftersom promemorieförslaget dessutom
erbjöde en utväg att åstadkomma en enhetlig inlåningsrättslig reglering för
affärsbanker, sparbanker och jordbrukskreditkassor, syntes det med utgångspunkt
från promemorian böra i särskild ordning verkställas en undersökning
av möjligheten att nå en dylik reglering (se nämnda prop. s. 69—70).
Med hänsyn härtill bör tills vidare, i enlighet med sparbankssakkunnigas
förslag, det hittills använda regelsystemet för sparbankernas inlåningsrätt

■ liksom hittillsvarande normer för affärsbankerna i samma ämne — äga
fortsatt tillämpning. Vissa av sparbankssakkunniga föreslagna jämkningar i
de nuvarande reglerna har jag emellertid i övervägande utsträckning ansett
mig kunna biträda.

I sakkunnigförslagets föreskrifter om sparbanks skyldighet att hålla kassareserv
har jag gjort allenast den ändringen, att kassareservkravet för avistaförbindelserna
och de med dem jämförbara kortfristiga skulderna bestämts
på samma sätt som enligt banklagspropositionen, d. v. s. till 25 procent.

Beträffande tillsynen över sparbankerna har jag icke varit beredd att gentemot
den kraftiga reaktionen i de flesta remissvaren godkänna de ingripande
organisatoriska förändringar i centraliserande riktning, vilka förordats
av de sakkunnigas majoritet. Departementsförslaget har därför i huvudsak
upptagit samma tillsynsregler som SpL. Endast såtillvida har en
ändring i gällande regler vidtagits som departementsförslaget i överensstämmelse
med vad de sakkunniga enhälligt förordat ersatt bestämmelserna
angaende de allmänna ombuden med föreskrift om att tillsynsmyndigheten
skall för varje sparbank utse en särskild revisor att som det allmännas representant
verkställa den ordinära årsrevisionen tillsammans med de av
sparbankens huvudmän valda revisorerna. — Under remissbehandlingen
har väckts tanken, att sparbankstillsynen möjligen skulle kunna anförtros
åt något sparbankernas eget organ. Detta uppslag bör enligt min mening
bli närmare prövat genom en särskild utredning.

Jag vill slutligen här omnämna, att jag biträder de sakkunnigas uppfattning
om lämpligheten av regler angående registrering av sparbanks firma
och om firmateckning.

Även vad avser de delar, vilka jag nu icke särskilt berört, kan jag tillstyrka,
att den i betänkandet förordade sakliga regleringen lägges till grund
för lagstiftning. De jämkningar, jag i skilda avseenden funnit befogade, kommenteras
i detalj motiveringen.

I fråga om själva utformningen av sakkunnigförslaget till ny sparbankslag
har — som remissöversikten utvisat — från flera håll hävdats att förslaget
tynges av ett stort antal detaljföreskrifter, vilka med fördel skulle
kunna inrymmas i ett normalreglemente eller en sparbanksstadga. Att sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

kunnigförslaget kommit att uppta åtskilliga bestämmelser av mera underordnad
natur torde närmast ha betingats av att förslaget i de associationsrättsliga
avsnitten medvetet anslutits till motsvarande regler i banklagssakkunnigas
förslag till ny lag om bankrörelse liksom till parallellstadgandena
i den nya aktiebolagslagen och i annan modern assoeiationslagstiftning. Ett
visst berättigande torde ligga i sparbanksinspektionens uttalande, att detaljrikedomen
finge betraktas som en förtjänst i det avseendet, att den skulle
göra sparbankslagen till en fullständig samling av de regler, som gällde
för sparbankernas verksamhet. Även enligt min mening måste dock önskemålet,
att lagtexterna blir så överskådliga som möjligt, tillmätas större
beaktande. Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra tillmötesgå remisskraven
på en förenkling. Ett ganska betydande antal regler, vilka övervägande
har karaktär av ordningsbestämmelser, har därför icke överförts
från sakkunnigförslaget till departementsförslaget utan avses i stället bli
upptagna i en kungörelse, som skulle utgöra ett supplement till sparbankslagen.
En särskild fördel med hithörande reglers upptagande i administrativ
författning är att av skiftande utvecklingskrav betingade ändringar i reglerna
kan komma till stånd utan större omgång. Ett preliminärt utkast till
kungörelse av här avsett slag har upprättats inom departementet och torde få
fogas vid detta protokoll som bihang (Bihang B).

I fråga om övergångsbestämmelserna till den nya sparbankslagen har
vissa jämkningar orsakats bl. a. av den omarbetning av sakkunnigförslaget,
vilken befunnits påkallad enligt vad jag förut nämnt. Härom hänvisar jag
till detaljmotiveringen.

De sakkunnigas övriga lagförslag har jag till största delen funnit mig
kunna godta. Dock anser jag icke, att sparbankernas säkerhetskassa lämpligen
bör anlitas för åstadkommande av ett skydd mot förskingringsförluster.
De ändringar i lagstiftningen om denna kassa, vilka förordats av de
sakkunniga, har därför endast delvis upptagits i departementsförslaget. —
Vissa av här ifrågavarande smärre lagförslag innefattar följdändringar ej
nara till den föreslagna nya sparbankslagstiftningen utan jämväl till propositionsförslaget
till ny lagstiftning för affärsbankerna (jfr prop. nr 3/1955 s.
70). De sakkunnigäs förslag till lag om viss ändring i regeringsrättslagen har
ej upptagits till behandling i förevarande lagstiftningsärende utan kommer
att anmälas i annat sammanhang.

Jag övergår härefter till de särskilda delarna av förslagen. II.

II. Huvudmännens tillsättande

Historik, gällande rätt m. m. En sparbanks angelägenheter omhänderhas av
två korporationer — huvudmännen och styrelsen — med sinsemellan olika
uppgifter. Huvudmännen skall enligt 9 § SpL såsom representanter för insättarna
övervaka sparbankens förvaltning. Styrelsens funktion är enligt
samma lagrum att handha den omedelbara ledningen av sparbankens verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

samhet. De båda korporationerna står alltså till varandra i samma förhållande
som en bolagsstämma till en bolagsstyrelse.

Även de närmare arbetsuppgifterna för huvudmännen är angivna i SpL
(10 § tredje stycket). Bland annat föreskrives att årssammanträde med huvudmännen
skall hållas en gång varje år före maj månads utgång. Å detta
sammanträde skall huvudmännen fastställa balansräkning och bestämma i
vilken utsträckning sparbankens vinst skall avsättas till dess fonder ävensom
besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen. Huvudmännen förrättar
även erforderliga val av ledamöter i styrelsen samt av revisorer.

Bestämmelser om hur huvudmannaorganisationen skulle vara uppbyggd
saknades i den förordning den 1 oktober 1875 (nr 73) angående sparbanker,
varigenom sparbanksväsendet i vårt land erhöll sin första rättsliga reglering.

I lagen den 29 juli 1892 (nr 59) angående sparbanker, vilken ersatte 1875
års förordning, föreskrevs uttryckligen att vården om sparbanks angelägenheter
skulle tillkomma dels huvudmän, som skulle representera insättarna
och såsom överstyrelse skulle övervaka sparbankens förvaltning, och dels en
förvaltande styrelse. Rörande huvudmännens tillsättande stadgades endast
att de skulle utses »genom val på sätt reglementet föreskriver; dock att stiftare
av sparbank må kunna i reglementet förklaras för huvudmän». Hur valen
skulle tillgå reglerades alltså icke i lagen. I det betänkande, som låg till grund
för densamma, anmärktes att enligt åtskilliga sparbankers reglementen envar,
som vid sparbanks stiftande eller sedermera bidragit med visst belopp,
skulle vara självskriven såsom huvudman. Ett självskrivet huvudmannaskap
torde uttalades det i betänkandet — vara föga ägnat att väcka och underhålla
något livligare intresse för sparbankssakens främjande eller att framkalla
en verklig känsla av ansvarighet. Detta förhållande skulle bli helt
annorlunda, om huvudmännen utsåges genom val. Sättet för valet finge de
särskilda sparbankerna bestämma i sina reglementen, då på bestämmandet
måste inverka de växlande sätt, på vilka sparbank tillkommit, och de lokala
förhållanden, under vilka den verkade. I allmänhet vore önskvärt, hette det
vidare i betänkandet, att huvudmännen eller visst antal av dem utsåges av
kommunal representation eller annan korporation eller myndighet, som hyste
intresse för sparbanken. — Under den tid 1892 års lag var tillämplig, följdes
de i betänkandet uttalade rekommendationerna angående sättet för utseende
av huvudmän endast i begränsad omfattning. Alltjämt kom systemet med
självkomplettering till utbredd användning. Utvecklingen påtalades under
åren 1909—1920 i ett flertal riksdagsmotioner.

Beträffande innehållet i dessa motioner och förarbetena till SpL hänvisas
till sparbankssakkunnigas betänkande s. 72 ff.

SpL:s bestämmelser om hur huvudmännen skall tillsättas är alltjämt
desamma som vid lagens tillkomst. Bestämmelserna är upptagna i 10 §
första och andra styckena. De lyder:

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio. De skola utses
pa sätt reglementet föreskriver, och skall i reglementet stadgas, att minst en

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av kommunalstämma, kommunalfullmäktige,
allmän rådstuga, stadsfullmäktige, municipalstämma, municipalfullmäktige,
landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap. Stiftare av
sparbank må ock i reglementet kunna förklaras för huvudman, dock ej för
längre tid än i andra stycket sägs.

Huvudman skall utses för viss tid, högst fem år. Avgår huvudman innan
den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända, skall ny huvudman för
återstoden av nämnda tid utses i den avgångnes ställe så snart ske kan,
och åligge det styrelsen att, där den avgångne varit tillsatt av korporation
eller myndighet, som i första stycket sägs, hos korporationen eller myndigheten
göra anmälan om avgången.

Liksom i tidigare sparbanksförfattningar saknas i SpL regler om förfarandet
vid eventuella val.

Efter tillkomsten av SpL har vid skilda tillfällen framförts krav på ändringar
i SpL beträffande huvudmannainstitutionen. Spörsmålet om sättet
för utseende av huvudmän har sålunda berörts i riksdagsmotioner åren 1937,
1943 och 1945. Dessutom har i motioner vid 1937 års riksdag framställts
förslag om att det kommunala valförfarandet skulle försiggå efter proportionella
grunder.

Beträffande det närmare innehållet i dessa motioner och deras behandling
hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 77 ff.

Här skall endast nämnas, att — såsom framgår av vad förut anförts om
direktiven för sakkunnigarbetet — i anledning av motioner vid 1945 års
riksdag bankoutskottet anfört bl. a., att utskottet vore av den uppfattningen
att frågan om sättet för utseende av huvudmän borde göras till föremål
för utredning, varvid utskottet förutsatte att utredningen skulle verkställas
i samband med en väntad allmän revision av sparbankslagen. Utskottet
föreslog med hänsyn härtill, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om en allmän revision av sparbankslagen, därvid spörsmålet om
vilka åtgärder som lämpligen borde vidtas i syfte att ge huvudmannainstitutionen
en mera allsidig och ändamålsenlig sammansättning måtte upptas
till prövning. Som redan omtalats biföll riksdagen utskottets hemställan.

De sakkunniga. Inledningsvis behandlar de sakkunniga spörsmålet
om vilka intressen huvudmännen skall representera.
För penninginrättningar i allmänhet vore det —- yttrar de sakkunniga -äganderätten till inrättningen som på ett naturligt sätt utgjorde den väsentliga
grundvalen för huvudmannaskapet. Beträffande sparbankerna däremot,
där något äganderättsintresse icke gjorde sig gällande, måste en motsvarande
grundval sökas i andra intressen. Närmast vore det insättarnas intressen
som härvid komme i fråga. Också hade SpL fastslagit, att huvudmännen
vore representanter för insättarna. Att SpL icke i konsekvens härmed
föreskreve insättarval av huvudmännen berodde på att insättarna av
rent praktiska orsaker ej ansetts kunna i allmänhet fungera som valkorporation.
SpL uteslöte likväl icke möjligheten av insättarval, och denna valform
tillämpades också i ett mindre antal sparbanker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Fråga vore emellertid — uttalar de sakkunniga — om icke även låntagarna
i sparbank hade så stora intressen i rörelsen, att jämväl de borde
vinna representation inom huvudmannaorganisationen. Såsom framginge av
SpL vore sparbanks ändamål att befordra sparsamhet genom in- och utlåning
av penningar, d. v. s. båda leden i verksamheten likställdes. Det betraktelsesättet
hade alltmer trängt igenom, att utlåningen icke blott vore
till för att ge sparandet på inlåningssidan goda villkor utan att sparandet
även i stor utsträckning komme till stånd genom amorteringar och återbetalningar
av lån. Under intryck härav hade sparbankernas strävanden vidgats
att tillgodose icke blott insättarnas utan även låntagarnas intressen, vilket
visat sig bl. a. i att sparbankerna hållit lägsta möjliga marginal mellan inoch
utlåningsräntor. Härav följde emellertid icke att låntagarnas intressen
skulle vara att likställa med insättarnas. En sparbanks viktigaste förvaltningsuppgift
vore obestridligen en betryggande placering av insättarnas
medel. Här kunde insättarintresset av betryggande säkerhet lätt komma i
motsatsförhållande till låntagarnas kreditbehov. Eftersom det ju endast
vore insättarna som stode förlustriskerna, vore det naturligt, att en dylik
intressekollision icke borde lösas på insättarnas bekostnad. Det syntes därför
icke lämpligt att bereda jämväl låntagarna representantskap i huvudmannaorganisationen.
Frågan vore emellertid av mindre praktisk betydelse, eftersom
insättarna icke sällan också vore låntagare. I

I anslutning till det anförda har de sakkunniga behandlat frågan i
vad mån gällande regler om tillsättande av huvudmän
kunde anses tillvarata insättarintresset i sparbankerna.
Vilka olika system som — inom ramen för de i 10 § SpL givna
reglerna att minst en tredjedel skall tillsättas av vissa offentligrättsliga subjekt
och återstoden på sätt sparbankerna själva bestämt — tillämpats för
utseende av huvudmän i sparbankerna och vilket antal huvudmän som valts
enligt varje system framginge av en av de sakkunniga upprättad tabell,
avseende förhållandena den 1 juli 1950. Tabellen återges här på nästa sida.
Av totalantalet huvudmän vid sagda tidpunkt, 13 776, hade som tabellen utvisar
8 008 utsetts genom självkomplettering, 4 129 av kommun och 1 639
av annan valkorporation. Bland de sistnämnda inginge 74 huvudmän —
icke fullt 0,5 procent av hela huvudmannakåren — vilka blivit valda direkt
av insättarna.

Enligt de sakkunnigas mening framstode det som klart, att självkompletteringsmetoden
för tillsättande av huvudmän icke så väl rimmade med
den i SpL uttryckta principen, att huvudmännen representerade insättarna.
Att ej heller huvudmän valda av annan valkorporation än insättarna eller
kommunala organ — här avsedda valkorporationer utgjordes företrädesvis
av häradsrätt och hushållningssällskap —- representerade insättarna, syntes
jämväl klart. Beträffande borgerliga primärkommuners och landstings
val av huvudmän vore läget i viss mån ett annat. De inom kommunen respektive
landstingsområdet bosatta insättarna i vederbörande sparbank kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Antal Antal
spar- huvudbanker
män

		43	1102
II. Samtliga huvudmän valda av landsting.................... III. Samtliga huvudmän valda av annan valkorporation eller <	iv kommun	2 7	54
			62
			131
IV. •/, och däröver, men ej samtliga huvudmän kommunvalda ..		>4	76
			31
V. Va av huvudmännen valda av häradsrätt och stadsfullmäktige ........	1	16
...................................			5
			9
		4
			39
b) insättarna (i ett fall insättarna jämte huvudmännen). VII. V, men ej */, av huvudmännen kommunvalda.............		=236	74 2 416
			4 600
Vin. 1lj men ej 2/, av huvudmännen valda av landsting .......		33	26
kommun ............................. b) självkomplettering ............................................ IX. V» men «/ Va av huvudmännen valda av annan valkorporation eller av	‘151	50
		338
			1429
			3318

Samtliga huvudmän Utsedda av	Antal huvudmän 4129
Annan valkorporation....................	1639 8 008
Summa	13 776

i Enligt reglementsbestämmelse i 1 sparbank äga endast de av primärkommun utsedda huvudmännen
deltaga vid val av huvudmän, som utses genom självkomplettering.

‘ Enligt reglementsbestämmelse i 33 sparbanker äga de av primärkommun utsedda huvudmännen
icke deltaga vid val av huvudmän, som utses genom självkomplettering.

3 Enligt reglementsbestämmelse i 1 sparbank äga de av landsting utsedda huvudmännen icke
deltaga vid val av huvudmän, som utses genom självkomplettering.

4 Enligt reglementsbestämmelse i 28 sparbanker äga de av annan valkorporation utsedda
huvudmännen icke deltaga vid val av de huvudmän, som utses genom självkomplettering.

de, om de hade kommunal rösträtt, indirekt påverka utgången av valet.
Dock vore det tydligt, att denna metod för tillsättande av huvudmän icke
gåve ett helt tillfredsställande uttryck för hur insättarna ville ha kretsen
av huvudmän bestämd. Vid huvudmannaval, företagna av den kommunala
fullmäktigeinstitutionen, bereddes jämväl icke-insättare inflytande på
valresultatet. Härtill komme att vid valen till fullmäktige de rent kommunala
angelägenheterna självfallet stode i förgrunden. Kommunmedlemmar,
som vore insättare i sparbanken, kunde därför vid dessa val icke förväntas
i första hand tillvarata sina särintressen såsom insättare.

Sammanfattningsvis har de sakkunniga uttalat, att icke någon av berörda
metoder för utseende av huvudmän enligt deras mening stode i verkligt
god samklang med grundsatsen, att huvudmännen skulle vara företrädare

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

för insättarintresset. Det ville följaktligen synas — menade de sakkunniga
— som om ett fullt adekvat uttryck för nämnda intresse icke skulle kunna
ernås på annan väg än genom regelrätta insättarval. De sakkunniga ville
emellertid härmed icke ha sagt, att den hittillsvarande avsaknaden av en
obligatorisk regel om insättarval skulle ha föranlett att huvudmannakårerna
icke alls kunde anses representativa för insättarna. Tvärtom kunde vitsordas
att de flesta sparbanker särskilt under de senare åren vinnlagt sig
om att förskaffa huvudmannakårerna en mera representativ sammansättning.
Likväl vore vissa medborgargrupper icke tillräckligt företrädda bland
huvudmännen.

I syfte att ge en uppfattning om den sociala sammansättningen hos nuvarande
huvudmannakårer har de sakkunniga presenterat följande sammanställning
rörande huvudmännens yrken, avseende läget den 1 juli 1950.

^ rke Procent i

Antal förhållande

till hela antalet

1. Lantbrukare .................................................. 6 920 60

2. Tjänstemän .................................................. 2 905 21

3. Handlande.................................................... 1330 io

4. Företagsledare .............................................. 829 6

5. Arbetare och förmän.........................................797 6

6. Hantverkare................................................ 503 4

7. Fria yrken............................................ 205 1

8. Kommunala och politiska förtroendemän, ej redovisade under annan
rubrik.................................................... 62 0,5

9. Fastighetsägare (andra än lantbrukare) ........................ 61 0,5

10. Sjökaptener, skeppare och fiskare.............................. 57 o!ö

11. Husmödrar .................................................. 14 ’

12. Näringsidkare av ovan icke angivet slag ...................... 73 0 5

13. Övriga........................................................ 20 —’

Summa 13776 100

Genom ytterligare en sammanställning har de sakkunniga velat lämna
underlag för ett bedömande, i vad mån huvudmannakårernas sociala sammansättning
rönt inverkan av metoden för huvudmännens tillsättande. Jämväl
denna sammanställning skall här återges. Sparbankerna har i densamma
hänförts till tre skilda grupper allt efter det sätt, varpå huvudmännen
utsetts. Grupp I omfattar de 52 sparbanker, där samtliga huvudmän
väljes antingen av primärkommun eller landsting eller annan valkorporation
eller kommun jämte annan valkorporation. Med »annan valkorporation»
avses icke sådan som utgöres av insättarna eller huvudmännen. Grupp
II omfattar de 395 sparbanker, där huvudmännen tillsättes dels genom val
av primärkommun eller landsting eller annan valkorporation, dels ock genom
självkomplettering. Grupp III omfattar de fyra sparbanker, där majoriteten
av huvudmännen väljes av insättarna.

	Grupp I	Grupp II	Grupp III
	0/ /o	%	0/ /o
1. Lantbrukare...............	...... 58	49	51
2. Tjänstemän................		22	16
3. Handlande ................		10	6
4. Företagsledare .............		6	7
5. Arbetare och förmän.......	...... 9	5	8
6. Övriga kategorier..........		8	12
	100	100	100

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

De sakkunniga ansåge sig av tabellen kunna konstatera, att huvudmannakårernas
sociala struktur i jämförelsevis ringa grad förändrades av den
mer eller mindre demokratiska metoden för huvudmännens tillsättande.
Uppställningen kunde emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning knappast
förmedla någon säker föreställning om den inverkan å huvudmannakårernas
sociala sammansättning, som skulle följa av en obligatorisk regel
om insättarval, eftersom grupp III — sparbanker med majoriteten av huvudmännen
valda av insättarna -—- vore så obetydlig.

Frågan huruvida insättarval vore praktiskt möjligt
att genomföra har härefter upptagits till prövning av de sakkunniga.

Att låta samtliga insättare konstituera den församling som skulle ha att
utse huvudmännen vore givetvis mest konsekvent, menar de sakkunniga.
Ett sådant tillvägagångssätt vore möjligen tänkbart i ett fåtal sparbanker
med ett ringa antal insättare och mycket begränsade verksamhetsområden.
I fråga om sparbanker med större antal insättare och mera vidsträckta
verksamhetsområden vore det uppenbart, att direkta val från insättarna
skulle möta svårigheter. De flesta sparbanker vore för närvarande av den
storleksordning, att det finge anses uteslutet att låta samtliga insättare
direkt delta i en valhandling. Tillgänglig sparbanksstatistik från 1951 visade
sålunda, att i de 13 största sparbankerna, var och en med en insättarbehållning
av över 100 miljoner kronor, antalet insättare genomsnittligt betydligt
överstege 100 000. I endast 51 sparbanker understege antalet insättare
1 000. Som ett allmänt omdöme uttalar de sakkunniga, att huvudmannaval
av denna typ på grund av det stora antalet valberättigade icke vore
genomförbara.

En indirekt valform, varigenom valet å insättarnas vägnar förrättades av
särskilda bland dem utsedda elektorer, borde i stället komma till användning.
En framkomlig väg för utseende av dylika elektorer syntes vara att
tillämpa ett lottningsförfarande. Ett dylikt förfarande hade kommit till
användning vid åtskilliga ömsesidiga försäkringsbolag. Genom lottning —
exempelvis på försäkringsbrevens nummer -— utsåges en valkorporation,
som därefter valde s. k. delegerade. Dessa delegerade hade funktioner, som
kunde jämföras med huvudmännens. I några fall förekomme att nämnda
metod praktiskt förenklades genom en uppdelning på geografiskt begränsade
områden. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hade metoden omfattats
med större intresse från försäkringstagarhåll än vad bolagsledningarna i
allmänhet vågat räkna med vid bolagsordningarnas antagande. Ett liknande
förfarande för tillsättande av huvudmän i sparbankerna skulle enligt de
sakkunnigas uppfattning otvivelaktigt bli föremål för motsvarande intresse
hos sparbanksinsättarna. Särskilt med hänsyn till att verksamhetsområdena
för sparbankerna vore av jämförelsevis ringa utsträckning torde en
sparbanks angelägenheter i högre grad än ett försäkringsbolags kunna påräkna
allmän uppmärksamhet inom respektive verksamhetsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

För tillämpning av lottningsmetoden för sparbanksväsendets vidkommande
borde enligt de sakkunniga i huvudsak följande regler gälla.

I princip borde alla insättare vara behöriga för ledamotskap i den valkorporation
— elektorsförsamling — som skulle utse huvudmännen. Vissa
begränsningar vore dock påkallade i praktiken. Sålunda borde föreskrivas,
att visst minimibelopp, lämpligen 100 kronor, skulle ha varit innestående
å insättarens konto vid utgången av det kalenderår, som närmast föreginge
huvudmannavalet. Härigenom skulle endast sådana insättare komma i fråga
som ådagalagt ett icke alltför ringa intresse för sparande. Vidare borde
det behörighetsvillkoret gälla, att vederbörande insättare skulle vara myndig,
varigenom sådana fysiska personer, som kunde utöva rösträtt endast
genom legala ställföreträdare, bleve uteslutna. Likaså torde det icke vara
berättigat att låta juridiska personer inträda i valkorporationen. Antalet
ledamöter i valkorporationen borde fastställas från fall till fall, men maximiantalet
syntes böra vara 150 och minimiantalet 50. Vad anginge själva
lottningsförfarandet borde detta närmast få den formen, att motboksnummer,
som slutade på viss eller vissa siffror, borde uttas. Nämnda siffror
skulle ha framkommit med lottens hjälp.

Till belysande av den närmare proceduren vid utseende av valkorporation
ger de sakkunniga följande exempel, avseende en stor sparbank, vars
valkorporation skall bestå av 100 ledamöter:

Insättarnas antal är 400 000. Genom lottning erhålles en grupp slutsiffror,
till exempel 333. De konton, som ha dessa slutsiffror, antagligen 400 stycken,
uttagas. Ny lottning verkställes i avsikt att få tre olika enkla slutsiffror.
Som resultat av denna lottning erhåller man exempelvis siffrorna 4, 5 och

6. Om av de 400 förut uttagna motboksnumren nu uttagas de, som ha någon
av sistnämnda siffror såsom fjärde siffra från slutet, utfalla V10 av 400 eller
med andra ord 120 konton. Dessa granskas med hänsyn till de stadgade
begränsningarna i insättares behörighet att ingå i valkorporation. Om till
följd av behörighetsvillkoren antalet uttagna konton skulle komma att
sjunka under det fastställda talet 100, uttages bland de ursprungligen uttagna
400 kontona ytterligare ett antal med viss ny slutsiffra, låt oss säga

7, vilken givetvis även den framkommit genom lottning. Medelst detta förfaringssätt
blir det möjligt att efter hand erhålla 100 konton, vilkas innehavare
äro behöriga att vara ledamöter i valkorporationen.

Enligt de sakkunnigas mening borde valkorporationen utses för viss tid,
högst fem år. Därest vakanser uppstode inom korporationen under angivna
tid och dessa utgjorde mer än tio procent av korporationen, skulle luckorna
fyllas genom en kompletterande lottning. Mindre luckor borde ej tillmätas
avseende. Valförrättningen skulle förberedas och ledas av en valnämnd, som
tillsattes av huvudmännen. Valnämnden borde lämpligen bestå av tre ledamöter.
Själva lottningsförfarandet skulle äga rum inför notarius publicus,
eller, där sådan ej funnes, inför landsfiskal.

I övrigt borde enligt de sakkunniga den fortsatta valförrättningen förlöpa
efter följande riktlinjer:

Till ledamöterna av valkorporationen utsänder valnämnden personliga
kallelser till möte för nominering av huvudmannakandidater. Vid mötet

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

äger varje närvarande ledamot av valkorporationen avgiva förslag på huvudmän
till det antal, som skall väljas. Till nomineringsmöte kallad ledamot
äger rätt att insända huvudmannaförslag per post. Försändelse med
sådant förslag skall ha kommit valnämnden till handa senast dagen före
nomineringsmötet. Vid mötet eller postledes framförda namnförslag har
valnämnden att upptaga på en vallista, sedan nämnden gjort sig underrättad
om att de föreslagna personerna äro villiga att åtaga sig uppdraget. Först
på vallistan upptagas de fungerande huvudmän, som eventuellt föreslagits
till omval, i den ordning de valts. Härefter upptagas övriga föreslagna personer,
lämpligen enligt den ordningsföljd, som betingas av antalet förslagsställare,
därvid lottning sker, om flera ha samma antal förslagsställare. Vallistan
utsändes sedan till ledamöterna av valkorporationen med tillkännagivande,
att listan, därest ledamot önskar begagna sig av sin rösträtt, före
viss angiven tidpunkt åter skali vara valnämnden till handa. Antingen kan
listan återställas i oförändrat skick eller också kan valmannen genom strykningar
av befintliga kandidatnamn å listan eller genom tillskrivningar av
namn å valbara kandidater giva individuellt uttryck för sin vilja. Listan får
dock icke upptaga färre namn än antalet platser som skall besättas. Valnämnden
förrättar sedan sammanräkning. Även denna äger rum i närvaro
av notarius publicus (landsfiskal). Äro å vallista upptagna färre namn än
det antal huvudmän som skall väljas, är listan att anse som ogiltig. Äro å
vallista upptagna namn flera än det antal huvudmän, som skall väljas, anses
övertaliga namn som obefintliga. Såsom obefintligt betraktas även namn
å den som ej är valbar, eller namn, vilket ej är otvetydigt, liksom namn som
är överstruket. Ordningen mellan de namn, som valmännen angivit å de
insända röstsedlarna, fastställes med tillämpning av en rangordningsregel
av denna innebörd: Första namn erhåller första platsen, om han står främst
på mer än halva antalet av de avlämnade vallistorna. Andra plats besättes
med andra namn, om detta därefter står främst på mer än två tredjedelar
av vallistorna, tredje plats med tredje namn, om detta sedan står främst på
mer än tre fjärdedelar av listorna osv. Om denna metod till följd av meningssplittring
ej längre kan tillämpas, i det icke något namn har föreskriven
majoritet, övergår man till reduktionsregeln. Enligt denna reduceras
sedelns röstvärde till en halv röst, om ett namn fått placering, till en tredjedels,
om två av sedelns namn blivit valda, till en fjärdedels, om tre namn
erhållit placering osv. Denna röstkraft tillgodoräknas vid varje sammanräkning
ettvart namn å sedeln, oberoende av dess plats. Med tillämpning
härav uträknas de olika namnens jämförelsetal. Det namn, som därvid erhållit
högsta sådant tal, får den plats, om vars besättande fråga är. Vid lika
rösttal eller jämförelsetal för två eller flera namn, avgöres utgången genom
lottning.

Slutligen borde beträffande nu ifrågasatta valsystem stadgas ovillkorligt
förbud för ledamot av valkorporation att utöva sin rösträtt genom ombud.

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga, att ett valförfarande av den
art som nu skisserats skulle utgöra en praktikabel teknik för insättarval.
De sakkunniga förordade på grund härav och med hänsyn till önskvärdheten
av insättarval, att sådana val skulle vara obligatoriska för alla sparbanker.

De sakkunniga har sedan behandlat spörsmålet om jämväl
k o in in un hör vara berättigad att tillsätt a h u v u d in ä n i
sparbankerna.

5 Bihang till riksdagens protokoll 195’). 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

De sakkunniga menar, att det icke kunde förnekas, att det allmänna med
fog kunde göra anspråk på visst inflytande på sparbankernas skötsel. Samhället
hade nämligen av skilda anledningar ett betydande intresse för sparbanksväsendet.
Icke minst anknöte sig detta intresse till utlåningsrörelsen.
Sålunda vore det givetvis av samhällelig vikt, att utlåningen bedreves med
aktgivande på att sparbanksmedlen i första hand användes för att tillgodose
det legitima lånebehovet inom den bygd, där sparbanken verkade. I stor
utsträckning sammanfölle sparbanks verksamhetsområde med en eller flera
borgerliga primärkommuner. Ansåge man, att bland huvudmännen borde finnas
företrädare för det allmänna, vore det därför naturligt, att dessa representanter
utvaldes av de borgerliga primärkommunerna eller — vad gällde
sparbanker med så stora verksamhetsområden att det framstode som berättigat
— av landstingen. En dylik kommunal valrätt motiverades också -—
anser de sakkunniga — av att sparbankerna själva betraktade kontakten
med kommunerna som värdefull.

Ett argument som brukade anföras till förmån för kommunalval av huvudmän
vore att sådana val skulle åstadkomma en föryngring av huvudmannakåren.
Att kommunalval skulle i detta hänseende äga företräde framför
den form av direkta insättarval, som de sakkunniga föreslagit, torde
emellertid knappast kunna antas, säger de sakkunniga. Statistiskt material,
avseende läget den 1 juli 1950, visade, att medelåldern för de kommunalvalda
huvudmännen (4 129 st.) utgjorde 56,8 år, för de genom självkomplettering
tillsatta (8 008 st.) 56,2 år samt för de på annat sätt utsedda
(1 639 st.) 56,5 år. Vidare framginge av de statistiska uppgifterna att »överåriga»
huvudmän, varmed de sakkunniga betecknade dem som uppnått 70
års ålder, vore jämnt fördelade på de olika kategorierna huvudmän. Av de
kommunalvalda huvudmännen vore sålunda elva procent (447 st.) överåriga,
medan av de genom självkomplettering tillsatta cirka tio procent (777
st.) samt av de på annat sätt utsedda åtta procent (135 st.) tillhörde gruppen
överåriga. De sakkunniga ansåge sig mot bakgrunden av dessa siffror
kunna konstatera, att ålderssiffrorna inom huvudmannakårerna icke rönte
inverkan av vilken valkorporation som utsett huvudmännen och att i varje
fall kommunalvalen icke visat sig ägnade att skapa den föryngring, man
på sina håll räknat med.

Såsom direkta olägenheter av kommunala val av huvudmän kunde enligt
de sakkunniga åberopas åtskilliga förhållanden. De sakkunniga yttrar
härom:

En av de invändningar, som bruka framföras, är att en kommun i vissa
situationer kan ha ett påtagbart motiv för att utnyttja sparbanken till
egen fördel med den verkan att spararnas intressen bli lidande. Att en kommunal
bestämmanderätt över sparbanksverksamheten kan leda till betänkligheter
av nu angivna art torde icke böra bestridas. Så kan till exempel en
finansiering av byggnadsföretag, som är nyttigt ur kommunal synvinkel,
medföra risker av sådan storleksordning, att de icke skulle vara förenliga
med omsorgen om insättarnas tryggande. Vidare vilja de sakkunniga erinra
om att en kommun såsom låntagare kan ha speciella intressen, vilka kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

svära mot insättarnas. Här avses exempelvis låntagarönskemål angående lånens
storlek och löptid. Dessutom må framhållas att en kommun kan vilja
se, att redovisningen av sparbanksvinsten blir så hög som möjligt. Denna
inställning dikteras ibland av önskemålet att utvinna största möjliga skatteintäkter
men kan också betingas av att höga vinster tillåta sparbanksanslag
till allmännyttiga och välgörande ändamål, dvs. syften som kunna stå
den kommunala verksamheten nära. Kommunintresset av att sparbank
redovisar högsta möjliga vinst kan självfallet medföra risker för att sparbanken
icke vidtager säkerhetsdispositioner i erforderlig omfattning. Det
hör framhållas, att erfarenheten i många fall bestyrkt, att ett allt för starkt
kommunalt inflytande över sparbankerna lätt kan medföra de vådor, som
nu berörts.

Mot att kommunen skulle få tillsätta huvudmännen har också anförts att
härav skulle kunna följa en politisering av sparbankernas ledning. Det är
möjligt, att tendenser till en sådan utveckling icke kunna påvisas i fråga
om de sparbanker, som för närvarande få sina huvudmän utvalda av kommunerna.
Särskilt vid en bedömning på längre sikt torde man likväl icke
böra bortse från att nu nämnda farhåga i vissa lägen skulle kunna visa sig
berättigad.

Det förtjänar påpekas, att spörsmålet om kommunalval av huvudmännen
i viss mån skulle bli ett annat, om kommunen iklädde sig ekonomiskt
ansvar för den sparbank, vars huvudmän den tillsatte. Dylika kommungarantier
förekomma emellertid icke inom vårt sparbanksväsen, som i stället
utmärkes av att insättarna ensamma stå förlustriskerna. En ordning, enligt
vilken kommunen skulle ha ett bestämmande inflytande över sparbankens
administration utan att behöva vidkännas eventuella förluster i dess rörelse,
låter sig icke försvaras logiskt.

De sakkunniga medger dock, att nu andragna betänkligheter mot kommunval
av huvudmän givetvis skulle bli mindre vägande ju flera kommuner
som inginge i sparbankens verksamhetsområde. Invändningarna mot
kommunval skulle dessutom kraftigt försvagas, om den kommunala valrätten
inskränktes till att avse blott en minoritet av huvudmännen. En så begränsad
valrätt kunde icke sägas äventyra sparbankernas hittillsvarande
värdefulla ställning av självständiga institut. Med hänsyn härtill och till de
skäl, som gjorde ett visst kommuninflytande påkallat, ville de sakkunniga
uttala sig för ett sådant inom nyss antydda gräns. De sakkunniga föresloge
därför, att en tredjedel av huvudmännen skulle utses av primärkommun (-er,
landsting) inom sparbankens verksamhetsområde. För det fall att flera
kommuner inginge i verksamhetsområdet, förordade de sakkunniga, att
mandaten fördelades efter de olika kommunernas invånarantal. Alt insättarnas
antal kanske icke stode i proportion till invånarantalet syntes spela
en underordnad roll — hävdar de sakkunniga — eftersom ju majoriteten av
huvudmännen skulle utses genom direkta insättarval.

De sakkunniga har dragit upp vissa riktlinjer för sparbankernas bestämmande
av vilken kommunal korporation som skall vara lämplig att ombesörja
val av huvudmän. De sakkunniga anför:

Val genom ett enda landsting torde erbjuda sig som en praktisk metod, då
sparbanks verksamhetsområde utgöres av ett landstingsområde i dess helhet
eller av eu stor del av ett landstingsområde. Sträcker sig verksamhetsområde
över mera betydande delar av två eller flera landstingsområden, lig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

ger det på samma sätt nära till hands att låta de respektive landstingen
verkställa valen. När verksamhetsområde dels består av stad, som ej ingår i
landstingsområde, och dels av landstingsområde eller avsevärd del av sådant,
kan åter kombinationen val genom primärkommun och val genom
landsting te sig naturlig. Detsamma gäller fall, då verksamhetsområde innefattar
dels landstingsområde eller avsevärd del av sådant och dels någon
eller några enstaka kommuner, tillhörande annat landstingsområde. Vid
kombinerat val enligt något av nyssnämnda alternativ — landsting + landsting,
landsting -f- stad eller landsting -f- landskommun (-er) — blir fördelningsnormen
i 15 § andra stycket tillämplig. Om verksamhetsområde icke
inbegriper hela det landstingsområde, vars landsting deltager i valet, skall
vid mandatfördelningen hänsyn tagas endast till invånarantalet i de kommuner
inom landstingsområdet, vilka ingå i sparbankens verksamhetsområde.

Vad angår spörsmålet om proportionella val vid ko inni
uns tillsättande av huvudmän konstaterar de sakkunniga,
att SpL saknar bestämmelser. Proportionella val inom den kommunala representationen
kunde enligt de sakkunnigas mening icke påbjudas enbart
genom föreskrift i sparbankens reglemente utan krävde uttryckligt stöd i
lagbestämmelse. Denna uppfattning vunne stöd av ett av regeringsrätten den
10 januari 1951 meddelat utslag (se Regeringsrättens årsbok årg. 1951, ref.
s. 5). Frågan vore då huruvida bestämmelse härom borde införas i sparbankslagstiftningen.

De sakkunniga har närmare utvecklat frågan om proportionella val samt
därvid anfört i huvudsak följande.

Enligt 1930 års lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å
kommunalstämma m. in. skulle proportionella val icke förekomma vid
tillsättande av kommunala organ i andra fall än då de aktuella författningarna
så föreskreve. I övriga fall — vilka vore de flesta — företoges valen
såsom enkla majoritetsval. Vid tillkomsten av nämnda lag hade meningarna
varit synnerligen delade om önskvärdheten av en mera vidsträckt användning
av det proportionella valsystemet vid val inom de kommunala
korporationerna. En ökad användning av denna valmetod hade å ena sidan
ansetts påkallad för att bereda olika meningsriktningar inom de väljande
församlingarna skälig representation bland de valda. Fall hade påståtts
förekomma, då en majoritet i viss mån missbrukat sin ställning till
att från kommunala verkställighetsorgan utesluta lämpliga personer av annan
uppfattning än majoriteten. Dylika fall hade emellertid medgivits höra
till undantagen, och oftast erhölle de skilda partierna till följd av frivillig
överenskommelse skälig representation inom de valda organen. Å andra
sidan hade hävdats att en ökad användning av den proportionella valmetoden
kunde medföra vissa olägenheter. Visserligen hade det ej större betydelse
att valen i vidgad omfattning komme att ske efter partisynpunkter,
men det kunde ej förbises, att systemet i en del fall kunde försvåra en
god rekrytering. Valsättets fördelar kunde ej heller komma till sin fulla
rätt, då ett organ förnyades genom successiva val. I frågan om proportionella
val vid kommuns tillsättande av huvudmän i sparbank ägde nu an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

förda skäl giltighet i det väsentliga, ansåge de sakkunniga. Det vore nästan
regel, att mellan de olika meningsriktningarna i kommunalrepresentationen
träffades frivillig överenskommelse, enligt vilken samtliga dessa meningsriktningar
bleve företrädda inom huvudmannakåren. Det hade dock vid något
enstaka tillfälle förekommit att en åsiktsgrupp, som innehaft majoritetsställning,
utnyttjat denna till att för egen del besätta samtliga huvudmannaplatser
inom kommunalsektorn. En uttrycklig lagregel om att kommun-
och landstingsval av huvudmän skulle ske enligt proportionell metod
vore därför enligt de sakkunnigas bedömande icke opåkallad. En sådan
regel skulle för övrigt komma att sanktionera en ordning, vilken redan
tillämpades i det övervägande antalet fall.

Bestämmelserna om huvudmannaval har i sakkunnigförslaget upptagits
i 13—15 §§.

Närmare föreskrifter om proceduren vid utseendet av valkorporation samt
rörande övriga faser av valförfarandet borde enligt de sakkunnigas mening
upptas i sparbanks reglemente.

De sakkunnigas här återgivna uppfattning om huvudmannaval omfattas
av samtliga ledamöter i kommittén utom f. riksdagsmannen M. Forsberg.
Denne har i sin reservation hävdat, att det av majoriteten föreslagna elektorsvalet
vore tillkrånglat och att en dylik valmetod, »där slumpen får avgöra
valet av elektorer», icke kunde innefatta någon garanti för att huvudmannainstitutionen
finge en mera allsidig och ändamålsenlig sammansättning
än för närvarande. Valmetoden i fråga måste också i många fall medföra
kostnader i arvoden, dagtraktamenten, trycksaker och porton, anför
reservanten. En allsidig sammansättning av sparbankernas huvudmannakårer
kunde enligt reservantens mening lämpligast ernås genom att kommunerna,
i stället för att utse en tredjedel av huvudmännen, med begagnande
av den proportionella valmetoden valde samtliga huvudmän. Det vore
självklart, att de under kommunala organs ansvar valda huvudmännen komrne
att tillvarata sparbankens intressen. Ett gott samarbete mellan ortens
sparbank och kommunen borde gagna båda parterna. Sakkunnigmajoritetens
uttalande, att åtskilliga förhållanden kunde åberopas såsom direkta
olägenheter av kommunala val av huvudmän, saknade enligt reservantens
mening stöd i verkligheten. Reservanten har därför föreslagit, att samtliga
huvudmän i sparbankerna skulle utses enligt den proportionella valmetoden
av de kommunala korporationerna. För den händelse detta förslag icke
vunne bifall, föresloge reservanten, att tre fjärdedelar av antalet huvudmän
utsåges av de kommunala korporationerna och att dessa huvudmän i sin
tur utsåge den återstående fjärdedelen.

Yttrandena. De sakkunnigas mening att h u v u d männen skall r epresentera
insättar na och att därför huvudmännen bör utses på
sådant sätt att insättarintresset tillvaratas har biträtts av så gott som samtliga
remissinstanser som yttrat sig i ämnet. Bank- och fondinspektionen an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

märker emellertid, att frågan mindre gällde att få en representation för den
ena eller andra gruppen intressenter i sparbankerna — insättarna, låntagarna,
kommunerna etc. — än att skapa garantier för att ledningen av
sparbankernas omfattande och för samhället ytterst viktiga rörelse lades i
insiktsfulla händer.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att en sparbank även skulle
tillvarata låntagarnas intressen genom att tillhandahålla lån på förmånliga
villkor. Huvudmännen borde därför icke utses ensidigt av insättarna.

I fråga om sättet för utseende av huvudmännen har
under remissförfarandet skilda åsikter yppats.

Sakkunnigmajoritetens förslag härvidlag har tillstyrkts eller i huvudsak
lämnats utan erinran av kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Gotlands, Örebro och Kristianstads
län, svenska sparbanksföreningen jämte samtliga lokala sparbanksföreningar,
kooperativa förbundet, riksförbundet landsbygdens folk, tjänstemännens
centralorganisation, svenska bankmannaförbundet samt Smålands och Blekinge
handelskammare.

För ett bibehållande av nu gällande bestämmelser om huvudmannaval
har uttalat sig länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs,
Gävleborgs och Västerbottens lön.

Övriga remissinstanser anser, att andra metoder än de av sakkunnigmajoriteten
föreslagna borde komma till användning vid tillsättande av huvudmän.
Motförslag ges sålunda av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen,
statens organisationsnämnd, försäkringsinspektionen, länsstyrelserna i Jönköpings,
Kalmar, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt
Västernorrlands län, landsorganisationen, landskommunernas förbund
ävensom svenska stadsförbundet.

De yttranden som i huvudsak ansluter sig till sakkunnigmajoritetens
förslag om valmetod för tillsättande
av huvudmän innehåller — frånsett sparbanksföreningens
remissvar — åtskilliga erinringar mot formen för insättarval men godtar
den föreslagna uppdelningen på kommunala val och insättarval.

Kommerskollegium anmärker, att självkompletteringen i allmänhet icke
medfört några mera beaktansvärda olägenheter men att det icke kunde bestridas
att den lett till en viss ensidighet i urvalet. Då systemet emellertid
dessutom ur principiella synpunkter tedde sig mindre tilltalande syntes en
ändring befogad. De farhågor, som anförts mot tanken att kommunerna
skulle få tillsätta huvudmännen, ansåge kollegiet överdrivna. Någon större
risk för en sådan politisering av huvudmannainstitutionen att sparbankernas
verksamhet därav skulle skadas förelåge knappast. Kommunernas ofta
stora låntagarintressen i sparbankerna vore däremot ägnade att skapa
tveksamhet. Om de kommunala organen även i fortsättningen finge utse en

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

tredjedel av huvudmännen torde kommunerna erhålla ett lämpligt avvägt
inflytande. Mot det föreslagna systemet med insättarval kunde anföras
— menar kollegiet — att det vore rätt krångligt och att det kunde leda till
en viss slumpmässighet i urvalet. Kollegiet ansåge sig emellertid kunna
tillstyrka de sakkunnigas förslag i denna del, då det ur principiella synpunkter
hade ett avgjort företräde framför självkompletteringen och dessutom
hade den fördelen, att det kunde antas stimulera insättarnas intresse
för sparbankernas verksamhet.

Svenska sparbanksföreningen finner förslaget riktigt och välgrundat. Föreningen
kunde i allo instämma i vad de sakkunnigas majoi itet anfört mot
tanken att samtliga huvudmän eller ett flertal av dem skulle tillsättas genom
kommunala val och funne det uteslutet att mot föreningens bestämda
önskan en sådan lösning skulle kunna ytterligare övervägas. Sparbanksföreningen
fortsätter:

Vad insättarvalen beträffar är det naturligt, att sparbankerna med sina
många miljoner insättare endast undantagsvis skulle kunna bemästra ett
valförfarande, i vilket samtliga insättare ägde deltaga och till större del
också i verkligheten deltoge. I moderna statistiska metoder ingår emellertid
såsom en fullt godtagen och även i statsförvaltningen använd teknik, att
en mindre, slumpvis utsedd samling av människor får representera helheten;
man ernår härigenom en representativitet, som onödiggör mycket vittomfattande
undersökningar.

Föreningen är övertygad om att det föreslagna valsystemet kan utnyttjas
för att öka den viktiga kontakten mellan en sparbank och dess insättare
och ge insättarna i allmänhet en starkare känsla av att de äro intressenter
i sparbanken. Det kooperativa draget i sparbankernas verksamhet kommer

här till uttryck. x _ „

De från vissa håll gjorda invändningarna att valsystemet skulle vara
alltför krångligt och föranleda stora kostnader lära icke vara hållbara. Några
praktiska svårigheter föreligga icke och kostnaderna måste bli obetydliga.

Sparbanksföreningen förklarar sig emellertid ej stå främmande för tanken
att i huvudsak bibehålla nu gällande system för huvudmannaval samt
pekar på ytterligare den lösningen att i lagen stadgas allenast, att huvudmännen
skall utses på sätt reglementet föreskriver med iakttagande av att
en tredjedel utses av kommunalvalt organ och en tredjedel av eller efter förslag
från i reglementet angivna organisationer, i första hand fackliga och
ideella organisationer av folkrörelsekaraktär.

Kooperativa förbundet framhåller, att eftersom insättarna borde tillförsäkras
rätt att själva avgöra valet av de personer som skulle leda sparbankernas
förvaltning, det icke kunde vara önskvärt, att kommunerna i större
utsträckning än vad för närvarande vore fallet finge inflytande över förvaltningen.

Jämväl riksförbundet landsbygdens folk anser att, även om det kunde
diskuteras att låta kommunvalen omfatta ett något större antal huvudmän
än en tredjedel av dessa, huvudmannakårens majoritet dock borde
utses genom insättarval.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Tjänstemännens centralorganisation vänder sig emot tanken på en utökning
av kommunernas valrätt och menar, att en helt kommunalvald huvudmannakår
lätt kunde töranleda en onödig politisering av sparbankernas
verksamhet.

Svenska bankmannaförbundet vill icke avstyrka förslaget men ifrågasätter
den praktiska betydelse för huvudmannakårens sammansättning som ett insättarval
i den föreslagna utformningen kunde komma att få. Det ifrågasättes
också, om denna för sparbankernas vidkommande helt oprövade
valmetod omedelbart borde göras obligatorisk.

Smålands och Blekinge handelskammare uppger sig ha erfarit att vid
vissa sparbanker företagits provval i enlighet med den av de sakkunniga
föreslagna ordningen och att dessa kunnat utföras utan några tekniska
svårigheter.

En något mera tveksam hållning till förslaget intar länsstyrelserna i
Malmöhus och Kristianstads län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller, att
självkompletteringen av huvudmännen vid länets sparbanker ägt rum på
ett sätt som icke kunnat ge anledning till mera vägande erinringar från
tillsynsmyndigheternas sida. Huvudmännens genomsnittsålder hade emellertid
ofta visat sig anmärkningsvärt hög och ej föraktliga insättarintressen torde
i viss utsträckning ha blivit underrepresenterade bland huvudmännen.
Ett valsystem, enligt vilket majoriteten av huvudmännen valdes av kommun,
ägde enligt länsstyrelsens mening otvivelaktigt vissa förtjänster, förutsatt att
de kommunala valen förrättades enligt den proportionella valmetoden. En
kommunal dominans vid valet av huvudmän skulle emellertid i vissa situationer
kunna leda till ett icke önskvärt inflytande på sparbankernas dispositioner,
vilket illa rimmade med principen om sparbankernas självständiga
ställning. Till förmån för de sakkunnigas förslag talade — åtminstone
teoretiskt sett bestämda fördelar. Huru det föreslagna förfaringssättet
komme att verka i praktiken vore däremot ovisst.

Ett antal remissinstanser uttalar sig — såsom förut nämnts —-för ett bibehållande av nu gällande bestämmelser
om huvudmannaval. I såväl dessa som i flera andra yttranden
framhålles, att nuvarande system för huvudmannaval fungerat väl och bidragit
till sparbanksväsendets framgångsrika utveckling, varför någon
ändring icke kunde anses pakallad. Redan med det nuvarande systemet
måste insättarintresset anses bli tillräckligt representerat i huvudmannakårerna,
då flertalet huvudmän också torde vara insättare i sparbanken.
Härjämte har i några av de remissyttranden som förordat bibehållande av
nuvarande system för huvudmannaval erinrats om att sparbankerna särskilt
undei senare åren vinnlagt sig om att förskaffa huvudmannakårerna
en mera representativ sammansättning, varjämte uttalats tvivel om lämpligheten
av de av de sakkunniga föreslagna reglerna om insättarval.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län kan icke finna, att något avgörande skäl
mot de nuvarande bestämmelsernas lämplighet förebragts. Sakkunnigför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

slaget innebure en försvagning av det allmännas inflytande i fråga om huvudmannavalet,
som icke vore motiverad eller ens eftersträvansvärd. Länsstyrelsen
i Västerbottens län framhåller att, därest man önskade att rent
formellt säkerställa insättarintresset, detta enklast och bäst kunde ske genom
att utöka antalet av de huvudmän, som skulle utses av landsting eller
kommuner, till exempelvis hälften av hela antalet. Åt de organ, som i så
många andra frågor anförtrotts att representera allmänheten, bl. a. att utta
skatt och bestämma över dess användning, borde enligt länsstyrelsens uppfattning
också kunna uppdras att representera insätlarna i sparbankerna.

I de remissyttranden som föreslår annan reform
av bestämmelserna om huvudmannaval än den av de
sakkunniga förordade göres i allmänhet sådana uttalanden som att den
föreslagna metoden med insättarval syntes alltför krånglig och kostsam. De
slumpvis utsedda ledamöterna i valkorporationen skulle sakna intresse för
valet och förmåga att bilda sig en uppfattning om de föreslagna kandidaternas
lämplighet. Genom det av de sakkunniga föreslagna förfarandet
skulle man knappast vinna åsyftad garanti för att huvudmannakårerna
skulle komma att erhålla en mera allsidig och ändamålsenlig sammansättning
än med nu tillämpade självkompletteringsval.

Fullmäktige i riksbanken uttalar, att det visserligen icke torde vara möjligt
att genomföra en sådan radikal förenkling som att slopa huvudmannainstitutionen
och överlåta dess icke alltför betungande befogenheter direkt
på t. ex. kommunalrepresentationer, men mellan denna ytterlighet och
de sakkunnigas förslag borde finnas en acceptabel lösning. Det vore fullmäktiges
uppfattning, att huvudsakligen kommunalvalda huvudmannakårer
bättre kunde företräda insättarna än sådana huvudmannakårer, som valts
av en genom lottning utsedd valkorporation. Fruktan för politisering —
som bl. a. kommit de sakkunniga att avvisa metoden med kommunalval
av flertalet huvudmän — vore enligt fullmäktiges mening överdriven. Fullmäktige
föresloge på grund av det anförda, att huvudmännen till två tredjedelar
skulle väljas av en eller flera kommunala representationer samt att
de sålunda valda finge välja återstående tredjedel. I reglementet borde intas
bestämmelser om vilka kommunala representationer, som ägde utse huvudmän.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Kronobergs län samt landskommunernas
förbund ansluter sig till den av riksbanksfullmäktige förordade meningen.

Jämväl sparbanksinspektioncn har stannat för att förorda en avsevärt utökad
valrätt för kommunala korporationer. Inspektionen anser, att den av
de sakkunniga anvisade metoden för insättarval icke vore praktiskt användbar.
Eftersom inspektionen ej heller kunde ange någon sådan metod,
låge det enligt inspektionens mening nära till hands att i stället tänka sig
en utsträckning av den rätt att utse huvudmän, som enligt de sakkunnigas

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

förslag skulle tillkomma kommunerna inom verksamhetsområdet. Sparbanksinspektionen
fortsätter:

Att kommun eller kommuner i den bvgd, där sparbank driver sin verksamhet,
skola ha viss rätt utse huvudmän, synes, med hänsyn till sparbankernas
samhälleliga uppgifter som sparinstitut och kreditgivare, framstå
som i och för sig naturligt. Allmänt kan sägas, att kommunerna sedan
gammalt hyst ett stort intresse för sparbank som verkat inom deras områden.
Som regel har mellan bank och kommun rått intim kontakt till ömsesidig
fördel. Ett antal sparbanker ha tillkommit på initiativ av kommuner
eller kommunala förtroendemän, och i flera fall ha kommuner tillskjutit
medel till grundlond, i något fall även till säkerhetsfond. Det var under
äldre tid icke heller ovanligt, att kommun förklarade sig ansvara för i viss
sparbank insatta medel. Kommunerna ha vidare, företrädesvis under sparbanksrörelsens
tidigare skeden, tillhandahållit mången sparbank lokal mot
ringa eller ingen ersättning, vilket varit till stor hjälp för dessa sparbanker,
i synnerhet innan de hunnit växa sig ekonomiskt starka.

I detta sammanhang må även framhållas, att samhörigheten mellan kommun
och sparbank, såsom ock uppgives i de sakkunnigas betänkande, tagit
sig uttryck däri, att samtliga huvudmän i 43 sparbanker väljas av primärkommun
och i 2 sparbanker av landsting. Vidare ha de sakkunniga
själva omnämnt, att det även med tanke på huvudprincipen att huvudmännen
skola vara representanter för insättarna, kan föreligga motiv för att
låta kommunala organ utse huvudmännen. Med den förankring som sparbanksrörelsen
har inom de breda folklagren kunna nämligen insättarna
vid sådant förfarande genom utövande av sin kommunala rösträtt sägas
indirekt bliva företrädda i huvudmannakåren.

Sparbanksinspektionen ansåge, att de av de sakkunniga åberopade olägenheterna
av kommunala val, vilka gåve sig tillkänna vid intressekollisioner
mellan sparbanken och den kommun som tillsatt huvudmännen, torde
vara av större betydelse endast när övervägande delen av huvudmannakåren
representerade en och samma kommun. I anledning av reservantens
uppfattning att talet om olägenheter i detta sammanhang saknade stöd i
verkligheten, ville inspektionen framhålla i och för ärendets allsidiga belysning,
att det från inspektionens erfarenhet icke saknades direkta exempel
på att huvudman handlat mera i sin kommuns än i sparbankens intresse,
ibland tydligen utan klar uppfattning om den intressekonflikt, som
förelåge. Inspektionen yttrar härom:

I ett fall måste inspektionen ingripa mot sparbank vars huvudmän beslutat
inköpa en tomt för uppförande därå av byggnad, som uppenbarligen på
intet sätt var erforderlig för sparbankens inrymmande, enär sparbanken redan
disponerade över rymliga och moderna lokaler, men som däremot, på
grund av de lokaler för annat ändamål, som skulle däri inrymmas, förväntades
bh »till stort gagn för det samhälle sparbanken ytterst är till för att
tjäna.» I ett annat fall motiverade en styrelseledamot å huvudmannasammanträde
försäljning av en sparbankens fastighet till kommunen för visst
pris med »att, då sparbanken som regel har mycket starkt begränsade möjligheter
att anslå medel eller idka välgörenhet, huvudmännen här borde taga
tilitället i akt och gynna kommunen med dessa förmånliga villkor.» Huvudmännen
beslutade även i överensstämmelse härmed. När saken påtalades
bestreds från sparbankens sida att det skulle vara fråga om underpris, men

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

de citerade orden torde tala för sig själva. I ett tredje fält kunde sparbank
först efter föreläggande av vederbörande länsstyrelse förmås att utiaga skälig
hyra av kommunen för tjänstelokaler och bostad till sjuksköterska.

I skattefrågor blir motsatsställningen mellan respektive intressen lätt särskilt
markant. Eu sparbank hade av lämplighetsskäl beslutat flytta sitt
huvudkontor från en kommun till en annan. Flyttningen föregicks av försök
från den kommun, som skulle förlora sparbanken som skatteobjekt, att från
den andra kommunen erhålla en icke obetydlig ersättning härför. När deu.a
icke gick i lås lät sparbanken den kommun, som skulle bli lidande genom
flyttningen, inköpa en i den andra kommunen belägen fastighet, som erbjudits
sparbanken och vari dennas lokaler skulle inrymmas, och tecknade därvid
med köparen hyreskontrakt på 25 år mot en årlig hyra av mer än. 19 procent
av köpeskillingen med skyldighet för sparbanken tillika att själv ombesörja
nödiga reparationer. Som det senare visade sig, bekostade sparbanken
även själv uppvärmningen. Sparbanken var mycket ovillig att söka
lägga förhållandet till rätta och när fastigheten slutligen övergick i dess ägo,
var det icke på de förmånliga villkor som ursprungligen kunda ha utvunnits.
Huru kommuns faktiska bestämmanderätt över sparbank skulle kunna
komma att verka torde även belysas därav, att det förekommit, att kommun
besvärat sig över sparbanks taxering för att få densamma hojd.

I anslutning till det anförda anmärker sparbanksinspektionen, att nu omnämnda
tendenser i förvaltningen förmärkts icke blott hos sparbanker med
helt kommunalvalda huvudmän utan även hos andra, där ett speciellt bygdeintresse
varit förhärskande inom huvudmannakaren. Bästa garantin mot
missbruk i nämnda hänseende låge enligt inspektionens uppfattning däri, att
huvudmannarepresentationen utsträcktes över en enda kommuns gränser.
Där detta icke vore möjligt på grund av verksamhetsområdets begränsning,
torde man få sätta sin tillit till den övervakning som utövades av den statliga
tillsynen. Även en på statlig auktoritet stödd tillsyn kunde emellertid
komma till korta inför reellt tvivelaktiga men formellt oangripliga beslut
av sparbanks ledning. Det vore därför icke möjligt att helt eliminera de
olägenheter, som vidlådde ett system med kommunvalda huvudmän. Inspektionen
hade emellertid stannat vid att förorda utökning av kommuns
valrätt såsom trots allt den bästa lösningen under föreliggande omständigheter.
För att därvid bereda ökad möjlighet till inval av personer, som på grund
av sin erfarenhet, yrkesverksamhet eller goda omdöme vore särskilt lämpliga
för sparbanksuppdrag men som saknade kommunalpolitisk förankring,
torde det böra lämnas öppet för sparbank att låta en mindre del av huvudmännen
utses av huvudmännen själva. Inspektionen föresloge alltså att i
lagen intoges stadgande om att minst två tredjedelar av antalet huvudmän
skulle väljas av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner, som
ingingc i sparbankens verksamhetsområde, eller, såvitt anginge kommuner
inom landstingsområde, av landstinget, samt att resterande antal huvudmän
skulle väljas av huvudmännen själva, där icke annat föreskreves i reglementet
för vederbörande sparbank. 1 sparbanksreglemente skulle jämväl
kunna föreskrivas, att visst större antal av huvudmännen än vad ovan sagts
skulle väljas av angivna kommunala korporationer. Möjlighet borde även
lämnas öppen all i reglementet införa bestämmelser, all vissa organisatio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ner och sammanslutningar på näringslivets och samhällsekonomiens område
skulle utse den resterande tredjedelen av huvudmännen. — Som övergångsbestämmelse
borde gälla att, då val första gången skulle företas jämlikt
den nya lagen, förutvarande huvudmän skulle äga utse de huvudmän,
som i förekommande fall icke skulle väljas av kommunala korporationer. Beträffande
nybildad sparbank borde motsvarande rätt tillkomma stiftarna.
Genom den föreslagna övergångsbestämmelsen, att nuvarande huvudmän
skulle utse en tredjedel av huvudmannakåren vid övergången till den nva
ordningen, ansåge inspektionen att en viss kontinuitet åstadkommes. Goda
traditioner och den erfarenhet och sakkunskap, som nu funnes samlade inom
sparbanksvärlden, skulle sålunda icke riskera att plötsligt försvinna.
Övergången skulle enligt inspektionens mening under nämnda förutsättning
över huvud taget komma att ske smidigare och på ett mera varsamt sätt än
eljest bleve fallet. Detta finge särskild betydelse i det övervägande antal
sparbanker, som för närvarande tillämpade självkompletteringssystem vid tillsättande
av flertalet huvudmän, där införandet av den nya ordningen innebure
den största omvälvningen av rådande förhållanden. För de sparbanker
45 till antalet — i vilka huvudmannakåren redan i sin helhet utsåges av
kommunala organ, nödvändiggjorde inspektionens förslag icke någon ändring
av rådande ordning. Inspektionen menade, att dess förslag i sin helhet
repiesenterade en lämplig medellinje för lösning av frågan om huvudmännens
tillsättande.

En ledamot av sparbanksinspektionen anser att — för att skapa en motvikt
mot de befarade kommunalekonomiska biinflytandena vid sparbanks
förvaltning — en ledamot i sparbankens styrelse skulle utses av Kungl.
Maj .t. Denne styrelseledamot, vilken alltfort skulle betraktas såsom representant
för insättarna, borde vara en person som icke vore direkt engagerad
i kommunalpolitiken och som lämpligen icke borde vara kommunalanställd.
Förslag till sådan styrelseledamot borde kunna infordras från vederbörande
länsstyrelse, men härjämte borde organisationer och sammanslutningar
inom hantverket, småindustrin, jordbruket, handeln och arbetsmarknaden
ha rätt att nominera kandidater.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län är av den meningen, att en allsidig
representation av insättarna smidigast och säkrast kunde nås med en bestämmelse
i lag att i reglementet skulle stadgas att minst två tredjedelar
av huvudmännen skulle utses av kommunal- eller stadsfullmäktige, landsting,
häradsrätt eller hushållningssällskap.

En förstärkning av kommuninflytandet vid huvudmannaval föreslås
jämväl av bank- och fondinspektionen. Inspektionen ansåge det väl motiverat,
att den eller de kommuner, där sparbanken vore verksam, berättigades
att utse viss del av huvudmannakåren. En sådan valkorporation
vore väl insatt i vad frågan gällde och hade den allmänna ansvarskänsla som
vore en förutsättning för att de valda skulle besitta erforderlig kompetens
för uppdraget. Inspektionen ville bestämt motsätta sig förslaget att en
slumpmässigt utkorad elektorsdelegation skulle få välja huvudmän. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

funnes icke den ringaste garanti för att elektorsdelegationen skulle vara i
besittning av den insikt i ämnet eller det intresse för frågans lösning som
utgjorde två omistliga förutsättningar för att ett val överhuvud skulle få
en förnuftig mening. Inspektionen fortsätter:

Nära till hands ligger onekligen att med reservanten förorda att samtliga
huvudmän skola utses av kommun. I betänkandet ha emellertid sådana skäl
framförts häremot, som inspektionen anser alt man icke kan gå förbi; vad
som härvid främst väcker farhågor är att kommunvalda huvudmän i något
fall skulle kunna tänkas sätta sin uppdragsgivares kreditintressen före insättarnas.
En viss förstärkning av kommuninflytandet synes man dock icke
behöva hesitera för, och ämbetsverket vill i enlighet härmed föreslå att
hälften av huvudmännen obligatoriskt skola utses av vederbörande kommun;
härigenom kan väl det allmännas behov av medinflytande få anses
tillgodosett.

Beträffande den återstående hälften kan man tänka sig olika lösningar.
Vid övervägandet av denna fråga har inspektionen icke kunnat underlåta att
fästa sig vid det förhållandet, att man strängt taget icke kunnat påvisa några
allvarliga olägenheter av sparbankernas hittillsvarande frihet att själva avgöra,
i vilken ordning de icke kommunvalda huvudmännen skola tillsättas.
Och det är närmast ominöst att kunna konstatera hur litet huvudmannakårernas
genomsnittsålder och sociala struktur påverkats av olikheter i valkorporationens
sammansättning. Man torde därför knappast ha någon anledning
att fråntaga sparbankerna rätten att i viss utsträckning själva bestämma
hur deras ledning skall utses. Beträffande den hälft av huvudmännen
som enligt inspektionens förslag icke obligatoriskt utses av vederbörande
kommun förordar således ämbetsverket, att huvudmännen själva i
reglementet inskriva bestämmelser hur den skall väljas. Självkomplettering
är således möjlig, kommunval kan liksom nu ifrågakomma, häradsrätt kan
fungera som valkorporation osv. De rika variationsmöjligheter, som sålunda
föreligga, anser inspektionen utgöra en fördel, i det att varje sparbank
därigenom har möjlighet att bäst bevara och utveckla sin egenart: en
på sparverksamhet bland ungdom särskilt inriktad sparbank kan t. ex. låta
ortens ungdomsorganisationer få visst inflytande över huvudmannavalet och
en sparbank i en ort med småföretagsamhet kan stärka sina kontakter med
denna genom att låta hantverksföreningen få tillsätta några huvudmän.

Även länsstyrelserna i Kalmar och Jönköpings län anser det vara lämpligt
att låta antalet kommunalvalda huvudmän uppgå till hälften av huvudmannakåren.
Länsstyrelsen i Kalmar län tillägger, att övriga huvudmän
skulle kunna utses av huvudmännen själva eller på annat i reglementet bestämt
sätt. Tänkbart vore också enligt länsstyrelsens mening att en tredjedel
av antalet huvudmän utsåges av kommun och eu tredjedel av annan allmän
institution, exempelvis hushållningssällskap eller landsting, medan återstoden
valdes av huvudmännen. Enligt länsstyrelsens i Jönköpings län mening
skulle den andra hälften av huvudmännen utses av insättarna. Skulle någon
sparbank önska ytterligare en valkorporation, exempelvis häradsrätten,
torde eu tredelning böra ske.

Till den av reservanten i sakkunnigkommittén uttalade meningen att kommunala
korporationer borde utse samtliga huvudmän ansluter sig svenska
stadsförbundet. Förbundet erinrar i sitt yttrande till en början om att ett
50-tal sparbanksreglementen för närvarande föreskreve tillämpningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ett valsätt som överensstämde med det av reservanten förordade. Mellan
kommunerna och sparbankerna förekomme livlig kontakt. I mycket stor
utsträckning intoge kommunalmän en ledande ställning i sparbankernas
styrelser och kommunerna anlitade i betydande omfattning sparbankerna
såsom kreditgivare vid sin långfristiga upplåning. Än viktigare för kommunerna
torde emellertid enligt förbundets uppfattning den roll ha varit, som
sparbankerna haft såsom kreditgivare åt dem, som förvärvat mark med
äganderätt eller tomträtt i städers eller andra tätorters exploateringsområden.
Beträffande den av de sakkunniga föreslagna metoden för insättarval
yttrar stadsförbundet:

Den från de ömsesidiga försäkringsbolagen hämtade lottningsmetod, som
de förorda, lär visserligen statistiskt kunna försvaras ur synpunkten av ett
s. k. representativt urval. Men den församling, som på så sätt bildades,
skulle få karaktär av odifferentierad massa utan möjlighet att själv skapa
sig en uppfattning om vilka personer som lämpligen borde ingå bland huvudmännen.
Relativ enighet vid kandidatnominering även i den ganska otillfredsställande
form, som den kommer till stånd inom politiska partier inför
stundande val, är otänkbar, när det gäller en så slumpartat hopkommen
församling. I realiteten måste man därför räkna med att den fungerande
valnämnden, som skulle utses av tidigare huvudmän, finge ett avgörande
inflytande på kandidatnomineringen, vilket i sin tur medförde, att äldre
huvudmäns återval tryggades under former, som blott skenbart vore demokratiska
ur insättarsynpunkt. Orimligheten i de sakkunnigas förslag framträder
särskilt klart i betraktande av att de sannnanlottade personerna skola
välja huvudmännen proportionellt. Utan stark, d. v. s. odemokratisk, ledning
från valnämndens sida skulle detta, eftersom varje garanti för intressegemenskap
saknas, kunna resultera i lika många valsedelförslag som väljare.
Även behörighetsvillkoret för att ingå i valkorporationen — att vid
utgången av kalenderåret närmast före huvudmannavalet ha haft ett tillgodohavande
om minst 100 kronor — är ur flera synpunkter olämpligt.
Det bär en omisskännlig släktskap med skattestreck och kan för övrigt
drabba sparbankskunder, som regelmässigt pläga ha medel innestående men
tillfälligtvis just vid årsskiftet tagit ut sina tillgodohavanden. Att detta behörighetsvillkor
föreslagits är egendomligt även med tanke på frånvaron
av ett motsvarande valbarhetsvillkor för huvudmännen själva.

Stadsförbundet förordar i första hand att samtliga huvudmän måtte väljas
av fullmäktige i de borgerliga primärkommunerna eller av landstingen,
där så på grund av verksamhetsområdets utsträckning undantagsvis kunde
anses befogat, samt i andra hand att tre fjärdedelar av antalet huvudmän
måtte utses av de kommunala korporationerna och att dessa huvudmän
i sin tur utser den återstående fjärdedelen. Såsom en tredje möjlighet kan
förbundet tänka sig, att minst hälften av huvudmännen skulle utses av berörda
kommuner, medan återstoden finge utses på sätt bestämts i sparbankens
reglemente. Såsom villkor för godtagande av dylika reglementsbestäminelser
skulle i så fall stadgas, att även det supplerande valsystemet bleve så
utformat, att det säkerställde ett medinflytande från insättarnas sida eller
i vart fall toge skälig hänsyn till deras intressen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som anser det omöjligt att på ett godtagbart
sätt utforma insättarval, säger, att det enklaste torde vara att någon
redan existerande korporation finge företa valet av de två tredjedelar av
huvudmännen, som enligt sakkunnigförslaget skulle utses genom insättarval.
För att eliminera risken att eventuellt ovidkommande intressen skulle
få inflytande på valet vore det lämpligt att begränsa korporationens valrätt
så att blott insättare finge väljas. Detta val borde utan större risk kunna
uppdras åt kommunal- respektive stadsfullmäktige. Återstående tredjedel
av huvudmännen skulle utses av kommunalfullmäktige respektive stadsfullmäktige
utan några restriktioner i fråga om personvalet.

Statens organisationsnämnd yttrar att, om ett enklare system för insättarval
än det av de sakkunniga förordade icke kunde utfinnas, borde reservantens
förslag upptas till allvarligt övervägande.

Ett annat förslag om tillsättande av huvudmän framföres av fullmäktige
i riksgäldskontoret. Det vore enligt fullmäktiges mening helt naturligt att
kommunala organ tillädes vissa befogenheter i fråga om tillsättandet av
huvudmän. Å andra sidan vore det uppenbart att vissa nackdelar kunde
följa av ett alltför starkt kommunalpolitiskt inflytande över sparbanks utlåningsverksamhet.
Fullmäktige biträdde därför förslaget om att en tredjedel
av huvudmännen skulle vara kommunalvald. Insättarvalet borde begränsas
till en tredjedel. För att insättarval skulle kunna praktiskt genomföras
borde en överarbetning av förslaget ske i syfte att ernå en enklare
och effektivare valordning, som tillförsäkrade insättarna ett påtagligt inflytande
över sparbankernas ledning. — Därest sparbankerna erhölle frihet
att själva bestämma sättet för val av den återstående tredjedelen av huvudmännen,
skulle härigenom kunna inrymmas möjlighet för huvudmännen
till viss självkomplettering. Denna anordning skulle på ett smidigt sätt
öppna möjlighet för en sparbank att till sig knyta för bankens verksamhet
värdefulla personer.

Ett liknande förslag framföres av landsorganisationen, som framhåller
risken för att de enligt en lottningsmetod utsedda elektorerna i betydande
omfattning skulle underlåta att använda sig av sin rösträtt eller av bekvämlighetsskäl
eller till följd av bristande personkännedom rösta på de överst
på vallistan upptagna fungerande huvudmännen. Syftet med det omständliga
förfarandet med insättarval skulle under nu angivna förhållanden förfelas.
Landsorganisationen skulle vilja föredra ett system, som bättre kunde
tillgodose önskemålet om representation för de stora insättargrupperna än
vad de sakkunnigas förslag kunde göra. Eftersom det vore svårt att föreslå
ett för samtliga sparbanker tillämpligt system, som kunde fixeras i lag, och
för att begränsa riskerna av att elektorerna utsåges genom en slump, föresloge
landsorganisationen, att borgerlig primärkommun och insättarna på i
förslaget angivet sätt valde vardera eu tredjedel av huvudmännen samt de
sålunda utvalda utsåge resten efter förslag från vissa lokala organisationer,
i första hand fackliga och ideella organisationer av folkrörelsekaraktär. Det
borde stå sparbankerna fritt alt i sina stadgar ange de organisationer, ur
vilkas medlemskrets bankens huvudmän i första band skulle rekryteras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att kommunala val av
huvudmän för flertalet sparbanker torde innebära en praktisk och lämplig
lösning, samt fortsätter:

Farhågorna för att en sparbank kan bliva alltför beroende av låntagande
kommun torde icke böra överdrivas och riskerna för en sparbank att komma
i beroendeställning torde minska ju flera kommuner, som finnas inom
verksamhetsområdet. I vissa fall, särskilt när sparbanks verksamhetsområde
är begränsat till en enda kommun kan för att undvika intrycket av allt för
nära sammanhang mellan kommunen och sparbanken vid sidan av de kommunalvalda
ett antal huvudmän utses genom andra lämpliga institutioner.
Länsstyrelsen tänker härvid på handelskammare, facklig centralorganisation,
hushållsgille, hushållningssällskap, hantverksförening, köpmannaförening,
ideella ungdomsföreningar. I enlighet med vad sålunda framhållits
vill länsstyrelsen framföra följande förslag. Huvudmännen skola utses på
sätt i reglementet stadgas. I reglementet bör därvid föreskrivas, att minst en
tredjedel av huvudmännen skola utses av fullmäktige i de städer, köpingar
och landskommuner, som ingå i verksamhetsområdet eller i de fall, där
verksamhetsområdet omfattar en större del av ett län eller berör flera län
av vederbörande landsting. Huvudman må vidare, om reglementet så föreskriver,
utses av annan lämplig valkorporation. Mera än en tredjedel av
huvudmännen få icke utses genom självkomplettering.

Försäkringsinspektionen redovisar i sitt yttrande uppgifter om tillämpningen
och verkningarna av de olika lottningsmetoder som använts för tillsättande
av delegeradeförsamlingar inom sex ömsesidiga livförsäkringsbolag
och för tillsättande av huvudmannaförsamling vid ett livförsäkringsaktiebolag.
Inspektionen anser, att frågan om huvudmannaval visserligen vore
mindre komplicerad vad gällde sparbanksväsendet än beträffande försäkringsväsendets
riksföretag, eftersom en sparbanks insättarkår vore lokalt
samlad, men hävdar, att det likväl måste möta stora svårigheter, i varje
fall för de större sparbankerna, att åstadkomma en tillfredsställande representation
genom direkta val av insättarna. Inspektionen kunde på grundval
av sina hittills inhämtade erfarenheter av valförfarandet vid förenämnda
försäkringsbolag icke tillstyrka, att det av de sakkunniga föreslagna lottningssystemet
bleve lagfäst för allmän tillämpning inom sparbanksväsendet.
För tillämpning av ett dylikt system förutsattes viss sakkunskap och
krävdes sådan aktivitet och sådana anordningar, att den grundläggande svårighet
som bottnade i bristande intresse hos de röstberättigade kunde övervinnas.
Sådana anordningar vore kostnadskrävande och kunde verka betungande
för en del sparbanker. Det vore mera rådligt att använda någon
form av »indirekt» representation. En lösning som härvid låge nära till
hands vore att utvidga kommunernas inflytande på tillsättandet av huvudmän.
Inspektionen trodde visserligen, att det kunde ligga något i de av de
sakkunniga framförda argumenten mot en sådan lösning, men ansåge sig
icke kunna bedöma, om de vore av utslagsgivande betydelse. Ytterligare en
utväg vore att låta insättarna vid valet av huvudmän företrädas av ett antal
lämpliga lokala organisationer, t. ex. fackföreningar, jordbrukarsammanslutningar,
hantverksföreningar, köpmannaföreningar, husmodersförening -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ar etc. Sådan representation syntes lämpligen böra avvägas i ungefärlig
överensstämmelse med olika befolkningsgruppers relativa numeriska betydelse
bland insättarna — eventuellt med viss hänsyn tagen även till sparbankens
önskemål att inrikta sparpropagandan på särskilda kategorier. Om bestämmelser
i ämnet inloges i sparbankernas reglementen, finge tillsynsmyndigheten
tillfälle att kontrollera att valet av organisationer skedde på grundval
av dylika synpunkter. Enligt försäkringsinspektionens mening skulle
knappast några vägande invändningar kunna riktas mot ett sådant system.

I fråga om de närmare detaljerna i de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna angående insättarvalet har
åtskillig kritik försports under remissbehandlingen.

Sålunda anser länsstyrelsen i Örebro län, att de av de sakkunniga tänkta
bestämmelserna i detta hänseende vore så opraktiska och omständliga, att
de ej kunde accepteras. Länsstyrelsen fortsätter:

Det enklaste och rättvisaste sättet för ifrågavarande huvudmäns utseende
vore, att insättare som ha ett visst minimibelopp insatt genom kungörelser
i pressen kallades till ett sammanträde, där val av huvudmän förrättades.
Det skulle då stå varje insättare fritt att avgöra, om han vill deltaga i valet
eller inte. I de fall att vederbörande sparbanks verksamhetsområde eller antal
insättare är särskilt stort kunde en uppdelning av antalet huvudmän
på vissa efter folkmängden beräknade valkretsar äga rum och valen ske
valkretsvis. Länsstyrelsen vill föreslå att denna tanke upptages till övervägande.
Alternativt föreslås att insättarna på nyss nämnt sätt beredas tillfälle
att för viss tid utse elektorer till ett antal av lägst 50 och högst 150,
vilka elektorer sedan förrätta huvudmannavalet.

Kooperativa förbundet funne det otillfredsställande, att lotten finge avgöra
vilka insättare som skulle bli berättigade att rösta vid valet. I stället
borde tillämpas något röstningssystem, enligt vilket varje insättare som så
önskade hade möjlighet att inverka på valet, exempelvis direkta insättarval
i mindre sparbanker och i större sparbanker val genom elektorer, som
samtliga intresserade insättare utsett.

Riksförbundet landsbygdens folk har allmänt krävt en översyn av utformningen
av insättarvalet i syfte att åstadkomma ett enklare system.

Även beträffande speciella punkter har önskemål om jämkningar framkommit.

Rörande behörigheten att ingå i valkorporation föreslår sparbanksinspektionen,
att det minimitillgodohavande, som enligt de sakkunniga skall vara
en förutsättning för ledamotskap i valkorporation, skall avse sparbanksräkning.
Vidare anser inspektionen, att detta tillgodohavande skall ha innestått
i sparbanken under viss icke alltför kort tidrymd, förslagsvis under
hela det kalenderår som närmast föreginge valet av korporationen. Ytterligare
borde med hänsyn till nuvarande inkomstförhållanden tillgodohavandet
icke böra understiga 500 kronor, vilket belopp icke kunde anses för högt
för ett målmedvetet inriktat sparande ens i de lägsta inkomstskikten. I de
fall, då insättare hade flera konton, borde han få delta i utlottningen med

(! Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

endast ett nummer, exempelvis det lägsta. — Eftersom såväl nominering av
kandidater som röstning skulle kunna ske postledes, borde det stadgas i
lagen, att ledamot av valkorporation ej i denna sin egenskap finge åtnjuta
reseersättning eller arvode. Det vore nämligen enligt inspektionens mening
angeläget, att valförrättning icke skulle åsamka sparbank större kostnader.
Därest ledamot av valkorporationen finge rätt att -— såsom de sakkunniga
föreslagit — å den vallista, som upprättats vid nomineringsmötet och därefter
utsänts till valmännen, tillskriva nya namn, kunde risk föreligga för
att valutgången påverkades av överraskningsaktioner. Denna rätt för ledamöterna
i korporationen borde därför enligt sparbanksinspektionens uppfattning
utgå. — Med avseende på nybildad sparbank borde föreskrivas att
stiftarna interimistiskt skulle utgöra den första valkorporationen. — Inspektionen
ville dessutom ifrågasätta, om icke stadgande borde införas om att
valnämnd skulle utses för viss tid, förslagsvis högst fem år. — Beträffande
den föreslagna kontrollen över valförfarandet har inspektionen slutligen
framhållit, att såsom kontrollant borde — vid sidan av notarius publicus och
landsfiskal — kunna inträda den revisor, som enligt sakkunnigförslaget
skulle utses av det allmänna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att regeln om ett tillgodohavande av
100 kronor såsom villkor för ledamotskap i valkorporation vore föga effektiv
och icke utgjorde någon garanti för vederbörandes intresse för sparbanken.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatte om icke för behörighet jämväl
skulle krävas att ledamot i valkorporation skulle vara bosatt inom sparbankens
verksamhetsområde, då insättarna i inånga fall vore spridda över hela
landet och adresser å desamma ofta saknades.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att lottningen till valkorporation även
borde omfatta ett lämpligt antal ersättare.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om icke insättares tillgodohavande
borde uppgå till 500 kronor för att denne skulle kunna ingå
i valkorporation.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill däremot, att minimigränsen för behörighet
skall sättas i relation till insättarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden
och att hänsyn helst även bör kunna tas till den tid insättaren varit
»delägare» i sparbanken genom att kontinuerligt insätta sparmedel. Länsstyrelsen
förklarar sig dock vara medveten om att tillämpningen av nu
nämnda principer måste komma att innebära betydande svårigheter.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands län anser att landsfiskalerna
icke borde med hänsyn bl. a. till sin arbetsbörda åläggas att närvara
vid ifrågavarande valförrättning. Den föreslagna valproceduren bör enligt
svenska jordbrukskreditkassans mening förenklas därigenom att valkorporationens
ledamöter skulle kunna utöva sin funktion vid ett enda sammanträde,
där både nominering av huvudmannakandidater och val av huvudmän
ägde rum. Det vore vid sådant förfarande icke lämpligt att jämväl godkänna
postledes framställt förslag eller avgiven röstsedel. För att stimulera valkor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

porationens ledamöter att komma till sammanträdet borde de av sparbanken
erhålla en lämpligt avpassad resekostnads- och traktamentsersättning.

Även riksförbundet landsbygdens folk är av den meningen att såväl nominering
som val borde kunna företas vid samma möte.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att vallistor, vilka upptoge färre namn
än det antal huvudmän, som skulle väljas, ej skulle anses ogiltiga såsom
föresloges av de sakkunniga. Den omständigheten att en medlem i valkorporationen
endast hade intresse att välja viss eller vissa personer, syntes
enligt länsstyrelsens mening ej böra medföra att hans åsikt ej tillerkändes
betydelse. Det syntes för övrigt lämpligt, att bestämmelserna beträffande val
av huvudmän i största möjliga utsträckning utformades i likhet med de
bestämmelser, som gällde beträffande kommunalval och riksdagsmannaval.

Vad angår ordningen vid kommunala val av huvudmän
har de sakkunnigas förslag att valet skulle förrättas enligt proportionell
valmetod biträtts av sparbanksinspektionen.

Förslaget har däremot mött kritik i remissyttrandena från landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet och länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Stadsförbundet anser sålunda att av praktiska skäl det proportionella valsättets
tillämpning borde göras beroende av att visst antal fullmäktigeledamöter
framställt yrkande därom.

Av samma mening är landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter lämpligheten av att de kommunalvalda
huvudmännen utsåges genom proportionella val och menar, att
detta förfarande vore ägnat att ge valet en politisk prägel.

Sparbanken i Södertälje anmärker, att enligt gällande bestämmelser om
proportionellt valsätt skulle partibeteckning användas. Detta maste när det
gällde sparbanks huvudmän, vilka vore representanter för det allmänna,
anses vara mindre lämpligt. Genom ett proportionellt valsätt skulle huvudmännen
komma att framstå som representerande ett eller annat politiskt
parti, önskvärt vore därför att undvika val med partibeteckning och likväl
skapa representation efter styrkeförhållandena mellan olika meningsriktningar.

De sakkunnigas förslag om fördelning av antalet mandat mellan väljande
kommunala organ har kritiserats i ett flertal remissyttranden.

Fullmäktige i riksbanken framför den uppfattningen att de sakkunnigas
förslag att fördelning borde ske efter invånarantalet kunde leda till orimliga
konsekvenser i sådana fall, där en sparbanks huvudsakliga verksamhetsområde
utgjordes av en mindre kommun, men där verksamhet även
bedreves i mindre omfattning i angränsande storkommun. Sparbanken borde
därför själv få avgöra hur många huvudmän varje kommun skulle uise.

Av liknande mening är försäkringsinpektionen, svenska sparbanksföreningen,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Skaraborgs, Västerbottens
och Norrbottens län samt svenska stadsförbundet.

Sparbanksinspektionen yttrar, att fördelningen av mandaten borde ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

på sätt de sakkunniga föreslagit. I sparbanks reglemente borde dock kunna
föreskrivas annan grund för fördelningen, därest särskilda skäl därtill förelåge.
Hållbarheten av de skäl, som förebringades för annan fördelning än
efter invånarantal, skulle det ankomma på tillsynsmyndigheten att pröva
i samband med att reglementet skulle stadfästas.

Svenska stadsförbundet finner att, med hänsyn till önskvärdheten av en
koordination av mandatperioderna för dessa val med de för kommunval i
övrigt gällande, en obligatorisk mandattid av fyra år vore att föredra.

I övrigt har frågan om huvudmännens tillsättande föranlett ett par
remissinstanser till särskilda uttalanden. Exempelvis anmärker stadsförbundet,
att frågan huruvida successiv förnyelse vartannat år av hälften av
huvudmännen borde äga rum eller ej lämpligen borde avgöras i sparbanks
reglemente.

Departementschefen. Såsom framgått har sparbanks huvudmän att fylla
funktioner jämförliga med dem, som inom aktiebolagen åvilar bolagsstämman.
Huvudmännen har alltså att utse styrelse, att övervaka styrelsens
förvaltning och att själva träffa de förvaltningsavgöranden, som är av det
mest kvalificerade slaget. En markant olikhet mellan en sparbanks huvudmannakår
och bolagsstämman i ett aktiebolag möter emellertid däri, att
kretsen av dem som äger delta i bolagsstämma är på förhand given — den
utgöres av delägarna i bolaget -— medan däremot sparbankens huvudmannakår
måste konstitueras enligt grunder, som icke är lika självklara.
Detta sammanhänger med att sparbankerna är självägda företag och att
några delägare i dessa institutioner sålunda icke finnes. Vissa intressenter
i företagen kan man dock tala om även vad gäller sparbankerna. Närmast
föres tanken härvid till insättarna. Det är såsom representanter för denna
intressentkategori huvudmännen fullgör sina uppgifter. Deras ställning av
företrädare för insättarna är uttryckligen fastslagen i SpL.

Med hänsyn till det sagda är det helt naturligt av vikt att reglerna om
tillsättandet av huvudmännen är sådana, att dessa i verklig mening kan
sägas representera insättarna. Huruvida hittillsvarande regler i ämnet tillgodoser
detta krav har länge varit föremål för livlig debatt. SpL stadgar,
att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av primärkommun
eller landsting eller av häradsrätt eller hushållningssällskap samt att
återstoden skall utses på sätt sparbanken själv föreskrivit i sitt reglemente.
Den frihet, sparbankerna sålunda haft att bestämma ordningen för tillsättandet
av majoriteten inom huvudmannakårerna, har medfört högst varierande
reglementsföreskrifter. Bland de olika valmetoderna dominerar emellertid
självkompletteringssystemet. Så upplyser de sakkunniga, att av hela
antalet huvudmän den 1 juli 1950, 13 776, ej mindre än 8 008 utsetts genom
självkomplettering. Reaktionen mot denna valform har efter hand
blivit allt starkare. Bl. a. har den kommit till uttryck i åtskilliga riksdagsmotioner,
i vilka yrkats att möjligheten till självkomplettering borde uteslutas
genom införandet av tvingande regler angående mera demokratiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

val. Inledningsvis har jag redan erinrat om att det var motionsyrkanden av
detta slag som var den närmaste orsaken till den översyn av SpL, vilken
anförtroddes åt 1948 års sparbankssakkunniga.

Vid sina överväganden i huvudmannafrågan har de sakkunniga till en början
diskuterat, huruvida jämväl låntagarna borde äga särskilda företrädare
bland huvudmännen. De sakkunniga har därvid kommit till den slutsatsen,
att ett sådant särskilt representantskap icke vore tillräckligt motiverat. Med
utgångspunkt från att huvudmännen liksom hittills skulle företräda enbart
insättarna har de sakkunniga sedan föreslagit, att två tredjedelar av
antalet huvudmän skall väljas av insättarna genom formliga insättarval
och den återstående tredjedelen av borgerlig primärkommun (-er, landsting).
Vid insättarvalen skall insättarna representeras av en valkorporation,
som utses bland insättarna genom lottning. För ledamotskap i valkorporation
skall vissa behörighetsvillkor gälla. Kommun- (och landstings-)
val av huvudmän skall förrättas enligt bestämmelserna i lagen om proportionellt
valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m. Jämväl
insättarvalen skall för övrigt verkställas enligt proportionell metod.

Vad nu först angår spörsmålet om låntagarnas representation inom huvudmannakåren
har de sakkunniga med rätta betonat, att utlåningen numera
betraktas icke blott som ett medel att bereda gynnsamma villkor för
det egentliga sparandet på inlåningssidan utan även såsom en i viss mån
självständig väg till sparande, i det att detta i stor utsträckning kommer
till stånd genom amorteringar och återbetalningar av lån. Samtidigt bär
emellertid framhållits att låntagarnas intressen icke är att jämställa med
insättarnas, som i vad de går ut på tillfredsställande säkerhet lätt kommer i
motsatsförhållande till låntagarnas kreditbehov. Även därvidlag synes de
sakkunnigas resonemang vara riktigt. Jag kan därför instämma i deras uttalande
om det mindre lämpliga i att ge låntagarna ett speciellt representantskap
i huvudmannaorganisationen. Till frågan om låntagarnas möjlighet
att påverka huvudmannavalet återkommer jag något i det följande.

När det sedan gällt att avgöra vilken valmetod som bäst tjänar principen,
att huvudmännen skall vara reella företrädare för insättarna, har de
sakkunniga först konstaterat, att nuvarande dominerande användning av
självkompletteringssystemet uppenbarligen icke rimmar väl med ifrågavarande
grundsats. Denna mening synes icke kunna motsägas. Det kan
visserligen invändas, att skötseln av de sparbanker, där huvudmännen till
övervägande del utsetts genom självkomplettering, icke givit anledning till
särskilda anmärkningar. Härav bör dock knappast slutas att en reform
av huvudmannavalen icke skulle vara till gagn för dessa sparbanker. Det
ligger nämligen i öppen dag och har för övrigt direkt påvisats av de sakkunniga,
att icke minst systemet, att majoriteten av huvudmännen utses genom
självkomplettering, medfört, att vissa medborgargrupper bland insättarna
är otillräckligt företrädda i huvudmannakårerna. Skulle den stora massan
av insättare genom en reformerad valmetod tillförsäkras inflytande på luivudmannavalcn
och härigenom komma att betrakta huvudmännen som sina
verkliga representanter, är det icke omöjligt, att detta skulle kunna lräm ja in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sättarnas intresse för sparbanken och därmed också i sin män stimulera
sparandet. De sakkunnigas kritik av självkompletteringssystemets nuvarande
utformning och utbredning synes följaktligen ha åtskilligt fog för sig.
Kritiken har vunnit anslutning i det stora flertalet remissyttranden. En reform,
som förhindrar att huvudparten av sparbanks huvudmän tillsättes genom
självkomplettering, torde därför vara motiverad.

Som framgått har de sakkunniga velat lösa frågan om huvudmannavalen
genom en ordning, enligt vilken majoriteten av huvudmännen utses av särskilda
elektorer, i sin tur utvalda bland insättarna medelst ett lottnings1''örfarande.
Till förmån för denna valmetod kan åberopas att den i vissa fall
kommit till användning på ett näraliggande område, nämligen vid tillsättandet
av s. k. delegerade i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Tekniken att låta
ett slumpvis bestämt urval få representera en vidsträckt personkrets i dess
helhet har för övrigt utnyttjats även på andra håll. Emellertid måste invändningar
resas mot metodens begagnande vid sparbankernas huvudmannaval,
framför allt på grund av dess verkningar på det praktiska planet. Redan de
sakkunnigas redogörelse för det närmare förloppet av detta valförfarande,
sådant de tänkt sig detsamma utformat, ger vid handen, att förfarandet nödvändigtvis
måste bli besvärligt och vidlyftigt. Detta är också vad som hävdats
i ett mycket stort antal remissyttranden —- även i sådana som ej uttryckligen
velat avstyrka sakkunnigförslaget på denna punkt. Jämväl för
egen del finner jag ifrågavarande valmetod te sig synnerligen krånglig och
omständlig. Att den därtill torde komma att dra vissa icke helt obetydliga
kostnader anser jag likaså vara ganska uppenbart.

Det anförda skulle kunna utgöra tillräckligt skäl mot ett accepterande
av det föreslagna valförfarandet med elektorer. Dess allra mest betänkliga
konsekvenser lär emellertid möta i ett annat hänseende. Såsom åtskilliga remissinstanser
framhållit kan det befaras att de genom lottning utsedda elektorerna
i betydande utsträckning icke har tillräckligt intresse för sparbanken
och huvudmannavalet i denna. Blir elektorernas intresse för valet så
ringa, att blott en mindre del av dem utövar sin rösträtt, kommer de av elektorsförsamlingen
valda huvudmännen icke att bli representativa för den
breda massan av insättare. Oavsett i vilken utsträckning elektorerna deltar i
valförrättningen, föreligger dessutom risk för att de icke på egen hand skall
kunna bilda sig en uppfattning om de föreslagna huvudmannakandidaternas
lämplighet och att det till följd härav blir sparbankernas ledningar som kommer
att påverka elektorernas ställningstagande. På grund av nu angivna omständigheter
anser jag, att det starkt kan ifrågasättas, huruvida det av de
sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet för anordnandet av insättarval
verkligen medför en ändamålsenlig sammansättning av huvudmannakårerna.
Jag finner mig därför icke kunna godta sakkunnigförslaget i förevarande del.

Möjligheten att låta val från insättarnas sida få formen av att samtliga
insättare bildar den församling, som skall ha att utse huvudmännen, har
de sakkunniga själva avvisat. Motiveringen —- i vilken jag instämmer —
är att de allra flesta sparbanker är av den storleksordning, att direkta insättarval
icke är praktiskt möjliga att genomföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Underkännandet av de direkta och indirekta insättarvalen i de utformningar,
som behandlats i sakkunnigbetänkandet, behö%er emellertid icke
innebära ett uppgivande av tanken på en valordning, som gör huvudmannainstitutionen
mera representativ för insättarna i gemen. Skall denna
tanke kunna förverkligas medelst ett förfarande, som är både någorlunda
okomplicerat och allmänt praktikabelt, torde dock bara ett alternativ återstå,
nämligen att huvudmannakårerna helt eller delvis utses av de borgerliga
kommunerna. Redogörelsen för de sakkunnigas yttrande och de i denna
redogörelse återgivna statistiska uppgifterna utvisar, att redan för närvarande
ett stort antal huvudmän är kommunvalda. Detta sammanhänger
med den av mig förut omnämnda tvingande föreskriften i SpL, att minst
en tredjedel av huvudmännen skall utses av primärkommun eller landsting
eller av häradsrätt eller hushållningssällskap. Därtill kommer att många
sparbanker har en större andel av huvudmannakåren än en tredjedel tillsatt
genom kommunval. I vissa av dessa sparbanker, närmare bestämt 45, är samtliga
huvudmän valda av primärkommun eller landsting. Kommunval av
huvudmännen skulle alltså på intet sätt vara en nyhet.

Även sakkunnigförslagets lösning av spörsmålet om huvudmännens tillsättande
går som nämnts ut på att kommunval skall tillgripas i viss omfattning.
De sakkunniga har medgivit, att det allmänna med fog kan göra
anspråk på visst inflytande på skötseln av sparbankerna. Bl. a. har understrukits
betydelsen ur samhällelig synpunkt av att utlåningen bedrives med
aktgivande på att sparbanksmedlen i första hand användes för att tillgodose
det legitima lånebehovet inom den bygd, där sparbanken har sin verksamhet.
Att de sakkunniga icke velat sträcka sig längre än till att kommunerna
skall utse en minoritet av huvudmännen — en tredjedel — har betingats
av uppfattningen att vissa olägenheter vore förenade med denna form av
huvudmannaval. Sålunda har åberopats att en kommun i vissa situationer
kunde ha ett påtagbart motiv för att utnyttja sparbanken till egen fördel
med den verkan, att spararnas intressen bleve lidande. Exempelvis kunde
en finansiering av ett byggnadsföretag, som vore nyttigt ur kommunal synvinkel,
medföra risker av sådan storleksordning, att de icke skulle vara
förenliga med omsorgen om insättarnas tryggande. Vidare har de sakkunniga
bl. a. gjort gällande, att en kommun såsom låntagare kunde ha speciella
intressen, vilka slode i motsatsställning till insättarnas. Här a\såges
som exempel låntagarönskemål angående lånens storlek och löptid. Dessutom
har framhållits att en kommun med en sparbank verksam inom sina
gränser skulle kunna ha intresse av att sparbanken redovisade högsta möjliga
vinst. Ett sådant intresse skulle enligt de sakkunniga medföra fara för att
sparbanken icke komme alt vidta erforderliga säkerhetsdispositioner. Ytteiligare
ett skäl mot att kommunerna skulle få utse annat än en mindre del
av huvudmännen har åberopats vara faran för alt härav skulle följa en
politisering av sparbankernas ledning. — Några av de remissinstanser, som
godtagit sakkunnigförslaget i huvudmannafrågan, har anfört liknande argument
mot att kommunerna skulle få inverka dominerande på huvudmannakårernas
sammansättning. Svenska sparbanksföreningen bär sagt sig helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

kunna biträda de sakkunnigas erinringar mot kommunval i större omfattning
än vad de sakkunniga förordat.

Enligt min uppfattning synes vad som anförts om risken för politisering
av sparbanksväsendet knappast böra tillmätas någon betydelse för bedömningen
av det lämpliga i kommunval på detta område.

Däiemot torde det icke kunna helt tillbakavisas, att kommunernas på sina
håll ganska stora låntagarintressen i sparbankerna möjligen kan skapa viss
tvekan rörande det lämpliga i att kommunerna skulle få ett avgörande inflytande
på huvudmannakårernas sammansättning. Farhågorna på denna
punkt bör likväl icke överdrivas. Sålunda torde tillsynsmyndighetens övervakning
få anses vara ett tämligen verksamt skydd mot att sparbankerna
vid kollisioner mellan kommunernas intressen såsom låntagare och insättarnas
anspråk på trygghet skulle favorisera de kommunala intressena.
Härutöver bör beaktas att i de mycket talrika fall, då huvudmännen i en
spaibank skulle komma att utses av två eller flera kommuner, en kommuns
möjligheter att utnyttja sparbanken till egen fördel skulle vara avsevärt
beskurna.

Vad angår ett eventuellt kommunintresse av att sparbanks vinst skulle
bli så hög som möjligt skulle detta enligt de sakkunnigas åsikt bl. a. kunna
dikteras av att höga vinster tilläte sparbanksanslag till allmännyttiga och
■sälgörande ändamål, d. v. s. syften, som stode den kommunala verksamheten
nära. I detta avseende får jag emellertid framhålla, att de regler, jag kommer
att föreslå beträffande vinstdispositionen, avsevärt kommer att inskränka
det hittillsvarande utrymmet för ifrågavarande sparbanksanslag. Lockelsen
att av nu antydd orsak påverka redovisningen av sparbanks vinst med de
konsekvenser detta skulle medföra för sparbankens soliditet kan därför icke
i framtiden bli särskilt stor.

De betänkligheter mot kommunval, som andragits av de sakkunniga, kan
med hänsyn till det sagda icke anses mera väsentliga. Å andra sidan talar
enligt mitt bedömande åtskilligt till förmån för denna valform. För det första
får konstateras att de kommunala församlingar, som skulle ha att förrätta
huvudmannavalen, måste betraktas som ganska representativa för sparbankernas
stora insättargrupper. Synpunkten att de rent kommunala frågeställningarna
varit avgörande vid valet av ledamöter i dessa kommunala församlingar
jävar icke vad nyss sagts. I detta sammanhang må jämväl framhallas
att huvudmannaval från kommunala organs sida bereder låntagarna
ett visst medelbart inflytande på valet — något som enligt vad förut berörts
ej kan betecknas som alldeles oberättigat. Vidare må betonas att mot de
kommunala organen ej kan riktas den anmärkningen, att ledamöterna i
dessa icke skulle ha tillräcklig insikt om huvudmannavalets betydelse. Likaså
torde man få utgå från att ifrågavarande valkorporationer som regel
skulle kunna bilda sig en god uppfattning om de uppställda huvudmannakandidaternas
lämplighet. Kommunval av huvudmännen skulle vidare innebära
en okomplicerad och bekväm anordning. Härtill kommer den icke betydelselösa
omständigheten, att denna valmetod icke skulle föranleda några
kostnader för sparbankerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Också ur annan synvinkel låter det försvara sig väl, att kommunerna
skulle få större möjligheter att påverka sparbankernas förvaltning än som
för närvarande i allmänhet är fallet. Sparbankerna i vårt land har alltid haft
en intim anknytning till den bygd, vari de bedrivit rörelsen. I själva verket
är det en vedertagen målsättning, att en sparbank skall tjäna intressena i
den ort, där sparbanken utövar sin verksamhet. Samhörigheten mellan sparbank
och bygd har manifesterats på skilda sätt. Bl. a. har den kommit till
uttryck däri, att kommun i vissa fall tillskjutit medel till sparbanks
grundfond och någon gång även bidragit vid bildandet av säkerhetsfond. Flera
exempel finnes dessutom på att sparbank tillkommit på initiativ av kommuner
och kommunala förtroendemän. Att sparbankerna allmänt betraktar
kontakten med kommunerna som värdefull har för övrigt ofta omvittnats.

Nu redovisade överväganden skulle i och för sig kunna motivera en regel,
enligt vilken samtliga huvudmän utsåges av kommunala korporationer. En
så genomgripande omdaning av den ordning, SpL tillåter, synes dock
icke vara nödvändigt påkallad för att åstadkomma den önskvärda sammansättningen
av huvudmannakårerna. Det kan till och med ifrågasättas,
om en övergång till totalt kommunvalda huvudmannakårer skulle vara
helt lämplig. Härvid kommer främst i betraktande att valreformen helst
bör genomföras på sådant sätt, att den erfarenhet av sparbanksförvaltning,
som finnes inom de nuvarande huvudmannainstitutionerna, kan nyttiggöras
även framdeles. Förutsättningarna för att tillgodose detta önskemål skulle
sannolikt vara större, om kommunvalen begränsades till att avse en lämpligt
avvägd kvot av huvudmännen och återstoden av dessa nominerades av
huvudmännen själva. Därest det villkoret stipulerades, att de genom denna
självkomplettering tillsatta huvudmännen skulle utväljas bland sparbankens
insättare, skulle det nu skisserade kombinerade valförfarandet tillika erbjuda
den fördelen, att huvudmannakårerna koinme att få ett inslag av direkta
insättarrepresentanter, utan att komplicerade insättarval av förut behandlad
art fördenskull behövde tillgripas. Jag vill med hänsyn härtill förorda
en kombination av kommunval och självkomplettering av nu angivet
slag. Det må erinras om att viss kombination av kommunala val och självkomplct
tering är vad också reservanten bland de sakkunniga uttalat sig för
såsom ett alternativ till enbart kommunval. Denne har emellertid ansett, att
proportionerna mellan de kommunvalda huvudmännen och de genom självkomplettering
tillsatta böra vara tre mot en. Själv har jag ansett mig böra,
i likhet med vissa remissinstanser, stanna för den avvägningen, att lika stora
delar av huvudmannakåren utses genom kommunval och genom självkompletlering.
Härigenom torde ett rimligt kommunalt inflytande bli säkerställt,
samtidigt som faran för att huvudmannaförsamlingen skulle kunna tänkas
sätta kommunens intressen före insättarnas reduceras ytterligare.

Vad gäller den del av huvudmannakåren, som skall tillsättas av kommunerna,
innebär mitt förslag, att huvudmännen skall väljas av fullmäktige i
de städer, köpingar och landskommuner, som ingår i sparbankens verksamhetsområde,
eller, såvitt angår kommuner inom landstingsområde, av landstinget.
Huruvida och i vilken utsträckning valen skall förrättas av lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ting bör det ankomma på sparbankerna själva att avgöra. De sakkunniga bär
gjort vissa i det föregående återgivna uttalanden, som i någon mån kan
tjäna till ledning vid detta avgörande. I sparbanks reglemente skall finnas
fixerade föreskrifter om vilken eller vilka kommunala valförsamlingar
som skall anlitas för valen. Är valen uppdelade mellan två eller flera valförsamlingar,
skall reglementet tillika precisera, hur många huvudmän varje
valförsamling skall välja. Även i detta hänseende har bestämmanderätten
alltså tillagts sparbankerna. Som normalregel bör gälla att mandatfördelningen
skall ske efter den ungefärliga relationen mellan befolkningssiffrorna
i de kommuner, som respektive valkorporationer företräder vid valen.
Såsom några remissinstanser framhållit torde emellertid denna fördelningsnorm
i vissa fall kunna leda till orimliga resultat, exempelvis där kärnan
i en sparbanks verksamhetsområde utgöres av en mindre kommun men verksamheten
i ringare omfattning bedrives även i en angränsande större kommun.
I situationer sådana som denna bör det stå sparbank fritt att föreskriva
annan grund för mandatfördelningen än efter invånarantalet i de skilda
kommunerna. Det bör dock åligga vederbörande tillsynsmyndighet att vid
stadfästelseprövningen av sparbanks reglemente granska de skäl, som åberopats
till förmån för annan mandatfördelning än efter invånarantalet.

Såsom de sakkunniga uttalat torde giltigheten av proportionell valmetod
vid kommunval av huvudmän förutsätta särskild lagregel härom i sparbankslagstiftningen.
I sakkunnigförslaget bar en dylik regel införts och till
och med givits tvingande karaktär. Motiveringen har varit, att proportionella
val vore nödvändiga för att bereda olika meningsriktningar skälig representation
inom huvudmannaorganisationen. Denna uppfattning kan jag icke
biträda. Målsättningen vid val av huvudmän bör vara att till sparbankens
ledning knyta dugliga och för huvudmannauppdraget lämpliga personer,
oavsett vilken politisk åskådning de hyser. Partipolitisk uppdelning av de
kommunala valkorporationerna vid dessa val torde därför icke i och för sig
vara ett önskemål. En obligatorisk föreskrift om proportionella val synes
alltså icke lämplig. Däremot kan jag medge, att det för vissa fall kan vara
på sin plats med en bestämmelse, med stöd av vilken minoriteten inom den
väljande församlingen kan påkalla tillämpning av den proportionella valmetoden.
Med hänsyn härtill bör i lagen stadgas att kommunval av huvudmän
skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,
som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas
med det antal personer valet avser, ökat med 1. Detta stadgande skulle helt
överensstämma med motsvarande regel i 22 § kommunallagen angående val
av kommunalnämnd, drätselkammare in. in.

Det med de föreslagna självkompletteringsvalen förknippade villkoret,
att vid dessa val ej får till huvudmän utses andra än insättare i sparbanken,
bör utformas så, att endast den, som vid utgången av kalenderåret närmast
före valet haft ett tillgodohavande å sparbanksräkning av minst 100
kronor, skall kunna komma i fråga som huvudman. Kravet på att visst minimitillgodohavande
skall finnas och på att detta skall avse sparbanksräkning
kan grundas på argument liknande dem, med vilka de sakkunniga mo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tiverat visst minimitillgodohavande som förutsättning för ledamotskap i valkorporation
vid insättarval enligt den av dem tänkta modellen. Vilken minimibehållning
som är den lämpligaste kan självfallet vara föremål för delade
meningar. För egen del har jag ej velat sätta spärren högre än vid angivet
belopp.

