Kungl. Maj:ts proposition nr 143
1
Ur 143
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bostadslån till
domänverkets fast anställda arbetare; given Stockholms
slott den 4 mars 1955.
Kungl. Maj :t vill härmed, under'' åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sam. B. Norup
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att domänstyrelsen skall medgivas rätt att under
år 1955 disponera ett belopp å högst 1 000 000 kronor av domänverkets
driftsinkomster för bostadslån till fast anställda skogsarbetare.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. iVr 143
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 143
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4
mars 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, social- och civildepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup,
fråga om bostadslån till domänverkets fast anställda arbetare samt anför
därvid följande,
I skrivelse den 17 maj 1952 hemställde domänstyrelsen hos Kungl. Maj:t
om bemyndigande att med anlitande av domänfondens driftmedel bevilja
vid domänverket fast anställda arbetare lån till bostadsförbättring och bosättning.
Efter att i ärendet ha inhämtat yttranden från statskontoret, riksräkenskapsverket,
bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen fann Kungl.
Maj :t framställningen icke för det dåvarande föranleda någon Kungl. Maj :ts
vidare åtgärd.
I skrivelse den 26 september 1953 upprepade domänstyrelsen sin hemställan,
som emellertid efter att ha remitterats till nyssnämnda myndigheter
ävensom statens avtalsnämnd icke heller nu föranledde någon Kungl. Maj :ts
vidare åtgärd.
Vid 1954 års riksdag väcktes i ärendet motioner i såväl första som andra
kammaren (1:252 och 11:359). Riksdagens jordbruksutskott, till vilket
motionerna hänvisades, uttalade vid behandlingen av dem (JoU 46), bland
annat, att den i ärendet förebragta utredningen icke var tillräcklig, för att
det med säkerhet skulle kunna avgöras, vilka konsekvenser genomförandet
av förslaget skulle medföra för de former för tryggande av arbetskraft, som
tillämpades sedan lång tid tillbaka. Frågan borde därför bli föremål för närmare
utredning. Sålunda borde, bland annat, prövas om garantier förelåg för
att kronotorparna genom det nya systemet icke skulle komma i sämre läge.
Även i övrigt ansåg utskottet motionärernas förslag behöva ytterligare klarläggas.
Sålunda borde undersökas, huruvida icke ett bemyndigande i motionernas
syfte skulle komma att innebära, att ståndpunkt fattades i ett principiellt
spörsmål som övervägdes inom 1953 års utredning rörande de statliga
företagsformerna. Uppmärksamhet borde vidare enligt utskottet ägnas
Kungl. Maj. ts proposition nr 143 3
spörsmålet, vilka verkningar den föreslagna verksamheten kunde få för bostadsplaneringen
på landsbygden, varjämte avvägningen av medelsanvisningen
krävde ytterligare överväganden. Utskottet förklarade sig med hänsyn
till vad sålunda anförts icke berett att taga ställning till den praktiska
utformningen av låneverksamheten men ansåg i likhet med motionärerna
det vara synnerligen angeläget, att domänverket bereddes möjlighet att i
konkurrens med det enskilda storskogsbruket ordna sitt arbetskraftsproblem.
Utskottet, som inhämtat, att Kungl. Maj :t hade sin uppmärksamhet riktad
på frågan, ansåg det lämpligt, att ifrågavarande spörsmål i första hand övervägdes
av Kungl. Maj :t, innan ytterligare åtgärder vidtogs. Därvid förutsatte
utskottet, att vid den förnyade prövning, som kunde komma i fråga, de av
utskottet anförda synpunkterna skulle komma att beaktas.
I enlighet med utskottets därom gjorda hemställan beslöt riksdagen att
genom skrivelse bringa till Kungl. Maj :ts kännedom vad utskottet anföft
(rskr. 389).
Kungl. Maj :t uppdrog därefter den 30 december 1954 åt domänstyrelsen
att, med beaktande av vad som anförts i utskottets nämnda utlåtande, utreda
ifrågavarande spörsmål och till Kungl. Maj :t inkomma med det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
I skrivelse den 27 januari 1955, vilken inkommit till jordbruksdepartementet
den 8 februari samma år, har domänstyrelsen redovisat det verkställda
utredningsuppdraget samt hemställt om bemyndigande att med anlitande
av domänfondens driftmedel intill ett belopp av 3 000 000 kronor under år
1955 till arbetare, som erhåller fast anställning vid domänverket; bevilja
bostads- och bosättningslån i enlighet med i skrivelsen närmare angivna
riktlinjer. Över domänstyrelsens framställning har, efter remiss, yttranden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, statens avtalsnämnd, fullmäktige i
riksbanken, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt 1948 års
kronolägenhet sutredning.