Utan att detta uttryckligen utsäges i lagen får det anses åvila sparbanks
styrelse att vid självkompletteringsval lämna de huvudmän, som förrättar
detta, besked om huruvida huvudmannakandidaterna fyller nyss behandlade
valbarhetsvillkor. Att upplysningar av nämnda slag meddelas är givetvis
ofrånkomligt, om det skall gå att upprätthålla kravet på att de genom självkomplettering
utsedda huvudmännen skall vara insättare. Även ett genomförande
av sakkunnigförslaget om insättarval skulle ha pafoidrat, att uppgifter
rörande vissa personers förhållande till sparbanken måst utlämnas.
De sakkunniga har icke ens ifrågasatt, att detta skulle stå i motsatsställning
till den sedan gammalt gällande regeln om sparbankssekretessen (jfr 70 §
SpL och 98 § i departementsförslaget). Med ännu mindre fog torde kunna
göras gällande att styrelsens omnämnda besked till huvudmännen vid självkompletteringsvalen
enligt departementsförslaget skulle vara oförenliga med
sekretessregeln.

I fråga om sj älvkomp le tteringsvalen finner jag icke anledning att uppställa
någon regel om proportionell valmetod.

SpL stadgar, att huvudman skall utses för högst fem år. Sakkunnigförslaget
ändrade icke denna regel. Enligt min uppfattning bör föreskrivas en
obligatorisk mandattid av fyra år. Någon nackdel med att tidslängden blir
enhetlig för alla sparbanker har jag ej kunnat finna. En regel om fyra års
mandattid medför, att kommunvalen av huvudmän kommer att avse samma
valperiod som kommunala val i allmänhet.

Redan för närvarande torde det i praktiken vara nästan regelmässigt förekommande,
att huvudmannakårerna förnyas successivt. Successiva val är
helt naturligt ägnade att främja kontinuiteten i sparbanksförvaltningen. Jag
har bedömt värdet av successiv förnyelse vara så stort, att jag ansett att
denna valordning bör göras tvingande. Regeln om mandattidens längd bör
därför förses med ett tillägg, enligt vilket vid det första huvudmannavalet
inom sparbank mandattiderna skall vara kortare än fyra år i den man så
erfordras för att åstadkomma successiva nyval. I reglementet bör lämnas
närmare bestämmelser angående ordningen för åstadkommandet av ifrågavarande
successiva förnyelse av huvudmannakåren (jfr 1 § i kungörelseutkastet).
Det må framhållas, att det ankommer på sparbankerna själva att
ta ställning till hur långtgående reglerna om ifrågavarande successivitet vid
huvudmannavalen bör vara. I och för sig är lagens fordran på successiv förnyelse
av huvudmannauppsättningen tillgodosedd redan genom en ordning,
enligt vilken de kommunvaldas mandattid börjar vid en tidpunkt och övriga
huvudmäns vid en annan.

Departementsförslagets bestämmelser om huvudmannaval är upptagna i
13 och 14 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

De övergångsbestämmelser, jag ansett nödvändiga, kommenteras i motiven
till den föreslagna särskilda promulgationslagen.

III. Filial- och ombudsverksamhet

Historik, gällande rätt m. m. Ett mera allmänt filialväsende inom sparbanksrörelsen
i vårt land räknar sin uppkomst från tiden omkring år 1850.
Vid utgången av år 1952 uppgick antalet filialer och sparbanksombud för
in- och utlåning till 852, varav 778 filialer. Antalet sparbanker, som inrättat
dessa filialer, var 170. Vid samma tid använde sig endast fyra sparbanker
av ombud för sin in- och utlåning.

Först genom lag den 11 juni 1920 infördes i SpL regler om inskränkning
av rätten till filialbildning. Enligt nämnda lag fick filial ej inrättas utom
den ort, där styrelsen hade sitt säte, med mindre länsstyrelsen i det län, där
avdelningskontoret var avsett att inrättas, meddelat tillstånd därtill.

Nu gällande filialbestämmelser i SpL, vilka icke förändrats efter lagens
tillkomst 1923, är upptagna i 3 § 9, 21 § och 73 § 13. Enligt 3 § 9 gäller att
sparbanks reglemente skall ange bl. a. »huruvida avdelningskontor eller
sparbankskommitté må av styrelsen inrättas, kontorsstyrelses befogenhet
och på vad sätt verksamheten vid avdelningskontor skall övervakas».

21 § lyder: »Utan särskilt tillstånd må sparbank ej utöva verksamhet vid
avdelningskontor å annan ort än där styrelsen har sitt säte, ej heller genom
sparbankskommitté å ort utom sparbankens verksamhetsområde. Sådant
tillstånd må, när verksamheten finnes kunna vara till nytta för det allmänna,
meddelas av Konungens befallningshavande i det län, inom vilket
sparbanken avser att inrätta avdelningskontoret eller sparbankskommittén.
»

I 73 § 13. stadgas: »Tillstånd att utöva verksamhet vid avdelningskontor
eller genom sparbankskommitté vare ej av nöden, där avdelningskontoret
eller sparbankskommittén inrättats före den 1 maj 1920.»

SpL talar salunda om två skilda slag av filialer, avdelningskontor och
sparbankskommittéer. Bestämmelser om gränsdragningen mellan dessa
båda filialtyper saknas i SpL. Ej heller finnes några direkta bestämmelser
beträffande sparbanksverksamhet genom ombud.

Efter SpL:s tillkomst har flera reformförslag framställts. Beträffande
dessa hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 112 ff.

En redogörelse för lagstiftningen angående filial- och ombudsverksamhet
vid affärsbanker, postsparbanken och jordbrukskassorna har lämnats i de
sakkunnigas betänkande s. 120 ff.

De sakkunniga. För syftet att samla sparmedel vore det uppenbart — anför
de sakkunniga — att sparbankerna hade behov av att använda sig av
■\issa
de sakkunniga, vore om de nuvarande möjligheterna att skapa dylika organ
vore ändamålsenligt avpassade. Spörsmålet inbegrepe ett flertal olika fråge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ställningar, bl. a. huruvida ombuden över huvud taget utgjorde ett godtagbart
organ för bankverksamhet, huruvida inrättandet av filial borde
ske efter myndighets prövning i det enskilda fallet samt huruvida kravet på
tillståndsprövning borde gälla för all filialbildning eller åtskillnad borde
göras mellan större och mindre filialer.

De sakkunniga behandlar först frågan, om det numera vore påkallat
med kontroll över sparbankernas filialbildning,
dvs. om regler angående tillståndsprövning alltjämt vore sakligt grundade.
1920 års inskränkningar i den fria filialbildningen hade främst betingats av
den synpunkten att en omfattande expansion genom filialer på stora avstånd
från huvudkontorsorten befarats medföra att de uppsamlade sparmedlen
användes för ändamål, vilka vore främmande för egentlig sparverksamhet.
Enligt de sakkunniga hade denna synpunkt numera förlorat
i betydelse. En viss kontroll över filialbildningen syntes emellertid vara tillräckligt
motiverad redan av andra skäl. Tillkomsten av nya filialer kunde
överskrida det behövliga och nyttiga. Detta kunde framkalla en konkurrens,
som kunde få ett mindre lyckligt inflytande på bankernas verksamhet
och metoder. Övertaliga bankkontor ledde nämligen lätt till en osund inbördes
tävlan om kunder samt till en osund in- och utlåningspolitilc över
huvud. Uppkomsten av bankkontor till alltför stort antal kunde jämväl medföra
skada på så sätt, att omkostnaderna för kapitalets uppsamling därigenom
stegrades utöver vad som vore förenligt med god nationell ekonomi.
Enligt de sakkunnigas uppfattning kunde därför kravet på tillståndsprövning
icke uppges helt och hållet.

Enligt de sakkunnigas åsikt vore det dock icke närmast det nu angivna
spörsmålet som stode i förgrunden. Vad man främst syntes ha anledning
diskutera vore i stället, huruvida kontrollen över filialbildningen borde begränsas
till att liksom enligt gällande rätt avse endast inrättandet av vissa
slags filialer. Sparbankernas filialer varierade starkt inbördes. Det funnes
filialer med i stort sett lika fullständig bankrörelse som huvudkontoren
med dagligt öppethållande och med fast anställda tjänstemän. Å andra sidan
funnes enklast tänkbara landsbygdsfilialer, vilka uteslutande vore avsedda
som uppsamlingsställen för bygdens sparmedel och där vederbörande
funktionärer ombesörjde expeditionsarbetet som en bisyssla. Det stode
klart, att de förhållanden, som motiverade kontroll över filialbildningen,
icke gjorde sig gällande med samma styrka i fråga om den senare filialtypen
som beträffande den förra. Farhågorna för en oproportionerlig ökning
av omkostnaderna för sparmedlens uppsamlande som en följd av en
fri filialbildning vore givetvis betydligt mindre framträdande beträffande
do filialer, som till sin struktur påminde om den här skisserade landsbygdsexpeditionen.
över huvud taget hade en tillståndsprövning knappast något
större berättigande för dessa filialer. Det vore därför enligt de sakkunnigas
mening icke nödvändigt att inbegripa de mindre filialerna under kravet på
tillståndsprövning. Denna mening finge dock förses med förbehåll för vissa
situationer, där eu fri filialbildning skulle medföra intressekollisioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

De sakkunniga bär i detta sammanhang framhållit, att vissa svårigheter
mötte, när det gällde att göra en åtskillnad mellan större och mindre filialer.
Därvid har erinrats om att nuvarande lagregler icke tillhandahåller
någon klar gränslinje mellan filialer av olika storleksgrupper. Härav finge
dock icke slutas att det vore omöjligt att åstadkomma en dylik gränslinje,
anför de sakkunniga. Att en strukturell skillnad funnes mellan de största
och de minsta filialerna hade redan antytts. Svårigheterna hänförde sig till
att inom mellanskiktet av filialer göra en uppdelning mellan sådana, som
skulle få inrättas först efter tillstånd, och de övriga. De sakkunniga hade
emellertid funnit, att vissa särmärken beträffande filialrörelsens omfattning
erbjöde en användbar vägledning vid denna uppdelning.

I detta hänseende har de sakkunniga till en början pekat på den avsevärda
storleksskillnad filialer emellan, vilken enligt deras uppfattning i
regel betingades av att vissa filialer utöver inlåningsverksamhet jämväl befattade
sig med utlåningen. Filial med rätt att självständigt bevilja lån och
filialer, som ägde utbetala lån, borde enligt de sakkunnigas uppfattning anses
tillhöra en sådan kvalificerad filialtyp, som finge inrättas först efter
myndighets sorgfälliga prövning. De sakkunniga föresloge därför, att som
en första förutsättning för fritt inrättande av filial borde gälla, att filialen
i fråga ej ägde bevilja eller utbetala lån. Denna formulering — framhåller
de sakkunniga — skulle icke lägga hinder i vägen för att filialen lämnade
upplysningar till lånesökande om lånevillkor, utlämnade blanketter till
lånehandlingar eller till och med mottoge låneräntor och amorteringar.

Ett annat förhållande som enligt de sakkunniga hänförde filial till den
mera kvalificerade kategorien vore befogenheten att ombesörja s. k. avräkningsbokföring.
Filial, som finge inrättas utan tillståndsprövning från
myndighets sida, borde icke få befatta sig med sådan bokföring, ansåge de
sakkunniga. Härav följde, att de mindre filialerna icke skulle äga rätt att
lägga upp checkräkningskonton för sina kunder.

En redan existerande skillnad mellan större och mindre filialer förelåge
även i variationerna beträffande expeditionslokalernas öppethållande. Jämväl
denna skillnad borde man — menar de sakkunniga —• begagna sig
av vid en legal gränsdragning. En begränsning av den fria filialbildningen
till att avse filialkontor, vilka vore öppna högst ett par dagar i veckan,
skulle utgöra en borgen för att mera betydande filialer icke tillskapades
utan myndighets kontroll.

Friheten att bilda mindre filialer — vilka enligt de sakkunnigas förslag
skall betecknas sparställen —- skulle emellertid, som redan antytts, icke
vara förbehållslös. Bl. a. finge beaktas att en sparbanks expansion i form av
nya sparställen skulle kunna leda till konflikter i första hand mellan sparbankerna
inbördes men även mellan sparbankerna och övriga sparinrättningar.
Skulle regeln om fritt inrättande av sparställena verkligen framstå
som en huvudregel, vore det emellertid nödvändigt att bortse från den konkurrens,
sparställena kunde bjuda sparinrättningar utanför sparbanksväsendet.
Genom att sparställenas uppgift praktiskt taget bleve inskränkt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

mottagandet av sparmedel komme f. ö. affärsbankernas verksamhetsgrenar
att i stor utsträckning ligga utanför sparställenas funktionsområde.
Detsamma gällde förhållandet mellan spar ställena och jordbrukskasserörelsens
organ. Det hade vidare synts de sakkunniga lämpligt, att kravet
på hänsyn sparbankerna emellan icke i första hand finge föranleda
en föreskrift om myndighets tillstånd för bildandet av sparställe, som kunde
tänkas komma att konkurrera med annan sparbank. Enligt de sakkunnigas
bedömande torde en intressekollision av sådan art kunna lösas allra
smidigast genom överläggningar mellan de berörda sparbankerna. I sakkunnigförslaget
har i anledning av det anförda stadgats, att, där sparställe
skall inrättas å ort, som ligger jämväl inom annan sparbanks verksamhetsområde,
medgivande därtill erfordras från sistnämnda sparbank. Som en
möjlighet i andra hand skall dock vägen över myndighets prövning stå
öppen. Vill vederbörande sparbank icke lämna sitt medgivande till sparställets
inrättande, får sparstället icke komma till stånd utan prövningsmyndighetens
tillstånd.

De föreslagna reglerna om tillståndsfritt inrättande av sparställe för huvudfallen
har kompletterats med föreskrift att anmälan om inrättandet
ofördröjligen skall göras hos tillsynsmyndigheten.

Enligt de sakkunnigas uppfattning talade de skäl, som betingade kravet
på tillståndsprövning för inrättande av avdelningskontor utom huvudkontorsorten,
i sin mån för tillståndsprövning även vid filialbildning a nämnda
ort. De sakkunniga förordade följaktligen föreskrift om tillståndsprövning
jämväl för filialbildning på den ort, där sparbankens styrelse har sitt säte.

Vad anginge frågan om öppnande av filial utanför sparbanks verksamhetsområde
ansåge de sakkunniga, att den nuvarande befogenheten för
sparbank att bilda dylik filial borde avskaffas. Om uppenbart behov av
filial funnes å viss ort, förelåge möjlighet att intressera sparbank, till vars
verksamhetsområde orten hörde, att där öppna filial. Vore det påkallat att
öppna filial »utanför verksamhetsområdet», borde detta formellt ske genom
ett förstorande av sparbanks verksamhetsområde.

Beträffande villkoren för att ett sparbank sorgan skall
kunna godtas som filial anser de sakkunniga, att filial skall ha
fast expeditionsställe och att särskilda tider skall vara bestämda för expeditionslokalens
öppethållande. Kravet på fast expeditionslokal borde ej
lägga hinder i vägen för sparbank att bedriva filialrörelse med s. k. sparbanksbuss
under förutsättning att bestämda hållplatser funnes. Fasta expeditionsställen
och expeditionstider vore enligt de sakkunnigas mening självklara
förutsättningar för att filialerna på ett tillfredsställande sätt skulle
kunna stå allmänheten till tjänst. Ifrågavarande villkor vore jämväl ägnade
att skapa stadga åt filialverksamheten och att underlätta kontrollen över
densamm a.

Den i gällande sparbankslag, 31 §, stadgade föreskriften, att sparbanks
kassabok skulle uppta alla in- och utbetalningar samt föras i två exemplar

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

av särskilda personer, vilka hade att för varje expeditionsdag fastställa den
kontanta behållningen, innebure, att även vid filial minst två personer skulle
vara verksamma, påpekar de sakkunniga. Enligt deras uppfattning torde
föreskriften om dubbla kassaböcker i viss mån ha haft en restriktiv inverkan
på filialbildningen. I glest befolkade trakter av landet skulle det ha förekommit,
att filialer, som ansetts behövliga, icke kommit till stånd, enär
de kostnader, kravet på dubbel bemanning av filialkontoren medförde, beräknats
göra verksamheten förlustbringande. Enär de sakkunniga ämnade
föreslå förbud för in- och utlåning genom ombud, borde villkoren för filialbildning
icke göras så stränga, att filial, som på goda grunder funnes behövlig,
ej kunde inrättas. De sakkunniga ansåge därför, att möjligheten att
bilda s. k. enmansfilialer icke borde helt uteslutas. Enligt de sakkunnigas
förslag skall i stället för gällande bestämmelser om dubbel kassabokföring
träda föreskrifter, vilka meddelas i form av anvisningar från respektive
sparbanksstyrelses sida. Bestämmelse härom har intagits i 52 § sakkunnigförslaget.

Slutligen har de sakkunniga behandlat det nyss omnämnda spörsmålet,
huruvida sparbankerna skall få bibehålla sin rätt
att driva in- och utlåningsverksamhet genom sparbank
s o m b u d. En vägande invändning mot ombudsverksamhet vore enligt
de sakkunnigas uppfattning, att en tillsyn, jämförlig med den som utövades
i fråga om filialerna, icke kunde skapas beträffande ombudsverksamheten.
Sistnämnda arbetsform läte sig nämligen icke övervakas på samma
sätt som rörelsen vid fasta filialer. Det vore uppenbart, att sparbank i
förhållandet till insättaren svarade för medel, som insättaren överlämnat
till ombud och som ännu befunne sig i ombudets besittning. Ett villkor vore
givetvis, att ombudet verkligen vore att betrakta som sparbankens ombud
och icke som insättarens. Sparbankens juridiska ansvar för ombudsverksamheten
inträdde alltså på ett mycket tidigt stadium. Sammanställde man
denna omständighet med de mindre goda förutsättningarna för effektiv
kontroll över ombuden, måste dessas befattning med in- och utlåningsrörelsen
inge starka betänkligheter.

En annan vägande invändning mot ombudsverksamhet vore — anför de
sakkunniga — formen för ersättning till ombuden. I allmänhet avlönades
ombuden genom provision. Provisionsersättning vore emellertid i hög grad
ägnad att framkalla just en sådan osund konkurrens om inlåningen som
det borde vara lagstiftningens uppgift att motverka. Även om ersättningen
lämnades i form av fast arvode, låge det likväl nära till hands att ersättningen
också i sistnämnda fall åtminstone indirekt sammankopplades med
insättningarnas storlek.

I sakkunnigförslaget har på grund av det anförda stadgats förbud för
sparbank att driva in- och utlåning genom ombud.

Från nämnda huvudregel har de sakkunniga dock ansett sig böra föreslå
vissa undantag. Sålunda borde förbudet efterges i fråga om ort, där sparban -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ken hade huvudkontor eller avdelningskontor. I fråga om motiveringen för
undantaget har de sakkunniga hänvisat till motsvarande undantagsregel i
gällande banklag. Sistnämnda regel hade närmast föranletts av att rörelsen
å en banks kontor krävde, att de personer, som vore anställda å kontoret,
allt emellanåt å bankens vägnar finge handla under omständigheter, som
komme dem att framstå som ombud för banken. Vidare borde enligt de
sakkunniga undantag ges för det fall att ombudet vore annan sparbank ellei
affärsbank, och slutligen borde förbudet ej utgöra hinder för den inlåning,
som bedreves inom skolsparrörelsen och sparklubbsrörelsen.

Med hänsyn till att sparklubbsrörelsen stode öppen för praktiskt taget
envar, kunde sparklubbskassörs undantagande från nu ifrågavarande förbud
mot ombudsverksamhet befaras möjliggöra, att förbudet kunde kringgås.
De sakkunniga har därför övervägt, om icke sparbankslagstiftningen
mera markerat än nu borde avgränsa inlåning inom sparklubbsrörelsen från
annan inlåning. Såsom typiskt för denna sparform sådan den ursprungligen
varit tänkt finge betecknas bl. a. att de insättningar, vilka sparklubbsmedlemmarna
förbunde sig att verkställa vid vissa regelbundet återkommande
tillfällen, avsåges representera medel, som kunnat läggas av från medlemmens
löpande arbetsinkomst för tiden från föregående arbetstillfälle. Denna
underförstådda mening hade ej kommit till något uttryck i SpL. De sakkunniga
ansåge det möta betydande svårigheter att, med nyssnämnda tankegång
som bakgrund, i lag avgränsa sparklubbsinlåning från annan inlåning.
Naturligtvis skulle det vara tänkbart i och för sig att låta avgränsningen
komma till uttryck i en bestämmelse, enligt vilken belopp, som bleve
insatta å sparklubbsräkning, skulle vara maximerade på visst sätt. En sådan
bestämmelse skulle dock bli osmidig och ineffektiv. De sakkunniga ansåge
sig därför böra avstå från att föreslå en föreskrift av dylik innebörd.
Ej heller syntes det de sakkunniga möjligt att på annan väg åstadkomma en
särskiljande definition av användbart slag. De sakkunniga förutsatte emellertid,
att sparklubbsrörelsen trots avsaknad av närmare legal definition lojalt
skulle hållas inom den verksamhetssfär, som vore förenlig med rörelsens
målsättning. Skulle det likväl visa sig att sparklubb missbrukades som medel
för eventuella strävanden att kringgå principförbudet mot ombudsinlåning,
finge det ankomma på vederbörande tillsynsmyndighet att åvägabringa
erforderlig rättelse.

I sakkunnigförslaget återfinnes bestämmelserna om filial- och ombudsverksamhet
i 37—41 §§.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag angående kontrollen
över sparbankernas filialbildning har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i flertalet remissyttranden. Till förmån för förslaget uttalar
sig sålunda uttryckligen sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs
och Norrbottens län samt landsorganisationen och tjänstemännens

7 Bibanr/ lill riksdagens protokoll 1955. 1 suml. A''r 151

Kungi. Maj:ts proposition nr 151

centralorganisation. I allmänhet har remissinstanserna i fråga icke närmare
kommenterat sitt ställningstagande.

Bank- och fondinspektionen ifrågasätter om det icke, av praktiska skäl
och med hänsyn till att affärsbankerna vore underkastade oktroj prövning
beträffande alla nya kontor utom dem som inrättades å huvudkontorsorterna,
borde krävas tillståndsprövning beträffande all filialbildning hos penninginrättningarna,
antingen det gällde sparbanker, jordbrukskreditkassor
eller affärsbanker. Inspektionen ville emellertid icke inta en sådan
ståndpunkt, enär en central tillståndsprövning för alla filialer, som kunde
tänkas ifrågakomma för landets 450 sparbanker och ca 600 jordbrukskassor,
skulle innefatta en betydande arbetsuppgift och sannolikt medföra omgång.
Metoden vore icke heller väl förenlig med den frihet och det behov av
rörlighet, som eftersträvades inom olika grenar av landets näringsliv. Inspektionen
förordade de sakkunnigas förslag såsom en avgjord förbättring
i förhållande till vad nu gällde. Dess svaghet låge enligt inspektionens uppfattning
däri, att gränsen mellan sparställe och avdelningskontor bleve flytande
i vissa fall. Antalet gränsfall bleve emellertid med all säkerhet ringa
i förhållande till hela antalet »reella» sparställen och dessutom komme
kostnadsfaktorn att utgöra ett kraftigt återhållande moment vid filialbildningen.

Sparbanksinspektionen anför liknande synpunkter.

Nagra remissinstanser har pakallat jämkningar i den föreslagna rätten
att fritt bilda filial, nämligen länsstyrelsen i Skaraborgs län, svenska bankföreningen
och svenska bankmannaförbundet.

Sålunda förklarar svenska bankföreningen, att föreningen — utan att
ingå på frågan, huru bestämmelserna rörande kreditinstitutens filialverksamhet
lämpligen borde utformas — ville understryka att enhetliga regler
i detta ämne borde gälla för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor.

Svenska bankmannaförbundet framhåller, att en mycket betydande del
av sparbankernas nuvarande filialverksamhet bedreves från filialer av den
typ, som enligt förslaget i fortsättningen skulle få öppnas utan tillstånd.
Möjligheten att betjäna filial med endast en anställd vore helt naturligt
ägnad att stimulera till vidgat inrättande av sparställen. De sakkunnigas
uttalande, att det icke funnes hinder för sparställe att lämna upplysningar
till lånesökande om lånevillkor, att utlämna låneblanketter eller att motta
räntor och amorteringar, komme i praktiken att medföra, att den föreslagna
skillnaden mellan de båda filialtypernas verksamhet i stor utsträckning
komme att utsuddas. I varje fall kunde det antas, att skillnaden icke skulle
bli märkbar för allmänheten och därför icke heller utgöra något hinder för
sparställe att utåt framträda också som kreditgivare. Redan av hänsyn härtill
vore det icke rådligt att när det gällde öppnande av sparställe avstå
från den kontroll från det allmännas sida, som ansetts erforderlig i fråga
om inrättande av bankkontor i allmänhet. Ett annat skäl, som talade emot
att sådan filial skulle få öppnas utan tillstånd, vore risken för att sparbank,
som erhållit avslag på framställning om öppnande av avdelningskon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

tor på en viss ort, i stället öppnade sparställe där. Det av de sakkunniga
förordade tillståndstvånget för inrättande av avdelningskontor skulle sålunda
kunna bli i betydande grad illusoriskt, om sparställe finge öppnas
fritt. Vidare framstode det ur mera intressemässiga synpunkter såsom angeläget
för förbundet, att inte det enligt mångas mening redan allt för stora
antalet bankkontor utökades i större utsträckning än vad som kunde anses
vara betingat av hänsynen till nyttan för det allmänna under beaktande
av kostnadssynpunkten. Förbundet avstyrkte, på grund av det anförda,
förslaget att vissa sparbanksfilialer skulle få inrättas utan myndighets
tillstånd.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att förslaget syntes ge sparbank väl
stor frihet att inrätta sparställe och sålunda icke överensstämde med den
tendens till avveckling av sparbankskommittéer, som under senare år förekommit.

Stockholms sparbank framhåller vikten av att sparbank bibehölles vid
rätten att utan tillståndsprövning få öppna avdelningskontor å ort, där
sparbankens styrelse hade sitt säte, samt anför vidare:

Tätbebyggelsens fortgående utbredning, uppdelningen av samhället i
arbetsstadsdelar och sov- eller familjestadsdelar, de stigande kommunikationssvårigheterna
och utvecklingen av sekundära affärscentra ha orsakat,
att inlåningsrörelsen i sparbanken i allt högre grad vilar på avdelningskontoren
och att det blir nödvändigt att öppna nya kontor, om sparbanken inte
skall försämra betjänandet av innevånarna i det växande samhället. Med
hänsyn till sparbanksrörelsens villkor och lokala karaktär samt arten av
dess kundkrets — till stor del husmödrar, bundna till hemmets närmaste
omgivning -—- är filialfrågan väsentligen icke en fråga om konkurrens med
andra banker utan en fråga om att bereda allmänheten i den ort, som sparbanken
har till särskild uppgift att betjäna, en nödvändig och något så när
bekväm tillgång till sparbankens tjänster. Sparandet är icke för de flesta
människor en så angelägen funktion, att man underkastar sig särskilda
färder och andra besvär för att fullgöra den.

Beträffande sparbankernas territoriella verksamhetsområden anmärker
länsstyrelsen i Norrbottens län, att det i sparbankernas reglementen fastställda
verksamhetsområdet icke alltid överensstämde med det, inom vilket
bankerna verkligen bedreve verksamhet. Tillsynsmyndigheten borde därför
före första huvudmannavalet enligt nya ordningen bestämma det verksamhetsområde,
som för framtiden borde tilldelas sparbanken.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om avgräns ningen
mellan avdelningskontor och sparställe har kritiserats i
åtskilliga remissyttranden, särskilt i vad de avser föreskriften om sparställes
öppethållande.

Svenska sparbanksföreningen håller sålunda före att föreskriften om sparställcs
öppethållande icke kunde anses vara erforderlig. Begränsningen kunde
förringa värdet av en för allmänheten och sparverksamheten viktig service.
Skulle eu begränsande bestämmelse nödvändigtvis upptas, kunde där -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

med förbundna olägenheter dock minskas om begränsningen gjordes i den
form, att öppethållande medgåves förslagsvis högst 9 timmar i veckan.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Södermanlands,
Malmöhus och Västerbottens län samt av landsorganisationen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner att regleringen av sparställes öppethållande
borde efter omständigheterna i det särskilda fallet kunna ske genom
föreskrifter i sparbankens reglemente. Även länsstyrelsen i Malmöhus
län anser, att sparbankslagen icke borde tyngas av sådana detaljbestämmelser
som föreskrifter angående öppethållande. Ej heller kunde länsstyrelsen
finna, att skäl förelåge att förhindra att beviljade lån utbetalades
vid sparställe.

Sistnämnda mening omfattas jämväl av länsstyrelsen i Jönköpings lån,
som anser, att förbudet mot utlämnande av lån vore alldeles onödigt
restriktivt, då sparstället skulle kunna motta ränte- och ainorteringsbetalningar
å lånet.

De sakkunnigas förslag om villkor för att ett sparbank sorgan
skall kunna godtas som filial har behandlats i några
yttranden.

Möjligheten att bilda s. k. enmanskassor har sålunda mötts med gillande
av sparbanksinspektionen. Inspektionen anmärker emellertid, att det vore
uppenbart, att den kontroll som kunde vinnas över rörelsen hos en filial,
vilken sköttes av endast en person, måste bli otillräcklig. Även en av sparbanksstyrelsen
väl planlagd kontroll kunde i praktiken visa sig bristfällig.
En viktig förutsättning för upphävande av nuvarande bestämmelser om
kontroll genom dubbla kassaböcker vore att sparbankerna hade ett försäkringsskydd
mot eventuella förskingringsförluster.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker angelägenheten
av att de speciella kontrollproblemen beträffande enmansfilialer icke
lämnades obeaktade.

Länsstyrelsen i Stockholms lån framhåller, att man i detta sammanhang
icke finge förbise den väsentliga frågan om beredande — genom samarbete
med annan kontorsmässig rörelse eller på annat sätt — av erforderligt
skydd åt personal och anförtrodda medel mot angrepp från bankrånare.

Beträffande bestämmelsen, att filial skall ha fast expeditionslokal, uttalar
fullmäktige i riksbanken, att densamma vore en onödig detalj föreskrift som
borde utgå.

Svenska sparbanksföreningen anför att, eftersom av förarbetena framginge
att filialrörelse med sparbanksbuss icke skulle förhindras, detta borde
fullt tydligt framgå i lagtexten. Denna kunde i stället för uttrycket expeditionslokal
lämpligen innehålla uttrycket expeditionsplats.

Vad slutligen angår frågan om sparbanksverksamhet genom
ombud har förslaget härutinnan om förbud mot användande av in- och
utlåningsombud uttryckligen tillstyrkts av bank- och fondinspektionen.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Stockholms sparbank anför i anledning av de sakkunnigas uttalande om
sparklubbsinlånings avgränsande från annan inlåning, att dylika avgränsningar
vore både opraktiska och olyckliga. Sinåsparandet och »samsparandet»
skedde i en mängd former. Viktigt vore att hålla möjligheterna öppna
för sparbankerna och spararna att finna de vägar, som vid varje tid och
under olika omständigheter funnes psykologiskt lämpliga och i tekniskt avseende
praktikabla.

Departementschefen. Nu gällande bestämmelser om sparbankernas filialbildning
skiljer såsom framgår av det förut anförda mellan en större
filialtyp, avdelningskontor, och en mindre, sparbankskommitté. För att öppna
avdelningskontor å annan ort än där sparbankens styrelse har sitt säte
måste sparbanken ha särskilt tillstånd. Sådant kräves också om sparbank
vill öppna sparbankskommitté utanför sparbankens verksamhetsområde. I
övrigt är filialbildningen fri. Svagheten i de nuvarande reglerna är, att SpL
icke definierar skillnaden mellan avdelningskontoren och sparbankskommittéerna.
Ej heller praxis har kunnat uppdra en markerad gränslinje mellan
de båda filialkategorierna, vilket belyses av ett i sakkunnigbetänkandet
refererat rättsfall. Denna oklarhet har vållat olägenheter.

Även i sakkunnigförslaget har gjorts en åtskillnad mellan större och
mindre filialer, men denna uppdelning är i olikhet med SpL:s grundad på
direkta, i lagtexten angivna särmärken å de båda filialtyperna. De sakkunniga
har ansett, att de mindre filialerna —- i sakkunnigförslaget betecknade
sparställen — bör kunna inrättas utan särskilt tillstånd. Härvid har dock
den begränsningen föreskrivits, att å ort, som ligger inom verksamhetsområdet
för annan sparbank, sparställe icke må inrättas utan medgivande av
sagda sparbank eller, om sådant medgivande icke lämnas, tillstånd av tillsynsmyndigheten.
Jag är ense med de sakkunniga om att tillståndsprövning
icke kan anses nödvändig för de filialer, som bedriver en så inskränkt
verksamhet, att de är att hänföra till sparställen. Enligt min mening är det
ej heller av behovet påkallat, att i lagstiftningsväg fastslå sparbanks skyldighet
att vid planerandet av sparställe inom annan sparbanks verksamhetsområde
ta rimlig hänsyn till den andra sparbanken. Intressefrågor av denna
natur bör utan särskilt stadgande kunna regleras av de berörda sparbankerna
själva, eventuellt under medverkan av sparbankernas egna samarbetsorgan.

Vad angår avdelningskontoren menar de sakkunniga, att de skäl, som
betingat kravet på tillståndsprövning för inrättande av avdelningskontor
utanför styrelseorten, i sin mån talar för tillståndsprövning även vid inrättande
av avdelningskontor inom denna ort. Med anledning härav har i sakkunnigförslaget
upptagits regeln, att öppnandet av avdelningskontor alltid
förutsätter myndighets tillstånd. I denna fråga vill jag åberopa den ståndpunkt,
jag i propositionen till lag om bankrörelse (se s. 182 tf. i prop. nr
8/1955) tagit till affärsbankernas filialbildning. I sistnämnda sammanhang
har en differentiering skett mellan filialbildning i kommun, vari affärsban -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ken redan driver verksamhet, och övrig filialbildning. Vad angår kommun,
där affärsbanken har sitt huvudkontor eller redan utövar verksamhet vid
avdelningskontor, har jag sålunda — främst av hänsyn till att inrättandet
av ytterligare kontor å dessa orter får anses som eu bankens interna organisationsfråga
och därför bör falla under bankens eget ansvar — förordat,
att bank skall äga att utan myndighets prövning inrätta nytt kontor. Tillstånd
skall däremot inhämtas, om affärsbank avser att inrätta avdelningskontor
inom kommun, där banken tidigare icke har kontor. I överensstämmelse
med nämnda förslag får jag nu uttala mig för att sparbank, som vill
inrätta avdelningskontor i kommun, där sparbanken icke förut driver rörelse
vid huvudkontor eller avdelningskontor, skall inhämta tillsynsmyndighetens
medgivande till filialbildningen. I departementsförslaget har upptagits ett
stadgande av detta innehåll. Liksom i sakkunnigförslaget tillägges att sådant
tillstånd må lämnas, om avdelningskontoret finnes kunna bli till nytta för
det allmänna.

Uti banklagsförslagets paragraf om rätten till filialbildning återfinnes eu
särskild bestämmelse, enligt vilken vid tillstånd till fililalbildning må fogas
det förbehållet, att tillståndet icke skall ge affärsbanken rätt att i den nya
kommunen driva verksamhet vid flera kontor än ett. Möjligheten att inrycka
nämnda förbehåll får viss betydelse för det fall, att banken skulle ha
behov av att få öppna ett representationskontor på viss ort, där det skulle
saknas skäl för banken att få driva egentlig lokal verksamhet. Nu avsedda
bestämmelse i banklagsförslaget får anses vara speciellt föranledd av affärsbanksförhållandena
och har därför ej införts i sparbanksförslaget.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att det ej finnes anledning att låta
sparbank bibehålla sin nuvarande rätt att efter särskilt tillstånd öppna filial
utanför verksamhetsområdet. Jag biträder sålunda de sakkunnigas förslag,
att filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Såsom
de sakkunniga påpekat bör, då det föreligger behov av att inrätta filial
»utanför verksamhetsområdet», filialbildningen i fråga möjliggöras genom
att sparbanken begär att få verksamhetsområdet utvidgat.

Beträffande gränsdragningen mellan avdelningskontor och sparställe har
flera remissinstanser anmärkt, att stadgandet i sakkunnigförslaget om att
sparställes expeditionslokal finge hållas öppen högst två dagar i veckan kunde
försämra sparbankernas service och att stadgandet därför borde utgå. I
ett remissvar framhålles att förbudet för sparställe att utlämna lån vore
onödigt restriktivt med tanke på att sparställe skulle kunna ta emot ränteoch
amorteringsbetalningar. Också enligt min uppfattning bör det undvikas,
att sparbankslagstiftningen ges en sådan utformning, att sparbankerna
onödigtvis hämmas i sin verksamhet. Nu ifrågavarande bestämmelser
angående vad som utgör kännetecknen på ett sparställe har tydligen uppfattats
som omotiverade inskränkningar i sparställenas befogenheter. Genom
bestämmelserna har de sakkunniga emellertid blott åsyftat att få
till stånd den önskvärda tydliga gränslinjen mellan de två filialkategorierna.

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Därvid har normen varit, att till sparställen borde hänföras allenast sådana
filialer, vilkas inrättande icke kunde tänkas medföra avsevärd kostnad för
sparbanken eller framkalla mera betydande konkurrens sparbankerna emellan.
Följden har blivit, att gruppen sparställen icke kommit att inbegripa
andra filialer än sådana, som har ganska begränsade funktioner. Jag är ense
med de sakkunniga om att, så snart rörelsen vid en filial får en sådan omfattning,
att filialkontoret bör hållas öppet i större utsträckning eller befatta
sig med utlämnande av lån, som beviljats av huvudkontoret eller annan
filial, de skäl, som betingar kravet på tillståndsprövning vid filialbildning
— i det förhållandevis begränsade antal fall som jag nyss angivit -blir aktuella. Vad särskilt angår utbetalning av lån må betonas, att dessa
göromål kan behöva inbegripa eu kvalificerad granskning av de lånehandlingar
och den säkerhet, som låntagaren i enlighet med lånebeslutet
skall tillhandahålla vid lånets lyftande. För att innebörden av ifrågavarande
stadganden skall stå fullt klar, har stadgandena fått en något annorlunda
formulering än i sakkunnigförslaget. I departementsförslaget föreskrives sålunda
att filial, som driver sparbanksverksamhet i sådan omfattning, att
den äger bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbokföring eller
hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är att anse som avdelningskontor
och sålunda i vissa fall är underkastad tillståndsprövning.

De sakkunnigas förslag, att sparbank med vissa särskilt angivna avsteg
icke skall få idka in- och utlåningsverksamhet genom ombud, innefattar en
nyhet i förhållande till vad som hittills gällt i sparbankslagstiftningen. Olägenheterna
av den nuvarande möjligheten att låta ombud svara för centrala
sparbanksfunktioner får anses ha blivit tydligt belysta i sakkunnigbetänkandet.
Någon kritik har icke riktats mot det föreslagna förbudet. Motsvarighet
till denna reglering möter såväl i gällande banklag som i propositionen
till ny lag om bankrörelse. På grund av det anförda och då sparbankerna,
om mitt förslag i filialfrågan genomföres, erhåller möjlighet till fri
etablering av mindre filialer, biträder jag sakkunnigförslaget i denna del.
Själva formuleringen av förbudsregeln jämte undantagen från densamma
har delvis anpassats efter ordalydelsen i banklagsförslaget.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas mening, att filial bör ha fast expeditionsplats
och fasta expeditionstider. Det synes mig emellertid icke vara nödigt
att tynga själva sparbankslagen med eu föreskrift av detta innehåll. Sakkunnigförslagets
stadgande i ämnet torde i stället böra inrymmas i den
omtalade kungörelsen (jfr 8 § i utkastet till kungörelse).

I detta sammanhang har de sakkunniga behandlat spörsmålet, huruvida
organisationen vid filialerna skall kunna förenklas därhän, att sparbankerna
får möjlighet att bilda s. k. enmansfilialer. De sakkunniga anser, att
denna möjlighet icke hör helt uteslutas. Ett särskilt skäl för en uppmjukning
på denna punkt vore enligt de sakkunniga det förordade principförbudet
mot in- och utlåning genom ombud. Med hänsyn till detta kunde det
anses rimligt, att villkoren för filialbildning icke gjordes så stränga, att
filial, som på goda grunder funnes behövlig, icke kunde inrättas. Jag kan

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ansluta mig till denna mening och biträder sålunda de sakkunnigas förslag
om ett slopande av den nu gällande föreskriften, att sparbanks kassabok
skall föras i två exemplar av särskilda personer. Den kontroll över
kassarörelsen, som åsyftas med ifrågavarande föreskrift, bör emellertid
icke efterges utan bör upprätthållas med tillfredsställande anordningar av
annan art. Huruvida den dubbla kassabokföringen kan i det enskilda fallet
ersättas av andra kontrollanordningar bör enligt såväl de sakkunnigas som
min egen uppfattning få avgöras av sparbankens styrelse. Sakkunnigförslaget
(52 §) ålägger styrelsen att utfärda erforderliga bestämmelser just angående
kassaverksamheten, därvid styrelsen skulle ha att tillse, att kontrollen
över denna verksamhet finge den särskilda prägel, som vore lämpligast för
den egna sparbanken. Vad särskilt angår frågan om behovet av dubbel kassabokföring
har de sakkunniga uttalat, att en sådan kunde tänkas vara onödig
såväl beträffande huvudkontoret som beträffande filialerna. Härmed vore
givetvis icke sagt att huvudkontor skulle kunna betjänas av en enda person,
fortsätter de sakkunniga. Enmansbetjäning av huvudkontoren finge
anses utesluten. De sakkunnigas inställning till hithörande frågor överensstämmer
med min egen. Dock har jag funnit, att stadgandet om styrelsens
skyldighet att meddela föreskrifter angående kassaverksamheten lämpligen
kan erhålla sin plats i den omnämnda kungörelsen (se 15 § i utkastet till
kungörelse).

Såsom sparbanksinspektionen påpekat torde en viktig förutsättning för
upphävande av kontrollen genom dubbla kassaböcker vara att erforderligt
skydd finnes mot eventuella förskingringsförluster. Till denna fråga återkommer
jag vid behandlingen av förslaget om ändringar i lagen om sparbankernas
säkerhetskassa.

Att det även i fortsättningen är de lokala tillsynsmyndigheterna, alltså
länsstyrelserna, som skall omhänderha tillståndsprövningen i filialärendena
framgår av vad jag berört i inledningen och närmare behandlar i det särskilda
kapitlet om tillsynen.

I departementsförslaget är bestämmelserna angående filial- och ombudsverksamheten
upptagna i 34 och 35 §§. IV.

IV. Checkräkning och fri sektor samt insättningsmaximum

Historik, gällande rätt m. m. Sparbanksinlåningen sker, förutom å sparklubbsräkning,
endast på en räkning, nämligen motboksräkning. Enligt
22 § SpL må en och samma insättares tillgodohavande icke annorledes än
genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst belopp,
som bestämts i reglementet. Beträffande motboksräkning föreskrives i samma
paragraf att maximibeloppet icke får överstiga 50 000 kronor. Paragrafen
innehåller emellertid också en dispensbestämmelse. Enligt denna kan
länsstyi elsen, då särskilda skäl föranleder därtill, tillåta sparbank att motta

105

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 151

större belopp än nu angivits. Sådant tillstånd skall i fråga om motboksräkning
avse viss insättares tillgodohavande.

SpL:s maximigräns för insättning drogs ursprungligen vid 30 000 kronor.
År 1948 höjdes emellertid insättningsmaximuin till 50 000 kronor.
Vid 1954 års riksdag väcktes två likalydande motioner, vilka gick ut på att
SpL:s bestämmelse om insättningsmaximuin helt måtte upphävas. Motionerna
avslogs av riksdagen (se bankoutskottets uti. nr 7/1954).

Redan av det anförda följer att någon inlåning å checkräkning ej förekommer
i sparbanksverksamheten. Med checkräkning förstås enligt här i
landet allmänt vedertagen bankpraxis sådan räkning, varå kunden gör uttag
medelst check. Det sistnämnda innebär, att å räkningen disponibla
medel är betalbara vid anfordran (avista). Checkräkningen är dels en ren
inlåningsräkning, i vilket fall kunden endast äger disponera över därå innestående
tillgodohavande, och dels en kombinerad in- och utlåningsräkning,
som ibland kan utvisa tillgodohavande och ibland skuld, i sistnämnda fall
intill ett genom särskilt avtal mellan banken och kunden fixerat högsta belopp,
för vilket den senare ställt säkerhet. Checkräkningen ersätter en del
äldre räkningar såväl av ren inlåningskaraktär, nämligen »upp- och avskrivningsräkning»,
sedermera benämnd »giroräkning», som av ren utlåningskaraktär,
nämligen »kassakreditiv» eller »kreditivräkning», liksom
också en kombinerad in- och utlåningsräkning, »löpande räkning». Frågan
om checkräkning är således en fråga om en avistaräkning dels utan och dels
med beviljad kredit.

1875 års sparbanksförordning innehöll ej något stadgande, som ansågs
stå hindrande i vägen för räkningar av den art, vilka numera sammanfattas
under termen checkräkning.

Enligt 1892 års sparbankslag fick sparbank ej förbinda sig att redan
vid anfordran återbetala insatt belopp. Härjämte innehöll lagen förbud
mot att lån utlämnades mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Genom
nämnda två bestämmelser blev sparbankerna sålunda förhindrade att bedriva
vare sig in- eller utlåning å vad som numera kallas checkräkning.
— År 1915 gjordes en ändring i 1892 års lag, varigenom sparbank bereddes
möjlighet att med jordbrukskassa träffa avtal om öppnande för kassan
av löpande räkning eller kreditivräkning.

SpL kom också att innehålla förbud för sparbank att bedriva inlåning å
avistaräkning och att utlämna lån mot annat fordringsbevis än skuldebrev
(22 § respektive 26 §). Den genom 1915 års ändring införda modifikationen
i förbudet bibehölls till en början. På förslag av 1935 års sparbankssakkunniga,
som ansåg att sistnämnda bestämmelse saknade praktisk betydelse,
kom bestämmelsen emellertid alt utgå vid 1937 års lagstiftning om ändring
i vissa delar av SpL.

I två motioner vid 1936 års riksdag väcktes förslag om alt sparbank bl. a.
skulle medges tillhandahålla kredit i checkräkning. Härjämte har svenska
sparbanksföreningen sedermera i upprepade framställningar till Kungl.
Maj:t yrkat checkräkningsrätt för sparbankerna.

106

Kungl. Maj. ts proposition nr i51

Beträffande innehållet i dessa motioner och framställningar samt behandlingen
av desamma hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 148 ff.

De sakkunniga. I frågan, om sparbankernas verksamhet borde utvidgas
till att omfatta checkräkning, finge enligt de sakkunnigas uppfattning det
avgörande anses vara, huruvida utvidgningen vore lämplig eller icke. Lämpligheten
betingades av de särdrag och de funktioner, som utmärkte sparbanksrörelsen
och skilde den från övriga penninginrättningars verksamhet.
Den omständigheten, att sparbankerna ensamma bland de vanliga penningoch
kreditinstituten vore uteslutna från möjligheten att tillhandahålla sina
kunder checkräkning, vore icke i och för sig ett argument för att sparbankerna
skulle tillerkännas sådan rätt.

Åtskilliga av de synpunkter, som åberopats till förmån för att sparbankerna
skulle få hålla checkräkning, förtjänade i och för sig beaktande, anför
de sakkunniga. Exempelvis kunde vitsord skänkas åt den kanske starkast
betonade motiveringen för en sådan rätt, nämligen att den kundkrets,
som vore knuten till sparbankerna, skulle erhålla bättre servicemöjligheter,
om sparbankerna tillerkändes rätt till checkräkning. Spörsmålet inneslöte
emellertid flera särskilda frågeställningar. Till att börja med vore det lämpligt
att avgränsa frågan om införande av kredit i checkräkning från frågan
om införande av checkräkningen som inlåningsform.

Vid kredit i checkräkning, sådan denna utlåningsform utformats
av affärsbankerna, erhölle kunden rätt att dra checkar på banken intill
ett visst belopp, framhåller de sakkunniga. Räntan beräknades å den vid
varje tillfälle förefintliga skulden, men därutöver hade räkningsinnehavaren
att erlägga en viss provision, vanligen en procent av det beviljade beloppet,
per år räknat. Endast det vid varje tidpunkt verkligen utnyttjade kreditbeloppet
redovisades som utlåning. Det icke utnyttjade beloppet vore med hänsyn
till kassareservbestämmelserna att behandla analogt med en inlåningsräkning
av avistakaraktär, eftersom det motsvarade en bankens förbindelse,
varå i varje ögonblick checkar kunde dras. Vad anginge fordringarna på säkerheter
brukade utlåningsformen checkräkning icke representera någon
avvikelse från andra utlåningsformer.

Enligt de sakkunnigas uppfattning kunde det icke helt bestridas att utlåning
i form av checkräkningskrediter i vissa fall skulle kunna tänkas
medföra en expansion av sparbankernas rörelse till områden, som finge betraktas
som främmande för den egentligt sparbanksmässiga verksamheten.
Med hänsyn härtill och till omständigheter i övrigt, som talade mot att sparbankerna
skulle få använda ifrågavarande utlåningsform, ansåge de sakkunniga
sig icke kunna tillstyrka densamma.

Det dominerande intresset i fråga om en rätt för sparbankerna att hålla
checkräkning anknöte sig emellertid enligt de sakkunnigas mening till
checkräkningen såsom inlåningsfor m. Meningen, att en
speciell räkningsform för mottagande av sparbankskunders rörliga medel

107

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

skulle kunna fylla en funktion, finge anses ha visst berättigande. Checkräkningen
skulle kunna komplettera motboksräkningen, därigenom att
checkräkningen bekvämt skulle kunna begagnas såväl om annan person
ville göra inbetalning till räkningshavaren som då denne skulle göra utbetalningar
till annan person. Avgörande betydelse måste emellertid tillmätas
vissa vidare aspekter på ämnet. Närmast inställde sig den principiella frågan,
om det kunde befaras, att checkräkningsrätten skulle kunna inverka
ogynnsamt på sparbankernas möjligheter att fylla sina primära uppgifter
inom samhällsekonomien.

Sparbanksväsendets huvuduppgift vore enligt gällande rätt att befordra
sparsamhet. Enighet finge anses råda om att huvuduppgiften även i fortsättningen
borde vara densamma. Med hänsyn till sparbankernas funktion
som sparinstitut vore det naturligt, att deras inlåningsverksamhet i första
rummet hade till syfte att insamla de enskilda sparmedlen. I all synnerhet
vore det resultatet av det s. k. småsparandet som verksamheten ville dra
till sig. Denna inriktning hade satt sin prägel på inlåningsformerna. I detta
sammanhang erinrar de sakkunniga om att beträffande såväl motboksräkningen
som sparklubbsräkningen föreskreves i SpL att sparbank ej finge
ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en månad, efter uppsägning
återbetala insatta medel. Vidare påminner de sakkunniga om föreskrifterna
angående insättningsmaxima.

De sakkunniga fortsätter:

Det är otvivelaktigt dessa karakteristika hos sparbanksinlåningen — den
jämförelsevis långa uppsägningstiden och begränsningen av insättningsmöjligheterna
— som bidragit till att tillgodohavandena verkligen kommit att i
mycket hög grad bestå av egentliga sparmedel. Sagda struktur hos insättningarna
kommer till ganska klart uttryck i deras s. k. omloppshastighet, en
term som har avseende på hur stor andel de under ett år uttagna beloppen
utgöra av insättarnas totala behållning. Sparbanksinlåningens omloppshastighet
är låg. Den långfristiga beskaffenhet, som kännetecknar genuina sparmedel,
är en betydelsefull faktor för åstadkommandet och bevarandet av
gynnsamma sparvillkor inom sparbanksrörelsen. Det är framför allt detta
särdrag som möjliggjort att sparbankerna kunnat tillämpa eu mindre räntemarginal
än andra penninginrättningar. Härtill har den låga omloppshastigheten
bidragit även medelbart, i det att den haft en modifierande inverkan
på sparbankernas förvaltningskostnader.

Utmärkande för checkräkningen är att innestående tillgångar kunna
disponeras när som helst utan föregående uppsägning. Den övervägande
delen av tillgodohavandena på affärsbanks checkräkning tillhöra affärsmän
och företag. Det är också betecknande, att checkräkningsmedlen ha karaktär
snarare av mer eller mindre tillfälliga kassaöverskott än av egentliga sparmedel.
Med tanke härpå torde det stå klart, att en obegränsad rätt för sparbankerna
att mottaga insättningar å checkräkning kunde medföra viss risk
för alt sparbanksinlåningens dominerande karaktär av reella sparmedel
ginge förlorad, dvs. att insättningarna till mera avsevärd del komnie att
utgöras av lättrörligt kapital. Sparbanksrörelsen bleve på så sätt mera affärsbetonad.
Den ändrade inlåningskaraktären skulle även inverka på utlåningsstrukturen.
Sparbankerna skulle därigenom komma in på nya verksamhetsfält.
Eu mindre lycklig verkan av checkräkningsrätten skulle vidare

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

kunna tänkas uppkomma på så sätt, att sparbanker, som nalkades gränsen
för sin totala inlåningsrätt, skulle nödgas avvisa insättningar av verkliga
sparmedel, emedan inlåningsrätten i större eller mindre utsträckning tagits
i anspråk för lättrörligt affärskapital.

Såsom sammanfattning av det anförda uttalar de sakkunniga, att en obegränsad
frihet att motta inlåning å checkräkning icke syntes vara förenlig
med omsorgen om sparbankernas huvuduppgift att befrämja sparandet. En
olägenhet av införande av checkräkningsrätt för sparbankerna vore enligt
de sakkunnigas uppfattning jämväl möjligheten alt utnyttja checkräkningen
till kringgående av föreskrifter om maximiinsättning å motboksräkning.
Därest nämligen vid insättning å checkräkning överenskommelse träffades
om att medlen skulle återbetalas först efter viss tids uppsägning, att de skulle
förräntas efter högre räntesats än den som tillämpades för checkräkning
och att de skulle disponeras medelst check, vartill blankett först vid lyftningstillfället
tillhandahölles räkningshavaren, vore det tydligt att en dylik
checkräkning till sin reella natur vore identisk med motboksräkning. Missbruk
av här antydda slag skulle väl kunna förebyggas genom en legal definition,
enligt vilken termen checkräkning gåves en så snäv innebörd, att
räkningen icke kunde utnyttjas som en motboksräkning. Det vore dock
mindre lämpligt att i sparbankslagstiftningen införa en sådan definition,
vilken för övrigt icke skulle kunna utformas utan praktiska svårigheter.
Farhågorna för nu berörda missbruk av checkräkningsrätt gjorde sig särskilt
starkt gällande, om checkräkningsrätten bleve oinskränkt. Eftersom
insättningarna å motboksräkning också i fortsättningen borde maximeras
av vissa regler, talade alltså även intresset av att dessa regler kunde upprätthållas
mot en obegränsad checkräkningsrätt.

Även om sålunda skilda omständigheter kunde anföras mot en oinskränkt
rätt att motta insättningar å checkräkning, vore därmed dock icke givet —
yttrar de sakkunniga —- att ett kategoriskt förbud mot checkräkning borde
\aia rådande jämväl för framtiden. Den vinning, som checkräkning skulle
innebära vad gällde sparbankernas förmåga att bjuda sina kunder en god
service, berättigade till strävanden att finna en anordning för inlåning å
checkräkning i så modifierad omfattning, att de ovan berörda invändningarna
gjorde sig mindre starkt gällande.

En ändamålsenlig anordning för att möjliggöra begränsade insättningar å
checkräkning i sparbankerna vore enligt de sakkunnigas mening att sparbankerna
tillerkändes icke en ovillkorlig rätt till viss inlåning å checkräkning
utan en rätt till en fri sektor, inom vilken sparbankerna själva skulle
äga bestämma inlåningsformerna och de närmare inlåningsvillkoren. Den
fria sektorn skulle alltså kunna utnyttjas för mottagande av insättningar
å checkräkning men jämväl för annan inlåning, som icke uppfyllde förutsättningarna
för att kunna placeras å motboksräkning. Sålunda skulle det
exempelvis vara sparbankerna obetaget att inom ramen för den fria sektorn
använda sig av en inlåningsform, som ägde karaktären av uppsägningsräkmng
men kännetecknades av kortare uppsägningsfrister än motboksräk -

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

ningen. Sektorn skulle vidare inrymma sådana insättningar å motboksräkning,
vilka överskridit det i respektive sparbanks reglemente stadgade
högsta beloppet för en och samma insättares tillgodohavande. Den för närvarande
föreskrivna länsstyrelseprövningen av huruvida överskridande av
individuellt insättningsmaximum finge ske skulle alltså bortfalla. Storleken
av sektorn skulle bestämmas till ett visst procenttal av sparbankens övriga
inlåning, dvs. till den inlåning å motboksräkning som låge inom individuella
insättningsmaxima.

Konstruktionen med eu fri sektor är sålunda i de sakkunnigas förslag
knuten till förutsättningen att bestämmelser om insättningsmaximum
beträffande motboksräkningen bibehålies. Att sådana bestämmelser
enligt de sakkunnigas åsikt bör finnas även framdeles har redan nämnts.
Som motivering för denna åsikt har de sakkunniga ansett det räcka med att
erinra om de funktioner, som den nuvarande maximeringsregeln fyllde.

Beträffande maximibeloppets storlek anmärker de sakkunniga, att förenämnda
konstruktion med en fri sektor vore ägnad att mildra den spärr, en
maximiregel utgjorde, och att det därför möjligen kunde sägas att frågan
om beloppets storlek icke längre hade samma vikt ur synpunkten av sparbankernas
anspråk på rörelsefrihet. Å andra sidan borde reella sparmedel
i princip beredas utrymme å motboksräkningen — eller, som de sakkunniga
vill benämna denna, sparbanksräkningen. Förslagets regler om insättningsmaximum
och fri sektor borde därför normalt icke resultera i att sparande,
som hittills haft sin hemortsrätt å motboksräkningen, i fortsättningen delvis
skulle behöva placeras inom den fria sektorn. De sakkunniga ansåge,
att såväl på grund av förändringarna i penningvärdet som av andra skäl en
mycket betydande höjning av maximibeloppet framstode som motiverad i
och för sig. Att i detta sammanhang helt bortse från effekten av den fria
sektorn kunde dock icke vara riktigt. De insättningsmöjligheter, denna erbjöde,
borde rimligen få modifiera höjningen. Under vederbörligt hänsynstagande
härtill hade de sakkunniga funnit sig böra förorda ett insättningsmaximum
för sparbanksräkningen av 75 000 kronor.

I anslutning härtill liar de sakkunniga uttalat, att maximibeloppet endast
borde avse sparbank, hos vilken summan av insättarnas behållning och
sparbankens fonder enligt senaste bokslut överstege tre miljoner kronor,
medan för sparbanker med mindre omslutning i analogi med hittillsvarande
praxis ett lägre maximibelopp borde fastställas i reglementet.

De sakkunniga har hävdat, att den fria sektorn representerar
speciella fördelar med avseende på reglerna om insättnings
in aximu m. Härom har anförts:

Det har redan framhållits alt checkräkningsrättcn möjligen skulle kunna
begagnas för att kringgå bestämmelser om individuellt insättningsmaximum
för motboksräkning. Som därvid antytts knyta sig dessa farhågor främst
till eu obegränsad eheckräkningsrätt. Men om å andra sidan den enskilde
räkningsinnchavarens insättningsrätt maximerades — antingen detta skedde

Kungi. Maj.ts proposition nr 151

på så sätt att ett gemensamt maximum fastställdes för motboks- och, checkräkning
eller skilda maxima lagfästes — skulle med hänsyn till eventuellt
utelöpande checkar praktiska svårigheter uppstå både för sparbankerna
att iakttaga maximeringsföreskrifterna och för tillsynsmyndigheterna att
utöva effektiv kontroll å föreskrifternas iakttagande. En individuellt maximerad
checkräkningsrätt skulle därför i viss mån erbjuda samma problem
i detta avseende som en obegränsad checkräkningsrätt. Det är jämväl med
hänsyn till detta förhållande som den ovan skisserade anordningen med en
fri sektor ansetts utgöra den bästa lösningen. Genom att den fria sektorn
dels får inrymma såväl checkräkningsinlåning som insättningar å motboksräkning,
vilka överskridit individuellt insättningsmaximum, dels har sin
storlek bestämd icke i relation till individuella kontoställningar utan i förhållande
till sparbankens totala motboksinlåning utanför den fria sektorn,
ernås att bestämmelser om insättningsmaximum å motboksräkning, trots
att ett visst utrymme för checkräkningsinlåning skapas, jämväl i fortsättningen
kunna tänkas fylla sin funktion som ett medel att bevara hittillsvarande
struktur hos sparbanksinlåningen.

De sakkunniga har vidare velat påvisa, att en annan betydande fördel med
den fria sektorn vore att tillsynsmyndigheten skulle befrias från att pröva
ansökningar om tillstånd att överskrida insättningsmaximum. De sakkunniga
uttalar i detta avseende:

Enligt den praxis, som utbildats från länsstyrelsernas sida under inverkan
från sparbanksinspektionen, bruka ifrågavarande tillstånd företrädesvis
avse fonder — dock ej affärsfonder eller industriföretags fonder — samt
donations- och förmyndarmedel, men tillstånd meddelas vanligen jämväl
eljest, då fråga är om stadigvarande insättning av verkligt sparkapital, allt
intill ett högsta belopp av 300 000 kronor för varje insättare. De sakkunniga
ha sig bekant, att det för tillsynsmyndigheterna är ytterst vanskligt att
handhava tillståndsprövningen på ett rättvist och riktigt sätt. Ur principiell
synpunkt synes det för övrigt vara mindre lyckligt, att tillsynsmyndigheterna,
såsom otvivelaktigt sker genom tillståndsprövningen, från sparbankerna
skola avlyfta en del av ansvaret för de likviditetspåfrestningar, vilka på
grund av lämnade dispenser kunna uppkomma för sparbankerna i fråga.
Ansvaret för överskridandet av maximibeloppen synes i likhet med vad som
gäller beträffande ansvaret för placeringen av de banken anförtrodda medlen
böra helt åvila vederbörande sparbanks styrelse. Så skulle bli fallet med
införandet av en fri sektor.

Vid bestämmandet av den fria sektorns storlek borde enligt
de sakkunnigas uppfattning å ena sidan beaktas att sektorn icke finge göras
för vid. Detta vore en naturlig konsekvens av de argument, som skapade
själva berättigandet för en konstruktion av detta slag. För att kunna fylla
sina avsedda funktioner borde sektorn å andra sidan icke heller vara för
trång. Procenttalet 15 i förhållande till inlåningen utanför sektorn syntes
dock bör vara en maximigräns.

Bestämmelser om inlåning inom en fri sektor har i sakkunnigförslaget
upptagits i 27 §, medan bestämmelsen om insättningsmaximum återfinnes
i 25 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

111

Yttrandena. De sakkunnigas förslag om rätt för sparbankerna att motta
inlåning å checkräkning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, sparbanksinspektionen,
bank- och fondinspektionen, kommerskollegium, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Göteborgs och
Bohus, Gotlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Jönköpings, Kopparbergs,
Skaraborgs och Västerbottens län, generalpoststyrelsen, svenska sparbanksföreningen,
Sparbankernas bankaktiebolag, kooperativa förbundet,
landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens folk, svenska stadsförbundet
samt svenska jordbrukskreditkassan.

Däremot har förslaget avstyrkts av svenska bankföreningen och svenska
bankmannaförbundet samt två ledamöter i bank- och fondinspektionen. En
mera tveksam hållning intar länsstyrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län.

I de tillstyrkande yttrandena upprepas de olika punkterna i de
sakkunnigas argumentering till förmån för införandet av checkräkning i
sparbankerna, särskilt betydelsen av att sparbankerna härigenom skulle
kunna bjuda sina kunder en förbättrad service. I flera av dessa yttranden
förekommer dock icke någon närmare motivering.

Fullmäktige i riksbanken anmärker på att de sakkunniga icke berört
en fråga, som ur riksbankens synpunkt kunde ha ett visst intresse, nämligen
spörsmålet, huruvida sparbankernas checkrörelse kunde innebära ett
tillskapande av nya betalningsmedel. Fullmäktige förklarar emellertid vidare
att, om sparbankerna trots insikten om de höga kostnader, checkrörelsen
kunde dra med sig både med tanke på de stegrade förvaltningsutgifterna
och i anseende till behovet av en ökad betalningsberedskap, likväl önskade
få bedriva sådan rörelse, fullmäktige icke ville motsätta sig detta. Beträffande
skälen till sitt ställningstagande i denna fråga anför fullmäktige:

Sparbankernas krav på att kunna bjuda sina kunder en med övriga kreditinstitut
likartad service anse fullmäktige vara berättigat, men den för
fullmäktige avgörande synpunkten har dock varit att fullmäktige icke finna
det lämpligt eller möjligt att reglera konkurrensförhållandet mellan
olika slag av kreditinstitut beträffande inlåningen genom sådana lagbestämmelser,
som skulle förbjuda vissa inlåningsformer för en del kreditinstitut,
i detta fall checkräkning för sparbankerna. Enligt fullmäktiges
mening kan i så fall från sparbankshåll med lika stort berättigande resas
krav på att andra slag av kreditinstitut genom lagstiftning förbjudas mottaga
inlåning på med sparbanksräkning jämställda räkningar. Rättigheten
att mottaga inlåning på annan räkning än sparbanksräkning bör därför enligt
fullmäktiges mening i princip vara fri och om i de särskilda fallen begränsningar
erfordras med hänsyn till sparbanks storlek, läge etc. böra
dessa givas i sparbankens reglemente.

Även kommerskollegium intar den ståndpunkten, att det icke funnes anledning
att genom rätten till checkräkning reglera konkurrensen mellan
kreditinstituten. Enligt kollegiets uppfattning syntes det för övrigt knappast
sannolikt att ett så begränsat medgivande att driva checkräkning som
det här vore fråga om skulle vidga sparbankernas egentliga uppgifter eller
rubba strukturförhållandena på kreditinarknaden.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller, att införandet av en fri sektor
för sparbankerna skulle medföra en ökad konkurrens om inlåningsmedlen,
vilket kunde tänkas medföra nya och måhända svårbemästrade problem
för sparbankerna samt konsekvenser för penningmarknaden. Fullmäktige
ville icke, trots viss tveksamhet med hänsyn till att konsekvenserna
för närvarande svårligen kunde överblickas, motsätta sig förslaget. Fullmäktige
utginge emellertid ifrån att möjligheten att öppna checkräkningsrörelse
endast komme att begagnas av sådana sparbanker, som kunde räkna
med att rörelsen skulle bli bärande och sålunda icke medföra en belastning
för sparbankernas övriga rörelsegrenar. Det borde åligga tillsynsmyndigheten
att med noggrannhet följa utvecklingen på detta område och särskilt
beakta verkningarna på utlåningsförhållanden och likviditet.

Bank- och fondinspektionen menar att, eftersom frågan om arbetsfördelningen
inom kreditorganisationen icke diskuterats av de sakkunniga innan
ståndpunkt tagits till checkräkningsfrågan, inspektionen måste uttala sig
med viss tveksamhet. Det vore förståeligt, om sparbankerna med tanke
främst på betalningsvanorna hos sin kundkrets, som till väsentlig del utgjordes
av jordbrukare, hantverkare och andra småföretagare, ville förbättra
sina servicemöjligheter genom införande av checkräkning. Inspektionen
fortsätter:

Att det kan vara en fördel för ifrågavarande kunder, att likvider till dem
eller från dem på ett smidigt sätt kan ske genom den sparbank, där de eljest
ha bankaffärer, är obestridligt, även om hållandet av en särskild checkräkning
i en affärsbank eller jordbrukskassa i regel icke behöver vara förenad
med några påtagliga olägenheter.

En överflyttning av ifrågavarande kunders bankaffärer i deras helhet till
affärsbanker eller jordbrukskassor är, såvitt inspektionen kan finna, icke
något allmänt intresse, och ur arbetsfördelnings- och konkurrenssynpunkt
torde checkräkningsfrågan, sådan den lagts upp av de sakkunniga, icke ha
den mycket stora betydelse, som från olika håll gjorts gällande. De ifrågavarande
kreditinstituten ha alla under senare år visat en så betydande växtkraft,
att man utan fara borde kunna bereda visst ökat utrymme åt institutens
fria tävlan på ifrågavarande område. Av intresse är i detta sammanhang
att sparbankerna i de övriga nordiska länderna sedan länge haft rätt
att mottaga inlåning på checkräkning utan att olägenheter härav försports.

Bank- och fondinspektionen ville, bl. a. med hänsyn till den utveckling
som ägt rum under senare år, icke vidhålla sin tidigare helt avvisande hållning
till sparbankernas önskan att motta inlåning på checkräkning. Ett
medgivande härtill skapade vissa problem för sparbankerna själva; särskild
uppmärksamhet tarvade uppenbarligen likviditetsproblemen. Av likviditetsskäl
borde ytterligare ett villkor knytas till rätten att motta inlåning på
checkräkning, nämligen att maximum fastställdes jämväl beträffande behållningen
å den enskilda räkningen. Inspektionen yttrar härom:

Att helt slopa en sådan begränsning skulle innebära, att några få kunder
teoretiskt hade möjlighet att disponera hela den fria sektorn. Även om
både sparbanken själv och tillsynsmyndigheten naturligtvis skulle tillse att
en sa extrem situation icke uppkom, är det dock enligt inspektionens be -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

stämda uppfattning — bestyrkt av erfarenheter från bankövervakningen —
riskabelt att här lämna fältet fritt. De mycket stora, och i vissa situationer
ytterst rörliga överskottsmedel, som finnas hos en mängd av våra större företag,
skulle sålunda till viss del kunna söka sig till sparbankerna och vid
uttag därifrån framkalla likviditetspåfrestningar, som sparbankerna ej ha
tillräckliga resurser att möta. Ett maximum behöver självfallet icke vara
lika för alla sparbanker utan kan lämpligen anpassas efter den enskilda
sparbankens förhållanden; härvid kan man tänka sig att relatera beloppet
till den fria sektorns storlek. Bestämmelsen härom bör inflyta i sparbankens
reglemente.

Inspektionen är medveten om att sparbanken ej kan undvika, att maximum
någon gång överskrides på grund av insättningar på kontot av annan
än kontoinnehavaren själv. Denna olägenhet ter sig dock väsentligt mindre
än de risker, som synas vara förenade med att avstå från maximeringsbestämmelsen.

Svenska sparbanksföreningen yttrar, att föreningen accepterade den av de
sakkunniga fastslagna målsättningen att sparbankernas huvuduppgift även
i fortsättningen borde vara sparsamhetens befrämjande och att vägande
skäl för en ny inriktning knappast kunde förebringas. Sparbankerna önskade
självfallet icke bedriva en verksamhet av samma natur som exempelvis
affärsbankerna, men de förmenade, att sparsamhetens befrämjande kunde
ske och måste ske på mångahanda sätt. Den uppgift som de sakkunniga
syntes vilja huvudsakligen tilldela sparbankerna, nämligen att uppsamla
»egentliga», »genuina» eller »reella» sparmedel, kunde ingalunda anses vara
tillfyllest, speciellt i betraktande av nuvarande tids snabba samhällsutveckling,
som oavlåtligt förde och borde föra helt nya slag av sparare och sparande
in i sparbankernas verkningskrets. Ej minst med hänsyn till allmännyttan
borde sparbankerna äga frihet att — givetvis under iakttagande av betryggande
kontrollföreskrifter —- vidare utveckla sin egenart.

Landsorganisationen anför, att sparbankernas verksamhet icke längre
vore begränsad till enbart en uppsamling av sparmedel. Utvecklingen hade
gått mot en alltmer omfattande bankmässig verksamhet. Det vore svårt
att inse, att denna utveckling till moderna kreditinstitut kunde innebära
några olägenheter ur samhällets eller kundernas synpunkt, även om därigenom
gränserna mellan olika grupper av kreditinstitut bleve mindre skarpa.
Landsorganisationen vore väl medveten om att införande av checkräkning
i sparbankerna kunde visa sig bli kostnadskrävande. Det vore angeläget,
att dessa kostnader icke belastade sparbankernas dominerande verksamhetsgren
utan att varje verksamhetsgren i stort sett finge bära sina
kostnader. Det vore rimligt, att förräntningen av insatta sparmedel icke
ogynnsamt påverkades av de förbättrade servicemöjligheterna åt ett troligen
ringa antal sparbankskunder.

Kooperativa förbundet uppger, att i det samarbete som förekomme mellan
den konsumentkooperativa rörelsen och sparbanksrörelsen frånvaron av
checkräkning i många fall medfört olägenheter.

8 Dihang till riksdagens protokoll 1055. i samt. Xr 151

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Även de remissinstanser, som avstyrker förslaget om
inlåning å checkräkning, svenska bankföreningen och svenska
bankmannaförbundet samt två ledamöter i bank- och fondinspektionen, uppehåller
sig vid frågan om gränsdragningen mellan kreditinstituten och anser,
att denna fråga borde ha blivit föremål för vidare utredning och överväganden,
innan ett slutligt ställningstagande i checkräkningsfrågan kunde
ske.

Bankföreningen tillägger, att reglerna om den fria sektorn skulle, om
de genomfördes, avsevärt ändra sparbanksväsendets struktur. Den fria sektorn
finge enligt förslaget en sådan storlek, att sparbankerna skulle erhålla
möjlighet att driva upp checkräkningsinlåningen till ungefär samma omfattning
som densamma efter årtiondens verksamhet nått inom de institut,
som sedan gammalt haft till uppgift att omhänderta sådana kortfristiga insättningsmedel,
som naturligt hänfördes till denna inlåningsform. Bankföreningen
fortsätter:

En undersökning av medelsaldot för checkräkningen i förhållande till
annan inlåning under de fem sista åren hos provinsbankerna — alltså alla
affärsbanker exklusive de fem största och exklusive Sparbankernas Bank —
visar siffrorna 19,9, 17,9, 18,3, 18,4 respektive 16,8 %. Att uppgifterna avse
provinsbankerna betingas därav att dessa banker på grund av sin storlek
och arten av sin verksamhet snarare än övriga affärsbanker böra jämföras
med sparbankerna. Motsvarande siffror för jordbrukskasserörelsen (grundade
på kvartalsmedeltal) utgöra respektive 14,0, 15,6, 16,0, 17,9 och 15,7 %.
Att mot bakgrunden av sådana siffror göra gällande, att en fri sektor på
15 % för sparbankerna icke skulle innebära en radikal strukturförändring,
är enligt bankföreningens mening ohållbart. Anmärkningsvärt är också,
att de sakkunniga icke gjort någon som helst undersökning av frågan, huruvida
det verkligen föreligger något behov för sparbanksväsendet av en
checkräkningsinlåning. Ett förslag av denna räckvidd kan icke motiveras
enbart med servicesynpunkter.

Bankföreningen hänvisar i detta sammanhang till två av föreningen i
juni 1950 respektive oktober 1952 avgivna yttranden över framställningar
från sparbanksföreningen om checkräkningsrätt (förstnämnda yttrande
återgivet i de sakkunnigas betänkande s. 152 ff.). I sitt yttrande i oktober
1952 hade föreningen bl. a. framhållit, att det vore osannolikt att nya
medel av någon storleksordning skulle tillföras marknaden genom att sparbankerna
tillerkändes checkräkningsrätt, varemot en omflyttning av checkräkningsmedel
från andra kreditinrättningar vore att förvänta. Denna anordning
skulle följaktligen leda till en förändring av kapitalmarknadens
struktur. Medel, som insattes på checkräkning, vore icke av sådan natur,
att de lämpligen kunde läggas till grund för den bundna och långfristiga utlåning
som sparbankerna tillämpade. — Bankföreningen anmärker slutligen,
att genomförandet av en fri sektor komme att för sparbankerna själva aktualisera
grundläggande problem av betydande räckvidd. Sålunda komme
kraven på likviditet och solvens att öka, varjämte de organisatoriska och
administrativa problemen komme att bli av en annan storleksordning än

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tidigare. Checkräkningsrörelsen, som typiskt sett avsåge rörliga medel, krävde
i detta hänseende särskild uppmärksamhet.

Bankmannaförbundet framhåller ytterligare, att det skulle ha varit av
stort intresse om de sakkunniga undersökt de med checkräkning förenade
kostnaderna liksom storleken av den inlåning som genomsnittligt erfordrades
på ett checkräkningskonto för att detsamma icke skulle medföra förlust
för banken. Enligt förbundets mening kunde det icke utan vidare förutsättas,
att införandet av checkräkning skulle bli ekonomiskt bärande för
sparbankerna överlag. Härvid borde särskilt observeras att många sparbanker
av service- och konkurrenshänsyn kunde föranledas att motta medel
på checkräkning, ehuru det ur rent ekonomiska synpunkter kunde framstå
som mindre lämpligt. Det vore helt naturligt, att denna fråga om checkräkningens
betydelse ur kostnadssynpunkt vore av stort intresse också för de
anställda och deras fackliga organisation.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ville starkt ifrågasätta lämpligheten av den
föreslagna väsentliga utvidgningen av sparbankernas rörelseformer. Det
kunde befaras, att en sådan utvidgning så småningom komme att medföra,
att sparbankerna förlorade sin speciella karaktär av sparinrättningar. Ej
heller kunde länsstyrelsen finna, att det förelåge något egentligt behov av eu
sådan rörelseutvidgning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län vill icke direkt motsätta sig, att sparbankerna
får checkräkningsrätt, men förordar, att frågan ägnas ytterligare uppmärksamhet.
En möjlighet till avvägning vore enligt länsstyrelsens mening
att förbehålla checkräkningsrätten endast åt de större sparbankerna.

En utvidgning av checkräkningsrätten till att jämväl avse rätt för sparbankerna
att använda sig av checkräkning som utlåningsform
har förordats i ett flertal remissyttranden. Förespråkare för denna tanke är
fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Södermanlands och Jönköpings län, svenska sparbanksföreningen,
Sparbankernas bankaktiebolag, landsorganisationen, kooperativa
förbundet och svenska stadsförbundet.

Fullmäktige i riksbanken och kommerskollegium kan icke dela de sakkunnigas
uppfattning, att rätt till checkräkning i kredit skulle medföra en expansion
av sparbankernas rörelse till områden, som vore främmande för den
egentliga sparbanksmässiga verksamheten. Fullmäktige tillägger, att det icke
kunde anses föreligga någon skillnad mellan en kredit i checkräkning och eu
sådan teknisk ordning för utlåningen, som toge formen av debitering av
kundens lånekonto och kreditering av hans checkräkning. Det senare förfaringssättet
vore praktikabelt.

Sparbanksföreningen — som menar att kredit i checkräkning vore en
utlåningsform som på ett naturligt sätt kompletterade inlåningen på sådan
räkning — ville inskränka sig till att framhålla det behov, som för sparbankernas
del förelåge. Det kunde icke med fog göras gällande — yttrar föreningen
— att de sparbanker, som kunde vilja uppta denna verksamhet, icke
skulle äga tillräckliga resurser att på tillfredsställande sätt handha därmed

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

förknippade uppgifter. Vad anginge fordringarna på säkerheter brukade utlåningsformen
checkräkning icke representera någon avvikelse från andra
utlåningsformer.

Sparbankernas bankaktiebolag betonar, att utlåning å checkräkning ej
skilde sig i sak utan endast i form från annan utlåning.

En annan ståndpunkt i fråga om rätten att hålla checkräkning i kredit intar
fullmäktige i riksgäldskontoret, som anser sig för närvarande icke kunna
tillstyrka en sådan rätt.

De sakkunnigas förslag om bibehållande i spar bank slagstift
ningen av föreskrift om individuellt insättning smaximum
för sparhanksräkning har i några remissyttranden
mött gensaga.

Fullmäktige i riksbanken anser sålunda, att det icke förebragts några rationella
grunder för att vid sidan av de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna
genom lagstadgande begränsa just inlåningen på sparbankseller
sparkasseräkning, medan övrig inlåning icke vore underkastad begränsning
i vad avsåge varje enskild insättare. Det kunde icke finnas någon logisk
motivering för att exempelvis en affärsbank med en inlåning på cirka
40 miljoner kronor och fonder på cirka fem miljoner kronor skulle i motsats
till en sparbank med en kanske tio gånger så stor omslutning äga rätt att
motta inlåning från en och samma person till obegränsat belopp. Fastsloges
i lagen ett maximibelopp, riskerade man dessutom ett kringgående av lagen,
vilket i många fall kunde vara omöjligt för sparbanken att upptäcka. Bestämmelsen
om individuellt insättarmaximum borde därför enligt fullmäktiges
mening utgå ur lagen och i stället eventuellt meddelas i sparbanks
reglemente.

Sparbanksföreningen och överståthållarämbetet ansluter sig till samma
mening.

Även landsorganisationen och svenska stadsförbundet ifrågasätter, huruvida
en i lag fastställd gräns för insättningar på sparhanksräkning erfordrades
eller vore lämplig.

Av motsatt uppfattning är sparbanksinspektionen. Inspektionen erinrar
inledningsvis om att tanken att frigöra sparbanks inlåning från alla inskränkande
föreskrifter framförts i den offentliga debatten under senare tid,
bl. a. i samband med motioner i ämnet till riksdagen, varvid gällande individuella
begränsning betecknats som meningslös. Från sparbankshåll hade det
också vid vissa tillfällen gjorts gällande att maximeringen av insättningarna
vore onödig. Man hade även åberopat, att i våra nordiska grannländer någon
dylik begränsning av inlåningen icke funnes.

Inspektionen ville understryka, att det självfallet icke funnes något som
helst skäl till att sparbankerna med sina uteslutande allmännyttiga syften
skulle vara mindre gynnade än andra penninginrättningar. Reglerna för
sparbanksrörelsen hade tillkommit uteslutande i dess eget och samhällets
intresse. Den avgörande synpunkten på frågan borde vara i vad mån inskränkningarna
i handlingsfriheten alltjämt kunde anses vara till fördel

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

för den stora massan av insättare samt för den uppgift i samhällsekonomien,
som sparbankerna i egenskap ay kreditgivare tillika hade. Menade^ man, att
sistnämnda uppgift borde utvidgas utöver det traditionella området och att
en friare medelsanskaffning därför borde komma till stånd, finge nyttan av
en sådan utvidgning i sin tur vägas mot det insättarintresse, som kunde vara
förknippat med nuvarande begränsning av inlåningen. Under förutsättning,
att enighet rådde därom, att sparbankerna alltjämt skulle för befordrande av
sparsamhet bedriva in- och utlåning av penningar, vore det sålunda det sparfrämjande
motivet med verksamheten som borde vara avgörande i diskussionen.
Därav följde, att utlåningen skulle anpassas efter inlåningens karaktär
och främja amorteringar. Sparbankerna hade tillkommit för att stödja och befrämja
personligt sparande till skillnad från företagssparande och statligt
sparande. De personer, som under nuvarande förhållanden företrädesvis
återfunnes hos sparbankerna som insättare, utgjordes dels och övervägande
av sådana, som vore mindre väl förfarna med affärslivet och värdepappersmarknaden
och som därför föredroge att placera sitt kapital på ett enkelt och
säkert sätt, till hygglig ränta och samtidigt relativt lättåtkomligt och utan risk
för kursförluster, och dels av sådana, som visserligen hade större placeringsvana
men ville ha bästa bankränta å de överskottsmedel som hölles som likviditetsreserv
eller i avvaktan på andra placeringsmöjligheter. Det torde vara
ganska sällan som dylika enskilda personer ville insätta belopp, som ej
skulle rymmas inom föreslaget maximum. Däremot funnes det annan inlåning
av jämförlig karaktär som nyssnämnda insätlares men av sådan storlek
att sagda utrymme skulle bli för litet, såsom sammanslutningars, stiftelsers
och donationers fonder, vilka kunna sägas jämväl naturligt höra hemma
hos sparbankerna.

Inspektionen fortsätter:

Det utmärkande för sparbankernas nuvarande insättarmedel är deras genomsnittligt
visserligen ej formellt men reellt långfristiga karaktär, vilket
sätter sparbankerna i stånd att i sin kreditgivning i stor utsträckning utvälja
marknadens säkraste ehuru likaledes reellt långfristiga placeringar, nämligen
lån mot inteckningar i jordbruk och bostäder. Härmed tillgodoses på en gång
säkerhetskravet, som med hänsyn till insättarbehållningens sammansättning
av till stor del enkelt och tillitsfullt folks samtliga besparingar — ej minst
änkors och föräldralösas medel — samt frånvaron av egentlig riskmarginal
i räntesättningen måste sättas särskilt högt, och det ständigt växande behovet
av långfristiga krediter för nämnda ändamål. Skulle individuellt insättningsmaximum
slopas — och därmed förslaget om den fria sektorn —— kan
det antagas att sparbankernas inlåning så småningom skulle undergå viss
förändring. Det kan befaras, att många sparbanker i sådant läge icke skulle
kunna motstå frestelsen att mottaga större kapitalbelopp från företag, som
sökte en tillfällig förräntning av sina överskottsmedel. Sådan inlåning skulle
ej kunna placeras på traditionellt sätt utan måste leda till en kreditgivning
av mera affärsbanksbelonad typ och därmed ock av mera riskfylld art. Eu
långivning av samma typ skulle vidare uppkomma därigenom, att de företag,
som blivit insättningskunder, i ett annat läge knappast skulle kunna avvisas
som lånekunder. Fortsatt utveckling i sådan riktning skulle, såsom erfarenheten
från såväl affärsbankernas rörelse som sparbankernas i de nordiska

118

Kungi. Maj.ts proposition nr 151

grannländerna visar, framtvinga en större räntemarginal, det vill säga höjning
av utlåningsräntorna och sänkning av inlåningsräntorna. Det kan därvid
sättas i fråga, om denna verkan skulle kunna begränsas till endast det mera
affärsbctonade kapital som inkommit i sparbanksrörelsen. Ledningarnas intresse
skulle genom den utvidgade verksamheten avledas från sparbanks
sparbefordrandc uppgift i samma mån som deras tid och uppmärksamhet
måste ägnas åt de nya placeringsuppgifterna. De som bleve lidande på den
förändrade verksamheten vore de utanför företagsvärlden stående små och
stora spararna av alla kategorier. Det bör ej förbises, att det finns goda skäl
att förmoda, att räntan jämväl å affärsbankernas sparräkningar under rådande
förhållanden hålles vid sin nuvarande höjd av hänsyn til! den av sparbankerna
tillämpade insättarräntan.

Det bör emellertid betonas, att föreliggande problem icke är av den enkla
beskaffenhet, att det generellt kan påstås, att sparbankerna icke äro betjänta
av stora insättningsbelopp. I själva verket ligger det naturligtvis så till, vad
inlåningen beträffar, att kostnaderna härför, per krona beräknade, bli mindre
för stora insättningar än för små, när det är fråga om samma varaktighet
i placeringen i båda fallen. Små konton med stor rörlighet — med rörlighet
menas härvid även stort antai insättningsposter — såsom skolsparkonton
och sparklubbskonton bli mycket dyra att förvalta. Sällan rörda konton å medelstora
och större belopp eller sådana där saldot stadigt växer med ej för
små belopp åt gången är den inlåningskärna som i ekonomiskt avseende bär
upp rörelsen. När det emellertid blir fråga om verkligt stora insättningar av
liten eller osäker varaktighet, bli även de stora kontona, oavsett om varaktigheten
i själva verket blir betydande, mindre gynnsamma i kostnadshänseende.
De kräva nämligen stor betalningsberedskap — ju större relativt
sett, desto större de enskilda kontona äro i förhållande till den sammanlagda
behållningen å dem och till inlåningen i övrigt — och sådan kostar alltid
pengar.

Enligt sparbanksinspektionens uppfattning kunna sparbankerna således
in- avkastningssynpunkt få nytta av att kunna mottaga större varaktiga placeringar,
som ej rymmas å sparbanksräkningen, inom den fria sektorn, men
samtidigt av denna sektors begränsning hindras från att utvecklas för långt
i eu för hela verksamheten olämplig riktning, därest även större överskottskapital
från företagarvärlden skulle söka sig till dem. Inom den ram, som
bildas av individuellt insättningsmaximum å sparbanksräkning och begränsningen
av den fria sektorn, skulle sparbankerna, såvitt inspektionen förstår,
få all nödig handlingsfrihet för utveckling av rörelsen, så länge denna skall
kännetecknas av en speciellt sparbefordrande inriktning.

Sparbanksinspektionen framhåller vidare, att nu ifrågavarande begränsning
av inlåningen måste betraktas i samband med vissa andra bestämmelser
i sparbankslagen. Den sparbankerna meddelade rätten att utlämna bundna
lån, som vore mycket omfattande, hade sålunda sin motivering i den erfarenhetsmässigt
stora stabilitet, som utmärkte inlåningen. Denna stabilitet
måste återigen till ej ringa del återföras på bestämmelsen om individuellt
insättningsmaximum. Rätten att utlämna bundna inteckningslån hade också
av de sakkunniga knutits till, förutom fonderna såsom förut, insättarnas
1/ehållning å sparbanksräkning. Skulle individuellt insättningsmaximum ej
bibehållas, finge frågan om utlämnande av bundna lån omprövas.

Beträffande hänvisningen till frånvaron av bestämmelser om insättningsmaximum
i grannländernas sparbankslagstiftning anför sparbanksinspektionen: -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Dvlika hänvisningar bli enligt sparbanksinspektionens mening av föga
värde, såvida man icke gör klart för sig, vilken typ av sparbanker man vilt
ha och huruvida en annan typ än den traditionellt svenska skulle vara bättre''för
våra förhållanden. Skall man emellertid gå efter förebilder finns det
icke anledning att välja dem ensidigt. Individuellt insättningsmaxnnum,
varom nu främst är fråga, är ingalunda någonting egenartat för de svenska
sparbankerna. Sådant finns även i t. ek. Frankrike och i viss utsträckning
i England och Amerika. I Frankrike lär maximum efter senaste hoj ningen
år 1953 vara 500 000 francs, det vill säga cirka 7 500 svenska kronor. I England,
där sparbankerna mera äro att betrakta som inlåningsombud för det
nationella skuldkontoret än som fria kreditinstitutioner, lär gälla ett årligt
maximum, men ej i övrigt, för insättningar som helt skola vidarebefordras
till sagda skuldkontor, och ett totalt — 1 000 £ — å varje konto for medel
som sparbank själv äger i viss mån använda för kreditgivnmg. I Amerika
råder insättningsmaximum i vissa av de stater, där sparbanker finnas. I staten
New York, vars sparbanker förvalta över femtiofem procent av sparbanksinsättningarna
i Amerika och bland vilka återfinnas sexton av de sjutton
största sparbankerna i världen (alla sjutton äro amerikanska) — nummer
ett av dem hade vid utgången av år 1953 en insättarbehallning a
1 123 224 000 $ — gäller ett insättningsmaximum å 10 000 $. Även i övrigt
företer den amerikanska sparbankslagstiftningen — det är här fråga om säl
skilda lagar för varje delstat — en restriktiv hållning i likhet med den svenska.
Det torde icke vara alldeles felaktigt att se ett sammanhang mellan denna
restriktivitet och den omständigheten, att, medan massor av msattare
o-jorde förluster med anledning av att cirka 10 000 affärsbanker förolyckades
i den stora bankkrisen åren 1929—1933, vilken till utpräglad grad var en likviditetskris,
behövde ingen insättare i sparbank förlora en enda dollar.

Jämväl generalpoststyrelsen biträder förslaget om bibehållande av insättningsmaximum
men uttalar tvivel om att härigenom skulle skapas garanti
för att sparbanksräkningen komme att förbehållas reella sparmedel. Enligt
styrelsens mening vore det icke alldeles klart, vilka insättarmedel som kunde
anses som sparmedel i egentlig mening. Det nutida sparandet vore i stor
utsträckning inriktat på närliggande sparmål. Även blygsamma insättningar
kunde sålunda vara av mycket kortfristig beskaffenhet. När därför maximibeloppet
sattes så högt som vid 75 000 kronor, som föreslagits av de sakkunniga,
hade ett stort utrymme beretts för kortvariga dispositioner av även
betydande belopp. Styrelsen ansåge fördenskull, att beskaffenheten av tillgodohavandena
på sparbanksräkningen vore en sak, man kunde bortse ifrån,
när behovet av ett insättningsmaximum diskuterades. Omsorgen om sparbankernas
likviditet vore däremot ett bärande skäl för bibehållande av insättningsmaximum.

Beträffande storleken av det i lag fastställda högsta beloppet
för insättningsmaximum beträffande sparbanksräkning
har de sakkunnigas förslag liärutinnan uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län.

Landskommunernas förbund förordar, att högsta beloppet måtte fastställas
till åtminstone 100 000 kronor med rätt för tillsynsmyndighet att liksom
hittills kunna lämna tillstånd för sparbank att motta större belopp. Fortran -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

det framhåller, att landskommunerna sedan gammalt i stor omfattning haft
bl. a. fondmedel placerade i sparbank. Genom den starkt ökade kommunala
fondbildningen till följd av att förvaltningsenheterna förstorats genom kommunindelningsreformen
och därigenom att medelsförvaltningen i många av
de nybildade kommunerna centraliserats hade hittillsvarande insättningsmaximum
visat sig vara alltför lågt.

Svenska bankföreningen finner det däremot tveksamt, om den av de sakkunniga
föreslagna höjningen vore påkallad. Någon höjning torde sålunda
icke behöva ske yttrar föreningen -— med hänsyn till de sparare, som
sparbankerna normalt sett skulle betjäna. I vart fall borde ökningen icke göras
större än vad som motsvarade penningvärdets fall sedan år 1948, då beloppet
50 000 kronor fastställdes. Detta skulle betyda, att insättningsmaximum
lämpligen borde fastställas till 60 000 kronor. De sakkunnigas förslag,
att insättningsmaximum skulle kunna överskridas därigenom att den fria
sektorn utnyttjades för detta ändamål, ville bankföreningen på det bestämdaste
motsätta sig. Reglerna om insättningsmaximum skulle genom detta
förslag bli i stort sett betydelselösa, vilket självfallet kunde i viktiga avseenden
påverka andra kreditinstituts verksamhet.

Sparbanksinspektionen anmärker — i anledning av de sakkunnigas uttalande,
att maximibeloppet endast borde avse sparbank, hos vilken summan av
msättarbehållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut överstege
tie miljoner kronor, medan för sparbanker med mindre omslutning i analogi
med hittillsvarande praxis ett lägre maximibelopp borde fastställas i reglementet
att denna praxis innebure, att för sparbank i storleksordning upp
till en och cn halv miljon kronor medgivits ett insättningsmaximum av
15 000 kronor och i storleksordning en och en halv—tre miljoner kronor ett
maximum av 30 000 kronor. Inspektionen förklarar, att den delade uppfattningen,
att en dylik gradering borde göras, men anser att högsta insättningsmaximum
75 000 kronor endast borde få tillämpas av sparbank med en omslutning
överstigande fem miljoner kronor och att nuvarande insättningsmaximum
50 000 kronor borde vara högsta gräns för sparbanker i storleksordning
tre—fem miljoner kronor. I

I fråga om fastställandet av d e n fria sektorns s t o r 1 e k har skilda
meningar yppats i remissyttrandena.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har — såsom tidigare nämnts — icke velat
motsätta sig förslaget om en fri sektor men har sagt sig hysa tveksamhet
med hänsyn till att konsekvenserna för närvarande svårligen kunde överblickas.
Det syntes enligt fullmäktiges mening välbetänkt, att den fria sektorn
erholle en tämligen snäv begränsning; 15 procent syntes vara ett godtagbart
maximum.

Sparbanksinspektionen säger sig endast med tveksamhet tillstyrka ett så
kögt procenttal som 15 procent. Ramen för den fria sektorn borde icke göras
för vid menar inspektionen — enär risk eljest funnes för att sparbankernas
intresse skulle dras från deras verkliga uppgifter att ge allmänheten möj -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

lighet till säkra, räntebärande placeringar och med så liten kostnad som möjligt
använda det hopsamlade kapitalet för täckande av kreditbehov inom
sparbankernas verksamhetsområde. Den föreslagna storleken av sektorn
skulle enligt inspektionens mening i vissa fall lämna sparbankerna möjligheter
att delvis driva en rörelse, som icke kunde sägas ha något direkt samband
med deras sparfrämjande uppgifter.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att en ändring av inlåningens
struktur även inverkade på utlåningens och på så sätt kunde få till konsekvens
en utvidgning av sparbankernas verksamhetsfält. Begränsningen av
den fria sektorn till 15 procent syntes därför välbetänkt.

Några remissvar innehåller däremot meningen, att den fria sektorn borde
fastställas till högre kvot än vad de sakkunniga föreslagit. Av denna uppfattning
är länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Gotlands och Västerbottens
län samt svenska sparbanksföreningen.

Sparbanksföreningen anför, att gränsdragningen enligt samstämmig uppfattning
inom de lokala sparbanksföreningarna vore alltför snäv. Även enligt
föreningens mening måste det anses som ett relativt blygsamt önskemål att,
såsom yrkades i flertalet yttranden av lokalföreningarna, sektorn vidgades
till åtminstone 20 procent av inlåningen.

I några remissyttranden framföres dessutom åsikten, att i den fria sektorn
icke borde inräknas de i sparbankerna nu innestående s. k. dispensmedlen.
Denna mening omfattas bl. a. av länsstyrelsen i Gotlands län.

Svenska jordbrukskreditkassan anser att, därest sparbank medgåves rätt
att motta inlåning på annan räkning än sparbanksräkning, denna frihet icke
borde innebära rätt att motta inlåning på annan räkning än som av bank
vanligen begagnades.

Av samma mening är riksförbundet landsbygdens folk.

Bankföreningen anmärker i fråga om den tekniska utformningen av den fria
sektorn, att dennas omfattning borde ställas i relation till sparbanks eget
kapital och ej till inlåningen.

Departementschefen. Checkräkningskonto kan som redan omtalats avse
medel, som räkningsinnehavaren insatt, eller kreditbelopp, som banken ställt
till hans eventuella förfogande. I bägge fallen disponeras medlen genom att
anvisning (check), utställd av räkningsinnehavaren, presenteras i banken
av denne själv eller av annan person. Detta innebär dels att checkräkningsmedlen
är betalbara vid anfordran (avista), dels att kreditbelopp lyftes utan
att eljest vedertaget skuldfordringsbevis kommer till begagnande vid själva
utbetalningen. Det är dessa särdrag hos checkräkningen som hindrar sparbankerna
från att använda den i sin rörelse. SpL förbjuder nämligen såväl
inlåning på avistaräkning som utlämnande av lån mot annat fordringsbevis
än skuldebrev.

I det föregående har också berörts att sparbankerna under senare tid vid
upprepade tillfällen framställt önskemål om alt angivna hinder mot clieckräkningsrörelse
måtte undanröjas. Framför allt har eu sådan reform mo -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tiverats med att den vore nödvändig, om sparbankerna skulle kunna tillgodose
sina kunders anspråk på fullgod service. Inom kundkretsen hade
sålunda rests krav på bekvämare betalningsmedel än som för närvarande
funnes att tillgå. Främst härrörde detta krav från jordbrukarna och
deras ekonomiska organisationer samt från de kommuner, som tillhörde
sparbankernas kunder. Även för andra grupper inom sparbankernas vanliga
kundkrets skulle emellertid möjligheten att begagna checkräkning vara
värdefull. Den omständigheten, att sparbankerna icke kunnat erbjuda
checkräkning, hade ibland medfört, att kunder, som på ett naturligt sätt
hörde till sparbankerna, tvingats flytta över sina affärer till andra penninginstitut
för att komma i åtnjutande av checkräkningens fördelar, anföres
det från sparbanksliåll. Dessutom har det erinrats om att bland de vanliga
penning- och kreditinstituten endast sparbankerna vore uteslutna från möjligheten
att tillhandahålla kunderna checkräkning.

I fråga om rätten att använda checkräkningen såsom inlåningsräkning
har de sakkunniga icke ställt sig avvisande till sparbanksönskemålen. Den
i betänkandet föreslagna anordningen med en i relation till inlåningen på
motboksräkning ställd s. k. fri sektor, inom vilken sparbankerna själva finge
bestämma formerna och villkoren för inlåningen, skulle sålunda kunna utnyttjas
bl. a. för mottagande av begränsade insättningar å checkräkning.
Däremot har de sakkunniga icke ansett sig kunna tillstyrka, att checkräkningskrediter
skulle få beviljas i sparbankernas verksamhet.

Bortsett från den speciella sparklubbsräkningen står för närvarande endast
motboksräkningen till förfogande för sparbankernas inlåning från allmänheten.
Motboksräkningen är avsedd för insamlandet av egentliga sparmedel,
och det är därför naturligt, att den icke så väl tillgodoser de särskilda
behov, som gör sig gällande beträffande inlåning av mera rörlig karaktär.
Det torde ej böra betvivlas, att sådana behov ibland kan uppstå även
inom sparbankernas traditionella kundkrets. Exempelvis kan det därvid
framstå som en brist, att motboksräkningen icke är lämpad att användas för
utbetalning av medel till annan person. Ytterligare en olägenhet är att den
ej kan bekvämt utnyttjas, om annan person vill göra inbetalning till räkningsinnehavaren.
Skulle sparbankerna få begagna checkräkning i sin verksamhet,
komine härigenom det behövliga komplementet till motboksräkningen
att stå deras kunder till buds. Att rätten till checkräkning skulle ge
sparbankerna möjlighet att i viss mån förbättra sin service synes följaktligen
icke kunna gendrivas.

Detsamma har vitsordats av de sakkunniga. Dock har dessa anfört jämväl
omständigheter, som de ansett tala mot checkräkningsrörelse inom sparbanksväsendet.
Så har åberopats att en obegränsad rätt för sparbankerna
att ta emot insättningar å checkräkning kunde medföra viss risk för att
sparbanksinlåningens dominerande karaktär av reella sparmedel ginge förlorad,
d. v. s. att insättningarna till mera avsevärd del komme att utgöras av
lättrörligt kapital. Sparbanksrörelsen bleve på detta sätt mera affärsbetonad.
Den ändrade inlåningskaraktären skulle även prägla inriktningen av utlå -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ningen. Sparbankerna skulle till följd härav komma in på verksamhetsfält,
som finge betraktas såsom främmande för den egentligt sparbanksmässiga
verksamheten. Sistnämnda synpunkt har de sakkunniga särskilt starkt betonat
i fråga om checkräkningens användande som en form för kreditgivning.
Det är mot bakgrunden av nu redovisade överväganden de sakkunniga
funnit sig böra inta en helt negativ ståndpunkt till kredit i checkräkning
och rekommendera checkräkningsinlåning endast inom ramen för omnämnda
fria sektor.

Med sina uttalanden om att en oinskränkt checkräkningsrörelse skulle
kunna föranleda en förskjutning av sparbanksverksamheten till nya områden
har de sakkunniga vidrört de av dem eljest icke närmare behandlade
spörsmålen om gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten. Som jag
nämnt uti inledningen har jag icke för avsikt att i förevar ande lagstiftningsärende
verkställa någon prövning av dessa spörsmål. Såväl i nyssnämnda
sammanhang som i propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 114)
har jag emellertid antytt, att vissa av hithörande frågor torde komma att
uppmärksammas vid eu framtida utredning om enhetliga inlåningsrättsliga
regler för kreditinstituten. I avvaktan på att gränsdragningsproblemen blir
närmare belysta, får det anses vara befogat att iaktta försiktighet, när
fråga uppkommer om att i det ena eller andra hänseendet rubba vad som
traditionellt betraktats som skiljelinjer mellan institutens funktionsområden.
Vad här angår sparbankernas rätt till checkräkning lär det ur nu nämnda
synpunkter vara lämpligt, att vissa spärrar tillämpas. En ännu mera restriktiv
hållning finner jag å andra sidan icke vara berättigad. Jag kan således
icke ansluta mig till de sakkunnigas mening, att checkräkning på kreditsidan
icke alls borde tillåtas. Denna deras mening ter sig desto mindre befogad
som frågorna om checkräkning såsom inlåningsform och kredit i checkräkning
står i mycket nära samband med varandra och därför bör i princip
regleras på likartat sätt. Detta synes också vara uppfattningen hos ett flertal
remissinstanser, som kritiserat de sakkunnigas ståndpunkt till checkräkningskrediten,
bland dem fullmäktige i riksbanken. Det må för övrigt
understrykas, att utlåningsformen checkräkning icke representerar någon
avvikelse från annan utlåning såvitt angår kravet på fullgod säkerhet och
att checkräkningskrediten följaktligen icke ur denna synpunkt skulle införa
något riskmoment i sparbanksrörelsen. Jag är alltså av den åsikten, att sparbankslagstiftningen
bör öppna visst utrymme både för insättning på checkräkning
och för checkräkningens användande i kreditgivningen. Att begränsningen
av sparbankernas checkräkningsrörelse möjligen, kan anses
böra komma till något olika uttryck beträffande de båda sidorna av denna
rörelsegren betingas främst av tekniska förhallanden och star icke i motsatsställning
till den principiellt enhetliga bedömningen av hela checkräkningsfrågan.

Jag övergår nu till alt behandla vilka spärregler som kan vara de lämpligaste
i syfte att i nuvarande läge ernå denna begränsning och granskar
därvid till eu början de stadganden om en fri sektor, vilka de sakkunniga

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

i detta hänseende förordat i fråga om checkräkningen som inlåningsform.
Lämpligheten av anordningen med den fria sektorn är emellertid delvis
beroende av huruvida nuvarande individuella maximering av insättningen
å motboksräkning bör bibehållas. Det synes därför nödvändigt att i sammanhanget
la upp detta ämne.

SpL föreskriver som framgått, att sparbanks reglemente skall innehålla
bestämmelse om det belopp — högst 50 000 kronor — utöver vilket en och
samma insättares tillgodohavande å motboksräkning icke får ökas på annat
sätt än genom upplupen räntas läggande till kapitalet. De sakkunniga har
förordat, att insättningsmaxima bör tillämpas även i fortsättningen. Till förmån
härför har de åberopat, att den långfristighet, som utmärker inlåningen
på motboksräkning, till ej ringa del kunde återföras på föreskriften om iakttagande
av insältningsmaxima. I sin tur hade denna långfristiga struktur
hos sparbanksinsättningarna skänkt sparbankerna möjlighet att placera inlåningen
på ett sätt, som motsvarat både kravet på säkerhet och önskemålet
om en förmånlig inlåningsränta. Rörande den högsta beloppsgränsen har de
sakkunniga föreslagit en höjning till 75 000 kronor, föranledd av ändringarna
i penningvärdet men jämväl av uppfattningen att hittillsvarande beloppsgräns
vore för låg, även om man bortsåge från nämnda omständighet.
Under remissförfarandet har sparbanksinspektionen utförligt analyserat
verkningarna av maximeringsföreskriften och på grundval härav instämt i
sakkunniguppfattningen om betydelsen av en sådan föreskrift. Däremot har
andra remissinstanser, exempelvis fullmäktige i riksbanken, ifrågasatt om
ett insättningsmaximum verkligen hade en mission att fylla.

I spörsmålet om det berättigade i regler om insättningsmaximum gör sig
sålunda direkt motstående synpunkter gällande. Att avväga dessa mot varandra
utan att samtidigt ta ställning till berörda gränsdragningsfrågor rörande
kreditinstitutens verksamhetsfält torde vara en vansklig uppgift. Som
jag uttalat i propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 181) lär även
spörsmålet om maximeringsbestämmelserna komma under bedömande vid den
omnämnda framtida utredningen om inlåningsreglernas utformning och de
därmed sammanhängande gränsdragningsproblemen. I nuvarande läge synes
det därför vara rimligt, att regler om insättningsmaximum tills vidare
bibehålies.

Vad själva beloppsgränsen för maximeringen beträffar anser jag i likhet
med de sakkunniga, att en höjning är befogad. Denna synes kunna få bli
större än enligt sakkunnigförslaget. På grundval av mina egna överväganden
i frågan har jag funnit mig böra förorda, att den högsta beloppsgräns, som
skall kunna tillämpas, sättes vid 100 000 kronor. Naturligt nog är det motiverat
med en differentiering av insättningsmaxima allt efter sparbankernas
storlek. Gentemot vad sparbanksinspektionen anfört i detta hänseende vill
jag emellertid framhålla, att differentieringen icke bör verkställas enligt ett
fastlast schema utan att insättningsmaxima bör enligt mera fria hänsynstaganden
bestämmas till de belopp, som ter sig bäst avpassade efter förhållandena
i varje särskilt fall.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Som alternativ till den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen med
eu fri sektor skulle i och för sig kunna tänkas andra medel att åstadkomma
den i nuvarande läge —- i avvaktan på en utredning om gränsdragningen
— erforderliga begränsningen av insättningarna på checkräkning. De sakkunniga
har själva övervägt dylika alternativ. Närmast anmäler sig uppslaget
att maximera den enskilde checkräkningsinnehavarens insättningsrätt
antingen på så sätt, att ett gemensamt maximum fastställes för motboks-
och checkräkning, eller på så sätt, att skilda maxima lagfästes. Gentemot
dessa lösningar har emellertid de sakkunniga framhållit, att med hänsyn
till eventuellt utelöpande checkar praktiska svårigheter skulle uppstå
både för sparbankerna själva att iaktta maximeringsföreskrifterna och för
tillsynsmyndigheterna att utöva kontroll över deras efterlevnad. Motsvarande
svårigheter vore icke förenade med den utväg, som representerades av
den fria sektorn, vilken hade sin storlek bestämd icke i relation till individuella
kontoställningar utan i förhållande till sparbankens totala inlåning
utanför sektorn.

Kontrollen av att den fria sektorn icke överskrides torde i allmänhet icke
vara svår att utöva. Ur denna synpunkt lär det därför kunna medges, att
anordningen med en fri sektor har företräde framför olika individuella begränsningar
av rätten till insättning å checkräkning. En annan icke oväsentlig
fördel med det föreslagna systemet har också åberopats av de sakkunniga.
Även denna sammanhänger med maximeringen av insättningen på motboksräkning.
Som framhållits i det föregående har länsstyrelserna enligt gällande
rätt befogenhet att dispensera från de fastställda insättningsmaxima. De
sakkunniga har härtill med rätta anmärkt, att det ur principiell synpunkt
syntes vara mindre lyckligt, att länsstyrelserna, såsom skedde genom dispensprövningen,
skulle från sparbankerna avlyfta en del av ansvaret för de likviditetspåfrestningar,
vilka kunde uppkomma för sparbankerna på grund av
lämnade dispenser. Jag kan hålla med om att ansvaret för överskridande av
maximibeloppen helt bör åvila vederbörande sparbanks styrelse i likhet med
vad som gäller beträffande ansvaret för placeringen av de åt sparbanken
anförtrodda medlen. Så skulle som angivits bli fallet med införandet av
den fria sektorn.

De anförda argumenten till förmån för att för närvarande godta ifrågavarande
anordning synes alltså vara hållbara. Med hänsyn härtill vill jag
acceptera densamma. Att komplettera sektorskonstruktionen med en individuell
begränsning av den enskilde checkräkningsinnehavarens tillgodohavande,
såsom förordats av bank- och fondinspektionen, finner jag varken
vara erforderligt eller lämpligt, det sistnämnda med tanke på den nyss antydda
svårigheten för sparbanken att iaktta en dylik begränsningsregel.

Storleken av den fria sektorn skulle enligt sakkunnigförslaget uppgå till
15 procent av de medel, som enligt senaste bokslut innestår å sparbanksräkning
— en term som är sakkunnigförslagets benämning å den hittillsvarande
motboksräkningen och som jag kan godkänna. I remissvaren har nämnda
procenttal i allmänhet icke kritiserats. Emellertid har svenska bankförening -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

en, som avstyrkt, att sparbankerna skulle få rätt till checkräkning, upplyst,
att genomsnittsinsättningen å checkräkning hos provinsbankerna och centralkassorna
under de senaste fem åren motsvarat omkring 15 procent av
övrig inlåning, och under åberopande härav framhållit, att sparbankerna
med den av de sakkunniga föreslagna storleken av sektorn skulle medges
en jämförelsevis betydande rätt till checkräkningsinlåning. Å andra sidan
har på sparbankshåll och från några länsstyrelsers sida gjorts gällande att
sektorn borde göras rymligare än vad de sakkunniga föreslagit.

Vid avvägningen av den fria sektorns storlek är det av intresse att konstatera,
i vilken mån överskridandena av maximibeloppen för motboksräkning
enligt hittills beviljade dispenser skulle ha tagit sektorn i anspråk, om
den redan nu hade funnits att tillgå. Av uppgifter, som tillhandahållits av
sparbanksinspektionen och avser läget den 30 september 1954, framgår att i
ett fall dispens meddelats i sådan utsträckning, att dispensmedlen icke tillnärmelsevis
skulle ha kunnat rymmas inom sektorn, om den haft den i sakkunnigförslaget
utmätta storleken. Icke ens om insättningsmaximum för motboksräkningen
förutsattes vara 75 000 kronor, skulle sektorn ha räckt till.
Detta fall är emellertid av helt unik beskaffenhet. Beträffande en annan
sparbank skulle dispensmedlen vid ett motboksräkningsmaximum av 75 000
kronor ha konsumerat ungefär sex av sektorns 15 procent. Sex sparbanker
skulle under den tänkta förutsättningen, att deras verkliga insättningsmaxima
vore något jämkade uppåt, ha utnyttjat sektorn för dispensmedel
till mellan tre och fem procent. Övriga sparbanker saknar dispensmedel
eller har sådana i allenast ringa utsträckning.

De sist presenterade sifferuppgifterna visar, att den fria sektorn till övervägande
del kommer att kunna disponeras för checkräkningsinsättningar.
Även om hänsyn tas såväl härtill som till de uppgifter angående checkräkningsinlåningens
storlek vid provinsbankerna, vilka nyss redovisats, torde
det kunna hävdas, att en 15-procentig fri sektor icke medger en för stor
checkräkningsinlåning. Beaktas måste att det lediga sektorsutrymmet knappast
kan bli helt utnyttjat för checkräkningsinsättningar, eftersom det torde
bli erforderligt att normalt hålla en viss reservmarginal av sektorn oanvänd,
bl. a. för att sparbanken ej skall tvingas avvisa eventuell tillströmning av
sådana sparmedel, som egentligen hör hemma på sparbanksräkningen men
ej rymmes där. Nu anförda omständigheter talar för att det av de sakkunniga
föreslagna procenttalet för sektorn är tillfredsställande avvägt i anseende
till de synpunkter, som kommit mig att under nu rådande förhållanden
betrakta en begränsningsregel såsom motiverad. Jag biträder därför procenttalet
i fråga,

\ad slutligen angår tekniken för att begränsa checkräkningskrediternas
storlek har jag på grundval av vissa överväganden kommit till den uppfattningen,
att en individuell spärr är lämpligast. Det synes vidare påkallat, att
denna fixeras vid ett tämligen lågt belopp, eftersom i nuvarande läge icke
åsyftas annat än att sparbankerna i rimlig omfattning skall kunna lämna
kundkretsen service uti ifrågavarande hänseende. Vid högre belopp än 25 000

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

kronor för varje räkningshavare torde det icke vara möjligt att för närvarande,
utifrån de synpunkter som tidigare anförts, sätta gränsen. — Att
märka är att odisponerad checkräkningskredit ej skall inräknas bland de
medel, som hänföres till den fria inlåningssektorn.

Lagtekniskt har rätten till checkräkningskrediter kommit till uttryck som
ett undantag från det i 28 § i departementsförslaget — i överensstämmelse
med gällande rätt och sakkunnigförslaget —- intagna förbudet för sparbank
att utlämna lån mot annat fordringbevis än skuldebrev.

Reglerna om den fria sektorn har fått sin plats uti 25 § i departementsförslaget.

En övergångsbestämmelse, som beträffande ett fall föranledes av att möjligheten
till dispens från föreskriften om insättningsmaximum för motboksräkning
ersättes av en regel med innebörd att inlåning, som överskrider
detta maximum, inrymmes i den fria sektorn, kommenteras i motiven till
den föreslagna promulgationslagen.

V. Inlåningsrätt

Historik, gällande rätt m. m. Regler, som ställer sparbanks inlåning i ett
tvingande förhållande till sparbankens fonder, har införts i sparbankslagstiftningen
först genom SpL. I dess 25 § första stycket stadgades ursprungligen,
att sparbank ägde inlåna penningar dels till ett belopp, motsvarande
vissa uppräknade, någotsånär riskfria placeringar, dels ock därutöver till ett
belopp av högst tolv och en halv gånger fonderna. I andra stycket samma
paragraf uppställdes som en yttersta fordran, att inlåningen skulle med avdrag
för kontanta medel och banktillgodohavanden få uppgå till högst 50
gånger fonderna.

Genom lag den 11 juni 1937, som trädde i kraft den 1 juli samma år, infördes
vissa ändringar i 25 § SpL. Ändringarna innebar dels vissa mindre
jämkningar i uppräkningen av de tillgångar, för vilka fondtäckning enligt
paragrafens första stycke icke behövde beräknas, och dels en jämkning av
det i andra stycket angivna multipeltalet från 50 till 30 som yttersta spärr
för inlåningen.

SpL:s fondrelationsregler hade därmed, bortsett från en mindre jämkning
i uppräkningen av de täckningsfria tillgångarna, som verkställdes genom
lag den 26 juni 1948, fått den lydelse, som alltjämt är gällande.

Enligt 25 § första stycket SpL i nuvarande utformning får sparbank motta
inlåning till belopp, som motsvarar sparbankens kassa och de medel, som
för sparbankens räkning innestår hos riksbanken, postsparbanken, inländskt
bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgiro,
ävensom placeringar i riksgäldskontorets skuldförbindelser, i statens, Sveriges
allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadsbypotekskassas
eller andra fullgoda inhemska obligationer, i fordringar på grund av lån,
för vilkas fulla gäldande staten, kommun eller dylik samfällighet ansvarar

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

eller för vilka säkerheten utgöres av nämnda slags obligationer, eller i fordringar
på grund av lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till
betalning inom högst sex månader och för vilka säkerheten utgöres av inteckning
inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad,
köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller
uti jordbruksfastighet å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet,
vilken ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader,
icke må inräknas värdet av växande skog. Härutöver får sparbanken
motta inlåning till ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens
fonder. Lagrummets andra stycke inrymmer som nämnts den berörda 30-gångerregeln. Genom övergångsbestämmelse, tillkommen i samband med
skärpningen år 1937 av multipeltalet från 50 till 30, skulle intill utgången av
år 1949 inlåningsutrymmet bestämmas enligt relationstalet 50. Detta gällde
sålunda sparbanker, vars reglementen blivit fastställda före den 1 juli 1937.

Vid sidan om SpL:s regler om inlåningsrätten har emellertid under senare
år gällt en provisorisk lagstiftning angående sparbankernas inlåningsrätt.

Den 30 juni 1947 utfärdades sålunda lag med särskilda bestämmelser
angående sparbanks inlåning. Genom nämnda lag, som hade giltighet allenast
intill utgången av år 1952, utvidgades sparbankernas rätt att motta
inlåning, dels därigenom att till täckningsfria tillgångar enligt 25 § första
stycket SpL hänfördes vissa inteckningslån, som ej förut upptagits bland
de täckningsfria tillgångarna, och dels därigenom att Kungl. Maj :t bemyndigades
att i särskilda fall medge att de i samband med 1937 års ändringar
i 25 § SpL införda övergångsbestämmelserna — enligt vilka förhållandet
mellan inlåningen och fonderna för tiden till utgången av år 1949 skulle
regleras med hänsyn till relationstalet 50 i stället för 30 — finge utsträckas
att gälla för tiden till utgången av år 1952. Numera är 1947 års lag ersatt utav
en lag av den 23 maj 1952, vilken är bestämd att gälla till och med år 1955.
De nya provisoriska bestämmelserna bemyndigar Kungl. Maj :t att efter ansökan
medge sparbank att i stället för multipeltalet 30 i 25 § andra stycket
SpL tillämpa multipeltalet 50 som minimirelation. Möjligheten att komma i
åtnjutande av denna lättnad är alltsa ej längre förbehållen de sparbanker,
som fanns inrättade före den 1 juli 1937. I övrigt har 1952 års lag samma innehåll
som 1947 års.

De utvidgningar av täckningsfriheten enligt 25 § första stycket SpL, vilka
ägt rum genom 1947 års och 1952 års provisoriska stadganden, gör sig
gällande i följande tre avseenden. För det första jämställes med de enligt
sagda lagrum täckningsfria inteckningslånen lån mot inteckning, som beviljats
uti de i lagrummet angivna fastigheterna men som är sämre belägen
till förmånsrätten. Sådana inteckningslån är täckningsfria, om de ligger
inom 60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Också här gäller att i taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog. De
provisoriska bestämmelserna tillåter vidare, att inteckningslån i jämväl bo -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

stads- och affärsfastigheter, belägna annorstädes än i stad, köping eller municipalsamhälle,
får betraktas som täckningsfria. I detta fall kräves dock att
inteckningen ligger inom 50 procent av senast fastställda taxeringsvärdet.
Slutligen innebär de provisoriska stadgandena, att även lån mot inteckning i
tomträtt kan få upptas bland de täckningsfria tillgångarna. Det fordras
härför, att inteckningen beviljats i tomträtt till bebyggd tomt, att den eller
de byggnader, som finnes uppförda å tomten, är avsedda huvudsakligen
för bostadsändamål eller till affärslokaler samt att inteckningen ligger inom
60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna. Det allmänna
villkoret i 25 § första stycket SpL, att lånen icke får vara bundna,
har giltighet även för de inteckningslån, som i kraft av före varande bestämmelser
undantas från täckningskravet.

Beträffande förarbetena till 1937 års ändringar i SpL och till den provisoriska
lagstiftningen hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 164 ff.

De sakkunniga. Inledningsvis har de sakkunniga berört frågan om b e h ovet
av regler angående sparbankernas inlåningsrätt.
En inrättning, som bedreve inlåning från allmänheten, måste — yttrar de
sakkunniga — sörja för att verksamheten icke innebure risker för insättarna
och för sparbanken själv. Det förnämsta medlet att ernå sådan trygghet vore
en försiktig utlåningspolitik, dvs. en strävan att placera inlåningen i säkrast
möjliga tillgångar. I nära samband med denna primära förutsättning för insättarnas
säkerställande stode angelägenheten av tillräckligt vittgående nedskrivningar
till förhindrande av att tillgångarnas bokförda värden komrne att
överstiga de verkliga. Det yttersta skyddet mot kvarstående förlustrisker
måste dock enligt de sakkunniga skapas genom erforderlig fondbildning.
Reglerna angående inlåningsrätten syftade till att skapa detta skydd.

De sakkunniga har därefter berört det aktuella fondrelation släget
inom sparbank sväsende t. De har därvid påvisat, att
sparbankernas genomsnittliga fondrelation för närvarande vore sämre än på
mycket lång tid. Alltifrån år 1940, då relationstalet var 9,42, hade fondrelationen
varit sjunkande. Vid 1950 års slut hade den nått procenttalet 5,26 och
vid 1952 års slut procenttalet 4,79. Skilda faktorer syntes enligt de sakkunnigas
mening ha samverkat till den markerade relationsförsämringen under
det sista årtiondet. De inflatoriska tendenserna på penningmarknaden med
en riklig penningtillgång som följd hade medfört en siffermässigt sett kraftigt
stegrad inlåning. Denna nominella ökning av inlåningen hade icke motsvarats
av en jämförlig förändring av fondernas nominella storlek. Härigenom
hade alltså uppkommit en förskjutning av proportionen mellan inlåning
och fonder. Sparbankerna hade i allmänhet icke haft förmåga att motverka
denna förskjutning genom fondavsättningar av erforderlig omfattning,
vilket framför allt torde ha varit beroende av att den ringa marginalen mellan
in- och utlåningsränta begränsat vinsterna. Men även beskattningen och
de under senare tid ökade förvaltningskostnaderna hade bidragit till att fonderingsmöjlighetcrna
blivit otillräckliga.

5) liihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 151

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Sparbankernas fonderingssvårigheter skulle enligt de sakkunnigas uppfattning
komma att öka, därest utvecklingen på ränte- och penningmarknaden
bibehölle sin hittillsvarande utveckling. Härigenom skulle utrymmet
för inlåningen minska. Bleve sparbankerna till följd härav nödsakade att
avvisa inlåning, skulle själva deras sparfrämjande uppgift allvarligt äventyras.
Dylika konsekvenser vore uppenbarligen icke önskvärda ur allmän
synpunkt. Spörsmålet om hur sparbankernas existensmöjligheter borde säkerställas
skulle bli föremål för de sakkunnigas behandling i annat sammanhang.
Kungl. Maj :t hade nämligen i anledning av en framställning från svenska
sparbanksföreningen om översyn av gällande bestämmelser rörande sparbanks
rätt att i skattehänseende göra avdrag för fondavsättning uppdragit
åt de sakkunniga att verkställa särskild utredning i ämnet.1 Att de sakkunniga
likväl i ett avseende redan intagit en bestämd ståndpunkt till nu berörda
spörsmål framginge av deras uttalanden om fondernas betydelse för insättarnas
skyddande. Frågan om sparbankernas inlåningsmöjligheter kunde
med andra ord icke gärna lösas genom ett uppgivande av det fondkrav, som
ansåges nödvändigt för insättarnas trygghet.

I sakkunnigbetänkandet har därefter uppdragits vissa generella
riktlinjer för bestämmandet av fondkravet. Den obligatoriska
minimirelationen mellan inlåning och fonder måste enligt de sakkunniga
grundas på en allmän bedömning, eftersom statistiskt material till belägg
för att just en viss fondstyrka alltid skulle vara ägnad att motväga förlustriskerna
ej vore lätt att framlägga. Vid denna bedömning vore åtskilliga
principiella synpunkter att beakta, övervägandena kunde för det första
ej utgå från att alla sparbanker vore idealiskt skötta utan måste ta i sikte
också att inrättningar med en mindre tillfredsställande administration kunde
finnas. Vidare vore det närmast förhållandena under mindre gynnsamma
konjunkturer som borde bestämma riskberedskapen. Angeläget vore även
att fondkraven bestämdes pa så sätt, att fonderna icke i allmänhetens ögon
tedde sig otillräckliga för sitt ändamål. Om skilda omständigheter sålunda
talade för att fondkraven icke sattes för lågt, måste det å andra sidan vara
en strävan att icke göra kraven strängare än nämnda omständigheter påkallade.
Frågeställningen vid den fortsatta behandlingen av förevarande
lagstiftningsfråga borde därför enligt de sakkunniga snarast formuleras så:
hur liberala vågar man göra relationsreglerna utan att i något avseende
äventyra de syften, reglerna skall tjäna?

De sakkunniga uttalar till sist sin anslutning till den i gällande rätt genomförda
principen, att inlåningsutrymmet skall vara beroende av den
skiftande tryggheten hos de tillgångar, i vilka inlåningen placeras.

Vad sedan angår själva utformningen av inlåningsbes
tämmelser na har de sakkunniga diskuterat möjligheten att överge

1 Resultatet av nämnda utredning har numera redovisats uti en den 23 november 1954 av
de sakkunniga avgiven promemoria (stencilerad).

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

131

den i SpL använda konstruktionen med dubbla spärrar till förmån för en
enda relationsregel på sätt affärsbanksreglerna stadgar. Därvid har de sakkunniga
först uppehållit sig vid verkningarna av nuvarande dubbla spärrsystem.
Detta system innebure, att sparbanks tillgångar indelades i tre grupper.
I tillgångar, hörande till grupp ett, finge inlåning placeras till obegränsat
belopp. Tillgångarna i fråga — kassa och banktillgodohavanden — vore emellertid
av den art, att de lämnade ingen avkastning eller i vart fall endast avkastning,
som vore otillfredsställande i förhållande till inlåningsräntan. De
praktiska möjligheterna att verkställa placeringar i grupp ett vore följaktligen
snäva. I tillgångar, hörande till grupperna två och tre, finge inlåning
placeras till ett sammanlagt belopp av högst 30 gånger fonderna. Dock finge
placeringarna i tillgångar som hörde till grupp tre -— huvudsakligen högt liggande
inteckningslån och borgenslån, i fortsättningen av de sakkunniga för
enkelhetens skull sammanfattande benämnda sekundära tillgångar — motsvara
högst 12 1/2 gånger fonderna. Den övre gränsen för placering av inlånade
medel i grupp två låge alltså mellan 17 1/2 och 30 gånger fonderna,
beroende på storleken av den inlåning som vore placerad i grupp tre. Systemet
medförde, att minimifordringen på genomsnittlig fondtäckning för den inlåning,
som ej placerades i grupp ett, kunde vara ganska föränderlig. Därest
hela den täckningskrävande inlåningen placerades i tillgångar, hörande till
grupp två, skulle det totala fondtäckningskravet begränsas till tre och en
tredjedels procent, vilket vore den tillräckliga fondtäckningen enligt relationstalet
30. 12 1/2-gångerregeln skulle då icke alls träda i funktion. Men
även om den täckningskrävande inlåningen placerades i tillgångar hörande
till grupp tre, skulle fondtäckningskravet kunna stanna vid tre och en tredjedels
procent. För den händelse inlåningsplaceringarna i grupp tre överskrede
41 2/3 procent av den täckningskrävande inlåningen, stegrades emellertid
ofrånkomligen fondtäckningskravet genom att det komme att bestämmas
av relationstalet 12 1/2. Allt eftersom placeringarna i grupp tre sedan
ökade ytterligare, föranledde sistnämnda minimirelation en fortgående skärpning
av fondtäckningskravet. Så bleve detta exempelvis fyra procent, då
placeringarna i grupp tre uppginge till hälften, sex procent, då samma placeringar
uppginge till tre fjärdedelar, och givetvis åtta procent, då den
täckningskrävande inlåningen helt och hållet placerats i grupp tre.

Enligt de sakkunniga medförde sålunda konstruktionen med dubbla
spärregler mera snävt begränsade inlåningsmöjligheter för de sparbanker,
som i stor utsträckning placerade sin inlåning i sekundära tillgångar, än
för övriga sparbanker. Detta hade också varit avsikten. En förutsättning
för att verkningarna av regelkombinationen skulle bli de avsedda vore
emellertid, att de båda multiplerna vore någorlunda riktigt avvägda sinsemellan.

En reform innebärande att konstruktionen med dubbla spärrar utbyttes
mot en enda spärr skulle medföra att stadgandena om inlåningsrätten bleve
enklare och klarare. Konstruktionen med en enda spärregel skulle emellertid
icke i lika hög grad som nuvarande regelkombination låta placering -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

arnas inbördes varierande trygghet inverka på fondtäckningskravet. Med
en enda spärr skulle åtskillnad kunna göras blott mellan helt täckningsfria
och icke täckningsfria tillgångar. Någon kategoriindelning av de sistnämnda
tillgångarna bleve alltså icke möjlig. Placeringar i tillgångar, som tedde sig
relativt ehuru icke fullt säkra, skulle icke alls gynnas, framför mera otrygga
placeringar. De sakkunniga förordar på grund av det anförda, att systemet
med dubbla spärrar bibehålies.

Vad angår frågan, huruvida multipeltalet 12 1/2 i 25 § första stycket
SpL bör höjas eller sänkas, har de sakkunniga i syfte att ge en föreställning
om i vilken mån denna minimirelation i praktiken berett svårigheter
för sparbankerna redovisat uppgifter, som avser läget hos sparbankerna
den 31 december 1951. De sakkunniga anför:

Sparbankernas totala inlåning uppgick vid angivna tidpunkt till
8 078 072 000 kronor. Täckningsfria enligt 25 § första stycket SpL voro placeringar
till sammanlagt belopp av 6 039 383 000 kronor.'' Fonderna utgjorde
tillhopa 409 153 000 kronor. Multipliceras det sistnämnda beloppet med
12 1/2, erhålles siffran 5 114 413 000. Sammanlagt med beloppet av de täckningsfria
placeringarna utvisar denna hela inlåningsutrymmet enligt 25 §
första stycket SpL: 11 153 796 000 kronor. Vid jämförelse med siffran för
inlåningen framgår följaktligen, att sparbankerna kunnat inlåna ytterligare
3 075 724 000 kronor att placera i icke täckningsfria tillgångar enligt sistnämnda
lagbestämmelse. Eftersom inlåningen belöpte sig till 8 078 072 000
kronor och de täckningsfria placeringarna till 6 039 383 000 kronor, kan
vidare utläsas, att endast 2 038 689 000 kronor av inlåningen krävde fondtäckning
enligt relationen 12 1/2. Ställer man häremot 12 1/2 X fonderna,
dvs. det nämnda beloppet 5 114 413 000 kronor, visar det sig, att denna gångerregel
utnyttjats till 39,9 procent.

Av kanske ännu större intresse torde emellertid vara att uppmärksamma
i vilken utsträckning sparbankerna var för sig utnyttjat gångerregeln i fråga.
Även i detta avseende lämna de tillgängliga uppgifterna besked. Av samtliga
de 451 sparbankerna i landet hade 13 icke utnyttjat gångerregeln mer än till
tio procent, 42 hade utnyttjat den över tio procent men ej över 20 procent,
72 över 20 men ej över 30 procent, 89 över 30 men ej över 40 procent, 78 över
40 men ej över 50 procent, 62 över 50 men ej över 60 procent, 37 över 60 men
ej över 70 procent, 29 över 70 men ej över 80 procent, 26 över 80 men ej
över 90 procent, en över 90 men ej över 95 procent samt två över 95 procent.

Det bör uppmärksammas, att de nyss lämnade sifferuppgifterna — liksom
de siffror, som angåvo det genomsnittliga läget — avse en tidpunkt, då de
provisoriska bestämmelserna om inlåningsrätten voro tillämpliga. Dessa
bestämmelser ha ju något utvidgat kretsen av de placeringar, som äro täckningsfria
enligt 25 § första stycket SpL. Å andra sidan återspegla de redovisade
uppgifterna ej den förskjutning av gränsen mellan täckningsfria och
icke täckningsfria placeringar, vilken blivit följden av 1952 års fastighetstaxering.
I

I anslutning till det anförda konstaterar de sakkunniga, att fondtäckningskravet
enligt multipeln 12 1/2 mera sällan syntes vara besvärande för sparbankerna.
I varje fall tycktes relationsregeln i fråga för de allra flesta sparbanker
icke spela någon egentlig roll som spärr för inlåningen. De sakkun -

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

niga har likväl funnit denna relationsregel vara ganska lämpligt avpassad.
En sänkning (skärpning) av multipeltalet skulle vara ägnad att förminska
hittillsvarande möjlighet att placera inlåningen i tillgångar, som i trygghetshänseende
betraktades som mindre kvalificerade. Ej heller syntes multipeln
höra höjas (mildras). Skulle så ske, komme förevarande relationsregel att
förlora sin omedelbara betydelse även beträffande det fåtal sparbanker, vilka
närmat sig inlåningsgränsen enligt regelns nuvarande multipeltal. Regeln
i 25 § första stycket SpL hade i första hand som funktion att dirigera
inlåningen mot tryggare placeringar. Anledningen till att några sparbanker
intagit ett ogynnsamt fondrelationsläge enligt denna regel torde mestadels
vara, att de i extremt stor utsträckning placerat sin inlåning i sekundära tillgångar.
Det vore enligt de sakkunnigas mening alldeles i sin ordning, att
nämnda sparbanker bildligt talat stötte huvudet i det tak, som multipeltalet
12 1/2 skapade. De sakkunniga föreslår på grund av det anförda, att multipeltalet
12 1/2 bibehålies.

Beträffande katalogen över täckningsfria tillgångar
enligt 12 1/2-gångerregeln föreslår de sakkunniga däremot ändringar.
Dessa ändringar avser i samtliga fall inteckningslånen och innebär
framför allt, att de provisoriska inlåningsbestämmelserna beträffande dessa
lån inordnas i den egentliga sparbankslagstiftningen. En annan reform av
viss betydelse är att den hittillsvarande åtskillnaden i inlåningsrättsligt
avseende mellan bundna och obundna lån skall upphöra. Detta innebär,
att jämväl de bundna inteckningslånen skall under de i övrigt givna förutsättningarna
inräknas bland de täckningsfria tillgångarna. Vidare föreslår
de sakkunniga, att indelningen i fastigheter å »landet» och fastigheter i
»stad», »köping» och »municipalsamhälle», vilken indelning enligt de sakkunniga
åsyftade att anknyta till distinktionen mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse,
ersättes av en indelning i fastigheter, belägna inom område, som
ingår i fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan, och fastigheter, belägna
inom område, som ej ingår i dylik plan. — Vad angår inteckningslånen
i jordbruksfastighet vore det enligt de sakkunnigas mening onödigt att
bibehålla den speciella regeln att, därest fastigheten ej vore försedd med för
jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, värdet av växande skog ej finge
inräknas vid beräknandet av i vilken mån lånet vore täckningsfritt. Till
grund för denna bestämmelse hade legat meningen, att skogsvärdena alltid
kunde befaras nedgå hastigt till följd av avverkningar och att de därför
icke beredde någon större trygghet för lånen. Numera lämnade emellertid
lagstiftningen ett ganska ringa utrymme för spekulativ skogsdrift, som orsakade
hastiga förändringar av fastighetsvärdena. Detta omdöme gällde antingen
fastigheterna vore försedda med jordbruksbyggnader eller ej. Det i
SpL stadgade förbehållet i förevarande hänseende har därför ej medtagits
i sakkunnigförslaget. Slutligen har de sakkunniga föreslagit vissa jämkningar
av de nuvarande, i den provisoriska lagstiftningen givna inlåningsreglerna
beträffande inteckning i tomträtt. Dessa jämkningar föranleddes av den nya

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tomträttslagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari 1954. De nya tomträttsreglerna
hade skapat en åtskillnad i kreditvärde mellan tomträtt, som
upplåtits »väsentligen för bostadsändamål», och tomträtter för andra ändamål.
Exempelvis gällde för tomträtt av det förra slaget men ej för övriga
tomträttsupplåtelser en obligatorisk regel om lösenskyldighet för fastighetsägaren
vid tomträttens upphörande. Medan de provisoriska stadgandena om
sparbanks inlåningsrätt såsom förutsättning för att tomträttsinteckning
skulle få upptas bland de täckningsfria tillgångarna krävde, att den eller de
byggnader, som funnes uppförda å tomträttsmarken, vore avsedda »huvudsakligen
för bostadsändamål eller till affärslokaler», borde med hänsyn till
anförda åtskillnad i de nya tomträttsreglerna i fortsättningen fordras att
byggna<ien eller byggnaderna å tomträttsmarken vore avsedda »väsentligen
för bostadsändamål». En mindre jämkning i sparbanksreglerna påkallades
vidare av att enligt den nya tomträttslagstiftningen icke bara tomt utan varje
självständig fastighet kunde vara föremål för tomträttsupplåtelse. Enär det
övervägande antalet tomträtter upplätes av kommunerna och eftersom kommunala
tomträttsupplåtelser för bostadsändamål mestadels torde komma att
avse mark, som låge under fastställd stadsplan eller byggnadsplan, vore det
enligt de sakkunnigas mening ej behövligt att i inlåningshänseende göra skillnad
mellan tomträtter till fastigheter inom och fastigheter utom plan, som
nyss nämnts.

De inteckningslån, som med beaktande av de sakkunnigas förslag komme
att hänföras till de täckningsfria tillgångarna enligt en regel konstruerad
som den i 25 § första stycket SpL, skulle sammanfattningsvis utgöras av
lån mot

1. inteckning inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti
jordbruksfastighet eller uti sådan bostads- eller af färsfastighet, som vore
belägen å område, ingående i fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan; 2.

inteckning inom 50 procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti
bostads- eller affärsfastighet, belägen annorstädes än å område, som inginge
i fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan; samt

3. inteckning i tomträtt till fastighet, såframt den eller de byggnader,
som funnes därå uppförda, vore avsedda väsentligen för bostadsändamål,
inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna.

De sakkunniga har härefter till behandling upptagit frågan huruvida
multipeltalet 30 i 25 § andra stycket SpL borde bibehålies oförändrat,
därvid de sakkunniga till en början erinrat om att 1937 års övergångsbestämmelser
samt den provisoriska lagstiftningen medfört, att åtskilliga
sparbanker ännu icke varit underkastade 30-gångerregeln utan en 50-gångerregel.
Dessa sparbanker uppginge till ett trettiotal.

Enligt de sakkunniga klargjorde det förut redovisade uppgiftsmaterialet
angående sparbankernas inlåning per den 31 december 1951 även i vilken
utsträckning inlåningsmöjligheterna enligt multipeln 30 utnyttjats. Sparban -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

kernas totala inlåning belöpte sig vid nämnda tid såsom förut nämnts till
8 078 072 000 kronor och deras fonder till 409 153 000 kronor. 30 X det
sistnämnda beloppet = 12 274 590 000 kronor. Täckningsfria enligt förevarande
regel var placeringar om tillhopa 226 024 000 kronor. Hela inlåningsutrymmet
enligt 25 § andra stycket var alltså 12 500 614 000 kronor. En
jämförelse mellan inlåningsutrymmet och inlåningen visade, att 4 422 542 000
av sagda inlåningsutrymme icke förbrukats. Själva 30-gångerrelationen hade
med de anförda siffrorna som beräkningsgrund genomsnittligt utnyttjats
till 64 procent (inlåningen minus de helt täckningsfria placeringarna =
7 852 048 000, dvs. den mottagna inlåning, för vilken fondtäckning krävdes
enligt multipeln 30; 7 852 048 000 __ cfrka 04/100).

30 X fonderna

Sparbankernas individuella utnyttjande av 30-gångerrelationen har
även varit föremål för de sakkunnigas granskning. Med ledning av förenämnda
uppgiftsmaterial har de sakkunniga upprättat den på denna sida
intagna uppställningen, vilken för jämförelses skull även upptar procenttal,
utvisande i vilken mån en 40-gångerrelation och en 50-gångerrelation skulle
ha varit utnyttjade, om respektive relation bestämt inlåningsutrymmet vid
tidpunkten i fråga.

Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga, att sparbankerna enligt
vad uppgiftsmaterialet visade i mycket hög grad tagit inlåningsutrymmet
enligt multipeln 30 i anspråk. Sparbankerna tycktes i genomsnitt nå fram
till inlåningsgränsen betydligt tidigare enligt 30-gångerregeln än enligt
12 1/2-gångerregeln. Proportionen mellan de båda relationstalen kunde därför
— menar de sakkunniga — icke vara den rätta. Det vore nödvändigt att
skapa ett större mellanrum mellan multiplerna 12 1/2 och 30. Eftersom ett
vidgat mellanrum mellan multiplerna enligt den av de sakkunniga förut
återgivna meningen icke borde vinnas genom en sänkning (skärpning) av
multipeln 12 1/2, vore den enda framkomliga vägen att höja (mildra) multipeln
30. Höjde man multipeltalet 30 till 50, skulle höjningen ställa relationsregeln
i ett lämpligt förhållande till 12 1/2-gångerrelationen och multipelförändringen
i fråga skulle tillika väsentligt begränsa faran för att de
fonderingssvårigheter, som sparbankerna brottades med, skulle komma att

Antalet sparbanker, som utnyttjat relations-utrymmet över	Enligt 30-ggr- regeln	Enligt en 40-ggr- regel	Enligt en 50-ggr- regel
		.............. 2	8	20
X\J 70 111C11		................ 13	36	no
		................ 29	117	148
		............ 85	115	113
		................ 91	94	50
	. * 70 i ............	............. 79	59	8
	* * KO % ........	........... 71	18	2
	» * 00 °/n ..........	............ 51	4	—
		.......... 9	—	—
«7U Jo 9	% , 100 ..........	................ 11	—	—
	y * HO % .........	.......... 7	—	—
	y y 12Q % .......	......... 3	—	—
liv/ % 9		451	451	451

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

stoppa sparbankernas möjligheter att motta ytterligare inlåning. I den väsentliga
och avgörande frågan, om multipeltalet 50 i trygghetshänseende
vore godtagbart, stode erfarenheter av relationens praktiska verkningar till
buds. Några allvarliga konsekvenser av multipelregelns tillämpning hade de
sakkunniga icke försport. De sakkunniga har på grund av det anförda föreslagit
en höjning av multipeltalet 30 till 50.

Härjämte har de sakkunniga förordat, att till de helt täckning sfria
tillgångarna skulle hänföras icke blott såsom nu kassamedel
och vissa banktillgodohavanden utan jämväl skattkammarväxlar och guldkantade
obligationer med högst ett års återstående löptid. Skattkammarväxlar
innehade visserligen knappast någon sparbank för närvarande, men enligt de
sakkunnigas uppfattning skulle efter införandet av checkräkningsrätt för
sparbankerna skattkammarväxlarna kunna komma att spela en viss roll
även i sparbanksverksamheten. Vad beträffade de guldkantade obligationerna
borde enligt de sakkunniga icke någon skillnad göras mellan de olika
slagen av dessa.

Såsom närmare kommer att beröras i annat sammanhang (se s. 168) har
de sakkunniga förordat, att sparbank under vissa förutsättningar skall få
uppta förlagslån. Uti inlåningsrättsligt avseende har därvid sakkunnigförslaget
i viss utsträckning jämställt förlagskapitalet med sparbankens fonder.
Förslaget föreskriver närmare bestämt, att med fonderna får likställas,
intill ett belopp motsvarande högst hälften av reservfonden, nominella värdet
av sådana utav sparbanken utställda förlagsbevis, för vilka betalning
kan krävas tidigast efter fem år. Sistnämnda förbehåll vore enligt de sakkunniga
nödvändigt för att inskärpa vikten av att successivt avveckla förlagslånen
och därigenom förebygga tvära förändringar av inlåningsunderlagets
storlek.

Reglerna om inlaningsrätten har i de sakkunnigas förslag upptagits i I

I avgiven reservation har direktören O. Sahlin och sparbanksdirektören
E. Westborg förklarat sig icke kunna biträda sakkunnigmajoritetens förslag,
att vid bestämmandet av täckningsfria tillgångar enligt 12 1/2-gångerregeln
åtskillnad skulle göras mellan inteckningslån i bostadsfastigheter
inom stadsplane- och byggnadsplaneområden och inteckningslån i bostadsfastigheter
utom sådana områden. Reservanterna har framhållit, att lagen
icke borde göras mera invecklad och icke heller föranleda mera löpande utrednings-
och kontrollarbete än som kunde anses påkallat med hänsyn till
säkerhetskravet. Taxeringsvärdena borde vara acceptabla såsom grundval
for en allmän regel om ifrågavarande täckningsfria inteckningslån. Redan
vid fastställandet av en fastighets taxeringsvärde torde tillbörlig hänsyn ha
tagits till en fastighets belägenhet och andra omständigheter, som kunde
påverka det allmänna saluvärdet, taxeringsvärdet. Skillnaden i värde mellan
olika belägna och olika beskaffade bostadsfastigheter borde sålunda komma

137

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

till uttryck i taxeringsvärdena och därmed också skillnaden i belåningsrisker.
Något stöd för en uppfattning, att taxeringsvärdena för bostadsfastigheter
utanför stads- och byggnadsplaner skulle generellt betraktas som
mindre tillförlitliga, hade icke påvisats. Den föreslagna differentieringen av
ifrågavarande regel siktade i själva verket på en till sammanlagda beloppet
rätt oväsentlig del av sparbankernas utlåning, nämligen ungefär en procent
av de förvaltade medlen. I regel gällde det relativt små lån i en- och möjligen
tvåfamilj sfastigheter.

Reservanterna förordar sålunda, att såsom täckningsfria tillgångar enligt
en 12 1/2-gångerregel bör räknas bl. a. fordringar på grund av lån, för
vilka säkerheten utgöres av inteckning inom 60 procent av senast fastställda
taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller bostads- eller affärsfastighet
eller i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader, som
finnes uppförda därå, är avsedda väsentligen för bostadsändamål.

Yttrandena. Vad gäller konstruktionen i stort har de sakkunnigas
förslag till regler om inlåningsrätten uttryckligen tillstyrkts eller förklarats
icke föranleda invändning uti de yttranden, som avgivits av fullmäktige
i riksgäldskontoret, sparbanksinspektionen samt länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län.

Fullmäktige i riksgäldskontoret tillägger, att det vore önskvärt att inlåningsrätten
utformades för samtliga kreditinstitut efter så vitt möjligt enhetliga
principer.

Några remissinstanser ansluter sig närmast till den konstruktion av inlåningsreglerna,
som preliminärt föreslagits av 1950 års jordbrukskasseutredning
i dess uti inledningen omnämnda, den 10 februari 1954 avgivna promemoria.
Denna ståndpunkt intas av fullmäktige i riksbanken, svenska sparbanksföreningen,
svenska jordbrukskreditkassan och överståthållarämbetet,
vilka i huvudsak hänvisar till sina yttranden över jordbrukskasseutredningens
förslag.

Fullmäktige i riksbanken understryker därjämte, att ändamålet med inlåningsbestämmelser
vore att till insättarnas skydd säkra bankens solvens,
samt fortsätter:

Ändamålet bakom solvensregeln kan tänkas tillgodosett antingen genom
att sätta de icke riskfria placeringarna i förhållande till fonderna eller också
genom att sätta förpliktelserna — huvudsakligen inlåningen — i förhållande
till fonderna, varvid bortses från så stort belopp av förpliktelserna,
som täckes av de riskfria placeringarna.

Sparbankslagens inlåningsregel är konstruerad enligt den sistnämnda
metoden och den användes alltså även av de sakkunniga. I sitt principförslag
om inlåningsregler för banker, sparbanker och centralkassor utgår 1950 års
jordbrukskasseutredning från den förstnämnda metoden och föreslår, att
ilet egna kapitalet skall uppgå till belopp, som bestämmes med hänsyn till
placeringen av de inlånade medlen. I yttrande den 8 april 1954 över utredningens
förslag uttalade fullmäktige, att den lösning utredningen föresloge
i teknisk mening vore väl ägnad att läggas till grund för lagstiftningen på
förevarande område. Fullmäktige vidhålla denna sin mening. Utöver vad

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 151

fullmäktige uttalat i förenämnda yttrande, vilja fullmäktige ytterligare
anföra följande.

Det är icke inlåningens storlek, som är avgörande för en sparbanks —
eller annat penninginstituts — solvens, utan avgörande är det sätt, på vilket
inlåningen fördelas på de olika slag av placeringar, vilka redovisas på balansens
aktivsida. Det är riskerna på de möjligen icke helt goda tillgångarna,
som skola täckas med fonderna. Fullmäktige anse därför, att den av
jordbrukskasseutredningen valda metoden är den mest logiska. Sparbankssakkunniga
ha även i sin utredning i olika sammanhang uttalat, att reglerna
för inlåningsrätten skola baseras på grundsatsen, att inlåningsutrymmet
bör vara beroende av den skiftande tryggheten hos tillgångarna
och att det förnämsta medlet att ernå en sådan trygghet, som måste
garanteras insättarna, är en försiktig utlåningspolitik, d. v. s. strävan att
placera inlåningen i säkrast möjliga tillgångar. De sakkunnigas — och
sparbankslagens — regler kunna sägas verka i viss mån inlåningsbegränsande.
Vikten borde ju — som anförts — snarare ligga på att göra regeln
utlåningsbegränsande, då det ju är utlåningen, som är förenad med risker.
Jordbrukskasseutredningens regel tillgodoser på ett naturligt sätt sistnämnda
syfte och gör även en särskild gångerregel överflödig.

Beträffande multipeltalens storlek har de sakkunnigas förslag
tillstyrkts av sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen, fullmäktige
i riksgäldskontoret samt länsstyrelserna i Kristianstads, Jönköpings
och Kopparbergs län. Svenska sparbanksföreningen och länsstyrelsen i Södermanlands
län är däremot av den meningen, att de av de sakkunniga
föreslagna fondtäckningskraven är för stränga.

Sparbanksinspektionen understryker, att man icke inför trycket av sparbankernas
nuvarande fonderingssvårigheter borde göra eftergifter på det
minsta fondkrav, som ansåges nödvändigt för insättarnas trygghet. Hur
sparbankernas nu antydda svårigheter skulle lösas finge bli en från inlåningsreglerna
fristående fråga. Inspektionen erinrar vidare om att värderingsreglerna
i sparbankslagstiftningen beträffande av sparbankerna innehavda
obligationer vore sådana, att enligt vad erfarenheten visat ej obetydliga
dolda brister skulle kunna uppkomma i sparbankerna å dessa s. k.
täckningsfria tillgångar, samt menar, att detta vore ett starkt argument
för att icke tillåta en lägre fondtäckning än två procent, oavsett hur stor
del av inlåningen som placerats i sådana tillgångar. Ett alltför optimistiskt
bedömande vid fastställande av erforderlig fondrelation kunde hämma sig.
En regel på förevarande område skulle gälla i såväl onda som goda tider.
Det kunde därför icke vara tillrådligt att lagstifta för de förra under hänsynstagande
till erfarenheterna under de senare.

Bank- och fondinspektionen uttalar, att ett bibehållande av 12 1/2-gångerregeln
hade stöd i erfarenheten; man hade ingen särskild anledning anta, att
detta fondtäckningskrav skulle behöva skärpas, men man hade fördenskull
ej något belägg för att en lindring i kravet vore att rekommendera. — Beträffande
ändringen i 30-gångerregeln till en 50-gångerregel innebure densamma
en lättnad i kapitalkravet för alla de sparbanker, som hade mera än
58 1/3 procent av sina tillgångar placerade i de enligt 12 1/2-gångerregeln

Kangl. Maj:ts proposition nr 151 139

täckningsfria tillgångarna, dvs. främst obligationer och bottenlån. Inspektionen
fortsätter:

Av tillgänglig statistik framgår att flertalet av våra sparbanker ha en sådan
sammansättning av sina tillgångar, att fondtäckningskravet för dem
nedsättes, i vissa fall med upptill 40 %. Frågeställningen blir då: kan denna
reduktion accepteras?

Bland ifrågavarande tillgångar dominera bottenlånen. Då det vidare med
stor sannolikhet kan antagas att denna dominans under överskådlig tid
kommer att bli bestående — i motsatt fall finge man förutsätta antingen
en genomgripande omläggning av bostadsbyggnadsprogrammet eller en fullständig
nyorientering inom sparbankernas kreditpolitik -— blir frågan om
det försvarliga i fondtäckningsreduktionen i allt väsentligt en fråga om hur
de med bottenlånen förenade riskerna skola bedömas.

Vid denna bedömning har man ett omfattande erfarenhetsmaterial att
falla tillbaka på.

I första hand har man sparbankernas egna erfarenheter på detta område.
Dessa giva vid handen att under de senaste 20 åren praktiskt taget inga förluster
förekommit på bottenlån i fastigheter. Vidare kan man peka på de
erfarenheter som gjorts av Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och
Sveriges allmänna hypotelcsbank, vilkas kreditsäkerheter äro i allt väsentligt
likartade dem som tillhandahållas sparbankerna i deras bottenlångivning:
stadshypoteksorganisationen, som varit verksam sedan 1910, har hittills icke
fått vidkännas några som helst förluster på sin fastighetskreditgivning, och
landshypoteksorganisationens förluster under dess 100-åriga tillvaro motsvara
mindre än 1/2 promille av hela summan beviljade lån.

Mot bakgrunden härav och med beaktande av att den 2-procentiga fondtäckningen
faktiskt var regel för sparbankerna från 1923 till 1937 utan att
några olägenheter därav förspordes, anser inspektionen att den föreslagna
ändringen i fondtäckningskravet har stöd i de hittillsvarande erfarenheterna.

Även om självfallet viss osäkerhet måste vidlåda en bedömning av de
framtida riskerna på förevarande område —- det har otvivelaktigt tillkommit
nya riskmoment, t. ex. jordbruksnäringens kommersialisering, men å
andra sidan ha genom samhällsingripanden inom denna näring och på bostadsområdet
stabiliserande och riskminskande faktorer tillkommit — anser
sig inspektionen icke ha fog för ett påstående att de risker som äro
förenade med placeringar i bottenlån och övriga med dem jämförbara täckningsfria
tillgångar i framtiden skulle ändras i sådan grad att den enligt
hittillsvarande, långsiktiga erfarenheter betryggande säkerhetsmarginalen
kommer att visa sig otillräcklig. Med hänsyn härtill kan inspektionen tillstyrka
de sakkunnigas förslag jämväl i nu avhandlade del.

Sparbanksföreningen anser, att fondkraven enligt förslaget ginge vida
utöver vad säkerheten kunde anses fordra. De sakkunniga hade icke anfört
någon erfarenhetsmässig siffra som stöd för sin ståndpunkt, att en
fond täckning, som på längre sikt motsvarade två procent av inlåningsökningen,
måste vara ett minimum. Till följd av den sedan lång tid tillbaka
fortgående marginalminskningen vore det redan med nuvarande beskattningsregler
för ett stort antal sparbanker mycket svårt eller rent av omöjligt
att uppfylla det föreslagna minimikravet. En inom sparbanksföreningen
företagen utredning av räntabilitetsutvecklingen hade visat, att under

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 151

i övrigt oförändrade förhållanden svårigheterna konnne att bestå eller förvärras.

Sparbanksföreningen anför vidare:

Vad beträffar 12 1/2-gångerregeln är visserligen, såsom de sakkunniga efter
undersökning framhållit, utrymmet för sådan inlåning, som kan placeras
i icke täckningsfria tillgångar, för närvarande långt ifrån fullt utnyttjat
av sparbankerna, sedda såsom en enhet, men ett icke ringa antal
sparbanker ha dock, som också framgår av de sakkunnigas utredning, i
mycket betydande utsträckning redan tagit detta utrymme i anspråk. Detta
får ingalunda tillskrivas en av exempelvis marginalhänsyn dikterad
placeringspolitik utan har sin grund i rådande speciella förhålfanden inom
verksamhetsområdet. Det är särskilt med hänsyn till kreditgivningen till
jordbruket, på vilket område sparbankerna inneha en ledande ställning,
av största betydelse att icke en ur alla synpunkter nyttig och värdefull
kreditgivning skall omöjliggöras till följd av en på rent teoretiska överväganden
och avvägningar av två fondmultiplar grundad spärregel för inlåningen.
Jordbruket och de jordbruksekonomiska föreningarna ställa i
stor utsträckning täckningskrävande säkerheter för sina krediter, och det
kan med fog antagas, att sparbankerna i framtiden för att kunna behörigen
fylla sin uppgift som kreditgivare få räkna med att i ökad omfattning
taga andra krediter än primärkrediter. Det bör även ihågkommas, att
för de personliga småkrediter, vilka sparbankerna betrakta som en för
dem naturlig verksamhetsform, täckningsfri säkerhet sällan kan erbjudas.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län är av den meningen att 12 1/2-gångerregeln är för snäv för vissa sparbanker. Närmast har länsstyrelsen
därvid avsett sparbanker, vilkas kreditgivning till jordbruket kommit att
prägla sammansättningen av placeringsportföljen.

Förslaget om höjning av multipeltalet 30 avstyrkes av en reservant i
bank- och fondinspektionen, som anser, att ett bibehållande av 30-gångerregeln
jämte, liksom hittills, en dispensmöjlighet även i fortsättningen skulle
svara mot behovet.

Beträffande katalogen över de täckningsfria tillgångarna
enligt förslaget uttalar svenska bankföreningen helt allmänt, att
åtskilliga skiljaktigheter funnes mellan delta förslag och banklagssakkunnigas
förslag till banklag. Den sakliga innebörden av de sakkunnigas jämkning
i uppräkningen av de täckningsfria tillgångarna vore enligt föreningens
mening, att sparbankerna skulle äga rätt att väsentligt utöka sin inlåning
utan att öka sitt eget kapital. Det kunde med fog ifrågasättas huruvida
en sådan utveckling skulle vara lycklig ur allmän synpunkt. Katalogen
över privilegierade placeringar borde vara lika för alla kreditinstitut,
enär förlustrisken på viss placering rimligtvis borde vara densamma, oavsett
om det vore en bank, en sparbank eller en centralkassa som gjorde
placeringen.

Till den i reservationen av herrar Sahlin och Westborg uttalade meningen,
att vid bestämmandet av täckningsfria tillgångar enligt en 12 1/2-gångerregel
differentiering ej borde göras beträffande bottenlån i bostadsfastig -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

heter inom stadsplane- eller byggnadsplanelagt område och utom sådant
område, har anslutit sig de flesta av de remissinstanser, som yttrat sig i
ämnet, nämligen fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
sparbanksinspektionen, svenska sparbanksföreningen, länsstgrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Örebro,
Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län samt stadsförbundet
och landskommunernas förbund. Remissinstanserna har härvid i huvudsak
åberopat de av reservanterna anförda skälen.

Bank- och fondinspeklionen har däremot förklarat sig ej ha någon erinran
mot den av de sakkunniga föreslagna differentieringen, och länsstyrelsen
i Jönköpings län framhåller, att riskerna vid belåning av byggnader
i glesbebyggelse framdeles kunde komma att visa sig större än vid nuvarande
läge på bostadsmarknaden. Enligt länsstyrelsens mening kunde i
sådana fall även den lägre 50-procentgränsen bli för hög.

Sparbanksföreningen har — med instämmande av Sparbankernas bankaktiebolag
— uttalat det önskemålet, att vid beräkning av inlåningsrätten
måtte bland kassamedlen inräknas även belopp, för vilket full täckning
funnes hos sparbanken i form av inneliggande inlösta checkar och
postväxlar, samt hänvisar i detta sammanhang till bestämmelserna angående
inventering av sparbanks kassa i gällande instruktion för de allmänna
ombuden. Föreningen påpekar vidare, att vid utlämnande av bottenlån i fastigheter
i samband med statlig belåning — vilken kreditgivning under senare
år fått en allt större omfattning — fastigheten i regel ännu ej åsatts
taxeringsvärde. Bestämmelse om att för dylika fall lån inom slutligt belånings-
respektive avkastningsvärde skulle till viss del få utgöra täckningsfri
tillgång borde enligt föreningens mening införas.

Departementschefen. Den omsorg om insättarnas trygghet, som åvilar sparbankerna,
tar sig främst uttryck i en strävan att placera inlåningen i säkrast
möjliga tillgångar. Även med denna inriktning av placeringspolitiken
har sparbankerna emellertid att räkna med vissa förlustrisker. Som ett yttersta
skydd mot sådana håller sparbankerna ett eget kapital, fonderna. Genom
SpL infördes regler, vilka ställde storleken av fonderna i ett tvingande
förhållande till inlåningen.

I propositionen angående ny lag om bankrörelse har jag något behandlat
frågan, huruvida regler rörande inlåningsrättens omfattning borde påverkas
av penningpolitiska aspekter på kreditvolymens storlek. Jag har därvid på
närmare anförda skäl funnit mig icke böra invända mot att inlåningsreglernas
hittillsvarande syftemål — att trygga insättarna — finge på ett avgörande
sätt ge karaktär också åt den nya banklagens inlåningsregler (se
nämnda prop. s. 112 och 113). Motsvarande ståndpunkt intar jag i fråga om
inlåningsreglerna i den nya sparbankslagen.

Beträffande konstruktionen av förevarande bestämmelser har de sakkunniga
bibehållit det hittills begagnade systemet. Som framgått innefattar
detta bl. a. användandet av dubbla relationstal för fastställande av för -

142

Knngl. Maj:ts proposition nr 151

hållandet mellan fonder och inlåning. De avsedda verkningarna av dessa
dubbla spärrar har utförligt belysts av de sakkunniga. Deras uttalanden i
denna del har jag i det väsentliga återgivit i det föregående.

De nuvarande affärsbanksreglerna angående inlåningsrätten anlitar icke
metoden med dubbla relationstal för att ernå den önskvärda nyanseringen av
fondkravet alltefter den varierande tryggheten hos de olika placeringsobjekten
men uppvisar i övrigt en ganska nära överensstämmelse med konstruktionen
av hittillsvarande sparbanksregler i ämnet. Uti jordbrukskasseutredningens
omnämnda promemoria framlades — som jag berört i inledningen
— ett alternativ till den traditionella uppbyggnaden av hithörande
bestämmelser i affärsbanks- och sparbankslagstiftningen. Promemorians regelutkast
har av jordbrukskasseutredningen avsetts skola kunna tjäna som
grundval för i stort sett enhetliga inlåningsregler för affärsbanker, sparbanker
och centralkassor. Jordbrukskasseutredningens numera avlämnade definitiva
lagförslag upptar i stort sett samma inlåningsrättsliga regler som promemorian.
I propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 114 och 115)
har jag anfört, att de med inlåningsrätten sammanhängande problemen måste
bli föremål för ytterligare överväganden, innan ställning kan tas till frågan
angående en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskasseutredningen
föreslagna linjerna. Vidare har jag uttalat, att man i samband
med dessa överväganden särskilt borde uppmärksamma de spörsmål
rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut, vilka skulle aktualiseras
vid införandet av enhetliga inlåningsbestämmelser. Med hänsyn härtill
har jag förordat, att den nya affärsbankslagstiftningen tills vidare borde bevara
det hittillsvarande regelsystemet beträffande inlåningsrätten. När de
antydda övervägandena i sinom tid verkställts, skulle sedan definitivt kunna
avgöras, huruvida de traditionella reglerna borde ersättas med annorlunda
konstruerade bestämmelser. Samma synpunkter måste bli tillämpliga på
konstruktionen av bestämmelserna om sparbankernas rätt till inlåning. Jag
linner mig därför i nuvarande läge böra i enlighet med sparbankssakkunnigas
förslag godta de grunder för regleringen av inlåningsrätten, som bär upp
gällande stadganden.

Med detta ställningstagande är det också beträffande sparbanksreglerna
naturligt att för närvarande icke ifrågasätta mera betydande förändringar
eller kompletteringar av de olika detaljerna i regelsystemet. De jämkningar,
som de sakkunniga förordat, går främst ut på att i själva sparbankslagen
inarbeta de provisoriska lagföreskrifter, vilka sedan flera år tillbaka vid sidan
av SpL bestämt inlåningsrättens omfattning. Enär nämnda provisoriska
lagstiftning efter hand kommit att framstå som ett nödvändigt komplement
till SpL även på längre sikt, kan de sakkunnigas förslag i detta hänseende
knappast sägas innefatta någon egentlig revision av inlåningsreglerna. Jämväl
flertalet av de föreslagna jämkningarna i övrigt torde kunna betecknas
som mindre ingripande. I ett särskilt avseende, nämligen vad angår möjligheten
att förbättra fondrelationen genom att uppla förlagslån, innefattar
sakkunnigförslaget dock en nyhet av mera betydande räckvidd.

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

De sakkunniga har — för att tillskapa ett alternativ till bildandet av säkerhetsfond
— velat undanröja gällande hinder mot att sparbank skaftar
sig stödkapital genom förlagsupplåning. Denna upplåning skall enligt sakkunnigförslaget
vara undantagen från inlåning, som kräver täckning enligt
fondrelationsreglerna, och skall härjämte i inlåningsrättsligt hänseende till
och med jämställas med fonderna i viss utsträckning. Sålunda skall förlagskapitalet
intill ett belopp, motsvarande hälften av reservfonden, betraktas
som inlåningsgrundande, dock att härför som särskilt villkor uppställts att
fem år återstår till förlagslånets förfallodag.

Beträffande själva befogenheten att uppta förlagslån har jag i annat sammanhang
(se s. 210) funnit mig böra föreslå samma frihet för sparbankerna
som för affärsbankerna, vilka sedan gammalt är oförhindrade att emittera
egna förlagsbevis. Jag har därvid varit medveten om att en förlagsupplåningsrätt
för sparbankerna närmast skulle komma att få betydelse för det
fall, att förlagsupplåningen finge utnyttjas som ett medel att vidga inlåningsrätten.
Som jag anfört i propositionen angående ny lag om bankrörelse
(s. 115) torde emellertid spörsmålet om förlagsupplåningens inlåningsrättsliga
behandling vara av den beskaffenheten, att slutlig ståndpunkt till
detsamma borde tas först i samband med övervägandena om gemensamma
inlåningsregler för de olika typerna av inlåningsinstitut. Jag har därför beträffande
affärsbankerna förordat, att i avvaktan på dylika överväganden ett
stadgande bör införas, enligt vilket Kungl. Maj :t efter prövning i varje särskilt
fall må tillåta bank dels att avdra förlagsupplåning från inlåningen,
dels att högst till belopp motsvarande halva aktiekapitalet lägga förlagskapital
till grund för inlåning. Jämväl på denna punkt anser jag sparbankerna
böra bli jämställda med affärsbankerna. Jag förordar alltså ett likartat
stadgande för sparbankernas del. I överensstämmelse med affärsbanksregeln
bör sparbanksstadgandet meddela skyldighet för Kungl. Maj:t att i
förevarande tillståndsärenden inhämta yttranden från fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret samt från tillsynsmyndighet (sparbanksinspeklionen).
Liksom i fråga om affärsbankerna bör det få ankomma på
Kungl. Maj :t att avväga de närmare villkor, som eventuellt bör förbindas
med tillståndsgivningen. En tvingande fordran på viss återstående löptid
såsom förutsättning för att förlagslån skall få vara inlåningsgrundande har
därför icke uppställts i den av mig föreslagna sparbanksregeln.

Av sakkunnigförslagen i övrigt bör lämpligen den förordade höjningen
av relationstalet 30 till 50 först behandlas. Såsom framgår av det förut anförda
har multipeltalet 50 varit gällande från och med SpL:s ikraftträdande
till och med den 30 juni 1937 och har därefter med stöd av en övergångsbestämmelse
kunnat tillämpas av de sparbanker, som funnits inrättade vid
sistnämnda tidpunkt och som skulle ha haft svårigheter att följa 30-gångerregeln.
Numera har de provisoriska inlåningsreglerna gjort det möjligt för
varje sparbank att om så erfordras ansöka om tillämpning av 50-gångerregeln.
För närvarande är det ett trettiotal sparbanker, vilkas inlåningsrätt bestämmes
av denna regel. Enligt vad den av de sakkunniga åberopade utred -

144

Kungt. Maj:ts proposition nr 151

ningen visar skulle tvånget att följa en 30-gångerregel för närvarande orsaka
svårigheter för åtskilliga sparbanker. Dessa svårigheter skulle snarast kunna
förmodas bli stegrade i framtiden. Ett bibehållande av multipeln 30 i
sparbankslagen skulle därför nödvändiggöra, att jämväl nuvarande möjlighet
att efter dispens tillämpa en högre multipel finge kvarstå. Erfarenheterna
från tillämpningen av 50-gång''errelationen synes å andra sidan närmast
tyda på att denna icke äventyrar insättarnas trygghet. Med hänsyn
härtill och då icke någon remissinstans ansett höjningen av multipeln
till talet 50 vara för långtgående, vill jag icke motsätta mig, att detta relationstal
på nytt inskrives i själva sparbankslagen. Att ytterligare mildra
ifrågavarande relationsregel — såsom svenska sparbanksföreningen synes
vilja förorda — torde däremot, bl. a. på grund av den förestående utredningen
om de olika kreditinstitutens inlåningsregler, icke böra ifrågakomma.

Beträffande 12 1/2-gångerregeln har de sakkunniga förklarat, att en uppmjukning
icke kunde anses motiverad. Även enligt min mening bör denna
regel tills vidare bibehållas oförändrad.

Samtliga återstående förslag från de sakkunnigas sida går ut på smärre
jämkningar av de regler, enligt vilka vissa tillgångar hänföres till de helt
täckningsfria placeringsobjekten eller undantas från täckningskravet enligt
12 1/2-gångerregeln. Vad först angår de helt täckningsfria tillgångarna utgöres
dessa enligt gällande rätt av kassamedel samt tillgodohavanden hos
riksbanken, postsparbanken, inländsk affärsbank eller centralkassa eller å
postgiro. De sakkunniga vill komplettera denna krets av tillgångar med
riksgäldskontorets skatlkammarväxlar och de s. k. guldkantade obligationerna,
allt i den mån återstående löptid utgör högst ett år. Jag tillstyrker detta
förslag. — Nuvarande praxis godtar, att inlösta checkar inbegripes under
termen kassa. Eftersom såväl gällande särskilda lagstiftning angående affärsbanks
inlåning som propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse uttryckligen
nämner check vid uppräkningen av de täckningsfria tillgångarna,
torde det till förebyggande av felaktig tolkning vara lämpligt, att check
särskilt anges också i sparbanksregeln. Så har därför skett i departementsförslaget.
— Vidare har jag ansett, att förteckningen över här ifrågavarande
tillgångar bör liksom uppräkningen i nuvarande och föreslagna affärsbanksregler
omfatta jämväl tillgodohavanden hos svenska jordbrukskreditkassan.
Departementsförslaget har kompletterats i enlighet härmed.

SpL:s förteckning över tillgångar, som undantas från 12 1/2-gångerregelns
täckningskrav, upptar för närvarande bl. a. fordringar på grund av
lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till betalning inom
högst sex månader och för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom 50
procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller
municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet
på landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej
är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas
värdet å växande skog. De provisoriska inlåningsreglerna har något
utvidgat täckningsfriheten vad beträffar inteckningslånen. Sålunda skall

145

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

enligt dessa regler som täckningsfria räknas även lån mot inteckning, som
till förmånsrätten ligger över 50 procent men inom 60 procent av taxeringsvärdet
å nyss angivna fastigheter, samt vidare inteckningslån i bostads- och
affärsfastigheter, som är belägna annorstädes än i stad, köping eller inunicipalsamhälle,
i den mån inteckningen ligger inom 50 procent av senast
fastställda taxeringsvärdet. Slutligen hänför de provisoriska reglerna till
dessa tillgångar inteckning i tomträtt till bebyggd tomt, därest den eller de
byggnader, som finnes därå uppförda, är avsedda huvudsakligen för bostadsändamål
eller för affärslokaler, dock endast i den mån inteckningen ligger
inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna.

De sakkunniga har föreslagit, att de provisoriska kompletteringarna av
ifrågavarande förteckning göres definitiva genom att infogas i själva sparbankslagen.
Jag ger min anslutning till detta förslag. Som motivering härför
är det tillräckligt att erinra om att utvidgningen av täckningsfrihetén
enligt den provisoriska lagstiftningen betingades av utvecklingens krav
samt att skälet till att utvidgningen icke skedde i form av ändringar i den
egentliga sparbankslagstiftningen närmast var att man vid tiden för de provisoriska
bestämmelsernas tillkomst väntade en allmän översyn av sparbankslagstiftningen
och icke ville föregripa denna. En minoritet bland de
sakkunniga har förordat, att den nuvarande skillnaden i inlåningsrättsligt
hänseende mellan inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter i stad, köping
och municipalsamhälle samt inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter
på landet skall slopas och att täckningsfrihet skall gälla beträffande
samtliga de inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter, som ligger inom
60 procent av taxeringsvärdet. Vid remissbehandlingen har denna mening
biträtts av ett stort antal remissinstanser. Det är uppenbart, att genomförandet
av en dylik jämkning i reglerna skulle göra dessa mindre invecklade
och underlätta det löpande kontrollarbetet. Härtill kommer som det mest avgörande
att de skäl, som kan åberopas för att landsbygdsfastigheterna av ifrågavarande
slag skulle respresentera en i inlåningsrättsligt hänseende mindre
god tillgång än motsvarande fastigheter inom stadssamhällena, icke ter sig
fullt övertygande. Jag ansluter mig därför till åsikten, att den nuvarande åtskillnaden
i detta hänseende bör upphävas. Beträffande inteckningarna i bostads-
och affärsfastigheter bör därför generellt föreskrivas att de skall vara
täckningsfria enligt 12 1/2-gångerregeln i den mån de ligger inom 60 procent
av taxeringsvärdet.

Beträffande täckningsfrihetén för inteckningslånen har de sakkunniga
icke inskränkt sig till att föreslå de provisoriska bestämmelsernas inordnande
i den egentliga sparbankslagstiftningen utan även förordat vissa
jämkningar därutöver. Sålunda anser de sakkunniga för det första, att
tidsbundna inteckningslån skall under samma förutsättningar som obundna
vara undantagna från 12 1/2-gångerregelns täekningskrav. Den hittillsvarande
särställningen för de bundna inteckningslånen har närmast sammanhängt
med att det icke förelegat skyldighet för sparbankerna att göra av 10

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

skrivningar å dessa lån. Jag är ense med de sakkunniga om att de bundna
inteckningslånen hör till de i säkerhetsavseende mera kvalificerade placeringarna
och att de därför bör hänföras till de i förevarande mening täckningsfria
tillgångarna. I konsekvens härmed bör nedskrivningsplikt införas
beträffande dessa lån. Härtill återkommer jag i vederbörligt sammanhang
uti detaljmotiveringen. — Vad härefter speciellt angår inteckningslånen i
jordbruksfastighet har de sakkunniga föreslagit slopande av det i nuvarande
regler intagna förbehållet, att i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, som
ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må
inräknas värdet av växande skog. Som de sakkunniga närmare utvecklat
torde förbehållet i fråga numera sakna betydelse. Jag delar därför uppfattningen,
att det bör utgå. I motsvarande sammanhang i förslaget till ny
banklag har det icke upptagits. — Slutligen har de sakkunniga i anledning
av innehållet i den nya tomträttslagstiftningen föreslagit en jämkning i nu\
arande bestämmelser om täckningsfrihet för tomträttsinteckning. Jämkningen
innebär, att täckningsfriheten skall avse blott inteckning i tomträtt,
som upplåtits väsentligen för bostadsändamål. Beträffande motiveringen för
denna begränsning av täckningsfriheten får jag i övrigt hänvisa till min tidigare
lämnade särskilda redogörelse för sakkunnigförslagen. Jag finner begränsningen,
som stadgats också i banklagsförslaget, vara välgrundad och biträder
alltså densamma. Det må nämnas, att en mindre jämkning av här ifrågavarande
tomträttsregler dessutom föranledes av att icke allenast tomt utan
varje självständig fastighet numera kan vara objekt för tomträttsupplåtelse.

Från sparbankshåll har framhållits att vid utlämnande av bottenlån i fastigheter
i samband med statlig belåning fastigheten i regel ännu icke åsatts
taxeringsvärde och att därför i dylika fall lån inom slutligt belånings- respektive
avkastningsvärde borde till viss del få utgöra täckningsfri tillgång,
önskemålet kan i och för sig synas berättigat. Främst med hänsyn till osäkerheten
i dylika belånings- och avkastningsvärden torde emellertid en täckningsfrihet,
som anknyter till dessa, möjligen kunna framstå som något diskutabel.
Jag har därför åtminstone tills vidare funnit mig böra avstå från att
införa en täckningsfrihetsregel av här avsett slag.

I departement sförslaget har bestämmelserna om inlåningsrätten upptagits
i 27 §. VI.

VI. Kassareservskyldighet

Historik, gällande rätt. Bestämmelser om skyldighet för sparbank att hålla
kassareserv infördes i sparbankslagstiftningen genom 1892 års sparbankslag.
Dessa bestämmelser uppställde kravet, att av sparbanks tillgångar ett
belopp, motsvarande minst en tiondel av insättarnas behållning enligt senaste
bokslut, skulle redovisas i värdehandlingar, vilka kunde med lätthet
förvandlas i penningar. Värdehandlingar av sistnämnda slag exemplifierades
i förordningen. — Nyssnämnda bestämmelser ägde giltighet i oförändrad

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

147

form intill ikraftträdandet av SpL. Denna lag innefattade på detta område
främst den skiljaktigheten i förhållande till äldre rätt, att den exemplifierande
uppräkningen av kassareservmedlen ersattes med en uttömmande förteckning
över de tillgångar, vilka skulle godtas som kassareserv. SpL:s stadganden
om kassareserv fick sin plats i 29 §.

Gällande utformning av 29 § är av år 1937. Enligt lagrummets nuvarande
lydelse skall sparbank vara skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som
tillsammans med sparbankens inneliggande kassa motsvarar minst en tiondel
av insättarnas behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall
utgöras av medel, som för sparbankens räkning innestår hos riksbanken,
postsparbanken eller inländsk affärsbank eller å postgiro, av skattkammarväxlar
eller andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret eller av
s. k. guldkantade eller andra fullgoda inhemska obligationer som med lätthet
kan förvandlas i penningar. Vidare får av kassareserven högst 100 000 kronor
utgöras av sådana inteckningar, som av sparbanken innehas såsom säkerhet
för lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till betalning inom
högst sex månader, såvida inteckningarna ligger inom hälften av senast fastställda
taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen
fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid
i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader, icke får inräknas värdet av växande
skog. Kassareservduglig tillgång, som pantsatts av sparbanken, får icke
räknas till kassareserven; dock att sådan tillgång får, där den utgör säkerhet
för avtalad kredit, medräknas i kassareserven i den mån krediten icke
begagnats. Slutligen föreskrives uttryckligen att kassareserv, som nedgått
under det i paragrafen angivna beloppet, så snart kan ske åter skall uppbringas
till detta belopp.

Beträffande innehållet i kassareservreglerna för affärsbanker och centralkassor
för jordbrukskredit hänvisas till de sakkunnigas betänkande
s. 199 f.

De sakkunniga. I fråga om kassareservens storlek anmärker de
sakkunniga, att sparbanksreglerna härvidlag vore betydligt strängare än
affärsbanks- och centralkassereglerna. Såvitt anginge skiljaktigheten mellan
sparbanksreglerna och affärsbanksreglerna skulle denna bestå jämväl efter
ett genomförande av de kassareservregler för affärsbankerna, vilka förordats
av 1949 års banklagssakkunniga. En viss gradskillnad mellan sparbankerna
och övriga berörda institut med avseende på kassareservens obligatoriska
storlek vore emellertid enligt sparbankssakkunniga befogad, eftersom sparbankernas
placeringar i allmänhet vore väsentligt mera bundna än övriga
instituts, i varje fall i jämförelse med affärsbankernas placeringar. Behovet
av en särskild betalningsbercdskap bleve därigenom större. Detta förhållande
syntes för övrigt vara fullt erkänt av sparbankerna själva. Dessa hade sålunda,
oavsett de tvingande bestämmelserna i ämnet, vanligen eftersträvat
att hålla en relativt hög kassareserv. De sakkunniga ansåge emellertid, att

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

gällande regler om sparbanks kassareserv — även med utgångspunkt från
antydda naturliga olikhet mellan sparbankerna å ena sidan samt affärsbanker
och centralkassor å den andra — vore väl stränga och att en viss sänkning
av kassareservkravet därför vore påkallad.

De sakkunniga har därefter påmint om att banklagssakkunniga beträffande
affärsbankerna föreslagit nya likviditetsbestämmelser av den innebörden,
att affärsbankernas kassareservplikt, i motsats till vad som gällde enligt
gällande banklag, skulle ställas i relation till i stort sett samtliga förbindelser
men differentieras efter inlåningens art. Så skulle ett högre kassareservkrav
gälla för avistaförbindelserna än för annan inlåning. Därest sparbankerna
medgåves rätt att inom en fri sektor motta inlåning å checkräkning
eller å kortfristig uppsägningsräkning, borde detta enligt sparbankssakkunniga
få till följd, att också sparbanksreglerna läte kassareservkravet
påverkas av huruvida det avsåge inlåning av nyssnämnda slag eller övriga
förbindelser.

I de kassareservbestämmelser, som föreslås av de sakkunniga och som
upptagits i 33 § i de sakkunnigas förslag, stadgas i enlighet härmed skyldighet
för sparbank att för förbindelser, som det åligger sparbank att fullgöra
vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,
hålla en kassareserv om lägst 20 procent och för övrig inlåning en kassareserv
om lägst åtta procent. I

I likhet med gällande rätt har sakkunnigförslaget en lagregel, som direkt
uppräknar de tillgångar som ingår i kassareserven. Uppräkningen
har emellertid kombinerats med en klausul, enligt vilken jämväl
andra än de i lagen uppräknade tillgångarna efter prövning i varje särskilt
fall skall kunna godkännas som kassareservmedel. Prövningen skall
företas av tillsynsmyndigheten. Enligt de sakkunniga skulle man genom en
sådan anordning kunna vinna en önskvärd smidighet och undvika det behov
av upprepade lagjämkningar, som lätt bleve konsekvensen av en fastlåst
regel.

Den nuvarande förteckningen över kassareservmedel i SpL har i huvudsak
oförändrad överförts till sakkunnigförslaget. Vissa mindre jämkningar
har dock föreslagits.

Den första jämkningen avser banktillgodohavandena, vilka enligt gällande
rätt utgör kassareservmedel, även om de är långtidsbundna. Enligt de
sakkunnigas uppfattning vore det klart, att de långtidsbundna räkningarna
icke i samma mån som övriga banktillgodohavanden vore användbara som
kassareservmedel. Även bundna räkningar representerade emellertid en viss
grad av likviditet. Medel å dylika räkningar kunde uttas mot avstående från
ränta eller de kunde belånas. De sakkunniga ansåge alltså å ena sidan, att
sparbankernas bundna bankfordringar icke borde lämnas helt åsido vid beräknandet
av kassareservens storlek, men å andra sidan, att dessa bundna
tillgångar allenast i begränsad omfattning kunde upptas i kassareserven. Mot
denna bakgrund har de sakkunniga föreslagit, att banktillgodohavanden,

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 149

vilkas återstående löptid överstege ett år, icke skulle få komma i fråga såsom
kassareservmedel.

De sakkunniga har vidare förordat, att med tillgodohavanden i riksbanken
skulle likställas tillgodohavanden i riksgäldskontoret.

I fråga om sparbankernas obligationer har de sakkunniga anfört, att
obligationerna, när de hänförts till kassareserven, beräknats efter sitt marknadsvärde.
Beträffande affärsbankerna och centralkassorna rådde däremot
enligt bank- och fondinspektionens direktiv den praxis, att obligationerna
inginge i kassareserven till värden, som motsvarades av riksbankens belåningskurser.
I och för sig skulle hinder ej möta för att sistnämnda beräkningsgrund
bestämdes bli tillämplig också vad anginge sparbankernas obligationsinnehav.
Riksbankens belåningskurser som riktpunkt för värderingen
av sparbankernas obligationsposter skulle emellertid innebära, att värderingen
vanligen bleve avsevärt mera oförmånlig än enligt nuvarande beräkningsmetod.
Rent praktiskt sett gällde vidare att det vore lättare för sparbankerna
— särskilt för de mindre — att konstatera en obligations marknadsvärde
än att hålla sig underrättade om riksbankens belåningskurs beträffande
obligationen. Med hänsyn härtill kunde de sakkunniga icke förorda ett
frångående av hittillsvarande norm för värdeberäkningen av de i kassareserven
ingående obligationerna. Det kunde nämnas, att de sakkunniga, när de
föreslagit en sänkning av kassareservkravet för inlåningen på motboksräkning
från tio till åtta procent, tagit hänsyn till att obligationerna också i
fortsättningen skulle ingå i kassareserven till sitt marknadsvärde. — De sakkunniga
har ansett att i själva lagtexten borde utsägas vilken värderingsnorm
som vore tillämplig.

Slutligen har de sakkunniga diskuterat spörsmålet, huruvida inteckningssäkerhet
borde godkännas såsom kassareservtillgång. Det kunde enligt de
sakkunniga icke bestridas, att inteckningar knappast kännetecknades av
den likvida beskaffenhet, som i princip borde vara utmärkande för sparbankernas
likaväl som för andra penninginrättningars kassareserv. Mot att
inteckningarna utmönstrades ur kassareserven hade emellertid från tid till
annan åberopats argument, vilka gått ut på att friheten att hänföra inteckningar
till kassareservmedlen betingats av nödvändig omtanke om sparbanksverksamlieten.
Det hade betonats att inteckningarnas uteslutande ur
kassareserven skulle tvinga sparbankerna att på bekostnad av sitt inteckningsinnchav
öka tillgången på obligationer samt att denna utveckling kunde
befaras försvåra sparbankernas möjligheter att fullgöra sina primära
uppgifter som lokala kreditgivare. Närmast skulle dessa svårigheter göra sig
märkbara beträffande de mindre sparbankerna. De sakkunniga ansåge sig
böra respektera dessa synpunkter. Dessa hade vunnit statsmakternas anslutning,
när frågan om en revision av kassareservreglerna vid tidigare tillfällen
varit aktuell. Med hänsyn till det anförda ville de sakkunniga icke föreslå någon
ändring i gällande bestämmelse om inteckningars inräknande i sparbankernas
kassareserver. Bestämmelsen innefattade elt uppenbart undantag
från principkravet angående likviditetsgraden bos kassareservmedlen. Men

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

den kunde likväl icke sägas äventyra syftemålet med kassareservreglerna.
Gränsen för inteckningars upptagande i kassareserven vore så snäv, att endast
de minsta sparbankernas likviditet syntes bli nämnvärt påverkad av
föreskriften i fråga. Skulle dessa sparbanker behöva belåna inteckningarna,
torde med numera rådande sammanhållning mellan sparbankerna och efter
tillkomsten av Sparbankernas bankaktiebolag möjligheter härtill icke saknas.
Beträffande de större sparbankerna torde bestämmelsen om inteckningarnas
inräknande i kassareserven ej alls spela någon roll.

En jämkning har gjorts i sakkunnigförslaget i jämförelse med gällande
rätt beträffande utformningen av bestämmelserna rörande inteckningssäkerheten.
Enligt förslaget skall sålunda till kassareservmedel räknas inteckningar
inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet
eller uti bostads- eller affärsfastighet under fastställd stadsplan
eller fastställd byggnadsplan. Kravet att inteckningslånen ej får vara bundna
har bibehållits.

Yttrandena. Beträffande kassareservreglernas betydelse
som ett penningpolitiskt instrument har fullmäktige i riksbanken
bl. a. anfört:

Frågan om på vad sätt de allmänna ekonomiska och penningpolitiska
synpunkterna på kreditinstitutens verksamhet skola tillgodoses, anse sig
fullmäktige icke kunna taga ställning till förrän förslag angående ny lag
för riksbanken föreligger. Fullmäktige vilja dock i detta sammanhang
framhålla, att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna såväl vad
gäller storleken av kassareserv som den katalog av tillgångar, vilka få ingå
däri, icke motsvara de krav, som måste ställas på en kassareservregel avsedd
att användas i penningpolitiskt syfte.

Beträffande förslaget om kassareservens storlek har detta tillstyrkts
eller uttryckligen förklarats icke föranleda någon erinran i de yttranden,
som avgivits av sparbanksinspektionen samt länsstyrelserna i Stockholms,
Kristianstads, Kopparbergs, Kalmar och Göteborgs och Bohus län.

Sparbanksinspektionen har emellertid tillagt att, därest för affärsbankernas
del en skärpning av nuvarande kassareservbestämmelser rörande
avistaförbindelserna skulle anses påkallad, jämväl kassareservkravet för
sparbankernas avistaförpliktelser borde höjas. Det förhållandet, att kravet
enligt förslaget anknutits till hela inlåningen, vari även inginge av sparbank
upptagna lån för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov, medförde
att kassareserv skulle ställas också för dylika lån, även om för dessa tillhandahållits
säkerhet i form av kassareservduglig tillgång. Enligt inspektionens
mening låge det i sakens natur, att fordran på kassareserv icke skulle
behöva upprätthållas för på detta sätt säkerställda förbindelser.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i denna del av förslaget, har närmast
förordat en skärpning av kassareservkravet. Dessa utgöres av fullmäktige
i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt svenska bankföreningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anser, att det vore svårt att bedöma verk -

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ningarna av förslaget om kassareserv, då man ej på förhand visste, hur den
korta inlåningen kunde komma att förhålla sig till sparbankernas övriga
inlåning. I vissa fall kunde förslaget emellertid komma att innebära en
lindring i hittills gällande kassareservkrav. Enligt fullmäktiges uppfattning
vore det i hög grad tveksamt, huruvida en sådan lindring kunde vara tillrådlig
i samband med införandet av en fri sektor; snarare syntes en skärpning
vara påkallad. I varje fall borde för sparbankerna i princip uppställas
lika stränga kassareservkrav beträffande kortfristig inlåning som för
affärsbanker och jordbrukskreditkassor.

Bank- och fondinspektionen konstaterar inledningsvis, att lcassareservkravet
i förslaget beträffande avista och därmed likställda skulder är lägre
än såväl motsvarande för affärsbanker och centralkassor nu gällande krav
—- 25 procent av avistaskulderna — som ock det krav, vilket enligt banklagssakkunnigas
förslag framdeles ansetts böra gälla för affärsbankerna —
23 procent — samt yttrar vidare:

Redan detta förhållande gör att inspektionen ställer sig tveksam till förslaget
i dess förevarande del. Den tänkbara invändningen att inspektionen
härvid ej tillräckligt beaktat den kassareservskyldighet som föreslås gälla
för sparbankernas övriga inlåning kan inspektionen icke finna riktigt bärande.
Om man nämligen antager att en sparbanks checkräkning komme
att motsvara 10 % av övrig inlåning skulle kassareservens omfattning enligt
de sakkunnigas förslag bli ca 10 % lägre än om nu gällande kassareservregel
tillämpades icke blott på övrig inlåning utan även på checkräkningen.
— Härtill kommer nu ytterligare ett par omständigheter som
öka inspektionens betänkligheter i berörda avseende.

För det första får man sålunda komma ihåg, att påfrestningarna på sparbankernas
likviditet måste bli betydligt större under den period då checkräkningen
introduceras och håller på att byggas upp än vid den tid då
checkräkningskundernas antal blivit betydande och en »body» av checkräkningsmedel
uppsamlats. Under ett antal år framåt torde därför sparbankerna
tvingas hålla en relativt sett högre betalningsberedskap för sina
avistaskulder än affärsbankerna och centralkassorna. — Den andra omständigheten
att här beakta är att inom sistnämnda bada slag av kreditinrättningar
behov visat sig föreligga av en större kassareserv än respektive
författningar kräva; inspektionen bortser härvid helt från de speciella
likviditetsavtalen mellan riksbanken och affärsbankerna, som ju ha en
rent penningpolitisk motivering.

Inspektionen fortsätter:

I första hand vill sålunda inspektionen ifrågasätta om icke kassareservkravet
kunde i fråga om sparbankernas avista- och därmed jämförliga
kortfristiga förbindelser ökas åtminstone till 25 %. Även vid den sålunda
förordade skärpningen skulle dock, om man antager att en sparbanks inlåning
på checkräkning motsvarar 10 % av övrig inlåning, kassareservskyldighetcn
fortfarande bli något lägre än om gällande kassareservregel tilllämpades
icke blott på övrig inlåning utan även på checkräkningen. Då
ett sådant resultat icke synes fullt betryggande ur likviditetssynpunkt anser
inspektionen att man bör överväga ytterligare någon skärpning. Av skäl
som de sakkunniga inledningsvis antört vill dock icke inspektionen i detta
syfte förorda någon ökning av den för »övrig» inlåning förordade kvoten,
som enligt ämbetsverkets mening bör accepteras.

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Även svenska bankföreningen har anmärkt på den olikhet i fråga om
procenttalen för avistaförbindelser, som förelåge mellan banklagssakkunnigas
förslag och sparbankssakkunnigas, samt har ifrågasatt, huruvida de
föreslagna kassareservbestämmelserna beträffande sparbankerna medförde
tillräcklig trygghet åt insättarna.

Den föreslagna själva förteckningen över kassareservmed
e 1 har icke föranlett någon kritik från de remissinstanser, som yttrat sig
i ämnet.

Fullmäktige i riksbanken anser visserligen, att inteckningslånen vore föga
ägnade att tillgodose kravet på betalningsberedskap, men då dessa endast
i ringa omfattning finge inräknas i kassareserven, hade fullmäktige funnit
sig kunna acceptera förslaget i denna del. Fullmäktige förutsatte vidare,
att dispensbestämmelsen om att även andra tillgångar än de i lag uppräknade
skulle få betraktas som kassareservmedel koinrne att tillämpas
restriktivt.

Beträffande inteckningslånen har bank- och fondinspektionen samma
mening som fullmäktige i riksbanken. Inspektionen framhåller därjämte,
att principiella skäl rätteligen talade mot att andra bankfordringar än avista
och »en dags »-tillgodohavanden godtoges som kassareservmedel. Av hänsyn
till att huvuddelen av sparbankernas förbindelser även efter införande av
checkräkningen vore väsentligt mindre rörliga än t. ex. affärsbankernas
skulder och då sparbankerna hade möjlighet att göra förtidsuttag eller belåna
bundna banktillgodohavanden, ansåge inspektionen sig emellertid,
ehuru med tvekan, kunna godta förslaget i denna del. I

I fråga om värdeberäkningen av de i kassareserven ingående
obligationerna har bank- och fondinspektionen anmält
annan mening än de sakkunniga. Inspektionen uttalar:

Enligt inspektionens uppfattning borde ur praktisk synpunkt belåningsvärdet
— som ju är mycket stabilt — vara att föredraga framför marknadsvärdet,
vilket som bekant fluktuerar från dag till dag. Och det förhåller
sig ju så att då en obligation skall nyttiggöras för likviditetsändamål,
det blir obligationens belåningsvärde och icke dess marknadsvärde
som har relevans, eftersom obligationen i regel belånas och icke försäljes.
Slutligen kan det väl icke innebära någon som helst svårighet för sparbankerna
att hålla reda på riksbankens belåningskurser, vilka tryckas och
på begäran tillhandahållas kreditinrättningarna, övergången till belåningsvärdet
som norm, varigenom överensstämmelse skulle åvägabringas med
motsvarande bestämmelse för affärsbanker och centralkassor, medför en
viss skärpning av kassareservkravet. Beträffande de närmare verkningarna
därav får inspektionen vidare anföra.

Det torde kunna antagas att sparbankernas obligationsinnehav i det stora
flertalet fall motsvarar omkring en tiondel av deras förbindelser. Dessa obligationers
belåningsvärde synes kunna uppskattas till, lågt räknat, 85 %
av marknadsvärdet; det gäller ju här i allt väsentligt guldkantade obligationer.
Den ifrågasatta nedvärderingen av obligationernas värde som kassareservtillgång
lärer alltså i genomsnitt ej motsvara mer än, högt räknat,
1,5 % av en sparbanks samtliga förbindelser. Då en sådan skärpning av

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

kassareservkravet enligt inspektionens uppfattning skulle, jämte den ovan
föreslagna, leda till ett med hänsyn till checkräkningens införande hos
sparbankerna acceptabelt resultat — man skulle sålunda i stället för den
av de sakkunniga förordade 9-procentiga täckningen få en täckning av ca
11 %, i båda fallen räknat i förhållande till samtliga förbindelser —- föreslår
inspektionen att sparbankernas obligationer i fortsättningen ej skola
få godtagas som kassareserv till högre belopp än som motsvarar obligationernas
belåningsvärde i riksbanken.

Svenska sparbanksföreningen anmärker att, därest sparbank vid beräkningen
av inlåningsrätten skulle bland kassamedlen få inräkna även belopp,
för vilket full täckning funnes hos sparbanken i form av inneliggande
inlösta checker och postväxlar, detta borde föranleda en följdändring i bestämmelserna
om kassareserv.

Departementschefen. Sakkunnigförslagets kassareservregler är i likhet
med SpL:s bestämmelser om kassareserv utformade enbart för uppgiften
att skydda sparbankernas likviditet. I ett av remissyttrandena har betonats
att kassareservregler kan tilläggas en viktig funktion också som ett medel
för det allmännas kontroll över penninginstitutens kreditkapacitet. Frågan
om kassareservreglers användande som ett penningpolitiskt instrument har
berörts även i propositionen angående ny lag om bankrörelse. Därvid har
erinrats om att för affärsbankerna alltsedan år 1937, vid sidan om själva
banklagen, funnes en särskild provisorisk kassareservlagstiftning med syfte
att möjliggöra en kontroll över kreditvolymen. Bl. a. under hänvisning till
uttalanden av fullmäktige i riksbanken har jag i nämnda proposition uttalat
mig för att den nya banklagen borde liksom den nuvarande inrymma blott
de kassareservbestämmelser, som betingades av likviditetshänsyn, och att
de penningpolitiskt motiverade kassareservföreskrifterna också i fortsättningen
borde finnas i en fristående lagstiftning. Samtidigt har jag anfört,
att en omprövning av gällande principer för den penningpolitiska kassareservregleringen
torde kunna anses påkallad samt att en utredningsfråga, som
därvid bleve aktuell, vore huruvida icke kassareservregler till kontroll över
kreditvolymen borde finnas även för sparbankerna och jordbrukets kreditkassor
(se nämnda prop. s. 137). Med hänsyn härtill vill jag nu förorda,
att ej heller kassareservreglerna i den nya sparbankslagen ges en penningpolitisk
inriktning. Åtminstone bör frågan härom få vila i avbidan på den
prövning, som nyss nämnts.

Vad angår kassareservens storlek stadgar SpL, att sparbanks kassareserv
skall tillsammans med den inneliggande kassan motsvara minst 10 procent
av insättarnas behållning enligt senaste bokslut. De sakkunniga hävdar, att
nämnda regel vore väl sträng och att en viss uppmjukning av kassareservkravet
därför syntes befogad. Dessutom bar ansetts att en differentiering
av kassareservkravet vore motiverad av att enligt sakkunnigförslaget sparbankerna
skulle medges rätt att motta inlåning å checkräkning och å kortfristig
uppsägningsräkning. För skulder av sistnämnda kortfristiga beskaffenbet
borde sålunda gälla en högre betalningsberedskap än för övrig inlå -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ning. Sakkunnigförslaget föreskriver i enlighet härmed, att kassareserv
skall ställas med lägst 20 procent för förbindelser med kortare uppsägningstid
än en månad och med lägst åtta procent för övriga förbindelser.

I propositionen angående ny lag om bankrörelse har jag av skäl som där
närmare angivits förordat, att kassareservplikten beträffande affärsbankernas
kortfristiga förbindelser fastställes till 25 procent i överensstämmelse
med vad som gäller enligt nuvarande banklag. Förväntas kan att tillgodohavandena
på de enskilda checkräkningarna i allmänhet blir betydligt mindre
i sparbankerna än i affärsbankerna och att sparbankernas likviditetspåfrestningar
härigenom blir mindre besvärande än affärsbankernas. Det
är emellertid i stort sett medlens karaktär som bör vara avgörande för
likviditeten. Härtill kommer att inlåning å kortfristig räkning är en verksamhet,
som sparbankerna förut icke bedrivit, varför försiktighet är påkallad
vid bestämmandet av kassareservkravet. Delvis under åberopande
av liknande synpunkter har några remissinstanser gjort gällande, att
det borde uppställas lika stränga kassareservkrav beträffande sparbankernas
kortfristiga förbindelser som i fråga om affärsbankernas. Jag biträder
denna uppfattning och föreslår sålunda, att sparbanks kassareservskyldighet
bestämmes till 25 procent för förbindelser, som det åligger sparbank att fullgöra
vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad.

Vad angår övriga förbindelser synes det av de sakkunniga förordade procenttalet
— åtta procent — representera en lämplig avvägning av det obligatoriska
likviditetsskyddet. I detta avseende ansluter jag mig därför till
sakkunnigförslaget.

Såsom kassareservduglig tillgång godtas enligt gällande rätt medel, som
för sparbanks räkning innestår hos riksbanken, postsparbanken eller inländsk
affärsbank eller å postgiro, samt skattkammarväxlar eller andra
skuldförbindelser, utfärdade av riksgäldskontoret, ävensom s. k. guldkantade
eller andra fullgoda inhemska obligationer, som med lätthet kan förvandlas
i penningar. Kassareserven må vidare intill ett belopp av högst
100 000 kronor bestå av inteckningslån, som förfaller eller kan uppsägas
till betalning inom högst sex månader och som ligger inom hälften av senast
fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle
belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet
å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd
med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke får inräknas värdet
av växande skog. Sakkunnigförslaget innebär i huvudsak att nuvarande
förteckning över kassareservmedlen bibehålies. Några jämkningar har emellertid
gjorts. Sålunda skall jämväl tillgodohavanden hos riksgäldskontoret
inräknas i kassareserven. Samtidigt har rörande alla banktillgångar föreskrivits
att tillgodohavanden, vilkas återstående löptid överstiger ett år, icke
längre skall hänföras till kassareserven. Jag bär icke någon erinran mot
dessa jämkningsförslag. Beträffande spörsmålet om huruvida inteckningar
bör få anses som kassareservmedel kan jag vidare helt ansluta mig till
vad som anförts av de sakkunniga. Jag vill därför icke invända mot att in -

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

teckningar jämväl i fortsättningen i begränsad utsträckning får ingå i sparbankernas
kassareserv. Vad gäller den närmare bestämningen av vilka slags
inteckningar, som i detta sammanhang skall fa komma i betraktande, ansluter
jag mig likaså till de sakkunnigas förslag. Av motsvarande skäl som i
fråga om bestämmelserna rörande inlåningsrätten finner jag, att av sparbank
inlösta checkar uttryckligen bör anges såsom tillhörande kassareservtillgångarna.
Slutligen anser jag mig kunna dela sparbanlcsinspektionens
uppfattning, att kravet på kassareserv icke skall behöva avse sådana av
sparbank upptagna lån för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov, för
vilka full säkerhet ställts i kassareservduglig tillgång. Såsom också sparbanksinspektionen
synes mena torde emellertid denna modifikation av kassareservkravet
närmast ligga i sakens natur, varför direkt lagstadgande i
saken icke synes erforderligt. Stadgande av motsvarande innebörd har för
övrigt icke heller intagits i propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse.

Departementsförslaget ansluter sig till sakkunnigförslaget också vad avser
lagfästandet av hittillsvarande praxis, att de i kassareserven ingående obligationerna
beräknas till marknadsvärdet. Jag vill visserligen icke bestrida,
att vissa skäl kan anföras till förmån för att obligationerna i stället upptas
till de värden, som motsvaras av riksbankens belåningskurser, men finner
likväl icke, att en omläggning av värdeberäkningen är nödvändigt påkallad.

De sakkunniga har slutligen föreslagit den nyheten i förhållande till gällande
rätt, att jämväl andra tillgångar än de i sparbankslagen särskilt uppräknade
skall efter medgivande av tillsynsmyndigheten få betraktas som
kassareservmedel. Metoden synes medföra praktiska fördelar, varför jag ej
vill motsätta mig förslaget. Avgörandena i förevarande dispensärenden bör
åvila det fackmässiga tillsynsorganet. Med hänsyn härtill stadgas i departementsförslaget
att sparbanksinspektionen skall vara dispensmyndighet.

I anledning av att departementsförslaget öppnar visst utrymme för checkräkningskrediter
vill jag påpeka, att sådana krediter är, i den mån de ej
disponerats av kunden, att hänföra till de kassareservkrävande förbindelserna.

Departementsförslagets bestämmelser om kassareservskyldigheten återfinnes
i 31 §.

VII. Tillsyn

Historik, gällande rätt m. m. I 1875 ars sparbanksföroidning föreskrevs
att vederbörande länsstyrelse skulle äga rätt att själv eller genom ombud
ta kännedom om sparbanks räkenskaper, protokoll och lånehandlingar.
Länsstyrelsen kunde också, när sparbank kom på obestånd, avbryta dess
verksamhet. 1892 års sparbankslag medförde i fråga om tillsynen den ändringen,
att länsstyrelsen tilldelades vissa ytterligare maktbefogenheter gentemot
sparbank.

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Tillsynsfrågan var därefter föremål för behandling av 1910 års sparbankskommitté
och 1920 års sparbankssakkunniga. SpL i sin ursprungliga utformning
kom icke att innefatta någon ändring i dittillsvarande tillsynssystem,
varför tillsynen över sparbankerna fortfarande skulle omhänderhas
uteslutande av länsstyrelserna och de av dem utsedda ombuden.

Genom lag den 5 juli 1929 infördes i SpL nu gällande bestämmelser rörande
sparbankstillsynen. Reglerna bildar ett särskilt kapitel, omfattande
57—63 §§, och överensstämmer i det väsentliga med vad 1920 års sparbankssakkunniga
förordat. Här skall till en början lämnas en redogörelse för
nämnda regler och några i anslutning till desamma utfärdade författningar.

Genom 1929 års bestämmelser har tillsynsfunktionerna beträffande sparbankerna
uppdelats mellan en sparbanksinspektion och länsstvrelserna med
de av dem utsedda allmänna ombuden. I 58 § SpL anges länsstyrelsernas
befattning med tillsynen. Enligt paragrafen tillkommer det länsstyrelse bl. a.
att för varje sparbank inom länet förordna ett allmänt ombud;
att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid
med lag eller sparbankens reglemente eller eljest finnes medföra våda för
sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, förelägga
huvudmän eller styrelse att, där så ske kan, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad dem enligt
lag eller sparbankens reglemente åligger; samt
att, där huvudman eller styrelseledamot tillskyndat sparbanken skada,
föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige.

Länsstyrelsen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud
samt fälla till sådant vite. I frågor, som angår sparbanks bokföring, må
förbud eller föreläggande icke meddelas, med mindre sparbanksinspektionen
gjort framställning därom. Har svårare avvikelse skett från SpL eller
sparbankens reglemente och rättas icke avvikelsen inom förelagd tid, äger
länsstyrelsen förordna, att sparbanken genast skall träda i likvidation.

Länsstyrelsen har emellertid även andra uppgifter i avseende å sparbankerna
än dem som sammanhänger med själva tillsynsverksamheten. Det är
sålunda länsstyrelsen, som har att fastställa reglemente för sparbank och
som därvid prövar, huruvida sparbank må bildas. På länsstyrelsen ankommer
vidare att lämna vissa medgivanden beträffande inlåningsmaximum, belaningsgränsen
vid bundna inteckningslån, förvärv av fast egendom, anslag
av sparbanks vinst in. m.

De grundläggande bestämmelserna om allmänna ombudens verksamhet
återfinnes i 60 § SpL. Enligt denna åligger det ombudet
att med uppmärksamhet följa sparbankens verksamhet;
att minst en gång årligen verkställa undersökning av sparbankens förvaltning
och, där hinder ej möter, jämväl delta i revision;
att, därest sparbanken träder i likvidation, övervaka denna;
att, därest allmänna ombudet finner förhållande föreligga, som kan ge

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

anledning till åtgärd av länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen, därom
ofördröj ligen underrätta vederbörande tillsynsmyndighet; samt

att meddela länsstyrelsen och inspektionen alla de upplysningar angående
sparbanken, som av dem äskas.

Förordnande att vara allmänt ombud må när som helst återkallas av länsstyrelsen.

Närmare bestämmelser om de allmänna ombudens verksamhet finnes
meddelade i en av Kungl. Maj :t den 14 februari 1930 fastställd instruktibn
(SFS nr 40/1930). Enligt denna instruktion har ombudet att övervaka efterlevnaden
av SpL, bokföringslagen, i den mån densamma äger tillämpning å
sparbank, sparbankens reglemente och de särskilda bestämmelser rörande
sparbanken, som må ha utfärdats av länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen.
Därjämte skall allmänna ombudet ta noggrann kännedom om de
föreskrifter angående sparbanken, som kan ha meddelats av huvudmännen
eller styrelsen. Det åligger allmänna ombudet att, om hinder ej möter, närvara
vid sammanträde med huvudmännen, därest vid sammanträdet, ombudet
veterligt, skall förekomma ärende av beskaffenhet att särskilt påkalla
ombudets närvaro.

Den särskilda undersökning, som allmänna ombudet enligt SpL har att,
utöver deltagande i den lagstadgade revisionen, verkställa minst en gång
årligen, skall äga rum å tid, som icke på förhand tillkännagivits, och fullgöras
i ett sammanhang. Undersökningen skall omfatta:

sparbankens ställning vid tidpunkten för undersökningens början;
av sparbanken till förvaring och förvaltning mottagna värdehandlingar;
sparbankens räkenskaper; samt
styrelsens förvaltning i övrigt.

Beträffande undersökningen innehåller instruktionen härutöver synnerligen
detaljerade föreskrifter. Dessa kan sägas innefatta mycket långtgående
krav på undersökningens grundlighet och omfattning (en utförlig redogörelse
för instruktionens bestämmelser i denna del finnes i sakkunnigbetänkandet,
s. 212 och 213).

Utöver nyssnämnda undersökning har allmänna ombudet även att tillhandagå
sparbanken med råd och upplysningar, där så begäres eller eljest
anses av omständigheterna påkallat.

Allmänt ombud åtnjuter årligt arvode samt — där ombudet för uppdragets
fullgörande måst företa resa — resekostnads- och traktamentsersättning
enligt gällande resereglemente. Arvodet regleras enligt kungl. kungörelsen
den 14 februari 1930 om arvode till allmänt ombud med uppdrag att
övervaka sparbanks förvaltning m. in. (nr 41/1930). Storleken av arvodet
avväges i förhållande till storleken av de förvaltade medlen i enlighet med
följande grunder.

För den del av de utav sparbanken vid utgången av nästföregående år
förvaltade medlen, som icke överstiger 500 000 kronor, utgår arvode med
0,025 procent. För den del av de förvaltade medlen, som överstiger nämnda
belopp, beräknas arvode enligt en fallande procentskala.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

60 a och 60 b §§ SpL rör sparbanksinspektionens uppgifter och befogenheter.
Det åligger inspektionen

att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga om lämpliga inrättandet
och bedrivandet av sparbanks verksamhet;

att följa sparbankernas verksamhet med uppmärksamhet; samt

att, därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i överensstämmelse
med lag eller sparbankens reglemente eller eljest bedrives på
sätt, som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar hos
sparbankens styrelse eller de framställningar hos länsstyrelsen, till vilka
inspektionen kan finna sig föranlåten.

Där inspektionen så finner nödigt, äger inspektionen meddela föreskrifter
angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper. Likaså äger inspektionen
vid behov sammankalla sparbanks styrelse eller, om sparbanken befinner
sig i likvidation, likvidatorerna. Inspektionen kan också framställa
begäran om extra sammanträde med huvudmännen. Vid sammanträde med
huvudmännen och vid av inspektionen utlyst sammanträde med styrelse
eller likvidator må vederbörlig företrädare för inspektionen närvara och
delta i överläggningarna.

Som framgått av nu återgivna lagregler rörande sparbanksinspektionens
och länsstyrelses funktioner i avseende å tillsynen har inspektionen icke
någon befogenhet att själv ingripa med maktmedel. För vinnande av rättelse
har inspektionen att hänvända sig till länsstyrelsen, som fattar beslut
i ärendet.

Närmare bestämmelser om sparbanksinspektionens organisation och verksamhet
har meddelats av Kungl. Maj :t i instruktion för inspektionen av den
13 september 1929 (SFS nr 283/1929; ändr. genom SFS nr 633/1933,
97/1936 och 457/1939). Enligt instruktionen utgöres inspektionen av en
sparbanksinspektör (lönegrad Cr 15) såsom chef samt såsom ledamöter en
biträdande ledamot och två byrådirektörer (lönegrad Ca 31).

Till bestridande av kostnaderna för ersättningar åt allmänna ombuden
och för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet skall enligt
63 § SpL varje sparbank i riket årligen erlägga särskilda bidrag, vilka utgår
efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande till sammanlagda
beloppet av de utav sparbanken förvaltade medlen.

Vad slutligen angår sparbanksstatistiken upprättas denna av statistiska
centralbyrån. Skyldigheten för sparbank att avlämna statistiska uppgifter
regleras i 61 § sista punkten SpL.

Efter tillkomsten av 1929 års regler om sparbankstillsynen har flera
reformförslag framställts beträffande densamma.

Sedan 1945 års bankkommitté fått i uppdrag att inkomma med yttrande
beträffande frågan om en gemensam inspektionsmyndighet för bank- och
sparbanksväsendet, avlämnade kommittén sitt betänkande i ärendet den 9
oktober 1946. Betänkandet utmynnade i slutsatsen, att en sammanslagning
av bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen borde genomfö -

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ras. I samband därmed borde länsstyrelsernas tillsynsuppgifter och övriga
befogenheter beträffande sparbankerna överflyttas på det centrala tillsynsorganet.
Allmänna ombud borde icke längre förordnas för sparbankerna,
men det centrala tillsynsorganet skulle beredas tillfälle att i fall, där så funnes
lämpligt, förordna en särskild revisor att tillsammans med de av huvudmännen
valda revisorerna granska sparbankens räkenskaper.

I sin berättelse till 1952 års riksdag behandlade sedermera riksdagsrevisorerna
sparbankstillsynen och nådde därvid slutsatser, som så gott som helt
sammanföll med kommitténs (riksdagens revisorers berättelse över den år
1951 verkställda granskningen angående statsverket, del I, s. 159—181). Sålunda
ansåg riksdagsrevisorerna tiden nu vara inne att avveckla länsstyrelsernas
befattning med sparbankstillsynen samt att i anslutning därtill avskaffa
allmänna ombudsinstitutionen. Vidare förklarades att de fördelar,
vilka ur skilda synpunkter skulle vara förknippade med en samordning av
den centrala offentliga tillsynen över affärsbanks- och sparbanksväsendet,
framstode som så påtagliga vid en jämförelse med den nuvarande splittrade
tillsynsverksamheten, att frågan om en gemensam central tillsynsorganisation
borde prövas närmare.

Beträffande den närmare motiveringen i förslagen från 1945 års bankkommitté
och 1951 års riksdagsrevisorer samt rörande behandlingen av
förslagen hänvisas till den av de sakkunniga i betänkandet s. 220 ff. lämnade
redogörelsen. Här skall emellertid nämnas att statsutskottet i utlåtande
över riksdagsrevisorernas berättelse (uti. nr 145/1952, 15: o) anslöt sig till
den däri uttalade uppfattningen om fördelarna med en samordning av den
centrala offentliga tillsynen över affärsbanks- och sparbanksväsendet. Däremot
sade sig utskottet icke vara lika övertygat om lämpligheten av att avveckla
länsstyrelsernas befattning med hithörande ärenden. Vissa skäl syntes
emellertid enligt utskottet tala för att de av riksdagsrevisorerna behandlade
frågorna prövades i ett sammanhang. Utskottet fann det därför lämpligt,
att riksdagsrevisorernas uttalanden i båda frågorna jämte de remissyttranden,
som avgivits i ämnet, överlämnades till 1948 års sparbankssakkunniga
att tas under beaktande vid fullgörandet av det åt de sakkunniga
lämnade utredningsuppdraget. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t tillkännage vad utskottet anfört. Utskottsutlåtandet
godkändes av riksdagen.

De sakkunniga. Inledningsvis erinrar de sakkunniga om att den nuvarande
anordningen av tillsynen över sparbankerna med uppdelning mellan ett
centralt tillsynsorgan, sparbanksinspektionen, å ena sidan, samt lokala organ,
länsstyrelserna och de av dem utsedda allmänna ombuden, å andra sidan,
tidigare haft sin motsvarighet i tillsynen över affärsbankerna. Att den
äldre ordningen för tillsynen över affärsbankerna ersatts av nu rådande fullt
centraliserade system hade enligt de sakkunniga betingats av utvecklingens
krav. Eu likartad omdaning av sparbankstillsynen skulle givetvis i skilda
avseenden innebära en organisatorisk förenkling. Hänsyn kunde emellertid

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

icke tas enbart till de rent organisatoriska fördelar, som stode att vinna av
en dylik rationalisering. Det avgörande borde enligt de sakkunnigas mening
vara, huruvida reformer av detta slag vore ägnade att skapa förbättrade
möjligheter för en betryggande övervakning. Skulle en organisationsreform
anses främja effektiviteten i tillsynen, borde invändningar icke få hindra
reformen, såvida den fölle inom ramen för vad som rimligen kunde genomföras.

De sakkunniga menar, att vid behandling av tillsynsfrågan det närmast
vore till den lokala tillsynsorganisationen de grundläggande frågeställningarna
anknöte, och har därför först behandlat frågan o in de allmänna
ombudens tillsynsfunktioner.

Av instruktionen för de allmänna ombuden framginge att ombudens arbetsuppgifter
vore synnerligen omfattande. Uppgifterna kunde jämväl i vissa
avseenden kräva tämligen solida kunskaper på det ekonomiska, särskilt
banktekniska området. Ett positivt resultat av ombudsverksamheten hade
därför varit i hög grad beroende av möjligheterna att för ombudsuppdragen
förvärva personer med skolning och erfarenheter, som kvalificerade dem för
arbetsuppgifterna. Dessa möjligheter syntes i vissa fall antingen ej ha förelegat
eller också icke blivit utnyttjade. I olika sammanhang hade nämligen
framställts anmärkningar mot ombudens kompetens och höjts krav på en
bättre rekrytering. Att ombuden icke överallt ägt ekonomiska insiker och
erfarenheter i erforderlig utsträckning hade delvis tillskrivits den omständigheten,
att länsstyrelserna i övervägande antalet fall låtit ombudsuppdragen
utgöra bisysslor för länsstyrelsernas egna tjänstemän. 1945 års bankkommitté
hade påvisat, att vid tiden för dess arbete med frågan om sparbankstillsynen
(1946) omkring 80 procent av samtliga allmänna ombud
var landsstatstjänstemän, och i 1951 års riksdagsrevisorers yttrande i frågan
hade uppgivits att under år 1950 193 av de 224 ombudsuppdragen (således
omkring 86 procent) innehades av tjänstemän eller förutvarande tjänstemän
vid landsstaten. Enligt de sakkunnigas mening kunde visst fog finnas
för den rekryteringspraxis, som varit rådande. Landsstatstjänstemännens
juridiska utbildning och den sakkunskap i exekutionsrättsliga och skatterättsliga
ärenden, vilken de kunde företräda, måste i tillsynsverksamheten
betraktas som en värdefull tillgång. Denna tillgång kunde emellertid icke
helt ersätta förtrogenhet med ekonomiska ting, där sådan fattades. Detta
förhållande hade icke alltid beaktats vid tillsättandet av ombuden. Följderna
hade här och var kommit till uttryck i form av ineffektivitet i den lokala
sparbankstillsynen.

En annan brist i ombudsverksamheten vore — menar de sakkunniga -_

att ombuden icke varit underställda det fackmässiga centrala organet. De
sakkunniga anför härom bl. a.:

Otvivelaktigt skulle ett samarbete på dylik grund mellan centralorganet
och ombuden ha varit av största värde för ombudsverksamheten. Centralorganet
skulle ha kunnat lämna ombuden praktisk vägledning angående
förfarandet vid sparbanksundersökningar, rikta ombudens uppmärksamhet
på detaljer i sparbanksrörelsen, vilka påkallat särskilt noggrann tillsyn,

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

samt i övrigt tillhandahålla ombuden löpande anvisningar vid sidan av föreskrifterna
i ombudsinstruktionen. Sin största betydelse skulle ombudens
anknytning till centralorganet ha fått därigenom, att detta skulle ha kunnat
ingripa, om det tyckt sig märka att ombuds undersökningsverksamhet
icke fyllde i instruktionen ställda krav. Naturligt är att sparbanksinspektionen
i dylika fall icke ansett sig böra vidtaga åtgärder, vilka kunde uppfattas
som intrång i länsstyrelsens ämbetsutövning, i synnerhet som ombuden
såsom anförts i stor utsträckning utgjorts av länsstyrelsens egna tjänstemän,
även dess avdelningschefer.----------------

På den centrala tillsynsmyndigheten, som sålunda icke har att befatta
sig med övervakningen av ombuden, ankommer det ej heller att i första
hand taga de initiativ till rättelse i sparbanks rörelse, vilka ombudens rapporter
kunna motivera. I 60 § SpL stadgas visserligen att, därest ombud
finner förhållande föreligga, som kan giva anledning till åtgärd av länsstyrelsen
eller sparbanksinspektionen, ombudet ofördröjligen skall underrätta
vederbörande myndighet därom. Som nyss nämnts är det emellertid till
länsstyrelsen som ombudet skall avgiva berättelse över företagen sparbanksundersökning.
I praktiken är det därför närmast länsstyrelserna som anförtrotts
uppgiften att överväga, huruvida ombudstillsynen bör föranleda åtgärder
i det enskilda fallet. Att resultatet av ombudens verksamhet icke som
helhet blivit det förväntade sammanhänger nog delvis med det fackmässiga
centralorganets tillbakaskjutna position jämväl på nu berörda område.