Domänstyrelsens förslag
Ändamålet med de föreslagna bostads- och bosättningslånen är att främja
fastare anställningsförhållanden för domänverkets skogsarbetare. I sin den
27 januari 1955 dagtecknade framställning har domänstyrelsen redogjort
för verkets behov av dylika arbetare samt uppdragit riktlinjerna för låneverksamheten.
Behovet av arbetskraft. Domänverket beräknas ha ett stadigvarande behov
av omkring 6 500 fast anställda arbetare, vilka avses skola fullgöra cirka 60
procent av hela antalet erforderliga dagsverken. För återstående 40 procent
bör anlitas annan landsbygdens arbetskraft.
För närvarande beräknas antalet fast anställda arbetare uppgå till 3 700.
4 Kungl. Maj:Is proposition nr 143
Av dessa utgör cirka 900 innehavare av kronotorp och omkring 1 600 innehavare
av skogsjordbruk. Domänverkets arrendeinkomster av kronotorp och
skogsjordbruk motsvarar endast en mindre del av dess nybyggnads- och underhållskostnader
för dessa fastigheter. Skillnaden mellan kostnaderna och
intäkterna representerar följaktligen högst betydande indirekta arbetslöner,
som per dagsverke räknat givetvis blir större ju färre de dagsverken är, som
erhålles från fastigheternas innehavare. Det ligger därför självfallet i verkets
intresse, att innehavarna utför så många dagsverken som möjligt i kronoskogarna.
Sociala synpunkter talar därjämte för att där så kan ske verkets egna
kronotorpare och arrendatorer i första hand beredes arbete. I direktiv till
lokalförvaltningarna har domänstyrelsen därför föreskrivit, att förvaltningarna
för att trygga revirens behov av arbetskraft först och främst skall söka
förmå kronotorparna och arrendatorerna att öka sina arbetsåtaganden utan
att därigenom åsidosätta vården av fastigheterna.
Domänstyrelsen anför vidare.
Domänstyrelsen har sålunda i sin planläggning rörande den fasta arbetskraften
utgått från att all arbetskraft, som nu är eller kommer att bli fast
anställd, i första hand skall utnyttjas. Någon hänsyn har icke tagits till att
skogsjordbruk och kronotorp ur verkets synpunkt är dyrbarare än andra bostadsformer
för arbetskraften. Med stöd av riksdagens beslut har styrelsen,
trots de avsevärda kostnader detta föranleder, räknat med att skogsjordbruken
och kronotorpen skall bestå. Vid planläggningen av utbyggandet utav
den fasta arbetskraften har därför ej medtagits sådana trakter (revir eller
delar av revir), där redan nu det erforderliga arbetskraftsbehovet kan fyllas
genom befintliga torp. Därvid har hänsyn tagits icke blott till de torp, som
överförts till kronotorp enligt 1943 års författning och utgör arrendelägenheter
inom domänverket, utan även till övriga torp, odlingslägenheter och
kolonat, som beräknas kunna med hänsyn till sin belägenhet bli bestående
för en ej alltför kort tid.
Under hänvisning till vad sålunda anförts framhåller domänstyrelsen, att
de föreslagna lånen icke kommer att medföra något intrång i kronotorparnas
intressen.
I detta sammanhang understryker domänstyrelsen, att verkets behov av
skogsarbetare enligt styrelsens mening är helt oberoende av hur förvaltningen
av skogarna inlemmas i statens övriga verksamhet. En eventuell ändring av
företagsformen påverkar därför icke behovet av att vid verket anställa yrkesskickliga
fasta arbetare eller att erbjuda dessa anställningsvillkor, som är
fullt jämförliga med dem, som bjudes av andra arbetsgivare på det skogliga
området. Resultatet av övervägandena inom 1953 års utredning rörande de
statliga företagsformerna kommer sålunda icke att föregripas genom den nu
föreslagna låneverksamheten.
Utformningen av låneverksamheten. Domänstyrelsens förslag innebär, att
lån ur domänfondens driftmedel skall kunna beviljas domänverkets fast anställda
arbetare dels för förvärv, uppförande eller förbättring av eget hem
(bostadslån), dels för bosättning eller komplettering av hemmets inredning
(bosättningslån). Bostadslån må även beviljas för förvärv av tomt.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 143
Med fast anställd arbetare avses enligt förslaget sådan arbetare, som med
domänverket tecknat anställningsavtal, varigenom verket åtagit sig att tillhandahålla
arbete visst antal dagar -— minst 50 — per anställningsår och
arbetaren förbundit sig att utföra detta arbete. Som ytterligare villkor för att
erhålla lån föreskrives, att låntagaren skall ha fyllt 21 år samt antingen bo i
annan än verket tillhörig fastighet eller avse att med lånemedlens hjälp uppföra
eller förvärva eget hem.
Sammanlagt skall enligt förslaget högst 4 000 kronor kunna utlånas till
samme arbetare. Härav må högst 2 000 kronor utgå såsom bosättningslån.
Säkerhet för lån skall som regel icke krävas. Om så påfordras, bör det
dock åligga låntagare att ställa sådan säkerhet.
Fastighet, för vilkens förvärv, förbättring eller uppförande lån beviljas,
skall av låntagaren hållas brandförsäkrad till belopp, som godkännes av
vederbörande jägmästare. Även inventarier, som förvärvats med hjälp av
bosättningslån, skall brandförsäkras till motsvarande belopp.
Lån skall vara ränte- och amorteringsfritt, så länge låntagaren innehar
fast anställning som arbetare vid domänverket och fullgör sina skyldigheter
enligt anställningsavtalet. Alltefter storleken av dagsverksskyldigheten skall
lånesumman vid slutet av varje anställningsår nedskrivas med visst belopp
i enlighet med följande uppställning.
Årligt avskrivningsbelopp vid en åtagen arbetsskyldighet av följande antal arbetsdagar per
anställningsår
50—99 100-124 125—149 150—174 175—199 200—224 225—249 minst 250
150 200 250 300 350 400 450 500 kr
I det i uppställningen angivna antalet arbetsdagar inräknas ej semester
eller annan ledighet från arbetet.
Om av anledning, varöver låntagaren icke råder, under något anställningsår
antalet åtagna arbetsdagar icke fullgöres, skall lånet likväl avskrivas med
det belopp, som svarar mot nämnda antal. Såsom giltigt förfall skall anses
force majeure, vartill räknas bland annat av huvudorganisation anbefalld
strejk eller lockout, samt yrkesskada och sjukdom för en tid intill ett år
— vid olycksfall utom arbete i domänverkets tjänst dock först efter särskild
prövning -— samt militärtjänstgöring, som icke är att hänföra till första
tjänstgöring. Föreligger icke något dylikt förfall, skall avskrivning icke
ske. Lån må icke beviljas till högre belopp än att det kan avskrivas före
utgången av det år, under vilket låntagaren uppnår pensionsålder eller av
annan anledning kan förmodas lämna sin anställning. Upphör anställningen,
innan lånet tillfullo avskrivits, förfaller resterande del av lånet till
betalning sex månader efter upphörandet, såvida ej särskild överenskommelse
träffas mellan domänverket och låntagaren om avbetalning under viss
period från anställningens upphörande. För fullgörandet av sådan överenskommelse
skall låntagaren ställa borgen eller annan säkerhet, som domänverket
kan godtaga. Därest anställningen upphör på grund av låntagarens
dödsfall eller långvariga sjukdom, skall efter särskild prövning resterande
del av skulden kunna avskrivas.
6
Kungi. Maj.ts proposition nr H3
o Under vissa förutsättningar föreslås domänverket skola få rätt att uppsäga
lånet till betalning helt eller delvis, nämligen om låntagaren genom oriktig
uPPgift föranlett lånets beviljande eller utan giltigt förfall underlåtit att
fullgöra sitt arbetsatagande, försummat att erlägga försäkringsavgift eller
eljest åsidosatt för försäkringens giltighet stadgade villkor eller om eljest
sådana förhållanden inträffar, att låntagaren med hänsyn till det med lånet
avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.
Tidpunkten för återbetalningen skall bestämmas av över jägmästaren.
Slutligen föreslås, att lantagare skall senast två år efter lånets beviljande
meddela vederbörande jägmästare på vad sätt lånet utnyttjats samt, på
anfordran, styrka att det använts på föreskrivet sätt.
Ansökan om lån skall ställas till överjägmästaren men ingivas till jägmästaren
i det revir, vid vilket lånesökanden är anställd. På överjägmästaren
skall ankomma att avgöra, om lån skall beviljas ävensom att fastställa
lånebeloppet. Beträffande bostadslån bör samråd äga rum med länsbostadsnämnden
och lantbruksnämnden. Fråga, varom enighet därvid icke kan nås,
skall hänskjutas till domänstyrelsen för avgörande i samråd med bostadsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen.