Där ombudstillsynen varit mindre god, har detta delvis gått ut över sparbanlcsinspektionens
uppgifter.-------Såsom instruktionen för om buden

utvisar, har avsikten varit, att ombuden skulle svara för en årlig inventering
av sparbankens tillgångar och skulder. Kunde inventeringen ha
blivit fullständig och ingående, skulle sparbanksinspektionen vid sina undersökningar
ha haft möjlighet att ägna sig åt mera begränsade objekt.
Med hänsyn till att inspektionen icke synes ha kunnat förlita sig helt på
att ombudens inventeringar varit tillräckligt grundliga, har en sådan önskvärd
gränsdragning mellan ombudens och inspektionens undersökningsuppgifter
icke kunnat upprätthållas. Så har inspektionen åtminstone intill
senare tid ansett sig icke kunna underlåta att själv utföra fullständiga inventeringar
inom ramen för platsundersökningarna. Inventeringsarbetet, som
är mycket tidskrävande, har förorsakat, att tidsintervallerna mellan inspektionens
undersökningar i en och samma sparbank blivit betydligt längre än
soin är önskvärt. Intervallerna kunna för närvarande beräknas utgöra i
genomsnitt sju år. Önskemålet får anses vara, att de kunna nedbringas till
två å tre år.

De sakkunniga anser det anförda ha klargjort, att tillsynen genom allmänna
ombuden i sin nuvarande utformning icke fullt ut motsvarade de
anspråk som måste ställas på verksamheten. En reform på denna punkt
förefölle desto mera angelägen som ombudsinstitutionen krävde ganska dryga
kostnader — under kalenderåret 1953 beräknades dessa till omkring
290 OCH) kronor, vilket belopp med ungefär 50 000 kronor överstege de årliga
utgifterna för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet. Den
åtgärd, som måhända kunde tyckas ligga närmast till hands, vore att behålla
ombudsinstitutionen som sådan men söka förändra den i de avseenden,
där vissa brister yppats, exempelvis därigenom alt kraven på ombudens
ekonomiska insikter skärptes samt att ombuden ställdes under det ccn 11

llihaiuj till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

162

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

trala tillsvnsorganets ledning och ålades redovisa sin verksamhet inför detta.
Behovet av att skapa ett godtagbart lokalt komplement till det centrala
tillsynsorganets »fältarbete» skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening
kunna tillgodoses genom en enklare anordning än en ombudsverksamhet
efter huvudsakligt mönster av den nuvarande. Ett önskemål beträffande ombudsverksamheten
hade som sagt varit, att man genom denna skulle få till
stånd en årlig inventering av så ingående och noggrann beskaffenhet, att
det centrala tillsynsorganet icke skulle behöva belastas med inventeringsarbete
vid sina egna sparbanksundersökningar. Dessa skulle härigenom kunna
ägnas åt mera speciella uppgifter, med påföljd att de kunde slutföras
snabbare och upprepas betydligt oftare än för närvarande skedde. Enligt
de sakkunnigas förslag skulle den årliga revisionen av styrelsens förvaltning
innefatta inventering av sparbankens kassa och övriga tillgångar eller
i allt fall kontroll av sådan inventering. Vunnes garantier för att revisionen
och det däri ingående inventeringsarbetet utfördes på ett fullt betryggande
sätt, skulle man ha nått det resultat, som betraktats som en önskvärd effekt
av ombudsverksamheten. Enligt de sakkunnigas åsikt erbjöde sig dylika
garantier i möjligheten att låta det allmänna utse en särskild revisor att
tillsammans med de av sparbankens huvudmän valda revisorerna förrätta
den årliga revisionen. Motsvarighet till denna lösning funnes såväl i banklagstiftningen
som i de förslag som avgavs av 1945 års bankkommitté och
1951 års riksdagsrevisorer.

De sakkunniga föreslår på grund av det anförda, att en av det allmänna
för varje sparbank utsedd revisor skall delta i den årliga revisionen i sparbanken.
Denne revisor borde besitta de erforderliga ekonomiska kunskaper,
vilka de sakkunniga ansett böra krävas av ett fullgott allmänt ombud. Av
hänsyn till rekryteringssvårigheterna kunde det icke uppställas som en
obligatorisk fordran att för uppdraget skulle utses en auktoriserad revisor,
även om det vore önskvärt att sådana kunde förvärvas för dessa revisorsuppdrag.
Enligt de sakkunnigas mening borde dock för ifrågavarande revisor
i princip gälla samma kompetenskrav som i förslaget uppställts för den
som av sparbank utsåges till revisor, nämligen att han skulle ha »den erfarenhet
beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som
med hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för uppdraget».

Beträffande tillsättandet av revisorn och dennes åligganden yttrar
de sakkunniga vidare:

Av redan anförda skäl bör här avsedda revisor stå under direkt ledning
av den centrala tillsynsmyndigheten. På denna bör därför även ankomma
att tillsätta revisorn. Med tanke på det stora antal revisorer, centralorganet
således skall ha att utse, måste personvalen underlättas genom att namnförslag
avgivas av lokala myndigheter. Närmast torde centralorganet i detta
avseende bli beroende av biträde från länsstyrelsernas sida. Ledningen av de
revisorer, centralorganet tillsatt, skall organet utöva genom för dem utfärdade
instruktioner.-----Resultatet av revisionen delgives central organet

genom att revisionsberättelsen tillställes detta, men instruktionen.

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

bör ålägga revisorn att på formulär, som fastställts av centralorganet, avgiva
rapport om sättet för revisionens bedrivande. På grund av de allmänna regler
rörande revision, vilka de sakkunniga framlägga, har den av centralorganet
utsedda revisorn att jämte övriga revisorer bland annat taga del av
de förelägganden och erinringar, som centralorganet kan ha riktat till sparbankens
styrelse, ävensom av rapporter över inspektioner och undersökningar
i sparbanken.

I frågan huruvida länsstyrelserna borde bibehållas
vid sin befattning med spar bank stillsyn en anför de sakkunniga
till en början:

Allmänna ombudsinstitutionen har hittills utgjort det instrument, varigenom
länsstyrelserna hållit kontakt med den löpande verksamheten vid

sparbankerna. —---— — Tanken att låta ombudsverksamheten upphöra

och att ersätta ombuden med revisorer, lydande under det centrala tillsynsorganet,
skulle, om den finge anslutning, innebära, att länsstyrelsernas ställning
som tillsynsmyndigheter icke riktigt bleve densamma som för närvarande.
I frågor, som angå den egentliga tillsynen, skulle länsstyrelsernas
funktion i stort sett vara inskränkt till att fatta beslut i anledning av framställningar
från det centrala tillsynsorganet och på material, som tillhandahållits
av detta. Vad som här ovan benämnts »fältarbetet» inom tillsynen
skulle alltså helt falla under centralorganet. Resonemanget leder över till
spörsmålet, huruvida det icke kan anses lämpligt att länsstyrelserna skiljas
jämväl från sin angivna kvarstående uppgift på det egentliga tillsynsområdet.

Mot bakgrunden av de sakkunnigas ställningstaganden till ombudsinstitutionen
och deras därmed sammanhängande förslag torde frågeställningen
— anför de sakkunniga vidare — närmast vara om det vore lämpligt eller
icke lämpligt ur effektivitetssynpunkt med en uppdelning av tillsynen, varigenom
en central sakkunnigmyndighet omhänderhade undersöknings- och
rådgivningsverksamheten, medan lokala myndigheter utan speciell sakkunskap
och utan direkt förbindelse med nyssnämnda verksamhet tillädes uppgiften
att träffa besluten. Ett argument för att beslutanderätten också i fortsättningen
skulle ligga i länsstyrelsernas händer hade åberopats vara, att
länsstyrelserna ägde förtrogenhet med bygdeförhållandena inom vederbörande
sparbanks verksamhetsområde. De kontakter, som länsstyrelserna
eventuellt knutit med sparbanksmännen ute i bygderna, och den mera personligt
hållna orientering, som vunnits rörande sparbankernas verksamhetsförhållanden,
torde emellertid i stor utsträckning ha förmedlats till länsstyrelserna
av allmänna ombuden. Med de sakkunnigas ståndpunkt skulle
dessa kunskapskanaler icke vidare stå länsstyrelserna till buds, medan däremot
de av centralmyndigheten förordnade revisorerna väl i någon mån
skulle kunna tillföra myndigheten den information, om vilken här vore fråga.
Vidare skulle centralmyndighetens tjänstemän genom sina sparbanksundcrsökningar
efter hand förvärva viss förtrogenhet med de olika sparbanksmiljöerna.
Slutligen kunde det centrala tillsynsorganet remissvägen utnyttja
länsstyrelsernas speciella insikter om ortsförhållandena.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Som skäl för att länsstyrelserna borde skiljas från tillsynsfunktionerna
kunde enligt de sakkunnigas uppfattning å andra sidan åtskilliga grunder
anföras. En direkt olägenhet av funktionsuppdelningen mellan centralorganet
och länsstyrelserna vore att uppdelningen ofrånkomligen måste leda till
åtskilligt onödigt dubbelarbete, i det att såväl centralorganet som länsstyrelserna
finge sätta sig in i ett och samma ärende. En annan mindre önskvärd
konsekvens av funktionsuppdelningen vore, att likartade ärenden kunde
befaras bli avgjorda olika, allt efter som prövningen tillkomme den ena
eller den andra länsstyrelsen. Slutligen vore åtminstone i princip uppdelningen
icke ägnad att inverka gynnsamt på centralorganets auktoritetsställning
inom sparbanksväsendet.

En överföring av länsstyrelsernas beslutanderätt i tillsynsfrågorna till
den centrala inspektionsmyndigheten skulle enligt de sakkunnigas bedömande
eliminera omförmälda olägenheter. Men även bortsett härifrån skulle
överföringen innebära en fördel. De egentliga tillsynsuppgifterna rörde nämligen
huvudsakligen banktekniska ämnen, vilka både lättare och riktigare
kunde bemästras av tjänstemän med bankteknisk utbildning.

Beträffande länsstyrelsernas sparbanksfrågor utanför själva tillsynsverksamheten,
såsom exempelvis ärenden angående prövning av sparbanks verksamhetsområde
och angående tillstånd till filialbildning, bleve ofta kännedom
om sparbankens lokala förhållanden speciellt välbehövlig vid ärendenas
handläggning. Dessa ärenden behövde emellertid samtidigt i kanske
ännu högre grad än de egentliga tillsynsfrågorna avgöras av en myndighet
med utblickar över större geografiska områden än länen.

De sakkunnigas slutsatser av nu återgivna överväganden har blivit, att
länsstyrelsernas hittillsvarande befattning med sparbanksfrågor — såväl
egentliga tillsynsfrågor som andra ärenden — bör upphöra och att länsstyrelsernas
funktioner härvidlag bör överflyttas till det centrala tillsynsorganet.
De sakkunniga förutsätter emellertid, att länsstyrelserna skall anlitas
såsom remissinstanser i ärenden, som är speciellt beroende av lokala synpunkter
och insikter och i vilka erforderlig orientering icke står till centralorganets
förfogande. Innan beslut fattades rörande sparbanks verksamhetsområde
eller angående filialbildning, borde sålunda som regel vederbörande
länsstyrelse höras.

Slutligen har de sakkunniga behandlat frågan o in sammanslagning
av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen.

De sakkunniga erinrar om att strävandena efter en starkare koncentration
av den statliga tillsynsverksamheten medfört, att affärsbankerna, fondväsendet,
jordbrukskasserörelsen och hypoteksaktiebolagen lagts under samma
övervakande myndighet, bank- och fondinspektionen. Mot bakgrunden härav
kunde det synas märkligt, att icke jämväl sparbankerna lagts under samma
tillsynsmyndighet. I någon mån kunde detta sammanhänga med att länsstyrelserna
bibehållits som lokala tillsynsorgan över sparbanksväsendet. En

165

Kungl. Maj:ts proposition nr löt

gemensam central tillsynsmyndighet för affärsbanker, sparbanker, fondväsende,
jordbrukets kreditkassor och hypotelcsaktiebolag skulle ha erhållit
väsentligt olika uppgifter och befogenheter i fråga om sparbanker, å ena
sidan, och övriga övervakade penninginrättningar, å andra sidan. Det skulle
ha tett sig egendomligt om sagda centralmyndighet beträffande visst avsnitt
av sin verksamhet hade måst vända sig till lokala organ för att få erforderliga
ingripanden beslutade. Därest emellertid länsstyrelsernas funktioner
beträffande sparbankstillsynen avvecklades, skulle nu berörda komplikationer
icke längre följa av en sammanslagning av bank- och fondinspektionen
med sparbanksinspektionen.

Enhetssträvandenas hittillsvarande misslyckande berodde emellertid enligt
de sakkunniga främst på att sparbankerna själva invänt, att sammanslagningen
icke skulle vara till gagn vare sig för sparbankstillsynens effektivitet
eller för sparbanksväsendets utveckling. Det hade bl. a. gjorts gällande,
att en sammanslagning skulle leda till att sparbankernas särart av
speciella sparinstitut skulle komma att åsidosättas. Vidare hade framhållits
att en gemensam myndighet icke skulle kunna ägna samma intresse och
uppmärksamhet åt kreditväsendets olika områden som för dessa särskilt
inrättade tillsynsorgan. Därest det bleve bank- och fondinspektionen som
komme att utgöra den gemensamma myndigheten, befarades att denna skulle
betrakta sparbankstillsynen som en sekundär uppgift och fortfarande ägna
sitt huvudsakliga intresse åt affärsbankerna. Och då de olika slagen av
kreditinstitut bedreve konkurrerande verksamhet, komme en gemensam tillsynsmyndighet
ofta att ställas inför avgöranden, som gjorde det svårt för
myndigheten att bevara sin neutralitet.

De sakkunniga har gentemot nu återgivna invändningar mot en sammanslagning
påmint om att, då frågan om tillsynen över jordbrukskasserörelsen
behandlats, hade såsom argument för att tillsynen borde utövas av en
självständig inspektionsmyndighet likaså åberopats de olika penninginstitutens
egenart. Vederbörande departementschef hade emellertid förordat,
att tillsynen över jordbrukskassorna förlädes till bank- och fondinspektionen,
under motivering bl. a. att det vore önskvärt att undvika ytterligare
splittring av den statliga inspektionsverksamheten rörande kreditorganen. I
sitt beslut hade riksdagen följt departementschefens linje.

De sakkunniga anför i fortsättningen bl. a.:

I det allmänna spörsmålet om en enhetlig organisation av tillsynen över
kreditlivet torde statsmakterna knappast ha anledning att i och för sig tillmäta
större avseende åt sparbanksväsendets egenart än åt jordbrukskasserörelsens.
De sakkunniga vilja för sin del ingalunda underkänna uppfattningen,
att sparbankerna ha en bestämd särprägel. Tvärtom ha de sakkunniga
i skilda sammanhang funnit sig böra understryka nämnda förhållande.
Likväl må här framhållas att talet om de olika penninginstitutens särart
icke får överbetonas i en fråga som den föreliggande. Dels torde beaktas att
en inspektionsmyndighet med alla de skilda penninginstituten under sin tillsyn
kan äga bättre förutsättningar än ett antal fristående inspektionsmyndigheter
tillsammantagna att effektivt vaka över att den av institutens olika
särdrag betingade åtskillnaden i arbetsuppgifter och verksamhetsformer

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

upprätthålles. Dels måste det konstateras, att fixerade gränser mellan institutets
funktionsområden i vissa hänseenden aldrig existerat. —------

Farhågorna från sparbankshåll, att en gemensam inspektionsmyndighet
för här angivna penninginrättningar icke skulle visa sig strikt neutral vid
intressemotsättningar mellan olika slags institut under dess uppsikt, grundas
möjligen på föreställningen, att ämbetsverket i fråga skulle bli mer eller
mindre identiskt med nuvarande bank- och fondinspektionen och att verkets
primära uppgift i realiteten skulle bli tillsynen över affärsbankerna. En sådan
föreställning är emellertid oriktig. Självfallet skulle verket få en uppbyggnad,
som tilläte en fullständigt likvärdig uppmärksamhet åt alla de
sidor av bankväsendet i vidsträckt mening, vilka vore lydande under verket.
-------------—-------------

De sakkunniga menar, att åtskilliga sakskäl direkt talade till förmån för
en enhetlig central tillsyn, samt yttrar härom bl. a.:

Ett sådant skäl är att en koncentration av tillsynsverksamheten till eu
enda myndighet möjliggör för denna att erhålla en överblick över kreditväsendet
i dess helhet.--- ----Det torde icke kunna göras gällande,

att samordningssynpunkten alltid kommer till tillfredsställande uttryck genom
att ärenden, som kräva att koordineras, behandlas av fristående änir
betsverk, vilka för ändamålet taga viss kontakt med varandra. Nära nu berörda
vinning av en gemensam inspektionsmyndighet står fördelen av att
frågor av betydelse för hela kreditlivet kunna avgöras efter enhetliga grunder.
-----1951 års riksdagsrevisorer ha ansett den rådande ord ningen

med två skilda centrala tillsynsorgan vara särskilt olämplig just ur
sistnämnda synpunkt. Av väsentlig betydelse är också att ett förenande av
de båda inspektionsmyndigheterna skulle innebära en direkt effektivisering
av själva övervakningen. Sålunda skulle erfarenheter, som samlats genom
tillsynsverksamheten på ett område, komma att tillföras verksamheten på ett
annat område och på så vis kunna verka befruktande på detta. På en punkt
skulle koncentrationen kunna väntas medföra en speciell förbättring av tillsynens
effektivitet. De sakkunniga syfta på att flerbanksgäldenärernas kreditengagemang
lättare skulle kunna övervakas, om uppsikten utövades centralt
av en enda myndighet.

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga, att en enhetlig central tillsyn
vore att föredra framför nuvarande tudelade system. De sakkunniga förordar
därför, att de nuvarande bank- och fond- samt sparbanksinspektionerna
sammanslås till ett enda ämbetsverk med uppgift att handha tillsynen såväl
över affärsbankerna, fondväsendet, jordbrukskasserörelsen och hypoteksaktiebolagen
som över sparbankerna.

Beträffande det föreslagna nya verkets organisation
anför de sakkunniga bl. a.:

De sakkunniga förutsätta som nämnts, att de olika grenarna av tillsynsverksamheten
beredas en likvärdig ställning. Denna norm torde väl bäst
upprätthållas genom att verket indelas i byråer. I spetsen för byråerna böra
stå byråchefer, sorterande direkt under verkschefen. Inom vardera av nuvarande
inspektionsmyndigheter finnes en särskild biträdande ledamot förordnad.
Det torde vara påkallat, att det nya verket får en biträdande ledamot

för sparbanksärenden.-----De två byrådirektörstjänsterna vid

sparbanksinspektionen böra överföras till den skisserade sparbanksbyrån

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

men kunna icke anses tillräckliga för sitt ändamål. Som framgått innefatta
nämligen de sakkunnigas förslag beträffande sparbankslillsynen bland annat,
att en stegrad frekvens av den centrala tillsynsmyndighetens platsundersökningar
vid sparbankskontoren uppställes som ett mål. Man torde kunna
vänta sig, att ombudsinstitutionens utbytande mot en förbättrad allmän revision
kommer att som följdverkan medföra en viss förkortning av de nuvarande
intervallerna mellan sparbanksundersökningarna, något som likaledes
utvecklats här ovan. Den angivna målsättningen lär dock icke kunna
infrias utan en samtidig utökning av den personal inom centralorganet,
vilken förrättar ifrågavarande sparbanksundersölmingar, dvs. byrådirektörerna.
—____Vill man åstadkomma, att undersökningarna skola

kunna äga rum vartannat eller vart tredje år, vilket som nämnts kan anses
vara vad säkerhetsintresset påfordrar, lär det icke vara möjligt att låta antalet
byrådirektörstjänster å sparbanksbyrån vara mindre än fem. Liksom
hittills sparbanksinspektionen behöver sparbanksbyrån givetvis dessutom
viss biträdande personal.

Vad angår kostnaderna för den föreslagna tillsynsorg anisationen
kunde enligt de sakkunnigas uppfattning de nuvarande båda
inspektionsmyndigheternas ersättande med en gemensam myndighet icke
förväntas leda till kostnadsbesparingar. Det hade icke varit möjligt för de
sakkunniga att anställa några preciserade beräkningar av kostnaderna för
det nya verket. Redan vad som yttrats angående personalbehovet i fråga om
sparbankstillsynen tydde emellertid på en viss stegring av personalutgifterna
för denna tillsyn i jämförelse med vad som nu belöpte sig på sparbanksinspektionens
lönestat. Toges hänsyn till de sakkunnigas tillsynsförslag
i hela deras vidd, ville det emellertid synas som om de av ombudsinstitutionens
bortfallande föranledda utgiftsminskningarna skulle uppväga
de inträdande merkostnaderna för den centrala sparbankstillsynen.

Såsom namn å det nya verket föreslår de sakkunniga bankinspektionen.

Reglerna för tillsynsverksamheten har upptagits i 107—120 §§ i sakkunnigförslaget.
De sakkunniga har förutsatt, att lagstadgandena om sparbankstillsynen
liksom hittills bör kompletteras av i administrativ ordning utfärdade
föreskrifter, vilka möjligen kunde innefattas i en för bankinspektionens
hela verksamhet given instruktion.

Till de sakkunnigas yttrande i tillsynsfrågan har fogats två reservationer.
Uti den ena, som avgivits av kommittéledamöterna Sahlin och
Westborg, förklarar sig reservanterna vara ense med majoriteten om att de
allmänna ombuden bör ersättas med revisorer men anmäler skiljaktig uppfattning
i frågorna om hur dessa revisorer skall tillsättas, om länsstyrelsernas
befattning med tillsynen och om sammanslagningen av inspektionsmyndigheterna.

För att närmare belysa betydelsen av att länsstyrelserna bibehålies vid
sin befattning med vissa väsentliga uppgifter inom sparbanksväsendet anför
reservanterna:

Praktiskt taget alla ärenden av administrativ natur rörande sparbankerna
förutsätta en intim kännedom om de lokala förhållandena — både

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sakligt och personellt. Svårigheterna, problemen, ligga här icke på det principiella
planet utan just i att finna en förnuftig tillämpning av principerna
i alla de »små» från ort till annan skiftande förhållandena inom en sparbanks
begränsade verkningskrets. Det är oftast fråga om detaljspörsmål av
rent praktisk art.

I ärenden rörande gränsdragning för verksamhetsområden eller rörande
filialbildning, för att taga två av de viktigaste ärendesgrupperna är självfallet
kännedom om orten väsentlig, en kännedom, som knappast kan inhämtas
i papper utan som grundar sig på en fortlöpande, levande kontakt

med trakten och dess folk i alla de avseenden, som beröra bygdens liv __

det är näringsförhållanden och ekonomisk struktur, det är historiska förutsättningar
och det är utvecklingstendenser, det är kommunikationernas gestaltning,
det är kommunala och administrativa förhållanden, som här äro
av betydelse.

Reservanterna har vidare framhållit att ett remissvar från länsstyrelsen
till central tillsynsmyndighet icke skulle kunna ge den fullständiga bild av
lokala förhållanden, som kunde krävas, och menar att med hänsyn till den
allmänna tendens till överbelastning i arbetshänseende som förekomme
hos både myndigheter och enskilda, det vore angeläget att i möjlig mån inskränka
och helst undvika skriverier.

En sammanslagning av bank- och fondinspektionen med sparbanksinspektionen
innebure enligt reservanternas förmenande icke annat än att
sparbanksinspektionen flyttade in som en byrå i bank- och fondinspektionen.
Den av sakkunnigmajoriteten åberopade fördelen av en sammanslagning,
att man genom denna skulle ernå en direkt effektivisering av själva
övervakningen, speciellt beträffande de s. k. flerbanksgäldenärernas engagemang,
borde enligt reservanternas uppfattning kunna vinnas på annat
sätt. Givetvis skulle samarbete kunna äga rum mellan de två nuvarande inspektionsmyndigheterna;
redan torde samarbetet ha betydande omfattning.
Möjligen kunde det ytterligare utvecklas. För övrigt skulle man genom en
sammanslagning ingalunda få någon överblick över kreditväsendet i dess
helhet. Utanför den centrala tillsynsmyndighetens område skulle nämligen
ligga dels försäkringsbolagens kreditverksamhet, som hade en stor omfattning,
dels alla mer eller mindre fritt arbetande kreditinstitutioner, som vore
verksamma i landet, och dels alla statliga och halvstatliga institutioner,
som bedreve kreditverksamhet, såsom exempelvis postsparbanken, pensionsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, stadshypoteks-, bostadskredit- och landshypoteksföreningarna.
Den önskade samlade överblicken kunde erhållas på annat
sätt, främst genom en praktisk och tillförlitlig statistik. — Återverkningarna
av en sammanslagning på de båda myndigheternas organisation
och kostnader skulle bli ganska oväsentliga; i praktiken rörde det sig i
kostnadshänseende icke om stort mer än den löneskillnad, som uppkomme
om tjänsten som sparbanksinspektör utbyttes mot en byråchefstjänst.

Om de av majoriteten framförda skälen för cn sammanslagning icke vore
bärande, så kunde enligt reservanternas mening redan detta vara skäl mot
en sammanslagning. För sparbankerna med deras i första hand sparfrämjande
verksamhet inom lokalt begränsade verksamhetsområden vore det

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

angeläget, att för dem och deras verksamhet vitala problem icke skulle hänskjutas
till en myndighet, hos vilken industrikrediter, handelns krediter och
internationella kreditförhållanden av naturliga skäl komme att utgöra det
dominerande inslaget i arbetsuppgifterna. Den verksamhet, som sparbankerna
bedreve väsentligen såsom sparinstitutioner för de breda lagren av
folket och kreditgivare till stora folkgrupper — medelbeloppet för lånen låge
något över 10 000 kronor — hade föga att göra med bank- och fondinspektionens
väsentliga arbetsuppgifter.

Reservanterna föreslår, att tillsynsverksamheten organiseras på följande
sätt:

I likhet med majoriteten anse vi, att sådana spörsmål, som äro av mera
bankteknisk natur, lämpligen böra omhänderhavas av den centrala tillsynsmyndigheten,
i vårt förslag sparbanksinspektionen. Detta innebär inte i
och för sig någon större omläggning av arbetsfördelningen, eftersom dylika
spörsmål redan nu i allt väsentligt handhavas av sparbanksinspektionen.
Huvudsakligen är det fråga om bestämmelserna i 25 § sista stycket SpL
(29 § sista stycket SpLF) om visst tillstånd vid sammanslagning av sparbanker,
29 a § SpL (34 § SpLF) om tillstånd till notariatverksamhet samt
tillstånd jämlikt lagen den 30 april 1942 (111 § andra stycket SpLF) om
förvaring av sparbanks värdehandlingar under utomordentliga omständigheter,
en beredskapslag närmast för krigsfall. I vissa andra fall, där SpL
nu stadgar tillståndsprövning eller dispensförfarande, ha några^ motsvarande
stadganden icke intagits i SpLF, och dessa fall utgöra alltså icke något
problem. Vidare böra till sparbanksinspektionen hänföras flertalet av de nya
uppgifter, som enligt SpLF skola ankomma på tillsynsmyndigheten, nämligen
enligt 19 § (formulär för teckning av förlagsbevis), 33 § (prövning av
tillgångars duglighet som kassareserv i vissa fall), 46 § (prövning av
instruktion för delegation), 52 § (prövning av vissa andra instruktioner),
61 § 4. (tillstånd till uppskrivning av värdet å vissa tillgångar), 92 § andra
stycket (tillstånd till avyttring av tillgångar under likvidation) och 140 §
(stiftelser) samt, liksom förut, prövning av tomträttsavtal enligt 4 § promulgationslagen
till den nya sparbankslagen.

________Om länsstyrelserna bibehållas inom tillsvnsorganisationen,

förefaller det vara lämpligast, att de också tillsätta de allmänna revisorerna,
dock efter samråd med sparbanksinspektionen. Frågan om de allmänna
revisorerna skola tillsättas av den ena eller andra myndigheten saknar dock
avgörande betydelse; huvudsaken är givetvis, att lämpliga personer tillsättas
och att organisationen är funktionsduglig. De allmänna revisorerna
böra arbeta i enlighet med en av den centrala tillsynsmyndigheten utfärdad
instruktion, på sätt även majoriteten tänkt sig. —------Det är en ligt

vår mening naturligt, att del allmännas revisor, i enlighet med instruktionen,
avlämnar rapport både till länsstyrelsen och till sparbanksinspektionen.
För närvarande synes det råda en viss tvekan om sparbanksinspektionens
möjligheter att ingripa med stöd av den avskrift av rapporten
till länsstyrelsen, som inspektionen erhåller. Om även sparbanksinspektionen
skall erhålla rapport måste varje tvekan på denna punkt bortfalla.

Vi förutsätta vidare, all sparbanksinspektionen skall få personalförstärkning
av samma omfattning, som majoriteten föreslagit för en sparbanksbyrå
inom bank- och fondinspektionen, dvs. att antalet byrådirektörer ökas
till fem.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Hos länsstyrelserna skulle då väsentligen kvarstanna de uppgifter, för
vilka dessa myndigheter, såsom vi förut närmare utvecklat, kunna anses
särskilt lämpliga. Vi åsyfta främst uppgiften att stadfästa sparbankernas
reglementen med allt vad de innehålla om verksamhetsområde, om huvudkontorets
placering, om fördelningen av mandaten för kommunvalda huvudmän
mellan kommunerna, om sättet för anordnande av val av övriga huvudmän
in. m. Vidare skulle på länsstyrelserna ankomma att meddela tillstånd
till inrättande av avdelningskontor eller, i vissa fall, sparställe. Än vidare
böra länsstyrelserna ha att pröva sådana frågor om förvärv av fast egendom
m. in., som enligt lagförslaget skola hänskjutas till prövning av tillsynsmyndigheten.
Ytterligare bör på länsstyrelse ankomma att, i de fall som
angivits i lagförslaget, tillsätta likvidator, ombud vid likvidation eller i konkurs
samt likvidationsrevisor. Slutligen synes det följdriktigt, att länsstyrelserna
handhava de i SpLF införda nya uppgifterna enligt 11 § andra
stycket (tillfällig ökning av antalet huvudmän) och 104 § 3 mom. (tillstånd
till fusion).----------------------

Slutligen har reservanterna ansett, att ärenden angående förelägganden,
viten och förbud samt frågor om skadeståndstalan mot huvudman eller
styrelseledamot borde prövas av länsstyrelserna.

Den andra reservationen har avgivits av kommittéledamoten Lagerkvist.
Denne har förklarat sig biträda det förslag, som avgivits av herrar Sahlin
och Westborg, utom såtillvida att han ansåge, att den revisor, som skulle
vara det allmännas representant i varje sparbanks revision, borde förordnas
av sparbanksinspektionen. Såsom motivering för sitt ställningstagande
i tillsynsfrågan har reservanten anfört, att enligt hans mening det väsentliga
vore vunnet för en erforderlig rationalisering och effektivisering av tillsynen
redan genom de åtgärder om vilka de sakkunniga varit eniga. De av
honom åsyftade åtgärderna vore, att allmänna ombudsinstitulionen skulle
avskaffas, att sparbanksundersökningarna helt skulle verkställas av tjänstemän
hos en central tillsynsmyndighet och att det allmänna skulle utse en
revisor för varje sparbank för sakkunnig förstärkning av revisionsarbetet.
Enligt reservantens mening funnes alltjämt en stark önskan hos sparbankerna
att fa ha en egen tillsynsorganisation. Denna önskan hade tidigare
ansetts som ett avgörande förhållande, när en centralisering av sparbankstillsynen
övervägts. Några nya förut obeaktade skäl, som talade för att
förändringen i fråga trots sparbankernas motstånd nu borde genomföras,
syntes reservanten icke ha tillkommit. — Beträffande frågan om tillsättandet
av det allmännas revisor borde enligt reservantens mening den myndighet
som skulle instruera revisorn och övervaka hans arbete — och härvidlag
torde endast den på området sakkunniga myndigheten böra ifrågakomma
— också anförtros att förrätta personvalet. Det vore nämligen
av vikt icke endast att valet skedde uteslutande efter sådana kvalifikationsgrunder,
som betingades av uppdragets art, utan även att den
övervakande myndigheten hade möjlighet att alltefter vunna erfarenheter
om förordnad persons lämplighet som revisor själv göra de förändringar i
personuppsättningen, som befunnes påkallade.

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Yttrandena. Sakkunnigmajoritetens förslag om sparbankstillsynens ordnande
tillstyrkes eller lämnas utan erinran i fyra remissvar. Till den av
herrar Sahlin och Westborg framförda meningen ansluter sig de flesta övriga
remissvar, dock att sju remissinstanser uttryckligen uttalat sig för ett bibehållande
av den allmänna ombudsinstitutionen och fyra remissinstanser
förordat, att den av det allmänna utsedde revisorn borde tillsättas av central
tillsynsmyndighet. Slutligen har i fyra remissyttranden framförts förslag
om att frågan om tillsynen borde bli föremål för ny utredning, därvid
en undersökning borde göras rörande möjligheten av att överlämna tillsynen
till en sparbankernas egen organisation.

Det torde vara lämpligt att här först redovisa de yttranden som behandlar
frågan om de allmänna ombuden. Förslaget om de allmänna ombudens
ersättande med revisorer, utsedda av tillsynsmyndighet, har som
framgått tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanser.
Närmare bestämt utgöres nu ifrågavarande remissorgan av fullmäktige i
riksgåldskontoret, statskontoret, statens organisationsnämnd, sparbanksinspektionen,
bank- och fondinspektionen, svenska sparbanksföreningen, svenska
bankföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag, svenska bankmannaförbundet,
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Västmanlands, Jämtlands och Gävleborgs
län. Länsstyrelsen i Örebro län är tveksam om lämpligheten att avskaffa
allmänna ombudsinstitutionen. De sju länsstyrelser, som uttalar sig
till förmån för bibehållande av allmänna ombudsinstitutionen, är länsstyrelserna
i Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs,
Värmlands och Norrbottens län.

De yttranden, som ansluter sig till förslaget om utseende av revisorer i
stället för allmänna ombud, innehåller i allmänhet icke någon närmare motivering,
och där sådan lämnats har skälen väsentligen varit desamma som
givits av de sakkunniga.

Sparbanksinspektionen understryker behovet av en effektivisering av revisionen
i sparbankerna samt anför:

Från allmänna kontrollsynpunkter torde det få betraktas som ett oeftergivligt
krav, att sparbanks tillgångar skola underkastas en fullständig och i
ett sammanhang genomförd inventering varje år. För närvarande föreligger
skyldighet att årligen förrätta dylik inventering för flera olika organ. Sålunda
skall enligt en allmänt förekommande reglementsbestämmelse sparbanks
styrelse eller de styrelseledamöter — i något fall de personer utanför
styrelsen — vilka därtill av styrelsen utses, så ofta styrelsen anser nödigt,
dock minst en gång om året, i en del fall minst två gånger, förrätta inventering
av sparbanks värdehandlingar. Enahanda skyldighet att inventera varje
år åligger enligt stadgande i sparbankslagen sparbanks revisorer och, enligt
bestämmelse i särskild instruktion, allmänt ombud. Inventering av sparbanks
värdehandlingar skall sålunda ske minst tre gånger varje år av olika
organ. Genom att dessa i viss utsträckning synas ha litat på varandra, men
även på grund av otillräckliga kvalifikationer hos vederbörande inventeringsförrättare,
har enligt inspektionens erfarenhet i en hel del fall icke någon av

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

inventeringarna verkställts med iakttagande av sådana försiktighetsmått
och under sådan kontroll, som äro nödvändiga för uppnående av ett tillförlitligt
resultat. Härav har sparbanksinspektionen föranletts att i sin tur
i samband med undersökningar verkställa inventering — under många år
allmänt och på senare tid i viss utsträckning — varigenom ett stort antal
sparbanker varje år kunnat bli föremål för icke mindre än fyra inventeringar.

Sparbanksinspektionen framhåller vidare, att inventering och revisionsarbete
i övrigt hos sparbank ställde stora krav på den som skulle utföra arbetet
effektivt och att man torde kunna utgå från att den av det allmänna
utsedde revisorn i allmänhet finge ta ledningen av revisionsarbetet. Det
vore därför av vikt, att endast sådana personer godtoges, som ägde sakkunskap
på det revisionstekniska området och vore allmänt förtrogna med
ekonomiska frågor. I möjligaste mån borde auktoriserade personer utnyttjas.
Helst borde revisorerna givetvis även ha kännedom om banktekniska
förhållanden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län bemöter den av de sakkunniga återgivna
kritiken mot allmänna ombudsorganisationen och uppger att länsstyrelsen
funnit det ändamålsenligt att till uppdraget som allmänt ombud förordna
jurister. Länsstyrelsen yttrar härom bl. a.:

Att länsstyrelsen därvid i stor utsträckning anlitat sina egna befattningshavare
är enligt länsstyrelsens mening helt naturligt. Länsstyrelsernas jurister
äro i allmänhet tingsmeriterade och ha därigenom fått god inblick i
bl. a. fastighetsväsendet och civillagstiftningen. Erfarenhet av exekutionsrätten
och taxeringsväsendet ha många sedermera vunnit på länsstyrelserna.
De ha dessutom genom sin ordinarie verksamhet fått god kännedom om
länets förhållanden och vunnit kontakt med bygdens män. Överhuvudtaget
torde personer, som efter tingstjänstgöring förvärvat en viss administrativ
erfarenhet, vara lämpliga såsom allmänt ombud.-----------

Det allmänna ombudet skall verkställa undersökning av sparbankens räkenskaper
och sålunda äga vissa insikter i bokföring. Då de framställda anmärkningarna
mot de allmänna ombuden beröra denna gren av deras verksamhet
och sålunda kunskaperna i bokföring, vill länsstyrelsen påpeka, att
sparbankernas bokföring i allmänhet är enkel. Någon jämförelse kan ej göras
med t. ex. aktiebolagen eller andra företag, där vinstintresset är särskilt
framträdande. De personer, det här är fråga om, torde ej ha någon svårighet
att sätta sig in i förhållandena. För övrigt har länsstyrelsen möjlighet
att, därest så skulle befinnas lämpligt, uppställa särskilda fordringar beträffande
kunskaper i bokföring hos de allmänna ombuden.-----

Det nya systemet skulle leda till att granskningen av låneportföljen måste
övertagas av centralorganets tjänstemän. Detta torde medföra att centralorganet
måste utbyggas på ett helt annat sätt än de sakkunniga förmenat,
eftersom granskningen såsom nu bör ske årligen. En annan ordning skulle
innebära en allvarlig försämring av den offentliga kontrollen.

Enligt uttalande i betänkandet lärer centralorganets tjänstemän ej kunna
lita på den inventering, som verkställes av det allmänna ombudet. Länsstyrelsen
kan ej finna, att man genom anordningen med en särskild revisor
skapar garantier för att inventeringen blir anmärkningsfri. Länsstyrelsen
vill understryka, att enligt länsstyrelsens erfarenhet de allmänna ombuden,
vilka äga god lokalkännedom, utfört ett gott arbete till båtnad för

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sparbanksväsendet och att en omorganisation sådan som föreslagits skulle
särskilt hårt drabba de små sparbankerna och därmed också insättarna.

Enligt länsstyrelsens i Malmöhus län mening borde helt andra och stöne
anspråk ställas på den av det allmänna utsedde revisorn än vad de sakkunniga
avsett. Revisorn borde sålunda, förutom deltagande i revisionsarbetet,
regelbundet granska utlämnade lån och på förut ej bekantgjord tid infinna
sig i sparbanken och inventera säkerheterna.

Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar sig ej vilja motsätta sig att allmänna
ombudsinstitutionens funktioner överflyttas till revisionen och anser, att de
av länsstyrelsen utsedda tillsynsmännen skall med sina erfai enheter i fråga
om fastighetsväsen och inteckningsförhållanden fylla en viktig uppgift inom
denna revision.

Länsstyrelsen i Västmanlands län menar, att de sakkunniga i alltför hög
grad generaliserat de brister, som på sina håll kunde ha förefunnits på grund
av en mindre god rekrytering av ombuden. — För att icke omläggningen av
ombudsinstitutionen skulle leda till försvagning av tillsynen vore det av vikt
att revisorn ålades att, förutom deltagande i den ordinarie årsrevisionen, ytterligare
minst en gång årligen verkställa undersökning av sparbanks ställning
och förvaltning.

Sistnämnda mening framföres även av statens organisationsnämnd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar, att kritiken mot de allmänna ombuden
att de i regel saknat banktekniska erfarenheter och bokföringsmässiga
kunskaper vore berättigad. Det vore enligt länsstyrelsen klart, att den nuvarande
institutionen vore dömd att försvinna. Länsstyrelsen ville dock understryka
vikten av att den blivande tillsynen från det allmännas sida utformades
så att den trygghet och säkerhet, som bestått däri, att inteckningar
och gravationsbevis underkastats en granskning av härför skickade krafter,
icke försvagades.

De remissinstanser som förordat ett bibehållande av allmänna ombudsinstitutionen,
nämligen länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Värmlands och Norrbottens län,
har i allmänhet i sina svar framfört argument liknande de av länsstyrelsen i
Malmöhus län anförda skälen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar, att systemet med allmänna
ombud hade många positiva egenskaper och fördelar för både sparbankerna
och länsstyrelserna, något som tyvärr icke kommit till tillräckligt
uttryck i betänkandet. En översyn borde göras av den för ombuden gällande
instruktionen, som numera vore i vissa avseenden föråldrad och behövde moderniseras.
Av vikt vore härvidlag, att man sökte åstadkomma en klar funktionsfördelning
mellan allmänna ombuden, sparbanksrevisorerna och den
centrala tillsynsmyndigheten,

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför bl. a.:

Länsstyrelsen, som i närvarande stund är tillsynsorgan för icke mindre
än 78 sparbanker, kan av erfarenhet omvittna att de allmänna ombudens
årliga granskning av säkerheter och lånehandlingar på åtskilliga håll upp -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

fattas mera som en välkommen tillsyn, ägnad att ingiva trygghet, än som en
rent övervakande inspektion. Från en del sparbankers sida bär även uttalats,
att, därest de allmänna ombuden avskaffades, de komme i annan ordning att
anlita juridisk sakkunskap för granskning av låneverksamheten. En sådan
konsekvens av reformen skulle uppenbarligen betyda ökade omkostnader för
siparbankerna.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Frågan om vilken myndighet som bör tillsätta det allmännas
revisor, därest länsstyrelserna bibehålies vid sparbankstillsynen,
har föranlett uttalanden i åtskilliga remissvar. De remissinstanser
som avstyrkt förslaget om utseende av dylika revisorer har emellertid icke
— frånsett länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län —
yttrat sig i denna fråga. Till förmån för att central tillsynsmyndighet får
tillsätta revisorn uttalar sig sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen,
statens organisations nämnd samt länsstyrelserna i Stockholms och
Södermanlands län.

Sparbanksinspektionen framhåller i detta sammanhang, att en brist i ombudsverksamheten
varit att ombuden icke erhållit fortlöpande instruktioner
av en på området sakkunnig myndighet. Även om det skulle ha ingått i inspektionens
arbetsuppgifter att lämna ombuden vägledning i deras arbete,
hade inspektionen ändock saknat tillräcklig arbetskraft för att göra detta
annat än i mycket begränsad omfattning. Med den utökning av den centrala
tillsynsmyndighetens arbetskraft, som inginge i förslaget, borde myndigheten
kunna följa och övervaka de föreslagna revisorernas verksamhet och även
fortlöpande utfärda erforderliga instruktioner för deras arbete. För underlättande
av dessa uppgifter syntes det böra ankomma på sagda myndighet
att utse dessa revisorer.

Även bank- och fondinspektionen understryker vikten av att revisorn utses
av den centrala tillsynsmyndigheten, och framhåller, att svårigheterna
för en central myndighet med personvalet borde kunna övervinnas genom
ett samarbete med lokala instanser, främst sparbankernas egna organisationer.

Organisationsnämnden yttrar, att frågan om vilken myndighet, som skulle
äga förordna det allmännas revisor, borde bedömas med hänsyn till utformningen
av kompetenskraven å revisorn. Då en obligatorisk fordran att revisorn
skulle vara auktoriserad icke uppställts utan endast uppställts ett
helt allmänt kompetenskrav, borde enligt nämndens mening försiktigheten
bjuda, att allmän revisor förordnades av det centrala tillsynsorganet.

Den av herrar Sahlin och Westborg i reservation framförda meningen att
länsstyrelserna bör få utse det allmännas revisor har biträtts av fullmäktige
i riksgätdskontoret, svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag
samt länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus,
Örebro, Skaraborgs, Gävleborgs, Västmanlands samt Göteborgs och Bohus
län. I flertalet av dessa yttranden anföres icke någon särskild motivering.
Några remissinstanser åberopar en eller flera punkter i reservanternas

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

argumentering i denna fråga, särskilt framhålles svårigheten för den centrala
tillsynsmyndigheten att självständigt kunna utse revisorer för samtliga
sparbanker.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller angelägenheten av att länsstyrelserna
tillser, att endast för uppgiften fullt kompetenta revisorer blir
utsedda.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar att, om förslaget att ersätta allmänna
ombuden med revisorer syftade till att få en rekrytering från annat underlag
än för närvarande, detta borde kunna vinnas genom att länsstyrelse, innan
revisor förordnades, infordrade yttrande från sparbanksinspektionen.

De sakkunnigas förslag, att länsstyrelsernas tillsynsfunktioner
skall överflyttas till ett centralt tillsynsorgan, tillstyrkes av statskontoret,
bank- och fondinspektionen, svenska bankföreningen och svenska
bankmannaförbundet. I remissvaren framföres väsentligen de synpunkter i
frågan som anlagts av de sakkunniga.

Bank- och fondinspektionen åberopar innehållet i sitt remissyttrande över
1951 års statsrevisorers framställning. Av nämnda yttrande skall här återges
följande:

Då det gäller att avgöra, huruvida en statlig förvaltningsuppgift bör anförtros
en enda central myndighet eller uppdelas å flera lokala myndigheter,
bör tydligen uppgifternas art vara den helt bestämmande faktorn. Är
fråga om en uppgift, som för att kunna lösas tillfredsställande kräver snabb
handläggning, nära kontakt med en större allmänhet och särskilt hänsynstagande
till ortens förhållanden, torde oftast en lokal organisation vara att
föredraga. Behöva kraven i sagda hänseenden icke ställas särskilt höga
utan består uppgiften mera i en efterhandsgranskning av fattade beslut och
verkställda åtgärder i syfte att utröna deras överensstämmelse med lag och
författning, instruktioner o. d., torde däremot en central organisation bjuda
de största fördelarna. Att den offentliga sparbankstillsynen är en uppgift
av sistnämnda typ torde vara obestridligt och enligt bankinspektionens mening
borde icke något tvivel råda om att en central organisation i detta fall
innefattar den mest rationella lösningen, framförallt ur effektivitetssynpunkt
men ock ur synpunkten av ökad enhetlighet i rättstillämpningen.

Beträffande länsstyrelsernas icke egentliga tillsynsnppgifter, såsom fastställande
av sparbanks reglemente, prövning av frågor rörande förvärv, nybyggnad
eller ombyggnad av fastighet, m. in. kunde det måhända — menar
bank- och fondinspektionen — vara diskutabelt, huruvida dessa uppgifter
borde överföras på den centrala tillsynsmyndigheten. De av reservanterna
uttalade farhågorna för att lokala förhållanden icke skulle vinna erforderligt
beaktande vid en prövning i en central myndighet vore emellertid enligt inspektionens
mening överdrivna. Inspektionen anför härom bl. a.:

Bank- och fondinspektionens såväl som sparbanksinspektionens tjänstemän
rekryteras i praxis från det verksamhetsfält, vilket tillsynen avser.
Detta innebär, att en byrådirektör i sparbanksinspektionen, innan han börjar
sin tillsynsverksamhet, måhända i tio eller femton år arbetat inom sparbank.
Alt han härunder förvärvat god kännedom om de lokala förhållan -

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

dena i den provins, där hans sparbank bedriver verksamhet, är tydligt.
Med en förnuftig rekryteringspolitik kan en icke föraktlig lokalkännedom
på detta sätt tillföras tillsynsmyndigheten. Och ordnas tjänstgöringen inom
inspektionen så, att en byrådirektör företrädesvis får utöva tillsyn inom
den eller de provinser, där han tidigare tjänstgjort som sparbanksman, torde
hans kännedom om de lokala förhållanden, som här äro av betydelse, ofta
nog kunna mäta sig med en hårt arbetstyngd landsstatstjänstemans, för
vilken sparbanksärendena alltid måste förbli en mycket ringa del av hans
totala arbetsuppgift.

Flertalet remissinstanser har emellertid som nämnts anslutit sig till den i
reservationerna framförda meningen, att länsstyrelserna borde i huvudsak bibehållas
vid sina hittillsvarande tillsynsfunktioner. Dessa remissinstanser- utgöres
av fullmäktige i riksgåldskontoret, sparbanksinspektionen, statens organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, länsstgrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Värmlands,
Kopparbergs, Jämtlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län, svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag,
riksförbundet landsbygdens folk, landsorganisationen i Sverige,
kooperativa förbundet samt landskommunernas förbund.

I yttrandena har remissinstanserna väsentligen använt samma skäl som
anförts av reservanterna och framhävt än ett, än ett annat led i deras argumentering.
Flera yttranden ansluter sig utan närmare motivering till
reservanterna Sahlins och Westborgs uppfattning om ordnandet av tillsynen.

Fullmäktige i riksgåldskontoret tillägger, att ett intensifierat samarbete
mellan sparbanksinspektionen och länsstyrelserna borde eftersträvas. Beslutanderätten
i sparbanksfrågor borde dock förbehållas länsstyrelserna i ungelär
samma utsträckning som för närvarande.

Sparbanksinspektionen framhåller, att den största vinsten med en central
odelad tillsyn låge däri, att det centrala organet skulle få många sparbanksfrågor
tillrättalagda under hand på ett helt annat sätt än som eljest vore
möjligt. Tillsynsarbetet skulle även bli lättare och mången onödig omgång
skulle kunna undvikas. Effektivitetssynpunkter talade sålunda till förmån
för en centraliserad tillsyn över sparbankerna, antingen tillsynen skulle
förläggas till en särskild sparbanksinspektion eller till ett för hela kreditväsendet
gemensamt organ. Det motstånd mot dels bortkoppling av länsstyrelserna
från tillsynen och dels sammanslagning av det centrala tillsynsorganet
med bank- och fondinspektionen, som mötte från sparbankernas
sida, torde djupast sett bottna i rädsla för att det gemensamma tillsynsorganei
skulle bli ett alltför stort och maktiullkomligt verk, där sparbankernas
lokala intressen och problem skulle handläggas efter alltför byråkratiska
linjer. Under förutsättning att sparbankerna toge avgjord ställning mot
centraliseringen, borde den icke genomföras. Genom överförande av vissa
tillsynsuppgifter till den centrala myndigheten, genom den personalförstärkning,
som denna myndighet enligt sakkunnigförslaget skulle erhålla, samt

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

genom den effektivitetsökning av revisionen, som kunde förväntas bli en
följd av den föreslagna utökningen av revisionen, skulle de väsentliga kraven
på en förbättrad tillsyn enligt sparbanksinspektionens mening bli tillgodosedda.

Organisationsnämnden anmärker, att gruppen sparbanksärenden icke
hade någon större betydelse för länsstyrelsernas samlade arbetsbörda. Enligt
för nämnden tillgängligt siffermaterial, avseende år 1951, uppginge antalet
å rikets landskanslier diarieförda sparbanksärenden till omkring 1 300
st. Det verkliga antalet individuella ärenden hade dock varit väsentligt
större på grund av att mångenstädes flera ärenden, berörande en viss sparbank,
införts under samma diarienummer å ett för banken reserverat samlingsupplägg.
— Organisationsnämnden ansåge sig utan invändningar kunna
godta reservanternas förslag, att sådana spörsmål, vilka vore av mera
bankteknisk natur, lämpligen borde omhänderhas av den centrala tillsynsmyndigheten.
Likaså kunde nämnden godta reservanternas förslag, att
vissa andra grupper av ärenden överflyttades till centrala tillsynsmyndigheten,
nämligen frågor om tillstånd till notariatverksamhet, förvaring av
sparbanks värdehandlingar under utomordentliga förhållanden, godkännande
av formulär för teckning av förlagsbevis, prövning av tillgångars duglighet
som kassareserv i vissa fall, prövning av instruktion för styrelsedelegation
ävensom vissa andra i 52 § i sakkunnigförslaget omförmälda instruktioner,
tillstånd till uppskrivning av värdet å vissa tillgångar samt till avyttring
av tillgångar under likvidation, frågor rörande sparbanks pensionsstiftelse
in. fl. ärenden. Däremot syntes det nämnden vanskligt att hävda
en bestämd uppfattning om länsstyrelserna skulle bibehålla sin befattning
med återstående tillsynsfrågor i mera vid bemärkelse såsom stadfästande
av reglemente för sparbank, tillstånd till filialbildning, fusion och förvärv
av fastighet, tillsättande av likvidator samt vissa andra åtgärder i samband
med sparbanks likvidation, tillfällig ökning av huvudmännens antal ävensom
möjligen vissa ärenden angående föreläggande, viten och förbud samt
frågor om skadeståndstalan mot huvudman eller styrelseledamot. Enligt
nämndens mening talade dock övervägandena i saken emot en så fullständig
centralisering av sparbanksärendenas handläggning, som de sakkunnigas
majoritet förordat. I varje fall borde största möjliga hänsyn tas till
sparbanksvärldens egen inställning till det omtvistade spörsmålet. Den
omständigheten att den centrala tillsynsmyndigheten i väsentliga hänseenden
saknade beslutanderätt i sin verksamhet vore icke unik. Nämnden
ville härvidlag hänvisa till förhållandet mellan länsstyrelserna, å ena, samt
sprängämncsinspektionen, tobaksnämnden samt vederbörande statsinspektörer
hos socialstyrelsen, kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, å andra
sidan, när det gäller ärenden rörande explosiva varor och eldfarliga oljor,
handeln med tobaksvaror, tillsynen över fattig- och barnavårdens liandhavande
samt ingripande vid missförhållande mot ägare av elektriska anläggningar
och innehavare av mejerier. Likaså ankomme det på länsstyrelsen
alt efter bank- och fondinspektionens hörande återkalla godkännande av
jordbrukskassa med likvidation som påföljd.

12 Itihang till riksdagens protokoll 1D~>5. 1 samt. Nr 151

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Betydelsen av länsstyrelsernas lokalkännedom och den personliga kontakten
mellan länsstyrelserna och sparbanksmännen vid utövandet av sparbankstillsynen
har närmare utvecklats och understrukits av flertalet länsstyrelser
som yttrat sig.

Svenska sparbanksföreningen yttrar, att det för sparbankerna skulle vara
olyckligt, om länsstyrelserna icke bibehölles som tillsynsmyndighet i ärenden
av administrativ natur. Inom sparbanksvärlden funnes en mycket stark
opinion för bibehållande av nu gällande ordning, så stark att det syntes
föreningen orimligt att nu i strid däremot genomföra sakkunnigmajoritetens
förslag. Tidigare förslag till centralisering hade avvisats, och några
nya skäl hade icke tillkommit av beskaffenhet att nu böra föranleda ändring
i gällande tillsynsordning.

Kooperativa förbundet förklarar sig vilja avråda från de centraliseringstendenser
som i tillsynsfrågan kommit till uttryck i sakkunnigmajoritetens
förslag.

Några remissinstanser har uttalat sig med större tveksamhet. Länsstyrelsen
i Stockholms län förklarar sålunda, att en ökad centralisering av det
allmännas tillsyn över sparbankerna visserligen numera framstode såsom
den i princip riktiga och naturliga lösningen. Huruvida centraliseringen
borde drivas så hårt att den även omfattade annan tillsyn än sådan av bankteknisk
natur, vore emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning tveksamt.
Åtskilliga skäl syntes i själva verket tala för reservanterna Sahlins och Westborgs
ståndpunkt. Även konungariket Sveriges stadshypotekskassa har yppat
tveksamhet beträffande lämpligheten av en central tillsyn.

I fråga om den av reservanterna gjorda avgränsningen mellan länsstyrelsernas
och den centrala tillsynsmyndighetens tillsynsuppgifter förklarar sig
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Västernorrlands län
icke ha någon erinran.

Beträffande härefter förslaget om sammanslagning av sparbanksinspektionen
med bank- och fondinspektionen har
detta tillstyrkts av statskontoret, bank- och fondinspektionen, svenska bankföreningen
och svenska bankmannaförbundet.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att det ofta visat sig, att den
erfarenhet, som verket vunnit inom en gren av sin verksamhet, varit till
gagn vid utövandet av tillsynen över andra grenar. Den erfarenhet, som
samlats inom tillsynsmyndigheten för sparbankerna och som framdeles
komme att tillföras denna, skulle vara av betydande värde även för tillsynen
över de grenar av kreditväsendet, som för närvarande vore underställda
bank- och fondinspektionen. Likaså skulle bank- och fondinspektionens
erfarenhet kunna utnyttjas till fördel även för sparbankstillsynen.
Otvivelaktigt vore det möjligt att arrangera ett sådant samarbete, som här
åsyftades även mellan två fristående myndigheter. Samarbetet skedde emellertid
lättast och smidigast och med större utbyte inom ett och samma verk.
— Det vore riktigt att sparbankerna företedde många särdrag, som skilde

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

dessa från såväl affärsbankerna som jordbrukets kreditkassor. Enligt inspektionens
uppfattning vore emellertid likheterna än mer påtagliga. Särskilt
tydligt framstode detta vid en jämförelse mellan sparbankerna och
jordbrukskassorna. — Den omständigheten, att de ifrågavarande penningoch
kreditinstituten kunde uppvisa vissa särdrag krävde visserligen en anpassning
men innebure enligt inspektionens mening ingalunda att tillsynen
över instituten behövde bedrivas efter helt olika grunder. Den offentliga tillsynens
främsta uppgifter vore i samtliga fall att vaka över institutens solvens
och likviditet. Reservanternas påstående att sakkunnigförslaget icke skulle
innebära något annat eller mera än att sparbanksinspektionen flyttades in
som en byrå i bank- och fondinspektionen, gåve en missvisande bild av sakkunnigförslagets
verkliga innebörd. Enligt förslaget skulle sparbanksavdelningen
inom det nya ämbetsverket i fråga om personal komma att bli väsentligt
större än någon av de övriga avdelningarna — i själva verket större
än de övriga avdelningarna till sammanslagna.

Även bankföreningen framhåller, att kravet på en effektivisering av inspektionen
måste bli starkare än för närvarande med hänsyn till den utveckling
av sparbankernas verksamhet, som skulle bli en följd av förslagets
genomförande. Därav följde enligt bankföreningens mening, att man icke
kunde undvara systemet med en enhetlig, specialiserad inspektionsmyndighet
för hela riket. Bankmannaförbundet anser, att garanti för den enhetlighet
i tillsynen, som ur allmänna synpunkter vore önskvärd, inte kunde
erhållas utan en gemensam inspektionsmyndighet. Särskilt vore detta av
betydelse vid handläggningen av frågor angående grundande av nya penninginrättningar
samt filialbildning liksom över huvud taget frågor av gemensamt
intresse. Farhågorna för att en central tillsynsmyndighet icke skulle
ta tillbörlig hänsyn till sparbankernas särart vore enligt förbundets mening
betydligt överdrivna. De sakkunnigas uttalande, att en biträdande ledamot
för sparbanksärenden borde ingå i den föreslagna gemensamma
bankinspektionen och att sparbankstillsynen vore avsedd att sortera under
en särskild byråchef, syntes enligt förbundets uppfattning borga för att
sparbankerna i samma utsträckning som nu skulle kunna få sina speciella
intressen tillgodosedda.

Förslaget om sammanslagning av de centrala tillsynsmyndigheterna har
emellertid avstyrkts av flertalet remissinstanser som särskilt yttrat sig i
detta ämne, nämligen fullmäktige i riksgäldskontoret, sparbanksinspektionen,
länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Jönköpings,
Kalmar, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Värmlands,
Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, svenska sparbanksföreningen,
Sparbankernas bankaktiebolag, landsorganisationen och
riksförbundet landsbygdens folk.

Sparbanksinspektionen ansluter sig till de av reservanten Lagerkvist åberopade
skälen emot sammanslagning samt anser det mindre lämpligt att
genomföra en sammanslagning i ett läge, då sparbanksinspektionens befattningshavare
helt borde få koncentrera sig på att övervaka tillämpningen av

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

de sakliga och formella ändringar i reglerna för sparbankernas rörelse,
som torde komma att föranledas av den nya lagstiftningen. Behovet av samordning
borde kunna tillgodoses genom ett intimt samråd mellan sparbanksinspektionen
samt bank- och fondinspektionen. Frågan om sammanslagningen
borde enligt inspektionens mening lämpligen kunna upptas till ny
prövning, sedan erfarenheter vunnits av den i övrigt effektiviserade tillsynen.

Övriga remissinstanser som avstyrkt sammanslagningen har i huvudsak
åberopat argument som förekommer i reservanterna Sahlins och Westborgs
motivering.

Svenska sparbanksföreningen förklarar, att sakkunnigmajoritetens ordande
om samordning mellan penninginrättningarna utan närmare angivande
av vari samordningen skulle bestå ingåve sparbankerna en stark känsla
av oro och stode i bestämd motsättning till kravet att sparbankerna skulle
äga frihet att utveckla sin egenart.

Två reservanter i bank- och fondinspektionen anser likaså, att sammanslagning
för närvarande icke borde ske; den ene av det skälet att sammanslagningen
borde anstå till dess länsstyrelsernas befattning med tillsynen helt
avvecklats, vilket enligt reservantens mening icke kunde för närvarande genomföras,
och den andre huvudsakligen av det skälet att en sammanslagning
icke borde äga rum mot sparbankernas egen vilja.

I några remissyttranden framföres tanken att tillsynen skulle
kunna överlämnas till en sparbankernas egen organisation.

Fullmäktige i riksbanken anser sig sålunda icke kunna tillstyrka vare sig
sakkunnigmajoritetens förslag eller de reservationsvis framförda yrkandena.
Enligt fullmäktiges mening präglades förslaget av en centraliseringstanke,
vars realiserande skulle komma att medföra stora nackdelar ur mera allmänna
synpunkter och för sparbanksväsendet självt. Tillsynsfrågan borde
lösas efter helt andra linjer än de av de sakkunniga föreslagna. Fullmäktige
yttrar härom:

Fullmäktige vilja föreslå, att frågan om tillsynen göres till föremål för en
ny utredning, varvid bör undersökas möjligheterna att i princip lösa frågan
på det sätt, som nyligen införts för sparbankerna i Finland. I samband härmed
bör övervägas om icke lagbestämmelserna om tillsynen lämpligen böra
givas i en särskild lag, eventuellt gemensam för alla kreditinstitut.

Löses frågan om den offentliga tillsynen efter de finska linjerna skulle
detta innebära, att tillsynen överlämnades till en sparbankernas egen organisation.
Inom exempelvis Svenska sparbanksföreningen skulle bildas ett
organ, vari eventuellt ingick av statlig myndighet utsedda representanter,
med uppgift att bl. a. handhava den centrala tillsynen och handlägga sådana
frågor, vilka för närvarande avgöras av sparbanksinspektionen. Under detta
centrala organ skulle sortera ett antal distriktsinspektörer.

I såväl centralorganets som distriktsinspektörernas arbetsuppgifter skulle
jämväl ingå sådan konsulterande och rådgivande verksamhet, som för närvarande
utövas av de av sparbanksföreningen anställda konsulenterna. Genom
distriktsinspektörerna, vilka skola vara bosatta i sitt distrikt, bibehålies
de fördelar, som kännedomen om de lokala förhållandena medför.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

Som redan nämnts bär i princip ett system som det ovan i grova drag
skisserade införts i Finland. Vissa svenska erfarenheter av ett sådant system
finnes också, nämligen från jordbrukskasserörelsen. Det är ännu för tidigt
att yttra sig över, hur det nya systemet för tillsynen av sparbankerna i Finland
slagit ut. Hittills verkar det dock ha motsvarat förväntningarna.

Liknande tankar återkommer i remissyttrandena från kommerskollegium,
länsstyrelsen i Jönköpings län och svenska stadsförbundet.

Kommerskollegium yttrar, att det skulle varit av intresse att få närmare
belyst utformningen av den tillsynsorganisation, som införts i Finland. En
liknande kontrollorganisation förekomme inom den kooperativa rörelsen i
Sverige. Konsumtionsföreningarna hade sålunda sedan några årtionden ett
gemensamt revisionsväsende, organisatoriskt förankrat i kooperativa förbundet
och i de provinsiella distrikten. Detta hade visat sig äga påtagliga
fördelar icke minst genom den förmedling av erfarenheter, som därigenom
skedde och som uppenbarligen i hög grad bidragit till att skapa en stabil utveckling
på detta område. — Enligt denna tankegång skulle tillsynen anförtros
åt ett för sparbankerna gemensamt organ, i vilket även skulle ingå
representanter för det allmänna. Inom sparbanksväsendets egen ram skulle
därigenom skapas ökade möjligheter till kontakt med de lokala sparbankerna
och att göra dessa delaktiga av de erfarenheter, som den gemensamma
tillsynsverksamheten förvärvade. — Kollegiet biträder i andra hand reservanternas
förslag.

Stadsförbundet menar, att en ideell rörelse som sparbanksrörelsen borde
ges största möjlighet att själv under eget ansvar ordna tillsynsfrågan. Kunde
icke en omedelbar statskontroll undvaras, vore en tillsyn, i vilken även
de lokalt välinformerade länsstyrelserna deltoge, att föredra framför en helt
centraliserad.

Några remissinstanser ägnar sin uppmärksamhet åt möjligheten av en
sparbankernas egen revisionscentral.

Fullmäktige i riksgåldskontoret menar, att en dylik revisionscentral skulle
kunna intimt samarbeta med sparbanksinspektionen. Komme en sådan
intern revisionscentral till stånd, skulle behovet av särskilda av tillsynsmyndighet
utsedda revisorer bortfalla, vilket ur många synpunkter skulle vara
till fördel.

Bank- och fondinspektionen antyder, att en dylik av sparbankerna gemensamt
organiserad, lokalt förgrenad revisionsavdelning skulle i de mindre
och medelstora sparbankerna kunna utföra den sifferrevision och räkenskapskontroll,
som i de större sparbankerna verkställdes genom dessas egna
kontrollorgan. Revisionsavdelningen kunde eventuellt anknytas till sparbankernas
säkerhetskassa, som hade ett eget intresse av en effektiv kontroll,
eftersom följderna av underslev och liknande kunde gå ut över densamma.
En sådan anordning skulle enligt inspektionens mening stimulera sparbankernas
eget intresse för revisionsverksamheten och samtidigt bli ett gott
stöd för tillsynsmyndigheten samt möjliggöra för denna att koncentrera sig
på de mera väsentliga uppgifterna.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

En ledamot i bank- och fondinspektionen anser, att ifrågavarande revisionsorgan
borde få helt överta den tekniska kontroll, som hittills utövats
av de allmänna ombuden.

Svenska jordbrukskreditkassan anmärker, att de sakkunniga borde övervägt
alternativet med ett sparbanksväsendets eget kontrollorgan, som kunde
handha åtminstone det stora flertalet uppgifter på detta område.

Av annan mening i denna fråga är sparbanksinspektionen, som avstyrker
en tillämpning av systemet med central tillsyn genom sparbankernas egen
försorg. Enligt inspektionens mening krävde tillsynen över sparbankerna
en gentemot dessa och deras centrala organ fullt fristående och självständig
statlig myndighet. Inspektionen yttrar härom bl. a.:

Bortsett från att vid en tillsynsverksamhet i sparbankernas egen regi kollegiala
hänsyn i vissa fall skulle kunna leda till alltför stor försiktighet och
tröghet i fråga om ingripanden vid nödvändiga tillfällen, måste man räkna
med att sådana fall kan uppkomma, då utvecklingen av praxis eller tillämpningen
av lagreglerna med stöd av en inom sparbanksrörelsen förhärskande
opinion tenderar att avvika från lagstiftarnas avsikt. I en dylik situation är
en fristående central statlig inspektion bättre ägnad att åvägabringa rättelse
eller fästa statsmakternas uppmärksamhet på utvecklingen, än om uppgiften
att centralt följa sparbankernas verksamhet helt åvilade ett till sparbankerna
själva knutet organ. Med det anförda har inspektionen icke velat hävda, att
icke ett organ inom sparbanksföreningen för rent kameral, siffermässig revision
av sparbankernas förvaltning skulle kunna fylla en uppgift. Att från
statliga myndigheter avlyfta den allmänna kontrollen av sparbanksväsendets
utveckling skulle emellertid enligt inspektionens mening vara föga välbetänkt.
I så fall skulle likaväl tillsynen över affärsbankerna kunna överlämnas åt dessa
banker själva. Den sammanlagda omfattningen av sparbankernas rörelse
är numera av den storleksordning och betydelse för penning- och kapitalmarknaden
och för landets ekonomi i dess helhet, att skäl saknas att i fråga
om statsmakternas tillsyn ställa dem på annat plan än affärsbankerna.

Inspektionen vill dessutom ytterligare framhålla, att med den ordning som
föreslagits och som i hög grad redan existerar, den stora anonyma massan
av insättare i sparbankerna icke utöva direkt inflytande på valet av sina
förtroendemän i huvudmannakårer och styrelser. Det kan då finnas desto
större skäl att det allmänna å insättarnas vägnar fortlöpande följer förtroendemännens
förvaltning genom en särskild central myndighet. Även om i
fortsättningen sparbankernas förvaltning till övervägande grad kommer att
stå under kommunalt inflytande, kan detta icke åberopas mot en statlig kontroll
på det centrala planet. Man kan i detta avseende exempelvis peka på
hurusom det ansetts rimligt att genom ett underställningsförfarande beträffande
beslut om upptagande av lån låta Kungl. Maj :t kontrollera den kommunala
finansförvaltningen. Denna kontroll sker trots förekomsten av det
kommunala finansråd som arbetar inom ramen för kommunernas centrala
sammanslutningar -— sammanslutningar som få anses vara av samma karaktär
som sparbankernas riksorganisation, svenska sparbanksföreningen.

Beträffande de sakkunnigas uttalande om behovet av utökning av ant alet
byrådirektörer vid den centrala tillsynsmyndigheten
förklarar statskontoret att, då frågan om den organisatoriska utformningen
av det tilltänkta nya ämbetsverket måste bli föremål för ytter -

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ligare överväganden, statskontoret ansett sig sakna anledning att ingå på
granskning av de sakkunnigas uttalande. Statskontoret vore därför icke berett
att under förhandenvarande förhållanden tillstyrka en utökning av antalet
byrådirektör stjänster.

Statens organisationsnämnd yttrar sin tveksamhet om den föreslagna ökningen
av antalet byrådirektör stjänster vore nödvändig för att nå det åsyftade
målet att nedbringa intervallerna mellan inspektionerna hos en och
samma sparbank samt hänvisar till att de sakkunniga själva understrukit,
att den föreslagna lokala revisionen kunde förväntas lätta centralmyndighetens
arbetsbörda och möjliggöra tätare inspektionsbesök av dennas tjänstemän.

Länssigrelsen i Kronobergs län framhåller, att antalet byrådirektörer torde
behöva ökas avsevärt mer än med de föreslagna tre tjänsterna, därest tidsintervallerna
mellan sparbanksinspektionens undersökningar i en och samma
sparbank skulle kunna sänkas från nuvarande sju år i genomsnitt till två ä
tre år.

Departementschefen. Tillsynen över sparbankerna utövas enligt SpL dels
av länsstyrelserna och de s. k. allmänna ombuden, dels av ett centralt verk,
sparbanksinspektionen. Motsvarande kombination av lokal och central övervakning
fanns på sin tid även i fråga om affärsbankerna, men numera lyder
dessa — liksom för övrigt både jordbrukets kreditkassor och vissa andra
penninginstitut — under en enda central tillsynsmyndighet, bank- och fondinspektionen.
Sparbankstillsynens uppdelning mellan lokala organ och ett
centralt sådant har alltså ingen parallell på de närmast jämförliga områdena.
Uppdelningen är i huvudsak genomförd så, att de beslutande tillsynsfunktionerna
anförtrotts åt länsstyrelserna, medan sparbanksinspektionen
och de allmänna ombuden har inspekterande och rådgivande uppgifter.

I anslutning till förslag, som tidigare avgivits av 1945 års bankkommitté
och 1951 års riksdagsrevisorer, bär de sakkunniga förordat genomgripande
förändringar i fråga om tillsynens organisatoriska uppbyggnad. Så bör
enligt deras mening länsstyrelsernas hittillsvarande befattning med tillsynsärendena
upphöra och den centrala tillsynen omhänderhas av en nyinrättad
myndighet, tillskapad genom sammanslagning av sparbanksinspektionen
samt bank- och fondinspektionen. Tillika går sakkunnigförslaget
ut på att de nuvarande allmänna ombuden skall ersättas av särskilda
revisorer — en för varje sparbank — vilka utses av tillsynsmyndigheten
för att tillsammans med de i vanlig ordning tillsatta revisorerna verkställa
det årliga revisionsarbetet. De förordade reformerna, som dikterats av syftet
att främja effektiviteten i tillsynen, har emellertid icke vunnit enhällig anslutning
bland de sakkunniga. Tre av dem vill behalla länsstyrelserna som
lokala tillsynsorgan och motsätter sig jämväl sammanslagningen av de båda
inspektionsmyndigheterna.

Den dominerande frågeställningen vid bedömandet av sakkunnigförslaget
i detta ämne torde vara, huruvida det är önskvärt med en fullständig cen -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tralisering av sparbankstillsynen eller denna bör få behålla sin hittillsvarande
delvis decentraliserade karaktär. Tanken på en centralisering är som
den historiska översikten utvisat icke ny. Den framfördes första gången
av 1910 års sparbankskommitté och mötte redan från början ganska kraftigt
motstånd från vissa håll. Icke minst inom sparbanksväsendet självt har
man varit mycket ovillig att acceptera centraliseringslinjen. Denna inställning
har kommit till klart uttryck i remissyttrandena över de förslag, som
avgavs av 1945 års bankkommitté och 1951 års riksdagsrevisorer, och nu
senast vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget. Invändningarna har
i huvudsak varit, att rådande decentralisering av tillsynen vore helt förenlig
med sparbankernas förankring i lokalt begränsade verksamhetsområden
och att en centraliserad tillsyn därför skulle innebära en försämrad
övervakning. Det har till och med gjorts gällande, att tillsynens centralisering
till en enda myndighet skulle kunna hämma utvecklingen inom sparbanksväsendet,
genom att en sådan myndighet icke i samma grad som länsstyrelserna
skulle kunna vara förtrogen med och ta hänsyn till de enskilda sparbankernas
särart.

Enligt min egen uppfattning kan det icke bestridas, att vissa fördelar
kan vinnas med att den väsentliga tillsynsverksamheten komme att utövas
av en central myndighet. Å andra sidan kan ej heller förnekas, att invändningarna
mot cn sådan anordning delvis har sitt berättigande. Av
stort intresse är att vissa av de remissinstanser, som ställt sig kritiska till
den av de sakkunniga förordade lösningen, pekat på att debatten i detta
ämne icke nödvändigtvis behöver röra sig kring frågeställningen en statlig
decentraliserad tillsyn eller ett statligt centraliserat tillsynssystem. Främsta
förespråkare för ett tredje alternativ för organisationen av tillsynen har varit
tullmäktige i riksbanken. Dessa ifrågasätter sålunda, om icke sparbankstillsynen
skulle kunna helt överlåtas på ett av sparbankerna själva upprättat
organ. Närmast har härvid varit i åtanke ett system, som från och med
1954 tillämpats för tillsynen över de finska sparbankerna. I något modifierad
form återkommer riksbanksfullmäktiges rekommendation i vissa
andra remissvar. Enligt dessa borde i varje fall en del av den statliga kontrollen
över sparbanksväsendet, främst den mera revisionsmässiga, omhänderhas
av något organ, som sparbankerna gemensamt skulle ha att inrätta.
Att staten helt eller delvis skulle befrias från ansvaret för sparbankstillsynen
är ett uppslag, som icke prövats av de sakkunniga. Uppslaget bör enligt
min åsikt bli föremål för närmare överväganden i särskild ordning, eventuellt
också med avseende på tillsynen över andra institut inom kreditväsendet.
Jag ämnar därför sedermera ta initiativ till en utredning för närmare
prövning av alternativet i fråga. Vid denna utredning bör kunna upptas
också spörsmål av annan art, vilka sammanhänger med tillsynen över
sparbankerna och jämförliga kreditinrättningar.

Med hänsyn till att en framtida omdaning av tillsynen i den riktning, som
här antytts, kan komma att visa sig lämplig, synes det i nuvarande läge vara
mest välbetänkt att låta övervakningen över sparbankerna i stort sett få be -

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

hälla sin gällande organisatoriska struktur. Jag förordar därför, att den
nya sparbankslagen får fördela tillsynsuppgifterna mellan länsstyrelserna
och sparbanksinspektionen på samma sätt som SpL. I ett avseende anser
jag dock, att en ändring bör genomföras, nämligen vad avser de funktioner,
som för närvarande ankommer på de allmänna ombuden. Såsom framgått
av den tidigare redogörelsen har dessa ombud tillagts synnerligen omfattande
uppgifter. Deras kontrollverksamhet har sin betydelse främst genom
den särskilda undersökning, som de har att verkställa minst en gång årligen.
Undersökningen skall omfatta sparbankens ställning, av sparbanken till förvaring
och förvaltning mottagna värdehandlingar samt sparbanksstyrelsens
förvaltning i övrigt. Vid åtskilliga tillfällen har riktats anmärkningar mot
det sätt, på vilket ombuden bedrivit dessa för tillsynsverksamheten viktiga
inventeringar av sparbankens tillgångar och skulder. Det har härvid gjorts
gällande, att rapporterna över ombudsundersökningarna i vissa fall icke
kunnat läggas till grund för en betryggande bedömning av sparbankens förhållanden.
Orsaken till de påtalade bristerna har sökts bl. a. i att ombuden
delvis icke haft tillräckliga banktekniska eller allmänekonomiska kunskaper.

1 sakkunnigbetänkandet har det sammanfattningsvis uttalats att tillsynen
genom allmänna ombud icke i sin nuvarande utformning fullt ut motsvarade
de anspråk, som måste ställas på verksamheten. Samma mening har tidigare
hävdats av 1945 års bankkommitté och av 1951 års riksdagsrevisorer. Även
längre tillbaka i tiden har ombudsinstitutionen varit föremål för kritik.
Denna måste också enligt min egen uppfattning tyda på att ifrågavarande
del av tillsynsverksamheten icke är anordnad på det mest ändamålsenliga
sättet. Nu dragna slutsats får emellertid icke tolkas som ett generellt underkännande
av ombudens insatser. Kritiken träffar närmast ombudssystemet
som sådant, kanske framför allt i det avseendet att detsamma pålagt ombuden
alltför vittgående uppgifter.

önskemålet att få till stånd en årlig platsundersökning av så förtroendeingivande
beskaffenhet, att den bl. a. kunde befria sparbanksinspektionen
från att regelmässigt behöva göra egna inventeringar vid sina sparbanksundersökningar,
torde — såsom de sakkunniga ansett — lättast kunna förverkligas
inom ramen för sparbankernas egen årsrevision. Härvidlag innebär
sakkunnigförslaget till en början, att kraven på revisionens grundlighet
skall skärpas. Dessutom föreslås som jag redan nämnt att revisionen
skall verkställas under medverkan av en särskild revisor, utsedd av det allmänna.
Sistnämnda revisor skulle alltså i viss mån kunna sägas komma att
ersätta det allmänna ombudet. Till själva frågan om revisionens utförande
återkommer jag i detaljmotiveringen. Vad angår ombudens utbytande mot
särskilda revisorer har sakkunnigförslaget mötts med gillande i flertalet
remissyttranden. Jag vill därför godta denna anordning, som för övrigt har
sin motsvarighet både i gällande banklag och i propositionsförslaget till ny
banklag.

För det åsyftade målet att vinna en förbättrad inventering i sparbankerna
:ir det givetvis av väsentlig betydelse, att nu avsedda revisor besitter goda

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

kvalifikationer för sitt uppdrag. Uppenbart är för det första att revisorn i
likhet med övriga revisorer skall, som lagen uttrycker det, ha den erfarenhet
beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som med
hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för uppdraget. I anledning
av anmärkningarna mot de allmänna ombudens kompetens vill jag emellertid
framhålla vikten av att som ifrågavarande särskilda revisorer utses
personer, som verkligen har goda kunskaper på det ekonomiska området.
Därest en auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman finnes att
tillgå, synes det kunna vara till fördel för sparbanken, att sådan utses till
revisor. Framför allt torde detta vara önskvärt, då bland sparbankens egna
revisorer icke finnes auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.

Vad sedan avser frågan om vilken myndighet som skall utse den allmänna
revisorn synes det mig konsekvent att, därest länsstyrelserna bibehålies
vid nuvarande tillsynsfunktioner, länsstyrelserna också skall tillsätta revisorn.
Denna mening omfattas av en minoritet bland de sakkunniga och
av flertalet remissinstanser, övertygande skäl kan ej anses vara åberopade
till förmån för att man i detta hänseende skulle göra undantag från huvudregeln
om länsstyrelsernas beslutanderätt i tillsynsärendena. I syfte att bereda
länsstyrelserna möjlighet att överblicka tillgången på personer, som
är skickade för revisorsuppdragen, och för att i övrigt underlätta personvalet
förordar jag ett stadgande, enligt vilket länsstyrelsen skall, innan revisor
utses, från den handelskammare, inom vilkens distrikt sparbanken
bär sitt huvudsakliga verksamhetsområde, begära förslag å tre personer,
vilka med hänsyn till kvalifikationer och bosättningsort lämpligen bör kunna
komma i fråga som revisor. Jag vill anmärka, att länsstyrelsen icke skall
vara skyldig att under alla förhållanden begränsa sitt val till de sålunda
föreslagna.

Ett sätt att trämja effektiviteten i det av den särskilde revisorn utförda
arbetet synes mig vara att låta den fackmässiga tillsynsmyndigheten, alltså
sparbanksinspektionen, meddela vederbörlig instruktion för revisorns verksamhet.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att sparbanksinspektionen
såväl enligt gällande lag som enligt föreliggande förslag äger meddela föreskrifter
angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper. Revisorn bör
åläggas avge rapport, såväl till länsstyrelsen som till sparbanksinspektionen,
angående sina särskilda iakttagelser under revisionen och angående det närmare
sättet för dennas bedrivande (jfr 49 § i kungörelseutkastet).

Jill det av de sakkunniga berörda spörsmålet om en viss utökning av antalet
byrådirektörer vid sparbanksinspektionen finner jag mig ej nu ha anledning
att ta ställning. Frågan torde komma att i senare sammanhang få bli
föremål för överväganden.

Den närmare utformningen av departementsförslagets bestämmelser om
tillsynen överensstämmer — med de jämkningar som föranledes av de allmänna
ombudens ersättande med särskilda revisorer — i stort sett med
SpL:s tillsynsregler. Bestämmelserna har upptagits i 80—85 §§. Några smärre
frågor rörande tillsynen kommenteras i detalj motiveringen till dessa §§.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

187

VIII. Detaljmotivering

Förslaget till lag om sparbanker
Inledande bestämmelser
1 §•

Paragrafen, som definierar begreppet sparbanksrörelse, har sin motsvarighet
i 1 § SpL.

Gällande rätt. Enligt nuvarande definition är sparbanks ändamål att befordra
sparsamhet genom att i enlighet med de i SpL meddelade bestämmelserna
bedriva in- och utlåning av penningar samt verksamhet, som står
i samband härmed. Som ytterligare ett begränsande särdrag å sparbanks
rörelse anger definitionen, att stiftare eller andra icke äger rätt att njuta
del i den vinst, som kan uppkomma å rörelsen. Det är således verksamhetens
inriktning på sparande och frånvaron av enskilt vinstintresse som kännetecknar
sparbank.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget (1 §) har nuvarande definition upptagits
oförändrad.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde med nutida syn på sparinstitutens
uppgift definitionen icke anses lägga hinder i vägen för sparbank att
såsom omkostnader å rörelsen bestrida utgifter för sparpropaganda och upplysningsverksamhet,
som sammanhängde med sådan. Ej heller kunde definitionen
anses hindra, att utgifter för gratisutdelning till barn av motböcker
med grundbelopp finge belasta rörelsen. En förutsättning för att nu
omnämnda utgifter skulle få betraktas såsom omkostnader i rörelsen måste
dock självfallet vara — anför de sakkunniga — att de hölles inom en så
inskränkt ram, att de vore av ringa betydelse för sparbankens ekonomi.
Sakkunnigförslaget innehåller i anledning härav ej den nu gällande bestämmelsen
i 35 §, att utgifter för väckande och bevarande av håg till sparsamhet
skall bestridas av vinstmedel. Dessa utgifter hade kommit att huvudsakligen
avse just utdelning av nyss berörda gåvoböcker. Därest fråga vore
om gåvor av större betydenhet, bleve de i 20 § i sakkunnigförslaget meddelade
reglerna om vinstanslag till allmännyttiga eller välgörande ändamål
tillämpliga.

Om avsikten vore, att sparbank skulle få driva annan verksamhet än inoch
utlåning eller verksamhet, bestående i förvärv av viss särskild egendom,
skulle reglementet upplysa härom och därvid även ange, vari dylik verksamhet
skulle bestå. Bestämmelse härom har i likhet med vad härvidlag
stadgas i SpL upptagits i 4 § 12 i sakkunnigförslaget.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Departementschefen. Jag har ingen erinran mot att den i gällande rätt
upptagna definitionen av sparbanksrörelsen, varigenom sparbanksverksamhetens
inriktning bestämmes, överföres till den nya sparbankslagen. Att
sparbankernas huvudändamål även framdeles bör vara att befordra sparsamhet,
har jag berört redan i inledningen.

Vad de sakkunniga uttalat angående omkostnaderna för sparpropaganda
och upplysningsverksamhet samt gratisutdelning av motböcker till barn föranleder
icke heller någon invändning från min sida.

2 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 2 § SpL, innehåller bestämmelser
om skydd för orden »sparbank» och »sparbanksräkning».

Gällande rätt m. m. 2 § SpL stadgar förbud för annan penninginrättning
än sparbank och postsparbanken att i sin firma eller eljest vid beteckningen
av verksamheten använda ordet sparbank.

I gällande affärsbankslagstiftning — 1 § andra stycket lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse (nr 74) — definieras bankrörelse såsom verksamhet,
vari ingår inlåning från allmänheten »på räkning som av bank allmänneligen
begagnas». Av samma lagrum i banklagen framgår att bankrörelse må
bedrivas endast av riksbanken, affärsbank, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit,
järnkontoret, vissa aktiebolag som driva lånerörelse, postsparbanken
och postgirot.

Beträffande den debatt som förts angående vissa föreningars inlåning
hänvisas till banklagspropositionen (s. 140 ff.).

De sakkunniga. Det i 2 § SpL stadgade förbudet att använda ordet sparbank
har oförändrat överförts till de sakkunnigas förslag.

Beträffande den av vissa föreningar bedrivna inlåningsverksainheten har
de sakkunniga yttrat, att det visserligen skulle kunna åberopas att inlåningsverksamheten
icke innefattade inlåning från allmänheten, eftersom insättning
finge ske endast från föreningsmedlemmarna. Det vore emellertid tydligt,
att vissa av de inlånande föreningarna reellt betraktat bedreve inlåning
från allmänheten. Emedan dessutom inlåningen vanligen skedde på bankmässig
inlåningsräkning, finge man intrycket, att inlåningsverksamheten i
själva verket vore att anse som bankrörelse. Det kunde enligt de sakkunniga
icke anses fullt tillfredsställande, att nämnda bankrörelse fritt skulle få konkurrera
med bankrörelse, som bedreves av institut med samhällelig sanktion,
dvs. affärsbanker och sparbanker etc. Denna uppfattning vore betingad
av hänsynstagande till allmänhetens intresse av skydd för insatta medel.
De institut, som med samhällets uttryckliga godkännande utövade bankrörelse,
vore ju underkastade offentlig tillsyn och hade att följa vissa
säkerhetsföreskrifter i sin verksamhet, allt till insättarnas tryggande. Med
benämningarna å dessa instituts inlåningsräkningar torde allmänheten ha
förknippat föreställningen, att inlåningen vore omgärdad av antydda säker -

189

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

hetsanordningar. Det borde därför i görligaste mån garanteras, att benämningarna
verkligen förbehölles de institut, som bedreve sin inlåning i hägnet
av säkerhetsanordningarna i fråga. Spörsmålet, huruvida den inom affärsbankernas
och centralkassornas rörelse använda beteckningen sparkasseräkning
borde förbjudas inom föreningarnas inlåningsverksamhet, ville de
sakkunniga lämna därhän. Frågan härom hade ju icke betydelse närmast
för sparbanksväsendets del. Däremot ville de sakkunniga föreslå, att ordet
sparbanksräkning — vilket i sakkunnigförslaget som nämnts ersätter det
tidigare begreppet motboksräkning — skall åtnjuta skydd som en exklusiv
sparbanksterm.

De sakkunnigas förslag bär i lagtexten föranlett en mindre komplettering
av förevarande paragraf.

Departementschefen. Beträffande den av vissa föreningar bedrivna inlåningsverksamheten
hänvisar jag till vad jag anfört i banklagspropositionen
(s. 145 ff.).

Beteckningen sparbanksräkning har såvitt är bekant hittills icke använts
vare sig av sparbankerna eller av andra institutioner inom kreditväsendet.
Jag anser mig kunna biträda sakkunnigförslaget om att termen förbehålles
sparbankerna.

Ej heller i övrigt har jag någon erinran mot den utformning förevarande
stadgande fått i sakkunnigförslaget.

3 §.

Paragrafen meddelar en allmän regel angående tillsynen över sparbankerna
och angående registreringen av dessa.

Historik. I SpL saknas bestämmelser om registrering och firmateckning
beträffande sparbanker.

Förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar
var ursprungligen icke tillämplig på sparbanker. Eftersom enligt
lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura endast
den, som vill idka handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet
att föra handelsböcker, är pliktig att göra anmälan till handelsregistret,
innebar detta, att icke heller sistnämnda lag kom att gälla sparbankerna.
För sparbankerna förelåg alltså ingen registreringsskyldighet, och ej
heller fanns föreskrifter om firmateckning. I samband med att 1855 års
förordning år 1923 gjordes i princip tillämplig på sparbanker, infördes i
1887 års lag eu kompletterande bestämmelse, varigenom sparbankerna uttryckligen
undantogs från lagens tillämpning. Ifrågavarande undantagsbestämmelse
gäller även efter det 1855 års förordning ersatts med bokföringslagen
av den 31 maj 1929. Denna är tillämplig också på sparbankerna
i den mån ej annat följer av SpL.

Nyssnämnda uttryckliga undantag i 1887 års lag tillkom efter förslag av
1920 års sparbankssakkunniga. Dessa hade upptagit frågan, huruvida före -

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

skrifter angående firmaanmälan och registrering borde meddelas för sparbankerna
i likhet med vad tidigare skett för bolag, affärsbanker och föreningar,
men kommit till den uppfattningen, att så ej vore erforderligt.

I sparbankslagspropositionerna till 1922 och 1923 års riksdagar föreslogs
att sparbankerna skulle undantas från registreringsskyldighet. I enlighet
härmed kom SpL icke att innehålla några bestämmelser om registrering
och firmateckning.

^ Registreringsfrågan togs upp på nytt av 1935 års sparbankssakkunniga.
Enligt dessa torde det ej sällan framstå som en olägenhet såväl för sparbankerna
själva som för dem, vilka stode i rättsförhållande till dessa, att
det icke ur officiella handlingar kunde konstateras vilka personer som ägde
behörighet att teckna en sparbanks firma och att i lagen icke heller funnes
några bestämmelser om tecknandet av sparbanks firma. För sparbankerna
innebure avsaknaden av bestämmelser om registrering även den olägenheten,
att en sparbanks benämning icke vore skyddad gentemot andra sparbanker
och bortsett från att annan penninginrättning än sparbank eller
postsparbanken enligt 2 § SpL ej finge använda beteckningen sparbank —
icke heller gentemot enskilda näringsidkare, föreningar och bolag. Såväl
aktiebolag, bankaktiebolag inberäknade, som försäkringsföretag, ekonomiska
föreningar och handelsbolag vore underkastade bestämmelser om registrering
och firmateckning. Samma skäl som föranlett registreringsskyldighet
föi dessa företag kunde i stort sett även åberopas till stöd för införande
av motsvarande föreskrifter beträffande sparbankerna. Införandet av bestämmelser
om registrering och firmateckning syntes icke behöva medföra
några mera avsevärda besvär och kostnader för sparbankerna, liksom ej
heller någon nämnvärd arbetsökning för de myndigheter, som skulle handha
registreringen. Under åberopande av det anförda föreslog 1935 års sparbankssakkunniga,
att i SpL skulle införas1 bestämmelser om registrering
och firmateckning. Det förordades, att registreringen av sparbankerna
skulle åläggas länsstyrelserna.

De förslag, 1935 års sakkunniga avgav i registreringsfrågan, förelädes
icke riksdagen utan har fått vila i avbidan på den allmänna översynen
av SpL.

De sakkunniga. I första stycket av förevarande paragraf har de sakkunniga
upptagit en allmän föreskrift om att sparbankerna skall stå under tillsyn
av tillsynsmyndighet. Bestämmelse om vilken myndighet som handhar
tillsynen har upptagits i det kapitel, som behandlar tillsynen.

Vad angår registreringsfrågan har i betänkandet uttalats att de av 1935
års sparbankssakkunniga andragna skälen för införande av bestämmelser
om registrering och firmateckning syntes bärande. I sakkunnigförslaget
har därför intagits sådana bestämmelser. I andra stycket av förevarande
paragraf stadgas sålunda att hos registreringsmyndighet skall föras sparbanksregister
för inskrivning av de uppgifter, som enligt sakkunnigförslaget
skall anmälas för registrering. Huvudreglerna rörande själva registre -

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ringsförfarandet har sammanförts i ett särskilt kapitel i sakkunnigförslaget,
omfattande 121—130 §§. I det väsentliga har reglerna i ämnet utformats
efter förebild av de regler, som föreslogs av 1935 års sakkunniga. 130 § sakkunnigförslaget
anger, att det är länsstyrelserna som skall vara registreringsmyndigheter.
Såsom skäl till att länsstyrelserna utsetts till registreringsmyndigheter
åberopar 1948 års sparbankssakkunniga, att dessa redan
nu för handelsregister och föreningsregister samt följaktligen vore väl förtrogna
med registreringsgöromål. Regler rörande registrering och firmateckning
förekommer därjämte i åtskilliga andra paragrafer i sakkunnigförslaget.
De sakkunniga framlägger också förslag till sådana jämkningar
i andra författningar, som föranledes av registrerings- och firmareglerna
i sakkunnigförslaget.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag om registrering av sparbanker har
mött kritik i några remissyttranden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter behovet av registrering
och framhåller, att de föreslagna bestämmelserna härom vore ägnade
att skapa dubbelarbete för sparbankerna med stadfästelse av reglemente
hos en myndighet och registrering hos en annan myndighet. Sett i samband
med att de sakkunniga förordat avskaffande av länsstyrelserna såsom tillsynsmyndighet
tedde sig förslaget såsom i hög grad inkonsekvent. Jämförelsen
med föreningsväsendet vore i detta avseende icke hållbar. Länsstyrelsen
ansåge sig därför böra avstyrka de sakkunnigas förslag om registrering
av sparbanker. Om en allmän opinion inom sparbankerna likväl skulle
förorda registrering, borde registeringsmyndighet väljas så, att sparbankerna
betungades så litet som möjligt. Därest länsstyrelserna bibehölles
som lokal tillsynsmyndighet, vore det lämpligt att länsstyrelserna jämväl
bleve registreringsmyndighet.

Liknande synpunkter har framförts av länsstyrelsen i Örebro län.

Enligt länsstyrelsen i Gotlands län borde, om länsstyrelserna avkopplades
från tillsynen, registreringen icke läggas på länsstyrelserna. Det vore naturligt,
att exempelvis stadfästelse av sparbanks reglemente och registrering
av sparbank handhades av samma myndighet. Därest å den centrala tillsynsmyndigheten
lades de föreslagna registreringsåtgärderna, torde man
vinna ökade möjligheter att uppnå någon minskning i länsstyrelsernas arbetsbelastning.

Departementschefen. Såsom framgått har jag förordat, att länsstyrelserna
och sparbanksinspektionen i stort sett bibehålies vid sina nuvarande tillsynsuppgifter.
I det kapitel, som reglerar tillsynen, har tillsynsmyndigheterna
angivits jämte funktionsuppdelningen dem emellan. Första stycket av
förevarande paragraf kan därför lämpligen inskränkas till att innehålla en
erinran om att sparbankerna, på sätt stadgas i lagen, skall stå under offentlig
tillsyn.

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

De sakkunnigas förslag att införa registreringsskyldighet för sparbankerna
synes mig medföra åtskilliga praktiska fördelar. Härvidlag kan jag
ansluta mig till vad de sakkunniga uttalat. Jag biträder därför förslaget,
att sparbankerna skall registreras. Därest länsstyrelserna bibehålies som
tillsynsmyndigheter, torde någon invändning icke kunna göras mot att dessa
också blir registreringsmyndigheter. Även i detta avseende godtar jag sakkunnigförslaget.
Såsom 1935 års sparbankssakkunniga uttalat lär registreringsgöromålen
icke medföra nämnvärd arbetsökning för länsstyrelserna.
Att ifrågavarande uppgifter lägges på dessa lär sålunda icke skapa behov
av någon personalförstärkning.

Formuleringen av paragrafens andra stycke har anpassats efter lydelsen
i 3 § andra stycket i propositionsförslaget till ny banklag.

Om sparbanks bildande
4 §.

Denna paragraf motsvarar första stycket samt upptakten till andra stycket
i 3 § SpL.

Gällande rätt. Första stycket i 3 § SpL uppställer villkoret, att stiftare av
sparbank skall vara svensk medborgare. Däremot kräves icke att stiftare
skall vara myndig.

Förteckningen i 3 § andra stycket SpL över det obligatoriska innehållet
i sparbanks reglemente upptar under 1 den benämning, under vilken sparbank
skall driva sin verksamhet. Under 5 möter bestämmelser, enligt vilka
reglementet skall innehålla regler om huvudmännens antal, grunderna för
val av huvudmän, tiden för vilka de skall utses och deras befogenhet samt
om beslutförhet vid sammanträde med huvudmännen. I punkt 6 finns en
föreskrift, att reglementet skall ange tiden för huvudmännens årssammanträde.
Enligt 7 skall grunderna för styrelsens beslutförhet upptas i reglementet.
Punkt 9 stadgar, att reglementet skall uppta vissa föreskrifter om
filialbildning. I punkt 10 återfinnes stadgande om att reglemente skall fastställa
insättningsmaximum i sparbanken i fråga. Punkt 11 ger föreskrift
om att reglemente skall innehålla stadgande om uppsägningstid beträffande
insatta medel. Punkt 12 avser reglementets redovisande av sparbankens
verksamhetsgrenar.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget har gällande regler i 3 § SpL upptagits
med allenast vissa mindre jämkningar.

De i första stycket upptagna kvalifikationsvillkoren för stiftare innehåller
lika litet som gällande bestämmelser någon fordran, att stiftare skall
vara myndig. Enligt de sakkunniga skulle en dylik regel knappast vara av
någon praktisk betydelse.

Bestämmelsen i punkt 1 i förteckningen om sparbanks benämning har
som en konsekvens av att sparbank enligt sakkunnigförslaget hädanefter

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 193

skall registreras ändrats därhän, att reglementet skall ange sparbankens
firma.

I punkt 5 i sakkunnigförslaget har upptagits föreskrifterna i motsvarande
punkt i 3 § SpL beträffande huvudmännens antal och tid för vilken
huvudmännen skall väljas samt deras befogenheter. Vidare stadgas — i
viss anslutning till gällande bestämmelse — att reglementet skall innehålla
närmare föreskrifter angående förfarandet vid val av huvudmän. Regeln i
3 § SpL om beslutförhet vid sammanträde med huvudmännen har utgått i
sakkunnigförslaget och ersatts med en bestämmelse i ämnet i 73 § andra
stycket i sakkunnigförslaget. Stadgandet i sistnämnda paragraf kan emellertid
enligt sin lydelse sättas ur kraft av reglementsbestämmelse, som innefattar
ett strängare krav på beslutförhet än stadgandet i fråga.

Föreskriften i punkt 6 i 3 § SpL, att reglementet skall ange tiden för
årssammanträde har utmönstrats. Tvingande bestämmelse, att årssammanträde
skall hållas årligen före maj månads utgång, återfinnes i 74 § första
stycket i sakkunnigförslaget liksom i 10 § andra stycket SpL. Hur tidigt
årssammanträdet kan äga rum blir enligt sakkunnigas förslag beroende av
tidpunkten för revisionsberättelsens avlämnande.

Regler om styrelsens beslutförhet har upptagits i 48 § första stycket i
sakkunnigförslaget. I anledning härav har stadgandet under punkt 7 i 3 §
SpL icke överförts till förevarande paragraf i förslaget.

Under 9 har bl. a. den av de sakkunniga föreslagna nya filialtermen
sparställe införts i stället för ordet sparbankskommitté, varjämte ett tillägg
gjorts, som erinrar om att rätten till filialbildning regleras av särskilda bestämmelser.
Kravet i nu gällande bestämmelser att reglementet skall ange
på vad sätt verksamheten vid filial skall övervakas har ej bibehållits i sakkunnigförslaget.
Enligt de sakkunnigas mening borde bestämmanderätten
i detta hänseende tillkomma styrelsen. I 52 § i de sakkunnigas förslag
ålägges styrelsen att utfärda erforderliga föreskrifter bl. a. rörande den
tillsyn, som huvudkontor skall utöva beträffande rörelse vid filial.

I punkt 10 har skett viss mindre jämkning med hänsyn till att sakkunnigförslaget
icke medger dispens från bestämmelsen om insättningsmaximum.

Punkt 11 har omformulerats i anledning av att förslaget medger andra
uppsägningstider än som gäller för sparbanksräkning.

Punkt 12 har slutligen fått ett tillägg som ger eu påminnelse om att viss
verksamhet -— mottagande av värdehandlingar till förvaring och förvaltning
— förutsätter tillstånd från tillsynsmyndighetens sida.

Tredje stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget är en nyhet
i förhållande till SpL. Här ges föreskrifter om hur grundfond skall tecknas.
Ett motsvarande stadgande i 1935 års sparbankssakkunnigas förslag till
lag angående ändring i vissa delar av SpL har i viss utsträckning varit
förebild för tillägget. I SpL saknas bestämmelse om hur grundfond skall
tecknas. Däremot meddelar SpL föreskrift om att bidragsteckning till säkerhetsfond
skall ske å teckningslista för att vara bindande (34 § andra stye 18

llihang till riksdagens protokoll l''J''i.ö. 1 samt. ,Vr Iöl

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

ket). 1935 års sparbankssakkunniga hade framhållit — och härtill ansluter
sig 1948 års sparbankssakkunniga — att i stort sett samma skäl, som motiverat
nyssnämnda föreskrift, talade för att en motsvarande bestämmelse
infördes beträffande grundfond. Genom föreskriften, att å teckningslistan
skall anges huruvida fonden skall återbäras och huruvida ränta därvid skall
utgå, erhölle de som övervägde att teckna bidrag klart besked i nämnda
avseenden. I sammanhanget har inryckts den i 36 § SpL upptagna regeln, att
ränta å grundfond ej må beräknas efter högre räntefot än sex procent om
året.

Departementschefen. Vad gäller kvalifikationsvillkoren för stiftare har jag
ansett, att sparbankslagen i likhet med propositionsförslaget till ny banklag
uttryckligen bör uppta det — i och för sig måhända ganska självklara —
villkoret, att stiftare skall vara myndig. Likaså bör enligt min mening i
överensstämmelse med nyssnämnda propositionsförslag föreskrivas att den
som är i konkurstillstånd ej får vara stiftare.

Såsom framgår av banklagspropositionen (jfr s. 305) får formuleringen,
att stiftarna skall vara svenska medborgare, anses ge uttryck för att endast
fysisk person kan vara stiftare.

De detaljerat utarbetade bestämmelserna i 3 § andra stycket SpL om vad
reglementet skall innehålla torde enligt min uppfattning tillhöra de regler,
som utan olägenhet kan överföras till den i inledningen berörda kungörelsen.
Bestämmelserna i fråga har därför icke upptagits i departementsförslaget
till ny sparbankslag. Vid deras införande i kungörelsen torde i stort sett
böra beaktas de ändringsförslag, som de sakkunniga framlagt. Vissa jämkningar
och kompletteringar synes dock vara erforderliga (jfr 1 § i det bilagda
utkastet till kungörelse).

Tredje stycket av 4 § i sakkunnigförslaget har däremot intagits i förevarande
§ i departementsförslaget. De i detta stycke upptagna stadgandena
är motiverade också enligt min egen uppfattning.

5 §•

Paragrafen, som innehåller föreskrifter om sparbanks firma, motsvarar
med visst tillägg 8 § SpL.

Gällande rätt. 8 § SpL föreskriver, att den benämning, under vilken sparbank
driver sin rörelse skall innehålla ordet sparbank, och att för utmärkande
av rörelsens beskaffenhet ej annan beteckning än sparbank må användas.

De sakkunniga. Nu återgivna bestämmelser i SpL har överförts till första
stycket av förevarande paragraf, därvid vad som enligt 8 § SpL gäller beteckningen
sparbank har gjorts tillämpligt å sparbanks firma.

I andra stycket har upptagits en bestämmelse, som skapar firmaskydd för
sparbank. Ämnet har behandlats redan av 1935 års sparbankssakkunniga.

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Såväl dessa som 1948 års sakkunniga har funnit, att det vore mindre lämpligt,
att två eller flera sparbanker skulle kunna ha samma benämning, vilket
för närvarande vore möjligt, åtminstone formellt. Beträffande innehållet
i förevarande stycke råder emellertid en olikhet mellan den formulering,
som föreslogs av 1935 års sakkunniga, och den, som framlägges av
1948 års sakkunniga. Enligt den förra krävdes att ny firma skulle skilja
sig från annan, hos samma länsstyrelse förut registrerad sparbanks firma,
medan 1948 års sakkunniga valt en formulering, enligt vilken ny firma skall
skilja sig från varje annan här i landet belägen sparbanks firma. Den begränsade
räckvidden av firmaskyddet enligt den av 1935 års sakkunniga
förordade formuleringen hade motiverats med att länsstyrelse icke ansetts
kunna vägra registrering under åberopande av att sparbank, vars styrelse
hade sitt säte i annat län, redan erhållit registrering av samma firma. Läget
bleve enligt 1948 års sakkunniga i viss mån ett annat då, såsom enligt sakkunnigförslaget,
stadfästelseprövningen av sparbanks reglemente med den
däri angivna firmabeteckningen verkställdes av en för hela landet gemensam
tillsynsmyndighet. Härigenom ernåddes att nybildad sparbanks firma
kunde jämföras med samtliga redan bestående sparbankers firmabeteckningar.
Skulle tillsynsmyndigheten finna, att ny firma icke uppfyllde villkoret
i förevarande stadgande, finge det förutsättas, att tillsynsmyndigheten
meddelade detta till vederbörande länsstyrelse, så att registrering förebyggdes.
Däremot vore det enligt de sakkunniga mera tveksamt, om tillsynsmyndigheten
alltid kunde vägra stadfästelse å reglemente på grund av att
firmabeteckning ej fyllde villkoret i fråga. Skulle av någon anledning registrering
ske av firma, som företedde likhet med en i sparbanksregister tidigare
införd firma, och skulle den sparbank, som innehade sistnämnda firma
till följd därav lida förfång, öppnade 126 § i sakkunnigförslaget möjlighet
för den skadelidande sparbanken att utverka domstols förbud mot vidare
användning av den yngre firmabeteckningen.

Departementschefen. Då jag biträtt de sakkunnigas förslag om införande
av registreringsskyldighet för sparbankerna, har detta skett bl. a. av det
skälet, att sparbankerna härigenom skulle vinna skydd för sin benämning
gentemot andra sparbanker. Detta firmaskydd bör enligt min mening ha
giltighet i förhållande till samtliga andra sparbanker. Den omständigheten,
att stadfästelseprövningen av sparbanks reglemente och registreringen av
sparbanks firma skall ske hos ett lokalt organ, bör icke utgöra hinder för att
prövningen kommer att omfatta huruvida sparbanks firma skiljer sig från
varje annan här i landet belägen sparbanks firma. Erforderliga upplysningar
i detta avseende bör sparbanksinspektionen kunna lämna vederbörande
länsstyrelse i samband med sin granskning av de nyantagna reglementena.
Jag biträder därför sakkunnigförslaget i denna del.

6 §•

Paragrafen motsvarar 4 § första och andra styckena SpL.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl

Gällande rätt. 4 § första stycket SpL stadgar skyldighet för stiftare att hos
länsstyrelsen i det län, inom vilket sparbankens styrelse skall ha sitt säte,
söka stadfästelse å reglementet. Andra stycket i paragrafen föreskriver, att
vid ansökningen skall fogas försäkran av stiftarna, att grundfondens belopp
blivit tecknat, ävensom en av stiftarna godkänd plan över sparbankens verksamhet
under de tre första verksamhetsåren.

De sakkunniga. Bestämmelserna i gällande rätt har överförts till sakkunnigförslaget
med allenast vissa mindre jämkningar. I sakkunnigförslaget
anges sålunda allenast att stadfästelse å reglementet skall sökas hos tillsynsmyndigheten.

I andra stycket i förslaget har föreskriften, att vid stadfästelseansökan
skall fogas en av stiftarna godkänd plan över sparbankens verksamhet, utgått,
eftersom enligt de sakkunnigas mening nyttan av en sådan plan kunde
ifrågasättas.

Departementschefen. Som framgår av vad jag anfört i tillsynsfrågan anser
jag länsstyrelserna böra bibehållas ej bara vid sin befattning med de
egentliga tillsynsfunktionerna utan även vid de sparbanksärenden i övrigt,
som de för närvarande handlägger. Härav följer att länsstyrelserna även i
fortsättningen skall ha att ombesörja stadfästelseprövningen av sparbanks
reglemente. Första stycket av förevarande paragraf har i enlighet härmed
fått samma lydelse som dess motsvarighet i SpL.