Vid avgörandet av låneansökning skall enligt förslaget särskilt beaktas
revirets behov av arbetskraft samt lämpligheten av att sökanden erhåller
bidrag för att lösa sin bostadsfråga på det sätt, som angives i ansökningen.
Vid långivningen skall noggrant tillses, att endast lämpliga arbetare erhåller
lån. Sökandes ekonomiska ställning skall icke vara avgörande för
möjligheten att få sådant.
Medelsbehovet. Domänstyrelsen väntar, att ett stort antal arbetare, som
ämnar taga fast anställning hos domänverket, kommer att omedelbart ansöka
om lån, därest dessa utlämnas på ungefär samma villkor, som tillämpas
av de större skogsbolagen. Att avbryta långivningen efter endast en kort
tid kan enligt styrelsen få mycket besvärliga följder för arbetaranställningen
i verket. Låneverksamheten måste därför bedrivas i sådan omfattning,
att verket inom några år har i huvudsak kunnat fylla sitt behov av fast arbetskraft.
Därefter bör verksamheten endast syfta till att komplettera den fasta
skogsarbetarstammen. På grund av vad sålunda anförts hemställer styrelsen,
att lån under år 1955 må beviljas intill ett belopp av 3 000 000 kronor.
Yttrandena
Av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över domänstyrelsens
förslag, tillstyrker flertalet i princip den föreslagna långivningen
eller lämnar densamma utan väsentlig erinran. Helt avstvrkande yttrande
har statskontoret avgivit. Ämbetsverket framhåller, att det icke funnit anledning
att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt i frågan, enligt vilken
starka betänkligheter av principiell art möter mot den tilltänkta långivning
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 143
en, som skulle komma att utgöra en direkt komplettering av den redan
förefintliga långivningen på förevarande område (egnahemslån och statliga
bosättningslån). Vidare avstyrker fullmäktige i riksbanken, som upptagit
endast bosättningslånen till behandling, att det vid sidan av den statliga bosättningslåneverksamhet,
som omhänderhas av riksbanken, skulle tillkomma
en särskild form av bosättningslån för domänverkets skogsarbetare.
Dylika lån skulle enligt fullmäktige innebära en förtäckt löneökning för en
del av de anställda. Att tillämpa de båda typerna av bosättningslån vid sidan
av varandra anser fullmäktige icke kunna ifrågakomma. Om förslaget i
den delen bifölles, måste konsekvensen bli, att skogsarbetare, som erhållit
bosättningslån från domänverket, icke skulle kunna erhålla vanligt statligt
bosättningslån. Om han redan erhållit sistnämnda slags lån, skulle det tillses,
att den de! av lånet från domänverket, som avsåg bosättning, i första
hand skulle användas för återbetalning till riksbanken av det först erhållna
lånet.
Beträffande det av jordbruksutskottet berörda spörsmålet, huruvida den
ifrågasatta långivningen skulle komma att påverka omfattningen av kronotorparnas
arbetsåtaganden, anser statskontoret, att man
icke torde kunna bortse från att så blir fallet. Ämbetsverket anmärker vidare,
att det i domänstyrelsens framställning icke redogjorts för de följder ett bifall
till förslaget skulle medföra för de 1 200 fast anställda arbetare, som ej
är kronotorpare eller skogsjordbrukare.
Nu berörda frågor behandlas utförligare av 1948 års kronolägenhetsutredning,
som framhåller, att den är medveten om att det kan vara av intresse
för domänstyrelsen att, i syfte att på lång sikt trygga tillgången på arbetskraft,
kunna erbjuda skogsarbetare bidrag till uppförande av egnahem och
att ett sådant system även skulle ställa sig billigare för domänverket än de
hittillsvarande upplåtelserna av kronotorp eller liknande lägenheter och
sannolikt i många fall vara att förorda ur domänverkets synpunkter. Utredningen
anser emellertid, att en jämförelse mellan de bada systemen bör
göras ej enbart med hänsyn till domänverkets intressen. Ur allmänna bosättnings-
och bebyggelsesynpunkter kan olika synpunkter läggas på dessa frågor
utan att något generellt förord kan givas åt det ena eller andra systemet.
Valet torde få göras efter en avvägning mellan de synpunkter, som gör sig
gällande under olika förhållanden, varvid det ej minst kan bli den enskilde
skogsarbetarens syn på saken, som påverkar valet. Utredningen anför vidare.