Den av de sakkunniga förordade utformningen av paragrafens andra stycke
har jag godtagit.

7 §.

Denna paragraf upptar med viss utbyggnad regeln i 4 § tredje stycket SpL
att stadfästelse ej må meddelas, om ej sparbanken prövas vara nyttig för det
allmänna samt reglementet finnes överensstämma med sparbankslagen ävensom
med lag och författningar i övrigt.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget har nämnda regel utbyggts. Så skall
enligt sakkunnigförslaget stadfästelse å reglementet vägras, jämväl då reglementsbestämmelse,
utan att strida mot lag eller annan författning, framstår
som uppenbart olämplig. Det tillagda stadgandet innebär enligt de sakkunnigas
uttalande, att stadfästelsemyndigheten skall underkasta reglementsinnehållet
en allmän lämplighetsprövning. För en dylik prövning beredde SpL
egentligen icke något utrymme. Den granskning, som enligt nuvarande regel
föreginge stadfästelsen, vore av huvudsakligen formell art utom såvitt anginge
fordringen, att sparbank skulle vara nyttig för det allmänna. Enligt
de sakkunniga torde den föreslagna utbyggnaden av regeln komma att i
skilda hänseenden visa sig värdefull som ett korrektiv mot mindre väl avvägda
reglementsföreskrifter, exempelvis angående bestämningen av verksamhetsområdet.

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Yttrandena. Frågan om tillsynsmyndighetens prövning av reglementsföreskrift
angående sparbankens verksamhetsområde har tagits upp av sparbnnksinspektionen.
Inledningsvis framhåller inspektionen, att bestämmelse
om att sparbanks reglemente skall ange sparbanks verksamhetsområde intagits
i sparbankslagstiftningen först genom SpL. I motiven till bestämmelsen
hade betonats sparbankens natur av ortsbank och betydelsen av att sparbankens
ledning ägde ingående kännedom om sparbankens låntagarklientel.
1920 års sakkunniga hade haft den uppfattningen, att hela landet eller en
större del därav icke kunde betraktas som ett naturligt verksamhetsområde
för en sparbank och att, även om verksamhetsområdet borde kunna omfatta
delar av flera län, det dock icke lämpligen borde vara större än en helt län.
Enligt inspektionen hade föreskrifterna om verksamhetsområdet kommit
att alltmer inriktas på utlåningsrörelsen och på anknytningen mellan sparbanksledningen
och den lokala kundkretsen. Det vore av väsentlig betydelse
för insättarnas trygghet, att sparbankens ledning hade kännedom om lånekunder
och låneobjekt, vilket förhållande bäst uppnåddes, när utlåningen
företrädesvis hölles inom det område, inom vilket huvudmän och styrelseledamöter
vore bosatta. För tillsynen vore bestämmelsen om att reglementet
skulle ange verksamhetsområdet jämväl av betydelse ur den synpunkten,
att den underlättade för tillsynsmyndigheten att komma till rätta med sparbank,
scm gåve sig in på en osund kreditpolitik. Eftersom sakkunnigförslaget
icke innehölle någon direkt föreskrift om hur verksamhetsområdet skulle
bestämmas, vore det angeläget, att de synpunkter som 1920 års sparbankssakkunniga
anlagt på denna fråga, bleve vägledande även i fortsättningen.
Lämplighetsprövningen av områdets utsträckning borde enligt inspektionens
uppfattning ingå som ett moment i stadfästelseprövningen redan på grund
av stadgandet i förevarande paragraf, att stadfästelse ej finge meddelas, där
ej sparbanken prövades vara till nytta för det allmänna. Sparbanks existensberättigande
måste därvid i hög grad bli beroende av huruvida det funnes
något behov av sparbank eller eventuellt ytterligare en sparbank inom det
område, där rörelsen avsåges skola bedrivas. Det kunde icke vara något
allmänt intresse, bl. a. av kostnadsskäl, att sparbanker skulle etablera en
överdriven konkurrens sinsemellan om kunder och om kandidater till huvudmanna-
och styrelseuppdrag. Det förekoinme för närvarande — förutom att
antalet sparbanker inom praktiskt taget samma område ibland kunde vara
väl stort — att en del sparbanker, företrädesvis mindre, fått sig tillerkända
verksamhetsområden, som icke stode i rimlig proportion till rörelsens verkliga
omfattning i geografiskt hänseende och till utsträckningen av det territorium,
som vore representerat i huvudmannakår och styrelse. Det vore önskvärt,
att en reglering för sistnämnda fall koinme till stånd vid den omprövning
av samtliga sparbankers reglementen, som skulle äga rum efter genomförandet
av ny sparbankslagstiftning. Sparbanksinspektionen hölle före, att
sådan reglering borde kunna ske med stöd av bestämmelserna i förevarande
paragraf. Denna möjlighet borde helst komma till uttryck åtminstone i motiven.
Vad de fall beträffade, då antalet sparbanker med praktiskt taget sam -

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

manfallande områden kunde anses vara för stort, torde enligt inspektionens
mening rättelse ej kunna ske vid stadfästelseprövningen. Denna torde icke
utan uttrycklig lagföreskrift kunna resultera i att den sanktion, som en gång
lämnats sparbank av det allmänna, i något väsentligt avseende skulle kunna
återtas.

Departementschefen. I sparbanksreglementena anges för närvarande på
många håll sparbanks verksamhetsområde på ett sätt som icke alldeles tydligt
uppdrar gränserna för detsamma. Jag vill betona angelägenheten av
en mera markerad gränsdragning och jag förutsätter, att en sådan skall
konnna till stånd vid den omarbetning av reglementena, som blir nödvändig
vid ett genomförande av den nu föreslagna nya sparbankslagstiftningen.
Det torde kunna förväntas, att de nya reglerna om huvudmannaval gynnar
utvecklingen mot verksamhetsområden, som mera reellt svarar mot rörelsens
territoriella utbredning. Sålunda lär väl sparbankerna själva söka undvika,
att gränsdragningen kring verksamhetsområdet skulle bli så vid, att kommuner,
inom vilka i praktiken ingen rörelse bedreves, komme att erhålla inflytande
på huvudmannakårernas sammansättning.

8 §.

Paragrafen motsvarar 5 § SpL och innehåller bestämmelser om grundfondens
storlek och dess inbetalande.

I förslaget har grundfondens minimibelopp höjts från 10 000 kronor till
25 000 kronor, vilket föranletts närmast av det förändrade penningvärdet.
Den i SpL upptagna dispensregeln, enligt vilken tillsynsmyndigheten må
medge ett lägre grundfondsbelopp än det normalt lägsta, har bibehållits,
därvid den absoluta minimigränsen höjts till 10 000 kronor.

Det bör anmärkas, att de nya minimibeloppen för grundfond endast har
avseende å sparbanker, som nybildas.

9 och 10 §§.

Förevarande paragrafer (9 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 6 och 7 §§
SpL.

Gällande rätt. 6 § första stycket SpL föreskriver, att sparbank bör göra
anmälan hos länsstyrelsen, sedan huvudmän, styrelse och revisorer utsetts
samt det belopp, vartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, inbetalts.
Andra stycket i 6 § innehåller bestämmelser om vilka handlingar, som
skall fogas till dylik anmälan.

I 7 § SpL upptas stadganden om rättskapacitetens inträde och om ansvarighet
för den som handlar å sparbankens vägnar, innan sparbanken
vunnit rättskapacitet. I sistnämnda hänseende stadgas blott att, om huvudmän,
styrelseledamöter eller andra handlar å sparbanks vägnar, innan förenämnda
anmälan gjorts, de som deltagit i åtgärden eller beslutet därom skall
svara för uppkommande förbindelser. Ansvaret är solidariskt.

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

De sakkunniga. I första stycket av 9 § i sakkunnigförslaget har upptagits
bestämmelsen i 6 § första stycket SpL med den jämkning, som föranletts
av att nuvarande anmälningsförfarande ersatts med registreringen. Bestämmelserna
i 6 § andra stycket SpL har fått sin motsvarighet i en särskild paragraf
i sakkunnigförslaget, 10 §. Sagda paragraf, som alltså lämnar regier
rörande registreringsansökan, har i tillämpliga delar utformats efter mönster
av nya aktiebolagslagens föreskrifter om sådan ansökan.

I 9 § andra och tredje styckena i sakkunnigförslaget har upptagits gällande
stadganden om rättskapacitetens inträde och om ansvarigheten för
den som handlar å sparbankens vägnar, innan sparbanken förvärvat rättskapacitet.
Enligt sakkunnigförslaget är det registreringen och icke anmälan
till länsstyrelsen som avgör rättskapacitetens inträde.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen anmärker, att föreskriften om
ansvarighet för den som handlar å sparbankens vägnar innan sparbanken
registrerats hade sin motsvarighet inom annan associationslagstiftning. Föreskriften
hade emellertid i nya aktiebolagslagen kompletterats med en särskild
regel, som under vissa förutsättningar avlyftade det solidariska ansvaret
från den som handlat å vederbörande juridiska persons vägnar. Denna regel
hade sedermera godtagits i annan associationslagstiftning och även accepterats
i banklagssakkunnigas förslag till banklag. Anledning saknades enligt
inspektionens mening att i detta hänseende ställa sparbankerna i särklass.

Departementschefen. Reglerna i aktiebolagslagen angående personligt ansvar
för den som handlar å aktiebolags vägnar innan det registrerats (28-30 §§) innebär bl. a., att ansvaret i vissa fall upphör efter registrering. Aktiebolagslagens
regler skall enligt hänvisning i propositionsförslaget till ny
banklag (20 § andra stycket) gälla jämväl för affärsbankerna. De uppmjukningar,
aktiebolagsreglerna innefattar, bör som bank- och fondinspektionen
framhållit lämpligen göras tillämpliga också på sparbanksförhållandena.
Aktiebolagslagens regler angående ansvarigheten har därför fått stå
som förebild för departementsförslagets stadganden i detta ämne. 9 § tredje
stycket i departementsförslaget motsvarar 28 § andra stycket aktiebolagslagen,
medan 10 § i departementsförslaget motsvarar aktiebolagslagens 29
och 30 §§.

Innehållet uti 10 § i sakkunnigförslaget bör enligt min mening lämpligen
kunna inrymmas i kungörelsen. Paragrafen i fråga har därför icke fått
någon motsvarighet i departementsförslaget till ny sparbankslag (jfr 2 §
i utkastet till kungörelse).

Om huvudmän

Av bestämmelserna i motsvarande kapitel av sakkunnigförslaget har samtliga
vissa motsvarigheter i detta avsnitt av departementsförslaget utom såvitt
gäller det i 18 § i sakkunnigförslaget meddelade förbudet för huvud -

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

man att i denna sin egenskap uppbära arvode. Detta förbud har ansetts böra
överföras till kungörelsen (se 4 § i utkastet till kungörelse).

11 §•

Förevarande paragraf (11 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 9 § och
10 § första stycket första punkten SpL, anger huvudmännens uppgifter och
ger föreskrift om deras antal.

Gällande rätt. Enligt 9 § SpL skall i sparbank såsom representanter för
insättarna finnas huvudmän för övervakning av sparbankens förvaltning.

10 § första stycket första punkten stadgar, att huvudmännens antal skall
vara minst 20 och högst 50.

De sakkunniga. SpL:s stadgande om huvudmännens uppgifter har med en
mindre redaktionell jämkning överförts till sakkunnigförslaget. Vad angår
huvudmännens antal har de sakkunniga, med tanke på att enligt deras förslag
två tredjedelar av huvudmännen skulle väljas av insättarna och återstoden
i annan ordning, satt maximi- och minimitalen till siffror, som är
jämnt delbara med tre, nämligen 21 respektive 48. Enligt de sakkunnigas uttalande
borde maximiantalet 48 komma till användning i mycket begränsad
utsträckning med hänsyn till de betydande kostnader, stora huvudmannakårer
kunde dra. Antalet 36 vore för närvarande ganska vanligt. Ett större
antal huvudmän än detta vore enligt de sakkunniga motiverat endast beträffande
stora sparbanker och sparbanker med vidsträckta verksamhetsområden.
I vissa undantagsfall skulle det dock kunna tänkas, att till och
med antalet 48 vore otillräckligt. De sakkunniga har härvid närmast avsett
situationer, då två eller flera sparbanker sammansloges och då det kunde
vara önskvärt att låta de huvudmän, som före sammanslagningen fungerat
i de skilda sparbankerna, under en övergångsperiod konstituera huvudmannakåren
i den genom sammanslagningen nybildade sparbanken. I sakkunnigförslaget
har med hänsyn härtill upptagits en dispensbestämmelse, enligt
vilken tillsynsmyndigheten må efter särskild prövning tillåta, att antalet
huvudmän sättes högre än 48.

Yttrandena. Svenska sparbanksföreningen säger sig icke vilja bestrida,
att vid fastställandet av huvudmännens antal den av de sakkunniga framförda
kostnadssynpunkten kunde förtjäna visst beaktande. Enligt föreningens
mening kunde det emellertid härvidlag icke gärna bli tal om några större
kostnader. Det vore utomordentligt angeläget, att huvudmannakåren i en
sparbank verkligen såvitt möjligt vore representativ för sparbankens verksamhetsområde
och dess befolkning, enkannerligen insättarna. Ifrågavarande
lagregel — minst 21 och högst 48 — borde därför icke få en så stel
tillämpning som de sakkunnigas uttalande kunde ge anledning till.

I några remissyttranden framföres förslaget, att för huvudman borde utses
suppleant. Förespråkare för en dylik tanke är svenska sparbanksföreningen
och länsstyrelsen i Skaraborgs län.

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Svenska sparbanksföreningen finner det lämpligt, att i sparbanks reglemente
skulle kunna stadgas att suppleanter för huvudmännen finge utses
till visst antal. Visserligen medgåve sakkunnigförslaget, att med nyval efter
huvudman, som avgått eller avlidit, finge anstå till dess mandatet nästa
gång skulle besättas genom ordinarie val, men kompletteringsval skulle behöva
företas, om större luckor uppstode eller vakans bleve av längre varaktighet.
Därest suppleanter finge utses, skulle man med större säkerhet
slippa anställa kompletteringsval och städse kunna hålla huvudmannakåren
fulltalig och därmed mera representativ.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framför liknande synpunkter.

Departementschefen. Därest mitt i det föregående angivna förslag om huvudmannaval
godtas, föreligger ej längre nämnda skäl för en jämkning av
maximi- och minimiantalen huvudmän från nuvarande 50 respektive 20 till
48 respektive 21 såsom de sakkunniga föreslagit. Jag får på grund härav och
då ej heller andra skäl. torde föreligga för en ändring av nuvarande tal, förorda
att desamma bibehålies i den blivande sparbankslagen. Beträffande sparbankernas
fastställande av huvudmännens antal inom ramen för vad som
sålunda stadgats i lag vill jag ansluta mig till sparbanksföreningens uttalande,
att huvudmannakåren i en sparbank bör få en sådan storlek, att den kan
bli representativ för sparbankens verksamhetsområde och dess befolkning.
Härvid bör emellertid jämväl beaktas att kostnaderna för huvudmannakåren
bör stå i rimligt förhållande till sparbankens storlek. Mot de sakkunnigas
förslag, att tillsynsmyndighet skall efter särskild prövning kunna tilllåta
att antalet huvudmän sättes högre än det i lagen angivna maximitalet
—- vilket som nyss nämnts bör vara 50 — har jag ingen erinran. Såsom de
sakkunniga uttalat bör bestämmelsen om dispensrätten närmast kunna utnyttjas
vid sammanslagning av sparbanker.

Som framgår av 14 § i departementsförslaget har jag intagit den ståndpunkten,
att fyllnadsval efter förtidsavgången huvudman för återstoden av
mandattiden skall anställas så snart kan ske. Med hänsyn härtill torde möjligheten
att kunna utse suppleant för huvudman knappast erbjuda större
intresse. Jag har därför icke ansett mig böra biträda förslagen om att dylik
suppleant skulle kunna utses.

12 §.

I denna paragraf (12 § i sakkunnigförslaget) har kvalifikationsvillkoren
för huvudmannaskap sammanförts. Paragrafen motsvarar 10 § sjätte stycket
och 12 § andra stycket SpL.

Gällande rätt m. m. 12 § andra stycket SpL uppställer kravet, att huvudman
skall vara bosatt inom sparbankens verksamhetsområde. Regeln modifieras
emellertid av tilläggsstadgandet, att länsstyrelsen på grund av särskilda
förhållanden må tillåta avsteg från bestämmelsen. Enligt It) § sjätte
stycket SpL är innehavare av vissa uppräknade tjänster och uppdrag diskva -

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

lificerade som huvudmän. Sålunda må huvudman ej vara tjänsteman i sparbanken,
där ej sådant är i reglementet uttryckligen medgivet. Ej heller må
huvudman vara ledamot av styrelse för eller tjänsteman i annan sparbank.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget fastslås till en början att huvudman
skall vara myndig. Härigenom har man framför allt velat skapa ett skydd
mot att huvudman, som omyndigförklarats, det oaktat behåller sitt uppdrag.
Dessutom uppställes kravet, att huvudman skall vara bosatt inom
sparbankens verksamhetsområde. De sakkunniga har ansett det icke vara
nödvändigt att lämna utrymme för eftergifter i detta avseende. Dispensmöjligheten
för tillsynsmyndigheten har därför slopats.

Till punkt 1 i andra stycket har överförts föreskriften om hinder mot att
tjänsteman i sparbanken utses till huvudman jämte hittillsvarande modifikation
av denna föreskrift.

Under punkterna 2—4 i andra stycket har de sakkunniga intagit vissa
andra diskvalifikationsgrunder, samtliga till motverkande av att inflytelser
från konkurrerande penninginrättningar komme att göra sig gällande inom
huvudmannakårerna. Det vore enligt de sakkunnigas mening tveksamt, hur
långt lagstiftaren borde gå i detta syfte. Att den, som vore styrelseledamot
eller tjänsteman i annan sparbank, ej borde vara huvudman syntes dock
tämligen naturligt och vore också gällande rätts ståndpunkt. Samma skäl
som betingat sistnämnda regel talade för att den, som redan vore huvudman
i en sparbank, icke skulle kunna komma i fråga som huvudman i annan
sparbank. Särskilt om de två berörda sparbankerna verkade i varandras
närhet och konkurrens rådde dem emellan, kunde man enligt de sakkunnigas
mening fråga sig, hur en och samma person skulle kunna på ett godtagbart
sätt fylla huvudmannauppgifter i båda sparbankerna. Tveksamheten
inställde sig, när det gällde att bedöma, i vilken mån tjänstemän och
styrelseledamöter i penninginrättningar utanför sparbanksväsendet borde
utestängas från huvudmannaskap i sparbank. Det kunde nämligen göras
gällande, att stränga regler på denna punkt skulle kunna kraftigt begränsa
urvalet av lämpliga kandidater till huvudmannaposterna. Åtminstone för
sparbanker med utpräglad landsbygd som verksamhetsområden hade nog
denna mening visst fog. Hithörande frågeställningar hade aktualiserats även
vid övervägandena om behörighetsvillkoren för styrelseledamotskap i sparbank.
I sistnämnda hänseende förelåge emellertid möjligen ett mera påtagbart
behov av långtgående bestämmelser till förhindrande av att intressen,
som kunde strida mot sparbankens egna, finge för stort svängrum. De sakkunnigas
ståndpunkt beträffande behörigheten att vara styrelseledamot innebure,
att tjänstemän i affärsbank, hypoteksförening och kassa för jordbrukskredit
liksom styrelseledamöter eller innehavare av revisionsuppdrag
i dylika inrättningar icke finge utses till styrelseledamöter i sparbank. Särskilt
med hänsyn till att man på sparbankshåll ansåge regler jämväl till
huvudmannakårernas skyddande mot påverkan från konkurrerande penninginrättningar
vara mycket angelägna, hade de sakkunniga funnit 9ig

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

böra förorda, att nyssnämnda diskvalifikationsbestämmelser beträffande ledamotskap
i sparbanksstyrelse skulle äga tillämpning också i fråga om huvudmannauppdrag.

Bestämmelserna i fråga innebär, att huvudman ej må den vara som äi
huvudman, styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank, ej heller den
som är tjänsteman i bankaktiebolag, hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit
och slutligen ej den som är styrelseledamot eller innehavare av
revisionsuppdrag i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag,
i hypoteksförening eller i kassa för jordbrukskredit. Bestämmelserna är
emellertid förbundna med avsevärda modifikationer. Så må enligt sakkunnigförslaget,
om reglementet så medger, högst en fjärdedel av antalet huvudmän
ha styrelse- eller revisionsuppdrag som nyss sagts, dock att av stjrelseledamöterna
och innehavarna av revisionsuppdrag i varje bankaktiebolag,
varje hypoteksförening eller varje kassa för jordbrukskredit allenast
en må vara huvudman i sparbanken. Dessa modifikationer syntes enligt de
sakkunnigas uppfattning undanröja farhågorna för att bestämmelserna
skulle leda till praktiska olägenheter av antytt slag.

De sakkunniga har vidare diskuterat frågan, huruvida bestämmelse borde
införas om åldersbegränsning för utövande av huvudmannauppdrag samt
har härvid erinrat om att frågan berörts i sakkunnigbetänkandets särskilda
avsnitt angående huvudmännens tillsättande. Där hade bl. a. presenterats
vissa statistiska uppgifter rörande huvudmännens ålder. Enligt de sakkunniga
kunde det icke bestridas, att huvudmannakårerna i vissa fall skulle
behöva föryngras. Emellertid hade sparbankerna numera själva uppmärksammat
detta önskemål. Sålunda har i åtskilliga reglementen införts åldersspärrar.
Utvecklingen ginge sålunda redan i rätt riktning trots frånvaron av
en tvingande lagregel på området. För övrigt borde den egentliga målsättningen
mindre vara att skapa ett åldersstreck än att åstadkomma en lämplig
åldersfördelning mellan huvudmännen. I detta senare avseende kunde
strävandena knappast stödjas på lagregler utan måste bero av sparbankernas
egna åtgärder. De sakkunniga har på grund av det anförda icke ansett
påkallat att i sitt förslag införa föreskrift om åldersbegränsning för utövande
av huvudmannauppdrag.

Yttrandena. Beträffande bosättningskravet anser svenska sparbanksföreningen
och länsstyrelsen i Malmöhus län, att den nu föreliggande
dispensmöjligheten för tillsynsmyndighet att medge huvudman och styrelseledamot
att vara bosatt utanför sparbankens verksamhetsområde borde bibehållas.

De av de sakkunniga föreslagna nya diskvalifikationsbestä mmelserna
har mött kritik i ett flertal remissyttranden.

Fullmäktige i riksbanken förklarar helt allmänt, att bestämmelserna vore
onödigt restriktiva och att med den utformning de fått i förslaget nackdelarna
av dem för sparbankerna torde vara väsentligt större än de fördelar
som avsetts.

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Svenska bankmannaförbundet anser, att bestämmelsen om att sparbankstjänsteman
icke utan särskilt medgivande i reglementet kunde utses till huvudman
eller styrelseledamot vid den egna sparbanken borde utgå. Förbundet
påpekade vidare, att enligt förslaget tjänsteman i annan penninginrättning
än sparbank under inga förhållanden vore valbar till huvudman eller
styrelseledamot medan däremot samma penninginrättnings styrelseledamöter
eller revisorer kunde utses såväl till huvudmän som styrelseledamöter, såvida
detta medgåves i sparbanksreglementena. Med hänsyn härtill förefölle
det sakligt omotiverat att tjänstemännen i här avsedd penninginrättning vore
helt uteslutna från valbarhet. De skäl, som föranlett bestämmelserna, finge
nämligen antas vara av större betydelse i fråga om ledamot i annan penninginrättnings
styrelse med den insyn och inflytande detta medförde än i fråga
om tjänsteman i sådan inrättning. Förbundet föresloge därför, att tjänstemans
valbarhet i här avsett hänseende i vart fall inte begränsades i större
utsträckning än vad som gällde för styrelseledamot och revisor.

Svenska jordbrukskreditkassan yttrar, att diskvalificeringen av förtroendemän
i jordbrukskassa m. fl. vid val av huvudmän och styrelseledamöter
inbjöde till den reflexionen att, om sparbankerna icke önskade samarbete
med jordbrukskasserörelsen uti ifrågavarande form, erforderligt skydd häremot
borde kunna vinnas utan särskilda lagregler.

Sveriges allmänna hypoteksbank finner bestämmelserna om hinder för
tjänsteman i hypoteksförening samt styrelseledamot och revisor i hypoteksförening
att vara huvudman och styrelseledamot i sparbank onödiga.
Hvpoteksbanken yttrar vidare bl. a.:

Nagot sadant konkurrensförhallande mellan sparbanker och landshypoleksföreningar
kan icke anses föreligga, att skadliga inflytelser skulle bli
en foljd av gemensamma styrelseledamöter. På inlåningssidan förefinnes intet
konkurrensförhallande och vad utlåningen beträffar bevilja landshypoteksföreningar
endast bundna bottenlån i jordbruksfastighet under det att
sparbanker huvudsakligen utlämna obundna lån. Den begränsade möjlighet
sparbanker ha att lämna 10-arsbundna inteckningslån synes dessa icke
eftersträva att inrikta på jordbrukslån.

Ej heller erfarenheterna hittills inom hypoteksinstitutionen ge anledning
till att anse gemensamma styrelseledamöter mindre önskvärda. Ett icke
ringa antal personer äro f. n. styrelseledamöter såväl i sparbank som i hypoteksförening.
Även inom hypoteksbanken finnas förtroendemän, som jämväl
äro styrelseledamöter i sparbank, men bankstyrelsen har tolkat förslaget
så att förtroendemän inom hypoteksbanken ej skola drabbas av bestämmelserna.
----------------------

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa anför bl. a.:

Beträffande de föreslagna diskvalifikationsbestämmelserna i 12 och 44 §§
%ill styrelsen framhålla, att i stadgandena omförmäld anknvtning till hvpoteksförening
såsom diskvalifikationsgrund för huvudmanna- eller styrelseledamotskap
i sparbank — därest densamma överhuvud taget anses böra lagfästas
— givetvis även bör omfatta motsvarande befattning med bostadskreditförening.
Med den utformning bestämmelserna givits torde det utan
vidare vara klart, att ledamot av styrelsen för stadshypoteks- eller bostadskreditkassan
eller för hypoteksbanken icke åsyftas liksom icke heller revisor
i någon av nämnda institutioner.

Knngl. Maj.ts proposition nr 151

205

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna modifikationen i jävsbestämmelserna
har svenska sparbanksföreningen anmärkt, att inom eu sparbanks
verksamhetsområde kunde finnas ett relativt stort antal jordbrukskassor
och att det icke kunde vara något allmänt intresse eller något sparbanksintresse,
att flera av dessa kassor skulle kunna ha var sin representant i sparbankens
huvudmannakår. Begränsningen i sakkunnigförslaget att av styrelseledamöterna
och innehavarna av revisionsuppdrag i varje kassa för jordbrukskredit
allenast en finge vara huvudman i sparbanken borde sålunda i
stället avse »varje centralkassa för jordbrukskredit med tillhörande jordbrukskassor».

Liknande mening har länsstyrelsen i Gotlands län.

I frågan om åldersbegränsning för utövande av huvudmannauppdrag
har flera remissinstanser uttalat sig till förmån för tillämpning
av en dylik begränsning, nämligen sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen,
svenska sparbanksföreningen, tjänstemännens centralorganisation
och länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Bank- och fondinspektionen anser, att en åldersspärr, förslagsvis vid 70
år, borde inskrivas i själva sparbankslagen.

Sparbanksinspektionen erinrar om de av de sakkunniga lämnade uppgifterna
om huvudmännens och styrelseledamöternas ålder och anmärker, att
den 1 juli 1950 i det närmaste tio procent av huvudmännen och ungefär
sju procent av styrelseledamöterna vore äldre än 70 år.

Inspektionen fortsätter:

Förklaringen till att förståelsen hos sparbankerna för betydelsen av bestämmelser
om åldersbegränsning icke varit större torde till en del vara att
söka i det inom styrelser och huvudmannakårer förekommande personliga
hänsynstagandet, vilket hindrat införandet av sådana begränsningar. När
någon i dylik korporation överskridit eller närmar sig den åldersgräns, vilken,
därest åldersspärr infördes, skulle diskvalificera honom för fortsatt uppdrag
som styrelseledamot eller huvudman, kan förslag om införande av åldersbegränsning
lätt tolkas som riktat mot sådan ledamot personligen. Sparbanksinspektionen
har visserligen vid kontakt med sparbankerna i hithörande
frågor framhållit, att dylika svårigheter kunde överbryggas genom
övergångsbestämmelser, men dessa synpunkter ha icke alltid blivit tillräckligt
beaktade, då motståndet mot ifrågasatt åldersbegränsning även bottnat
i andra motiv, såsom uppfattningen att bestämmelser i frågan över huvud
laget vore onödiga.

Sparbanksinspektionen har i sin verksamhet påträffat flera fall där funktionär
i sparbanks ledning kvarstått vid en ålder, som avsevärt överstiger
70 år. Det kan härvid nämnas, att enligt uppgifter, som äro tillgängliga
för inspektionen, utgöra innevarande år antalet ordinarie styrelseledamöter,
som äro födda år 1879 eller tidigare år, 78 st. i sammanlagt 57 sparbanker.
Därav voro 11 ledamöter födda år 1874 eller tidigare.

I stort sett torde det icke råda delade meningar om det gagneliga i att
åldersbegränsning iakttages för sparbankernas funktionärer. Det synes därför
sparbanksinspektionen vara angeläget, att sådan begränsning inom rimlig
tid genomföres för samtliga sparbanker. Då vidare det tagande av hänsyn,
vilket, enligt vad ovan förmodats, för närvarande i varje fall delvis torde
hindra ett genomförande av åldersbegränsning, icke sker i sparbankernas

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

intresse, har inspektionen stannat för att i någon form föreslå införande av
regler om åldersspärr. Enligt inspektionens uppfattning bör en dylik spärr
även tillämpas med avseende på sparbankernas revisorer.

Inspektionen vill här även erinra om att i 1936 års lag om domkapitel
stadgas att förordnande eller val av ledamot eller suppleant i domkapitel
må ej i några fall gälla för längre tid än tills ledamoten eller suppleanten
uppnått sextiosju års ålder. Beträffande andra kreditinrättningar än sparbanker
torde en generell regel om åldersgräns i flera fall vara genomförd
inom respektive företag. Det skälet, att bestämmelser i lag om åldersbegränsning
icke finnas meddelade för allmänna institutioner och inrättningar,
vilket förhållande såsom visats icke är utan undantag, synes man därför
icke böra fästa alltför stort avseende vid.

Inspektionen föreslår på grund av det anförda, att i den nya sparbankslagen
måtte stadgas, att sparbanks reglemente skall ange åldersbegränsning
för huvudmän, styrelseledamöter och revisorer. Härigenom skulle — yttrar
inspektionen — sparbankerna beredas en viss frihet, och hänsyn kunde sålunda
tas till de särskilda förhållanden, som kunde råda hos olika sparbanker.
Det torde sedan få ankomma på tillsynsmyndigheten att tillse, att dessa
bestämmelser icke bleve uppenbart olämpligt avvägda.

Svenska sparbanksföreningen finner det med hänsyn till önskvärdheten att
undvika detaljregleringar i lagen vara tillfredsställande, att i sakkunnigförslaget
icke stadgats någon åldersgräns. Föreningen ville emellertid framhålla
lämpligheten av att det normalreglemente, som finge förutsättas bli utarbetat,
konune att innehålla bestämmelser härom, med möjlighet till sådan variation,
som nu avspeglades i olika reglementen.

Departementschefen. Vad först angår sakkunnigförslagets förbud mot att
till huvudman utses den som är bosatt utanför sparbankens verksamhetsområde
anser jag, att förbudets kategoriska utformning i vissa särfall skulle
kunna vålla olägenheter. Så skulle den medföra, att en person, som under
längre tid varit huvudman i en sparbank och därvid nedlagt ett förtjänstfullt
arbete för sparbanksrörelsens utveckling, nödvändigtvis skulle behöva avgå
som sådan enbart på grund av att han flyttat till plats strax utanför sparbankens
verksamhetsområde, exempelvis till en förort till stad, vars gräns
också utgjorde gräns för verksamhetsområdet. Viss möjlighet att lämna dispens
från ifrågavarande villkor för huvudmannaskap synes följaktligen påkallad.
Jag delar därför den under remissbehandlingen anförda åsikten, att
nuvarande modifikation av stadgandet om bostadsbandet bör bibehållas. Med
hänsyn härtill har departementsförslaget på denna punkt samma lydelse som
SpL. Framhållas må att denna dispensregel bör utnyttjas restriktivt.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att den nya lagen bör uppta hittillsvarande
regler om att huvudman ej får vara tjänsteman i sparbanken,
där icke reglementet medger detta, och om att huvudman ej må vara styrelseledamot
eller tjänsteman i annan sparbank. Ej heller vill jag invända
mot den ändringen i förhållande till gällande rätt, att jämväl huvudmannaskap
i annan sparbank skall vara diskvalifikationsgrund. I fråga om de

207

Kangl. Maj.ts proposition nr 151

diskvalifikationsvillkor, som uppställts till skydd mot påverkan från penninginrättningar
utanför sparbanksväsendet, anser jag däremot sakkunnigförslagets
regler vara väl stränga. Jämväl i detta avseende torde böra
beaktas att alltför kringgärdande föreskrifter kan vara till skada för sparbankerna.
Ett större utrymme för en fri rekrytering synes alltså motiverat.
Till en början må framhållas att revisorsuppdrag icke under några förhållanden
synes böra diskvalificera för huvudmannaskap. En tillräckligt betryggande
spärr mot icke önskvärt inflytande utifrån torde kunna ernås genom
en regel, enligt vilken hälften av huvudmännen varken får vara tjänstemän
eller styrelseledamöter i med sparbanker konkurrerande penninginstitut.
Till sådana torde i detta sammanhang ej böra hänföras andra än de i
sakkunnigförslaget upptagna inrättningarna. Att utvidga kretsen med bostadskreditföreningarna
— såsom en remissinstans ifrågasatt — lär icke vara
alldeles nödvändigt, eftersom dessa föreningars kreditgivning icke i fullt
samma utsträckning som exempelvis hypoteksföreningarnas är av det typiskt
sparbanksmässiga slaget. Ej heller finner jag anledning att låta stadgandet
avse styrelseledamöter i Sveriges allmänna hypoteksbank och konungariket
Sveriges stadshypotekskassa. I departementsförslaget har förevarande diskvalifikationsregel
anknutits till den hälft av huvudmännen, som tillsättes
genom kommunalval. Regeln har alltså givits den formuleringen, att huvudman,
som tillsättes av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige eller landsting,
ej må vara tjänsteman eller styrelseledamot i annat bankaktiebolag än
Sparbankernas bankaktiebolag eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

Såvitt slutligen angår spörsmålet om införande av åldersbegränsning för
utövande av huvudmannauppdrag får jag erinra om att hithörande frågeställningar
tidigare varit aktuella såväl beträffande sparbankernas huvudmän
och styrelseledamöter som i andra jämförliga sammanhang. Med avseende
på hypoteksföreningarnas styrelseledamöter uttalade jag i proposition till
1936 års riksdag angående vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890
angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m. (prop. nr 88/1936), att
efter fyllda 70 år ej någon — annat än möjligen i sällsynta undantagsfall —
vidare torde böra anlitas. I utlåtande över proposition till 1937 års riksdag
angående ändring i vissa delar av SpL m. m. åberopade bankoutskottet sagda
uttalande samt anförde i anslutning därtill, att det vore mindre lämpligt, att
i sparbankernas styrelser tillätes kvarstå personer, vilka nått en sådan ålder,
att arbetsförmågan och handlingskraften maste antas vara tämligen nedsatta.
Utskottet fann dock icke skäl förorda, att lagbestämmelser på detta
område infördes för sparbankernas del, då sådana bestämmelser icke funnes
meddelade för andra kreditinrättningar eller allmänna institutioner. Vad nu
närmast gäller sparbankernas huvudmän synes det ovedersägligt, att behovet
av en föryngring fortfarande gör sig gällande. Härvidlag får jag hänvisa både
till de sakkunnigas eget konstaterande och till de uppgifter, som sparbanksinspektionen
framlagt i sitt remissyttrande. Likväl är jag icke övertygad om
lämpligheten av absolut fixerade åldersspärrar i lag eller reglementen. Jag

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

är dock av den uppfattningen, att personer som nått 70-årsåldern ej annat
än i undantagsfall bör utnyttjas för uppdrag av här ifrågavarande slag.
Skulle det visa sig, att sparbankerna ej heller i fortsättningen självmant
vidtar tillräckliga åtgärder för huvudmannakårernas föryngring, bör frågan
om en fixerad åldersgräns kunna prövas på nytt.

13 §.

Beträffande denna paragraf (närmast motsvarande 13—15 §§ i sakkunnigförslaget)
hänvisas till det särskilda kapitlet angående huvudmännens tillsättande.

14 §.

Paragrafen (16 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 10 § andra stycket SpL
och innehåller bestämmelser om mandattid och kompletteringsval.

Gällande rätt. Enligt 10 § andra stycket SpL får sparbank själv bestämma
mandattiden för huvudman. Tiden får dock icke överstiga fem år. Då huvudman
avgår, innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända,
skall kompletteringsval företas så snart kan ske och ny huvudman utses för
återstående mandattid.

De sakkunniga. Sakkunnigförslaget upptar nuvarande bestämmelse om
mandattidens längd. Föreskriften om kompletteringsval har däremot icke
överförts till förslaget, utan i stället har stadgats att vid förtida avgång av
huvudman må med nyval anstå till dess mandatet nästa gång skall besättas
genom ordinarie val. Skulle icke möjligheten till anstånd begagnas, skall
kompletteringsvalet avse återstående mandattid. De sakkunniga har ansett
det befogat att tillåta anstånd med vakansens fyllande med hänsyn till den
omgång, som är förbunden med huvudmannaval. Samtidigt har de sakkunniga
uttalat att, därest större luckor skulle uppstå i huvudmannakåren eller
vakans skulle bli av längre varaktighet, det låge i sakens natur att kompletteringsval
måste anordnas.

Departementschefen. I det särskilda avsnittet angående huvudmannaval
(s. 91) har jag uttalat mig för en regel, som i princip stadgar en obligatorisk
mandattid av fyra år men föreskriver att vid det första huvudmannavalet
inom sparbank mandattiderna skall — i den mån så erfordras till åstadkommandet
av en successiv förnyelse av huvudmannakåren — sättas kortare.
Sakkunnigförslagets regel om mandattidens längd har jämkats i enlighet
härmed.

Med den av mig förordade metoden för val av huvudmän torde det icke
möta några svårigheter att anställa kompletteringsval, då huvudman avgått
i förtid. Jag förordar därför ett bibehållande av nuvarande föreskrift, att fyllnadsval
skall anställas så snart kan ske.

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 151
15 §.

I denna paragraf (17 § i sakkunnigförslaget) ges en anvisning om att beträffande
huvudmannasammanträde finnes särskilda stadganden i sparbankslagen,
Dessa stadganden återfinnes i 56 och 57 §§ i förslaget.

Om fonder och om användning av vinsten

Departementsförslagets bestämmelser i förevarande kapitel, omfattande
16—21 §§ (19—24 §§ i sakkunnigförslaget), har i huvudsak sin motsvarighet
i 34—38 §§ i SpL:s kapitel med likartad rubrik.

De sakkunniga. Nu gällande regler i förenämnda paragrafer i SpL har aA
de sakkunniga omarbetats i flera avseenden. En av nyheterna i denna del är
det redan i det särskilda avsnittet om inlåningsrätten berörda förslaget, att
sparbank skulle få befogenhet att uppta förlagslån och i viss utsträckning
lägga förlagskapitalet till grund för annan inlåning. Bakgrunden till sakkunnigförslaget
på denna punkt har varit, att den för sparbankerna för närvarande
föreliggande möjligheten att öka underlaget för sparbanks inlåning
genom att bilda s. k. säkerhetsfond — i sakkunnigförslaget benämnd
garantifond — icke ansetts som en fullt tillfredsställande framkomstväg för
de större sparbankerna. När dessa behövde konsolidera sin ställning genom
tillskott av kapital utifrån, avsåge behovet självfallet ganska stora belopp i
absoluta tal. Detta tvingade sparbankerna i fråga att vända sig till en bred
allmänhet med inbjudan att teckna bidrag till garantifonden. En sådan åtgärd
skulle ur psykologisk synpunkt kunna vara mindre lycklig med tanke
på de oriktiga föreställningar om sparbankens ställning, som fondbildning
av detta slag kunde ge upphov till. Dessutom skulle åtgärden enligt de sakkunnigas
uppfattning vara förbunden med tekniska olägenheter.

Konstaterandet, att sparbank jämsides med rätten att bilda garantifond
äger uppta förlagslån, göres i 19 § första stycket i sakkunnigförslaget. I
andra, fjärde och femte styckena i samma paragraf återfinnes bestämmelser
om teckning av förlagslån och om villkor för återbetalning av förlagslån.
Bl. a. har stadgats att förlagslån ej må vara ställt att återbetalas förrän
efter 25 år, sparbanken dock obetaget att under vissa förutsättningar dessförinnan
återbetala lånet efter uppsägning. I 22 § i sakkunnigförslaget har
närmare behandlats sparbanks rätt att utbetala ränta å förlagslån, och 23 §
sakkunnigförslaget, slutligen, reglerar det förhållandet, att sparbank kommit
i konkurs efter det beslut fattats om återbetalning av förlagslån.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag i fråga om förlagsupplåningen har
under remissförfarandet icke föranlett kritik annat än beträffande vissa av
villkoren för denna upplåning. Sålunda har fullmäktige i riksbanken, svenska
sparbanksföreningen och Sparbankernas bankaktiebolag hävdat, att anledning
saknades att i lag bestämma minimilöptid för förlagslån och att

14 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

det i detta hänseende föreslagna stadgandet om en 25-årig löptid därför borde
utgå. Liknande invändningar har kommit från några lokala sparbanksföreningar,
en sparbank och en handelskammare.

Fullmäktige i riksbanken har härjämte gjort gällande, att det av de sakkunniga
för förlagsupplåningens inlåningsrättsliga verkan uppställda villkoret
om en minsta återstående löptid av fem år borde jämkas därhän, att
endast tre år skulle behöva återstå till förfallodagen.

Departementschefen. Otvivelaktigt skulle en befogenhet för sparbankerna
att verkställa förlagsupplåning ha sin egentliga betydelse såsom ett medel
för dessa att stärka sitt inlåningsunderlag. Som framgått har de sakkunniga,
när de velat medge förlagsupplåning, icke ansett dylik upplåning ha sitt berättigande
ur annan synpunkt än den nyss angivna. Rätten att emittera förlagslån
har därför ställts i direkt beroende av att sparbankernas läge vore
sådant, att förutsättningar förelåge för tillskapandet av säkerhetsfond. Möjligheten
att uppta förlagslån har med andra ord konstruerats som ett tekniskt
alternativ till säkerhetsfonds bildande. För att strikt begränsa förlagsupplåningsrättens
utnyttjande till nämnda funktion har de sakkunniga
till yttermera visso förbundit denna rätt med ett flertal speciella förbehåll
beträffande löptid, ränteutbetalning och inlösen m. m. Som resultat av alla
dessa förbehåll framstår de förlagslån, som sparbankerna enligt sakkunnigförslaget
skulle äga emittera på allmänna marknaden, såsom ytterst särpräglade
i jämförelse med förlagslån av vedertagen natur.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida nyss nämnda huvudsyfte med en
förlagslånerätt för sparbankerna verkligen nödvändiggör, att förlagslånen,
när de användes inom sparbanksväsendet, skall under alla förhållanden
äga en helt speciell karaktär. Enligt min mening är en sådan ordning varken
nödvändig eller tillfredsställande ur allmän synpunkt. Riktigare torde vara
att sparbankerna — i likhet med vad sedan gammalt gällt beträffande affärsbankerna
— i princip erhåller full frihet att emittera förlagslån under de
villkor, som är sedvanliga på förlagsmarknaden.

Härmed är givetvis icke sagt att sparbank skulle ha sådan frihet, även
när sparbanken medges rätt att lägga förlagskapital som underlag för inlåning.
Att departementsförslaget tillägger Kungl. Maj :t befogenhet att efter
särskild prövning bevilja sparbank dylik rätt framgår av vad jag anfört i
det särskilda avsnittet rörande inlåningsrätten. Det ligger i sakens natur
men har för övrigt uttryckligen förutsatts i nyssnämnda sammanhang, att
Kungl. Maj :t vid tillstånd för sparbank att utnyttja förlagsupplåning för
stärkandet av fondställningen skall förbinda de särskilda förbehåll, som
anses påkallade. Arten av dessa får emellertid, som jag också framhållit
vid frågans inlåningsrättsliga behandling, delvis anpassas efter omständigheterna
i det särskilda fallet och bör följaktligen ej fixeras i lagregler med
generell syftning.

Med hänsyn till det nu anförda har i departementsförslaget icke upptagits
några motsvarigheter till de särskilda föreskrifter om förlagsupplåning, vilka
i sakkunnigförslaget återfinnes i förevarande kapitel. Sparbanks principiella

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

frihet att utge förlagslån har i departementsförslaget kommit till uttryck i
25 §. Härtill ansluter sig sedan den omtalade dispensregeln, upptagen i 27 §,
i kraft av vilken förlagskapital i viss utsträckning kan få tjäna som grund
för inlåning. Genom denna reglering har skapats parallellitet med rätten till
förlagsupplåning och med förlagskapitalets inlåningsgrundande verkan enligt
propositionsförslaget till ny banklag.

16 §.

Paragrafen (19 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 34 § SpL, innehåller
bestämmelser om bildande av s. k. garantifond.

Gällande rätt. Angivna lagrum i SpL medger, att säkerhetsfond bildas,
när så finnes påkallat för upprätthållande av sparbanks verksamhet. Möjligheten
att bilda säkerhetsfond utgör ett medel att tillföra sparbank främmande
kapital såsom underlag för inlåningen. Denna möjlighet infördes med
SpL. Samtidigt som man uppställde regler om en minimirelation mellan
sparbanks inlåning och fonder, ville man bereda sparbank, vars ställning
i övrigt vore god men vars fonder icke kunde hålla jämna steg med inlåningen,
en möjlighet att upprätthålla den nödiga fondrelationen. Teckning
av bidrag till säkerhetsfond skall ske å teckningslista, på vilken sparbankens
sista balansräkning samt revisorernas yttrande däröver skall vara avskrivna.
34 § tredje stycket SpL reglerar förutsättningarna för återbetalning av
säkerhetsfond och ränta därå.

De sakkunniga. Nu gällande bestämmelser beträffande säkerhetsfond har i
huvudsak överförts till sakkunnigförslaget. Några smärre jämkningar även
av dessa bestämmelser har dock vidtagits.

Enligt de sakkunnigas mening skulle termen säkerhetsfond möjligen
kunna skänka en oriktig föreställning om fondens funktion. Det skulle sålunda
kunna tänkas, att en inbjudan till bidragsteckning för bildande av
säkerhetsfond toges som ett tecken på att sparbankens allmänna ställning
vore undergrävd. En dylik uppfattning skulle knappast stimulera till bidragsteckning.
De sakkunniga har ansett, att beteckningen garantifond
skulle vara mindre ägnad att leda till missförstånd av berörda slag. Med
hänsyn härtill har de föreslagit, att sistnämnda beteckning får ersätta det
nuvarande namnet på fonden i fråga.

I överensstämmelse med innehållet i 4 § sista stycket i sakkunnigförslaget
har i andra stycket i förevarande paragraf stadgats att å lista för teckning
av bidrag till garantifond skall anges huruvida ränta skall utgå å dylikt
bidrag och i så fall efter vilken räntefot ränta skall beräknas. Tillika har i
detta sammanhang infogats bestämmelse om maximistorleken av sagda
ränta.

I paragrafens tredje stycke, som motsvarar tredje stycket av 34 § SpL,
upptas icke någon regel om förutsättningarna för utbetalning av ränta å

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 151

garantifondmedel. Regleringen i detta avseende möter i 22 § i sakkunnigförslaget.

Departementschefen. Förslaget att ändra beteckningen säkerhetsfond till
garantifond synes mig praktiskt. Ej heller i övrigt har jag — bortsett från
det förut behandlade spörsmålet om rätten till förlagsupplåning — någon
erinran mot sakkunnigförslaget i denna del.

17 §.

I detta lagrum, som motsvarar 35 § SpL, har intagits bestämmelser om
användningen av sparbanks vinst.

Gällande rätt. Enligt 35 § SpL skall sparbanks vinst, i den mån grundfonden
eller, om säkerhetsfond bildats, denna gått förlorad, i första hand användas
till att uppbringa sådan fond till det belopp, vartill den skall uppgå.
I övrigt skall vinsten avsättas till sparbanks reservfond.

Från sistnämnda regel har några undantag stadgats. Sålunda äger sparbank
använda ett belopp, som i förhållande till sparbankens ställning är
av ringa betydelse, för väckande och bevarande av håg till sparsamhet. Vidare
får sparbank använda vinstmedel för sådant allmännyttigt eller välgörande
ändamål, som icke på grund av författning skall tillgodoses genom
skattebidrag. Rätten till dylik vinstanvändning är särskilt vidsträckt, då
reservfonden eller, där förbehåll om grundfondens återbärande icke gjorts,
sammanräknade beloppet av grund- och reservfonderna överstiger tio procent
av insättarnas behållning enligt senaste bokslut. I sådant fall får till
nu avsett ändamål anslås ända intill hälften av vinsten eller, om vinsten till
någon del bestämts för anslag till sparsamhetsfrämjande åtgärd, som förut
omnämnts, eller behöver tas i anspråk för åvägabringande av nyss angivna
förhållande mellan reservfonden eller sammanräknade beloppet av grundoch
reservfonderna samt insättarnas behållning, intill hälften av vad därefter
återstår. Skulle sparbankens fonder icke ha angivna storlek i förhållande
till insättarbehållningen, får sparbank för här ifrågavarande allmännyttiga
eller välgörande ändamål disponera högst fem procent av den vinst,
som eljest skolat avsättas till reservfonden. Vinstanslagen för allmännyttigt
och välgörande ändamål skall underställas länsstyrelsen, som har att
pröva huruvida anslagsbesluten överensstämmer med föreskrifterna i SpL
och sparbankens reglemente.

De sakkunniga. Till sakkunnigförslaget har överförts bestämmelserna om
att vinsten i första hand skall användas för täckande av förlust å grundfond
och säkerhetsfond och i andra hand skall avsättas till reservfonden.

Vad angår rätten att anslå medel för väckande och bevarande av håg
till sparsamhet hade denna enligt de sakkunniga huvudsakligen utnyttjats
för gratisutdelning av motböcker till barn. Enär dessa utgifter enligt de
sakkunnigas mening vore att betrakta som omkostnader i rörelsen och så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

213

lunda icke innefattade vinstdisposition, hade stadgandet i 35 § SpL rörande
dessa anslag icke medtagits i sakkunnigförslaget (jfr detaljmotiveringen till
1 §)•

Den mera vidsträckta rätten för sparbank att använda vinsten för allmännyttigt
eller välgörande ändamål har enligt de sakkunniga förlorat sin
praktiska betydelse, eftersom sparbanks fonder numera sällan hade den
relativa storlek, som vore en förutsättning för denna befogenhet. De sakkunniga
har på grund härav och då befogenheten icke framstått som odelat
lämplig ansett, att stadgandet om densamma borde utgå. I sakkunnigförslaget
har sålunda blott upptagits nuvarande bestämmelse om rätt för sparbank
att för ifrågavarande allmännyttiga eller välgörande ändamål disponera
högst fem procent av de vinstmedel, som eljest skolat avsättas till
reservfonden. De sakkunniga har vidare ansett, att tillsynsmyndighetens
granskning av besluten om vinstanslagen icke borde vara obligatorisk, varför
jämväl bestämmelsen härom saknas i sakkunnigförslaget. Lagändringen
på denna punkt finge dock icke tolkas som att sparbankerna i fortsättningen
skulle vara avskurna från möjligheten att inhämta tillsynsmyndighetens
mening angående det lagliga i ett anslagsbeslut. Tvärtom förutsatte
de sakkunniga, att kontakt tages med tillsynsmyndigheten i tveksamma
anslagsärenden.

Yttrandena. Storleken av den vinstandel, som sparbank skall kunna få
disponera för allmännyttigt eller välgörande ändamål, bör enligt fullmäktige
i riksbanken bestämmas till 25 procent. Enligt fullmäktiges mening
hade man under senare år i hög grad underskattat betydelsen av de möjligheter
till en närmare anknytning mellan sparbanker och befolkningen
i dess veiksamhetsområde, som vore förenade med befogenheten att anslå
medel för allmännyttiga ändamål.

Även svenska stadsförbundet anser att omförmälda anslagsram borde
vidgas eller, om detta önskemål icke kunde tillgodoses, bestämmelser av i
sak samma innehåll som de i 35 § SpL bibehållas.

Åtgärden att slopa tillsynsmyndighetens fastställelseprövning av vinstanslag
till allmännyttigt eller välgörande ändamål finner statens organisationsnämnd
och länsstyrelsen i Gotlands län vara en välmotiverad förenkling.

Departementschefen. Såsom framgått av det föregående bör de för väckande
och bevarande av håg till sparsamhet avsedda anslagen kunna betraktas
som omkostnader i rörelsen och icke som vinstdisposition (jfr s. 188). Det
torde därför icke finnas anledning att bibehålla nuvarande stadgande om rätt
för sparbankerna att använda vinstmedel för nämnda ändamål.

Vad angår nuvarande mera vidsträckta befogenhet för sparbank att använda
vinstmedel för sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som
icke på grund av författning skall tillgodoses genom skattebidrag, torde —
som de sakkunniga framhållit — sparbankerna numera sällan ha fonder

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

av den relativa storlek, som är en förutsättning för befogenhetens utnyttjande.
Stadgandet om denna vittgående anslagsrätt har därför förlorat sin
praktiska betydelse. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida anslag av
större belopp för allmännyttiga eller välgörande syften lämpligen bör falla
inom ramen för sparbanksverksamheten. Med hänsyn härtill biträder jag
de sakkunnigas förslag, att rätten till vinstdisposition för angivna ändamål
skall begränsas till fem procent av de vinstmedel, som eljest skolat läggas
till reservfonden.

Eftersom anslagsrätten begränsats på detta sätt, synes det mig ej heller
finnas anledning att behålla föreskriften om tillsynsmyndighetens granskning
av besluten om vinstanslagen. Genom att slopa denna föreskrift vinnes
också, såsom några remissinstanser framhållit, en förenkling. Det torde
för övrigt vara riktigast att ansvaret för ifrågavarande dispositioner helt
åviiar sparbanken själv. Även på denna punkt biträder jag alltså sakkunnigförslaget.

18 §.

Paragrafen (21 § i sakkunnigförslaget) reglerar förutsättningarna för
återbäring av grundfond. Paragrafen motsvarar 36 § SpL.

Gällande rätt. Såsom villkor för att grundfond och ränta därå skall få
återbäras stadgas i 36 § SpL att reservfonden skall uppgå till belopp, som
antingen motsvarar tio gånger grundfonden eller en tiondel av insättarnas
behållning enligt senaste bokslut. Ytterligare förutsättningar för återbäring
är att säkerhetsfond återbetalats, om sådan bildats, och att det förhållande,
som skall finnas mellan sparbankens inlåning och fonder, icke skulle rubbas
genom återbäringen.

36 § SpL föreskriver vidare, att ränta å grundfond ej får beräknas efter
högre räntefot än sex procent.

De sakkunniga. Det nuvarande alternativa villkoret för grundfonds återbärande,
att reservfonden uppgår till minst en tiondel av insättarbehållningen,
vore enligt de sakkunniga så strängt, att det för närvarande knappast i
något fall skulle tillåta återbäring. De sakkunniga har därför låtit nämnda
alternativa förutsättning för återbäring utgå. I övrigt har bestämmelserna
om villkoren för återbäring av själva grundfonden överförts till förevarande
paragraf i sakkunnigförslaget. Bestämmelserna om betalning av ränta
å grundfonden har däremot upptagits i 22 § i sakkunnigförslaget.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas uppfattning, att SpL:s
alternativt uppställda krav på att fonderna skall motsvara minst tio procent
av inlåningen, innan grundfond får återbäras, efter hand kommit att
bli mindre väl avpassat efter sparbankernas fondläge. Kravet uppställes
därför icke heller i departementsförslaget, som för övrigt liksom sakkunnigförslaget
inrymmer räntebestämmelserna i särskilt lagrum (19 §).

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 151
19 §.

I denna paragraf (22 § i sakkunnigförsiaget) har sammanförts vissa regler
om utbetalning av ränta å garantifond och grundfond. Dels berör reglerna
de förutsättningar, under vilka utbetalning må ske, och dels tar de
ställning till spörsmålet, huruvida ränteutbetalningarna skall utgå av sparbankens
vinst eller ej. Motsvarigheter till innehållet i denna paragraf finnes
delvis i 34 och 36 §§ SpL.

Gällande rätt m. m. Enligt 36 § SpL kan ränta å grundfond icke utbetalas,
förrän villkoren för återbäring av grundfonden är uppfyllda. Räntan
utgår då kuinulerad för de förflutna åren. Huruvida gällande rätt medger
årliga utbetalningar av utfäst säkerhetsfondränta framgår ej uttryckligen
av SpL. I förarbetena till 34 § SpL uttalade emellertid 1920 års sparbankssakkunniga,
att något hinder härför icke förelåge, därest de i tredje stycket
av sagda lagrum angivna förutsättningarna vore för handen. Den närmaste
förutsättningen är såsom förut nämnts, att sparbankens återstående fonder
är tillräckliga för upprätthållande av föreskriven fondrelation.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skall grundfondränta i princip
kunna årligen utbetalas, oavsett om förutsättningarna för återbäring av
grundfondens kapitalbelopp föreligger. Såsom skäl för denna standpunkt
har de sakkunniga åberopat, att gällande bestämmelser medförde, att de
som tillskjutit medel till grundfonden hade tämligen ovissa utsikter att
inom överskådlig framtid erhålla ränta å sina tillskott. I detta hänseende
har de sakkunniga instämt i ett av 1935 års sparbankssakkunniga gjort
uttalande, enligt vilket alltför restriktiva bestämmelser i fråga om möjligheten
att återfå grundfondtillskott och ränta därå kunde medföra ogynnsamma
konsekvenser i olika hänseenden. Exempelvis kunde det bli svårt
att ernå tillräckliga bidrag för inrättande av nya sparbanker i mera kapitalfattiga
delar av landet. Vidare kunde fara föreligga för att vid sparbanks
bildande grundfonden ej bleve bestämd till ett tillräckligt högt belopp
för att tillåta en skälig utveckling av sparbankens rörelse och lämna
insättarna den trygghet, som skulle vara önskvärd.

Frågan, huruvida grundfondräntan och säkerhetsfondräntan skulle utgå
av vinsten eller vore att betrakta som omkostnader i rörelsen, vore enligt
1948 års sakkunniga ett tveksamt spörsmål, vari rättspraxis icke syntes ha
lämnat erforderlig vägledning. 1935 års sakkunniga hade förordat, att räntorna
skulle utgå av vinsten. 1948 års sakkunniga ansåge det däremot önskvärt,
att räntorna erkännes som utgiftsräntor och således icke uppfattades
som vinstdisposition. Räntorna borde dock enligt de sakkunnigas mening
icke få utbetalas utan något som helst hänsynstagande till årsresultatet avsparbankens
rörelse. I sakkunnigförslaget har därför vissa villkor knutits
till utbetalningen av- oinförmälda räntor. Sålunda får, om grundfond eller
säkerhetsfond helt eller delvis gatt förlorad, utbetalning av räntorna icke
äga rum, om till följd av utbetalningen vinsten å rörelsen skulle bli så
ringa, att den icke skulle förslå till att uppbringa grundfond eller garanti -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

fond till belopp, vartill fonden skall uppgå. Detsamma skall gälla även
där ränteutbetalningarna skulle förorsaka, att förlust uppstode å rörelsen
och förlusten icke skulle kunna täckas på annat sätt än genom minskning av
garantifond eller grundfond. Likaså skall enligt sakkunnigförslaget varken
grundfondränta eller garantifondränta få utbetalas, om till följd av utbetalningen
sådan förlust skulle uppkomma, att det förhållande, som skall råda
mellan sparbankens inlåning och dess fonder, skulle rubbas. Slutligen får
grundfondränta icke i något fall utbetalas, om utbetalningen skulle föranleda,
att själva årsresultatet av rörelsen bleve en förlust.

Fondränta, som ej får utbetalas, skall enligt de sakkunnigas förslag avskrivas.
De sakkunniga menar att, om man läte sparbank alltjämt häfta
för sådan ränta, sparbanken icke skulle kunna underlåta att i sin bokföring
uppföra räntan på skuldsidan. Under sådana förhållanden skulle räntan, om
den kvarhölles, leda till samma minskning av sparbankens kapitalbehållning
som om den utbetalats. De sakkunniga ansåge det därför följdriktigt, att
ränta av hithörande slag avskreves i den mån den icke kunnat utbetalas.

Yttrandena. Frågan om villkoren för utbetalning av räntor har föranlett
yttranden från flera håll.

Svenska sparbanksföreningen har icke något att erinra mot en bestämmelse
om att grundfondränta ej skall utgå, om till följd därav förlust skulle
uppkomma. Det vore däremot enligt föreningens mening icke riktigt, att
ränta å garantifond ej skulle få utbetalas, förrän garantifonden och grundfonden
uppbringats till belopp, vartill de skulle uppgå. Detta innebure nämligen,
att de som tecknade tillskott till garantifond i sparbank, vars grundfond
helt eller delvis gått förlorad, icke skulle erhålla ränta å sina inbetalade
garantifondbelopp, förrän grundfonden återställts, och att därefter de båda
fonderna bleve likaberättigade i nu berörda hänseende. Fn sådan ordning
vore uppenbarligen ägnad att starkt försvåra möjligheterna för sparbankerna
att finna personer, vilka vore villiga att teckna garantifond i de fall, då
grundfond helt eller delvis gått förlorad. Ränta å garantifond borde därför
kunna utbetalas, även om grundfond icke kunnat uppbringas till det belopp,
vartill den skulle uppgå. Vidare borde lagtexten få en sådan avfattning, att
därav framginge att del av utfäst ränta finge utbetalas. Om endast ett mindre
belopp skulle fattas för möjlighet att utbetala full ränta, kunde det icke anses
tillbörligt, att detta förhållande skulle utesluta varje räntebetalning. — Sakkunnigförslagets
bestämmelse om att fondräntor, som under angivna omständigheter
icke kunnat utbetalas, ej heller finge utbetalas under ett följande
år, vore helt oförenlig med allmän uppfattning om en gäldenär skyldighet
att göra rätt för sig samt med det tillbörliga och naturliga i att gäldenären
själv ville betala sina skulder såväl till kapital som ränta. Ifrågavarande
bestämmelse skulle redan genom sin existens vara ägnad att allvarligt
undergräva förtroendet för sparbankerna. Enligt föreningens uppfattning
vore bestämmelsen icke erforderlig annat än möjligen med avseende på
grundfondränta. Om en sparbank ett visst år icke kunde eller icke finge ut -

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

betala fondränta, mötte det enligt föreningens mening icke något hinder, att
räntebeloppet uppfördes på skuldsidan inom linjen och sålunda icke inverkade
på den bokförda kapitalbehållningen. Reglerna om sparbanks bokföring
borde därför föreskriva, att sålunda ogulden ränta skulle föras inom
linjen. — Sakkunnigförslagets bestämmelser omöjliggjorde utbetalning av
ränta under löpande år, eftersom man först måste konstatera, om någon av
de i förslaget angivna förlustsituationerna uppkommit. Eftersom räntorna
skulle anses som omkostnader, borde förslaget på denna punkt få en avfattning
som lämnade utrymme för ränteutbetalning utan avvaktan på bokslutet.
— De av föreningen anförda förhållandena utgjorde enligt dess mening
ett starkt skäl för att låta bestämmelserna om utbetalning av fondräntor
utgå. I den mån förbehåll rörande räntebetalning lämpligen kunde eller borde
göras, kunde så ske i samband med teckningen av fondtillskotten.

Meningen, att det föreslagna förbudet mot betalning av förflutna års oguldna
ränteposter borde slopas, omfattas jämväl av fullmäktige i riksbanken,
länsstyrelserna i Södermanlands och Västerbottens län samt Stockholms
handelskammare. Fullmäktige i riksbanken understryker, att en bestämmelse
av sådant innehåll i hög grad skulle komma att minska möjligheterna
till kapitalanskaffning på de för sparbankerna gynnsammaste villkoren.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker, att de sakkunnigas motivering
för förbudet närmast vore av bokföringsteknisk art.

Svenska jordbrukskreditkassan har i sitt yttrande upptagit ett speciellt
spörsmål beträffande ifrågavarande sparbanksräntor. Kassan anför:

På olika ställen i lagförslaget talas om ränta å garantifond (och även
grundfond). I praktiskt hänseende likställda med garantifondsmedel äro
s. k. frivilliga insatser i jordbrukets kreditkassor. I det fallet utgår emellertid
ersättning till bidragsgivarna i form av utdelning. Det kan icke vara riktigt
att göra denna ur beskattningssynpunkt betydelsefulla åtskillnad, som
även påverkar kreditinstitutens konkurrensförmåga. Enär det icke synes
möjligt att få gottgörelse för insats betecknad såsom ränta får styrelsen yrka
på att gottgörelsen för garantifond icke betecknas såsom ränta utan i stället
såsom utdelning.

Departementschefen. Huruvida grundfondräntan och garantifondräntan
bör få betraktas som omkostnader i rörelsen är — som de sakkunniga själva
medgivit — ett tveksamt spörsmål. Vissa omständigheter torde dock kunna
åberopas till förmån för att dessa ränteutbetalningar ej skall anses som en
vinstdisposition. Främst bör framhållas att tillskott till grundfond och garantifond
icke gör tillskottsgivarna berättigade till att utöver den fixerade
ränta, som må vara utfäst, erhålla någon andel vare sig i sparbankens årsvinst
eller i det vinstsaldo, som kan visa sig föreligga vid sparbankens upplösning.
Vidare må anföras att, när sparbankernas grundfondsmedel och garantifondsmedel
till sk j 11 tes, lillskottsgivarnas räntcinlresse i vart tall
gäller detta grundfondstillskotten — i regel är ett tämligen underordnat motiv
förderas medverkan. Bidragen till ifrågavarande fonder härrör sålunda i
övervägande utsträckning från personkretsar, som av allmänanda och om -

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tanke om sparsamhetens främjande velat stödja tillkomsten och utvecklingen
av sparbanker i sina hemorter. Betecknande för denna delvis filantropiska karaktär
hos bidragsgivningen är den redan förut anförda omständigheten, att
återbäring av grundfondstillskott och betalning av ränta på dessa i många fall
över huvud taget icke stipulerats. Med hänsyn till det sagda måste det konstateras,
att tillskotten till här omförmälda fonder icke kan jämföras med tillskott
av aktiekapital. Ej heller erbjuder sig en allmän jämförelse med sådana
kapitalinsatser, som förekommer inom föreningsväsendet. Är fondtillskotten
av annan natur än tillskott av aktiekapital och föreningsinsatser, lär det också
kunna göras gällande, att utbetalningarna av ränta å fondtillskotten icke
kan jämställas med utdelning på aktie- och insatskapital.

Som nämnts lämnar departementsförslaget visst utrymme för att förlagskapital
användes som ett alternativ till garantifond. Blir garantifondräntan
en omkostnad, vinner den i detta hänseende likställighet med förlagslåneräntan,
vilken såsom de sakkunniga uttalat får anses vara en uppenbar
utgiftsränta.

För det allmännas skatteintäkter synes det vara av mycket ringa betydelse,
att förevarande fondräntor blir omkostnader i sparbanksverksamheten,
eftersom garantifonder (säkerhetsfonder) förekommer i mycket ringa
utsträckning och de nuvarande sparbankernas grundfonder delvis redan
återbetalts eller icke skall återbetalas. Dessutom må i detta hänseende erinras
om att åtminstone grundfonderna lyder på belopp, som vanligen är obetydliga
i förhållande till sparbankens omslutning.

Av dessa skäl godtar jag, att den nya lagens regler om ifrågavarande
fondräntor får en konstruktion, som klargör, att räntorna skall vara omkostnader
i rörelsen.

Jag vill icke heller invända mot den av de sakkunniga förordade ordningen,
att såväl grundfondräntan som garantifondräntan utbetalas årligen. De villkor,
sakkunnigförslaget uppställer för ränteutbetalningarnas verkställande,
motsvarar i stort sett vad som gäller redan enligt SpL. Svenska sparbanksföreningens
kritik av dessa villkorsbestämmelser synes därför i huvudsak
drabba också de nuvarande reglerna i ämnet. Jag har icke funnit föreningens
invändningar vara övertygande och saknar således anledning frångå den
avfattning av förevarande villkorsbestämmelser, som föreslagits av de sakkunniga.
Emedan dessa bestämmelsers iakttagande förutsätter, att ränteutbetalningarna
ej sker, innan årsresultatet av rörelsen låter sig avläsas, kan
jag icke ansluta mig till sparbanksföreningens förslag om att ränteutbetalningarna
skulle få göras utan avvaktan på bokslutet.

Däremot anser jag i likhet med sparbanksföreningen och andra remissinstanser,
att det icke kan anses vara tillfredsställande med ett förbud mot
att ränta, som på grund av villkorsbestämmelserna icke kunnat utgå under
visst ar, utbetalas under ett följande år. Som antydes i ett remissvar torde
bokföringstekniska hänsyn ha dominerat de sakkunnigas överväganden i detta
avseende. Sakskälen för att oguldna ränteposter bör kunna utbetalas i
efterhand synes böra tillmätas större beaktande än nämnda hänsyn. Förbudet

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

i fråga har därför icke medtagits i departementsförslaget. Frånvaron av förbudsregel
innebär, att det får ankomma på sparbankerna själva att bestämma,
huruvida och i vad mån ifrågavarande ränteutbetalningar bör verkställas
i efterhand. Med denna handlingsfrihet för sparbankerna kommer de
räntor, som enligt deras eget avgörande eventuellt blir utbetalda i efterhand,
icke att framstå som direkta skuldförpliktelser för sparbankerna,
medan de innestår hos dessa. Det synes under sådana förhållanden ej heller
kunna krävas, att de kvarhållna ränteposterna skall uppföras på skuldsidan
i sparbanks bokföring. Däremot torde, såsom sparbanksföreningen påpekat,
böra föreskrivas att ränta, som till följd av angivna villkor tills vidare icke
kunnat utgå, skall uppföras inom linjen i sparbankens balansräkning. Sådan
föreskrift har intagits i 48 § i departementsförslaget.

20 och 21 §§.

Förevarande paragrafer (23 och 24 §§ i sakkunnigförslaget) överensstämmer
till innehållet med 37 och 38 §§ SpL.

20 §, som motsvarar 37 § SpL, har regler för den situationen, att sparbank
försättes i konkurs efter det beslut fattats om återbetalning av garantifond
eller grundfond.

I 21 §, som motsvarar 38 § SpL, stadgas principförbud mot minskning av
garantifond och grundfond.

Om rörelsen

Detta kapitel i förslaget omfattar 22—36 §§ (25—42 §§ i sakkunnigförslaget)
och motsvarar 21—30 §§ i SpL:s kapitel med samma rubrik.

Ordningsföljden mellan paragraferna är delvis en annan än i motsvarande
avsnitt av SpL. Förslaget inledes salunda med de bestämmelser, som
reglerar inlåningen, 22—27 §§ (25—29 §§ och 42 § i sakkunnigförslaget).
Därefter följer reglerna om utlåningen, 28—30 §§ (30—32 §§ i sakkunnigförslaget),
om skyldigheten att hålla kassareserv, 31 § (33 § i sakkunnigförslaget),
samt om verksamhet, innefattande förvärv av viss egendom, 32
och 33 §§ (35 och 36 §§ i sakkunnigförslaget). Kapitlet avslutas med bestämmelser
angående filial- och ombudsverksamhet, 34 och 35 §§ (37—41 §§
i sakkunnigförslaget).

34 § i sakkunnigförslaget har icke fått någon motsvarighet i departementsförslaget.
Bestämmelserna i sagda paragraf, vilka i huvudsak äi desamma
som de i 29 a § SpL, har ansetts böra upptas i omförmälda kungörelse
(se 6 § i kungörelseutkastet).

22 §.

Denna paragraf (25 g i sakkunnigförslaget) motsvarar 22 g SpL. Paragrafen
innehåller huvudregeln om att sparbanksinlåningen skall tas emot
på sparbanksräkning, vilken som förut angivits är förslagets beteckning
på den nuvarande motboksräkningen. Vidare meddelar paragrafen de reg -

220

Kiingl. Maj.ts proposition nr 151

ler, som för sparbanksräkningen skall gälla angående insättningarnas storlek
och beträffande uppsägningstid. Hithörande frågor har redan berörts i
det särskilda avsnittet om checkräkning, fri sektor och insättningsmaximum.

Genom att lagförslaget icke uppställer ett oeftergivligt krav på att insättning
på sparbanksräkning skall antecknas i sparbanksbok — en ny term för
motbok, som begagnas i sakkunnigförslaget och accepterats i departementsförslaget
— möjliggöres att den inlåning, som sparbank erhåller under medverkan
av sparklubb, kan insättas på sparbanksräkning (se 23 §). Behovet
av den hittillsvarande särskilda i''äkningstypen sparklubbsräkning har härigenom
bortfallit.

Den i 22 § första stycket SpL inrymda bestämmelsen om rätt för sparbank
att i särskild ordning uppta lån för att tillgodose tillfälligt penningbehov
återfinnes i 25 § i förslaget.

Tredje stycket av förevarande paragraf upptar innehållet i 22 § tredje
stycket SpL med den förändringen, att stadgandet i fråga enligt avfattningen
i förslaget endast avser sparbanksräkning.

Den i sakkunnigförslaget intagna bestämmelsen, att förlagslån icke är
att anse såsom inlåning, återfinnes icke i departementsförslaget men ersättes
i viss mån av stadgande i dettas 25 §.

23 §.

Paragrafen (26 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 23 § SpL, ger bestämmelser
om sparbanksbok.

Gällande rätt. 23 § första stycket SpL föreskriver, att insättning å inotboksräkning
skall antecknas i motbok, som skall vara försedd med ordningsnummer,
samt att motboken ej får vara ställd till innehavaren eller eljest löpande.
Dessutom lämnas bl. a. anvisningar om vad motboken skall innehålla. I samband
härmed föreskrives också att vid motboken skall vara fogade utdrag
av sparbankslagen och sparbankens reglemente, i vad de avser förhållandet
mellan sparbanken och insättare.

I andra stycket i paragrafen finnes bestämmelse om att anteckning skall
ske i motbok, då medel lyftes å motboksräkning.

Tredje stycket i paragrafen meddelar slutligen en hänvisning till vad som
är särskilt stadgat i fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok.

De sakkunniga. Enligt sakkunnigförslaget skall sparbanks reglemente
kunna medge, att insättning ej antecknas i sparbanksbok. De sakkunniga har
dock förutsatt, att det principiella kravet på sparbanksbok efterges endast
där särskilda skäl föranleder därtill. Möjligheten till eftergift i detta avseende
finge sin speciella betydelse för inlåning, som förmedlades av sparklubb,
dvs. insättningar som för närvarande mottoges å sparklubbsräkning.
Beträffande insättningar, som hittills förts å motboksräkning, har de sakkunniga
utgått ifrån att sparbanksbok regelmässigt skall komma till an -

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

vändning. Det kunde dock icke uteslutas, att även vad anginge dylika insättningar
undantag från normalregeln om sparbanksbok i somliga fall
skulle visa sig berättigat.

1 detta sammanhang anmärker de sakkunniga, att sparbanksbok, där sadan
komme till användning, givetvis skulle betraktas som motbok i skuldebrevslagens
mening. Om insättning icke antecknades i sparbanksbok, skulle
bevis om insättningen tillställas insättaren. Friheten att utfärda kvitto eller
annat bevis å insatt belopp förde med sig behov av en regel som den i 51 §
i gällande banklag. En sådan regel hade upptagits i 28 § första stycket i
sakkunnigförslaget.

Även i övrigt innefattar sakkunnigförslaget vissa jämkningar av gällande
bestämmelser i 23 § SpL. Sålunda har föreskriften, att vid motbok skall
fogas vissa utdrag av sparbankslagen och reglementet, slopats och i stället
stadgas, att sparbanksbok skall återge de för sparbanksräkningen gällande
insättningsvillkoren ävensom innehålla anvisning om att insättningsbestämmelserna
i övrigt finnes intagna i sparbankslagen och i reglementet
samt att lagen och reglementet är tillgängliga för envar i sparbankens expeditionslokal.
De sakkunniga har motiverat denna ändring med att hittillsvarande
vidlyftiga återgivande av lag- och reglementstext synes ha varit till
ganska ringa praktisk nytta och dessutom missledande i den mån texten
blivit föråldrad. Genom förenklingen i förhållande till gällande rätt vunnes
att sparbankernas omkostnader för sparbanksböckerna kunde nedbringas.
Enligt de sakkunniga kunde det förutsättas bli en strävan hos sparbankerna
att ge de allmänna insättningsvillkoren en sådan formulering, att de likalydande
kunde tillämpas vid ett så stort antal sparbanker som möjligt. Lämpligen
kunde förslag till formulering av ifrågavarande allmänna insättningsvillkor
utarbetas av svenska sparbanksföreningen efter samråd med tillsynsmyndigheten.

Ej heller har föreskriften om att anteckning skall ske, då medel lyftes å
motboksräkning, överförts till sakkunnigförslaget. Enligt de sakkunniga
syntes stadgandet numera, då skuldebrevslagen gjort motbok till presentationspapper,
vara blott och bart en ordningsbestämmelse och knappast av
karaktär att behöva inrymmas i sparbankslagen.

Yttrandena. Svenska sparbanksföreningen anser, att slopandet av föreskriften
om att vid motbok skall vara fogade utdrag av sparbankslag och
reglemente innefattade en beaktansvärd förenkling. Den föreslagna föreskriften,
att sparbanksbok skulle återge de för sparbanksräkning allmänna
insättningsvillkoren, medförde emellertid, att sådana insättningsvillkor som
bestämmelser om uppsägning och insättningsmaximum, vilka kunde komma
att ändras, måste införas i sparbanksböckerna. Till undvikande av de tekniska
svårigheter, som alltså skulle kunna bli förenade med återgivandet av
dylika insättningsvillkor och framför allt till förebyggande av att sparbanksböckerna
även i fortsättningen skulle komma att efter någon tid innehålla
helt missvisande uppgifter, borde sistnämnda föreskrift utgå.

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Departementschefen. Sparbanksföreningens önskemål om en ännu mera
långtgående förenkling av sparbanksbokens innehåll än vad som föreslagits
av de sakkunniga anser jag förtjäna beaktande. Som föreningen menat
skulle det icke kunna undvikas, att sparbanksböckernas upplysningar angående
insättningsvillkoren så småningom bleve föråldrade. Med hänsyn härtill
skulle nackdelarna av en föreskrift om dylika upplysningars intagande
komma att överväga fördelarna. Det torde alltså böra räcka med ett stadgande,
enligt vilket sparbanksbok skall innehålla anvisning om att insättningsbestämmelserna
finnes angivna i sparbankslagen och i reglementet
samt att lagen och reglementet är tillgängliga hos sparbanken.

I stor utsträckning är sakkunnigförslagets bestämmelser under denna
paragraf av sådan instruktorisk art, att de icke synes behöva tynga själva
sparbankslagen. Detta gäller såväl föreskriften om att sparbanksbok skall
vara försedd med ordningsnummer som de närmare stadgandena om sparbanksbokens
innehåll. Nu nämnda bestämmelser har därför icke införts i
departementsförslaget utan avses i stället bli upptagna i den supplerande
kungörelsen (jfr 5 § i utkastet till kungörelse).

24 §.

Förevarande paragraf (42 § i sakkunnigförslaget) överensstämmer, frånsett
vissa huvudsakligen redaktionella jämkningar, med 24 § SpL.

25 §.

Paragrafen (27 § i sakkunnigförslaget), motsvaras som förut nämnts
delvis av 22 § första stycket SpL.

I första stycket av förevarande paragraf möter den i förslaget införda
nyheten om rätt för sparbank att i viss utsträckning motta inlåning å valfri
räkning (fri sektor). Motiveringen för förslaget på denna punkt har lämnats
i det särskilda avsnittet om checkräkning, fri sektor och insättningsmaximum.

Andra stycket av paragrafen medger liksom nuvarande stadgande i 22 §
första stycket SpL rätt för sparbank att för tillgodoseende av tillfälligt
penningbehov begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller affärsbank
eller annorledes uppta lån. Avvecklas lån av ifrågavarande beskaffenhet
inom ett halvår, får detta såsom de sakkunniga uttalat, anses stå i
överensstämmelse med andemeningen i bestämmelsen. I undantagsfall torde
även en löptid av ett år böra godtas. — Andra stycket har i departementsförslaget
kompletterats med stadgandet, att sparbank jämväl må uppta
lån mot utgivande av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis). Innebörden av den sålunda öppnade möjligheten
för sparbank att emittera förlagsbevis har närmare behandlats i det särskilda
avsnittet om inlåningsrätten samt i inledningen till detalj motiveringen
beträffande bestämmelserna om sparbanks fonder och om användningen
av sparbanks vinst.

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 151
26 §.

Denna paragraf (28 § i sakkunnigförslaget) innehåller ett principförbud
för sparbank att utfärda löpande skuldförbindelser i tryckt eller graverad
form. Till förbudsregeln ansluter sig ett par undantag. Motsvarighet till denna
paragraf saknas i SpL.

De sakkunniga. Enligt första stycket i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget
må sparbank ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren
eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet
för sådana förbindelser. Förbudet har delvis föranletts redan av förslaget,
att skyldigheten att använda sparbanksbok vid insättning på sparbanksräkning
ej skall vara oeftergivlig. Givetvis betingades förbudet därjämte
av den föreslagna möjligheten att insätta medel på valfri räkning,
förklaras det i betänkandet. Beträffande sådan räkning föreskreves ju icke
alls något motbokstvång.

I andra stycket i paragrafen har angivits att förbudet ej skall gälla av
sparbanken utställda förlagsbevis, lydande å minst 1 000 kronor. Oaktat
förlagsbevis tidigare syntes ha utfärdats främst såsom enkla skuldebrev,
förekomme numera även förlagsbevis i form av löpande skuldebrev. Eftersom
sakkunnigförslaget medgåve viss emission av förlagsbevis, hade de sakkunniga
ansett möjlighet böra finnas att dessa skulle kunna få karaktär
även av löpande förbindelser.

Paragrafens tredje stycke innehåller en bestämmelse om s. k. sparmärken,
som användes inom skolsparrörelsen. Enligt de sakkunniga vore syftet
med sparmärkena att åstadkomma en metodisk uppläggning av sparverksamhet
inom skolorna. I många fall inträffade emellertid att sparmärken,
sedan de utlämnats av sparbanken, aldrig presenterades i densamma
för notering. Följden bleve då, att sparbanken hade att i sin bokföring år
efter år uppta en skuld till okända fordringsägare, stundom av betydande
belopp. Detta vore icke tillfredsställande. Anledningen till att spararen icke
inlämnade de märken, han förvärvat, till sparbanken vore mestadels, att
märkena förkoinmit. Det borde därför enligt de sakkunnigas mening krävas,
att sparbank skulle få utlämna sparmärken endast där garantier funnes
för att märkena ej så lätt kunde förkomma. Sakkunnigförslaget stadgar
på grund av det anförda, att sparmärken för användning inom skolsparrörelsen
må av sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för
kontroll över utelöpande märken. De sakkunniga har anmärkt, att det borde
ankomma på tillsynsmyndigheten att lämna närmare anvisningar om hur
fordringen på kontroll skulle kunna tillgodoses.

Departementschefen. Förbudsregeln i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget
har sin motsvarighet i såväl gällande banklag som i propositionsförslaget
till ny banklag. Regeln skulle liksom i fråga om affärsbankerna
ha till syfte att förhindra sedelutgivning och emission av obligationer. Att
regeln ansetts behövlig även för sparbankernas del sammanhänger, såsom

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 15i

de sakkunniga påpekat, med att sparbankerna i fortsättningen icke i samma
grad som hittills skall vara skyldiga att låta de av dem utställda skuldförbindelserna
få formen av anteckning i motbok. Bestämmelsen i fråga
synes följaktligen ha visst berättigande och föranleder därför ingen erinran
från min sida.

I likhet med de sakkunniga och i överensstämmelse med vad som föreslagits
i propositionsförslaget till ny banklag vill jag förorda, att ifrågavarande
förbudsregel modifieras vad gäller förlagsbevisen. Till motverkande av att
undantaget skall kunna utnyttjas för försök att kringgå det avsedda förbudet
mot sedel- och obligationsutgivning har de sakkunniga föreslagit,
att förlagsbevisen skall ha en valör av minst 1 000 kronor för att hänföras
under modifikationen. Liksom beträffande motsvarande undantag i propositionsförslaget
till ny banklag (se banklagspropositionen, s. 179) anser jag
för egen del, att valörgränsen lämpligen kan sättas vid 100 kronor. Departementsförslaget,
som utformats i enlighet härmed, uppställer också det
villkoret, att förlagsbevisen skall vara räntebärande för att komma i åtnjutande
av undantagsställningen. Samma villkor stipuleras i banklagspropositionen.

Vad angår de i skolsparrörelsen använda sparmärkena torde det vara motiverat,
att förevarande lagrum uttryckligen sanktionerar deras användande.
Förbehållet, att anordningar skall ha vidtagits för kontroll över utelöpande
märken, synes likaså välgrundat. Det bör närmast ankomma på sparbanksinspektionen
att lämna erforderliga anvisningar om hur kontrollen lämpligen
bör komma till stånd.

27 §.

Denna paragraf (29 § i sakkunnigförslaget), som reglerar sparbanks inlåningsrätt,
har behandlats i särskilt avsnitt. Bestämmelsen i sista stycket
kommenteras i motiveringen till 79 §. Angående begreppet därmed jämförlig
samfällighet hänvisas till motiven till 28 §.

28 §.

Paragrafen (30 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 26 § första, andra,
tredje, femte och sjätte styckena SpL, lämnar huvudreglerna för sparbanks
utlåningsrörelse.

Gällande rätt. Enligt 26 § första stycket SpL skall sparbanks utlåningsrörelse
företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde. I andra stycket
möter det i checkräkningsfrågan berörda förbudet för sparbank att utlämna
lån mot annat fordringsbevis än skuldebrev.

Tredje stycket av 26 § SpL anger som huvudregel, att lån må utlämnas
allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. Blancokrediter kan, enligt
samma stycke, lämnas blott till kommun eller dylik samfällighet eller
till annan sparbank. Vidare stadgas att sparbank ej får utlämna lån mot
fartygsinteckning, förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventa -

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

rier. Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis får ej utlämnas till högre
sammanlagt belopp än som motsvarar hälften av sparbankens fonder.

Beträffande lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än
kommun eller dylik samfällighet, stadgas i femte stycket av här omförmälda
paragraf att det får utlämnas allenast på viss tid och ej utestå
längre tid än 15 år samt att lånet, där det är ställt på längre återbetalnings(id
än ett år, årligen skall amorteras. Frihet från avbetalning kan emellertid,
där det finnes påkallat med hänsyn till lånets ändamål, medges under
högst tre år från lånets utlämnande.

Enligt sjätte stycket i paragrafen skall stadgandena i bl. a. tredje och
femte styckena icke gälla lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget återfinnes bestämmelserna om att
sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skall avse sparbankens verksamhetsområde
och att lån ej må utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev.

Likaså upptar sakkunnigförslaget huvudregeln om att lån må utlämnas
allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen.

Sakkunnigförslaget bibehåller också den särställning, SpL givit kommun
och dylik samfällighet samt sparbank i fråga om rätten att få blancokrediter.
Vad angår uttrycket »dylik samfällighet» har de sakkunniga intagit
den ståndpunkten, att detsamma endast kunde avse samfällighet, som vore
av offentligrättslig karaktär och således direkt kunde jämställas med kommun.

Förutom blancokrediter till kommun eller dylik samfällighet eller till annan
sparbank medger sakkunnigförslaget jämväl, att sådana krediter beviljas
i övrigt till ett belopp i varje särskilt fall av högst 3 000 kronor och sammanlagt
motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder. Bakgrunden till
de sakkunnigas förslag i denna del har varit insikten om att det i stor
utsträckning finnes duktigt folk, som för igångsättande av egen rörelse
eller för liknande syften skulle behöva skaffa sig mindre kapital genom
banklån men icke har någon säkerhet att erbjuda. Den möjlighet till lån
utan säkerhet, som öppnas genom regeln i fråga, förbehålles dock icke
viss yrkeskategori eller vissa särskilda syftemål, utan regeln har fått en
helt generell syftning. De sakkunniga har förutsatt, att här avsedda regel
skulle tillämpas med försiktighet.

I övrigt har sakkunnigförslaget utan ändring upptagit bestämmelserna i
20 § tredje stycket SpL angående säkerheter vid kreditgivningen.

Också de i 26 § femte stycket SpL givna reglerna, avseende borgenslånen,
har överförts till sakkunnigförslaget. Därvid har emellertid ett stadgande
tillagts, enligt vilket gällande möjlighet till viss tids avbetalningsfrihet utvidgats
såvitt angår studielån. Den amorteringsfria tiden har i detta fall satts
till fem år. Till förmån för reformen har främst åberopats den fortskridande
tendensen till allt längre studietider för högre examina.

Slutligen har i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget upptagits regeln

15 Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 151

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

i sjätte stycket av 26 § SpL om att kraven på säkerhet samt på begränsning
av löptiden och amorteringsskyldighet beträffande borgenslånen icke är tilllämpliga
på lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig.

Yttrandena. Vad först angår bestämmelsen om att sparbanks utlåningsrörelse
företrädesvis skall avse sparbankens verksamhetsområde finner länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län bibehållandet av bestämmelsen vara välbetänkt
och menar, att genom densamma en garanti gåves för att utlåningen
komme den bygd till godo, varifrån de inlånade medlen uppsamlats.

Fullmäktige i riksbanken hävdar däremot, att bestämmelsen borde utgå.
Därest en föreskrift av sådant innehåll skulle anses lämplig, borde den enligt
fullmäktiges uppfattning intas i sparbankens reglemente.

Vad angår blancokreditgivningen har den föreslagna utvidgningen i allmänhet
mötts med gillande. Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar emellertid
betänkligheter på denna punkt. Länsstyrelsen anser, att det syfte man
ville nå med föreslagna stadgandet om 3 000-kronorskrediterna skulle kunna
tillgodoses av sparbankerna genom att dessa finge efterge kravet på borgensmännens
soliditet, om dessa i övrigt vore vederhäftiga. Sådana avsteg från
soliditetskravet torde redan för närvarande förekomma i praktiken, menar
länsstyrelsen. Liknande synpunkter anföres av handelskammaren i Karlstad.

Beträffande den individuella storleken av ifrågavarande blancokrediter har
fullmäktige i riksbanken och kommerskollegium hävdat, att lånen borde kunna
få uppgå till åtminstone 5 000 kronor.

Några sparbanker anser, att vägföreningar och vägsamfälligheter under
vissa villkor borde bli jämställda med samfälligheter av offentligrättslig karaktär
i fråga om möjligheten att få blancokrediter.

Sparbanksinspektionen ifrågasätter, om icke förbud borde stadgas för sparbank
att såsom pant motta av sparbanken utställda fond- och förlagsbevis.
Pantsättning av bevis om tillskott till fond hos den sparbank, där fonden
funnes, skulle vara vilseledande vid bedömandet av sparbankens ställning.
Den eventuella minskning av fonden, som pantsättningen i själva verket kunde
innebära, bleve icke redovisad i sparbankens balansräkning. Av samma
skäl som beträffande fondbevisen vore det enligt inspektionens mening icke
lämpligt, att sparbank såsom pant mottoge av sparbanken utställda förlagsbevis.

Bank- och fondinspektionen har uttalat liknande mening samt föreslår
dessutom, att sparbank ej skall få utlämna lån mot säkerhet av aktie i bolag,
vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med
aktier eller som idkar emissionsrörelse, eller mot säkerhet i förlagsbevis, utfärdat
av sådant bolag.

Departementschefen. Som norm för sparbankernas kreditpolitik har sedan
gammalt gällt att inlåningen i första hand borde användas till täckande
av kreditbehovet i den bygd, varifrån inlåningen härrörde. Denna grundsats
har kommit till synes i lagregeln, att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis
skall avse sparbankens verksamhetsområde. Innan en allmän om -

227

Kungl. Maj.ts proposition nr i 51

provning av frågan om gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten
kommit till stånd, anser jag det icke finnas anledning att slopa eller ändra
nu berörda regel.

Bestämmelsen i SpL, att lån ej må utlämnas mot annat fordringsbevis än
skuldebrev, avser närmast att förebygga att sparbank driver växelrörelse eller
beviljar kredit i checkräkning och därmed jämförliga räkningar. Nämnda
regel har i princip sitt berättigande även efter ett införande av viss rätt föi
sparbankerna att utlämna checkräkningskrediter. Denna rätt, begränsad på
sätt jag förut angivit, bör komma till uttryck som ett undantag från omförmälda
regel. Departementsförslagets stadgande om checkräkningsutlåningen
återfinnes alltså i förevarande sammanhang.

Sparbankerna har under senare tid i stigande utsträckning beviljat särskilda
byggnadskrediter, vilka tjänar likartade syften som affärsbankernas byggnadskrav.
Det bör i förevarande sammanhang framhållas, att dessa sparbankernas
byggnadslån icke till någon del utlämnas annat än mot skuldebrev,
lydande å lånets totalbelopp, och att lånen i fråga därför icke står i någon som
helst motsatsställning till principförbudet mot användning av annat fordringsbevis
än skuldebrev.

Från huvudregeln, att sparbankslån får utlämnas allenast mot fullgod säkerhet
av pant eller borgen, medger SpL undantag såvitt angår lån till staten,
kommun eller dylik samfällighet eller sparbank. De sakkunniga har föreslagit,
att undantagsställningen för dessa låntagare skall bibehållas. Häremot
har jag intet att erinra. Likaså biträder jag tolkningen, att termen
dylik samfällighet endast avser samfällighet av offentligrättslig natur.

I motsvarande fråga beträffande affärsbankernas blancokreditgivning har
jag intagit samma ståndpunkt (se banklagsprop., s. 77—-78). hör åstadkommandet
av terminologisk enhetlighet har »dylik samfällighet» i departementsförslaget
utbytts mot den i banklagstiftningen använda formuleringen
därmed jämförlig samfällighet.

De sakkunnigas förslag om att sparbankerna skulle få generell rätt att
inom viss ram bevilja blancokrediter av mindre omfattning har ieke föranlett
invändningar under remissbehandlingen. Med hänsyn till den begränsade
omfattning, denna kreditgivning skulle få, torde det icke kunna göras gällande,
att densamma väcker betänkligheter ur synpunkten av insättarnas trygghet.
Jag vill därför biträda ifrågavarande förslag. Beträffande den individuella
begränsningen av krediterna anser jag dock i likhet med fullmäktige
i riksbanken och kommerskollegium, att maximibeloppet bör kunna fastställas
till ett något högre belopp än 3 000 kronor. Jag förordar således, att gränsen
bestämmes till 5 000 kronor. Att sparbankerna skall visa försiktighet vid
utnyttjandet av den nya möjligheten till blancokreditgivning förutsätter jag
vara självklart.

Enligt SpL får sparbankerna lämna lån mot pant av aktier och förlagsbevis
till ett sammanlagt belopp motsvarande hälften av sparbankens fonder. Denna
regel har oförändrad överförts till sakkunnigförslaget. Som framgått har
emellertid under remissbehandlingen ifrågasatts om icke sparbankernas frihet
i delta hänseende borde begränsas. Dels har det ansetts, alt krediter icke

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

borde få beviljas mot säkerhet i aktier uti s. k. förvaltningsbolag eller i förlagsbevis
utfärdade av sådant bolag, dels har det uttalats att sparbanks egna
förlagsbevis icke borde få tjäna som pant. Likaså har gjorts gällande alt
sparbank icke såsom lånesäkerhet borde få ta emot bevis om tillskott till
sparbankens fonder. I bådadera hänseendena har jag ansett mig böra beakta
remissynpunkterna. Det må framhållas, att de begränsningar, som i anledning
härav stadgats i departeinentsförslaget, har sin motsvarighet såväl i gällande
banklag som i propositionsförslaget till ny banklag. Beträffande förbudet
mot belåning av aktier i förvaltningsbolag gjorde jag i banklagspropositionen
(s. 177) det uttalandet, att vissa skäl talade för en uppmjukning
av förbudet men att konsekvenserna av en sådan uppmjukning vore svåra
att överblicka. I vissa hänseenden borde därför ytterligare överväganden
komma till stånd, innan slutlig ståndpunkt toges i frågan. Det sagda bör
gälla även med avseende på sparbanks befogenhet att belåna aktie i förvaltningsbolag
eller förlagsbevis, utfärdat av dylikt bolag.

Sakkunnigförslaget om att borgenslån för studieändamål skall kunna få
''ara avbetalningsfria upp till fem år föranleder ingen erinran från min sida.

29 §.

Paragrafen (31 § i sakkunnigförslaget) motsvarar med vissa — delvis
blott redaktionella — ändringar och tillägg 26 § fjärde stycket och 27 § SpL.
Den reglerar sparbanks rätt att bevilja tidsbundna lån.

Gällande rätt. 26 § fjärde stycket SpL stadgar principiellt förbud för sparbank
att utlämna bundna lån. Där föreskrives sålunda att, om lån icke
är ställt att betalas inom tre månader eller vad angår lån, för vilket säkerheten
utgöres av inteckning i fast egendom eller tomträtt, inom sex månader,
sparbanken skall förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning
senast inom tid, som nyss angivits för respektive fall.

Vissa undantag meddelas dock. Förbudet avser för det första icke lån
för vars fulla gäldande staten är ansvarig (26 § sjätte stycket) eller lån
för vilket kommun eller dylik samfällighet svarar (26 § fjärde stycket).
Dessutom bereder SpL sparbank särskilda möjligheter att under vissa förutsättningar
låta krediter mot inteckning i fast egendom eller tomträtt få
formen av bundna lån. Bestämmelserna härom möter i 27 §. Av första, andra
och tredje styckena i sagda paragraf framgår huvudvillkoren för denna
bundna långivning. Grundförutsättningen är, att summan av insättarnas
behållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till minst
fem miljoner kronor. Lånen får sammanlagt uppgå till ett belopp motsvarande
tre tiondelar av summan av insättarnas behållning och sparbankens
fonder enligt senaste bokslut, och högst en femtedel av nämnda belopp får
ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen får icke ställas på längre
aterbetalningstid än tio ar. Före lånets beviljande skall sparbanken företa
uppskattning av värdet å den fasta egendomen eller å byggnad, som uppförts
på den med tomträtt upplåtna tomten.

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Fjärde stycket i 27 § anger de inteckningar, som får ligga till underlag
för bundna lån. Dessa inteckningar är dels de, som beviljats i sådan fast
egendom inom sparbankens verksamhetsområde som uppräknas i 25 § SpL,
dvs. annan i stad, köping eller inunicipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet
eller jordbruksfastighet på landet, och dels de som heviljas
i tomträtt till inom verksamhetsområdet belägen tomt, dock endast om å
tomten uppförd byggnad är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller
till affärslokaler. Inteckningen skall ligga inom hälften av taxeringsvärdet
på den fasta egendomen eller byggnaden och inom hälften av det vid omförmälda
uppskattning beräknade värdet eller efter dispens av länsstyrelsen
inom 60 procent av taxerings- och uppskattningsvärdet. Värdet axväxande
skog får vid denna bedömning icke i något fall inräknas i taxeringsvärdet
på jordbruksfastighet. Härjämte stadgas som villkor för beviljande
av bundet lån mot säkerhet i tomträttsinteckning att tomträtten upplåtits
genom avtal, som upprättats i enlighet med av sparbanksinspektionen godkänt
formulär eller eljest blivit av inspektionen godtaget samt att återbetalningstiden
för lånet icke utgår senare än fem år före tomträttsavtalets
upphörande.

Femte stycket av 27 § SpL stadgar slutligen skyldighet för sparbank att
förbehålla sig rätt till förtidsbetalning av bundet lån för det fall att den
intecknade fasta egendomen eller tomträtten till följd av vanvård av byggnad
eller annan anledning undergår sådan värdeminskning, att säkerheten
i väsentlig mån försvagas. Nedsättning av taxeringsvärdet på den fasta
egendomen eller på byggnad, som ligger på tomträttsmarken, utgör icke i
och för sig grund för uppsägning.

De sakkunniga. Till sakkunnigförslaget har med allenast vissa mindre, närmast
redaktionella jämkningar överförts bestämmelserna i 26 § fjärde stycket
samt 27 § första, andra och tredje styckena SpL.

Femte stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget motsvarar
27 § fjärde stycket SpL. Där uppräknas de inteckningar, som tillätes ligga
som säkerhet för bundna lån. Uppräkningen överensstämmer i stort med
den som återfinnes i SpL. Vissa jämkningar har emellertid gjorts, delvis i
överensstämmelse med motsvarande ändringar beträffande täckningsfria inteckningslån
i inlåningsrättsligt hänseende. Sålunda får tomträttsinteckning
godtas som säkerhet allenast såvida den eller de byggnader, som finnes
uppförda å tomträttsmarken, är avsedda väsentligen för bostadsändamål
samt den nya tomträttslagstiftningen av är 1953 är tillämplig på tomträtten
i fråga (jfr övergångsbestämmelse i de sakkunnigas förslag till promulgationslag).
Tomträttsmarken skall vidare ligga under fastställd stadsplan
eller fastställd byggnadsplan. Delta skall, vid inteckning i annan fast egendom
än jordbruksfastighet, även vara fallet med den fasta egendomen. Föreskriften,
att inteckning först efter dispens av länsstyrelsen kan läggas till
säkerhet för bundet lån upp till 60 procent av taxerings- och uppskattningsvärdet,
har ansetts kunna slopas, och har nämnda 60-procentregel gjorts till
huvudregel. Vidare har förbehållet, att i taxeringsvärdet å jordbruksfastig -

■230

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

het icke får inräknas värdet av växande skog, befunnits kunna utgå. I stället
har i sjätte stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget stadgats
rätt för sparbank till förtidsuppsägning av bundet lån, då skogsavverkning
orsakat sådan värdeminskning å den intecknade egendomen, att säkerheten
i märklig mån försvagas. Även övriga i gällande rätt stadgade förbehåll
för att inteckning i tomträtt skall få utgöra säkerhet för bundet
lån bar slopats som onödiga eller oförenliga med tomträltsupplåtelse enligt
den nya tomträttslagstiftningen.

De sakkunniga har uttalat den meningen, att som säkerhet för bundna
lån borde i princip blott botteninteckningar godtas. Även inteckningar, vilka
framstode som i stort sett jämförbara med botteninteckningar, borde emellertid
enligt de sakkunniga kunna få utgöra säkerhet för bundna lån.

Innehållet i sjätte stycket av nu ifrågavarande paragraf i sakkunnigförslaget
reglerar sparbanks rätt till förtidsuppsägning av bundet lån och företer
— utöver redan berörda tillägg av ordet skogsavverkning — den olikheten
i förhållande till sin motsvarighet i 27 § SpL, att såsom grund för förtidsuppsägning
angivits också uppsägning av tomträtten. De sakkunniga
har motiverat detta tillägg med att den moderna tomträttsupplåtelsen icke
vore fixerad till viss tidrymd och upphörde efter uppsägning från fastighetsägarens
sida vid tidpunkt, som icke med säkerhet kunde beräknas på förhand.

Departementschefen. Sakkunnigförslagets reglering av sparbanks rätt att
lämna tidsbundna lån överensstämmer i stort sett med gällande bestämmelser
i ämnet. Häremot vill jag ej resa någon erinran. Mitt godtagande av
hittillsvarande bestämmelsers överförande till den nya sparbankslagen i den
utsträckning, som de sakkunniga föreslagit, innebär bl. a. att jag ej finner
anledning till inskränkning i sparbankernas nuvarande frihet att låta krediter,
för vilka staten, kommun eller dylik samfällighet är ansvarig, utgå
som bundna lån. Att en åtskillnad på så sätt jämväl i fortsättningen kommer
att föreligga mellan sparbankslagstiftningen och affärsbankslagstiftningen
på denna punkt har jag berört i banklagspropositionen. Vad jag därvid
anfört som motivering för ifrågavarande olikhet i regleringen åberopar
jag även i förevarande sammanhang (se nämnda prop., s. 85).

De smärre förändringar, vilka de sakkunniga förordat i SpL:s sålunda i
huvudsak accepterade regler på området, föranleder ej heller någon invändning
från min sida. Bl. a. ansluter jag mig till den av de sakkunniga använda
terminologien för att ange åtskillnaden mellan fastigheter inom glesbebyggelseområden
och fastigheter inom tätbebyggelseområden. Samma terminologi
har kommit till användning i propositionsförslaget till ny banklag.

Härutöver har vissa övervägande redaktionella jämkningar verkställts under
departement sbehandlingen.

30 §.

Paragrafen (32 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 28 § SpL och har regler
om jäv i kreditförhållanden.

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Gällande rätt. I SpL är ledamot av sparbanks styrelse och i sparbanken anställd
tjänsteman försatt i särställning beträffande rätten att erhålla kredit i
sparbanken. Styrelseledamot och tjänsteman i sparbanken kan sålunda ej erhålla
kredit annat än mot säkerhet av fullgoda inhemska obligationer eller
inteckningar inom halva taxeringsvärdet i jordbruksfastighet eller i bostadsoch
affärsfastighet i stad, köping eller municipalsamhälle.

Vidare stadgar SpL kategoriskt förbud mot att utlämna lån, för vilket allmänt
ombud svarar.

Undantag från jävsbestäinmelserna beträffande styrelseledamot och tjänsteman
är meddelat för det fall att staten är ansvarig för lånets fulla gäldande.

De sakkunniga. I betänkandet förordas att revisor i sparbank skall i jävshänseende
likställas med styrelseledamot och tjänsteman. Det särskilda jävsstadgandet
beträffande allmänt ombud upptas icke i sakkunnigförslaget,
som ju går ut på allmänna ombudsinstitutionens avskaffande. Beträffande
arten av den säkerhet, som ifrågavarande kategorier av kredittagare har att
lämna för att få lån i den egna sparbanken, har annan ändring icke gjorts
i nu gällande bestämmelser än att inteckningarna skall vara av den kvalifikationsgraden,
att de kan få tjäna som säkerhet för bundna lån. Detta innebär
i huvudsak den nyheten i jämförelse med vad som nu gäller, att jämväl
tomträttsinteckningar under vissa villkor kan få komma i fråga.

De sakkunniga har även övervägt spörsmålet, huruvida sparbank skulle
vara skyldig att vidta åtgärd i det fall, att huvudgäldenär eller borgensman,
efter det lån blivit utlämnat, kommit att tillhöra personkategori, varå jävsbestämmelserna
vore tillämpliga. En regel, som framtvingade åtgärd i sådan
situation, exempelvis innebärande att kredittagaren skulle avfordras
kvalificerad säkerhet enligt förevarande paragraf och att lånet skulle avvecklas,
om sådan säkerhet ej ställdes, har de sakkunniga emellertid icke velat
föreslå. Enligt de sakkunniga vore det mest angeläget att förhindra obehörigt
inflytande vid ett låns beviljande eller vid granskning av beslutet härom.
En ‘regel med mera vidsträckt syftning skulle kunna försvåra rekryteringen
av posterna som styrelseledamot, revisor och tjänsteman.

I sakkunnigförslaget har upptagits stadgandet i gällande ratt om att jävsbestämmelserna
icke är tillämpliga beträffande lån, för vars fulla galdande
staten är ansvarig. Detta undantagsstadgandc har emellertid i sakkunnigförslaget
utsträckts att gälla också lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet
svarar.

Yttrandena. Några lokala sparbanksföreningar har hemställt om viss utvidgning
av kretsen av de säkerheter, som berättigar till krediter åt styrelseledamot,
revisor och tjänsteman i sparbank.

Departementschefen. Vad gäller revisorerna synes det mig icke tillfredsställande
med den nuvarande friheten för dessa att mot enbart ordinär säkerhet
erhålla kredit i de sparbanker, de har att utöva uppsikt över. Jag biträ -

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

der därför jävsregelns utsträckande till revisor. I likhet med vad som föreslås
i banklagspropositionen vill jag förorda, att revisorssuppleant i detta
avseende jämställes med revisor. Att styrelsesuppleant är underkastad jävsbestämmelsen
framgår av den allmänna föreskriften uti 36 § tredje stycket
i förslaget.

\ ad beträffar kretsen av de säkerheter, som skall ställas av här avsedda
kategorier av kredittagare, finner jag, att de sakkunniga dragit en alltför
snav gräns kring de godtagbara inteckningarna. Genom att dessa skall vara
av samma kvalifikationsgrad som de inteckningar, vilka får ligga som säkerhet
for bundna lån, uteslutes bl. a. inteckningar uti bostads- och affärsfastigheter
på landsbygden. Detta kan icke anses motiverat i förevarande sammanhang.
Enligt min uppfattning bör samtliga de inteckningar accepteras, som
enligt lagrummet angående inlåningsrätten betraktas som i viss mån täckningsfria.
I departementsförslaget har därför hänvisningen till sistnämnda
lagrum fått ersätta sakkunnigförslagets hänvisning till paragrafen om bundna
lån.

31 §.

Bestämmelserna i denna paragraf (33 § i sakkunnigförslaget) har behandlats
i den särskilda avdelningen angående kassareservskyldigheten.

32 §.

Paragrafen (35 § i sakkunnigförslaget) motsvarar första och andra styckena
i 30 § SpL och innehåller normalbestämmelserna om sparbanks rätt att
förvärva egendom.

Gällande rätt. SpL upprätthåller grundsatsen, att sparbank icke må i vilken
utsträckning som helst förvärva fast egendom. Sparbank får sålunda enligt
30 § första stycket SpL icke förvärva annan fast egendom än sådan, som
är avsedd för sparbankens inrymmande. Även denna rätt är emellertid begränsad
på så sätt att, där sparbank vill förvärva fast egendom för belopp,
vilket sammanlagt med bokförda värdet av sparbanken förut tillhörig fastighet
för samma användning överstiger en fjärdedel av sparbankens fonder,
beslutet om förvärvet skall underställas länsstyrelsens stadfästelseprövning
Forvärvet må för övrigt icke komma till stånd annat än efter beslut å huvudmannasammanträde,
därvid minst två tredjedelar av de i frågans avgörande
deltagande huvudmännen skall ha röstat för förvärvet. De olika förbehåll
som nu angivits gäller också beträffande förbättring av byggnad, vari sparbankens
lokaler är eller avses bli inrymda.

Av lös egendom får sparbank enligt 30 § andra stycket SpL icke förvärva
annat än penningar, obligationer, av rörelsen betingade fordringar samt inventarier,
som anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken
ager. Sparbank äger dock använda ett belopp, motsvarande högst tio procent
av fonderna till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie
i sådant aktiebolag, som med Kungl. Maj :ts godkännande bildas i ändamål

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

233

att utgöra en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av
gemensamma intressen. Med stöd av denna bestämmelse kan sparbank exempelvis
äga aktie i Sparbankernas bankaktiebolag.