Det är särskilt två faktorer, som kan göra en skogsarbetare benägen att
föredraga alternativet med kronotorp framför egnahem. Dels kan han och
hustrun ha intresse av att sköta ett mindre jordbruk vid sidan av mannens
skogsarbete. Sålunda kan det ligga nära till hands för hustrun att på detta
sätt bidraga till familjens försörjning, så mycket mer som hennes arbete
underlättas genom elektrifiering, vatten och avlopp och annan mekanisering.
Dels ger jordbruket en viss garanti för försörjning även vid tider av brist
på arbetstillfällen — de må vara föranledda av minskade avsättningsmöjligheter
eller av en naturlig växling i fråga om skogsarbetets bedrivande — och
8 Kungl. Maj. ts proposition nr 143
likaledes vid sjukdom för mannen, eljest minskad arbetsförmåga o. dyl. Erfarenheterna
av senare års brist på arbetskraft bör ej leda till att man bortser
från att det på nytt kan inträda en situation av köparens marknad i fråga
om arbetskraft. Den, som då är bunden vid ett eget hem på en ort med
odifferentierat näringsliv, kan komma i ett särskilt utsatt läge. I detta sammanhang
vill utredningen fästa uppmärksamheten på att, även i fall då anställning
sker för sa pass lång tid som tio år, risk finnes för arbetaren att
efter denna tid stå utan arbete, särskilt om det då råder lågkonjunktur eller
han lämnat sina mest arbetsföra år bakom sig.
Utredningen framhåller därjämte, att det ansvar, som domänverket bör
ha gentemot årsanställda arbetare, ej bör undanskymma, att arbete också
måste beredas innehavare av kronolägenheter av olika »lag. Årsanställning
och därmed förknippad hjälp till bostadsanskaffning bör under inga förhållanden
få gå ut över arbetstillfällena för lägenhetshavare. Huruvida det är
behövligt att med tanke härpå, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, generellt
för hela revir bestämma, om årsanställning skail förekomma eller ej, säger
sig utredningen ha svårt att bedöma. Utredningen fäster i detta sammanhang
uppmärksamheten på att det vid sidan av kronans lägenheter även
finnes andra mindre jordbruk, vilkas ägare för sin försörjning är beroende
av arbete inom storskogsbruket, samt framhåller, att icke heller i andra avseenden
än i fråga om arbetstillfällen domänverkets intresse för egnahemsanskaffning
åt årsanställda bör få leda till att innehavare av kronolägenheter
blir sämre tillgodosedda, exempelvis då det gäller förbättring av byggnadsbeståndet
på kronolägenheterna, det må gälla kronotorp eller äldre lägenheter.
Utredningen säger sig emellertid med vad nu anförts icke ha velat nedvärdera
betydelsen av att domänverket, liksom överhuvudtaget storskogsbruket,
strävar efter att trygga och rationalisera arbetsförhållandena på
landsbygden och att på detta sätt medverka till befolkningens trivsel. Emellertid
framhålles, att låneverksamheten kommer att ställa domänverket inför
svåra avvägningsfrågor icke blott ur skogs- och arbetskraftssynpunkter
utan även med hänsyn till bosättnings- och jordbruksspörsmål samt sociala
synpunkter. Utredningen understryker därför vikten av att verket samarbetar
med kommunala och andra lokala organ samt ifrågasätter, om icke
verkets organisation i mån av behov bör kompletteras med hänsyn härtill.
Utredningen tillägger, att man, även om man räknar med att domänverket
skall vara berett att också i tider med avsättningssvårigheter sysselsätta
både kronotorpare, andra av skogsarbete beroende jordbrukare och årsanställda
arbetare — och för de senare även förlänga utgående anställningsavtal
— vid förläggningen av egnahemmen bör iakttaga, att möjligheter icke
alldeles saknas för ägarna att erhålla annan sysselsättning.
Av de tillstyrkande remissinstanserna framhåller arbetsmarknadsstyrelsen,
att det från arbetsmarknadspolitisk synpunkt är angeläget att åstadkomma
största möjliga stabilitet på skogsbrukets arbetsmarknad och att en
sådan utveckling främjas av att arbetskraften i ökad utsträckning erhåller
fast anställning. Emellertid har det i många fall visat sig vara svårt att till
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr H3
godose behovet av fast anställd arbetskraft. För att domänverket skall kunna
hävda sig i konkurrensen om arbetskraften, är det därför enligt arbetsmarknadsstyrelsen
angeläget, att verket liksom många företag inom det
enskilda storskogsbruket kan erbjuda sina fasta arbetare bostadslån och bosättningslån.