I 30 § fjärde stycket första ledet SpL stadgas att sparbank, som förvärvat
egendom i enlighet med nu redovisade regler, må för egendomens försäljande
eller tillgodogörande i övrigt vidta de åtgärder, som finnes lämpliga.

De sakkunniga. Huvudlinjerna i sakkunnigförslaget överensstämmer med
SpL:s nyss redovisade regler. De sakkunniga föreslår sålunda, att sparbank
skall äga rätt att förvärva fast egendom i den utsträckning, som erfordras
för att bereda expeditionslokaler. För samma ändamål öppnar sakkunnigförslaget
emellertid också möjlighet till förvärv av viss lös egendom, nämligen
tomträtt, bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag, som har till uteslutande
syfte att förvalta för omförmälda användning avsedd fast egendom och
vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av den fasta egendomens värde,
ävensom förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Förvärv av fast egendom,
tomträtt och aktier av omförmält slag är enligt sakkunnigförslaget underkastade
liknande förbehåll som enligt SpL gäller för förvärv av fast egendom.
Förbehållen i fråga skall dock icke vinna tillämpning, förrän förvärvet
skulle komma det sammanlagda innehavet av ifrågavarande slags egendom
att uppgå till belopp, som överstiger hälften av fonderna. Ändringen har motiverats
dels med att tillsynsmyndigheten hittills mestadels godkänt fastighetsförvärv
inom ramen för 50 procent av fonderna, dels med att tillsynsmyndigheten
i möjligaste mån borde befrias från att ta ansvar för dispositioner
inom sparbanks rörelse. Nu redovisade förbehåll skall gälla också
beträffande förbättring av byggnad, vari sparbankens lokaler är eller avses
bli inrymda. Också härvidlag anknyter sakkunnigförslaget alltså till nuvarande
regler. Förvärv av bostadsrätt och förlagsbevis i syfte, som här
nämnts, är icke underkastade några inskränkande föreskrifter i sakkunnigförslaget.

Vid bedömandet av om förvärv medför ett överskridande av den berörda
50-proccntgränsen skall också enligt sakkunnigförslaget de bokförda värdena
vara avgörande. Dock meddelas en specialregel beträffande aktieförvärven.
Aktie skall sålunda beräknas till belopp motsvarande den andel av
bokförda värdet å aktiebolagets egendom, vilken belöper å aktien. De sakkunniga
anmärker härtill, att en beräkning efter det nominella värdet uppenbarligen
skulle möjliggöra, att aktieförvärv, som reellt betraktat fölle utom
50-procentramen, formellt låge inom denna.

Till sakkunnigförslaget har överförts jämväl nuvarande bestämmelser om
sparbanks rätt att förvärva lös egendom. Frånsett några mindre redaktionella
jämkningar har i delta avseende gjorts det tillägget, att sparbank må
förvärva också förlagsbevis, utfärdade av ekonomisk förening eller aktiebolag,
som nämnes i detta sammanhang, samt att sparbank jämväl i övrigt
får lämna tillskott till förening eller aktiebolag av dylikt slag. Genom sist
angivna komplettering av gällande lagtext har de sakkunniga velat klargöra,

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

att sparbank exempelvis äger tillskjuta medel till sparbankernas garantikassa
utan att erhålla mot tillskottet svarande andel i kassan.

Det i 30 § fjärde stycket första ledet SpL upptagna stadgandet har icke
överförts till sakkunnigförslaget.

Yttrandena. I några remissyttranden har yrkats att sparbank borde tillåtas
att i större utsträckning än SpL och sakkunnigförslaget medger förvärva
fast egendom. Svenska sparbanksföreningen hävdar sålunda, att det ur personalvårdande
synpunkt exempelvis kunde krävas att sparbank hade möjlighet
att sörja för anskaffande av en semestergård, och att det under tider
präglade av bostadssvårigheter kunde vara nödvändigt att sörja också för
anställdas bostadsbehov i annan fastighet än den, i vilken sparbanken vore
inrymd. Det i lag använda begreppet »inrymmande» borde för att sådana
syften skulle kunna tillgodoses utbytas mot »behov».

Svenska stadsförbundet ifrågasätter, om icke sparbankerna med hänsyn
till att hos dem — i motsats till vad fallet vore vid affärsbankerna — den
långfristiga utlåningen dominerade, vilket innebure att rörelsen i högre grad
vore beroende av penningvärdets växlingar, borde beredas större möjligheter
att i likhet med vad som gällde för försäkringsbolagen placera fondkapital i
fastigheter och andra värdebeständiga tillgångar. I vart fall borde sparbank
få förvärva fastighet icke blott för bankens inrymmande utan även för närbesläktade
ändamål, exempelvis till bostäder eller semesterhem för anställda.

Enligt landsorganisationens mening borde med hänsyn till sparbanksinlåningens
struktur och sparbankernas karaktär av allmännyttiga, från enskilda
vinstintressen fria företag bestämmelserna om rätt för sparbank att
förvärva fast egendom uppmjukas.

Även kooperativa förbundet anser, att bestämmelserna är för stränga. Då
emellertid inskränkningarna i sparbankernas befogenhet att förvärva fast
egendom sammanhängde med motsvarande bestämmelser för affärsbankerna,
vore det enligt förbundets uppfattning önskvärt, att frågan om bankinrättningars
rätt till fastighetsförvärv utreddes i sin helhet, innan något ställningstagande
gjordes.

Beträffande de av fastighetsförvaltningsbolagen utfärdade förlagsbevisen
har sparbanksinspektionen ifrågasatt om sparbankernas förvärvsrätt, som
i detta hänseende skulle vara obegränsad enligt sakkunnigförslaget, stode i
full överensstämmelse med de principer för sparbanks rätt att förvärva fast
eller lös egendom, vilka i övrigt ansetts böra gälla. Inspektionen anför:

Det torde under vissa omständigheter kunna tänkas, att sparbank genom
att utnyttja en sådan frihet skulle kunna ikläda sig relativt stora risker. Hos
sparbank med fonder på exempelvis 400 000 kronor skulle styrelsen enligt
förslaget till lag, utan att huvudmännen uttalat sig för åtgärden och utan
att deras beslut vunnit stadfästelse av tillsynsmyndigheten, kunna nedlägga
intill 200 000 kronor på förvärv av egendom, som är avsedd att bereda sparbanken
lokaler. Dock skulle ett obegränsat belopp kunna användas till förvärv
av förlagsbevis utställda av ett aktiebolag med ovan angivet syfte. Genom
att aktiekapitalet skall uppgå till en tredjedel av bokförda värdet å bo -

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

lagets egendom kan risken för att förlagslånet skulle komma i fara visserligen
synas mindre. Man torde emellertid icke böra bortse från att risker i
vissa fall kunna förefinnas. Då på grund av ändamålet för sådant bolags
verksamhet förvärv även skulle kunna tänkas ifrågakomma av förlagsbevis
med för sparbanken mindre förmånliga lånevillkor, vill sparbanksinspektionen
— oaktat förvärv av förlagsbevis under förhållanden som här avses
endast undantagsvis torde komma i fråga för sparbank — dock föreslå, att
för sparbanks förvärvande av förlagsbevis alltid skall erfordras tillsynsmyndighetens
tillstånd. Man bör i detta sammanhang icke heller bortse från den
intressegemenskap, som torde komma att råda mellan sparbank och här ifrågavarande
bolag, även om besluten hos sparbanken formellt komme att fattas
med iakttagande av jävsbestämmelserna i 49 § lagförslaget.

Departementschefen. I såväl SpL som i förevarande lagförslag anges uttryckligen
att sparbank har till ändamål att befordra sparsamhet genom att
bedriva in- och utlåning av penningar och därmed i samband stående verksamhet.
I enlighet härmed torde böra gälla — såsom också de sakkunniga
framhållit — att sparbank icke skall driva fastighetsförvaltning i större
skala. Det i SpL stadgade principförbudet för sparbank att förvärva fast
egendom bör sålunda alltjämt vara huvudregel. Det är emellertid nödvändigt
att medge vissa undantag härifrån. Sålunda bör sparbank liksom hittills vara
berättigad till sådana fastighetsförvärv, som avser att tillgodose behovet av
lokaler för sparbankens inrymmande. För detta syfte skulle sparbankerna
enligt sakkunnigförslaget jämväl få förvärva viss lös egendom. Jag har icke
någon erinran mot en sådan utvidgning. Till de i detta avseende tillåtna förvärven
bör enligt min mening hänföras även inköp av aktier i bolag, som
förvaltar tomträttsmark, samt av förlagsbevis, utfärdade av bolag som nu
sagts. För förvärv av dessa aktier och förlagsbevis bör gälla samma förbehåll
som beträffande förvärv av aktier i bolag för förvaltning av fast
egendom och beträffande förvärv av förlagsbevis, utfärdade av sådant bolag.
Däremot kan jag med hänsyn till vad jag anfört om ändamålet med sparbankernas
verksamhet icke biträda de under remissbehandlingen framställda
önskemålen om att sparbankerna borde få i större eller mindre utsträckning
skaffa sig fast egendom oavsett syftet med densamma. Jag vill tillägga,
att i den mån sparbank har att sörja för bostäder och semesterhem för anställda,
rimligt hållna utgifter härför torde kunna anses vara godtagbara
inom sparbanksverksamheten.

I sakkunnigförslaget har i anslutning till SpL:s bestämmelser sådana förvärv
av fast egendom, tomträtt och aktier av förut omnämnt slag, som överskrider
viss ram, underkastats de inskränkningarna att förvärven ej må
komma till stånd, om cj viss kvalificerad majoritet av huvudmännen uttalat
sig för förvärvet samt förvärvsbeslutet tillika vunnit tillsynsmyndighetens
stadfästclsc. Mot sakkunnigförslaget härvidlag har jag ingen invändning och
jag godtar således bl. a., att den antydda ramen för de helt fria förvärven av
detta slag bestämmes till belopp motsvarande 50 procent av sparbankens fonder.
Mot de värderingsregler, som enligt sakkunnigförslaget skall gälla vid
bedömandet av om 50-procentgränscn överskrides, har jag icke heller någon

236

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

erinran. Den speciella värderingsbestäminelsen i fråga om aktie synes vara
nödvändig. Med hänsyn till denna värderingsföreskrift torde det vara överflödigt
med sakkunnigförslagets förbehåll, att bolag, som förvaltar här avsedd
egendom, skall ha ett aktiekapital uppgående till minst en tredjedel av egendomens
bokförda värde. Detta förbehåll har därför icke upptagits i departementsförslaget.

Förvärv av bostadsrätt och förlagsbevis för tillgodoseende av sparbanks
lokalbehov har icke underkastats några begränsningar i förslaget. Gentemot
sparbanksinspektionens mening att visst förbehåll borde införas även beträffande
förlagsbevisförvärven vill jag främst åberopa, att dessa förvärv
knappast behöver befaras få alltför vidsträckt omfattning. Med hänsyn härtill
och då regler, som lägger ansvaret för bankinrättningarnas dispositioner
på tillsynsmyndigheten, principiellt måste anses otillfredsställande och därför
bör undvikas i görligaste mån, vill jag icke biträda inspektionens åsikt,
att förlagsbevisförvärven bör underkastas stadfästelseprövning. Jag förutsätter
därvid, att tillsynsorganen skall ha sin uppmärksamhet fäst på storleken
av nu omförmälda förvärv och inskrida, när så erfordras.

Ett par smärre redaktionella jämkningar av sakkunnigförslagets lagtext
har vidtagits under departementsbehandlingen.

33 §.

Paragrafen (36 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 30 § tredje och fjärde
styckena SpL. Här inrymmes föreskrifter angående sparbanks rätt till sådana
förvärv, som sker till undvikande av förlust för sparbanken.

Gällande rätt. Jämlikt 30 § tredje stycket SpL äger sparbank, utan hinder
av de i 30 § första och andra styckena upptagna begränsningarna i fråga om
rätten att förvärva fast eller lös egendom, till skyddande av fordran på offentlig
auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är utmätt eller pantsatt
för fordringen.

Fjärde stycket första ledet i 30 § SpL (jfr redogörelsen för gällande rätt
under 32 § i departementsförslaget) har avseende också på här ifrågavarande
egendom. Beträffande denna har emellertid också den särskilda regeln
i fjärde styckets andra led tillämpning. Där stadgas alt egendomen skall
så snart det kan ske avyttras till belopp, som täcker fordringen.

De sakkunniga. Också i sakkunnigförslaget har upptagits bestämmelsen om
sparbanks rätt att till skyddande av fordran inköpa egendom på offentlig
auktion eller fondbörs. De sakkunniga vill emellertid, att sparbanks rätt
skall sträcka sig något längre, därvid de anmärker, att affärsbank må —
utöver befogenheten att på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom,
som är utmätt eller pantsatt för fordran — såsom betalning för fordran
överta för fordringen pantsatt eller annan egendom, där det är uppenbart, att
banken eljest skulle lida avsevärd förlust. I sakkunnigbetänkandet erinras
vidare om att 1935 års sparbankssakkunniga hade förordat en komplettering
av SpL:s regler, så att de i detta hänseende skulle överensstämma med af -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

237

färsbanklagstiftningen. Förslaget hade bl. a. motiverats med att det stundom
kunde vara till avsevärd fördel även för sparbank, om den för syftet att
skydda fordran finge inköpa egendom på annat sätt än på offentlig auktion
eller fondbörs. 1948 års sparbankssakkunniga är av samma mening och
framhåller, att från sparbankshåll uppgivits, att gällande formulering av
sparbanksregeln i något fall vållat förlust. I sakkunnigförslaget har nu avhandlade
bestämmelser avfattats i enlighet med affärsbanksreglerna.

I sakkunnigförslaget har härjämte upptagits en bestämmelse till inskränkning
av sparbanks rätt att inköpa eget förlagsbevis.

SpL:s stadgande i 30 § fjärde stycket första ledet har ej heller i förevarande
paragraf i sakkunnigförslaget fått någon motsvarighet. Andra ledet
i fjärde stycket av 30 § SpL har däremot upptagits i sakkunnigförslaget.
Formuleringen av lagtexten har dock jämkats till överensstämmelse med
motsvarande affärsbanksregel.

Slutligen har, i likhet med vad som stadgas beträffande affärsbankerna, i
sakkunnigförslaget föreskrivits skyldighet att hos tillsynsmyndigheten ofördröj
ligen göra anmälan angående förvärv, som med stöd av ifrågavarande
undantagsbestämmelser skett för att skydda fordran.

Yttrandena. Sparbanksinspektionen framhåller att, därest sparbank meddelades
förbud att såsom säkerhet för lån ta emot fondbevis, som utställts
av sparbanken, i konsekvens härmed borde stadgas förbud för sparbank att
till skyddande av fordran inköpa eller såsom betalning för fordran överta
fondbevis, där förutsättningarna för återbetalning av fonden icke förelåge.

En lokal sparbanksförening anser, att uttrycket »där uppenbart är» bör
utbytas mot formuleringen »där fara är».

Departementschefen. Mot de sakkunnigas förslag till reglering av sparbanks
rätt att förvärva egendom till skyddande av fordran har jag i huvudsak
ingen erinran. Den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen i sparbanks
rätt att förvärva eget förlagsbevis torde emellertid böra utgå, därest
mitt förslag, att av sparbank utgivna förlagslån ej skall vara inlåningsgrundande
annat än efter dispens, vinner bifall. Skulle Kungl. Maj :t lämna dylik
dispens, torde härvid erforderliga föreskrifter kunna meddelas jämväl i
förevarande hänseende.

Såsom jag tidigare anfört har i departementsförslaget stadgats förbud för
sparbank att som pant motta av sparbanken utställt bevis om tecknat bidrag
till sparbankens fonder. I anledning härav vill jag i likhet med sparbanksinspektionen
förorda, att förbud stadgas för sparbank att till skyddande av
fordran inköpa eller såsom betalning för fordran överta dylikt fondbevis,
där förutsättningarna för återbetalning av fonden icke föreligger.

Formuleringen »där uppenbart är att sparbanken eljest skulle lida avsevärd
förlust» användes både i gällande banklag och i propositionsförslaget
till ny banklag. Det synes ej finnas skäl att i sparbankslagstiftningen välja
annan formulering.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Föreskriften i sakkunnigförslaget om anmälningsskyldighet avses bli upptagen
i den omnämnda kungörelsen (se 7 § i utkastet till kungörelse).

34 och 35 §§.

Motiveringen till dessa paragrafer (motsvarande 37—41 §§ i sakkunnigförslaget)
har lämnats i det särskilda avsnittet om filial- och ombudsverksamhet.

Om styrelse och firmateckning

Av de bestämmelser, som i sakkunnigförslaget upptagits under kapitlet
med samma rubrik, avses följande bli upptagna i förenämnda kungörelse,
nämligen stadgandena om kompletteringsval efter förtidsavgången styrelseledamot
(45 § tredje stycket i sakkunnigförslaget; jfr 9 § i kungörelseutkastet),
om skyldighet för styrelsen att till tillsynsmyndigheten insända
avskrift av instruktion för s. k. delegation (46 § tredje stycket tredje punkten
i sakkunnigförslaget; jfr 10 § i kungörelseutkastet), om förutsättningarna
för styrelsesuppleants inträdande i tjänstgöring (47 § andra stycket i
sakkunnigförslaget; jfr 11 § i kungörelseutkastet), om styrelsens beslutförhet
och om giltigt styrelsebeslut (48 § i sakkunnigförslaget; jfr 14 § i kungörelseutkastet),
om styrelsens skyldighet att utfärda bestämmelser om bl. a.
kassaverksamheten vid sparbank (52 § i sakkunnigförslaget; jfr 15 § i kungörelseutkastet),
om sättet för undertecknande av skriftlig handling som utfärdas
för sparbank (55 § första stycket i sakkunnigförslaget; jfr 16 § i
kungörelseutkastet), om skyldighet och befogenhet att göra viss anmälan
för registrering (57 § i sakkunnigförslaget; jfr 18 § i kungörelseutkastet)
samt om styrelseledamots rätt till arvode (58 § i sakkunnigförslaget; jfr
19 § i kungörelseutkastet).

36 §.

Förevarande paragraf (43 § och 47 § första stycket i sakkunnigförslaget)
bär delvis sin motsvarighet i 9 § SpL. Sålunda stadgas (i andra stycket)
liksom i sistnämnda lagrum att styrelsen handhar den omedelbara ledningen
av sparbanks verksamhet.

En nyhet är däremot den tvingande föreskriften (i första stycket), att ledamöterna
av styrelsen skall vara minst fem. Motsvarighet till denna bestämmelse
saknas i SpL. För närvarande gäller blott att sparbanks reglemente
skall innehålla bestämmelse om styrelseledamöternas antal. Att en obligatorisk
minimigräns införts betingas av risken för att alltför ensidiga synpunkter
kan komma att göra sig gällande, därest styrelsen består av ett
helt ringa antal ledamöter. Oaktat det icke ansetts oundgängligen nödvändigt
med en motsvarande lagregel om ett maximiantal, må framhållas att
även alltför stora styrelser bör undvikas. Endast i undantagsfall synes styrelseledamöterna
böra vara flera än tolv till antalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 239

Regeln om styrelsesuppleant (i tredje stycket) är densamma som i 20 §
första stycket SpL.

37 §.

I denna paragraf (44 § i sakkunnigförslaget) har sammanförts kvalifikationsvillkoren
för uppdrag som ledamot i sparbanks styrelse. Bestämmelserna
har i viss utsträckning sin motsvarighet ill och 12 §§ SpL.

Gällande rätt. I 12 § SpL stadgas att styrelseledamot skall vara svensk
medborgare och bosatt inom sparbankens verksamhetsområde. Möjlighet
finnes dock att på grund av särskilda förhållanden erhålla dispens från
bosättningsvillkoret.

De kvalifikationsvillkor, som i övrigt gäller enligt SpL, framgår av dess
11 §. Diskvalificerad som styrelseledamot är den som är tjänsteman i sparbanken,
såvida icke motsatsen är uttryckligen stadgat i reglementet, och
vidare styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank eller direktör för
eller tjänsteman i affärsbank. Ytterligare föreskrives att av sparbanksstyrelsens
ledamöter ej mer än en tredjedel tillika får vara ledamöter av
styrelse för affärsbank. Slutligen förklaras att den, som är i konkurstillstånd,
ej må vara styrelseledamot.

De sakkunniga. Liksom beträffande huvudman har sakkunnigförslaget i
fråga om styrelseledamot uppställt villkoret, att han skall vara myndig.
Härjämte har bibehållits gällande krav på att styrelseledamot skall vara
svensk medborgare och bosatt inom sparbankens verksamhetsområde. Nuvarande
möjlighet att erhålla dispens från bosättningsförbehållet har slopats
liksom beträffande huvudman. Nu berörda föreskrifter är upptagna i
första stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget.

I andra och tredje styckena av paragrafen har därefter uppräknats de
särskilda omständigheter, som diskvalificerar för uppdrag som styrelseledamot.
Här avsedda diskvalifikationsgrunder är med ett undantag desamma
som enligt de sakkunniga borde gälla beträffande huvudman. Undantaget
består i att reglementet icke må medge, att ordföranden i styrelsen
är tjänsteman i sparbanken. I synnerhet dubbelställningen av styrelseordförande
och chefstjänsteman har de sakkunniga funnit olämplig.

Fjärde stycket upptar regeln, att den som är i konkurstillstånd, icke
må vara styrelseledamot.

Slutligen erinrar femte stycket om den i annat sammanhang intagna bestämmelsen,
att ledamot av och befattningshavare hos tillsynsmyndigheten
icke får vara ledamot av sparbanks styrelse.

De sakkunniga har även beträffande styrelseledamöterna diskuterat frågan,
huruvida i lag borde intas någon regel om åldersbegränsning. I betänkandet
erinras därvid om att 1935 års sparbankssakkunniga hade avstått
från att föreslå eu dylik regel och nöjt sig med att uttala önskvärdheten
av att sparbankerna självmant tillsåge att i sparbanksledningarna icke an -

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

litades personer i alltför hög ålder. 1948 års sakkunniga har vidare hänvisat
till det i annat sammanhang berörda uttalandet av bankoutskottet
vid 1937 års riksdag (se s. 207 här ovan). Till de synpunkter, som sålunda
vid tidigare tillfällen åberopats mot en obligatorisk regel om åldersbegränsning,
anslöte sig de sakkunniga. För övrigt hade, enligt vad som kommit
till deras kännedom, sparbankerna i stigande utsträckning börjat tilllämpa
frivilliga åldersspärrar beträffande styrelseledamöterna. Uppgifter,
som sammanställts på sparbanksinspektionen och avsåge läget den 1 juli
1950, utvisade sålunda, att vid sagda tidpunkt 122 sparbanker i sina reglementen
föreskrev dylika åldersspärrar. Av dessa sparbanker hade 52 bestämt
att till styrelseledamot ej finge väljas den som fyllt 70 år, två sparbanker
att den ej finge väljas som fyllt 69 år och en sparbank att den som
fyllt 67 år ej vore valbar. En sparbank hade i reglementet föreskrivit, att
styrelseledamot skulle avgå vid 75 års ålder, 65 sparbanker stipulerade
avgång vid 70 år och en sparbank redan vid 65 år. Även rörande styrelseledamöternas
genomsnittsålder och antalet ledamöter över 70 år hade sparbanksinspektionen
tillhandahållit upplysningar åt de sakkunniga. Under
år 1950 var det sammanlagda antalet styrelseledamöter 3 529. Deras genomsnittsålder
uppgick till 58,5 år. Inalles 263 styrelseledamöter var äldre än
70 år. I relation till totalantalet utgjorde denna kategori sju procent. Enligt
de sakkunnigas mening gåve siffrorna vid handen, att man började närma
sig det tillstånd, som bankoutskottet funnit önskvärt, dvs. att styrelseledamöterna
endast i direkta undantagsfall hade eu högre ålder än 70
år.

De sakkunniga har till sist, liksom i spörsmålet angående en åldersspärr
för huvudmannauppdrag, betonat vikten av att en lämplig åldersfördelning
åstadkommes. Även i detta avseende hade sparbankerna enligt de
sakkunnigas uppfattning gjort lovvärda ansträngningar.

Yttrandena. Beträffande remissinstansernas inställning till sakkunnigförslaget
i denna del hänvisas till redovisningen av yttrandena under 12 § i
departementsförslaget. Ett par uttalanden rör emellertid speciellt kvalifikationsvillkoren
beträffande styrelseledamot och har därför icke återgivits
i nyssnämnda sammanhang.

Svenska sparbanksföreningen anser det önskvärt, att det föreslagna ovillkorliga
förbudet för tjänsteman i sparbanken att vara styrelsens ordförande
borde utsträckas att avse jämväl styrelseledamot eller revisor i annan
affärsbank än Sparbankernas bankaktiebolag samt i hypoteksförening och
i kassa för jordbrukskredit. Vidare ansåge föreningen önskvärt med ett
klarläggande av att vid beräkning av den fjärdedel av antalet styrelseledamöter,
som enligt tredje stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget
finge inneha vissa styrelse- eller revisionsuppdrag, ordinarie styrelseledamöter
och suppleanter skulle åtskiljas. Jämväl länsstyrelsen i Gotlands
län ifrågasätter, om icke suppleanternas ställning i förevarande hänseende
borde anges i författningstexten.

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Departementschefen. Liksom beträffande huvudmannauppdragen finner jag
i fråga om uppdragen som styrelseledamot, att sakkunnigförslagets diskvalifikationsregler
är för långtgående. Sålunda vill jag för det första uttala
mig till förmån för att länsstyrelsen även vad gäller styrelseledamot skall
kunna dispensera från kravet på bosättning inom verksamhetsområdet. Vidare
kan jag, på de skäl jag anfört i nyss berörda sammanhang, icke helt
godta de föreskrifter, som syftar till att skydda sparbank gentemot inflytande
från konkurrerande penninginrättningar utanför sparbanksväsendet.
I detta hänseende anser jag, att den nya sparbankslagens regler i stort sett kan
ansluta sig till gällande bestämmelser i SpL. Det bör beaktas, att SpL:s
regler på denna punkt är strängare i fråga om styrelseledamotskap än beträffande
huvudmannauppdrag. En viss skärpning av SpL:s villkor för behörighet
till styrelseuppdrag finner jag dock påkallad. Så är jag i likhet
med de sakkunniga av den meningen, att dubbelställningen av styrelseordförande
och tjänsteman i sparbanken icke bör tillåtas ens som en undantagsföreteelse.
Av tjänstemännen i penninginrättningar utanför sparbanksväsendet
torde vidare ej bara affärsbankstjänstemännen utan även befattningshavare
i hypoteksförening och kassa för jordbrukskredit böra vara utestängda
från sparbanksstyrelserna. Slutligen bör den nuvarande regeln om
att högst en tredjedel av styrelseledamöterna tillika får vara ledamöter av
affärsbanks styrelse utvidgas därhän att sammanlagt högst nämnda relativa
antal styrelseledamöter får tillhöra styrelse för affärsbank, hypoteksförening
eller kassa för jordbrukskredit. Beträffande Sparbankernas bankaktiebolag
bör göras samma undantag som i kvalifikationsreglerna rörande
huvudmannauppdrag. Departementsförslaget har utformats i enlighet härmed.
Hinder för att låta styrelseledamot i främmande kreditinstitut få bekläda
posten som ordförande i sparbankens styrelse anser jag icke böra
stadgas i lag. Ej heller finner jag det vara nödvändigt med särskild bestämmelse
om vad som skall gälla rörande styrelsesuppleant. Erforderlig
klarhet härvidlag lär vara skapad redan genom den allmänna föreskriften
i 36 § tredje stycket i departementsförslaget.

Konkurstillstånd medför ej enligt annan närmast jämförlig associationslagstiftning
hinder att vara styrelseledamot. Ifrågavarande diskvalifikationsgrund
har därför ej medtagits i departementsförslaget.

I spörsmålet om en åldersbegränsning åberopar jag vad jag förut anfört
med avseende på huvudmännen.

Den erinran, som återfinnes i femte stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget,
har icke ansetts behöva upptas i departementsförslaget.

38 §.

Förevarande paragraf (45 § i sakkunnigförslaget) ger bestämmelser om
mandattid för styrelseledamot.

Första stycket i paragrafen motsvarar 11 § första stycket SpL men innefattar
den sakliga ändringen av gällande rätt, att mandattiden skall vara
högst fyra år. Denna bestämning av maximitiden för mandatperioden har

1(5 Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

242

Kungl. Maj.ts proposition nr löt

gjorts under departementsbehandlingen och ansluter sig i viss mån till stadgandet
om huvudmans mandattid. Sin redaktionella utformning har förevarande
stycke fått efter mönster av 73 § i propositionsförslaget till ny banklag.
Andra stycket är helt likalydande med 11 § andra stycket SpL.

39 §.

Paragrafen (46 § i sakkunnigförslaget) har icke någon motsvarighet i
SpL. Här ges bestämmelser om s. k. delegation.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att styrelsen hittills varit det
enda verkställande organet inom sparbank och att, åtminstone formellt
sett, endast styrelsen som sådan kunnat träffa verkställighetsbeslut. I varje
fall vilade ansvaret för dylika beslut oinskränkt på styrelsen. Gällande banklag
medgåve däremot, att affärsbanks styrelse uppdroge vissa ärendens
prövning och avgörande till en eller flera styrelseledamöter eller andra personer.
Bestämmelserna härom återfunnes i 56 § i lagen om bankrörelse. Enligt
de sakkunniga hade det inom sparbanksväsendet sedan länge ansetts
vara en brist att icke sparbanks styrelse i likhet med affärsbanks kunnat
överflytta (delegera) vissa styrelseuppgifter på något för detta syfte
inrättat underorgan. Avsaknaden av sådan möjlighet hade orsakat, att
beslut i även ganska obetydliga ärenden måst anstå under ibland tämligen
långa intervaller mellan styrelsesammanträdena. Särskilt i låneärenden,
som rört mera blygsamma belopp, hade detta tett sig osmidigt och
ibland kunnat vålla påtagbara olägenheter. På sina håll hade därför förekommit
att sparbanksstyrelse utsett några personer, vanligen tillhörande
styrelsen, att gemensamt pröva och avgöra ärenden om lån av mindre storlek.
Vid det styrelsesammanträde, som följt närmast efter eventuellt lånebeslut,
hade styrelsen därefter formellt prövat låneärendet såsom om det
ännu icke varit avgjort. Även oavsett att en dylik anordning icke haft uttryckligt
stöd i lag, finge den enligt de sakkunniga betecknas som mindre
tillfredsställande.

I anledning av det anförda har de sakkunniga föreslagit införande av
regler, som tillerkänner sparbanks styrelse rätt att i begränsad omfattning
uppdra styrelsefunktioner åt underorgan. I första stycket av förevarande
paragraf i sakkunnigförslaget stadgas sålunda att styrelsen må, där reglementet
så medger, uppdra åt en s. k. delegation att avgöra ärenden av beskaffenhet
att eljest ankomma på styrelsens prövning. I tredje stycket i
paragrafen har närmare angivits delegationens kompetensområde. Härvid
har icke begagnats banklagens metod att uppräkna vissa ärenden, i vilka
styrelsen icke äger befogenhet att överlåta prövningen till annan. I stället
stadgar sakkunnigförslaget, att delegations uppdrag ej får avse andra ärenden
än sådana, som angår beviljandet av kredit.

Enligt andra stycket i sakkunnigförslaget skall delegation bestå av minst
tre ledamöter. Dessa skall utses bland styrelseledamöterna, ledamöterna av
avdelningskontorsstyrelse eller tjänstemännen i sparbanken.

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Härjämte har i sakkunnigförslaget stadgats, att grunderna för delegationens
handhavande av kreditärenden skall anges i en av styrelsen för ett
år i sänder fastställd instruktion. Enligt de sakkunniga låge det i sakens
natur, att instruktionen måste dra jämförelsevis snäva gränser kring delegationens
befattning med kreditgivningen. Låneärenden, som rörde större
belopp, borde självfallet förbehållas styrelsens eget avgörande. Detsamma
gällde sådana ansökningar om mindre lån, som av särskild anledning tedde
sig diskutabla. På tillsynsmyndigheten finge ankomma övervakningen av
att denna princip iakttoges. Det borde vidare i allmänhet icke få förekomma,
att delegation skulle äga bevilja lån åt enskild ledamot av densamma.

Oaktat SpL icke nämner begreppet verkställande direktör, vore sparbank
enligt vad de sakkunniga uttalar icke förhindrade att ge denna ställning
åt sin chefstjänsteman. Så hade också skett i stor utsträckning. Till och
med i en del ganska små sparbanker funnes för närvarande verkställande
direktör. De sakkunniga hade likväl icke funnit anledning att i sakkunnigförslaget
uppta särskilda regler om verkställande direktörs ställning och
åligganden. Från tanken på att verkställande direktör skulle vara obligatorisk
i sparbank hade de sakkunniga direkt tagit avstånd med hänsyn till
det stora antalet små sparbanker. De sakkunniga ville emellertid i detta
sammanhang betona, att där verkställande direktör vore tillsatt, denne borde
vara självskriven ledamot av eventuell delegation.

Departementschefen. Förslaget att ärenden angående kreditgivning i viss
utsträckning skall kunna omhänderhas av särskild delegation finner jag
välgrundat. Jag tillstyrker därför de sakkunnigas förslag i denna del och
ansluter mig till deras uttalanden om innehållet i den instruktion, styrelsen
skall ha att utfärda beträffande delegations verksamhet. I regelutformningen
har jag verkställt ett par obetydliga jämkningar, bl. a. till klargörande
av att hinder ej föreligger för sparbank att utse flera delegationer. Till frågan
om det skadeståndsansvar, som bör åvila ledamot av delegation, och
om detta ansvars utkrävande återkommer jag i det följande.

40 §.

I denna paragraf (49 § i sakkunnigförslaget) meddelas bestämmelser om
jäv för styrelseledamot och ledamot av delegation att delta i handläggning
eller beslut. Regler om jäv för styrelseledamot finnes i SpL:s 15 §.

Gällande rätt. SpL:s nyssnämnda jävsbestämmelse förbjuder styrelseledamot
att delta i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken
liksom av fråga om avtal mellan sparbanken och tredje man, där
han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sparbankens.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
gåva från sparbankens sida, så ock beträffande rättegång eller annan
talan.

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

De sakkunniga. Jävsbestämmelserna i sakkunnigförslaget bygger på SpL:s,
men förutom att de inbegriper ledamot av delegation, sträcker de sig jämväl
i annat hänseende något längre än gällande föreskrifter. Utvidgningen innebär,
att styrelseledamot, liksom ledamot av delegation, ej får delta i beslut
angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han ensam eller jämte
annan äger företräda.

Departementschefen. I fråga om den omnämnda utvidgningen av jävsbestämmelserna
åberopar jag den motivering, jag i banklagspropositionen lämnat
beträffande samma nyhet i jävsregeln för styrelseledamöterna i affärsbank
(se nämndaprop., s. 192—193). Under departementsbehandlingen har
ett par smärre text jämkningar vidtagits i bestämmelserna, närmast för att
bringa dessa i ännu närmare överensstämmelse med affärsbanksreglernas
utformning.

41 §.

Lagrummet (50 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 13 § första punkten
SpL och ger regler angående ställföreträdarskap för sparbank. Sista punkten
i förevarande paragraf i förslaget föranledes, som framgår, av de i 42 § meddelade
reglerna om firmateckning. I redaktionellt hänseende har paragrafen
under departementsbehandlingen i ännu vidare mån än enligt de sakkunnigas
formulering anpassats efter textutformningen i banklagsförslaget.

42 §.

Paragrafen (51 § i sakkunnigförslaget) innehåller bestämmelser angående
bemyndigande att teckna sparbanks firma. Firmateckningsbestämmelserna
är som framgått en nyhet inom sparbankslagstiftningen.

De sakkunniga. Enligt sakkunnigförslaget skall sparbanks firma tecknas
av minst två personer i förening. Det är styrelsen som lämnar bemyndigande
att teckna sparbanks firma. Därest emellertid styrelsen vill till firmatecknare
förordna annan än styrelseledamot, skall förordnandet ha stöd i beslut av
huvudmännen. Vidare uppställes för sistnämnda fall det villkoret, att bemyndigande
icke må lämnas annan än myndig svensk medborgare. De sakkunniga
har erinrat om att 1935 års sparbankssakkunniga, som behandlat förevarande
frågor, hade föreslagit i stort sett samma bestämmelser men därvid
icke uppställt ett obetingat krav på att styrelsens förordnande av annan än
styrelseledamot till firmatecknare skulle ha stöd i beslut av huvudmännen.

Slutligen har i sakkunnigförslaget upptagits en regel om att finnateckningsbemyndigande
när som helst må återkallas av styrelsen.

Yttrandena. Fullmäktige i riksbanken framhåller, att befogenheten för
annan än styrelseledamot att teckna sparbanks firma i allmänhet syntes böra
meddelas av styrelsen och icke av huvudmännen, då ansvaret för en dylik
delegation borde åvila styrelsen.

Denna mening delas av flera lokala sparbanksföreningar.

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Patent- och registreringsverket anmärker, att de sakkunnigas avsikt torde
ha varit att styrelsen skulle utan stöd i beslut av huvudmännen äga bemyndiga
såväl styrelseledamot som styrelsesuppleant att teckna sparbanks
firma. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas om icke de sakkunnigas förslag
till lagtext borde förtydligas.

Departementschefen. Propositionsförslaget till ny banklag innebär — med
en mindre ändring av hittillsvarande regler för affärsbankerna — att affärsbanks
styrelse får meddela firmateckningsbemyndigande åt styrelseledamot
och styrelsesuppleant samt, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller
av bolagsstämman, jämväl åt person utanför styrelseledamöternas och styrelsesuppleanternas
krets, dock ej åt den som är omyndig eller icke är här
i riket bosatt svensk medborgare. Dessa regler har avfattats i överensstämmelse
med reglerna i 88 § i nya aktiebolagslagen. Enligt min mening bör i
huvudsak samma bestämmelser gälla för sparbankerna. Förevarande paragraf
i departementsförslaget har i anledning härav utformats i nära anslutning
till nämnda regler i banklagspropositionen. Vad patent- och registreringsverket
anmärkt i sitt remissyttrande har härigenom kommit att beaktas.

43 §.

I förevarande paragraf (53 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 14 §
SpL, erinras om de inskränkningar, som till följd av särskilda föreskrifter
eller på grund av jäv, skall gälla uti de befogenheter, som tillkommer styrelsen
och annan ställföreträdare för sparbanken eller delegation.

Bestämmelserna i omförmälda lagrum i SpL har i förslaget försetts med
vissa tillägg. Sålunda talas i första stycket av förevarande paragraf icke
bara om styrelsen utan även om annan ställföreträdare för sparbanken och
om delegation enligt 39 §. Vidare erinras i samma stycke om skyldigheten
att iaktta föreskrifter, som meddelas av styrelsen. Dylika föreskrifter avser
närmast delegationsledamöters, firmatecknares och tjänstemäns handlande.

Innehållet i 14 § andra stycket SpL, som föreskriver att styrelsen ej må
efterkomma föreskrift av huvudmännen, där den finnes strida mot sparbankslagen
eller sparbanks reglemente, återfinnes i förevarande paragrafs
andra stycke. Efter mönster av 92 § första stycket nya aktiebolagslagen och
i överensstämmelse med motsvarande stadgande för affärsbankerna i propositionsförslaget
till ny banklag har sparbanksförslaget dock utbyggts med ett
stadgande, att föreskrift av huvudmännen icke må efterkommas, om föreskriften
går ut på sådan åtgärd angående förvaltningen av sparbankens
angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart
åsidosättande av sparbankens intressen. Vid avfattningen av detta stadgande
bär i anledning av påpekande av patent- och registreringsverket en mindre
redaktionell jämkning företagits i de sakkunnigas förslag.

Tredje stycket i förevarande paragraf stadgar alt den, som på grund av
jävsbestämmelserna i 40 § andra stycket icke må för sparbanken delta i
behandling av fråga om avtal, ej heller äger befogenhet att utan särskilt

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

uppdrag av styrelsen företräda sparbanken i avseende å avtalet. Föreskriften,
som saknar motsvarighet i gällande rätt, har sin förebild i 92 § nya
aktiebolagslagen och 84 § i propositionsförslaget till ny banklag.

Departementsförslaget uppvisar vissa redaktionella olikheter vid jämförelse
med sakkunnigförslaget. Ändringarna har skett i syfte att uppnå största
möjliga överensstämmelse med avfattningen av sistnämnda paragraf i bankIagsförslaget.

44 §.

Denna paragraf (54 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 13 § andra
punkten och 20 § andra stycket SpL, upptar bestämmelser om verkan av
att ställföreträdare för sparbank vid rättshandling överskridit sin befogenhet
samt av att styrelsesuppleant utövat styrelseledamots befogenhet, oaktat
förutsättningar därför icke förelegat. Formuleringen av bestämmelserna har
anslutits till 93 § första och tredje styckena i nya aktiebolagslagen och till
85 § i propositionsförslaget till ny banklag.

45 §.

Paragrafen (55 § i sakkunnigförslaget) saknar motsvarighet i gällande
rätt. Bestämmelserna sammanhänger med införandet av föreskrifter om
sparbanks firma. Ordalydelsen i paragrafen ansluter sig helt till 86 § andra
stycket i banklagspropositionen.

46 §.

Motsvarighet till första stycket i förevarande paragraf (56 § i sakkunnigförslaget)
finnes i 17 § SpL. Formuleringen ansluter sig till 87 § första stycket
i propositionsförslaget till ny banklag.

Andra stycket, som tillagts under departementsbehandlingen, har viss
motsvarighet i 87 § andra stycket i banklagsförslaget.

Om styrelsens årsredovisning

Kapitelrubriken har i departementsförslaget fått samma formulering som
motsvarande rubrik i propositionsförslaget till ny banklag. Vidare är i departementsförslaget
ordningsföljden mellan paragraferna något olik den i
sakkunnigförslaget. Även härvidlag har anslutning till banklagspropositionen
eftersträvats. Sålunda inledes kapitlet av det lagrum, vari grundbestämmelsen
om styrelsens redovisningsplikt möter, 47 § (60 § i sakkunnigförslaget).
Härefter följer de särskilda bestämmelserna om balansräkningen,
48 § (61 § i sakkunnigförslaget), vinst- och förlusträkningen, 49 § (62 §
i sakkunnigförslaget), och förvaltningsberättelsen, 50 § (63 § i sakkunnigförslaget).
Innehållet i 59 § 1 mom. i sakkunnigförslaget har upptagits i 48 §
i departementsförslaget, medan däremot 2 mom. i sakkunnigförslagets 59 §
med dess bestämmelser om sparbanks handelsböcker ansetts böra få sin
plats i omnämnda kungörelse (se 20 § 1 mom. i kungörelseutkastet). Av

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

samma anledning har i departementsförslaget varken införts motsvarigheter
till sakkunnigförslagets bestämmelser om beräkning av räkenskapsår
samt om skyldighet att vid förvaltningsberättelsen foga reservationsyttrande
(60 § första och tredje styckena i sakkunnigförslaget; jfr 20 § 2 mom.
samt 21 § första stycket i kungörelseutkastet) eller motsvarigheter till sakkunnigförslagets
mera speciella föreskrifter rörande innehållet i förvaltningsberättelsen
(63 § andra och tredje styckena i sakkunnigförslaget, jfr
21 § andra och tredje styckena i kungörelseutkastet).

47 §.

Denna paragraf (60 § i sakkunnigförslaget) innefattar som redan antytts
grundregeln om styrelsens skyldighet att avge årsredovisning. Motsvarande
bestämmelser i SpL finnes i dess 32 §.

Gällande rätt. Enligt sistnämnda lagrum i SpL har sparbanks styrelse att
för varje år, sedan bokslut upprättats, avge förvaltningsberättelse, upptagande
vinst- och förlusträkning samt balansräkning.

Vidare stadgas i samma paragraf att berättelsen skall föreligga underskriven
före mars månads utgång och att den skall tillhandahållas revisorerna
vid revisionens början samt huvudmännen senast en vecka före årssammanträdet.

De sakkunniga. 1 sakkunnigförslaget har till gällande bestämmelser om
redovisningshandlingarnas avgivande fogats bl. a. den föreskriften, att förvaltningsberättelsen
skall vara underskriven av samtliga styrelseledamöter.
Enligt uttalande av de sakkunniga innebär sagda föreskrift, att vid förfall
för styrelseledamot suppleant för denne skall underteckna förvaltningsberättelsen.

I fråga om tiden för avlämnandet av redovisningshandlingarna stadgar
sakkunnigförslaget, att de skall avlämnas till revisorerna före mars månads
utgång.

Yttrandena. Två lokala sparbanksföreningar och en sparbank har ifrågasatt
lämpligheten av föreskriften, att förvaltningsberättelsen skall vara underskriven
av samtliga styrelseledamöter. En av dessa remissinstanser anmärker
att, för den händelse suppleanter saknades och någon styrelseledamot
hade laga förfall vid det tillfälle då förvaltningsberättelsen behandlades
och fastställdes, han knappast kunde tvingas att efteråt skriva under densamma.

Departementschefen. Med hänsyn till förvaltningsberättelsens vikt och det
ansvar, som åvilar styrelsens samtliga ledamöter för dess innehåll, torde
det vara motiverat, att samtliga styrelseledamöter också undertecknar berättelsen.
.lag biträder därför den regel, som på denna punkt föreslagits
av de sakkunniga. Motsvarande regel förordades av banklagssakkunmga

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

för affärsbankernas del och mötte icke någon gensaga under remissbehandlingen
av banklagssakkunnigas betänkande. Regeln har sedermera intagits
i propositionsförslaget till ny banklag. Då suppleant icke varit verksam
inom förvaltningen i styrelseledamots ställe, är det ett ganska naturligt
krav, att styrelseledamoten själv skall underskriva berättelsen. Härav följer
att berättelsens undertecknande av samtliga styrelseledamöter blir en
oeftergivlig fordran beträffande sparbank, där styrelsesuppleanter ej finnes.

Ej heller i övrigt har jag någon erinran mot förevarande bestämmelser i
sakkunnigförslaget. Dock har dessa under departementsbehandlingen blivit
något omredigerade. Syftet härmed har varit att vinna närmare anslutning
till formuleringen av motsvarande regler i propositionsförslaget till
ny banklag.

48 §.

Paragrafen (59 § 1 mom. och 61 § i sakkunnigförslaget), som med vissa
jämkningar och kompletteringar motsvarar 33 § första och andra styckena
SpL, innehåller regler om balansräkningens upprättande.

Gällande rätt. De i 33 § SpL inrymda reglerna angående de värden, till vilka
sparbanks tillgångar må upptas i balansräkningen, har omarbetats så sent
som år 1937. Av föreskrifterna i paragrafen skall här lämnas en kort redogörelse
för dem, som i något avseende föreslås bli ändrade eller jämkade.

33 § första stycket punkt 2 stadgar, att bundet kommunlån må upptas
högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en räntefot, som
med en fjärdedels procent överstiger vissa av sparbanksinspektionen närmare
bestämda medelräntor. Liknande bestämmelser skall gälla beträffande
bundna lån, för vilka staten är ansvarig. För sistnämnda fall skall dock
icke någon förhöjning av räntefoten utöver medelräntan äga rum.

Enligt 33 g första stycket punkt 4 får värdet av fast egendom, avsedd
för stadigvarande bruk för sparbanken, icke under några förhållanden upptas
till högre belopp än i närmast föregående balansräkning (uppskrivas).

33 § SpL tillåter icke, att sparbank verkställer en mer eller mindre generell
avskrivning å sina tillgångar. Bl. a. stadgas under punkt 6 i första
stycket att belopp, som uppföres å nedskrivningskonto, skall avse viss bestämd
tillgång.

I första stycket punkt 7 föreskrives att förvaltningsberättelsen skall lämna
besked om företagna uppskrivningar.

Slutligen må nämnas att 33 § SpL stadgar, att bokföringslagens regel om
balansräknings införande i inventariebok skall såvitt angår sparbanks balansräkning
i stället avse dess införande i huvudbok (33 § andra stycket).

De sakkunniga. De sakkunniga förklarar, att de icke hade sig bekant alt
efter 1937 års grundliga revision av hithörande regler några väsentliga anmärkningar
mot dessa skulle ha framkommit. I stort sett syntes reglerna ha
fyllt sin funktion tillfredsställande. De sakkunniga hade därför icke funnit
anledning underkasta reglerna någon genomgripande omarbetning. Sakkun -

249

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

nigförslaget upptar i enlighet härmed nu gällande bestämmelser med allenast
några mindre jämkningar. Dessa ändringar rubbar enligt de sakkunniga icke
grundprinciperna i gällande rätt.

Såsom angivits redan vid den särskilda behandlingen av sparbanks inlåningsrätt
har de sakkunniga ansett, att de bundna inteckningslånens upptagande
bland de täckningsfria placeringarna medförde, att avskrivningsplikt
måste införas beträffande dessa lån. Lånen i fråga har med hänsyn härtill inplacerats
under punkt 2. Detta innebure, att man beträffande de bundna
inteckningslånen hade att tillämpa samma avskrivningsnormer som beträffande
bundna kommunlån.

Den i punkt 4 upptagna regeln, att fast egendom avsedd till stadigvarande
bruk för sparbanken icke må uppskrivas, har i sakkunnigförslaget utsträckts
att omfatta samtliga tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken,
men har samtidigt försetts med ett undantag. Detta utsäger, att såväl
fast egendom av angivet slag som tomträtt till fastighet, avsedd till stadigvarande
bruk för sparbanken, samt aktie i bolag, vilket har till uteslutande
syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt med ändamål att bereda sparbanken
lokaler för dess inrymmande, skall med tillsynsmyndighetens tillstånd
kunna uppskrivas intill verkliga värdet, dock endast i syfte att täcka
förlust å sparbankens rörelse. Som en yttersta spärr för uppskrivningen
skall gälla att denna ej får överskrida senast fastställda taxeringsvärdet på
den fasta egendomen eller, vad gäller tomträtt, på byggnad eller byggnader,
som utgör tillbehör till tomträtten.

I en ny punkt har sakkunnigförslaget upptagit principregeln, att tillgångar
ej må upptas över verkliga värdet (punkt 6 i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget).
Vidare stadgas där att osäkra fordringar skall upptas högst
till det belopp, varmed de beräknas komma att inflyta, och att värdelösa fordringar
icke må upptas som tillgång.

Punkt 7 av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget innehåller bestämmelserna
under punkt 6 i 33 § första stycket SpL med undantag av stadgandet,
att belopp, som uppföres å nedskrivningskontot, skall avse bestämd tillgång.
Sistnämnda undantagna föreskrift har i stället med visst tillägg upptagits
i punkt 8 i sakkunnigförslagets paragraf. Enligt de sakkunnigas uppfattning
borde avskrivningsmöjligheten gälla även hela kategorier av tillgångsposter,
exempelvis hela obligationsportföljen som sådan. Punkt 8 i förevarande
paragraf i sakkunnigförslaget har därför fått det innehållet, att avskrivning
skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad beskaffenhet.

Bestämmelserna under punkt 7 i 33 § första stycket SpL har icke upptagits
i förevarandc paragraf i sakkunnigförslaget utan i 63 § i sakkunnigförslaget.

Punkterna 9 och 10 i sakkunnigförslagets paragraf motsvarar punkterna
8 och 9 i 33 § första stycket SpL.

I en punkt It i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget har slutligen
införts stadganden, som saknar motsvarighet i gällande rätt och som i huvudsak
överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 101 § 7 mom. nya
aktiebolagslagen. Här föreskrives att inom linjen skall anmärkas samman -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

lagda beloppet av sparbankens ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits
bland skulderna, samt av sparbanken ställda panters sammanlagda bokförda
värde. Dessutom stadgas att inom linjen skall anges sammanlagda beloppet
för år av pensioner utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits
såsom skuld i balansräkningen, och att pensionsförpliktelser, som i
närmast föregående balansräkning upptagits som skuld, ej må redovisas
inom linjen. De sakkunniga anmärker i detta sammanhang, att pensionsförpliktelser
rätteligen utgjorde en sparbanken åvilande skuld redan innan
pensionsfallet inträtt. Sistnämnda stadganden under punkt It klargjorde
emellertid, att det icke förelåge en mera långtgående skyldighet för sparbank
att redovisa pensionsförpliktelser än den som innefattades i stadgandena.

Yttrandena. Enligt svenska sparbanksföreningens mening borde övervägas
huruvida möjlighet kunde beredas sparbank att i viss omfattning uppskriva
tillgång för syftet att uppbringa fonderna till sådant belopp, att fortsatt
inlåningsverksamhet möjliggjordes.

Även några lokala sparbanksföreningar och några sparbanker har framfört
önskemål om att sparbanks tillgångar borde kunna uppskrivas även för
annat ändamål än för täckandet av förlust å sparbankens rörelse.

Vad angår frågan om nedskrivningsskyldigheten beträffande bundna inteckningslån
föreslår Östergötlands sparbanksförening, att undantag från
nedskrivningsskyldigheten borde stadgas för sådana bundna inteckningslån,
vilkas återstående löptid vid tiden för den nya sparbankslagstiftningens
ikraftträdande icke överstege fem år.

Värmländska sparbanksföreningen anser, att termen »värdeminskningskonto»
i sakkunnigförslaget borde utbytas mot den i föreningens tycke mera
adekvata benämningen »nedskrivningskonto».

Svenska jordbrukskreditkassan anmärker, att värderingsreglerna i förevarande
paragraf, närmast beträffande obligationerna, vore gynnsammare
för sparbankerna än motsvarande regler för jordbrukets kreditkassor och
ifrågasatte lämpligheten härav.

Departementschefen. Som svenska jordbrukskreditkassan framhållit är
SpL:s värderingsregler på vissa punkter — närmast vad gäller obligationerna
—- något mera liberala än motsvarande regler för jämförbara penninginstitut.
Sparbanksbestämmelserna om att vissa medeltalsvärden skall normera
värdesättningen tillåter sålunda vid kursfall, att obligationerna icke
behöver med ens upptas till de nya verkliga värdena utan lugnt kan anpassas
till dessa genom successiva, modererade nedskrivningar. Möjligheten att tilllämpa
en dylik elastisk nedskrivningsmetod har ansetts oundgänglig för sparbankerna
med hänsyn till deras som regel mycket omfattande obligationsportföljer
och deras i hög grad långfristiga, delvis bundna utlåning. Samtidigt
bör emellertid betonas att SpL:s värderingsregler jämväl sätter vissa
gränser för uppskrivning av obligationerna. Härigenom förhindras att sparbankerna
—- såvitt nu angår obligationsmarknaden — oförsiktigt utnyttjar
stigande kurser. De sakkunniga har icke funnit anledning att förorda ett

251

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

frångående av nu berörda regler om medeltalsvärden för sparbankerna, och
även enligt min egen uppfattning är dessas särställning på förevarande område
logiskt motiverad.

Som framgått har de sakkunniga velat i någon mån medge avkall från det
nuvarande totalförbudet mot uppskrivning av sådan fast egendom, som ar
avsedd till stadigvarande bruk för sparbank, dvs. det mest betydelsefulla
inslaget bland sparbankernas anläggningstillgångar. Jag vill icke motsätta
mig denna uppmjukning av gällande regler men anser å andra sidan, att de
särskilda förbehåll, som de sakkunniga uppställt för uppskrivningen, bör
vara oeftergivliga. De från några remissorgan framförda önskemålen om att
uppskrivningsmöj ligheten ej borde exklusivt förbindas med syftet att täcka
förlust å sparbankens rörelse kan jag alltså icke biträda.

Att nedskrivningsskyldighet beträffande de bundna inteckningslånen påkallas
av deras föreslagna nya ställning i inlåningsrättsligt hänseende har
jag konstaterat redan i ett tidigare sammanhang. Särskilt övergångsstadgande
synes härvidlag knappast nödvändigt, eftersom nedskrivningsplikten i fråga
icke lär få mera vittgående konsekvenser.

I anledning av vad en lokal sparbanksförening uttalat angående termen
värdeminskningskonto vill jag erinra om att denna begagnas såväl i bokföringslagen
som i aktiebolagslagen.

Ej heller på de punkter, som jag nu icke berört, har jag någon erinran
mot sakkunnigförslagets regler om balansräkningens upprättande. Emellertid
föranledes ett tillägg till bestämmelserna i punkt 11 av mitt ställningstagande
rörande sparbanks befogenhet att i efterhand utbetala fondränta, vilken
icke kunnat utbetalas i anslutning till det räkenskapsår, varå räntan belöper.
Jag hänvisar härvid till vad jag anfört i kommentaren till 19 § i departementsförslaget.

Som förut nämnts har innehållet i 59 § 1 mom. i sakkunnigförslaget
upptagits uti förevarande paragraf i departementsförslaget. Bestämmelserna,
som fått sin lydelse något jämkad, bildar ett andra stycke i paragrafen.

49 §.

Paragrafen (62 § i sakkunnigförslaget) upptar innehållet i 33 § sista
stycket SpL och stadgar beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning,
att densamma skall uppta sparbankens intäkter och kostnader för
rörelsen under året samt ange verkställda avskrivningar.

I anledning av påpekande av skånska sparbanksföreningen har ordalydelsen
i departementsförslaget på ett par punkter fått avvika från formuleringen
i SpL och i sakkunnigförslaget.

50 §.

Paragrafen (63 § i sakkunnigförslaget), som ej har motsvarighet i SpL,
innehåller föreskrifter angående vilka uppgifter som skall lämnas i själva
förvaltningsberättelsen.

I första stycket av paragrafen stadgas att förvaltningsberättelsen skall, i

252

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

den mån det finnes kunna ske utan förfång för sparbanken, lämna upplysning
om sådana för bedömningen av sparbankens ställning och resultatet
av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning viktiga förhållanden, vilka
ej framgår av balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen. Vidare
skall upplysning lämnas om händelser av väsentlig betydelse för sparbanken,
jämväl där de inträffat efter årets slut. Regler, som i huvudsak överensstämmer
med förevarande föreskrifter, återfinnes i 103 § 1 mom. första
stycket nya aktiebolagslagen samt i 94 § första stycket i propositionsförslaget
till ny banklag.

Andra stycket i paragrafen föreskriver, att styrelsen i förvaltningsberättelsen
skall framställa förslag i anledning av sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Om revision

Bestämmelserna i förevarande kapitel, omfattande 51—55 §§ (64—70 §§
i sakkunnigförslaget), motsvarar innehållet i 39, 40 och 42 §§ i SpL:s kapitel
med samma rubrik. Rörande skadeståndsskyldighet för revisor, varom
SpL meddelar stadgande i 41 §, återfinnes förslagets bestämmelser i det
särskilda kapitlet om skadestånd.

Av sakkunnigförslagets regler om revision avses vissa bli upptagna i den
omnämnda kungörelsen och återfinnes sålunda ej i departementsförslaget
till själva sparbankslagen. Nu åsyftade regler utgöres närmare bestämt av
sakkunnigförslagets 67 §, som lämnar anvisningar om hur revisorernas
granskningsarbete skall bedrivas (jfr 23 § i kungörelseutkastet), 68 § i sakkunnigförslaget
med bestämmelser om styrelsens skyldigheter gentemot
revisorerna m. m. (24 § i kungörelseutkastet), 69 § första stycket tredje
punkten i sakkunnigförslaget, som ålägger revisorerna att förse förvaltningsberättelsen
med viss påskrift (25 § i kungörelseutkastet) samt 70 § fjärde
stycket i sakkunnigförslaget med bestämmelse om rätt för revisor att få reservation
fogad till revisionsberättelsen (26 § i kungörelseutkastet).

51 och 52 §§.

Förevarande paragrafer (64 och 65 §§ i sakkunnigförslaget) innehåller
bestämmelser om revisorers och revisorssuppleanters tillsättande samt om
deras mandattid.

Av 51 § första stycket, som närmast motsvarar 39 § första stycket första
punkten SpL, framgår att styrelsens förvaltning samt sparbankens räkenskaper
skall granskas utav revisorer, av vilka en utses av länsstyrelsen samt
de övriga av huvudmännen. Att länsstyrelsen skall utse särskild revisor är
som framgått en nyhet. Härom må hänvisas till det särskilda avsnittet om
tillsynen. I 51 § andra stycket, som saknar motsvarighet i SpL, stadgas att
då revisorer väljes lika många suppleanter skall utses. På grund av denna
bestämmelse har det ansetts onödigt med en regel om kompletteringsval
efter förtidsavgången revisor. Nuvarande regel om sådant val i 39 § tredje
stycket SpL har därför icke överförts till förslaget.

253

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

52 § i förslaget'' motsvarar 39 § första stycket andra punkten och andra
stycket SpL. Här meddelas föreskrifter om mandattid, vilka i huvudsak
överensstämmer med nuvarande regler. Enligt förslaget skall revisorer
och revisorssuppleanter utses för tid intill dess årssammanträde med huvudmännen
hållits och må icke utses för längre tid än till och med det årssammanträde,
vilket skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter det
då valet sker.

Båda de nu kommenterade paragraferna i förslaget har under departementsbehandlingen
fått sin avfattning jämkad i anslutning till den redaktionella
utformningen av parallellbestämmelserna i propositionsförslaget till
ny banklag.

53 §.

Paragrafen (66 § i sakkunnigförslaget) har sin motsvarighet i 39 § fjärde
stycket och 42 § SpL. Här anges kvalifikationsvillkoren för revisorsuppdrag.

Gällande rätt. SpL uppställer icke andra fordringar å revisor än att denne
icke får vara i sparbankens eller styrelseledamots tjänst eller tjänsteman i
affärsbank. Ej heller får den vara revisor som är i konkurstillstånd. Av
42 § SpL framgår att motsvarande diskvalifikationsgrunder skall gälla för
revisorssuppleant.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget uppställes det kravet, att revisor liksom
styrelseledamot skall vara myndig och svensk medborgare. Dessutom
stipuleras att han skall vara bosatt i riket. Ytterligare fordras att revisor
skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och den insikt i ekonomiska
förhållanden, som med hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för
uppdraget. Formuleringen av sistnämnda kvalifikationsvillkor har hämtats
från lagen om försäkringsrörelse (100 § 1 mom. första stycket). Enligt de
sakkunniga kunde det nog i och för sig anses önskvärt, att någon av sparbankens
revisorer vore auktoriserad revisor. Tydligt vore dock att ett sådant
önskemål i stor utsträckning endast med svårighet skulle kunna tillgodoses.
De sakkunniga har emellertid understrukit, att det krav som innefattades
i lagtextens uttryckssätt icke finge efterges.

I sakkunnigförslaget återfinnes vidare, med vissa ändringar och tillägg,
de i SpL upptagna kvalifikationsvillkoren. Efter mönster av vad som gäller
enligt nya aktiebolagslagen och affärsbankslagstiftningen har konkurstillstånd
icke upptagits som diskvalifikationsgrund i sakkunnigförslaget. Dessutom
har de av jävsförhållanden betingade hindren för revisorsuppdrag
utbyggts. Sålunda må ej den vara revisor som är befattningshavare i sparbanken
eller eljest intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot
eller till annan befattningshavare i ledande ställning i sparbanken,
ej heller styrelseledamots eller sådan befattningshavares make eller
den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag
eller är hans syskon eller med honom är i det svågerlag, att den ene

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

är gift med den andres syskon. Tjänsteman i affärsbank skall däremot ej
längre vara diskvalificerad som revisor i sparbank.

Slutligen föreskriver sakkunnigförslaget att vad som i förevarande paragraf
stadgas om revisor skall äga motsvarande tillämpning å revisorssuppleant.

Yttrandena. Föreningen auktoriserade revisorer anser i beaktande av
sparbankernas stora betydelse i samhället, att det för de större sparbankerna,
förslagsvis de sparbanker, vilkas inlåning enligt senaste balansräkning
uppginge till 30 miljoner kronor eller däröver, borde införas en regel
om att minst en av revisorerna skulle vara auktoriserad. Även för de mindre
sparbankerna borde efter en övergångstid motsvarande regel vinna tillämpning.
Övergångstiden kunde t. ex. bestämmas till tre år från den tidpunkt,
då nya sparbankslagen i övrigt trätt i kraft. Med en sådan reglering i frågan
skulle sparbankernas behov av auktoriserade revisorer utan svårighet kunna
täckas.

Departementschefen. Det i sakkunnigförslaget uppställda villkoret, att revisor
skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare, samt de grunder,
som enligt sakkunnigförslaget diskvalificerar för sådant uppdrag, överensstämmer
med motsvarande föreskrifter i propositionsförslaget till ny
banklag. Jag har intet att erinra mot sakkunnigförslagets reglering i detta
avseende.

Såsom framgår av den särskilda behandlingen av sparbankstillsynen har
jag icke velat uppställa ett obligatoriskt krav på att den revisor, som tillsynsmyndigheten
enligt förslaget har att utse, skall vara auktoriserad. Ett
dylikt krav torde ej heller kunna ställas på de av sparbanken utsedda revisorerna.
Jämväl i detta sammanhang får jag dock uttala, att det givetvis
är fördelaktigt, om åtminstone någon av revisorerna innehar auktorisation.
Särskilt gäller detta de större sparbankerna, vilka för övrigt redan nu lär i
stor utsträckning anlita revisorer med denna kompetens. Den utformning,
som sakkunnigförslagets kompetensvillkor erhållit, anser jag också ur övriga
synpunkter väl avvägd.

I redaktionellt hänseende har paragrafen varit föremål för en obetydlig
jämkning under departementsbehandlingen.

54 §.

Paragrafen (69 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 40 § första punkten
SpL och anger revisorernas skyldighet att avge revisionsberättelse och återställa
förvaltningsberättelsen. Gällande regel i SpL saknar egentligen föreskrift
om när revisorerna skall avlämna sin berättelse, men indirekt anges
detta genom bestämmelsen, att berättelsen genom styrelsens försorg skall
tillhandahållas huvudmännen senast en vecka före deras årssammanträde.
Enligt förevarande paragraf i förslaget skall revisionsberättelsen överlämnas
till styrelsen inom en månad efter det förvaltningsberättelsen kommit

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

revisorerna till handa. Revisorerna garanteras härigenom en fixerad tidrymd
för det slutliga revisionsarbetet och för revisionsberättelsens färdigställande.
Att sparbanksregeln i detta avseende kommer att avvika från
motsvarande föreskrift i propositionsförslaget till ny banklag, där det stadgas,
att berättelsen skall överlämnas till styrelsen senast två veckor före
ordinarie bolagsstämman, kan motiveras med att två eller flera sparbanker
icke sällan anlitar samma personer som revisorer. Speciellt om auktoriserade
revisorer eftersträvas för revisionsarbetet, lär nämnda situation kunna bli
ganska vanlig.

55 §.

Förevarande paragraf (70 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 40 §
andra punkten SpL, meddelar bestämmelser om innehållet i revisionsberättelsen.

Gällande rätt. SpL föreskriver blott, att den av revisorerna avlämnade berättelsen
skall innehålla utlåtande beträffande bokslutets riktighet och säkerheten
av placeringen av sparbankens medel.

De sakkunniga. Sakkunnigförslaget innefattar i förevarande fråga en betydligt
mera omfattande reglering än SpL:s föreskrift. Beträffande det närmare
innehållet hänvisas till själva lagtexten i sakkunnigförslaget. Den föreslagna
paragrafen överensstämmer i huvudsak med motsvarande lagrum
i nya aktiebolagslagen (113 § 1 mom.).

Yttrandena. Sparbanksinspektionen anmärker, att sakkunnigförslaget icke
innehåller föreskrift om att revisionsberättelsen skall innehålla uttalande
angående ansvarsfrihet för delegation, som omnämnes i 46 § i sakkunnigförslaget.
Inspektionen ville emellertid —- då enligt 74 § sakkunnigförslaget
huvudmännen på årssammanträde skulle besluta angående ansvarsfrihet
för såväl styrelse som delegation och då revisionsberättelsen måste ligga
till grund för dylikt beslut — ifrågasätta om icke en komplettering av förevarande
paragraf borde ske i berört avseende.

Liknande mening uttalas av svenska sparbanksföreningen.

Departementschefen. Som närmare kommer att framgå av motiveringen
till 57 § i departementsförslaget anser jag, att huvudmännens beslut i dechargefrågan
icke bör inbegripa ledamöterna av delegation. Med denna
ståndpunkt blir spörsmålet, huruvida revisionsberättelsen bör innehålla uttalande
av den beskaffenhet, som sparbanksinspektionen och svenska sparbanksföreningen
åsyftat, icke aktuellt.

Ej heller ur annan synpunkt har jag — bortsett från en obetydlig redaktionell
jämkning — haft anledning förorda avvikelse från sakkunnigförslaget.

256

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

Om sammanträde med huvudmännen

Till omnämnda kungörelseutkast har överförts några av de stadganden,
som förekommer i de sakkunnigas lagförslag med samma rubrik, nämligen
bestämmelserna om styrelseledamöters och revisorers närvaro vid sammanträde
med huvudmännen (71 § i sakkunnigförslaget; 27 § i kungörelseutkastet),
angående omröstning, beslutförhet och giltigt beslut vid dylikt sammanträde
(73 § i sakkunnigförslaget; 28 § i kungörelseutkastet), om skyldighet
för styrelsen att till huvudmännen översända förvaltnings- och revisionsberättelser
(74 § tredje och fjärde styckena i sakkunnigförslaget; 29 §
i kungörelseutkastet) samt om kallelse till sammanträde (76 § i sakkunnigförslaget;
30 § i kungörelseutkastet).

Innehållet i 74 § första och andra styckena samt 75 § i sakkunnigförslaget
har i departementsförslaget dragits samman till en enda paragraf.

56 §.

Paragrafen (72 § i sakkunnigförslaget) meddelar bestämmelser om jäv för
huvudman.

I första stycket har införts de i 15 § SpL upptagna bestämmelserna såvitt
de rör huvudman. En komplettering har emellertid skett på samma sätt som
i tråga om motsvarande bestämmelser beträffande styrelseledamot (jfr 40 §
i förslaget).

Paragrafens andra stycke meddelar samma regel som 10 § femte stycket
tredje punkten SpL.

57 §.

Denna paragraf (74 § första och andra styckena samt 75 § i sakkunniglörslaget),
som motsvarar 10 § tredje stycket SpL, lämnar regler om tiden
för årssammanträde och de ärenden, som därvid skall förekomma, samt
anger i fråga om övriga huvudmannaärenden att de jämväl kan handläggas
på annat sammanträde än årssammanträde.

Gällande rätt. Årssammanträdet skall enligt SpL hållas före maj månads
utgång. De obligatoriska ärendena vid detta sammanträde utgöres av balansräkningens
fastställande, av frågorna om Annstens avsättande till fonderna
och om ansvarsfrihet för styrelsen samt slutligen av eventuella val.

De sakkunniga. Nu redovisade föreskrifter återfinnes också i sakkunnigförslaget,
men bland de obligatoriska ärendena på årssammanträdet har
där upptagits även frågan om ansvarsfrihet för delegation, där sådan finnes.

Departementschefen. I enlighet med mitt slutliga ställningstagande i banklagspropositionen
till spörsmålet om ansvarsfrihet för affärsbankernas s. k.
delegater och på de skäl, som därvid varit avgörande (se nämnda prop.
s. 315 ff. och 325), har jag också beträffande delegationerna inom spar -

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

banksväsendet intagit den ståndpunkten, att de ej bör omfattas av dechargeprövningen.
Härav föranledd ändring har vidtagits i sakkunnigförslagets utformning,
som dessutom jämkats något i redaktionellt hänseende.

Om talan mot styrelseledamot m. fl.

58—60 §§.

Paragraferna i detta kapitel (77—79 §§ i sakkunnigförslaget) motsvarar i
huvudsak 43 och 44 §§ under SpL:s kapitel med rubriken »Om talan mot styrelse
eller revisorer».

Gällande rätt. 43 § första stycket SpL stadgar, att ansvarsfrihet icke må
anses styrelsen beviljad, såframt en tredjedel av samtliga huvudmän röstat
däremot. I andra stycket av samma paragraf ges den föreskriften att, om
talan å styrelsens förvaltning under den tid, förvaltningsberättelse omfattar,
ej anställes inom ett år från det berättelsen framlagts å huvudmannasammanträde,
det skall anses som om ansvarsfrihet blivit beviljad styrelsen.
43 § tredje stycket föreskriver att talan, som grundas därpå att styrelseledamot
begått brottslig handling, må väckas utan hinder av beviljad ansvarsfrihet,
där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även nämnda handling.

43 § fjärde stycket SpL upptar den regeln, att skadeståndstalan mot revisor
icke må anställas, sedan två år förflutit från det revisionsberättelsen
framlades å huvudmannasammanträde, såvida icke talan grundas därpå,
att brottslig handling blivit begången.

44 § SpL lämnar rätt för sparbanks konkursbo att inom vissa närmare
angivna tider föra talan mot sparbankens styrelse och revisorer, därvid —
vad angår styrelsen — beviljad ansvarsfrihet icke skall utgöra hinder för
talans väckande (första och andra styckena). Paragrafen stadgar vidare,
att sådan talan skall, vid äventyr att rätt till talan förloras, anhängiggöras
inom en månad från utgången av den för bevakning av fordringar i konkursen
utsatta tiden eller, där fristen för talans anställande då ännu icke
gått till ända, före utgången av denna frist (tredje stycket).

De sakkunniga. Första och andra styckena i 77 § i sakkunnigförslaget upptar
innehållet i 43 § första och andra styckena SpL. Ifrågavarande bestämmelser
har emellertid gjorts tillämpliga även på delegation. De sakkunniga
framhåller, att enligt sakkunnigförslagets särskilda skadeståndsregler, liksom
enligt SpL:s kunde skadeståndsanspråk mot styrelseledamot väckas
av såväl sparbanken som tredje man. Detsamma gällde enligt sakkunnigförslaget
skadeståndsanspråk mot ledamot av delegation. Regeln i andra
stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget avsåge endast talan,
som väckts av sparbanken, och sålunda icke tredje mans skadeståndsanspråk.
Tredje mans talan kunde anhängiggöras inom den vanliga preskrip 17

Biharuj till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tionstiden, alltså inom tio år från det handlingen företogs. För tredje
mans talan vore givetvis huvudmännens dechargebeslut utan omedelbar
relevans.

Tredje stycket andra punkten i 77 § i sakkunnigförslaget föreskriver —
liksom 43 § tredje stycket SpL beträffande styrelseledamot — att talan,
som grundas därpå att styrelseledamot eller ledamot av delegation begått
brottslig handling, må anställas utan hinder av beviljad ansvarsfrihet, där
ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även nämnda handling. Enligt sakkunnigförslaget
skall emellertid beviljad ansvarsfrihet för styrelseledamot
eller ledamot av delegation kunna sakna verkan också i ett annat fall. Sålunda
stadgas ytterligare att, om ansvarsfrihet blivit beviljad, talan må likväl
kunna anställas mot styrelseledamot eller ledamot av delegation på
grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för sparbanken styrelsen,
styrelseledamot, delegation eller ledamot av sådan uppsåtligen eller
av vårdslöshet lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga
upplysningar i förvaltningsberättelsen eller eljest till huvudmännen eller ock
genom bokföringen eller eljest till revisorerna. De sakkunniga har framhållit,
att motsvarande stadgande återfunnes i 128 § fjärde stycket nya aktiebolagslagen
och att detta genom hänvisning i 108 § i banklagssakkunnigas
förslag till ny lag om bankrörelse föreslagits skola gälla också för affärsbankerna.
Beträffande den närmare motiveringen till stadgandet har de
sakkunniga hänvisat till lagberedningens uttalande i förarbetena till nya
aktiebolagslagen (SOU 1941: 9 del II s. 524).

De sakkunniga anför ytterligare i detta sammanhang:

Att styrelsen eller styrelseledamot eller delegation eller ledamot av sådan
lämnat oriktiga eller ofullständiga upplysningar till huvudmännen eller
revisorerna synes emellertid icke böra utgöra tillräcklig förutsättning för
att den skadeståndsförpliktande handlingen utan hinder av meddelad decharge
skall få föranleda talan. Det avgörande bör enligt de sakkunnigas
bedömande vara, huruvida huvudmännen vid behandlingen av frågan om
ansvarsfrihet haft eller icke haft tillfredsställande kännedom om handlingen.
Om exempelvis styrelsen lämnat oriktiga upplysningar om handlingen
såväl till huvudmännen som till revisorerna, men revisorerna eller
någon av dem kommit till insikt om handlingens rätta innebörd samt förmedlat
denna insikt till huvudmännen, bör ett dechargebeslut, som huvudmännen
det oaktat låta avse också handlingen i fråga, icke sedermera
kunna upprivas. De sakkunniga ha därför i sitt förslag uppställt det ytterligare
villkoret för att skadeståndstalan skall kunna få grundas på handlingen
i trots av beviljad ansvarsfrihet, att huvudmännen till följd av
styrelsens eller styrelseledamots eller delegations eller delegationsledamots
oriktiga eller ofullständiga upplysningar om handlingen ägt otillräcklig
kännedom om denna vid ansvarsfrihetens beviljande.

78 § i sakkunnigförslaget motsvarar med en mindre redaktionell jämkning
43 § fjärde stycket SpL. Enligt sakkunnigförslagets särskilda skadeståndsregler
kan skadeståndstalan mot revisor väckas av såväl sparbanken
som tredje man. Förevarande paragraf avser endast sparbankens talan.

259

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

79 § i sakkunnigförslaget motsvarar med några delvis blott redaktionella
jämkningar 44 § SpL. En komplettering har gjorts i anledning av reglerna
i 4G § i sakkunnigförslaget om delegation. I övrigt har formuleringen av paragrafen
anslutits till 131 § nya aktiebolagslagen. Härvid har föreskriften i
79 § tredje stycket angående tiden för talans väckande fått ett innehåll
och en avfattning, som överensstämmer med stadgandet i 131 § tredje stycket
nya aktiebolagslagen.

Departementschefen. De i 77—79 §§ i sakkunnigförslaget intagna reglerna
kan jag i stort sett godta. Bl. a. delar jag de sakkunnigas uppfattning, att
skadeståndstalan från sparbankens sida mot ledamot av delegation ej bör
få väckas under hela den allmänna preskriptionstiden utan att beträffande
dylik uppdragshavare liksom beträffande styrelseledamot och revisor bör
tillämpas en speciell preskriptionsregel med snävare tidsfrist för talans anställande.
Som en konsekvens av min förut redovisade ståndpunkt, att huvudmännens
beslut om ansvarsfrihet endast skall avse styrelseledamöterna,
har emellertid departementsförslaget i fråga om konstruktionen av denna
speciella preskriptionsregel måst göra en åtskillnad mellan styrelseledamöterna
och delegationsledamöterna. De särskilda regler, som skall tillämpas
för delegationsledamöterna, har utformats i viss anslutning till vad som
enligt propositionsförslaget till ny banklag (109 § andra stycket) skall gälla
beträffande affärsbankernas delegater. Reglerna i fråga har fått bilda ett
nytt stycke (fjärde stycket) i 58 § i departementsförslaget, som motsvarar
77 § i sakkunnigförslaget.

58 § i departementsförslaget uppvisar också i ett annat avseende viss olikhet
mot sin motsvarighet i sakkunnigförslaget. En av de undantagssituationer,
i vilka beviljad ansvarsfrihet ej utgör hinder för talan mot styrelseledamot,
anges i sakkunnigförslaget vara, att denne uppsåtligen eller av
vårdslöshet lämnat oriktiga eller ofullständiga upplysningar av viss närmare
angiven beskaffenhet till huvudmännen eller i bokföringen eller eljest
till revisorerna. Som en ytterligare förutsättning för talans väckande uppställes
därvid i sakkunnigförslaget att huvudmännen till följd av de oriktiga
eller ofullständiga uppgifterna ägt otillräcklig kännedom om den skadevållande
åtgärden vid tiden för ansvarsfrihetens beviljande. Nämnda fordran
på orsakssammanhang mellan upplysningarna i fråga och huvudmännens
underlåtenhet att vidta åtgärd mot styrelseledamoten synes emellertid
ligga i sakens natur och har icke kommit till uttryck i aktiebolagslagens
eller banklagsförslagets text i motsvarande sammanhang. Också för
sparbankslagstiftningens del synes här omförmälda rekvisit kunna underförstås.
I departementsförslagets lagtext har det därför ej medtagits.

I 59 och G0 §§ i departementsförslaget har innehållet i sakkunnigförslagets
78 och 79 §§ införts efter vissa jämkningar. Huvudsakligen har dessa
varit av redaktionell natur.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

Om ändring av reglementet
61 §.

Denna paragraf (80 § i sakkunnigförslaget), vilken motsvarar 45 § första
och fjärde styckena SpL ävensom tredje stycket i sagda lagrum i vad
däri avses reglementsändring, anger förutsättningarna för att dylik ändring
skall få komma till stånd. Det i SpL upprätthållna kravet, att beslut,
varom här är fråga, skall för att vara gällande ha fattats å två
på varandra följande huvudmannasammanträden, därav minst ett årssammanträde,
har modifierats i så måtto, att fordringen på att ett av
sammanträdena skall vara årssammanträde har slopats. Härjämte har gjorts
ett tillägg, enligt vilket länsstyrelsens stadfästelseprövning av beslut om
ändring av reglementet skall ske enligt samma materiella regler som prövningen
av reglemente för nybildad sparbank.

Innehållet i andra stycket tredje punkten av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget
(registreringsföreskrifter) avses bli upptaget i omnämnda
kungörelse (31 § i kungörelseutkastet).

Om talan å huvudmännens beslut

62 §.

Paragrafen (80 § i sakkunnigförslaget) saknar motsvarighet i SpL. Däremot
återfinnes jämförliga bestämmelser i 138 § nya aktiebolagslagen samt
i 115 § i propositionsförslaget till ny banklag.

Bestämmelserna i paragrafen rör icke sådan talan, som enligt förslagets
skadeståndsregler kan föras mot huvudmännen eller någon eller några av
dem. Beträffande dylik talan finnes icke i förslaget upptagna särskilda
regler om att densamma skall väckas i viss ordning eller inom viss tid.
Paragrafen avser i stället talan, som riktas mot sparbanken som sådan
under påstående att beslut, som fattats å sammanträde med huvudmännen,
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot sparbankslagen
eller reglementet.

Första momentets första stycke begränsar talerätten till styrelsen, styrelseledamot
och huvudman.

Andra stycket i samma moment gör en åtskillnad mellan de olika ogiltighetsgrunder,
som kan åberopas till förmån för talan av i paragrafen avsett
slag. Åtskillnaden består i att vissa av ogiltighetsgrunderna endast får göras
gällande inom en snävt begränsad tid efter beslutets dag. Under denna regel
hänföres all klandertalan, som går ut på att föreskrivna formella regler icke
iakttagits vid det klandrade beslutets fattande. I fråga om övriga ogiltighetsgrunder
— dvs. sådana som innebär att visst beslut står i strid med materiell
regel i sparbankslagen eller reglementet — stadgas icke någon tidsfrist
för talans väckande. För sist antydda beslut medför alltså ogiltighetsgrunden
en ovillkorlig s. k. nullitetsverkan. Beträffande den närmare

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

gränsdragningen mellan sådana ogiltighetsgrunder, som medför huvudmannabesluts
nullitet, och sådana, som endast har till följd att beslutet kan
klandras inom viss tid och om så ej sker blir gällande, må hänvisas till lagberedningens
uttalanden rörande motsvarande gränsdragning i fråga om
bolagsstämmobeslut (SOU 1941: 9 del II s. 557).

Regeln i första momentets tredje stycke är en undantagsbestämmelse i
förhållande till andra stycket. Regeln står i samband med vissa stadganden
i 86 § 2 mom. i förslaget. Däri föreskrives att registreringsmyndigheten skall
vägra registrering bl. a. av beslut, som icke tillkommit i vederbörlig ordning
eller strider mot lag eller författning. Det heter vidare i angivet sammanhang
att, om annan grund till sådan klandertalan, som avses i 62 § 1
mom. andra stycket, föreligger än att vid huvudmannabeslutet ej rätteligen
iakttagits reglerna om särskild röstpluralitet, sagda omständighet dock
icke skall utgöra hinder mot registrering, sedan tid för väckande av klandertalan
utgått utan att talan väckts. I korrespondens härmed stadgas i
förevarande undantagsbestämmelse att huvudmannabeslut, som skall anmälas
för registrering men som tillkommit i strid med reglerna om särskild
röstpluralitet, är ogiltigt, även om klandertalan ej väckts inom tremånadersfristen
enligt första momentets andra stycke. Till undantagsbestämmelsen
är emellertid i sin tur ett undantag fogat: har registrering skett
med åsidosättande av bestämmelserna i 86 § 2 mom. i förslaget, skall huvudmannabeslutet
i fråga anses som giltigt.

Förevarande paragrafs andra moment ger domstol möjlighet att, innan
avgörande meddelas i mål angående klander av huvudmannabeslut, låta inhibera
verkställigheten av beslutet.

I sakkunnigförslaget hade under detta moment jämväl upptagits stadgande,
att domstolen i vissa fall skulle ha att anmäla inhibitionsförordnande
till registreringsmyndigheten. Detta stadgande har ej överförts till departementsförslaget
utan avses bli intaget i omförmälda kungörelse (se 32 §
i kungörelseutkastet). Härutöver har under departementsbehandlingen icke
gjorts annan ändring i sakkunnigförslaget än att en mindre komplettering
verkställts av lagtexten i 1 mom. tredje stycket, betingad av att jämväl nämnda
kungörelse avses komma att innehålla regler om röstpluralitet.

Om likvidation och upplösning

Detta kapitel i förslaget har sin motsvarighet i SpL under samma rubrik.

Gällande rätt m. m. SpL:s regler om likvidation och upplösning återfinnes
i 45—56 §§.

Sparbanks upplösning föregås vanligen av likvidation, dvs. ett förfarande,
vars syfte är att åstadkomma realisation av sparbankens tillgångar och betalning
av dess skulder. När likvidationen avslutats genom att slutredovisning
framlagts beträffande densamma, är sparbanken att anse som upplöst
(53 § andra stycket SpL). Upplösningen kan också utgöra slutledet av en

262

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

konkurs. Detta förutsätter emellertid, att konkursen icke lämnat överskott.
I sådant fall anses sparbanken upplöst, när konkursen avslutats (56 §
andra stycket SpL). Finnes däremot överskott i konkursen, skall likvidation
vidta för att bringa sparbanken att upphöra (56 § första stycket SpL).

De sakkunniga. SpL:s regler i förevarande ämne vore enligt de sakkunnigas
mening ganska knapphändiga. Detta framträdde särskilt vid en blick
på likvidationsreglerna i vissa moderna lagar på jämförliga rättsområden.
Nya aktiebolagslagens bestämmelser om likvidation och upplösning (140—
173 §§) hade härvidlag tjänat som förebild för motsvarande regler i senare
lagar. Aktiebolagsreglerna hade sålunda i stor utsträckning kopierats både
i lagen om försäkringsrörelse (134—165 §§ och 232—261 §§) och i lagen
om ekonomiska föreningar (70—95 §§). De hade vidare varit ett direkt
mönster för likvidationsreglerna i banklagssakkunnigas förslag till ny banklag
(117—145 §§). För de sakkunniga hade det framstått som motiverat att
i tillämpliga delar ansluta likvidationsreglerna i förslaget till sparbankslag
till motsvarande regler i banklagssakkunnigas förenämnda förslag. Så hade
därför skett. Bland de nyheter, som vore en konsekvens härav, kunde särskilt
nämnas reglerna angående förordnande av likvidationsrevisor(-er). En nyhet
i förhållande till gällande sparbanksregler, vilken ej stode i samband
med syftet att efterbilda banklagsförslagets likvidationsregler, utgjorde sakkunnigförslagets
bestämmelse om hur likvidationsöverskott skulle användas.

\ttrandena.
sätter, om det vore nödvändigt att beträffande bestämmelserna i förevarande
del av förslaget driva detaljregleringen så långt som de sakkunniga
gjort. Man kunde fråga sig om de gamla bestämmelserna om likvidation, som
blott omfattade ett tiotal paragrafer, i praktiken visat sig otillräckliga och
hur ofta de kommit till användning. Därest de gamla bestämmelserna fungerat
tillfredsställande och relativt sällan behövt tillämpas, kunde man behålla
dem.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga finner jag fog för en
komplettering av nuvarande likvidationsregler. Jag har icke någon erinran
mot att de regler inom annan lagstiftning, vilka de sakkunniga omnämnt,
därvid får i viss utsträckning tjäna som förebild. Samtidigt anser jag det
angeläget, att sparbanksreglerna i ämnet icke blir alltför vidlyftiga. I syfte
att åstadkomma en mera överskådlig reglering än sakkunnigförslagets har
jag verkställt en sovring av bestämmelserna i detta. Ett flertal stadganden
har härvid utmönstrats för att i stället inrymmas i den omtalade kungörelsen.
De åsyftade stadgandena, vilka i huvudsak kan sägas ha karaktären
av ordningsföreskrifter, utgöres närmast av dem som i sakkunnigförslaget
upptagits i 84 § tredje stycket (kompletteringsval efter förtidsavgången likvidator;
33 § i kungörelseutkastet), 85 § (anmälningar till registreringsmyndigheten;
34 § i kungörelseutkastet), 88 § (förfarandet vid kallelse till vissa

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sammanträden under likvidationsförfarandet; 36 § i kungörelseutkastet),
89 § tredje stycket (viss balansräknings överlämnande till likvidationsrevisorerna;
37 §"i kungörelseutkastet), 90 § (som reglerar den situationen att
ovisshet föreligger huruvida konkursanledning är för handen; 38 § i kungörelseutkastet),
93 § första stycket (firmateckning under likvidation; 39 § i
kungörelseutkastet), 94 § första stycket tredje punkten samt tredje och fjärde
styckena (det närmare innehållet i likvidatorernas förvaltningsberättelse
m. in.; 40 § i kungörelseutkastet), 94 § femte stycket andra punkten, 95 §
andra stycket andra punkten samt 97 § tredje stycket första punkten (likvidatorernas
skyldighet att till huvudmannen översända redovisningshandlingar
och revisionsberättelser; 42 § i kungörelseutkastet), 98 § första stycket
andra ledet och andra stycket (närmare föreskrifter angående anmälan
då likvidation avslutats; 43 § första och andra styckena i kungörelseutkastet),
99 § andra punkten (anmälan om fortsättande av likvidation; 43 §
tredje stycket i kungörelseutkastet) samt 101 § första och fjärde styckena
(konkursdomares och konkursförvaltares skyldighet att verkställa vissa anmälningar
angående sparbanks konkurs; 44 § i kungörelseutkastet).

I några hänseenden innebär utformningen av departementsförslaget därjämte
en viss koncentration av lagtexten i jämförelse med sakkunnigförslaget.
Detta framgår närmare av kommentaren till de särskilda paragraferna.
Slutligen skall i detta sammanhang omnämnas att departementsbearbetningen
här och var resulterat i smärre textjämkningar, som i allmänhet
icke kommer att detaljredovisas i det följande.

63 §.

Förevarande paragraf (82 § i sakkunnigförslaget) anger vilka som har
befogenhet att träffa beslut om att sparbank skall träda i likvidation och
innehåller därjämte villkoren för huvudmannabeslut om likvidation. Förslaget
överensstämmer i det senare hänseendet i huvudsak med 45 § andra
och tredje styckena SpL. Enligt förslaget behöver dock icke, såsom enligt
gällande rätt, något av de sammanträden, på vilka beslutet fattas, vara årssammanträde.

64 §.

Paragrafen (83 § i sakkunnigförslaget) innehåller bestämmelser om tillsättande
av likvidatorer och påföljden i visst fall av att sådana icke utses.
Därjämte anger paragrafen tidpunkten för likvidationens inträdande samt
innehåller slutligen en specialregel om huvudmans mandattid.

Första och andra styckena i förslaget motsvarar 46 § SpL.

Tredje stycket upptar den nuvarande regeln i 47 § SpL.

Fjärde stycket har tillagts under departementsbehandlingen. Motsvarande
regel finnes i propositionsförslaget till ny banklag (123 § tredje stycket).

''i femte stycket stadgas att, om mandattid för huvudman upphör, sedan
beslut om likvidation fattats, mandattiden skall anses vara förlängd, till
dess likvidationen avslutats. Bestämmelsen medför även, att mandattid, som

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 151

skulle ha utgått samma dag som likvidationsbeslutet träffades, blir förlängd
på sätt som anges.

65 §.

Paragrafen (84 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 48 § SpL, innehåller
bestämmelser om kvalifikationsvillkoren för likvidatorer och om deras
mandattid m. m. Bestämmelserna ansluter sig till stadgandena i 125 §
i propositionsförslaget till ny banklag. Beträffande första stycket i sparbankslagsförslaget
märkes att likvidator skall vara myndig. Detta villkor
föreskrives ej i SpL. I tredje stycket möter den nyheten, att tillsynsmyndigheten
skall kunna entlediga även likvidator, som utsetts av huvudmännen,
och förordna annan i hans ställe.

66 §.

I denna paragraf (86 § i sakkunnigförslaget) återfinnes de nya föreskrifterna
om förordnande av en eller flera likvidationsrevisorer. Föreskrifterna
ansluter sig till motsvarande regler i 128 § i propositionsförslaget till ny
banklag.

67 §.

Innehållet i denna paragraf (87 § i sakkunnigförslaget) är i huvudsak
detsamma som i 50 § SpL. Utformningen hav skett med 129 § i propositionsförslaget
till ny banklag som närmaste förebild. Här lämnas föreskrifter
om styrelsens skyldighet att avge redovisning för tiden intill dess likvidationen
påbörjats, om revisionen av denna redovisning samt om redovisnings-
och revisionshandlingarnas framläggande på huvudmannasammanträde.

68 §.

I förevarande paragraf (89 § i sakkunnigförslaget), vars första stycke
meddelar i sak samma regel som 51 § första stycket SpL, ges bestämmelser
om likvidatorernas skyldighet att söka kallelse på okända borgenärer och
att upprätta balansräkning. Paragrafen motsvarar 131 § i propositionsförslaget
till ny banklag.

69 §.

De första två styckena av förevarande paragraf (91 och 92 §§ i sakkunnigförslaget)
angående likvidatorernas huvuduppgifter samt om deras allmänna
rättigheter och skyldigheter har fått sitt innehåll och sin uppställning
i nära anslutning till 133 § i banklagsförslaget. Regeln i första stycket om
egendomens förvandling i penningar har en viss motsvarighet uti bestämmelsen
i 51 § andra stycket SpL, och kravet i förevarande paragrafs andra
stycke på samtycke av länsstyrelsens ombud kan jämföras med föreskriften
i 51 § tredje stycket SpL angående godkännande från allmänna ombudets
sida.

Tredje stycket i förevarande paragraf upptar nuvarande regler i 52 §

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

SpL. Genom bestämmelserna i fråga fastslås den inbördes förmånsrätten
i betalningshänseende mellan garantifondmedel och grundfondmedel. Sakkunnigförslagets
särskilda stadganden om förlagskapitalets ställning i detta
hänseende har ersatts av ett i första stycket gjort tillägg, som klargör att
förlagskapital skall återbetalas, innan fondmedlen återbäres.

Fjärde stycket motsvarar 51 § fjärde stycket SpL och 134 § i banklagsförslaget.

70 §.

1 paragrafen (93 § andra stycket i sakkunnigförslaget) meddelas stadganden
om ansvarighet vid underlåtenhet att verkställa behörig firmateckning
för sparbank i likvidation. Förebild för paragrafen har varit 135 § i banklagsförslaget.

71 §.

Paragrafen (94 § första stycket första och andra punkterna, andra stycket
samt femte stycket första punkten i sakkunnigförslaget), som icke har motsvarighet
i SpL, stadgar att likvidatorerna skall avge årsredovisning samt
lämnar närmare bestämmelser om formerna för denna redovisning. Föreskrifter
om årsredovisning har ansetts behövliga även i sparbankslagstiftningen,
eftersom jämväl likvidationsförfarande i sparbank kan tänkas kräva
ansenlig tidrymd. Föreskrifterna är utformade i anslutning till innehållet i
136 § i propositionsförslaget till ny banklag.

72—74 §§.

72 § (95 § första stycket och 96 § i sakkunnigförslaget) avhandlar likvidationsrevisorernas
revision av likvidatorernas årsredovisning ävensom huvudmannasammanträde
för granskning av samma redovisning. Paragrafen,
som saknar motsvarighet i SpL, har utformats efter mönster av 137 och
138 §§ i propositionsförslaget till ny banklag.

73 § (97 § första och andra styckena samt 98 § första stycket första ledet
i sakkunnigförslaget), som motsvarar 53 § SpL samt 141 och 142 §§ i propositionsförslaget
till ny banklag, ger bestämmelser om likvidatorernas slutredovisning,
om revisionen av denna samt om redovisnings- och revisionshandlingarnas
framläggande på huvudmannasammanträde.

74 § (99 § första punkten i sakkunnigförslaget) saknar motsvarighet i SpL.
I paragrafen har intagits bestämmelser om likvidationens fortsättande, då
ny tillgång yppas eller eljest behov av likvidationsåtgärd uppkommer. Förebild
för bestämmelsen har varit 143 § första stycket i propositionsförslaget
till ny banklag.

75 §.

Paragrafen (100 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 54 § SpL. Den reglerar
dispositionen av eventuellt överskott efter likvidation.

266

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

Gällande rätt. Sagda lagrum i SpL stadgar generellt, att överskott skall,
på sätt huvudmännen äger bestämma, användas för allmännyttigt eller välgörande
ändamål, som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses
genom skattebidrag. Huvudmännens beslut i frågan skall underställas länsstyrelsens
prövning. Länsstyrelsen skall tillse, att överskottet användes i
överensstämmelse med fastställt beslut.

De sakkunniga. De sakkunniga anmärker, att genom gällande bestämmelser
överskotten från upplösta sparbanker kunde splittras på allehanda sociala
verksamhetsgrenar. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore det riktigare,
att den ekonomiska behållningen av sparbanks verksamhet i sparandets
tjänst skulle efter sparbankens upplösning användas till sparbanksväsendets
gemensamma bästa. De sakkunniga har därför föreslagit, att kapitalbehållningen
skall tillfalla sparbankernas säkerhetskassa. Genom denna
föreskrift skulle — anför de sakkunniga — behållningen komma att stärka
grundvalarna för sparbanksväsendet och på så sätt bidra till gynnsamma
villkor för sparandet. Kapitalet i fråga finge med andra ord fullfölja sin ursprungliga
funktion, oaktat den enskilda sparbanken upphört att finnas till.

Sakkunnigförslagets regel om att överskott skall tillfalla sparbankernas
säkerhetskassa är emellertid ej kategorisk. Har nämligen avtal träffats om
sammanslagning av sparbanken med annan sparbank, skall överskottet gå
till sistnämnda sparbank. I detta avseende hänvisar de sakkunniga dels till
vad de anfört i den allmänna motiveringen till sakkunnigförslagets regler
om sammanslagning och dels till 106 § i sakkunnigförslaget med därtill hörande
kommentar.

Yttrandena. Fullmäktige i riksbanken anser, att nuvarande föreskrift om
användningen av överskott vid likvidation borde bibehållas. I händelse fullmäktiges
förslag om tillsynens förläggande till ett sparbankernas eget tillsynsorgan
genomfördes, syntes dock skäl kunna anföras för att en viss del
av överskottet avsattes till säkerhetskassan, exempelvis 25 procent, givetvis
med rätt för huvudmännen att bestämma ett högre procenttal. Skulle däremot
såsom de sakkunniga föreslagit den statliga inspektionen bibehållas,
syntes inga som helst skäl finnas för en tvångsföreskrift av den föreslagna
innebörden.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att vissa skäl otvivelaktigt kunde
anföras för förslaget, att överskott skulle överlämnas till säkerhetskassan.
Med hänsyn till sparbankernas lokala karaktär och starka förankring i vederbörande
bygder förefölle det dock tveksamt, om en dylik behållning i sin
helhet borde undandras orten för att tillföras en central kassa. Mera rimligt
syntes vara att en icke obetydlig del av dessa medel användes för allmännyttigt
och välgörande ändamål inom det gamla verksamhetsområdet.

Svenska jordbrukskreditkassan finner det olämpligt, att säkerhetskassans
kapitalbildning stärkes i den föreslagna formen.

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Departementschefen. I princip ansluter jag mig till de sakkunnigas tankegång,
att ifrågavarande överskottskapitals uppgång i säkerhetskassan skulle
stå i god överensstämmelse med de syften, kapitalet tjänat under den tid
sparbankens verksamhet pågått. Säkerhetskassans medel skall nämligen enligt
i lag givna föreskrifter begagnas till bistånd åt sparbank, som kommit
i solvenssvårigheter, och vidare till gottgörelse åt insättare i sparbank, som
trätt i likvidation eller försatts i konkurs. I sin mån främjar följaktligen också
säkerhetskassans kapital målsättningen för själva sparbanksverksamheten,
dvs. att skapa gynnsamma villkor för sparandet. Emellertid måste det
medges, att även intresset av att tillåta överskottsmedlens användande till
gagn för den bygd, vari sparbanken verkat och från vilken medlen därför
ytterst kan sägas härröra, gör sig starkt gällande. Jag förordar därför en
lösning, som tillmäter likvärdigt avseende åt nu anförda båda synpunkter.
Denna innebär, att hälften av överskottet skall gå till säkerhetskassan och
hälften disponeras på sätt nuvarande regel föreskriver. Departementsförslaget
har utformats i enlighet härmed.

Beträffande paragrafens andra stycke har jag ej funnit skäl föreslå avvikelse
från sakkunnigförslaget.

76 §.

Förevarande paragraf (101 § andra och tredje styckena samt 102 § i sakkunnigförslaget)
innehåller bestämmelser om sparbanks konkurs.

Reglerna i första stycket motsvaras av gällande bestämmelser i 55 § SpL.
I andra stycket, som ej har någon parallellbestämmelse i SpL, fastställes den
turordning, enligt vilken bevis om tillskott till garantifond ävensom till
grundfond, som skall återbäras, berättigar till utdelning i konkurs.

Beträffande den rätt till utdelning, som skall vara förenad med förlagsbevis,
använder departementsförslaget en formulering, som avviker från sakkunnigförslagets
men dock klargör, att dylikt bevis medför rätt till utdelning
före fondbevis.

Tredje och fjärde styckena i paragrafen motsvarar 56 § SpL samt 145 §
i propositionsförslaget till ny banklag.

77 §.

Paragrafen (103 § i sakkunnigförslaget) med dess stadganden om talan
mot likvidator och likvidationsrevisor saknar motsvarighet i SpL. Stadgandena
överensstämmer i tillämpliga delar med innehållet i 171 § nya aktiebolagslagen.
Sistnämnda lagrum skall enligt 146 § i propositionsförslaget till ny
banklag bli tillämpligt jämväl för talan mot likvidator och likvidationsrevisor
i affärsbank.

I händelse talan av nu ifrågavarande slag icke beslutats senast vid det
sista huvudmannasammanträdet under likvidationen, lär förutsättningar för
att huvudmännen skall kunna träffa dylikt beslut icke längre förefinnas.
För sådant fall äger emellertid länsstyrelsen på grund av regeln i 81 § första
stycket fjärde punkten i förslaget fatta beslut om talans väckande.

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Om fusion m. m.

Bestämmelserna i förevarande kapitel, upptagande 78 och 79 §§ (104—
106 §§ i sakkunnigförslaget), har blott delvis motsvarigheter i SpL.

Gällande rätt. SpL förhindrar icke, att sparbank uppgår i annan sparbank,
men underlättar å andra sidan icke medelst särskilda tekniska regler
genomförandet av sammanslagningar. Följden härav är att sammanslagningar
hittills kunnat verkställas endast med anlitande av allmänna civilrättsliga
och sparbanksrättsliga regler om överlåtelse, skuldövertagande och
likvidation. Gången av ett sammanslagningsförfarande har alltså i regel
varit, att en sparbank övertagit en annan sparbanks tillgångar och samtidigt
iklätt sig ansvarighet för dess skulder, varefter den överlåtande sparbanken
trätt i likvidation.

I 45 § andra och tredje styckena SpL anges de formella villkoren för att
beslut om sparbanks överlåtelse å annan sparbank eller å affärsbank skall
vara giltigt. Andra stycket stadgar sålunda bl. a., att beslutet ej är giltigt,
med mindre samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å
två på varandra följande sammanträden med huvudmännen, därav minst ett
årssammanträde, samt å det sammanträde, som hållits sist, biträtts av minst
fyra femtedelar av de röstande, därvid dessa tillika skall ha utgjort minst tre
fjärdedelar av samtliga huvudmän. I tredje stycket erinras om att ytterligare
villkor för giltigt beslut kan finnas i sparbanks reglemente.

De sakkunniga. Enligt de sakkunniga tedde sig sammanslagningar i rationaliseringssyfte
för närvarande direkt önskvärda vad gällde vissa distrikt
med större antal sparbanker. Emellertid hade icke minst den omständigheten,
att likvidation vore ett obligatoriskt led i det nuvarande sammanslagningsförfarandet,
kommit detta att framstå som otillfredsställande. I
viss mån hade kravet på likvidation till och med orsakat, att välmotiverade
sammanslagningar icke alls kommit till stånd. Orsaken härtill hade då
närmare bestämt varit, att ledningen i den sparbank, som tänkts skola uppgå
i annan, av känslomässiga skäl ryggat tillbaka inför åtgärden att låta
sin sparbank träda i likvidation. En annan olägenhet av likvidation såsom
ett moment i sammanslagningsproceduren hade varit förbunden med det
kategoriska stadgandet i 54 § SpL, att överskott i likvidation skulle på sätt
huvudmännen bestämde, användas för allmännyttigt eller välgörande ändamål,
som icke på grund av gällande författning skulle tillgodoses genom
skattebidrag. I förarbetena till stadgandet hade visserligen uttalats att överskottets
överlåtande på annan sparbank finge anses falla inom ramen för
den i stadgandet föreskrivna användningen av överskottet (se 1920 års sparbankssakkunnigas
huvudbet., s. 110). Möjligheten att överlåta likvidationsöverskott
å annan sparbank hade genom 1937 års lagändringar kommit att

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

avspeglas i SpL (25 § tredje stycket). Det funnes dock icke någon garanti
för att denna möjlighet utnyttjades i sammanslagningsfallen. Även i dessa
stode det huvudmännen fritt att anslå överskottet till annat allmännyttigt
eller till välgörande ändamål. Skulle så ske, bleve konsekvensen, att den genom
sammanslagningen bildade sparbanken ginge miste om det stundom betydande
rörelsekapital, vilket likvidationsöverskottet kunde utgöra. Eftersom
den nya sparbanken hade övertagit betalningsansvaret för insättarbehållningen
i den överlåtna sparbanken, finge det enligt de sakkunnigas uppfattning
anses oriktigt, att reserver, som skapats till insättarnas säkerhet,
skulle undandras samma insättare.

Sist berörda olägenhet kunde elimineras genom en tvingande regel om
att, där sparbank efter likvidation skulle uppgå i annan sparbank, eventuellt
likvidationsöverskott skulle tillfalla den övertagande sparbanken, anför de
sakkunniga. En sådan regel har också, som förut omnämnts, upptagits i
sakkunnigförslaget (jfr 100 § andra stycket i sakkunnigförslaget). Även
med en bestämmelse av dylik innebörd kvarstode emellertid enligt de sakkunnigas
mening nackdelen med att sammanslagningen för den överlåtande
sparbankens del måste innefatta likvidation. Likvidationsmomentet gjorde
för övrigt med nödvändighet sammanslagningen vidlyftig och tidskrävande.
Med hänsyn härtill förordade de sakkunniga regler om sammanslagning utan
likvidation, s. k. fusion. Fusionsinstitutet skulle enligt sakkunnigförslaget
stå till förfogande endast för sammanslagning mellan två eller flera sparbanker.
Den närmaste förebilden för fusionsreglerna hade varit motsvarande
bestämmelser i nya aktiebolagslagen. Fusionsregler återfunnes också i
lagen om ekonomiska föreningar. Däremot lämnade varken gällande banklag,
propositionsförslaget till ny banklag eller lagen om försäkringsrörelse
stadganden om fusion i begreppets trängre innebörd.

Sakkunnigförslagets fusionsregler innefattar emellertid framför allt den
olikheten i jämförelse med aktiebolagslagens motsvarande regler, att fusionsavtal
mellan aktiebolag ej får verkställas utan vederbörande domstols tillstånd,
medan fusionsavtal mellan sparbanker i stället skulle kräva godkännande
från tillsynsmyndigheten. Härom anföres närmare i sakkunnigbetänkandet
:

Domstolens befattning med aktiebolagsfusionerna åsyftar att hindra, att
tredje mans intresse lider skada genom sammanslagningsåtgärden. Vid
ansökan om domstolens tillstånd att bringa aktiebolagsfusion till verkställighet
skall fogas bland annat förteckning över det överlåtande bolagets kända
borgenärer. Domstolen har därefter att utfärda kallelse å sagda bolags borgenärer,
både kända och okända, med föreläggande för den, som vill göra förbehåll
om rätt till betalning av bolaget för sin fordran, att före viss tid göra
anmälan därom hos rätten. Kallelsen skall offentliggöras på särskilt föreskrivet
sätt. Styrkes inför domstolen, att de borgenärer, vilka anmält förbehåll
av angivet slag, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar eller att
säkerhet, som av domstolen godkännes, ställts för fordringarna, skall domstolen
lämna tillstånd till fusionens verkställande.

Det torde vara uppenbart, att en liknande undersökning av huruvida insättarna
och andra fordringsägare i sparbank åtnöjas med att sparbanken

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

genom fusion uppgår i annan sparbank icke kan anses vara praktiskt genomförbar.
Det lär också kunna hävdas, att sparbanks borgenärer i allmänhet
skulle ha vissa svårigheter att kunna avgöra, huruvida de borde
godkänna fusionen. Båda dessa omständigheter synas tala för att det bör
läggas på tillsynsmyndigheten att såsom ställföreträdare för insättarna och
övriga borgenärer undersöka, huruvida dessas intressen äventyras genom
fusionen. Som argument för att det icke lär vara nödvändigt att inhämta
insättarnas egen mening angående fusionen skulle för övrigt kunna andragas,
att själva fusionsbeslutet fattats av insättarnas egna representanter,
d. v. s. huvudmännen. De sakkunniga ha på grund av skäl som här anförts
funnit sig kunna förorda, att de funktioner, som vid fusion mellan aktiebolag
tilldelats omförmälda domstolsförfarande, för sparbanksfusioniens
vidkommande anförtros åt tillsynsmyndigheten. Denna bör emellertid vid
sin tillståndsprövning beakta fusionens verkningar jämväl för borgenärerna
i den övertagande sparbanken. I 104 § tredje momentet andra stycket
stadgas i enlighet härmed att prövningen skall grundas på ett bedömande
av huruvida fusionen kan anses vara förenlig med deras intressen,
som äro insättare i eller eljest ha fordringar på de av fusionen berörda
sparbankerna. Tillsynsmyndigheten skall dessutom bedöma, huruvida fusionen
framstår som lämplig ur allmän synpunkt. Härmed avses exempelvis
överväganden, huruvida fusionen är till fördel eller nackdel för sparbanksväsendet
som sådant eller för den bygd, vari de berörda sparbankerna
verka. Vid aktiebolagsfusion förekommer icke någon motsvarande lämplighetsprövning.