Liknande synpunkter lägger lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket
till grund för sina tillstyrkanden. Bostadsstyrelsen framhåller,
att den remitterade framställningen tillkommit under samråd med bostadsstyrelsen
och att den icke har något att tillägga utan tillstyrker förslaget.
Statens avtalsnämnd förklarar sig icke ha något att erinra mot bifall till
framställningen under förutsättning, att anställningsavtalen för arbetarna
i stort sett icke innehåller för domänverket mer tyngande bestämmelser än
de, som förekommer i de enskilda skogsbolagens motsvarande formulär samt
att vad i avtalen stadgas angående pensionsrätt och om tillgodoräknande av
anställning för pension överensstämmer med gällande bestämmelser. Svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet framhåller, att om domänstyrelsen
skall få tillfälle att till verket knyta den fasta arbetskraft, som numera allmänt
anses nödig för ett rationellt skogsbruks bedrivande, bör den erhålla
samma möjligheter som de enskilda bolagen att lämna vissa bostadsförmåner
åt sina arbetare. Förbundet tillägger, att åtgärderna enligt dess mening
icke kommer att försämra kronotorpares och kolonisters hittillsvarande
ställning.
Mot de av domänstyrelsen föreslagna riktlinjerna för långivningen
har en del remissinstanser gjort vissa erinringar. Sålunda ifrågasätter
arbetsmarknadsstyrelsen, om det är lämpligt att kräva personligt anställningsavtal
med de fast anställda skogsarbetarna. Erfarenheterna av personliga
anställningsavtal har nämligen inom det enskilda skogsbruket icke
varit enbart positiva. Rekryteringen av fasta skogsarbetare har sålunda i
vissa fall försvårats på grund av ovilja mot personliga kontrakt, och flera
enskilda skogsföretag ger fast anställning utan att personligt avtal upprättas.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör det vara tillräckligt, att de villkor,
som förknippas med lånen, preciseras i lånehandlingen.
Wi8 års kronolägenhetsutredning säger sig ej ha kunnat utläsa, huruvida
lån även skall kunna lämnas till bostad på jordbrukslägenhet, om ägaren
åtager sig förutsatt antal arbetsdagar, eller till övertagande av äldre bostadshus,
samt påpekar, att det ej heller synes framgå, huruvida storleken av
lån skall påverkas av omfattningen av den arbetsskyldighet, vederbörande
påtager sig. Utredningen har framhållit, att den särskilt uppmärksammat,
att lån skall kunna förklaras vara förfallet till omedelbar betalning, om låntagaren
utan giltigt förfall icke fullgör sitt arbetsåtagande, samt att låntagare,
som önskar sälja sin fastighet, har att hembjuda domänverket denna
för en summa som av annan bjudes.
Statskontoret har — därest låneverksamheten skulle komma till stånd —
funnit anledning till ett flertal ändringsförslag och påpekanden. Sålunda
framhåller ämbetsverket att i anslutning till bestämmelserna i semesterlagen
om det antal dagar för kalendermånad, under vilka arbete skall ha utförts
10
Kungi. Maj:ts proposition nr 143
för arbetsgivarens räkning (7 §), minst 175 dagsverken för anställningsår
synes böra uppställas som förutsättning för lånens erhållande. Ämbetsverket
påpekar, att den omständigheten, att icke mindre än tre centrala ämbetsverk
kan komma att handlägga lånefrågorna, är ägnad att tynga bestyret
med låneverksamheten.
Statskontoret håller vidare före att säkerhet för lånen i regel bör krävas
samt att dessa bör förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot,
vilken fastställes av Kungl. Maj:t (jfr 7 § kung. 1946:570 om statliga
bosättningslån). I detta sammanhang förordar statskontoret, att lånen i sin
helhet skall erhålla formen av bostadslån, dock med medgivande för låntagare
att av lånebeloppet disponera visst belopp för bosättning eller komplettering
av hemmens inredning. Detta skulle möjliggöra, att den ställda
säkerheten, som väl i de flesta fall torde utgöras av fastighetsinteckningar,
skulle komma att omfatta hela lånesumman. Särskild bestämmelse rörande
brandförsäkring av inventarier, förvärvade med hjälp av bostadslån, erfordras
icke i så fall. Ämbetsverket påpekar vidare, att föreskrifterna att låntagaren
skall vara befriad från skyldighet att återbetala lånfångna medel, så
länge han är anställd som fast arbetare vid domänverket och fullgör sina
skyldigheter, icke synes stå i god överensstämmelse med stadgandet om
nedskrivning av lånesumman. Lämpligare synes vara, att låntagaren befrias
från skyldighet att återbetala resterande del av lånet så länge anställningsavtalet
varar. Vidare fästes uppmärksamheten på att de föreslagna årliga
avskrivningsbeloppen torde vara att hänföra till sådan inkomst, för vilken
inkomstskatt i vanlig ordning skall erläggas.
Statskontoret ifrågasätter därjämte, om av huvudorganisationen anbefalld
strejk bör betraktas såsom giltigt förfall. Statskontoret säger sig också utgå
ifrån att med bestämmelsen om att såsom giltigt förfall skall räknas yrkesskada
och sjukdom för en tid intill ett år avsetts den sammanlagda tidslängden
under hela låneperioden, varför en komplettering av bestämmelsen
bör ske.
Den tid av två år, inom vilken låntagaren är skyldig att redovisa hur lånet
använts, bör enligt ämbetsverket uppenbarligen förkortas. Slutligen framhålles,
att vid indrivning av ett lån jämväl kostnaderna för lånets indrivning
bör ersättas av låntagaren.
Medelsbehovet har berörts av ett par remissinstanser. Statskontoret
framhåller sålunda, att ämbetsverket svårligen kan föreställa sig, att det med
rådande knapphet på arbetskraft och material är möjligt igångsätta enskilt
bostadsbyggande inom skogsbruket i sådan utsträckning, att en medelsanvisning
av den storlek domänstyrelsen föreslagit kan vara påkallad. I likhet
med vad som yrkats i motionerna vid föregående års riksdag anser statskontoret
att tills vidare ett belopp av högst 500 000 kronor bör ställas till förfogande
för ändamålet. Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet säger
sig däremot anse, att 500 000 kronor för kommande budgetår icke är tillfyllest
för att med hänsyn till verkets storleksordning såsom skogsarbetsgivare
kunna på ett effektivt sätt lösa de fasta skogsarbetarnas bostadsfråga. För
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr tt3
bundet tillstyrker därför, att det av domänstyrelsen föreslagna beloppet,
3 000 000 kronor, skall ställas till förfogande för ändamålet.
Riksräkenskapsverket har i yttrande den 27 oktober 1954 framhållit, att
det — när det av domäntyrelsen begärda bemyndigandet lämnas — bör
förklaras, att lånen skall utbetalas med anlitande av domänverkets driftsinkomster,
varigenom de kommer att till hela sitt belopp omedelbart avskrivas.
En sådan åtgärd är motiverad med hänsyn till att lånen som regel
icke skall återbetalas. Om så anses erforderligt för kontrollen och för bevakningen
av belopp, som skall återbetalas, kan lånen likväl enligt riksräkenskapsverket
upptagas bland domänverkets tillgångar genom att de utbetalade
beloppen omföringsvis belastas ett lånekonto och gottskrives ett avskrivningskonto.
Departementschefen
Såsom framgår av det anförda har domänstyrelsen hemställt om bemyndigande
att bevilja fast anställda arbetare bostadslån och bosättningslån.
Syftet härmed är, att styrelsen skall beredas bättre möjligheter att trygga
sitt behov av stadigvarande arbetskraft.
Den av styrelsen väckta frågan har behandlats redan i tidigare sammanhang.
Sålunda anförde riksdagens jordbruksutskott vid 1954 års riksdag
(JoU 46), att det var synnerligen angeläget, att domänverket fick möjlighet
att i konkurrens med det enskilda storskogsbruket ordna sitt arbetskraftsproblem.
Emellertid förelåg enligt utskottet flera omständigheter, som borde
närmare undersökas, innan åtgärder av den utav styrelsen angivna innebörden
övervägdes. Därvid nämndes särskilt, att garantier borde föreligga
för att den ifrågasatta låneverksamheten icke skulle försätta kronotorparna
i sämre läge. Vidare borde klarläggas, att verksamheten icke föregrep den
pågående utredningen rörande de statliga företagsformerna liksom även
vilka verkningar den kunde få för bostadsplaneringen på landsbygden.