Vid sidan av fusionsreglerna bibehåller sakkunnigförslaget möjligheten
till sammanslagning via likvidation. Detta sammanslagningsförfarande
regleras i sakkunnigförslaget av i stort sett samma föreskrifter som i SpL.
En betydelsefull skillnad är dock att sakkunnigförslaget kräver tillsynsmyndighetens
tillstånd till själva sammanslagningens genomförande. De sist
berörda sammanslagningsreglerna i sakkunnigförslaget avser för övrigt, förutom
sammanslagning mellan två eller flera sparbanker, sammanslagning
mellan sparbank och annan penninginrättning över huvud taget.

Yttrandena. De föreslagna bestämmelserna om fusion säger sig svenska
sparbanksföreningen och svenska bankmannaförbundet hälsa med tillfredsställelse.

Skånes handelskammare anmärker, att en sammanslagning av de minsta
sparbankerna i något större enheter i många fall syntes oundviklig med
hänsyn till de ständigt ökade omkostnaderna.

Också Sveriges hantverks- och småindustriorganisation förklarar uttryckligen,
att de föreslagna reglerna om fusion vore av positivt intresse.

Svenska sparbanksföreningen berör ett speciellt spörsmål på detta område.
Föreningen anför:

Vid granskningen av hithörande bestämmelser har Sparbanksföreningen
tunnit, att det skulle i hög grad underlätta ofta önskvärd sammanslagning
av sparbanker, om det vore möjligt att för det säkerligen vanliga fall, att
den övertagande sparbanken avser att fortsätta den överlåtande sparbankens
rörelse vid avdelningskontor, bevara den överlåtande sparbankens

Kungl. Maj:ls proposition nr 151

271

firma och låta den övertagande sparbanken använda denna för rörelsen
vid avdelningskontoret med ett tillägg, som anger ställningen av avdelningskontor
till den övertagande sparbanken. I många länder bibehålies vid sammanslagning
obligatoriskt den gamla firman för att bevara den överlåtande
sparbankens traditioner och dess förbindelser med insättare och låntagare.

Till sitt remissyttrande har sparbanksföreningen fogat ett av juris professorn
Håkan Nial avgivet utlåtande med förslag i nu avhandlade fråga. Av
innehållet i utlåtandet skall här återges följande:

En fusion medför enligt de föreslagna bestämmelserna att den överlåtande
sparbanken upphör och att dess tillgångar och skulder övergå till den
övertagande banken. Den överlåtande sparbankens firma utslocknar därmed.
Om dess rörelse fortsättes eventuellt vid ett avdelningskontor under
den övertagande sparbanken förutsätter förslaget tydligen att denna rörelse
drives under den övertagande bankens vanliga firma.

En sparbank saknar den möjlighet som t. ex. ett vanligt aktiebolag har
att övertaga aktierna i ett annat aktiebolag och driva dettas rörelse såsom
filial med bibehållande av dess juridiska karaktär av aktiebolag med sin
gamla firma.

Möjlighet att »rädda» den överlåtande sparbankens firma föreligger naturligtvis
på det sättet att den övertagande bankens firma kan ändras genom
att däri infogas även namnet på den överlåtande sparbanken. Om sparbanken
A genom fusion i sig upptar sparbanken B kan alltså Ars firmanamn
ändras till »A och B sparbank». Detta är emellertid icke i alla fall en ändamålsenlig
lösning, t. ex. icke när flera sparbanker fusionera och man önskar
bibehålla flera av de överlåtande sparbankernas firmanamn.

Det anses nu föreligga betydande och sakligt välmotiverade intressen av
att kunna efter fusion bibehålla den överlåtande sparbankens firma. En
sparbank är ju till sin natur starkt anknuten till den ort där dess verksamhet
bedrives. Sparbanken kommer därför ofta att omfattas med sådant intresse
inom orten att även en av rationaliseringshänsyn starkt motiverad
sammanslagning med annan sparbank ofta möter starkt motstånd på orten.
Detta motstånd torde ofta kunna avdämpas om den överlåtande banken
efter fusionen skulle kunna fortbestå i form av ett avdelningskontor till den
övertagande banken med bibehållande av det gamla namnet och med en
kanske relativt självständig förvaltning. Även av hänsyn till goodwillvärdet
kan det vara önskvärt att bevara den överlåtande sparbankens firma i någon
form.

Under alla omständigheter är det klart att om den överlåtande bankens
rörelse av den övertagande banken fortsättes vid ett avdelningskontor, så
måste rörelsen drivas under den övertagande bankens firma. Avdelningskontoret
är icke ett särskilt rättssubjekt. Dess tillgångar och förbindelser
äro själva sparbankens tillgångar och förbindelser, och de som träda i affärsförbindelse
med sparbanken genom avdelningskontoret måste veta att
det är sparbanken, icke avdelningskontoret, som blir juridiskt berättigad
och förpliktad genom avdelningskontorets transaktioner. Vad som kan sättas
i fråga är endast huruvida icke rörelser vid avdelningskontoret kunde
drivas under sparbankens firma med ett tillägg, vari ingår namnet på den
överlåtande sparbanken med tydligt angivande av att denna nu är avdelningskontor
till den övertagande sparbanken.

I vilken utsträckning en sådan firmabenämning utan stöd av särskild
lagföreskrift kan anses lagenlig och eljest förenlig med de krav som kunna
ställas på en sparbank är emellertid tveksamt. I förslaget 55 § upptages

272

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 151

den regeln (som har sin motsvarighet i annan associationslagstiftning), att
skriftlig handling som utfärdats för sparbank, bör undertecknas med dess
firma. Förslaget har säkerligen lika litet som när det gäller annan associationslagstiftning
förutsett annat än att den vanliga firman skall användas
även i rörelse som bedrivs av filialer. Även om detta icke kan anses betyda
att möjligheten att använda firmanamnet med tillägg av nyss angivet slag
är utesluten, skulle — om de praktiska behoven framkallade försök till användning
av dylika tillägg till firmanamnet — en besvärande osäkerhet beträffande
rättsenligheten eller lämpligheten därav kunna uppkomma. Vidare
är att märka att dylika firmabeteckningar icke utan särskild lagbestämmelse
kunna inregistreras och erhålla det firmaskydd som tillkommer
inregistrerad firma. Det vore därför tänkbart att nygrundad sparbank i sin
firma upptoge en fusionerad sparbanks namn, trots att det på ovan angivet
sätt begagnades av den övertagande sparbanken. Härav kunde tvister och
andra olägenheter uppstå.

Om de praktiska behoven skola tillgodoses erfordras därför uttrycklig
lagbestämmelse, innebärande att den överlåtande sparbankens firma får av
den övertagande banken användas på det sättet att namnet lägges till den
övertagande sparbankens firma med angivande av att det gäller avdelningskontor
till sistnämnda sparbank. Denna firmabenämning skulle då få karaktären
av en särskild firma vid sidan av sparbankens egentliga firma. Denna
särskilda firma skulle inregistreras i sparbanksregistret och därmed bli
skyddad såsom registrerad firma. Ehuru ett dylikt system med mer än en
firma för ett rättssubjekt skulle bli en nyhet i vår firmarätt, synes det icke
behöva väcka betänkligheter. Den särskilda firman skulle tydligt angiva att
det blott är fråga om ett avdelningskontor till sparbanken, och någon risk
för vilseledande av allmänheten synes därför icke föreligga. Sparbanksregistret
och utfärdade registreringsbevis rörande firman skulle också ge full
upplysning om förhållandet. För övrigt är det med hänsyn till sparbankernas
struktur och verksamhet svårt att föreställa sig, att någon skulle kunna
komma till skada genom att tro avdelningskontoret vara ett självständigt
rättssubjekt.

Här nedan skisseras en lagbestämmelse som skulle möjliggöra särskild
firma på sätt ovan angivits. Denna bestämmelse torde böra införas efter
105 § i förslaget, och den betecknas här som 105 a §.

»105 a §.

Skall efter fusion enligt 104 eller 105 § den övertagande sparbanken vid
avdelningskontor fortsätta den överlåtande sparbankens rörelse, må, om i
fusionsavtalet finnes bestämmelse därom, såvitt angår ärenden som handläggas
eller förmedlas av avdelningskontoret, i firman upptagas den överlåtande
sparbankens firma med tillägg som utmärker ställningen av avdelningskontor
till den övertagande sparbanken. Firman med detta tillägg utgör
sparbankens särskilda firma, under vilken dess rörelse vid avdelningskontoret
drives.

Ingår i fusionsavtalet bestämmelse som nu sagts, skall vid ansökningen
om tillsynsmyndighetens tillstånd att bringa fusionsavtalet till verkställighet
fogas bestyrkt avskrift av protokoll, utvisande att beslut om ändringen
av reglementet i avseende å den övertagande bankens firma fattats enligt
SO §. Tillståndet skall innefatta stadfästelse av reglementsändringen. Anmälningen
för registrering av tillsynsmyndighetens beslut om tillstånd skall
innefatta anmälan för registrering av reglementsändringen. Registrering
av tillståndet må ej ske med mindre reglementsändringen samtidigt regist -

273

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl

Särskild firma av ifrågavarande slag bör få förekomma endast om intresset
av firmanamnets bibehållande i här ovan angiven form kommit till uttryck
i själva fusionsavtalet. Har så skett bör å andra sidan fusionens genomförande
vara beroende av att den särskilda firman kommer till stånd,
så att det föreliggande intresset därav verkligen blir tillgodosett.

Juridiskt blir det namn under vilket rörelsen vid avdelningskontoret sålunda
bedrives en särskild firma vid sidan av sparbankens egentliga firma.
Firmaskydd enligt 126 § i förslaget kommer att föreligga även för denna
särskilda firma.

Enligt den skisserade lagtexten skall den särskilda firman användas såvitt
angår ärenden som handläggas eller förmedlas av avdelningskontoret.
Någon noggrannare bestämning av de fall då den särskilda firman må användas
synes icke erforderlig. Det inverkar naturligtvis icke på en rättshandlings
giltighet om sparbankens vanliga firma använts trots att fråga
är om en rättshandling som handlagts av avdelningskontoret. Att omvänt
den särskilda firman skulle komma att användas för rättshandlingar som
alls icke handlagts eller förmedlats av avdelningskontoret torde i regel icke
behöva befaras; men även om så undantagsvis skulle ske, blir firmateckningen
uppenbarligen giltig, om den verkställts av behöriga personer.

Det har här förutsatts att begagnandet av särskild firma icke inverkar på
behörigheten att teckna firma för sparbanken. Sparbankens firmatecknare
skulle sålunda vara behöriga att teckna såväl sparbankens vanliga firma som
den särskilda firman. Det vore tänkbart att införa bestämmelser som innebure
att olika personer kunde bli firmatecknare såvitt anginge sparbankens
vanliga firma och såvitt anginge den särskilda firman. Detta synes emellertid
icke vara tillrådligt, då därigenom för tredje man överblicken över
vem som i det särskilda fallet är behörig firmatecknare skulle försvåras. En
annan sak är att man internt inom sparbanken givetvis kan uppdraga åt
vissa firmatecknare, placerade vid avdelningskontoret, att teckna den särskilda
firman och endast denna.--------- — -—----—

Sparbanksföreningen instämmer i vad som anföres i utlåtandet samt hemställer,
att regler av det innehåll, som föreslagits däri, får inflyta i den nya
sparbankslagen.

Departementschefen. Det mycket stora antalet sparbanker i vissa landsändar
— det mest slående exemplet är de 78 sparbankerna i Kristianstads
län — synes ge belägg för att vissa sparbankssammanslagningar skulle vara
till fördel ur rationaliseringssynpunkt. Denna mening synes ha förespråkare
också på sparbankshåll. Som de sakkunniga påpekat anvisar emellertid gällande
lagstiftning icke något smidigt tillvägagångssätt för genomförandet
av sammanslagningar. Bl. a. är det med nuvarande regler ofrånkomligt, att
sparbank, som skall uppgå i annan sparbank, träder i likvidation. De sakkunniga
har belyst, hur icke minst detta nödtvång varit ägnat att hämma
koncentrationssträvandena inom sparbanksväsendet. För de sakkunniga har
det därför framstått soin angeläget att finna en sammanslagningsmetod,
som icke inbegriper likvidation. Härigenom skulle också vinnas att samrnanslagningsproceduren
icke behövde bli så tidsödande. Den lösning, de rekommenderat
— ett fusionsinstitut efter nya aktiebolagslagens modell — har
under remissbehandlingen hälsats med tillfredsställelse bl. a. av svenska

18 Jlihang till riksdagens protokoll liliiii. 1 samt. Sr 75/

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

sparbanksföreningen. Även enligt min egen uppfattning synes sakkunnigförslagets
fusionsregler ur skilda synpunkter representera en acceptabel
framkomstväg. Reglerna befriar sålunda från hittillsvarande vidlyftighet i
förfarandet utan att de fördenskull efterger skyddet för de intressen, som
närmast beröres i en sammanslagningssituation. Jag har därför ingen erinran
mot att sakkunnigförslagets regelsystem på detta område vinner tillämpning
vid sparbanksammanslagningarna.

Som redan påvisats skiljer sig sakkunnigförslagets fusionsregler från aktiebolagslagens
främst i det avseendet, att tillsynsmyndigheten skall i fråga
om fusionsavtal mellan sparbanker verkställa den tillståndsprövning, som
vid aktiebolagsfusionerna handhas av domstol. Jag instämmer i att denna
avvikelse från aktiebolagsreglerna är motiverad av de speciella förhållanden,
som är för handen vid en sammanslagning mellan sparbanker. På denna
punkt torde emellertid visst förtydligande av de sakkunnigas lagtext
påfordras av att deras förslag om tillsynens koncentrerande till en central,
fackmässig myndighet icke kunnat godtas. Med utgångspunkt från att beslutanderätten
i tillsynsärendena också i fortsättningen skall i huvudsak
tillhöra länsstyrelserna synes det ej finnas anledning till annat än att dessa
anförtros jämväl den här ifrågavarande tillståndsprövningen. För den händelse
de sparbanker, som skall sammanslås, lyder under skilda länsstyrelser,
inställer sig därvid spörsmålet, huruvida prövningen bör läggas på den
länsstyrelse, som har tillsynen över den s. k. överlåtande sparbanken, eller på
den länsstyrelse, som är tillsynsmyndighet för den s. k. övertagande sparbanken.
Eftersom de överväganden, prövningen skall innefatta, i första hand tar
sikte pa sammanslagningens verkningar för intressenterna i den överlåtande
sparbanken, anser jag, att avgörandet i tillståndsärendet bör tillkomma förstnämnda
länsstyrelse. Också den länsstyrelse, som är tillsynsmyndighet för
den övertagande sparbanken, bör dock rimligen ange sin ståndpunkt till
sammanslagningen. Detta önskemål sammanhänger närmast med att — som
de sakkunniga uttalat — tillståndsprövningen bör beakta fusionens konsekvenser
även för borgenärerna i den övertagande sparbanken. Vidare bör
hithörande ärenden icke i något fall avgöras utan att yttrande i saken lämnats
av det fackmässiga tillsynsorganet, dvs. sparbanksinspektionen. Med
hänsyn till det anförda har i departementsförslagets lagtext upptagits uttryckligt
krav på att tillstånd till fusion skall lämnas först då de här avsedda
båda yttrandena föreligger.

Jag har ingenting emot att sparbankslagstiftningen vid sidan av fusionsinstitutet
bereder möjlighet till sammanslagning av sparbanker i den form,
som hittills stått till buds, alltså via ett likvidationsförfarande för den överlåtande
sparbankens del. Bestämmelser om sammanslagning på denna väg
är för övrigt nödvändiga för den situationen, att sparbank skall uppgå i
penninginrättning av annan typ, eftersom fusionsreglerna endast har syftning
på sammanslagning mellan sparbanker. Sakkunnigförslagets stadganden
om sammanslagning på annat sätt än genom fusion har följaktligen
också de upptagits i departementsförslaget. Därvid har till förtydligande av

275

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

vilken myndighet som skall ombesörja tillståndsprövningen vidtagits samma
text jämkning som i fusionsbestämmelserna, varjämte uppställts obligatorisk
fordran på yttrande från sparbanksinspektionen samt — där fråga
är om sammanslagning mellan sparbanker i olika län — från den länsstyrelse,
som har tillsyn över den övertagande sparbanken.

Sakkunnigförslagets kapitel om sammanslagning innehåller, förutom de
allmänna reglerna om fusion (104 §) och nyssnämnda bestämmelser om
sammanslagning på annat sätt än genom fusion (106 §), en särskild paragraf
med föreskrifter om fusion för det speciella fallet, att sparbank, som
genom fusionsavtal avser att uppgå i annan sparbank, redan trätt i likvidation
(105 §). Paragrafen är en efterbildning av ett lagrum i aktiebolagslagens
avsnitt om fusion. Enligt min åsikt synes emellertid den situation,
paragrafen åsyftar, åtminstone icke för sparbanksväsendets del uppvisa sådana
särdrag, att de allmänna fusionsreglerna icke skulle kunna tillämpas.
Specialregeln i fråga torde alltså kunna undvaras och har därför icke överförts
till departementsförslaget.

Ej heller är jag beredd att medverka till att den nya sparbankslagen får
inrymma särskilda firmaregler av den art, svenska sparbanksföreningen
uttalat sig för. Dessa skulle, som närmare utvisas av det i spörsmålet åberopade
utlåtandet, gå ut på att sparbank, som genom fusion övertagit annan
sparbanks rörelse och fortsatte denna rörelse vid avdelningskontor, finge
möjlighet att använda en firmabeteckning, vari den övertagna sparbankens
firmanamn inginge. Vad som i främsta rummet dikterat min tvekan inför
dylika regler, vilka skulle innebära en fullständig nyhet inom svensk firmalagstiftning,
är den icke alldeles obefintliga risken för att dessa i vissa lägen
skulle skapa rättslig osäkerhet. Att farhågor för sådana konsekvenser
icke är i och för sig oberättigade framgår i viss mån av att det befunnits
vara anledning att i omnämnda utlåtande beröra några av de frågeställningar,
jag här avser. Vad därvid anförts rörande de spörsmål om rättshandlings
giltighet, vilka väckes av förevarande specialregler, har icke varit ägnat att
helt undanröja min betänksamhet mot reglerna.

Slutligen skall redan i detta sammanhang anmärkas att en del av innehållet
i sakkunnigförslagets paragraf med de allmänna fusionsreglerna ansetts
kunna upptas i den omtalade kungörelsen. Nu åsyftade avsnitt, vilka
därför överförts till kungörelseutkastet, utgöres dels av föreskrifterna angående
de handlingar som före fusionsbeslutets träffande i den överlåtande
sparbanken skall hållas tillgängliga därstädes (104 § 1 mom. andra—fjärde
styckena; 45 § första—tredje styckena i kungörelseutkastet), dels av vissa
bestämmelser om anmälningar under fusionsförfarandet (104 § 2 mom.
tredje stycket första och andra punkterna ävensom 3 mom. tredje och fjärde
styckena samt fjärde stycket första och andra punkterna; 45 § fjärde—sjunde
styckena i kungörelseutkastet).

Några detaljkommentarer lämnas i anslutning till de skilda paragraferna.

276

Kiwgl. Maj:ts proposition nr 151
78 §.

Paragrafen (104 § i sakkunnigförslaget) innehåller som nämnts de föreslagna
bestämmelserna om fusion.

1 paragrafens 1 mom. fastslås att fusionsavtalet kräver särskilt tillstånd av
länsstyrelse. 3 mom. lämnar närmare regler om tillståndsprövningens handhavande
och om riktlinjerna för prövningen in. m.

2 mom. meddelar regler om de formella förutsättningarna för att beslut
om fusion, vilket träffats av huvudmännen i den överlåtande sparbanken,
skall vara giltigt. Reglerna motsvarar alltså dem, som i SpL lämnas i andra
och tredje styckena av 45 §. Förslaget har emellertid en mindre sträng pluralitetsbestämmelse
än den i 45 § andra stycket SpL stadgade. Sålunda föreslås
att fusionsbeslut skall vara giltigt —- förutom då det biträdes av samtliga
huvudmän — när det fattats å två på varandra följande sammanträden och
å det sammanträde, som hållits sist, biträtts av minst två tredjedelar av de
vid sammanträdet närvarande huvudmännen. Som synes överensstämmer
denna pluralitetsregel med den som enligt 61 § i förslaget skall iakttagas
vid huvudmannabeslut angående ändring av reglementet.

Tidsfristerna i paragrafens 3 mom. betingas av det angelägna i att fusionsavtal
genomföres utan dröjsmål.

Tredje stycket i 3 mom. anger, att rättsverkningarna av fusionen inträder
vid den tidpunkt, då lagakraftvunnet beslut om tillstånd till fusionen anmälts
för registrering.

79 §.

Paragrafen (106 § i sakkunnigförslaget) har viss motsvarighet i 45 § andra
och tredje styckena SpL. De i sistnämnda paragraf gällande röstöverviktsbestämmelserna
har överförts till förslaget. Villkoret, att minst ett av de två
huvudmannasammanträden, om vilka är fråga, skall vara årssammanträde,
har dock slopats.

Tillståndsprövningen enligt andra stycket bör grundas på ett bedömande,
motsvarande det som uttryckligen föreskrivits i 78 § 3 mom. andra stycket
i förslaget. Att tillståndsprövning icke stadgas beträffande sparbanks överlåtande
å affärsbank sammanhänger med att enligt 254 a § banklagen liksom
enligt 190 § i propositionsförslaget till ny banklag för dylik sammanslagning
affärsbanken har att inhämta Kungl. Maj :ts tillstånd.

Här skall slutligen anmärkas, att överskott från likviderad sparbank, naturligt
nog, icke kan tillföras annan penninginrättnings fonder, förrän likvidationen
avslutats och det därmed blivit klarlagt, till vilket belopp överskottet
uppgår. Med hänsyn härtill skulle enligt de allmänna reglerna i 27 § i
förslaget förutsättningen för sammanslagning av sparbanker i samband med
likvidation vara, att den övertagande sparbanken ägde så stora fonder, att
dessa även kunde, intill dess likvidationen avslutats, täcka den inlåning, som
överflyttas från den likviderade sparbanken. Till förebyggande av att
sammanslagning av sparbanker med anlitande av sammanslagningsmetoden
i förevarande paragraf skulle omöjliggöras genom att nyss angiv -

Kiuigl. Maj.ts proposition nr 151

277

na förutsättning brister, upptar 27 § fjärde stycket i förslaget samma regel,
som meddelas i 25 § tredje stycket SpL. Regeln innebär, att sparbank,
som på grund av avtal enligt förevarande paragraf skall uppbära blivande
överskott vid annan sparbanks likvidation, vid bestämmandet av inlåningens
omfattning under tiden för likvidationen äger ta överskottet i beräkning
intill belopp och på villkor, som sparbanksinspektionen bestämmer.

Om tillsyn

Motsvarighet till bestämmelserna i denna avdelning, 80—85 §§, finnes i
stadgandena i 57—63 §§ under SpL:s kapitel med samma rubrik.

Beträffande tillsynsreglerna i stort må hänvisas till det särskilda kapitlet
om tillsynen. Såsom där angivits bibehåller departementsförslaget i huvudsak
SpL:s regler om tillsynen. Av bestämmelserna i SpL har emellertid några
ansetts kunna få sin plats i den kungörelse, som skulle komplettera den
nya sparbankslagen. Sålunda har till departementsförslaget till själva lagen
icke överförts föreskrifterna om hinder för ledamot av sparbanksinspektionen
alt delta i styrelsen av eller vara anställd vid sparbank (60 a § tredje
stycket SpL; jfr 48 § i kungörelseutkastet), om sparbanksinspektionens rätt
att sammankalla huvudmän i sparbank m. fl. och att närvara vid huvudmanna-
och styrelsesammanträden i sparbank (60 b § SpL; jfr 47 § i kungörelseutkastet)
samt om offentliggörande av sparbanks redovisningshandlingar
genom anslag i sparbankens lokal (62 § SpL; jfr 50 § i kungörelseutkastet).
I kungörelsen avses jämväl bli intagna bestämmelserna i sakkunnigförslaget
om arvoden till likvidationsombud, revisor och likvidationsrevisor,
som tillsatts av tillsynsmyndighet (109 och 115 §§ i sakkunnigförslaget;
jfr 46 § i kungörelseutkastet).

Flertalet av de jämkningar i gällande rätt, vilka sakkunnigförslaget innefattar
i andra hänseenden än beträffande själva organisationen av tillsynen,
har beaktats vid utformandet av departementsförslaget.

80 §.

Förevarande paragraf upptar — frånsett viss redaktionell jämkning —
nuvarande stadgande i 57 § SpL om sparbankstillsynens uppdelning på länsstyrelserna
och sparbanksinspektionen.

81 §.

Denna paragraf som med några, delvis blott redaktionella, ändringar och
tillägg motsvarar 58 § SpL innehåller huvudreglerna beträffande länsstyrelsernas
tillsynsuppgifter.

Här möter bl. a. bestämmelserna om den i det särskilda avsnittet om tillsynen
omnämnde, som representant för det allmänna fungerande revisorn.
Bestämmelserna ansluter sig delvis till motsvarande stadganden i 149 § i
propositionsförslaget till ny banklag.

I enlighet med den ståndpunkt, som tagits i nyssnämnda förslag (157 §),

278 Kungl. Maj.ts proposition nr 151

har länsstyrelsernas nuvarande rätt att utdöma vite slopats jämväl i förevarande
lagförslag.

Till nuvarande bestämmelser i 58 § SpL har även fogats stadganden, motsvarande
dem, som nu innefattas i lagen den 30 april 1942 (nr 226) angående
rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om förvaring av sparbanks värdehandlingar.

82 §.

Paragrafen (115 § i sakkunnigförslaget) ansluter sig nära till 158 § i
propositionsförslaget till ny banklag. Här meddelas bestämmelser om tillsättande
av ombud för länsstyrelsen vid sparbanks likvidation samt angående
ombudets och tillsynsmyndighetens befogenheter under likvidationen
ävensom speciella tillsynsregler med avseende på sparbanks konkurs.

1 mom. tredje stycket i förslaget motsvarar 59 § SpL.

2 mom. i förevarande paragraf ersätter den nuvarande bestämmelsen i
1 § andra stycket lagen den 18 september 1903 (nr 101) angående bankaktiebolags
och sparbanks konkurs liksom sagda lags föreskrifter i 1 § tredje
stycket samt 2 och 3 §§ såvitt de gäller sparbank. Det förslag till lag om
ändring av ifrågavarande lag, vilket samtidigt framlägges, betingas jämväl
av att 158 § 2 mom. i propositionsförslaget till ny banklag avses skola
ersätta 1 § första stycket i 1903 års lag ävensom lagens bestämmelser i
1 § tredje stycket samt 2 och 3 §§ i vad de angår affärsbank. Utöver innehållet
i sakkunnigförslaget upptar förevarande paragraf i departementsförslaget
föreskrift om att ombud i konkurs äger beträffande medförvallare
göra sådan anmälan som sägs i 80 § konkurslagen. Motsvarande stadgande
återfinnes i 158 § 2 mom. i propositionsförslaget till ny banklag.
Även vid sidan härav har vissa jämkningar skett i förhållande till sakkunnigförslaget.

83 §.

Paragrafen (närmast motsvarande 107 § och 111 § första stycket i sakkunnigförslaget),
reglerar liksom 60 a § SpL sparbanksinspektionens åligganden.
Mindre jämkningar har företagits i gällande stadganden för att
bringa paragrafens avfattning i viss överensstämmelse med propositionsförslaget
till ny banklag (147 och 151 §§).

I förevarande paragraf har upptagits bestämmelsen i 60 a § andra stycket
SpL om rätt för sparbanksinspektionen att meddela föreskrifter om sättet
för förande av sparbanks räkenskaper. I förslaget har denna befogenhet
utvidgats till att avse jämväl föreskrifter om förvaring av värdehandlingar
samt om inventering av dessa.

84 §.

Förevarande paragraf (112 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 61 §
SpL, meddelar bestämmelser om sparbanksstyrelses åligganden gentemot
tillsynsmyndigheterna m. in.

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Gällande rätt. Styrelsens åligganden omfattar enligt angivna lagrum i SpL
att för sparbanksinspektionen och allmänna ombudet hålla kassa, räkenskaper
m. m. tillgängliga, att till inspektionen insända översikter över sparbankens
tillgångar och skulder och att i övrigt meddela länsstyrelsen, inspektionen
och allmänna ombudet upplysningar rörande sparbanken. Härjämte
erinrar SpL om styrelsens skyldighet att ställa sig till efterrättelse
inspektionens föreskrifter om sättet för förandet av sparbanks räkenskaper.
Vidare ålägges styrelsen att till sparbanksinspektionen och allmänna ombudet
översända sina avlämnade redovisningshandlingar samt revisionsberättelsen
jämte protokoll över huvudmännens beslut i anledning av innehållet
i nämnda handlingar. Slutligen föreskriver SpL skyldighet för styrelsen
att årligen avge statistisk redogörelse angående sparbanken.

De sakkunniga. Till sakkunnigförslaget har med några mindre redaktionella
jämkningar och med beaktande av att allmänna ombudsinstitutionen
avses bli slopad överförts förenämnda bestämmelser i SpL med undantag
av erinringen om styrelsens skyldighet att ställa sig till efterrättelse sparbanksinspektionens
föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper.

Sakkunnigförslaget innehåller emellertid en tilläggsbestämmelse, enligt
vilken sparbanks styrelse skall, då anledning yppas till antagande, att sparbanken
gjort sådana förluster att det i 29 § i sakkunnigförslaget stadgade
förhållandet mellan sparbankens fonder och dess inlåning rubbats, ofördröj
ligen upprätta särskild balansräkning för utvisande av sparbankens
ställning samt, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröj
ligen sända meddelande därom till tillsynsmyndigheten. Enligt de sakkunniga
är det icke meningen, att denna balansräkning skall vara en s. k.
likvidationsbalans, utan värderingen av tillgångarna skall följa reglerna i
61 § i sakkunnigförslaget. De sakkunniga framhåller, att enligt 113 § andra
och tredje styckena i sakkunnigförslaget rubbning i det förhållande, som
enligt omnämnda 29 § skulle förefinnas mellan fonderna och inlåningen,
kunde ge tillsynsmyndigheten befogenhet att förordna om sparbankens trädande
i likvidation. Enligt de sakkunniga vore det otillfredsställande, att
tillsynsmyndigheten för sin kännedom om dylik rubbning helt skulle vara
hänvisad till tillsynsorganens undersökningar. En anmälningsplikt av den
art, förevarande punkt stadgade, hade med hänsyn härtill befunnits välgrundad.
Det hänvisas i sakkunnigbetänkandet till alt i 119 § första stycket
i banklagssakkunnigas förslag till ny banklag en motsvarighet mötte till
denna anmälningsplikt, nämligen uti stadgandena om affärsbanksstyrelses
skyldighet att i viss situation vidta åtgärder för att underställa bolagsstämman
frågan, huruvida affärsbanken skulle träda i likvidation.

Yttrandena. Fullmäktige i riksgäldskontoret uttalar önskvärdheten av att
statistiska uppgifter rörande sparbankerna eller i varje fall de största sparbankerna
genom sparbanksinspektionens försorg sammanställdes och pub -

280

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

licerades månatligen i huvudsaklig överensstämmelse med den månadsstatistik
rörande affärsbankerna, som tillhandahölles allmänheten av bankoch
fondinspektionen.

Departementschefen. I och för sig vore det av värde att få statistiska uppgifter
rörande sparbankerna publicerade månatligen på sätt som sker beträffande
affärsbankerna. Jag har emellertid icke ansett mig kunna nu, utan
närmare utredning, framlägga förslag om en sådan ordning, eftersom denna
med hänsyn till det stora antalet sparbanker skulle göra arbetet med statistikens
sammanställande synnerligen betungande. Det bör i sammanhanget
erinras om att detta arbete för närvarande omhänderhas av statistiska centralbyrån
och sålunda icke av sparbanksinspektionen.

Mot den utformning, förevarande paragraf erhållit i sakkunnigförslaget,
har jag i huvudsak ingen erinran. På några punkter har emellertid avtattningen
blivit föremål för redaktionella jämkningar, så att den bringats
i större överensstämmelse med motsvarande regler i 152 § i propositionsförslaget
till ny banklag. Bl. a. innebär detta, att sparbankerna liksom affärsbankerna
av Kungl. Maj :t skall kunna åläggas att avge statistiska uppgifter
utöver vad som lämnas i och för årsstatistiken eller eljest för tillsynsmyndigheternas
arbete (jfr banklagspropositionen s. 229).

85 §.

Förevarande paragraf (117 § i sakkunnigförslaget) innehåller bestämmelser
angående sparbanks bidrag till sparbanksinspektionen och till ersättning
åt revisor, ombud och likvidationsrevisor, som förordnas av länsstyrelsen.

Gällande rätt. Sparbanks bidrag till sparbanksinspektionen och till ersättning
åt allmänt ombud skäll enligt 63 § första stycket SpL utgå efter visst,
för samtliga sparbanker lika förhållande till sammanlagda beloppet av de
utav sparbanken förvaltade medlen. Bidraget till inspektionens organisation
och verksamhet får dock icke överstiga tre tusendels procent och bidraget
till ersättningar åt allmänna ombuden får icke överstiga åtta tusendels
procent av nämnda belopp.

I andra stycket av 63 § SpL anges att Kungl. Maj :t meddelar närmare
bestämmelser om fastställande av sparbanks bidrag och om bidrags erläggande.

De sakkunniga. Bestämmelserna i första stycket i 63 § SpL har överförts
till sakkunnigförslaget. Härvid har emellertid sparbanks bidrag maximerats
beträffande kostnaderna för sparbanksinspektionen till fem tusendels procent
och beträffande kostnaderna för revisor, ombud och likvidationsrevisor,
som förordnas av länsstyrelse, till fyra tusendels procent.

De sakkunniga har förutsatt, att Kungl. Maj :t liksom hittills skall meddela
erforderliga närmare anvisningar om fastställande av bidragen och om

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

hur dessa skall erläggas. Författningsstödet för dylika supplerande anvisningar
funnes i 143 § i sakkunnigförslaget.

Yttrandena. Svenska sparbanksföreningen anser, att det icke vore tillrådligt
att alltför kraftigt underskrida den nuvarande maximigränsen för bidraget
till ersättning åt de allmänna ombuden vid fastställandet av motsvarande
maximibelopp för bidrag till ersättning åt revisor, ombud eller likvidationsrevisor,
enär det vore önskvärt att till allmänna revisorer skulle kunna
utses personer med all erforderlig kompetens. Föreningen hade för sin
del icke något att erinra mot att nu ifrågavarande procentsats fastställdes
till fem tusendels procent.

Departementschefen. Ehuru med tillfredsställelse kan noteras sparbankernas
beredvillighet att lämna större bidrag till tillsynskostnaderna än
vad de sakkunniga föreslagit, anser jag dock att det i nuvarande läge icke
torde finnas skäl att frångå procentsatserna i sakkunnigförslaget.

Om registrering

Under detta kapitel har upptagits de föreslagna registreringsreglerna. Reglerna
har utformats i nära anslutning till motsvarande föreskrifter i propositionsförslaget
till ny lag om bankrörelse. Närmare anvisningar rörande sparbanksregister
samt avgifterna för registrering och kungörande har upptagits
i det förut omnämnda utkastet till kungörelse. Till detta kungörelseutkast
har jämväl ansetts kunna överföras några av de i sakkunnigförslaget upptagna
lagreglerna om registrering, nämligen föreskrifterna angående ansökan
om sparbanks registrering och angående anmälan för registrering (121 § i
sakkunnigförslaget; jfr 51 § i kungörelseutkastet), angående skyldighet för
registreringsmyndighet att avsända underrättelse om vägrad registrering
(122 § 3 mom. i sakkunnigförslaget; 52 § i kungörelseutkastet), om vad som
skall införas i sparbanksregistret (123 och 124 §§ i sakkunnigförslaget; jfr
53 och 54 §§ i kungörelseutkastet), om åtgärder i anledning av att fråga om
fusion förklarats förfallen (125 § första stycket sista ledet och andra stycket
i sakkunnigförslaget; jfr 55 § i kungörelseutkastet) samt om vilka handlingar
som skall vidfogas vissa anmälningar till registreringsmyndigheten
(127 § tredje stycket i sakkunnigförslaget; jfr 56 § i kungörelseutkastet).

86 §.

Paragrafens 1 och 2 inom. (122 § i sakkunnigförslaget) anger i vilka fall
registreringsmyndighet skall vägra registrering. Motsvarigheten i propositionsförslaget
till ny banklag är 164 §. Bestämmelserna har delvis kommenterats
i motiveringen till 62 § i förevarande förslag.

Bestämmelserna i paragrafens 3 mom. (125 § i sakkunnigförslaget) sammanhänger
med fusionsreglerna. Förebilden har närmast varit 199 § nya
aktiebolagslagen.

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 151
87 §.

Förevarande paragraf (126 § i sakkunnigförslaget) reglerar verkan av aft
sparbanks registrerade firma eller eljest verkställd inskrivning länder någon
till förfång. Den motsvarar 170 § i propositionsförslaget till ny banklag och
bär i förbigående berörts vid behandlingen av 5 § i förevarande förslag.

88—89 §§.

Dessa paragrafer (127 och 129 §§ i sakkunnigförslaget), som innehåller
bestämmelser om anteckning i registret, om kungörande samt om verkan av
registrering och kungörande, har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse
med 171 och 173 §§ i propositionsförslaget till ny banklag.

90 §.

I denna paragraf (130 § i sakkunnigförslaget) har i anslutning till 3 § i
förslaget intagits stadgandet, att länsstyrelsen är registreringsmyndighet.

Om klagan över tillsynsmyndighets och registreringsmyndighets beslut

91 §.

Bestämmelserna i första stycket i denna paragraf (131 § i sakkunnigförslaget),
som rör klagan över tillsynsmyndigheternas beslut, överensstämmer
i sak med nu gällande stadganden i 68 § SpL. De bestämmelser om stadgad
tid för överklagning, som åsyftas i stadgandet, finnes intagna i en lag den
4 juni 1954 (nr 355).

Andra stycket, som meddelar bestämmelser om talan mot registreringsmyndighets
beslut, har avfattats i nära överensstämmelse med 175 § andra
stycket i propositionsförslaget till ny banklag.

Paragrafens tredje stycke innehåller en, närmast efter förebild av 206 §
andra stycket nya aktiebolagslagen, tillagd föreskrift rörande besvär över
visst med registreringsvägran jämförbart beslut.

Om skadestånd

I detta kapitel upptas under 92—94 §§ (132—135 §§ i sakkunnigförslaget)
bestämmelser om den skadeståndsskyldighet, som föreslås skola åvila huvudmän
och andra personer, vilka uppbär funktioner såsom organ för sparbanken.
Vissa motsvarigheter till dessa bestämmelser finnes i 18 och 41 §§
SpL.

Gällande rätt m. m. I 18 § SpL stadgas att huvudmän eller styrelseledamöter,
vilka genom att överträda SpL eller reglementet tillfogar sparbanken
eller tredje man skada eller vilka eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndar
sparbanken skada, skall svara för skadan, en för alla och alla för en.
Och enligt 41 § SpL är revisorer, som i revisionsberättelsen mot bättre vetan -

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

de lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning
mot dylik uppgift i handling, vilken de granskat, eller vid fullgörandet av
sitt uppdrag visat vårdslöshet, ansvariga gentemot sparbanken för all därav
uppkommande skada, en för alla och alla för en.

Nya aktiebolagslagens särskilda skadeståndsregler är något mera långtgående.
Kretsen av de personer, vilka underkastas skadeståndsskyldighet, äi
sålunda vidare än i SpL. Särskilt märkes att ansvarighet gentemot tredje
man stadgas även för revisorer och med dem likställda. Å andra sidan upptar
nya aktiebolagslagen regler om nedsättning av skadeersättningen och om
regressrätt mellan solidariskt ansvariga. Nya aktiebolagslagens skadeståndsregler
har efterbildats i lagen om försäkringsrörelse (319—324 §§), i lagen
om ekonomiska föreningar (106—109 §§) samt i propositionsförslaget till
ny banklag (176—181 §§).

De sakkunniga. Enligt de sakkunniga vore huvudmän, styrelseledamöter
och revisorer på grund av sina funktioner som organ för sparbanken att
betrakta som sparbankens sysslomän. Härav följde att dessa personer, om
de tillskyndade sparbanken skada, vore skadeståndsskyldiga redan enligt
allmänna regler för sysslomannaskap. För det fall, att skadeståndsplikt
vilade på flera sysslomän, finge emellertid åsyftade allmänna regler anses
innebära, att ansvaret skulle vara delat efter huvudtalet. I detta hänseende
medförde således SpL:s särskilda skadeståndsregler med sitt stadgande om
solidarisk betalningsskyldighet en skärpning av de allmänna rättsgrundsatserna.

Regeln i 18 § SpL om huvudmäns och styrelseledamöters ansvarighet i
relation till tredje man avsåge uppenbarligen icke s. k. utomobligatorisk
skada utan skada, som uppkommit i kontraktsförhållanden. Beträffande
dylik skada gällde icke några generella rättsprinciper angående ersättningsskyldighet
för den ena eller andra kontrahenten. Funnes därför icke nu ifrågavarande
regel i 18 §, skulle huvudmännen respektive styrelseledamöterna
icke utan vidare kunna avkrävas ekonomiskt ansvar för skada, tillfogad
tredje man, som stode i kontraktsförhållande till sparbanken, d. v. s. närmast
insättare eller låntagare. Det vore att observera, att huvudmännens och styrelseledamöternas
förhållande till insättarna icke kunde karakteriseras som
ett sysslomannaförhållande. Detta hade understrukits av 1920 års sparbankssakkunniga
(se nämnda sakkunnigas huvudbet., s. 87). För att huvudmännen
eller styrelseledamöterna skulle kunna åläggas skyldighet att ersätta
skada, som vållats tredje man, uppställde 18 § något strängare villkor än
vad gällde skadeståndsskyldighet i förhållande till sparbanken. Sistnämnda
skadeståndsskyldighet inträdde, som framginge av lagtexten, så snart skadan
orsakats genom uppsåtligt eller vårdslöst handlande över huvud taget,
medan för skadeståndsplikt gentemot tredje man krävdes att skadan tillfogats
denne till följd av att huvudmännen eller styrelseledamöterna överträtt
SpL eller reglementet.

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Nya aktiebolagslagens regler vore enligt de sakkunniga i huvudsak grundade
på samma principer som SpL:s. Med hänsyn till att aktiebolagslagens
regler fått stå som mönster för skadeståndsbestämmelserna i annan modern
associationslagstiftning, ansåge de sakkunniga, att jämväl sparbanksreglerna
om skadeståndsskyldigheten borde anslutas till aktiebolagsreglerna.

Departementschefen. Mot de sakkunnigas förslag till skadeståndsregler
har jag icke någon erinran. Reglerna överensstämmer nära med motsvarande
stadganden i propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse samt i annan
jämförbar associationslagstiftning. En närmare redogörelse för förslagets
särskilda regler följer här nedan.

92 §.

Paragrafens första stycke (132 § i sakkunnigförslaget) reglerar skadeståndsskyldigheten
gentemot sparbanken samt motsvaras av 208 § nya aktiebolagslagen
och 177 § i propositionsförslaget till ny banklag.

Förutom huvudman, styrelseledamot och revisor, vilka ålägges skadeståndsplikt
i detta hänseende även enligt 18 § respektive 41 § SpL, nämner
förevarande stycke ledamot av delegation enligt 39 § i förslaget, likvidator,
likvidationsrevisor och ombud, som avses i 82 § 1 mom. i förslaget.

Vad angår revisor må framhållas att skadeståndsreglerna i paragrafens
första stycke icke åsyftar att på något som helst sätt skärpa de förutsättningar
för ansvarighetens inträdande, vilka för närvarande stadgas i 41 §
SpL. Snarare torde förslaget komma att medföra en utvidgning av revisors
ansvarighet i jämförelse med vad som följer av sistnämnda lagrum i SpL.
Sålunda får ordalydelsen i förevarande stycke anses innebära, att också
oriktig uppgift, vilken lämnats av vårdslöshet, liksom vårdslös underlåtenhet
att anmärka mot oriktig uppgift i granskad handling skall kunna grunda
skadeståndsskyldighet för revisor.

Andra stycket i paragrafen (133 § i sakkunnigförslaget) behandlar skadeståndsskyldigheten
i förhallande till tredje man. Jämte huvudman och styrelseledamot,
vilka ålägges sådan skadeståndsskyldighet även enligt 18 §
SpL, avses här ledamot av delegation, revisor, likvidator, likvidationsrevisor
och ombud, som avses i 82 § 1 mom. i förslaget. Kretsen av skadeståndsskyldiga
är alltsa densamma som i första stycket. Den ansvarighet för revisorer
och likställda kontrollorgan, vilken stadgas i paragrafens andra stycke, utgör
en viktig principiell nyhet i jämförelse med gällande rätt.

I viss överensstämmelse med 18 § SpL gäller såsom förutsättning för ansvarighet
gentemot tredje man, att den skadevållande handlingen skall ha
inneburit en överträdelse av sparbankslagen eller med stöd av densamma
meddelade bestämmelser eller reglementet.

I fråga om paragrafens andra stycke må anmärkas att det icke rör egentlig
utomobligatorisk skada. Beträffande sådan skall liksom för närvarande
allmänna rättsregler vara tillämpliga.

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

93 §.

Paragrafen (134 § i sakkunnigförslaget), som innehåller bestämmelser om
nedsättning av skadestånd, är en motsvarighet till 211 § första och tredje
styckena nya aktiebolagslagen samt 180 § första och tredje styckena i propositionsförslaget
till ny banklag.

94 §.

Bestämmelserna i denna paragraf (135 § i sakkunnigförslaget) angående
solidarisk ansvarighet för flera skadeståndsskyldiga samt angående regressrätt
dem emellan överensstämmer till innehållet helt med 212 § nya aktiebolagslagen
och 181 § i propositionsförslaget till ny banklag.

I förarbetena till 211 och 212 §§ AL yttrade lagberedningen (se SOU
1941:9, del II, s. 655 och 656) att, om vid flera personers samverkan till
skada, nedsättning skulle ske av någon medverkandes ersättningsskyldighet,
det med hänsyn till reglerna om solidarisk ansvarighet och regressrätt vore
nödvändigt, att domstolen ej blott fastställde det belopp, som skulle erläggas
av denne medverkande, utan dessutom uttalade sig om det belopp, vartill
hela skadan skulle beräknas. Vidare framhölls att, för det fall ersättningen
nedsatts för en eller flera av de medverkande, det vore tydligt att den, vars
ersättningsskyldighet nedsatts, vore ansvarig endast med det nedsatta beloppet
och således allenast intill nämnda belopp vore solidariskt ansvarig
med övriga till skadan medverkande. Skulle nedsättning av ersättningsskyldigheten
ha ägt rum för alla medverkande, kunde av envar av dessa uttagas
högst det belopp, denne förpliktats utgiva. Å andra sidan kunde naturligtvis
sammanlagt ej uttagas mer än det belopp, som motsvarade ersättning för
"hela skadan. Om de nedsatta beloppen tillhopa icke utgjorde full ersättning
för hela skadan, bleve följden, att solidarisk betalningsskyldighet icke komme
att föreligga till någon del.

Vad lagberedningen anfört i denna del torde böra beaktas jämväl vid en
tillämpning av reglerna i denna och föregående paragraf i förslaget.

Straffbestämmelser

95 och 96 §§.

De i detta kapitel upptagna paragraferna (136—139 §§ i sakkunnigförslaget)
motsvarar 64—66 §§ SpL. Stadgandena i 67 § SpL om att ådömda böter
och viten skall tillfalla kronan samt angående förvandling av böter har såsom
numera överflödiga icke överförts till förslaget [se lag den 9 april 1937
(nr 119) om verkställighet av bötesstraff samt lag den 20 april 1951 (nr 175)
med vissa bestämmelser om böter och viten].

Gällande rätt. Enligt 64 § SpL straffas den med böter eller fängelse som
mot bättre vetande lämnar vissa oriktiga eller vilseledande uppgifter. I paragrafen
uppräknas under sju punkter de gärningar, som faller under ifrå -

286

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

gavarande straffbestämmelse. 65 § SpL stadgar bötesstraff för vissa fall
av underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet, och vid överträdelse av
förbudet att driva filialverksamhet skall slutligen enligt 66 § SpL straffet
likaledes vara böter.

De sakkunniga. I sakkunnigbetänkandet uttalas att det varit de sakkunnigas
strävan att i möjligaste män ansluta straffbestämmelserna i sakkunnigförslaget
till motsvarande bestämmelser i banklagssakkunnigas förslag
till ny banklag. I sakkunnigförslaget förekommer också i stort sett samma
indelning som i banklagssakkunnigas förslag.

Yttrandena. Svenska sparbanksföreningen framhåller, med instämmanden
av några lokala sparbanksföreningar, att de sakkunnigas förslag innebure
en skärpning av gällande straffbestämmelser, vilken knappast kunde anses
påkallad. Särskilt hade föreningen funnit anledning till erinran mot att i
stor utsträckning »vårdslöshet» belagts med straff, enligt 137 § i sakkunnigförslaget
så strängt som fängelse. Föreningen yrkade, att såväl i 137 som
138 §§ straffbarheten knötes till att gärningen skett »av grov vårdslöshet»,
vilket syntes innebära en fullt tillräcklig straffsanktion.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag till straffbestämmelser överensstämmer
såväl till innehåll som form i stort sett med vad som i detta
hänseende föreslagits i propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse.
Det synes mig vara en fördel att reglerna på detta område för sparbanker
och affärsbanker kommer att bringas i huvudsaklig överensstämmelse med
varandra. Jag anser mig därför kunna i huvudsak tillstyrka sakkunnigförslaget
i denna del. Vissa jämkningar har dock företagits i enlighet med
vad lagtexten utvisar. En komplettering har därjämte verkställts i så måtto,
att enligt departementsförslaget straff skall inträda även vid överträdelse
av förbudet i 2 §. Några av de i sakkunnigförslaget upptagna straffsanktionerna
avses bli upptagna i omnämnda kungörelse (jfr 62 § i kungörelseutkastet).

Särskilda bestämmelser
97 §.

Förevarande paragraf (140 § i sakkunnigförslaget), som saknar motsvarighet
i SpL, meddelar bestämmelser om sparbanks rätt att överföra medel
till pensionsstiftelse och om placeringen av stiftelses tillgångar.

De sakkunniga. De sakkunniga anför:

En del sparbanker ha under senare år bildat s. k. fria pensionsstiftelser,
till vilka överföring av medel skett i viss utsträckning. Stundom har sparbanks
hela personal i pensionshänseende anslutits till stiftelsen, men i andra
fall har anslutningen endast kommit att omfatta de äldsta tjänstemännen,

287

Kungl. Maj:ts proposition nv 151

medan övrig personal pensionsförsäkrats i sparbankernas egen pensionskassa
(SPK) eller i annan pensionsanstalt. I de fall då sparbanks personal
är fåtalig eller då stiftelsebildningen skett för endast några få tjänstemäns
pensionering, har det statistiska underlaget för en försäkringsteknisk beräkning
av kapitalvärdet av de pensionsförmåner, som skulle bestridas genom
stiftelsen blivit otillräckligt. En sådan utjämning av riskerna som sker hos
en pensionsanstalt med stor försäkringsstock kommer i nu avsedda fall icke
till stånd. Den naturliga följden härav skulle vara att pensionskostnaderna
för sparbanken skulle kunna bli ibland billigare och ibland dyrare än vid
vanlig pensionsförsäkring på samma sätt som skulle bli förhållandet, om
sparbanken svarade direkt för pensionsförmånerna utan mellankomst av
någon stiftelse. Emellertid har av skatteskäl i stiftelsernas^ stadgar allmänt
intagits bestämmelse, att överskott icke skall kunna återgå till sparbanken
utan, sedan något pensioneringsändamål icke längre kvarstår, användas till
allmännyttigt eller välgörande ändamål. På grund härav kommer sparbanken
i själva verket att alltid få täcka brist, som uppstår hos stiftelsen, men
blir å andra sidan icke kompenserad härför genom återgång av överskott,
när sådant uppkommer. Pensionering med anlitande av stiftelse innebär därför
för sparbankernas vidkommande dels att kostnaderna över lag räknat
bli högre än vid försäkring och dels att merkostnaden kommer att motsvaras
av anslag till allmännyttiga eller välgörande ändamål vid sidan av bestämmelserna
i 35 och 54 §§ SpL. Åtminstone teoretiskt kan till och med den
situationen tänkas uppkomma, att dylikt anslag skulle utgå, trots att sparbanken
upplösts genom konkurs med förlust för insättarna.

Med hänsyn till sparbankernas ställning av institut utan enskilt ägarintresse
måste dispositionsrätten till sparbanks medel vara uttömmande
reglerad i sparbankslagstiftningen. De sakkunniga, som_ ju föreslagit en
inskränkning av sparbanks nuvarande möjlighet enligt 35 § SpL att anslå
medel till allmännyttiga eller välgörande ändamål samt vidare förordat, att
vid sparbanks upplösning genom likvidation eventuellt uppkommande överskott
skall tillföras sparbankernas säkerhetskassa, ha på ovan anförda skäl
även funnit angeläget att reglera sparbanks möjlighet att överföra medel
till stiftelse.

De sakkunnigas reglering av överföringsrätten innebär, att medel ej far
överföras till annan pensionsstiftelse än sadan, som bildats uteslutande
för pensionering av personal, som är eller varit anställd i sparbankens
tjänst, eller efterlevande till sådan personal. I sakkunnigförslaget stadgas
vidare (i första stycket av förevarande paragraf) att överföring icke får ske
med mindre överföringen erfordras för att uppbringa stiftelsens förmögenhet
till belopp, som motsvarar kapitalvärdet vid överföringstillfället av intjänade
pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tilllägg,
vilka enligt gjorda utfästelser eller inom sparbanken tillämpad sedvänja
högst skall utgå. Ytterligare fordras för alt överföring skall få ske
att överskott vid upplösning av stiftelsen är bestämt att främst användas
till betalning av pensionspremier för anställda hos sparbanken och i övrigt
tillföras sparbankernas säkerhetskassa.

I anslutning till sitt nu återgivna förslag anför de sakkunniga:

Med kapitalvärdet av intjänade pensioner jämte övliga tillägg bör i detta
sammanhang förstås de! värde, ifrågavarande förmåner skulle anses äga,

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

om den s. k. oantastlighetsprincipen vore erkänd och samtliga förmånsberättigades
anställningar skulle upphöra vid överföringstillfället. En noggrannare
bestämning av begreppet »intjänade» torde icke vara erforderlig med
hänsyn dels till att det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att efterse att
en alltför expansiv tolkning av begreppet ej praktiseras och dels till att överskott
vid ^stiftelses upplösning, sedan alla pensionsändamål tillgodosetts,
skall tillföras sparbankernas säkerhetskassa. Sistnämnda bestämmelse utgör
såtillvida en parallell till stadgandet i lagen om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser om att stiftelseöverskott skall tillfalla svenska
aktiebolagens pensions- och understödsfond som överskott även vad beträffar
sparbanks pensionsstiftelse skall gå till ett för berörda penninginstitut
gemensamt allmännyttigt ändamål.

De sakkunniga förutsätta, att överföring av medel till sparbankernas
säkerhetskassa skall vara att betrakta såsom tillgodoseende av sådant allmännyttigt
ändamål som avses i punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen.
Ett stöd för denna ståndpunkt finna de sakkunniga i
bestämmelsen i 29 § 3 mom. kommunalskattelagen, att sparbank må åtnjuta
avdrag för bidrag till sparbankernas säkerhetskassa. Då bidragen icke heller
beskattas såsom inkomst hos säkerhetskassan — vilken dock i likhet med
flera andra allmännyttiga företag är skattskyldig för inkomst å rörelse —
torde grunden för nämnda bestämmelse vara att söka i kassans egenskap av
allmännyttigt företag. Vidare är att märka att i den mån återbäring framdeles
kan äga rum från säkerhetskassan till sparbankerna, sådan återbäring
skall beskattas hos sparbankerna. Häri ligger den slutliga garantien för att
medel, som via pensionsstiftelser överföras till säkerhetskassan, icke skola
återbäras till sparbankerna utan att beskattning, som därvid bör ske, även
kommer att äga rum. Ur skattesynpunkt synes således icke någon saklig
skillnad föreligga mellan det fall, då medel överföras direkt från sparbank
till säkerhetskassan, och det fall, då sådan överföring eventuellt sker via
stiftelse.

De föreslagna bestämmelserna kunna få till följd, att redan bildad stiftelses
stadgar behöva kompletteras för att i fortsättningen överföring av
medel till stiftelsen skall vara tillåten. De sakkunniga ha emellertid utgått
från att dylik ändring av stadgarna, där den ej kan ske på annat sätt, skall
kunna komma till stånd genom s. k. permutation från Kungl. Maj :ts sida.

Vad gäller annan stiftelse än nu behandlade pensionsstiftelser finnes enligt
de sakkunnigas mening icke något särskilt behov att reglera överföringsrätten.
Därvidlag finge övriga bestämmelser i sakkunnigförslaget rörande
verksamheten och anslagsrätten anses vara tillräckliga.

I andra stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget ges föreskrifter
om placering av och kontroll över tillgångarna hos sparbanks stiftelse.
De sakkunniga anmärker, att föreskrifterna hade sin motsvarighet i
187 § i banklagssakkunnigas förslag till ny banklag. Enligt sparbankssakkunnigas
förslag har tillsynsmyndighet att tillse, att tillgångarna i dylik
stiftelse ej är placerade på sätt som med beaktande av stiftelsens ändamål
finnes strida mot grunderna för de angående placering av sparbanks medel
i sparbankslagen givna föreskrifterna.

Yttrandena. Fullmäktige i riksbanken anmärker, att förevarande paragraf
i förslaget fått en alltför restriktiv utformning. Bl. a. borde enligt fullmäk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

289

tiges mening bestämmelsen om att överskottet vid upplösning av pensionsstiftelse
skulle tillföras sparbankernas säkerhetskassa utgå.

Sistnämnda mening omfattas jämväl av svenska jordbrukskreditkassan,
som anser, att det vore olämpligt att i denna form stärka säkerhetskassans
kapitalbildning.

Beträffande andra stycket i förslaget anför svenska sparbanksföreningen,
att stadgandet fått en sådan avfattning, att en omarbetning för klargörande
av dess innebörd syntes erforderlig. Det vore sålunda oklart om stadgandet
avsåges skola omfatta stiftelse, vars förmögenhet huvudsakligen härrörde
trån medel som sparbank tillskjutit med tillämpning av 20 § andra stycket
i sakkunnigförslaget. Enligt föreningens mening kunde naturligen ej så vara
fallet. Dessutom borde klargöras att stadgandet ej skulle utgöra hinder för
exempelvis personalstiftelse att inköpa fritidsanläggning.

Departementschefen. På de skäl, som åberopats av de sakkunniga, delar
jag deras uppfattning om att sparbankerna icke bör ha oinskränkt frihet
att överföra medel till stiftelse. En viss specialreglering synes därför påkallad
i detta hänseende. I likhet med de sakkunniga anser jag, att denna
emellertid kan begränsas att avse medelsöverföring till pensionsstiftelse,
eftersom redan de allmänna reglerna om anslagsrätt m. m. håller sparbanks
befogenhet att disponera medel för tillskott till stiftelse av annat slag inom
mycket snäva gränser. Även i fråga om bestämningen av de särskilda villkor,
som sålunda bör gälla för överföringen av sparbankstillgångar till pensionsstiftelse
kan jag i stort sett ansluta mig till de sakkunnigas förslag.
Beträffande förbehållet, att överskott vid upplösning av pensionsstiftelse
skall tillföras sparbankernas säkerhetskassa i den mån det icke använts för
betalning av pensionspremier för anställda hos sparbanken, är jag emellertid
i likhet med fullmäktige i riksbanken av den åsikten, att sakkunnigförslaget
är alltför restriktivt. Enligt min mening torde detta förbehåll
lämpligen böra ersättas med villkoret, att överskottet — sedan det i första
hand gått till pensionspremier för sparbankens anställda — skall enligt
närmare föreskrifter i stiftelsens stadgar disponeras för sådana allmännyttiga
eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning
skall tillgodoses genom skattebidrag. Departementsförslaget har avfattats i
överensstämmelse med denna min ståndpunkt.

Rörande innebörden av uttryckssättet »kapitalvärdet vid överföringstillfället
av intjänade pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga
tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom sparbanken tillämpad
sedvänja högst skola utgå,» får jag ansluta mig till vad de sakkunniga
anfört.

Som motivering för stadgandena i andra stycket av förevarande paragraf
i departementsförslaget får jag i huvudsak åberopa vad jag anfört till förmån
för motsvarande regler i propositionsförslaget till ny banklag (se banklagsprop.
s. 238 och 239). Formuleringen av stadgandena i fråga avviker

t!) liihang till riksdagens protokoll 19!>.r>. 1 samt. Yr 15/

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

något från sakkunnigförslagets. Jämkningarna har företagits dels för att nå
anpassning till lydelsen i banklagsförslaget, dels för att vinna större tydlighet
på den punkt, som svenska sparbanksföreningen berört i sitt remissyttrande.

I anledning av innehållet i sistnämnda remissyttrande får jag slutligen
uttala, att stadgandena i paragrafens andra stycke icke avser att resa hinder
för medelsdispositioner som, där de vidtagits av sparbanken själv, skulle
vara att betrakta som behöriga åtgärder och som tillika är förenliga med
stiftelsens ändamål.

98 §.

Paragrafen (141 § i sakkunnigförslaget), som överensstämmer med 70 §
SpL och 192 § i propositionsförslaget till ny banklag, stadgar att enskildas
förhållanden till sparbank ej må i oträngt mål yppas.

99 §.

Denna paragraf (143 § i sakkunnigförslaget), som saknar motsvarighet
i SpL, stadgar, att Kungl. Maj :t har att meddela de närmare bestämmelserna
rörande sparbanksregister, om avgifterna för registrering och kungörande
samt om sparbanksinspektionens organisation och verksamhet och
vidare de ytterligare föreskrifter, som utöver vad sparbankslagen innehåller,
finnes erforderliga för lagens tillämpning. I första hand kommer här i fråga
den supplerande kungörelse, som tidigare omnämnts i olika sammanhang.

I sakkunnigförslagets kapitel med särskilda bestämmelser hade jämväl
medtagits en regel, enligt vilken sparbank skulle i mål, för vilka ej annorledes
stadgades genom lag, lyda under allmän underrätt i den ort, där sparbankens
styrelse hade sitt säte (142 § i sakkunnigförslaget). Regeln framstår
som överflödig, eftersom rättegångsbalken i sitt 10 kap. 1 § innehåller
uttryckligt stadgande i ämnet, och har därför icke överförts till departementsförslaget
(jfr banklagspropositionen, s. 240).

Förslaget till lag angående införande av nya lagen om sparbanker

De sakkunniga. Stadgandet om tidpunkten för nya sparbankslagens ikraftträdande
och de övergångsbestämmelser, som erfordras, har de sakkunniga
ansett böra upptas i en särskild promulgationslag.

Enligt 1 § i sakkunnigförslaget skall nya sparbankslagen träda i kraft
den 1 januari 1956.

Det är de sakkunnigas mening att de redan bestående sparbankerna i
princip skall beredas möjlighet att successivt övergå till att tillämpa den

291

Kungl. Maj. ts proposition nr i Öl

nya sparbankslagstiftningen. Vissa av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna
avser emellertid samtliga sparbanker, antingen de bildats
före den 1 januari 1956 eller ej. Bestämmelser av detta senare slag möter
i 4—6 §§ av de sakkunnigas förslag till promulgationslag. Enligt 4 § må
inteckning i tomträtt, varå den äldre tomträttslagstiftningen har giltighet,
även i fortsättningen mottas som säkerhet för bundet lån, såvida avtal, varigenom
tomträtten upplåtits, utformats i enlighet med av tillsynsmyndigheten
godkänt formulär eller eljest blivit godtaget av myndigheten samt
återbetalningstiden för lånet icke utgår senare än fem år före tomträttsavtalets
upphörande. 5 § betingas av att sparbanksinspektionen enligt sakkunnigförslaget
skulle avvecklas såsom självständigt verk. 6 § motsvarar
helt 74 § SpL.

7 § i de sakkunnigas förslag till promulgationslag innehåller de övergångsbestämmelser,
vilka har speciellt avseende på sparbank, som inrättats
före den 1 januari 1956. Bestämmelserna upptas under nio särskilda
punkter.

Punkt 1 fastslår, att sparbank, som vill fortsätta verksamheten, skall
söka registrering före den 1 januari 1960. Dessförinnan skall de reglementsändringar,
som påkallas av nya sparbankslagen, ha beslutats och fastställts
av tillsynsmyndigheten. Konsekvensen av att sparbank underlåter söka registrering
inom angiven tid är att sparbanken tvingas gå i likvidation. Först
i och med registreringen blir nya sparbankslagen tillämplig å sparbanken.
Stadgandet härom återfinnes under punkt 2. De äldre sparbankerna får
alltså enligt de sakkunnigas förslag en viss tid på sig för anpassningen till
de nya reglerna. Enligt de sakkunniga kunde emellertid förväntas att
många sparbanker skyndsamt skulle försöka uppfylla förutsättningarna för
registrering för att därigenom så snart som möjligt komma i åtnjutande av
de fördelar för sparbanksverksamheten, vilka nya sparbankslagen innefattade.

Principen, att äldre lag skall äga tillämpning, till dess registrering skett,
är emellertid i sakkunnigförslaget icke helt undantagslös. Redan från 1956
års ingång skall de nuvarande sparbankerna sålunda vara underkastade
nya sparbankslagens regler om inlåningsrättens omfattning, om ändring av
reglementet och om tillsynen. Att de nya bestämmelserna om inlåningsrätten
ansetts böra träda i kraft på detta tidiga stadium sammanhängde
enligt de sakkunniga med att giltighetstiden för nuvarande provisoriska
föreskrifter om sparbanks rätt till inlåning utlöper den 31 december 1955
och med att en omedelbar övergång till nya sparbankslagens regler i detta
hänseende knappast kunde förorsaka olägenheter. De nya stadgandena om
villkoren för beslut om reglementsändring möjliggjorde, att dylikt beslut i
vissa fall kunde komma till stånd med mindre tidsutdräkt än enligt nuvarande
ordning. Ktt tidigt ikraftträdande av dessa stadgandcn vore därför
— anför de sakkunniga — ägnat att påskynda de reglementsändringar,
som måste föregå den generella övergången till nya sparbankslagens regler.

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Punkt 3 medger sparbank att utan hinder av bestämmelserna i 5 § andra
stycket nya lagen la såsom sparbanks firma registrerad den benämning,
under vilken sparbanken utövar sin verksamhet.

Första stycket i punkt 4 har sin motsvarighet i 73 § 2 SpL och innehåller
bestämmelser om sparbanks grundfond. Andra stycket i punkt 4 gör
nya lagens regler om garantifond tillämpliga å säkerhetsfond.

Punkt 5 stadgar som huvudregel, att nytt val av samtliga huvudmän skall
sedan nya lagen vunnit tillämpning å sparbank, äga rum så snart kan ske
och senast före viss tidpunkt, av de sakkunniga förslagsvis satt till årsskiftet
1960/1961. Med avseende på de fall, att reglementsbestämmelserna tillläte
en gradvis övergång till de av de sakkunniga föreslagna nya stadgandena
om huvudmannaval — en förutsättning härför vore att såväl det gamla
som det nya reglementet innehölle föreskrift om successiv förnyelse — har
emellertid i förevarande punkt upptagits jämväl en undantagsregel, enligt
vilken de enligt nuvarande bestämmelser valda huvudmännen i vissa fall
kan få kvarstå, även sedan nya sparbankslagen efter verkställd registrering
vunnit tillämpning å sparbanken, och förnyelsen av huvudmannakåren
genom nyval enligt nya sparbankslagens regler därvid ske successivt allt
efter som de tidigare huvudmännens mandattider utgår.

Punkt 6 innehåller vissa övergångsbestämmelser beträffande styrelseledamöter
och styrelsesuppleanter, som är valda, då nya lagen vinner tillämpning
på sparbanken.

Under punkt 7 har införts ett stadgande av delvis samma innebörd som
det i 73 § 12 SpL.

I punkt 8 meddelas bestämmelser beträffande säkerhet för bundna lån.
Innehållet i punkten hade enligt de sakkunniga praktisk betydelse enbart
i fråga om sådan lånesäkerhet, som utgjordes av inteckning i bostads- eller
affärsfastighet, belägen inom gränserna för stad, köping eller municipalsamhälle
men ej under fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan.

Punkt 9 stadgar, att sparbank, som utövat verksamhet vid filial före
den 1 januari 1956, må utan särskilt tillstånd eller medgivande fortsätta
verksamheten intill den 1 januari 1960. Om sparbanken vill fortsätta filialverksamheten
därefter, skall sparbanken, såvida enligt nya lagen tillstånd
eller medgivande är erforderligt för filialens inrättande, före den 1 januari
1960 ha inhämtat motsvarande tillstånd eller medgivande.

Yttrandena. Bestämmelserna i sakkunnigförslaget 7 § 9 har kritiserats av
ett flertal remissorgan. Så anser svenska sparbanksföreningen, att bestämmelserna
innefattade möjligheter till alltför stora och hårt ingripande rubbningar
av bestående ordning, och motsätter sig att dessa bestämmelser lagfästes
i befintligt skick. Föreningen ville erinra om att enligt stadgandet i
73 § mom. 13 SpL tillstånd att utöva verksamhet vid avdelningskontor eller
genom kommitté ej vore av nöden, där avdelningskontoret eller sparbankskommittén
inrättats före den 1 maj 1920. De avdelningskontor och kommittéer,
som sålunda en gång vunnit sanktion genom stadgande i lag, borde en -

293

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

ligt föreningens mening icke nu kunna underkastas ny tillståndsprövning.
Ej heller kunde sådan rimligen ifrågasättas beträffande de avdelningskontor,
för vilkas inrättande efter nämnda datum tillstånd erhållits i lagstadgad
ordning. Tillståndsprövning borde ej heller ifrågakomma för nu existerande
filialer, som inrättats utan att särskilt tillstånd härför behövt inhämtas.
I vart fall borde vid eventuell prövning enligt förevarande punkt i förslaget
gälla att vid prövningen tillstånd skulle lämnas, såframt ej synnerliga
skäl förelåge till vägran.

Samma hållning i detta ämne intas av länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus,
Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län samt flertalet lokala sparbanksföreningar,
några sparbanker och en handelskammare.

I en annan fråga beträffande övergången till de nya reglerna anför svenska
sparbanksföreningen:

Under nuvarande lags giltighetstid har i icke ringa utsträckning dispens
meddelats för höjning av gällande insättningsmaxima. Det är utan tvivel
högst betydande belopp, som i enlighet härmed för närvarande innestå å
särskilda motböcker och dessa belopp växa automatiskt med ränta på ränta.
Med tillämpning av förslagets regler måste tydligtvis tillgodohavanden överstigande
insättningsmaximum inrymmas i den fria sektorn. Detta måste för
åtskilliga sparbankers del medföra, att denna sektor kraftigt belastas redan
från början och därefter i stegrad omfattning, genom tillägg av årlig ränta.
Sparbanksföreningen kan icke finna sådant riktigt utan anser, att om de
sakkunnigas förslag upphöjes till lag, tidigare beviljade dispensmedel ej
skola inräknas i den fria sektorn. Sparbanksföreningen vill förty hemställa,
att ett stadgande härom införes bland övergångsbestämmelserna.

Sparbanksinspektionen har bl. a. väckt spörsmålet, huruvida reglementsändringar
i anslutning till den nya lagen skulle kunna få beslutas redan under
år 1955. Inspektionen förklarar sig vara ense med de sakkunniga om att
det vore att vänta att många sparbanker så skyndsamt som möjligt skulle
försöka uppfylla förutsättningarna för registrering för att därigenom snarast
kunna tillämpa de nya regler för verksamheten, som den nya sparbankslagen
skulle innehålla. Under förutsättning att den nya lagstiftningen
bleve klar under våren 1955, torde därför många sparbanker redan under
hösten samma år komma att besluta om reglementsändringar i anslutning
till den nya lagen för att snarast möjligt under år 1956 kunna få reglementet
stadfäst av tillsynsmyndigheten och därigenom uppfylla fordringarna för
registrering. Det vore emellertid icke fullt klart, huruvida huvudmännen
redan före nya lagens ikraftträdande borde kunna besluta reglementsändringar
i anslutning till den nya lagen. Sparbanksinspektionen ansåge för sin
del, att detta i princip borde kunna ske.

Inspektionen har vidare uttalat önskemål om att ett normalreglemente
upprättades i samband med den nya lagstiftningens införande.

Departementschefen. Mot de sakkunnigas förslag, att i en särskild promulgationslag
anges tidpunkten för den nya sparbankslagens ikraftträdande
och upptas de erforderliga övergångsbestämmelserna, har jag ingen er -

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 151

inran. Samma ordning har tillämpats beträffande propositionsförslaget till
ny banklag.

Likaså godtar jag principstadgandet, att angivna tidpunkt skall vara den
1 januari 1956. Med vissa undantag kan lagen emellertid i praktiken icke
vinna giltighet redan från och med nämnda dag. Eftersom lagens tillämpning
på de redan bestående sparbankerna nämligen förutsätter dels ganska
betydande ändringar i deras reglementen och dels en härefter verkställd registrering,
är det nödvändigt att medge dessa sparbanker en övergångstid
i och för ifrågavarande förutsättningars uppfyllande. Som framgått möter
en regel härom i 7 § 1 i sakkunnigförslaget. Jag kan ansluta mig till de
sakkunnigas stadgande i ämnet utom såvitt angår själva omfattningen av
övergångstiden. Enligt min åsikt är det tillräckligt med en övergångstid av
två år. Härför talar bl. a. länsstyrelsernas bibehållande som tillsynsmyndigheter.
Oaktat länsstyrelserna alltid bör inhämta sparbanksinspektionens yttrande
angående nya eller ändrade reglementen, medför bevarandet av hittillsvarande
tillsynsorganisation, att arbetet med prövningen av de ändrade
reglementena icke i fullt ut samma mån som enligt sakkunnigförslaget kommer
att vila på en enda tillsynsmyndighet. I departementsförslaget stadgas
därför att sparbank, som vill fortsätta verksamheten, skall före den 1 januari
1958 söka registrering på grundval av det ändrade reglementet. Bestämmelsen
återfinnes under 1 i 6 §, som motsvarar 7 § i sakkunnigförslaget.

Punkt 2 i 6 § i departementsförslaget anger liksom 7 § 2 i sakkunnigförslaget
i vilka avseenden den nya lagen genast skall träda i tillämpning. Bestämningen
i departementsförslaget innebär att de nya inlåningsrättsliga
reglerna skall gälla redan från och med den 1 januari 1956 samt att nya lagens
regler likaså skall tillämpas beträffande sparbanks registrering och i
fråga om förfarandet vid den reglementsändring, som skall föregå registreringen.
Att innehållet i de ändrade reglementena skall anpassas efter föreskrifterna
i nya lagen och de bestämmelser, som utfärdats med stöd av denna,
framgår redan av punkt 1 i 6 §.

Punkterna 3 och 4 i 6 § överensstämmer utan ändring med motsvarande
punkter i sakkunnigförslagets 7 §.

Punkt 5 reglerar liksom samma punkt i sakkunnigförslagets 7 § övergången
till nya lagens regler om huvudmannaval. Departementsförslagets bestämmelser
i detta hänseende avviker dock från sakkunnigförslagets. Delvis
betingas detta av att själva reglerna om huvudmannaval är andra i departementsförslaget
än i sakkunnigförslaget. Förevarande punkt i departementsförslaget
stadgar att, då nya lagen vunnit tillämpning på sparbank, hälften
av huvudmännen skall avgå för att ersättas av kommunvalda huvudmän.
Den avgående delen av huvudmannakåren skall uttas genom lottning, dock
att till de avgående huvudmännen i första hand skall hänföras de som tillsatts
av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige, landsting,
häradsrätt eller hushållningssällskap. Den återstående hälften av den
äldre uppsättningen huvudmän skall ersättas genom val från huvudmännens

295

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

sida allt efter som mandattiderna utlöper, därvid dock huvudman, som står
i tur att avgå, icke skall delta i valet för besättande av hans egen plats.
Ifrågavarande val kan komma att verkställas vid en och samma tidpunkt
eller om enligt de äldre reglementsbestämmelserna successiva val av huvudmän
skolat äga rum, vid skilda tidpunkter. Som en allmän regel för de
första huvudmannavalen enligt nya lagen skall gälla att mandattiderna skall
bestämmas till kortare tid än den annars obligatoriska fyraårstiden i den
män så erfordras till åstadkommande av en successiv förnyelse av huvudmannakåren.
Genom de nu redovisade föreskrifterna ernås en smidig anpassning
till de nya valreglerna. Samtidigt torde det kunna konstateras att
föreskrifterna i fråga möjliggör ett bevarande av kontinuiteten inom huvudmannarepresentationerna.

Sista stycket i punkt 5 upptar regler av samma innebörd som motsvarande
stadgande i 7 § 5 i sakkunnigförslaget.

Punkt 6 motsvarar 7 § 7 i sakkunnigförslaget men har fått syftning icke
enbart på rätten till ränta utan även på rätten till återbäring. Utvidgningen
har företagits för att vidmakthålla den rätt, som kan grundas på 73 § 12)
SpL och på motsvarande övergångsbestämmelse i 1892 års sparbankslag.

Punkt 7, som ej fanns upptagen i sakkunnigförslaget, har en parallell i
4 § 6 mom. uti banklagspropositionens förslag till promulgationslag. Bestämmelserna
i fråga, som för närvarande är anknutna till den nuvarande
lydelsen av 24 § SpL, torde alltjämt äga betydelse.

Som redan antytts vid den särskilda behandlingen av checkräkning och
fri sektor samt insättningsmaximum har en sparbank i landet erhållit tillstånd
att ta emot s. k. dispensmedel i sådan vidsträckt omfattning, att medlen
icke kommer att rymmas inom den föreslagna fria sektorn, till vilken
de ju skall överföras vid den nya lagens ikraftträdande. En övergångsbestämmelse
torde påkallas med tanke på detta särfall. Bestämmelsen har fått
sin plats i punkt 8 av departementsförslagets förevarande 6 § och medger,
att den dispensinlåning, som överskjuter sektorns ram, avvecklas under en
tioårsperiod. Jag vill emellertid framhålla, att det bör vara en strävan hos
ifrågavarande sparbank att göra awecklingstiden så kort som det är möjligt.

_ En generell undantagsställning för nuvarande dispensmedel i enlighet

med vad svenska sparbanksföreningen förordat finner jag icke fog för. Av
de uppgifter, som jag återgivit i det särskilda avsnittet om checkräkning,
fri sektor och insättningsmaximum torde få anses framgå att dispensmedlen,
frånsett det fall som avses i förevarande punkt av 6 §, icke kan sägas inkräkta
alltför mycket på utrymmet inom den fria sektorn.

Punkt 9 i departementsförslagets 6 § motsvarar delvis 7 § 8 i sakkunnigförslaget
men har dessutom tillämpning på de stadganden av skärpande beskaffenhet
som återfinnes i 28 § fjärde stycket i departementsförslaget.

Punkt 10 motsvarar 7 § 6 i sakkunnigförslaget men har utvidgats att
avse jämväl revisorer och revisorssuppleanter.

Punkterna 11 och 12 har tillagts under departementsbehandlingen. Stadganden
av likartat slag återfinnes i banklagspropositionens förslag till promulgationslag
(4 § 7 och 10 inom.).

296

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

Sakkunnigförslagets regler i 2—4 §§ har utan saklig ändring upptagits
i samma paragrafer i departementsförslaget och innehållet i sakkunnigförslagets
6 § återfinnes oförändrat i departementsförslagets 5 §.

I anledning av sparbanksinspektionens remissyttrande får jag slutligen
uttala, att det i och för sig icke synes föreligga hinder för att sparbankerna
redan under år 1955 beslutar sådana reglementsändringar, som nödvändiggöres
av den nya lagen. Dock är att beakta att i så fall SpL:s villkor för
uppnående av giltigt beslut om reglementsändring skall iakttas. Konsekvensen
härav torde bli, att endast ändringsbeslut, som omfattas av samtliga
huvudmän, kan bli slutgiltigt träffade redan under innevarande år. Till
spörsmålet, huruvida ett officiellt normalreglemente bör utfärdas till ledning
för reglementsomarbetningen, har jag ännu icke tagit ställning. Jag
vin dock redan i detta sammanhang ifrågasätta, om icke regleringen i den
föreslagna nya sparbankslagen och den kungörelse, som avses bli anknuten
till lagen, gör ett officiellt normalreglemente obehövligt. Däremot skulle
det enligt min uppfattning vara till fördel, om svenska sparbanksföreningen
läte utarbeta en slags standardmodell som förebild för de nya reglementena.
Lämpligen bör i så fall visst samråd äga rum mellan föreningen och
sparbanksinspektionen.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101)
angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs

Rörande förevarande ändringsförslag hänvisas till vad som anförts under
82 § i förslaget till lag om sparbanker.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om
sparbankernas säkerhetskassa

I förevarande lag om sparbankernas säkerhetskassa föreslår de sakkunniga
några formella ändringar, som betingas av de föreslagna nya sparbanksreglerna,
samt därjämte ett tillägg till bestämmelserna om användningen
av kassans medel.

Gällande rätt. Bestämmelserna om kassans medelsförvaltning återfinnes i
5 och 6 §§ i lagen. Här stadgas att kassans medel skall insättas hos riksgäldskontoret
eller riksbanken eller placeras i vissa obligationer. Ett belopp
ej överstigande en tiondel av kassans medel får dock innestå hos affärsbank
eller sparbank. 6 § föreskriver, att bistånd från kassan må lämnas åt
sparbank, vars fonder i följd av inträffade förluster nedgått under det i

297

Kungl. Maj.ts proposition nr loi

förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande lag erforderliga beloppet,
ävensom åt sparbank, som eljest på grund av inträffade eller väntade
förluster råkat i eller kan befaras råka i svårigheter. Slutligen kan av
kassans medel lämnas gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation
eller försatts i konkurs.

De sakkunniga. De ändringar, som föreslagits beträffande 2, 4, 5 och 7 §§,
är av huvudsakligen formell natur och står i direkt samband med innehållet
i de sakkunnigas förslag till ny sparbankslag. Vissa jämkningar av detta
slag har vidtagits också i 6 §. Därutöver innefattar emellertid den av de
sakkunniga föreslagna nya lydelsen av sistnämnda paragraf den förut omtalade
sakliga ändringen av reglerna om användningen av kassans medel.
De sakkunniga vill till 6 § foga ett tillägg (2 mom.), innebärande att, där
sparbank åsamkats förlust genom förskingring eller annat trolöshetsbrott,
ersättning skall utgå till sparbanken ur säkerhetskassan, såvida ej särskilda
skäl föranleder annat. I syfte att gardera sig mot förluster till följd av
brottsliga åtgärder av tjänsteman hade — yttrar de sakkunniga — sparbankerna
i stor utsträckning redan tagit egna initiativ. År 1948 hade sålunda
ett antal sparbanker tecknat en särskild kollektiv försäkring mot dylika
förluster. Försäkringen vore alltjämt i kraft. Andra sparbanker hade ingått
enskilda försäkringsavtal till sitt säkerställande i detta hänseende. Genom
det förordade stadgandet erhölle samtliga sparbanker ett tillfredsställande
skydd mot förskingringsförluster. I den mån ersättning för sådana utginge,
kunde detta komma att föranleda ökade utdebiteringar till säkerhetskassan,
därest kassans behållning underskrede tio miljoner kronor.

Förbehållet, att ersättning skulle utgå endast om särskilda skäl ej föranledde
annat, toge främst sikte på det fall att sparbanksledningen visat
påfallande brister i fråga om kontrollen över verksamheten vid sparbanken.
Om den brottsliga åtgärden möjliggjorts genom uppenbar försummelse eller
vårdslöshet från sparbanksstyrelsens eller enskilda styrelseledamöters sida,
borde sålunda ersättning i allmänhet icke utbetalas, med mindre ansvar utkrävts
av dem som gjort sig skyldiga till försummelsen eller vårdslösheten.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag att ersättning ur säkerhetskassan skall
utgå till sparbank, som åsamkats förluster genom förskingring eller annat
trolöshetsbrott, har tillstyrkts av sparbanksinspektionen och Stockholms
läns sparbank.

Sparbanksinspektionen har såsom återgivits i det särskilda avsnittet angående
filial- och ombudsverksamhet anmärkt, att en viktig förutsättning
för upphävande av nuvarande bestämmelser om kontroll genom dubbla kassaböcker
vore att sparbankerna hade ett försäkringsskydd mot eventuella
förskingringsförluster. Det kunde enligt inspektionens mening diskuteras,
huruvida förskingringsrisken borde täckas av säkerhetskassan eller genom
att tecknandet av garantiförsäkring gjordes obligatoriskt för varje sparbank.
Man torde emellertid kunna utgå från att sparbanksväsendet som helhet,

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

med hänsyn till de många enheter som inginge i detsamma, i längden borde
vara bäst betjänt av att stå självrisk.

Sparbanksinspektionen fortsätter:

Det kunde synas ligga nära till hands att låta förskingringsrisken täckas
av en inom säkerhetskassan upplagd särskild fond, vilken skulle upprätthållas
genom premiebetalning av sparbankerna. Att denna konstruktion inte
kommit till utförande i de sakkunnigas förslag lär, enligt vad sparbanksinspektionen
erfarit, ha berott därpå, att man på sparbankshåll menade sig
redan ha gjort så stora inbetalningar till säkerhetskassan, att det där samlade
kapitalet och den avkastning, som utfölle därå, borde vara tillräckliga
jämväl för kassans nya uppgift. Det är härvidlag närmast en lämplighetsfråga
hur stor man vill ha kassans samlade beredskap. Får man utgå från
de senare årens erfarenheter av förskingringsförluster, borde man ej behöva
räkna med att dessa i fortsättningen skulle bliva så stora, att de skulle överstiga
avkastningen av säkerhetskassans fond och därmed avbryta dennas
tillväxt. Det är visserligen riktigt, att man särskilt under en övergångstid,
innan sparbankerna vunnit erfarenhet av hur kassarörelsen under friare
verksamhetsformer lämpligen bör ordnas, har att räkna med ett större risktagande,
men på längre sikt motser sparbanksinspektionen för sin del icke
en sådan ökning av förskingringsbeloppen, att nämnda avkastning helt
skulle förbrukas. När sparbanksinspektionen gör gällande, att skyddet i
fråga är en viktig förutsättning för den friare kassarörelsen, är det således
icke på den grund, att inspektionen befarar att totalbeloppen av undersleven
i sparbankerna i längden skola bli så avsevärt mycket större än hit''
det vore nog att överskatta den praktiska betydelsen av nuvarande
kontrollföreskrifter -— utan därför, att den ökning av förlusterna, som totalt
sett exentuellt komme till stand i enskilda fall, för mindre sparbanker
likväl kunde bliva tillräckligt kännbara för att misskreditera den nya friheten
i kontrollhänseende. Vad gäller den ansvarslöshet eller låt säga sorglöshet,
som skulle kunna tänkas angripa sparbanksledningarna i medvetande
om det automatiskt verkande skyddet mot förskingringsförluster, vill sparbanksinspektionen
hänvisa till att ersättning enligt förslaget till lag angående
ändring i lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas säkerhetskassa icke
under alla förhållanden skall lämnas. De sakkunniga uttala härom, att förbehållet
i 6 § 2 mom., att ersättning skall utgå endast om särskilda skäl
ej föranleda annat, främst tager sikte på det fall att sparbanksledningen
visat påfallande brister i fråga om kontrollen över verksamheten vid sparbanken.
Om den brottsliga åtgärden möjliggjorts genom uppenbar försummelse
eller vårdslöshet från sparbanksstyrelsens eller enskilda styrelseledamöters
sida, bör sålunda ersättning i allmänhet icke utbetalas med mindre
ansvar utkrävts av dem som gjort sig skyldiga till försummelsen eller vårdslösheten.
Talan i sådant fall kan förutom av huvudmännen anställas av
tillsynsmyndigheten enligt föreskrift i 116 § sparbankslagförslaget. Vetskapen
om här anförda konsekvenser torde vara ägnad att inskärpa känslan
av ansvar hos styrelsen för förvaltningen i kontrollhänseende och förhindra
att huvudmännen genom beviljande av ansvarsfrihet utesluta möjligheten
till talans anställande. Då enligt inspektionens erfarenhet huvudmännen för
närvarande i alltför manga fall äro benägna att överse med uppenbara
försummelser, som möjliggjort förskingringsbrott, skulle enligt sparbankslnspektionens
förmenande den nya ordningen till och med medföra en förbättring
av tillståndet i nämnda hänseende i sparbankerna.------

Sparbanksinspektionen vill slutligen papeka, att det ingår i tillsynsmvn -

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

dighetens ämbetsåliggande att taga ställning till sådan ansvarstalan som
nyss nämnts, varför säkerhetskassans styrelse i dylika fall ej torde behöva
företaga någon egen utredning utan genom tillsynsmyndigheten kunna
erhålla erforderligt material för ersättningsfrågans bedömande.

De sakkunnigas förslag i denna del har däremot mött kritik i remissyttrandena
från fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, kommerskollegium,
säkerhetskassans styrelse och svenska jordbrukskreditkassan.

Enligt fullmäktige i riksbanken saknades det anledning att ändra nuvarande
förhållanden, enligt vilka förluster genom bl. a. förskingring i första
hand skulle bäras av vederbörande sparbank och säkerhetskassans resurser
ställas till disposition först därest risk skulle uppstå för bankens solvens.
Det syntes stötande, att en bank med mycket god fondställning skulle erhålla
bidrag ur säkerhetskassan på grund av förlust vid förskingring, medan
däremot en annan och välskött sparbank, som t. ex. på grund av en industris
nedläggande inom bankens verksamhetsområde erhölle en försämrad
ställning, icke skulle kunna erhålla något bidrag från säkerhetskassan.
Fullmäktige ville därför bestämt förorda ett bibehållande av nuvarande
bestämmelser.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller, att förslaget i före\arande
avseende ginge helt utanför syftemålet med säkerhetskassans inrättande.
Förluster genom förskingring eller annan trolöshet borde liksom hittills
sparbankerna själva stå ansvaret för.

Även kommerskollegium anmärker, att förslaget icke stode i överensstämmelse
med kassans ändamål, och hävdar, att de förlustrisker, som
förslaget toge sikte på, borde täckas i vanlig försäkringsmässig ordning.

Styrelsen för säkerhetskassan anser, att det erfarenhetsmässigt icke visat
sig föreligga något behov av ett försäkringstvång till skydd för ifrågavarande
förluster. Endast för den händelse förlusterna i något fall skulle bli av
så stor omfattning, att sparbankens existens och insättarnas säkerhet äventyrades,
torde det allmännas intresse av säkerställande åtgärder vara motiverat.
I dylika fall kunde säkerhetskassan redan med nu gällande bestämmelser
träda hjälpande emellan. I övriga fall torde det ur allmän synpunkt
vara tillräckligt, att man kunde räkna med att sparbankerna frivilligt
i ökad omfattning komme att söka skydda sig mot ifrågavarande förluster
genom tecknande av försäkring.

Några remissinstanser tar upp frågan om placeringen av säkerhetskassans
tillgångar. Svenska sparbanksföreningen anser, att nuvarande bestämmelser
i detta ämne vore alltför restriktiva, och förordar, att möjlighet infördes
att inom en gräns av 50 procent av tillgångarna variera placeringarna efter
kassastyrelsens bestämmande. Styrelsen för säkerhetskassan framhåller, att
det vore önskvärt, att kassans placeringsmöjligheter icke vore så rigoröst
bundna som för närvarande vore fallet, och föreslår, att till nuvarande bestämmelser
fogades ett tillägg av innehåll, att Kungl. Maj :t skulle äga rätt

300

Kungl. Maj.ts proposition nr löt

att efter framställning från kassans styrelse medge annan placering. Smålands
och Ölands sparbanksförening föreslår, att säkerhetskassans tillgångar
i viss utsträckning skulle få placeras i fast egendom och möjligen även
andra värdebeständiga objekt.

Svenska jordbrukskreditkassan ifrågasätter om icke tiden kunde vara
inne att helt avveckla säkerhetskassan. Den starka utveckling, som under
de senaste decennierna ägt rum inom sparbanksväsendet och som bl. a.
tagit sig uttryck i ökat intresse hos sparbankerna för egna samarbetsorgan,
syntes göra en fortsatt statlig medverkan på detta område alltmer överflödig.

Departementschefen. Svenska jordbrukskreditkassans uppfattning, att
sparbankernas säkerhetskassa icke längre hade något berättigande och därför
borde avvecklas, kan jag icke ansluta mig till.

I fråga om placeringen av kassans tillgångar anser jag däremot, i likhet
med vissa remissinstanser, att en viss uppmjukning av nuvarande regler är
motiverad. Lämpligast torde vara att sparbanksinspektionen tillägges befogenhet
att efter särskild framställning från styrelsen medge placering i
andra objekt än de i lagtexten uppräknade. En regel härom har i departementsförslaget
fogats till 5 §.

Vad angår de sakkunnigas förslag att sparbank skall, då den åsamkats
förlust genom brottslig handling av tjänsteman, utfå ersättning från kassan,
vill jag erinra om att säkerhetskassan har till ändamål att trygga sparbankernas
veiksamhet och insättarnas rätt. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen
skall enligt nuvarande bestämmelser kassans resurser ställas till
förfogande först då sparbank gjort sådana förluster alt fonderna nedgått
under det i förhållande till inlåningen enligt lag erforderliga beloppet eller
eljest risk skulle uppstå för sparbanks solvens. Det är uppenbart, att de
sakkunnigas förslag om att ersättning skall utgå från kassan, oavsett om
sparbankens solvens är i fara, icke överensstämmer med angivna målsättning
för säkerhetskassan och att salunda genomförandet av förslaget skulle
ställa kassans medel till disposition för ändamål, som lagstiftaren icke
avsett vid kassans tillblivelse. Med hänsyn till det anförda och då skyddet
mot förluster till följd av brottsligt handlande bör vara en angelägenhet,
som den enskilda sparbanken själv svarar för, finner jag mig icke kunna
godta de sakkunnigas förslag i detta ämne.

Behovet av skydd mot förluster genom brottslig gärning av tjänsteman i
sparbanken torde göra sig särskilt gällande, därest sparbank begagnar sig
av den föreslagna möjligheten att låta kassabok föras i blott ett exemplar.
Enklast torde sparbanken kunna tillgodose detta behov genom att teckna
försäkring mot förlustrisken i fråga. Givetvis är sparbankerna oförhindrade
att finna andra utvägar, som kan skapa likvärdigt skydd.

De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i 4 § och 7 § andra stycket,
vilka föranletts av de sakkunnigas förslag till ändrad tillsynsorganisation,

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

har ej upptagits i departementsförslaget. I övrigt har jag beaktat de formella
jämkningar, som de sakkunniga förordat.

Övriga lagförslag

Dessa lagförslag äger samband med de nya reglerna om registrering av
sparbanks firma. Härjämte har vissa tillägg gjorts som ej har sammanhang
med sagda regler. Så har till en början de kompletteringar vidtagits som
föranledes av att enligt propositionsförslaget till ny banklag registreringen
av uppgifter beträffande affärsbankerna icke längre skall verkställas i aktiebolagsregistret
utan i ett särskilt bankregister. Vid utarbetande av förslagen
till ändringar i 200 § aktiebolagslagen och 102 § lagen om ekonomiska
föreningar har vidare iakttagits de ändringar i sagda lagrum, vilka
föreslagits i den förut denna dag anmälda propositionen med förslag till lag
om rätt för utländsk juridisk person att driva näring här i riket, m. m. Slutligen
har till de i 6 § lagen angående handelsregister, firma och prokura
samt 200 § aktiebolagslagen intagna förteckningarna över olika register fogats
försäkringsregistret — en komplettering av lagtexterna i detta hänseende
genomfördes icke vid tillkomsten av 1948 års lagstiftning om försäkringsrörelse.

Blir förslaget om införande av sparbanksregister antaget, föranledes härav
viss komplettering av de i 170 § första stycket i propositionsförslaget
till ny banklag intagna bestämmelserna.

Såsom förut nämnts har de sakkunnigas förslag till viss ändring i regeringsrättslagen
icke upptagits till behandling i förevarande sammanhang. IX.

IX. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats härvid fogade förslag till

1) lag om sparbanker;

2) lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61)
angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura;

6) lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse; samt

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

8) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda författningsförslag1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Rydén

1 Författningsförslagen, vilka — bortsett från vissa
med de vid propositionen fogade, har här uteslutits.

redaktionella ändringar — äro likalydande

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

303

Bihang A

1948 års sparbankssakkunnigas förslag
till

1. Lag om sparbanker

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser
1 §•

2 §.

Ej må annan penninginrättning än sådan, som i 1 § sägs, samt postsparbanken
i sin firma eller eljest vid beteckning av verksamheten använda ordet
sparbank, ej heller som beteckning å inlåningsräkning begagna ordet
sparbanksräkning.

3 §•

Sparbankerna skola, på sätt i denna lag sägs, stå under offentlig tillsyn av

tillsynsmyndighet. , .

Hos registreringsmyndighet skall föras sparbanksregister för inskrivning
av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola anmälas för registrering.

Om sparbanks bildande

4 §.

Stiftare av sparbank skola vara här i riket bosatta svenska medborgare
och till antalet minst tjugu.

Stiftarna skola upprätta reglemente för sparbanken, vilket skall angiva:

1. sparbankens firma;

2. verksamhetsområdet;

3. den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

4. grundfondens belopp samt huruvida grundfonden eller del därav skall
med eller utan ränta återbäras;

5. huvudmännens antal, närmare föreskrifter angående förfarandet vid val
av huvudmän, tid för vilken huvudmännen skola väljas samt huvudmännens
befogenheter;

6. ort för huvudmännens årssammanträde, de ärenden som skola förekomma
till behandling å sådant sammanträde samt det sätt på vilket kallelse
till sammanträde med huvudmännen skall ske;

7. antalet styrelseledamöter och suppleanter för dem, tid för vilken de

304 Kungl. Maj:ts proposition nr 151

skola väljas, huru ordförande i styrelse skall utses samt styrelsens åligganden
;

8. antalet revisorer samt tid för vilken de skola väljas;

9. huruvida styrelsen, enligt vad därom stadgas i denna lag, må inrätta
avdelningskontor eller sparställe ävensom avdelningskontorsstyrelses befogenheter; 10.

det belopp, varutöyer en och samma insättares tillgodohavande å sparbanksräkning
icke må ökas annorledes än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet;

It. uppsägningstid för återbetalning av medel, insatta å sparbanksräkmng; 12.

huruvida sparbanken må driva annan verksamhet än in- och utlåning
av penningar eller verksamhet som omförmäles i 34—36 §§, såvitt angår
mottagande av värdehandlingar till förvaring och förvaltning efter tillståndsprövning
som stadgas i denna lag, samt vari dylik annan verksamhet skall
bestå; samt

13. sättet för förvaring och inventering av kassa och värdehandlingar.

För teckning av bidrag till grundfonden skall teckningslista framläggas

av stiftarna. Bidragsteckning, som ej sker å teckningslista, är icke bindande.
å teckningslistan skall angivas, huruvida fonden eller del därav skall jämlikt
förbehåll i reglementet med eller utan ränta återbäras, samt, där ränta
skall utgå, den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall
beräknas.

5 §.

Sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av
rörelsens beskaffenhet må ej annan beteckning än sparbank användas.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annan, förut i laga ordning registrerad,
ännu bestående sparbanks firma.

6 §•

Stiftarna skola söka stadfästelse å reglementet hos tillsynsmyndigheten.
Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare, skall
fogas försäkran av stiftarna att det belopp, vartill grundfonden skall uppgå
enligt reglementet, blivit tecknat.

7 §•

Stadfästelse må ej meddelas, där ej sparbanken prövas vara nyttig för det
allmänna samt reglementet finnes överensstämma med denna lag ävensom
med lag och författningar i övrigt. Stadfästelse skall likaså vägras, där
reglementsbestämmelse utan att strida mot lag eller annan författning framstår
som uppenbart olämplig.

8 §•

Grundfonden skall vid stiftandet sättas till minst tjugufemtusen kronor;
dock att, där verksamhetsområdet är ringa eller andra särskilda omständigheter
föranleda därtill, tillsynsmyndigheten må medgiva, att grundfonden
bestämmes till lägre belopp, ej understigande tiotusen kronor.

Grundfonden må ej inbetalas annorledes än i penningar.

9 §•

Sedan huvudmän, styrelse och revisorer utsetts samt det belopp, vartill
grundfonden enligt reglementet skall uppgå, inbetalts, må sparbank registreras
enligt föreskrifterna i denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

305

Innan sparbank registrerats, kan den ej förvärva rättigheter eller ikläda
sig skyldigheter, ej heller söka, kära eller svara inför domstol eller annan
myndighet.

Handla huvudmän, styrelseledamöter eller andra å sparbanks vägnar,
innan den blivit registrerad, svara de som deltagit i åtgärden eller beslut
därom för uppkommande förbindelser såsom för annan sin gäld, en för alla
och alla för en.

10 §.

Ansökan om sparbanks registrering skall göras av dess styrelse.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot och styrelsesuppleant innehålla
uppgift om fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring
att dessa personer äro svenska medborgare och ej äro omyndiga.

I ansökningen skall uppgivas av vilka och huru sparbankens firma skall
tecknas, där den ej tecknas av allenast styrelsen på grund av denna lag.
Skall firman tecknas av annan person än som avses i andra stycket, gäller
vad där är stadgat även i fråga om sådan firmatecknare.

Sparbankens postadress skall jämväl angivas i ansökningen.

Vid ansökningen skola fogas:

1. reglementet med bevis om stadfästelsen, i två styrkta avskrifter;

2. styrkta avskrifter av de protokoll, som bestyrka vilka som utsetts till
styrelseledamöter och styrelsesuppleanter; samt

3. en av samtliga styrelseledamöter undertecknad försäkran, att det belopp,
vartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, blivit behörigen
inbetalt.

Har å ansökningen varje styrelseledamot och styrelsesuppleant eller
annan, som är bemyndigad att teckna sparbankens firma, ej egenhändigt
skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en
särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.

Om huvudmän

11 §•

I sparbank skola såsom representanter för insättarna finnas huvudmän
för övervakning av sparbankens förvaltning och med de uppgifter i övrigt,
som angivas i denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjuguen och högst fyrtioåtta, dock att tillsynsmyndigheten
må på särskilda skäl medgiva att antalet sättes högre än
fyrtioåtta.

12 §.

Huvudman skall vara myndig samt bosatt inom sparbankens verksamhetsområde.

Huvudman må ej den vara som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej sådant är uttryckligen medgivet i
reglementet,

2. huvudman, styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank,

3. tjänsteman i bankaktiebolag, hypoteksförcning eller kassa för jordbrukskredit,

4. styrelseledamot eller innehavare av revisionsuppdrag i annat bankaktiebolag
än Sparbankernas Bankaktiebolag, i hypoteksförcning eller i kassa
för jordbrukskredit.

Utan hinder av vad sålunda stadgas må likväl, där reglementet så medgiver,
högst en fjärdedel av antalet huvudmän hava styrelse- eller revisions 20

Bihang Ull riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

306

Kungl. Maj ds proposition nr 151

uppdrag som sägs under 4. här ovan, dock att av styrelseledamöterna och
innehavarna av revisionsuppdrag i varje bankaktiebolag, varje hypoteksförening
eller varje kassa för jordbrukskredit allenast en må vara huvudman i
sparbanken.

13 §.

Av antalet huvudmän skola två tredjedelar väljas av insättar na och en
tredjedel av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner, som ingå
i sparbankens verksamhetsområde, eller, såvitt angår kommuner inom
landstingsområde, av landstinget.

14 §.

De huvudmannaval, som ankomma på insättarna, förrättas av en valkorporation
om minst femtio och högst etthundrafemtio ledamöter, vilka utses
bland insättarna genom lottning. Behörig att ingå i valkorporationen är
fysisk person, som är myndig och vid utgången av kalenderåret närmast före
huvudmannavalet haft ett tillgodohavande i sparbanken av minst etthundra
kronor.

Vid valen skall proportionell valmetod tillämpas. Ledamot av valkorporationen
äger ej utöva sin rösträtt genom ombud.

Valkorporation skall utses för viss tid, högst fem år. Om ledamöter av
valkorporation avlida, innan den tid, för vilken de blivit utsedda, gått till
ända, eller hinder för dem att vara ledamöter uppkomma på grund av behörighetsvillkoren
i första stycket, skall, där antalet ledamöter till följd härav
nedgår under nittio procent av det för valkorporationen föreskrivna, antalet
uppbringas till föreskriven storlek genom förnyat loltningsförfarande.

Tillsättandet av valkorporationen samt valförrättningen inom denna skall
ledas av en valnämnd om tre ledamöter, vilka utses av huvudmännen eller,
såvitt angår nybildad sparbank, av stiftarna. I första stycket omförmälda
lottning ävensom röstsammanräkningen vid valförrättningen inom valkorporationen
skall verkställas i närvaro av notarius publicus eller landsfiskal.

15 §.

Stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges och landstings val av huvudmän
skola förrättas enligt bestämmelserna i lagen om proportionellt valsätt
vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m.

Förrättas valen av två eller flera organ, skall antalet mandat fördelas dem
emellan efter invånarantalet i de kommuner, organen företräda vid valen.

16 §.

Huvudman skall utses för viss tid, högst fem år. Därest huvudman avgår
eller avlider, innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända, eller
hinder för honom att vara huvudman uppkommer enligt 12 §, må med nyval
anstå till dess mandatet nästa gång skall besättas genom ordinarie val.
Begagnas icke möjligheten till anstånd, skall kompletteringsvalet avse återstående
mandattid.

17 §.

De ärenden, vilka jämlikt denna lag eller reglementet tillhöra huvudmännens
prövning, handläggas å sammanträde enligt vad därom är särskilt
stadgat.

18 §.

Huvudman må icke i denna sin egenskap åtnjuta arvode.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 307

Om fonder och förlagslån samt om användning av vinsten

19 §.

I den mån det finnes påkallat för upprätthållande av sparbanks verksamhet,
må huvudmännen besluta om bildande av garantifond genom bidrag av
huvudmän eller andra eller om upptagande av förlagslån.

För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifond ske å teckningslista.
Å denna skall angivas huruvida ränta skall utgå å fonden och i
så fall den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall
beräknas. Vidare skola å teckningslistan sparbankens senaste balansräkning
och revisorernas yttrande däröver vara avskrivna. Teckning av förlagsbevis
skall för att vara bindande ske å handling enligt formulär, som godkännes
av tillsynsmyndigheten.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,
inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 29 §, äro tillräckliga för
iakttagande av det förhållande, som jämlikt nyssnämnda paragraf skall
förefinnas emellan sparbankens inlåning och dess fonder.

Förlagslån må ej vara ställt att återbetalas förrän efter tjugufem år, sparbanken
dock obetaget att dessförinnan efter uppsägning återbetala lånet.
Därvid skall vad i tredje stycket angivits såsom villkor för återbetalning av
garantifond gälla jämväl för återbetalning av förlagslån, beträffande vilket
återstoden av den ursprungligen bestämda löptiden är mer än fem år.

Beträffande återbetalning av garantifond och förlagslån skall i övrigt
gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid fondens bildande eller lånets
upptagande.

20 §.

Sparbanks vinst skall, i den mån grundfonden eller, om garantifond bildats,
denna gått förlorad, i första hand användas för att uppbringa sådan
fond till det belopp, vartill den skall uppgå.

Vad som av vinsten icke tages i anspråk för det i första stycket nämnda
ändamålet skall avsättas till reservfond. Dock äga huvudmännen, efter det
styrelsen avgivit yttrande i ärendet, besluta, att högst fem procent av de
vinstmedel, som eljest skolat avsättas till reservfonden, skola användas till
sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande
författning skall tillgodoses genom skattebidrag. Huvudmännen må
överlåta åt styrelsen att närmare bestämma om användningen av vinstmedel,
som anslagits för ändamål av nyssnämnda slag.

21 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del
därav, må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån reservfonden
uppgår till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må
återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, eller förlagskapital,
där sådant upplånats, ej återbetalts eller om genom återbäringen det förhållande,
som skall förefinnas emellan sparbankens inlåning och fonder,
skulle rubbas.

22 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till
följd därav vinsten å rörelsen skulle bliva så ringa, att den icke skulle förslå
till att uppbringa grundfond eller garantifond till i 20 § första stycket angivet
belopp. Ränta å garantifond eller å förlagskapital skall ej heller utbetalas,
om genom utbetalningen sådan förlust skulle uppkomma å rörel -

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sen att det förhållande, som jämlikt 29 § skall förefinnas mellan sparbankens
inlåning och dess fonder, inbegripet förlagskapital enligt vad därom
stadgas i nyssnämnda lagrum, icke skulle kunna upprätthållas. Grundfondränta
skall ej i något fall utgå, om till följd därav förlust skulle uppkomma.
Därest ränta av skäl, vilka här omförmälts, under något år icke kunnat
utbetalas, må vad som brustit ej utbekommas under ett följande år.

23 §.

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom ett år
från det beslut fattades om återbetalning av garantifond eller av förlagslån,
beträffande vilket återstoden av den ursprungligen bestämda löptiden är mer
än fem år, eller om återbäring av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar
på borgenärernas rätt, utan verkan; skolande å belopp, som på grund av
vad sålunda stadgas skall erläggas till konkursboet, gäldas ränta efter sex
procent om året från den dag, då beloppet utbetalades av sparbanken.

24 §.

I den mån ej annat följer av innehållet i 19 och 21 §§, må fonderna ej
minskas, därest så ej erfordras till täckande av förlust, som uppstått å
rörelsen.

Om rörelsen

25 §.

Med de undantag, som framgå av 27 §, må sparbank ej driva annan inlåningsrörelse
än å sparbanksräkning. Förlagslån är icke att anse såsom
inlåning.

Ej må sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst
en månad, efter uppsägning återbetala å sparbanksräkning insatta medel;
styrelsen dock obetaget att, då så prövas kunna ske utan olägenhet, medgiva
utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

26 §.

Insättning å sparbanksräkning skall, där reglementet ej medgiver annat,
antecknas i sparbanksbok. Sparbanksboken, som skall vara försedd med
ordningsnummer, må ej vara ställd till innehavaren eller eljest löpande;
ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som skulle medföra, att betalning
till annan än rätt innehavare kunde åberopas av sparbanken. I sparbanksboken
skall intagas erinran om att överlåtelse bör till nye ägarens säkerhet
anmälas hos sparbanken. Har beträffande de insatta medlens utbetalning
gjorts förbehåll, skall anteckning därom ske i sparbanksboken. Denna
skall därjämte återgiva de för sparbanksräkningen gällande allmänna insättningsvillkoren
ävensom innehålla anvisning om att insättningsbestämmelserna
i övrigt finnas intagna i denna lag och i reglementet" samt att
lagen och reglementet äro tillgängliga för envar i sparbankens expeditionslokal.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen sparbanksbok gäller
vad därom är särskilt stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

309

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande femton procent av de enligt
senaste bokslut å sparbanksräkning innestående medlen, äger sparbank
mottaga inlåning å valfri räkning.

Härutöver må sparbank, för att tillgodose tillfälligt penningbehov, begagna
kredit i checkräkning hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes
upptaga lån.

28 §.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till
viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för
sådana.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av sparbanken utställda förlagsbevis
lydande å minst ettusen kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må av
sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över utelöpande
märken.

29 §.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp, för vilket full täckning finnes hos sparbanken i:

a) sparbankens kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret,
postsparbanken, inländskt bankaktiebolag, centralkassa för jordbrukskredit
eller å postgiro;

c) skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret; d)

statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas
eller andra fullgoda inhemska obligationer;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun
eller dylik samfällighet är ansvarig eller för vilka säkerheten utgöres avobligationer
som angivits under d); eller

f) fordringar på grund av lån, för vilka säkerheten utgöres av

inteckning inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti

jordbruksfastighet eller sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen
under fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan,

inteckning inom femtio procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti
annan bostads- eller affärsfastighet än som nyss sagts, eller

ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens
fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande
de medel som upptagits under a) och b) i första stycket ävensom, i den
mån återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens,
Sveriges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

Med sparbanks fonder likställes, intill ett belopp motsvarande högst hälften
av sparbankens reservfond, nominella värdet å sådana av sparbanken
utställda förlagsbevis, för vilka betalning kan krävas tidigast efter fem år.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 106 § skall uppbära blivande

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlåningens
omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor,
som tillsynsmyndigheten fastställer, taga överskottet i beräkning.

30 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde.

Lån må ej utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev.

Lån utan särskild säkerhet må beviljas till belopp i varje särskilt fall
av högst tretusen kronor och sammanlagt motsvarande högst en femtedel
av sparbankens fonder ävensom, utan sagda begränsningar, till kommun
eller dylik samfällighet eller till annan sparbank.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller
dylik samfällighet, må utlämnas endast på viss tid och ej utestå längre än
femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall i
skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för vilken
lånet beviljats; dock må frihet från avbetalning kunna medgivas, där fråga
är om studielån, under högst fem år från lånets utlämnande samt i övrigt,
där så finnes påkallat med hänsyn till lånets ändamål, under högst tre år
från samma tidpunkt. Oavsett vad som avtalats om återbetalning, skall
sparbank förbehålla sig sådan uppsägningsrätt som i 31 § första stycket sägs.

Vad i fjärde och femte styckena är stadgat skall ej gälla lån, för vars
fulla gäldande staten är ansvarig.

31 §.

Är lån, för vars fulla gäldande staten icke är ansvarig eller för vilket
kommun eller dylik samfällighet ej svarar i egenskap av huvudgäldenär
eller löftesmän, icke ställt att betalas inom tre månader eller, där fråga är
om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egendom eller
tomträtt, inom sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt att uppsäga
lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts.
Sådan uppsägningsrätt må icke i något avseende inskränkas av sparbanken.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må sparbank, där summan av
insättarnas behållning å sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt
senaste bokslut uppgår till minst fem miljoner kronor, på sätt och i den
omfattning nedan stadgas mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller
tomträtt utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid än sex månader,
utan att därvid förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning inom
sagda tid.

Lån som nyss sagts må utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande
tre tiondelar av summan av insättarnas behållning å sparbanksräkning
och sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel
av„ nämnda belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen
må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år.

311

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Såsom säkerhet må godtagas allenast inteckning i sådan fast egendom
inom sparbankens verksamhetsområde, vilken utgöres av jordbruksfastighet
eller av bostads- eller affärsfastighet under fastställd stadsplan eller
fastställd byggnadsplan, eller inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet
inom verksamhetsområdet, belägen under plan som nyss angivits, savida
den eller de byggnader, som finnas uppförda å fastigheten, äro avsedda
väsentligen för bostadsändamål samt 4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast
egendom i dess lydelse av den 5 juni 1953 äger tillämpning å tomtratten.
Inteckningen skall ligga inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet
å den fasta egendomen, byggnaden eller byggnaderna och likaledes
inom hälften av det i nästföregående stycke omförmälda uppskattningsvardet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader
uppsäga lån, varom nu är fråga, därest den intecknade fasta egendomen
eller tomträtten till följd av vanvård av byggnad, skogsavverkning eller av
annan anledning undergår sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig
mån försvagas, eller därest tomträtten uppsäges. Nedsättning av taxeringsvärdet
å den fasta egendomen eller å byggnaden eller byggnaderna å den
med tomträtt upplåtna fastigheten, skall icke i och för sig utgöra grund för
uppsägning.

32 §.

Lån må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot
av sparbankens styrelse, revisor i sparbanken eller där anställd tjänsteman
svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän, utan så är att till
säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av fullgoda inhemska obligationer
eller sådana inteckningar, som omförmälas i 31 § femte stycket.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må lån, för vars fulla gäldande
staten eller kommun eller dylik samfällighet är ansvarig, utlämnas
till styrelseledamot, revisor eller tjänsteman.

33 §.

Sparbank är skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans
med sparbankens kassa motsvarar minst summan av dels tjugu procent
av de förbindelser, som det åligger sparbanken att fullgöra vid anfordran
eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels åtta procent avsparbankens
övriga inlåning.

Kassareserv skall utgöras av:

a) vad för sparbankens räkning innestår å postgiro eller sådana tillgodohavanden
hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken eller inländskt
bankaktiebolag, vilkas återstående löptid ej överstiger ett år eller vilka kunna
uppsägas till betalning inom högst ett år;

b) skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret; c)

fullgoda inhemska obligationer, vilka kunna med lätthet förvandlas
i penningar; eller

d) till belopp av högst etthundratusen kronor, inteckningar inom sextio
procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller uti
bostads- eller affärsfastighet under fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan,
såframt inteckningarna av sparbanken innehavas såsom säkerhet
för lån, vilka förfalla eller kunna av sparbanken uppsägas till betalning
inom högst sex månader.

Obligationer, som ingå i kassareserven, må beräknas högst till marknadsvärdet.
Har tillgång av uppräknat slag pantsatts av sparbanken, må

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

den icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad
kredit, som ej till fullo begagnats av sparbanken, den må beräknas
till det belopp, som sparbanken enligt avtalet är berättigad att vtterligare
utbekomma. '' °

... ^ter prövning i varje särskilt fall må tillsynsmyndigheten medgiva, att
jämväl andra tillgångar än de som uppräknats här ovan må betraktas såsom
kassareservmedel.

Nedgår kassareserv under vad i första stycket sägs, skall den så snart
kan ske ater uppbringas till föreskrivet belopp.

34 §.

^■''skilt tillstånd av tillsynsmyndigheten äger sparbank ej mottaga
värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd till sådan verksamhet
ma ej meddelas, med mindre förvaring och förvaltning av värdelandlingar
prövas, med hänsyn till sparbankens organisation och förvanngsanordningar
samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt sparbanken.
1 illsynsmyndigheten äger föreskriva de villkor för verksamhetens utovande
eller de inskränkningar däri, som kunna anses erforderliga. Tillstånd
ma återkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke
vidare föreligga; aterkallas tillståndet, är sparbanken pliktig att, så snart
kan ske, avveckla nämnda verksamhet.

35 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med fånget
asyftas att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande. För samma
andarna1 må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag som
har till uteslutande syfte att förvalta för omförmälda användning avsedd
tast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel
av egendomens bokförda värde, ävensom förlagsbevis, utfärdat av sådant
bolag. Vill sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller aktie som nyss
sagts eller förbättra byggnad, vari sparbankens lokaler äro eller avses bliva
inrymda, för belopp, vilket sammanlagt med det belopp, vartill sparbanken
torut tillhörig fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande art bör
uppskattas, överstiger hälften av fonderna, skall frågan härom hänskjutas
till huvudmannens prövning, och må åtgärden ej vidtagas, där ej minst två
tredjedelar av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat sig
för åtgärden samt beslutet tillika vunnit tillsynsmyndighetens stadfästelse.

Vid tillämpning av första stycket sista punkten skali uppskattningen av
egendom, som där sägs, ske enligt stadgandena i 61 §, dock att värdet av
aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda värdet å
bolagets egendom, vilken belöper å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt ej förvärva annat än penningar,
obligationer, av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som
anskaffas för rörelsen eller till byggnad, som sparbanken äger. Dock må
sparbank använda ett belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens
fonder,

eller sasom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

313

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

36 §.

Utan hinder av vad i 35 § stadgas må sparbank till skyddande av fordran
å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen
utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för
fordringen pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är att sparbanken
eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet eget förlagsbevis,
därest ej de i 19 § angivna förutsättningarna för återbetalning av
förlagslånet föreligga.

Egendom, som sparbank förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna
paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring
kan äga rum utan förlust för sparbanken. ......

Angående förvärv enligt denna paragraf skall anmälan ofördröj ligen goras
hos tillsynsmyndigheten.

37 §.

Filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde samt hava
fast expeditionslokal. Särskilda tider skola vara bestämda för expeditionslokalens
öppethållande.

38 §.

Filial är antingen avdelningskontor eller sparställe.

Avdelningskontor äger bedriva fullständig sparbanksrörelse.

Sparställe må icke bevilja eller utbetala lan eller ombesörja avräkningsbokföring.
Sparställets expeditionslokal må hållas öppen högst två dagar i
veckan.

39 §.

För inrättande av avdelningskontor kräves tillsynsmyndighetens tillstånd.
Sådant må lämnas endast om avdelningskontoret finnes kunna bliva till
nytta för det allmänna.

40 §.

Å ort, som ligger inom verksamhetsområdet för annan sparbank, må
sparställe icke inrättas utan medgivande av sagda sparbank eller, om sådant
medgivande icke lämnas, tillstånd av tillsynsmyndigheten. Tillstånd må ej
meddelas under annan förutsättning än som sägs i 39 §.

Har sparställe inrättats utan att tillsynsmyndighetens medgivande behövt
inhämtas, skall anmälan om inrättandet ofördröj ligen göras hos tillsynsmyndigheten.

41 §.

Å ort, där sparbank icke är berättigad att utöva verksamhet vid huvudkontor
eller avdelningskontor, må sparbanken icke idka in- eller utlåning
genom ombud.

Vad sålunda stadgats skall dock icke utgöra hinder for sparbank att sasom
ombud anlita annan sparbank eller bankaktiebolag. Ej heller skall stadgandet
utgöra hinder för inlåning, som bedrives inom skolsparrörelsen och
sparklubbsrörelsen.

42 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndare förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt i sparbank.

314

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Sådana medel må ej från sparbanken utbetalas till förmyndare utan den
omyndiges samtycke. Har förmyndare erhållit överförmyndarens tillstånd
att omhändertaga medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger
den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skail
anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas
i den avräkningsbok, som omförmäles i 59 §, samt i sparbanksbok
eller annan motbok eller å insättningsbevis i övrigt, vars företeende utgör
villkor för utbetalning av medlen, när boken eller beviset nästa gång företes
hos sparbanken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmvndare eller god man
efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som
innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras
allenast saframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket
nämnda balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet
ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning
därom verkställas i avräkningsboken samt i motboken eller å insättningsbeviset.
överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla
bevis angående^ beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om
meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Om styrelse och firmateckning

43 §.

Den omedelbara ledningen av sparbanks verksamhet skall handhavas av
en av huvudmännen utsedd styrelse.

Ledamöterna av styrelsen skola vara minst fem.

44 §.

Styrelseledamot skall vara myndig svensk medborgare samt bosatt inom
sparbankens verksamhetsområde.

Styrelseledamot må ej den vara, som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej reglementet innehåller uttryckligt
medgivande härtill, vilket medgivande dock icke må gälla styrelsens ordförande,

2- styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank,

3. tjänsteman i bankaktiebolag, hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit,

4. styrelseledamot eller innehavare av revisionsuppdrag i annat bankaktiebolag
än Sparbankernas Bankaktiebolag, i hypoteksförening eller i
kassa för jordbrukskredit.

Ltan hinder av vad sålunda stadgas må likväl, där reglementet så medgiver,
högst en fjärdedel av antalet styrelseledamöter hava styrelse- eller
revisionsuppdrag som sägs under 4. här ovan, dock att av styrelseledamöterna
och innehavarna av revisionsuppdrag i varje bankaktiebolag, varje
hypoteksförening eller varje kassa för jordbrukskredit allenast en må vara
styrelseledamot i sparbanken.

Styrelseledamot må ej heller den vara, som är i konkurstillstånd.

Angående förbud för ledamot av och befattningshavare hos tillsynsmyndigheten
att vara ledamot av sparbanks styrelse stadgas i 118 §.

45 §.

Styrelseledamot skall utses för tid intill dess årssammanträde med huvudmännen
hållits och må icke utses för längre tid än till och med det års -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

315

sammanträde, vilket skall äga rum under femte räkenskapsåret efter det år,

^Styidsekdamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit våld, ej gått
till ända, kunna genom beslut av huvudmannen skiljas från uppdraget.

Om styrelseledamot entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder
för honom att vara styrelseledamot uppkommer enligt 44 § och supp eant
■ei finnes, åligger det övriga styrelseledamöter att ofordrojligen foi anstalta
om val av ny ledamot för återstående mandattid. Meddelas icke annan föreskrift
i reglementet, må dock med valet anstå till nästa arssammantrade
med huvudmännen, såframt styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter
och suppleanter samt antalet ej understiger fem.

46 §.

Styrelsen må, där reglementet så medgiver, uppdraga åt en delegation att,
med de inskränkningar som i tredje stycket sägs, avgöra ärenden av beskaffenhet
att eljest ankomma på styrelsens egen provning.

Delegation skall hestå av minst tre ledamöter och utses bland styrelseledamöterna,
ledamöterna av avdelningskontorsstyrelse eller tjänstemannen

i sparbanken. .. „ ,

Delegations uppdrag må ej avse andra ärenden an sadana som anga beviljande
av kredit. Grunderna för kreditgivningen skola angivas i en av
stvrelsen för ett år i sänder fastställd instruktion för delegationens yerksamhet.
Styrelsen skall, så snart kan ske, till tillsynsmyndigheten insanda
avskrift av instruktionen ävensom, där ändringar vidtagas i densamma,
meddela myndigheten därom.

47 §.

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot skall äga motsvarande

tillämpning å styrelsesuppleant. , .... .

I reglementet må närmare bestämmelser upptagas om de förutsättningar,
under vilka suppleant äger inträda i tjänstgöring, så ock, där flera suppleanter
finnas, om ordningen för deras inträde. Bestämmelse, som i detta
stycke sägs, må ej registreras.

48 §.

Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal
överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter, såframt ej för beslutförhet
högre antal föreskrivits i reglementet. Ärende må dock icke företagas,
med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller vid lorfail
för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i

ärendets behandling. .. , .

Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken vid sammantradet
de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som bitrades
av ordföranden.

49 §.

Styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 46 § må ej deltaga i
behandling av fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sadan
fråga om avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger
ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller
må han deltaga i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man,
som han ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbankens sida,

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 151
tredmanaffandC rättegån§ eller annan talan mot styrelseledamoten eller

50 §.

Styrdsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,
,sJa!v f...61'' genom ombud ej mindre handla å sparbankens vägnar i förhållande
t11].tredje man än även företräda sparbanken inför domstolar och
andra myndigheter Samma behörighet tillkommer ock dem, som efter vad
i ol § sags aga teckna sparbankens firma.

51 §.

Sparbanks firma skall tecknas av minst två personer i förening
av styrelsen31106 ^ styreIseledamot att teckna sparbanks firma meddelas

rÄ1SeVgf^ beslut av huvudmännen bemyndiga annan än styrelseledamot
att teckna sparbankens firma; dock må i dylikt fall bemyndigande
ej lamnas annan än myndig svensk medborgare.

Bemyndigande att teckna sparbankens firma må när som helst återkallas

02 §.

Det åligger styrelsen att utfärda erforderliga bestämmelser angående
sParbanken ävensom, vad gäller filial, jämväl angae"de
rorelsen i övrigt och hur densamma skall övervakas från huvudhesimmS.
1Slda- Styre,lsen skad ,tlU tillsynsmyndigheten insända avskrift av
heten™ äi omrna Samt’ °m andrmgar Vldtagas i desamma, meddela myndig 53

§.

1!''11! sParbankea åligger det styrelsen och annan ställförerättelsp
fde ock delegation enligt 46 § att ställa sig till efter fat^Ise

d® särskilda föreskrifter, som meddelas i reglementet eller, beträffande
frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Annan
an styrelsen ar därjämte skyldig att ställa sig till efterrättelse föreskrift

finnp^^:ådela8 tV- *tyr/lsen- D«ck må icke efterkommas föreskrift, där den
■ ^nef *åsom sandande mot denna lag eller reglementet ei vara gällande
icke heller föreskrift av huvudmännen om sådan åtgärd avseende förvaltningen
av sparbankens intressen, vars verkställighet styrelsen finner innebara
ett uppenbart åsidosättande av sparbankens intressen
Den som enligt 49 § icke må för sparbanken deltaga i behandling av frå«a
om avtal ager ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag a^s^reS
ioretrada sparbanken i avseende å avtalet. g styreisen

54 §.

Har styrelsen dier annan företagit rättshandling å sparbankens vägnar
men daryid handlat i strid med föreskrift, som avses i 53§, eller effestö^-

tSe mTn Än n6t’ u rattshandlingen ej gällande mot sparbanken, därest
tredje man msag eller bort inse, att sådant överskridande förelåg.

.dar,syre sesupplcant utövat styrelseledamots befogenhet, skall det förallandet,
att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe sak ÄSÄÄgenlemot

tredje man> där denne insåg eller bort

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

55 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för sparbank, bör undertecknas med dess
firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva sina namn.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för sparbanken utfärdat handling
utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats
å sparbankens vägnar, svara de, som undertecknat handlingen, för vad
genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen
skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, därest av
omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades
för sparbanken, samt den, till vilken handlingen ställts, av sparbanken
erhåller behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt
dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet
gjorts gällande mot undertecknarna.

56 §.

57 §.

Sker ändring i styrelsens sammansättning eller i fråga om rätten att
teckna sparbankens firma eller ändrar styrelseledamot eller eljest någon,
som bemyndigats teckna firman, sitt hemvist eller ändras sparbankens
postadress, skall styrelsen därom ofördröj ligen göra anmälan för registrering.
Å denna anmälan skall vad i 10 § andra och tredje styckena sägs äga
motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändrad postadress,
skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker
ändringen.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres
av anmälningen.

58 §.

Styrelseledamot må i sådan egenskap uppbära arvode endast såvitt det
uttryckligen medgives i reglementet.

Om bokföring och årsredovisning

59 §.

1 mom. Vad i bokföringslagen stadgas om inventarium och inventariebok
skall icke gälla sparbank. Bokföringslagens föreskrifter om balansräknings
införande i inventariebok skola avse balansräkningens införande i den
uti 2 mom. omförmälda huvudboken. Balansräkningen skall vara uppställd
i lämpliga huvudposter, till vilka specifikationer skola finnas i handelsbok
eller bilaga.

2 mom. Beträffande sparbanks handclsböcker skola i övrigt gälla följande
särskilda bestämmelser.

Dagbok skall föras i form av kassabok, som skall upptaga alla in- och
utbetalningar.

Jämte kassabok skall sparbank föra:

avräkningsbok för insättarnn med upplägg för envar av dom ävensom ett
årligt sammandrag av dessa avräkningar, skolande tillgodohavanden, som

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

för en och samma insättare innestå å olika konton, föras å skilda upplägg;

lånebok, som skall upptaga de lån, sparbanken utlämnat, å dessa inbetalade
räntor och gjorda avbetalningar samt för lånen ställda säkerheter ävensom
ett årligt sammandrag av låneräkningarna;
register å sparbankens insättare;
register å sparbankens gäldenärer; samt

huvudbok, som skall avslutas för varje år och fullständigt utvisa sparbankens
rörelse under året samt dess ställning vid årets början och slut.

Genom hänvisningar i avräkningsboken eller anteckning i registret å insättare
skall åstadkommas, att sammanlagda beloppet av en och samma
insättares tillgodohavande å sparbanksräkning lätt kan fastställas.

Styrelsen äger, där så prövas lämpligt, uppdela envar av ovannämnda
böcker i flera och låta föra även andra böcker.

60 §.

Räkenskapsår för sparbank skall sammanfalla med kalenderår.

Styrelsen har att för varje år, sedan bokslut upprättats, avgiva förvaltningsberättelse,
upptagande vinst- och förlusträkning samt balansräkning.
Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga styrelseledamöter.

Har beträffande förvaltningsberättelsen avvikande mening antecknats till
styrelsens protokoll, skall yttrandet fogas till förvaltningsberättelsen.

Före mars månads utgång skall styrelsen till revisorerna avlämna förvaltningsberättelsen
för det förflutna året. Om skyldighet för styrelsen att översanda
förvaltningsberättelsen till huvudmännen så ock till tillsynsmyndigheten
stadgas i 74 och 112 §§. J ö

61 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning
gälla:

1. Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må
räntebärande obligation, som i 29 § avses, i stället upptagas till nedan angivet
värde, nämligen:

beträffande obligation, utfärdad av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde, att
obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av
tillsynsmyndigheten på sätt under 3. sägs beräknade medelräntan under de
senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkastnmg
utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda
medelränta.

"• Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet
ar ansvarig i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän eller för vilket
säkerheten utgöres av inteckning och vilket förfaller eller kan av sparbanken
uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader, må upptagas
högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en räntefot, som
med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1. avsedda medelrantan
eller ock den av tillsynsmyndigheten på sätt under 3. sägs beräknade
medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer. Vad

319

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

nu sagts skall, under enahanda förutsättning i fråga om åteibetalningstiden,
gälla jämväl lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig, dock att
i detta fall någon förhöjning av räntefoten utöver medelränta icke skall

äga rum. o . , „ , .

3. Beräknandet av de under 1. och 2. avsedda tioanga och arliga medelräntorna
skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst
ett tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av staten, Sveliges allmänna
hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa utgivna
obligationer, som vid noteringstillfället haft en återstående löptid a\ minst
tio år och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda. Därest
dylika noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt så ringa
omfattning, att tillsynsmyndigheten finner noteringarna icke utgöra tillfredsställande
grund för medelräntans beräknande, ankommer å Konungen
att efter framställning av myndigheten fastställa det procenttal, som med
avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Tillsynsmyndigheten
skall för sparbankerna tillkännagiva de Deräknade medelräntorna.

4. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i
vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i
balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värae
än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre
värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.
Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda
upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess av
ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande
bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål,
för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det bestående
värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt tillsynsmyndigheten
medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske över
senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad gäller
tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten.
Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som omförmäles
i 35 § första stycket. _ .

5. Obligation eller fordran, som avses under 2., må i balansraknmgen tor
det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som
motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp
och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i närmast
föregående balansräkning.

Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sadan tillgångs
bokförda värde ske i nedan nämnd omfattning i syfte att täcka förlust
å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs

bokförda värde: .

obligationen må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämnda
syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lydei,

fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den
under 2. sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

(b Beträffande andra tillgångar än ovan nämnts gäller att de ej må upptagas
över verkliga värdet. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det
belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må
icke upptagas såsom tillgång.

7. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna
uppföras å särskilt värdeniinskningskonto. Minskning av värdeminsknings -

320

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

konto är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande
tillgång, sa ock i den män, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder
ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto
sker i stället för sådan uppskrivning.

bes8kaAffeihetninS aVS6 ViSS tiIlgång eller §ruPP av tillgångar av likartad

.... ,^e. belopp, till. vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart

tor sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må
endast användas för grundfond, reservfond och garantifond.

10. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

It. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens
ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika
1’?om.. knJen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda
noktorda varde. Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år
av pensioner utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom
skidd i balansrakningen. Pensionsförpliktelser, som i närmast föregående
balansräkning upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen.

62 §.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gäller, att densamma^
skall upptaga sparbankens inkomster av och utgifter för rörelsen
under aret samt angiva verkställda avskrivningar.

63 §.

1 förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för sparbanken, lamnas upplysning om sådana för bedömningen av
sparbankens ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens
förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller
vinst- och forlustrakningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för
sparbanken, jämväl där de inträffat efter årets slut.

I förvaltningsberättelsen skall uppgivas medelantalet under året i sparbankens
tjänst anställda personer. I den mån motsvarande uppgifter ei
lamnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskilda poster upptagas
sammanlagda beloppet av utbetalda löner och ersättningar under året dels
till styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels ock till Övriga befattningshavare
i sparbanken. 5

Har tillgång vid slutet av det år, varunder den förvärvats, i balansräkningen
upiptagits till högre belopp än som motsvarat kostnaden för dess
torvaryande eller har tillgången därefter upptagits till högre värde än i närmast
foreguende balansräkning, skall i förvaltningsberättelsen angivas grunden
tor uppskrivningen, det belopp, varmed uppskrivning skett, och användningen
av beloppet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där
vardeminskningskonto minskats. s

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag i anledning av
sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Om revision

64 §.

Styrelsens förvaltning samt sparbankens räkenskaper skola granskas av
revisorer,. som väljas av huvudmännen.

Då revisorer väljas, skola lika många suppleanter utses.

Angående revisor som förordnas av tillsynsmyndigheten stadgas i 109 §.

321

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

65 §.

Revisorer och revisorssuppleanter skola utses för tid intill dess årssammanträde
med huvudmännen hållits och må icke utses för längre tid än till
och med det årssammanträde, vilket skall äga rum under tredje räkenskapsåret
efter det år, då valet sker. Revisor må, ändå att den tid, för vilken han
blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget av huvudmännen.

66 §.

uppdraget. . , „ ...

Revisor må ej den vara som är befattningshavare i sparbanken eller eljest
intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot ellei
till annan befattningshavare i ledande ställning i sparbanken, ej heller
styrelseledamots eller sådan befattningshavares make eller den, som med honom
är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans
syskon eller med honom är i det svågerlag, att den ene är gift med den

andres syskon. . ..

Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande tillämpning
å revisorssuppleant. ^

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag:
att granska sparbankens böcker och andra räkenskaper;
att taga del av styrelsens och huvudmännens protokoll samt av de föreskrifter
rörande sparbankens kreditgivning, som utfärdats av styrelsen;

att verkställa inventering eller, därest reglementet så tillåter, kontrollera
verkställd inventering av sparbankens kassa och övriga tillgångar;

att efterse, huruvida sparbankens organisation av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

atC sedan styrelsens förvaltningsberättelse avgivits, granska densamma.
Minst en gång varje halvår skola revisorerna:

granska större lån och andra större placeringar av sparbankens medel;
granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring
av jämlikt 36 § inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten
kunna hava gjorts till styrelsen; samt

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande sparbankens
huvud- och filialkontor. ..

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder, som ma vara erforderliga
för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

68 §.

Styrelsen skall giva revisor tillgång till sparbankens böcker, räkenskaper
och andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för
uppdraget. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej

vägras av styrelsen. . . ...

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erim ingår i fråga om
sparbankens verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.

69 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem underskriven
revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen inom en månad efter
21 Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

det förvaltningsberättelsen kommit revisorerna till handa. Revisorerna skola
ock inom samma tid till styrelsen återställa förvaltningsberättelsen. Därvid
skola revisorerna å denna hava tecknat påskrift med yttrande, huruvida i
förvaltningsberättelsen upptagna vinst- och förlusträkning samt balansräkning
överensstämma med sparbankens av revisorerna granskade böcker eller
icke, och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta
hänvisning till revisionsberättelsen.

Om skyldighet för styrelsen att översända revisionsberättelsen till huvudmännen
så ock till tillsynsmyndigheten stadgas i 74 och 112 §§.

70 §.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas
granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å förvaltningsberättelsen,
de i densamma upptagna vinst- och förlust- samt
balansräkningarna, sparbankens bokföring eller inventeringen av dess tillgångar
eller eljest beträffande förvaltningen av sparbankens angelägenheter
föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall denna
angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga ock i berättelsen meddela
erinringar, som de anse böra komma till huvudmännens kännedom.
Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande
angående omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;
angående sparbankens förvaltningsutgifter;
angående den inre kontrollen inom sparbanken;
angående fastställelse av balansräkningen;
angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt
angående styrelsens förslag i anledning av sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig
mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen
foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

Om sammanträde med huvudmännen

71 §.

Såvitt hinder ej möter, böra styrelsens ledamöter närvara vid sammanträde
med huvudmännen, så ock minst en av revisorerna, där å sammanträdet
skall behandlas redovisning för sparbanken eller eljest ärende förekommer
av beskaffenhet att revisors närvaro kan anses påkallad. Rätt att
närvara vid sammanträde tillkommer städse revisor.

72 §.

Huvudman må ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan
honom och sparbanken eller sådan fråga om avtal mellan sparbanken och
tredje man, i vilken han äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande
mot sparbankens. Ej heller må han deltaga i beslut angående avtal mellan
sparbanken och tredje man, som han ensam eller jämte annan äger företräda.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
gåva från sparbankens sida, så ock beträffande rättegång eller annan
talan mot huvudmannen eller tredje man.

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Huvudman, som tillika är styrelseledamot eller tjänsteman i sparbanken,
må ej deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant eller i beslut angående
ansvarsfrihet för styrelsen.

73 §.

Vid omröstning äger varje huvudman en röst. Huvudman må allenast
personligen utöva sin rösträtt.

Huvudmännen äro beslutföra, där de vid sammantrade tillstadesvarande
huvudmännens antal överstiger hälften av hela antalet huvudmän, saframt
ei för beslutförhet högre antal föreskrivits i reglementet. Är tillstädesvarande
huvudman enligt stadgandet i 72 § andra stycket hindrad att deltaga
i behandling av ärende, utgör ej den omständigheten, att till följd darav
antalet av de deltagande icke uppgår till det för beslutförhet bestämda,
hinder för ärendets företagande. _

Där ej enligt denna lag särskild röstövervikt erfordras, galler sasom huvudmännens
beslut den mening, om vilken vid sammanträdet de flesta
röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som bitrades av ordföranden.

74 §.

Ärssammanträde med huvudmännen skall hållas varje år före maj månads
utgång. , , .... , ,

Å årssammanträdet skola huvudmännen fastställa balansräkning och bestämma,
i vilken utsträckning sparbankens vinst skall avsättas till dess
fonder, ävensom besluta angående anvarsfrihet för styrelsen och delegation
enligt 46 § samt, där tid, för vilken styrelseledamot eller revisor eller styrelse-
eller revisorssuppleant utsetts, gått till ända, förrätta erforderliga

^Senast en vecka före årssammanträdet skola genom styrelsens försorg
förvaltnings- och revisionsberättelserna översändas till huvudmännen.

Om skyldighet för styrelsen att efter årssammanträdet till tillsynsmyndigheten
översända vissa protokoll stadgas i 112 §.

75 §.

Andra än i 74 § andra stycket angivna ärenden, vilka enligt lag eller
reglementet tillhöra huvudmännens handläggning eller av styrelsen överlämnas
till deras avgörande, må behandlas jämväl på annat sammantrade
än ärssammanträde.

76 §.

Styrelsen har att på sätt reglementet föreskriver kalla huvudmännen till
sammanträde. Föreskrivna kallelseåtgärder skola vara vidtagna senast två
veckor före ärssammanträde och senast en vecka före annat sammantrade.
Där för giltighet av beslut fordras, att det fattats på två på varandra följande
sammanträden med huvudmännen, må kallelse till det andra sammanträdet
ej ske, innan det första hållits.

Oavsett vad enligt 73 § andra stycket eller reglementet galler om huvudmännens
beslutförhet, skola till sammanträde kallas samtliga huvudman.

Om talan mot styrelseledamot, ledamot av delegation
enligt 46 § eller revisor

77 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara beviljad styrelseledamot eller ledamot av
delegation enligt 46 §, såframt en tredjedel av samtliga huvudmän röstat
däremot.

324

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

Varder talan å förvaltningen under den tid, förvaltningsberättelsen avser,
ej anstalld inom ett år från det förvaltnings- och revisionsberättelserna
tramlades å sammanträde med huvudmännen, skall så anses som om ansvarsfrihet
blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot
styrelseledamot eller ledamot av delegation på grund av åtgärd, om vars vidtagande
eller betydelse för sparbanken styrelsen, styrelseledamot, delegation
eller ledamot av sådan uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat i väscntuga
hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar i förvaltningsberättelsen
eller eljest till huvudmännen eller ock genom bokföringen eller
eljest till revisorerna samt varom huvudmännen till följd härav ägt otilträckhg
kännedom vid ansvarsfrihetens beviljande. Talan, som grundas
darpa att styrelseledamot eller ledamot av delegation som här avses begått
brottslig handling, må ock eljest kunna anställas mot honom, såframt ej
beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

78 §.

Talan mot revisor må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisionsberättelse
framlades a sammanträde med huvudmännen.

,..Utan hinder av vad i första stycket sägs må talan anställas som grundas
darpa, att revisor begått brottslig handling.

79 §.

Försättes sparbank i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från
det sammanträde med huvudmännen, där förvaltnings- och revisionsberättelserna
framlades, äger konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit beviljad
styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 46 §, anställa talan mot
honom a förvaltningen under det räkenskapsår, redovisningen avser
Mot revisor äger ock, där sparbanken försättes i konkurs på ansökan,
vilken gjorts innan två år förflutit från det revisionsberättelse framlades å
sammantrade med huvudmännen, konkursboet föra sådan talan.

( Jafan’7alrom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader
från forsta borgenarssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan
tor sparbanken da ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid Försummas
det, ar rätt till talan förlorad.

Om ändring av reglementet
80 §.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente är ej giltigt, med mindre
samtliga huvudman förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande sammanträden och å det sammanträde, som sist hållits,
bitratts av minst två tredjedelar av de vid sammanträdet närvarande huvud vi,

lkor besamt • r''s''—••

f, Cj heller giltigt’ förrän det stadfästs av tillsynsmyndigheten.
7 8 v? a''S ^sqn-ovnin gen sk a 11 i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i
7 § Nar stadfastelse vunnits, skall reglementsändringen ofördröjligen anmaläs
för registrering, och skall vid anmälningen fogas reglementet i för
eller UWrae därav- SOm «**•«>■■ MringeS, med beT om stad -

325

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Om talan å huvudmännens beslut
81 §.

1 mom. Menar styrelsen, att beslut, som fattats å sammanträde med
huvudmännen, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot
denna lag eller reglementet, äger styrelsen därå väcka talan mot sparbanken.
Samma talerätt tillkommer ock styrelseledamot samt huvudman.

Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning, skall
talan väckas inom tre månader från beslutets dag. Försummas det, är beslutet
gällande.

2 mom. Har talan väckts beträffande beslut å sammanträde med huvudmännen,
äger domstolen, när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres
förordna, att beslutet ej må verkställas. Om förordnandet skall, där
beslutet är av beskaffenhet att böra registreras, genom rättens försorg ofördröj
ligen avsändas meddelande för registrering.

Om likvidation och upplösning

82 §.

Sparbank skall träda i likvidation, där beslut härom träffats av huvudmännen
på sätt i andra stycket sägs eller tillsynsmyndigheten enligt vad i
113 § stadgas förordnat, att likvidation skall äga rum.

Av huvudmännen fattat beslut om likvidation är ej giltigt^ med mindre
samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde,
som sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa
tillika utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för beslutets
giltighet ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock det lända till
efterrättelse.

83 §.

Har tillsynsmyndigheten förordnat, att sparbanken skall träda i likvidation,
skall styrelsen genast kalla huvudmännen till sammanträde för val av
likvidatorer, ändå att ändring sökes i tillsynsmyndighetens beslut.

Underlåta huvudmännen i fall, som avses i andra stycket, att utse likvidatorer,
ankommer på tillsynsmyndigheten att utse likvidatorer; och svara
under tiden, intill dess så skett, de som med vetskap om att tillsynsmyndigheten
meddelat förordnande om sparbankens trädande i likvidation deltaga
i beslut om fortsättande av sparbankens verksamhet eller handla å dess
vägnar för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för eu, såsom
för egen skuld.

Upphör mandattid för huvudman, sedan beslut om likvidation fattats,
skall mandattiden anses vara förlängd till dess likvidationen avslutats.

84 §.

Likvidator skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator skall gälla intill dess likvidationen blivil

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

avslutad, men den, som meddelat uppdraget, må när som helst entlediga
fikvidatorn och utse annan i hans ställe.

Om likvidator, som är vald av huvudmännen, entledigas eller eljest avgår
eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt
första stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att
ofördröj ligen kalla huvudmännen till sammanträde för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbar försummelse vid fullgörande av sitt uppdrag,
äger tillsynsmyndigheten, ändå att likvidatorn utsetts av huvudmännen,
efter likvidatorns hörande entlediga honom och förordna annan i hans ställe.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.

85 §.

Likvidatorerna skola ofördröj ligen för registrering anmäla, att sparbanken
trätt i likvidation. Anmälningen skall innehålla uppgift om dagen för
likvidatorernas tillsättande. Beträffande anmälan för registrering skall i
övrigt rörande likvidator eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att
under likvidationen teckna sparbankens firma eller om ändring av sparbankens
postadress vad i 10 och 57 §§ är stadgat för där avsedda fall äga
motsvarande tillämpning.

Anmälan om likvidationen skall ofördröjligen göras jämväl till tillsvnsmyndigheten.

86 §.

Å det sammanträde med huvudmännen, vid vilket likvidatorer utses,
skall jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas
förvaltning och sparbankens räkenskaper under likvidationen. Hava
likvidatorer förordnats av tillsynsmyndigheten, skola de ofördröjligen sammankalla
huvudmännen till sammanträde för sådant val. Huvudmännen må
ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor och suppleant må
när som helst entledigas och annan utses i hans ställe.

Vad i 66 §, 67 § första och tredje styckena samt 68 § är stadgat om revisor
och revisorssuppleant samt om revisors rättigheter och skyldigheter skall i
tillämpliga delar gälla beträffande likvidationsrevisor och suppleant, där ej
annat följer av vad nedan föreskrives.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av tillsynsmvndigheten stadgas
i 115 §.

87 g.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,
om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen,
översändande till dem viss tid före sammanträdet och insändande
till tillsynsmyndigheten, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt
om anställande av talan mot styrelseledamot eller ledamot av delegation

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

enligt 46 § skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag finnes föreskrivet
rörande dessa ämnen.

88 §.

I fråga om sådant sammanträde med huvudmännen, som avses i 87 §
andra stycket samt i 96 och 97 §§, ävensom sammanträde för behandling
av ärende, som avses i 103 §, skola kallelseåtgärder vara vidtagna senast
två veckor före sammanträdet.

89 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å sparbankens
okända borgenärer samt upprätta och i huvudboken införa balansräkning.

I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till verkliga värdet. Tillgångar
och skulder skola var för sig sammanräknas och skillnaden mellan
slutsummorna utsättas.

Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet
exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.

90 §.

Hava under likvidationen sparbankens tillgångar så nedgått i värde, att
fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och är ej
ställningen sådan, att sparbankens egendom genast bör avträdas till konkurs,
skola likvidatorerna, så snart kan ske, lämna meddelande om ställningen
å sammanträde med huvudmännen. Till sådant sammanträde skola
kallas jämväl de kända fordringsägare, vilka ännu icke erhållit betalning.

91 §.

Likvidatorerna skola förvalta sparbankens angelägenheter under likvidationen.
Det åligger dem att så snart kan ske förvandla sparbankens egendom
i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verkställa
betalning av sparbankens skulder. Sparbankens rörelse må fortsättas
allenast i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling.

Har ombud förordnats av tillsynsmyndigheten enligt 115 § 1 mom. må sparbankens
egendom ej avyttras utan ombudets samtycke. Finnes han hava utan
skäl vägrat sitt samtycke, äger tillsynsmyndigheten på ansökan av likvidatorerna
tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, är ej av nöden,
där likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat
värdepapper.

Har förlagslån upptagits eller finnes garantifond eller har i reglementet
gjorts förbehåll om återbäring av grundfond, åligger det likvidatorerna att,
i den mån sparbankens tillgångar förslå, ombesörja återbetalning av förlagskapital
eller garanti- eller grundfond jämte utfäst ränta; dock må återbäring
av grundfond ej äga rum, förrän garantifond jämte ränta återbetalats,
ej heller må garantifond återbäras, förrän förlagskapital jämte ränta
återbetalats.

92 §.

Med de jämkningar, som följa av vad i 91 § eller eljest är stadgat om
likvidation, skall i'' fråga om likvidatorers befogenhet att företräda sparbanken
så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot.

328

Kungl. Maj.ts proposition nr löt

93 §.

Under likvidation skall sparbankens firma tecknas med tillägg av orden
»i likvidation». I övrigt skall vad i 55 § finnes stadgat i fråga om undertecknande
av handling, som utfärdas för sparbanken, äga motsvarande
tillämpning under sparbankens likvidation.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för sparbanken handling
utfardats utan sådan firmateckning, som i första stycket sägs, och
framgår icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å sparbankens
vägnai som ock att sparbanken är i likvidation, svara de, som undertecknat
handlingen, för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla
för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna,
där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att
den utfärdades för sparbanken och att denna var i likvidation, samt den
till vilken handlingen ställts av sparbanken erhåller behörigen undertecknat
godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom
framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

94 §.

Likvidatorerna hava att för varje räkenskapsår, sedan bokslut upprättats,
avgiva förvaltningsberättelse, upptagande balansräkning enligt 89 §, avseende
sparbankens ställning vid årets utgång, samt likvidationsräkning.
förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga likvidatorer.
Vad i 60 § tredje stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för
inkomster och utgifter under året, därvid inkomsterna å försäljning av
s.Par0bankens tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upptagna
tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels belopp,
som erlagts i betalning för sparbankens skulder, och dels övriga utgifter
i lämpliga poster.

^ förvaltningsberättelsen skall, i den man det finnes kunna ske utan
för sparbanken, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava
tillgångar i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast
föi egaende balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de
pelopp, med vilka nedsättning eller höjning skett av de under särskild post
i balansräkningen upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsberättelse
de hinder uppgivas, som mött därför.

Före mars månads utgång skola likvidatorerna till likvidationsrevisorerna
avlamna förvaltningsberättelsen för det förflutna året. Beträffande
skyldighet för likvidatorerna att viss tid före sammanträde som i 96 § sägs
översanda förvaltningsberättelsen till huvudmännen skall gälla vad som
stadgas i 74 § tredje stycket. Angående insändande av berättelsen till tillsynsmyndigheten
gäller vad som stadgas i 92 §, jämförd med 112 §.

95 §.

Inom en månad efter det förvaltningsberättelsen överlämnats till likvidationsrevisorerna
skola dessa till likvidatorerna avlämna berättelse över
granskningen av deras förvaltning och sparbankens räkenskaper för räkenskapsåret
ävensom återställa förvaltningsberättelsen. Revisionsberättelsen,
som skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna, skall innehålla
uttalande, huruvida enligt deras mening likvidationen onödigt fördröjes
eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll i övrigt och om förvaltningsberättelsens
förseende med påskrift skall i tillämpliga delar gälla vad som
är stadgat i 69 och 70 §§.

329

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Beträffande skyldighet för likvidatorerna att viss tid före sammanträde
som i 96 § sägs översända revisionsberättelsen till huvudmännen skall gälla
vad som stadgas i 74 § tredje stycket. Angående insändande av berättelsen
till tillsynsmyndigheten gäller vad som stadgas i 92 §, jämförd med 112 §•

96 §.

Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberättelse,
skola likvidatorerna ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde
för granskning av redovisningen.

97 §.

Sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är
förbi samt likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart kan ske
avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens gång från likvidationens början till
dess avslutande. Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för
hela likvidationstiden. Förvaltningsberättelsen och redovisningshandlingarna
skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna,
vilka hava att inom en månad därefter avgiva en av dem underskriven
revisionsberättelse över förvaltningen under likvidationen och aterstalla
handlingarna. Om revisionsberättelsens innehåll och om redovisningshandlingarnas
förseende med påskrift skall i tillämpliga delar gälla vad som ar

stadgat i 69 och 70 §§. . ,

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa
ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde för granskning av slutredovisningen.
, ... ., , „ ,

Angående översändande av förvaltningsberättelsen med därvid togade
redovisningshandlingar samt revisionsberättelsen till huvudmannen viss
tid före sammanträdet skall gälla vad som stadgas i 74 § tredje styc e .
Angående insändande av förvaltningsberättelsen med därvid fogade redovisningshandlingar
samt revisionsberättelsen till tillsynsmyndigheten gal er
vad som stadgas i 92 §, jämförd med 112 §.

98 §.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och inför huvudmännen framlagt
slutredovisning för sin förvaltning, anses sparbanken upplöst; och
skall anmälan därom ofördröjligen göras för registrering ävensom till tillsynsmyndigheten.
...

‘ Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,
skola fogas bestyrkt avskrift av protokoll, som förts i ärendet, ävensom
bevis om dagen för utfärdande av kallelsen å okända borgenärer.

99 §.

Yppas, efter det sparbanken skall anses upplöst enligt 98 §, tillgång för
sparbanken eller väckes talan mot sparbanken eller uppkommer eljest behov
av likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsattas. Anmalan harom
skall av likvidatorerna ofördröjligen göras för registrering ävensom till
tillsynsmyndigheten.

100 §.

Finnes enligt likvidatorernas slutredovisning överskott, skall detta tillfalla
sparbankernas säkerhetskassa och åligger det tillsynsmyndigheten aU
liIIso, att beloppet utbetalas lill kassan.

330

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Har sparbanken med annan sparbank slutit avtal enligt 106 §, skall överskottet
utan hinder av vad i första stycket stadgas gå till den sparbank, som
övertagit rörelsen. a o c .

101 §.

Rörande beslut om avträdande av sparbanks egendom till konkurs skall
meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom konkursdomarens
torsorg avsandas för registrering ävensom till tillsynsmyndigheten.

länder konkurs företrädes sparbanken såsom konkursgäldenär av styrelsen
eder, där vid konkursens början likvidatorer voro utsedda, av dessa:
dock ma under konkursen i behörig ordning kunna utses nya styrelseledamöter
eller nya likvidatorer. J

Förlagsbevis ävensom rätt till garantifond eller till grundfond, som skall
aterbaras, medför rätt till utdelning först efter övriga fordringar i konkurS-?;
beträffande den inbördes förmånsställningen mellan förlagsbevis och
ratt till fond skall gälla vad som stadgas i 91 § tredje stycket
.P*1 .f.I1i.g§er konkursförvaltaren att, då konkurs avslutats, för registrering
otordroj ligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott
finnes eller icke. Sådant meddelande skall avsändas jämväl till tillsynsmyndigheten.

102 §.

Där efter avslutande av sparbanks konkurs ej finnes överskott, anses
sparbanken upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes overskott, skall likvidation verkställas och gälla i avseende därå
bestämmelserna i 83—86, 88—98 och 100 §§.

Hade sparbanken, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation
mnan dess egendom avträddes till konkurs, gäller vad som är stadgat i

103 §.

Huvudmännen äga besluta att talan skall anställas mot likvidator eller
mot likvidationsrevisor.

• Talun ^0t Iikvidator ma ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades å sammanträde med
huvudmannen. Har likvidator entledigats eller eljest avgått eller avlidit
fore likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av talan
raknas från det sammanträde, varå framlagts förvaltnings- och revisionsp
e^att®ls®r. aJ®e^nde det räkenskapsår, då avgången eller frånfället inträffade.
Vad i /7 § tredje stycket och 79 § är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å talan mot likvidator.

Talan likvidationsrevisor må ej väckas senare än två år från det
siuitredovusmngshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å sammantrade
med huvudmännen eller, där fråga är om talan på grund av
bristande kontroll över likvidator, som entledigats eller eljest avgått eller
avlidit fore likvidationens avslutande, eller om talan mot likvidationsrevisor,
som sålunda avgått eller avlidit, från det sammanträde, varå framlagts
förvaltnings- och revisionsberättelser avseende det räkenskapsår, då
avgangen eller frånfället inträffade. Vad i 78 § andra stycket och 79 6 är
stadgat skall aga motsvarande tillämpning i fråga om talan mot likvidationsrevisor.

331

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Om fusion mellan sparbanker så ock om annan sammanslagning mellan
sparbanker eller mellan sparbank och annan penninginrättning

104 §''

Fusion av sparbank med annan sparbank må äga rum i den ordning har

Avtal om att en sparbanks alla tillgångar och skulder skola
«enom fusion övertagas av en annan sparbank må traffas mellan sparba -kerna såframt av styrelsen i den överlåtande sparbanken framlagt förslag
till sådant fusionsavtal godkänts av huvudmännen i denna sparbank eftei
vad T 2 mom sägs. Fusionsavtalet må ej verkställas utan tillsynsmyndighetens
tillstånd enligt vad därom stadgas i 3 inom.

Minst en vecka före det sammantrade, vara huvudmannen i den over
låtande sparbanken upptaga frågan om fusionsavtalet, skola for dessa hål as

tlllgafulMänd°igtSföJslagktill fusionsavtal mellan den överlåtande och den

över tagand^ t p^ ^ överlåtande sparbankens senast fastställda balansräkning
försedd med anteckning om huvudmännens beslut rörande sParba£-kens’ vinst, samt avskrift av förvaltnings- och revisionsberättelserna fo

Sa™men av den överlåtande sparbankens samtliga styrelseledamöter undertecknad
berättelse, innehållande dels redogörelse för de omständigheter,
som kunna vara av vikt vid bedömandet av förslagets lämplighet för spa
banken, och dels upplysning, i den mån det kan ske utan forfang för spa -banken huruvida efter nämnda balansraknmgs avgivande inträffat han
delser vilka äro av väsentlig betydelse för sparbankens ställning; samt
4 ett av revisorerna avgivet yttrande över den under 3. omformalda berättelsen
såvitt den sv ser spärbsnkens ställning. ... ... c

De handlingar, om vilka förmäles i andra stycket, skola jamval fram ^Handlägga

huvudmännen fusionsfrågan å två sammantraden, skall vad
i andra och tredje styckena sägs gälla beträffande bada sammantradena.

2 mom. Sådait beslut om godkännande av förslag till fusionsavtal, som
avses i 1 inom., är ej giltigt, med mindre samtliga huvudman förenat sig
därom eller beslutet fattats å två på varandra följande sammantraden och
å det sammanträde, som sist hållits, biträtts av minst tva tredjedelar av de
vid sammanträdet närvarande huvudmännen. ...... ,

Är för beslutets giltighet något ytterligare villkor bestämt i reglementet
skall ock det lända till efterrättelse. ,

Inom fyra månader från det beslutet fattades eller, om klandertalan dara
anställts "från det denna talan ogillades genom lagakraftagande avgörande,
skall beslutet av den överlåtande sparbankens styrelse anmalas foi registrerino
Två bestyrkta avskrifter av protokoll som förts ärendet, innehållande
fullständigt angivande av förslaget till{•/ är fÄn
vid anmälningen. Har anmälan ej gjorts inom föreskriven tid, ar tiagan 01

01" Inom" Senas^ fyra månader efter det registrering skett på anmälan som
säas i 2 inom., skall såväl den övertagande som den överlåtande spaibankens
styrelse göra ansökan om tillsynsmyndighetens ti lstånd att bringa
fusionsavtalet till verkställighet. Vid ansökningen skall fogas bevis, att
beslutet blivit registrerat.

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

.. v^hn ni vi d”/t6n sti 11 stand sPrö vn > n g skall grundas å ett bedömande
a\ nuiuv da fusionen dels kan anses vara förenlig med deras intressen

sparbankerna''''dp^ 1 fordringar å de av fusionen Sda

.parbankerna, dels framstar som andamalsenlig ur allmän synpunkt

Om ansökan som gjorts inom föreskriven tid, så ock om beslut '' som
meddelats i anledning av ansökningen skall genom tillsynsmyndighetens
forsorg underrättelse ofördröjligen avsändas till registreringsmyndigheten
Tillsynsmyndigheten skall ock ombesörja, att kungörelse om beslut var''
tillstånd lämnas till fusi„„savtÄ verkställande! jLie besW
anvisning ofordliojligen införes i allmänna tidningarna och i tidning, som
ar allmant spridd inom de berörda sparbankernas verksamhetsområden Där
sfst anng7vits ’ ™a kunSorelsen införas i två eller flera tidningar som

krafsat S^a11 i^om se* månader> sedan beslutet vunnit laga

, rätt, a\ sav al den övertagande sparbankens som den överlåtande sparban <il,

n^ln\tyre S,e anmalas för registrering. Anmälningen skall vara åtföljd av
tillsynsmyndighetens beslut i huvudskrift eller avskrift, så ock av laeakraftbevis
Nar beslutet registrerats, skall den överlåtande sparbanken fn gaSndUeP?p0arbanken

6SS tllI§angar °ch skuIder hava övergått till den överta -

105

cTvHv,r sPa^bank tratt„ 1 likvidation, må utan hinder därav fusion med annan
sparbank aga rum pa satt , 104 § sägs; och skall vad om styrelsen och de^s
ledamöter samt om revisorerna ar stadgat gälla i avseende å likvidatorerna

beslut om^tflMån^TnFfrn-a‘ ‘dlsynsmyndighetens lagakraftvunna

eslut om tillstånd till fusionens verkställande registrerats, skall likvidationen
avslutas, därvid vad i 97, 98 och 103 §§ är stadgat skall gälla.

106 §.

i stnSnT™ru VSa r,fUSi°" m6n vari§enom sparbank förbinder sig att,
samband med likvidation, a annan sparbank eller å penninginrättnin°-

j£“ mjaLSParban,t’ overläfa sin rörelse, må ej träffas, med mindre samthöa
huvudman i den overlatande sparbanken förenat sig om beslut att
sparbanken skall bitrada avtalet, eller beslutet fattats å "två på varandra

Ss b^litsahifraHraden med huvadmännen samt å det sammanträde, som

ut e i ft ,n i / r - aT fyr& femtedelar av de röstande och dessa tillika
utgjort minst tie fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för giltiahet av

Ti,lkor “ 1 reslem''"te,“

ej 1ÄÄ 4 ba"tak,iebolaB’

Om tillsyn
107 g.

stäT/a1 Ss^Tiiinpftghe-en ,SkaaJ ÖVer,Vaka'' att sparbankerna i sin verksamhet
efterfattelse denna lag och andra författningar, såvitt de hava
sai skilt avseende a sparbanker, ävensom de för sparbankerna gällande regementena
samt de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag eller reglemente
meddelats av huvudmännen eller styrelse 8 8

Det åligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet

kunna Pinvberk«er"as Verksamhet.> 1 synnerhet såvitt angår förhållanden som
Kunna inverka pa sparbanks säkerhet.

333

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

Myndigheten har vidare att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga
om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet.

108 §.

Tillsynsmyndighetens tillsyn utövas med ledning av handlingar, vilka
jämlikt denna lag insändas till myndigheten, ävensom upplysningar, som
inhämtas vid sparbanksundersökning eller annorledes. Sparbanksundersökning
skall anställas så ofta sådan anses erforderlig av tillsynsmyndigheten.

109 §.

Tillsynsmyndigheten skall för varje sparbank förordna en revisor att med
övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sparbankens
räkenskaper. Myndigheten äger när som helst återkalla förordnande,
som här avses, och i stället utse ny revisor.

För revisor, som förordnats av tillsynsmyndigheten, skall myndigheten
utfärda instruktion.

Revisor, som här sägs, åtnjuter arvode med belopp, som bestämmes av
tillsynsmyndigheten.

no §.

Tillsynsmyndigheten äger sammankalla sparbanks styrelse, när så prövas
nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd begäran
om utfärdande av kallelse till sammanträde med huvudmännen, må kallelse
utfärdas av myndigheten.

Den, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att
företräda tillsynsmyndigheten, äger närvara vid sammanträde med huvudmännen
eller av myndigheten utlyst styrelsesammanträde och deltaga i
överläggningarna.

in §•

Där tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela
närmare föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper, om
förvaring av värdehandlingar samt om inventering av dessa.

Befinnes med hänsyn till utomordentliga omständigheter icke lämpligt att
sparbanks värdehandlingar förvaras på sätt reglementet angiver, må tillsynsmyndigheten,
på framställning av sparbanken, meddela densamma tillstånd
tills vidare att förvara handlingarna på annat betryggande sätt som
tillsynsmyndigheten föreskriver.

112 §.

Sparbanks styrelse åligger:

att för tillsynsmyndigheten när som helst hålla sparbankens kassa och
övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga
för granskning;

att å tider, som bestämmas av tillsynsmyndigheten, och enligt av myndigheten
fastställda formulär upprätta och till myndigheten insända översikter
över sparbankens tillgångar och skulder; skolande i sådan översikt
angivas, huruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av
någon i översikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att jämväl i övrigt meddela tillsynsmyndigheten alla de upplysningar rörande
sparbanken, som äskas av myndigheten;

att, så snart förvaltningsberättelsen föreligger underskriven av styrelsen,
insända densamma till tillsynsmyndigheten samt att efter verkställd revision

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tillställa myndigheten revisionsberättelsen ävensom, efter årssammanträdet
med huvudmännen, de protokoll, som upptaga huvudmännens beslut i anledning
av nämnda berättelser;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förluster
att det i 29 § stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess inlåning
rubbats, ofördröjligen upprätta särskild balansräkning för utvisande
av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar antagandet
i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten;
samt

att årligen, senast en månad efter huvudmännens årssammanträde, till
tillsynsmyndigheten avgiva statistisk redogörelse angående sparbanken å
formulär som fastställes av myndigheten.

113 §.

Om sparbanks styrelse eller huvudmän fattat beslut, som står i strid med
lag eller reglementet eller eljest finnes medföra våda för sparbankens säkerhet,
äger tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av beslutet. Myndigheten
må ock förelägga styrelsen eller huvudmännen att, om beslut som
nyss sagts gått i verkställighet, göra rättelse, där så kan ske, ävensom förelägga
huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad som åligger dem
enligt lag eller reglementet. Förelägganden, som nu sagts, må dock, utom
vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning, icke
av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande
är belagt med straff.

Då tillsynsmyndigheten i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande,
som enligt 29 § skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess
inlåning, förelägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej
särskilda omständigheter föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet
skall vara fullgjort, icke sättas längre än två månader, och må i intet fall
sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har styrelsen underlåtit att ställa sig föreläggande, som sist sagts, till
efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från denna lag eller
reglementet och rättas ej avvikelsen inom förelagd tid, äger tillsynsmyndigheten
förordna, att sparbanken genast skall träda i likvidation.

114 §.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift
eller förbud enligt denna lag samt utdöma sådant vite.

115 §.

1 mom. Träder sparbank i likvidation, äger tillsynsmyndigheten förordna
ombud, som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt
att yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera
sparbankens kassa och övriga tillgångar samt granska sparbankens
böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet begärd
upplysning angående förvaltningen ej förvägras av likvidatorerna.

Tillsynsmyndigheten äger under sparbanks likvidation i avseende å likvidatorer
och huvudmän enahanda befogenhet, som, innan sparbanken trätt i
likvidation, tillkommer myndigheten enligt denna lag beträffande styrelse
och huvudmän.

Tillsynsmyndigheten må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.
Beträffande denne skall vad som i 109 § sägs om revisor äga motsvarande
tillämpning.

335

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Ombud, som avses i detta inom., åtnjuter arvode med belopp, som bestämmes
av tillsynsmyndigheten.

2 mom. Har sparbanks egendom avträtts till konkurs, skall tillsynsmyndigheten
förordna ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i
konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt
stadgas i konkurslagen.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen
av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Tillsynsmyndigheten må när som helst entlediga ombudet och utse annan
i hans ställe, över sådant beslut må klagan ej föras.

Om arvode till ombud, som här sägs, skall gälla vad i konkurslagen är i
allmänhet stadgat beträffande arvode till konkursförvaltare.

116 §.

Där sparbank i fall, som avses i 132 och 133 §§, tillskyndats skada, äger
tillsynsmyndigheten föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige,
såframt ej vad i 77, 78 och 103 §§ stadgas utgör hinder för sådan
talan.

117 §.

Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och
verksamhet ävensom av kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller
likvidationsrevisor, som förordnas enligt 109 § eller 115 § 1 mom., skall
varje sparbank årligen erlägga bidrag efter visst, för sparbankerna lika förhållande
till sammanlagda beloppet av de utav sparbanken vid utgången
av nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må bidraget till bestridande
av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet
icke överstiga fem tusendels procent och bidraget till bestridande av
kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller likvidationsrevisor icke
överstiga fyra tusendels procent av nämnda belopp.

118 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara
ledamot av styrelsen för eller anställd hos sparbank.

119 §.

Sparbanks förvaltnings- och revisionsberättelser ävensom det protokoll,
som utvisar huvudmännens beslut i anledning av berättelserna, skola genom
styrelsens ordförandes försorg hållas anslagna å lätt tillgänglig plats å
envar av sparbankens expeditionslokaler.

120 §.

Tillsynsmyndighet, som avses i denna lag, är bankinspektionen.

Om registrering

121 §.

Ansökan om sparbanks registrering samt anmälan för registrering skola
ingivas eller i betalt brev med posten insändas till registreringsmyndigheten.
Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.

122 §.

1 mom. Hava vid ansökan om registrering av sparbank eller i fråga om
upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke iakttagits

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

de föreskrifter, som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller möter eljest
hinder mot registrering av sparbanken på grund av föreskrifterna i denna
lag eller annan lag eller författning, skall registrering vägras.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande
av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter,
som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller prövas beslut, som
anmäles för registrering, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej
stå i överensstämmelse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida
mot lag eller författning eller mot reglementet eller vara till sin avfattning
i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registrering
vägras. Är annan grund till sådan klandertalan mot beslut av huvudmännen,
vilken avses i 81 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet ej rätteligen
iakttagits i denna lag eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild
röstpluralitet, skall det dock icke utgöra hinder mot registrering, sedan tid
för väckande av klandertalan utgått utan att talan väckts.

3 mom. Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröjligen
med posten översända underrättelse om beslutet med skälen därför till sparbanken
eller, där anmälan skett med tillämpning av 57 § andra stycket, till
den som gjort anmälningen, om han uppgivit postadress.

123 §.

Beviljas sparbanks registrering, skall registreringsmyndigheten låta införa
i sparbanksregistret:

1. dagen för tillsynsmyndighetens beslut om stadfästelse å reglementet;

2. sparbankens firma;

3. verksamhetsområdet och den ort, där styrelsen har sitt säte;

4. sparbankens postadress;

5. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest någon
är bemyndigad att teckna sparbankens firma, dennes fullständiga namn
och hemvist; samt

6. av vilka och huru firman skall tecknas, där den ej tecknas av styrelsen.

124 §.

Göres, efter det sparbank registrerats, anmälan om förhållande, som enligt
denna lag skall anmälas för registrering, skall, där registrering beviljas, vad
sålunda anmälts anmärkas i registret.

125 §.

Har ansökan enligt 104 eller 105 § om tillsynsmyndighetens tillstånd att
bringa fusionsavtal till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller
har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslut om
tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall
registreringsmyndigheten förklara frågan om fusion förfallen samt ofördröjligen
med posten översända underrättelse därom till sparbankerna.

Har genom lagakraftägande beslut frågan om fusion förklarats förfallen,
skall i registret antecknas, att på denna grund den tidigare anteckningen
rörande fusionsavtalet avföres ur registret.

126 §.

Företer sparbanks registrerade firma likhet med en i sparbanksregister,
handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregistret
eller bankregistret tidigare införd firma och lider därigenom innehavaren
av sistnämnda firma förfång, äger han hos domstol föra talan om förbud för

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sparbanken att efter viss tid använda förstnämnda firma ävensom ålägga
sparbanken det skadestånd, som prövas skäligt.

Menar någon eljest, att en i sparbanksregister verkställd inskrivning länder
honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om
skadestånd föras vid domstol.

127 §.

Varder, sedan i sparbanksregister gjorts anteckning om avträdande av
sparbanks egendom till konkurs, av överrätt förklarat, att beslutet ej bort
meddelas, skall på anmälan därom anteckning ske i registret enligt vad i
första stycket stadgas.

Vid anmälan, som ovan sägs, skall fogas avskrift av rättens avgörande,
så ock i fall, som avses i första stycket, lagakraftbevis.

128 §.

Vad i sparbanksregister införes, med undantag av meddelande om konkurs
varom förmäles i 101 §, skall genom registreringsmyndighetens försorg
ofördröjligen kungöras såväl i allmänna tidningarna som ock i tidning,
som är allmänt spridd inom den berörda sparbankens verksamhetsområde.

Där i annat fall än som avses i 127 § andra stycket antecknas i registret,
att tidigare anteckning avföres ur detsamma, skall kungörelse därom ske
efter vad ovan sägs.

129 §.

Det som i enlighet med denna lag blivit infört eller antecknat i sparbanksregister
och kungjort i ortstidning skall anses hava kommit till tredje mans
kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han varken ägde eller
bort äga vetskap därom.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till
sparbanksregistren, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länsstyrelse
eller överexekutor företräda sparbanken vad samlingen, i den mån den
kommit myndigheten till handa, innehåller, äga vitsord för myndigheten,
där ej annat förhållande visas vara för handen.

130 §.

Registreringsmyndighet, som avses i denna lag, är länsstyrelsen i det län,
inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte.

Om klagan över tillsynsmyndighetens och registreringsmyndighetens beslut

131 §.

över beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten, må klagan föras hos
Konungen inom den tid, som är stadgad för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut, men beslutet går ändock i verkställighet,
där icke Konungen förordnar annorlunda.

22 Itihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Den so in icke åtnöjes med registreringsmyndighets beslut, varigenom
registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra
besvär däröver hos Konungen.

över beslut om sadan förklaring, som avses i 125 §, må jämväl besvär
anföras i den ordning, varom i andra stycket stadgas.

Om skadestånd

132 §.

Har huvudman, styrelseledamot, ledamot av delegation enligt 46 §, revisor,
likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 115 §, vid fullgörandet
av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat sparbanken
skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för skadan.

133 §.

Har huvudman eller annan, som avses i 132 §, genom överträdelse av
denna lag eller reglementet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje
man skada, är han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan.

134 §.

Har ersättningsskyldighet uppkommit enligt 132 eller 133 § men föreligger
allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där det prövas
skäligt med hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i
övrigt.

Nedsättning efter vad nu är sagt må icke äga rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade brottslig handling.

135 §.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad som stadgas i 132—
134 §§, skola de svara för ersättningen en för alla och alla för en, den vars
ersättningsskyldighet nedsatts enligt 134 §, dock allenast med det nedsatta
beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty
prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes
ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Straffbestämmelser

136 §.

Med dagsböter eller fängelse straffas:

1. Stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig
eller vilseledande uppgift i ansökan om stadfästelse av reglementet eller i
handling, som enligt 6 § andra stycket skall fogas vid ansökningen;

3. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som framlagges
å sammanträde med huvudmännen, eller i påskrift å sådan handling
eller i handling eller meddelande, som kungöres eller sändes till huvudman; .

... styrelSfdedamot, där han vid upprättande av balansräkning, vinst- och
torlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 60 eller 87 § eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 339

112 § femte punkten, uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna i 61,
62 eller 63 §;

5. likvidator, som vid upprättande av balansräkning, likvidationsrakning
eller förvaltningsberättelse, som avses i 89, 94 eller 97 §, uppsåtligen förfar
i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

6. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller
annan handling, som framlägges å sammanträde med huvudmännen, eller i
påskrift å sådan handling uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar
oriktig eller vilseledande uppgift rörande sparbankens angelägenheter eller
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande
förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger.

137 §.

Med dagsböter eller fängelse straffas ock:

1. styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare hos sparbanken,
vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift i översikt, som avses i 112 §, eller vid lämnande av upplysning enligt
108, 112 eller 115 §;

2. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare
som, oaktat han insett eller bort inse, att skada kunnat följa därav,
yppar något av vad som kommer till hans kännedom vid verkställd granskning,
ulan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans
uppdrag.

138 §.

Med dagsböter straffas:

1. styrelseledamot, där han vid upprättande av balansräkning, vinst- och
förlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 60 eller 87 § eller
112 § femte punkten, av vårdslöshet förfar i strid med bestämmelser, som
avses i 136 § 4.;

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse, som avses i 89, 94 eller 97 §, av vårdslöshet
förfar i strid med bestämmelser, som avses i 136 § 5.;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 136 § 6.
sägs vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 69, 87, 95 eller
97 § väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum.

139 §.

Med dagsböter straffas ock

1. den, som bryter mot vad som är stadgat i 39, 40 eller 41 §;

2. den, som underlåter att fullgöra honom enligt 57, 85, 98, 99 eller 101 §
åliggande anmälan till registrering eller enligt 36, 85, 98, 99 eller 101 §
åvilande anmälan till tillsynsmyndigheten;

3. styrelseordförande, som icke iakttager föreskriften i 119 §.

Särskilda bestämmelser

140 §.

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

öyerföringstillfället av intjänade pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra
därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom sparbanken
tillämpad sedvänja högst skola utgå, dels ock överskott vid upplösning
av stiftelsen skall främst användas till betalning av pensionspremier
för anställda hos sparbanken och i övrigt tillföras sparbankernas säkerhetskassa.

Beträffande stiftelse, vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel,
som tillskjutits av sparbank, har tillsynsmyndigheten att tillse, att stiftelsens
tillgångar ej placeras på sätt som med beaktande av stiftelsens ändamål
tinnes strida mot grunderna för de angående placering av sparbanks medel
*... ^e^na lag givna föreskrifterna. Har så skett, må tillsynsmyndigheten
förelägga stiftelsen att vidtaga rättelse. Det åligger dem som företräda stiftelsen
att, närhelst tillsynsmyndigheten begär det, hålla stiftelsens kassa
och Övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga
för granskning ävensom lämna myndigheten alla de upplysningar
rörande stiftelsen, som äskas av myndigheten.

141 §.

Enskilds förhållande till sparbank må ej yppas i oträngt mål.

142 §.

Sparbank skall i mål, för vilka ej annorledes stadgas genom lag, lyda
under allmän underrätt i den ort, där sparbankens styrelse har sitt säte.

143 §.

Närmare bestämmelser rörande i denna lag avsett sparbanksregister, om
avgifterna för registrering och kungörande samt om tillsynsmyndighetens
utövande av tillsynen över sparbankerna, så ock de föreskrifter, som i övrigt,
utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning,
meddelas av Konungen.

2. Lag angående införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om sparbanker skall jämte vad här nedan stadgas
träda i kraft den 1 januari 1956.

2 §.

Genom nya. lagen upphävas, med de begränsningar här nedan stadgas,
lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker tillika med de stadganden,
vilka innefatta ändring i eller tillägg till nämnda lag, så ock lagen den
30 april 1942 (nr 226) angående rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om förvaring av sparbanks värdehandlingar.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

Utan hinder av vad i 31 § femte stycket nya lagen stadgas beträffande
säkerhet för lån, vilket är ställt på längre återbetalningstid än sex månader

341

Kungl. Mcij.ts proposition nr 151

och beträffande vilket sparbanken icke förbehållit sig rätt att uppsäga lånet
till återbetalning inom sagda tid, må sparbank jämväl i fortsättningen
såsom säkerhet för dylikt lån godtaga inteckning i sådan tomträtt till inom
sparbankens verksamhetsområde belägen fastighet med byggnad avsedd
huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, beträffande vilken

4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse före den

5 juni 1953 äger tillämpning; dock att avtal, varigenom tomträtten upplåtits,
skall hava upprättats i enlighet med av tillsynsmyndigheten godkänt
formulär eller eljest hava blivit godtaget av myndigheten samt att återbetalningstiden
för lånet icke skall utgå senare än fem år före tomträttsavtalets
upphörande.

5 §•

Tillsynsmyndighet, som i nya lagen sägs, skall intill den 1 juli 1956
vara sparbank sinspektionen.

6 §•

7 §•

I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 januari
1956, skola följande bestämmelser lända till efterrättelse:

1. Sparbank, som vill fortsätta verksamheten, är pliktig att före den
1 januari 1960 söka registrering, därvid sparbanken dessförinnan skall hava
vidtagit sådana ändringar i sitt reglemente, att det bringats i överensstämmelse
med föreskrifterna i nya lagen, samt hava förskaffat sig tillsynsmyndighetens
stadfästelse å reglementsändringarna.

Har ej sparbank före dag, som ovan angivits, sökt registrering och har ej
Konungen medgivit anstånd med ansökningen, har tillsynsmyndigheten att
efter anmälan från registreringsmyndigheten förordna om att sparbanken
genast skall träda i likvidation.

2. Till dess registrering skett, skall äldre lag äga tillämpning å sparbanken
utom såvitt angår inlåningsrättens omfattning, ändring av reglementet
och tillsynen över sparbanken, i vilka hänseenden nya lagens regler skola
gälla. Jämväl bestämmelse i nya lagen, varigenom överträdelse av tillsynsreglerna
är belagd med straff, skall redan innan registrering skett lända till
efterrättelse.

3. Ulan hinder av vad i 5 § andra stycket nya lagen sägs må såsom sparbanks
firma registreras den benämning, varunder sparbanken utövar sin
verksamhet, och må, där sparbank fått såsom firma inregistrerad benämning,
som nu sagts, mot sparbanken ej föras talan jämlikt 126 § nya lagen.

4. Sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder av att sparbanken
saknar grundfond eller att dess grundfond uppgår till lägre belopp än i 8 g
nya lagen sägs.

Nya lagens regler om garantifond skola gälla beträffande säkerhetsfond.

5. Sedan nya lagen vunnit tillämpning å sparbank, skall nytt val av
samtliga huvudmän verkställas så snart kan ske och senast före utgången
av år 1960, dock alt, där enligt äldre reglementsbestäminelser successiva val
av huvudmän skolat äga rum, nyval må, om det nya reglementet så medgiver,
förrättas successivt allt efter som äldre mandattider utlöpa. Enligt
nya lagen valda huvudmän skola tillträda sill uppdrag från närmast efter

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

valet inträffande årsskifte eller årssammanträde, allt enligt vad i reglementet
sägs. Till dess omförmälda nyval ägt rum, skola äldre reglementsbestämmelser
angående huvudmännens tillsättande och antal lända till efterrättelse.

Intill dess de genom nyvalet utsedda huvudmännen tillträtt sitt uppdrag,
må före nyvalet tillsatta huvudmän utöva sitt uppdrag under den tid, för
vilken de äro valda, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för
valbarhet.

6. De styrelseledamöter och styrelsesuppleanter, som äro valda, då nya
lagen vinner tillämpning å sparbanken, må utöva sitt uppdrag under den
tid, för vilken de äro valda, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar
för valbarhet.

7. Genom vad i 22 § nya lagen stadgas sker ej inskränkning i den rätt att
njuta ränta å tillskjuten fond, som enligt sparbankens reglemente eller
eljest gjort förbehåll före lagens ikraftträdande tillagts stiftare eller annan
bidragstecknare.

8. Utan hinder av vad i 31 § femte stycket nya lagen stadgas beträffande
säkerhet för lån, vilket är ställt på längre återbetalningstid än sex månader
och beträffande vilket sparbanken icke förbehållit sig rätt att uppsäga
lånet till återbetalning inom sagda tid, må dylikt lån, som beviljats innan
nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken, utestå under den tid, som avtalats
mellan sparbanken och låntagaren vid lånets utlämnande.

9. Sparbank, som före den 1 januari 1956 utövat verksamhet vid filial,
må intill den 1 januari 1960 fullfölja verksamheten utan särskilt tillstånd
eller medgivande. Vill sparbanken jämväl därefter bedriva verksamheten,
skall sparbanken, därest enligt nya lagen tillsynsmyndighetens tillstånd
eller annan sparbanks medgivande skulle hava varit erforderligt för filialens
inrättande, före den 1 januari 1960 hava inhämtat motsvarande tillstånd
eller medgivande till filialens fortsatta bestånd.

3. Lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101) angående
bankaktiebolags och sparbanks konkurs1

Härigenom förordnas, att i lagen den 18 september 1903 angående bankaktiebolags
och sparbanks konkurs dels nuvarande 2 och 3 §§ skola upphöra
att gälla, dels nuvarande 4 och 5 §§ skola erhålla beteckningarna 2
och 3 §§, dels ock 1 § skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Angående allmänt ombud, som förordnas i bankaktiebolags och i sparbanks
konkurs, stadgas i lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker,
Å sådant ombud skall tillämpas vad i denna lag föreskrives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

4. Lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om
sparbankernas säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 4, 5, 6 och 7 §§ lagen den 15 juni 1934 om
sparbankernas säkerhetskassa1 2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

1 Senaste lydelse se 1921:231.

2 Senaste lydelse av 6 § se 1940: 129.

343

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

2 §.

Såsom bidrag —--kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla sparbank,vars fonder i den mening som avses
i 99 § lagen om sparbanker, sedan i förekommande fall därifrån avdragits
garantifond och upplånat förlagskapital och under de tio första åren efter
sparbankens bildande jämväl grundfond, antingen icke äro tillräckliga tor
iakttagande av det förhållande, som enligt nyssnämnda lagrum skall forefinnas
emellan sparbankens inlåning och dess fonder, eller genom bidragets
erläggande skulle bliva otillräckliga för iakttagande av nämnda
förhållande.

4 §■

1 mom. Kassan förvaltas---alla för en.

2 mom. Chefen för tillsynsmyndigheten för sparbankerna eller, vid förfall
för honom, annan ledamot av myndigheten äger vid styrelsens sammanträden
deltaga i överläggningarna och få till protokollet antecknat den
mening, han uttalat i ärende, som förekommit till behandling.

5 §•

Kassans medel skola insättas hos riksgäldskontoret eller i riksbanken
eller placeras i fullgoda inhemska obligationer; dock må ett belopp ej overstigande
en tiondel av kassans medel innestå hos inländskt bankaktiebolag
eller sparbank.

6 §.

1 mom. Kassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt fall och på

villkor, som styrelsen äger bestämma, med anlitande av kassans medel
lämna dels bistånd åt sparbank, vars fonder i den mening, som avses i 29 §
lagen om sparbanker, till följd av inträffade förluster nedgått under det 1
förhållande till sparbankens inlåning enligt nyssnämnda lagrum erforderliga
beloppet, ävensom åt sparbank, som eljest på grund: av inträffade eller
väntade förluster råkat i eller kan befaras råka i svårigheter, dels ock, 1 den
utsträckning så finnes skäligt, gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt
i likvidation eller försatts i konkurs. ...

2 mom. Med anlitande av kassans medel skall styrelsen, savida ej särskilda
skäl föranleda annat, lämna ersättning åt sparbank, som åsamkats
förlust genom förskingring eller annan trolöshet.

Kassan äger inträda i sparbankens rätt gentemot den, som vållat forlusten.

7 §•

För granskning---—av Konungen.

Revisorerna hava att efter verkställd granskning avgiva berättelse däröver
till tillsynsmyndigheten. Myndigheten, som även själv må företaga
erforderlig granskning, skall till Konungen avgiva utlåtande över revisorernas
berättelse. Om ansvarsfrihet för styrelsen beslutar Konungen.

Hava revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskyndat kassan skada, äro de pliktiga att en för båda och
båda för en utgiva ersättning för skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Vad i denna lag stadgas angående garantifond skall jämväl gälla säkerhetsfond.

344

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

5. Lag angående ändrad lydelse av 2 § 14:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt1

Härigenom förordnas, att 2 § 14 ro) lagen den 26 maj 1909 om Kungl
Maj:ts regeringsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anmves- ’

14:o) mål om inmutning —--av farmaceutisk specialitet;

mai om anteckning i aktiebolags-, försäkrings-, förenings-, handels-,
sparbanks- eller annat dylikt register, om anmälan om idkande av närin«syrke;
°

mål om registrering----av sådant förbud;

mål om beslut, i andra fall än förut i denna paragraf angivits, av registreringsmyndigheten
för aktiebolag i ärende rörande sådant bolag eller
av registreringsmyndighet för sparbank eller av tillsynsmyndighet över
registrerade understödsföreningar;

mål om beslut---och andra personalstiftelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

6. Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42) angående
handelsregister, firma och prokura2

Härigenom för ordnas, att 6 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 6

§.

Företer i handelsregistret införd firma likhet med en i handelsregister
föreningsregister, aktiebolagsregistret eller sparbanksregister tidigare införd
tirma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge
domstol på talan av denne förbjuda innehavaren av förstnämnda firma att
etter viss hd använda firman ävensom ålägga honom det skadestånd, som
provas skäligt.

Menar någon ----vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

7. Lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944

(nr 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 200 § lagen den 14 september 1944 om aktiebolag
skall erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

200 §.

Företer aktiebolags registrerade firma likhet med en i handelsregister,
orenmgsregister, aktiebolagsregistret eller sparbanksregister tidigare införd
firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge

1 Senaste lydelse av 2 § 14:o) se 1951:475

2 Senaste lydelse av 6 § se 1911: 43 s. 3.

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i

han hos domstol föra talan om förbud för aktiebolaget att efter viss tid
använda förstnämnda firma samt om skadestånd. Rätt till sådan talan mot
aktiebolag äge ock annat aktiebolag vars firma senare registrerats, där
tidigare godkännande av firman då var gällande enligt 6 §.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

8. Lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948
(nr 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 312 § lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

312 §.

Företer försäkringsbolags registrerade firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret, sparbanksregister eller försäkringsregistret
tidigare införd firma, och lider därigenom innehavaren
av sistnämnda firma förfång, äge han hos domstol föra talan om förbud
för bolaget att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon — -— — vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

9. Lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 102 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska
föreningar skall erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan angives:

102 §.

Företer förenings registrerade firma likhet med en i handelsregister, föreningsregister,
aktiebolagsregistret, försäkringsregistret, sjukkasseregister,
understödsföreningsregister, sambruksföreningsregistret eller sparbanksregister
tidigare införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda
firma förfång, äge han hos domstol föra talan om förbud för föreningen
att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

346

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Bihang B

Preliminärt utkast
till

kungörelse om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

Om sparbanks bildande
1 §•

Reglemente för sparbank skall angiva:

1. sparbankens firma;

2. verksamhetsområdet;

3. den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

4. grundfondens belopp samt huruvida grundfonden eller del därav skall
med eller utan ränta återbäras;

5. huvudmännens antal;

6. valkorporation, som skall förrätta kommunalval av huvudmän, samt,
där sådant val skall förrättas av flera korporationer, fördelningen av antalet
mandat dem emellan, därvid fördelningen, såvida ej särskilda skäl föranleda
till annat, skall ske efter invånarantalet i de kommuner, korporationerna
företräda; ordning för åstadkommande av en successiv förnyelse av
huvudmannakåren; det närmare förfarandet i övrigt vid huvudmannavalen;

7. huvudmännens befogenheter;

8. ort för huvudmännens årssammanträde, de ärenden som skola förekomma
till behandling å sådant sammanträde samt det sätt, på vilket kallelse
till sammanträde med huvudmännen skall ske;

9. antalet styrelseledamöter och suppleanter för dem, tid för vilken de

skola väljas, huru ordförande i styrelsen skall utses samt styrelsens åligganden;
°

10. antalet revisorer samt tid för vilken de skola väljas;

11. huruvida styrelsen, enligt vad därom stadgas i denna lag, må inrätta
avdelningskontor eller sparställe ävensom de befogenheter, som tillkomma
ledningen för avdelningskontor;

12. det belopp, varutöver en och samma insättares tillgodohavande å spar f).

?n}tsr^^n^n§ ökas annorledes än genom upplupen räntas läggande

till kapitalet; 00 13 14 15

13. uppsägningstid för återbetalning av medel, insatta å sparbanksräknmg; 14.

huruvida sparbanken må driva annan verksamhet än in- och utlåning
av penningar eller verksamhet som omförmäles i 6 § i denna kungörelse
samt i 32 och 33 §§ lagen om sparbanker, såvitt angår mottagande av värdehandlingar
till förvaring och förvaltning efter tillståndsprövning som stadgas
i nämnda paragraf i denna kungörelse, samt vari dylik annan verksamhet
skall bestå; ävensom

15. sättet för förvaring och inventering av kassa och värdehandlingar.

347

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

2 §•

Ansökan om sparbanks registrering skall göras av dess styrelse senast
.ett år från det stadfästelse meddelats å sparbankens reglemente.

Ansökningen skall innehålla uppgift om styrelseledamots och styrelsesuppleants
fullständiga namn ävensom hemvist, så ock förklaring att dessa
personer äro svenska medborgare och ej äro omyndiga.

1 ansökningen skall uppgivas av vilka och huru sparbankens firma skall
tecknas, där den ej tecknas av allenast styrelsen på grund av lagen om sparbanker.
Skall firman tecknas av annan person än som avses i andra stycket,
gäller vad där är stadgat även i fråga om sådan firmatecknare.

Sparbankens postadress skall jämväl angivas i ansökningen.

Vid ansökningen skola fogas: _

1. reglementet med bevis om stadfästelsen, i tva styrkta avskru tei,

2 styrkta avskrifter av de protokoll, som bestyrka att huvudmän och revisorer
utsetts och vilka som utsetts till styrelseledamöter och styrelsesuppleanter
* samt

3. en av samtliga styrelseledamöter undertecknad försäkran, att det belopp,
vartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, blivit behörigen

inbetalt. , , ,

Har å ansökningen varje styrelseledamot och styrelsesuppleant eller annan,
som är bemyndigad att teckna sparbankens firma, ej egenhändigt skrivit
sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en
•särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.

Om huvudmän

3 §■

Om huvudman, som tillsatts av kommunal valkorporation, avgar eller
avlider, innan den tid för vilken han blivit utsedd, gått till ända, eller hinder
för honom att vara huvudman uppkommer, åligger det sparbankens styrelse
att ofördröjligen hos korporationen göra anmälan om avgången.

4 §•

Huvudman må icke i denna sin egenskap åtnjuta arvode.

I sparbanks reglemente må intagas bestämmelse om att, där våglängden
mellan huvudmans hemvist och huvudmännens sammanträdeslokal är större
än tre kilometer, resekostnadsersättning vid deltagande i sammanträde
med huvudmännen må utgå till huvudman. I den mån resa kan företagas
med järnväg, omnibus, spårvagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga
avgiften för tredje klass plats på järnväg, plats i omnibus eller sparvagn
eller salongsplats på fartyg. Eljest må ersättningen högst motsvara lägsta

avgiften för taxebil. ...

Där huvudman är bosatt på så stort avstånd från sammantradeslokal toi
huvudmännen, att resan fram och åter måste företagas å särskild dag, må i
reglementet intagas bestämmelse om att ersättning för resdag skall utga
efter särskilda, i reglementet angivna grunder.

Om rörelsen

5 §■

Sparbanksbok skall vara försedd med ordningsnummer. I sparbanksboken
skall intagas erinran om att överlåtelse bör till nye ägarens säkerhet
anmälas hos sparbanken. Har beträffande de insatta medlens utbetalning

348

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

gj''°rts förbehåll, skall anteckning därom ske i sparbanksboken. Denna skall
därjämte innehålla anvisning om att insättningsbestämmelserna i övrigt
finnas intagna i lagen om sparbanker och i reglementet samt att lagen och
reglementet äro tillgängliga för envar i sparbankens expeditionslokal.

6 §•

Utan särskilt tillstånd av sparbanksinspektionen äger sparbank ej mottaga
värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd till sådan verksamhet
må ej meddelas, med mindre förvaring och förvaltning av värdehandlingar
prövas, med hänsyn till sparbankens organisation och förvarmgsanordningar
samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt sparbanken.
Inspektionen äger föreskriva de villkor för verksamhetens utövande
eller de inskränkningar däri, som kunna anses erforderliga. Tillstånd må
aterkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke vidare
föreligga; återkallas tillståndet, är sparbanken pliktig att, så snart kan
ske, avveckla nämnda verksamhet.

7 §•

, ingående förvärv, som förmälas i 33 § lagen om sparbanker, skall anmälan
otordrojligen göras hos sparbanksinspektionen.

8 §•

Filial skall hava fast expeditionsplats. Särskilda tider skola vara bestämda
for expeditionens öppethållande.

Har filial inrättats utan att särskilt tillstånd därtill behövt inhämtas,
s all anmälan om inrättandet ofördröj ligen göras hos länsstyrelsen och
sparbanksinspektionen.

Om styrelse och firmateckning

9 §•

Om styrelseledamot entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder
lor honom att vara styrelseledamot uppkommer enligt 37 § lagen om sparbanker
och suppleant ej finnes, åligger det övriga styrelseledamöter att ofördrojligen
föranstalta om val av ny ledamot för återstående mandattid. Meddelas
icke annan föreskrift i reglementet, må dock med valet anstå till nästa
arssammanträde med huvudmännen, såframt styrelsen är beslutför med
kvarstående ledamöter och suppleanter samt antalet ej understiger fem.

10 §.

Styrelsen skall, så snart kan ske, till länsstyrelsen och sparbanksinspektionen
insanda styrkt avskrift av instruktion, som avses i 39 § lagen om sparbanker,
ävensom, där ändringar vidtagas i densamma, meddela länsstyrelsen
och inspektionen därom.

11 §•

I reglementet må närmare bestämmelser upptagas om de förutsättningar,
under vilka styrelsesuppleant äger inträda i tjänstgöring, så ock, där flera
suppleanter finnas, om ordningen för deras inträde. Sådan bestämmelse må
ej registreras.

12 §.

Inom styrelsen skall en ledamot vara ordförande. Hava huvudmännen ej
utsett ordförande, skall styrelsen välja ordförande. Vid lika röstetal skall
därvid valet avgöras genom lottning.

349

Kungl. Maj:ts proposition nr löt

13 §.

Det åligger ordföranden att tillse att sammanträden hållas så ofta sparbankens
reglemente föreskriver och eljest då så erfordras. Framställer stj’-relseledamot begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran
efterkommas.

Vid stvrelsens sammanträden skola föras protokoll, vilka skola till riktigheten
bestyrkas av ordföranden och den ledamot styrelsen därtill utser.
Styrelseledamot är berättigad att på begäran få särskild från styrelsens beslut
avvikande mening antecknad till protokollet. Protokollen skola föras i
nummerföljd och förvaras på betryggande sätt.

14 §.

Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal
överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter, såframt ej för beslutförhet
högre antal föreskrivits i reglementet. Ärende må dock icke företagas,
med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller, vid förfall för
någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ärendets
behandling.

Såsom styrelsens beslut gäller, där föreskrift om särskild röstplurahtet
ej givits i reglementet, den mening, om vilken vid sammanträdet de flesta
röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

15 §.

Det åligger styrelsen att utfärda erforderliga bestämmelser angående kassaverksamheten
vid sparbanken ävensom, vad gäller filial, jämväl angående
rörelsen i övrigt och hur densamma skall övervakas från huvudkontorets
sida. Styrelsen skall till sparbanksinspektionen insända styrkt avskrift av
bestämmelserna samt, om ändringar vidtagas i desamma, meddela inspektionen
därom.

16 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för sparbank, bör undertecknas med dess
firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva sina namn.

17 §.

Å sammanträde för delgivning av stämning enligt 46 § andra stycket lagen
om sparbanker skola huvudmännen jämväl förrätta val av ställföreträdare
att föra spaxbankens talan.

18 §.

Sker ändring i styrelsens sammansättning eller i fråga om rätten att teckna
sparbankens firma eller ändrar styrelseledamot eller eljest någon, som
bemyndigats teckna firman, sitt hemvist eller ändras sparbankens postadress,
skall styrelsen därom ofördröj ligen göra anmälan för registrering.
Å denna anmälan skall vad i 2 § andra, tredje och sjätte styckena sägs äga
motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändrad postadress,
skall fogas styrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som
bestyrker ändringen.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres
av anmälningen.

19 §.

Styrelseledamot må i sådan egenskap uppbära arvode endast såvitt det
uttryckligen medgives i reglementet.

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 151
Om bokföring och styrelsens årsredovisning
20 §.

1 mom. Beträffande sparbanks handelsböcker skola gälla följande särskilda
bestämmelser.

Dagbok skall föras i form av kassabok, som skall upptaga alla in- och
utbetalningar.

Jämte kassabok skall sparbank föra:

ayräkningsbok för insättarna med upplägg för envar av dem ävensom ett
årligt sammandrag av dessa avräkningar, skolande tillgodohavanden, som
för en och samma insättare innestå å olika konton, föras å skilda upplägg;

huvudbok, som skall avslutas för varje år och fullständigt utvisa sparbankens
rörelse under året samt dess ställning vid årets början och slut.

Genom hänvisningar i avräkningsboken eller anteckning i registret å insättare
skall åstadkommas, att sammanlagda beloppet av en och samma in—
sättares tillgodohavande å sparbanksräkning lätt kan fastställas.

Styrelsen äger, där sa prövas lämpligt, uppdela envar av ovannämnda
böcker i flera och låta föra även andra böcker.

2 mom. Räkenskapsår för sparbank skall sammanfalla med kalenderår..

21 §.

Har beträffande styrelsens förvaltningsberättelse avvikande mening antecknats
till styrelsens protokoll, skall yttrandet fogas till förvaltningsberättelsen.

I förvaltningsberättelsen skall uppgivas medelantalet under året i sparbankens
tjänst anställda personer. I den mån motsvarande uppgifter ej lämnas
i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskilda poster upptagas sammanlagda
beloppet av utbetalda löner och ersättningar under året dels till
styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare
i sparbanken.

Har tillgång vid slutet av det år, varunder den förvärvats, i balansräkningen
upptagits till högre belopp än som motsvarat kostnaden för dess förvärmde
eller har tillgången därefter upptagits till högre värde än i närmast
föregående balansräkning, skall i förvaltningsberättelsen angivas grunden
for uppskrivningen, det belopp, varmed uppskrivning skett, och användningen
av beloppet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där värdeminskningskonto
nedgått.

Om revision

22 §.

Den som utsetts till revisor eller revisorssuppleant skall ofördröiligen underrättas
därom.

23 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag:
att granska sparbankens böcker och andra räkenskaper;

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

att taga del av styrelsens och huvudmännens protokoll samt av de föreskrifter
rörande sparbankens kreditgivning, som utfärdats av styrelsen;

att verkställa inventering eller, därest reglementet tillåter att revisorerna
underlåta att själva utföra inventeringen, kontrollera verkställd inventering
av sparbankens kassa och övriga tillgångar;

att efterse, huruvida sparbankens organisation av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att, sedan styrelsens förvaltningsberättelse avgivits, granska densamma.
Minst en gång varje halvår skola revisorerna:

granska större lån och andra större placeringar av sparbankens medel;
granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring
av jämlikt 33 § lagen om sparbanker inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndighet
kunna hava gjorts till styrelsen; samt

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande sparbankens
huvud- och filialkontor.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder, som må vara erforderliga
för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

24 §.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om
sparbankens verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.

25 §.

Då revisorerna till styrelsen återställa förvaltningsberättelsen, skola de
å denna hava tecknat påskrift med yttrande, huruvida i förvaltningsberättelsen
upptagna vinst- och förlusträkning samt balansräkning överensstämma
med sparbankens av revisorerna granskade böcker eller icke, och skall
påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning till revisionsberättelsen.

26 §.

Om sammanträde med huvudmännen

27 §.

28 §.

Vid omröstning äger varje huvudman en röst. Huvudman må allenast personligen
utöva sin rösträtt.

352

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Huvudmännen äro beslutföra, där de vid sammanträde tillstädesvarande
huvudmännens antal överstiger hälften av hela antalet huvudmän, såframt
ej för beslutförhet högre antal föreskrivits i reglementet. Är tillstädesvarande
huvudman enligt stadgandet i 56 § andra stycket lagen om sparbanker
hindrad att deltaga i behandling av ärende, utgör ej den omständigheten, att
till följd därav antalet av de deltagande icke uppgår till det för beslutförhet
bestämda, hinder för ärendets företagande.

Där ej enligt lagen om sparbanker eller sparbankens reglemente särskild
röstövervikt erfordras, gäller såsom huvudmännens beslut den mening, om
vilken vid sammanträdet de flesta rösterna förena sig. Vid lika röstetal avgöres
val genom lottning men i andra frågor gäller den mening, som biträdes
av ordföranden.

29 §.

Senast en vecka före årssammanträdet skola genom styrelsens försorg förvaltnings-
och revisionsberättelserna översändas till huvudmännen.

30 §.

Styrelsen har att på sätt reglementet föreskriver kalla huvudmännen till
sammanträde. Föreskrivna kallelseåtgärder skola vara vidtagna senast två
veckor före årssammanträde och senast en vecka före annat sammanträde.
Där för giltighet av beslut fordras, att det fattats på två på varandra följande
sammanträden med huvudmännen, må kallelse till det andra sammanträdet
ej ske, innan det första hållits.

Oavsett vad enligt 28 § andra stycket eller reglementet gäller om huvudmännens
beslutförhet, skola till sammanträde kallas samtliga huvudmän.

Om ändring av reglementet

31 §.

När beslut om ändring av sparbanks reglemente blivit stadfäst, skall reglementsändringen
ofördröjligen anmälas för registrering, och skall vid anmälningen
fogas i två exemplar reglementet i förändrat skick eller utdrag
darav, som utvisar ändringen, med bevis om stadfästelsen.

Om talan å huvudmännens beslut

32 §.

Om förordnande, varom i 62 § 2 mom. lagen om sparbanker sägs, skall,
där beslutet är av beskaffenhet att böra registreras, genom rättens försorg
ofördröjligen avsändas meddelande för registrering.

Om likvidation och upplösning

33 §.

Om likvidator, som är vald av huvudmännen, entledigas eller eljest avgår
c-- e ®.v^er e^er h''nder för honom att vara likvidator uppkommer enligt
bo § första stycket lagen om sparbanker och suppleant ej finnes, åligger det
Övriga likvidatorer att ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde
for val av ny likvidator.

34 §.

. Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla, att sparbanken
tratt i likvidation. Anmälningen skall innehålla uppgift om dagen för likvi -

353

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

datorernas tillsättande. Beträffande anmälan för registrering skall i övrigt
rörande likvidator eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att under
likvidationen teckna sparbankens firma eller om ändring av sparbankens
postadress vad i 2 och 18 §§ är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande
tillämpning.

35 §.

Beträffande styrelsens skyldighet att till huvudmännen viss tid före deras
sammanträde enligt 67 § lagen om sparbanker översända handlingar, om
vilka stadgas i nyssnämnda lagrum, skall i tillämpliga delar gälla vad förut
i denna kungörelse finnes föreskrivet rörande årssammanträde med huvudmännen.

36 §.

I fråga om sådant sammanträde med huvudmännen, som avses i 67 § andra
stycket, 72 § andra stycket och 73 § andra stycket lagen om sparbanker, ävensom
sammanträde för behandling av ärende, som avses i 77 § samma lag,
skola kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före sammanträdet.

37 §.

Ett av likvidatorerna underskrivet exemplar av balansräkning, varom förmäles
i 68 § lagen om sparbanker, skall av dem ofördröj ligen överlämnas
till likvidationsrevisorerna.

38 §.

Hava under likvidationen sparbankens tillgångar så nedgått i värde, att
fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och är ej
ställningen sådan, att sparbankens egendom genast hör avträdas till konkurs,
skola likvidatorerna, så snart kan ske, lämna meddelande om ställningen
å sammanträde med huvudmännen. Till sådant sammanträde skola
kallas jämväl de kända fordringsägare, vilka ännu icke erhållit betalning.

39 §.

Under likvidation skall sparbankens firma tecknas med tillägg av orden
»i likvidation». I övrigt skall vad i 16 § finnes stadgat i fråga om undertecknande
av handling, som utfärdas för sparbanken, äga motsvarande tilllämpning
under sparbankens likvidation.

40 §.

Beträffande av likvidatorerna avgiven förvaltningsberättelse enligt 71 §
lagen om sparbanker skall vad som stadgas i 21 § första stycket denna
kungörelse äga motsvarande tillämpning.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för sparbanken, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava tillgångar
i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast
föregående balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de
belopp, med vilka nedsättning eller höjning skett av de under särskild post
i balansräkningen upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsberättelse
de hinder uppgivas, som mött därför.

41 §.

Om likvidationsrevisorernas skyldighet att förse de i 71 och 73 §§ lagen
om sparbanker omnämnda förvaltningsberättelserna med påskrift skall i
tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 25 § ovan i denna kungörelse.

28 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

42 §.

Beträffande likvidatorernas skyldighet att till huvudmännen viss tid före
sammanträden, som avses i 72 och 73 §§ lagen om sparbanker, översända
dels de av dem enligt 71 och 73 §§ samma lag avgivna redovisningshandlingarna,
dels ock revisionsberättelser, som avses i 72 och 73 §§ i lagen,
skall gälla vad som stadgas i 29 § denna kungörelse.

43 §.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och inför huvudmännen framlagt
slutredovisning för sin förvaltning, skall anmälan därom ofördröiligen
goras för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,
skola fogas bestyrkt avskrift av protokoll, som förts i ärendet, ävensom
bevis om dagen för utfärdande av kallelsen å okända borgenärer.

Om fortsatt likvidation enligt 74 § lagen om sparbanker skall anmälan
av likvidatorerna ofördröj ligen göras för registrering.

44 §.

Rörande beslut om avträdande av sparbanks egendom till konkurs skall
meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom konkursdomarens
försorg avsändas för registrering.

,.Det .åliSSer konkursförvaltaren att, då konkurs avslutats, för registrering
ofordröjligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott
tinnes eller icke.

Om fusion
45 §.

.Minst en vecka före det sammanträde, varå fråga om fusionsavtal enligt
/o g lagen om sparbanker upptages av huvudmännen i den överlåtande sparbanken,
skola för dessa hållas tillgängliga hos sparbanken:

1. fullständigt förslag till fusionsavtal mellan den överlåtande och den
övertagande sparbanken;

2. avskrift av den överlåtande sparbankens senast fastställda balansräkning,
försedd med anteckning om huvudmännens beslut rörande sparbankens
vinst, samt avskrift av förvaltnings- och revisionsberättelserna för
samma ar;

3. en av den överlåtande sparbankens samtliga styrelseledamöter undertecknad
berättelse, innehållande dels redogörelse för de omständigheter, som
kunna vara av vikt vid bedömandet av förslagets lämplighet för sparbanken
och dels upplysning, i den mån det kan ske utan förfång för sparbanken,
huruvida efter nämnda balansräknings avgivande inträffat händelser,
vilka äro av väsentlig betydelse för sparbankens ställning- samt

4. ett av revisorerna avgivet yttrande över den under 3 omfönnälda
berättelsen såvitt den avser sparbankens ställning.

I första stycket nämnda handlingar skola jämväl framläggas å sammaniraciei.

Handlägga huvudmännen fusionsfrågan å två sammanträden, skall vad nu
sagts gälla beträffande båda sammanträdena.

Inom fyra månader från det att förslag till fusionsavtal godkändes enligt
vad darom stadgas i 78 § 1 och 2 mom. lagen om sparbanker eller, om klandertalan
a godkännandebeslutet anställts, från det denna talan ogillades ge -

355

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

nom lagakraftägande avgörande, skall godkännandet av den överlåtande sparbankens
styrelse anmälas för registrering. Två bestyrkta avskrifter av protokoll
som förts i ärendet, innehållande fullständigt angivande av forslaget

till fusionsavtal, skola fogas vid anmälningen.

Rörande sådan i 78 § 3 mom. lagen om sparbanker avsedd ansökan, som
gjorts inom föreskriven tid, så ock av beslut, som meddelats i anledning av
ansökningen, skall länsstyrelsen ombesörja registrering.

Länsstyrelsen skall ock ombesörja, att kungörelse om beslut, varigenom
tillstånd lämnas till fusionsavtalets verkställande, jämte besvärshänvisning
ofördröj ligen införes i allmänna tidningarna och i tidning, som är allmänt
spridd inom de berörda sparbankernas verksamhetsområden. Där så finnes
påkallat, må kungörelsen införas i två eller flera tidningar som sist

Beslut om tillstånd skall inom sex månader, sedan beslutet vunnit laga
kraft av såväl den övertagande sparbankens som den överlåtande sparbankens''styrelse
anmälas för registrering. Anmälningen skall vara åtföljd av
länsstyrelsens beslut i huvudskrift eller styrkt avskrift, sa ock av lagakraftbevis.

Om tillsyn

46 §.

Revisor enligt 81 § lagen om sparbanker samt likvidationsrevisor och
ombud, vilka avses i 82 § 1 mom. samma lag, åtnjuta arvode med belopp,
som bestämmas av länsstyrelsen efter sparbanksinspektionens horande.

Om arvode till ombud, som sägs i 82 § 2 mom. lagen om sparbanker, stadgas
i samma lagrum.

47 §.

Sparbanksinspektionen äger sammankalla sparbanks styrelse, nar sa provas
nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av inspektionen framställd begäran
om utfärdande av kallelse till sammanträde med huvudmännen, ma
kallelse utfärdas av inspektionen.

Den, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att
företräda sparbanksinspektionen, äger närvara vid sammanträde med huvudmännen
eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde och deltaga
i överläggningarna.

48 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos sparbanksinspektionen må cj vara
ledamot av styrelsen för eller anställd hos sparbank.

49 §.

Revisor enligt 81 § lagen om sparbanker samt likvidationsrevisor enligt
82 § samma lag skall minst en gång varje halvår till såväl länsstyrelsen som
sparbanksinspektionen avlämna rapport angående revisionsarbetet. Rappoiten
skall särskilt angiva det närmare tillvägagångssättet vid revisionsarbetets
utförande samt i övrigt avse de förhållanden, som förtjäna uppmärksammas
av tillsynsmyndigheterna.

50 §.

Sparbanks förvaltnings- och revisionsberättelser ävensom det protokoll,
som utvisar huvudmännens beslut i anledning av berättelserna, skola ge -

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

nom styrelsens ordförandes försorg hållas anslagna å lätt tillgänglig plats
i envar av sparbankens expeditionslokaler. b 8 1

Om registrering

51 §.

in±fk- °P sparbanks registrering samt anmälan för registrering skola
!,? w/ er 1 -ftaU nrev med Posten insändas till registreringsmyndigheten.
Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.

52 §.

nnSnraS re8isjrering* skall registreringsmyndigheten ofördröjligen med
hanken p |1Sa!rl underrättelse om beslutet med skälen därför till sparbanken
eller, dar anmalan skett med tillämpning av 18 § andra stvcket
ill den som gjort anmälningen, om han uppgivit postadress.

53 §.

fo^i^jwbanJtsMg^stretf*5^56 57 * * * 61*"^’ Ska" rc6Hf«ing5myndigheten låta in l

daSeu för länsstyrelsens beslut om stadfästelse å reglementet 2.

sparbankens firma; ° ’

3. verksamhetsområdet och den ort, där styrelsen har sitt säte;

4. sparbankens postadress;

5. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest någon

hemvisf-Dsamf M Sparbankens firma- dennes fullständigaJnamn och

relsenV °Ch hUrU firman ska11 tecknas> där den ej tecknas av sty 54

§‘

liofw» Efter det,sParbank registreras, anmälan om förhållande, som entagen
om ^sparbanker eller denna kungörelse skall anmälas för registre gisfret

a ’ dar reglStrenng bevilJ''as> vad sålunda anmälts anmärkas i re 55

§.

f-”af registreringsmyndighet jämlikt 86 § 3 mom. lagen om sparbanker
o klarat fråga om fusion förfallen, skall myndigheten ofördröjligen med
posten översanda underrättelse därom till sparbankerna.

Har genom lagakraftägande beslut frågan om fusion förklarats förfallen
skall i registret antecknas, att på denna grund den tidigare anteckningen
rörande fusionsavtalet avföres ur registret. °

56 §-

Vid Einmälän, som sägs i 88 § lagen om sparbanker, skall fogas avskrift
graf^lagakraftbevis.6'' ^ °Ck 1 ^ ^ * fÖPSla stycket nämnda Para''

57 §.

Sparbanksregister skall utgöras av bundna böcker eller, efter re<dstre ringsmyndighetens

bestämmande, bestå av lösbladssystem.

Varje blad skall förses med rubrik innehållande sparbanks firma och det

nummer under vilket sparbanken införes i registret. Vid varje inskrivning

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

357

skall, i fortlöpande följd för varje sparbank, angivas numret å inskrivningen.
Fortsättas anteckningarna å annat blad, skall jämväl nummerföljden
fortsättas. I registret antecknas dagen för uppgifts intagande i registret
och för dess kungörande i allmänna tidningarna.

58 §.

Till sparbanksregister skall föras förteckning, däri spai-bankerna upptagas
i alfabetisk ordning med uppgift å det nummer under vilket varje sparbank
införts i registret. I förteckningen skall anteckning ske om ändring
av sparbanks firma ävensom rörande sparbanks likvidation och upplösning.

59 §.

Beviljas registrering av sparbank, skall det ena exemplaret av ansökningen
förses med bevis om registreringen samt återställas till sparbanken. Registreras
ändring av reglementet, skall den ena avskriften av beslutet om
stadfästelse å sådan ändring till sparbanken återställas med därå tecknat
bevis om registreringen.

60 §.

Kungörelse varom förmäles i 89 § lagen om sparbanker skall, jämte uppgift
om dagen för införingen i registret, den sparbank som åsyftas och den
ort där styrelsen har sitt säte, upptaga den i registret införda anteckningen
om innehållet av anmälan eller annan uppgift.

En samling för hela riket av vad sålunda kungjorts skall genom det allmännas
försorg efter hand befordras till trycket samt förses med register.
I den mån samlingen tryckes skall den översändas till varje domstol, länsstyrelse
och överexekutor.

61 §.

Såsom avgifter för registrering och dess kungörande skola erläggas:

a) då ansökan om sparbanks registrering göres, 50 kronor;

b) då ändring sker i firman, 50 kronor; samt

c) då anmälan till eller anteckning i registret eljest sker, 20 kronor.

Avgift erlägges ej för registrering eller kungörande som äger rum efter

anmälan från rätten eller konkursdomaren eller av konkursförvaltare.

Straffbestämmelser
62 §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, som
avses i 47 eller 67 § lagen om sparbanker, underlåter att iakttaga bestämmelserna
i 21 § andra och tredje styckena i denna kungörelse;

2. likvidator, som vid upprättande av förvaltningsberättelse, som avses
i 71 eller 73 § lagen om sparbanker, underlåter att iakttaga bestämmelserna
i 40 § andra och tredje styckena i denna kungörelse;

3. den, som underlåter att fullgöra honom enligt 18, 34 eller 43 § eller 44 §
andra stycket åliggande anmälan för registrering eller honom enligt 3 §,
7 §, 8 § andra stycket, 10 § eller 15 § åvilande skyldighet;

4. styrelseordförande, som icke iakttager föreskriften i 50 §.

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 151
Särskild bestämmelse

63 §.

Med länsstyrelsen menas i denna kungörelse den länsstyrelse, som utövar
tillsyn över sparbanken.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1956 men skall beträffande
sparbank, vars reglemente blivit fastställt före sagda dag, äga giltighet
endast i den mån motsvarande bestämmelser i lagen om sparbanker
skola, enligt vad därom stadgas i lagen angående införande av nya lagen
om sparbanker, vinna tillämpning å sparbanken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

359

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 mars
1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 28 februari 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
11 februari 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om sparbanker;

2) lag angående införande av nga lagen om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61)
angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 193b (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura;

6) lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 74 september 19bb (nr
7 05) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 19b8 (nr 433)
om försäkringsrörelse; samt

8) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn Peter Westerlind.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg

360

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
11 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 10 mars
1955 avgivna utlåtande över de den 11 februari 1955 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om sparbanker;

2) lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61)
angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och pro k ura;

6) lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944
(nr 705) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse; samt

8) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar.

Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. Dessa torde efter vissa
smärre redaktionella jämkningar få föreläggas riksdagen till antagande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden att
Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreslå
riksdagen att antaga ovannämnda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulf Thorselius

547719. Stockholm 1955. Isaac Mareus Boktryckeri Aktiebolag