Den utredning, som ligger till grund för domänstyrelsens nu framlagda
förslag, ger vid handen att av domänverkets cirka 3 700 fast anställda arbetare
omkring 900 utgöres av kronotorpare och i runt tal 1 600 av innehavare
utav skogsjordbruk. Emellertid har verket behov av att avsevärt öka
sin starn av fast arbetskraft. Systemet med upplåtelse av kronotorp och
skogsjordbruk anses icke vara tillfyllest och utgör dessutom en relativt kostsam
form för anskaffande av sådan arbetskraft. Vid planläggningen av
arbetskraftsförsörjningen för framtiden har styrelsen dock räknat med att
detta system skall bestå. För sådana revir eller delar av revir, inom vilka
det erforderliga behovet av arbetskraft kan fyllas med anlitande av nu befintliga
torp, odlingslägenheter och kolonat, kommer således den avsedda
låneverksamheten att sakna betydelse. Dessa har därför icke medtagits vid
planläggningen. Kronotorparnas och skogsjordbrukarnas ställning avses således
icke skola röna inverkan av nämnda verksamhet.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr H3
Vid nu angivna förhållanden torde hänsyn till innehavarna av kronotorp
och skogsjordbruk icke i och för sig böra lägga hinder i vägen för en
begränsad låneverksamhet. Ej heller synes sambandet med bostadsbebyggelsen
på landsbygden medföra svårigheter, eftersom det enligt förslaget förutsättes,
att vid lånens utlämnande samråd skall ske med bostads- och lantbruksnämnderna.
Det må härvid för övrigt erinras om att förslaget tillkommit
i samverkan med bostadsstyrelsen. Något föregripande av resultatet
utav den pågående utredningen om de statliga företagsformerna torde låneverksamheten
icke heller innebära.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig kunna förorda, att
styrelsen erhåller möjlighet att liksom de större skogsbolagen trygga sitt
behov av fast anställd arbetskraft genom utlämnande av lån för bostadsändamål.
Jag vill emellertid därvid understryka vikten av att, såsom styrelsen
uttalat, arbetskraftsbehovet i första hand fylles med anlitande av kronotorpare,
skogsjordbrukare och därmed jämställda.
Beträffande den närmare utformningen av låneverksamheten kan jag icke
tillstyrka, att bosättningslån skall kunna beviljas. Endast bostadslån bör
alltså få lämnas. Sådant lån bör, såsom domänstyrelsen föreslagit, utgå med
högst 4 000 kronor samt löpa utan ränta. Däremot anser jag i motsats till
styrelsen, att säkerhet i form av inteckning regelmässigt skall krävas, dock
att Kungl. Maj :t bör äga rätt att medgiva undantag härifrån.
Eftersom lånen skall tjäna till att trygga domänverkets behov av fast
anställd arbetskraft, är det angeläget, att arbetsåtagandena blir av sådan
omfattning, att det avsedda syftet nås. Ur denna synpunkt torde det föreslagna
minimiåtagandet — 50 dagsverken per anställningsår — knappast
kunna anses tillräckligt. För min del finner jag mig därför böra föreslå, att
ett minimiåtagande av 100 dagsverken per anställningsår skall krävas. Jag
utgår vidare ifrån att det årliga antalet dagsverken normalt kommer att ligga
högre än angivna minimum.
Mot de föreslagna normerna för avskrivning av lånen har jag ingen annan
erinran än vad som följer av vad jag nyss anförde beträffande vilket arbetsåtagande
som minst bör fordras. Avskrivning bör alltså ske med 200 kronor
årligen vid ett arbetsåtagande av 100—124 dagar per anställningsår upp till
500 kronor vid minst 250 dagar årligen.
I övrigt torde det få ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande, på domänstyrelsen att meddela närmare bestämmelser angående
låneverksamheten.
Vad slutligen angår frågan om låneverksamhetens omfattning, kan jag
med hänsyn till nödvändigheten att i nuvarande läge begränsa investeringsverksamheten
icke tillstyrka, att medel skall ställas till förfogande i den
utsträckning, domänstyrelsen begärt. Därvid bör enligt min mening även
beaktas, att en alltför vidsträckt långivning skulle kunna få en ogynnsam
inverkan på kronotorparnas och skogsjordbrukarnas arbetsmöjligheter. Detta
bör, såsom jag redan förut understrukit, givetvis undvikas. Med hänsyn till
13
Kungl. Maj:ts proposition nr H3
det anförda har jag funnit mig böra stanna vid att föreslå, att högst 1 000 000
kronor skall under år 1955 få disponeras för ändamålet. Såsom riksräkentskapsverket
framhållit bör därvid anlitas domänverkets driftsinkomster.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen
att medgiva, att av domänverkets driftsinkomster må under
år 1955 disponeras ett belopp av högst 1 000 000 kronor för
bostadslån till fast anställda skogsarbetare i enlighet med de
grunder, som angivits i det föregående.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Malte Olsson
550570. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag