Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen dels angående godkännande
av konvention rörande internationellt erkännande
av rätt till luftfartyg, dels ock med förslag
till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg, m. m.;
given Stockholms slott den 5 november 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed

dels äska riksdagens godkännande av härvid fogade konvention den 19
juni 1948 rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg;

dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
bifogade förslag till

1) lag om inskrivning av rätt till luftfartyg;

2) lag om registrering av luftfartyg samt om bärgning av sådant fartyg
m. m.;

3) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande
internationellt erkännande av rätt till luftfartyg;

4) lag om ändring i liandelsbalken;

5) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 11 juni 1915 (nr 218)
om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område;

6) lag angående ändrad lydelse av § 14 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer;

7) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal;

8) lag om ändring i utsökningslagen;

9) lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg
m. in.;

10) lag om ändring i konkur slagen;

11) lag angående ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 20 december
1946 (nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

12) lag angående ändrad lydelse av 10 och 13 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 85) om dödande av förkommen handling;

13) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 juli 1947 (nr 486)
om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar;

14) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 § strafflagen;

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

15) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 september 1914 (nr 182)
angående förbud mot lufttrafik över svenskt område;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § 9 och 10 mom. lagen den 8 juni
1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel;

17) lag om ändrad lydelse av 8 § 1 och 2 mom. lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin; samt

18) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juni 1949 (nr 398)
om straff för olovlig varuutförsel.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom de i propositionen framlagda lagförslagen beredes möjlighet att
inteckna luftfartyg till säkerhet för fordran. Härigenom öppnas ökade kreditmöjligheter
för luftfarten samtidigt som luftfartsnäringens kreditgivare —
bl. a. statens luftfartslånefond — erbjudes en betydelsefull garanti för att
lånen återbetalas. Det är avsett att ett inskrivningsväsen för luftfartyg skall
anordnas vid Stockholms rådhusrätt. Inskrivningsärendena skall vid nämnda
rådhusrätt handläggas av en särskild inskrivningsdomare, som över sådana
ärenden skall föra en inskrivningsbok för luftfartyg. Reglerna har utarbetats
med nära anknytning till den inskrivningslagstiftning som vi redan
har på andra rättsområden. I främsta rummet har 1901 års lag om inteckning
i sjögående fartyg fått tjäna såsom förebild.

Det praktiska värdet av det nya inteckningsinstitutet är givetvis i hög
grad beroende av den omfattning i vilken det kan bli internationellt erkänt.
Detta spörsmål regleras i den i Geneve den 19 juni 1948 avslutade konventionen
rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg. I propositionen
begäres riksdagens godkännande av att Sverige ansluter sig till
denna konvention. De framlagda lagförslagen har utformats med hänsyn
härtill och innehåller sålunda bl. a. de bestämmelser angående erkännande
här i riket av rättigheter inskrivna i andra konventionsstater, vilka är erforderliga
vid vår anslutning till konventionen.

Reglerna om inskrivning av rättigheter här i riket har sammanförts i en
lag om inskrivning av rätt till luftfartyg. Då dessa regler nära anknutits

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

till den nuvarande offentligrättsliga registreringen hos luftfartsstyrelsen,
har det blivit nödvändigt att i viss omfattning revidera de gällande bestämmelserna
om denna registrering. Bestämmelser härom har jämte vissa regler
om s. k. luftpanträtt — en motsvarighet till sjöpanträttsinstitutet — införts
i en särskild lag. De bestämmelser som avser erkännande här i riket av
inskrivning i annan konventionsstat ingår i en särskild lag i anledning av
Sveriges tillträde till inskrivningskonventionen. Till de nämnda lagförslagen
ansluter ett stort antal andra lagförslag, bl. a. avseende de exekutionsrättsliga
förhållandena.

Tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande är beroende av den tidpunkt
då konventionen ratificeras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Convention

on the International Recognition of
Rights in Aircraft.

Whereas the International Civil Aviation
Conference, held åt Chicago in November—December
1944, recommended
the early adoption of a Convention dealing
with the transfer of title to aircraft,

whereas it is highly desirable in the
interest of the future expansion of
international civil aviation that rights
in aircraft be recognised internationally,

the undersigned, duly authorized,
have agreed, on behalf of their respective
governments, as follows:

Article I.

(1) The Contracting States undertake
to recognise:

(a) rights of property in aircraft;

(b) rights to acquire aircraft by
purchase coupled with possession of
the aircraft;

(d) mortgages, hypotheques and similar
rights in aircraft which are contractually
created as security för payment
of an indebtedness;
provided that sucli rights

(i) have been constituted in accordance
with the law of the Contracting
State in which the aircraft was registered
as to nationality åt the time of their
constitution, and

(ii) are regularly recorded in a public
record of the Contracting State in which
the aircraft is registered as to nationality.

Convention

relative å la reconnaissance internationale
des droits sur aéronef.

Considérant que la Conférence de
1’aviation civile internationale, réunie
å Chicago aux mois de novembre et
décembre 1944, a recommandé l’adoption
å une date rapprochée d’une Convention
concernant le transfert de propreté
d’aéronefs,

considérant qu’il est hautement désirable,
dans 1’intérét de 1’expansion future
de 1’aviation civile internationale, que
des droits sur aéronef soient internationalement
reconnus,

les soussignés dument autorisés, sont
convenus, au nom de leurs Gouvernements
respectifs, des dispositions suivantes: Artide

(1) Les Etats contractants s’engagent
å reconnaitre:

(a) le droit de propriété sur aéronef,

(b) le droit pour le détenteur d’un
aéronef d’en acquérir la propriété par
voie d’achat,

(d) 1’hypothéque, le «mortgage» et
tout droit similaire sur un aéronef créé
conventionnellement en garantie du
paiement d’une dette,

å condition que de tels droits soient

(i) constitués conformément å la loi
de 1’Etat contractant ou 1’aéronef est
immatriculé lors de leur constitution, et

(ii) réguliérement inscrits sur le registre
public de l’Etat contractant ou
l’aéronef est immatriculé.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Convenio

relativo al reconoeimiento internacio nal

de derechos sobre aeronaves.

Considerando: Que la Conferencia de
Aviaciön Civil Internacional, reunida en
Chicago en los meses de noviembre y
diciembre de 1944, recommendö la
pronta adopciön de un Convenio relativo
a la transferencia de propiedad de aeronaves; considerando:

Que es muy conveuiente,
para la expansion futura de la
aviaciön civil internacional, que sean
reconocidos internacionalmente los derechos
sobre aeronaves,

los abajo firmantes, debidamente
autorizados, han llegado a un acuerdo,
en nombre de sus Gobiernos respectivos,
sobre las disposiciones siguientes:

Ariiculo I.

(1) Los Estados contratantes se comprometen
a reconocer:

(a) el derecho de propiedad sobre
aeronaves;

(b) el derecho acordado al tenedor de
una aeronave a adquirir su propiedad
por compra;

(d) la hipoteca, «mortgage» y derechos
similares sobre una aeronave,
creados convencionalmente en garantia
del pago de una deuda;

a condiciön que tal derecho haya sido:

(i) constituido conforme a la ley del
Estado contratante en el cual la aeronave
estuviese matriculada al tiempo
de su constituciön, y

(ii) debidamente inscripto en el registro
publico del Estado contratante
en el cual esté matriculada la aeronave.

(Översättning.)

Konvention

rörande internationellt erkännande
av rätt till luftfartyg.

Enär den internationella civila luftfartskonferensen,
vilken hölls i Chicago
i november och december 1944, förordat
att en konvention om överlåtelse
av äganderätt till luftfartyg snarast
skulle antagas, och

enär det för den framtida utvecklingen
av den internationella civila luftfarten
är synnerligen önskvärt att rättigheter
till luftfartyg vinna internationellt
erkännande,

hava undertecknade med stöd av
behöriga fullmakter på sina regeringars
vägnar överenskommit om följande bestämmelser: Artikel

(1) De fördragsslutande staterna förbinda
sig att erkänna

(a) äganderätt till luftfartyg;

(b) med besittning av luftfartyg förenad
rätt att genom köp förvärva fartyget; (c)

nyttjanderätt till luftfartyg enligt
upplåtelse på minst sex månader;

(d) hypotek, »mortgage» och annan
liknande rättighet i luftfartyg tillkommen
enligt avtal såsom säkerhet för
betalning av gäld,

under förutsättning att rättighet varom
fråga är

(i) tillkommit i överensstämmelse med
lagen i den fördragsslutande stat i vilken
luftfartyget var nationalitetsregistrerat
vid tiden för rättighetens tillkomst,
och

(ii) är vederbörligen inskriven i offentlig
inskrivningsbok i den fördragsslutande
stat där fartyget är nationalitetsregistrerat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

The regularity of successive recordings
in different Contracting States shall be
determined in accordance with the law
of the State where the aircraft was registered
as to nationality åt the time of
each recording.

(2) Nothing in this Convention shall
prevent the recognition of any rights
in aircraft under the law of any Contracting
State; but Contracting States
shall not admit or recognise any right
as taking priority over the rights mentioned
in paragraph (1) of this Article.

Artide 11.

(1) All recordings relating to a given
aircraft must appear in the same
record.

(2) Except as otherwise provided in
this Convention, the effects of the recording
of any right mentioned in Article I,
paragraph (1), with regard to third
parties shall be determined according to
the law of the Contracting State where
it is recorded.

(3) A Contracting State may prohibit
the recording of any right which
cannot validly be constituted according
to its national law.

Artide III.

(1) The address of the autliority responsible
for maintaining the record
must be shown on every aircraffs certificate
of registration as to nationality.

(2) Any person shall be entitled to
receive from the authority duly certified
copies or extracts of the particulars
recorded. Such copies or extracts shall
constitute prima fade evidence of the
contents of the record.

(3) If the law of a Contracting State
provides that the filing of a document
för recording shall have the same effect
as the recording, it shall have the same
effect for the purposes of this Convention.
In that case, adequate provision
shall be made to ensure that such document
is open to the public.

La régularité des inscriptions successives
dans différents Etats contractants
est déterminée d’aprés la loi de l’Etat
contractant ou 1’aéronef est immatriculé
au moment de chaque inscription.

(2) Aucune disposition de la présente
Convention n’interdit aux Etats contractants
de reconnaitre, par application
de leur loi nationale, la validité
d’autres droits grevant un aéronef. Toutefois,
aucun droit préférable å ceux
énumérés au paragraphe (1) du présent
Article ne doit étre admis ou reconnu par
les Etats contractants.

Artide II.

(1) Toutes inscriptions relatives å
un aéronef sont effectuées sur le méme
registre.

(2) Sauf disposition contraire de la
présente Convention, les effets å 1’égard
des tiers de 1’inscription d’un des droits
énumérés au paragraphe (1) de 1’Article
I sont déterminés conformément å la loi
de l’Etat contractant ou ce droit est
inscrit.

(3) Tout Etat contractant peut interdire
1’inscription d’un droit sur un
aéronef qui ne pourrait étre valablement
constitué aux termes de sa loi nationale.

Artide III.

(1) L’adresse du service chargé de
la tenue du registre est indiquée sur le
certificat d’immatriculation de tout aéronef.

(2) Toute personne peut se faire
délivrer par ce service des expéditions,
copies ou extraits certifiés conformes qui
font foi jusqu’å preuve contraire des
énonciations du registre.

(3) Si la loi d’un Etat contractant
prévoit que la mise sous dossier d’un
document tient lieu de 1’inscription,
cette mise sous dossier a les mémes
effets que l’inscription aux fins de la
Convention. Dans ce cas, toutes dispositions
sont prises pour que ce document
soit accessible au public.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

La formalidad de las inscripciones sucesivas
en diferentes Estados contratantes
se determinarå de conformidad con la
ley del Estado contratante en el cual la
aeronave esté matriculada al tiempo de
cada inscripciön.

(2) Ninguna disposiciön del presente
Convenio, impedirå a los Estados contratantes
reconocer, por aplicaciön de
su ley nacional, la validez de otros
derechos que graven una aeronave. No
obstante, ningun derecho preferente a
aquellos enumerados en el inciso (1) del
presente articulo, deberå ser admitido o
reconocido por los Estados contratantes.

Articulo II.

(1) Todas las inscripciones relativas
a una aeronave deben constar en el
mismo registro.

(2) Salvo disposiciön en contrario del
presente Convenio, los efectos de la
inscripciön de alguno de los derechos
enumerados en el inciso (1) del articulo I,
con respecto a terceros, se determinarån
conforme a la ley del Estado contratante
donde tal derecho esté inscripto.

(3) Cada Estado contratante podrå
impedir la inscripciön de un derecho
sobre una aeronave, que no pueda ser
validamente constituido conforme a su
ley nacional.

Articulo III.

(1) La ubicaciön de la oficina encargada
de llevar el registro deberå
indicarse en el certificado de matricula
de toda aeronave.

(2) Cualquiera persona podrå obtener
de la oficina encargada de llevar el
registro, certificados, copias o extractos
de las inscripciones, debidamente autenticados,
los cuales haran fé del contenido
del registro, salvo prueba en contrario.

(3) Si la ley de un Estado contratante
prevé que la recepciön de un documento
equivale a su inscripciön, osta recepciön
surtirå los mismos efectos que. la inscripciön
para los fines del presente Convenio.
En este caso se tomarån las medidas
adecuadas para que tales documentos
sean accesibles al publico.

Rättsenligheten av en bland flera på
varandra följande inskrivningar, vilka
gjorts i skilda fördragsslutande stater,
skall bedömas i överensstämmelse med
lagen i den stat där luftfartyget vid
tiden för den inskrivningen var nationalitetsregistrerat.

(2) Utan hinder av denna konvention
må i fördragsslutande stat annan rättighet
i luftfartyg än förut sagts vinna
erkännande. Sådan rättighet må dock
ej medgivas eller erkännas med företräde
framför rättighet som avses i
paragraf (1).

Artikel II.

(1) Alla inskrivningar avseende visst
luftfartyg skola göras i samma inskrivningsbok.

(2) Såframt icke annorledes bestämmes
i denna konvention, skall verkan i
förhållande till tredje man av inskrivningen
av rättighet, som omförmäles i
artikel I paragraf (1), bestämmas enligt
lagen i den fördragsslutande stat där
rättigheten är inskriven.

(3) Fördragsslutande stat äger vägra
inskrivning av rättighet, som icke kan
med laga verkan stiftas enligt där
gällande lag.

Artikel III.

(1) Adressen till den myndighet, som
är ansvarig för inskrivningsbokens förande,
skall angivas å luftfartygs nationalitets-
och registreringsbevis.

(2) Envar äge av nämnda myndighet
erhålla vederbörligen bestyrkta avskrifter
eller utdrag rörande gjorda inskrivningar.
Sådana avskrifter eller utdrag
skola, där ej annat styrkes, gälla såsom
bevis rörande inskrivningsbokens innehåll.

(3) Därest enligt lagen i en fördragsslutande
stat ingivande av en handling
för inskrivning har samma verkan som
inskrivning, skall ingivandet hava sådan
verkan jämväl vid tillämpningen av
denna konvention. Genom lämpliga bestämmelser
skall sörjas för att sålunda
ingiven handling är tillgänglig för allmänheten.

hungl. Majds proposition nr 13.

(4) Reasonable charges may be made
för services performed by the authority
maintaining the record.

Article IV.

(1) In the event that any claims in
respect of:

(a) compensation due for salvage of
the aircraft, or

(b) extraordinary expenses indispensable
for the preservation of the aircraft

give rise, under the law of the Contracting
State where the operations of salvage
or preservation were terminated, to a
right conferring a charge against the
aircraft, such right shall be recognised
by Contracting States and shall take
priority over all other rights in the
aircraft.

(2) The rights enumerated in paragraph
(1) shall be satisfied in the inyerse
order of the dates of the incidents
in connexion with which they have
arisen.

(3) Any of the said rights may, within
three months from the date of the
termination of the salvage or preservation
operations, be noted on the record.

(4) The said rights shall not be recognised
in other Contracting States after
expiration of the three months mentioned
in paragraph (3) unless, within
this period,

(a) the right has been noted on the
record in conformity with paragraph (3),
and

(b) the amount has been agreed upon
or judicial action on the right has been
commenced. As far as judicial action is
concerned, the law of the forum shall
determine the contingencies upon which
the three months period may be interrupted
or suspended.

(5) This Article shall apply notwithstanding
the provisions of Article I,
paragraph (2).

Artide V.

The priority of a right mentioned in
Article I, paragraph (1) (d), extends to
all sums thereby secured. However,

(4) Des taxes raisonnables peuvent
étre per^ues å 1’occasion de toutes
opérations effectuées par le service
chargé de la tenue du registre.

Artide IV.

(1) Les Etats contractants reconnaissent
que les créances afférentes:

(a) aux rémunérations dues pour sauvetage
de 1’aéronef,

(b) aux frais extraordinaires indispensables
å la conservation de 1’aéronef,

sont préférables å tous autres droits
et créances grevant 1’aéronef, å la condition
d’étre privilégiés et assortis d’un
droit de suite au regard de la loi de
1’Etat contractant ou ont pris fin les
opérations de sauvetage ou de conservation.

(2) Les créances énumérées au paragraphe
(1) du présent Article prennent
rang dans 1’ordre chronologique inverse
des événements qui les ont fait naitre.

(3) Elles peuvent faire 1’objet d’une
mention au registre dans les trois mois
å compter de l’achévement des opérations
qui leur ont donné naissance.

(4) Les Etats contractants s’interdisent
å 1’expiration du délai de trois
mois ci-dessus prévu de reconnaitre les
suretés dont il s’agit, å moins qu’au
cours dudit délai:

(a) la créance privilégiée ne fasse
1’objet d’une mention au registre conformément
au paragraphe (3),

(b) le montant de la créance ne soit
fixé amiablement ou qu’une action
judiciaire concernant cette créance ne
soit introduite. Dans ce cas la loi du
tribunal saisi détermine les causes d’interruption
ou de suspension du délai.

(5) Les dispositions du présent Article
s’appliquent nonobstant celles du paragraphe
(2) de 1’Article I.

Artide V.

La priorité qui s’attache aux droits
mentionnés au paragraphe (1) (d) de
1’Article I s’étend å toutes les sommes

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(4) Podrån cobrarse derechos razo- (4) Skäliga avgifter må uttagas i ärennables
por cualquier servicio efectuado den som handläggas av inskrivningsmynpor
la oficina encargada del registro. digheten.

Articulo IV.

(1) Los Estados contratantes reconocerån
que los créditos originados:

(a) por las remuneraciones debidas
por el salvamento de la aeronave;

(b) por los gastos extraordinarios
indispensables para la conservaciön de
la aeronave,

seran preferentes a cualesquiera otros
derechos y créditos que graven la aeronave,
a condiciön de que sean privilegiados
y provistos de efectos persecutorios
de acuerdo con la ley del Estado
contratante donde hayan finalizado las
operaciones de salvamento o de conservaciön.

(2) Los créditos enumerados en el
inciso (1) del presente articulo, adquieren
preferencia en orden cronolögico inverso
a los acontecimientos que los
originaron.

(3) Tales créditos podrån ser objeto
de anotaciön en el registro, dentro de
los tres meses a contar de la fecha de
terminaciön de las operaciones que los
hayan originado.

(4) Los Estados contratantes no reconocerån
tales gravamenes después de la
expiraciön del plazo de tres meses previsto
en el inciso (3), salvo que dentro de
ese plazo:

(a) dicho crédito privilegiado haya
sido objeto de anotaciön en el registro
conforme al inciso (3),

(b) el monto del crédito haya sido
fijado de comun acuerdo o una acciön
judicial haya sido iniciada con relaciön
a ese crédito. En este caso, la ley del
tribunal que conozca la causa determinarå
los motivos de interrupciön o de
suspension del plazo.

(5) Las disposiciones del presente
articulo se aplicarån no obstante las
del inciso (2) del articulo I.

Articulo V.

La preferencia acordada a los derechos
mencionados en el inciso (1),
articulo I, apartado (d), se extiende a

Artikel IV.

(1) Därest fordran för

(a) ersättning på grund av bärgning
av luftfartyg eller

(b) extraordinära kostnader som varit
oundgängliga för bevarande av sådant
fartyg

enligt lagen i den fördragsslutande
stat, där åtgärderna för bärgningen eller
bevarandet avslutades, giver upphov
till rättighet som belastar fartyget,
skall sådan rättighet erkännas av de fördragsslutande
staterna med förmånsrätt
före alla andra rättigheter i fartyget.

(2) De i paragraf (1) omförmälda
rättigheterna skola njuta företräde i
motsatt ordning mot tidsföljden av de
händelser från vilka de härröra.

(3) I paragraf (1) omnämnd rättighet
må, inom tre månader efter avslutandet
av åtgärderna för bärgningen eller bevarandet,
antecknas i inskrivningsboken.

(4) Nämnda rättigheter må icke erkännas
i andra fördragsslutande stater
efter utgången av den i paragraf (3)
nämnda tiden av tre månader med
mindre inom denna frist

(a) rättigheten blivit antecknad i inskrivningsboken
i enlighet med paragraf
(3), och

(b) överenskommelse träffats om dess
belopp eller talan väckts om rättigheten.
I sistnämnda fall skall lagen i den
stat där talan föres vara avgörande för
de villkor, på vilka tremånadersfristen
må avbrytas eller utsträckas.

(5) Denna artikel skall äga tillämpning
utan hinder av bestämmelserna i
artikel I paragraf (2).

Artikel V.

Förmånsrätt för rättighet som avses
i artikel I paragraf (1) (d) omfattar alla
belopp, för vilka säkerhet ställts. För -

Rungl. Maj.ts proposition nr 13.

the amount of interest included shall
not exceed that accrued during the
three years prior to the execution proceedings
together with that accrued
during the execution proceedings.

Article VI.

In case of attachment or sale of an
aircraft in execution, or of any right
therein, the Contracting States shall
not be obliged to recognise, as against
the attaching or executing creditor or
against the purchaser, any right mentioned
in Article I, paragraph (1), or
the transfer of any such right, if constituted
or effected with knowledge of
the sale or execution proceedings by the
person against whom the proceedings
are directed.

Artide VII.

(1) The proceedings of a sale of an
aircraft in execution shall be determined
by the law of the Contracting
State where the sale takes place.

(2) The following provisions shall
however be observed:

(a) The date and place of the sale
shall be fixed åt least six weeks in
advance.

(b) The executing creditor shall supply
to the Court or other competent
authority a certified extract of the
recordings concerning the aircraft. He
shall give public notice of the sale åt
the place where the aircraft is registered
as to nationality, in accordance with
the law there applicable, åt least one
month before the day fixed, and shall
concurrently notify by registered letter,
if possible by air mail, the recorded
owner and the holders of recorded rights
in the aircraft and of rights noted on the
record under Article IV, paragraph (3),
according to their addresses as shown on
the record.

(3) The consequences of failure to
observe the requirements of paragraph
(2) shall be as provided by the law of the
Contracting State where the sale takes
place. However, any sale taking place
in contravention of the requirements of

garanties. Toutefois, en ce qui concerne
les intéréts, la priorité n’est accordée
qu’å ceux échus au cours des trois années
antérieures å 1’ouverture de la
procédure d’exécution et au cours de
cette derniére.

Artide VI.

En cas de saisie ou de vente forcée
d’un aéronef ou d’un droit sur aéronef,
les Etats contractants ne sont pas tenus
de reconnaitre au préjudice soit du
créancier saisissant ou poursuivant, soit
de 1’acquéreur, la constitution ou le
transfert de l’un des droits énumérés
au paragraphe (1) de 1’Article I par
celui contre lequel est poursuivie la
procédure de vente ou d’exécution, alors
qu’il en avait connaissance.

Artide VII.

(1) Les procédures de vente forcée
d’un aéronef sont celles prévues par la
loi de l’Etat contractant ou la vente est
effectuée.

(2) Les dispositions suivantes doivent,
toutefois, étre respectées:

(a) la date et le lieu de la vente sont
fixés six semaines au moins å 1’avance;

(b) le créancier saisissant doit remettre
au tribunal ou å toute autre autorité
compétente un extrait certifié conforme
des inscriptions concernant 1’aéronef.
Il doit, un mois au moins avant le jour
fixé pour la vente, en faire 1’annonce au
lieu ou Faéronef est immatriculé conformément
aux dispositions de la loi
locale et prévenir, par lettre recommandée
envoyée, si possible par poste
aérienne, aux adresses portées sur le
registre, le propriétaire ainsi que les
titulaires de droits ou de créances privilégiées
mentionnées au registre conformément
au paragraphe (3) de l’Article
IV.

(3) Les conséquences de 1’inobservation
des dispositions du paragraphe (2)
sont celles prévues par la loi de 1’Etat
contractant ou la vente est effectuée.
Néanmoins, toute vente effectuée en
contravention des régles définies dans

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

todas las sumas garantizadas. Sin embargo,
en lo que concierne a los intereses,
dicha preferencia solo se aplicarå
a los devengados en los tres anos
anteriores a la iniciaciön de la ejecuciön
y durante el transcurso de ésta.

Articulo VI.

En caso de embargo o de venta en
ejecuciön de una aeronave o de un
derecho sobre la aeronave, los Estados
contratantes no estarån obligados a
reconocer, en perjuicio, ya sea del
acreedor embargante o ejecutante, o del
adquirente, la constituciön o la transferencia
de alguno de los derechos enumerados
en el articulo I, inciso (1), efectuada
por aquel contra quien ha sido
inciada la ejecuciön, si tuvo conocimiento
de ésta.

Articulo VII.

(1) El procedimiento de venta en
ejecuciön de una aeronave serå determinado
por la ley del Estado contratante
donde la venta se efectue.

(2) Sin embargo, deberå observarse
las disposiciones siguientes:

(a) la fecha y lugar de la venta
serån determinadas por lo menos con
seis semanas de anticipaciön;

(b) el acreedor ejecutante proporcionarå
al tribunal o a cualquiera otra
autoridad competente, extractos, debidamente
autenticados, de las inscripciones
relativas a la aeronave. Ademås,
debe, por lo menos un mes antes de la
fecha fijada para la venta, anunciarla
en el lugar donde la aeronave esté matriculada
conforme a las disposiciones
de la ley local y notificarla, por carta
certificada enviada por via aérea si es
posible, a las direcciones indicadas en
el registro, al propietario y a los titulares
de derechos sobre la aeronave y de
creditos privilegiados anotados en cl
registro conforme al inciso (3) del
articulo IV.

(3) Las consecuencias de la inobservancia
de las disposiciones del inciso (2),
serån las determinadas por la ley del
Estado contratante donde la venta se
efectue. Sin embargo, toda venta efectuada
en contravenciön de las reglas

månsrätt för ränta må dock icke beräknas
tiii högre belopp än som belöper
å tiden för den exekutiva åtgärden och
tre år dessförinnan.

Artikel VI.

Vid kvarstad eller skingringsförbud å
eller utmätning eller exekutiv försäljning
av luftfartyg eller rättighet i sådant fartyg
skall fördragsslutande stat icke vara
skyldig att till förfång för utsökningsborgenär
eller köpare erkänna upplåtelse
eller överlåtelse av rättighet som avses
i artikel I paragraf (1), därest den, mot
vilken den exekutiva åtgärden är riktad,
med vetskap om denna vidtagit upplåtelsen
eller överlåtelsen.

Artikel VII.

(1) Förfarandet vid exekutiv försäljning
av luftfartyg bestämmes av lagen
i den fördragsslutande stat där försäljningen
sker.

(2) Följande bestämmelser skola dock
iakttagas:

(a) Tid och plats för försäljningen
skola bestämmas minst sex veckor i förväg.

(b) Utsökningsborgenären skall tillhandahålla
domstolen eller annan myndighet
varom fråga är bestyrkt utdrag
återgivande de inskrivningar som röra
luftfartyget. Han skall tillika senast en
månad före den fastställda försälj ningsdagen
låta å den ort, där fartyget är
nationalitetsregistrerat, i enlighet med
där tillämplig lag offentliggöra försäljningen
och i rekommenderade brev, om
möjligt med luftpost, under adresser
som framgå av inskrivningsboken underrätta
ägaren till fartyget ävensom innehavare
av rättigheter i fartyget som
inskrivits eller enligt artikel IV paragraf

(3) antecknats i inskrivningsboken.

(3) Påföljderna av underlåtenhet att
iakttaga föreskrifterna i paragraf (2)
bestämmas av lagen i den fördragsslutande
stat där försäljningen äger rum,
dock med beaktande av att försäljning
som sker i strid med föreskrifterna i

Kungl. Maj.ts proposition nr 13

that paragraph may be annulled upon ce paragraphe peut étre annulée sur
demand made within six months from demande introduite dans les six mois
the date of the sale by any person suffer- å compter de la vente, par toute pering
damage as the result of such con- sonne ayant subi un préjudice du fait
travention. de cette inobservation.

(4) No sale in execution can be effec.t- (4) Aucune vente forcée ne peut étre

ed unless all rights having priority effectuée si les droits dont il est justifié
over the claim of the executing creditor devant 1’autorité compétente et qui
in accordance with this Convention sont préférables, aux termes de la
which are established before the com- présente Convention, å ceux du créanpetent
authority, are covered by the cier saisissant ne peuvent étre éteints
proceeds of sale or assumed by the pur- gråce au prix de la vente ou ne sont pris
chaser. å charge par 1’acquéreur.

(5) When injury or damage is caused (5) Lorsque, dans le territoire de
to persons or property on the surface 1’Etat contractant ou la vente est effecof
the Contracting State where the tuée, un dommage est causé å la surface
execution sale takes place, by any air- par un aéronef grevé, en garantie d’une
craft subject to any right referred to créance, d’un des droits prévus å l’Arin
Artide I held as security for an indeb- ticle I, la loi nationale de cet Etat contedness,
unless adequate and effective tractant peut disposer, en cas de saisie
insurance by a State or an insurance de cet aéronef ou de tout autre aéronef
undertaking in any State has been ayant le méme propriétaire et grevé
provided by or on behalf of the operator de droits semblables au profit du méme
to cover such injury or damage, the créancier:

national law of such Contracting State
may provide in case of the seizure of
such aircraft or any other aircraft
owned by the same person and encumbered
with any similar right held
by the same creditor:

(a) that the provisions of paragraph (a) que les dispositions du paragraphe

(4) above shall have no effect with (4) ci-dessus sont sans effet å 1’égard des
regard to the person suffering such injury victimes ou de leurs ayants droit
or damage or his representative if he créanciers saisissants;

is an executing creditor;

(b) that any right referred to in (b) que les droits prévus å 1’Article I
Article I held as security for an indeb- garantissant une créance et grevant
tedness encumbering the aircraft may 1’aéronef saisi ne sont opposables aux
not be set up against any person suffer- victimes ou å leurs ayants droit qu’å
ing such injury or damage or his repre- concurrence de 80 % de son prix de
sentative in excess of an amount equal vente.

to 80 % of the sale price.

Toutefois, les dispositions ci-dessus
du présent paragraphe ne sont pas applicables
lorsque le dommage causé å la
surface est convenablement et suffisamment
assuré par 1’exploitant ou en son
nom auprés d’un Etat ou une entreprise
d’assurance d’un Etat quelconque.

In the absence of other limit estab- En 1’absence de toute autre limitation
lished by the law of the Contracting prévue par la loi de l’Etat contractant
State where the execution sale takes ou il est procédé å la vente sur saisie
place, the insurance shall be considered d’un aéronef, le dommage est réputé

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

contenidas en ese inciso, podrå ser
anulada en virtud de demanda iniciada
dentro de los seis meses contados desde
la fecha de la venta, por cualquier persona
que hubiere sufrido un perjuicio
a consecuencia de tal inobservancia.

(4) No podrå efectuarse venta en
ejecuciön alguna, si los derechos justificados
ante la autoridad competente y
que, segun los términos del presente
Convenio, tengan preferencia a los del
acreedor ejecutante, no se cubren mediante
el precio de la venta o no son
tomados a su cargo por el adquirente.

(5) Cuando se cause un dano en la
superficie en el territorio del Estado
contratante en el cual se realice la venta
en ejecuciön por una aeronave gravada
con alguno de los derechos previstos en
el articulo I, en garantia de un crédito,
la ley nacional de ese Estado podrå
disponer, en caso de embargo de dicha
aeronave o cualquiera otra perteneciente
al mismo propietario y gravada
con derechos anålogos en beneficio del
mismo acreedor, que:

(a) las disposiciones del inciso (4) del
presente articulo no surtan efecto con
respecto a las victimas o causa habientes
en calidad de acreedores ejecutantes;

(b) los derechos previstos en el articulo
I, que garanticen un crédito y
graven la aeronave embargada, no sean
oponibles a las victimas o sus causa habientes,
sino hasta el 80 por ciento de su
precio de venta.

Sin embargo, las disposiciones precedentes
de este inciso, no serån aplicables
cuando el dano causado en la superficie
esté conveniente y suficientemente asegurado
por el empresario o en su nombre
por un Estado o una compania de seguros
de un Estado cualquiera.

En ausencia de cualquiera otra limitaciön
establecida por la ley del Estado
contratante donde se procede a la venta
en ejecuciön de una aeronave, el dano

nämnda paragraf må kunna förklaras
ogiltig, såframt inom sex månader från
försäljningen yrkande därom göres av
någon som lidit skada till följd av att
föreskrifterna icke iakttagits.

(4) Exekutiv försäljning må icke ske
med mindre alla rättigheter, vilka
styrkts hos myndighet varom fråga är
och enligt denna konvention hava förmånsrätt
före utsökningsborgenärens
fordran, täckas av köpeskillingen eller
övertagas av köparen.

(5) Har inom den fördragsslutande
stat, där försäljningen sker, genom luftfartyg,
som besväras av någon i artikel I
avsedd rättighet till säkerhet för betalning
av gäld, skada tillfogats person
eller egendom å jordytan utan att tillräcklig
och betryggande försäkring mot
skadan tagits av fartygets innehavare
eller för dennes räkning hos stat eller
försäkringsgivare i någon stat, må i den
nationella lagen i sådan fördragsslutande
stat, därest den exekutiva åtgärden avser
detta luftfartyg eller annat luftfartyg
som tillhör samma ägare och besväras
av liknande samma borgenär tillkommande
rättighet, stadgas

(a) att bestämmelserna i paragraf (4)
härovan skola vara utan verkan såvitt
gäller den som lidit skadan eller hans
rättsinnehavare, därest han är utsökningsborgenär; (b)

att i artikel I avsedd rättighet,
som till säkerhet för betalning av gäld
besvärar luftfartyget, icke må till förfång
för den som lidit skadan eller hans
rättsinnehavare göras gällande till högre
belopp än 80 procent av försäljningssumman.

Därest i lagen i den stat, där försäljningen
äger rum, annan begränsning
icke stadgas, skall försäkringen vid t il 1-lämpningen av denna paragraf anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

adequate within the meaning of the
present paragraph if the amount of the
insurance corresponds to the value when
new of the aircraft seized in execution.

(6) Costs legally chargeable under the
law of the Contracting State where the
sale takes place, which are incurred in
the common interest of creditors in the
course of execution proceedings leading
to sale, shall be paid out of the proceeds
of sale before any claims, including those
given preference by Article IV.

Article Vill.

Sale of an aircraft in execution in
conformity with the provisions of Article
VII shall effect the transfer of the property
in such aircraft free from all rights
which are not assumed by the purchaser.

Artide IX.

Except in the case of a sale in execution
in conformity with the provisions
of Article VII, no transfer of an aircraft
from the nationality register or the
record of a Contracting State to that of
another Contracting State shall be
made, unless all holders of recorded
rights have been satisfied or consent
to the transfer.

Artide X.

(1) If a recorded right in an aircraft
of the nature specified in Article 1,
and held as security for the payment of
an indebtedness, extends, in conformity
with the law of the Contracting State
where the aircraft is registered, to spare
parts stored in a specified place or
piaces, such right shall be recognised
by all Contracting States, as long as the
spare parts remain in the place or piaces
specified, provided that an appropriate
public notice, specifying the description
of the right, the name and address of
the holder of this right and the record in
which such right is recorded, is exhibited
åt the place where the spare parts are
located, so as to give due notification to
tliird parties that such spare parts are
encumbered.

suffisamment assuré au sens du présent
paragraphe si le montant de 1’assurance
correspond å la valeur å neuf de 1’aéronef
saisi.

(6) Les frais légalement exigibles selon
la loi de l’Etat contractant ou la vente
est effectuée, et exposés au cours de la
procédure d’exécution en vue de la
vente et dans 1’intérét commun des
créanciers, sont remboursés sur le prix
avant toutes autres créances, méme
celles privilégiées aux termes de l’Article
IV.

Artide VIII.

La vente forcée d’un aéronef conformément
aux dispositions de 1’Article
VII transfére la propriété de 1’aéronef
libre de tous droits non repris par l’acquéreur.

Artide IX.

Sauf dans le cas de vente forcée
poursuivie conformément aux dispositions
de 1’Article VII, aucun transfert
d’inscription ou d’immatriculation d’un
aéronef du registre d’un Etat contractant
å celui d’un autre Etat contractant
ne peut étre effectué sans mainlevée
préalable des droits inscrits ou
sans le consentement de leurs titulaires.

Artide X.

(1) Si en vertu de la loi de 1’Etat contractant
ou un aéronef est immatriculé,
l’un des droits prévus å 1’Article I,
réguliérement inscrit sur un aéronef et
constitué en garantie d’une créance,
s’étend å des piéces de rechange entreposées
en un ou plusieurs emplacements
déterminés, cette extension est reconnue
par tous les Etats contractants, sous
condition que lesdites piéces soient conservées
auxdits emplacements et qu’une
publicité appropriée, effectuée sur place
par voie d’affichage, avertisse dument
les tiers de la nature et de 1’étendue du
droit dont ees piéces sont grevées, et
indique le registre ou il est inscrit ainsi
que le nom et 1’adresse de son titulaire.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

se reputarå suficientemente asegurado en
el sentido del presente inciso, si el monto
del seguro corresponde al valor de la
aeronave cuando nueva.

(6) Los gastos legalmente exigibles
segun la ley del Estado contratante
donde la venta se efectue, incurridos
durante el procedimiento de ejecuciön
en interés comun de los acreedores, serån
deducidos del precio de venta antes que
cualquier otro crédito, incluso los privilegiados
en los términos del articulo
IV.

Articulo VIII.

La venta en ejecuciön de una aeronave,
conforme a las disposiciones del
articulo VII, transferirå la propiedad
de tal aeronave libre de todo derecho
que no sea tomado a su cargo por el
comprador.

Articulo IX.

Salvo en el caso de venta en ejecuciön
de conformidad con el articulo
VII, ninguna transferencia de
matricula o de inscripciön de una
aeronave, del registro de un Estado
contratante al de otro Estado contratante,
podrå efectuarse a menos que
los titulares de derechos inscriptos
hayan sido satisfechos o la consientan.

Articulo X.

(1) Si en virtud de la ley de un Estado
contratante donde esté matriculada una
aeronave, alguno de los derechos previstos
en el articulo I, regularmente
inscripto con respecto a una aeronave
y constituido en garantia de un crédito,
se extiende a las piezas de repuesto
almacenadas en uno o mås lugares
determinados, esa extension serå reconocida
por todos los Estados contratantes,
a condiciön que tales piezas sean
conservadas en dichos lugares y que una
publicidad apropiada, efectuada en el
lugar mediante avisos, advierta debidamentc
a terceros la naturaleza y extension
del derecho que las grava, con
indicaciön del registro donde el derecho
estå inscripto y el nombre y domicilio de
su titulär.

tillräcklig, därest försäkringssumman
svarar mot det värde det luftfartyg
utsökningen avser hade såsom nytt.

(6) Kostnader, vilka skola utgå enligt
lagen i den fördragsslutande stat där
försäljningen äger rum och vilka i
borgenärernas gemensamma intresse under
utsökningsförfarandet gjorts för att
få fartyget sålt, skola gäldas ur köpeskillingen
före varje annan fordran,
även sådan som har förmånsrätt enligt
artikel IV.

Artikel VIII.

Exekutiv försäljning av luftfartyg
som skett enligt bestämmelserna i artikel
VII medför att fartyget övergår i
köparens ägo fritt från alla rättigheter
för vilka köparen icke iklätt sig ansvar.

Artikel IX.

Luftfartyg må icke, förutom i fall
av exekutiv försäljning i enlighet med
bestämmelserna i artikel VII, överföras
från nationalitetsregister eller inskrivningsbok
i en fördragsslutande stat till
nationalitetsregister eller inskrivningsbok
i annan fördragsslutande stat, med
mindre alla innehavare av inskrivna
rättigheter blivit förnöjda eller samtycka
till överförandet.

Artikel X.

(1) Därest en i ett luftfartyg inskriven
rättighet, vilken är av beskaffenhet som
angives i artikel I och innehaves såsom
säkerhet för betalning av gäld, enligt
lagen i den fördragsslutande stat där
fartyget är registrerat omfattar jämväl
reservdelar upplagda på en eller flera
särskilt angivna platser, skall rättigheten
i samma omfattning erkännas av
alla fördragsslutande stater. Såsom förutsättning
härför skall dock gälla att
reservdelarna förbliva på angivna platser
samt att å sådan plats ändamålsenligt
tillkännagivande är offentligen anslaget
till upplysning för tredje man om
beskaffenheten och omfattningen av den
rättighet som besvärar reservdelarna
med angivande tillika av namnet å
rättighetens innehavare och hans adress
samt av den inskrivningsbok i vilken
rättigheten är inskriven.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(2) A statement indicating the character
and the approximate number of
such spare parts shall be annexed to or
included in the recorded document.
Such parts may be replaced by similar
parts without affecting the right of the
creditor.

(3) The provisions of Article VII,
paragraphs (1) and (4), and of Article
VIII shall apply to a sale of spare parts
in execution. However, where the executing
creditor is an unsecured creditor,
paragraph 4 of Article VII in its application
to such a sale shall be construed so
as to permit the sale to take place if a
bid is received in an amount not less
than two-thirds of the value of the
spare parts as determined by experts
appointed by the authority responsible
for the sale. Further, in the distribution
of the proceeds of sale, the competent
authority may, in order to provide for
the claim of the executing creditor,
limit the amount payable to holders of
prior rights to two-thirds of such proceeds
of sale after payment of the costs
referred to in Article VII, paragraph (6).

(4) For the purpose of this Article
the term “spare parts” means parts of
aircraft, engines, propellers, radio apparatus,
instruments, appliances, furnishings,
parts of any of the foregoing,
and generally any other artides of
whatever description maintained for
installation in aircraft in substitution
for parts or artides removed.

Artide XI.

(1) The provisions of this Convention
shall in each Contracting State apply
to all aircraft registered as to nationality
in another Contracting State.

(2) Each Contracting State shall also
apply to aircraft there registered as to
nationality:

(a) The provisions of Artides II,
III, IX, and

(b) The provisions of Article IV,
unless the salvage or preservation operations
have been terminated within its
own territory.

(2) Un inventaire indiquant la nature
et le nombre approximatif desdites
piéces est annexé au document inscrit.
Ces piéces peuvent étre remplacées par
des piéces similaires sans affecter le
droit du créancier.

(3) Les dispositions de VArticle VII

(1) et (4) et de 1’Article VIII s’appliquent
å la vente sur saisie des piéces de
rechange.- Toutefois, si la créance du
saisissant n’est assortie d’aucune sureté
réelle, les dispositions de 1’Article VII,
paragraphe (4), sont considérées comme
permettant 1’adjudication sur une enchére
des deux tiers de la valeur des
piéces de rechange telle qu’elle est fixée
par experts désignés par 1’autorité
chargée de la vente. En outre, lors de la
distribution du prix, 1’autorité chargée
de la vente peut limiter, au profit du
créancier saisissant, le montant payable
aux créanciers de rang supérieur, aux
deux tiers du produits de la vente
aprés déduction des frais prévus å
1’Article VII, paragraphe (6).

(4) Au sens du présent Article, l’expression
«piéces de rechange» s’applique
aux parties composant les aéronefs,
moteurs, hélices, appareils de radio,
instruments, équipement, garnitures,
parties de ces divers éléments, et plus
généralement å tous autres objets, de
quelque nature que ce soit, conservés en
vue du remplacement des piéces composant
1’aéronef.

Artide XI.

(1) Les dispositions de la présente
Convention ne s’appliquent dans chaque
Etat contractant qu’aux aéronefs immatriculés
dans un autre Etat contractant.

(2) Toutefois, les Etats contractants
appliquent aux aéronefs immatriculés
sur leur territoire:

(a) les dispositions des Articles II,
III, IX, et

(b) les dispositions de 1’Article IV,
sauf si le sauvetage ou les opérations
conservatoires ont pris fin sur leur
propre territoire.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(2) Un inventario que indique el
numero aproximado y la naturaleza de
dichas piezas se agregarå al documento
inscripto. Tales piezas podrå n ser reemplazadas
por piezas similares sin afectar
el derecho del acreedor.

(3) Las disposiciones del articulo VII,
incisos (1) y (4) y el articulo VIII, se
aplicarån a la venta en ejecuciön de las
piezas de repuesto. No obstante, cuando
el crédito del ejecutante no esté provisto
de alguna garantia real, se considerarå
que las disposiciones del articulo
VII (4) permiten la adjudicaciön
sobre postura de los dos tercios del valor
de las piezas de repuesto, tal como sea
fijado por peritos designados por la
autoridad que intervenga en la venta.
Ademås, en la distribuciön del producto,
la autoridad que intervenga en la venta
podrå limitar, en provecho del acreedor
ejecutante, el importe pagadero a los
acreedores de jerarquia superior, a los
dos tercios del producto de la venta,
después de la deducciön de los gastos
previstos en el articulo VII inciso (6).

(4) Para los fines del presente articulo,
la expresiön « piezas de repuesto »
se aplica a las partes integrantes de las
aeronaves, motores, hélices, aparatos de
radio, instrumentos, equipos, avios, las
partes de estos diversos elementos y, en
general, a los objetos de cualquier
naturaleza, conservados para reemplazar
las piezas que componen la aeronave.

(2) En förteckning angivande arten
och det ungefärliga antalet av reservdelarna
skall fogas till eller intagas i den
inskrivna handlingen. Reservdel må ersättas
av liknande reservdel utan att
borgenärens rätt därigenom rubbas.

(3) Bestämmelserna i artikel VII paragraferna
(1) och (4) och i artikel VIII
skola äga tillämpning vid exekutiv försäljning
av reservdelar. Hade utsökningsborgenären
ej säkerhet i dessa för
sin fordran, skall emellertid artikel VII
paragraf (4) så förstås att försäljning
må ske, därest bud avgives på ett belopp
icke understigande två tredjedelar
av reservdelarnas värde, sådant det uppskattats
av sakkunniga som utsetts av
den för försäljningen ansvariga myndigheten.
Vid köpeskillingens fördelning
må därjämte vederbörande myndighet
till förmån för utsökningsborgenären
begränsa det belopp, som skall utbetalas
till innehavare av rättigheter med bättre
förmånsrätt, till två tredjedelar av köpeskillingen
minskad med kostnader som
avses i artikel VII paragraf (6).

(4) Med reservdelar avses i denna
artikel delar av luftfartyg ävensom motorer,
propellrar, radioutrustning, instrument,
redskap, andra tillbehör, delar av
vad sålunda angivits samt i övrigt andra
föremål, av vad slag de vara må, som
förvaras för att anbringas i luftfartyg
i stället för delar eller föremål som
borttagits därifrån.

Articulo XI.

(1) Las disposiciones del presente
Convenio se aplicarån en cada Estado
contratante solo a las aeronaves matriculadas
en otro Estado contratante.

(2) Sin embargo, los Estados contratantes
aplicarån a las aeronaves
matriculadas en su territorio:

(a) las disposiciones de. los artlculos
II, III, IX, y

(1)) las disposiciones del articulo IV,
excepto si el salvamento o las operaciones
de conservaciön finalizaren en su
propio territorio.
i Ililumg till riksdagens protokoll it).

Artikel XI.

(1) Bestämmelserna i denna konvention
skola i envar fördragsslutande stat
tillämpas på alla luftfartyg som äro
nationalitetsregistrerade i annan fördragsslutande
stat.

(2) Envar fördragsslutande stat skall
även på luftfartyg som äro där nationalitetsregistrerade
tillämpa:

(a) bestämmelserna i artiklarna II,
III och IX, samt

(b) bestämmelserna i artikel IV, dock
icke därest åtgärderna för bärgning eller
bevarande avslutades inom dess eget
territorium.

1 samt. Nr 13.

Knngl. Maj.ts proposition nr 13.

Article XII.

Nothing in this Convention shall
prejudice the right of any Contracting
State to enforce against an aircraft its
national laws relating to immigration,
customs or air navigation.

Artide XIII.

This Convention shall not apply to
aircraft used in military, customs or
police services.

Artide XIV.

For the purpose of this Convention,
the competent judicial and administrative
authorities of the Contracting
States may, subject to any contrary
provision in their national law, correspond
directly with each other.

Artide XV.

The Contracting States shall take
such measures as are necessary for the
fulfilment of the provisions of this Convention
and shall forthwith inform the
Secretary General of the International
Civil Aviation Organization of these
measures.

Artide XVI.

For the purposes of this Convention
the term “aircraft” shall include the
airframe, engines, propellers, radio apparatus,
and all other artides intended
för use in the aircraft whether installed
therein or temporarily separated therefrom.

Artide XVII.

If a separate register of aircraft for
purposes of nationality is maintained in
any territory for whose foreign relations
a Contracting State is responsible, references
in this Convention to the law of
the Contracting State shall be construed
as references to the law of that
territory.

Artide XVIII.

This Convention shall remain open
for signature until it comes into force

Artide XII.

Les dispositions de la présente Convention
n’affectent en rien le droit des
Etats contractants de procéder å l’égard
d’un aéronef aux mesures d’exécution
prévues par leurs lois nationales relatives
å 1’immigration, aux douanes ou å la
navigation aérienne.

Artide XIII.

La présente Convention ne s’applique
pas aux aéronefs affectés å des services
militaires, de douane ou de police.

Artide XIV.

Pour 1’application de la présente Convention,
les autorités judiciaires et administratives
compétentes des Etats
contractants peuvent, sauf disposition
contraire de leur loi nationale, correspondre
directement entre elles.

Artide XV.

Les Etats contractants s’engagent
å prendre les mesures nécessaires pour
assurer 1’exécution des dispositions de
la présente Convention et å les faire connaitre
sans retard au Secrétaire général
de 1’ Organisation de 1’aviation civile
internationale.

Artide XVI.

Au sens de la présente Convention,
«1’aéronef» comprend la cellule, les moteurs,
hélices, appareils de radio et toutes
piéces destinées au service de 1’aéronef,
qu’elles fassent corps avec lui ou en
soient temporairement séparées.

Artide XVII.

Si un territoire représenté par un
Etat contractant dans ses relations
extérieures tient un registre distinct
d’immatriculation, toute référence faite
dans la présente Convention å la loi de
1’Etat contractant s’entend comme une
référence å la loi de ce territoire.

Artide XVIII.

La présente Convention reste ouverte
å la signature jusqu’å ce qu’elle entre

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Articulo XII.

Las disposiciones del presente Convenio
no afectaran el derecho de los
Estados contratantes de aplicar a una
aeronave, las medidas coercitivas previstas
en sus leyes nacionales relativas a
inmigraciön, aduanas o navegaciön aérea.

Articulo XIII.

El presente Convenio no se aplicarå
a las aeronaves destinadas a servicios
militäres, de aduana y de policia.

Articulo XIV.

Para la aplicaciön del presente Convenio,
las autoridades judiciales y administrativas
competentes de los Estados
contratantes, podrån, salvo disposiciones
en contrario de sus leyes
nacionales, comunicar entre ellas directamente.

Articulo XV.

Los Estados contratantes se comprometen
a tomar las medidas necesarias
para asegurar la ejecuciön del presente
Convenio y hacerlas conocer sin retardo
al Secretario General de la Organizaciön
de Aviaciön Civil Internacional.

Articulo XVI.

Para los fines del presente Convenio,
la expresiön «aeronave» comprenderå
la célula, los motores, las hélices, los
aparatos de radio y cualesquier otras
piezas destinadas al servicio de la
aeronave, incorporadas en ella o temporalmente
separadas de la misma.

Articulo XVII.

Si en un territorio representado por
un Estado contratante en sus relaciones
exteriores, existe un registro de matricula
distinto, toda referencia hecha en el
presente Convenio a «la ley del Estado
contratante», debera entenderse como
una referencia a la ley de ese territorio.

Articulo XVIII.

El presente Convenio quedara abierto
a la firma hasta que entre en vigencia

Artikel XII.

Bestämmelserna i denna konvention
begränsa icke fördragsslutande stats
rätt att beträffande luftfartyg vidtaga
alla åtgärder som avses i där gällande
lagstiftning rörande invandring, tull
eller luftfart.

Artikel XIII.

Denna konvention skall icke äga tilllämpning
på luftfartyg avsedda för
militär-, tull- eller polistjänst.

Artikel XIV.

Vid tillämpningen av denna konvention
må judiciella och administrativa
myndigheter i de fördragsslutande staterna
korrespondera direkt med varandra,
såframt icke annat är stadgat i
nationell lagstiftning.

Artikel XV.

De fördragsslutande staterna skola
vidtaga de åtgärder som erfordras för
att säkerställa tillämpningen av konventionens
bestämmelser och omedelbart
underrätta generalsekreteraren i Internationella
civila luftfartsorganisationen
om sålunda vidtagna åtgärder.

Artikel XVI.

I denna konvention omfattar uttrycket
»luftfartyg» flygkroppen, motorer,
propellrar, radioutrustning och alla
övriga föremål som äro avsedda att
användas å luftfartyget, vare sig de äro
anbragta däri eller tillfälligt skilda därifrån.

Artikel XVII.

Föres särskilt nationalitetsregister för
territorium för vars utländska angelägenheter
fördragsslutande stat svarar,
skall hänvisning i denna konvention till
lagen i fördragsslutande stat anses avse
lagen i territoriet.

Artikel XVIII.

Denna konvention står öppen för
undertecknande intill dess den träder i

Knngl. Maj:ts proposition nr 13.

in accordance with the provisions of
Artide XX.

Article XIX.

(1) This Convention shall be subject
to ratification by the signatory States.

(2) The instruments of ratification
shall be deposited in the archives of
the International Civil Aviation Organization,
which shall give notice of the
date of deposit to each of the signatory
and adhering States.

Artide XX.

(1) As soon as two of the signatory
States have deposited their instruments
of ratification of this Convention, it
shall come into force between them on
the ninetieth day after the date of the
deposit of the second instrument of
ratification. It shall come into force,
for each State which deposits its instrument
of ratification after that date, on
the ninetieth day after the deposit of
its instrument of ratification.

(2) The International Civil Aviation
Organization shall give notice to each
signatory State of the date on which
this Convention comes into force.

(3) As soon as this Convention comes
into force, it shall be registered with
the United Nations by the Secretary
General of the International Civil Aviation
Organization.

Artide XXI.

(1) This Convention shall, after it
has come into force, be open for adherence
by non-signatory States.

(2) Adherence shall be effected by
the deposit of an instrument of adherence
in the archives of the International
Civil Aviation Organization, which shall
give notice of the date of the deposit
to each signatory and adhering State.

(3) Adherence shall take effect as
from the ninetieth day after the date of
the deposit of the instrument of adher -

en vigueur dans les conditions prévues
å 1’Article XX.

Artide XIX.

(1) La présente Convention sera ratifiée
par les Etats signataires.

(2) Les instruments de ratification
seront déposés dans les archives de
1’Organisation de 1’aviation civile internationale
qui notifiera la date du
dépöt å chacun des Etats signataires et
adhérents.

Artide XX.

(1) Lorsque deux Etats signataires
ont déposé leurs instruments de ratification
sur la présente Convention, celle-ci
entre en vigueur entre eux le quatrevingt-dixiéme
jour apres le dépöt du
second instrument de ratification. Elle
entre en vigueur å 1’égard de chacun des
Etats qui dépose son instrument de
ratification aprés cette date, le quatrevingt-dixiéme
jour aprés le dépöt de
cet instrument.

(2) L’Organisation de 1’aviation civile
internationale notifie å chacun des Etats
signataires la date å laquelle la présente
Convention est entrée en vigueur.

(3) La présente Convention sera, des
son entrée en vigueur, enregistrée auprés
des Nations Unies par les soins du Secrétaire
général de 1’Organisation de
1’aviation civile internationale.

Artide XXI.

(1) La présente Convention sera, aprés
son entrée en vigueur, ouverte å 1’adliésion
des Etats non signataires.

(2) L’adhésion est effectuée par le
dépöt dans les archives de 1’Organisation
de 1’aviation civile internationale
d’un instrument d’adhésion. L’Organisation
notifie la date de ce dépöt å chacun
des Etats signataires et adhérents.

(3) L’adhésion prend effet le quatrevingt-dixiéme
jour aprés le dépöt de
1’instrument d’adhésion dans les archives

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

en las condiciones previstas por el
Articulo XX.

Ariiculo XIX.

(1) El presente Convenio se sujetarå
a ratificaciön por los Estados signatarios.

(2) Los instrumentos de ratificaciön
seran depositados en los archivos de la
Organizaciön de Aviaciön Civil Internacional
la que comunicarå la fecha del
depösito a cada uno de los Estados
signatarios y adherentes.

Articulo XX.

(1) Tan pronto como dos Estados
signatarios depositen sus instrumentos
de ratificaciön del presente Convenio,
éste entrara en vigencia entre ellos, al
nonagésimo dia del depösito del segundo
instrumento de ratificaciön. Para cada
uno de los Estados que depositen su
instrumento de ratificaciön después de
esa fecha, entrara en vigencia al nonagésimo
dia del depösito de tal instrumento.

(2) La Organizaciön de Aviaciön Civil
Internacional notificarå a cada uno de
los Estados signatarios, la fecha de
entrada en vigencia del presente Convenio.

(3) Tan pronto como entre en vigencia
este Convenio, serå registrado en las
Naciones Unidas por el Secretario General
de la Organizaciön de Aviaciön
Civil Internacional.

Ariiculo XXI.

(1) Después de su entrada en vigencia,
este Convenio quedarå abierto a la
adhesion de los Estados no signatarios.

(2) La adhesion se efectuarå mediante
el depösito del instrumento de adhesion
en los archivos de la Organizaciön de
Aviaciön Civil Internacional, la que notificarå
la fecha del depösito a cada uno
de los Estados signatarios y adherentes.

(3) La adhesion surtirå efeetos a
partir del nonagésimo dia del depösito
del instrumento de adhesion en los

kraft enligt bestämmelserna i artikel
XX.

Artikel XIX.

(1) Denna konvention skall ratificeras
av de stater som undertecknat den.

(2) Ratifikationsinstrumenten skola
deponeras i Internationella civila luftfartsorganisationens
arkiv. Organisationen
skall giva envar av de stater som
undertecknat eller anslutit sig till konventionen
underrättelse om dagen då
depositionen skedde.

Artikel XX.

(1) Då två av de stater som undertecknat
konventionen deponerat sina
ratifikationsinstrument, skall konventionen
träda i kraft mellan dem på nittionde
dagen efter den dag då det andra ratifikationsinstrumentet
deponerades. För
stat, som efter sistnämnda dag deponerar
sitt ratifikationsinstrument, träder
konventionen i kraft på nittionde dagen
efter det dess ratifikationsinstrument
deponerades.

(2) Internationella civila luftfartsorganisationen
skall underrätta envar stat
som undertecknat konventionen om
dagen när denna träder i kraft.

(3) Så snart denna konvention träder
i kraft skall generalsekreteraren i Internationella
civila luftfartsorganisationen
sörja för att konventionen registreras
hos Förenta Nationerna.

Artikel XXI.

(1) Efter att denna konvention tratt
i kraft skall den stå öppen för anslutning
av stater som icke undertecknat
den.

(2) Anslutning sker genom att anslutningsinstrument
deponeras i Internationella
civila luftfartsorganisationens
arkiv. Organisationen skall giva envar
av de stater som undertecknat eller
anslutit sig till konventionen underrättelse
om dagen då depositionen
skedde.

(3) Anslutning får verkan från nittionde
dagen efter det anslutningsinstrumentet
deponerades i Internationella

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

ence in the archives of the International
Civil Aviation Organization.

Article XXII.

(1) Any Contracting State may denounce
this Convention by notification of
denunciation to the International Civil
Aviation Organization, which shall give
notice of the date of receipt of such
notification to each signatory and adhering
State.

(2) Denunciation shall take effect
six months after the date of receipt by
the International Civil Aviation Organization
of the notification of denunciation.

Artide XXIII.

(1) Any State may åt the time of
deposit of its instrument of ratification
or adherence, declare that its acceptance
of this Convention does not apply to
any one or more of the territories för the
foreign relations of which such State is
responsible.

(2) The International Civil Aviation
Organization shall give notice of any
such declaration to each signatory and
adhering State.

(3) With the exception of territories
in respect of which a declaration has
been made in accordance with paragraph

(1) of this Article, this Convention shall
apply to all territories for the foreign
relations of which a Contracting State
is responsible.

(4) Any State may adhere to this
Convention separately on behalf of
all or any of the territories regarding
which it has made a declaration in
accordance with paragraph (1) of this
Article and the provisions of paragraphs

(2) and (3) of Article XXI shall apply
to such adherence.

(5) Any Contracting State may denounce
this Convention, in accordance
with the provisions of Article XXII,
separately for all or any of the territories
for the foreign relations of which
such State is responsible.

de 1’Organisation de 1’aviation civile
internationale.

Artide XXII.

(1) Chaque Etat contractant peut
dénoncer la présente Convention en
notifiant cette dénonciation å V Organisation
de 1’aviation civile internationale
qui informe chacun des Etats signataires
et adhérents de la date de réception de
cette notification.

(2) La dénonciation prend effet six
mois apres la date de réception par
1’Organisation de la notification de
dénonciation.

Artide XXIII.

(1) Tout Etat peut, au moment du
dépöt de son instrument de ratification
ou d’adhésion, déclarer que son acceptation
de la présente Convention ne
vise pas l’un ou plusieurs des territoires
qu’il représente dans les relations extérieures.

(2) L’Organisation de 1’aviation civile
internationale notifie une telle déclaration
å chacun des Etats signataires ou
adhérents.

(3) A 1’exception des territoires å
1’égard desquels une déclaration a été
faite conformément au paragraphe (1) du
présent Article, la présente Convention
s’applique å tous les territoires qu’un
Etat contractant représente dans les
relations extérieures.

(4) Toute Etat peut adhérer å la
présente Convention séparément au nom
de tous ou de l’un quelconque des
territoires å l’égard desquels il a fait
une déclaration conformément au paragraphe
(1) du présent Article; dans ce
cas, les dispositions des paragraphes (2)
et (3) de 1’Article XXI s’appliquent å
cette adhésion.

(5) Tout Etat contractant peut dénoncer
la présente Convention, conformément
aux dispositions de 1’Article XXII,
séparément pour la totalité ou pour l’un
quelconque des territoires que cet Etat
représente dans les relations extérieures.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

archivos de la Organizaciön de Aviaciön
Civil International.

Articulo XXII.

(1) Cada Estado contratante podrå
denunciar este Convenio notificando esta
denuncia a la Organizaciön de Aviaciön
Civil International, la que comunicarå
la fecha del recibo de tal notificaciön a
cada Estado signatario y adherente.

(2) La denuncia surtirå efecto seis
meses después de la fecha en que la
Organizaciön de Aviaciön Civil International
reciba la notificaciön de dicha
denuncia.

Articulo XXIII.

(1) Cualquier Estado podrå declarar,
en el momento del depösito de su instrumento
de ratificaciön o adhesion, que su
aceptaciön de este Convenio no se
extiende a alguno o algunos de los
territorios de cuyas relaciones exteriores
es responsable.

(2) La Organizaciön de Aviaciön Civil
Internacional notificarå tal declaraciön
a cada uno de los Estados signatarios y
adherentes.

(3) Este Convenio se aplicarå a todos
los territorios de cuyas relaciones exteriores
es responsable un Estado contratante,
con la excepciön de los territorios
respecto a los cuales se ha formulado
una declaraciön conforme al
inciso (1) del presente articulo.

(4) Cualquier Estado podrå adherir
a este Convenio separadamente en
nombre de todos o alguno de los territorios
con respecto a los cuales ha formulado
una declaraciön conforme al
inciso (1) del presente articulo, en este
caso se aplicarån a esa adhesion las
disposiciones contenidas en los incisos
(2) y (3) del articulo XXL

(5) Cualquier Estado podrå denunciar
este Convenio, conforme a las disposiciones
del articulo XXII, separadamente
por todos o por alguno de los
territorios de cuyas relaciones exteriores
este Estado es responsable.

civila luftfartsorganisationens arkiv.

Artikel XXII.

(1) Envar av de fördragsslutande staterna
må uppsäga konventionen genom
notifikation därom till Internationella
civila luftfartsorganisationen. Organisationen
skall giva envar av de stater
som undertecknat eller anslutit sig till
konventionen underrättelse om dagen
för mottagandet av sådan notifikation.

(2) Uppsägning skall medföra verkan
sex månader efter den dag Internationella
civila luftfartsorganisationen mottagit
notifikation om uppsägning.

Artikel XXIII.

(1) Envar stat äge då dess ratifikations-
eller anslutningsinstrument deponeras
förklara att dess antagande av
denna konvention icke skall gälla för
ett eller flera av de territorier för vilkas
utländska angelägenheter staten svarar.

(2) Internationella civila luftfartsorganisationen
skall giva envar av de stater
som undertecknat eller anslutit sig till
konventionen underrättelse om sådan
förklaring.

(3) Med undantag av territorier för
vilka förklaring avgivits i enlighet med
paragraf (1) i denna artikel skall denna
konvention äga tillämpning å alla territorier
för vilkas utländska angelägenheter
fördragsslutande stat svarar.

(4) Envar stat må ansluta sig till
denna konvention särskilt för alla eller
något av de territorier beträffande
vilka den avgivit förklaring i enlighet
med paragraf (1) i denna artikel. I
fråga om sådan anslutning skola bestämmelserna
i artikel XXI paragraferna
(2) ocli (3) äga tillämpning.

(5) Envar av de fördragsslutande
staterna må uppsäga denna konvention
på sätt i artikel XXII sägs särskilt för
alla eller något av de territorier för
vilkas utländska angelägenheter staten
svarar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

In witness whereof the undersigned En foi de quoi les Plénipotentiaires
Plenipotentiaries, having been duly soussignés, döment autorisés, ont signé
authorized, have signed this Convention. la présente Convention.

Done åt Geneva, on the nineteenth
day of the month of June of the year
one thousand nine hundred and fortyeight
in the English, French and Spanish
languages, each text being of equal
authenticity.

This Convention shall be deposited
in the archives of the International
Civil Aviation Organization where, in
accordance with Article XVIII, it shall
remain open for signature.

Fait å Geneve le dix-neuviéme jour
du mois de juin de l’an mil neuf cent
quarante-huit, en frangais, anglais et
espagnol, chacun de ees textes faisant
également foi.

La présente Convention sera déposée
dans les archives de 1’Organisation de
1’aviation civile internationale ou, conformément
å 1’Article XVIII, elle restera
ouverte å la signature.

(Underskrifter.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

En testimonio de lo Cual, los Plenipotenciarios
que suscriben, debidamente
autorizados, firman el presente Convenio.

Hecho en Ginebra, el décimonoveno
dia del mes de junio del ano mil novecientos
cuarenta y ocho, en los idiomas
espanol, francés e inglés, cada uno de
cuyos textos tiene igual autenticidad.

El presente Convenio serå depositado
en los archivos de la Organizaciön de
Aviaciön Civil Internacional, donde quedarå
abierto a la firma conforme al
Artlculo XVIII.

Till bekräftelse av detta hava undertecknade
befullmäktigade med stöd av
behöriga fullmakter undertecknat denna
konvention.

Som skedde i Geneve den nittonde
dagen i juni månad år nitton hundra
fyrtioåtta i engelsk, fransk och spansk
text, varje text med samma vitsord.

Konventionen skall deponeras i Internationella
civila luftfartsorganisationens
arkiv, där den i enlighet med bestämmelserna
i artikel XVIII skall stå
öppen för undertecknande.

(Underskrifter.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §■

Vad i denna lag är stadgat om inteckning i luftfartyg och om vissa anteckningar
beträffande sådant fartyg äger tillämpning på luftfartyg, som
är infört i det svenska luftfartygsregistret.

Om vissa internationella förhållanden beträffande rätt till luftfartyg är
särskilt stadgat.

2 §.

Ärenden som avses i denna lag (inskrivningsärenden rörande luftfartyg)
upptagas av den inskrivningsdomare vid Stockholms rådhusrätt som är därtill
utsedd.

Över sådana ärenden skall föras särskild inskrivningsbok.

Om beviljande av inteckning.

3 §.

Där ägaren det medgiver, må luftfartyg genom inskrivning i inskrivningsboken
intecknas till säkerhet för fordran å visst belopp i penningar.

Inteckning ma till säkerhet för en och samma fordran meddelas i flera
luftfartyg, dock ej så, att något av dem kommer att besväras av inteckning,
som ej gäller med samma förmånsrätt i de övriga. Fartyg, som är
intecknat för samma fordran som annat fartyg, må ej särskilt intecknas.

Ej må inteckning meddelas i lott i luftfartyg.

4 §.

Inteckning i luftfartyg må, om fartygets ägare medgiver det, beviljas
att gälla jämväl i lager av reservdelar, som tillhör fartygsägaren, eller i honom
tillhörig lott i sådant lager, såvida delarna till art och ungefärligt antal
förtecknats i fordringshandlingen eller i därvid fogad bilaga och förvaras på

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

angivna platser här i riket eller i annan stat som biträtt den i Geneve den 19
juni 1948 avslutade konventionen rörande internationellt erkännande av rätt
till luftfartyg; och skall beträffande sådant intecknande vad i 3 § andra
stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Till reservdelar räknas föremål avsedda att anbringas i luftfartyg i stället
för delar eller föremål som borttagits därifrån, såsom delar av flygkroppen
samt motorer, propellrar, radioutrustning och instrument jämte
delar därav.

5 §.

Medgivande av inteckning skall tecknas å handling, varå fordran grundas,
samt innefatta uppgift om luftfartygets nationalitets- och registreringsbeteckning;
och varde medgivandet av vittnen styrkt.

6 §•

Då inteckning sökes, skall fordringshandlingen i huvudskrift ingivas
till inskrivningsdomaren.

Finnes ej å handlingen bevittnat medgivande som i 5 § sägs, skall ansökningen
avslås.

7 §•

Inteckning i luftfartyg må icke beviljas, med mindre den som medgivit
inteckningen är införd i luftfartygsregistret såsom ägare av fartyget.

Är ansökan om inteckning ej grundad på medgivande av den som enligt
vad luftfartygsregistret utvisar byggt fartyget, skall i ärendet styrkas att
från honom äganderätten övergått till den som medgivit inteckningen. Har
fartyget tidigare varit registrerat i främmande stat, skall dock, såframt ej
eljest laga hinder möter, inteckning beviljas, där den som medgivit inteckningen
blivit vid fartygets införande i det svenska registret upptagen såsom
ägare eller ock härleder sin rätt från den däri först införde ägaren.

Har fartyget i tre år näst före ansökningen varit infört i luftfartygsregistret
och finnes den som medgivit inteckningen hava varit under hela
den tiden upptagen i registret såsom ägare eller härleder han sin rätt från
den som vid början av samma tid var införd såsom ägare, iskall ansökningen,
ändå att annan upplysning om äganderätten ej vinnes, bifallas där ej
eljest laga hinder möter.

8 §■

Är fråga om inteckning i reservdelar, skall genom intyg av trovärdig
person eller annorledes nöjaktigt styrkas att reservdelarna eller den lott
i dessa, vari inteckningen skall gälla, tillhör luftfartygets ägare.

9 §.

Ej må i inteckningsärende andra än skriftliga bevis gälla i fråga om åtkomst
till luftfartyg eller reservdelar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

10 §.

Har,^ då inteckning sökes, talan väckts om klander å den uppgivne ägarens
fång eller om återgång därav, vare ansökningen vilande i avbidan
på målets utgång. Fullföljes ej ansökningen senast å den inskrivningsdag
som infaller näst efter tre månader från det dom eller beslut, varigenom
målet avgjorts, vunnit laga kraft, vare ansökningen förfallen.

11 §•

Överlåter någon till annan luftfartyg eller lott i sådant fartyg, och har,
innan ny agares fång anmäles till luftfartygsregistret, inteckning blivit
sokt på grund av tidigare ägares medgivande, utgöre överlåtelsen ej hinder
för inteckningens beviljande.

Sökes inteckning samma dag ny ägares fång anmäles till luftfartygsregistret
eller därefter, skall ansökningen avslås, utan så är att nye ägaren
iklätt sig förbindelse att låta luftfartyget intecknas på grund av tidigare
agares medgivande eller eljest är med honom lika förbunden.

12 §.

Upplyses att före den dag inteckning sökes eller ock samma dag ansökningen
göres den egendom som ansökningen avser tagits i mät, och visas
ej att utmätningen upphört att gälla, skall ansökningen avslås.

13 §.

Är, när inteckning sökes, den som inteckningen medgivit eller, där flera
äro som den medgivit, någon av dem försatt i konkurs, eller meddelas
beslut om egendomsavträde samma dag som ansökningen göres, skall ansökningen
avslås.

Om intecknings verkan och omfattning.

14 §.

Sedan inteckning i luftfartyg meddelats, njute fordringsägaren panträtt
i fartyget.

Panträtten omfattar förutom flygkroppen jämväl motorer, propellrar, radioutrustning,
instrument och andra tillbehör, vare sig de äro anbragta i
luftfartyget eller tillfälligt skilda därifrån.

Har tillbehör förvärvats under villkor att överlåtaren skall äga rätt att
återtaga det, om förvärvaren åsidosätter vad honom åligger, eller att äganderätten
därtill skall förbliva hos överlåtaren intill dess betalning erlagts eller
annan förutsättning uppfyllts, må villkoret ej göras gällande mot inteckningshavaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

15 §.

Omfattar inteckning jämväl reservdelar, njute inteckningshavaren panträtt
i dessa, såframt vid förvaringsplatsen genom hans försorg finnes anslaget
väl synligt tillkännagivande om inteckningen, med angivande av dess
omfattning samt inteckningshavarens namn och adress, ävensom därom
att inteckningen inskrivits i den här i riket förda inskrivningsboken för
luftfartyg.

16 §.

Ersättes intecknad reservdel med annan, häfte i stället denna för panträtten.

17 §.

Är inteckning meddelad i flera luftfartyg, häfte ettvart av fartygen för
den intecknade fordringens hela belopp.

Omfattar inteckning ett eller flera luftfartyg jämte reservdelar, skola jämväl
reservdelarna svara för hela det intecknade beloppet.

18 §.

Angående inteckningshavares rätt till ersättning, som utgår på grund av
tagen försäkring, är särskilt stadgat.

Ersättning, som på annan grund utgår för skada å intecknad egendom,
häfte icke i egendomens ställe för intecknad fordran.

19 §.

Ej må panträtt, som inteckning medför, särskilt göras gällande i viss
lott i vad som intecknats.

20 §.

Varder intecknad egendom utmätningsvis såld, njute inteckningshavaren
betalning ur egendomen, ändå att fordringen eljest ej är till betalning förfallen.

Samma lag vare, om intecknat luftfartyg genom vanvård eller annorledes
så försämras, att inteckningshavarens säkerhet märkligt minskas, eller om
intecknat reservdelslager icke vidmakthålles i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som uttryckligen överenskommits eller eljest får anses avtalat.

Om särskilda åtgärder med avseende å inteckning.

21 §.

Vill ägaren av intecknad egendom i stället för en inteckningshandling
sätta cn eller flera andra handlingar innefattande medgivande av inteckning
för motsvarande belopp, ingive inteckningshandlingen jämte den eller de

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

handlingar, som skola sättas i stället, till inskrivningsdomaren; och göre
denne om utbytet anteckning i inskrivningsboken samt anmärke å den eller
de nya inteckningshandlingarna vad för inteckningsrättens bedömande är av
betydelse. Utbyte varom nu sagts må ock ske på begäran av inteckningshavare,
där det visas att den intecknade egendomens ägare samtyckt till
åtgärden.

22 §.

Företes inteckningshandling för inskrivningsdomaren med begäran om inteckningens
dödande helt och hållet eller för visst belopp eller, där flera
luftfartyg äro intecknade för samma fordran, i visst fartyg, varde i enlighet
därmed inteckningen dödad, där det visas att ägaren av den egendom,
beträffande vilken dödning skall ske, samtyckt till åtgärden.

Under de villkor som angivas i första stycket äge innehavare av sådan
inteckning, som omfattar jämväl reservdelar, få inteckningen dödad i samtliga
reservdelar eller i de reservdelar som förvaras på viss plats.

Dödande av inteckning i visst luftfartyg eller i reservdelar må ej ske
så, att inteckningsförhållandena efter åtgärden komma att stå i strid mot
vad i 3 § andra stycket eller 4 § första stycket stadgas.

23 §.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, äge vad i 22 § är stadgat
i fråga om intecknings dödande motsvarande tillämpning.

Är egendomen besvärad av flera inteckningar, må ej någon av dem sättas
efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla efter den eller de inteckningar,
vilka äga lika rätt som eller bättre rätt än denna.

24 §.

Varder intecknat luftfartyg enligt vad därom är särskilt stadgat avfört ur
luftfartygsregistret, skall inskrivningsdomaren, sedan anmälan om förhållandet
inkommit från luftfartsstyrelsen, å nästa inskrivningsdag avföra inteckningen
ur inskrivningsboken.

25 §.

Sker försäljning av luftfartyg eller intecknade reservdelar till sådant fartyg
i den ordning som är stadgad beträffande försäljning av utmätt sådan
egendom, da skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
den sålda egendomen icke vidare häfta för annat intecknat belopp än
sådant, som fått innestå i egendomen i avräkning å köpeskillingen. Omfattar
inteckningen i den sålda egendomen jämväl annan egendom, skall denna
icke vidare häfta för belopp, som täckes av köpeskillingen för den sålda
egendomen.

I fall då enligt vad därom är särskilt stadgat mellan rättsägare i utmätt
egendom, som omfattas av inteckning i luftfartyg, medel skola fördelas ändå

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

att försäljning av egendomen ej skett, och betalning därvid utfaller å huvudstolen
av intecknad fordran, vare inteckningen till motsvarande belopp
utan verkan.

26 §.

Har domstol, vid meddelande av förklaring att luftfartyg skall vara förverkat
till kronan, tillika beträffande inteckning i fartyget förklarat att
panträtten i fartyget skall upphöra, må, sedan domen vunnit laga kraft, inteckningen
dödas på ansökan utav ny ägare av fartyget eller lott däri, ändå
att inteckningshandlingen i huvudskrift ej företes.

Om ägarehypotek.

27 §.

Har intecknad fordringshandling blivit inlöst utav ägaren av den intecknade
egendomen eller eljest kommit i hans hand, och är ej sådant fall för
handen att inteckningen är ogill eller utan verkan, må handlingen ånyo utgivas
med oförändrad inteckningsrätt.

28 §.

Innehaves inteckningshandling, när egendomen utmätningsvis säljes, av
ägaren, må denne vid försäljningen tillgodonjuta samma rätt som skulle
tillkomma annan innehavare av inteckningen; dock att, där i handlingen
ränta är förskriven, sådan ej må räknas ägaren till godo. Är ägaren försatt
i konkurs, äge konkursboet den rätt nu sagts.

Finnes, när egendomen utmätningsvis säljes, att ägaren gjort avbetalning
å belopp varför egendomen på grund av inteckning häftar eller att inteckning
i egendomen belånats till lägre belopp än det varå den lyder, skall i
fråga om den del av intecknade beloppet, som icke tillkommer inteckningshavaren,
vad i första stycket är stadgat äga tillämpning; dock att inteckningshavaren
för sin fordran äger företräde.

29 §.

Har ägare av intecknad egendom gjort avbetalning å intecknat belopp,
vare inteckningshavaren, där ej annat förbehåll skett, pliktig att på begäran
av ägaren och mot förskott av nödig kostnad uppvisa inteckningshandlingen
för inskrivningsdomaren för avbetalningens antecknande i inskrivningsboken.
I boken skall anmärkas, att handlingen ej vidare medför inteckningsrätt
för avbetalade beloppet.

Sedan anteckning om avskrivning sålunda skett, må, där ägaren det begär
och tillika ingiver handling innefattande medgivande som i 5 § sägs, inteckning
till belopp motsvarande vad som avskrivits meddelas att gälla
med förmånsrätt näst efter intcckningshavarens återstående fordran. Ägaren
må dock utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen dödad
till belopp motsvarande vad som avskrivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

30 §.

Utmätes ägaren tillkommande rätt till andel i inteckning eller varder
ägare, vilken sådan rätt tillkommer, försatt i konkurs, vare inteckningshavaren,
ändå att han betingat sig annat, pliktig att på begäran av utmätningsmannen
eller konkursförvaltaren uppvisa iuteckningshandlingen för
avskrivning, såsom i 29 § sägs, av det ägaren tillkommande beloppet. Sedan
avskrivning sålunda skett, må inteckning å det avskrivna beloppet med ränta
meddelas på ansökan av utmätningsmannen eller konkursförvaltaren, ändå
att inteckningsmedgivandet icke är tecknat å sådan handling som i 5 § sägs.
Handling, på grund varav inteckning sålunda meddelas, skall innehålla att
beloppet förfaller till betalning sex månader efter uppsägning.

Om personlig ansvarighet för intecknad fordran.

31 §.

Låter innehavare av intecknad fordran ny ägare till den intecknade egendomen
å inteckningshandlingen teckna förbindelse, varigenom han övertager
skulden, vare förre gäldenären fri från sin förbindelse, där ej annat
är avtalat.

32 §.

Har innehavare av skuldförbindelse, till säkerhet för vilken inteckning
blivit fastställd i egendom som sedermera kommit i annan ägares hand,
låtit inteckningen utan samtycke av förbindelsens utgivare helt eller delvis
dödas eller ock nedsättas, och kan fordran till följd därav icke ur egendomen
uttagas, vare utgivaren fri från ansvar för fordringen. Vad nu är sagt
om förbindelsens utgivare gälle ock om annan ägare, som åtagit sig skulden
eller eljest svarar för denna i utgivarens ställe.

33 §.

Har vid försäljning av utmätt intecknad egendom i den ordning som för
sådan försäljning är stadgad borgenär, som i egendomen har inteckning
för fordran, ägt taga betalning ur köpeskillingen, men låter han efter överenskommelse
med köparen intecknat belopp, som kunnat ur köpeskillingen
gäldas, kvarstå i egendomen, vare den som personligen svarade för fordringen
fri från ansvarighet för sadant belopp. Samma lag vare i fråga om belopp,
som köparen i egenskap av inteckningshavare fått avräkna å köpeskillingen.

34 §.

Later ägaren av intecknat luftfartyg utan inteckningshavarens samtvcke
föra fartyget til] stat, varest här i riket verkställd inskrivning ej erkännes
i överensstämmelse med den i 4 § omförmälda konventionen, vare ägaren,
i den mån inteckningen till följd av denna åtgärd ej kan göras gällande,
personligen ansvarig för den intecknade fordringen, ändå att sådan ansvarighet
ej förut ålåg honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Om intecknings ogiltighet i vissa fall m. m.

35 §.

Beviljas inteckning på grund av medgivande av annan än den som är
rätt ägare, vare inteckningen ogill, där ej sådant fall är för handen som i
11 § sägs eller annat eljest följer av vad särskilt är stadgat.

36 §.

Har inteckning meddelats i strid mot vad i 13 § stadgas, vare den utan
verkan.

37 §.

Utan hinder av inteckning må tvist om intecknad fordrans giltighet lagligen
prövas.

Om vissa anteckningar i inskrivningsboken.

38 §.

Vill någon att i inskrivningsboken skall antecknas att han innehar fordringshandling,
på grund varav inteckning beviljats eller ansökan därom förklarats
vilande, uppvise handlingen i huvudskrift för den inskrivningsdomare
som handlägger inskrivningsärenden rörande luftfartyg; och göre denne
i boken anteckning om innehavet.

Uppvisande varom nu är sagt må ock ske inför annan inskrivningsdomare.
Denne skall, då sådant sker, å handlingen teckna bevis om uppvisandet
och ändamålet därmed ävensom därom utfärda särskilt bevis; sedan ingive
inteckningshavaren för anteckningens verkställande sistnämnda bevis till
den inskrivningsdomare, som i första stycket avses.

Anmäler den, vilken senast blivit antecknad såsom innehavare av inteckningshandling,
hos inskrivningsdomaren i skriftlig av vittnen styrkt
handling att innehavet upphört, varde förhållandet i inskrivningsboken antecknat.

39 §.

Den som i inteckningsärende, enligt de grunder som angivas i 7 §, ansetts
vara ägare av luftfartyg, varde i sådan egenskap antecknad i inskrivningsboken.

Har ny ägare av intecknat luftfartyg blivit införd i luftfartygsregistret,
skall inskrivningsdomaren, sedan underrättelse därom inkommit från luftfartsstyrelsen,
å nästa inskrivningsdag anmärka förhållandet i inskrivningsboken.

40 §.

Var som väckt talan om klander å annans åtkomst till luftfartyg eller
om återgång av köp, byte eller gåva av sådant fartyg vare skyldig att anmäla
förhållandet för antecknande i inskrivningsboken. Rätten skall, om
så erfordras, giva käranden nödig tid till sådan anmälan innan förberedel!!
Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

sen i målet avslutas. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet. Visas
att målet avgjorts genom laga kraft ägande dom eller beslut, varde ock därom
anteckning gjord i inskrivningsboken.

Visas att inteckning helt eller till någon del är ogill enligt dom eller
beslut, som äger laga kraft, eller på grund av förhållande som avses i 36 §,
skall anteckning därom ske i inskrivningsboken.

41 §.

Då utmätning skett av luftfartyg eller lott däri eller till sådant fartyg
hörande, intecknade reservdelar, eller då jämlikt 71 § konkurslagen äskats
att luftfartyg eller intecknade reservdelar till sådant fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan i enlighet med 85 § utsökningslagen bevis härom
inkommit till inskrivningsdomaren, å nästa inskrivningsdag göras anteckning
om förhållandet i inskrivningsboken. Visas att utmätningen upphävts
eller att frågan om egendomens försäljning eljest förfallit, värde ock det i
boken antecknat.

Har egendom blivit såld i den ordning som är stadgad beträffande försäljning
av utmätt luftfartyg och av utmätta, intecknade reservdelar, varde
anteckning därom efter vad i första stycket sägs införd i inskrivningsboken,
när handling som visar köpeskillingens fördelning inkommer till
inskrivningsdomaren. Var egendomen intecknad, skall i inskrivningsboken
tillika antecknas den verkan som försäljningen enligt vad i 25 § stadgas
medför beträffande inteckningen. Skedde ej försäljning, men skola ändock
enligt vad därom är särskilt stadgat medel fördelas mellan rättsägare i egendomen,
skall motsvarande anteckning göras när fördelningslängden inkommer.

Har domstol beträffande inteckning i luftfartyg meddelat förklaring som
i 26 § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis till inskrivningsdomaren,
som har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet
i inskrivningsboken.

42 §.

Anmäler någon skriftligen, att han för fordran å bärgarlön eller å ersättning
för särskilda kostnader, som varit oundgängliga för bevarande av
luftfartyg, äger luftpanträtt i fartyget enligt vad därom är särskilt stadgat,
skall inskrivningsdomaren, om anmälningen sker inom tre månader
från det åtgärderna för bärgningen eller bevarandet avslutades, å nästa
inskrivningsdag göra anteckning om anmälningen i inskrivningsboken.

Visas att genom fordringens betalning eller annorledes panträtten upphört
att gälla, varde ock det antecknat i inskrivningsboken.

43 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

ske på grund av att inteckningshavare ej samtyckt till åtgärden, skall inskrivningsdomaren,
sedan underrättelse om anmärkningen inkommit från
luftfartsstyrelsen, å nästa inskrivningsdag göra anteckning därom i inskrivningsboken.

Vissa bestämmelser om förfarandet hos inskrivningsdomaren.

44 §.

Inskrivningsärende rörande luftfartyg må upptagas allenast å inskrivningsdag.

Ansökan i sådant ärende anses ej gjord innan den upptages å inskrivningsdag.

Anmälan som avses i 42 § skall anses gjord då den inkommer till inskrivningsdomaren.

45 §.

över samtliga inskrivningsärenden rörande luftfartyg skall genom inskrivningsdomarens
försorg föras dagbok.

46 §.

När inskrivningsärende rörande luftfartyg förekommer, anskaffe inskrivningsdomaren
skyndsamt från luftfartsstyrelsen bevis om vad luftfartygsregistret
innehåller av betydelse för ärendets behandling.

47 §.

Handlingar i inskrivningsärenden rörande luftfartyg skola sammanföras
i akter.

Har sökande eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av betydelse
för ärendets prövning, eller har särskild utredning i ärendet funnits
nödig, skall vad därom antecknats upptagas i akten och bestyrkas av inskrivningsdomaren.

48 §.

Om inskrivningsdomarens beslut eller annan åtgärd, som vidtagits med
anledning av ansökan hos inskrivningsdomaren, meddelas besked genom
bevis, som tecknas å den till grund för ansökningen åberopade handlingen.
Beviset skall angiva det rum i inskrivningsboken, vari inskrivningen verkställts.
Bevis angående inteckning i reservdelar skall innehålla erinran om
vad i 15 § stadgas.

Innefattar beslutet, att ansökan ej bifallits, skall sökanden eller hans
ombud genast i rekommenderat brev underrättas om skälen för beslutet.

När inteckningshavare enligt vad därom är särskilt stadgat för inskrivningsdomaren
uppvisar inteckningshandlingen för att lämna samtycke till
att det intecknade luftfartyget avföres ur luftfartygsregistret, skall inskrivningsdomaren
dels utfärda särskilt bevis om uppvisandet och ändamålet
därmed dels ock teckna sådant bevis å inteckningshandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

49 §.

Bifalles ansökan om meddelande av inteckning eller om annan åtgärd
beträffande inteckning, varde i enlighet därmed inskrivning gjord i inskrivningsboken.
Bifalles ej ansökningen, skall i boken inskrivas allenast att
ärendet uppskjutits eller att ansökningen förklarats vilande eller avslagits;
anteckning om skälen för beslutet upptages i akten.

50 §.

Sökes inteckning i luftfartyg och varder ej ansökningen av inskrivningsdomaren
genast avslagen genom beslut som vinner laga kraft, beviljas sådan
inteckning eller inträffar förhållande, som medför att luftfartyg icke
längre besväras av inteckning eller beröres av ansökan därom, skall inskrivningsdomaren
ofördröjligen meddela luftfartsstyrelsen detta. Samma
lag vare, när det antecknas att talan som avses i 40 § första stycket blivit
väckt eller slutligen avgjord.

Om besvär.

51 §.

Över inskrivningsdomarens beslut enligt denna lag må klagan föras hos
hovrätten genom besvär.

Beträffande anförda besvär ävensom beslut som av inskrivningsdomaren
eller högre rätt meddelas i anledning av besvären skall anteckning verkställas
i inskrivningsboken.

52 §.

Har beslut, varigenom ansökan om intecknings beviljande helt eller till
någon del avslagits, blivit till följd av besvär ändrat, vare sökanden pliktig
att senast å den inskrivningsdag, som infaller näst efter tre månader från
det beslutet om ändringen vann laga kraft, förete detsamma hos inskrivningsdomaren,
vid äventyr att i annat fall den inteckning, som på grund av
beslutet beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag beslutet företes
för inskrivningsdomaren.

Om tillämpningsföreskrifter.

53 §.

Närmare föreskrifter om inskrivningsboken, dagboken och akter samt
angående tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Har luftfartyg blivit infört i luftfartygsregistret före den dag denna lag
träder i kraft, må utan hinder av vad i 7 § andra stycket stadgas inteckning
beviljas, där den som medgivit inteckningen blivit vid fartygets införande i
registret upptagen såsom ägare eller ock härleder sin rätt från den däri först
införde ägaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

om registrering av luftfartyg samt om bärgning av sådant fartyg m. m.

Härigenom för ordnas som följer.

1 KAP.

Om registrering av luftfartyg och om dess nationalitet.

1 §•

Över luftfartyg skall hos luftfartsstyrelsen föras register (luftfartygsregister).

Om inskrivning av rätt till luftfartyg samt om vissa internationella förhållanden
beträffande rätt till luftfartyg är särskilt stadgat.

2 §•

Luftfartyg må registreras här i riket endast om ägaren är svenska staten,
svensk kommun eller annan sådan menighet, svensk medborgare eller
svenskt dödsbo eller ock bolag, förening, annat samfund, stiftelse eller
annan sådan inrättning med svensk nationalitet.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må Konungen, beträffande fartyg
som i regel nyttjas med utgångspunkt här i riket, medgiva att det må införas
i registret.

3 §.

Ej må luftfartyg, som är registrerat i främmande stat, här i riket registreras,
med mindre det avföres ur den främmande statens register.

4 §.

Luftfartyg må icke registreras, med mindre det har luftvärdighetsbevis
som utställts eller godkänts här i riket.

5 §.

Ansökan om registrering av luftfartyg skall göras skriftligen av ägaren
och innehålla för registreringen nödiga upplysningar rörande fartyget,
ägaren och dennes förvärv av fartyget. Ansökningen skall åtföljas av
utredning till styrkande av att sökanden är ägare av fartyget och att i öv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

rigt de i 2—4 §§ upptagna villkoren äro uppfyllda, så ock av handling som
utmärker när, var och av vem fartyget är byggt.

6 §•

Registret skall för varje luftfartyg innehålla fartyget tillkommande nationalitets-
och registreringsbeteckning, de uppgifter som äro nödiga för att
identifiera det, upplysning angående äganderätten till fartyget och ägarens
fång samt huruvida fartyget är intecknat, hänvisning till fartygets luftvärdighetsbevis
ävensom anteckning om tiden, då fartyget införes i registret,
ändring i äganderätten registreras eller fartyget avföres ur registret, så ock
i övrigt vad som bestämmes av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

7 §.

Sedan luftfartyg införts i registret, äger det svensk nationalitet.

Om införandet i registret skall, i enlighet med formulär som Konungen
fastställer, av luftfartsstyrelsen utfärdas bevis (nationalitets- och registreringsbevis).

Fartyget skall märkas i enlighet med dess nationalitets- och registreringsbeteckning;
och skola märkena föras så länge fartyget är registrerat.

8 §.

Sker ändring i äganderätten till luftfartyg som införts i registret eller
ändras ägarens nationalitet eller undergår fartyg efter registreringen ändring
av betydelse för fartygets identifiering, vare ägaren skyldig att därom
ofördröjligen göra anmälan till luftfartsstyrelsen för införande i registret.
Samma skyldighet åligge vid ändring i äganderätten jämväl den
förutvarande ägaren.

Införes i registret ny ägare av intecknat luftfartyg, åligge det luftfartsstyrelsen
att därom ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren.

Anmäles ny ägare av luftfartyg men finnes utredningen ej vara sådan,
att han kan införas i registret, skola ändock däri anmärkas hans namn,
det uppgivna fånget och dagen då anmälan skedde.

9 §.

Luftfartyg skall avföras ur registret, om ägaren det begär.

Samma lag vare, om det i 2 § första stycket för registrering uppställda
villkoret ej längre är uppfyllt och Konungen icke jämlikt andra stycket i
samma paragraf medgiver att fartyget det oaktat må kvarstå i registret, så
ock om fartyget förolyckats, upphuggits eller annorledes förstörts eller om
det efter anträdd luftfärd ej avhörts under en tid av tre månader. Har omständighet
som nu sagts inträffat, åligge det ägaren att därom ofördröjligen
göra anmälan till registret, såvida sådan ej skett på grund av vad i 8 §
stadgas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Har fartyg sedan tre år icke innehaft gällande luftvärdighetsbevis, må
fartyget avföras ur registret, där ägaren ej inom tid, som av luftfartsstyrelsen
bestämmes, visar att fartyget är luftvärdigt.

10 §.

Luftfartyg, som är intecknat, må ej på grund av ägarens begäran eller annan
i 9 § avsedd omständighet avföras ur registret, med mindre i ärendet
företes bevis från inskrivningsdomaren, att inteckningshandlingen uppvisats
för honom samt att inteckningshavaren samtyckt till åtgärden, men
skall i registret göras anmärkning om vad i ärendet förekommit.

Avföres luftfartyg ur registret eller sker i registret anmärkning som i
första stycket sägs, skall inskrivningsdomaren ofördröjligen underrättas
därom.

11 §.

Där luftfartyg avförts ur registret eller anmärkning skett enligt 10 §,
skall fartygets ägare eller, i fall då fartyget avförts ur registret till följd
av att det övergått till utländsk ägare, den förre ägaren ofördröjligen återställa
nationalitets- och registreringsbeviset till luf tf artsstyrelsen. Har eljest
ändring i förhållande, varom beviset innehåller upplysning, införts i registret,
skall fartygsägaren ofördröjligen avlämna beviset till luftfartsstyrelsen,
som antecknar ändringen å beviset eller, där så finnes lämpligare,
utställer nytt bevis.

12 §.

Innehaves luftfartyg på grund av köp utan att äganderätten övergått å
innehavaren, skola i registret antecknas innehavarens namn och den rätt
som tillkommer honom. Det åligger dem som slutit avtalet att därom ofördröjligen
göra anmälan till luf tf artsstyrelsen.

Upplåter någon luftfartyg för obestämd tid eller för en tid av minst fjorton
dagar till annan för att av denne nyttjas för egen räkning, skall på begäran
av upplåtaren eller innehavaren i registret göras anteckning om upplåtelsen.

13 §.

Har å utrikes ort luftfartyg byggts för svensk räkning eller övergått i
svensk ägo och äro de i 2 och 3 §§ för registrering angivna villkoren uppfyllda,
må fartyget, i enlighet med bestämmelser som Konungen meddelar,
för viss tid antecknas i ett särskilt bihang till luftfartygsregistret och
förses med interimistiskt nationalitets- och registreringsbevis.

Under sålunda bestämd tid äger fartyget svensk nationalitet.

Fartyget skall under samma tid vara märkt enligt föreskrifter som meddelas
av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

2 KAP.

Om bärgning m. m.

14 §.

Den som bärgar förolyckat eller nödställt luftfartyg eller ombordvarande
gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar som
medverkar vid bärgningen har rätt att, vare sig bärgningen ägt rum till sjöss,
på land eller i luften, undfå bärgarlön i enlighet med de grunder, som jämlikt
225—227 §§ sjölagen gälla vid bärgning av fartyg och gods. Till andel
i lön som för bärgningen skall utgå vare ock den berättigad, vilken
under den nöd som föranlett bärgningen räddat människor från fartyget
eller medverkat vid deras räddning. Har någon eljest för bevarande av
luftfartyg eller gods vidkänts särskilda kostnader, som varit oundgängliga
för bevarandet av fartyget eller godset, varde ock dessa honom ersatta.

Har gods eller något, som hört till gods, bärgats eller bevarats, häfte
ägaren med det bärgade eller bevarade, men svare ej personligen.

Rätt till bärgarlön skall icke tillkomma den som medverkat vid bärgningsföretag
trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare,
ägare eller innehavare. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande kostnader för bevarande av fartyg och gods.

15 §.

Borgenär, som har fordran å bärgarlön eller å ersättning för kostnader
som avses i 14 §, njute i fartyget eller godset luftpanträtt med förmånsrätt
framför de i 17 kap. handelsbalken omförmälda borgenärerna, såframt bärgarlönen
eller ersättningen hänför sig till åtgärder vilka slutförts här i riket.

I första stycket avsedda fordringar skola, var i förhållande till fordringens
belopp, njuta lika rätt om de härröra av samma händelse; eljest skall
yngre fordran äga företräde framför äldre.

Utan borgenärens samtycke må icke, innan betalning för dennes fordran
guldits eller säkerhet därför blivit ställd, luftfartyget lämna det ställe, där
åtgärderna för bärgningen eller bevarandet slutfördes, eller godset av ägaren
tagas i besittning.

16 §.

Angående luftpanträttshavares rätt till ersättning, som utgår på grund av
tagen försäkring, är särskilt stadgat.

Har luftfartygets eller godsets ägare på annan grund fordran å ersättning
för skada å egendomen, skall luftpanträtt i egendomen tillika omfatta
sådan fordran; och skall i nu angivet hänseende vad i 272 och 279 §§ sjölagen
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

17 §.

Försäljes luftfartyg eller gods efter utmätning eller under konkurs i den
ordning, som för försäljning av utmätt sådan egendom är stadgad, upphöre
luftpanträtten i fartyget eller godset, men borgenären äge undfå del i köpeskillingen
enligt vad därom är särskilt stadgat.

Lossas gods, som häftar för fordran, till avsändares eller lastemottagares
förfogande, upphöre luftpanträtten i godset. Utlämnas godset utan borgenärens
tillstånd, vare den som mottager godset med kunskap om fordringen
ansvarig för denna, dock icke utöver det värde godset hade vid lossningen.

18 §.

Luftpanträtt i luftfartyg, som är registrerat här i riket, upphöre efter
tre månader från det åtgärderna för bärgningen eller bevarandet av fartyget
avslutades, såvida icke inom nämnda tid borgenärens anspråk på panträtt
blivit anmält till inskrivningsdomaren för anteckning i inskrivningsboken
för luftfartyg samt dessutom överenskommelse träffats om panträttens
belopp eller talan om panträtten väckts i laga ordning.

Är fartyget registrerat i främmande stat, som biträtt den i Geneve den 19
juni 1948 avslutade konventionen rörande internationellt erkännande av
rätt till luftfartyg, vare lag som i första stycket sägs, med iakttagande av
att anmälan skall ske hos den myndighet som för inskrivningsboken för
fartyget.

I fall då fartyget icke är registrerat eller då det är registrerat i annan
främmande stat än i andra stycket sägs, upphöre luftpanträtten i fartyget
efter ett år från det åtgärderna för bärgningen eller bevarandet avslutades,
såframt ej inom nämnda tid överenskommelse träffats om panträttens belopp
eller talan om panträtten väckts i laga ordning.

3 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

19 §.

Lämnar någon vid ansökan om registrering av luftfartyg eller vid ansökan
att fartyg må kvarstå i eller avföras ur luftfartygsregistret eller vid anmälan
till registret uppsåtligen oriktig uppgift, straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. Sker det av grov oaktsamhet, dömes till dagsböter.

Framför någon luftfartyg med vetskap om att det är märkt med oriktig
nationalitets- och registreringsbeteckning eller att det eljest saknar i denna
lag eller med stöd därav föreskrivna märken, dömes till fängelse eller straffarbete
i högst två år eller, där brottet är ringa, till dagsböter.

Åsidosätter någon i annat fall än nu sagts vad enligt 1 kap. åliggei honom,
straffes med dagsböter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

20 §.

Ej må straff enligt denna lag ådömas, där brottet enligt allmänna strafflagen
är belagt med strängare straff.

21 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av vad i denna lag stadgas
meddelas av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom denna lag upphävas:

§§ 4 13 samt § 40 andra stycket förordningen den 26 maj 1922 (nr 383)

om luftfart ävensom stadgandet i § 44 mom. 1 samma förordning, såvitt
stadgandet avser straff för den som i anmälan till luftfartygsregistret mot
bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot nya lagens
bestämmelser. °

Förekommer i lag eller författning hänvisning till författningsrum som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande
internationellt erkännande av rätt till luftfartyg.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på luftfartyg infört i nationalitetsregister i
främmande stat, som tillträtt den i Geneve den 19 juni 1948 avslutade konventionen
rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg, eller i
territorium, för vars utländska angelägenheter fördragsslutande stat svarar
och för vilket föres särskilt nationalitetsregister, såvida icke den staten
gjort förbehåll om att konventionen icke skall vara tillämplig å territoriet.
Vad i 5 § stadgas skall dock gälla jämväl luftfartyg som är registrerat här i
riket.

Till luftfartyg hänföras i denna lag, förutom flygkroppen, jämväl motorer,
propellrar, radioutrustning, instrument och andra tillbehör, vare sig
de äro anbragta i fartyget eller tillfälligt skilda därifrån.

2 §.

Före alla andra rättigheter än de i 5 § avsedda skola äganderätt till luftfartyg,
med besittning förenad rätt att genom köp förvärva sådant fartyg
samt nyttjanderätt till sådant fartyg enligt upplåtelse på minst sex månader,
så ock panträtt eller annan sådan rätt till luftfartyg, tillkommen enligt avtal
och såsom säkerhet för fordran till visst belopp, erkännas här i riket, såframt
rätten tillkommit enligt lagen i den fördragsslutande stat, i vars nationalitetsregister
fartyget då var infört, och rätten är inskriven i inskrivningsbok
i den stat, där fartyget är registrerat då rätten göres gällande.

Förmånsrätt för panträtt eller annan sådan rätt till luftfartyg omfattar
varje belopp för vilket säkerhet ställts, dock icke ränta som är upplupen för
längre tid än tre år före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens
ingivande.

3 §•

Verkan i förhållande till tredje man av inskrivning, varom förmäles i 2 §,
bedömes enligt lagen i den stat där rätten är inskriven. Där luftfartyg här i
riket utmätts eller belagts med kvarstad eller skingringsförbud eller luftfartyg
omfattas av konkurs, som inträffat här i riket, och gäldenären med vet -

44 Knrtgl. Maj. ts proposition nr 13.

skap därom träffat det avtal, som ligger till grund för inskrivningen, må
denna dock ej till förfång för utsökningsborgenären eller konkursborgenärerna
eller för köparen vid exekutiv försäljning åberopas i vidare mån än
som följer av svensk lag.

4 §.

Där en i 2 § omförmäld rätt till luftfartyg, vilken innehaves såsom säkerhet
för fordran, enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat förklarats
omfatta tillika reservdelar som förvaras på angivna platser, skall rätten här
i riket erkännas jämväl i dessa reservdelar, såframt vid förvaringsplatsen
finnes anslaget ändamålsenligt och väl synligt tillkännagivande om rättens
beskaffenhet och omfattning, om namnet å dess innehavare och hans adress
samt om den inskrivningsbok i vilken rätten är inskriven.

5 §.

Hava åtgärder för bärgning eller bevarande av luftfartyg avslutats i främmande
stat som tillträtt den i 1 § nämnda konventionen, och är med fordran
på lön för bärgningen eller på ersättning för särskilda kostnader,
som varit oundgängliga för bevarandet av fartyget, enligt lagen i den
stat där åtgärderna för bärgningen eller bevarandet avslutades förenad
luftpanträtt i fartyget, skall panträtten här i riket erkännas med förmånsrätt
framför varje annan rätt till fartyget. Finnas flera sådana fordringar,
njute de som sammanhänga med en senare händelse företräde framför
dem som härröra av en tidigare.

Vad sålunda stadgats gälle dock icke, såvida tre månader förflutit från
det åtgärderna avslutades utan att borgenärens anspråk på luftpanträtt
i fartyget antecknats i inskrivningsboken i den stat där fartyget är registrerat
och dessutom överenskommelse träffats om det belopp panträtten avser
eller talan om borgenärens rätt väckts i laga ordning.

6 §•

Där försäljning av luftfartyg eller i 4 § omnämnda reservdelar till sådant
fartyg skall äga rum i den ordning, som stadgas i lagen med särskilda bestämmelser
om försäljning av utmätt luftfartyg m. m., åligge den som påkallat
försäljningen att till auktionsförrättaren ingiva ett av vederbörande
myndighet i den stat där fartyget är registrerat utfärdat gravationsbevis angående
egendomen jämte styrkt översättning av beviset ävensom att, då fråga
är om luftfartyg, senast en månad före auktionen låta kungöra försäljningen
å registreringsorten enligt där gällande lag. Inom samma tid skall
underrättelse varom stadgas i 3 § lagen med särskilda bestämmelser om för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

säljning av utmätt luftfartyg m. m. sändas till innehavaren av varje i
fartyget inskriven rättighet, som skall erkännas enligt denna lag.

I borgenärsförteckningen skall upptagas, utöver de i 4 § lagen med särskilda
bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m. avsedda
fordringarna och kostnaderna, annan rättighet som skall erkännas enligt
denna lag. Försäljningen skall ske under förbehåll om beståndet av sådan
rättighet, därest den enligt förteckningen faller inom lägsta budet. Faller
rättigheten utom lägsta budet, äge vad i 123 § utsökningslagen sägs motsvarande
tillämpning.

7 §.

Besväras luftfartyg av inskriven rättighet, som enligt denna lag skall
erkännas här i riket, må fartyget ej överföras till det svenska luftfartygsregistret,
med mindre innehavaren av rättigheten medgivit att fartyget här
registreras.

överföres fartyget till det svenska luftfartygsregistret, äge rättighetens
innehavare få den inskriven i inskrivningsboken för luftfartyg, såframt
den är av sådan beskaffenhet, att den enligt lagen om inskrivning av rätt
till luftfartyg kan inskrivas såsom inteckning.

Sökes inskrivningen senast å den inskrivningsdag som infaller näst efter
tre månader från det fartyget registrerades här i riket, gälle rättigheten med
samma förmånsrätt som den åtnjöt i den stat där fartyget sist var registrerat.
Fråga huruvida rättigheten lagligen tillkommit prövas enligt lagen i
den stat där fartyget var registrerat vid tiden för rättighetens tillkomst.

8 §•

Det åligger luftfartsstyrelsen att, så snart luftfartyg som avses i 7 § blivit
registrerat, till inskrivningsdomaren översända bevis om registreringen och
om de inskrivna rättigheterna. Inskrivningsdomaren skall å nästa inskrivningsdag
anmärka rättigheterna i inskrivningsboken.

Har borgenärs anspråk på luftpanträtt blivit inom den i 5 § andra stycket
angivna tiden antecknat i vederbörande inskrivningsbok och överföres fartyget
till det här i riket förda luftfartygsregistret, skall luftfartsstyrelsen så
snart registrering skett översända bevis därom samt om anteckningen till
inskrivningsdomaren, vilken har att å nästa inskrivningsdag göra motsvarande
anteckning i inskrivningsboken.

9 §.

Bestämmelserna i denna lag utgöra icke hinder mot tillämpning beträffande
luftfartyg av vad som är eller framdeles kan bliva stadgat rörande
tvångsåtgärder mot den som överträder föreskrifter angående luftfart, invandring
samt införsel och utförsel av varor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Denna lag skall icke äga tillämpning på luftfartyg, som äro avsedda för
militär-, tull- eller polistjänst.

10 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av vad i denna lag stadgas
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

om ändring i handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 7 § samt 17 kap. 2, 3 och 16 §§ handelsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

10 KAP.

7 §•

Fartyg, som är för fordran inteck- Fartyg, som är för fordran intecknat
eller äger den dräktighet, att, en- nät eller äger den dräktighet, att, enligt
vad särskilt är stadgat, inteck- ligt vad särskilt är stadgat, inteckning
däri kan meddelas, må ej med ning däri kan meddelas, må ej med
laga verkan sättas i pant efter ty nu laga verkan sättas i pant efter ty nu är
är sagt. sagt. Ej heller må luftfartyg sålunda

pantsättas.

17 KAP.

2 §.

Vad i----—-----

Sedan njute borgenärer betalning
av boet, efter ty, som nedan sägs;
dock att angående vissa fordringars
företräde till betalning ur fartyg,
frakt och inlastat gods gäller vad i
sjölagen stadgas.

----annat dylikt.

Sedan njute borgenärer betalning
av boet, efter ty, som nedan sägs;
dock att angående vissa fordringars
företräde till betalning ur fartyg,
frakt och inlastat gods eller ur luftfartyg
och ombordvarande gods gäller
vad därom är särskilt stadgat.

§•

Har någon--------

Den, som för sin fordran har inteckning
i fartyg, äge ock samma förmånsrätt
i fartyget och dess tillbehör;
dock gälle ej förmånsrätt för ränta,
som före utmätning eller, vid konkurs,
före konkursansökningens ingivande
är upplupen, för längre tid än
tre år. Är fartyget intecknat för fle -

-----alla andra.

1 Senaste lydelse av 10 kap. 7 § se SFS 1901: 26 s. 11, av 17 kap. 2 § se 1944: 182, av 17
kap. 3 § se 1928: 162 ocli av 17 kap. 16 § se 1912: 219.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

res fordringar, äge den företräde,
som först sökt inteckning; hava flere
sökt inteckning samma dag, äge
lika rätt.

Därnäst äge--

Innehar borgenär

särskilda bestämmelser om försäljning
av utmätt luftfartyg m. m., i de
reservdelar, som inteckningen må
omfatta. För ränta, som före utmätning
eller, vid konkurs, före konkursansökningens
ingivande är upplupen,
gälle dock ej förmånsrätt för
längre tid än tre år. Är fartyget eller
luftfartyget intecknat för fleres fordringar,
äge den företräde, som först
sökt inteckning; hava flere sökt inteckning
samma dag, äge lika rätt.

-------å godset.

-------därom stadgas.

16 §.

Är gods---------—-

Har under konkursen fast egendom,
som hör till boet, blivit till gäldande
av fordran, varför egendomen
på grund av inteckning eller enligt
11 kap. 2 § jordabalken häftar, utbjuden
till försäljning i den ordning
utsökningslagen bestämmer men försäljning
icke kommit till stånd, äge
innehavare av sådan fordran, där han
själv äskat försäljning till fordringens
gäldande eller har sämre rätt än
den, som sålunda äskat försäljning,
njuta betalning för sin fordran såsom
i första stycket sägs utan hinder
därav, att den fasta egendomen
fortfarande häftar för fordringen;
har den bjudna köpeskillingen lämnat
tillgång till betalning av någon
del av den fordran, till vars gäldande
försäljning skolat ske, äge fordringens
innehavare allenast för återstoden
den rätt nu sagts.

------sin fordran.

Har under konkursen till boet hörande
fast egendom eller luftfartyg
eller reservdelar till sådant fartyg
blivit till gäldande av fordran, varför
egendomen på grund av inteckning
eller, där fråga är om fast egendom,
enligt 11 kap. 2 § jordabalken
häftar, utbjuden till försäljning i den
ordning, som om utmätt dylik egendom
finnes särskilt stadgad, men
försäljning icke kommit till stånd,
äge innehavare av sådan fordran,
där han själv äskat försäljning till
fordringens gäldande eller har sämre
rätt än den, som sålunda äskat försäljning,
njuta betalning för sin
fordran såsom i första stycket sägs
utan hinder därav, att egendomen
fortfarande häftar för fordringen;
har den bjudna köpeskillingen lämnat
tillgång till betalning av någon
del av den fordran, till vars gäldande
försäljning skolat ske, äge fordringens
innehavare allenast för återstoden
den rätt nu sagts.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 11 juni 1915 (nr 218) om
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

Härigenom förordnas, att 31 § lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

31 §.

Har någon —-------— — — — — den förfördelade.

Lag samma — —------------kunskap därom.

Om avtal rörande bärgning gälle Om avtal rörande bärgning gälle
vad i 227 § sjölagen är stadgat. vad särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1055. i samt. Nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

F örslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av § 14 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10)
om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer.

Härigenom förordnas, att § 14 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om kallelse å okända borgenärer1 skall erhålla följande
ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

§ 14.

Är borgenärs fordran intecknad i
fast egendom eller i tomträtt eller i
vattenfallsrätt eller i fartyg, eller har
han lös egendom såsom pant eller
eljest under panträtt i handom; njute
han ur den egendom, som sålunda
häftar, betalning, ändå att han ej,
efter kallelse å okända borgenärer,
sin fordran angiver. Om rätt till
kvittning för genfordran vare ock lag
som i 7 § sägs, ändå att den fordran
ej blivit efter sådan kallelse angiven.

Är borgenärs fordran intecknad i
fast egendom eller i tomträtt eller i
vattenfallsrätt eller i fartyg eller luftfartyg,
eller har han lös egendom såsom
pant eller eljest under panträtt
i handom; njute han ur den egendom,
som sålunda häftar, betalning,
ändå att han ej, efter kallelse å okända
borgenärer, sin fordran angiver.
Om rätt till kvittning för genfordran
vare ock lag som i 7 § sägs, ändå
att den fordran ej blivit efter sådan
kallelse angiven.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1933: 326

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att 54 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

54 §.

Har försäkring tagits å gods utan
angivande av det intresse försäkringen
avser, skall försäkringen, där ej
annat framgår av omständigheterna,
anses gälla till förmån för envar,
som, i egenskap av ägare, panthavare
eller innehavare av annan rättighet
till godset eller emedan han i
anledning av avtal om godset står
faran för detta, har intresse av att
dess värde icke minskas eller går
förlorat. I fråga om sjöpanträtt skall
vad sålunda stadgats äga tillämpning
endast om panträtten är förbunden
med personlig fordran hos pantens
ägare.

Är förbehåll--------

Har försäkring tagits å gods utan
angivande av det intresse försäkringen
avser, skall försäkringen, där ej
annat framgår av omständigheterna,
anses gälla till förmån för envar,
som, i egenskap av ägare, panthavare
eller innehavare av annan rättighet
till godset eller emedan han i anledning
av avtal om godset står faran
för detta, har intresse av att dess
värde icke minskas eller går förlorat.
I fråga om sjöpanträtt och luftpanträtt
skall vad sålunda stadgats
äga tillämpning endast om panträtten
är förbunden med personlig fordran
hos pantens ägare.

— — eller kreatursförsäkring.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 62, 63, 66, 71, 73, 74, 85, 87, 88, 89, 91, 92, 138,
139, 163, 165 och 198 §§ utsökningslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

62 §.

Av gäldenär® tillgångar skola, där
ej borgenär och gäldenär annorlunda
sämjas, tagas i mät först lösören,
därnäst fordran eller annan rättighet,
som kan överlåtas, och sist fast
egendom. Sådana obligationer eller
andra värdepapper, vilka med lätthet
kunna i penningar förvandlas,
skola i fråga om ordningen för deras
utmätande anses lika med lösören.

Häftar på grund av inteckning gäldenärens
fasta egendom för fordran,
varför utmätning skall ske, varde
den egendom först utmätt, där ej
borgenären hellre vill taga betalning
ur annan egendom. Skall utmätning
på en gång ske för fleras fordringar,
må borgenär, för vars fordran den
fasta egendomen sålunda häftar, ej
för vad därur kan utgå till förfång
för annan borgenär taga betalning
ur övriga tillgångar.

Av gäldenärs tillgångar skola, där
ej borgenär och gäldenär annorlunda
sämjas, tagas i mät först andra
lösören än luftfartyg, därnäst fordran
eller annan rättighet, som kan
överlåtas, och sist luftfartyg eller fast
egendom. Sådana obligationer eller
andra värdepapper, vilka med lätthet
kunna i penningar förvandlas,
skola i fråga om ordningen för deras
utmätande anses lika med lösören.

Häftar på grund av inteckning gäldenärens
fasta egendom eller luftfartyg
eller reservdelar till sådant fartyg
för fordran, varför utmätning
skall ske, eller är fordringen förenad
med luftpanträtt i sådant fartyg, varde
den egendom först utmätt, där
ej borgenären hellre vill taga betalning
ur annan egendom. Skall utmätning
på en gång ske för fleras
fordringar, må borgenär, för vars
fordran viss egendom sålunda häftar,
ej för vad därur kan utgå till
förfång för annan borgenär taga betalning
ur övriga tillgångar.

1 Senaste lydelse av 62 § se SFS 1953: 153, av 63 § se 1912: 211, av 66 § se 1901: 26 s. 17,
av 71 § se 1912: 211, av 73 § se 1937: 129, av 74 § se 1912: 211, av 85 § se 1937: 452, av 87 §
se 1924: 388, av 88 § se 1937: 452, av 89 § se 1912: 211, av 91 § se 1944: 68, av 92, 138 och
139 §§ se 1912: 211, av 163 § se 1925: 176, av 165 § se 1917: 307 samt av 198 § se 1924: 131.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Hurusom med---nämnda lag.

Vid utmätning---avbetalningsköp iakttagas.

Ej må utmätning av fast egendom
ske för fordran, varför egendomen
icke på grund av inteckning häftar,
med mindre borgenären sådant särskilt
begär.

Ej må något, som till fartyg hörer,
tagas i mät annorledes än genom utmätning
av fartyget.

Har någon panträtt i gäldenärs lösa
gods eller rätt att sådant gods till
säkerhet för sin fordran kvarhålla,
må hinder därav ej möta för godsets
utmätande och försäljande för annan
gäldenärens skuld; och njute sådan
borgenär rätt till betalning ur
köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs.
Den, som har lös egendom såsom
pant eller eljest under panträtt i
handom, vare dock, där egendomen
icke utgöres av fartyg eller gods i
fartyg, ej pliktig att lämna panten
från sig, med mindre full lösen därför
gives, eller panthavaren nöjes
med att för sin betalning hålla sig
till köpeskillingen; ej äge panthava -

§•

Ej må, med mindre borgenären det
begär, utmätning av fast egendom eller
luftfartyg eller intecknade reservdelar
till sådant fartyg ske för annan
fordran än sådan, för vilken egendomen
på grund av inteckning häftar
eller som, där fråga är om luftfartyg,
är förenad med luftpanträtt i fartyget.

§.

Ej må något, som till fartyg eller
luftfartyg hörer, tagas i mät annorledes
än genom utmätning av fartyget
eller luftfartyget.

Omfattar inteckning i luftfartyg
jämväl reservdelar, må ej särskild
av de på viss plats förvarade reservdelarna
för sig utmätas, med mindre
inteckningshavaren därtill samtycker.

§•

Har någon panträtt i gäldenärs lösa
gods eller rätt att sådant gods till
säkerhet för sin fordran kvarhålla,
må hinder därav ej möta för godsets
utmätande och försäljande för annan
gäldenärens skuld; och njute sådan
borgenär rätt till betalning ur
köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs.
Den, som har lös egendom såsom
pant eller eljest under panträtt i
handom, vare dock, där egendomen
icke utgöres av fartyg eller av gods
i fartyg eller i luftfartyg, ej pliktig
att lämna panten från sig, med mindre
full lösen därför gives, eller panthavaren
nöjes med att för sin betalning
hålla sig till köpeskillingen; ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

ren vägra att taga lösen, då den, i
fall som nu är sagt, honom bjudes,
ändå att hans fordran ej är till betalning
förfallen.

Har inteckning i fast egendom blivit
av fastighetsägaren lämnad såsom
pant, skall inteckningen icke
utmätas utan i stället den rätt till
andel i inteckningen, som, efter ty
särskilt är stadgat, må tilkomma
gäldenären, tagas i mät i den ordning
74 § stadgar.

äge panthavaren vägra att taga lösen,
då den, i fall som nu är sagt,
honom bjudes, ändå att hans fordran
ej är till betalning förfallen.

Har inteckning i fast egendom eller
i luftfartyg eller reservdelar till
sådant fartyg blivit av ägaren till
den intecknade egendomen lämnad
såsom pant, skall inteckningen icke
utmätas utan i stället den rätt till
andel i inteckningen, som, efter ty
särskilt är stadgat, må tillkomma
gäldenären, tagas i mät i den ordning
74 § stadgar.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall Lös egendom, som utmätes, skall
av utmätningsmannen upptecknas av utmätningsmannen upptecknas
och värderas; och äge han, där så och värderas; och äge han, där så
finnes nödigt, tillkalla sakkunnige finnes nödigt, tillkalla sakkunnige
män att vid värderingen biträda. Är män att vid värderingen biträda. Utfråga
om utmätning av fordran el- mätas av inteckning besvärade reler
rättighet, vare den från vilken servdelar till luftfartyg, skola sakfordringen
eller rättigheten skall ut- kunniga städse anlitas vid värdegå
pliktig att, efter anmaning, läm- ringen. Är fråga om utmätning av
na utmätningsmannen erforderliga fordran eller rättighet, vare den från
upplysningar angående dess inne- vilken fordringen eller rättigheten
håll; efterkommes ej anmaningen, skall utgå pliktig att, efter anmaäge
överexekutor efter anmälan av ning, lämna utmätningsmannen erutmätningsmannen
förelägga den forderliga upplysningar angående
tredskande vite samt fälla honom dess innehåll; efterkommes ej anraadärtill.
ningen, äge överexekutor efter an mälan

av utmätningsmannen förelägge
den tredskande vite samt fälla
honom därtill.

Utmätes helt--— — eller sysslomannen.

Vid utmätning av luftfartyg eller
gods i sådant fartyg skall vad i 2
mom. stadgas i tillämpliga delar
gälla.

74 §.

Utmätas penningar---kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenärs---att övergå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Skall utmätning ske av den rätt
till andel i inteckning, som, efter ty
särskilt är stadgat, tillkommer gäldenären
såsom ägare av intecknade
egendomen, varde förbud inteckningshavaren
meddelat att till förfång
för den, till vilken i följd av utmätningen
gäldenärens rätt kan komma
att övergå, utlämna inteckningshandlingen
eller att på begäran av
annan än denne eller utmätningsmannen
uppvisa handlingen vid
domstol för sådant ändamål, som i
26 § förordningen angående inteckning
i fast egendom sägs. Förbud,
som nu sagts, skall tecknas å inteckningshandlingen,
där icke denna av
inteckningshavaren överlämnas till
utmätningsmannen för att av honom
uppvisas. Kostnaden för sådant uppvisande
ävensom för anskaffande av
särskild inteckningshandling å den
utmätta andelen i inteckningen vare
borgenären pliktig att förskjuta, där
utmätningsmannen det äskar.

Skall utmätning ske av den rätt
till andel i inteckning, som, efter ty
särskilt är stadgat, tillkommer gäldenären
såsom ägare av intecknade
egendomen, varde förbud inteckningshavaren
meddelat att till förfång
för den, till vilken i följd av utmätningen
gäldenärens rätt kan komma
att övergå, utlämna inteckningshandlingen
eller att på begäran av
annan än denne eller utmätningsmannen
uppvisa handlingen vid
domstol för sådant ändamål, som i
26 § förordningen angående inteckning
i fast egendom eller 29 § lagen
om inskrivning av rätt till luftfartyg
sägs. Förbud, som nu sagts, skall
tecknas å inteckningshandlingen, där
icke denna av inteckningshavaren
överlämnas till utmätningsmannen
för att av honom uppvisas. Kostnaden
för sådant uppvisande ävensom
för anskaffande av särskild inteckningshandling
å den utmätta andelen
i inteckningen vare borgenären pliktig
att förskjuta, där utmätningsmannen
det äskar.

85 §.

Då fast egendom blivit tagen i mät Då fast egendom eller luftfartyg eleller
utmätningsman å landet tagit i ter intecknade reservdelar till sådant
mät fartyg, varom i 94 § sägs, ålig- fartyg tagits i mät eller då utmätger
det utmätningsmannen att genast ningsman å landet tagit i mät faranmäla
det hos överexekutor. Har i tyg, varom i 94 § sägs, åligger det
fråga om fast egendom å landet gäl- utmätningsmannen att genast anmäla
denären vid utmätningen uppgivit det hos överexekutor. Har i fråga om
auktionsställe, såsom i 98 § sägs, gi- fast egendom å landet gäldenären
ve utmätningsmannen ock det till- vid utmätningen uppgivit auktions -

känna. ställe, såsom i 98 § sägs, give ut mätningsmannen

ock det tillkänna.

Då fast —--— — — utmätningen skett.

Utmätes fartyg —-----urskiljande erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Myndighet, vilken meddelat förordnande,
som i 28 § sägs, eller hos vilken
enligt 70 eller 71 § konkurslagen
äskats, att fastighet eller intecknat
fartyg må utmätningsvis säljas, vare
ock pliktig att därom insända bevis
efter ty nyss är sagt.

Har domstol------— till

Sker utmätning — -—----t

Gäller utmätningen luftfartyg, som
blivit infört i luftfartygsregistret, eller
lott i eller intecknade reservdelar
till sådant fartyg, skall bevis om utmätningen,
i vilket fartygets nationalitets-
och registreringsbeteckning finnes
angiven, genast sändas till luftfartsstyrelsen
samt till den inskrivningsdomare,
som handlägger inskrivningsärenden
rörande luftfartyg Myndighet,

vilken meddelat dom
eller utslag, varigenom intecknad
fordran fastställts till betalning ur
fast egendom, eller hos vilken enligt
70 eller 71 § konkurslagen äskats,
att fastighet, intecknat fartyg eller
ock i luftfartygsregistret infört luftfartyg
eller intecknade reservdelar till
sådant fartyg må utmätningsvis säljas,
vare ock pliktig att därom insända
bevis efter ty nyss är sagt.
överexekutor.

11 kommerskollegium.

87 §.

äger företräde.

Där luftfartyg eller reservdelar till
sådant fartyg utmätts, äger den, som
för sin fordran har inteckning i den
utmätta egendomen och vilkens rätt
kan vara beroende av dess försälj -

Ar fast

Har utmätning av fast egendom
upphävts eller eljest frågan om sådan
egendoms försäljning förfallit, åligger
det utmätningsmannen eller överexekutor,
om ärendet där är anhängigt
eller det eljest ankommit på överexekutor
att försälja egendomen, att

ning, sådan befogenhet som i 1 mom.
sägs.

§•

Har utmätning av fast egendom
eller av luftfartyg, som blivit infört
i luftfartygsregistret, eller av intecknade
reservdelar till sådant fartyg
upphävts eller eljest frågan om sådan
egendoms försäljning förfallit, åligger
det utmätningsmannen eller överexe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

därom genast göra anmälan hos inskrivningsdomaren.

kutor, om ärendet där är anhängigt
eller det eljest ankommit på överexekutor
att försälja egendomen, att
därom genast göra anmälan hos vederbörande
inskrivningsdomare samt,
då fråga är om luftfartyg eller reservdelar
till sådant fartyg, jämväl lins
luf tfartsstyrelsen.

89 §.

Försäljning av------offentlig auktion.

Om försäljning av utmätt luftfartyg
och av utmätta, intecknade reservdelar
till sådant fartyg meddelas
bestämmelser i särskild lag.

91 §.

Kungörelse om----— — är sagd.

Har gäldenären tillkommande rätt
till andel i inteckning i hans fasta
egendom blivit utmätt, läte utmätningsmannen
anskaffa särskild inteckningshandling
å det gäldenären
tillkommande beloppet, där laga hinder
däremot icke möter; skall sådan
handling anskaffas, må ej förr än det
skett kungörelse om auktionen utfärdas.
Skall försäljning ske av inteckningshandling,
vilken tagits i mät hos
någon, som enligt handlingen är personligen
ansvarig för det däri förskrivna
beloppet, åligger det utmätningsmannen,
där ej med gäldenärens
samtycke handlingen säljes med
bibehållande av hans ansvarighet, att,
innan handlingen utlämnas till köparen,
förse densamma med påskrift,
varigenom gäldenären frikallas från
ansvarighet.

----ske

Har gäldenären tillkommande rätt
till andel i inteckning i hans fasta
egendom eller i hans luftfartyg eller
därtill hörande reservdelar blivit utmätt,
läte utmätningsmannen anskaffa
särskild inteckningshandling å det
gäldenären tillkommande beloppet,
där laga hinder däremot icke möter;
skall sådan handling anskaffas, må ej
förr än det skett kungörelse om auktionen
utfärdas. Skall försäljning ske
av inteckningshandling, vilken tagits
i mät hos någon, som enligt handlingen
är personligen ansvarig för det
däri förskrivna beloppet, åligger det
utmätningsmannen, där ej med gäldenärens
samtycke handlingen säljes
med bibehållande av hans ansvarighet,
att, innan handlingen utlämnas
till köparen, förse densamma med
påskrift, varigenom gäldenären frikallas
från ansvarighet,
kan.

Skall fartyg--

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Vid försäljning av gods i luftfartyg
skall kungörelse ske minst tre veckor
före auktionen och inom samma tid
jämväl införas i allmänna tidningarna.
Kungörelsen skall innehålla, att
de borgenärer, som, ändå att de ej
vunnit utmätning, äga rätt till betalning
ur köpeskillingen för godset, hava
att före auktionen anmäla sådant
hos auktionsförrättaren på sätt i
139 § sägs. Minst tre veckor före auktionen
skola ock, såvitt ske kan, underrättelser
om försäljningen i rekommenderade
brev sändas till borgenären
och ägaren av godset samt
till den sam, enligt vad känt blivit,
äger luftpanträtt i detta. Vinnes senare
kunskap om sådan panträtt,
varde underrättelse genast avsänd.
Underrättelse till utrikes ort skall
om möjligt sändas med flygpost.

Är fråga------nödiga kostnad.

92 §.

Skall egendom--— panthavarens rätt.

Vid försäljning av lott i fartyg till- Vid försäljning av lott i fartyg
kännagive utmätningsmannen, att eller luftfartyg tillkännagive utmätförsäljningen
ej medför rubbning i ningsmannen, att försäljningen ej
panträtt, som i hela fartyget gäller; medför rubbning i panträtt, som i
meddele ock före utropet underrät- hela fartyget eller luftfartyget gältelse
om de fordringar, för vilka far- ler; meddele ock före utropet undertyget
veterligen utgör pant. rättelse om de fordringar, för vilka

fartyget eller luftfartyget veterligen
utgör pant.

138 §.

Har, då någon vunnit utmätning å Har, då någon vunnit utmätning å
lös egendom, som annan hade under lös egendom, som annan hade under
panträtt i handom, panthavaren, så- panträtt i handom, panthavaren, såsom
i 71 § sägs, förklarat sig nöjas som i 71 § sägs, förklarat sig nöjas
med att för sin betalning hålla sig till med att för sin betalning hålla sig till
köpeskillingen, njute han sin rätt till köpeskillingen, njute han sin rätt till
godo inom den tid, som i 137 § stad- godo inom den tid, som i 137 § stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

gas; dock att, där i fråga om utmätningsvis
sålt fartyg eller gods i fartyg
annan borgenär påstår betalning
för fordran, som skall utgå med förmånsrätt
framför panthavarens, denne
ej äger njuta betalning i annan
ordning, än i 140 eller 141 § sägs.

gas; dock att, där i fråga om utmätningsvis
sålt fartyg eller gods i fartyg
eller i luftfartyg annan borgenär
påstår betalning för fordran, som
skall utgå med förmånsrätt framför
panthavarens, denne ej äger njuta
betalning i annan ordning, än i 140
eller 141 § sägs.

139

Borgenär, som, då lös egendom för
annans fordran utmättes, hade panträtt
i egendomen, utan att hava den
under panträtt i handom, eller ock
ägde rätt att till säkerhet för sin fordran
hålla egendomen kvar, vare ock
berättigad att ur köpeskillingen, efter
ty nedan sägs, undfå betalning, såvida
han därom hos utmätningsmannen
före auktionen framställt yrkande.
Skall under konkurs fartyg eller
gods i fartyg utmätningsvis försäljas,
äge jämväl borgenär, som för sin
fordran har förmånsrätt enligt 4 eller
7 § i 17 kap. handelsbalken, den rätt,
nu är sagd.

Har fartyg--—---tid im

§•

Borgenär, som, då lös egendom för
annans fordran utmättes, hade panträtt
i egendomen, utan att hava den
under panträtt i handom, eller ock
ägde rätt att till säkerhet för sin
fordran hålla egendomen kvar, vare
ock berättigad att ur köpeskillingen,
efter ty nedan sägs, undfå betalning,
såvida han därom hos utmätningsmannen
före auktionen framställt yrkande.
Skall under konkurs fartyg eller
gods i fartyg eller i luftfartyg utmätningsvis
försäljas, äge jämväl
borgenär, som för sin fordran har
förmånsrätt enligt 4 eller 7 § i 17
kap. handelsbalken, den rätt, nu är
sagd.

163 §.

Är fartyg, i annat fall än i 165 §
sägs, eller gods i fartyg utmätt, eller
skall utmätt fordran eller rättighet
säljas, och varder ej det utmätta sålt
å landet inom tre månader och i stad
inom två månader efter det utmätningsmannen
emottagit de i 54 och
56 §§ nämnda handlingar; vare om
ansvarigheten lag som i 162 § sägs.

Är fartyg, i annat fall än i 165 §
sägs, eller gods i fartyg eller i luftfartyg
utmätt, eller skall utmätt fordran
eller rättighet säljas, och varder
ej det utmätta sålt å landet inom tre
månader och i stad inom två månader
efter det utmätningsmannen
emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda
handlingar; var.e om ansvarigheten
lag som i 162 § sägs.

165 §.

Har utmätning skett av fast egen- Har utmätning skett av fast egendom
eller, å landet, av fartyg, som dom eller luftfartyg eller intceknade

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

i 94 § sägs, skall utmätningsmannen
så skyndsamt vidtaga alla de åtgärder,
vilka på honom ankomma, att
försäljningen av det utmätta ej må
genom hans vållande fördröjas, i fråga
om fast egendom, å landet över
fyra månader och i stad över tre månader,
samt beträffande fartyg, som
nyss är sagt, över tre månader från
mottagandet av de i 54 och 56 §§
nämnda handlingar.

(Föreslagen lydelse.)

reservdelar till sådant fartyg, eller, å
landet, av fartyg, som i 94 § sägs,
skall utmätningsmannen så skyndsamt
vidtaga alla de åtgärder, vilka
på honom ankomma, att försäljningen
av det utmätta ej må genom hans
vållande fördröjas, i fråga om fast
egendom, å landet över fyra månader
och i stad över tre månader, samt
beträffande annan egendom, som
nyss är sagd, över tre månader från
mottagandet av de i 54 och 56 §§
nämnda handlingar.

198 §.

All nödig-----

Sökes utmätning--

Ej vare utmätningsman pliktig att
verkställa utmätning å dom eller utslag,
som ej vunnit laga kraft, med
mindre kostnaden för förrättningen
förskjutes av sökanden. Den, som
begär utmätning av fast egendom
eller verkställighet av förordnande,
som i 28 § sägs, vare, ändå att domen
eller utslaget äger laga kraft, pliktig
att på anfordran förskjuta erforderligt
belopp till bestridande av förrättningskostnaden.
Äskas jämlikt 70 §
konkurslagen försäljning av konkursboets
fasta egendom, skall ock kostnaden
på anfordran förskjutas.

hela kostnaden,
underrätta utmätningsmannen.

All nödig

Ej vare utmätningsman pliktig att
verkställa utmätning å dom eller utslag,
som ej vunnit laga kraft, med
mindre kostnaden för förrättningen
förskjutes av sökanden. Den, som begär
utmätning av fast egendom eller
luftfartyg eller intecknade reservdelar
till sådant fartyg eller ock verkställighet
av dom eller utslag, varigenom
intecknad fordran fastställts
till betalning ur fast egendom, vare,
ändå att domen eller utslaget äger
laga kraft, pliktig att på anfordran
förskjuta erforderligt belopp till bestridande
av förrättningskostnaden.
Äskas jämlikt 70 eller 71 § konkurslagen,
att i konkursboet ingående
egendom, som nu är sagd, utmätningsvis
säljes, skall ock kostnaden
på anfordran förskjutas.

--motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid försäljning av utmätt luftfartyg och av utmätta, intecknade reservdelar
till luftfartyg samt vid fördelning av medel, som inflyta vid sådan försäljning,
skola de föreskrifter som enligt utsökningslagen gälla beträffande
försäljning av fartyg, vilket blivit i fartygsregistret infört, äga tillämpning
med iakttagande av de särskilda bestämmelser som meddelas i denna lag.

Att vid försäljning av vissa främmande luftfartyg eller av intecknade reservdelar
till sådana fartyg andra särskilda bestämmelser därjämte äro
att iakttaga framgår av lagen i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års
konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg.

2 §.

Auktion skall förrättas av överexekutor eller, där auktion å landet skall
hållas annorstädes än å landskansli, av den som överexekutor för ändamålet
till förrättningsman särskilt förordnar.

3 §.

Genom auktionsförrättare^ försorg skall tid och ställe för auktionen
minst sex veckor i förväg kungöras på sätt i 90 § första stycket utsökningslagen
stadgas. Kungörelsen skall tillika inom samma tid införas i allmänna
tidningarna. I kungörelsen skall angivas, att den som har fordran, varför
luftfartyget eller reservdelarna häfta eller för vilken han eljest må njuta betalning
ur köpeskillingen, äger att vid auktionen bevaka sin rätt. Minst en
månad före auktionen skola underrättelser om försäljningen i rekommenderade
brev sändas till borgenären och ägaren av den utmätta egendomen
ävensom till innehavare av däri meddelad inteckning eller i utmätt fartyg
gällande luftpanträtt, som finnes antecknad i inskrivningsboken eller eljest
då är känd. Framgår adressen av inskrivningsboken, varde underrättelse
sänd under den adressen. Vinnes senare upplysning om annan luftpanträtt
i fartyget, skall underrättelse som nu sagts genast tillställas dess innehavare.
Underrättelse till utrikes ort skall om möjligt sändas med flygpost.

4 §.

Auktionsförrättaren skall vid början av auktionen uppläsa såväl protokollet
över utmätningen som gravationsbeviset; anmane ock dem, vilka äro
tillstädes och hava fordran som skall vid auktionen bevakas, att sådant an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

mäla. Tillfälle skall beredas tillstädeskomna rättsägare samt gäldenären, där
han är närvarande, att yttra sig över de anspråk som framställas så ock
angående de villkor som skola gälla för försäljningen.

Sedan den i första stycket omförmälda förhandlingen avslutats, skall auktionsförrättaren
uppgöra borgenärsförteckning. I denna förteckning skola,
ordnade efter det företräde dem emellan lag stadgar, upptagas, förutom
fordran varför utmätning skett, dels fordran, för vilken den utmätta egendomen
på grund av inteckning häftar, där fordringen finnes upptagen i gravationsbeviset
eller blivit hos auktionsförrättaren anmäld, dels ock fordran,
med vilken är förenad luftpanträtt i utmätt fartyg eller varmed följer rätt
att såsom säkerhet kvarhålla utmätt egendom, såvida yrkande om betalning
för fordringen blivit hos auktionsförrättaren framställt.

Vid upprättande av borgenärsförteckningen skall vad i 107 § andra och
tredje styckena, 108—110 §§, 112 § första stycket samt 118 § utsökningslagen
stadgas beträffande borgenärsförteckning för fast egendom äga motsvarande
tillämpning; dock skall vid försäljning under konkurs utöver de
i 107 § tredje stycket nämnda fordringarna under där angiven förutsättning
jämväl fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbalken
upptagas i borgenärsförteckningen.

5 §•

Sedan auktionsförrättaren efter ty i 4 § är sagt antecknat de fordringar,
vilka böra vid auktionen iakttagas, skola de fordringsbelopp, som hava bättre
rätt än den fordran för vars gäldande försäljningen äger rum, samt kostnaderna
för förfarandet sammanräknas; och varde i borgenärsförteckningen
angivet, att det lägsta bud, som, där ej annat föranledes av vad i 11 § andra
stycket stadgas, må vid auktionen antagas, skall överstiga den sålunda erhållna
summan.

Är fråga om försäljning av reservdelar på begäran av borgenär, som ej
för sin fordran har inteckning i dessa, må lägsta budet ej i något fall bestämmas
högre än till två tredjedelar av det å reservdelarna jämlikt 73 §
utsökningslagen satta värdet.

6 §•

Vid försäljning av flera luftfartyg skall särskilt utrop av varje fartyg äga
rum; sådana fartyg, som äro i samma ägares hand och häfta för samma
fordringar, skola dock utropas gemensamt, där ej fartygens ägare eller
någon av borgenärerna begär att särskild försäljning av visst eller vissa
fartyg skall ske. Särskild borgenärsförteckning skall upprättas för vad som
säljes vid varje utrop; och skall i förekommande fall beträffande fordran,
för vilken flera luftfartyg häfta, i förteckningen anmärkas, att mindre belopp
än vad i förteckningen upptagits kan komma att falla å egendomen till
följd av att köpeskillingen för annan egendom lämnar tillgång till betalning
av fordringen eller del därav.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid försäljning
av luftfartyg jämte intecknat lager av reservdelar; dock må luftfartyg

Kiingl. Maj:ts proposition nr 13.

och reservdelslager ej utropas gemensamt, såvida fordran bevakats av borgenär,
som icke för fordringen har inteckning i reservdelarna.

Lager av reservdelar, som ej utropas gemensamt med luftfartyg, må på
begäran av lagrets ägare eller någon av borgenärerna utropas i skilda poster,
med förbehåll att försäljning av varje utropad post sker allenast såframt
med hänsyn jämväl till de bud, som vid utrop av andra poster avgivas,
försäljningen kan godkännas enligt de i 11 § stadgade grunderna.

7 §•

Där luftfartyg eller intecknade reservdelar ingå i konkursbo och, efter ty
i 71 § konkurslagen sägs, auktion skall på begäran av borgenärerna hållas
för egendomens försäljning i den ordning, som i denna lag är stadgad, vare
borgenär, som i konkursen bevakat fordran, för vilken egendomen på grund
av inteckning häftar eller med vilken är förenad luftpanträtt i egendomen
eller varmed följer rätt att såsom säkerhet kvarhålla egendomen eller förmånsrätt
som i 17 kap. 4 eller 7 § handelsbalken sägs, berättigad att, där
hans rätt till betalning ur egendomen är ostridig eller styrkt, äska att försäljningen
i stället sker till gäldande av hans fordran; framställe dock yrkande
härom till auktionsförrättaren senast vid den i 4 § nämnda förhandlingen.
Göres ej sådant yrkande, må ej försäljning ske till förfång för
de i borgenärsförteckningen upptagna rättsägarna.

8 §.

Huvudstolen av intecknad gäld, som faller inom köpeskillingen, må, där
ej fråga är om fordran av beskaffenhet, som avses i 108 eller 109 § utsökningslagen,
efter överenskommelse mellan inteckningshavaren och köparen
innestå i avräkning å köpeskillingen. Omfattar inteckningen flera luftfartyg
eller luftfartyg jämte reservdelar, må fordringen dock sålunda innestå
allenast såframt all den intecknade egendomen utmätts och säljes vid gemensamt
utrop.

Vad som ej skall innestå av köpeskillingen skall i reda penningar gäldas.

I borgenärsförteckningen skall beträffande fordringar, som enligt första
stycket icke må innestå, detta särskilt anmärkas.

9 §•

Innan utrop av egendomen sker, skall auktionsförrättaren uppläsa borgenärsförteckningen
samt meddela fullständig och tydlig underrättelse om
sättet för försäljningen; give ock till känna, å vad tid köpeskillingen sist
skall inbetalas.

10 §.

Vid tillämpning av vad i 95 § första stycket utsökningslagen stadgas skall
iakttagas, att köparen ej är pliktig att gälda eller ställa säkerhet för större
belopp än som jämlikt 8 § denna lag skall i reda penningar gäldas och att
han städse skall gälda eller ställa säkerhet för den kostnad, varom i 198 §
utsökningslagen förmäles.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

11 §•

Göres å auktionen sådant bud, att det enligt 5 § må antagas, och uppfyller
köparen vad enligt 95 § första stycket utsökningslagen och 10 § denna lag
åligger honom, skall försäljning av egendomen ske, utan så är att köpeskillingen
ej förslår till fulla gäldandet av utmätningssökandens fordran och
han bestrider att försäljning må ske.

Göres icke så högt bud, skall försäljning ändock ske, där sådant yrkas
av utmätningssökanden och innehavarna av de fordringar, vilka äga företräde
framför hans fordran men icke fullt täckas av den bjudna köpeskillingen,
därtill samtycka.

Sker ej försäljning, gånge utmätningen åter.

12 §.

Varder ej sist å det sammanträde, som i 140 g utsökningslagen sägs, köpeskillingen,
i den mån avräkning enligt 8 § denna lag ej skall ske, till fullo
gulden, vare köpet ogillt, och besörj e genast auktionsförrättaren, att egendomen
varder till försäljning ånyo utlyst på sätt i 3 § stadgas. Är pant
eller borgen ställd för köpeskillingen, läte auktionsförrättaren ofördröjligen
försälja panten i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller
utsöka borgensförbindelsen hos löftesmannen. Understiger vad vid nya utropet
högst bjudes förra köpeskillingen med laga ränta därå från den dag,
då betalning sist bort ske, ersätte den försumlige inroparen skillnaden eller,
där försäljning ej kommer till stånd, vad vid förra auktionen bjudits
utöver sammanlagda beloppet av de fordringar, som äga företräde framför
utmätningssökandens fordran, jämte ränta därå ävensom kostnaderna för
samma auktion; går egendomen till mera, have förre köparen ej rätt till
överskottet. Kostnaden för senare försäljningen skall ock av förre köparen
gäldas, där den ej kan gottgöras genom överskott å köpeskillingen.

När ny auktion hålles, skall fordran, som upptagits i den för förra auktionen
upprättade borgenärsförteckningen, upptagas i den nya förteckningen,
ändå att fordringen ej ånyo anmäles. Har rättsägare på grund av försummad
anmälan ej blivit upptagen i den förra förteckningen, äge ej annan
rätt än i 15 § sägs. Vid bestämmande av lägsta budet skall avdrag ske
för vad förre inroparen vid inropet erlagt i reda penningar eller som influtit
genom försäljning av pant eller utsökande av borgen.

13 §.

Har i fall som i 12 § sägs luftfartyg eller reservdelar försålts efter nytt
utrop, och är förre inroparen skyldig att utgiva ersättning, skall ersättningsbeloppet,
såvitt detsamma av honom guldits eller influtit genom försäljning
av pant eller utsökande av borgen, tillika med köpeskillingen fördelas.

Avslutas auktionen utan att försäljning kommer till stånd, skall fördelning
av ersättningsbelopp som i första stycket sägs ske vid sammanträde,
varom i 140 § utsökningslagen förmäles. Sedan kostnaderna för förfarandet
guldits ur beloppet, skall det användas till betalning av utmätningssökan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13. 65

dens fordran; vad därefter må återstå skall fördelas i samma ordning som
köpeskilling.

14 §.

Vid fördelning av köpeskillingen skall borgenärsförteckningen lända till
efterrättelse. I fall som i 5 § andra stycket sägs må dock innehavare av
inteckning i reservdelar icke, till förfång för borgenär som ej för sin fordran
har inteckning i reservdelarna, göra sin rätt gällande till högre belopp
än som svarar mot två tredjedelar av köpeskillingen för reservdelarna
minskad med kostnaderna för förfarandet. Finnes till fördelning ersättningsbelopp
som i 13 § avses, skall vid tillämpning av vad i andra punkten
stadgas detta belopp läggas till köpeskillingen.

15 §.

Har fordran, som, där den anmälts vid den i 4 § omförmälda förhandlingen,
bort upptagas i borgenärsförteckningen, blivit senare anmäld, varde
utdelning, i den mån tillgång finnes, borgenären tillagd efter de i förteckningen
upptagna beloppen.

16 §.

I fall då fordran, för vilken egendomen på grund av inteckning häftar,
avräknats å köpeskillingen, åligger det auktionsförrättaren att därom göra
anteckning å inteckningshandlingen, där denna är tillgänglig för honom.

17 §.

Har auktion hållits å luftfartyg, som blivit infört i det svenska luftfartygsregistret,
eller å intecknade reservdelar till sådant fartyg, skall auktionsförrättaren,
sedan auktionen vunnit laga kraft samt köpeskillingen erlagts
och sammanträde hållits för köpeskillingens fördelning, genast göra anmälan
därom hos den inskrivningsdomare, som handlägger inskrivningsärenden
rörande luftfartyg, och hos luftfartsstyrelsen samt därvid tillika
insända det vid sammanträdet förda protokollet jämte borgenärsförteckningen.

Därest försäljning ej kommit till stånd men vid fördelning som i 13 §
andra stycket avses likvid utfallit å huvudstolen av intecknad fordran,
åligger det den som förrättat fördelningen att, sedan denna blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, därom till inskrivningsdomaren göra anmälan som
nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

18 §.

Angående klagan över utmätningsmans eller överexekutors åtgärd vid
auktion eller i fråga om fördelning av köpeskilling eller av medel, som eljest
finnas att redovisa, gälle vad i sådant hänseende är i utsökningslagen stadgat
beträffande försäljning av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

5 Bihang till riksdagens protokoll I9öö. t samt. Nr 13.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 21, 24, 26, 29, 62, 71, 73, 76, 126 och 198 §§
konkurslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

21 §.

Konkursdomaren skall---i konkurs.

Avträdes ämbets----närmaste förman.

Utvisar den i anledning av konkursen
upprättade bouppteckningen att
fast egendom finnes i boet, skall så
snart ske kan å inskrivningsdag om
konkursen göras anteckning i inteckningsprotokollet
samt i inteckningseller
fastighetsboken. Ligger egendomen
inom annan rätts dom värj o, skall
för verkställande av sådan anteckning
konkursdomaren ofördröjligen
till inskrivningsdomaren i den ort där
egendomen ligger insända bevis om
konkursen jämte utdrag ur bouppteckningen.
Hör till boet fartyg som
blivit infört i fartygsregistret, skall
anmälan om konkursen med angivande
av fartygets registreringsnummer
ofördröjligen göras till den myndighet
som handlägger ärenden angående
inteckning i fartyg; och varde å
den inskrivningsdag, då det först kan
ske, anteckning om konkursen gjord
i inteckningsboken för fartyg. Hör till
boet lott i fartyg, skall anmälan om
konkursen ofördröjligen avsändas till
den myndighet som för fartygsregistret;
och varde i anmälningen intagna
de uppgifter som erfordras för
fartygets säkra urskiljande.

Hör till boet fartyg som blivit infört
i fartygsregistret, skall anmälan
om konkursen med angivande av
fartygets registreringsnummer ofördröjligen
göras till den myndighet
som handlägger ärenden angående
inteckning i fartyg; och varde å den
inskrivningsdag, då det först kan ske,
anteckning om konkursen gjord i inteckningsboken
för fartyg. Hör till
boet lott i fartyg, skall anmälan om
konkursen ofördröjligen avsändas till
den myndighet som för fartygsregistret;
och varde i anmälningen intagna
de uppgifter som erfordras för
fartygets säkra urskiljande.

1 Senaste lydelse av 21 § se SFS 1933: 229, av 26 § se 1940: 809 och av 29 § se 1932: 175.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Ingår i konkursboet luftfartyg, som
blivit infört i luftfartygsregistret, eller
lott i eller intecknade reservdelar
till sådant fartyg, skall anmälan
om konkursen med angivande av
fartygets nationalitets- och registreringsbeteckning
ofördröjligen sändas
till luftfartsstyrelsen samt till den
inskrivningsdomare, som handlägger
inskrivningsärenden rörande luftfartyg.
Inskrivningsdomaren har att å
första inskrivningsdag i inskrivningsboken
för luftfartyg göra anteckning
om konkursen.

24 §.

Har innan------av konkursen.

Där i andra fall utmätning skett å
fast egendom eller å fartyg eller luftfartyg
eller å gods i fartyg eller luftfartyg
eller å intecknade reservdelar
till luftfartyg, skall verkställigheten
fortgå, så vida ej efter ty i 68 § sägs
framställning om dess inställande göres
innan försäljning av egendomen
ägt rum.

Har eljest — -----besluts meddelande.

Där i andra fall utmätning skett å
fast egendom eller å fartyg eller gods
i fartyg, skall verkställigheten fortgå,
så vida ej efter ty i 68 § sägs
framställning om dess inställande
göres innan försäljning av egendomen
ägt rum.

26 §.

Varder beslut------anslagna kungörelsen.

Finnes i gäldenärens bo fast egen- Finnes i gäldenärens bo fast egen -

dom eller fartyg, som blivit infört i
fartygsregistret, eller lott i fartyg,
skall vad i 21 § tredje stycket före -

dom eller fartyg, som blivit infört i

fartygsregistret, eller lott i fartyg eller
ock luftfartyg, som blivit infört i
skrivits angående anteckning eller luftfartygsregistret, eller lott i eller

intecknade reservdelar till sådant fartyg,
skall vad i 21 § tredje, fjärde och
femte styckena föreskrivits angående
anteckning eller anmälan om konkursen
äga motsvarande tillämpning i
fråga om den högre rättens beslut,
sig betalas.

anmälan om konkursen äga motsvarande
tillämpning i fråga om den
högre rättens beslut.

Innan i —

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

29 §.

Har gäldenären---konkursboet åter.

Har borgenär under ovan angivna
tid sökt inteckning i gäldenärens
egendom för fordran, vid vars tillkomst
sådan säkerhet ej betingats,
och är ej fråga om inteckning, som
inom den i 11 kap. 2 § jordabalken
stadgade tid sökts för fordran, som
där avses, vare borgenären pliktig att
på talan av konkursboet antingen
återställa inteckningshandlingen till
boet eller ock tillhandahålla inteckningshandling
angående fast egendom
för verkställande av utbyte efter
ty därom är stadgat samt handling,
på grund varav inteckning i fartyg,
förlagsinteckning eller inteckning i
jordbruksinventarier sökts, för inteckningens
dödande.

Har borgenär under ovan angivna
tid sökt inteckning i gäldenärens
egendom för fordran, vid vars tillkomst
sådan säkerhet ej betingats,
och är ej fråga om inteckning, som
inom den i 11 kap. 2 § jordabalken
stadgade tid sökts för fordran, som
där avses, vare borgenären pliktig att
på talan av konkursboet antingen
återställa inteckningshandlingen till
boet eller ock tillhandahålla inteckningshandling
angående fast egendom
eller luftfartyg för verkställande av
utbyte efter ty därom är stadgat samt
handling, på grund varav inteckning i
fartyg, förlagsinteckning eller inteckning
i jordbruksinventarier sökts,
för inteckningens dödande.

Vad sålunda---om konkursansökningen.

62 §.

Efter första borgenärssammanträdet
skall boets egendom säljas så
snart ske kan, där ej annat föranledes
av bestämmelserna i 60, 63, 64
och 66 §§, 70 § andra stycket samt
149 § andra stycket.

Efter första borgenärssammanträdet
skall boets egendom säljas så
snart ske kan, där ej annat föranledes
av bestämmelserna i 60, 63, 64
och 66 §§, 70 § andra stycket, 71 §
femte stycket samt 149 § andra stycket.

Vill förvaltaren--

Lös egendom — —
Samtycke, varom —
Skall helt----

71 §.

----kan ske.

försäljningen beroende.

---noterat värdepapper.

-- och köparen.

Är fråga om försäljning av luftfartyg
eller av intecknade reservdelar
till sådcuit fartyg och finnes
egendomen inom riket, skall vad i
70 § första och andra styckena sågs
äga motsvarande tillämpning. Vill
förvaltaren, ehuru auktion ej ägt

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

Skall gäldenären tillkommande rätt
till andel i inteckning i hans fasta
egendom säljas, läte förvaltaren innan
försäljning sker anskaffa särskild
inteckningshandling å det gäldenären
tillkommande beloppet, där
laga hinder däremot icke möter. Skall
försäljning ske av inteckningshandling,
som innehaves av gäldenären
och för vilken han är personligen ansvarig,
vare förvaltaren pliktig att,
där ej gäldenären medgiver, att
handlingen må försäljas med bibehållande
av hans ansvarighet, förse
handlingen med påskrift, varigenom
gäldenären frikallas från ansvarighet.

(Föreslagen lydelse.)

rum i den ordning som för utmätt
sådan egendom är stadgad, med ombudsmannens
samtycke underlåta att
föranstalta om egendomens avyttrande,
skall dock därtill lämnas tillstånd
av de borgenärer, som i konkursen
bevakat fordran, för vilken egendomen
på grund av inteckning häftar
eller med vilken är förenad luftpanträtt
i egendomen eller varmed följer
rätt att såsom säkerhet kvarhålla
egendomen eller förmånsrätt som i 17
kap. 4 eller 7 § handelsbalken sägs.
Gods i luftfartyg skall säljas i samma
ordning som gods i sjögående fart
Uff SkaU

gäldenären tillkommande rätt
till andel i inteckning som belastar
hans fasta egendom eller luftfartyg
eller till sådant fartyg hörande reservdelar
säljas, läte förvaltaren innan
försäljning sker anskaffa särskild
inteckningshandling å det gäldenären
tillkommande beloppet, där
laga hinder däremot icke möter. Skall
försäljning ske av inteckningshandling,
som innehaves av gäldenären
och för vilken han är personligen ansvarig,
vare förvaltaren pliktig att,
där ej gäldenären medgiver, att handlingen
må försäljas med bibehållande
av hans ansvarighet, förse handlingen
med påskrift, varigenom gäldenären
frikallas från ansvarighet.

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

försäljning ej utan förvaltarens samtycke
äga rum tidigare än fyra veckor
efter första borgenärssammanträdet.
Försäljning genom borgenärens
försorg må ej heller ske, där förvaltaren
vill lösa egendomen för konkursboets
räkning; åliggande det borgenären
att minst en vecka innan han
vidtager åtgärder för egendomens försäljning
hembjuda den åt förvaltaren
till inlösen. Utgöres egendomen av
fartyg eller gods i fartyg, skall försäljningen
ske i den ordning, som om
dylik egendom, den där blivit utmätt,
särskilt är stadgad. Skall egendomen
säljas annorledes än utmätningsvis
och är ej fråga om sådan försäljning
av värdepapper, som enligt vad nyss
sagts må ske utan auktion, må försäljningen
ej äga rum å annan ort än
den, där egendomen finnes, med
mindre förvaltaren samtycker därtill;
och läte borgenären förvaltaren minst
tre veckor förut veta, när och var
försäljningen skall ske. Har försäljning
skett i annan än den för utmätt
egendom stadgade ordning, vare borgenären
pliktig att för förvaltaren redovisa
för vad som influtit.

Vill ej borgenären föranstalta om
försäljningen, äge förvaltaren därom
besörja. Dock må inteckning i fast
egendom, vilken blivit av fastighetsägaren
lämnad såsom pant, icke av
förvaltaren säljas, utan äge han allenast
låta sälja den rätt till andel i inteckningen,
som efter ty särskilt är
stadgat må tillkomma gäldenären.

sådan försäljning ej utan förvaltarens
samtycke äga rum tidigare än fyra
veckor efter första borgenärssammanträdet.
Försäljning genom borgenärens
försorg må ej heller ske, där
förvaltaren vill lösa egendomen för
konkursboets räkning; åliggande det
borgenären att minst en vecka innan
han vidtager åtgärd för egendomens
försäljning hembjuda den åt förvaltaren
till inlösen. Utgöres egendomen
av fartyg eller av gods i fartyg
eller i luftfartyg eller av intecknade
reservdelar till luftfartyg, skall försäljningen
ske i den ordning, som om
dylik egendom, den där blivit utmätt,
särskilt är stadgad. Skall egendomen
säljas annorledes än utmätningsvis
och är ej fråga om sådan försäljning
av värdepapper, som enligt vad nyss
sagts må ske utan auktion, må försäljningen
ej äga rum å annan ort än
den, där egendomen finnes, med
mindre förvaltaren samtycker därtill;
och läte borgenären förvaltaren
minst tre veckor förut veta, när och
var försäljningen skall ske. Har försäljning
skett i annan än den för utmätt
egendom stadgade ordning, vare
borgenären pliktig att för förvaltaren
redovisa för vad som influtit.

Vill ej borgenären föranstalta om
försäljningen, äge förvaltaren därom
besörja. Dock må inteckning i fast
egendom eller i luftfartyg eller reservdelar
till sådant fartyg, vilken
blivit av ägaren till den intecknade
egendomen lämnad såsom pant, icke
av förvaltaren säljas, utan äge han
allenast låta sälja den rätt till andel
i inteckningen, som efter ty särskilt
är stadgat må tillkomma gäldenären.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

76 §.

Finner förvaltaren det i 74 § föreskrivna
kungörelsesätt icke vara ägnat
att bereda kungörelsen nödig offentlighet,
ankomme på honom att
vidtaga de ytterligare åtgärder, som
må anses erforderliga. Skulle han i
något fall anse tillfyllest, att auktionen
kungöres i mindre utsträckning
än i nämnda paragraf stadgas, begäre
samtycke därtill av rättens ombudsman.
Inskränkning i fråga om
kungörande av auktion å lös egendom,
vari borgenär har panträtt eller
annan särskild förmånsrätt, som i 17
kap. handelsbalken sägs, må dock
icke äga rum, med mindre den borgenär
samtycker därtill; ej heller må
utan gäldenärens medgivande sådan
inskränkning ske beträffande kungörande
av auktion å fast egendom.

Finner förvaltaren det i 74 § föreskrivna
kungörelsesätt icke vara ägnat
att bereda kungörelsen nödig offentlighet,
ankomme på honom att
vidtaga de ytterligare åtgärder, som
må anses erforderliga. Skulle han i
något fall anse tillfyllest, att auktionen
kungöres i mindre utsträckning
än i nämnda paragraf stadgas, begäre
samtycke därtill av rättens ombudsman.
Inskränkning i fråga om kungörande
av auktion å fast egendom
eller luftfartyg eller intecknade reservdelar
till sådant fartyg må dock
icke äga rum utan gäldenärens samtycke;
ej heller må sådan inskränkning
ske beträffande kungörande av
auktion å annan lös egendom, vari
borgenär har panträtt eller annan
särskild förmånsrätt, som i 17 kap.
handelsbalken sägs, med mindre den
borgenär samtycker därtill.

126 §.

På förvaltaren-----— äga rum.

Finnes tillgång------samtycker därtill.

Kan utdelning -— — — •—• -—- — andra borgenärer.

Sedan all konkursboets tillgängliga
egendom blivit förvandlad i penningar,
skall slututdelning ske; dock
må ej kungörelse om sådan utdelning
utfärdas före utgången av tid,
inom vilken borgenär har att ingiva
bevis därom att honom förelagd edgång,
som i 116 eller 123 § sägs, blivit
fullgjord. I fall, varom i 70 §
andra stycket förmäles, utgöre den
omständigheten, att boet tillhörig
fast egendom icke blivit försåld, ej
hinder för slututdelning.

Sedan all konkursboets tillgängliga
egendom blivit förvandlad i penningar,
skall slututdelning ske; dock
må ej kungörelse om sådan utdelning
utfärdas före utgången av tid,
inom vilken borgenär har att ingiva
bevis därom att honom förelagd edgång,
som i 116 eller 123 § sägs, blivit
fullgjord. I fall, varom i 70 § andra
stycket eller 71 § femte stycket
förmäles, utgöre den omständigheten,
att där avsedd egendom icke blivit
försåld, ej hinder för slututdel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

198 §.

Har konkurs — ---eller inteckningsbok.

Vad i första stycket stadgas skall
äga motsvarande tillämpning beträffande
luftfartyg, som blivit infört i
luf tf ar tyg sregistret, samt lott i och intecknade
reservdelar till sådant fartyg -

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av l och 13 §§ lagen den 20 december 1046
(nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

Härigenom förordnas, att 1 och 13 §§ lagen den 20 december 1946 om
lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag) skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

För fordran —------ nedan sägs.

Borgenär som för sin fordran har
inteckning i fast egendom eller i fartyg
äge ock genom lagsökning söka
betalning ur den intecknade egendomen.

Äro ej sådana skäl för handen att
målet bör hänslcjutas till rättegång,
skall betalningsskyldighet åläggas
gäldenären; avser lagsökningen betalning
ur intecknad fast egendom
eller intecknat fartyg, fastställe rätten
fordringen till betalning ur den
intecknade egendomen.

Borgenär, som för sin fordran har
inteckning i fast egendom eller i fartyg
eller i luftfartyg eller reservdelar
till sådant fartyg, äge ock genom lagsökning
söka betalning ur den intecknade
egendomen.

Äro ej sådana skäl för handen att
målet bör hänskjutas till rättegång,
skall betalningsskyldighet åläggas
gäldenären; avser lagsökningen betalning
ur intecknad fast egendom
eller intecknat fartyg eller luftfartyg
eller intccknadc reservdelar till luftfartyg,
fastställe rätten fordringen
till betalning ur den intecknade egendomen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85)
om dödande av förkommen handling.

Härigenom förcrdnas, att 10 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 om dödande
av förkommen handling1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

10 S.

Är handling, om vars dödande
gjorts ansökning, intecknad, skall
rätten underrätta vederbörande inskrivningsdomare
om ansökningen,
och har denne att därom så snart
ske kan å inskrivningsdag göra anteckning
i fastighets- eller inteckningsboken.
Vad nu sagts om ansökningen
skall ock gälla rättens slutliga
utslag i ärendet; dock må, då ansökningen
avslagits, anteckning ej
verkställas förrän utslaget vunnit laga
kraft.

Sedan utslag, varigenom intecknad
handling dödats, vunnit laga kraft,
skall inskrivningsdomaren, på ansökan,
å inskrivningsdag göra anteckning
i fastighets- eller inteckningsboken,
att ny handling, som utfärdats
jämlikt 9 §, medför den inteckningsrätt
som tillkommit den dödade.
När ansökan göres, skall den
nya handlingen vara åtföljd av avskrifter
enligt vad beträffande ansökan
om inteckning är stadgat.

Är handling, om vars dödande
gjorts ansökning, intecknad, skall
rätten underrätta vederbörande inskrivningsdomare
om ansökningen,
och har denne att därom så snart ske
kan å inskrivningsdag göra anteckning
i fastighetsboken eller annan inskrivningsbok
varom fråga är. Vad
nu sagts om ansökningen skall ock
gälla rättens slutliga utslag i ärendet;
dock må, då ansökningen avslagits,
anteckning ej verkställas förrän
utslaget vunnit laga kraft.

Sedan utslag, varigenom intecknad
handling dödats, vunnit laga kraft,
skall inskrivningsdomaren, på ansökan,
å inskrivningsdag göra anteckning
i fastighetsboken eller annan
inskrivningsbok varom fråga är, att
ny handling, som utfärdats jämlikt
9 §, medför den inteckningsrätt som
tillkommit den dödade. När ansökan
göres, skall den nya handlingen vara
åtföljd av avskrifter enligt vad
beträffande ansökan om inteckning
är stadgat.

1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1946: 105 och av 13 § se 1946: 878.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

13 §.

--allmänna tidningarna.

---— den förfallen.

handlingens företeende.

Rätten skall underrätta inskriv -

Hava tio--

Fullföljes ej —

Finner rätten -Rätten skall underrätta inskrivningsdomaren
om ansökan som i
första stycket sägs, och har denne
att så snart ske kan å inskrivningsdag
göra anteckning därom i fastighets-
eller inteckningsboken. Vad nu
sagts om ansökningen skall ock gälla
rättens slutliga utslag i ärendet;
dock må, då ansökningen avslagits,
anteckning ej verkställas förrän utslaget
vunnit laga kraft.

ningsdomaren om ansökan som i
första stycket sägs, och har denne
att så snart ske kan å inskrivningsdag
göra anteckning därom i fastighetsboken
eller annan inskrivningsbok
varom fråga är. Vad nu sagts
om ansökningen skall ock gälla rättens
slutliga utslag i ärendet; dock
må, då ansökningen avslagits, anteckning
ej verkställas förrän utslaget
vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 juli 1917 (nr 186)
om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 10 juli 1947 om dödande av vissa
utanför Sverige befintliga handlingar skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

11 8.

Är handling, om vars dödande
gjorts ansökning, intecknad, skall
nämnden skyndsamt underrätta vederbörande
inskrivningsdomare om
ansökningen, och har denne att därom
så snart ske kan å inskrivningsdag
göra anteckning i fastighets- eller
inteckningsboken. Vad nu sagts
om ansökningen skall ock gälla
nämndens slutliga beslut i ärendet.

Sedan intecknad handling dödats,
skall inskrivningsdomaren, på ansökan,
å inskrivningsdag göra anteckning
i fastighets- eller inteckningsboken,
att ny handling, som utfärdats
jämlikt 10 §, medför den inteckningsrätt
som tillkommit den dödade.
När ansökan göres, skall den
nya handlingen vara åtföljd av avskrifter
enligt vad beträffande ansökan
om inteckning är stadgat.

Är handling, om vars dödande
gjorts ansökning, intecknad, skall
nämnden skyndsamt underrätta vederbörande
inskrivningsdomare om
ansökningen, och har denne att därom
så snart ske kan å inskrivningsdag
göra anteckning i fastighetsboken
eller annan inskrivningsbok varom
fråga är. Vad nu sagts om ansökningen
skall ock gälla nämndens
slutliga beslut i ärendet.

Sedan intecknad handling dödats,
skall inskrivningsdomaren, på ansökan,
å inskrivningsdag göra anteckning
i fastighetsboken eller annan inskrivningsbok
varom fråga är, att ny
handling, som utfärdats jämlikt 10 §,
medför den inteckningsrätt som tillkommit
den dödade. När ansökan göres,
skall den nya handlingen vara
åtföljd av avskrifter enligt vad beträffande
ansökan om inteckning är
stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 17 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 17 § strafflagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

17 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel
vid gärning, vilken i denna lag
år belagd med straff, eller frambragts
genom sådan gärning må, såvitt ägaren
eller någon som var i hans ställe
uppsåtligen förövat gärningen eller
medverkat därtill, förklaras helt
eller delvis förverkat till kronan, om
det är påkallat till förebyggande av
brott eller eljest särskilda skäl föreligga
och det ej är uppenbart obilligt;
finnes egendomen ej i behåll,
må i stället värdet förklaras förverkat.
Samma lag vare om hjälpmedel,
varmed någon tagit befattning som
innebär i denna lag straffbelagd förberedelse
till brott. Vad nu sagts gälle
dock ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt
därtill. Avser förverkandeförklaring
fartyg, som besväras av sjöpanträtt
eller inteckning, må domstolen ock
förklara, att panträtten i fartyget
skall upphöra. Finnes i annat fall
någons rätt till föremål som förklaras
förverkat böra oaktat förklaringen
bestå, göre domstolen förbehåll
därom.

Vad som använts såsom hjälpmedel
vid gärning, vilken i denna lag
är belagd med straff, eller frambragts
genom sådan gärning må, såvitt ägaren
eller någon som var i hans ställe
uppsåtligen förövat gärningen eller
medverkat därtill, förklaras helt eller
delvis förverkat till kronan, om det är
påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligga
och det ej är uppenbart obilligt; finnes
egendomen ej i behåll, må i stället
värdet förklaras förverkat. Samma
lag vare om hjälpmedel, varmed någon
tagit befattning som innebär i
denna lag straffbelagd förberedelse
till brott. Vad nu sagts gälle dock ej
mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.
Avser förverkandeförklaring fartyg,
som besväras av sjöpanträtt eller inteckning,
eller luftfartyg, besvärat av
luftpanträtt eller inteckning, må
domstolen ock förklara, att panträtten
skall upphöra i den förverkade
egendomen. Finnes i annat fall någons
rätt till föremål som förklaras
förvdrkat böra oaktat förklaringen

Senaste lydelse se SFS 1948: 448.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Ändå att---— ---

bestå, göre domstolen förbehåll där-om.

- förklaras förverkat.

I stället -----—---av missbruk.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 september 1914 (nr 182)
angående förbud mot lufttrafik över svenskt område.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 7 september 1914 angående förbud
mot lufttrafik över svenskt område1 skall erhålla följande ändrade
lydelse.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

§•

Den som överträder förbud, som i
1 § avses, straffes med dagsböter,
lägst fem; och skall det använda
luftfartyget tagas i beslag samt, där
ej Konungen för visst fall annorlunda
förordnar, dömas förbrutet. Besväras
fartyget av luftpanträtt eller
inteckning, må domstolen, när skäl
därtill åro, förklara att panträtten i
fartyget skall upphöra.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1939: 729.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § 9 och 10 mom. lagen den 8 juni 1923
(nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas, atl 1 § 9 och 10 mom. lagen den 8 juni 1923 om
straff för olovlig varuinförsel1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

9 mom. Är olovligen -----ock förverkat:

a) emballage eller ----varuinförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet
än etthundratjugo ton eller dragare
och fordon eller annat forslingsredskap,
som för transport av det
olovligen införda godset begagnats
vid resa, vilken måste antagas hava
ägt rum i väsentligt syfte att företaga
olovlig varuinförsel, eller eljest
vid tillfälle, då de forslade varorna
till väsentlig del utgjorts av olovligen
infört gods, allt dock endast för så
vitt forslingsredskapet tillhör eller på
grund av avbetalningsköp innehaves
av godsets ägare eller annan, som
finnes hava ägt kännedom om den
olovliga varuinförseln eller skälig anledning
att misstänka densamma,
samt tillika godset anträffats under
forslingen.

10 mom. Avser förverkandeförklaring
farkost, som besväras av sjöpanträtt
eller inteckning, må dom -

b) farkost av mindre nettodräktighet
än etthundratjugo ton eller
luftfartyg vars högsta tillåtna vikt
enligt dess luftvärdighetsbevis understiger
fyra ton eller dragare och fordon
eller annat forslingsredskap, som
för transport av det olovligen införda
godset begagnats vid resa, vilken måste
antagas hava ägt rum i väsentligt
syfte att företaga olovlig varuinförsel,
eller eljest vid tillfälle, då de
forslade varorna till väsentlig del utgjorts
av olovligen infört gods, allt
dock endast för så vitt forslingsredskapet
tillhör eller på grund av avbetalningsköp
innehaves av godsets
ägare eller annan, som finnes hava
ägt kännedom om den olovliga varuinförseln
eller skälig anledning att
misstänka densamma, samt tillika
godset anträffats under forslingen.

10 mom. Avser förverkandeförklaring
farkost, som besväras av sjöpanträtt
eller inteckning, eller luft -

1 Senaste lydelse se SFS 1949: 399.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

stolen ock förklara, att panträtten i
farkosten skall upphöra. Finnes i
annat fall någons rätt till föremål,
som förklaras förverkat, böra oaktat
förklaringen bestå, göre domstolen
förbehåll därom.

(Föreslagen lydelse.)

fartyg, besvärat av luftpanträtt eller
inteckning, må domstolen ock förklara,
att panträtten skall upphöra
i den förverkade egendomen. Finnes
i annat fall någons rätt till föremål,
som förklaras förverkat, böra oaktat
förklaringen bestå, göre domstolen
förbehåll därom.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

(! Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag''

till

Lag

om äudrad lydelse av 8 § 1 och 2 inom. lagen deri 20 juni 1924 (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att 8 § 1 och 2 mom. lagen den 20 juni 1924 med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

8 §.

1 inom. Har vid olovlig införsel av
spritdrycker eller vin i annat fall, än
i 3 § 1 mom. andra och tredje styckena
sägs, eller har vid olovlig forsling,
som i 5 § avses, nyttjats farkost
av mindre nettodräktighet än
femhundra ton eller dragare och fordon
eller annat forslingsredskap,
skall, evad ansvar för brottet ådömes
eller ej, forslingsredskapet vara
förverkat, därest det forslade godset
till väsentlig del utgjorts av olovligen
införda spritdrycker eller vin, eller
därest den färd, vid vilken redskapet
nyttjats, eljest måste antagas hava
ägt rum i väsentligt syfte att företaga
olovlig införsel eller forsling av
spritdrycker eller vin.

1 mom. Har vid olovlig införsel av
spritdrycker eller vin i annat fall, än
i 3 § 1 mom. andra och tredje styckena
sägs, eller har vid olovlig forsling,
som i 5 § avses, nyttjats farkost
av mindre nettodräktighet än
femhundra ton eller luftfartyg vars
högsta tillåtna vikt enligt dess luftvårdighetsbevis
understiger fyra ton
eller dragare och fordon eller annat
forslingsredskap, skall, evad ansvar
för brottet ådömes eller ej, forslingsredskapet
vara förverkat, därest det
forslade godset till väsentlig del utgjorts
av olovligen införda spritdrycker
eller vin, eller därest den färd,
vid vilken redskapet nyttjats, eljest
måste antagas hava ägt rum i väsentligt
syfte att företaga olovlig införsel
eller forsling av spritdrycker eller vin.
Påfölj d av------icke inträda:

a) där det — ----— — vin; eller

b) då äganderätten--- -—- användande; eller

c) där forslingsredskapets---olovliga användande.

2 mom. Farkost av mindre netto- 2 mom. Farkost av mindre nettodräktighet
än fyrtio ton, vilken up- dräktighet än fyrtio ton, vilken up -

1 Senaste lydelse av 8 § 1 mom. se SFS 1933: 188.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

pehåller förbindelse mellan land och
där utanför beläget fartyg, skall, såvida
fartygets resa uppenbarligen
skett i syfte att företaga eller främja
olovlig införsel av spritdrycker eller
vin och farkostens färd skäligen får
antagas hava avsett befordrande av
sådant syfte, vara förverkad, ändå
att farkostens ägare, brukare eller
förare icke kan dömas till ansvar för
olovlig införsel eller forsling av dylika
drycker; dock skall vad i 1 mom.
andra stycket stadgas angående undantag
från påföljd av förverkande
äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse.)

pehåller förbindelse mellan land och
där utanför beläget fartyg, skall, såvida
fartygets resa uppenbarligen
skett i syfte att företaga eller främja
olovlig införsel av spritdrycker eller
vin och farkostens färd skäligen får
antagas hava avsett befordrande av
sådant syfte, vara förverkad, ändå
att farkostens ägare, brukare eller förare
icke kan dömas till ansvar för
olovlig införsel eller forsling av dylika
drycker; dock skall vad i 1 mom.
andra stycket stadgas angående undantag
från påföljd av förverkande
äga motsvarande tillämpning. Vad sålunda
stadgas om farkost ao mindre
nettodråktighet än fyrtio ton skall
ock gälla i 1 mom. avsett luftfartyg,
vilket uppehåller sådan förbindelse
som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juni 1949 (nr 398)
om straff för olovlig varautförsel.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 juni 1949 om straff för olovlig
varuutförsel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

4 §.

Gods som —------dess värde.

Tillika skall förklaras förverkat Tillika skall förklaras förverkat
a) emballage eller ----varuutförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet
än etthundratjugu ton eller
dragare och fordon eller annat forslingsredskap
som för transport av
godset begagnats vid resa, vilken
måste antagas hava ägt rum i väsentligt
syfte att företaga olovlig varuutförsel,
eller eljest vid tillfälle,
då de forslade varorna till väsentlig
del utgjorts av gods som var avsett
att olovligen utföras, allt dock endast
om forslingsredskapet tillhör eller
på grund av avbetalningsköp innehaves
av godsets ägare eller annan,
som finnes hava ägt kännedom
om den olovliga varuutförseln eller
skälig anledning att misstänka densamma,
samt tillika godset anträffats
under forslingen.

Avser förverkandeförklaring farkost
som besväras av sjöpanträtt eller
inteckning, må domstolen ock förklara
att panträtten i farkosten skall

b) farkost av mindre nettodräktighet
än etthundratjugu ton eller
luftfartyg vars högsta tillåtna vikt
enligt dess luftvärdighetsbevis understiger
fyra ton eller dragare och fordon
eller annat forslingsredskap som
för transport av godset begagnats vid
resa, vilken måste antagas hava ägt
rum i väsentligt syfte att företaga
olovlig varuutförsel, eller eljest vid
tillfälle, då de forslade varorna till
väsentlig del utgjorts av gods som var
avsett att olovligen utföras, allt dock
endast om forslingsredskapet tillhör
eller på grund av avbetalningsköp innehaves
av godsets ägare eller annan,
som finnes hava ägt kännedom om
den olovliga varuutförseln eller skälig
anledning att misstänka densamma,
samt tillika godset anträffats under
forslingen.

Avser förverkandeförklaring farkost
som besväras av sjöpanträtt eller
inteckning eller luftfartyg besvärat
av luftpanträtt eller inteckning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)	(Föreslagen lydelse.)
upphöra. Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras för-verkat böra oaktat förklaringen be-stå, göre domstolen förbehåll därom.	må domstolen ock förklara att pant-rätten skall upphöra i den förverka-de egendomen. Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förkla-ras förverkat böra oaktat förklaring-en bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Framgår av — — —---skall inträda.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för kommunikations- och finansdepartementen anmäler chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om Sveriges anslutning
till en konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg
samt om lagstiftning beträffande inskrivning av rätt till luftfartyg m. m.

Föredraganden anför följande.

Alltsedan år 1925 har arbete pågått för att få till stånd internationella
konventioner om äganderätt till och andra sakrätter i luftfartyg samt därmed
sammanhängande frågor. Arbetet bedrevs till en början inom den internationella
tekniska kommittén av lufträttsexperter (Comité international
technique d.’experts juridiques aériens, i förkortning kallad CITEJA). År
1946 överlämnades då föreliggande konventionsförslag till den provisoriska
internationella civila luftfartsorganisationen (Provisional International Civil
Aviation Organization, PICAO), som påföljande år ersattes av en slutgiltig
organisation, Internationella civila luftfartsorganisationen (International
Civil Aviation Organization, i förkortning ICAO). Uppgiften slutfördes vid
ICAO:s andra församlingsmöte, hållet i Geneve i juni 1948, och konventionen
(i det följande benämnd inskrivningskonventionen) avslutades den 19
i nämnda månad.

Inskrivningskonventionen undertecknades av Sverige den 4 januari 1949.

Den 24 september 1948 uppdrog Kungl. Maj:t åt riksmarskalken L. B.
Ekeberg i egenskap av ordförande samt f. d. hovrättsrådet och divisionsordföranden
i Svea hovrätt H. Chr. Wikander och sedermera hovrättsrådet i
hovrätten för Nedre Norrland G. A. Björklund att inom 1945 års lufträttssakkunniga
verkställa den vidare utredning, som erfordrades beträffande
frågan om Sveriges ratifikation av inskrivningskonventionen, samt utarbeta
de lagförslag, som föranleddes därav. Sedan nuvarande lagmannen i Svea
hovrätt A. T. Salén under viss tid biträtt de sakkunniga, förordnade Kungl.
Maj:t den 2 mars 1951 numera hovrättsrådet i Svea hovrätt K. J. E. Sidenbladh
att såsom sakkunnig deltaga i utredningsarbetet.

Under fullgörandet av sitt uppdrag har de sakkunniga deltagit i över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

läggningar med lufträttskommittéer i övriga nordiska länder vid nordiska
lufträttsmöten dels i Helsingfors i oktober 1949, dels i Stockholm i april och
maj 1950. År 1951 har de sakkunniga utsänt vissa författningsutkast jämte
åtföljande förklarande anmärkningar på remiss, i anledning varav yttranden
till de sakkunniga inkommit från luftfartsstyrelsen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Aktiebolaget Aerotransport och Kungl. svenska
aeroklubben. Därjämte har Svenska bankföreningen till de sakkunniga överlämnat
en promemoria i ärendet.

De sakkunniga har därefter avgivit ett den 30 juni 1953 dagtecknat stencilerat
förslag till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg m. m. Förslaget torde
få fogas såsom bilaga till detta protokoll (Bilaga B). Betänkandet var åtföljt
av en av de sakkunniga ombesörjd svensk översättning av inskrivningskonventionen,
vilken jämte de engelska, franska och spanska texterna
jämväl torde få fogas såsom bilaga till protokollet (Bilaga C).1

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Göta hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, lagberedningen, luftfartsstyrelsen, statskontoret,
Stockholms rådhusrätt, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska
bankföreningen, Aktiebolaget Aerotransport och Kungl. svenska aeroklubben.
Tillfälle att avgiva utåtande över betänkandet har beretts även
Sveriges advokatsamfund, som emellertid icke inkommit med något yttrande.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,
anhåller jag således nu att få anmäla detsamma.

I. Inskrivningskonventionens huvudsakliga innehåll.

Utmärkande för inskrivningskonventionen är, att den i huvudsak blott
innehåller lcollisionsnormer. Någon enhetlig materiell rätt har icke kunnat
skapas, trots allvarliga på sin tid av CITEJA gjorda bemödanden. Detta visar
sig främst på det sättet, att konventionen icke innehåller vare sig stadganden
rörande de rättigheter i luftfartyg, som må inskrivas hos de fördragsslutande
staterna, eller angående det sätt, varpå dessa stater skall anordna
sitt inskrivningsväsen beträffande luftfartyg. Konventionen reglerar
i huvudsak endast frågan om det erkännande, som i en stat vederbörligen
stiftade rättigheter i luftfartyg skall åtnjuta i andra konventionsstater.

Konventionens huvudregel innehålles i art. I paragraf 1. De fördragsslutande
staterna skall erkänna vissa slag av rättigheter i luftfartyg under förutsättning
dels att rättigheten tillkommit i överensstämmelse med lagen
i den fördragsslutande stat, i vilken luftfartyget var nationalitetsregistrerat
vid tiden för rättighetens tillkomst, dels ock att rättigheten är vederbörligen
inskriven i offentlig inskrivningsbok i den fördragsslutande stat, där farty 1

Bilaga C har här uteslutits. Den är likalydande med den vid propositionen fogade kon
ventionen jämte översättning, frånsett dels att i översättningen av art. XVI orden »vad i övrigt
är avsett att användas å luftfartyget, vare sig det är anbragt däri eller tillfälligt skilt därifrån»
ersatts med »alla övriga föremål som äro avsedda att användas å luftfartyget, vare sig de iiro
anbragta däri eller tillfälligt skilda därifrån», dels ock att i översättningen av art. VII paragraf 5
och art. XV vidtagits smärre formella jämkningar.

Klingl. Maj.ts proposition nr 13.

get är nationalitetsregistrerat. De rättigheter, som sålunda skall erkännas, är
fördelade på fyra kategorier, nämligen

a) äganöerätt till luftfartyg,

b) med besittning av luftfartyg förenad rätt att genom köp förvärva fartyget,

c) nyttjanderätt till luftfartyg enligt upplåtelse på minst sex månader,
samt

d) hypotek, »mortgage» och annan liknande rättighet i luftfartyg, tillkommen
enligt avtal såsom säkerhet för betalning av gäld.

Av dessa rättigheter omfattar den under a) nämnda äganderätten icke
blott den fulla äganderätten utan även exempelvis säljarens ägareförbehåll
vid avbetalningsköp och långivarens äganderätt vid det amerikanska institutet
»equipment trust», där långivaren inträder såsom fartygets ägare,
medan låntagaren erhåller nyttjanderätt till fartyget samt rätt att få äganderätten
å sig överlåten när försträckningen är återbetald. Optionsrätten under
b) har upptagits i konventionen med tanke på köparens rätt enligt ett
avbetalningskontrakt, varigenom han fått fartyget överlåtet till nyttjande
under ägareförbehåll för säljaren, och låntagarens rätt enligt »equipment
trust» att framdeles förvärva äganderätten. Den under c) upptagna nyttj
anderätten innebär intet främmande för svensk rättsuppfattning. Vad slutligen
beträffar rättigheterna under d) omfattar de ett flertal olika slag av
rättigheter, däribland inteckning för fordran av den i Sverige kända typen
och det uttryckligen nämnda anglosachsiska, särskilt engelska, »rnortgage».
Detta sistnämnda institut har karakteriserats sålunda, att äganderätten
överföres på långivaren, vilken dock icke må tillträda luftfartyget
eller eljest utöva en ägares befogenheter, såvida ej låntagaren bringar ägarens
säkerhet i fara eller underlåter att i avtalad ordning återbetala försträckningen.
Även i sådana fall, där långivaren kunnat tillträda fartyget
och påkalla dess försäljning till gäldens täckande, har enligt vad som framhållits
låntagaren rättighet att inom viss frist »återköpa» fartyget genom att
betala sin skuld.

I art. I paragraf 2 föreskrives, att enligt paragraf 1 erkända rättigheter
skall utgå med bästa förmånsrätt i luftfartyget. Från denna regel innehåller
emellertid art. IV ett undantag, varom mera i det följande. Något hinder
för fördragsslutande stat att erkänna andra rättigheter i luftfartyg än
de i paragraf 1 omnämnda föreligger icke, men de skall då åtnjuta sämre
förmånsrätt. Om sådan rättighet skall erkännas i andra fördragsslutande
stater avgöres ej av konventionen. Den frågan torde vara att bedöma enligt
den internationella privaträttens regler.

Art. II och III innehåller, liksom även art. V, ett antal detaljföreskrifter,
vilka här torde kunna förbigås.

Som nyss nämndes innehåller art. IV ett undantag från regeln om bästa
förmånsrätt för de i art. I nämnda rättigheterna. Detta undantag gäller
vissa panträtter, som motsvarar sjörättens sjöpanträtter. Konventionen har
ej givit något namn åt dessa panträtter, men de sakkunniga har i analogi
med den sjörättsliga termen kallat dem luftpanträtter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Konventionen ger enligt art. IV paragraf 1 internationellt skydd endast
tit ett begränsat antal luftpanträtter, nämligen panträtter som är förenade
med fordran antingen för ersättning på grund av bärgning av luftfartyg
eller ock för extraordinära kostnader som varit oundgängliga för bevarande
av sådant fartyg. En förutsättning för att rätten skall erkännas i andra fördragsslutande
stater är, att fordringen enligt lagen i den stat, där åtgärderna
för bärgningen eller bevarandet avslutades, ger upphov till en rättighet
som belastar fartyget.

Art. IV föreskriver vidare dels i paragraf 3, att en luftpanträtt må antecknas
i inskrivningsboken för vederbörande luftfartyg inom tre månader efter
det åtgärderna för bärgningen eller bevarandet avslutades, dels ock i paragraf
4 att rättigheten icke må erkännas i andra fördragsslutande stater efter
utgången av nämnda tid av tre månader, med mindre inom denna frist rättigheten
blivit antecknad i inskrivningsboken i enlighet med paragraf 3 och
överenskommelse träffats om rättighetens belopp eller talan väckts om rättigheten.

I art. VI meddelas en regel om hur det skall förfaras, när gäldenären
upplåter nya rättigheter i ett luftfartyg, sedan utsökningsförfarande mot
fartyget inletts i annan fördragsslutande stat. Vidare upptager konventionen
i art. VII och VIII stadganden om exekutiv försäljning av luftfartyg.
Huvudregeln meddelas i art. VII paragraf 1: förfarandet bestämmes av
lagen i den fördragsslutande stat där försäljningen sker. Enligt paragraf
2 skall dock vissa särskilda formaliteter iakttagas, syftande till att innehavare
av rättigheter i god tid skall få kännedom om försäljningen. Bland
artikelns innehåll i övrigt må nämnas paragraf 4, som ger en regel om ett
lägsta bud. Exekutiv försäljning må icke ske, med mindre alla vederbörligen
styrkta rättigheter med förmånsrätt före utsökningsborgenärens fordran
täckes av köpeskillingen eller övertages av köparen.

Art. Vill stadgar, att exekutiv försäljning medför att fartyget övergår i
köparens ägo fritt från alla rättigheter för vilka köparen icke iklätt sig ansvar.

Frågan hur de av konventionen skyddade rättigheterna skall respekteras,
när ett luftfartyg överföres från en fördragslutande stat till cn annan, besvaras
i art. IX på det sätt, att fartyget icke må överföras, med mindre alla
innehavare av inskrivna rättigheter blivit förnöjda eller samtycker till överförandet.

Art. X föreskriver att en i ett luftfartyg inskriven rättighet, som innehaves
som säkerhet för betalning av gäld, skall erkännas även i reservdelar
till sådant fartyg, om rättigheten enligt lagen i den fördragsslutande stat där
fartyget är registrerat omfattar jämväl reservdelar. Stadgandet kompletteras
med formella bestämmelser; bl. a. skall reservdelarna förvaras på särskilt
angivna platser, försedda med offentliga anslag om rättigheten. Någon
begränsning i fråga om den stat, där intecknade reservdelar må förvaras,
föreskrives icke. I en stat förvarade reservdelar kan alltså vara besvärade
av inteckning, meddelad i annan stat.

Kungl. Ma j. ts proposition nr 13.

Beträffande exekutiv försäljning av reservdelar gäller i huvudsak detsamma
som i fråga om sådan försäljning av luftfartyg.

Enligt art. XI är konventionen i envar fördragsslutande stat tillämplig på
alla luftfartyg som är nationalitetsregistrerade i annan fördragsslutande stat.
Vissa stadganden i konventionen måste dock tillämpas även på de egna
luftfartygen, bl. a. de förut återgivna bestämmelserna i art. IV och IX.

De återstående artiklarna, XII—XXIII, kan knappast sägas innehålla
något som belyser konventionens allmänna innehåll. De rör bl. a. vissa
undantag från konventionens bestämmelser i övrigt och meddelar föreskrifter
om konventionens ikraftträdande. Som konventionen till följd av skedda
ratifikationer redan trätt i kraft mellan Amerikas Förenta Stater, Pakistan
och Brasilien, kommer enligt art. XX en svensk ratifikation att medföra
att konventionen för Sveriges del träder i kraft på nittionde dagen efter det
ratifikationsinstrumentet deponeras.

Det kan tilläggas, att man i Norge redan antagit den lagstiftning som ertordras
för att kunna biträda konventionen. Arbete på sådan lagstiftning
pågår i ett avsevärt antal andra stater, däribland — förutom Danmark och
Finland — Nederländerna och Schweiz, med vilkas motsvarande utredningsorgan
de sakkunniga haft kontakt under sitt arbete.

II. Huvudgrunderna för lagstiftningen.

De sakkunniga. De sakkunniga har inledningsvis framhållit, att uppgiften
för det föreliggande lagstiftningsarbetet varit av dubbel art. Först och
främst har det gällt att utforma erforderliga stadganden till fullgörande av
de förpliktelser, som skulle åligga Sverige efter ratifikation av inskrivningskonventionen.
De sakkunniga har emellertid också ansett det angeläget att
tillgodose de starka önskemål om en inhemsk lagstiftning rörande inskrivning
av rätt till luftfartyg även oavsett konventionen, som under utredningen
framkommit från det praktiska livets sida.

Vid utformningen av ifrågavarande lagstiftning har de sakkunniga funnit
det ligga nära till hands att söka anknytning till föreliggande inskrivningslagstittning
på andra rättsområden. De sakkunniga har därvid främst
beaktat 1901 års lagstiftning om inteckning i sjögående fartyg, vilken de
ansett ha, trots vissa vid dess tillkomst uttalade farhågor, visat sig i praktiken
fylla sin uppgift på ett i det väsentliga tillfredsställande sätt.

Självfallet har de sakkunniga avvikit från fartygsinteckningslagstiftningen
i den mån sådant varit påkallat med hänsyn till innehållet i konventionen.
Därjämte har de ansett det bäst överensstämma med konventionens anda
att i förslaget införa stadganden om ägarehypotek, varvid ledning i det stora
hela kunnat hämtas från 1912 års lagstiftning på fastighetsrättens område.

De sakkunniga har betonat, att förebilderna för den av dem föreslagna
lagstiftningen är tämligen ålderstigna och i betydande omfattning bygger på
den utformning, som år 1875 gavs åt inskrivningsväsendet på fastighets -

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

rättens område. Det vore enligt de sakkunnigas mening endast naturligt att
den gällande lagstiftningen numera i åtskilliga avseenden icke längre stode
i full överensstämmelse med rådande privaträttsliga och inskrivningsrättsliga
uppfattning.

De sakkunniga har funnit det vara i och för sig önskvärt, att man kunnat
i dessa avseenden giva den nya lagstiftningen en mera modern utformning.
De har emellertid beaktat, att lagberedningen för närvarande är sysselsatt
med att reformera inskrivningsrätten i fråga om fast egendom, och
ansett det icke vara lämpligt att söka föregripa resultatet av lagberedningens
arbete. Den starka önskvärdheten av en lagstiftning om inskrivning av
rätt till luftfartyg har ansetts utesluta att man avvaktar de resultat, till
vilka lagberedningen kan komma. De sakkunniga har därför funnit övervägande
skäl tala för att man nu stannar för en avfattning, som nära ansluter
sig till den bestående inskrivningslagstiftningen, och låter den nya
lagstiftningen bli föremål för revision, sedan inskrivningsrätten på fastighetsväsendets
område blivit moderniserad.

Med denna de sakkunnigas inställning sammanhänger, att de sakkunniga,
när de övervägt vilka rättigheter av de i inskrivningskonventionen art. I
angivna, som bör få inskrivas här i riket, har stannat för att föreslå, att beträffande
luftfartyg ingen annan inskrivning må komma i fråga än penninginteckning
av sedvanlig svensk typ. De har väl funnit vissa skäl tala
till förmån för att möjlighet beredes till privaträttslig inskrivning av äganderätt
och nyttjanderätt till luftfartyg men också framhållit, att införande av
sådan inskrivning förutsätter att ståndpunkt tages till en serie delvis invecklade
och omstridda problem, vilka knappast borde lösas allenast i fråga
om luftfartyg; det vore lämpligast att samtliga frågor om inskrivning av
äganderätt eller nyttjanderätt till lös egendom och de materiella rättsverkningarna
av sådan inskrivning bleve lösta i ett sammanhang.

De sakkunniga har emellertid såsom viss ersättning för inskrivning av
äganderätt till luftfartyg och för att såvitt möjligt tillförsäkra fartygens
ägare vissa av konventionen erbjudna förmåner föreslagit att äganderätt till
sådant fartyg skall få antecknas i inskrivningsboken.

Vid uppgörandet av sitt förslag till införlivande av inskrivningskonventionen
med svensk rätt har de sakkunniga eftersträvat att såvitt möjligt föreslå
regler, som kan tillämpas lika å svenska luftfartyg och å andra fördragsslutande
staters luftfartyg. De har sålunda föreslagit, att man även
i Sverige skall kunna inteckna reservdelar till luftfartyg och att de luftpanträtter,
vilkas erkännande konventionen medger, skall kunna uppkomma
också här i riket. Uppenbarligen måste dock i vissa avseenden särregler gälla
för utländska luftfartyg.

Det viktigaste av de sakkunnigas författningsförslag är förslaget till lag
om inskrivning av rätt till luftfartyg, som i huvudsak innehåller stadganden
om inteckning i sådant fartyg. Utöver vad som framgår av vad nyss anförts
torde här främst böra framhållas, att de sakkunniga föreslår att inteckning
skall få meddelas för samma fordran i flora luftfartyg. De till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

mötesgår därmed önskemål, vilka framförts både under förarbetena till inskrivningskonventionen
och i de yttranden som infordrats av de sakkunniga.
Det sålunda föreslagna institutet skiljer sig emellertid i ett väsentligt avseende
från gemensam inteckning i fast egendom. De olika luftfartygen —
och likaså ett lager av reservdelar, som är gemensamt intecknat med ett eller
flera luftfartyg — skall nämligen svara primärt solidariskt för hela det intecknade
beloppet.

De sakkunniga har ansett att, liksom fallet är beträffande sjögående fartyg,
ett privaträttsligt inskrivningsväsen bör upprättas vid sidan av det offentligrättsliga
registret och förläggas till Stockholms rådhusrätt, där inskrivningsbok
för luftfartyg skall föras. Den offentligrättsliga registreringen skall
liksom förut ske i det hos luftfartsstyrelsen förda luftfartygsregistret.

De nu i förordningen den 26 maj 1922 om luftfart ingående föreskrifterna
om den offentligrättsliga registreringen av luftfartyg har översetts av de
sakkunniga''. Vidare har de sakkunniga utarbetat med motsvarande stadganden
i sjölagen nära överensstämmande regler om bärgning av luftfartyg,
i vilka regler bestämmelser om luftpanträtt ingår. Både föreskrifterna om
registrering och reglerna om bärgning avses skola ingå i den luftfartslag,
som är under utarbetande hos de sakkunniga, men har för tiden till dess
denna lag kan träda i kraft utbrutits till en särskild lag om registrering av
luftfartyg och om bärgning.

Såsom en tredje huvudförfattning har de sakkunniga föreslagit en lag i
anledning av Sveriges tillträde till inskrivningskonventionen. Detta lagförslag
innehåller de särbestämmelser, som erfordras dels beträffande främmande
konventionsstaters luftfartyg jämte tillhörande reservdelslager, dels
i fråga om luftpanträlter som uppkommit i främmande konventionsstat och
dels rörande spörsmålet, hur i annan konventionsstat tidigare registrerade
luftfartyg kan överföras till det svenska luftfartygsregistret.

Av de talrika följ dförfattningar, som föreslås av de sakkunniga, bör i
främsta rummet nämnas lagen om ändring i vissa delar av handelsbalken
och lagen om ändring i vissa delar av utsökningslagen. Det förra av dessa
lagtörslag innehåller huvudsakligen av konventionen föranledda stadganden
om förmånsrätt i luftfartyg, medan det senare upptager omfattande bestämmelser
rörande utmätning och exekutiv försäljning av luftfartyg. Följdändringar
har därjämte föreslagits i åtskilliga andra lagar, bl. a. konkurslagen
och strafflagen.

Remissyttrandena. Det av de sakkunniga framlagda förslaget har i sina
huvudgrunder tillstyrkts eller lämnats utan väsentliga erinringar i alla de
avgivna remissyttrandena.

Götn hovrätt, som begränsat sin granskning till förslagets allmänna grunder,
förklarar kort och gott att denna granskning ej givit hovrätten anledning
till erinran. Samma förklaring avgives av statskontoret, som främst
bedömt förslaget från de förhållanden som avser ämbetsverkets förvaltning

Kungl. Maj.ts proposition nr 13. 93

av luf tf artslånefonden och den från denna fond bedrivna låneverksamheten.

Lagberedningen anför beträffande de allmänna utgångspunkterna för utformningen
av lagstiftningen:

Vad angår de inskrivningsrättsliga delarna föreligga vissa beröringspunkter
med inskrivning rörande fast egendom. Såsom de sakkunniga framhållit,
har ock förutom inskrivningsväsendet rörande fartyg även gällande lagstiftning
rörande inskrivning i fast egendom fått tjäna till förebild. I åtskilliga
hänseenden torde sistnämnda lagstiftning icke motsvara de anspråk som
numera måste ställas på inskrivningsväsendet. Detta gäller ej minst den
centrala del av ämnet som angår panträtt. Särskilt på denna punkt torde det
förslag till ny jordabalk, som är under utarbetande, komma att innefatta
väsentliga avvikelser från de remitterade förslagen. Sålunda ma erinras att
lagberedningen i sitt förslag icke har för avsikt att upptaga någon motsvarighet
till de nuvarande gemensamma inteckningarna. För att tillgodose det
syfte som ligger till grund för den gemensamma inteckningen ämnar lagberedningen
föreslå ett annat institut, benämnt inskrivningsenhet. Detta
institut innebär att fastigheter, vilka äro i en ägares hand, må kunna sammanföras
till en inskrivningsenhet med verkan att å enheten skola i inskrivningsrättsligt
hänseende tillämpas de regler som eljest gälla i fråga
om fastighet. Huruvida de synpunkter som ligga till grund för det remitterade
förslagets bestämmelser i denna del skulle kunna komma till sin
rätt genom en motsvarande anordning beträffande luftfartyg har, såvitt
framgår av betänkandet, icke varit föremål för närmare övervägande. —
Angående det sätt, varå lagstiftningen från de valda utgångspunkterna utformats,
har lagberedningen vid sin genomgång icke funnit anledning till
någon mera väsentlig erinran.

Lagberedningen framhåller emellertid, att förslaget avsåge ämnen, som
i stort sett läge utanför beredningens nuvarande arbetsområde och att beredningen
av denna anledning icke ansåge sig i stånd att ingå på någon
saklig granskning av förslagen. Beredningen har endast berört ett spörsmål
av lagteknisk natur, nämligen frågan om inarbetandet i utsökningslagen av
de erforderliga exekutionsrättsliga reglerna. Härom anför beredningen:

Uppenbarligen föreligga stora svårigheter att i utsökningslagen inpassa
de särskilda exekutiva stadganden som ansetts erforderliga. Den redan nu
genom upprepade tillägg och överarbetningar i hög grad försvårade överblicken
över utsökningslagens principala stadganden kommer genom förslaget
ytterligare att fördunklas. Det kan därtör ifrågasättas, huruvida ej
i en särskild lag bort upptagas de avvikande bestämmelserna med hänvisning
i tillämpliga delar till utsökningslagen. För de sakkunnigas ståndpunkt
kan visserligen åberopas, att motsvarande tillvägagångssätt använts i fråga
om sjögående fartyg. Beträffande sådana fartyg äro dock avvikelserna från
de allmänna reglerna avsevärt mera begränsade och deras inpassande i den
äldre lagtexten har kunnat ske utan att sammanhanget i högre grad brutits.
För de exekutiva myndigheterna, som väl endast i ett fåtal fall komma att
syssla med den nya lagstiftningen, torde det ock innebära en lättnad, att
de förekommande avvikelserna åtminstone tills vidare och i avbidan på en
reform av utsökningsrätten i dess helhet sammanföras i en särskild lag.
Enligt lagberedningens mening bör denna fråga upptagas till förnyat övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Svenska bankföreningen hälsar med tillfredsställelse alt det ur många
synpunkter betydelsefulla problemet om utnyttjande av luftfartyg såsom säkerhet
för kredit genom de sakkunnigas förslag bragts ett viktigt steg närmare
sin lösning. Föreningen ansluter sig också i stort sett till de allmänna
principer, varpå de sakkunnigas förslag är grundat, och de erinringar föreningen
framför avser väsentligen detaljfrågor. Beträffande dessa erinringar
gör föreningen följande sammanfattande anmärkning:

Det är självfallet, att de sakkunniga vid utformningen av sitt förslag tagit
hänsyn till gällande inskrivningsrättsliga regler och då särskilt till lagstiftningen
om inteckning i fartyg. Reglerna om inteckning i fast egendom
behandlas ju för närvarande av lagberedningen och en reform av detta
inteckningssystem kan alltså så småningom förväntas, i samband varmed
även samtliga övriga inteckningsrättsliga författningar torde komma att
revideras. Lagen om inteckning i fartyg, som nu är mera än femtio år gammal,
motsvarar enligt allmän uppfattning icke längre på alla punkter de
önskemål, som måste ställas på en ändamålsenlig lagstiftning i ämnet. Vid
de sakkunnigas arbete ha icke sällan uppkommit fall, då eii i och för sig
ändamålsenlig lösning av ett problem skulle komma att avvika från det
sätt, varpå motsvarande fråga behandlats t. ex. i inteckningsförordningen
eller fartygsinteckningslagen. De sakkunniga ha därvid med hänvisning till
den blivande allmänna inskrivningsreformen i regel valt att utforma sitt
förslag så, att överensstämmelse skulle erhållas med gällande bestämmelser.
Bankföreningen delar den principiella uppfattning, efter vilken de sakkunniga
sålunda arbetat. Det är dock bankföreningens mening, att de sakkunniga
med fördel kunnat i något större utsträckning avvika från fartygsinteckningslagens
bestämmelser, nämligen där dessa — utan att likväl
strida mot mera allmänna inteckningsrättsliga principer — uppenbarligen
äro föråldrade och icke ändamålsenliga med hänsyn till nuvarande
förhållanden. Den allmänna reform av vår inskrivningsrätt, som
torde bli resultatet av lagberedningens arbete, kan ju dröja åtskillig tid
ännu och det kan då icke vara välbetänkt att för denna tid lagfästa från
början föråldrade regler för inteckning i luftfartyg.

Bland de erinringar på särskilda punkter som bankföreningen framför
må i detta sammanhang nämnas, att föreningen understryker att vissa
nackdelar vore förenade med ett system med två, av olika myndigheter
förda register, vilka båda skulle äga betydelse i privaträttsligt hänseende.

Departementschefen. Under förarbetena till inskrivningskonventionen liksom
under de sakkunnigas sysslande med det uppdrag, som nu är i fråga,
har det framstått såsom en viktig angelägenhet att tillgodose luftfartens
kreditbehov. Yrkesmässig civil luftfart kan numera icke bedrivas utan att
avsevärt kapital står till förfogande. I all synnerhet gäller detta den regelbundna
lufttrafiken. Ett flygplan som användes för trafik mellan kontinenterna
eller eljest där stora enheter erfordras kostar flera miljoner kronoi.
Inom en nära framtid — då reaktionsdriften kan beräknas komma
att i betydande omfattning utnyttjas även för den civila samfärdseln —-ökas kapitalbehovet ytterligare. Bakom denna utveckling mot större och
mera kapitalkrävande luftfartyg ligger i främsta rummet hänsyn till driftsekonomien
och därmed förbundna konkurrenssynpunkter. Erfarenheten har,

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

åtminstone såvitt rör de luftfartyg som kommit till användning hos oss,
visat att större och dyrbarare enheter bättre än sina mindre och billigare
föregångare tillåtit luftfart med tillfredsställande förräntning och amortering
av det i luftfartygen nedlagda kapitalet.

Vad jag nu anfört rörande den regelbundna lufttrafiken äger i stor utsträckning
tillämpning även på andra former av luftfart, ehuru de enskilda
luftfartygen där genomgående är mindre kapitalkrävande. Jag vill här endast
erinra om sådan verksamhet som luftfart för distribution av tidningar,
taxiflyg och bekämpning av skadeinsekter från luften.

Genom inrättandet av luftfartslånefonden har statsmakterna erkänt luftfartens
stora kreditbehov. De nu framlagda lagförslagen har till syfte att tillskapa
ett institut, varigenom luftfartsnäringen beredes möjlighet att såsom
säkerhet för beviljad kredit lämna inteckningar i luftfartyg. Härigenom öppnas
ökade kreditmöjligheter för luftfarten samtidigt som förslaget tillgodoser
kreditgivarnas — alltså även statsverkets — intressen genom att erbjuda
dem en betydelsefull garanti för att lämnad kredit blir vederbörligen återbetald.
Den säkerhet som en inteckning i luftfartyg erbjuder är så till vida
osäker som man måste räkna med risken för att luftfartyget råkar ut för
flyghaveri. Gentemot denna risk kan inteckningshavaren emellertid skydda
sig genom att tillse att erforderlig försäkring tagits och vidmakthålles. En
ytterligare ökning av inteckningssäkerheten kan erhållas genom att samma
fordran intecknas i flera luftfartyg och risken sålunda fördelas.

Det är givet att värdet av rättigheter i luftfartyg är i hög grad beroende
av den omfattning i vilken rättigheterna är internationellt erkända. Den
fulla äganderätten till luftfartyg torde redan enligt den internationella privaträttens
regler vara i godtagbar mån skyddad i det övervägande antalet av
de stater, där lufttrafik med svenska luftfartyg kan beräknas komma att
äga rum. Inteckning för fordran eller annan rättighet åtnjuter däremot ej
önskvärt skydd. För närvarande kan i olika stater rättigheter av skilda slag
tillerkännas förmånsrätt framför en inteckning och därmed allvarligt äventyra
dess värde. En anslutning från vår sida till konventionen innebär en
garanti för att inteckningen åtminstone i övriga fördragsslutande stater blir
vederbörligen skyddad. Blott få länder har ännu biträtt konventionen, men
det kan väntas att anslutningen snart kommer att öka. Inom en nära framtid
torde bl. a. Danmark och Norge komma att biträda konventionen.

Vad sålunda anförts synes mig böra föranleda att Sverige nu biträder inskrivningskonventionen
och att vi genomför den på området erforderliga lagstiftningen.
Denna lagstiftning måste uppläggas efter två huvudlinjer. Dels
bör frågan om inskrivning här i riket av rätt till lufltartyg göras till löremål
för reglering, och dels bör bestämmelser meddelas angående erkännande
här i riket av rättigheter som är inskrivna i andra konventionsstater. Bestämmelser
i det senare avseendet är erforderliga med hänsyn till våra åligganden
vid anslutning till konventionen.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för konventionen innehåller
denna i huvudsak blott kollisionsnormer. Den ger sålunda i allmänhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

ej några anvisningar om vilket innehåll som den materiella rätten i konventionsstaterna
bör ha. Under sådana förhållanden kommer vi att vid anslutning
till konventionen i det stora hela bibehålla vår frihet att på det sätt,
som vi själva önskar, utforma de regler som skall gälla för inskrivning av rättigheter
här i riket. De sakkunniga har valt den naturliga vägen att utarbeta
dessa regler med nära anknytning till den inskrivningslagstiftning som vi
redan har på andra rättsområden. I främsta rummet har 1901 års lag om
inteckning i sjögående fartyg fått tjäna såsom förebild. En konsevens härav,
som de sakkunniga varit fullt medvetna om, är att lagstiftningen icke i alla
avseenden kan göras fullt tidsenlig. De sakkunniga har emellertid förutsatt
att en revision får ske i samband med att inskrivningsväsendet på fastighetsrättens
område moderniseras.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ett privaträttsligt inskrivningsväsen
för luftfartyg anordnas vid Stockholms rådhusrätt. Inskrivningsärendena
skall vid nämnda rådhusrätt handläggas av en särskild inskrivningsdomare,
som över sådana ärenden för en särskild inskrivningsbok för luftfartyg. Vid
sidan härav bibehålies — med oförändrad karaktär och med samma uppgifter
som för närvarande — den offentligrättsliga registreringen hos luftfartsstyrelsen.
Enligt förslaget skall i likhet med vad som gäller beträffande
sjögående fartyg endast panträtt för fordran kunna inskrivas. Äganderätt
till luftfartyg skall sålunda ej bli föremål för inskrivning. Detta innebär att
vi i fråga om luftfartyg ej får någon motsvarighet till institutet lagfart å fast
egendom. Det är emellertid avsett att ägarens namn skall antecknas icke
blott i det hos luftfartsstyrelsen förda registret utan även i inskrivningsboken.
I övrigt har de sakkunniga vid utformningen av förslaget strävat
efter att —• i den mån detta varit förenligt med den nyss angivna allmänna
utgångspunkten för arbetet —- tillskapa bestämmelser som medför likartad
reglering för sådana rättigheter i luftfartyg, som inskrivits i Sverige,
och för de i andra konventionsstater inskrivna rättigheterna.

Förslaget innehåller ett mycket vidlyftigt lagmaterial. Reglerna om inskrivning
av rättigheter här i riket har sammanförts i en lag om inskrivning
av rätt till luftfartyg. Då det är avsett att endast sådana luftfartyg som
registrerats hos luftfartsstyrelsen skall få intecknas, har det blivit nödvändigt
att i samband härmed i viss omfattning revidera de gällande bestämmelserna
om sådan registrering. Bestämmelser om registrering har jämte vissa
regler om s. k. luftpanträtt — en motsvarighet till sjöpanträttsinstitutet —
införts i en särskild lag. Denna avses emellertid få endast provisorisk karaktär,
då bestämmelserna i densamma sedermera skall inarbetas i en luftfartslag
som de sakkunniga för närvarande förbereder. De bestämmelser
som avser erkännande här i riket av inskrivning i annan konventionsstat
skall enligt förslaget ingå i en särskild lag i anledning av Sveriges tillträde
till inskrivningskonventionen. Till de nämnda lagförslagen ansluter ett
stort antal andra lagförslag, bl. a. avseende de exekutionsrättsliga förhållandena.

Som tidigare nämnts har de sakkunniga vid utarbetandet av lagförslagen

Kangl. Maj.ts proposition nr 13.

samrått med representanter för luftfarten och kreditinstitutionerna. De har
sålunda haft tillfälle att beakta praktiska önskemål från dem som närmast
beröres av lagstiftningen. Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag
har icke heller framkommit några väsentliga erinringar mot förslaget. Lagberedningen,
som för närvarande är sysselsatt med revision av inskrivningsväsendet
rörande fast egendom, har vid sin granskning av förslaget ej funnit
anledning till någon mera väsentlig erinran mot det sätt, varpå lagstiftningen
från de valda utgångspunkterna utformats. Även jag finner förslaget
vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Jag vill således
ansluta mig till ståndpunkten att en privaträttslig inskrivning för luftfartyg
bör anordnas såsom ett särskilt institut vid sidan av den offentligrättsliga
registreringen, ehuru man med ett sådant system ej kan undgå dubbelregistrering
i vissa avseenden. De punkter där jag med hänsyn till yrkanden
som framställts i remissyttrandena eller av annan anledning funnit avvikelser
från förslaget motiverade berör detaljer utan nämnvärd betydelse
i fråga om huvudgrunderna för lagstiftningen. Jag vill här endast nämna
en punkt där avvikelse skett, nämligen beträffande frågan om möjlighet att
inteckna flera luftfartyg för samma fordran. Lagberedningen har antytt, att
beredningen ej har för avsikt att i sitt blivande förslag upptaga någon motsvarighet
till de nuvarande gemensamma inteckningarna i fast egendom
men att den för tillgodoseende av det syfte som ligger till grund för den
gemensamma inteckningen ämnar föreslå ett annat institut, benämnt inskrivningsenhet.
Jag har funnit lämpligt att man i fråga om inteckning i
luftfartyg i viss mån anknyter till denna tanke. Detta har i departementsförslaget
kommit till uttryck bl. a. däri att särinteckningar icke tillätes i
det fall då flera luftfartyg är intecknade för samma fordran.

I formellt avseende har en del jämkningar i förslaget vidtagits. Den viktigaste
av dessa gäller reglerna om exekution i luftfartyg. I de sakkunnigas
förslag har dessa regler inarbetats i utsökningslagen. Såsom lagberedningen
påpekat blir härigenom den redan nu svåröverskådliga utsökningslagen ytterligare
tillkrånglad i sin redaktionella utformning. De regler som har samband
med själva utmätningen kan emellertid knappast med fördel utbrytas
ur utsökningslagen. Däremot har jag ansett lagstiftningen vinna i reda och
överskådlighet genom att bestämmelserna rörande exekutiv försäljning av
luftfartyg och vad därmed äger samband överföres till en särskild lag.

Då jag härefter övergår till en redogörelse för de särskilda lagförslagen
kan jag i väsentliga delar inskränka mig till en hänvisning till de motiv som
åtföljer de av de sakkunniga utarbetade förslagen. I det följande beröres
alltså endast sådana spörsmål som behandlats i remissyttrandena eller som
jag eljest ansett mig böra upptaga till särskilt övervägande.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 13.

Kungl. AIaj:ts proposition nr 13.

III. De särskilda lagförslagen.

Förslaget till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.

Departementschefen. En viktig grundsats vid utarbetandet av förslaget
till inskrivningslag har varit att endast luftfartyg som är infört i det svenska
luftfartygsregistret skall kunna intecknas här i landet. Även de anteckningar
beträffande luftfartyg, som föreskrives i lagen och som har till
huvudsakligt syfte att skydda inteckningsrätten, har betydelse blott beträffande
här registrerade fartyg. Det synes lämpligt att denna grundprincip
kommer till uttryck i en inledande paragraf. I första stycket av förevarande
paragraf har därför utsagts, att vad i lagen är stadgat om inteckning
i luftfartyg och om vissa anteckningar beträffande sådant fartyg äger
tillämpning å luftfartyg, som är infört i det svenska luftfartygsregistret.

Med förslagets ståndpunkt, att endast i luftfartygsregistret införda luftfartyg
må intecknas, har frågan om den närmare innebörden av begreppet
luftfartyg icke någon egentlig betydelse för tillämpningen av inskrivningslagen.
Beträffande denna fråga hänvisas till vad som anföres vid 1 § i förslaget
till lag om registrering av luftfartyg m. m.

Inskrivningslagen har till huvudsaklig uppgift att reglera verkningarna
av här i riket verkställd inskrivning av rätt till luftfartyg. Frågan om de
grunder efter vilka inskrivning som sker i vissa främmande stater skall
erkännas i Sverige behandlas i förslaget till lag i anledning av Sveriges
tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av
rätt till luftfartyg. Med hänsyn till det nära sambandet mellan dessa båda
lagar torde i inskrivningslagen böra intagas en erinran om tillträdeslagen.
En dylik erinran har införts såsom ett andra stycke av 1 §.

2 §.

Paragrafen motsvarar 1 och 2 §§ i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga har i 1 § angivit vad som skall anses såsom inskrivningsärenden
rörande luftfartyg (ärenden som angår inskrivning av rätt till
luftfartyg eller avser i lagen föreskrivna anteckningar om förhållande av
betydelse för rätt till sådant fartyg) och därjämte i paragrafen infört stadgande
om att sådana ärenden skall upptagas av den inskrivningsdomare
vid Stockholms rådhusrätt som är därtill utsedd. I 2 § av de sakkunnigas
förslag föreskrives, att särskild inskrivningsbok skall föras över inskrivningsärenden
rörande luftfartyg och att denna bok skall innehålla upplägg
för varje fartyg, beträffande vilket inskrivningsärende förekommer. De sakkunniga
har övervägt att i förslaget upptaga en regel om att mål om utsökan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

de av fordran ur intecknat luftfartyg eller om giltigheten av meddelad inteckning
alltid skall handläggas vid Stockholms rådhusrätt men på anförda
skäl stannat för att ej föreslå en dylik bestämmelse.

Stockholms rådhusrätt har intet att erinra mot förslaget att inskrivningsärenden
rörande luftfartyg upptages vid rådhusrätten och förklarar
sig förutsätta att Stockholms stad kommer att ställa medel till förfogande
för den händelse behov av extra arbetskraft på grund därav skulle uppstå.

Hovrätten för Västra Sverige anmärker att enligt förslaget forumreglerna
i 10 kap. rättegångsbalken komme att bli tillämpliga, därest inteckningsliavare
ville vid domstol utsöka sin fordran eller om tvist yppades om giltigheten
av meddelad inteckning. Rättegångsbalkens forumregler kunde vid
tillämpningen ■—■ särskilt i fråga om luftfartyg som ägdes av utlänning —
föranleda tvekan om vilken domstol som vore rätt forum. Med hänsyn därtill
och till de omständigheter som de sakkunniga funnit tala för en enda
behörig domstol funne hovrätten övervägande skäl tala för att ifrågavarande
mål borde upptagas av Stockholms rådhusrätt.

Departementschefen. På de skäl som de sakkunniga anfört finner jag
det mest rationellt att inskrivningsärenden rörande luftfartyg -— i likhet
med ärenden angående inteckning i sjögående fartyg -—- centraliseras till
Stockholms rådhusrätt. Det är tydligt att en dylik centralisering ur vissa
synpunkter kan vara önskvärd även beträffande mål om utsökande av intecknad
fordran och om giltigheten av meddelad inteckning. Detta spörsmål
torde dock böra behandlas i samband med utarbetandet av förslag till
luftfartslag.

Med anledning av att i departementsförslaget införts en inledande paragraf,
som saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag, har 1 och 2 §§ i
de sakkunnigas förslag sammanslagits och ingår såsom första resp. andra
stycke i förevarande paragraf. Vissa ändringar i avfattningen har därjämte
vidtagits. Sålunda har det ej ansetts erforderligt att såsom en särskild term
i lagen upptaga begreppet inskrivningsbok för luftfartyg. Vidare har föreskriften
att inskrivningsboken skall innehålla upplägg för varje luftfartyg,
beträffande vilket inskrivningsärende förekommer, uteslutits. Bestämmelse
härom kan lämpligen meddelas i den tillämpningskungörelse som skall utfärdas.

Om beviljande av inteckning.

3 §.

Första och tredje styckena motsvarar 3 § i de sakkunnigas förslag, medan
andra stycket saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.

De sakkunnigas förslag stadgar att luftfartyg, som är infört i luftfartygsregistret,
må med ägarens medgivande intecknas till säkerhet för fordran å
visst belopp i penningar. Jämlikt förslaget får ej inteckning meddelas i farlygslott.
Enligt vad som uttalas i motiven har de sakkunniga övervägt att
föreslå en begränsning av inteckningsmöjligheten på så sätt att allenast

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

luftfartyg med viss minsta flygvikt finge intecknas. På anförda skäl har de
sakkunniga emellertid ansett att alla registrerade luftfartyg bör få inteckras.
Vidare har spörsmålet huruvida inteckning må kunna meddelas i luftfartyg
under byggnad varit föremål för övervägande hos de sakkunniga, vilka
dock stannat för att icke i förslaget upptaga bestämmelser om sådan inteckning.

Luf tf artsstyrelsen har i sitt yttrande erinrat om att styrelsen på ett tidigare
stadium av utredningsarbetet ifrågasatt om icke en begränsning av inteckningsmöjlighelen
till att gälla luftfartyg med en högsta tillåten llygvikt
överstigande 1 500 kilogram borde införas. Emellertid hade även mindre
flygplan i större utsträckning än väntat kommit att användas i yrkesmässig
luftfart, nämligen för vissa speciella ändamål såsom malmletning samt
skogs- och jordbruksvårdande åtgärder. Härvid hade vissa lånebehov gjort
sig gällande. Med hänsyn därtill och till styrelsens mindre goda erfarenhet av
avbetalningsköp av flygplan samt till vad de sakkunniga anfört ville styrelsen
för sin del tillstyrka att någon begränsning med hänsyn till flygvikten
ej stadgades. Svenska aeroklubben uttalar stor tillfredsställelse med att enligt
de sakkunnigas förslag alla registrerade luftfartyg blir inteckningsbara.

Frågan om möjligheten alt medgiva inteckning i luftfartyg under byggnad
heröres av bankföreningen, som framhåller att det utan tvivel skulle vara av
stor praktisk betydelse, om en kreditgivares rätt kunde skyddas redan under
byggnadstiden. De skäl som de sakkunniga anfört till stöd för sin uppfattning
syntes emellertid giva ett gott stöd för att spörsmålet icke borde lösas
i samband med att lagstiftningen i övrigt genomfördes, men det vore lämpligt
att problemet upptoges till särskilt övervägande.

Departementschefen. Det synes ej vara anledning till erinran mot ståndpunkten
att inteckning i luftfartyg bör få medgivas utan begränsning med
avseende å luftfartygets storlek. Jag ansluter mig även till de sakkunnigas
åsikt beträffande spörsmålet om inteckning i luftfartyg under byggnad, och
jag har sålunda icke upptagit några bestämmelser om sådan inteckning i
förslaget.

Fartygsinteckningslagen innehåller i 1 § förbud mot meddelande av inteckning
i fartygslott eller i flera fartyg för samma fordran. I de sakkunnigas
förslag har motsvarande förbud uppställts beträffande inteckning i lott
av luftfartyg. På sätt den tidigare redogörelsen ger vid handen uppställer däremot
förslaget icke något hinder mot att flera luftfartyg intecknas för samma
fordran. En dylik anordning anses enligt vad som framgår av de sakkunnigas
motiv ägnad att stärka kreditmöjligheterna för luftfarten. Såsom framgår
av 17 § är det emellertid icke avsett att efterlikna de gemensamma inteckningar
som förekommer inom fastighetsrätten, utan varje intecknat luftfartyg
skall primärt svara för hela det intecknade beloppet. Jag har ej velat
motsätta mig förslaget i denna del, men som jag förut framhållit har jag
funnit lämpligt att i viss mån anknyta till lagberedningens tanke att tillskapa
en inskrivningsenhet. Inteckning av samma fordran i flera luftfartyg
torde sålunda böra tillåtas endast under förutsättning att icke något av

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

101

luftfartygen besväras av särinteckning, och ett luftfartyg som jämte annat
luftfartyg blivit intecknat för samma fordran bör icke sedermera få intecknas
särskilt. Härigenom undviker man komplicerade och slumpartade situationer
vid exekutiv försäljning.

Vid avfattningen av första stycket i paragrafen har framhävts, att meddelandet
av inteckning innebär inskrivning av rättighet till skillnad från de
anteckningar av olika slag som föreskrives i lagen.

4 §•

Paragrafen motsvarar första och tredje styckena av 16 § i de sakkunnigas
förslag.

De sakkunniga har i första stycket av 16 § upptagit stadgande om att inteckning
i luftfartyg må beviljas eller utsträckas att omfatta jämväl fartygsägaren
tillhörigt lager av reservdelar eller honom tillkommande lott i sådant
lager, såvida delarna till art och ungefärligt antal förtecknats i fordringshandlingen
eller i därvid fogad bilaga och förvaras på angivna platser här i
riket eller i stat som biträtt inskrivningskonventionen. I tredje stycket av 16 §
har de sakkunniga infört definition av begreppet reservdelar. Förslaget om
inteckning i reservdelar ansluter till art. X i nämnda konvention. De sakkunniga
har anfört att vissa principiella och praktiska svårigheter kan vara
förbundna med att införa ett dylikt institut. Med hänsyn till önskvärdheten
atl uppnå överensstämelse med konventionen och då institutet kan väntas
medföra vissa fördelar i form av vidgade kreditmöjligheter för luftfartyg
har de sakkunniga emellertid ansett sig böra upptaga bestämmelser i ämnet
i förslaget. Det är icke avsett att tillskapa någon självständig inteckning i reservdelar,
ulan en förutsättning är att inteckning meddelats eller samtidigt
meddelas i ett eller flera luftfartyg. Under de sakkunnigas behandling av
frågan har invändning framförts mot kravet att förvaringsplatserna för reservdelarna
skall vara belägna i Sverige eller i stat som biträtt inskrivningskonventionen,
varför även möjligheten att kunna inteckna reservdelar liggande
i icke-konventionsstater övervägts. De sakkunniga har dock ansett vad
sålunda ifrågasatts näppeligen stå i överensstämmelse med konventionens
ståndpunkt i detta avseende och i samband därmed framhållit att i avsaknad
av stöd i konventionen ett stadgande i den antydda riktningen i praktiken
skulle visa sig ha ringa värde.

Bankföreningen anser det lämpligt att även reservdelslager utplacerade i
stater som icke biträtt inskrivningskonventionen får intecknas. Ur kreditgivarens
synpunkt vore det ett intresse, att samtliga till en flyglinje hörande
reservdelslager omfattades av panträtten. Särskild betydelse skulle en sådan
regel få om kreditgivaren för kortare eller längre tid nödgades övertaga driften.
Att konventionen på donna punkt intoge en snävare ståndpunkt borde
enligt bankföreningens mening ej utgöra hinder för att den nationella lagstiftningen
utformades på ett ändamålsenligt sätt.

Aktiebolaget Aerotransport berör de fall, att nya flygrouter upplägges eller
att trafiken på en linje flyttas från en tidigare använd flygplats till en ny, i

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

vilka fall fråga kunde uppkomma att flytta intecknade reservdelar till nya
flygplatser. Det borde då finnas teknisk möjlighet att få en redan existerande
reservdelsinteckning genom beslut av inskrivningsdomaren utsträckt
till att omfatta sådan ny plats.

Departementschefen. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
har förslaget om inteckning i reservdelar utformats i nära anslutning till
inskrivningskonventionen. Det föreslagna institutet ger anledning till vissa
betänkligheter, då det ej i alla avseenden synes uppfylla de krav man har
anledning att ställa på ett panträttsinstitut. Å andra sidan kan det med
hänsyn till våra internationella förbindelser medföra vissa nackdelar att
frångå konventionens ståndpunkt i detta avseende. Jag vill därför icke motsätta
mig att bestämmelser i ämnet upptages i lagen. Att här i riket inskriva
rätt till egendom, som förvaras i icke-konventionsstat, synes mig ej böra
komma i fråga. Möjligheten att inteckna reservdelar bör alltså i enlighet
med de sakkunnigas förslag begränsas till reservdelar som förvaras här i
landet eller i annan stat som biträtt inskrivningskonventionen.

I förevarande paragraf har de grundläggande bestämmelserna om inteckning
i reservdelar upptagits. I första stycket har sålunda stadgats att inteckning
i luftfartyg må beviljas eller utsträckas att gälla jämväl i lager av reservdelar,
som tillhör fartygsägaren, eller i honom tillhörig lott av sådant
lager, såvida delarna till art och ungefärligt antal förtecknats i fordringshandlingen
eller därvid fogad bilaga och förvaras på angivna platser här i
riket eller i stat som biträtt inskrivningskonventionen. Därjämte stadgas,
genom hänvisning till 3 § andra stycket, att reservdelarna skall tillsammans
med luftfartyget bilda en enhet i inteckningshänseende; det får alltså
icke i luftfartyget finnas någon annan inteckning, som ej tillika gäller i
samma reservdelslager. I andra stycket har upptagits definition på begreppet
reservdelar. Begreppet anknyter nära till tillbehörsbegreppet, som behandlas
i 14 §. Vad vid nämnda paragraf anföres om vad som skall anses
såsom tillbehör har därför betydelse jämväl i fråga om reservdelar. Föremål,
som ej är av sådan art att de kan utgöra tillbehör till luftfartyg eller ingå
såsom delar av luftfartyg, får ej intecknas såsom reservdelar.

Med anledning av vad Aktiebolaget Aerotransport anfört vill jag tillägga att
en inteckning, som redan omfattar på en eller flera platser förvarade reservdelar,
självfallet kan sedermera utsträckas att avse på ytterligare platser
upplagda reservdelar.

5 §.

Paragrafen motsvarar 4 § i de sakkunnigas förslag med en mindre jämkning
i avfattningen.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 5 och 6 §§ i de sakkunnigas förslag.

7 §•

Paragrafen motsvarar 7 § i de sakkunnigas förslag med vissa formella
jämkningar. Någon motsvarighet till 8 § i sakkunnigförslaget har ej upptagits
i departementsförslaget.

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

De sakkunniga har i 7 § sammanfört bestämmelser angående äganderättsprövningen
i inteckningsärende, i huvudsak motsvarande 6 § första stycket
och 7 § första och andra styckena fartygsinteckningslagen. Till komplettering
härav har de sakkunniga i 8 § infört bestämmelse, att inteckningsansökan
ej må bifallas, därest den uppgivne ägarens rätt grundas å testamente,
dom eller annan handling, som tager åt sig laga kraft, och det ej
visas att handlingen blivit ståndande. Vidare stadgas i samma paragraf att,
därest överlåtelse av luftfartyg är beroende av villkor, inteckningsansökan ej
må bifallas, med mindre det visas att villkoret blivit uppfyllt.

Aktiebolaget Aerotransport har i sitt yttrande upptagit frågan om befogenheten
för bolaget att inteckna de på bolaget i Sverige registrerade flygplan,
vilka inginge i Scandinavian Airlines Systems (SAS) luftflotta. Vid
yttrandet har fogats en svensk översättning av konsortialavtalet mellan bolaget,
Det Danske Luftfartselskab A/S och Det Norske Luftfartselskap A/S
av den 8 februari 1951 om bildandet av SAS. Avtalet innehåller bl. a. bestämmelser
om äganderätten till de i konsortiet ingående tillgångarna. Huvudregeln
är att konsortiets tillgångar äges gemensamt av delägarna. Särskilda
bestämmelser om äganderätten till de i konsortiet ingående flygplanen
meddelas emellertid i avtalet. Bolaget förklarar sig utgå från att bestämmelserna
i avtalet skall så förstås, att bolaget kan medgiva inteckning
i de på bolaget registrerade flygplanen. I detta sammanhang upplyser bolaget,
att Det Norske Luftfartselskap i Norge erhållit penninginteckning i
de på samma sätt i SAS’ flotta ingående, på selskapet registrerade flygplanen.

Hovrätten för Västra Sverige framför vissa erinringar mot den av de sakkunniga
föreslagna 8 §. Det kunde bli föremål för tvekan, huruvida paragrafen
skulle så förstås, att ansökningen skulle avslås eller om den skulle
förklaras vilande eller inteckningsärendet uppskjutas. Den uppkomna tveksamheten
ökades, därest första stycket i 8 § jämfördes med 10 § i de sakkunnigas
förslag, innebärande att om talan väckts om klander å den uppgivne
ägarens fång eller om återgång därav, ansökningen skulle förklaras
vilande i avbidan på målets utgång. I motiven till andra stycket i den föreslagna
8 § hade utsagts, att bestämmelsen torde betaga avbetalningsköparen
möjlighet att inteckna luftfartyg. Hovrätten ansåge att bestämmelsen icke
med erforderlig tydlighet gåve uttryck åt en sådan innebörd. Den föreslagna
lagtexten förde närmast tanken på suspensiva villkor vid vanligt köp. I
detta sammanhang kunde påpekas att bestämmelsen i 14 § andra stycket
i sakkunnigförslaget beträffande tillbehör till luftfartyg omnämnde avbetalningsköpet
på sådant sätt alt det med lätthet kunde identifieras.

Departementschefen. Frågan om prövningen av äganderätten till det luftfartyg
som skall intecknas torde böra regleras i huvudsaklig överensstämmelse
med fartygsinteckningslagen. Bestämmelser i ämnet ingår i förevarande
paragraf, som motsvarar 7 § i de sakkunnigas förslag. Det synes
ej vara påkallat att i lagtexten ingå på sådana spörsmål som avser äganderättens
övergång vid köp och andra fång. Givet är att inskrivningsdomaren

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

även utan särskilt stadgande har att beakta sådana förhållanden som avses
i den av de sakkunniga föreslagna 8 §. Det får i varje särskilt fall prövas
i vad mån det fång som den uppgivne ägaren åberopar innefattar villkor
av beskaffenhet att inskränka hans möjligheter att pantförskriva luftfartyget.
Någon motsvarighet till 8 § i de sakkunnigas förslag har därför icke
upptagits i departementsförslaget. Det finns ej heller anledning att i lagtexten
reglera frågan om behörighet att medgiva inteckning i fall då luftfartyget
på sätt Aktiebolaget Aerotransport angivit disponeras enligt konsortialavtal.
Med anledning av vad hovrätten för Västra Sverige i detta sammanhang
anfört vill jag framhålla, att inteckningsansökan kan förklaras
vilande blott i det fall som avses i 10 §, d. v. s. då talan väckts om klander
å den uppgivne ägarens fång eller om återgång därav. Eljest skall ansökningen
avslås eller eventuellt uppskjutas, därest inskrivningsdomaren ej kan
godtaga den i ärendet förebragta utredningen angående äganderätten (jfr
49 §).

8 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga har i motiven till 16 § diskuterat vilken utredning rörande
äganderätten till reservdelar som borde krävas för beviljande av inteckning
i sådana delar. Enligt de sakkunnigas mening måste kravet på utredningens
fullständighet sättas något lägre beträffande reservdelar än beträffande själva
luftfartygen. De sakkunniga har emellertid ansett särskilt stadgande kunna
undvaras, då det kan antagas att den, som avser att bevilja försträckning
mot säkerhet av inteckning i reservdelar, skaffar sig erforderlig kännedom
om den erbjudna säkerheten och frågan sålunda torde sakna större praktisk
betydelse.

Departementschefen. Jag delar åsikten att man icke kan ställa alltför
stränga krav på utredningens fullständighet när det gäller prövningen av
äganderätten till reservdelar, som skall intecknas. Om emellertid ingen bestämmelse
i ämnet upptages, kan detta föranleda den uppfattningen, att någon
äganderättsprövning ej alls skall äga rum. Jag vill därför förorda att i
förevarande paragraf upptages föreskrift om att nöjaktig utredning skall
förebringas till styrkande av att reservdelarna eller den lott av dessa, vari
inteckningen skall gälla, tillhör luftfartygets ägare. Med denna avfattning
ankommer det på inskrivningsdomaren att i varje särskilt fall bedöma tillförlitligheten
av den utredning som förebringas och eventuellt kräva komplettering
av densamma. I regel torde det ej finnas anledning att kräva företeende
av fångeshandling, utan det torde vara tillfyllest med intyg av trovärdig
person att reservdelarna befinner sig i fartygsägarens besittning. Beträffande
reservdelar på utrikes ort bör sådant intyg i regel utfärdas eller
bestyrkas av svensk beskicknings- eller konsulatstjänsteman.

9 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i de sakkunnigas förslag med den ändringen,
att även reservdelar omnämnts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

105

10 §.

Paragrafen motsvarar 10 § i de sakkunnigas förslag med en formell jämkning.

11 §•

I denna paragraf, som med ett par formella jämkningar överensstämmer
med 11 § i de sakkunnigas förslag, meddelas bestämmelser om det fall då
inteckning sökes på grund av tidigare ägares medgivande. Första stycket
avser det fall då inteckningen sökes innan ny ägares fång anmäles till luftfartygsregistret,
medan i andra stycket förutsättes att inteckningen sökes
samma dag eller därefter. I det fall som avses i första stycket utgör ej överlåtelsen
hinder för inteckning. I andra styckets fall åter skall inteckningsansökningen
avslås, såvida ej nye ägaren iklätt sig förbindelse att låta fartyget
intecknas på grund av tidigare ägares medgivande eller eljest är med honom
lika förbunden.

Hovrätten för Västra Sverige anmärker att det beträffande fall som avsåges
i andra stycket ej framginge av stadgandet eller annan bestämmelse, hur
inskrivningsdomaren, därest ny ägares fång anmälts till luftfartygsregistret
samma dag som en inskrivningsdag, redan å inskrivningsdagen skulle erhålla
kännedom därom. Därest luftfartsstyrelsen översände uppgiften per
post, torde den gjorda anmälan i allmänhet komma till inskrivningsdomarens
kännedom först efter inskrivningsdagen.

Departementschefen. Jämlikt 46 § i förslaget åligger det inskrivningsdomaren
att när inskrivningsärende rörande luftfartyg förekommer skyndsamt
från luftfartsstyrelsen anskaffa bevis om vad registret innehåller beträffande
sådana förhållanden, vilka kan vara av betydelsen för ärendets behandling.
Framför allt är det uppgift angående den registrerade ägaren som
här kommer i fråga. Det synes ej behövligt att härutöver tynga lagen med
bestämmelser om hur inskrivningsdomaren skall erhålla kännedom om anmälan
till luftfartygsregistret. Sådana bestämmelser har ej heller ansetts
påkallade beträffande inteckning i sjögående fartyg.

12 §.

I de sakkunnigas förslag stadgas att, därest det upplyses att före den dag
inteckningen söktes eller samma dag ansökningen gjordes luftfartyget eller
lott däri tagits i mät, ansökningen skall avslås, såframt det ej visas att utmätningen
upphört att gälla.

Departementschefen. Den grundsats som kommit till uttryck i det föreslagna
stadgandet bör gälla även där inteckning sökes i reservdelar. För den
händelse att av utredningen i inskrivningsärendet framgår att utmätning av
reservdelarna skett, bör ansökningen liksom när fråga är om inteckning i
luftfartyg avslås. Med hänsyn härtill har formuleringen av stadgandet något
jämkats i jämförelse med sakkunnigförslaget.

Enligt 85 § utsökningslagen i dess föreslagna lydelse skall inskrivningsdo -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

maren omedelbart underrättas om utmätning av luftfartyg, som är infört i
luftfartygsregistret, eller av intecknade reservdelar. Däremot får icke inskrivningsdomaren
genom utmätningsmannens försorg besked om utmätning
av ointecknade reservdelar. Därest inteckning skulle meddelas i egendom
som är utmätt, blir inteckningen — i motsats till vad som gäller vid
konkurs (se 13 och 37 §§ i förevarande lagförslag) — bestående. Vad angår
utmätta reservdelar är det emellertid avsett att en tredjedel av värdet alltid
skall förbehållas borgenärer utan inteckning (se 14 § andra punkten förslaget
till lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg
m. m.).

13 §.

Bestämmelsen motsvarar 13 § i de sakkunnigas förslag med allenast en
formell jämkning.

Om intecknings verkan och omfattning.

14 §.

De sakkunniga har i första stycket av paragrafen upptagit stadgande om
att fordringsägare, som fått inteckning i luftfartyg, skall njuta panträtt i
fartyget. Enligt andra stycket omfattar panträtten jämväl motorer, propellrar,
radioutrustning, instrument samt andra tillbehör, som anbragts i
luftfartyget, även om de tillfälligt skilts därifrån. Därjämte stadgas att
därest sådant föremål förvärvats under villkor att överlåtaren skall äga rätt
att återtaga det, om förvärvaren åsidosätter vad honom åligger, eller att
äganderätten därtill skall förbli hos överlåtaren intill dess betalning erlagts
eller annan förutsättning uppfyllts, villkoret ej må göras gällande mot inteckningshavaren.
I motiven har de sakkunniga utförligt diskuterat den närmare
innebörden av tillbehörsbegreppet. Genom uttrycket »anbragts i fartyget»
förklarar de sakkunniga sig ha sökt ernå överensstämmelse med det
i art. XVI i inskrivningskonventionens engelska text förekommande uttrycket
»installed therein». De sakkunniga anför i anslutning härtill, att genom
det angivna uttryckssättet från panträtten uteslötes vissa utrustningsdetaljer
men att det vore givet att, i den mån sådana föremål skulle finnas ombord
å lul tf artyget för att detta skulle anses luftvärdigt, de vore att inräkna
bland fartygets tillbehör.

Bankföreningen anför beträffande tillbehörsbegreppet att det ur kreditsynpunkt
vore önskvärt att inteckning gällde i ett komplett luftfartyg. Den
säkerhet inteckningen medförde minskades, om från panträtten skulle undantagas
sådana för luftfartygets användning och utnyttjande så viktiga
föremål som de av de sakkunniga avsedda utrustningsdetaljerna. Om så
bleve fallet, skulle t. ex. dessa föremål i händelse av luftfartygsägarens konkurs
bli undandragna inteckningshavaren, varjämte föremålen separat när
som helst skulle kunna utmätas för annan borgenärs fordran, allt till påtagligt
förfång för inteckningshavaren. Inteckningen borde enligt bankföreningens
uppfattning för att fylla sin funktion på ett ändamålsenligt sätt

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

omfatta alla sådana tillbehör, som normalt sett liörde till ett luftfartyg, oavsett
om de vore på det ena eller det andra sättet anbragta i luftfartyget eller
ej och oavsett om de vore erforderliga för att luftfartyget skulle anses luftvärdigt.
Att avgöra vilka tillbehör som sålunda skulle höra till luftfartyget
torde i praktiken icke medföra några större svårigheter. Denna bestämning
av vad som vore att hänföra såsom tillbehör till luftfartyg syntes icke vaia
vidare än definitionen i inskrivningskonventionen, och även om så skulle
vara fallet, borde detta ej utgöra hinder för att den nationella lagstiftningen
utformades på det av bankföreningen föreslagna sättet. En bestämning av
tillbehörsbegreppet enligt vad bankföreningen förordat stode för övrigt i
bättre överensstämmelse med motsvarande regel i fartygsinteckningslagen.
Enligt denna lag syntes nämligen såsom tillbehör till fartyg hänföras alla
sådana lösöreföremål, som vore bestämda för varaktigt bruk för fartyget
under vanlig sjöfart.

Även Aktiebolaget Aerotransport har i sitt yttrande upptagit frågan om
tillbehörsbegreppet. Bolaget förklarar sig utgå från att de sakkunniga med
sitt uttalande om detta begrepps anknytning till luftvärdigheten avsett den
tekniska luftvärdighet, som vore grundläggande för att luftfartyget skulle
inneha luftvärdighetsbevis. En sådan definition syntes förvisso avgränsa
pantobjektet på ett i klarhetens intresse tillfredsställande sätt. Det syntes
dock kunna ifrågasättas, huruvida icke panträtten borde omfatta även vissa
andra lösa tillbehör än dem som erfordrades för att flygplanet skulle vara
ur teknisk synpunkt luftvärdigt, nämligen sådana övriga mera lösa föremål,
som normalt hörde till ett flygplan och som erfordrades för att detta, mera
allmängiltigt sett, skulle vara i driftsmässigt skick för sitt ändamål. Bortsett
från exempelvis stolarna i ett passagerarflygplan, vilka helt naturligt torde
böra ingå under tillbehörsbegreppet, även om de i vissa fall, för att vara lätt
utbytbara, vore monterade på löpskenor, avsåges här sådana tillbehör av
mera lös karaktär — de vore dock i vissa fall insatta i särskilda fastsättningsanordningar
— såsom exempelvis handeldsläckare, syrgasmasker för
besättning, sjukvårdslåda, fallskärmsljus, handyxa, nödstege och reservlampa.
Undantagna borde emellertid vara exempelvis för betjänandet av
passagerarna ombord under själva flygningen varande särskilda lösa föremål,
såsom knivar, gafflar, tallrikar, filtar, kuddar o. dyl., ävensom drivmedel
och proviant.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar att stadgandet i andra stycket andra
punkten avsåge ej allenast avbetalnings- och lösöreköp utan även andra fall
då föremål överlätes under äganderättsförbehåll, t. cx. gåva (jfr lagberedningens
motiv till 2 kap. 7 § i dess år 1947 framlagda förslag till jordabalk).
De sakkunniga hade i motiven angivit att förslaget angående äganderättsförbehållets
verkan endast uttalade, att villkoret ej finge göras gällande
mot inteckningshavaren samt att man ansett det bäst överensstämma med
den föreslagna lagens karaktär att lämna Öppet huruvida äganderättstöibehåll
kunde vara giltigt i andra situationer. Hovrätten ansåge att stadgandet
borde erhålla en sådan avfattning, att därav framginge huruvida ägande -

108

Kungl. Ulaj.ts proposition nr 13.

rättsförbehållet vore giltigt mot luftpanträtter. Det kunde anmärkas att lagberedningens
motsvarande bestämmelse stadgade, att villkor av ifrågavarande
slag över huvud taget ej finge göras gällande.

Departementschefen. Det är givet att den panträtt som en inteckning i lufttartyg
medför skall omfatta ej blott själva flygkroppen utan även vad eljest
hör till luftfartyget. Såsom framgår av den föregående redogörelsen bygger
förevarande stadgande i förslaget angående innebörden av begreppet tillbehör
på en bestämmelse i inskrivningskonventionen, enligt vilken luftfartyg
omfattar flygkroppen, motorer, propellrar, radioutrustning och vad i övrigt
är avsett att användas å luftfartyget, vare sig det är anbragt däri eller tillfälligt
skilt däriirån. Det torde ej vara behövligt att i lagtexten mera i detalj
definiera begreppet. Stadgandet i förevarande paragraf har emellertid omredigerats
för att ännu närmare följa konventionstexten. Såsom de sakkunniga
i motiven anfört bör bland tillbehören inräknas alla föremål som
är nödvändiga för att luftfartyget skall vara luftvärdigt. Jag delar dock den
av bankföreningen och även Aktiebolaget Aerotransport hävdade uppfattningen,
att man ej bör stanna härvid utan också låta andra föremål som normalt
sett hör till ett luftfartyg ingå bland tillbehören. Givetvis uteslutes sådana
lösa föremål som knivar, gafflar, tallrikar, filtar och kuddar. Det torde
även av definitionen få anses framgå, att proviant och drivmedel ej innefattas
bland tillbehören (jfr 13 § fartygsinteckningslagen).

Bestämningen av tillbehörsbegreppet har betydelse även i fråga om reservdelar.
Såsom antörts vid 4 § får föremål, som ej är av sådan art att de kan
utgöra tillbehör till lutttartyg eller ingå såsom delar av luftfartyg, ej intecknas
såsom reservdelar.

Beträffande stadgandet angående äganderättsförbehåll har hovrätten för
Västra Sverige hemställt om sådan ändring av lydelsen, att det framgår
huruvida förbehållet är giltigt mot luftpanträtter. Ett särskilt stadgande
härom — vilket för övrigt ej skulle ha sin plats i inskrivningslagen — kan
emellertid ej anses behövligt, då det ligger i sakens natur att luftpanträtt
kan göras gällande oavsett vem som är ägare till egendomen.

15 §.

Paragrafen har motsvarighet i 16 § andra stycket i de sakkunnigas
förslag.

De sakkunniga har i 16 § andra stycket i överensstämmelse med föreskrift
i inskrivningskonventionen upptagit en bestämmelse om att vid plats där
intecknade reservdelar förvaras skall vara anslaget tillkännagivande om inteckningens
beskaffenhet och föremål, om inteckningshavarens namn och
adress samt därom att inteckningen inskrivits i den här i riket förda inskrivningsboken
för luftfartyg.

Stockholms rådhusrätt anmärker att det ej syntes uteslutet, att hos allmänheten
tvekan kunde uppstå om vem som skulle utfärda sådant tillkännagivande,
varom här vore fråga. Det kunde därför vara lämpligt att i lagen
angiva vem som skulle utfärda dylikt tillkännagivande. Vidare kunde det

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

ifrågasättas, om icke i anslutning till 22 § föreskrift borde givas därom att
dödning jämlikt nämnda paragraf i vissa fall skulle föranleda till att ändring
skedde av tillkännagivandet. Även bankföreningen och Aktiebolaget Aerotransport
hemställer att stadgande införes om vem som skall uppsätta tillkännagivandet.
Bankföreningen tillägger att åtskilliga andra spörsmål rörande
anslaget vore oklara, t. ex. konsekvenserna av att anslag icke uppsatts
i vederbörlig ordning. Av särskild vikt vore enligt bankföreningens mening
att reglerna i vår interna lagstiftning utformades så att inteckningshavaren
ej lede rättsförlust på grund av att anslaget obehörigen borttagits.

Hovrätten för Västra Sverige anser att bestämmelsen i 14 § angående
äganderättsförbehåll jämväl borde omfatta reservdelslager eller lott i sådant
lager.

Departementschefen. Enligt inskrivningskonventionen gäller såsom förutsättning
för att inteckning i reservdelar skall erkännas av de fördragsslutande
staterna, att på förvaringsplatsen ändamålsenligt tillkännagivande är
offentligen anslaget till upplysning för tredje man angående inteckningen.
1 överensstämmelse härmed bör stadgas, att inteckningshavaren åtnjuter
panträtt i reservdelarna såframt vid förvaringsplatsen finns anslaget väl synligt
tillkännagivande om inteckningen, med angivande av dess omfattning
samt inteckningshavarens namn och adress, ävensom därom att inteckningen
inskrivits i den här i riket förda inskrivningsboken för luftfartyg. Det
kan knappast komma i fråga att låta myndighet ombesörja uppsättande av
anslaget, utan detta bör ankomma på borgenären. Närmare anvisningar
om anslaget och dess uppsättande torde kunna meddelas i administrativ
ordning. Det här ifrågavarande formkravet torde få uppfattas så att, därest
borgenären underlåter att uppsätta anslaget, inteckningen ej kan göras
gällande mot tredje man, även om denne äger kännedom om inteckningen.
Om däremot anslag uppsatts men borttagits av obehörig person eller av
annan anledning försvunnit utan borgenärens medverkan, bör inteckningen
kunna göras gällade mot tredje man, som är i ond tro. Uppenbarligen
måste vid bedömandet av frågan om tredje man är i god tro tagas i betraktande,
huruvida anslaget varit försvunnet endast viss kortare tid eller om
det kanske under liera månader saknats utan att borgenären vidtagit några
åtgärder för dess förnyande. Jag har övervägt att i förslaget, till skydd
för inteckningshavaren, upptaga en särskild bestämmelse om ansvar spåföljd
för den som obehörigen avlägsnar anslaget, men en dylik bestämmelse synes
kunna undvaras. Med anledning av vad Stockholms rådhusrätt anfört ma
framhållas att det får anses framgå av den föreslagna avfattningen, att tillkännagivandet
bör kompletteras i samband med ändringar i inteckningsförhållandena.
Något särskilt lagstadgande härom är alltså ej behövligt.

Enligt 48 § skall inskrivningsdomarens bevis om inteckning i reservdelar
innehålla erinran om vad i förevarande paragraf är stadgat.

Hovrätten för Västra Sverige har givit uttryck åt den uppfattningen, att
bestämmelsen i 14 § angående äganderättsförbehåll borde omfatta jämväl
intecknade reservdelar. Såsom framgår av de sakkunnigas motiv till 17 § i

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

sakkunnigförslaget har denna fråga varit föremål för övervägande hos de
sakkunniga. På de skäl som de sakkunniga anfört anser jag mig ej kunna
biträda hovrättens uppfattning på denna punkt.

16 §.

Paragrafen motsvarar 17 § andra stycket i de sakkunnigas förslag.

17 g.

Första stycket av paragrafen är likalydande med 15 § i de sakkunnigas
förslag, medan andra stycket motsvarar 17 § första stycket.

Zle sakkunniga har i 15 § upptagit stadgande om att därest inteckning
är meddelad i flera luftfartyg, ettvart av fartygen skall häfta för den intecknade
fordringens hela belopp. Enligt 17 § första stycket skall vad i 15 §
stadgas äga motsvarande tillämpning i fall då reservdelar till luftfartyg omfattas
av inteckning.

Bankföreningen anmärker att förslaget icke reglerar regressförhållandena
i samband med gemensam inteckning i flera, olika personer tillhöriga luftfartyg.
Det hade varit önskvärt att frågan berörts till ledning för den praktiska
tillämpningen.

Departementschefen. Såsom framgår av 3 och 4 §§ är det tillåtet att inteckna
samma fordran i flera luftfartyg eller i luftfartyg jämte lager av
reservdelar. I förevarande paragraf meddelas föreskrifter om den verkan
sådan inteckning medför. Dessa föreskrifter anknyter ej till det inom fastighetsrätten
förekommande institutet gemensam inteckning, vilket bygger
på grundsatsen om subsidiärt solidarisk ansvarighet för varje intecknad
fastighet. I stället föreskrives att varje intecknat luftfartyg resp. intecknat
reservdelslager primärt solidariskt ansvarar för hela det intecknade beloppet.
Detta kan alltså i sin helhet utsökas ur vilket som helst av de intecknade
luftfartygen eller ur intecknat reservdelslager. Med hänsyn till luftfartygens
rörlighet och då intecknade reservdelar kan vara placerade på olika ställen
såväl här i riket som utomlands, är det ingalunda säkert att all den intecknade
egendomen på en gång är tillgänglig för exekution. Under dessa förhållanden
blir givetvis den primärt solidariska ansvarigheten av stor betydelse.

Bankföreningen har anmärkt, att regressförhållandena i samband med
att samma fordran är intecknad i flera luftfartyg, tillhöriga olika personer,
icke reglerats. Därest olika ägare av luftfartyg låter inteckna sina fartyg
lör samma fordran eller om luftfartyg, som redan är intecknade för samma
fordran, genom frivillig överlåtelse kommer i olika ägares hand, bör det
emellertid få ankomma på parterna själva att avtalsvis reglera regressfrågan.
Kommer luftfartyg, som är intecknade för samma fordran, i olika
ägares hand till följd av försäljning vid exekutiv auktion, kan något problem
i förevarande avseende ej uppkomma. I detta fall skall nämligen, enligt de:

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 111

exekutionsrättsliga regler som föreslagits, försäljningen medföra att inteckningen
avvecklas.

18 §.

Paragrafen motsvarar 18 § i de sakkunnigas förslag med en mindre jämkning
i ordalagen.

De sakkunniga har beträffande inteckningshavares rätt till ersättning,
som utgår på grund av tagen försäkring, ansett riktigast att regeln i 54 §
försäkringsavtalslagen tillämpas. I överensstämmelse härmed har i första
stycket av förevarande paragraf allenast hänvisats till vad i detta hänseende
är särskilt stadgat. I andra stycket har stadgats, att ersättning som på annan
grund än försäkring utgår för skada å luftfartyget icke i fartygets ställe
skall häfta för intecknad fordran. De sakkunniga har i detta sammanhang
i motiven berört spörsmålet, huruvida särskild bestämmelse är erforderlig
för att trygga inteckningshavarens rätt, därest försäkringsgivaren förbehållit
sig att efter eget val antingen betala ett kontant ersättningsbelopp eller
ock i stället för ett förolyckat luftfartyg lämna ett annat lika gott fartyg
(»pay or make good»). Då det kunde antagas att i det praktiska livet parterna
komme att ordna frågan genom överenskommelse har emellertid de
sakkunniga ansett sig kunna och böra underlåta att i förslaget reglera ämnet.
Vidare har de sakkunniga haft under övervägande huruvida någon motsvarighet
till det sjörättsliga kondemnationsinstitutet kan anses ändamålsenligt
och önskvärt även på lufträttens område. Då erfarenheten på detta
område ännu vore ringa, hade man emellertid underlåtit att nu utarbeta särskilda
bestämmelser om kondemnation.

Bankföreningen har gjort invändning mot den föreslagna regeln, att ersättning
som på annan grund än försäkring utgår för skada å luftfartyget
icke skall i luftfartygets ställe häfta för intecknad fordran. I detta hänseende
åberopar föreningen vad som anförts i den av föreningen till de sakkunniga
överlämnade promemorian. Föreningen hemställer att lagstiftningen
får en sådan utformning att inteckningshavaren i förevarande fall äger
rätt också i ersättningssumman. Vid en reglering av spörsmålet på detta
sätt vunnes den fördelen, att överensstämmelse uppnåddes med stadgandet i
16 § andra stycket i lagen om registrering och bärgning. Visserligen skedde
en avvikelse från fartygsinteckningslagens ståndpunkt, men det vore icke
nödvändigt att på alla punkter följa denna lag. — I anslutning till vad de
sakkunniga anfört i fråga om klausulen »pay or make good» understryker
bankföreningen vikten av att det redan i samband med den nya lagstiftningens
genomförande tveklöst klargjordes, huruvida panträtten ginge över
på ett utbytesfartyg eller ej. I varje fall borde enligt föreningens mening
kunna krävas, att en klausul »pay or make good» icke skulle få åberopas
mot inteckningshavaren med mindre honom bereddes en likvärdig säkerhet
i ersättningsfartyg eller annorledes. Lämpligen borde ett stadgande av detta
innehåll inflyta i lagen. Föreningen understryker i detta sammanhang även
vikten av alt spörsmålet om införande av regler om ett kondemnationsför -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

farande på lufträttens område upptages till övervägande när tillräcklig erfarenhet
i ämnet vunnits.

Svenska försäkringsbolags riksförbund erinrar om att förbundet tidigare
till de sakkunniga redovisat sin inställning till rätten att efter eget val
»pay or make good» och förklarar sig intet ha att invända mot den ståndpunkt
de sakkunniga intagit.

Departementschefen. Såsom de sakkunniga föreslagit bör den i 54 § försäkringsavtalslagen
fastslagna grundsatsen gälla beträffande inteckningshavares
rätt till ersättning, som utgår på grund av tagen försäkring. Jag ansluter
mig även till de sakkunnigas åsikt beträffande frågan om upptagande
av ett särskilt lagstadgande om klausulen »pay or make good». Det synes ej
böra komma i fråga att låta inteckning automatiskt övergå till luftfartyg,
som lämnats såsom ersättning för ett havererat fartyg. Spörsmålet torde i
förekommande fall kunna tillfredsställande regleras genom överenskommelse
mellan de berörda parterna.

Vad angår frågan om inteckningshavarens rätt till ersättning, som på
annan grund än försäkring utgår för skada å den intecknade egendomen,
har de sakkunniga med viss tvekan stannat för att föreslå den lösning som
valts i fartygsinteckningslagen och som innebär att sådan ersättning icke
skall häfta för intecknad fordran. Jag finner visserligen, att det kan anföras
skäl för den av bankföreningen hävdade motsatta uppfattningen. Då det
emellertid är önskvärt att på denna punkt ansluta till fartygsinteckningslagen
och, såsom de sakkunniga påpekat, inteckningshavarens intresse regelmässigt
får antagas vara skyddat genom försäkring, anser jag mig kunna
biträda de sakkunnigas förslag.

I nära samband med förevarande paragraf i inskrivningslagen står vissa
frågor om ändringar i 54 § försäkringsavtalslagen, vilka frågor behandlas i
det följande.

19 §.

Detta stadgande motsvarar 19 § i de sakkunnigas förslag med en viss formell
jämkning.

Departementschefen. Av 3 § framgår att inteckning ej får meddelas i lott
av luftfartyg. I konsekvens härmed bör det ej vara tillåtet att göra inteckning
gällande i lott av luftfartyg. Beträffande reservdelar finns möjlighet
att inteckna viss andel. Uppenbarligen får inteckningen göras gällande i hela
den intecknade lotten. Då det ej är förbjudet att inteckna lott i reservdelslager,
borde det därjämte strängt taget ej möta hinder att utmäta viss andel
av vad som intecknats, vare sig inteckningen omfattar hela lagret eller
blott viss lott däri. För främjande av reda och enkelhet bör emellertid en
dylik uppdelning av inteckningen vid exekutionen ej heller tillåtas beträffande
reservdelar. Förevarande paragraf är utformad i enlighet härmed.
Däremot får ett av flera för samma fordran intecknade luftfartyg tagas i
anspråk, liksom särskilda föremål som ingår i intecknat reservdelslager
(jfr förslaget till lag om ändring i utsökningslagen, 66 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

113

20 §.

Första stycket saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag, medan andra
stycket motsvarar 34 § i sakkunnigförslaget.

De sakkunniga har i huvudsaklig överensstämmelse med 28 § fartygsinteckningslagen
föreslagit att, därest intecknat luftfartyg genom vanvård eller
annorledes blir så försämrat, att inteckningshavarens säkerhet märkligt
minskas, eller intecknat reservdelslager icke vidmakthålles i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som överenskommits eller eljest får anses avtalat,
inteckningshavaren skall äga rätt att ur den intecknade egendomen
njuta betalning för sin fordran, även om den ej är förfallen. Därjämte stadgas
emellertid, att samma påföljd skall inträda, därest det skäligen kan befaras
att inteckningshavarens säkerhet kommer att märkligt minskas. Såsom
exempel på ett sådant fall anföres i stadgandet, att de med avseende
å ägarens nationalitet för registrering stadgade villkoren ej längre är uppfyllda
och Konungen ej medgivit att luftfartyget det oaktat må kvarstå i
registret.

Hovrätten för Västra Sverige anmärker, att den föreslagna bestämmelsen
formellt även omfattade det fall, att inteckningshavarens säkerhet komme
att märkligt minskas genom prisfall. De sakkunnigas motiv gåve närmast
vid handen, att sådant fall ej avsåges med bestämmelsen.

Departementschefen. Enligt inskrivningskonventionen skall exekutiv försäljning
medföra att luftfartyget övergår i köparens ägo fritt från alla rättigheter
för vilka köparen icke iklätt sig ansvar. Detta har beaktats vid utformningen
av de föreslagna exekutionsrättsliga reglerna. Efter försäljningen
kvarstår endast sådan gäld, vilken enligt överenskommelse mellan inteckningshavaren
och köparen skall innestå i avräkning å köpeskillingen
(se 8 § förslaget till lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt
luftfartyg m. m. och 25 § i förevarande lagförslag). Även sådana intecknade
fordringar, för vilka betalningstiden eljest ej är inne, förfaller
alltså till betalning i och med den exekutiva försäljningen. En erinran härom
har upptagits i första stycket av denna paragraf. Stadgandet utgör en
motsvarighet till 26 § fartygsinteckningslagen.

I andra stycket har bestämmelse meddelats om förtida betalning av intecknad
fordran i vissa andra fall. Bestämmelsen har i departementsförslaget
givits mera begränsad omfattning än i de sakkunnigas förslag. Sålunda
har den i sakkunnigförslaget upptagna allmänna föreskriften om förtida
betalning, för den händelse det skäligen kan befaras att inteckningshavarens
säkerhet kommer att märkligt minskas, ej medtagits. En sådan allmän
föreskrift synes mig föra för långt och vara ägnad att skapa oklarhet och
osäkerhet. Ej heller upptager departementsförslaget det fall att ändring inträffar
i fråga om ägarens nationalitet. Inteckningshavarens intresse får i
detta fall anses tillräckligt skyddat genom grundsatsen att luftfartyget ej
kan avföras ur luftfartygsregistret utan inteckningshavarens samtycke.
Däremot skall, såsom de sakkunniga föreslagit, rätt till förtida betalning

8 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 13.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

inträda då luftfartyg vanvårdas eller annorledes försämras i sådan grad att
inteckningshavarens säkerhet märkligt minskas. Därjämte upptages liksom
i sakkunnigförslaget det fall att intecknat reservdelslager ej vidmakthålles
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som överenskommits eller eljest
får anses avtalat. Av den valda formuleringen framgår att man vid brist på
närmare bestämmelser i pantförskrivningsavtalet om det sätt på vilket lagret
skall vidmakthållas får taga hänsyn till vad som i allmänhet brukas i
detta avseende.

Det är givet att kreditgivaren har möjlighet att bereda sig ytterligare
skydd mot förlust till följd av minskning av säkerheten genom att i låneavtalet
införa klausul om förtida betalning i andra fall än förevarande stadgande
medger.

Om särskilda åtgärder med avseende å inteckning.

21 §.

Paragrafen överensstämmer helt med 21 § i de sakkunnigas förslag.

22 och 23 §§.

Dessa bestämmelser, som motsvarar 22 och 23 §§ i de sakkunnigas förslag,
innehåller regler om dödande och nedsättning av inteckning.

Departementschefen. I jämförelse med sakkunnigförslaget har 22 § jämkats
så att det framgår, att inteckning ej må dödas i allt utom reservdelar.
Härigenom vinnes överensstämmelse med den i 4 § fastslagna grundsatsen,
att inteckning i reservdelar skall meddelas allenast såsom ett komplement
till inteckning i luftfartyg. Vidare har utsagts, att dödande av inteckning i
visst luftfartyg eller i reservdelar ej får ske så, att inteckningsförhållandena
efter åtgärden eljest kommer att stå i strid mot vad som är stadgat
beträffande intecknande av samma fordran i flera luftfartyg eller i luftfartyg
jämte reservdelar.

24 §.

I de sakkunnigas förslag stadgas, att därest ägare av intecknat luftfartyg,
som han begär få avföra ur luftfartygsregistret och överföra till främmande
stat, ansöker att inteckningen skall avföras ur inskrivningsboken för överlörande
till inskrivningsbok i den främmande staten, ansökningen ej må
bifallas med mindre inteckningshandlingen företes och dess innehavare
samtycker till åtgärden.

Hovrätten för Västra Sverige anmärker att ifrågavarande stadgande i förslaget
avsåge det fall, att inteckning i luftfartyg skulle avföras ur inskrivningsboken
för överförande till inskrivningsbok i den främmande staten,
under det att korresponderande bestämmelse i art. IX i insltrivningskonventionen
avsåge överförande av själva det intecknade luftfartyget. Paragrafen
borde omredigeras så att den i sagda hänseende överensstämde med
artikeln.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

115

Departementschefen. 1 överensstämmelse med vad hovrätten för Västra
Sverige anmärkt har stadgandet omarbetats så att avförandet av inteckningen
ur inskrivningsboken blir en automatisk följd av att luftfartyget avlöres
ur registret. För fartygets avförande ur registret kräves i regel samtycke
av inteckningshavaren; härom stadgas i 10 § förslaget till lag om
registrering av luftfartyg m. m. (jfr även 43 § och 48 § tredje stycket förevarande
lagförslag).

25 §.

Paragrafen, som motsvarar 25 § i sakkunnigförslaget, innehåller bestämmelser
om den verkan exekutiv försäljning medför å inteckningsförhållandena.

Departementschefen. I enlighet med den grundsats som gäller beträffande
inteckning i fast egendom och sjögående fartyg bör luftfartyg och reservdelar
som försålts å exekutiv auktion icke häfta för annat intecknat belopp än
sådant som fått innestå i avräkning å köpeskillingen. Frågan under vilka
förutsättningar dylik avräkning må äga rum regleras i den särskilda lagen
om försäljning av utmätt luftfartyg m. m. Där exekutionen icke omfattar all
för samma fordran intecknad egendom, kan — såsom framgår av bestämmelserna
i 8 § nyssberörda lag — någon avräkning ej äga rum, utan inteckningen
måste avvecklas. Beträffande frågan, hur auktionen bör inverka
på den egendom som ej indragits i auktionen, kan man tänka sig den lösningen,
att inteckningen får kvarstå i sådan egendom, varvid alltså ägarehypotek
skulle uppkomma i den mån försäljningen medför betalning av den
intecknade fordringen. En bättre och riktigare lösning synes emellertid vara,
att även den av auktionen oberörda egendomen skall vara fri från inteckningen
intill det belopp som täckes av köpeskillingen. Vid avfattningen
av paragrafen har det senare alternativet följts.

Om Sverige ansluter sig till inskrivningskonventionen, följer därav att vi
måste respektera en exekutiv försäljning av svenskt luftfartyg, som i enlighet
med konventionens bestämmelser sker i annan konventionsstat. De föreskrifter
som i förevarande lagförslag meddelas angående verkningarna av
exekutiv försäljning syftar närmast på det fall att försäljningen sker här i
landet, men det får förutsättas att bestämmelserna i tillämpliga delar gäller
även när försäljningen sker utomlands och enligt konventionen skall erkännas
i vårt land.

Bestämmelser om anteckning i inskrivningsboken angående här avsedda
förhållanden har upptagits i 41 § andra stycket.

26 §.

Paragrafen motsvarar 26 § i sakkunnigförslaget med en formell jämkning.

Om ägarchypotek.

27—30 §§.

Dessa bestämmelser överensstämmer med de sakkunnigas förslag, bortsett
från ett par rent redaktionella ändringar i 29 och 30 §§.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Om gäldenårs ansvarighet för intecknad fordran.

31—33 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer med sakkunnigförslaget frånsett några
formella jämkningar i 33 §.

34 §.

Paragrafen, som motsvarar 35 § i de sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelse
om personlig ansvarighet för intecknat luftfartygs ägare i visst
fall.

Departementschefen. I sakkunnigförslaget har detta stadgande utformats
i nära överensstämmelse med 27 § fartygsinteckningslagen, som för det fall,
då den på en inteckning grundade panträtten upphör i samband med frivillig
överlåtelse av fartyget till utländsk man, stadgar personlig ansvarighet
för ägaren, om sådan ansvarighet ej förut ålåg honom. Ett luftfartyg,
som ägaren frivilligt överlåter till utländsk man, kan emellertid icke avregistreras
utan att inteckningshavaren medger det (se 10 § förslaget till lag
om registrering av luftfartyg m. m., jfr 24, 43 och 48 §§ förevarande lagförslag).
Det synes oklart under vilka omständigheter panträtten kan i samband
med frivillig överlåtelse »upphöra», trots att luftfartyget kvarstår i
registret. Förevarande bestämmelse torde erhålla en klarare avgränsning,
om den anknytes till det fall att ägaren utan samtycke av inteckningshavaren
låter föra luftfartyget till stat, där här i riket verkställd inskrivning
ej erkännes i överensstämmelse med inskrivningskonventionen. I den mån
inteckningen till följd av denna åtgärd ej kan göras gällande, bör ägaren
bli personligen ansvarig, om sådan ansvarighet ej förut ålåg honom. Beträffande
förfallotiden är någon särregel ej påkallad, utan i detta avseende
bör avtalet gälla. Ett tillfälligt överförande får alltså i regel ingen betydelse.

Utan särskild bestämmelse synes det klart, att delägare i luftfartyg, vilken
vidtager eller deltager i åtgärd som nu omförmälts, blir personligen ansvarig
för inteckning som till följd av åtgärden ej kan göras gällande, vare
sig han förut ej alls svarade personligen eller han blott svarade för viss del
av fordringen.

Om intecknings ogiltighet i vissa fall.

35 §.

Paragrafen överensstämmer med 36 § i de sakkunnigas förslag.

Bankföreningen understryker, med hänvisning till den av föreningen till
de sakkunniga överlämnade promemorian, att synnerligen bärande skäl i
och för sig talade för en reform av inteckningsväsendet på denna punkt.

Departementschefen. Detta stadgande, som har nära motsvarighet i såväl
inteckningsförordningen som fartygsinteckningslagen, lämnar i vissa
avseenden utrymme för skilda tolkningar, och lämpligheten av att upptaga
det i den föreslagna formen kan ifrågasättas. Det synes emellertid icke på -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

117

kallat att i detta sammanhang närmare ingå på dessa tämligen invecklade
spörsmål, som även berör inteckningar i fast egendom och i sjögående
fartyg.

36 §.

Denna paragraf motsvarar 37 § i de sakkunnigas förslag.

Departementschefen. Vid avfattandet av denna bestämmelse har de sakkunniga
uppmärksammat frågan om vilken verkan som bör tillerkännas en
inteckning, som tillkommit på grund av medgivande av den som ej är rätt ägare
till egendomen men förvärvat den i god tro. Uppenbarligen talar starka
skäl för att sådan inteckning bör bli bestående. Jag anser det emellertid
tveksamt huruvida det är lämpligt att i lagen upptaga en bestämmelse i detta
ämne. Då de grundläggande principerna för verkningarna av godtrosförvärv
är bristfälligt reglerade i vår lagstiftning, kan det vara ovisst vilka konsekvenser
ett stadgande i detta speciella avseende kan medföra. Om spörsmålet
skulle bli praktiskt aktuellt, bör det få ankomma på rättstillämpningen
att taga ståndpunkt till frågan. Sakkunnigförslaget upptager vidare — i överensstämmelse
med fartygsinteckningslagen — en erinran om boutredningslagens
bestämmelse angående godtrosförvärv i samband med dödförklaring.
Denna erinran om en föga praktisk situation torde böra förenklas till en
kort hänvisning till vad särskilt är stadgat.

Bestämmelse om anteckning i inskrivningsboken att inteckning är ogill
enligt förevarande paragraf har införts i 40 §.

37 §.

Paragrafen motsvarar 38 § i de sakkunnigas förslag. Bestämmelse om anteckning
i inskrivningsboken återfinnes i 40 §.

Om vissa anteckningar i inskrivningsboken.

38 §.

Denna paragraf, som avser anteckning om innehav av inteckning, motsvarar
20 § i de sakkunnigas förslag med en viss formell jämkning.

39 §.

Denna bestämmelse, som motsvarar 39 § i de sakkunnigas förslag, avser
anteckning i inskrivningsboken beträffande ägare av luftfartyg.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den som i inteckningsärende prövats
vara rätt ägare av luftfartyg i sådan egenskap antecknas i inskrivningsboken.
Vidare stadgas i sakkunnigförslaget, att det åligger luftfartsstyrelsen
att omedelbart underrätta inskrivningsdomaren, för anteckning i inskrivningsboken,
då ny ägare av intecknat luftfartyg införts i luftfartygsregistret.

Bankföreningen påpekar att anteckningen i inskrivningsboken angående
äganderätten ej vore avsedd att äga inskrivningsrättsligt vitsord. Med hän -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

syn härtill ansåge bankföreningen, i motsats till de sakkunniga, att anteckningen
knappast hade någon större betydelse för inskrivningsdomaren. Stadgandet
belyste -— liksom även föreskrifterna i 50 § — nackdelen av dubbla
register.

Departementschefen. Såsom bankföreningen påpekat får icke anteckningen
av ägarens namn i inskrivningsboken någon i egentlig mening inskrivningsrättslig
betydelse. Emellertid kan inskrivningsdomaren, så länge ny
ägare icke blivit införd i luftfartygsregistret, utan förnyad prövning enligt
7 § av äganderättsfrågan såsom fartygsägare godtaga den, vars namn antecknats
i inskrivningsboken. Såsom de sakkunniga framhållit har anteckningen
betydelse jämväl med hänsyn till vissa bestämmelser i inskrivningskonventionen.
Vid avfattningen av bestämmelsen har sakkunnigförslaget
något jämkats, i det anknytning skett till bestämmelserna i 7 § angående
äganderättsprövningen. Vidare har föreskriften om skyldighet för luftfartsstyrelsen
att underrätta inskrivningsdomaren om förändring i äganderätten
överflyttats till den föreslagna lagen om registrering av luftfartyg m. m.

40 §.

Paragrafen motsvarar 40 § i de sakkunnigas förslag. I paragrafen har
emellertid upptagits bestämmelse jämväl om anteckning beträffande inteckning,
som är ogill enligt 36 eller 37 §.

41 §.

Paragrafen, som motsvarar 41 § i de sakkunnigas förslag, innehåller föreskrifter
om anteckning i inskrivningsboken beträffande exekutiva åtgärder
av olika slag. I jämförelse med sakkunnigförslaget har bestämmelserna något
jämkats i anslutning till omformuleringen av 25 § och utbrytningen
ur utsökningslagen av de bestämmelser som avser exekutiv försäljning av
luftfartyg och intecknade reservdelar.

42 §.

Denna bestämmelse motsvarar 42 § i de sakkunnigas förslag med en redaktionell
ändring.

43 §.

Paragrafen motsvarar 43 § i de sakkunnigas förslag. Någon särskild bestämmelse
om att anteckning beträffande luftfartygs avförande ur luftfartygsregistret
skall ske har dock ej ansetts behövlig med hänsyn till vad som
stadgas i 24 §. Föreskrift om anmälningsskyldighet för luftfartsstyrelsen
har upptagits i lagen om registrering av luftfartyg m. m.

Vissa bestämmelser om förfarandet hos inskrivningsdomaren.

44—47 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 44—47 §§ i de sakkunnigas förslag med
några ändringar av huvudsakligen formell natur.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

48 §.

Bestämmelsen motsvarar 48 § i de sakkunnigas förslag, som emellertid
kompletterats i två avseenden. Dels har föreskrivits att bevis angående inteckning
i reservdelar skall innehålla erinran om vad i 15 § stadgas om anslag
vid förvaringsplatsen och dels har införts en bestämmelse om inskrivningsdomarens
åtgärder då inteckningshavare uppvisar inteckningshandlingen
för att lämna samtycke till att det intecknade luftfartyget avföres ur
luftfartygsregistret. I övrigt har vissa formella jämkningar vidtagits i paragrafen.

49 §.

Paragrafen motsvarar 49 § i de sakkunnigas förslag med viss redaktionell
ändring.

50 §.

Denna paragraf motsvarar 50 § i sakkunnigförslaget, som dock har jämkats
bl. a. i anslutning till den ändring som vidtagits i 24 §.

Om besvär.

51 §.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar i huvudsak 51 och 53 §§ i de
sakkunnigas förslag.

Departementschefen. Med anledning av ett påpekande av hovrätten för
Västra Sverige har i 51 § första stycket utsagts att klagan över inskrivningsdomarens
beslut skall föras genom besvär. Härigenom kommer direkt anvisning
att givas om vilket rättsmedel som skall komma till användning, varjämte
paragrafen närmare korresponderar med underrubriken. Bestämmelserna
om anteckning i inskrivningsboken beträffande anförda besvär
och beslut som meddelas i anledning av besvären har förenklats och sammanförts
i 51 § andra stycket. Såvitt 53 § i de sakkunnigas förslag avser
ogiltigförklaring annorledes än i följd av klagan i själva inskrivningsärendet,
har paragrafen i departementsförslaget motsvarighet i 40 § andra
stycket. Föreskriften i 53 § andra punkten i sakkunnigförslaget är av så
ringa praktisk betydelse att den icke synes böra tynga lagtexten.

52 §.

Denna paragraf motsvarar med viss formell jämkning 52 § i de sakkunnigas
förslag.

Om tillämpningsföreskrifter.

53 §.

Bestämmelsen överensstämmer med 54 § i sakkunnigförslaget.

Övergångsbestämmelse.

I enlighet med de sakkunnigas förslag har upptagits cn särskild övergångsbestämmelse
beträffande äganderättsprövningen i fall då luftfartyg
införts i luftfartygsregistret före inskrivningslagens ikraftträdande.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslaget till lag om registrering av luftfartyg m. m.

Detta lagförslag innehåller reglering av två sinsemellan olikartade ämnen,
nämligen dels registrering av luftfartyg och dels bärgning av luftfartyg och
gods i luftfartyg. Såsom förut anmärkts är det avsett, att bestämmelserna
sedermera skall inarbetas i ett större lagkomplex med benämningen luftfartslag.
Med hänsyn till det olikartade innehållet i den nu föreslagna lagens
underavdelningar har dessa i departementsförslaget betecknats såsom
kapitel. Lagens rubrik jämte överskriften till 2 kap. har i jämförelse med
sakkunnigförslaget något förenklats.

1 KAP.

Om registrering av luftfartyg och om dess nationalitet.

1 §•

Paragrafen överensstämmer med 1 § i de sakkunnigas förslag med en
formell jämkning.

Departementschefen. Luftfartsförordningen § 4 anger såsom en förutsättning
för att ett luftfartyg skall äga svensk nationalitet, att det är infört i
offentligt, svenskt luftfartygsregister. Enligt § 1 i förordningen anses såsom
luftfartyg i förordningen flygplan (lånt- och vattenflygplan), motorballonger
och fria ballonger. Av övergångsbestämmelserna till förevarande lagförslag
framgår, att § 4 i luftfartsförordningen kommer att upphävas genom lagen,
medan däremot § 1 kvarstår i avbidan på att den nya luftfartslagen genomföres.
Avgränsningen av luftfartygsbegreppet torde erbjuda en del svårigheter,
som dock icke lämpligen kan bli föremål för definitivt ställningstagande
förrän förslaget till luftfartslag föreligger. Det synes mig emellertid riktigt,
att alla verkliga luftfartyg kan bli införda i luftfartygsregistret, även om registrering
av luftfartyg av vissa slag måhända bör få ske även i enklare ordning.
För närvarande är detta fallet bl. a. beträffande glidflygplan. Jag har
erfarit att de sakkunniga kommer att närmare överväga detta spörsmål i
samband med utarbetandet av förslag till luftfartslag.

De sakkunniga har i anslutning till bestämmelserna om registrering upprättat
förslag till lag angående ändring i lagen om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.
Detta förslag kommer att anmälas i annat sammanhang.

2 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § i de sakkunnigas förslag med den ändringen
att uttrycket »svenskt dödsbo» uteslutits.

Departementschefen. Innebörden av uttrycket »svenskt dödsbo» synes ej
iullt klar. Även utan särskild bestämmelse är det emellertid uppenbart, att
luftfartyg som äges av dödsbo skall få registreras. Det får överlämnas till
rättstillämpningen att avgöra, huruvida dödsboet har sådan anknytning till
främmande stat att luftfartyget ej bör få registreras här i riket enligt paragrafens
första stycke.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

3 §.

Paragrafen motsvarar 3 § första punkten i de sakkunnigas förslag. Andra
punkten har överflyttats till 7 § första stycket förslaget till lag i anledning
av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande
av rätt till luftfartyg.

4 §.

Denna paragraf är likalydande med 4 § i sakkunnigförslaget.

5 §.

Paragrafen motsvarar 5 § i de sakkunnigas förslag och innehåller vissa bestämmelser
angående ansökan om registrering.

Departementschefen. Enligt sakkunnigförslaget skall ansökan om registrering
av luftfartyg åtföljas av bevis angående vissa angivna förhållanden,
bl. a. att sökanden är ägare av luftfartyget. Ehuru sådan ansökan givetvis
måste prövas med synnerlig omsorg, synes dock ordet »bevis» vara ägnat
att leda till en alltför sträng bedömning av det föreliggande materialet. I
departementsförslaget har därför i stället använts uttrycket »utredning till
styrkande av».

6 §.

Lydelsen av denna paragraf överensstämmer med de sakkunnigas förslag
frånsett en mindre jämkning.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 7 § i sakkunnigförslaget med viss formell
jämkning.

Hovrätten för Västra Sverige har anmärkt, att avsikten icke torde vara att
även luftfartyg, som registrerats här i riket enligt 2 § andra stycket, skulle
äga svensk nationalitet.

Departementschefen. Med anledning av vad hovrätten för Västra Sverige
anfört vill jag framhålla, att luftfartyg, som införts i luftfartygsregistret efter
Konungens medgivande med stöd av 2 § andra stycket, äger svensk nationalitet
i likhet med andra i registret införda luftfartyg. En annan lösning
är oförenlig med den av de sakkunniga återgivna art. 17 i luftfartskonventionen,
som stadgar att luftfartyg äger den stats nationalitet, i vilken det är
registrerat.

8 och 9 §§.

Paragraferna motsvarar 8 och 9 §§ i de sakkunnigas förslag med några
ändringar av huvudsakligen formell natur. I 8 § har emellertid insatts motsvarighet
till ett av de sakkunniga i 39 § förslaget till inskrivningslag upptaget
stadgande om skyldighet för luftfartsstyrelsen att i vissa fall underrätta
inskrivningsdomaren. Detta stadgande har ansetls böra överföras till

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

bestämmelserna om registrering av luftfartyg, då det avser åtgärd som ankommer
på den som för luftfartygsregistret.

10 §.

De sakkunniga har i denna paragraf upptagit stadgande av innebörd, att
intecknat luftfartyg ej må avföras ur luftfartygsregistret, med mindre inteckningshavaren
samtyckt till åtgärden. Den omständighet som påkallar
avregistreringen skall emellertid anmärkas i registret. Anmärkningen skall
ej beröra den inskrivna rättigheten.

Departementschefen. Denna paragraf i de sakkunnigas förslag har omredigerats
för att uppnå överensstämmelse med 24, 43 och 48 §§ förslaget till
inskrivningslag. Vidare har ansetts överflödigt att i lagtexten framhålla att
anmärkning i registret av omständighet, som egentligen borde föranleda avregistrering,
ej berör den inskrivna rättigheten.

Såsom ett nytt andra stycke har upptagits motsvarighet till vissa stadganden
i 43 § i de sakkunnigas förslag till inskrivningslag rörande underrättelse
till inskrivningsdomaren.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 11 § i sakkunnigförslaget med viss redaktionell
omarbetning i förtydligande syfte.

12 §.

De sakkunniga har i 13 § föreslagit, att om någon upplåter luftfartyg
för obestämd tid eller för en tid av minst tre månader till annan för att
av denne nyttjas för egen räkning eller om luftfartyg innehaves på grund
av avbetalningsköp, i registret skall antecknas innehavarens namn, beskaffenheten
av dennes rätt samt tiden, för vilken den gäller. Därjämte stadgas
anmälningsskyldighet för dem som slutit sådant avtal.

Luf tf artsstyr elsen anmärker, att med hänsyn till den relativt stora omfattning
som nyttjanderättsupplåtelser redan erhållit samt den invecklade karaktären
hos dylika, ofta med utländsk medborgare slutna avtal styrelsen
måste räkna med ett betungande arbete i detta avseende samt svårigheter att
över huvud taget erhålla föreskrivna uppgifter. Styrelsen, som säger sig ifrågasätta
paragrafens nödvändighet, inskränker sig emellertid till att föreslå
sådan ändring av paragrafen, att anteckning skall äga rum endast på begäran
av någon av dem, som slutit sådant avtal.

Departementschefen. Vad luftfartsstyrelsen anfört synes böra beaktas och
anteckning om upplåtelse av nyttjanderätt sålunda äga rum endast på
begäran av part som slutit avtalet. Sådan anteckning torde i vissa sammanhang
kunna vara av värde för den enskilde, exempelvis i bevishänseende.
Emellertid bör upplåtelser även på kortare tid än tre månader få antecknas i
registret. En minsta tid av fjorton dagar torde böra stadgas. Därmed upp -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

nås huvudsaklig överensstämmelse med föreliggande eller föreslagna bestämmelser
i andra nordiska stater.

13 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i de sakkunnigas förslag med viss formell
jämkning i tredje stycket.

Departementschefen. Den interimistiska registrering, varom i denna paragraf
är fråga, synes ej böra ske i en avdelning av luftfartygsregistret utan
såsom anteckning i ett särskilt bihang till detta. Det framgår då klart att
sådan anteckning ej innebär registrering i egentlig mening och sålunda ej
grundar möjlighet att inteckna luftfartyget.

2 KAP.

Om bärgarlön m. m.

14 §.

De sakkunniga har i förevarande paragraf föreslagit bestämmelser om
bärgarlön, motsvarande 224 § första och andra styckena samt femte stycket
andra punkten sjölagen, varjämte i förslaget hänvisats till de grunder, som
i 225 och 226 §§ sjölagen stadgas om bärgning av fartyg och gods. Till bärgningen
i detta begrepps från sjörätten kända betydelse ansluter sig nära ett
från inskrivningskonventionen hämtat institut, enligt vilket ersättning skall
utgå jämväl i fall då någon eljest för bevarande av luftfartyg eller gods vidkänts
särskilda oundgängliga kostnader.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag till lydelse av denna paragraf
ger ej anledning till annan erinran än att hänvisning bör ske även
till 227 § sjölagen, i vilket stadgande regler meddelas om jämkning av oskälig
bärgarlön. Denna komplettering föranleder en ändring i avtalslagen, vartill
jag återkommer i det följande.

Såsom framgår av stadgandets avfattning utgår bärgarlön eller ersättning
för oundgängliga kostnader för bevarande av luftfartyg oavsett om fartyget
är infört i det svenska luftfartygsregistret eller icke. Det kan sålunda vara
fråga om här i riket registrerat luftfartyg, om luftfartyg, som är registrerat
i annan till inskrivningskonventionen ansluten stat eller i annan främmande
stat, eller om luftfartyg, som icke alls är registrerat.

15 §.

Paragrafen, som frånsett en formell jämkning i tredje stycket överensstämmer
med 15 § i de sakkunnigas förslag, innehåller vissa grundläggande
regler om s. k. luftpanträtt.

Departementschefen. I motsats till 14 § förslaget till inskrivningslag, vari
stadgas om den panträtt som inteckning i luftfartyg medför, nämnes icke i
förevarande paragraf något om tillbehör till luftfartyg. Det är tydligt att
luftpanträtten omfattar allt som bärgats resp. bevarats men intet därutöver.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Vad som icke är tillbehör får anses utgöra ombordvarande gods. Såsom jag
berört vid det nyssnämnda stadgandet i förslaget till inskrivningslag har
ägareförbehåll till vad som bärgats eller bevarats ej företräde framför luftpantratten.
Denna gäller i det bärgade eller bevarade oavsett vem som är
ägare därtill.

Det synes ej behövligt att i lagtexten giva uttryck åt den tämligen självklara
grundsatsen, att om borgenär har luftpanträtt i flera föremål ettvart
av dessa skall häfta för gäldens hela belopp.

16 §.

Paragrafen, som motsvarar 16 § i de sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelser
om luftpanträttshavares rätt till ersättning, som utgår på grund
av tagen försäkring eller av annan grund.

Departementschefen. Bestämmelsen angående luftpanträttshavares rätt
till ersättning, som på annan grund än försäkring utgår för skada å luftfartyget
eller godset, har jämkats i redaktionellt avseende ävensom kompletterats
med hänvisning till stadgandena i 272 och 279 §§ sjölagen. I nämnda
stadganden lämnas vissa föreskrifter om förutsättningarna för att panträttshavaren
skall kunna göra sin rätt gällande.

Paragrafen motsvarar 17 § i
ar av formell natur.

17 §.

de sakkunnigas förslag med vissa ändring -

18 §.

De sakkunniga har i denna paragraf föreslagit, att luftpanträtt i fartvg
skall upphöra, såvida icke inom tre månader från det åtgärderna för bärgningen
eller bevarandet av fartyget avslutades borgenärens anspråk på
panträtt blivit anmält till inskrivningsdomaren för anteckning i inskrivningsboken
för luftfartyg samt dessutom anspråket godkänts eller talan
därom väckts i laga ordning.

Depai tementschefen. Sakkunnigförslagets bestämmelse i förevarande
ämne har tydligen utformats närmast med tanke på luftfartyg, som är registrerade
här i riket. I fråga om fartyg, som är registrerade i annan till inskrivnmgskonventionen
ansluten stat, bör emellertid uttryckligen angivas,
att anmälan om borgenärens anspråk skall ske hos den myndighet som för
inskrivningsboken för luftfartyget. Beträffande oregistrerade luftfartyg
eller luftfartyg, vilka är registrerade i främmande stat som ej biträtt konventionen,
synes lämpligast att — i viss anslutning till 283 § sjölagen__

stadga att överenskommelse skall träffas om panträttens belopp eller talan
om panträtten skall väckas inom en tidsfrist av ett år. I formellt avseende
torde paragrafen något närmare än som skett i sakkunnigförslaget böra avfattas
med inskrivningskonventionen art. IV såsom förebild.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

125

3 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

19 §.

De sakkunniga har i förevarande paragraf upptagit stadganden om straff
för överträdelser av de i lagen givna bestämmelserna. I första stycket har
sålunda föreslagits, att den som vid ansökan eller anmälan till luftfartygsregistret
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift skall
straffas med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Enligt sakkunnigförslagets
andra stycke skall den som framför luftfartyg med vetskap om att det
icke är vederbörligen märkt straffas med fängelse eller straffarbete i högst
två år eller, där brottet är ringa, med dagsböter. Slutligen innehåller tredje
stycket, att den som i annat fall än nu sagts bryter mot vad i lagen stadgas
skall straffas med dagsböter.

Hovrätten för Västra Sverige har beträffande ansvarsbestämmelsen i
första stycket anmärkt, att det vore mindre tillfredsställande att införa en
gemensam straffskala för uppsåtlig förbrytelse och grov oaktsamhet. Hovrätten
framhåller, att ehuru — på sätt de sakkunniga ock anfört i motiven
— frihetsstraff knappast syntes komma i fråga för oaktsamhetsbrott,
straffskalans utformning dock kunde obehörigen inverka på straffmätningen.
I fråga om andra stycket anför hovrätten dels att straffarbete särskilt
med hänsyn till stadgandet i 20 § syntes böra utgå ur straffskalan, dels
ock att grov oaktsamhet borde straffbeläggas. Hovrätten förklarar sig biträda
de sakkunnigas mening, att brott enligt andra stycket vore allvarligare
än brott enligt första stycket, och finner därför i andra stycket upptagna
brott böra framför brott enligt första stycket straffas i fall av oaktsamhet.
Tredje stycket hade enligt hovrättens mening fått en alltför allmän avfattning.

Departementschef en. I överensstämmelse med det av hovrätten för Västra
Sverige framställda yrkandet vill jag beträffande första stycket i paragrafen
förorda, att en särskild straffskala, upptagande endast dagsböter,
införes för oriktig uppgift som lämnas av grov oaktsamhet. Straffskalan
för uppsåtligt brott enligt första stycket synes ej böra omfatta strängare
straff än fängelse i högst sex månader. Vidare bör tredje stycket begränsas
så att bestämmelsen endast avser åsidosättande av de i lagen meddelade
föreskrifterna beträffande registrering och vad därmed sammanhänger.
Andra stycket har däremot upptagits i överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag, ehuru de ändringsförslag, som hovrätten framfört beträffande
detta stycke, förtjänar visst beaktande. Jag vill framhålla att tillfälle till
närmare övervägande av straffbestämmelserna erbjudes i samband med
utarbetandet av förslag till luftfartslag, där andra likartade straffstadgandcn
påkallas.

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

20 och 21 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer med de sakkunnigas förslag.
övergångsbestämmelserna.

Hovrätten för Västra Sverige har anmärkt, att övergångsbestämmelserna
borde kompletteras på så sätt att föreskrifterna i § 44 mom. 1 luftfartsförordningen
upphäves såvitt gäller straff dels för den som begagnar luftfartyg
i strid mot stadgandet i § 3 sagda förordning — enligt vilket stadgande
luftfart inom svenskt område må äga rum endast med luftfartyg,
som antingen har svensk nationalitet eller ock uppfyller vissa andra i förordningen
föreskrivna villkor — dels ock för den som i anmälan till luftfartygsregistret
mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift.

Departementschefen. Bestämmelserna i § 44 mom. 1 luftfartsförordningen
om straff för den som begagnar luftfartyg i strid mot stadgandet i § 3
i förordningen bör kvarstå, då detta straffbud icke beröres av den nu föreslagna
lagstiftningen. Däremot bör övergångsbestämmelserna såsom hovrätten
för Västra Sverige anmärkt kompletteras såvitt angår luftfartsförordningens
bestämmelse om straff för oriktig uppgift till luftfartygsregistret.

Förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention
rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg.

1 §•

Paragrafen motsvarar 1 § i de sakkunnigas förslag med vissa formella
jämkningar.

2 §•

Denna paragraf överensstämmer med sakkunnigförslaget bortsett från att
första punkten av andra stycket överflyttats till 3 §.

3 §•

Första punkten av denna paragraf motsvarar 2 § andra stycket första
punkten i de sakkunnigas förslag, medan andra punkten har motsvarighet i
3 § i sakkunnigförslaget.

Departementschefen. Den regel som de sakkunniga upptagit i 3 § bygger
på art. VI i inskrivningskonventionen. Denna artikel stadgar att, vid kvarstad
eller skingringsförbud å eller utmätning eller exekutiv försäljning av luftfartyg
eller rättighet i sådant fartyg, fördragsslutande stat icke skall vara
skyldig att till förfång för utsökningsborgenär eller köpare vid exekutiv försäljning
erkänna upplåtelse eller överlåtelse av rättighet som avses i art. I
paragraf 1 i konventionen, därest den, mot vilken den exekutiva åtgärden är
riktad, med vetskap om denna vidtagit upplåtelsen eller överlåtelsen. Den

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

tanke som ligger bakom denna bestämmelse i konventionen torde i huvudsak
vara att ett exekutivt förfarande i en fördragsslutande stat beträffande
ett luftfartyg, som är registrerat i annan fördragsslutande stat, icke skall
kunna omintetgöras genom att gäldenären sedan det exekutiva förfarandet
inletts låter i registreringsstaten inskriva en panträtt eller annan rättighet
till luftfartyget. Det synes riktigt att vi i vår lagstiftning utnyttjar denna möjlighet
att bereda skydd åt borgenär, som här i riket söker exekution i utländskt
luftfartyg. Jag vill därför tillstyrka att ett stadgande i ämnet upptages.
Vissa jämkningar i den av de sakkunniga föreslagna avfattningen
synes emellertid påkallade. Stadgandet bör sålunda gälla även det fall att
luftfartyget omfattas av konkurs som inträffat här i riket. En sådan utsträckning
av stadgandets omfattning kan ej anses oförenlig med konventionen,
ehuru denna ej särskilt nämner konkurs. Å andra sidan synes sakkunnigförslaget
gå något för långt, då det generellt stadgar att rättshandling,
som i bestämmelsen avses, icke äger verkan mot utsökningsborgenären
eller mot köparen vid exekutiv försäljning. Såsom de sakkunniga själva i
motiven anmärkt står en sådan generell föreskrift ej i god överensstämmelse
med svensk rättsuppfattning. Det torde vara riktigare att i detta avseende
direkt anknyta till innehållet i svensk lag.

I enlighet med det anförda har den ifrågavarande bestämmelsen avfattats
så, att där luftfartyg här i riket utmätts eller belagts med kvarstad eller
skingringsförbud eller luftfartyg omfattas av konkurs som inträffat här i
riket, och gäldenären med vetskap därom träffat det avtal, som ligger till
grund för inskrivningen, denna ej må till förfång för utsökningsborgenären
eller konkursborgenärerna eller för köparen vid exekutiv försäljning
åberopas i vidare mån än som följer av svensk lag. Måhända kan viss tvekan
uppkomma beträffande tillämpningen av denna grundsats, då inskrivningen
avser rättighet som icke kan inskrivas här i riket, men dylika spörsmål
lärer få bedömas av rättstillämpningen, som på det rättsområde denna
bestämmelse avser även i övrigt måste i stor utsträckning arbeta utan stöd
av skriven lag.

Innebörden av förevarande bestämmelse torde klarare framgå om den anknytes
såsom ett undantag från grundsatsen att verkan av inskrivning i förhållande
till tredje man skall bedömas enligt lagen i den stat där rätten är
inskriven. Bestämmelsen härom i 2 § andra stycket i de sakkunnigas förslag
har därför överflyttats till 3 §.

4 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om erkännande här i riket av rätt till
reservdelar på grund av inskrivning, som meddelats i annan konventionsstat.

Departementschefen. Det torde ej vara erforderligt att i detta stadgande
upptaga kravet, att reservdelarna till art och ungefärligt antal skall ha förtecknats
i den inskrivna handlingen eller i därvid fogad bilaga, utan det får
förutsättas att detta krav iakttages av den myndighet som beviljar inskrivningen.
Vidare har i jämförelse med sakkunnigförslaget vidtagits den änd -

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

ringen, att tillämpligheten av stadgandet ej begränsats till här i riket upplagda
reservdelar.

Paragrafens andra stycke står i överensstämmelse med den i 4 § andra
stycket i förslaget till inskrivningslag meddelade definitionen å reservdelar.

5 §•

Stadgandet motsvarar de sakkunnigas förslag med vissa ändringar av formell
natur.

6 §.

Den sakliga ändring i förhållande till sakkunnigförslaget som vidtagits
i andra stycket av denna paragraf sammanhänger med den utformning utsökningsbestämmelserna
erhållit i departementsförslaget (se motiven till 5 §
förslaget till lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg
m. m.).

7 §•

Paragrafens första stycke motsvarar delvis 3 § andra punkten förslagel
till lag om registrering av luftfartyg m. m. i den av de sakkunniga upptagm
lydelsen. Andra och tredje styckena motsvarar 7 § i de sakkunnigas nu
förevarande förslag.

Departementschefen. Då grundsatsen, att samtycke från innehavare av inskrivna
rättigheter skall inhämtas för överförande av luftfartyg från register
i annan konventionsstat till vårt luftfartygsregister, har nära sammanhang
med spörsmålet om erkännande här i riket av rättigheter som inskrivits
i konventionsstat, synes stadgande i ämnet lämpligast böra placeras i
förevarande lag. Bestämmelsen i 3 § andra punkten i de sakkunnigas förslag
till lag om registrering av luftfartyg m. m. har därför överflyttats till
denna paragraf. Det torde få förutsättas att lagstiftningen i vederbörande
konventionsstat upptager bestämmelser om samtycke från rättighetshavare
för avförande ur dess register. I vår lagstiftning bör krävas samtycke till
att registrering sker i det svenska luftfartygsregistret. Detta har iakttagits
vid avfattningen av bestämmelsen.

I andra stycket, som motsvarar första stycket av 7 § i de sakkunnigas förslag,
har vidtagits ett par formella jämkningar i förtydligande syfte.

Beträffande sista stycket i paragrafen kan till de av de sakkunniga anförda
synpunkterna läggas, att självfallet kortare eller längre tid kan förllyta
mellan avregistreringen i den främmande staten och införandet i det
svenska registret. Huruvida fartyget under denna tid varit antecknat i bihanget
till luftfartygsregistret eller icke, saknar betydelse vid beräkningen
av den tid av tre månader efter införandet i det svenska registret, inom vilken
inteckningshavaren har att bevaka sin förmånsrätt.

8 §.

Denna paragraf överensstämmer med 8 § första och andra styckena i de
sakkunnigas förslag med vissa redaktionella jämkningar. Tredje stycket i
sakkunnigförslaget har överförts till 10 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

129

9 §•

Paragrafen motsvarar 9 § i de sakkunnigas förslag med en redaktionell
omarbetning av första stycket.

10 §.

Enligt de sakkunnigas förslag skall tillämpningsföreskrifter av Konungen
meddelas beträffande 8 §. Med anledning av omarbetningen av 7 § torde
emellertid vissa tillämpningsföreskrifter påkallas även i fråga om denna
paragraf. På grund härav har 8 § tredje stycket i de sakkunnigas förslag
med en allmännare avfattning överflyttats till förevarande paragraf.

Förslaget till lag om ändring i handelsbalken.

10 KAP.

7 §•

De sakkunniga har föreslagit, att i paragrafen skall stadgas förbud mot
pantsättning av luftfartyg. I motiven har de sakkunniga anfört, att ett pantsättningsförbud
avseende luftfartyg lärer böra omfatta alla ett sådant fartygs
tillbehör. Giltig handpanträtt till sådant föremål syntes emellertid kunna
jämlikt allmänna regler förvärvas i god tro. Konkurrens mellan inteckning
och handpant förebyggdes följaktligen icke i alla situationer genom det
föreslagna stadgandet, men någon reglering utöver vad gällande rätt innehölle
ansåges icke vara av behovet påkallad. — I sina motiv har de sakkunniga
vidare uppmärksammat bl. a. möjligheten av konkurrens mellan inteckning
och lösöreköp. De har övervägt att till förebyggande av sådan konkurrens
införa ett stadgande, enligt vilket luftfartyg icke finge göras till föremål
för lösöreköp, enär detta vore oförenligt med inskrivningskonvenlioen
art. II paragraf 1. De har emellertid ansett ett sådant stadgande obehövligt,
emedan luftfartyg efter genomförandet av den föreslagna lagstiftningen
om inteckning i sådana fartyg syntes falla utanför lösöreköpsförordningens
tillämpningsområde. Förhållandet syntes i detta hänseende bli detsamma
som beträffande sjögående fartyg av sådan dräktighet, att inteckning däri
kunde meddelas.

Hovrätten för Västra Sverige yttrar att, särskilt som pantsättningsförbudet
ej skulle gälla reservdelar till luftfartyg, förbudet mot pantsättning av
tillbehör borde komma till uttryck i den till den nu gällande paragrafen tilllagda
punkten genom att däri föreskreves, att ej heller luftfartyg eller tillbehör
till sådant finge pantsättas. Beträffande konkurrens mellan lösöreköp
och inteckning funne hovrätten inskrivningskonventionen art. I paragraf
2 innefatta förbud mot alt låta lösöreköp av luftfartyg och tillbehör
till sådant äga företräde framför rättighet som avsåges i paragraf 1 av
artikeln. Hovrätten ansåge — i motsatts till vad de sakkunniga anfört —
konsekvensen av nämnda paragraf 2 vara att i 1 § lösöreköpsförordningen

51 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 13.

130 Kungi. Maj.ts proposition nr 13.

borde stadgas, att förordningen ej vore tillämplig å luftfartyg eller tillbehör
till sådant.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga anser jag ej behövligt alt
i lagtexten särskilt nämna att tillbehör till luftfartyg ej får pantsättas. Det
må erinras om att förevarande paragraf ej nämner tillbehör till sjögående
fartyg.

Pantsätlningsförbudet riktar sig även mot icke registrerade luftfartyg. Sådana
fartyg kan vinna registrering och därmed bli inteckningsbara.

Vad angår frågan om konkurrens mellan lösöreköp och inteckning, må
anmärkas att enligt ett avgörande av Högsta domstolen (NJA 1921 s. 484)
lösöreköpsförordningen ansetts tillämplig å en segelyacht, som var av betydande
storlek ehuru icke av sådan dräktighet att inteckning kunnat meddelas
däri. Vilken betydelse fartygsinteckningslagen har för frågan om
lösöreköpsförordningens tillämplighet å sjögående fartyg har icke varit
föremål för prövning av Högsta domstolen, men Göta hovrätt har i en dom
(SvJT 1933 rf s. 54) beträffande en motorbåt av 6,04 tons dräktighet - -alltså inteckningsbar — förklarat att den vore av sådan storlek, att den
kunde bli föremål för fartygsinteckning, samt att vid sådant förhållande
lösöreköpsförordningen icke vore tillämplig å båten. Den rättsuppfattning
som kommit till uttryck i denna hovrättsdom synes naturlig och riktig.
Samma grundsats bör utan att särskilt stadgande i ämnet är behövligt anses
gälla beträffande luftfartyg med iakttagande av att någon storleksgräns
här ej är aktuell, då alla luftfartyg utan avseende å storleken är inteckningsbara.
I enlighet med det anförda kan icke heller tillbehör till ett luftfartyg
göras till föremål för lösöreköp.

17 KAP.

2 §•

Denna paragraf överensstämmer med 2 § i de sakkunnigas förslag.

3 §.

De sakkunniga har föreslagit, att i detta lagrum inteckning i luftfartyg
skall i fråga om förmånsrätten jämställas med inteckning i sjögående fartvg.

Hovrätten för Västra Sverige finner det kunna ifrågasättas huruvida bestämmelserna
i förevarande paragraf om retentionsrätt, såvitt rör luftfartyg
och tillbehör därtill, är förenliga med art. I i inskrivningskonventionen.

Departementschefen. Med anledning av det av hovrätten för Västra Svei
ige \äckta spörsmålet, huruvida bestämmelserna i denna paragraf om förmånsrätt
för retentionsrätt star i överensstämmelse med inskrivningskonventionen,
vill jag framhålla att enligt den föreslagna lydelsen retentionsrätt åtnjuter
sämre förmånsrätt än intecknad fordran. Den föreslagna lydelsen
synes därför väl förenlig med konventionen. Emellertid har sakkunnigför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

131

slaget underkastats vissa jämkningar, vilka sammanhänger med den utformning
som utsökningsbestämmelserna erhållit j departementsförslaget (se
motiven till 5 § förslaget till lag med särskilda bestämmelser om försäljning
av utmätt luftfartyg m. m.).

16 §.

De sakkunnigas förslag har något jämkats i formellt avseende.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

Med anledning av att i 14 § förslaget till lag om registrering av luftfartyg
m. m. intagits hänvisning till 227 § sjölagen, påkallas en mindre jämkning
i tredje stycket av förevarande paragraf i avtalslagen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av § 14 förordningen om tioårig
preskription och om kallelse å okända borgenärer.

Förslaget överensstämmer med det av de sakkunniga framlagda förslaget.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen
om försäkringsavtal.

De sakkunniga har i anslutning till 14 § andra stycket förslaget till lag
om registrering av luftfartyg m. m. föreslagit den ändringen i förevarande
lagrum, att den i första stycket därav meddelade särskilda regeln beträffande
sjöpanträtt, som icke är förbunden med personlig fordran hos pantens
ägare, utslräckes att omfatta jämväl luftpanträtt vilken ej är förenad med
sådan fordran. De sakkunniga har vidare i motiven till 18 § förslaget till lag
om inskrivning av rätt till luftfartyg berört vissa spörsmål som äger samband
med 54 § försäkringsavtalslagen. Främst har därvid behandlats en av
försäkringsbolagens riksförbund ifrågasatt ändring av paragrafens andra
stycke. Detta innehåller en tvingande bestämmelse av innebörd att då förbehåll
träffats, enligt vilket försäkringen skall upphöra i händelse äganderätten
till godset övergår å annan, ny ägare dock, där försäkringsfall inträffar
inom fjorton dagar, skall vara berättigad till ersättning för liden
skada, i den mån han icke på grund av försäkring, som han själv tagit,
äger rätt till goltgörelse för skadan. Vad sålunda stadgats äger emellertid
icke tillämpning i fråga om sjöförsäkring å fartyg eller kreatursförsäkring.
Förbundet hade i detta avseende anfört att alla de synpunkter, som
föranlett undantagsbestämmelsen i fråga om sjöförsäkring å fartyg, kunde
i minst lika hög grad anses gälla beträffande luftfartyg med deras

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

utomordentligt stora rörlighet och den föreliggande möjligheten till försäljning
eller andra händelser å avlägsna platser. Förbundet hade därför föreslagit,
att de sakkunniga måtte upptaga frågan om utvidgning av berörda
undantagsbestämmelse att avse även försäkring av luftfartyg. De sakkunniga
har emellertid funnit, att det av förbundet väckta spörsmålet kunde
komma att upptagas till avgörande i samband med de olika försäkringsfrågor,
som måste behandlas vid en blivande lagstiftning om införlivande
med svensk rätt av den i Rom den 7 oktober 1952 avslutade konventionen
rörande skada som av främmande luftfartyg tillfogas tredje man på jordytan.
På grund därav och då man näppeligen kunde utgå från att den
väntade lagstiftningen komme att gå i den av förbundet föreslagna riktningen,
hade de sakkunniga ansett denna fråga icke böra upptagas till prövning
i nu förevarande sammanhang. De sakkunniga har vidare — i anledning
av uttalanden i den från bankföreningen överlämnade promemorian
och det av försäkringsbolagens riksförbund till de sakkunniga avgivna yttrandet
— anmärkt att vid lagstiftningen rörande den nyssnämnda konventionen
torde komma under övervägande, huruvida en försäkringshavares
rätt till ersättning på grund av försäkring behövde skyddas genom
tvingande lagregler i större utsträckning än för närvarande vore fallet.

Försäkringsbolagens riksförbund återkommer i sitt över de sakkunnigas
förslag avgivna remissyttrande till frågan om ändring av 54 § andra
stycket försäkringsavtalslagen, en fråga som på sätt förbundet redan påpekat
hos de sakkunniga vore av direkt betydelse för eventuella inteckningshavare
och därför lämpligen borde behandlas i samband med de sakkunnigas
förslag. Förbundet har för sin del funnit den av de sakkunniga
intagna ståndpunkten svårförståelig. Även om vid en eventuellt kommande
reglering av lagstiftningen rörande av luftfartyg vållade tredjemansskador
på jordytan frågan om tryggande av tredje mans anspråk på skadestånd
att utgå ur försäkringsersättning för vållande luftfartyg kunde böra upptagas
till behandling, funnes enligt förbundets mening ej något skäl att
ställa förbundets ifrågavarande framställning på framtiden, allra helst som
frågan om Sveriges anslutning till den nya tredjemansskadekonventionen
ännu vore helt öppen. Främst syntes dock böra beaktas att de luftfartygsförsäkringar,
som vore av betydelse i förevarande sammanhang, hittills
icke enligt svensk erfarenhet avsett tredjemansskador utan flygplansskador
(kasko). Undantagsbestämmelsen i paragrafens andra stycke beträffande
sjöförsäkring å fartyg toge uppenbarligen sikte på fartygs stora
rörlighet och möjligheten till deras försäljning eller andra händelser på avlägsna
platser. Som riksförbundet förut framhållit syntes samma skäl med
än större styrka tala för att svensk flygförsäkringsgivare skulle kunna
fritaga sig från betalningsskyldighet för kaskoskada, som inträffade efter
det luftfartyget övergått till annan ägare än den varmed försäkringsavtalet
slutits. Det hade vid flera tillfällen hänt att luftfartyg, försäkrat av Svenska
flygförsäkringspoolen eller något av dess medlemsbolag, sålts till land i
annan världsdel och där så gott som omedelbart insatts i trafik under

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

133

sådana förhållanden beträffande säkerhet och service, att ett beviljande
härifrån av försäkring åt den nye ägaren varit uteslutet. Hittills hade lyckligtvis
ej något krav på ersättning rests mot svenska försäkringsgivare för
skada, inträffad under de fjorton dagar efter försäljningen, då den gamla
försäkringen gällt. Anledning funnes emellertid att räkna med att även
i fortsättningen här hemmahörande och försäkrade luftfartyg ofta komme
att övergå i utländsk ägo. Det syntes ej rimligt att svenska försäkringsgivare
skulle stå risken för den oberäkneliga fareökning, som därav kunde
uppstå. I brist på internationell konvention, skyddande ny ägares rätt till
ersättning på grund av tidigare försäkring, syntes i varje fall från svensk
synpunkt anledning icke föreligga att vidmakthålla ett sådant skydd.

Bankföreningen betonar i sitt remissyttrande ånyo vikten ur kreditgivarsynpunkt
av att panthavares rätt till ersättning på grund av försäkring
skyddas genom tvingande lagregler.

Departementschefen. De av försäkringsbolagens riksförbund och bankföreningen
framförda önskemålen är beaktansvärda och synes motivera en
översyn av 54 § försäkringsavtalslagen med särskild hänsyn till luftfarten.
Det är emellertid knappast ändamålsenligt att i samband med nu förevarande
vidlyftiga lagkomplex upptaga andra försäkringsspörsmål än dem som
nära hör samman med frågan om inskrivning av rätt till luftfartyg. I likhet
med de sakkunniga vill jag därför förorda att prövningen av här ifrågavarande
spörsmål uppskjutes för att upptagas i samband med frågan om lagstiftning
i anledning av 1952 års tredjemansskadekonvention.

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen.

Såsom anmärkts i den allmänna motiveringen har de bestämmelser som
rör exekutiv försäljning av luftfartyg och därmed sammanhängande förhållanden
sammanförts till en särskild lag. Med anledning härav utgår ur det
av de sakkunniga framlagda förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen
följande paragrafer, nämligen 90, 91 a, 94, 94 a, 94 b, 94 c,
94 d, 94 e, 95, 95 a, 95 b, 140, 143, 144, 148, 150, 108, 202, 203, 211 och 213 §§.
De bestämmelser rörande luftfartyg som kommer att kvarstå i utsökningslagen
rör i huvudsak vad som har samband med själva utmätningen. Likaså
kvarstår där bestämmelserna rörande ägarehypotek i luftfartygsinteckning
samt rörande gods i luftfartyg.

62 §.

Detta stadgande överensstämmer med de sakkunnigas förslag.

63 §.

De sakkunniga har beträffande denna paragraf föreslagit, att luftfartyg
liksom fast egendom ej må utmätas utan särskild begäran av borgenären,
såvida icke fordringen är förenad med panträtt i egendomen. I motiven har
de sakkunniga anfört, att paragrafen ansetts icke höra utsträckas att gälla
reservdelar till luftfartyg med hänsyn till de regler, som föreslagits i 94 h §

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

tredje stycket och 144 § andra stycket (motsvarande i departementsförslaget
5 § andra stycket och 14 § andra punkten lagen med särskilda bestämmelser
om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.).

Hovrätten för Västra Sverige finner det av de sakkunniga anförda skälet
för att ej medtaga reservdelar i paragrafen icke övertygande. Hovrätten
framhåller särskilt, att om en försäljning av reservdelar komme till stånd
utan samtidig försäljning av det eller de luftfartyg, för vilka de vore avsedda,
komme försäljningspriset att pressas ned, varigenom det bleve ovisst
om utmätningssökanden kunde få sin fordran till någon del täckt, när annan
borgenär men ej utmätningssökanden hade förmånsrätt i reservdelarna.

Departementschefen. På de av hovrätten för Västra Sverige anförda skälen
vill jag förorda, att det i paragrafen meddelade stadgandet utsträckes att
omfatta även intecknade reservdelar till luftfartyg.

66 §.

De sakkunnigas förslag till lydelse av denna paragraf har något jämkats
i förtydligande syfte.

71 §.

Paragrafen överensstämmer med de sakkunnigas förslag med det undantaget,
att det i sakkunnigförslaget inskjutna nya andra stycket, som blott
innehåller en erinran beträffande andra regler, fått utgå.

73 §.

De sakkunniga har i motiven anmärkt, att bestämmelserna i andra stycket
av paragrafen, såsom i doktrinen framhållits, vore avfattade under det
antagande, att fartyget icke vore i ägarens omedelbara besittning utan i
befälhavarens; vore det förra fallet, t. ex. fartyget upplagt samt befälhavare
ej utsedd, skulle vad som stadgades om befälhavaren tillämpas på fartygets
innehavare. De sakkunniga hade funnit det ändamålsenligt att låta dessa
bestämmelser i tillämpliga delar gälla i fråga om utmätning av luftfartyg
eller gods i sådant fartyg. Den nyss återgivna, i doktrinen framhållna iakttagelsen
syntes vid sådan tillämpning äga än större betydelse bl. a. med
hänsyn till att luftfartygsbefälhavaren icke innehade samma ställning som
befälhavaren å ett sjögående fartyg.

Hovrätten för Västra Sverige har funnit vad sålunda i motiven anförts
böra utsägas i lagtexten genom ett tillägg till tredje stycket.

Departementschefen. Något behov att komplettera lagtexten i det av
hovrätten för Västra Sverige angivna hänseendet synes mig ej föreligga,
och jag vill därför tillstyrka att paragrafen får den av de sakkunniga föreslagna
lydelsen.

74 §.

Paragrafen överensstämmer med sakkunnigförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

135

85 §.

I förhållande till de sakkunnigas förslag har denna paragraf jämkats i
syfte att begränsa skyldigheten att sända uppgifter rörande luftfartyg och
intecknade reservdelar till att gälla luftfartyg som blivit införda i luftfartygsregistret
jämte reservdelar till sådana luftfartyg.

87 §.

Stadgandet motsvarar de sakkunnigas förslag med viss ändring av redaktionell
natur. Till vad de sakkunniga anfört torde böra läggas, att stadgandet
har betydelse även för innehavare av inteckning med sämre förmånsrätt
än annan inteckning, på grund varav utmätning ägt rum.

88 §.

Den i paragrafen föreskrivna uppgiftsskyldigheten har begränsats på
samma sätt som i 85 §. I övrigt har i förhållande till sakkunnigförslaget vidtagits
vissa redaktionella jämkningai-.

89 §.

I denna paragraf har införts en hänvisning till den föreslagna lagen med
särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

91 §.

Mellan tredje och fjärde styckena av paragrafen i dess gällande lydelse
har inskjutits ett stycke med föreskrifter om kungörelse vid försäljning av
gods i luftfartyg, motsvarande det i de sakkunnigas förslag i 91 § fjärde
stycket upptagna stadgandet. Härjämte har andra stycket ändrats i överensstämmelse
med 91 a § första stycket i sakkunnigförslaget.

138 §.

Paragrafen överensstämmer med de sakkunnigas förslag.

139 §.

Paragrafen är likalydande med de sakkunnigas förslag bortsett från att
sista punkten i första stycket fått utgå.

163, 165 och 198 §§.

Dessa stadganden överensstämmer, frånsett några jämkningar av formell
natur, med de sakkunnigas förslag.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt

luftfartyg m. m. I

I de sakkunnigas förslag har de bestämmelser som avser exekutiv försäljning
av luftfartyg och reservdelar inarbetats i utsökningslagen. Såsom förut
anmärkts har dessa bestämmelser i departementsförslaget i stället sammanförts
till en särskild lag. Hänvisning till lagen har införts i 89 § utsökningslagen.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

1 §•

Departementschefen. Liksom inskrivningslagen kunnat utarbetas med fartygsinteckningslagen
såsom huvudsakligt mönster kan utsökningslagens föreskrifter
om exekutiv försäljning av sjögående fartyg läggas till grund för
regleringen av de frågor som gäller försäljning av utmätt luftfartyg. I enlighet
härmed stadgas i första stycket av denna paragraf, att vid försäljning
av utmätt luftfartyg och av utmätta, intecknade reservdelar till luftfartyg
de föreskrifter som enligt utsökningslagen gäller beträffande försäljning
av fartyg, vilket blivit i fartygsregistret infört, skall äga tillämpning med
iakttagande av de särskilda bestämmelser som meddelas i förevarande lag.
Hänvisningen till utsökningslagens regler avser givetvis ej blott de speciella
föreskrifter som meddelas för sjögående fartyg utan även de bestämmelser
som gäller lös egendom i allmänhet. Bland regler i utsökningslagen, som ej
beröres av den särskilda lagens bestämmelser men som enligt den nämnda
hänvisningen blir tillämpliga å försäljning av luftfartyg, må nämnas 3 §
andra stycket, 89 § första stycket, 90 § andra stycket, 91 § fjärde stycket,
93 §, 94 § andra stycket samt 95 § andra och fjärde styckena; därjämte blir
åtskilliga regler i 6 kap. utsökningslagen tillämpliga.

Såsom de sakkunniga anfört är det angeläget att man såvitt möjligt tilllämpar
samma bestämmelser vid exekution i svenskt luftfartyg som när det
luftfartyg, vilket är föremål för utsökningen, hör hemma i annan stat. Vissa
särbestämmelser är dock erforderliga beträffande luftfartyg hemmahörande
i främmande stat, som biträtt inskrivningskonventionen. Dessa särbestämmelser
har upptagits i 6 § i förslaget till lag i anledning av Sveriges
tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt
till luftfartyg. Andra stycket av nu förevarande paragraf innehåller — i överensstämmelse
med 95 b § utsökningslagen i de sakkunnigas förslag — en
erinran om nämnda bestämmelser.

2 §.

Denna paragraf, som innehåller föreskrift om auktionsförrättare, motsvarar
i huvudsak 90 § femte stycket utsökningslagen i de sakkunnigas förslag.

3 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser om kungörande av auktion,
i huvudsak motsvarande 91 § tredje stycket utsökningslagen i de sakkunnigas
förslag. Bestämmelsen om skyldighet för auktionsförrättare!! att sända
personliga underrättelser har med hänsyn till inskrivningskonventionen fått
en något mera kategorisk avfattning än i sakkunnigförslaget.

4 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om förfarandet vid upprättande
av borgenär sförteckning. Första stycket utgör — jämte 9 § — en
motsvarighet till de i 94 § första stycket utsökningslagen för sjögående far -

13T

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

lyg gällande reglerna, medan återstoden av paragrafen är utformad i nära
anslutning till 94 a § utsökningslagen i de sakkunnigas förslag.

5 §•

Bestämmelsen avser fastställande av lägsta budet vid auktionen och har
motsvarighet i 94 b § utsökningslagen i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga har i sitt förslag utformat bestämmelserna om lägsta budet
i nära anslutning till inskrivningskonventionen. Huvudregeln är enligt
förslaget, att försäljning ej får ske, om icke köpeskillingen överstiger de
fordringsbelopp, som har bättre rätt än den fordran för vars gäldande försäljningen
äger rum, samt kostnaderna för förfarandet. Från denna grundsats
om lägsta budets bestämmande föreslås dock två undantag. Det ena undantaget
avser det fall, då försäljningen gäller luftfartyg, genom vilket inom
riket skada tillfogats person eller egendom å jordytan, och den person
som led skadan ej kunnat utfå honom tillkommande ersättning på grund av
att å luftfartyget icke fanns försäkring mot sådan skada eller annan motsvarande
säkerhet, som täcker luftfartygets värde såsom nytt; i detta fall skall
vid försäljning som sker på begäran av den skadelidande eller hans rättsinnehavare
vad om lägsta bud är stadgat ej äga tillämpning. Detsamma gäller,
om försäljningen avser annat, samma ägare tillhörigt luftfartyg, som besväras
av inteckning tillkommande borgenär med inteckning jämväl i det fartyg
genom vilket skadan orsakats. Det andra undantaget avser reservdelar, vilka
utmätts på begäran av borgenär som ej har inteckning för sin fordran; lägsta
budet skall i sådant fall sättas till två tredjedelar av reservdelarnas värde.

Aktiebolaget Aerotransport har i sitt yttrande upptagit frågan om undantag
från grundsatsen om lägsta budets bestämmande i det fall då försäljning
av luftfartyg äger rum på begäran av skadelidande med anledning av skada
som tillfogats person eller egendom å jordytan. Bolaget ville erinra om den
nya tredjemansskadekonventionen på luftfartens område, varom enighet
nåtts vid en konferens i Rom i oktober 1952 mellan representanter för ett
stort antal stater, däribland Sverige. Denna konvention hade hittills undertecknats
av åtskilliga av dessa stater och det syntes därför kunna förväntas,
att den komme att vinna mera allmän anslutning. I konventionen föreskreves,
att vissa i konventionen angivna maximala ansvarsbelopp skulle vara
täckta av försäkring eller genom annan tillfredsställande säkerhet. Även
hittills syntes dock flygbolagen regelmässigt ha i tillfredsställande utsträckning
täckt tredjemansansvaret genom försäkringar, ofta på grund av ovillkorlig
föreskrift härom i gällande koncessioner. Vad anginge storleken av
den försäkring eller annan motsvarande säkerhet till skydd för tredjemansskador,
som enligt den föreslagna bestämmelsens innehåll skulle krävas för
alt bereda inteekningshavarna det erforderliga skyddet, skulle det uppenbarligen
kunna bli fråga om alldeles orimliga belopp. Inköpspriset på exempelvis
ett flygplan av typen Douglas DC—6B uppginge för närvarande till
omkring 7,3 miljoner kronor. Det kunde i sammanhanget nämnas att den

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 13,

nya tredjemansskadekonventionen stadgade ett maximiansvar — bortsett
från vissa fall av uppsåt — för skador, tillfogade genom flygplan av denna
storleksordning, på cirka 3,5 miljoner kronor. Då det enligt bolagets förmenande
vore principiellt oriktigt, att försäljning skulle kunna ske utan iakttagande
av den rätt, som genom en intecknings tillkomst varit avsedd att beredas
inteckningshavaren, och med hänsyn till att en bestämmelse som den
föreslagna ej heller enligt inskrivningskonventionen vore obligatorisk i de
nationella lagarna, borde den föreslagna bestämmelsen icke upptagas i lagen.

Departementschefen. Enligt inskrivningskonventionen art. VII och X skall
vid exekutiv försäljning iakttagas, att försäljning ej må ske med mindre alla
rättigheter, vilka vederbörligen styrkts och enligt konventionen har förmånsrätt
före utsökningsborgenärens fordran, täckes av köpeskillingen eller övertages
av köparen. Denna grundsats, som i vår nuvarande rätt har motsvarighet
beträffande fast egendom men ej i fråga om sjögående fartyg, har i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag kommit till uttryck i första stycket
av förevarande paragraf.

I de sakkunnigas förslag har i anslutning till konventionen upptagits två
undantag från den nämnda grundsatsen om bestämmande av ett lägsta bud.
Det första undantaget avser exekutiv försäljning av luftfartyg, genom vilket
inom riket skada tillfogats person eller egendom å jordytan, och den person
som led skadan ej kunnat utfå honom tillkommande ersättning på
grund av att å luftfartyget icke fanns försäkring mot sådan skada eller annan
motsvarande säkerhet, som täcker luftfartygets värde såsom nytt, ävensom
försäljning av annat luftfartyg, som tillhör samma ägare och som
besväras av inteckning tillkommande borgenär med inteckning jämväl i det
fartyg genom vilket skadan orsakats. I sådant fall skall enligt förslaget —
vid försäljning som sker på begäran av den skadelidande eller hans rättsinnehavare
— vad om lägsta bud är stadgat ej äga tillämpning. Bestämmelsen
bör ses i samband med den av de sakkunniga — likaledes i anslutning
till inskrivningskonventionen — föreslagna ändringen i 144 § utsökningslagen,
innebärande att innehavare av inteckning i luftfartyg i fall
varom nu är fråga icke må göra sin rätt gällande till högre belopp än fyra
temtedelar av köpeskillingen, såvitt utmätningssökanden därigenom skulle
erhålla mindre ersättning än om försäkringen eller säkerheten täcker luftfartygets
värde såsom nytt.

Den ifrågavarande undantagsbestämmelsen innebär en begränsning i inleckningshavarens
förmånsställning, som i förekommande fall måhända kan
bli kännbar. Betänkligheter mot bestämmelsen har redan hos de sakkunniga
framförts av såväl bankföreningen som Aktiebolaget Aerotransport, och bolaget
har ånyo framfört dessa betänkligheter vid remissbehandlingen av de
sakkunnigas förslag. Även jag ställer mig tveksam i fråga om lämpligheten
av att införa en undantagsregel av detta slag. Såsom bolaget påpekat skulle
den medföra att luftfartygets ägare i vissa fall ålades en alltför omfattande
försäkringsplikt för att bereda inteckningshavaren det erforderliga skyddet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

139

Bolaget har jämväl framhållit att möjlighet finnes att bereda tredje man
tillfredsställande skydd genom att meddela föreskrift om försäkringsplikt
såsom villkor vid beviljande av tillstånd till luftfart. På detta sätt kan erforderligt
skydd beredas åtminstone i sådana fall, där svenskt tillstånd erfordras
för rätt att utöva luftfart. Det är även att märka, att Sverige jämlikt
inskrivningskonventionen har full frihet att bestämma, huruvida en undantagsregel
av detta slag skall gälla. Vid övervägande av frågan har jag kommit
till den uppfattningen, att en regel av den ifrågasatta innebörden ej
bör upptagas i lagen. I samband med fortsatt lagstiftningsarbete på lufträttens
område i anslutning till 1952 års tredjemansskadekonvention kan
dock spörsmålet lämpligen upptagas till förnyad behandling.

Det andra i sakkunnigförslaget upptagna undantaget från grundsatsen om
bestämmande av lägsta budet avser reservdelar, vilka utmätts på begäran av
borgenär som ej har inteckning i reservdelarna för sin fordran. I detta fall
skall lägsta budet sättas till två tredjedelar av reservdelarnas värde. Beträffande
denna regel lämnar inskrivningskonventionen icke någon valfrihet åt
de enskilda konventionsstaterna. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen
har därför, med viss redaktionell jämkning, upptagits i andra stycket
av förevarande paragraf. Bestämmelsen kompletteras av föreskriften i
14 § andra punkten.

6 §.

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag, meddelas
vissa bestämmelser angående försäljning av flera luftfartyg eller av
luftfartyg jämte reservdelar.

Departementschefen. Då flera luftfartyg skall säljas vid exekutiv auktion,
torde såsom huvudregel böra gälla, att särskilt utrop av varje luftfartyg
skall äga rum. I de flesta fall bör man kunna räkna med att det bästa ekonomiska
resultatet uppnås, om varje luftfartyg säljes för sig, och särutrop
är givetvis nödvändiga i sådana fall, då något luftfartyg häftar för särskild
fordran eller luftfartygen har olika ägare. Om alla luftfartygen är i samma
ägares hand och häftar för samma fordringar, bör emellertid gemensamt
utrop ske, såvida ej ägaren eller någon av borgenärerna önskar att visst eller
vissa av luftfartygen skall säljas särskilt.

När försäljning skall ske i olika utrop, bör iakttagas, att särskild borgenärsförteckning
iordningställes för vad som skall säljas vid varje utrop.
En fordran kan därvid komma att upptagas till hela sitt belopp i flera borgenärsförteckningar,
t. ex. då fråga är om fordran som intecknats i flera luftfartyg.
Detta medför att förteckningen ej alltid blir definitiv utan kan komma
att ändras allt eftersom försäljningen fortskrider. Härom bör i förekommande
fall göras anmärkning i förteckningen (jfr 116 § första stycket utsökningslagen).

De grundsatser, som således skall gälla vid försäljning av flera luftfartyg,
bör gälla även vid försäljning av luftfartyg jämte intecknat lager av reserv -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

delar. Med hänsyn till regeln i 14 § andra punkten bör dock reservdelslager
ej få utropas gemensamt med luftfartyg i fall då fordran bevakats av borgenär,
som ej för fordringen har inteckning i reservdelarna.

Utsökningslagen innehåller ej några bestämmelser om hur det skall förfaras
vid utrop till försäljning av flera lösa föremål som utmätts för samma
fordran. I praxis torde det tillgå så att auktionsförrättaren efter eget
bedömande uppdelar godset för försäljning i skilda poster på sätt som finnes
lämpligt för att bästa möjliga ekonomiska resultat skall uppnås. På
grund av reglerna om lägsta budet torde emellertid en särskild bestämmelse
vara erforderlig beträffande tillvägagångssättet vid försäljningen i det fall,
då intecknade reservdelar skall säljas utan att utrop gemensamt med luftfartyg
äger rum. Såsom huvudregel torde kunna uppställas, att hela lagret
skall utropas i en enda post. På begäran av lagrets ägare eller av någon av
borgenärerna bör emellertid uppdelning i skilda poster äga rum. Härvid
måste dock auktionsförrättaren göra förbehåll om att försäljningen blir
gällande endast under förutsättning att den efter utrop av en eller flera
poster kan godkännas enligt de stadgade grunderna beträffande det bud
som måste avgivas för att försäljning må ske.

7 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om anslutningsrätt i konkurs och
motsvarar 94 c § utsökningslagen i de sakkunnigas förslag.

Departementschefen. Enligt de sakkunnigas förslag skall anslutningsrätt
tillkomma borgenär, som i konkursen bevakat fordran, förenad med förmånsrätt
i egendomen. Av de sakkunnigas motiv framgår, att med det valda
uttrycket avses innehavare av fordran förenad med luftpanträtt, intecknad
fordran, fordran förenad med retentionsrätt och fordran med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Denna avgränsning synes riktig. Det kan
möjligen ifrågasättas, huruvida det är behövligt att tillerkänna innehavare
av fordran enligt 17 kap. 4 § handelsbalken anslutningsrätt, eftersom den
förmånsrätt som tillkommer sådan fordran ej är speciellt knuten till viss
egendom och för övrigt i förmånsrättsordningen kommer efter intecknad
fordran. Innehavare av fordran enligt 17 kap. 4 § handelsbalken torde likväl
i vissa fall kunna ha intresse av att egendomen blir såld, och då anslutningsrätten
underlättar försäljning genom att lägsta budet sänkes, bör sådan rätt
tilläggas honom. Anslutningsrätt bör sålunda i överensstämmelse med de
sakkunnigas förslag tillkomma samtliga de nyss nämnda kategorierna fordringshavare.
Det i den föreslagna lagtexten valda uttryckssättet synes emellertid
ej lyllt tydligt. Till förebyggande av tvekan har därför i departementsförslaget
uttryckligen stadgats, att anslutningsrätt skall tillkomma den som
i konkursen bevakat fordran, för vilken egendomen på grund av inteckning
häftar eller som är förenad med luftpanträtt i egendomen eller varmed följer
lätt att såsom säkerhet kvarhålla egendomen eller förmånsrätt som i
17 kap. 4 § handelsbalken sägs (jfr även förslaget till ändrad lydelse av
71 § konkurslagen).

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

141

8 §•

Denna paragraf motsvarar första och andra styckena av 94 d § utsökningslagen
i de sakkunnigas förslag.

Departementschefen. I paragrafen regleras frågan om den omfattning i
vilken fordran må innestå i avräkning å köpeskillingen. Inskrivningskonventionen
stadgar i art. VIII, att exekutiv försäljning av luftfartyg i enlighet
med konventionens föreskrifter medför att luftfartyget övergår i köparens
ägo fritt från alla rättigheter för vilka köparen icke iklätt sig ansvar.

1 de sakkunnigas förslag har denna bestämmelse i konventionen kommit till
uttryck på så sätt, att fordran med vissa angivna undantag må innestå i avräkning
å köpeskillingen »såvitt köparen sådant medgiver». Enligt denna
formulering skulle det enbart ankomma på köparen att bestämma huruvida
fordran finge innestå. En fordran som ej är förfallen till betalning skulle
sålunda kunna kvarstå oberoende av inteckningshavarens vilja, om köparen
så önskade. Såsom redan framhållits i anslutning till 20 § första stycket
förslaget till inskrivningslag bör emellertid för avräkning krävas samtycke
av både köpare och inteckningshavare. För att denna grundsats skall komma
till tydligt uttryck i de exekutionsrättsliga reglerna har i första stycket av
förevarande paragraf stadgats, att avräkning får ske efter överenskommelse
mellan inteckningshavaren och köparen.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör det emellertid ej vara tillåtet att
avräkna fordran, som är tvistig eller beroende av villkor, och ej heller
fordran, beträffande vilken inteckning är beroende på särskild prövning
eller avgjord genom beslut som ej vunnit laga kraft eller som är sökt men
ej beviljad. Denna inskränkning i avräkningsmöjligheten har angivits genom
en hänvisning till 108 och 109 §§ utsökningslagen. Därjämte har ytterligare
en begränsning stadgats, avseende det fall att inteckningen omfattar
flera luftfartyg eller luftfartyg jämte reservdelar. I detta fall får
avräkning ske endast under förutsättning att all den intecknade egendomen
utmätts och säljes i gemensamt utrop. Motivet för denna begränsning
är att inteckning som meddelats i flera luftfartyg eller i luftfartyg
jämte reservdelar bör avvecklas i den mån inskrivningsenheten brytes vid
den exekutiva försäljningen.

Enligt andra stycket i paragrafen skall det som ej innestår av köpeskillingen
gäldas i reda penningar. Det torde ej vara behövligt att i lagtexten
giva uttryck åt den självklara grundsatsen, att köparen, när han själv är
berättigad till betalning, äger avräkna motsvarande belopp å köpeskillingen
(jfr 131 § utsökningslagen samt 95 § andra stycket samma lag enligt
de sakkunnigas förslag).

Tredje stycket i förevarande paragraf har i förhållande till motsvarande
bestämmelse i sakkunnigförslaget något jämkats.

9 §■

Denna bestämmelse har motsvarighet i 94 § första stycket fjärde punkten
och 94 d § tredje stycket utsökningslagen i de sakkunnigas förslag.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

10 §.

Stadgandet i denna paragraf motsvarar 95 § första stycket andra punkten
utsökningslagen i de sakkunnigas förslag.

11 §.

Paragrafen innehåller i sak samma regler som 94 e § utsökningslagen
i de sakkunnigas förslag.

12 §.

Bestämmelsen har motsvarighet i 95 § tredje stycket och 95 a § tredje
stycket utsökningslagen i de sakkunnigas förslag.

Departementschefen. I 95 § tredje stycket utsökningslagen finns beträffande
sjögäende fartyg regler om anordnande av ny auktion för den händelse
köpeskillingen ej blir behörigen gulden. I de sakkunnigas förslag har
nämnda lagrum omarbetats för att det skall täcka även det fall, då fråga
är om försäljning av luftfartyg, varvid ledning hämtats från motsvarande
regler beträffande fast egendom i 130 § utsökningslagen. Då det nu gäller
att upptaga bestämmelser i ämnet i förevarande särskilda lag skulle det
måhändå vara tillfyllest att i tillämpliga delar hänvisa till nämnda båda
lagrum i utsökningslagen. För att förebygga oklarhet har emellertid en
särskild bestämmelse upptagits.

Till denna bestämmelse har såsom ett andra stycke fogats de särskilda
regler om borgenärsförteckningen och lägsta budet, som skall iakttagas
vid den nya auktionen. De sakkunniga har med förebild i 135 § utsökningslagen
upptagit stadgande härom i 95 a § tredje stycket, vartill departementsförslaget
i huvudsak ansluter sig.

13 §.

Bestämmelserna i denna paragraf kompletterar stadgandena i 12 § och
har motsvarighet i 143 § utsökningslagen i de sakkunnigas förslag.

14 §.

Paragrafen har motsvarighet i första och tredje punkterna av 144 § andra
stycket utsökningslagen i de sakkunnigas förslag.

Departementschefen. Enligt de sakkunnigas förslag skall innehavare av
inteckning i reservdelar ej kunna till förfång för utmätningssökande ulan
inteckning göra sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två
tredjedelar av köpeskillingen minskad med kostnaderna för förfarandet.
Emellertid torde det ej vara avsett att även borgenär med retentionsrätt
eller förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken skall stå tillbaka för utmätningssökande
med sämre förmånsrätt. För att någon tvekan i detta
avseende ej skall uppkomma har ordalagen i paragrafen något jämkats.

Andra punkten i 144 § andra stycket utsökningslagen i sakkunnigförslaget
har uteslutits av skäl, som framgår av kommentarerna till 5 §.

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

15 §.

I de sakkunnigas förslag har 148 § utsökningslagen jämkats för att lagrummet
skulle bli tillämpligt även beträffande försäljning av luftfartyg. I
förevarande paragraf har en särskild bestämmelse i ämnet upptagits.

16 §.

Paragrafen motsvarar 95 a § andra stycket utsökningslagen i de sakkunnigas
förslag.

17 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om underrättelse till inskrivningsdomaren
och luftfartsstyrelsen angående exekutiv auktion. Motsvarande
bestämmelser återfinns i 168 § utsökningslagen i de sakkunnigas
förslag. I överensstämmelse med de föreslagna ändringarna i 85 och 88 §§
utsökningslagen har emellertid skyldigheten att sända uppgifter begränsats
till luftfartyg som införts i luftfartygsregistret jämte reservdelar till
sådant fartyg. Anmälan enligt andra stycket saknar betydelse för luftfartsstyrelsen
(jfr 88 § utsökningslagen).

18 §.

Paragrafen innehåller bestämmelse angående klagan över utmätningsmans
eller överexekutors åtgärd.

Departementschefen. Enligt de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse
av 202, 203, 211 och 213 §§ utsökningslagen skall, såvitt rör luftfartyg eller
intecknade reservdelar till sådant fartyg, beträffande klagan över utmätningsmans
eller överexekutors åtgärd vid auktion eller i fråga om fördelning
av köpeskilling eller av medel, som eljest finns att redovisa, gälla
samma regler som beträffande försäljning av fast egendom. I förevarande
paragraf har meddelats en bestämmelse, som generellt ger uttryck åt denna
grundsats och sålunda gör de nämnda ändringarna i utsökningslagen överflödiga.
Det torde böra anmärkas, att de sakkunnigas förslag till ändrad
lydelse av 211 § utsökningslagen berör jämväl sjögående fartyg, och i detta
hänseende innebär alltså departementsförslaget en saklig ändring i sakkunnigförslaget.
Även om den ifrågavarande ändringen beträffande sjögående
fartyg i och för sig är motiverad, synes det dock ej vara påkallat att
upptaga spörsmålet i detta sammanhang.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen.

21 §.

Paragrafen överensstämmer med de sakkunnigas förslag med den ändringen
att den i sista stycket föreskrivna anmälningsskyldigheten begränsats
till luftfartyg, som blivit infört i luftfartygsregistret, jämte intecknade
reservdelar till sådant fartyg (jfr 85 och 88 §§ förslaget till lag om ändring

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

i utsökningslagen samt 17 § förslaget till lag med vissa bestämmelser om
försäljning av utmätt luftfartyg m. m.). Härutöver har stadgandet formellt
jämkats.

24 och 26 §§.

I dessa paragrafer har i förhållande till de sakkunnigas förslag vidtagits
ändringar motsvarande ändringarna i 21 §.

29 och 62 §§.

Dessa stadganden överensstämmer med sakkunnigförslaget.

71 §.

Stadgandet motsvarar i huvudsak de sakkunnigas förslag. Fjärde stycket
har dock omredigerats i överensstämmelse med 7 § i förslaget till lag med
vissa bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m. Vidare har
sista punkten i femte stycket uteslutits, då vad därstädes stadgas får anses
självklart och därför icke behöver komma till uttryck i en särskild lagregel.

73, 76 och 126 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer med de sakkunnigas förslag, frånsett
ett par formella jämkningar i 73 och 76 §§.

198 §.

I de sakkunnigas förslag har den formella ändringen vidtagits, att den
beträffande luftfartyg och reservdelar erforderliga bestämmelsen upptagits i
ett nytt särskilt stycke. I fråga om den anmälningsskyldighet som avses
i paragrafen har införts samma begränsning som i 21 och 26 §§.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 och 13 §§
lagsökningslagen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 och 13 §§ lagen om
dödande av förkommen handling.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen om dödande av
vissa utanför Sverige befintliga handlingar.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 § strafflagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen angående förbud mot
lufttrafik över svenskt område.

Dessa förslag överensstämmer med de av de sakkunniga framlagda förslagen
i samma ämnen.

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om straff
för olovlig varuinförsel.

De sakkunniga har föreslagit bl. a. att den i 9 inom. stadgade möjligheten
att förklara luftfartyg förverkade skall begränsas till luftfartyg med en
högsta vikt understigande fyra ton.

Luftfartsstyrelsen har i sitt remissyttrande erinrat om att styrelsen i yttrande
till de sakkunniga anfört, att den föreslagna gränsdragningen ur flera
synpunkter vore mindre lämplig och att en bättre utväg vore att uppmjuka
förverkandebestämmelserna. Styrelsen vidhölle, att en gränsdragning, särskilt
sådan som den föreslagna, vore olämplig. I viktklasserna över fyra och
upp till tio ton förekomme nämligen flera typer av luftfartyg, vilka mycket
väl kunde användas för smuggling. Enligt inkomna meddelanden från den
internationella kriminalpoliskommissionen rörande bekämpande av olaga
iufttrafik m. m. förekomme också bland för närvarande misstänkta utländska
luftfartyg åtminstone ett i denna storleksklass. Styrelsen ville därför i stället
föreslå att förverkande icke skulle inträda, därest luftfartyget vid smugglingstillfället
begagnats i regelbunden luftfart. Den smuggling, som förekomme
med luftfartyg i dylik luftfart, syntes nämligen knappast kunna
länkas äga rum med ägarens eller innehavarens vetskap.

Departementschefen. Luftfartsstyrelsens förslag, att förverkandepåföljd
skall kunna inträda beräffande alla luftfartyg, som ej vid smugglingstillfället
begagnas i regelbunden luftfart, medför att avgränsningen ej blir fullt
fixerad, då det kan erbjuda svårigheter att avgöra vad som skall anses såsom
regelbunden luftfart. En begränsning med hänsyn till luftfartygets vikt
står i överensstämmelse med vad som under avsevärd tid tillämpats i fråga
om sjögående fartyg. Var en viktgräns bör dragas kan vara föremål för delade
meningar, men jag finner ej skäl att avvika från de sakkunnnigas förslag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 8 § lagen med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

I jämförelse med sakkunnigförslaget har 2 mom. jämkats i formellt avseende.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen om straff
för olovlig varuutförsel.

Detta lagförslag överensstämmer med vad de sakkunniga föreslagit.

Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft så snart inskrivningskonventionen
efter skedd ratificering blir gällande för Sverige. Då någon
bestämd dag härför icke kan angivas på förhand, bar beträffande samtliga
lagförslag angivits, att de skall träda i kraft den dag Konungen förordnar.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 13.

1^6 Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om inskrivning av rätt till luftfartyg;

2) lag om registrering av luftfartyg m. m.;

3) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande
internationellt erkännande av rätt till luftfartyg;

4) lag om ändring i handelsbalken;

5) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 11 juni 1915 (nr 218)
om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område;

6) lag angående ändrad lydelse av § 14 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer;

1) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om
försäkringsavtal;

8) lag om ändring i utsökningslagen;

9) lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg
m. m.;

10) lag om ändring i konkurslagen;

H) lag angående ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 20 december
1946 (nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

12) lag angående ändrad lydelse av 10 och 13 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 85) om dödande av förkommen handling;

13) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 juli 1947 (nr 486)
om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar;

14) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 § strafflagen;

15) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 september 1914 (nr 182)
angående förbud mot lufttrafik över svenskt område;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1923 (nr 147)
om straff för olovlig varuinförsel;

17) lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin; samt

18) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juni 1949 (nr 398)
om straff för olovlig varuutförsel.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, vilka
äro fogade som bilaga (Bilaga A)i till detta protokoll, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
F

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Lars-Erik Samuelsson. 1

1 Bilagan har här uteslutits utom såvitt avser de under l)-3) och 8)-10) upptagna förslagen.
, J"e.*!ut.na1 de!ar är bilagan, bortsett från vissa formella jämkningar i förslagen under 16) och
I/), likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

147

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vad i denna lag är stadgat om inteckning i luftfartyg och om vissa anteckningar
beträffande sådant fartyg äger tillämpning på luftfartyg, som
är infört i det svenska luftfartygsregistret.

Om vissa internationella förhållanden beträffande rätt till luftfartyg är
särskilt stadgat.

2 §•

Ärenden som avses i denna lag (inskrivningsårenden rörande luftfartyg)
upptagas av den inskrivningsdomare vid Stockholms rådhusrätt som är därtill
utsedd.

över sådana ärenden skall föras särskild inskrivningsbok.

Om beviljande av inteckning.

3 §.

Där ägaren det medgiver, må luftfartyg genom inskrivning i inskrivningsboken
intecknas till säkerhet för fordran å visst belopp i penningar.

Inteckning må till säkerhet för samma fordran meddelas i flera luftfartyg,
såframt fartygen förut äro fria från inteckning eller vart och ett av fartygen
allenast besväras av inteckning för fordran, vilken jämväl är intecknad i de
övriga fartygen. Luftfartyg, som enligt vad nu sagts är intecknat för samma
fordran som annat fartyg, må ej särskilt intecknas.

Ej må inteckning meddelas i lott av luftfartyg.

4 §.

Inteckning i luftfartyg må, om fartygets ägare medgiver det, beviljas
eller utsträckas att gälla jämväl i lager av reservdelar, som tillhör fartygsägaren,
eller i honom tillhörig lott av sådant lager, såvida delarna till art
och ungefärligt antal förtecknats i fordringshandlingen eller i därvid fogad

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

bilaga och förvaras på angivna platser här i riket eller i annan stat som biträtt
den i''Genéve den 19 juni 1948 avslutade konventionen rörande internationellt
erkännande av rätt till luftfartyg; och skall beträffande sådant
intecknande vad i 3 § andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Medgivande av inteckning skall tecknas å handling, varå fordran grundas,
samt innefatta uppgift om luftfartygets nationalitets- och registreringsbeteckning;
och varde medgivandet av vittnen styrkt.

Då inteckning sökes, skall fordringshandlingen i huvudskrift ingivas
till inskrivningsdomaren.

Finnes ej å handlingen bevittnat medgivande som i 5 § sägs, skall ansökningen
avslås.

7 §•

Inteckning i lutttartyg må icke beviljas, med mindre den som medgivit
inteckningen är införd i luftfartygsregistret såsom ägare av fartyget.

Är ansökan om inteckning ej grundad på medgivande av den som enligt
vad luftfartygsregistret utvisar byggt fartyget, skall i ärendet styrkas att
frän honom äganderätten övergått till den som medgivit inteckningen. Har
fartyget varit i utländsk ägo, skall dock, såframt ej eljest laga hinder möter,
inteckning beviljas, där den som medgivit inteckningen blivit vid fartygets
införande i registret upptagen såsom ägare eller ock härleder sin
rätt från den däri först införde ägaren.

Har luftfartyget i tre år näst före ansökningen varit infört i luftfartygsregistret
och finnes den som medgivit inteckningen hava varit under hela
den tiden upptagen i registret såsom ägare eller härleder han sin rätt från
den som vid början av samma tid var införd såsom ägare, skall ansökningen,
ändå att annan upplysning om äganderätten ej vinnes, bifallas där ej
eljest laga hinder möter.

8 §•

Är fråga om inteckning i reservdelar, skall genom intyg av trovärdig
person eller annorledes nöjaktigt styrkas att reservdelarna eller den lott
av dessa, vari inteckningen skall gälla, tillhör luftfartygets ägare.

9 §•

Ej må i inteckningsärende andra än skriftliga bevis gälla i fråga om åtkomst
till luftfartyg eller reservdelar.

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

10 §.

Har, då inteckning sökes, talan väckts om klander å den uppgivne ägarens
fång eller om återgång därav, vare ansökningen vilande i avbidan
på målets utgång. Fulllöljes ej ansökningen senast å den inskrivningsdag
som infaller näst efter tre månader från det dom eller beslut, varigenom målet
avgjorts, vunnit laga kraft, vare ansökningen förfallen.

11 §•

Överlåter någon till annan luftfartyg eller lott i sådant fartyg, och har,
innan ny ägares fång anmäles till luftfartygsregistret, inteckning blivit
sökt på grund av tidigare ägares medgivande, utgöre överlåtelsen ej hinder
för inteckningens beviljande.

Sökes inteckning samma dag ny ägares fång anmäles till luftfartygsregistret
eller därefter, skall ansökningen avslås, utan så är att nye ägaren
iklätt sig förbindelse att låta luftfartyget intecknas på grund av tidigare
ägares medgivande eller eljest är med honom lika förbunden.

12 §.

13 §.

Om intecknings verkan och omfattning.

14 §.

Sedan inteckning i luftfartyg meddelats, njute fordringsägaren panträtt
i fartyget.

Panträtten omfattar förutom flygkroppen jämväl motorer, propellrar, radioutrustning,
instrument och andra tillbehör, som äro avsedda att användas
i luftfartyget, vare sig de äro anbragta däri eller tillfälligt skilda därifrån.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

15 §.

16 §.

Ersättes intecknad reservdel med annan, häfte i stället denna för panträtten.

17 §.

Är inteckning meddelad i flera luftfartyg, häfte ettvart av fartygen för
den intecknade fordringens hela belopp.

Omfattar inteckning ett eller flera luftfartyg jämte reservdelar, skola jämväl
reservdelarna svara för hela det intecknade beloppet.

18 §.

Angående inteckningshavares rätt till ersättning, som utgår på grund av
tagen försäkring, är särskilt stadgat.

Ersättning, som på annan grund utgår för skada å intecknad egendom,
häfte icke i egendomens ställe för intecknad fordran.

19 §.

Ej må panträtt, som inteckning medför, särskilt göras gällande i viss
lott av vad som intecknats.

20 §.

Varder intecknad egendom utmätningsvis såld, njute inteckningshavaren
betalning ur egendomen, ändå att fordringen eljest ej är till betalning förfallen.

Om särskilda åtgärder med avseende å inteckning.

21 §.

Vill ägaren av den intecknade egendomen i stället för en inteckningshandling
sätta en eller flera andra handlingar innefattande medgivande av
inteckning för motsvarande belopp, ingive inteckningshandlingen jämte den

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

eller de handlingar, som skola sättas i stället, till inskrivningsdomaren; och
göre denne om utbytet anteckning i inskrivningsboken samt anmärke å den
eller de nya inteckningshandlingarna vad för inteckningsrättens bedömande
är av betydelse. Utbyte varom nu sagts må ock ske på begäran av inteclcningshavare,
där det visas att den intecknade egendomens ägare samtyckt
till åtgärden.

22 §.

Företes fordringshandlingen för inskrivningsdomaren med begäran om inteckningens
dödande helt och hållet eller för visst belopp eller, där flera
luftfartyg äro intecknade för samma fordran, i visst fartyg, varde i enlighet
därmed inteckningen dödad, där det visas att ägaren av den egendom,
beträffande vilken dödning skall ske, samtyckt till åtgärden.

23 §.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, äge vad i 22 § är stadgat
i fråga om intecknings dödande motsvarande tillämpning.

24 §.

25 §.

Sker försäljning av luftfartyg eller intecknade reservdelar till sådant fartyg
i den ordning som är stadgad beträffande försäljning av utmätt sådan
egendom, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
den sålda egendomen icke vidare häfta för annat intecknat belopp än
sådant, som fått innestå i egendomen i avräkning å köpeskillingen. Omfattar
inteckningen i den sålda egendomen jämväl annan egendom, skall denna
icke vidare häfta för belopp, som täckes av köpeskillingen för den sålda
egendomen.

I fall då enligt vad därom är särskilt stadgat mellan rättsägare i utmätt
egendom, som omfattas av inteckning i luftfartyg, medel skola fördelas ändå

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

att försäljning av egendomen ej skett, och betalning därvid utfaller å huvudstolen
av intecknad fordran, vare inteckningen till motsvarande belopp utan
verkan.

26 §.

Om ägarehypotek.

27 §.

Hai intecknad fordringshandling blivit inlöst utav ägaren av den intecknade
egendomen eller eljest kommit i hans hand, och är ej sådant fall för
handen att inteckningen är ogill eller utan verkan, må handlingen ånyo utgivas
med oförändrad inteckningsrätt.

28 §.

Finnes, när egendomen utmätningsvis säljes, att ägaren gjort avbetalning
å belopp varför egendomen på grund av inteckning häftar eller att inteckning
i egendomen belånats till lägré belopp än det varå den lyder, skall i
fråga om den del av intecknade beloppet, som icke tillkommer inteckningshavaren,
vad i första stycket är stadgat äga tillämpning; dock att inteckningshavaren
för sin fordran äger företräde.

29 §.

Har ägare av intecknad egendom gjort avbetalning å inteclcnat belopp,
vare inteckningshavaren, där ej annat förbehåll skett, pliktig att på begäran
av ägaren och mot förskott av nödig kostnad uppvisa inteckningshandlingen
lör inskrivningsdomaren för avbetalningens antecknande i inskrivningsboken.
I boken skall anmärkas, att handlingen ej vidare medför inteckningsrätt
för avbetalade beloppet.

Sedan anteckning om avskrivning sålunda skett, må, där ägaren det begär
och tillika ingiver handling innefattande medgivande som i 5 § sägs, inteckning
till belopp motsvarande vad sålunda avskrivits meddelas att gälla
med förmånsrätt näst efter inteckningshavarens återstående fordran. Ägaren
må ock utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen dödad
till belopp motsvarande vad som avskrivits.

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

30 §.

Utmätes ägarens rätt till andel i inteckning eller varder han, där sådan
rätt tillkommer honom, försatt i konkurs, vare inteckningshavaren, ändå
att han betingat sig annat, pliktig att på begäran av utmätningsmannen
eller konkursförvaltaren uppvisa inteckningshandlingen för avskrivnings
såsom i 29 § sägs, av det ägaren tillkommande beloppet. Sedan avskrivning
sålunda skett, må inteckning å det avskrivna beloppet med ränta meddelas
på ansökan av utmätningsmannen eller konkursförvaltaren, ändå att
inteckningsmedgivandet icke är tecknat å sådan handling som i 5 § sägs..
Handling, på grund varav inteckning sålunda meddelas, skall innehålla att
beloppet förfaller till betalning sex månader efter uppsägning.

Om gäldenärs ansvarighet för intecknad fordran.

31 §.

32 §.

Har innehavare av skuldförbindelse, till säkerhet för vilken inteckning
blivit fastställd i egendom som sedermera kommit i annan ägares hand,
låtit inteckningen utan samtycke av förbindelsens utgivare helt eller delvis
dödas eller nedsättas, och kan fordran till följd därav icke ur egendomen
uttagas, vare utgivaren fri från ansvar för fordringen. Vad nu är sagt
om förbindelsens utgivare gälle ock om annan ägare, som åtagit sig skulden
eller eljest svarar för denna i utgivarens ställe.

33 §.

Har vid försäljning av utmätt intecknad egendom i den ordning som för
sådan försäljning är stadgad borgenär, som i egendomen har inteckning
för fordran, ägt taga betalning ur köpeskillingen, men låter han efter överenskommelse
med köparen intecknat belopp, som kunnat ur köpeskillingen
gäldas, kvarstå i egendomen, vare den som personligen svarade för fordringen
fri från ansvarighet för sådant belopp. Samma lag vare i fråga om belopp,
som köparen i egenskap av inteckningshavare fått avräkna å köpeskillingen.

34 §.

Låter ägaren av intecknat luftfartyg utan inteckningshavarens samtycke
föra fartyget till stat, varest här i riket verkställd inskrivning ej erkännes
i överensstämmelse med den i 4 § omförmälda konventionen, vare ägaren,
i den mån inteckningen till följd av denna åtgärd ej kan göras gällande,
personligen ansvarig för den intecknade fordringen, ändå att sådan ansvarighet
ej förut ålåg honom.

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

Om intecknings ogiltighet i vissa fall.

35 §.

Utan hinder av inteckning må tvist om intecknad fordrans giltighet lagligen
prövas.

36 §.

37 §.

Har inteckning meddelats i strid mot vad i 13 § stadgats, vare den utan
verkan.

Om vissa anteckningar i inskrivningsboken.

38 §.

Anmäler den, vilken senast blivit antecknad såsom innehavare av inteckningsliandling,
hos inskrivningsdomaren i skriftlig av vittnen styrkt
handling att innehavet upphört, varde förhållandet i inskrivningsboken
antecknat.

39 §.

Den som i inteckningsärende, enligt de grunder som angivas i 7 §, ansetts
vara ägare av luftfartyg, varde i sådan egenskap antecknad i inskrivningsboken.

40 §.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

sen i målet avslutas. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet. Visas
att målet avgjorts genom laga kraft ägande dom eller beslut, varde ock därom
anteckning gjord i inskrivningsboken.

Är inteckning ogill till följd av vad i 36 eller 37 § stadgas, skall anteckning
därom ske i inskrivningsboken, när förhållandet styrkes.

41 §.

Då utmätning skett av luftfartyg eller till sådant fartyg hörande, intecknade
reservdelar, eller då jämlikt 71 § konkurslagen äskats att intecknad
sådan egendom må utmätningsvis säljas, skall, sedan i enlighet med 85 §
utsökningslagen bevis härom inkommit till inskrivningsdomaren, å nästa
inskrivningsdag göras anteckning om förhållandet i inskrivningsboken. Inkommer
anmälan att utmätningen upphävts eller att frågan om egendomens
försäljning eljest förfallit, varde ock det i boken antecknat.

Har domstol beträffande inteckning i luftfartyg meddelat förklaring som i
26 § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis till inskrivningsdomaren,
som har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet
i inskrivningsboken.

42 §.

Anmäler någon skriftligen, att han för fordran å bärgarlön eller å ersättning
för särskilda oundgängliga kostnader för bevarande av luftfartyg äger
luftpanträtt i fartyget enligt vad därom är särskilt stadgat, skall inskrivningsdomaren,
om anmälningen sker inom tre månader från det bärgningen
eller åtgärderna för bevarandet avslutades, å nästa inskrivningsdag göra
anteckning om anmälningen i inskrivningsboken.

Visas att genom fordringens betalning eller annorledes panträtten upphört
att gälla, varde ock det antecknat i inskrivningsboken.

43 §.

Har i luftfartygsregistret, enligt vad därom är särskilt stadgat, blivit anmärkt
att beträffande visst luftfartyg inträffat förhållande av beskaffenhet
att böra föranleda fartygets avförande ur registret men att detta ej kunnat
ske på grund av att inteckningshavare ej samtyckt till åtgärden, skall inskrivningsdomaren,
sedan anmälan om förhållandet inkommit från luftfartsstyrclsen,
å nästa inskrivningsdag göra anteckning därom i inskrivningsboken.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Vissa bestämmelser om förfarandet hos inskrivningsdomaren.

44 §.

Inskriv ningsärende rörande luftfartyg ma upptagas allenast å inskrivningsdag.

Ansökan i sådant ärende anses ej gjord innan den upptages å inskrivningsdag.

Anmälan som avses i 42 § skall anses gjord då den inkommer till inskrivningsdomaren.

45 §.

över samtliga inskrivningsärenden rörande luftfartyg skall genom inskrivningsdomarens
försorg föras dagbok.

46 §.

När inskrivningsärende rörande luftfartyg förekommer, anskaffe inskrivningsdomaren
skyndsamt från luftfartsstyrelsen bevis om vad registret innehåller
beträffande sådana förhållanden, vilka kunna vara av betydelse för
ärendets behandling.

47 §.

Handlingar i inskrivningsärenden rörande luftfartyg skola sammanföras
i akter.

48 §.

Innefattar beslutet, att ansökan ej bifallits, skall sökanden eller hans ombud
genast i rekommenderat brev underrättas om skälen för beslutet.

När inteckningshavare enligt vad därom är särskilt stadgat för inskrivningsdomaren
uppvisar inteckningshandlingen för att lämna samtycke till
att det intecknade luftfartyget avföres ur luftfartygsregistret, skall inskrivningsdomaren
dels utfärda särskilt bevis om uppvisandet och ändamåiet
därmed dels ock teckna sådant bevis å inteckningshandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

157

49 §.

Bifalles ansökan om meddelande av inteckning eller om annan åtgärd
beträffande inteckning, varde i enlighet därmed inskrivning gjord i inskrivningsboken.
Bifalles ej ansökningen, skall i boken inskrivas allenast att ärendet
uppskjutits eller att ansökningen förklarats vilande eller avslagits; anteckning
om skälen för beslutet upptages i akten.

50 §.

Sökes inteckning i luftfartyg och varder ej ansökningen av inskrivningsdomaren
genast avslagen genom beslut som vinner laga kraft, beviljas sådan
inteckning eller inträffar förhållande, som medför att intecknat luftfartyg
icke längre besväras av inteckning, skall inskrivningsdomaren ofördröjligen
giva luftfartsstyrelsen meddelande därom. Samma lag vare, när
det antecknas att talan som avses i 40 § första stycket blivit väckt eller
slutligen avgjord.

Om besvär.

51 §.

Över inskrivningsdomarens beslut enligt denna lag må klagan föras hos
hovrätten genom besvär.

Beträffande anförda besvär ävensom beslut som av inskrivningsdomaren
eller högre rätt meddelas i anledning av besvären skall anteckning verkställas
i inskrivningsboken.

52 §.

Om tillämpningsföreskrifter.

53 §.

Närmare föreskrifter om inskrivningsboken, dagboken och akter samt
angående tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

om registrering av luftfartyg m. m.
Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Om registrering av luftfartyg och om dess nationalitet.

1 §■

Over luftfartyg skall hos luftfartsstyrelsen föras register (luftfartygsregister).

Om inskrivning av rätt till luftfartyg samt om vissa internationella förhållanden
beträffande rätt till luftfartyg är särskilt stadgat.

2 §•

Luftfartyg må registreras här i riket endast om ägaren är svenska staten,
svensk kommun eller annan sådan menighet, svensk medborgare eller
ock bolag, förening, annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning
med svensk nationalitet.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må Konungen, beträffande fartyg
som i regel nyttjas med utgångspunkt här i riket, medgiva att det må införas
i luftfartygsregistret.

3 §.

Ej må luftfartyg, som är registrerat i främmande stat, här i riket registreras,
med mindre det avföres ur den främmande statens register.

4 §•

Luftfartyg må icke registreras, med mindre det har luftvärdighetsbevis
som utställts eller godkänts här i riket.

5 §•

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

15&

rigt de i 2—4 §§ upptagna villkoren äro uppfyllda, så ock av handling som
utmärker när, var och av vem fartyget är byggt.

6 §•

Registret skall för varje luftfartyg innehålla fartyget tillkommande nationalitets-
och registreringsbeteckning, de uppgifter som äro nödiga för att
identifiera det, upplysning angående äganderätten till fartyget och ägarens
fång samt huruvida fartyget är intecknat, hänvisning till fartygets luftvärdighetsbevis
ävensom anteckning om tiden, då fartyget införes i registret»
ändring i äganderätten registreras eller fartyget avföres ur registret, så ock
i övrigt vad som bestämmes av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

7 §•

Sedan luftfartyg införts i registret, äger det svensk nationalitet.

Om införandet i registret skall, i enlighet med formulär som Konungen
fastställer, av luftfartsstyrelsen utfärdas bevis (nationalitets- och registreringsbevis).

Fartyget skall märkas i enlighet med dess nationalitets- och registreringsbeteckning;
och skola märkena föras så länge fartyget är registrerat.

8 §•

Införes i registret ny ägare av intecknat luftfartyg, åligge det luftfartsstyrelsen
att därom ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren.

Finnes i fall som avses i första stycket utredningen ej vara sådan att den
vilken anmäles såsom ägare kan i sådan egenskap införas i registret, skola
ändock däri anmärkas hans namn, det uppgivna fånget och dagen då anmälan
skedde.

9 §.

Luftfartyg skall avföras ur registret, om ägaren det begär.

Samma lag vare, om de i 2 § första stycket för registrering uppställda villkoren
ej längre äro uppfyllda och Konungen icke jämlikt andra stycket i
samma paragraf medgiver att fartyget det oaktat må kvarstå i registret, så
ock om fartyget förolyckats, upphuggits eller annorledes förstörts eller om
det efter anträdd luftfärd ej avhörts under en tid av tre månader. Har omständighet
som nu sagts inträffat, åligge det ägaren att därom ofördröjligen
göra anmälan till registret, såvida sådan ej skett på grund av vad i 8 §,
stadgas.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

10 §.

Luftfartyg, som är intecknat, må ej på grund av ägarens begäran eller annan
i 9 § avsedd omständighet avföras ur registret, med mindre i ärendet
företes bevis från inskrivningsdomaren, att inteckningshandlingen uppvisats
för honom samt att inteckningshavaren samtyckt till åtgärden, men
varde den omständighet varom fråga är anmärkt i registret.

Avföres luftfartyg ur registret eller sker i registret anmärkning som i
första stycket sägs, skall inskrivningsdomaren ofördröjligen underrättas
därom.

11 §•

Där luftfartyg avförts ur registret eller anmärkning skett enligt 10 §,
skall fartygets ägare eller, i fall då fartyget avförts ur registret till följd
av att det övergått till utländsk ägare, den förre ägaren ofördröjligen återställa
nationalitets- och registreringsbeviset till luftfartsstyrelsen. Har eljest
ändring i förhållande, varom beviset innehåller upplysning, införts i registret,
skall fartygsägaren ofördröjligen avlämna beviset till luftfartsstyrelsen,
som antecknar ändringen å beviset eller, där så finnes lämpligare,
utställer nytt bevis.

12 §.

Innehaves luftfartyg på grund av avbetalningsköp utan att äganderätten
övergått å innehavaren, skola i registret antecknas innehavarens namn
och den rätt som tillkommer honom. Det åligger dem som slutit avtalet att
därom ofördröjligen göra anmälan till luftfartsstyrelsen.

13 §.

Har å utrikes ort luftfartyg byggts för svensk räkning eller övergått i
svensk ägo och äro de i 2 och 3 §§ för registrering angivna villkoren uppfyllda,
må fartyget för tid samt på villkor och sätt som Konungen bestämmer
antecknas i ett särskilt bihang till luftfartygsregistret och förses med
interimistiskt nationalitets- och registreringsbevis.

Under sålunda bestämd tid äger fartyget svensk nationalitet.

Fartyget skall under samma tid vara märkt enligt föreskrifter som meddelas
av Konungen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

161

2 KAP.

Om bärgarlön m. m.

14 §.

Den som bärgar förolyckat eller nödställt luftfartyg eller ombordvarande
gods eller något som hört till sådant fartyg eller gods så ock envar som
medverkar vid bärgningen har rätt att, vare sig bärgningen ägt rum till sjöss,
på land eller i luften, undfå bärgarlön i enlighet med de grunder, som i
225—227 §§ sjölagen stadgas om bärgning av fartyg och gods. Till andel
i lön som för sådan bärgning skall utgå vare ock den berättigad, vilken under
den nöd som föranlett bärgningen räddat människor från fartyget
eller medverkat vid deras räddning. Har någon eljest för bevarande av
luftfartyg eller gods vidkänts särskilda oundgängliga kostnader, varde ock
dessa honom ersatta.

Har gods eller något, som hört till gods, bärgats eller bevarats, häfte
ägaren med det bärgade eller bevarade, men svare ej personligen.

Rätt till bärgarlön skall icke tillkomma den som medverkat vid bärgningsföretag
trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare,
ägare eller innehavare. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning
beträffande kostnader för bevarande av fartyg och gods.

15 §.

16 §.

Angående luftpanträttshavares rätt till ersättning, som utgår på grund av
tagen försäkring, är särskilt stadgat.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 13.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

17 g.

18 §.

I fall då fartyget icke är registrerat eller då det är registrerat i annan
främmande stat än i andra stycket sägs, upphöre luftpanträtten i fartyget
efter ett år från det åtgärderna för bärgningen eller bevarandet avslutades,
sätramt ej inom nämnda tid överenskommelse träffats om panträttens belopp
eller talan om panträtten väckts i laga ordning.

3 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

19 §.

Lämnar någon vid ansökan om registrering av luftfartyg eller vid ansökan
att fartyg ma kvarsta i eller avföras ur luftfartj''gsregistret eller vid anmälan
till registret uppsåtligen oriktig uppgift, straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. Sker det av grov oaktsamhet, dömes till dagsböter.

Framför någon luftfartyg med vetskap om att det är märkt med oriktig
nationalitets- och registreringsbeteckning eller att det eljest saknar i denna
lag eller med stöd därav föreskrivna märken, vare straffet fängelse eller
straffarbete i högst två år eller, där brottet är ringa, dagsböter.

Åsidosätter någon i annat fall än nu sagts vad enligt 1 kap. åligger honom,
straffes med dagsböter.

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

20 §.

Ej må straff enligt denna lag ådömas, där brottet enligt allmänna strafflagen
är belagt med strängare straff.

21 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av vad i denna lag stadgas
meddelas av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom denna lag upphävas:

§§ 4—13 samt § 40 andra stycket förordningen den 26 maj 1922 (nr 383)
om luftfart, sistnämnda författningsrum i dess lydelse enligt förordningen
den 20 april 1928 (nr 83), ävensom stadgandet i § 44 mom. 1 samma förordning
den 26 maj 1922 i dess lydelse enligt nyssnämnda förordning den
20 april 1928, såvitt stadgandet avser straff för den som i anmälan till luftfartygsregistret
mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot nya lagens
bestämmelser.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till författningsrum som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skail den bestämmelsen i stället tilllämpas.

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande
internationellt erkännande av rätt till luftfartyg.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på luftfartyg infört i nationalitetsregister i
främmande stat, som tillträtt den i Genéve den 19 juni 1948 avslutade konventionen
rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg, eller i
territorium, för vars utländska angelägenheter fördragsslutande stat svarar
och för vilket föres särskilt nationalitetsregister, såvida icke den staten
gjort förbehåll om att konventionen icke skall vara tillämplig å territoriet.
Vad i 5 § stadgas skall dock gälla jämväl luftfartyg som är registrerat här i
riket.

Till luftfartyg hänföras i denna lag, förutom flygkroppen, jämväl motorer,
propellrar, radioutrustning, instrument och andra tillbehör, som äro
avsedda att användas å fartyget, vare sig de äro anbragta däri eller tillfälligt
skilts därifrån.

2 §.

3 §•

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

4 §.

Där en i 2 § omförmäld rätt till luftfartyg, vilken innehaves såsom säkerhet
för fordran, enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat förklarats
omfatta tillika reservdelar som förvaras på angivna platser, skall rätten här
i riket erkännas jämväl i dessa reservdelar, såframt vid förvaringsplatsen
finnes anslaget ändamålsenligt och väl synligt tillkännagivande om rättens
beskaffenhet och omfattning, om namnet å dess innehavare och hans
adress samt om den inskrivningsbok i vilken rätten är inskriven.

5 §•

Hava åtgärder för bärgning eller bevarande av luftfartyg avslutats i främmande
stat som tillträtt den i 1 § nämnda konventionen, och är fordran på
lön för bärgningen eller på ersättning för särskilda kostnader, som varit
oundgängliga för bevarandet av fartyget, enligt lagen i den stat där åtgärderna
för bärgningen eller bevarandet avslutades förenad med luftpanträtt
i fartyget, skall panträtten här i riket erkännas med förmånsrätt framför
varje annan rätt till fartyget. Finnas flera sådana fordringar, njute de som
sammanhänga med en senare händelse företräde framför dem som härröra
av en tidigare.

Vad sålunda stadgats gälle dock icke, såvida tre månader förflutit från
det åtgärderna avslutades utan att borgenärens anspråk på rätt till fartyget
antecknats i inskrivningsboken i den stat där fartyget är registrerat och
dessutom överenskommelse träffats om det belopp rätten avser eller talan
om borgenärens rätt väckts i laga ordning.

6 §.

Där försäljning av luftfartyg eller i 4 § omnämnda reservdelar till sådant
fartyg skall äga rum i den ordning, som stadgas i lagen med särskilda bestämmelser
om försäljning av utmätt luftfartyg m. m., åligge den som påkallat
försäljningen att till auklionsförrättaren ingiva ett av vederbörande
myndighet i den stat där fartyget är registrerat utfärdat gravationsbevis angående
egendomen jämte styrkt översättning av beviset ävensom att, då fråga
är om luftfartyg, senast en månad före auktionen låta kungöra försäljningen
å registreringsorten enligt där gällande lag. Inom samma tid skall
underrättelse varom stadgas i 3 § lagen med särskilda bestämmelser om för -

166

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

säljning av utmätt luftfartyg m. m. sändas till innehavaren av varje i
fartyget inskriven rättighet, som skall erkännas enligt denna lag.

Skall rättighet som icke utgör fordran erkännas enligt denna lag, varde
den upptagen i borgenärsförteckningen. Försäljningen skall ske under förbehåll
om beståndet av sådan rättighet, därest den enligt förteckningen faller
inom lägsta budet. Faller rättigheten utom lägsta budet, äge vad i 123 § utsökningslagen
sägs motsvarande tillämpning.

7 §•

Luftfartyg må ej överföras till det svenska luftfartygsregistret, med mindre
innehavare av sådan inskriven rättighet till fartyget, vilken enligt denna
lag skall erkännas här i riket, medgivit att fartyget här registreras.

överföres luftfartyg, som häftar för inskriven rättighet, till det svenska
luftfartygsregistret, äge rättighetens innehavare få den inskriven i inskrivningsboken
för luftfartyg, såframt den är av sådan beskaffenhet, att den
enligt lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg kan inskrivas såsom inteckning.

Sökes inskrivningen senast å den inskrivningsdag som infaller näst efter
tre månader från det fartyget registrerades här i riket, gälle rättigheten med
samma förmånsrätt som inskrivningen medförde i den stat där fartyget sist
var registrerat. Mot rättighetens giltighet må ej göras annan invändning
än sådan, som varit tillåten enligt lagen i den stat där fartyget var registrerat
då rättigheten först inskrevs.

8 §•

Det åligger luftfartsstyrelsen att, så snart luftfartyg som avses i 7 § blivit
registrerat, till den svenske inskrivningsdomaren översända bevis om registreringen
samt om de rättigheter, för vilka fartyget häftar och vilkas innehavare
medgivit fartygets överförande. Inskrivningsdomaren skall å nästa
inskrivningsdag anmärka rättigheterna i inskrivningsboken.

Har borgenärs anspråk på luftpanträtt blivit, på sätt i 5 § andra stycket
stadgas, antecknat i vederbörande inskrivningsbok och överföres fartyget
till det här i riket förda luftfartygsregistret, skall luftfartsstyrelsen så snart
registrering skett översända bevis därom samt om anteckningen till den
svenske inskrivningsdomaren, vilken har att å nästa inskrivningsdag göra
motsvarande anteckning i inskrivningsboken.

9 §•

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Denna lag skall icke äga tillämpning på luftfartyg, som äro avsedda för

militär-, tull- eller polistjänst.

10 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av vad i denna lag stadgas
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

om ändring i ntsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 62, 63, 66, 71, 73, 74, 85, 87, 88, 89, 91, 138,
139, 163, 165 och 198 §§ utsökningslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse. )

62 §.

Av gäldenärs tillgångar skola, där
ej borgenär och gäldenär annorlunda
sämjas, tagas i mät först lösören,
därnäst fordran eller annan rättighet,
som kan överlåtas, och sist fast
egendom. Sådana obligationer eller
andra värdepapper, vilka med lätthet
kunna i penningar förvandlas,
skola i fråga om ordningen för deras
utmätande anses lika med lösören.

(Föreslagen lydelse.)

1 Senaste lydelse av 62 § se SFS 1953:153, av 63 § se 1912:211, av 66 § se 1901: 26 s. 17,
av 71 § se 1912:211, av 73 § se 1937: 129, av 74 § se 1912: 211, av 85 § se 1937:452, av 87 6
se 1924: 388, av 88 § se 1937: 452, av 89 § se 1912: 211, av 91 § se 1944: 68, av 138 och 139 SS
se 1912:211, av 163 § se 1925:176, av 165 § se 1917:307 samt av 198 § se 1924:131.

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Hurusom med---nämnda lag.

Vid utmätning---avbetalningsköp iakttagas.

63 §.

Ej må utmätning av fast egendom
ske för fordran, varför egendomen
icke på grund av inteckning häftar,
med mindre borgenären sådant särskilt
begär.

Ej må något, som till fartyg hörer,
tagas i mät annorledes än genom utmätning
av fartyget.

Har någon panträtt i gäldenärs lösa
gods eller rätt att sådant gods till
säkerhet för sin fordran kvarhålla,
må hinder därav ej möta för godsets
utmätande, och försäljande för annan
gäldenärens skuld; och njute sådan
borgenär rätt till betalning ur
köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs.
Den, som har lös egendom såsom
pant eller eljest under panträtt i
handom, vare dock, där egendomen
icke utgöres av fartyg eller gods i
fartyg, ej pliktig att lämna panten
från sig, med mindre full lösen därför
gives, eller panthavaren nöjes
med att för sin betalning hålla sig
till köpeskillingen; ej äge panthava -

§•

Ej må något, som till fartyg eller
luftfartyg hörer, tagas i mät annorledes
än genom utmätning av fartyget
eller luftfartyget.

Omfattar inteckning i luftfartyg
jämväl på viss plats förvarat lager
av reservdelar, må ej särskild i lagret
ingående reservdel för sig utmätas,
med mindre inteckningshavaren
därtill samtycker.

§•

Har någon panträtt i gäldenärs lösa
gods eller rätt att sådant gods till
säkerhet för sin fordran kvarhålla,
må hinder därav ej möta för godsets
utmätande och försäljande för annan
gäldenärens skuld; och njute sådan
borgenär rätt till betalning ur
köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs.
Den, som har lös egendom såsom
pant eller eljest under panträtt i
handom, vare dock, där egendomen
icke utgöres av fartyg eller av gods
i fartyg eller i luftfartyg, ej pliktig
att lämna panten från sig, med mindre
full lösen därför gives, eller panthavaren
nöjes med att för sin betalning
hålla sig till köpeskillingen; ej

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ren vägra att taga lösen, då den, i
fall som nu är sagt, honom bjudes,
ändå att hans fordran ej är till betalning
förfallen.

Har inteckning i fast egendom blivit
av fastighetsägaren lämnad såsom
pant, skall inteckningen icke
utmätas utan i stället den rätt till
andel i inteckningen, som, efter ty
särskilt är stadgat, må tillkomma
gäldenären, tagas i mät i den ordning
74 § stadgar.

äge panthavaren vägra att taga lösen,
då den, i fall som nu är sagt,
honom bjudes, ändå att hans fordran
ej är till betalning förfallen.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall Lös egendom, som utmätes, skall
av utmätningsmannen upptecknas av utmätningsmannen upptecknas
och värderas; och äge han, där så och värderas; och äge han, där så
finnes nödigt, tillkalla sakkunnige finnes nödigt, tillkalla sakkunnige
män att vid värderingen biträda. Är män att vid värderingen biträda. Utfråga
om utmätning av fordran el- mätas av inteckning besvärade reler
rättighet, vare den från vilken servdelar till luftfartyg, skola sakfordringen
eller rättigheten skall ut- kunniga städse anlitas vid värdegå
pliktig att, efter anmaning, läm- ringen. Är fråga om utmätning av
na utmätningsmannen erforderliga fordran eller rättighet, vare den från
upplysningar angående dess inne- vilken fordringen eller rättigheten
håll; efterkommes ej anmaningen, skall utgå pliktig att, efter anmaäge
överexekutor efter anmälan av ning, lämna utmätningsmannen erutmätningsmannen
förelägga den forderliga upplysningar angående
tredskande vite samt fälla honom dess innehåll; efterkommes ej anmadärtill.
ningen, äge överexekutor efter an mälan

av utmätningsmannen förelägga
den tredskande vite samt fälla
honom därtill.

Utmätes helt----eller sysslomannen.

Vid utmätning av luftfartyg eller
gods i sådant fartyg skall vad i 2
mom. stadgas i tillämpliga delar
gälla.

74 §.

Utmätas penningar--- — kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenärs---att övergå.

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Skall utmätning ske av den rätt
till andel i inteckning, som, efter ty
särskilt är stadgat, tillkommer gäldenär
en såsom ägare av intecknade
egendomen, varde förbud inteckningshavaren
meddelat att till förfång
för den, till vilken i följd av utmätningen
gäldenärens rätt kan komma
att övergå, utlämna inteckningshandlingen
eller att på begäran av
annan än denne eller utmätningsmannen
uppvisa handlingen vid
domstol för sådant ändamål, som i
26 § förordningen angående inteckning
i fast egendom eller 29 § lagen
om inskrivning av rätt till luftfartyg
sägs. Förbud, som nu sagts, skall
tecknas å inteckningshandlingen, där
icke denna av inteckningshavaren
överlämnas till utmätningsmannen
för att av honom uppvisas. Kostnaden
för sådant uppvisande ävensom
för anskaffande av särskild inteckningshandling
å den utmätta andelen
i inteckningen vare borgenären pliktig
att förskjuta, där utmätningsmannen
det äskar.

85 §.

Då fast egendom blivit tagen i mät Då fast egendom eller luftfartyg eleller
utmätningsman å landet tagit i ler intecknade reservdelar till sådant
mät fartyg, varom i 94 § sägs, ålig- fartyg tagits i mät eller då utmätger
det utmätningsmannen att genast ningsman å landet tagit i mät faranmäla
det hos överexekutor. Har i tyg, varom i 94 § sägs, åligger det
fråga om fast egendom å landet gäl- utmätningsmannen att genast anmäla
denären vid utmätningen uppgivit det hos överexekutor. Har i fråga om
auktionsställe, såsom i 98 § sägs, gi- fast egendom å landet gäldenären
ve utmätningsmannen ock del till- vid utmätningen uppgivit aulctions -

känna. ställe, såsom i 98 § sägs, give ut mätningsmannen

ock det tillkänna.

Då fast-------— utmätningen skett.

Utmätes fartyg — — -----urskiljande erfordras.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Gäller utmätningen luftfartyg, som
blivit infört i luftfartygsregistret, eller
intecknade reservdelar till sådant
fartyg, skall bevis om utmätningen, i
vilket fartygets nationalitets- och registreringsbeteckning
finnes angiven,
genast sändas till luftfartsstyrelsen
samt till den inskrivningsdomare,
som handlägger inskrivningsärenden
rörande luftfartyg.

Myndighet, vilken meddelat dom
eller utslag, varigenom intecknad
fordran fastställts till betalning ur
fast egendom, eller hos vilken enligt
70 eller 71 § konkurslagen äskats,
att fastighet, intecknat fartyg eller
ock i luftfartygsregistret infört luftfartyg
eller intecknade reservdelar till
sådant fartyg må utmätningsvis sälatt
därom insän -

jas, vare ock pliktig
da bevis efter ty nyss är sagt.

Har domstol----— till överexekutor.

Sker utmätning-------till kommerskollegium.

87 §.

Är fast------äger företräde.

Där luftfartyg eller reservdelar till
sådant fartyg utmätts, äger den, som
för sin fordran har inteckning i den
utmätta egendomen och vilkens rätt
kan vara beroende av dess försäljning,
sådan befogenhet som i 1 mom.
sägs.

88 §.

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

därom genast göra anmälan hos in
skrivningsdomaren.

kutor, om ärendet där är anhängigt
eller det eljest ankommit på överexekutor
att försälja egendomen, att
därom genast göra anmälan hos vederbörande
inskrivningsdomare samt,
då fråga år om luftfartyg eller reservdelar
till sådant fartyg, jämväl hos
luf tf artsstyrelsen.

89 §.

Försäljning av------offentlig auktion.

Om försäljning av utmätt luftfartyg
och av utmätta, intecknade reservdelar
till sådant fartyg meddelas
bestämmelser i särskild lag.

91 §.

Kungörelse om------ä

ske

sagd.

Har gäldenären tillkommande rätt
till andel i inteckning i hans fasta
egendom eller i hans luftfartyg eller
därtill hörande reservdelar blivit utmätt,
läte utmätningsmannen anskaffa
särskild inteckningshandling å det
gäldenären tillkommande beloppet,
där laga hinder däremot icke möter;
skall sådan handling anskaffas, må ej
förr än det skett kungörelse om auktionen
utfärdas. Skall försäljning ske
av inteckningshandling, vilken tagits
i mät hos någon, som enligt handlingen
är personligen ansvarig för det
däri förskrivna beloppet, åligger det
utmätningsmannen, där ej med gäldenärens
samtycke handlingen säljes
med bibehållande av hans ansvarighet,
att, innan handlingen utlämnas
till köparen, förse densamma med påskrift,
varigenom gäldenären frikallas
från ansvarighet,
kan.

Skall fartyg

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Vid försäljning av gods i luftfartyg
skall kungörelse ske sist tre veckor
före auktionen och inom samma tid
jämväl införas i allmänna tidningarna.
Kungörelsen skall innehålla, att
de borgenärer, som, ändå att de ej
vunnit utmätning, äga rätt till betalning
ur köpeskillingen för godset, hava
att före auktionen anmäla sådant
hos auktionsförr ättar en på sätt i
139 § sägs. Inom tre veckor före auktionen
skall ock, såvitt ske kan, underrättelse
om försäljningen i rekommenderade
brev sändas till borgenären
och ägaren av godset samt till
den som, enligt vad känt blivit, äger
luftpanträtt i detta. Vinnes senare
kunskap om sådan panträtt, värde
underrättelsen genast avsänd. Underrättelse
till utrikes ort skall om möjligt
sändas med flygpost.

Är fråga------nödiga kostnad.

138 §.

Har, då någon vunnit utmätning å
lös egendom, som annan hade under
panträtt i handom, panthavaren, såsom
i 71 § sägs, förklarat sig nöjas
med att för sin betalning hålla sig till
köpeskillingen, njute han sin rätt till
godo inom den tid, som i 137 § stadgas;
dock att, där i fråga om utmätningsvis
sålt fartyg eller gods i fartyg
annan borgenär påstår betalning
för fordran, som skall utgå med förmånsrätt
framför panthavarens, denne
ej äger njuta betalning i annan
ordning, än i 140 eller 141 § sägs.

Har, då någon vunnit utmätning å
lös egendom, som annan hade under
panträtt i handom, panthavaren, såsom
i 71 § sägs, förklarat sig nöjas
med att för sin betalning hålla sig till
köpeskillingen, njute han sin rätt till
godo inom den tid, som i 137 § stadgas;
dock att, där i fråga om utmätningsvis
sålt fartyg eller gods i fartyg
eller i luftfartyg annan borgenär
påstår betalning för fordran, som
skall utgå med förmånsrätt framför
panthavarens, denne ej äger njuta
betalning i annan ordning, än i 140
eller 141 § sägs.

139 §.

Borgenär, som, då lös egendom för Borgenär, som, då lös egendom för
annans fordran utmättes, hade pant- annans fordran utmättes, hade pant -

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

rätt i egendomen, utan att hava den
under panträtt i handom, eller ock
ägde rätt att till säkerhet för sin fordran
hålla egendomen kvar, vare ock
berättigad att ur köpeskillingen, efter
ty nedan sägs, undfå betalning, såvida
han därom hos utmätningsmannen
före auktionen framställt yrkande.
Skall under konkurs fartyg eller
gods i fartyg utmätningsvis försäljas,
äge jämväl borgenär, som för sin
fordran har förmånsrätt enligt 4 eller
7 § i 17 kap. handelsbalken, den rätt,
nu är sagd.

Har fartyg —-----tid in

(Föreslagen lydelse.)

rätt i egendomen, utan att hava den
under panträtt i handom, eller ock
ägde rätt att till säkerhet för sin
fordran hålla egendomen kvar, vare
ock berättigad att ur köpeskillingen,
efter ty nedan sägs, undfå betalning,
såvida han därom hos utmätningsmannen
före auktionen framställt yrkande.
Skall under konkurs fartyg eller
gods i fartyg eller i luftfartyg utmätningsvis
försäljas, äge jämväl
borgenär, som för sin fordran har
förmånsrätt enligt 4 eller 7 § i 17
kap. handelsbalken, den rätt, nu är
sagd.

163

165

Har utmätning skett av fast egendom
eller, å landet, av fartyg, som
i 94 § sägs, skall utmätningsmannen
så skyndsamt vidtaga alla de åtgärder,
vilka på honom ankomma, att
försäljningen av det utmätta ej må
genom hans vållande fördröjas, i fråga
om fast egendom, å landet över
fyra månader och i stad över tre månader,
samt beträffande fartyg, som
nyss är sagt, över tre månader från
mottagandet av de i 54 och 56 §§
nämnda handlingar.

§■

§•

Har utmätning skett av fast egendom
eller luftfartyg eller intecknade
reservdelar till sådant fartyg, eller, å
landet, av fartyg, som i 94 § sägs,
skall utmätningsmannen så skyndsamt
vidtaga alla de åtgärder, vilka
på honom ankomma, att försäljningen
av det utmätta ej må genom hans
vållande fördröjas, i fråga om fast
egendom, å landet över fyra månader
och i stad över tre månader, samt
beträffande annan egendom, som
nyss är sagd, över tre månader från

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

mottagandet av de i 54 och 56 §§
nämnda handlingar.

198 §.

All nödig-------hela kostnaden.

Sökes utmätning---underrätta utmätningsmannen.

Ej vare utmätningsman pliktig att Ej vare utmätningsman pliktig att
verkställa utmätning å dom eller ut- verkställa utmätning å dom eller utslag,
som ej vunnit laga kraft, med slag, som ej vunnit laga kraft, med
mindre kostnaden för förrättningen mindre kostnaden för förrättningen
förskjutes av sökanden. Den, som förskjutes av sökanden. Den, som bebegär
utmätning av fast egendom gär utmätning av fast egendom eller
eller verkställighet av förordnande, luftfartyg eller intecknade reservdesom
i 28 § sägs, vare, ändå att domen lar till sådant fartyg eller ock verkeller
utslaget äger laga kraft, pliktig ställighet av dom eller utslag, varatt
på anfordran förskjuta erforder- igenom intecknad fordran fastställts
ligt belopp till bestridande av förrätt- till betalning ur fast egendom, vare,
ningskostnaden. Äskas jämlikt 70 § ändå att domen eller utslaget äger
konkurslagen försäljning av konkurs- laga kraft, pliktig att på anfordran
boets fasta egendom, skall ock kost- förskjuta erforderligt belopp till benaden
på anfordran förskjutas. stridande av förrättningskostnaden.

Äskas jämlikt 70 eller 71 § konkurslagen,
att i konkursboet ingående
egendom, som nu år sagd, skall säljas,
skall ock kostnaden på anfordran
förskjutas.

All nödig —---motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

177

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Att vid försäljning av vissa främmande luftfartyg eller av intecknade reservdelar
till sådana fartyg vissa andra särskilda bestämmelser därjämte
äro att iakttaga framgår av lagen i anledning av Sveriges tillträde till 1948
års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg.

2 §.

Auktion skall förrättas av överexekutor eller, där auktion å landet skall
hällas annorstädes än å landskansli, av den som överexekutor för ändamålet
till förrättningsman särskilt förordnar.

3 §•

Genom auktionsförrättarens försorg skall tid och ställe för auktionen
minst sex veckor i förväg kungöras på sätt i 90 § första stycket utsökningslagen
stadgas. Kungörelsen skall tillika inom samma tid införas i allmänna
tidningarna. I kungörelsen skall angivas, att den som har fordran, varför
luftfartyget eller reservdelarna häfta eller för vilken han eljest må njuta betalning
ur köpeskillingen, äger att vid auktionen bevaka sin rätt. Minst en
månad före auktionen skola underrättelser om försäljningen i rekommenderade
brev sändas till borgenären och ägaren av den utmätta egendomen
ävensom till innehavare av däri meddelad inteckning eller i utmätt fartyg
gällande luftpanträtt, som finnes antecknad i inskrivningsboken eller eljest
då är känd. Framgår adressen av inskrivningsboken, varde underrättelse
sänd under den adressen. Vinnes senare upplysning om annan luftpanträtt
i fartyget, skall underrättelse som nu sagts genast tillställas dess innehavare.
Underrättelse till utrikes ort skall om möjligt sändas med flygpost.

12 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 13.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

4 §•

Auktionsförrättare!! skall Tid början av auktionen uppläsa såväl protokollet
över utmätningen som gravationsbeviset; anmane ock dem, vilka äro
tillstädes och hava fordran som skall vid auktionen bevakas, att sådant anmäla.
Tillfälle skall beredas tillstädeskomna rättsägare samt gäldenären, där
han är närvarande, att yttra sig över de anspråk som framställas så ock
angående de villkor som skola gälla för försäljningen.

Sedan den i första stycket omförmälda förhandlingen avslutats, skall auktionsförrättaren
uppgöra borgenärsförteckning. I denna förteckning skola,
ordnade efter det företräde dem emellan lag stadgar, upptagas, förutom
fordran varför utmätning skett, dels fordran, för vilken den utmätta egendomen
på grund av inteckning häftar, där fordringen finnes upptagen i gravationsbeviset
eller blivit hos auktionsförrättaren anmäld, dels ock fordran,
som är förenad med luftpanträtt i utmätt fartyg eller varmed följer rätt att
såsom säkerhet kvarhålla utmätt egendom, såvida yrkande om betalning för
fordringen blivit hos auktionsförrättaren framställt.

5 §•

6 §•

Md försäljning av flera luftfartyg skall särskilt utrop av varje fartyg äga
rum; sådana fartyg, som äro i samma ägares hand och häfta för samma
fordringar, skola dock säljas i gemensamt utrop, där ej fartygens ägare eller
någon av borgenärerna begär att särskild försäljning av visst eller vissa
fartyg skall ske. Särskild borgenärsförteckning skall upprättas för vad som
säljes vid varje utrop; och skall i förekommande fall beträffande fordran,
för vilken flera luftfartyg häfta, i förteckningen anmärkas, att mindre belopp
än vad i förteckningen upptagits kan komma att falla å egendomen till
följd av att köpeskillingen för annan egendom lämnar tillgång till betalning
av fordringen eller del därav.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

179

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid försäljning
av luftfartyg jämte intecknat lager av reservdelar; dock må luftfartyg
och reservdelslager ej utropas gemensamt, såvida fordran bevakats av borgenär,
som icke för fordringen har inteckning i reservdelarna.

Lager av reservdelar, som ej säljes i utrop gemensamt med luftfartyg,
skall på begäran av lagrets ägare eller någon av borgenärerna utropas i skilda
poster, med förbehåll att försäljningen blir ståndande allenast såframt
den efter utrop av en eller flera poster kan godkännas enligt de i 11 § stadgade
grunderna.

7 §•

Där luftfartyg eller intecknade reservdelar ingå i konkursbo och, efter ty
i 71 § konkurslagen sägs, auktion skall på begäran av borgenärerna hållas
för egendomens försäljning i den ordning, som i denna lag är stadgad, vare
borgenär, som i konkursen bevakat fordran, för vilken egendomen på grund
av inteckning häftar eller som är förenad med luftpanträtt i egendomen
eller varmed följer rätt att såsom säkerhet kvarhålla egendomen eller förmånsrätt
som i 17 kap. 4 § handelsbalken sägs, berättigad att, där hans rätt
till betalning ur egendomen är ostridig eller styrkt, äska att försäljningen i
stället sker till gäldande av hans fordran; framställe dock yrkande härom
till auktionsförrättaren senast vid den i 4 § nämnda förhandlingen. Göres
ej sådant yrkande, må ej försäljning ske till förfång för de i borgenärsförteckningen
upptagna rättsägarna.

8 §•

Huvudstolen av intecknad gäld, som faller inom köpeskillingen, må, där
ej är fråga om fordran av beskaffenhet, som avses i 108 eller 109 § utsökningslagen,
efter överenskommelse mellan inteckningshavaren och köparen
innestå i avräkning å köpeskillingen. Omfattar inteckningen flera luftfartyg
eller luftfartyg jämte reservdelar, må fordringen dock sålunda innestå
allenast såframt all den intecknade egendomen utmätts och säljes i gemensamt
utrop.

Vad som ej skall innestå av köpeskillingen skall i reda penningar gäldas.

I borgenärsförteckningen skall beträffande fordringar, som enligt första
stycket icke må innestå, detta särskilt anmärkas.

9 §•

10 §.

Vid tillämpning av vad i 95 § första stycket utsökningslagen stadgas skall
iakttagas, afl köparen ej är pliktig all gälda eller ställa säkerhet för större
belopp än som jämlikt 8 § denna lag skall i reda penningar gäldas och att

180

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

han städse skall gälda eller ställa säkerhet för den kostnad, varom i 198 §
utsökningslagen förmäles.

11 §•

Sker ej försäljning, gånge utmätningen åter.

12 §.

Varder ej sist å det sammanträde, som i 140 § utsökningslagen sägs, köpeskillingen,
i den mån avräkning enligt 8 § denna lag ej skall ske, till fullo
gulden, vare köpet ogillt, och besörje genast auktionsförrättaren, att egendomen
varder till försäljning ånyo utlyst på sätt i 3 § stadgas. Understiger
vad vid nya utropet högst bjudes förra köpeskillingen med laga ränta därå
från den dag, då betalning sist bort ske, ersätte den försumlige inroparen
skillnaden eller, där försäljning ej kommer till stånd, vad vid förra auktionen
bjudits utöver sammanlagda beloppet av de fordringar, som äga företräde
framför utmätningssökandens fordran, jämte ränta därå ävensom
kostnaderna för samma auktion; går egendomen till mera, have förre köparen
ej rätt till överskottet. Kostnaden för senare försäljningen skall ock av
förre köparen gäldas, där den ej kan gottgöras genom överskott å köpeskillingen.
Är pant eller borgen ställd för köpeskillingen, läte auktionsförrättaren
ofördröjligen försälja panten i den ordning, som om utmätta lösören
stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen hos löftesmannen.

13 §.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

14 §.

Vid fördelning av köpeskillingen skall borgenärsförteckningen lända till
efterrättelse. Innehavare av inteckning i reservdelar må dock icke, till förfång
för borgenär som ej för sin fordran har inteckning i reservdelarna, göra
sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av köpeskillingen
för reservdelarna minskad med kostnaderna för förfarandet.

15 §.

Har fordran, som där den anmälts vid den i 4 § omförmälda förhandlingen
bort upptagas i borgenärsförteckningen, blivit senare anmäld, varde
utdelning, i den mån tillgång finnes, borgenären tillagd efter de i förteckningen
upptagna beloppen.

16 §.

17 §.

Har auktion hållits å luftfartyg, som blivit infört i det svenska luftfartygsregistret,
eller å reservdelar till sådant fartyg, skall auktionsförrättaren,
sedan auktionen vunnit laga kraft samt köpeskillingen erlagts och sammanträde
hållits för köpeskillingens fördelning, genast göra anmälan därom
hos den inskrivningsdomare, som handlägger inskrivningsärenden rörande
luftfartyg, och hos luf tf artsstyrelsen samt därvid tillika insända det
vid sammanträdet förda protokollet jämte borgenärsförteckningen.

18 §.

Angående klagan över utmätningsmans eller övercxekutors åtgärd vid
auktion eller i fråga om fördelning av köpeskilling eller av medel, som eljest
finnas att redovisa, gälle vad i sådant hänseende är i utsökningslagen stadgat
beträffande försäljning av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 82

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 21, 24, 26, 29, 62, 71, 73, 76, 126 och 198 §§
konkurslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

21 §.

Konkursdomaren skall —---i konkurs.

Avträdes ämbets---— närmaste förman.

Utvisar den i anledning av konkursen
upprättade bouppteckningen att
fast egendom finnes i boet, skall så
snart ske kan å inskrivningsdag om
konkursen göras anteckning i inteckningsprotokollet
samt i inteckningseller
fastighetsboken. Ligger egendomen
inom annan rätts domvärjo, skall
för verkställande av sådan anteckning
konkursdomaren ofördröjligen
till inskrivningsdomaren i den ort där
egendomen ligger insända bevis om
konkursen jämte utdrag ur bouppteckningen.
Hör till boet fartyg som
blivit infört i fartygsregistret, skall
anmälan om konkursen med angivande
av fartygets registreringsnummer
ofördröjligen göras till den myndighet
som handlägger ärenden angående
inteckning i fartyg; och vaide å
den inskrivningsdag, då det först kan
ske, anteckning om konkursen gjord
i inteckningsboken för fartyg. Hör till
boet lott i fartyg, skall anmälan om
konkursen ofördröjligen avsändas till
den myndighet som för fartygsregistret;
och varde i anmälningen intagna
de uppgifter som erfordras för fartygets
säkra urskiljande.

Senaste lydelse av 21 § se SFS 1936: 229, av 26 § se 1946: 809 och av 29 § se 1932:175.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

183

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Ingår i konkursboet luftfartyg, som
blivit infört i luftfartygsregistret, eller
intecknade reservdelar till sådant
fartyg, skall anmälan om konkursen
med angivande av fartygets nationalitets-
och registreringsbeteckning
ofördröjligen sändas till luftfartsstyrelsen
samt till den inskrivningsdomare,
som handlägger inskrivningsårenden
rörande luftfartyg. Inskriv•
ningsdomaren har att å första inskrivningsdag
i inskrivningsboken
för luftfartyg göra anteckning om
konkursen.

24 §.

Har innan------av konkursen.

Har eljest —

Varder beslut — -— — — —
Finnes i gäldenärens bo fast egendom
eller fartyg, som blivit infört i
fartygsregistret, eller lott i fartyg,
skall vad i 21 § tredje stycket föreskrivits
angående anteckning eller
anmälan om konkursen äga motsvarande
tillämpning i fråga om den högre
rättens beslut.

26 §.

- anslagna kungörelsen.

Finnes i gäldenärens bo fast egen -

Innan i ---

— sig,

dom eller fartyg, som blivit infört i
fartygsregistret, eller lott i fartyg eller
ock luftfartyg, som blivit infört i
luftfartygsregistret, eller intecknade
reservdelar till sådant fartyg, skall
vad i 21 § tredje, fjärde och femte
styckena föreskrivits angående anteckning
eller anmälan om konkursen
äga motsvarande tillämpning i
fråga om den högre rättens beslut,
betalas.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

29 §.

Har gäldcnären---konkursboet åter.

Har borgenär under ovan angivna Har borgenär under ovan angivna
tid sökt inteckning i gäldenärens tid sökt inteckning i gäldenärens
egendom för fordran, vid vars till- egendom för fordran, vid vars tillkomst
sådan säkerhet ej betingats, komsit sådan säkerhet ej betingats, och
och är ej fråga om inteckning, som är ej fråga om inteckning, som inom
inom den i 11 kap. 2 § jordabalken den i 11 kap. 2 § jordabalken stadstadgade
tid sökts för fordran, som gade tid sökts för fordran, som där
där avses, vare borgenären pliktig att avses, vare borgenären pliktig att på
på talan av konkursboet antingen talan av konkursboet antingen återåterställa
inteckningshandlingen till ställa inteckningshandlingen till boet
boet eller ock tillhandahålla inteck- eller ock tillhandahålla inteckningsningshandling
angående fast egen- handling angående fast egendom eller
dom för verkställande av utbyte efter luftfartyg för verkställande av utbyte
ty därom är stadgat samt handling, efter ty därom är stadgat samt handpå
grund varav inteckning i fartyg, ling, på grund varav inteckning i
förlagsinteckning eller inteckning i fartyg, förlagsinteckning eller inteckjordbruksinventarier
sökts, för in- ning i jordbruksinventarier sökts, för
teckningens dödande. inteckningens dödande.

Vad sålunda----om konkursansökningen.

62 §.

Vill förvaltaren —
Lös egendom — -Samtycke, varom
Skall helt — —• -

71 §.

--— — kan ske.

försäljningen beroende.

— noterat värdepapper.

— — och köparen.

Är fråga om försäljning av luftfartyg
eller av intecknade reservdelar
till sådant fartyg och finnes
egendomen inom riket, vare lag som
i 70 § första och andra styckena sägs.
Vill förvaltaren, ehuru auktion ej ägt
rum i den ordning som för utmätt

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

sådan egendom är stadgad, med om

budsmannens samtycke underlåta att
föranstalta om egendomens avyttrande,
skall dock därtill lämnas tillstånd
av de borgenärer, som i konkursen
bevakat fordran, för vilken egendomen
på grund av inteckning häftar
eller som är förenad med luftpanträtt
i egendomen eller varmed följer
rätt att såsom säkerhet kvarhålla
egendomen eller förmånsrätt som i 17
kap. 4 § handelsbalken sägs. Gods i
luftfartyg skall säljas i samma ordning
som gods i sjögående fartyg.

Skall gäldenären tillkommande rätt
till andel i inteckning som belastar
hans fasta egendom eller luftfartyg
eller till sådant fartyg hörande reservdelar
säljas, läte förvaltaren innan
försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling
å det gäldenären
tillkommande beloppet, där laga hinder
däremot icke möter. Skall försäljning
ske av inteckningshandling, som
innehaves av gäldenären och för vilken
han är personligen ansvarig, vare
förvaltaren pliktig att, där ej gäldenären
medgiver, att handlingen må
försäljas med bibehållande av hans
ansvarighet, förse handlingen med
påskrift, varigenom gäldenären frikallas
från ansvarighet.

§•

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.)

tycke äga ruin tidigare än fyra veckor
efter första borgenärssammanträdet.
Försäljning genom borgenärens
försorg må ej heller ske, där förvaltaren
vill lösa egendomen för konkursboets
räkning; åliggande det borgenären
att minst en vecka innan han
vidtager åtgärder för egendomens försäljning
hembjuda den åt förvaltaren
till inlösen. Utgöres egendomen av
fartyg eller gods i fartyg, skall försäljningen
ske i den ordning, som om
dylik egendom, den där blivit utmätt,
särskilt är stadgad. Skall egendomen
säljas annorledes än utmätningsvis
och är ej fråga om sådan försäljning
av värdepapper, som enligt vad nyss
sagts må ske utan auktion, må försäljningen
ej äga rum å annan ort än
den, där egendomen finnes, med
mindre förvaltaren samtycker därtill;
och läte borgenären förvaltaren minst
tre veckor förut veta, när och var
försäljningen skall ske. Har försäljning
skett i annan än den för utmätt
egendom stadgade ordning, vare borgenären
pliktig att för förvaltaren redovisa
för vad som influtit.

(Föreslagen lydelse.)

samtycke äga rum tidigare än fyra
veckor efter första borgenärssammanträdet.
Försäljning genom borgenärens
försorg må ej heller ske, där
förvaltaren vill lösa egendomen för
konkursboets räkning; åliggande det
borgenären att minst en vecka innan
han vidtager åtgärd för egendomens
försäljning hembjuda den åt förvaltaren
till inlösen. Utgöres egendomen
av fartyg eller av gods i fartyg
eller i luftfartyg eller av intecknade
reservdelar till luftfartyg, skall försäljningen
ske i den ordning, som om
dylik egendom, den där blivit utmätt,
särskilt är stadgad. Skall egendomen
säljas annorledes än utmätningsvis
och är ej fråga om sådan försäljning
av värdepapper, som enligt vad nyss
sagts må ske utan auktion, må försäljningen
ej äga rum å annan ort än
den, där egendomen finnes, med
mindre förvaltaren samtycker därtill;
och läte borgenären förvaltaren
minst tre veckor förut veta, när och
var försäljningen skall ske. Har försäljning
skett i annan än den för utmätt
egendom stadgade ordning, vare
borgenären pliktig att för förvaltaren
redovisa för vad som influtit.

Vill ej borgenären föranstalta om
försäljningen, äge förvaltaren därom
besörja. Dock må inteckning i fast
egendom eller i luftfartyg eller reservdelar
till sådant fartyg, vilken blivit
av ägaren till den intecknade egendomen
lämnad såsom pant, icke av förvaltaren
säljas, utan äge han allenast
låta sälja den rätt till andel i inteckningen,
som efter ty särskilt är stadgat
må tillkomma gäldenären.

187

Kanyl. Maj:ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Finner förvaltaren det i 74 § föreskrivna
kungörelsesätt icke vara ägnat
att bereda kungörelsen nödig offentlighet,
ankomme på honom att
vidtaga de ytterligare åtgärder, som
må anses erforderliga. Skulle han i
något fall anse tillfyllest, att auktionen
kungöres i mindre utsträckning
än i nämnda paragraf stadgas, begäre
samtycke därtill av rättens ombudsman.
Inskränkning i fråga om
kungörande av auktion å lös egendom,
vari borgenär har panträtt eller
annan särskild förmånsrätt, som i 17
kap. handelsbalken sägs, må dock
icke äga rum, med mindre den borgenär
samtycker därtill; ej heller må
utan gåldenärens medgivande sådan
inskränkning ske beträffande kungörande
av auktion å fast egendom.

§•

Finner förvaltaren det i 74 § föreskrivna
kungörelsesätt icke vara ägnat
att bereda kungörelsen nödig offentlighet,
ankomme på honom att
vidtaga de ytterligare åtgärder, som
må anses erforderliga. Skulle han i
något fall anse tillfyllest, att auktionen
kungöres i mindre utsträckning
än i nämnda paragraf stadgas, begäre
samtycke därtill av rättens ombudsman.
Inskränkning i fråga om kungörande
av auktion å fast egendom
eller luftfartyg eller å intecknade reservdelar
till sådant fartyg må dock
icke äga rum utan gåldenärens samtycke;
ej heller må sådan inskränkning
ske beträffande kungörande av
auktion å annan lös egendom, vari
borgenär har panträtt eller annan
särskild förmånsrätt, som i 17 kap.
handelsbalken sägs, med mindre den
borgenär samtycker därtill.

126 §.

På förvaltaren------äga rum.

Finnes tillgång — — — — ---samtycker därtill.

Kan utdelning-----— — — a

dra borgenärer.

Sedan all konkursboets tillgängliga
egendom blivit förvandlad i penningar,
skall slututdelning ske; dock
må ej kungörelse om sådan utdelning
utfärdas före utgången av tid,
inom vilken borgenär har att ingiva
bevis därom att honom förelagd edgång,
som i 116 eller 123 § sägs, blivit
fullgjord. I fall, varom i 70 § andra
stycket eller 71 § femte stycket
förmäles, utgöre den omständigheten,
att där avsedd egendom icke blivit
försåld, cj hinder för slututdel -

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

198 §.

Har konkurs---eller inteckningsbok.

Vad i första stycket stadgas skall
äga motsvarande tillämpning beträffande
luftfartyg, som blivit infört i
luftfartygsregistret, samt intecknade
reservdelar till sådant fartyg.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

189

Bilaga B.

Förslag

till

lag om inskrivning av rätt
till luftfartyg m. m.

AVGIVET AV 1945 ÅRS LUFTRÄTTSSAKKUNNIGA

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Uin /i. n

Till KONUNGEN.

Den 24 september 1948 har Kungl. Maj :t uppdragit åt riksmarskalken
L. B. Ekeberg i egenskap av ordförande samt f. d. hovrättsrådet och divisionsordföranden
i Svea hovrätt H. Chr. Wikander och dåvarande assessorn,

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

sedermera hovrättsrådet i hovrätten för Nedre Norrland G. A. Björklund,
tillika sekreterare, att inom 1945 års lufträttssakkunniga verkställa den vidare
utredning, som erfordras beträffande frågan om Sveriges ratifikation
av den i Geneve den 19 juni 1948 avslutade konventionen om internationellt
erkännande av rättigheter i luftfartyg, samt utarbeta de lagförslag, som föranledas
därav, så ock förordnat dåvarande överdirektören i luftfartsstyrelsen,
numera generalsekreteraren i den internationella civila luftfartsorganisationen
E. C. R. Ljungberg att på kallelse av ordföranden, då anledning
därtill förekomme, deltaga i överläggningar med de sakkunniga för det sålunda
meddelade utredningsuppdraget och i de konferenser i ämnet, som
kunde komma till stånd med representanter för andra länder. Vidare har
Kungl. Maj :t dels den 28 oktober 1949 uppdragit åt revisionssekreteraren,
numera lagmannen i Svea hovrätt A. T. Salén att tills vidare till den 1 juni
1950 biträda de sakkunniga, dels ock den 18 november 1949 entledigat Björklund
från det honom meddelade uppdraget att vara sekreterare samt förordnat
extra ordinarie assessorn, numera hovrättsrådet i Svea hovrätt K. J. E.
Sidenbladh att från och med den 21 november 1949 vara sekreterare åt de
sakkunniga. Slutligen har Kungl. Maj :t den 2 mars 1951 förordnat Sidenbladh
att vara, förutom sekreterare, jämväl ledamot av de sakkunniga.

På grund av Kungl. Maj :ts förordnande hava i nordiska lufträttskonferenser
rörande, såvitt nu är i fråga, nu omförmälda ämne deltagit dels Wikander
och Björklund i en konferens, som hållits i Helsingfors den 18—
den 31 oktober 1949, och dels samtliga sakkunniga i en den 26 april—den
8 maj 1950 i Stockholm hållen konferens. Grannländernas delegerade vid
de nu ifrågavarande överläggningarna hava varit, bland andra, för Danmark
overformynder L. Ingerslev och professor S. Iuul, för Finland förvaltningsrådet
R. Beckman, för Island — icke representerat vid mötet i Stockholm
— dommerfuldmsegtig Th. Björnsson samt för Norge hpyesterettsdommerne
E. Alten och H. Bahr jämte byråsjefen H. Breien.

Vid vissa av de överläggningar, som hållits inom de sakkunniga eller ägt
rum vid de nyss anförda konferenserna, har Ljungberg deltagit. Dessutom
har, jämlikt särskilda Kungl. Maj :ts förordnanden, ombudsmannen hos
Scandinavian Airlines System E. Norman i vissa avseenden såsom expert
deltagit i sagda konferenser. Med nuvarande överdirektören i luftfartsstyrelsen
H. Winberg hava de sakkunniga samrått i särskilda frågor. Slutligen har
assessorn vid överståthållarämbetet G. G. Boethius biträtt vid utarbetandet
av de föreslagna bestämmelserna angående utsökning.

Sedan de sakkunniga numera avslutat sitt nu ifrågavarande arbete, få de
härmed överlämna av motiv åtföljda förslag till

t) lag om inskrivning av rätt till luftfartyg;

2) lag med vissa bestämmelser om registrering av luftfartyg samt om
bärgning;

3) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande
internationellt erkännande av rätt till luftfartyg;

4) lag om ändring i vissa delar av handelsbalken;

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

5) lag angående ändrad lydelse av § 14 förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer;

6) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal; 7)

lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;

8) lag om ändring i vissa delar av konkurslagen;

9) lag angående ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 20 december
1946 om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

10) lag angående ändrad lydelse av 10 och 13 §§ lagen den 8 april 1927
om dödande av förkommen handling;

11) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 juli 1947 om dödande
av vissa utanför Sverige befintliga handlingar;

12) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 § strafflagen;

13) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 september 1914 angående
förbud mot lufttrafik över svenskt område;

14) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1923 om straff
för olovlig varuinförsel;

15) lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den 20 juni 1924 med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

16) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juni 1949 om straff
för olovlig varuutförsel; samt

17) lag angående ändrad lydelse av 2 § 14:o) lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Underdånigst
BIRGER EKEBERG

HUGO WIKANDER ALLAN BJÖRKLUND KARL SIDENBLADH

Stockholm den 30 juni 1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

193

Lagförslag.

Förslag

till

Lag

om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Ärenden som angå inskrivning av rätt till luftfartyg eller avse i denna
lag föreskrivna anteckningar om förhållande av betydelse för rätt till sådant
fartyg (inskrivningsårenden rörande luftfartyg) upptagas av den inskrivningsdomare
vid Stockholms rådhusrätt som är därtill utsedd.

2 §.

Över inskrivningsärenden rörande luftfartyg skall föras särskild inskrivningsbok
(inskrivningsbok för luftfartyg). Boken skall innehålla upplägg
för varje fartyg, beträffande vilket inskrivningsärende förekommer.

Om inteckning i luftfartyg.

Om intecknings beviljande.

3 §.

Där ägaren det medgiver, må fartyg, som är infört i luftfartygsregistret,
intecknas till säkerhet för fordran å visst belopp i penningar.

Ej må inteckning meddelas i fartygslott.

4 §•

Medgivande av inteckning i luftfartyg skall tecknas å handling, varå
fordran grundas, samt innefatta uppgift om fartygets nationalitets- och registreringsbeteckning;
och varde medgivandet av vittnen styrkt.

13 Bihang till riksdagens protokoll 1955. i samt. Nr 13.

194

Kung!. Maj:ts proposition nr 13.

5 §•

Då inteckning sökes, skall fordringshandlingen i huvudskrift ingivas till
inskrivningsdomaren.

6 §.

Finnes ej å handlingen bevittnat medgivande som i 4 § sägs, skall ansökningen
avslås.

7 §•

Inteckning må icke beviljas, med mindre den som medgivit inteckningen
är införd i luftfartygsregistret såsom ägare av fartyget.

Är ansökan om inteckning ej grundad på medgivande av den som enligt
vad luftfartygsregistret utvisar byggt fartyget, skall i ärendet styrkas
att från honom äganderätten övergått till den som medgivit inteckningen.
Har lartyget varit i utländsk ägo, skall dock, såframt ej eljest laga hinder
möter, inteckning beviljas, där den som medgivit inteckningen blivit vid
fartygets införande i registret upptagen såsom ägare eller ock härleder sin
rätt från den däri först införde ägaren.

Har fartyget i tre år näst före ansökningen varit infört i luftfartygsregistret
och finnes den som medgivit inteckningen hava varit under hela
den tiden upptagen i registret såsom ägare eller härleder han sin rätt från
den som vid början av samma tid var införd såsom ägare, skall ansökningen,
ändå att annan upplysning om äganderätten ej vinnes, bifallas där ej
eljest laga hinder möter.

8 §•

Grundas den uppgivne ägarens rätt å testamente, dom eller annan handling,
som tager åt sig laga kraft, må ansökan om inteckning ej bifallas, med
mindre det visas att handlingen blivit ståndande.

Är överlåtelse av luftfartyg beroende av villkor, må inteckningsansökan
ej bifallas, med mindre det visas att villkoret blivit uppfyllt.

9 §•

Ej må i inteckningsärende andra än skriftliga bevis gälla i fråga om åtkomst
till luftfartyg.

10 §.

Har, då inteckning sökes, talan väckts om klander å den uppgivne ägarens
fång eller om återgång därav, vare ansökningen vilande i avbidan på
målets utgång. Fullföljes ej ansökningen senast å den inskrivningsdag som
infaller näst efter tre månader från det dom i målet vunnit laga kraft, vare
ansökningen förfallen.

11 §•

Överlåter någon till annan luftfartyg eller fartygslott, och har, innan ny
ägares fång anmäles till luftfartygsregistret, inteckning blivit sökt på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 195

av tidigare ägares medgivande, utgöre överlåtelsen ej hinder för inteckningens
beviljande.

Sökes inteckning samma dag ny ägares fång anmäles till luftfartygsregistret
eller därefter, skall ansökningen avslås, utan så är att nye ägaren
iklätt sig förbindelse att låta fartyget intecknas på grund av tidigare ägares
medgivande eller eljest är med honom lika förbunden.

12 §.

Upplyses att före den dag inteckningen söktes eller ock samma dag ansökningen
gjordes luftfartyget eller lott däri tagits i mät, skall ansökningen
avslås, där ej visas att utmätningen upphört att gälla.

13 §.

Är, när inteckning i luftfartyg sökes, den som inteckningen medgivit eller,
där flera äro som den medgivit, någon av dem försatt i konkurs, eller
meddelas beslut om egendomsavträde samma dag som ansökningen göres,
skall ansökningen avslås.

Om intecknings verkan och omfattning.

14 §.

Sedan inteckning meddelats i luftfartyg, njute fordringsägaren panträtt
i fartyget.

Panträtten omfattar jämväl motorer, propellrar, radioutrustning, instrument
samt andra tillbehör, som anbragts i fartyget, även om de tillfälligt
skilts därifrån. Har sådant föremål förvärvats under villkor att överlåtaren
skall äga rätt att återtaga det, om förvärvaren åsidosätter vad honom
åligger, eller att äganderätten därtill skall förbliva hos överlåtaren intill
dess betalning erlagts eller annan förutsättning uppfyllts, må villkoret ej
göras gällande mot inteckningshavaren.

15 §.

Är inteckning meddelad i flera luftfartyg, häfte ettvart av fartygen för
den intecknade fordringens hela belopp.

16 §.

Inteckning i luftfartyg må beviljas eller utsträckas att omfatta jämväl
fartygsägaren tillhörigt lager av reservdelar eller honom tillkommande lott
i sådant lager, såvida delarna till art och ungefärligt antal förtecknats i
fordi ingshandlingen eller i därvid fogad bilaga och förvaras på angivna
platser här i riket eller i stat som biträtt den i Geneve den 19 juni 1948
avslutade konventionen rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Vid plats där intecknade reservdelar förvaras skall vara anslaget tillkännagivande
om inteckningens beskaffenhet och föremål, om inteckningshavarens
namn och adress samt därom, att inteckningen inskrivits i den här
i riket förda inskrivningsboken för luftfartyg.

Till reservdelar räknas delar av luftfartyg ävensom motorer, propellrar,
radioutrustning, instrument, delar av vad sålunda angivits samt andra föremål,
som förvaras för att anbringas i luftfartyg i stället för delar eller
föremål som borttagits därifrån.

17 §.

Omfattas reservdelar till luftfartyg av inteckning, skall vad i 15 § stadgas
äga motsvarande tillämpning.

Ersättes reservdel med annan sådan, häfte i stället denna för panträtten.

18 §.

Angående inteckningshavares rätt till ersättning, som utgår på grund av
tagen försäkring, är särskilt stadgat.

Ersättning, som på annan grund utgår för skada å fartyget, häfte icke i
fartygets ställe för intecknad fordran.

19 §.

Ej må panträtt, som inteckning medför, särskilt göras gällande i viss lott
av intecknad egendom, dock att, om inteckning meddelats i lott av reservdelslager,
inteckningen må göras gällande i den lotten.

Om särskilda åtgärder med avseende å inteckning.

20 §.

Vill någon att i inskrivningsboken skall antecknas att han innehar fordringshandling,
på grund varav inteckning beviljats eller ansökan därom
förklarats vilande, uppvise handlingen i huvudskrift för inskrivningsdomaren;
och göre denne i boken anteckning om innehavet.

21 §.

Vill ägaren av den intecknade egendomen i stället för en inteckningshandling
sätta en eller flera andra handlingar innefattande medgivande av

Kungl. Maj.is proposition nr 13.

197

inteckning för motsvarande belopp, ingive inteckningshandlingen jämte den
eller de handlingar, som skola sättas i stället, till inskrivningsdomaren; och
göre denne om utbytet anteckning i inskrivningsboken samt anmärke å den
eller de nya inteckningshandlingarna vad för inteckningsrättens bedömande
är av betydelse. Utbyte varom nu sagts må ock ske på begäran av inteckningshavare,
där det visas att den intecknade egendomens ägare samtyckt
till åtgärden.

22 §.

Företes fordringshandlingen för inskrivningsdomaren med begäran om
inteckningens dödande helt och hållet eller för visst belopp eller i visst
luftfartyg eller i reservdelslager eller i reservdelar som förvaras på viss
plats, eller ock, där inteckning meddelats i lott av reservdelslager, i ägaren
tillkommande lott av sådant lager eller på viss plats förvarad del därav,
varde i enlighet därmed inteckningen dödad, där det visas att ägaren av
den egendomen, beträffande vilken dödning skall ske, samtyckt till åtgärden.

23 §.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, äge vad i 22 § är
stadgat i fråga om intecknings dödande motsvarande tillämpning.

Är egendomen besvärad av flera inteckningar, må ej någon av dem sättas
efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla efter den eller de
inteckningar, vilka äga lika rätt som eller bättre rätt än denna.

24 §.

Ansöker ägare av intecknat luftfartyg, som han begär få avföra ur luftfartygsregistrel
och överföra till främmande stat, att inteckningen skall
avföras ur inskrivningsboken för överförande till inskrivningsbok i den
främmande staten, må ansökningen ej bifallas med mindre inteckningshandlingen
företes och dess innehavare samtycker till åtgärden.

25 §.

Sker försäljning av luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg i den
ordning utsökningslagen bestämmer, då skall, sedan auktionen vunnit laga
kraft och köpeskillingen erlagts, egendomen icke vidare häfta för annat intecknat
belopp än sådant, som köparen på sätt i 94 d § utsökningslagen sägs
låtit innestå i egendomen i avräkning å köpeskillingen. Anteckning härom
skall, sedan till inskrivningsdomaren inkommit handling som visar köpeskillingens
fördelning, å nästa inskrivningsdag göras i inskrivningsboken.

Skola jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen mellan rättsägare i egendom,
som omfattas av inteckning i luftfartyg, medel fördelas ändå att försäljning
av egendomen ej skett, och utfaller därvid betalning å huvudstolen
av intecknad fordran, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan;
och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava
vunnit laga kraft, anteckning verkställd som i första stycket sägs.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

26 §.

Har domstol, vid meddelande av förklaring att luftfartyg skall vara förverkat
till kronan, tillika beträffande inteckning i fartyget förklarat att
panträtten i fartyget skall upphöra, må, sedan utslaget vunnit laga kraft,
inteckningen dödas på ansökan utav ny ägare av fartyget eller lott däri,
ändå att inteckningshandlingen i huvudskrift ej företes.

Om ägarehypotek.

27 §.

28 §.

Finnes, när egendomen utmätningsvis säljes, alt ägaren gjort avbetalning
å belopp varför egendomen på grund av inteckning häftar eller att
inteckning i egendomen belånats till lägre belopp än det varå den lyder, skall
i fråga om den del av intecknade beloppet, som icke tillkommer inteckningshavaren,
vad i första stycket är stadgat äga tillämpning; dock att inteckningshavaren
för sin fordran äger företräde.

29 §.

Sedan anteckning om avskrivning sålunda skett, må, där ägaren det äskar
och tillika ingiver handling innefattande medgivande som i 4 § sägs, inteckning
till belopp motsvarande vad sålunda avskrivits meddelas att gälla med
förmånsrätt näst efter inteckningshavarens återstående fordran. Ägaren
må ock utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen dödad till
belopp motsvarande vad som avskrivits.

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

30 §.

Utmätes ägarens rätt till andel i inteckning eller varder han, där sådan
rätt tillkommer honom, försatt i konkurs, vare inteckningshavaren, ändå att
han betingat sig annat, pliktig att på begäran av utmätningsmannen eller
konkursförvaltaren uppvisa inteckningshandlingen för avskrivning, såsom
i 29 § sägs, av det ägaren tillkommande beloppet. Sedan avskrivning sålunda
skett, må inteckning å det avskrivna beloppet med ränta meddelas på ansökan
av utmätningsmannen eller konkursförvaltaren, ändå att inteckningsmedgivandet
icke är tecknat å sådan handling som i 4 § sägs. Handling, på
grund varav inteckning sålunda meddelas, skall innehålla att beloppet förfaller
till betalning sex månader efter uppsägning.

Om gäldenärs ansvarighet för intecknad fordran.

31 §.

32 §.

Har innehavare av skuldförbindelse, till säkerhet för vilken inteckning
blivit fastställd i egendom som sedermera kommit i annan ägares hand,
låtit inteckningen utan samtycke av förbindelsens utgivare helt eller delvis
dödas eller nedsättas, och kan fordran till följd därav icke ur egendomen
uttagas, vare utgivaren fri från ansvar för fordringen. Vad nu är sagt om
förbindelsens utgivare gälle ock om annan ägare, som åtagit sig skulden
eller eljest svarar för denna i utgivarens ställe.

33 §.

Där vid försäljning av intecknad egendom i den ordning utsökningslagen
bestämmer borgenär, som i egendomen har inteckning för fordran, efter
överenskommelse med köparen låter intecknat belopp, som kunnat ur köpeskillingen
gäldas, kvarstå i egendomen, vare den som personligen svarade
för fordringen fri från ansvarighet för sådant belopp. Samma lag vare i
fråga om belopp, som köparen i egenskap av inteckningshavare fått avräkna
å köpeskillingen.

34 §.

Varder intecknat luftfartyg genom vanvård eller annorledes så försämrat,
att inteckningshavarens säkerhet märkligt minskas, eller varder intecknat
j eservdelslager icke vidmakthållet i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som överenskommits eller eljest får anses avtalat, äge inteckningshavaren

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

att ur den intecknade egendomen njuta betalning för sin fordran, ändå att
den ej är förfallen. Samma lag vare, om de med avseende å ägarens nationalitet
för registrering stadgade villkoren icke längre äro uppfyllda och
Konungen ej medgivit att fartyget det oaktat må kvarstå i registret, eller om
det av annan grund skäligen kan befaras att inteckningshavarens säkerhet
kommer att märkligt minskas.

35 §.

övergår för fordran intecknat luftfartyg genom frivillig överlåtelse i utländsk
ägo och upphör därigenom panträtten i fartyget, vare överlåtaren
med allt sitt gods ansvarig för fordringen, ändå att sådan ansvarighet ej
förut ålåg honom; och må, oberoende av vad avtalet innehåller om förfallotid,
beloppet genast utsökas hos överlåtaren. Äro flere delägare i fartyget,
vare de, som tagit del i överlåtelsen eller samtyckt därtill, en för alla och
alla för en ansvariga för den intecknade fordringen, ändå att de ej förut voro
till sådan ansvarighet förbundna; och vare fordringen genast emot envar av
dem förfallen till betalning.

Om intecknings ogiltighet i vissa fall.

36 §.

Utan hinder av inteckning må tvist om intecknad fordrans giltighet lagligen
prövas.

37 §.

Beviljas inteckning på grund av medgivande av annan än den som är rätt
ägare eller allenast mot lösen är skyldig att lämna fartyget ifrån sig, vare
inteckningen ogill, där ej sådant fall är för handen som i 11 § sägs. I fråga
om återbäringsskyldighet, därest dödförklarad sedermera finnes vara vid
liv eller hava avlidit å annan tid än den som för dödsdag antagits, stadgas
särskilt.

38 §.

Har inteckning meddelats i strid mot vad i 13 § stadgats, vare den utan
verkan; och varde, när förhållandet styrkes, anteckning därom gjord i inskrivningsboken.

Om anteckning av äganderätt till luftfartyg.

39 §.

Har i inteckningsärende någon prövats vara rätt ägare av luftfartyg, varde
han i sådan egenskap antecknad i inskrivningsboken.

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Har ny ägare av intecknat luftfartyg blivit införd i luftfartygsregistret,
åligge det luftfartsstyrelsen att ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren
om åtgärden; och skall vad sålunda anmälts anmärkas i inskrivningsboken.

Om övriga inskrivningsärenden rörande luftfartyg.

40 §.

Var som väckt talan om klander å annans åtkomst till luftfartyg eller
om återgång av köp, byte eller gåva av sådant fartyg vare skyldig att anmäla
förhållandet för antecknande i inskrivningsboken. Rätten skall, om så erfordras,
giva käranden nödig tid till sådan anmälan innan förberedelsen i
målet avslutas. Försummas denna lid, vare käromålet förfallet.

Visas att målet avgjorts genom laga kraft ägande dom eller beslut, varde
ock därom anteckning gjord i inskrivningsboken.

41 §.

Då utmätning skett av fartyg som blivit i luftfartygsregistret infört eller
till fartyg hörande, intecknade reservdelar, eller då jämlikt 71 § konkursiagen
äskats att intecknad sådan egendom må utmätningsvis säljas, skall,
sedan i enlighet med 85 § utsökningslagen bevis härom inkommit till inskrivningsdomaren,
å nästa inskrivningsdag göras anteckning om förhållandet
i inskrivningsboken. Inkommer anmälan att utmätningen upphävts eller
att frågan om egendomens försäljning eljest förfallit, varde ock det i boken
antecknat.

Har egendomen blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, varde
anteckning därom efter vad i första stycket sägs införd i inskrivningsboken,
när handling som visar köpeskillingens fördelning inkommer till inskrivningsdomaren.

Har domstol beträffande inteckning i luftfartyg meddelat förklaring som
i 26 § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis till inskrivningsdomaren.
Inkommer sådant bevis till denne, skall å nästa inskrivningsdag
göras anteckning om förhållandet i inskrivningsboken.

42 §.

Anmäler någon skriftligen, alt han för fordran å bärgarlön eller å ersättning
för särskilda oundgängliga kostnader för bevarande av luftfartyg äger
luftpanträtt i fartyget, skall inskrivningsdomaren, om anmälningen sker
inom tre månader från det bärgningen eller åtgärderna för bevarandet avslutades,
å nästa inskrivningsdag göra anteckning om anmälningen i inskrivningsboken.

Visas att genom fordringens betalning eller annorledes panträtten upphört
att gälla, värde ock det antecknat i inskrivningsboken.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

43 §.

Har av inteckning besvärat luftfartyg blivit avfört ur luftfartygsregistret
eller med hänsyn till inteckningen icke kunnat därur avföras, åligge det
luf tf artsstyrelsen att därom ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren,
som har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i inskrivningsboken.

Om handläggning av inskrivningsärenden.

44 §.

Inskrivningsärende rörande luftfartyg må upptagas allenast å inskrivningsdag.

Ansökan i sadant ärende anses ej gjord innan den upptages å inskrivningsdag.

Anmälan som avses i 42 § skall anses gjord då den inkommer till inskrivningsdomaren.

45 §.

över samtliga inskrivningsärenden rörande luftfartyg skall genom inskrivningsdomarens
försorg föras dagbok.

46 §.

När inskrivningsärende rörande luftfartyg förekommer, anskaffe inskrivningsdomaren
skyndsamt från luftfartsstyrelsen bevis angående vad registret
beträffande fartygets ägare och i övrigt innehåller av betydelse för
ärendets prövning.

47 §.

Handlingar i inskrivningsärenden rörande luftfartyg skola sammanföras
i akter.

Har i sådant ärende sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring
av betydelse för ärendets prövning, eller har särskild utredning i
ärendet funnits nödig, skall vad därutinnan antecknats upptagas i akten
och bestyrkas av inskrivningsdomaren.

48 §.

Om inskrivningsdomarens beslut eller annan i inskrivningsärende rörande
luftfartyg vidtagen åtgärd utom såvitt angår anmälan om upphört innehav
av inteckningshandling meddelas besked genom bevis, som tecknas å
den till grund för ansökningen åberopade handlingen. Beviset skall innehålla
uppgift å det rum i inskrivningsboken, vari inskrivningen verkställts.

Innefattar beslutet, att ansökan ej bifallits, skall sökanden eller hans ombud
genast i rekommenderat brev underrättas om skälen för beslutet.

203

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

49 §.

Bifalles ansökan i inskrivningsärende rörande luftfartyg, varde i enlighet
därmed inskrivning gjord i inskrivningsboken. Bifalles ej ansökningen, skall
i boken inskrivas allenast att ärendet uppskjutits eller att ansökningen förklarats
vilande eller avslagits; anteckning om skälen för beslutet upptages
i akten.

50 §.

Sökes inteckning i luftfartyg och varder ej ansökningen av inskrivningsdomaren
genast avslagen genom beslut som vinner laga kraft, beviljas sådan
inteckning, inträffar förhållande, som medför att intecknat luftfartyg
icke längre besväras av inteckning, eller avföres inteckning ur inskrivningsboken
för överförande till inskrivningsbok i främmande stat, skall inskrivningsdomaren
ofördröjligen giva luf tf artsstyrelsen meddelande därom. Samma
lag vare, när det antecknas att talan som avses i 40 § blivit väckt eller
slutligen avgjord.

Om besvär.

51 §.

Över inskrivningsdomarens beslut enligt denna lag må klagan föras hos
hovrätten.

Hava besvär anförts och avvisas ej besvärstalan, enligt vad därom är särskilt
stadgat, åligge det inskrivningsdomaren att å nästa inskrivningsdag
göra anteckning om besvären i inskrivningsboken. Visas att besvären ogillats
genom laga kraft ägande beslut, varde ock därom anteckning gjord i inskrivningsboken.

52 §.

Har beslut, varigenom ansökan om intecknings beviljande helt eller till
någon del avslagits, blivit till följd av besvär ändrat, vare sökanden pliktig
att senast å den inskrivningsdag, som infaller näst efter tre månader från
det utslaget om ändringen vann laga kraft, förete detsamma hos inskrivningsdomaren,
vid äventyr att i annat fall den inteckning, som på grund av utslaget
beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget företes för
inskrivningsdomaren.

53 §.

Visas att genom laga kraft ägande beslut inteckning helt eller till någon del
undanröjts eller förklarats vara utan verkan, värde anteckning därom gjord
i inskrivningsboken. Samma lag vare, där det visas att ansökan om inteckning,
vilken förklarats vilande, förfallit.

204

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.
Gemensam bestämmelse.

54 §.

Närmare föreskrifter om inskrivningsboken, dagboken och akter samt angående
tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Har fartyg blivit infört i luftfartygsregistret före den dag denna lag träder
i kraft, må utan hinder av vad i 7 § andra stycket stadgas inteckning beviljas,
där den som medgivit inteckningen blivit vid fartygets införande i registret
upptagen såsom ägare eller ock härleder sin rätt från den däri först
införde ägaren.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om registrering av luftfartyg samt om bärgning.

Härigenom förordnas som följer.

Om registrering av luftfartyg och om dess nationalitet.

1 §•

Över luftfartyg skall hos luftfartsstyrelsen föras register (luftfartygsregister).

Om inskrivning av lätt till luftfartyg samt om internationellt erkännande
av rätt till luftfartyg är särskilt stadgat.

2 §•

Utan hinder av vad sålunda stadgats må Konungen, beträffande fartyg
som i regel nyttjas med utgångspunkt här i riket, medgiva att det må införas
i luftfartygsregistret.

3 §■

Fartyg, som är registrerat i främmande stat, må icke här i riket registreras,
med mindre det avföres ur den främmande statens register. Besväras

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

205

fartyget av inskriven rättighet, vilken efter överenskommelse med främmande
stat skall erkännas här i riket, må fartyget icke överföras till luftfartygsregistret,
såvida ej rättighetens innehavare medgivit överförandet.

4 §.

Luftfartyg må icke registreras, med mindre det har luftvärdighetsbevis
som utställts eller godkänts här i riket.

5 §.

Ansökan om registrering av luftfartyg skall göras skriftligen av ägaren
och innehålla för registreringen nödiga upplysningar rörande fartyget, ägaren
och dennes förvärv av fartyget. Ansökningen skall åtföljas av bevis, att sökanden
är ägare av fartyget och att i övrigt de i 2—4 §§ upptagna villkoren
äro uppfyllda, så ock av handling som utmärker när, var och av vem fartyget
är byggt.

6 §•

Registret skall för varje luftfartyg innehålla den nationalitets- och registreringsbeteckning
som tilldelas fartyget, de uppgifter som äro nödiga för att
identifiera det, upplysning angående äganderätten till fartyget och ägarens
fång samt huruvida fartyget är intecknat, hänvisning till fartygets luftvärdighetsbevis
ävensom anteckning om tiden, då fartyget införes i registret,
ändring i äganderätten registreras eller fartyget avföres ur registret, så ock
i övrigt vad som bestämmes av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

7 §•

Sedan luftfartyg införts i registret, äger det svensk nationalitet.

Om införandet i registret skall, i enlighet med formulär som Konungen
fastställer, av luftfartsstyrelsen utfärdas bevis (nationalitets- och registreringsbevis).

Fartyget skall märkas i enlighet med fartyget tilldelad nationalitets- och
registreringsbeteckning; och skola märkena föras så länge fartyget är registrerat.

8 §•

Sker ändring i äganderätten till luftfartyg som införts i registret eller
ändras ägarens nationalitet eller undergår fartyg efter registreringen ändring
av betydelse för fartygets identifiering, vare ägaren skyldig att därom
ofördröjligen göra anmälan för registrering. Samma skyldighet åligge vid
ändring i äganderätten jämväl den förutvarande ägaren.

Finnes utredningen ej vara sådan att den vilken anmäles såsom ägare kan
i sådan egenskap införas i registret, skola ändock däri antecknas hans namn,
det uppgivna fånget och dagen då anmälan skedde.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

9 §•

Luftfartyg skall avföras ur registret, om ägaren det begär.

Samma lag vare, om de i 2 § för registrering uppställda villkoren icke
längre äro uppfyllda, med mindre Konungen medgiver att fartyget det oaktat
må kvarstå i registret, så ock om fartyget förolyckats, upphuggits eller annorledes
förstörts eller om det efter anträdd luftfärd ej avhörts under en tid
av tre månader. Har omständighet som nu sagts inträffat, åligge det ägaren
att därom ofördröjligen göra anmälan till registret, såvida sådan ej skett
på grund av vad i 8 § stadgas.

Har fartyg sedan tre år icke innehaft gällande luftvärdighetsbevis, må fartyget
avföras ur registret, där ägaren ej inom tid, som av luftfartsstyrelsen
bestämmes, visar att fartyget är luftvärdigt.

10 §.

Är luftfartyg intecknat, må det ej på grund av ägarens begäran eller annan
i 9 § avsedd omständighet avföras ur registret, med mindre inteckningshavaren
samtycker till åtgärden, men varde den omständighet varom fråga
är anmärkt i registret. Anmärkningen berör icke den inskrivna rättigheten.

11 §•

Har införing i registret gjorts om ändring i förhållande varom nationalitets-
och registreringsbeviset innehåller upplysning eller har anmärkning
skett enligt 10 §, skall fartygets ägare eller, om fartyget övergått i utländsk
ägo, den förre ägaren ofördröjligen avlämna beviset till luftfartsstyrelsen,
som antecknar ändringen å beviset eller utställer nytt sådant eller, i fall som
i 9 eller 10 § sägs, kvarhåller beviset.

12 §.

Har å utrikes ort luftfartyg byggts för svensk räkning eller övergått i
svensk ägo och äro de i 2 och 3 §§ för registrering angivna villkoren uppfyllda,
må fartyget på villkor, tid och sätt som Konungen bestämmer antecknas
i en särskild avdelning av luftfartygsregistret och förses med interimistiskt
nationalitets- och registreringsbevis.

Under sålunda bestämd tid äger fartyget svensk nationalitet.

Fartyget skall under samma tid vara märkt enligt regler som fastställas
av Konungen.

13 §.

Upplåter någon luftfartyg för obestämd tid eller för en tid av minst tre
månader till annan för att av denne nyttjas för egen räkning eller innehaves
luftfartyg på grund av avbetalningsköp, skola i registret antecknas innehavarens
namn, beskaffenheten av dennes rätt samt tiden, för vilken den
gäller. Det åligger dem som slutit sådant avtal att därom ofördröjligen göra
anmälan till luftfartsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

207

Om bärgning och vissa särskilda kostnader.

14 §.

Den som bärgar förolyckat eller nödställt luftfartyg eller ombordvarande
gods eller något som hört till sådant fartyg eller gods så ock envar som medverkar
vid bärgningen har rätt att, evad bärgningen ägt rum till sjöss, på
land eller i luften, undfå bärgarlön i enlighet med de grunder, som i 225 och
226 §§ sjölagen stadgas om bärgning av fartyg och gods. Till andel i lön som
för sådan bärgning skall utgå vare ock den berättigad, vilken under den nöd
som föranlett bärgningen räddat människor från fartyget eller medverkat
vid deras räddning. Har någon eljest för bevarande av luftfartyg eller gods
vidkänts särskilda oundgängliga kostnader, varde ock dessa honom ersatta.

Har gods eller något, som hört till gods, bärgats eller bevarats, häfte ägaren
med det bärgade eller bevarade, men svare ej personligen.

Rätt till bärgarlön skall icke tillkomma den som medverkat vid bärgningsföretag
trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare, ägare
eller innehavare. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning
beträffande kostnader för bevarande av fartyg och gods.

15 §.

Utan borgenärens samtycke må icke, innan betalning för dennes fordran
guldits eller säkerhet därför blivit ställd, fartyget lämna det ställe, där åtgärderna
för bärgningen eller bevarandet slutfördes, eller godset av ägaren
tagas i besittning.

16 §.

Angående luftpanträttshavares rätt till ersättning, som utgår på grund av
tagen försäkring, är särskilt stadgat.

Ersättning, som på annan grund utgår för skada å fartyget eller godset,
häfte för panträttshavarens fordran.

17 §.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Lossas gods, som häftar för fordran, till avsändares eller lastemottagares
förfogande, upphöre luftpanträtten i godset. Utlämnas godset utan borgenärens
tillstånd, vare mottagaren, där han när lossningen skedde ägde kunskap
om fordringen, därför ansvarig, dock icke utöver det värde godset hade vid
lossningen.

18 §.

Luftpanträtt i fartyg upphöre, såvida icke inom tre månader från det åtgärderna
avslutades borgenärens anspråk på panträtt blivit anmält till inskrivningsdomaren
för anteckning i inskrivningsboken för luftfartyg samt
dessutom anspråket godkänts eller talan därom väckts i laga ordning.

Ansvarsbestämmelser.

19 §.

Lämnar någon vid ansökan om registrering av luftfartyg eller vid ansökan
att fartyg må kvarstå i eller avföras ur luftfartygsregistret eller vid
anmälan till registret uppsåtligen eller av grov oaktsamhet oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Framför någon luftfartyg med vetskap om att det är märkt med oriktig
nationalitets- och registreringsbeteckning eller att det eljest saknar i denna
lag eller med stöd därav föreskrivna märken, vare straffet fängelse eller
straffarbete i högst två år eller, där brottet är ringa, dagsböter.

Bryter någon i annat fall än nu sagts mot vad i denna lag stadgas, straffes
med dagsböter.

20 §.

Ej må straff enligt denna lag ådömas, där brottet enligt allmänna strafflagen
är belagt med strängare straff.

Allmän bestämmelse.

21 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av vad i denna lag stadgas
meddelas av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom denna lag upphävas:

§§ 4—13 samt § 40 andra stycket förordningen den 26 maj 1922 (nr 383)
om luftfart, sistnämnda författningsrum i dess lydelse enligt förordningen
den 20 april 1928 (nr 83);

så ock vad i övrigt finnes i författning stridande mot nya lagens bestämmelser.

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till författningsrum som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

Förslag

till

Lag

i anledning a? Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt
erkännande av rätt till luftfartyg.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på luftfartyg infört i nationalitetsregister i
främmande stat, som tillträtt den i Geneve den 19 juni 1948 avslutade konventionen
rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg, eller i
territorium, för vars utländska angelägenheter fördragsslutande stat svarar
och för vilket föres särskilt nationalitetsregister, såvida icke den staten
gjort annat förbehåll. Vad i 5 § stadgas skall dock gälla jämväl svenskt fartyg.

Till luftfartyg hänföras i denna lag jämväl motorer, propellrar, radioutrustning,
instrument samt andra tillbehör, som anbragts i fartyget, även om
de tillfälligt skilts därifrån.

2 §•

Före alla andra rättigheter än de i 5 § avsedda skola äganderätt till luftfartyg,
med besittning förenad rätt att genom köp förvärva sådant fartyg
samt nyttjanderätt till sådant fartyg enligt upplåtelse på minst sex månader,
så ock panträtt eller annan sådan rätt till luftfartyg, tillkommen enligt avtal
och såsom säkerhet för fordran till visst belopp, erkännas här i riket, såframt
rätten tillkommit enligt lagen i den fördragsslutande stat i vars nationalitetsregister
fartyget då var infört och rätten är inskriven i inskrivningsbok
i den stat där fartyget är registrerat då rätten göres gällande.

Verkan av inskrivningen i förhållande till tredje man bedömes enligt lagen
i den stat där rätten är inskriven. Förmånsrätt för panträtt eller annan
sådan rätt till luftfartyg omfattar varje belopp för vilket säkerhet ställts,
dock icke ränta som är upplupen för längre tid än tre år före utmätning
eller, vid konkurs, före konkursansökningens ingivande.

3 §■

Har, sedan luftfartyg eller rättighet i sådant fartyg utmätts, belagts med
kvarstad eller skingringsförbud eller gjorts till föremål för exekutiv försälj tf

Bihang till riksdagens protokoll 195!>. 1 samt. Nr 13.

210

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

ning, gäldenären med vetskap om åtgärden träffat avtal om upplåtelse eller
överlåtelse av rätt till fartyget som i 2 § sägs, äge rättshandlingen icke verkan
mot utsökningsborgenären eller mot köparen vid exekutiv försäljning.

4 §.

Där en i 2 § nämnd rätt till luftfartyg, vilken innehaves såsom säkerhet
för fordran, enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat förklarats omfatta
tillika reservdelar som förvaras på angivna platser här i riket, skall
rätten erkännas jämväl i dessa reservdelar, såvitt de till art och ungefärligt
antal förtecknats i den inskrivna handlingen eller i därvid fogad bilaga och
å förvaringsplatsen är anslaget ändamålsenligt tillkännagivande om rättens
beskaffenhet och föremål, om namnet å dess innehavare och hans adress
samt om den inskrivningsbok i vilken rätten är inskriven.

5 §•

Är fordran på lön för bärgning av luftfartyg eller på ersättning för särskilda
kostnader, som varit oundgängliga för bevarande av sådant fartyg, i
den stat där åtgärderna för bärgningen eller bevarandet avslutades förenad
med luftpanträtt i fartyget och har denna stat tillträtt den i 1 § nämnda konventionen,
skall panträtten här i riket erkännas med förmånsrätt framför
varje annan rätt till fartyget. Finnas flera sådana fordringar, njute de som
sammanhänga med en senare händelse företräde framför dem som härröra
av en tidigare.

Vad sålunda stadgats gälle dock icke, såvida tre månader förflutit från
det åtgärderna avslutades utan att borgenärens anspråk på rätt till fartyget
antecknats i inskrivningsboken i den stat där fartyget är registrerat och
dessutom det belopp rätten avser godkänts eller talan om borgenärens rätt
väckts i laga ordning.

6 §.

Där försäljning av luftfartyg eller i 4 § omnämnda reservdelar till sådant
fartyg skall äga rum i den ordning utsökningslagen stadgar, åligge den som
påkallat försäljningen att till auktionsförrättaren ingiva ett av vederbörande
myndighet i den stat där fartyget är registrerat utfärdat gravationsbevis
angående egendomen jämte styrkt översättning av beviset ävensom
att, då fråga är om luftfartyg, senast en månad före auktionen låta kungöra
försäljningen å registreringsorten enligt där gällande lag. Inom samma tid
skall underrättelse som i 91 § 3 mom. utsökningslagen sägs sändas till innehavaren
av varje i fartyget inskriven rättighet, som skall erkännas enligt
denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

211

Skall rättighet som icke utgör fordran erkännas enligt denna lag, varde
den upptagen i borgenärsförteckningen. Försäljningen skall ske under förbehåll
om beståndet av sådan rättighet, därest den enligt förteckningen faller
inom lägsta budet. Faller rättigheten utom detta bud eller skall vad om
lägsta bud är stadgat ej gälla, äge vad i 123 § utsökningslagen sägs motsvarande
tillämpning.

7 §•

övergår luftfartyg i svensk ägo och häftar det för inskriven rättighet, äge
rättighetens innehavare, sedan fartyget registrerats här i riket, få den inskriven
i inskrivningsboken för luftfartyg, såframt den är av beskaffenhet
att lagligen kunna här inskrivas.

Sökes inskrivningen senast å den inskrivningsdag som infaller näst efter
tre månader från det fartyget registrerades här i riket, gälle rättigheten med
samma förmånsrätt som inskrivningen medförde i den stat där fartyget sist
var registrerat. Mot rättighetens giltighet må ej göras annan invändning än
sådan, som varit tillåten enligt lagen i den stat där fartyget var registrerat
då rättigheten först inskrevs.

8 §•

Det åligger luftfartsstyrelsen att, så snart fartyg som avses i 7 § blivit
registrerat, till inskrivningsdomaren översända bevis om registreringen samt
om de rättigheter, för vilka fartyget häftar och vilkas innehavare medgivit
fartygets överförande. Inskrivningsdomaren skall å nästa inskrivningsdag
anmärka rättigheterna i inskrivningsboken.

Har borgenärs anspråk på luftpanträtt blivit, på sätt i 5 § andra stycket
stadgas, antecknat i inskrivningsboken för det av panträtten omfattade fartyget
och övergår detta i svensk ägo, skall luftfartsstyrelsen så snart registrering
skett översända bevis därom samt om anteckningen till inskrivningsdomaren,
vilken har att å nästa inskrivningsdag göra motsvarande anteckning
i inskrivningsboken.

Närmare föreskrifter om vad i denna paragraf stadgas meddelas av
Konungen.

9 §.

Vad rörande luftfart, invandring samt införsel och utförsel av varor stadgas
beträffande tvångsåtgärder mot luftfartyg skall äga tillämpning utan
hinder av vad i denna lag föreskrives.

Denna lag skall icke äga tillämpning på luftfartyg som äro avsedda för
militär-, tull- eller polistjänst.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 7 § samt 17 kap. 2, 3 och 16 §§ handelsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

10 KAP.

7 §.

Fartyg, som är för fordran intecknat eller äger den dräktighet, att, enligt
vad särskilt är stadgat, inteckning däri kan meddelas, må ej med laga verkan
sättas i pant efter ty nu är sagt. Ej heller må luftfartyg sålunda pantsättas.

17 KAP.

2 §.

Vad i----annat dylikt.

Sedan njute borgenärer betalning av boet, efter ty, som nedan sägs; dock
att angående vissa fordringars företräde till betalning ur fartyg, frakt och
inlastat gods eller ur luftfartyg och ombordvarande gods gäller vad därom
är särskilt stadgat.

3 §.

Har någon-----alla andra.

Den, som för sin fordran har inteckning i fartyg, äge ock samma förmånsrätt
i fartyget och dess tillbehör. Har någon för sin fordran inteckning
i luftfartyg, njute han enahanda förmånsrätt i fartyget jämte tillbehör samt
i de reservdelar, som inteckningen må omfatta. För ränta, som före utmätning
eller, vid konkurs, före konkursansökningens ingivande är upplupen,
gälle dock ej förmånsrätt för längre tid än tre år. Är fartyget eller luftfartyget
intecknat för fleres fordringar, äge den företräde, som först sökt inteckning;
hava flere sökt inteckning samma dag, äge lika rätt.

Hurusom med inteckning i luftfartyg förenad förmånsrätt i viss omfattning
icke må göras gällande mot innehavare av fordran med sämre förmånsrätt
eller utan förmånsrätt, därom skils i utsökningslagen.

Därnäst äge---å godset.

Innehar borgenär eljest annan tillhörig lös egendom och har han rätt
att den egendom till säkerhet för sin fordran kvarhålla, äge däri enahanda

1 Senaste lydelse av 10 kap. 7 § se SFS 1901:26 s. 11, av 17 kap. 2 § se SFS 1944:182, av 17
kap. 3 § se SFS 1928:162 och av 17 kap. 16 § se SFS 1912:219.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

213

förmånsrätt, som i fjärde stycket sägs; dock att beträffande hyresvärds
eller jordägares förmånsrätt i egendom, som han äger kvarhålla till säkerhet
för fordran hos hyresgäst eller arrendator, skall gälla vad nedan därom
stadgas.

16 §.

Är gods---sin fordran.

Har under konkursen till boet hörande fast egendom eller luftfartyg eller
reservdelar till sådant fartyg blivit till gäldande av fordran, varför
egendomen på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar,
utbjuden till försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer men
försäljning icke kommit till stånd, äge innehavare av sådan fordran, där
han själv äskat försäljning till fordringens gäldande eller har sämre rätt
än den, som sålunda äskat försäljning, njuta betalning för sin fordran
såsom i första stycket sägs utan hinder därav, att den intecknade egendomen
fortfarande häftar för fordringen; har den bjudna köpeskillingen
lämnat tillgång till betalning av någon del av den fordran, till vars gäldande
försäljning skolat ske, äge fordringens innehavare allenast för återstoden
den rätt nu sagts.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av § 14 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10)
om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer.

Härigenom förordnas, att § 14 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om kallelse å okända borgenärer1 skall erhålla följande
ändrade lydelse.

§ 14.

Är borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i tomträtt eller i
vattenfallsrätt eller i fartyg eller luftfartyg, eller har han lös egendom såsom
pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egendom, som
sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter kallelse å okända borgenärer,
sin fordran angiver. Om rätt till kvittning för genfordran vare ock lag
som i 7 § sägs, ändå att den fordran ej blivit efter sådan kallelse angiven.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1933:326.

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 54 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att 54 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

54 §.

Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse försäkringen
avser, skall försäkringen, där ej annat framgår av omständigheterna, anses
gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare
av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal
om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas
eller går förlorat. I fråga om sjöpanträtt och luftpanträtt skall vad sålunda
stadgats äga tillämpning endast om panträtten är förbunden med personlig
fordran hos pantens ägare.

Är förbehåll---— eller kreatursförsäkring.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, dels att 62, 63, 66, 71, 73, 74, 85, 87, 88, 90, 91, 94,

95, 138—140, 143, 144, 148, 150, 163, 165, 168, 198, 202, 203, 211 och 213 §§

utsökningslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
ock att i lagen skola införas nya, såsom 91 a, 94 a—94 e, 95 a och 95 b §§
betecknade paragrafer av nedan angivna lydelse.

1 Senaste lydelse av 62 ? se SFS 1953:153, av 63, 71, 74, 138, 139, 143, 144 och 148 SS se
SFS 1912:211, av 66 § se SFS 1901:26 s.17, av 73 § se SFS 1937:129, av 85 och 88 §§ se''SFS
1937:452, av 87 och 168 §§ se SFS 1924:388, av 90 § se SFS 1942:114, av 91 och 140 SS se
SFS 1944:68, av 94 § se SFS 1920:187, av 95 och 165 §S se SFS 1917:307, av 150 S se SFS

1928:164, av 163 § se SFS 1925:176, av 198 § se SFS 1924:131 samt av 202, 203, 211 och 213

§§ se SFS 1946:814.

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

62 §.

Av gäldenärs tillgångar skola, där ej borgenär och gäldenär annorlunda
sämjas, tagas i mät först andra lösören än luftfartyg, därnäst fordran eller
annan rättighet, som kan överlåtas, och sist luftfartyg eller fast egendom.
Sådana obligationer eller andra värdepapper, vilka med lätthet kunna i penningar
förvandlas, skola i fråga om ordningen för deras utmätande anses
lika med lösören.

Häftar på grund av inteckning gäldenärens fasta egendom eller luftfartyg
eller reservdelar till sådant fartyg för fordran, varför utmätning skall ske,
eller är fordringen förenad med luftpanträtt i sådant fartyg, varde den egendom
först utmätt, där ej borgenären hellre vill taga betalning ur annan egendom.
Skall utmätning på en gång ske för fleras fordringar, må borgenär,
för vars fordran viss egendom sålunda häftar, ej för vad därur kan utgå
till förfång för annan borgenär taga betalning ur övriga tillgångar.

Hurusom med---—- nämnda lag.

Vid utmätning —--avbetalningsköp iakttagas.

63 §.

Ej må, med mindre borgenären det begår, utmätning av fast egendom
eller luftfartyg ske för annan fordran ån sådan, för vilken egendomen på
grund av inteckning häftar eller som, där fråga är om luftfartyg, är förenad
med luftpanträtt i fartyget.

66 §.

Ej må något, som till fartyg eller luftfartyg hörer, tagas i mät annorledes
än genom utmätning av fartyget.

Omfattar inteckning i luftfartyg jämväl reservdelar, må ej särskild sådan
reservdel för sig utmätas, med mindre inteckningshavaren därtill samtycker.

71 §.

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods till
säkerhet för sin fordran kvarhålla, må hinder därav ej möta för godsets
utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan
borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs. Den, som
har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, vare dock,
där egendomen icke utgöres av fartyg eller av gods i fartyg eller i luftfartyg,
ej pliktig att lämna panten från sig, med mindre full lösen därför gives
eller panthavaren nöjes med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen;
ej äge panthavaren vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är sagt,
honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning förfallen.

Om bibehållande av luftpanträtt i luftfartyg eller panträtt på grund av
inteckning i luftfartyg eller i reservdelar till sådant fartyg vid egendomens
utbjudande till försäljning stadgas i 5 kap.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Har inteckning i fast egendom eller i luftfartyg eller reservdelar till sådant
fartyg blivit av ägaren till den intecknade egendomen lämnad såsom
pant, skall inteckningen icke utmätas utan i stället den rätt till andel i inteckningen,
som, efter ty särskilt är stadgat, må tillkomma gäldenären, tagas
i mät i den ordning 74 § stadgar.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall av utmätningsmannen upptecknas och
värderas; och äge han, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att
vid värderingen biträda. Utmätas av inteckning besvärade reservdelar till
luftfartyg, skola sakkunniga städse anlitas vid värderingen. Är fråga om
utmätning av fordran eller rättighet, vare den från vilken fordringen eller
rättigheten skall utgå pliktig att, efter anmaning, lämna utmätningsmannen
erforderliga upplysningar angående dess innehåll; efterkommes ej anmaningen,
äge överexekutor efter anmälan av utmätningsmannen förelägga
den tredskande vite samt fälla honom därtill.

Utmäles helt — -— -— eller sysslomannen.

Vid utmätning av luftfartyg eller gods i sådant fartyg skall vad i 2 mom.
stadgas i tillämpliga delar gälla.

74 §.

Utmätas penningar---- kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenärs ----— att övergå.

Skall utmätning ske av den rätt till andel i inteckning, som, efter ty
särskilt är stadgat, tillkommer gäldenären såsom ägare av intecknade
egendomen, varde förbud inteckningshavaren meddelat att till förfång för
den, till vilken i följd av utmätningen gäldenärens rätt kan komma att
övergå, utlämna inteckningshandlingen eller att på begäran av annan än
denne eller utmätningsmannen uppvisa handlingen vid domstol för sådant
ändamål, som i 26 § förordningen angående inteckning i fast egendom eller
29 § iagen om inskrivning av rätt till luftfartyg sägs. Förbud, som nu sagts,
skall tecknas å inteckningshandlingen, där icke denna av inteckningshavaren
överlämnas till utmätningsmannen för att av honom uppvisas. Kostnaden
för sådant uppvisande ävensom för anskaffande av särskild inteckningshandling
å den utmätta andelen i inteckningen vare borgenären pliktig
att förskjuta, där utmätningsmannen det äskar.

85 §.

Då fast egendom eller luftfartyg eller av inteckning i sådant fartyg omfattade
reservdelar till fartyget tagits i mät eller då utmätningsman å landet
tagit i mät fartyg, varom i 94 § sägs, åligger det utmätningsmannen att
genast anmäla det hos överexekutor. Har i fråga om fast egendom å landet
gäldenären vid utmätningen uppgivit auktionsställe, såsom i 98 § sägs,
give utmätningsmannen ock det tillkänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

217

Då fast —---utmätningen skett.

Utmätes fartyg —--urskiljande erfordras.

Gäller utmätningen luftfartyg eller intecknade reservdelar till sådant
farlyy, skall bevis om utmätningen, i vilket fartygets nationalitets- och registreringsbeteckning
finnes angiven, genast sändas till luftfartsstyrelsen
samt till inskrivningsdomaren.

Myndighet, vilken meddelat dom eller utslag, varigenom intecknad fordran
fastställts till betalning ur fast egendom, eller hos vilken enligt 70 eller
71 § konkurslagen äskats, att fastighet, intecknat fartyg eller ock luftfartyg
eller intecknade reservdelar till sådant fartyg må utmätningsvis säljas, vare
ock pliktig att därom insända bevis efter ty nyss är sagt.

Har domstol —--till överexekutor.

Sker utmätning -----till kommerskollegium.

87 §.

Är fast---äger företräde.

Där luftfartyg eller av inteckning i sådant fartyg omfattade reservdelar
till fartyget utmätts, äger den, som för sin fordran har inteckning i den utmätta
egendomen och vilkens rätt kan vara beroende av dess försäljning,
sådan befogenhet som i 1 mom. sägs.

88 §.

Har utmätning av fast egendom eller luftfartyg eller av reservdelar till
sådant fartyg, vilka omfattas av inteckning i fartyget, upphävts eller eljest
frågan om sådan egendoms försäljning förfallit, åligger det utmätningsmannen
eller överexekutor, om ärendet där är anhängigt eller det eljest
ankommit på överexekutor att försälja egendomen, att därom genast göra
anmälan hos inskrivningsdomaren samt, då fråga är om luftfartyg eller reservdelar
till sådant fartyg, jämväl hos luftfartsstyrelsen.

90 §.

Skall lös------till efterrättelse.

Är egendom----lämpligt finnes.

Å landet-----är sagt.

Har Konungen---ovan stadgas.

Auktion å luftfartyg eller å reservdelar till sådant fartyg, vilka omfattas
av inteckning i fartyget, skall förrättas av överexekutor eller, där auktion
å landet skall hållas annorstädes än å landskansli, av den som överexekutor
för sådant ändamål till förrättningsman särskilt förordnar; och varde jämväl
sådan auktion kungjord av auktionsförrättaren.

91 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan auktionen
hålles, där ej i fall som i 90 § 2 mom. sägs kortare tid för kungörandet
finnes nödig. Auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

fjorton dagar förut; och varde tillika, där så kan ske, inom samma tid
särskilda underrättelser om auktionen med posten avsända till borgenären
och gäldenären. Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera än en
gång, vare det gillt, om första kungörandet skett inom tid som nu är sagd.

Skall fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om försäljningen
jämväl införd i allmänna tidningarna minst fjorton dagar före auktionen;
och skall kungörelsen tillika innehålla, att de borgenärer, som, ändå
att de ej vunnit utmätning eller i utmätt fartyg hava inteckning, äga rätt
till betalning ur det utmätta, hava att sådant, på sätt i 139 § sägs, före
auktionen hos auktionsförrättaren anmäla. De borgenärer, vilka jämlikt 11
kap. sjölagen äga rätt till betalning ur det utmätta eller i utmätt fartyg
hava inteckning, skola därjämte, såvitt ske kan, underrättas om auktionen
genom särskilda kallelsebrev, vilka auktionsförrättaren skall med posten
avsända till inländska borgenärer så tidigt, att kallelserna må komma dem
till handa minst fjorton dagar före auktionen, och till utländska borgenärer
så fort ske kan.

Gäller försäljningen luftfartyg eller av inteckning i sådant fartyg omfattade
reservdelar till fartyget, skall kungörelsen om försäljningen ske minst
sex veckor före auktionen och inom samma tid jämväl införas i allmänna
tidningarna. Kungörelsen skall tillika innehålla, att den som har fordran,
varför fartyget eller reservdelarna häfta eller för vilken han eljest må njuta
betalning ur köpeskillingen, äger att vid auktionen bevaka sin rätt. Minst
en månad före auktionen skola, såvitt ske kan, underrättelser om försäljningen
i rekommenderade brev sändas till borgenären och ägaren av den
utmätta egendomen ävensom till innehavare av däri meddelad inteckning
eller i utmätt fartyg gällande luftpanträtt, som finnes antecknad i inskrivningsboken
eller eljest då är känd. Framgår adressen av inskrivningsboken,
varde underrättelse sänd under den adressen. Vinnes senare upplysning
om annan luftpanträtt i fartyget, skall underrättelse som nu sagts genast
tillställas dess innehavare. Underrättelse till utrikes ort skall om möjligt
sändas med luftpost.

Vid försäljning av gods i luftfartyg skall kungörelsen ske sist tre veckor
före auktionen och inom samma tid jämväl införas i allmänna tidningarna.
Kungörelsen skall innehålla, att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit
utmätning, äga rätt till betalning ur köpeskillingen för godset, hava att
före auktionen anmäla sådant hos auktionsförrättaren, på sätt i 130 § sägs.
Vid samma tid skall ock underrättelse, som i 3 mom. avses, sändas till borgenären
och ägaren av godset samt till den som, enligt vad känt blivit, äger
luftpanträtt i detta. Vinnes senare kunskap om sådan panträtt, varde underrättelsen
genast avsänd.

91 a §.

Har gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning i hans fasta
egendom eller i hans luftfartyg eller därtill hörande reservdelar blivit ut -

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

mätt, läte utmätningsmannen anskaffa särskild inteckningshandling å det
gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder däremot icke möter;
skall sådan handling anskaffas, må ej förr än det skett kungörelse om
auktionen utfärdas. Skall försäljning ske av inteckningshandling, vilken
tagits i mät hos någon som enligt handlingen är personligen ansvarig för
det däri förskrivna beloppet, åligger det utmätningsmannen, där cj med
gäldenärens samtycke handlingen säljes med bibehållande av hans ansvarighet,
att, innan handlingen utlämnas till köparen, förse densamma med
påskrift, varigenom gäldenären frikallas från ansvarigheten.

Är fråga om försäljning av fartyg, som blivit i fartygsregistret infört,
eller av luftfartyg eller av reservdelar till sådant fartyg, vilka omfattas av
inteckning i fartyget, anskaffe auktionsförrättaren gravationsbevis rörande
egendomen; dock vare, där auktionsförrättaren det äskar, borgenären pliktig
att förskjuta den för bevisets utlösande nödiga kostnad.

94 §.

Skall försäljning ske av fartyg, som enligt mätbrev eller å fartyget anbragt
tontalsmärke har en dräktighet av tjugu registerton eller därutöver,
eller av annat fartyg, som blivit i fartygsregistret infört, eller av luftfartyg
eller reservdelar till sådant fartyg, vilka omfattas av inteckning i fartyget,
uppläse auktionsförrättaren före utropet såväl protokollet över utmätningen
som ock, där enligt 91 a § sådant skall vara anskaffat, gravationsbevis
angående vad som utmätts; anmane ock dem, vilka äro tillstädes och hava
fordran som skall vid auktionen bevakas, att sådant anmäla. Varder fordran
anmäld hos auktionsförrättaren, meddele han före utropet därom underrättelse.
Auktionsförrättaren lämne ock tillstädesvarande rättsägare samt
gäldenären, där han när är, tillfälle att yttra sig över de anspråk, som anmälas,
så ock angående de villkor, som skola gälla för försäljningen. Därefter
give auktionsförrättaren till känna å vad tid köpeskillingen sist skall
inbetalas.

Innan auktionen avslutas, meddele auktionsförrättaren, därest försäljning
kommit till stånd eller medel eljest finnas att redovisa, underrättelse
om tiden, då efter 140 § sammanträde för fördelning av köpeskillingen skall
hållas, så ock om stället för sammanträdet.

94 a §.

Gäller försäljningen luftfartyg eller av inteckning i sådant fartyg omfattade
reservdelar till fartyget, uppgöre auktionsförrättaren, sedan förhandlingen
avslutats, borgenärsförteckning, vari skola, ordnade efter det företräde
dem emellan lag stadgar, upptagas, förutom fordran varför utmätning skett,
dels fordran, för vilken den utmätta egendomen på grund av inteckning
häftar, där fordringen finnes upptagen i gravationsbeviset eller blivit hos
auktionsförrättaren anmäld, dels ock fordran, som är förenad med luft panträtt
i utmätt fartyg eller varmed följer rätt att såsom säkerhet kvarhålla

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

utmätt egendom, såvida yrkande om betalning för fordringen blivit hos auktionsförrättaren
framställt.

Vid upprättande av borgenärsförteckning skall vad i 107 § 2 och 3 mom.,
108 och 109 &§, 110 § 1 mom., 112 § 1 mom. samt 118 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

94 b §.

Sedan i fall varom i 94 a § förmäles auktionsför rättar en efter ty ovan är
sagt antecknat de fordringar, vilka böra vid auktionen iakttagas, skola de
fordringsbelopp, som hava bättre rätt än den fordran för vars gäldande försäljningen
äger rum, samt kostnaderna för förfarandet sammanräknas; och
varde i borgenärsförteckningen angivet, att det lägsta bud, som, där ej annat
föranledes av vad i 94 e § 2 mom. stadgas, må vid auktionen antagas, skall
överstiga den sålunda erhållna summan.

Gäller försäljningen luftfartyg, genom vilket inom riket skada tillfogats
person eller egendom å jordytan, och har den som led skadan icke kunnat
utfå honom tillkommande ersättning enär å fartyget icke fanns försäkring
mot sådan skada eller annan motsvarande säkerhet, som täcker luftfartygets
värde såsom nytt, skall vid försäljning som sker på begäran av den skadelidande
eller hans rättsinnehavare vad om lägsta bud är stadgat icke äga iilllämpning.
Lag samma vare, om försäljningen gäller annat, samme ägare
tillhörigt luftfartyg, vilket besväras av inteckning, tillkommande borgenär
med inteckning jämväl i det fartyg, genom vilket skadan orsakats.

Begäres försäljning av reservdelar till luftfartyg, vilka omfattas av inteckning
i fartyget, och har utmätnings sökanden för sin fordran sämre förmånsrätt
i reservdelarna än om inteckning blivit meddelad för fordringen, skall
lägsta budet bestämmas till två tredjedelar av det å reservdelarna jämlikt
73 § satta värdet.

94 c §.

Ingår luftfartyg eller annan, av inteckning i sådant fartyg besvärad egendom
i konkursbo och skall, efter ty i 71 § konkurslagen sägs, på begäran av
borgenärerna auktion hållas för egendomens försäljning i den ordning, som
i denna lag är stadgad, vare borgenär, som i konkursen bevakat fordran, förenad
med förmånsrätt i egendomen, berättigad att, där hans rätt till betalning
ur egendomen är ostridig eller styrkt, äska att försäljningen i stället
sker till gäldande av hans fordran; framställe dock yrkande härom till auktionsförrättaren
senast vid den i 94 § nämnda förhandling. Göres ej sådant
yrkande, må ej försäljning ske till förfång för de i borgenärsförteckningen
upptagna rättsägare.

94 d §.

Såvitt köparen sådant medgiver, må vid försäljning, varom i 94 a § sägs,
huvudstolen av intecknad gäld, som faller inom köpeskillingen, innestå i avräkning
å denna. Ej må dock sålunda innestå fordran som är tvistig eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

221

beroende av villkor, ej heller fordran beträffande vilken inteckning är beroende
på särskild prövning eller avgjord genom beslut som ej vunnit laga
kraft eller ock är sökt men ännu ej beviljad. Belopp, som icke, efter ty förut
sagts, skall i egendomen innestå, skall i reda penningar gäldas.

I borgenärsförteckningen skall beträffande de fordringar, som enligt vad
nyss är sagt icke må innestå i egendomen, detta särskilt anmärkas.

Innan utrop av egendomen sker, skall auktionsförrättaren uppläsa borgenärsförteckningen
samt meddela fullständig och tydlig underrättelse om
sättet för försäljningen.

94 e §.

Göres i fall, varom i 9b a § sägs, å auktionen sådant bud, att det enligt 9b b
och 95 §§ må antagas, skall försäljning av egendomen ske, utan så är att
köpeskillingen ej förslår till fulla gäldandet av utmätningssökandens fordran
och han bestrider att försäljning må ske.

Göres icke så högt bud, skall försäljning ändock ske, där sådant yrkas av
utmätningssökanden och innehavarne av de fordringar, vilka äga företräde
framför hans fordran men icke fullt täckas av den bjudna köpeskillingen,
därtill samtycka.

Sker ej försäljning, gånge utmätningen åter.

95 §.

Den, som inropat egendom varom i 94 § är sagt, åligger att genast efter
inropet gälda en sjättedel av köpeskillingen i reda penningar eller ställa pant
eller borgen såsom för egen skuld för en femtedel av köpeskillingen. Gäller
inropet luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg, vare köparen likväl icke
pliktig att sålunda gälda eller ställa säkerhet för större belopp än som jämlikt
9b d § skall i reda penningar gäldas, dock att sådan skyldighet städse
åligger köparen i fråga om kostnad varom i 198 § förmäles. Gitter ej köparen
fullgöra vad nu sagts varde egendomen genast ånyo utropad.

Vad av köpeskillingen ej må vara vid inropet erlagt skall gäldas sist å det
sammanträde, som i 140 § sägs. Vid försäljning, varom i 9b a § förmäles, äge
dock köparen å köpeskillingen avräkna intecknad gäld, som enligt 9b d § må
innestå i egendomen, samt honom själv tillkommande belopp. Visar köparen
i annat fall att inteckningshavare, som skall ur den intecknade egendomen
erhålla betalning, låtit köparen övertaga den intecknade skulden och lämnat
anstånd med betalningen, njute köparen till godo de villkor, som därvid blivit
tingade. Finnes, sedan för samtliga fordringar beräknats utdelning, överskott
å köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning därav,
njute köparen ock det anstånd till godo.

Varder ej sist å det sammanträde, varom förut är sagt, köpeskillingen till
fullo gulden eller anstånd lämnat efter ty nyss är sagt, vare köpet ogillt och
besörje genast auktionsförrättaren, att egendomen varder till försäljning
ånyo utlyst som i 90 och 91 §§ sägs. Understiger vad vid nya utropet högst

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

b judes förra köpeskillingen med laga ränta därå från den dag, då betalning
sist bort ske, ersätte den försumlige inroparen skillnaden eller, där vid utrop
av egendom som sägs i 94 a § försäljning ej kommer till stånd, vad vid förra
auktionen bjudits utöver sammanlagda beloppet av de fordringar, som äga
företräde framför utmätningssökandens fordran, jämte ränta därå ävensom
kostnaderna för samma auktion; går egendomen till mera, have förre köparen
ej rätt till överskottet. Kostnaden för senare försäljningen skall ock av
förre köparen gäldas, där den ej kan genom överskott å köpeskillingen gottgöras.
Är pant eller borgen ställd för köpeskillingen, läte auktionsförrättaren
ofördröjligen, i annat fall än i 94 a § avses dock först sedan det visat sig
att sådant erfordras till gäldande av vad förre köparen utgiva bör, försälja
panten i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgenslörbindelsen
hos löftesmannen.

95 a §.

Varder köpeskillingen gulden, äge köparen genast komma i besittning av
egendomen; och vare den i köparens hand fri från all förre ägarens gäld, där
ej köparen, efter ty i 95 § sägs, gälden övertagit.

Har köparen fått avräkna fordran, för vilken egendomen på grund av inteckning
hå/lar, åligge det auktions förrätt aren att därom göra anteckning å
inteckningshandlingen, där denna är för honom tillgänglig.

Skall av anledning, som i 95 § 3 mom. sägs, ny auktion hållas å luftfartyg
eller reservdelar till sådant fartyg, värde fordran, som upptagits i den för
förra auktionen upprättade borgenärsförteckningen, upptagen i den nya
förteckningen, ändå att fordringen ej ånyo anmäles. Har rättsägare på grund
av försummad anmälan ej blivit upptagen i den förra förteckningen, äge ej
annan rätt än i 148 § sägs. Vid bestämmande av lägsta budet skall avdrag
ske för vad förre inroparen vid inropet erlagt i reda penningar eller som influtit
genom försäljning av pant eller utsökande av borgen.

95 b §.

Att vid försäljning av vissa främmande luftfartyg eller av reservdelar hörande
till sådant fartyg vissa särskilda bestämmelser äro att iakttaga framgår
av lagen i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande
internationellt erkännande av rätt till luftfartyg.

138 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade under
panträtt i handom, panthavaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med
att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt till godo
inom den tid, som i 137 § stadgas; dock att, där i fråga om utmätningsvis
sålt fartyg eller gods i fartyg eller i luftfartyg annan borgenär påstår betalning
för fordran, som skall utgå med förmånsrätt framför panthavarens,
denne ej äger njuta betalning i annan ordning än i 140 eller 141 § sägs.

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

139 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt
i egendomen utan att hava den under panträtt i handom, eller ock ägde
rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen kvar, vare ock berättigad
att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida han
därom hos utmätningsmannen före auktionen framställt yrkande. Skall under
konkurs fartyg eller gods i fartyg eller i luftfartyg utmätningsvis försäljas,
äge jämväl borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt enligt 4 eller
7 § i 17 kap. handelsbalken, den rätt nu är sagd. Vid försäljning av luftfartyg
eller därtill hörande intecknade reservdelar gäller vad i 94 a § sägs.

Har fartyg--— tid innestår.

140 §.

Då egendom, varom i 94 § sägs, blivit utmätningsvis såld, äge de, vilka
anse sig hava rätt till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären att å
fjortonde dagen efter auktionen å utsatt ort och timme inför auktionsförrättaren
sammanträda för att höras angående köpeskillingens fördelning.

Har, på —- — — där infinna.

143 §.

Finnes behållen avkastning av såld fast egendom att tillgå, varde den
tillgång jämte köpeskillingen fördelad. Har i fall, som i 95 eller 130 § sägs,
egendom försålts efter nytt upprop, och är förre inroparen skyldig att utgiva
ersättning, skall ock ersättningsbeloppet, såvitt detsamma av honom
guldits eller influtit genom försäljning av pant eller utsökande av borgen,
tillika med köpeskillingen fördelas.

Har försäljning —• — — som avkastningen.

Avslutas auktion å luftfartyg eller å reservdelar till sådant fartyg, vilka
omfattas av inteckning i fartyget, utan att försäljning kommer till stånd,
skall ock, därest ersättningsbelopp som förut år sagt finnes att fördela,
detta ske vid sammanträde, varom i IM § sägs. Sedan kostnaderna för förfarandet
guldits ur beloppet, skall det användas till betalning av utmätnings
sökandens fordran; vad därefter må återstå skall fördelas i samma
ordning som köpeskilling.

144 §.

Vid sammanträde, varom förut är sagt, avgive förrättningsmannen redogörelse
dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de fordringar,
för vilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blivit anmält eller utdelning
ändock må beräknas. Därefter äge tillstädesvarande borgenärer samt
gäldenären, där han när är, att andraga vad de till bevakande av sin rätt
akta nödigt.

Där fråga är om fast egendom eller luftfartyg eller av inteckning i sådant
fartyg omfattade reservdelar till fartyget, skall borgenärsförteckningen lända
till efterrättelse vid fördelningen. Vid försäljning, varom i .94 b § 2 mom.

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

förmäles, må dock innehavare av inteckning i luftfartyg icke göra sin rätt
gällande till högre belopp ån fyra femtedelar av köpeskillingen, såvitt utmätningssökanden
därigenom skidle erhålla mindre ersättning ån om försäkringen
eller säkerheten täcker fartygets värde såsom nytt. Ej heller må
innehavare av inteckning i reservdelar till luftfartyg, vilka säljas under de
i 9b b § 3 mom. angivna omständigheter, till förfång för utmätningssökanden
göra sin rätt gällande till högre belopp ån som svarar mot två tredjedelar
av köpeskillingen minskad med kostnaderna för förfarandet.

148 §.

Har fordran, som, där den anmälts inom den i 94 eller 106 § stadgade tid,
bort upptagas i borgenärsförteckningen, blivit senare anmäld, varde utdelning,
i den mån tillgång finnes, borgenären tillagd efter de i förteckningen
upptagna belopp.

150 §.

Skall ur köpeskillingen för utmätningsvis såld lös egendom utdelning ske
för fordran, som icke är förfallen och därå ränta icke skall gäldas före förfallodagen,
eller ock allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej
är till kapitalet bestämd, varde fordringen, ändå att borgenårsförteckning
icke skolat uppgöras, beräknad efter de i 110 § stadgade grunder.

Till vilka---i sjölagen.

163 §.

Är fartyg, i annat fall än i 165 § sägs, eller gods i fartyg eller i luftfartyg
utmätt, eller skall utmätt fordran eller rättighet säljas, och varder ej det
utmätta sålt å landet inom tre månader och i stad inom två månader efter
det utmätningsmannen emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar; vare
om ansvarigheten lag som i 162 § sägs.

165 §.

Har utmätning skett av fast egendom eller luftfartyg eller reservdelar till
sådant fartyg, vilka omfattas av inteckning i fartyget, eller, å landet, av
fartyg, som i 94 § sägs, skall utmätningsmannen så skyndsamt vidtaga alla
de åtgärder, vilka på honom ankomma, att försäljningen av det utmätta ej
må genom hans vållande fördröjas, i fråga om fast egendom, å landet över
fyra månader och i stad över tre månader, samt beträffande annan egendom,
som nyss är sagd, över tre månader från mottagandet av de i 54 och 56 §§
nämnda handlingar.

168 §.

Sedan laga kraft åkoinmit auktion å fast egendom eller luftfartyg eller
reservdelar till sådant fartyg, vilka omfattas av inteckning i fartyget, samt
köpeskillingen erlagts och sammanträde enligt 142 eller liO § hållits för köpeskillingens
fördelning, åligge det auktionsförrättaren att därom genast

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

göra anmälan hos inskrivningsdomaren samt, då fråga är om luftfartyg
eller reservdelar till sådant fartyg, jämväl hos luf tf artsstyrelsen samt därvid
tillika insända det vid sammanträdet förda protokoll jämte borgenärsförteckningen.
Har försäljning av fast egendom skett utan förbehåll om
beståndet av intecknad nyttjanderätt, återköpsrätt eller rätt till servitut,
till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån av egendomen, skall
tillika uppgift därom lämnas.

Har vid fördelning av medel, som i 143 § 2 eller 3 mom. avses, likvid
utfallit å huvudstolen av intecknad fordran, åligge det den, som förrättat
utdelningen, att, sedan denna blivit godkänd eller vunnit laga kraft, därom
till inskrivningsdomaren göra anmälan som nyss sagts och tillika insända
fördelningslängden, dock att i fall varom i 143 § 2 mom. sägs vad sålunda
stadgats skall äga tillämpning allenast beträffande fordran, för vars gäldande
egendomen skolat säljas.

198 §.

All nödig---hela kostnaden.

Sökes utmätning---underrätta utmätningsmannen.

Ej vare utmätningsman pliktig att verkställa utmätning å dom eller utslag,
som ej vunnit laga kraft, med mindre kostnaden för förrättningen förskjutes
av sökanden. Den, som begär utmätning av fast egendom eller luftfartyg
eller reservdelar till sådant fartyg, vilka omfattas av inteckning i
fartyget, eller ock verkställighet av dom eller utslag, varigenom intecknad
fordran fastställts till betalning ur fast egendom, vare, ändå att domen
eller utslaget äger laga kraft, pliktig att på anfordran förskjuta erforderligt
belopp till bestridande av förrättningskostnaden. Äskas jämlikt 70 eller 71
§ konkurslagen, att i konkursboet ingående egendom, som nu är sagd, skall
säljas, varde ock kostnaden på anfordran förskjuten.

All nödig---motsvarande tillämpning.

202 §.

Vill någon klaga över utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast egendom
eller å luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg, vilka omfattas av inteckning
i fartyget, göre det sist å femtonde dagen därefter; dock att klagan
över borgenärsförteckningen, där ej fråga är om bestämmande av lägsta
budet eller andra villkor för försäljningen, skall föras i den ordning 203 §
stadgar.

203 §.

Är någon missnöjd med utmätningsmans förslag till fördelning av köpeskilling
för utmätningsvis såld egendom eller av medel, som i 143 § 2 eller 3
mom. avses eller som influtit under tvångsförvaltning, ingive sin klagoskrift
till överexekutor sist å tjugonde dagen, från det förslaget avgavs.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 13.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

211 §.

Nöjes ej part åt överexekutors beslut i utsökningsmål, äge däröver i hovrätten
sig besvära; och åligger det överexekutor, då slutligt utslag gives eller
auktion av honom hållen är, att tillika meddela underrättelse om vad vid
ändrings sökande iakttagas bör samt äventyret, om det försummas.

Över utslag---talan däremot.

Ej må---utmätningsman behörig.

Om klagan---i 221 §.

213 §.

Vill någon överklaga överexekutors slutliga utslag i fråga om fördelning
av köpeskilling för egendom, som blivit av överexekutor såld, eller av medel,
som i 143 § 2 eller 3 mom. eller i 7 kap. avses, eller på klagan över
utmätning, ^ över auktion å fast egendom eller å luftfartyg eller reservdelar
till sådant fartyg, vilka omfattas av inteckning i fartyget, eller över
förslag till fördelning av köpeskilling eller av medel, som i 143 § 2 eller 3
mom. eller i 7 kap. avses, åligge honom att inom tre veckor från den dag,
då utslaget muntligen avkunnades, eller, om det blivit efter anslag meddelat,
från den dag, å vilken utslaget är ställt, till överexekutor inkomma
med besvärsinlaga.

För klagan---är stadgad.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 21, 24, 26, 29, 62, 71, 73, 76, 126 och 198 §§ konkurslagen1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

21 §.

Konkursdomaren skall---i konkurs.

Avträdes ämbets----närmaste förman.

Utvisar den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningen att fast
egendom finnes i boet, skall så snart ske kan å inskrivningsdag om konkur 1932

175aSte lydelSe aV 21 § Se SFS 1936:229’ av 26 § se SFS 1916:809 och av 29 § se SFS

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

227

sen göras anteckning i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken.
Ligger egendomen inom annan rätts domvärjo, skall för verkställande
av sådan anteckning konkursdomaren ofördröjligen till inskrivningsdomaren
i den ort där egendomen ligger insända bevis om konkursen
jämte utdrag ur bouppteckningen.

Hör till boet fartyg som blivit infört i fartygsregistret, skall anmälan om
konkursen med angivande av fartygets registreringsnummer ofördröjligen
göras till den myndighet som handlägger ärenden angående inteckning i fartyg;
och varde å den inskrivningsdag, då det först kan ske, anteckning om
konkursen gjord i inteckningsboken för fartyg. Hör till boet lott i fartyg,
skall anmälan om konkursen ofördröjligen avsändas till den myndighet som
för fartygsregistret; och varde i anmälningen intagna de uppgifter som erfordras
för fartygets säkra urskiljande.

Ingår i konkursboet luftfartyg eller av inteckning i sådant fartyg omfattade
reservdelar till fartyget, skall anmälan om konkursen med angivande av
fartygets nationalitets- och registreringsbeteckning genast sändas till luftf
artsstyr elsen samt till inskrivningsdomaren, som har att å första inskrivningsdag
i inskrivningsboken för luftfartyg göra anteckning om konkursen.

24 §.

Har innan--— av konkursen.

Där i andra fall utmätning skett å fast egendom eller å fartyg eller
luftfartyg eller å gods i fartyg eller luftfartyg eller å reservdelar till luftfartyg,
vilka omfattas av inteckning i fartyget, skall verkställigheten fortgå, så
vida ej efter ty i 68 § sägs framställning om dess inställande göres innan försäljning
av egendomen ägt rum.

Har eljest---- •— besluts meddelande.

26 §.

Varder beslut---— anslagna kungörelsen.

Finnes i gäldenärens bo fast egendom eller fartyg, som blivit infört i fartygsregistret,
eller lott i fartyg eller ock luftfartyg eller av inteckning i sådant
fartyg omfattade reservdelar till fartyget, skall vad i 21 § tredje, fjärde och
femte styckena föreskrivits angående anteckning eller anmälan om konkursen
äga motsvarande tillämpning i fråga om den högre rättens beslut.

Innan i-----sig, betalas.

29 §.

Har gäldenären —- —• — konkursboet åter.

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

handahålla inteckningshandling angående fast egendom eller luftfartyg för
verkställande av utbyte efter ty därom är stadgat samt handling, på grund
varav inteckning i fartyg, förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
sökts, för inteckningens dödande.

Vad sålunda ---om konkursansökningen.

62 §.

Efter första borgenärssammanträdet skall boets egendom säljas så snart
ske kan, där ej annat föranledes av bestämmelserna i 60, 63, 64 och 66 §§,
70 § andra stycket, 11 § femte stycket samt 149 § andra stycket.

71 §.

Vill förvaltaren — -— —- kan ske.

Lös egendom ----försäljningen beroende.

Samtycke, varom---— noterat värdepapper.

Skall helt----och köparen.

Är fråga om försäljning av luftfartyg eller av reservdelar till sådant fartyg,
vilka omfattas av inteckning i fartyget, och finnes egendomen inom riket,
vare lag som i 70 § första och andra styckena sägs, dock att förvaltaren
äge att utan föregången auktion med ombudsmannens samtycke underlåta
att föranstalta om egendomens avyttrande endast såvida tillstånd därtill givits
av de borgenärer, som i konkursen bevakat fordringar, förenade med
förmånsrätt i egendomen. Gods i luftfartyg skall säljas i samma ordning
som gods i sjögående fartyg. Gäller försäljningen reservdelar, som icke besväras
av inteckning, gånge därmed som med försäljning av annan lös egendom.

Skall gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning som belastar
hans fasta egendom eller luftfartyg eller till sådant fartyg hörande reservdelar
säljas, låte förvaltaren innan försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling
å det gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder däremot
icke möter. Skall försäljning ske av inteckningshandling, som innehaves
av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig, vare förvaltaren
pliktig att, där ej gäldenären medgiver, att handlingen må försäljas med bibehållande
av hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift, varigenom
gäldenären frikallas från ansvarighet.

73 §.

Har borgenär lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom,
äge han besörja, att egendomen varder såld å auktion eller, då fråga är om å
fondbörs noterat värdepapper, genom fondkommissionär till gällande börspris;
dock må sådan försäljning ej utan förvaltarens samtycke äga rum tidigare
än fyra veckor efter första borgenärssammanträdet. Försäljning genom
borgenärens försorg må ej heller ske, där förvaltaren vill lösa egendomen
för konkursboets räkning; åliggande det borgenären att minst en vecka in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

229

nan han vidtager åtgärd för egendomens försäljning hembjuda den åt förvaltaren
till inlösen. Utgöres egendomen av fartyg eller av gods i fartyg eller i
luftfartyg eller av reservdelar till luftfartyg, vilka omfattas av inteckning i
fartyget, skall försäljningen ske i den ordning, som om dylik egendom, den
där blivit utmätt, särskilt är stadgad. Skall egendomen säljas annorledes än
utmätningsvis och är ej fråga om sådan försäljning av värdepapper, som enligt
vad nyss sagts må ske utan auktion, må försäljningen ej äga rum å annan
ort än den, där egendomen finnes, med mindre förvaltaren samtycker
därtill; och läte borgenären förvaltaren minst tre veckor förut veta, när och
var försäljningen skall ske. Har försäljning skett i annan än den för utmätt
egendom stadgade ordning, vare borgenären pliktig att för förvaltaren
redovisa för vad som influtit.

Vill ej borgenären föranstalta om försäljningen, äge förvaltaren därom besörja.
Dock må inteckning i fast egendom eller i luftfartyg eller reservdelar
till sådant fartyg, vilken blivit av ägaren till den intecknade egendomen lämnad
såsom pant, icke av förvaltaren säljas, utan äge han allenast låta sälja
den rätt till andel i inteckningen, som efter ty särskilt är stadgat må tillkomma
gäldenären.

76 §.

Finner förvaltaren det i 74 § föreskrivna kungörelsesätt icke vara ägnat
att bereda kungörelsen nödig offentlighet, ankomme på honom att vidtaga de
ytterligare åtgärder, som må anses erforderliga. Skulle han i något fall anse
tillfyllest, att auktionen kungöres i mindre utsträckning än i nämnda paragraf
stadgas, begäre samtycke därtill av rättens ombudsman. Inskränkning
i fråga om kungörande av auktion å fast egendom eller luftfartyg eller å reservdelar
till sådant fartyg, vilka omfattas av inteckning i fartyget, må dock
icke äga rum utan gäldenärcns samtycke; ej heller må sådan inskränkning
ske beträffande kungörande av auktion å annan lös egendom, vari borgenär
har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken
sägs, med mindre den borgenär samtycker därtill.

126 §.

På förvaltaren---äga rum.

Finnes tillgång ----samtycker därtill.

Kan utdelning--— andra borgenärer.

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blivit förvandlad i penningar,
skall slututdelning ske; dock må ej kungörelse om sådan utdelning utfärdas
före utgången av tid, inom vilken borgenär har att ingiva bevis därom att
honom förelagd edgång, som i 116 eller 123 § sägs, blivit fullgjord. I fall,
varom i 70 § andra stycket eller 71 § femte stycket förmäles, utgöre den omständigheten,
att där avsedd egendom icke blivit försåld, ej hinder för slututdelning.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

198 §.

Har konkurs i annat fall än som avses i 26 § upphört utan att till boet hörande
fast egendom eller fartyg, som blivit infört i fartygsregistret, eller lott
i fartyg eller ock luftfartyg eller av inteckning i sådant fartyg omfattade
reservdelar till fartyget gått till försäljning, ankomme på ägaren av vad sålunda
förblivit osålt att därom göra anmälan hos den myndighet, hos vilken
anteckning om konkursen eller anmälan om densamma jämlikt 21 § ägt
rum; skolande, när förhållandet styrkes, anteckning därom i fråga om annan
egendom än lott i fartyg göras i vederbörande inteckningsprotokoll samt
fastighets- eller annan inskrivningsbok.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse a? 1 och 13 §§ lagen den 20 december 1946
(nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

Härmed förordnas, att 1 och 13 §§ lagen den 20 december 1946 om lagsökning
och betalningsföreläggande (lagsökningslag) skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

1 §•

För fordran---nedan sägs.

Borgenär, som för sin fordran har inteckning i fast egendom eller i fartyg
eller i luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg, äge ock genom lagsökning
söka betalning ur den intecknade egendomen.

13 §.

Äro ej sådana skäl för handen att målet bör hänskjutas till rättegång,
skall betalningsskyldighet åläggas gäldenären; avser lagsökningen betalning
ur intecknad fast egendom eller intecknat fartyg eller luftfartyg eller intecknade
reservdelar till luftfartyg, fastställe rätten fordringen till betalning ur
den intecknade egendomen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

231

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85)
om dödande av förkommen handling.

Härigenom förordnas, att 10 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 om dödande
av förkommen handling1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

10 §.

Är handling, om vars dödande gjorts ansökning, intecknad, skall rätten
underrätta vederbörande inskrivningsdomare om ansökningen, och har
denne att därom så snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning i fastighetsboken
eller annan inskrivningsbok varom fråga är. Vad nu sagts om
ansökningen skall ock gälla rättens slutliga utslag i ärendet; dock må, då
ansökningen avslagits, anteckning ej verkställas förrän utslaget vunnit
laga kraft.

Sedan utslag, varigenom intecknad handling dödats, vunnit laga kraft,
skall inskrivningsdomaren, på ansökan, å inskrivningsdag göra anteckning i
fastighetsboken eller annan inskrivningsbok varom fråga är) att ny handling,
som utfärdats jämlikt 9 §, medför den inteckningsrätt som tillkommit
den dödade. När ansökan göres, skall den nya handlingen vara åtföljd av
avskrifter enligt vad beträffande ansökan om inteckning är stadgat.

13 §.

Hava tio —--- allmänna tidningarna.

Fullföljes ej —--den förfallen.

Finner rätten---handlingens företeende.

Rätten skall underrätta inskrivningsdomaren om ansökan som i första
stycket sägs, och har denne att så snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning
därom i fastighetsboken eller annan inskrivningsbok varom fråga
är. Vad nu sagts om ansökningen skall ock gälla rättens slutliga utslag i
ärendet; dock må, då ansökningen avslagits, anteckning ej verkställas förrän
utslaget vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1946:105 och av 13 § se SFS 1946:878.

232

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 juli 1947 (nr 486) om dödande
av vissa utanför Sverige befintliga handlingar.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 10 juli 1947 om dödande av
vissa utanför Sverige befintliga handlingar skall erhålla följande ändrade
lydelse.

11 §•

Är handling, om vars dödande gjorts ansökning, intecknad, skall nämnden
skyndsamt underrätta vederbörande inskrivningsdomare om ansökningen,
och har denne att därom så snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning
i fastighetsboken eller annan inskrivningsbok varom fråga är.
Vad nu sagts om ansökningen skall ock gälla nämndens slutliga beslut i
ärendet.

Sedan intecknad handling dödats, skall inskrivningsdomaren, på ansökan,
å inskrivningsdag göra anteckning i fastighetsboken eller annan inskrivningsbok
varom fråga är, att ny handling, som utfärdats jämlikt 10 §,
medför den inteckningsrätt som tillkommit den dödade. När ansökan göres,
skall den nya handlingen vara åtföljd av avskrifter enligt vad beträffande
ansökan om inteckning är stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 17 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 17 § strafflagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

17 §.

1 Senaste lydelse se SFS 1918:448.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

233

verkat därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är
påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och
det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet
förklaras förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon tagit
befattning som innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott.
Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen
eller särskild rätt därtill. Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras
av sjöpanträtt eller inteckning, eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt
eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten skall upphöra
i Jen förverkade egendomen. Finnes i annat fall någons rätt till föremål
som förklaras förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen
förbehåll därom.

Ändå att---förklaras förverkat.

I stället —--av missbruk.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 september 1914 (nr 182) angående
förbud mot lufttrafik över svenskt område.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 7 september 1914 angående förbud
mot lufttrafik över svenskt område1 skall erhålla följande ändrade
lydelse.

3 §•

Den som överträder förbud, som i 1 § avses, straffes med dagsböter, lägst
fem; och skall det använda luftfartyget tagas i beslag samt, där ej Konungen
för visst fall annorlunda förordnar, dömas förbrutet. Besväras fartyget
av luftpanlrätt eller inteckning, må domstolen, när skäl därtill äro, förklara
att panträtten i fartyget skall upphöra.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1939:729.

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för oloyllg yaruinförsel.

Härigenom förordnas, att 1 § 9 och 10 mom. lagen den 8 juni 1923 om
straff för olovlig varuinförsel1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

1 §•

9 mom. Är olovligen---ock förverkat;

a) emballage eller---varuinförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugo ton eller luftfartyg
vars högsta tillåtna vikt enligt dess luftvärdighetsbevis understiger
fyra ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap, som för
transport av det olovligen införda godset begagnats vid resa, vilken måste
antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller
eljest vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av
olovligen infört gods, allt dock endast för så vitt forslingsredskapet tillhör
eller på rund av avbetalningsköp innehaves av godsets ägare eller annan,
som finnes hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skälig
anledning att misstänka densamma, samt tillika godset anträffats under
forslingen.

10 mom. Avser förverkandeförklaring farkost, som besväras av sjöpanträtt
eller inteckning, eller luftfartyg, besvärat av luft panträtt eller inteckning,
må domstolen ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade
egendomen. Finnes i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras
förverkat, böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll
därom.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1949:399.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

235

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

8 §•

1 mom. Har vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin i annat fall, än
i 3 § 1 mom. andra och tredje styckena sägs, eller har vid olovlig forsling,
som i 5 § avses, nyttjats farkost av mindre nettodräktighet än femhundra
ton eller luftfartyg vars högsta tillåtna vikt enligt dess luftvärdighetsbevis
understiger fyra ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap,
skall, evad ansvar för brottet ådömes eller ej, forslingsredskapet vara förverkat,
därest det forslade godset till väsentlig del utgjorts av olovligen införda
spritdrycker eller vin, eller därest den färd, vid vilken redskapet nyttjats,
eljest måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig
införsel eller forsling av spritdrycker eller vin.

Påföljd av---icke inträda:

a) där det — — —- vin; eller

b; då äganderätten —--användande; eller

c) där forslingsredskapets---olovliga användande.

2 mom. Farkost av mindre nettodräktighet än fyrtio ton eller i 1 mom.
avsett luftfartyg, som uppehåller förbindelse mellan land och där utanför
beläget fartyg, vars resa uppenbarligen skett i syfte att företaga eller främja
olovlig införsel av spritdrycker eller vin, skall, såvida farkostens eller
luftfartygets färd skäligen får antagas hava avsett befordrande av sådant
syfte, vara förverkad, ändå att farkostens eller luftfartygets ägare, brukare
eller förare icke kan dömas till ansvar för olovlig införsel eller forsling av
dylika drycker; dock skall vad i 1 mom. andra stycket stadgas angående
undantag från påföljd av förverkande äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse av 8 § 1 mom. se SFS 1933:188.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juni 1949 (nr 398) om
straff för olovlig varuutförsel.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 juni 1949 om straff för olovlig
varuutförsel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

Gods som---dess värde.

Tillika skall förklaras förverkat

a) emballage eller---varuutförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugu ton eller luftfortijg
vars högsta tillåtna vikt enligt dess luftvärdighetsbevis understiger
fyra ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap som för
transport av godset begagnats vid resa, vilken måste antagas hava ägt rum
i väsentligt syfte att företaga olovlig varuutförsel, eller eljest vid tillfälle,
då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av gods som var avsett att
olovligen utföras, allt dock endast om forslingsredskapet tillhör eller på
grund av avbetalningsköp innehaves av godsets ägare eller annan, som finnes
hava ägt kännedom om den olovliga varuutförseln eller skälig anledning
att misstänka densamma, samt tillika godset anträffats under forslingen.

Avser förverkandeförklaring farkost som besväras av sjöpanträtt eller inteckning
eller luftfartyg besvärat av luftpanträtt eller inteckning, må domstolen
ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen.
Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat
höra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Framgår av---skall inträda.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

237

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § l4:o) lagen den 26 maj 190!) (nr 38 s. 3)
om Knngl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 14:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

14 :o) mål om inmutning---att föra automobil;

mål om registrering av luftfartyg, om utfärdande av, förlängning av giltighetstid
för eller återkallande av luftfartscertifikat, behörighetsbevis för
förare av luftfartyg eller sådant tillstånd, som avses i § 24 c) förordningen
den 26 maj 1922 (nr 383) om luftfart;

mål om registrering---andra personalstiftelser;

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1951:475.

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

Motiv.

Inledning.

Uppgiften för det föreliggande lagstiftningsarbetet har varit av dubbel art.
Det har först och främst gällt att utforma erforderliga stadganden till fullgörande
av de förpliktelser, som skulle åligga Sverige efter ratifikation av
den i Geneve den 19 juni 1948 avslutade konventionen rörande internationellt
erkännande av rätt till luftfartyg, i det följande kallad inskrivningskonventionen.
Vidare har under utredningen från det praktiska livets sida ådagalagts
starka önskemål om en inhemsk lagstiftning rörande inskrivning av
rätt till luftfartyg även oavsett konventionen, vilka önskemål det ansetts
angeläget att tillgodose.

Rörande inskrivningskonventionens tillblivelse må här anmärkas följande.

Den första internationella luftprivaträttskonferensen år 1925 (Conférence
internationale de droit privé aérien) förordade, att den enligt konferensens
beslut upprättade internationella tekniska kommittén av lufträttsexperter
(Comité international technique d’experts juridiques aériens, i förkortning
kallad CITEJA) i första hand skulle undersöka, jämte andra, frågor rörande
äganderätt till luftfartyg, sakrätter, hypotek, kvarstad och lega av
luftfartyg.

CITEJA grep sig också an med hithörande frågor. Vid en session 1926
fastställdes såsom arbetsprogram för kommitténs första kommission frågorna
om luftfartygs nationalitet, om luftfartygsregister, om äganderätt,
samegendom, byggande och överlåtelse samt om sakrätter, hypotek, luftpanträtt,
utmätning och kvarstad. I första hand borde därvid beaktas luftfartygsregister,
äganderätt och hypotek. Sedan ett flertal rapporter och
utkast i ämnet utarbetats av tysken Richter och italienaren Giannini, diskuterades
dessa år 1929 av CITEJA, som återremitterade ärendet till första
kommissionen. Kommissionen diskuterade ytterligare det föreliggande ämnet
vid olika möten år 1930, varefter ärendet ånyo handlades av CITEJA
samma år. CITEJA beslöt därvid anmoda kommissionen att fortsätta sitt
arbete under beaktande av att CITEJA i princip godtoge upprättande av
ett register rörande äganderätt samt därav, att en konvention i ämnet borde
innehålla regler om äganderätt och sakrätter.

Efter viss ventilering på ett kominissionsmöte påföljande år slutfördes
förhandlingarna vid CITEJA:s session 1931. Ett förslag till konvention rörande
äganderätt till luftfartyg och luftfartygsregister överlämnades till

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

den franska regeringen för delgivning med regeringarna, medan ett förslag
till konvention rörande hypotek och luftpanträtter antogs.

På CITEJA:s session år 1932 ansåg man emellertid att andra konventionsförslag,
nämligen beträffande skada tillfogad tredje man på jordytan
och beträffande kvarstad, borde erhålla förtursrätt att behandlas vid den
tredje internationella luftprivaträttskonferensen, hållen i Rom 1933. Härvid
utgick man från att förslagen rörande de ämnen, som nu närmast äro i
fråga, skulle reserveras för behandling å den fjärde internationella luftprivaträttskonferensen,
för vilken tidpunkten då ännu icke var fastställd.

Den sistnämnda konferensen hölls sedermera i Bryssel 1938, dock utan att
de från den föregående konferensen tillbakahållna konventionsförslagen
komrno under diskussion. CITEJA hade nämligen, efter att hava berört förslagen
vid sessionerna åren 1933, 1936 och 1937, år 1938 beslutat att med
anledning av anmärkningar och synpunkter, som framkommit under tiden
sedan förslagen godtagits, uppdraga åt första kommissionen att ånyo genomse
dessa.

Vid den stora luftfartskonferensen i Chicago, som hölls år 1944 under det
andra världskrigets slutskede, rekommenderades ett återupptagande av hithörande
frågor till behandling å diplomatisk konferens. Ämnet behandlades
vid ett nordiskt möte i Stockholm hösten 1945. 1 januari 1946 beslöt CITEJA
att översända de båda föreliggande konventionsförslagen av år 1931 till den
vid Chicagokonferensen grundade provisoriska internationella civila luftfartsorganisationen
(Provisional International Civil Aviation Organization, i
förkortning kallad PICAO). I den skrivelse, varmed förslagen översändes,
framhölls att detta skedde för att medgiva PICAO att sammankalla en
internationell luftprivaträttskonferens.

Vid PICAO:s möte i maj och juni 1946 utarbetades på grundval av de
båda från CITEJA överlämnade förslagen en promemoria med förslag till
konvention om inskrivning av äganderätt till luftfartyg och av luftfartygshypotek.
Konvenlionsförslaget överarbetades härefter i februari 1947 av en
i Paris sammanträdande, av PICAO för ändamålet tillsatt kommitté. Detta
nya förslag underställdes de till PICAO anslutna regeringarna för yttrande
och diskuterades av delegerade från Danmark, Finland, Norge och Sverige
vid ett möte i Köpenhamn i april 1947. Med ledning av dessa diskussioner
avgåvos i huvudsak helt överensstämmande nordiska yttranden.

Vid denna tidpunkt hade den vid Chicagokonferensen avslutade luftfartskonventionen
trätt i kraft och PICAO till följd därav blivit avlöst av en
slutgiltig organisation, den internationella civila luftfartsorganisationen (International
Civil Aviation Organization, i förkortning kallad ICAO). ICAO:s
första församlingsmöte sammanträdde i maj 1947 i Montreal. Därvid granskades
det i Paris utarbetade förslaget och inkomna yttranden däröver av
församlingens fjärde kommission med resultat att ett nytt, såsom schematiskt
betecknat förslag framlades. En frågelista rörande principfrågor utsändes
till de anslutna staterna. Åt organisationens juridiska kommitté (Le -

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

gal Committee), vilken bildats vid församlingsmötet, uppdrogs att om möjligt
utarbeta ett slutligt förslag till konvention.

Frågelistan besvarades av Sverige i juli 1947.

Den juridiska kommittén sammanträdde till sin första session i Bryssel i
september 1947. Därvid utarbetades en ny, såsom slutligt förslag betecknad
text på grundval av Paris-förslaget, det schematiska förslaget och de från
medlemsstaterna inkomna svaren å frågelistan.

Även det i Bryssel utarbetade förslaget underställdes de till ICAO anslutna
staterna för yttrande. Ett svenskt utlåtande över detta förslag avgavs
i januari 1948.

Vid ICAO:s andra församlingsmöte i juni 1948 i Geneve ankom det å församlingens
juridiska kommission (Legal Commission) att med beaktande
av de inkomna yttrandena överarbeta förslaget. Sedan så skett, antogs
konventionen av församlingsmötet den 18 juni, och från och med påföljande
dag stod konventionen öppen för undertecknande.

Konventionen undertecknades av Sverige den 4 januari 1949. Vid samma
tillfälle underskrevo även Danmark och Norge konventionen.

Vid utformningen av ifrågavarande lagstiftning har det legat nära till
hands att söka anknytning till föreliggande inskrivningslagstiftning på
andra rättsområden. De sakkunniga hava därvid främst beaktat 1901 års
lagstiftning om inteckning i sjögående fartyg, vilken trots vissa vid dess
tillkomst uttalade farhågor visat sig i praktiken fylla sin uppgift på ett i
det väsentliga tillfredsställande sätt.

Självfallet har man avvikit från fartygsinteckningslagstiftningen i den
mån sådant varit påkallat med hänsyn till innehållet i inskrivningskonventionen.
Därjämte har man trott det bäst överensstämma med konventionens
anda att i förslaget införa stadganden om ägarehypotek, varvid ledning i
det stora hela kunnat hämtas från 1912 års lagstiftning på fastighetsrättens
område.

Förebilderna för den nu föreslagna lagstiftningen äro, såsom framgår av
vad nyss anförts, tämligen ålderstigna. I betydande omfattning bygga de på
den utformning, som år 1875 gavs åt inskrivningsväsendet på fastighetsrättens
område. Det är endast naturligt att den tid som förgått sedan den
nuvarande lagstiftningens tillkomst medfört att denna lagstiftning numera
i åtskilliga avseenden icke längre står i full överensstämmelse med rådande
privaträtlsliga och inskrivningsrättsliga uppfattning.

I och för sig hade det utan tvivel varit önskvärt, om man kunnat i dessa
avseenden giva lagen en mera modern utformning. Emellertid är lagberedningen
för närvarande sysselsatt med att reformera inskrivningsrätten i
fråga om fast egendom. Det torde icke vara lämpligt att söka föregripa resultatet
av lagberedningens arbete. Den starka önskvärdheten av en lagstiftning
om inskrivning av rätt till luftfartyg har ansetts utesluta att man
avvaktar de resultat, till vilka lagberedningen kan komma. De sakkunniga
hava därför funnit övervägande skäl tala för att man nu stannar för en
avfattning, som nära ansluter sig till den bestående inskrivningslagstiftning -

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

en, och låter den nya lagstiftningen bliva föremål för revision, sedan inskrivningsrätten
på fastighetsväsendets område blivit moderniserad.

Med iakttagande av de i det föregående angivna synpunkterna utarbetades
inom de sakkunniga under senare delen av 1949 utkast till lag om inteckning
i luftfartyg. Sedan detta utkast i oktober 1949 diskuterats vid ett
nordiskt lufträttsmöte i Helsingfors, blev det efter viss omarbetning såsom
utkast till lag om inskrivning av rättigheter i luftfartyg förelagt nästa nordiska
lufträttsmöte, vilket hölls i Stockholm i april och maj 1950. Med ledning
av överläggningarna vid detta möte överarbetades det ånyo, varefter
det tillika med utkast till lag om ändring i vissa delar av kungl. förordningen
den 26 maj 1922 om luftfart — §§ 4—13 och § 40 — samt till lag i anledning
av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt
erkännande av rättigheter i luftfartyg under beteckningen »Utkast till lagbestämmelser
om inskrivning av rättigheter i luftfartyg m. m., utarbetade
av 1945 års lufträttssakkunniga» med skrivelser av den 10 mars 1951 utsändes
på remiss. Vid dessa texter voro fogade ett antal förklarande anmärkningar
till texterna ävensom en kortfattad redogörelse för det huvudsakliga
innehållet i de tillämnade följ dförfattningarna.

Remissen skedde till luftfartsstyrelsen ävensom till Aktiebolaget Aerotransport,
Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Yttranden inkommo härefter från luftfartsstyrelsen samt från Aerotransport
och försäkringsbolagens riksförbund. Bankföreningen meddelade, att
den med hänsyn till den preliminära karaktär som de remitterade författningstexterna
ägde icke ansett sig kunna avgiva något slutgiltigt yttrande i
ärendet, samt tilläde, att den förutsatte att sedermera, då de sakkunnigas
definitiva förslag förelåge, få tillfälle att avgiva sådant yttrande. Föreningen
överlämnade emellertid till de sakkunniga en promemoria rörande
granskning av det remitterade utkastet, uppgjord av bankjuristen vid Skandinaviska
banken aktiebolag L. Fogelklou.

Slutligen inkom till de sakkunniga en skrift från Kungl. Svenska aeroklubben,
vilken under hand erhållit kännedom om att remisshandlingarna
tillställts luftfartsstyrelsen.

Sedan yttrandena inkommit, hava de sakkunniga överarbetat de på remiss
utsända författningsutkasten samt utarbetat vissa följ dförfattningar.

Förslag till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Paragrafen överensstämmer till sin grundtanke med 3 § första stycket
lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg. Av redaktionella skäl bar
det ansetts lämpligt att införa uttrycket »inskrivningsärenden rörande luft 1(!

Bihang Ull riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 13.

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

fartyg» såsom en sammanfattande beteckning. Jämföras må 1 § lagen den
3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,
i det följande benämnd 1932 års inskrivningslag.

Under utredningsarbetet hava i viss mån olika meningar förefunnits i
fråga om den myndighet, åt vilken den privaträttsliga inskrivningen bör
anförtros. Uppenbarligen tala vissa praktiska skäl för att handläggningen
av registrerings- och inskrivningsärendena borde ligga å samma myndighet.
Man torde emellertid böra anse det rent principiellt vara riktigast att handläggningen
av så viktiga privaträttsliga frågor som dem om vilka nu är
fråga anförtros åt domstol, vilken helst bör äga ingående erfarenhet av
inskrivningsärenden av likartad natur. I samma riktning tala de organisationsspörsmål
rörande luftfartsstyrelsen, som måste uppkomma om ärendena
förlädes dit. Främst med hänsyn till fördelen av en lätt förbindelse
mellan inskrivningsmyndigheten och registreringsmyndigheten torde samtliga
inskrivningsärenden rörande luftfartyg böra handläggas av en, i Stockholm
belägen domstol.

Med hänsyn till det nyss anförda har det synts önskvärt att liksom beträffande
fartygsinteckning centralisera ärendena hos Stockholms rådhusrätt.

Luftfartsstyrelsen, som på ett tidigare stadium av utredningsarbetet ifrågasatt,
huruvida icke jämväl inskrivningsväsendet rörande luftfartyg borde
förläggas till styrelsen, har ock i sitt yttrande över det remitterade utkastet
förklarat att styrelsen icke motsatte sig förslaget om att förlägga inskrivningsärendena
till Stockholms rådhusrätt.

Vid det nu förevarande lagrummet torde ytterligare böra anmärkas, att
de sakkunniga till prövning förehaft jämväl frågan huruvida 38 § fartygsinteckningslagen
borde erhålla motsvarighet i förslaget. Denna paragraf
innehåller stadgande bland annat därom, att om inteckningshavare vill vid
domstol utsöka sin fordran ur det intecknade fartyget eller tvist yppas om
giltigheten av meddelad inteckning, saken skall gå till rådhusrätten i den
stad, där den som käres till har sitt bo och hemvist, eller, om denne har
sitt hemvist å landet eller i stad där rådhusrätt ej är, till den rådhusrätt
som är närmast. Vad i lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål
är stadgat skall enligt 38 § gälla också beträffande mål som i paragrafen
avses.

I det remitterade utkastet upptogs icke någon bestämmelse i förevarande
ämne, vilket förhållande anmärktes vid remissen.

Ämnet har icke berörts i remissyttrandena.

Vid förnyat övervägande i samband med förslagets utarbetande har man
visserligen icke kunnat undgå att finna vissa skäl tala för att centralisera
ifrågavarande slags mål till en enda domstol. Därigenom skulle otvivelaktigt
uppnås större säkerhet för att denna domstol vinner mera ingående förtrogenhet
med här mötande, ofta invecklade rättsfrågor. Att beakta är även
betydelsen av den nära tillgången till handlingar, som förvaras av registre -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

243

rings- och inskrivningsmyndigheterna. Med hänsyn till sistnämnda förhållande
skulle sådana mål helst böra förläggas till Stockholms rådhusrätt.

De anförda skälen hava emellertid icke ansetts äga avgörande betydelse.
Man har fastmera stannat för att icke föreslå någon bestämmelse av ifrågasatt
natur. Måhända kan emellertid läget gestalta sig i viss mån annorlunda,
därest den under utarbetande varande luftfartslagen kommer att innehålla
stadgande som begränsar behörigheten att handlägga lufträttsmål till vissa
domstolar.

2 §.

Med stadgandet i första punkten må jämföras 3 § andra stycket fartygsinteckningslagen.
Att uttrycket »inskrivningsbok för luftfartyg» använts i
stället för fartygsinteckningslagens term »inteckningsbok» sammanhänger
bland annat med de under 1 § anmärkta förhållandena.

Bestämmelsen i andra punkten har upptagits med hänsyn till dess praktiska
betydelse. Jämföras må 3 § andra stycket lagen den 3 juni 1932 om
uppläggande av nya fastighetsböcker för landet.

Om inteckning i luftfartyg.

Om intecknings beviljande.

3 §.

Enligt 1 § fartygsinteckningslagen, till vilken den nu ifrågavarande paragrafen
bildar en motsvarighet, må inteckning meddelas endast i fartyg, som
har en dräktighet av fem registerton eller därutöver och är infört i fartygsregistret.
Från detta stadgande företer det nu föreslagna lagrummet, såvitt
nu är i fråga, den olikheten att inteckningsmöjligheten icke är begränsad
till fartyg av viss storlek.

Ej heller det remitterade utkastet upptog någon begränsning i detta hänseende.
I de förklarande anmärkningar som ingingo i remissen fästes emellertid
uppmärksamheten å detta förhållande och framhölls att meningarna
därutinnan varit i hög grad delade.

Luftfartsstyrelsen har i sitt remissyttrande uttalat, att institutet inteckning
i luftfartyg enligt styrelsens uppfattning torde komma att få sin största
betydelse inom den yrkesmässiga luftfarten, i fråga om vilken det tillika
finge anses föreligga ett visst allmänt intresse av att vidgade kreditmöjligheter
stode till buds för flygföretagen. Även beträffande smärre flygplan,
som användes företrädesvis i annan luftfart än den yrkesmässiga, funnes
väl vissa kreditproblem, men kravet på möjlighet till inteckning gjorde sig
mindre starkt gällande på detta område. Styrelsen hade mot bakgrunden
av det anförda övervägt att föreslå begränsning av inteckningsmöjligheten
till luftfartyg med en högsta tillåten flygvikt överstigande 1 500 kilogram
men ville icke framställa något yrkande i sådan riktning.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Aeroklubben, som i sin skrift förmält sig hava till uppgift att bevaka
privat- och sportflygets intressen, har anfört att en begränsning av inteckningsmöjligheterna
till vissa plan förvisso ägde sitt berättigande som en
rent praktisk åtgärd, därest antalet småflygplan skulle vara eller bliva mycket
stort. Den av luftfartsstyrelsen övervägda begränsningen vore emellertid
alltför snävt tilltagen, enär därigenom större, flersitsiga sportflygplan i regel
konnne att uteslutas. Dessa plan vore så dyrbara, att de borde erhålla
möjlighet att bliva delaktiga i inteckningsinstitutet. Klubben ansåge gränsen
böra dragas vid en högsta tillåten flygvikt av 1 000 kilogram. Vidare borde
endast motordrivna flygplan falla under den föreslagna lagen.

Aerotransport har förutsatt att en eventuell begränsning icke skulle beröra
sådana flygplan, som användas inom den kommersiella trafikluftfarten.

I den från bankföreningen överlämnade promemorian har de sakkunnigas
förslag förordats, varvid förklarats att ur kreditgivarsynpunkt en begränsning
syntes innefatta en nackdel.

De sakkunniga hava vid förnyat övervägande stannat för att i fråga om
de luftfartyg, i vilka inteckning bör få meddelas, icke upptaga någon annan
begränsning än att fartygen skola vara registrerade. Man har nämligen
trott sig kunna utgå från att kreditgivarna utan någon i lagen given, mer
eller mindre konstlad begränsning komma att i eget intresse tillse att kreditgivningen
icke utsträckes till otjänliga objekt. Vidare hava de sakkunniga
beaktat att en kreditgivning vid förvärv av luftfartyg, som icke skulle kunna
intecknas, sannolikt skulle ske i form av avbetalningsköp. Det torde få anses
angeläget att man icke uppmuntrar sådana transaktioner med därav följande
olägenheter. Konventionen innehåller ej heller någon begränsning, i
följd varav sådan icke kan genomföras beträffande andra konventionsstaters
luftfartyg.

Med anledning av vad luftfartsstyrelsen anfört i sitt remissyttrande må
här framhållas, att inteckningsmöjligheten omfattar jämväl utländsk medborgare
tillhörigt luftfartyg, som införts i luftfartygsregistret. Se 2 § andra
stycket förslaget till lag med vissa bestämmelser om registrering av luftfartyg
samt om bärgning.

Av uttrycket »infört i luftfartygsregistret» har ansetts utan vidare framgå,
att det skall vara fråga om slutgiltig registrering. Ett fartyg som är allenast
interimistiskt registrerat jämlikt 12 § i den föreslagna lagen med vissa
bestämmelser om registrering av luftfartyg samt om bärgning skall alltså
icke kunna intecknas.

De sakkunnigas förslag, som i likhet med 1 § fartygsinteckningslagen
innehåller förbud mot inteckning i fartygslott, saknar däremot bestämmelse
motsvarande det i sagda paragraf upptagna förbudet mot gemensamma
inteckningar. Frånvaron av sådant förbud sammanhänger med den uppfattning
som gjort sig gällande under förarbetena till inskrivningskonventionen,
vilken i sin ordning föranlett stadgandet i 15 § i förslaget. Under
hänvisning till sagda paragraf och vad därvid anföres skall här allenast

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

245

anmärkas, att man ingalunda åsyftar att införa gemensamma inteckningar
i den gestaltning som detta institut har på fastighetsrättens område.

Det har ansetts icke vara nödigt att upptaga bestämmelse att, om luftfartyg
tillhör flera gemensamt, inteckning ej må meddelas, med mindre
samtliga delägare därtill lämnat medgivande. Såsom framgår av förarbetena
till fartygsinteckningslagen, har ett sådant stadgande erhållit plats i nämnda
lag 1 § med hänsyn till de särskilda förhållandena på partrederiets område.
Jämföras må för övrigt 2 § lagen den 30 september 1904 om samäganderätt.

För fullständighetens skull må här tilläggas, att de sakkunniga i enlighet
med den tidigare återgivna åsikt de hysa i frågan, huruvida den föreslagna
lagstiftningen bör givas en mera modern utformning än dess förebilder,
avstått från att taga ståndpunkt till spörsmålet, om inteckning principiellt
bör medgivas för självständig panträtt eller endast för panträtt som är
accessorisk till en fordran.

I detta sammanhang torde ytterligare böra beröras frågan, huruvida inteckning
må kunna meddelas även i luftfartyg under byggnad, en fråga
som varit föremål för ingående överväganden hos de sakkunniga.

Det remitterade utkastet upptog icke några bestämmelser i detta ämne.
Enahanda är förhållandet med inskrivningskonventionen i dess slutliga avfattning.
I äldre förslag till konventionen meddelades emellertid regler rörande
rättigheter i luftfartyg under byggnad. I det i Montreal i maj 1947
upprättade schematiska förslaget föreskrevs sålunda principiell likställighet
mellan rättigheter i ett färdigt luftfartyg, inskrivna i den stat vars nationalitet
fartyget ägde, och rättigheter i ett luftfartyg under byggnad, inskrivna
i den stat där byggandet pågick. ICAO:s juridiska kommitté beslöt emellertid
vid sin i Bryssel i september 1947 hållna session att låta bestämmelserna
om rättigheter i luftfartyg under byggnad utgå ur konventionstexten. Protokollet
för kommitténs förhandlingar torde få anses giva vid handen, att
anledningen härtill var att det ansågs onödigt att bereda internationellt
skydd åt rättigheter i föremål, som icke vore i stånd att färdas internationellt.

Fartygsinteckningslagen saknar också bestämmelser i ämnet. I departementschefens
yttrande vid remissen till Högsta domstolen av förslaget till
fartygsinteckningslag anfördes, att åtskilliga främmande lagar om fartygsinteckning
hade upptagit bestämmelser om hypotek i fartyg under byggnad,
men att dylika bestämmelser icke influtit i förslaget på grund av att vår
rätt redan i 3 § sjölagen hade ett stadgande, som syntes erbjuda tillräckliga
utvägar att bereda kredit för fartygs nybyggnad.

I de förklarande anmärkningarna till det remitterade utkastet berördes
frågan om inteckning i fartyg under byggnad, varvid hänvisning även lämnades
till 3 § sjölagen.

I sitt remissyttrande har Aerotransport utförligt diskuterat detta ämne.
Det vore enligt vad bolaget anfört givetvis en stor fördel ur kreditsynpunkt
för en beställare av luftfartyg, om något slag av privaträttslig inskrivning i

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

luftfartyg under byggnad kunde åstadkommas. Vid beställning av luftfartyg,
i varje fall då det gällde de större trafikluftfartygen, hade beställaren i
regel att erlägga avsevärda delbetalningar under byggnadstiden, vanligtvis
50 procent av köpeskillingen, medan äganderätten till det beställda överginge
på beställaren först i samband med att slutbetalning skedde då flygplanet
färdigställts och levererades. Den i 3 § sjölagen åt en beställare av sjögående
fartyg lämnade möjligheten att erhålla anteckning om förskott som lämnats
under byggnadstiden innebure ett stärkande av beställarens rätt, och liknande
bestämmelser för luftfartens del skulle därför ej vara utan visst
intresse, ehuru det å andra sidan kunde vara tveksamt vilken praktisk
betydelse ett sådant institut skulle kunna få. — Därest möjligheter skapades
att erhålla inteckning i ett icke färdigbyggt luftfartyg, uppkomme frågan
vem som skulle uttaga en dylik inteckning. Intill leveransen av fartyget
tillkomme regelmässigt äganderätten tillverkaren, varför det syntes ligga
närmast till hands att denne uttoge inteckningen. Genom att tillverkaren
sålunda bereddes möjlighet att utnyttja det icke färdiga luftfartyget såsom
kreditunderlag, borde tillverkarens behov av förskott från beställaren i motsvarande
grad minska, varigenom beställaren indirekt skulle få en fördel
av att inteckning kunde uttagas. — Man kunde vidare tänka sig en överlåtelse
från tillverkaren till beställaren av äganderätten till det icke färdiga luftfartyget,
varefter beställaren skulle kunna uttaga inteckning. Denna utväg
syntes stöta på praktiska svårigheter. Man måste även räkna med att en
tillverkare knappast skulle vara villig att medverka till en äganderättsövergång
innan luftfartyget till fullo betalats eller garanti ställts för betalningen.
— Slutligen kunde man tänka sig att beställaren redan vid kontraktets
tecknande försäkrade sig om tillverkarens medgivande att, då luftfartyget
nått det tillverkningsstadium att inteckning kunde uttagas, få inteckna
luftfartyget till säkerhet för reverser som utfärdats av beställaren.

I den från bankföreningen överlämnade promemorian har yttrats att det
i kredithänseende vore av icke ringa betydelse, att inteckning i luftfartyg
under byggnad kunde beviljas under vissa förutsättningar. Ett förfarande i
enlighet med ett föreliggande norskt förslag i sådan riktning syntes även för
vårt vidkommande vara att förorda. Att sådana inteckningsbestämmelser
saknades hos oss i vad avsåge sjöförhållanden syntes närmast få anses utgöra
en brist, vartill motsvarighet saknades i, bland annat, tysk sjörätt som erkände
så kallade Bauhypotek. Det enligt 3 § sjölagen gällande institutet
syntes knappast ha befunnits tillfyllest för att tillgodose kraven på erhållande
av erforderlig kredit under byggnadstiden och i allt fall ej ha fått
den användning i praktiken, som avsetts. Ett förfarande, som medgåve beviljande
av inteckning i fartyg redan under byggnad och sådan intecknings
fortsatta giltighet efter fartygets färdigställande, ansåges av naturliga skäl
medföra fördelar i belåningshänseende.

Aerotransport har ytterligare betonat den praktiska svårigheten att kunna
bestämma, när ett luftfartyg nått ett sådant byggnadsstadium att det borde
kunna bliva föremål för inteckning. Det syntes bolaget vara av värde att

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

247

något redogöra för tillverkningsproceduren i fråga om flygplan. Dessa byggdes
så gott som undantagslöst i större eller mindre serier, och tillverkaren
antingen iordningställde själv eller inköpte från underleverantörer de olika
delar, som småningom hopfogades till färdiga flygplan. Fabrikanten hade
sålunda samtidigt i lager delar och material för ofta ett stort antal flygplan.
Det torde vara vanligt, att tillverkaren på ett relativt tidigt stadium angåve
tillverkningsnumren på de flygplan i serien, som skulle levereras till de olika
beställarna, och även, för skapande av ordning och reda i produktionsförhållandena
inom fabriken, på ett eller annat sätt identifierade, vilka av de
hos tillverkaren i lager liggande huvuddelarna som skulle infogas i varje
flygplan. Ändringar i sistnämnda hänseende kunde dock av olika anledningar
inträffa under tillverkningens gång. — I ett föreliggande norskt förslag
skulle möjlighet att inteckna fartyget föreligga, när fartyget vore uppspantat
eller nått ett motsvarande byggnadsstadium. På svenskt flygtekniskt håll
lutade man snarare åt att anknyta ett flygplans »födelsedatum» till ett något
senare inträffande faktum än fullbordandet av uppspantningen. Bortsett från
att det vore vanskligt att avgöra vad som skulle anses motsvara uppspantningen
då flygplanet eventuellt icke byggdes med spant, vore man böjd för
att lägga vikt vid den tidpunkt, då själva flygkroppens ytterväggar byggts
färdiga och sammanfogats samt flygkroppen flyttats ur sin byggnadsjigg.
När man nått så långt kunde man också med större säkerhet fastställa, att
flygplanet i fråga skulle levereras till en viss beställare, eftersom dennes hos
tillverkaren vanligtvis förefintliga kontrollorgan besiktigat flygkroppen innan
den monterades ur jiggen. Fram till denna tidpunkt, som i fråga om nu
använda kommersiella flygplanstyper syntes kunna anses ligga vid ungefär
hälften av hela tillverkningstiden, gjordes vidare flygplan inom samma
serie lika, medan därefter flygplanen kunde, på grund av de olika beställarnas
önskemål, förses med olika specialutrustningar i det ena eller andra
hänseendet.

Då de sakkunniga vid förslagets utarbetande ånyo förehaft ämnet, hava
de funnit de materiella skälen knappast tala för att nu införa inteckning
i luftfartyg under byggnad. Att döma av vad i saken förekommit har man
för närvarande i det praktiska livet näppeligen tillräcklig erfarenhet att
bygga på för lagstiftningen. Svårlösta frågor att upptaga i detta sammanhang
äro bland andra det av Aerotransport särskilt uppmärksammade spörsmålet,
när clt under byggnad varande fartyg kan vederbörligen identifieras, samt
problemet huru inteckning i luftfartyg under byggnad skall överföras till
det färdiga fartygets upplägg i inskrivningsboken — automatiskt eller efter
framställning av inteclcningshavaren. Därvid måste särskilt uppmärksammas,
att man icke åt sådan inteckning medgiver förmånsrätt i strid med
inskrivningskonventionen. Verkställda försök att utarbeta lagutkast hava
härjämte givit vid handen, att cn lagstiftning i ämnet måste bliva komplicerad
och svårtillämplig.

Det synes även vara mindre följdriktigt att rättsligen reglera inteckning
i luftfartyg under byggnad, medan inteckning i sjögående fartyg under

248

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

byggnad med hänsyn till förut berörda skäl icke medgivits. Redan ur denna
synpunkt torde det vara lämpligast att med frågans avgörande får anstå till
den översyn av lagarna om inteckning i fartyg och i luftfartyg, som lärer
bliva ofrånkomlig sedan revisionen av fastighetsinteckningsrätten har avslutats.
Vidare torde böra framhållas, att inteckning i luftfartyg under
byggnad endast utgör en del av det stora och svåra problemet om användande
av föremål under tillverkning såsom kreditbas.

De sakkunniga hava i detta sammanhang tagit i betraktande möjligheten
för tillverkare att skaffa sig kredit och för långivare att bereda sig
säkerhet enligt kungl. förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning.
Diskuterats har även utvägen att tillgodose föreliggande kreditbehov
genom att i viss analogi med 3 § sjölagen införa stadgande om antecknande
av förskott i penningar eller byggnadsämnen för byggande av
luftfartyg jämte därav påkallad ändring i 17 kap. handelsbalken, en tanke
som emellertid, såsom av det förut anförda framgår, icke vunnit helt understöd
från det praktiska livets sida.

Vid slutligt övervägande har man därför stannat vid att i förslaget icke
upptaga bestämmelser om inteckning i luftfartyg under byggnad.

4 §.

Paragrafen motsvarar 2 § fartygsinteckningslagen med allenast den ändringen,
att i stället för uttrycket »det nummer, varunder fartyget är i fartygsregistret
infört,» i det föreslagna stadgandet upptagits »fartygets nationalitets-
och registreringsbeteckning». De sakkunniga hava nämligen icke
funnit skäl frångå den hävdvunna principen, att fartygsregistrets särskilda
nummer för luftfartygens del ersatts med en sådan, av allenast bokstäver
sammansatt beteckning.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 4 § första stycket fartygsinteckningslagen.

Motsvarighet till det i 4 § andra stycket nämnda lag föreskrivna intyget,
att fartygets registreringsnummer därå inhuggits, har ansetts icke behöva
upptagas. Enligt vad den praktiska sakkunskapen upplyst, saknar nämligen
en inhuggning av nationalitets- och registreringsbeteckning betydelse för
lufträttens del. Det remitterade utkastet innehöll icke någon bestämmelse
härutinnan, och någon erinran mot detta förhållande har ej framkommit i
remissyttrandena.

6 §.

Paragrafen motsvarar 5 § fartygsinteckningslagen. Med den ovan i motiven
till 5 § omnämnda ståndpunkten, att motsvarighet icke erfordras till
det i 4 § andra stycket fartygsinteckningslagen föreskrivna intyget, har
stadgandet kunnat inskränkas till den föreslagna lydelsen.

7 §•

Denna paragraf motsvarar i allt väsentligt 6 § första stycket samt 7 §
första och andra styckena fartygsinteckningslagen, sedan dock till en sär -

249

Kunffl. Maj:ts proposition nr 13.

skild övergångsbestämmelse utbrutits stadgandet om viss lättnad i äganderättsprövningen
beträffande fartyg som blivit infört i registret före lagens
ikraftträdande samt vidare, såsom i det följande ytterligare utvecklas, perioden
fem år i 7 § andra stycket förkortats till tre år.

I det remitterade förslaget till fartygsinteckningslag hade de nu ifrågavarande
stadgandena en — låt vara ofullständig -— motsvarighet i 6 § första
stycket. I detta lagrum stadgades, efter en inledning av i huvudsak samma
innehåll som första stycket av den nu föreslagna paragrafen, att därest
före den som medgivit inteckningen annan varit inskriven såsom ägare, inteckning
ej finge beviljas, med mindre det styrktes, att den först inskrivne
ägarens rätt övergått å den som medgivit inteckningen eller ock, där fartyget
i fem år näst före ansökningen varit infört i registret, den som medgivit
inteckningen funnes hava under hela den tiden varit inskriven i registret
såsom ägare eller bevisligen härledde sin rätt från den som vid början av
samma tid var i nämnda egenskap inskriven.

Till detta förslag yttrade departementschefen — som förordade att den
för intecknings beviljande erforderliga äganderättsprövningen skulle äga
rum i själva inteckningsärendet -—- bland annat följande: Ehuru den omständigheten,
att någon vore i fartygsregistret inskriven såsom ägare av ett
fartyg, ej alltid kunde anses till fyllest ådagalägga hans befogenhet att låta
inteckna fartyget, vore det därmed ej sagt, att all betydelse i avseende å
äganderättsprövningen skulle frånkännas fartygsregistret. Att fartygsregistret
angåve en person såsom ägare syntes i varje fall böra utgöra ett hinder
emot fartygets intecknande på grund av medgivande utav någon annan.
Vidare borde den första registreringen i och för sig anses utgöra tillräcklig
bevisning om den därvid inskrivne ägarens åtkomst. Det läge nämligen i
sakens natur, att då fråga första gången förekomme, huruvida ett fartyg
skulle äga föra svensk flagga, bevisning om den uppgivne ägarens förvärv
måste föras, och detta hade också iakttagits i gällande regislreringsförordning,
vilken såsom villkor för registrering uppställde ingivande av vissa
handlingar som vore ägnade att styrka sökandens åtkomst. Vid detta förhållande
och då, särskilt vad anginge från utlandet inköpta fartyg, det icke
syntes skäligen kunna ifrågakomma att sträcka kravet på bevisning längre
än att den fångeshandling, varigenom fartyget kommit i svensk ägo, företeddes,
hade man ansett vidare bevisning om åtkomsten ej böra krävas av
den först inskrivne ägaren. — Hade åter efter registreringen förändring i
äganderätten inträtt, måste såsom regel fordras, alt inteckningssökanden
styrkte det eller de fång, genom vilka äganderätten från den först inskrivne
ägaren övergått å den, som medgivit inteckningen. Som emellertid fall kunde
tänkas, då detta villkor kunde bliva för sökanden över hövan betungande
och någon gång kanske omöjliggöra inteckning, samt en inskrivning, som
under längre tid lämnats oklandrad, syntes erbjuda tillräckliga garantier
från rättsäkerhetens synpunkt, hade från regeln om åtkomstens fullständiga
ådagaläggande ansetts kunna göras det undantag, alt om den som medgivit
inteckningen, ensam eller i förening med dem från vilka han bevisligen

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

härledde sin rätt, under fem år stått inskriven såsom ägare samt klander
å åtkomsten ej förekommit, vidare bevisning därom ej tarvades.

I Högsta domstolen avgåvos vid lagförslagets prövning olika yttranden.
I vad dessa avsågo inteckning i fartyg, som vid lagens tillkomst redan registrerats,
torde de kunna här förbigås. I övrigt yttrade en ledamot av
Högsta domstolen — vilken uttalade att det varit önskligt att i samband
med förslaget till lag om inteckning i fartyg avgivits förslag till en registreringslag,
som kunnat medföra för framtiden mera betryggande föreskrifter
för inteckningsväsendet och som, motsvarande förordningen om lagfart å
fång till fast egendom, torde kunnat anordnas vid sidan av gällande registreringsförordning
— bland annat att sådant förslaget nu förelåge och
utan hänsyn till huru med redan registrerade fartyg kunde komma att förhålla
sig, borde, då fråga vore att inteckna efter lagens tillkomst registrerade
fartyg, själva inskrivningen i och för sig icke medföra befrielse från
att vid inteckningsdomstolen styrka äganderätten. Efter en undersökning
av vad som härutinnan borde krävas i olika fall drogs i yttrandet, såvitt
nu är i fiåga, sammanfattningsvis den slutsatsen, att inteckning i registrerat
fartyg borde få beviljas på medgivande dels av den vid fartygets registrering
antecknade ägaren, såvitt denne bevisligen byggt fartyget eller
inköpt det från utlandet, dels av annan som vid fartygets registrering eller
därefter antecknats såsom ägare, såvitt denne visade att han härledde sin
rätt från den som bevisligen byggt fartyget eller inköpt det från utlandet,
dels slutligen av den som under fem år näst före ansökningen om inteckning
varit inskriven såsom ägare eller bevisligen härledde sin rätt från den,
som vid början av samma tid var inskriven såsom ägare.

En annan ledamot av Högsta domstolen fann den i förslaget antagna
grundsatsen, enligt vilken äganderättsprövningen skulle ske först då inteckning
söktes, följdriktigt skola medföra, att vid inteckningsfrågans behandling
skulle krävas utredning angående hela äganderättsföljden allt
iran det fartyget byggdes. Det vore emellertid nödvändigt att eftergiva något
av denna fordran. Att därigenom möjligheten av intecknings erhållande genom
pantförskrivning av obehörig person ökades vore givet men det
torde vara från systemet oskiljaktigt. Man borde dock icke gå så långt
som forslaget utan uppställa något strängare fordringar än vad det innehölle.
Det nyss refererade yttrandet åberopades därutinnan, dock borde
allenast registrering, även om viss tid därefter förflutit, icke i något fall
anses såsom tillräcklig att bestyrka äganderätten. Därutöver syntes åtminstone
hora fordras utredning därom, att den uppgivne ägaren eller hans
fångesman oklandrat besuttit fartyget under viss, ej alltför kort tid efter det
registreringen blivit allmänneligen kungjord''

Två andra ledamöter av Högsta domstolen biträdde i huvudsakliga delar
vad de ledamöter yttrat, vilkas uttalanden nyss refererats.

I propositionen till 1901 års riksdag behölls den tidigare lydelsen av 6 §.
Däremot föranledde vissa av de inom Högsta domstolen i avseende å nämn -

Kungl. Maj. ts proposition nr 13. 251

da paragraf framställda anmärkningarna förslag till ändrad lydelse av 2 §
sjölagen.

Det särskilda riksdagsutskott, till vilket propositionen hänvisades, tillstyrkte
i sitt första utlåtande bifall till propositionen i denna del, men sedan
kamrarna stannat i olika beslut i avseende å lydelsen av 2 § sjölagen
och denna i utskottets senare förslag i visst avseende ändrats, fingo 6 och
7 §§ i sammanhang därmed undergå en jämkning, som — jämväl med avseende
å 37 § fartygsinteckningslagen — ansågs hava sin vikt i fråga om
framhållandet av registreringens betydelse.

I det remitterade utkastet anslöt man sig till den ståndpunkt, som intagits
i fartygsinteckningslagen.

Uti de förklarande anmärkningarna till det remitterade utkastet redogjordes
för tillkomsten av fartygsinteckningslagen i detta avseende. Det
framhölls dessutom att med hänsyn till, bland annat, luftfartygens kortare
livslängd än de sjögående fartygens viss tvekan rått, huruvida den i utkastet
upptagna femårsperioden vore fullt lämplig på förevarande område
eller borde förkortas.

I remissyttrandena hava olika meningar gjort sig gällande i nyss berörda
fråga. A ena sidan har luftfartsstyrelsen framhållit att det förhållandet,
att luftfartygens livslängd vore kortare än de sjögående fartygens, icke borde
föranleda att perioden förkortades. Å andra sidan har Aerotransport
funnit en väsentlig avkortning av perioden böra övervägas, emedan perioden
med hänsyn till flygplanens livslängd vore så lång, att den i hög grad
syntes förringa värdet av stadgandets bestämmelser i övrigt. Även i den
från bankföreningen överlämnade promemorian har en liknande inställning
redovisats: för det fall att den föreslagna ordningen för äganderättsprövningen
slutgiltigt bibehölles, förelåge skäl att förkorta femårsfristen,
förslagsvis till två eller tre år.

Vid avfattandet av förslaget har man, såsom tidigare anmärkts, förmenat
tiden lämpligen kunna förkortas till tre år. Härvidlag har främst tagits
i beaktande den rörlighet, som utmärker omsättningen på hithörande
område, och det förhållandet, att luftfartyg mer än de flesta slag av lösegendom
äro ägnade att ådraga sig uppmärksamhet och därför icke gärna
kunna utnyttjas i hemlighet. Invändningar mot förkortningen av tiden torde
därför knappast vara befogade.

Slutligen må anmärkas, att man ansett termen »inskriva» böra uteslutande
förbehållas den privaträttsliga registreringen av rättigheter.

8 §•

Stadgande i detta ämne fanns ej upptaget i det remitterade utkastet. I anmärkning
till detta utkast fästes emellertid uppmärksamheten vid frågan,
av vem eller vilka medgivande borde krävas för att inteckning i ett genom
avbetalningsköp överlåtet luftfartyg skulle få meddelas. Härvid uttalades
att varken avbetalningssäljaren eller avbetalningsköparen vore ensam be -

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

rättigad att lämna medgivande. Tillika hänvisades till vad 1903 års lagberedning
i sitt år 1907 avgivna förslag till jordabalk II vid 2 kap. 9 § i förslaget
till lag om inskrivning av rätt till fast egendom yttrat rörande villkorlig
överlåtelse av fastighet.

Frågan beröres i två av de avgivna remissyttrandena, vari uttalas önskvärdheten
av lagbestämmelser i ämnet.

De sakkunniga hava trott de uttalade önskemålen böra tillgodoses i den
mån de åsyfta att genom ett uttryckligt stadgande avstänga avbetalningskoparen
från möjlighet att inteckna fartyget. Detta har ansetts lämpligen
kunna ske genom en bestämmelse av liknande innehåll som vad nämnda
lagberedning för fastighetsrättens del föreslagit i 15 kap. 8 § andra stycket
av det slutliga förslaget till jordabalk. Ehuru man främst åsyftat fall av
avbetalningsköp, uppnår man dock genom att välja en sådan lösning den
fördelen, att åt stadgandet gives en längre gående räckvidd.

Den föreslagna bestämmelsen lärer, som nämnts, betaga avbetalningskoparen
möjlighet att inteckna fartyget. Obehöriga inteckningsåtgärder
från avbetalningssäljarens sida torde den däremot icke kunna förhindra.
Man har emellertid förmenat att köparen härvidlag är i tillräcklig mån
skyddad genom att säljaren kan ådraga sig ansvar jämlikt 22 kap. 6 §
strafflagen för behörighetsmissbruk. Den sålunda intagna ståndpunkten
torde måhända i viss mån vara ägnad att motverka avbetalningsköp beträffande
luftfartyg, något som synes väl förenligt med de sakkunnigas ovan
vid 3 § redovisade inställning till sådana avtal.

Då en bestämmelse såsom den nyss avhandlade föreslås i lagtexten, har
man ansett konsekvensen fordra att en regel upptages även för det fall att
den uppgivne ägarens rätt grundas å testamente, dom eller annan handling,
som tager åt sig laga kraft. På grund härav har även för detta fall föreslagits
ett stadgande i överensstämmelse med 1903 års lagberednings förslag
till 15 kap. 8 § första stycket jordabalken.

9 §•

Stadgandet motsvarar den i 7 § tredje stycket fartygsinteckningslagen
upptagna regeln och torde icke fordra närmare motivering.

10 §.

Med denna paragraf må jämföras 8 § fartygsinteckningslagen.

I det remitterade utkastet gjordes den avvikelsen från fartygsinteckningslagen
att, i likhet med vad i 13 § inteckningsförordningen föreskrives för
motsvarande fall, föreslogs att ansökningen skulle i stället för att avslås
förklaras vilande i avbidan på målets utgång, och hänvisades i de vid remissen
fogade anmärkningarna till uttalanden inom Högsta domstolen vid
granskningen av förslaget till fartygsinteckningslag.

I dessa uttalanden, som omfattades av fyra av de i granskningen deltagande
sju ledamöterna, framhölls hurusom stadgandet att ansökningen skul -

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

le avslås lätteligen kunde lända till förfång för den som lämnat försträckning
mot utfästelse av inteckning i fartyg. Inteckningsväsendet syntes bliva
bättre tillgodosett med en föreskrift i likhet med vad i fråga om fast egendom
vore stadgat. Särskilt påpekades att, om klandertalan bifölles, det torde
ligga i vindikantens intresse att därom göra anmälan vid domstolen.

De sakkunnigas åsikt att ansökningen bör förklaras vilande i stället för
att avslås har vunnit stöd i de avgivna remissyttrandena.

Då den mening som, enligt vad nyss anförts, på sin tid framfördes inom
Högsta domstolen synts de sakkunniga vara riktig, hava de vidblivit den i
det remitterade utkastet intagna ståndpunkten.

Att man anknutit den i paragrafen upptagna fristen till inskrivningsdag
står i överensstämmelse med 10 § i 1932 års inskrivningslag.

11 §•

Detta stadgande motsvarar andra och tredje styckena i 6 § fartygsinteckningslagen.

I förslaget till nämnda lag hade de nu ifrågavarande bestämmelserna intagits
såsom 7 § i en med den slutliga avfattningen i huvudsak överensstämmande
form, som dock i propositionen något jämkades med hänsyn till
vissa anmärkningar vid förslagets behandling inom Högsta domstolen. I
motiven till lagrummet yttrades, att de rättsgrundsatser, som hos oss gjort
sig gällande beträffande besittningstagandets betydelse såsom skydd för förvärv
av lösegendom, ej torde, därest den nu ifrågasatta formen för fartygs
förpantning bleve införd, vara tillräckliga för att skydda en köpare av fartyg
emot förpantningsåtgärder från förre ägarens sida. Det syntes därför
vara nödvändigt att bereda köparen en utväg att därutinnan betrygga sin
rätt. Å andra sidan syntes ej heller den, som mottoge en pantförskrivning i
fartyg såsom säkerhet, böra lida rättsförlust i följd av en äganderättsöverlåtelse,
varom han ej kunnat äga kännedom. För att tillgodose den enes som
den andres rätt syntes en regel, motsvarande den som för enahanda fall
gällde beträffande fast egendom, böra tillämpas, och i detta hänseende
hade föreslagits, att inteckning på grund av förre ägarens medgivande ej
finge beviljas, sedan nye ägaren anmält sitt fång till fartygsregistret, men
att däremot anmälan, som gjordes å en senare dag än inteckningen söktes,
ej utgjorde hinder för dess beviljande.

Mot de sålunda anförda grundsatserna framkom vid behandlingen inom
Högsta domstolen ingen annan anmärkning än att en ledamot ansåg att
rättigheten till inteckning i det fall, att före ansökningen anmälan om överlåtelse
av äganderätt gjorts men blivit avslagen genom beslut som ej vunnit
laga kraft eller ännu ej prövats, borde göras beroende av det slutliga
beslutet över anmälningen.

Vid 7 § ovan har berörts, hurusom avfattningen av, bland annat, 6 och
7 §§ fartygsinteckningslagen sedermera jämkades under riksdagsbehandlingen.

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Det remitterade utkastet avfattades i enlighet med fartygsinteckningslagen.
Någon erinran häremot har icke framkommit i remissvaren.

Anledning har icke synts föreligga att frångå den ståndpunkt som intogs
vid tillkomsten av fartygsinteckningslagen.

Med dag förstås i denna paragraf liksom i de båda närmast följande inskrivningsdag,
jämför bland annat 44 § i förslaget.

12 §.

Paragrafen överensstämmer, bortsett från vissa redaktionella jämkningar,
helt med 9 § fartygsinteckningslagen.

13 §.

Paragrafen utgör en motsvarighet till 10 § första stycket fartygsinteckningslagen.
Jämföras må 38 § i förslaget.

Om intecknings verkan och omfattning.

14 §.

Första stycket av det föreslagna lagrummet äger motsvarighet i stadgande
i första stycket av 1 § fartygsinteckningslagen.

Det föreslagna andra stycket överensstämmer till tankegången med 13 §
samma lag, men är avfattat med ledning av inskrivningskonventionen art.
XVI, enligt vilken uttrycket »luftfartyg» i konventionen omfattar flygkroppen,
motorer, propellrar, radioutrustning och vad i övrigt är avsett att användas
å luftfartyget, vare sig det är anbragt däri eller tillfälligt skilt därifrån.

För en rätt förståelse av denna artikel torde jämförelse böra ske med
den nedan vid 16 § behandlade art. X i konventionen. I sistnämnda artikel
omnämnas reservdelar till luftfartyg, varmed avses föremål som förvaras
för att anbringas i luftfartyg i stället för delar eller föremål som borttagits
därifrån.

Av de båda artiklarna framgår, att exempelvis en flygplansmotor enligt
sin art kan vara tillbehör till luftfartyg, vare sig anbragt i fartyget eller tillfälligt
skilt därifrån, eller ock reservdel till sådant fartyg. Tillbehör torde
kunna sägas vara avgränsade från reservdelar därigenom, att de mer omedelbart
äro bestämda för bruk, vare sig tillfälligt eller stadigvarande, i visst
fartyg.

Ett med andra stycket i stort sett överensstämmande stadgande var upptaget
i det remitterade utkastet. Dock saknades motsvarighet till de i inskrivningskonventionen
upptagna orden »installed therein», varmed må
jämföras den franska textens uttryck »fassent corps avec lui».

I avgivet yttrande har Aerotransport uttalat sig angående vilka delar panträtten
borde omfatta. Enligt konventionen art. XVI syntes man till tillbe -

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

hör vilja räkna endast sådant som normalt vore installerat i flygplanet.
Lösa tillbehör skulle sålunda icke innefattas under panträtten. Utkastet
syntes emellertid gå längre än konventionen och medgiva att även annat
än i flygplanet »installerade» saker skulle kunna bliva föremål för panträtten.
I ett flygplan inginge ett stort antal i den så kallade grundspecifikationen
upptagna komponenter, vilka vore mer eller mindre fast installerade
i flygplanet och i stort sett torde motsvara de delar som enligt konventionen
skulle omfattas av panträtten. Till flygplanet hörde emellertid
även viss lös standardutrustning, för de av bolaget ägda fartygen av typen
Douglas DC-6 representerande vid inköpet ett belopp av omkring 15 000
kronor för fartyg. Dessa utrustningsdetaljer, exempelvis nycklar, pärmar,
instrumentväskor, syrgasmasker, reservlampor, radioreservdelar, sjukvårdslådor,
eldsläckare, nödstege och fallskärmsljus, syntes knappast vara täckta
av konventionen men kunde väl tänkas ingå under tillbehörsbegreppet i utkastet.
Ett trafikflygplan vore dessutom under färd försett med bensin och
olja samt mat och dryck ävensom med viss utrustning för serveringen och
servicen i övrigt ombord, såsom tallrikar, knivar, gafflar och dylikt. I klarhetens
intresse syntes del vara önskvärt, om i lagtexten eller kommentarerna
ytterligare riktlinjer lämnades för vad som skulle räknas till tillbehör
ur panträttssynpunkt. — Utkastet ginge ut på att panträtten omfattade
tillbehör, även om de vore tillfälligt skilda från luftfartyget. Det förekomme
regelmässigt att åtskilliga i ett flygplan ingående aggregat och andra delar
avlägsnades från flygplanet. Så vore fallet vid de regelbundet återkommande
översyner, som ett flygplan måste undergå för att hållas i ett driftsmässigt
tillfredsställande skick. Sålunda utbyttes exempelvis motorer och
andra aggregat med vissa tidsintervaller. Dessa bortmonterades då från
flygplanet och intoges på verkstad för att genomgå översyn och kontroll.
För att flygplanet icke skulle behöva stå oanvändbart längre tid än som
vore oundgängligen nödvändigt, inmonterades däri andra motsvarande enheter
än de som vid tillfället, tagits bort från planet, och de sistnämnda upplades
i lager efter det att de iordningställts. — Utom vid dessa regelbundet
återkommande översyner kunde givetvis en motor eller annan del av flygplanet
få bortmonteras i händelse av inträdande fel, och den felaktiga delen
ersattes av tidsskäl jämväl vid sådana tillfällen oftast av en motsvarande
enhet från lagret. — Upplysningsvis kunde nämnas, att det inom Scandinavian
Airlines System alltid vore möjligt att konstatera, vilket av de olika
tillbehören av samma slag, som senast suttit i ett visst flygplan, då detta
mycket noga uppföljdes genom den för varje flygplan förda förteckningen
över planets utrustning.

Även i den från bankföreningen överlämnade promemorian har förklarats,
att det i klarhetens intresse förefölle lämpligt att i lagtexten upptaga
bestämmelser i anslutning till konventionen.

Såväl i Aerotransporls yttrande som i den nyssnämnda promemorian har
vidare betonats önskvärdheten av att äganderättsförbehåll ej finge göras
gällande mot en inteckningshavare. I promemorian har därvid särskilt fram -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

hållits att detta förefölle så mycket mera lämpligt, som rättspraxis i vad
gällde tillämpningen av fartygsinteckningslagen syntes tendera att gå i sådan
riktning.

Vid förslagets utformande har man ansett riktigt att tydligare ansluta
texten till det av konventionen använda uttrycket »installed therein» genom
att utsäga, att de av panträtten omfattade tillbehören skola hava »anbragts
i fartyget». Genom detta uttryck har man önskat från panträtten
utesluta sådana föremål som de flesta av de av Aerotransport nämnda, såsom
utrustningsdetaljer betecknade föremålen. Givet torde emellertid vara,
att i den mån sådana föremål skola finnas ombord å fartyget för att detta
skall anses luftvärdigt, de äro att inräkna bland fartygets tillbehör.

Vidare upptager förslaget stadgande om ogiltighet av äganderättsförbehåll
i vissa fall. I sistnämnda avseende har man sökt viss anknytning till
det av den nu verksamma lagberedningen i dess år 1947 framlagda förslag
till jordabalk 2 kap. 7 § föreslagna stadgandet om ogiltighet av äganderättsförbehåll
i fråga om tillbehör till fastighet.

Förslaget uttalar angående äganderättsförbehållets verkan endast att villkoret
ej må göras gällande mot inteckningshavaren. Man har ansett det
bäst överensstämma med den föreslagna lagens karaktär att lämna öppet,
huruvida äganderättsförbehåll kan vara giltigt i andra situationer.

15 §.

Under förarbetena till inskrivningskonventionen förfäktades särskilt från
nordamerikanskt håll med mycken iver nödvändigheten av att medgiva gemensamma
inteckningar. Det anfördes sålunda, att finansvärlden vore villig
att bevilja lån å luftfartyg upp till 80 procent av inköpsvärdet, om fartygen
kunde gemensamt intecknas, men att i motsatt fall lånemöjligheten bleve
betydligt mindre. Risken för långivaren å enstaka luftfartyg vore nämligen
väsentligen större än när belåningen omfattade ett flertal fartyg, emedan
risken i sistnämnda fall bleve mera fördelad.

I enlighet därmed föreslogs i det remitterade utkastet möjlighet att gemensamt
inteckna flera fartyg.

Rörande gemensam intecknings rättsverkan anfördes i de förklarande anmärkningarna
till utkastet, att man under förarbetena till konventionen avvisat
ett förslag att vid exekutiv försäljning skulle av fordran, som vore intecknad
i flera fartyg, tagas i beräkning endast vad som belöpte å det utmätta
fartyget i förhållande till den totala vikten av samtliga de intecknade
fartygen. Borgenären kunde sålunda utsöka hela beloppet ur ettvart av fartygen.

Det framhölls särskilt i anmärkningarna att det föreslagna utkastet i formellt
avseende nära anslöte sig till 281 § sjölagen.

Aerotransport har i sitt remissyttrande anfört, att det ur kreditsynpunkt
uppenbarligen vore av stort värde, om möjlighet öppnades till erhållande
av gemensamma inteckningar i flera flygplan med varje intecknat flygplan
primärt solidariskt ansvarigt för hela det intecknade beloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

257

I den från bankföreningen överlämnade promemorian har framhållits att
det föreslagna systemet med gemensam inteckning i flera luftfartyg, vilka
hade att svara primärt solidariskt för inteckningens hela belopp, vore av betydande
värde för kreditgivningen. Möjligheterna att lämna lån mot luftfartygshypotek
komme vid en sådan ordning, bland annat med hänsyn till den
större riskfördelningen, att icke oväsentligt utökas. Förfarandet vore även
ägnat att spara stämpelkostnader, enär eljest vid belåning av flera luftfartyg
separata inteckningar däri måhända påfordrades till sammanlagt belopp icke
oväsentligt överstigande lånesumman.

Förslaget intager samma ståndpunkt som det remitterade utkastet. Liksom
i 281 § sjölagen saknas bestämmelser om regressrätt.

16 §.

Denna och följande paragraf sakna motsvarighet i fartygsinteckningslagen.
Stadgandena äro emellertid tillkomna på grund av innehållet i inskrivningskonventionen
art X. Enligt paragraf 1 i denna artikel gäller att, därest
en i ett luftfartyg inskriven rättighet, vilken är av beskaffenhet som angives
i art. I och innehaves såsom säkerhet för betalning av gäld, enligt lagen i den
fördragsslutande stat där fartyget är registrerat omfattar jämväl reservdelar
(»spare parts») upplagda på en eller flera särskilt angivna platser, rättigheten
skall i samma omfattning erkännas av alla fördragsslutande stater.
Förutsättning härför är emellertid att reservdelarna förbliva på angivna
platser samt att å sådan plats ändamålsenligt tillkännagivande är offentligen
anslaget till upplysning för tredje man om beskaffenheten och omfattningen
av den rättighet som besvärar reservdelarna med angivande tillika
av namnet å rättighetens innehavare och hans adress samt av den inskrivningsbok
i vilken rättigheten är inskriven. Det stadgas vidare, såvitt nu är
i fråga, dels i paragraf 2 att en förteckning angivande arten och det unge1
ärliga antalet av reservdelarna skall fogas till eller intagas i den inskrivna
handlingen ävensom att reservdel må ersättas av liknande reservdel utan
att borgenärens rätt därigenom rubbas, dels ock i paragraf 4 att med reservdelar
i artikeln avses delar av luftfartyg ävensom motorer, propellrar, radioutrustning,
instrument, redskap, andra tillbehör, delar av vad sålunda
angivits samt i övrigt andra föremål, av vad slag de vara må, som förvaras
för att anbringas i luftfartyg i stället för delar eller föremål som borttagits
därifrån.

Vid remissen av det förberedande utkastet framhölls, hurusom under de
internationella förarbetena vikten av att kunna utsträcka inteckningarna
till att omfatta jämväl reservdelar starkt understrukits av, framför allt,
Amerikas Förenta Stater. Ytterligare påpekades, att då man hade anledning
antaga att en sådan uppfattning delades av svenska långivare, man i utkastet
försökt framlägga en reglering trots de juridiska betänkligheter, som
mötte ur vissa synpunkter.

Det yttrades vidare i anmärkningarna till det remitterade utkastet, att
vissa stadganden kunde framhållas såsom utgörande paralleller till vad de
17 Dihang till riksdagens protokoll 19.r>.r>. 1 samt. Nr 1,3.

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

sakkunniga föreslagit. Sålunda nämndes 1 § kungl. förordningen den 15
oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg
under konkurs. Likaså hänvisades till bestämmelsen i 2 kap. 24 § lagen den
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, att om jordägaren lämnat
arrendatorn kreatur eller redskap till fastighetens bruk och visst värde är
satt å vad sålunda lämnats, arrendatorn är pliktig att under arrendetiden
städse å fastigheten hålla sådana lösören, motsvarande för vartdera slaget i
värde vad han mottagit, och att dessa lösören utan särskilt förbehåll skola
tillhöra jordägaren, ändå att andra sättas i stället för dem som blivit lämnade.
Det erinrades ock om vad 1903 års lagberedning på sin tid anförde
till försvar för nämnda 24 §, att ehuru från gällande rätts allmänna ståndpunkt
principiellt berättigande icke kunde frånkännas vissa mot ifrågakomna
rättsinstitut framställda anmärkningar, detta förhållande icke syntes
böra avskräcka från upptagande av ett rättsinstitut som vore av verkligt
praktiskt behov påkallat, såvida åt detsamma kunde givas fast utstakade
gränser.

I remissvaren har någon erinran icke framkommit mot att medgiva inteckning
jämväl i reservdelar. Fastmera yttras i den från bankföreningen
överlämnade promemorian, att de sakkunnigas ståndpunkt ur långivaresynpunkt
vore att betrakta med tillfredsställelse. Förhållandet syntes nämligen
vara det, att för luftfartsnäringen förelåge ett verkligt behov av att
använda, förutom luftfartyg, även värdefulla reservdelar därtill såsom kreditobjekt.

De sakkunniga äro väl medvetna därom, att vissa principiella betänkligheter
och praktiska svårigheter kunna vara förbundna med att införa institutet
inteckning i reservdelar. Då betydande praktiska fördelar skulle
uppnås därmed och full överensstämmelse vinnas med konventionens ståndpunkt,
hava de dock — i väsentlig överensstämmelse med lagberedningens
ovan berörda inställning — ansett sig böra, med vidhållande av den i det
remitterade utkastet intagna åsikten, föreslå att möjlighet till inteckning i
reservdelar meddelas.

Med första och andra styckena i förevarande paragraf avses att återgiva
huvuddelen av de bestämmelser i första och andra paragraferna av konventionen
art. X, vilka ansetts böra erhålla motsvarighet i den svenska lagtexten.

Beträffande särskilda här mötande spörsmål må följande framhållas.

Såsom avfattningen av första stycket giver vid handen, åsyftas icke att
tillskapa någon självständig inteckning i reservdelar. En förutsättning för
meddelande av inteckning i reservdelar är fastmera, att inteckning meddelats
eller samtidigt meddelas i ett eller flera luftfartyg. Denna ståndpunkt
intogs redan i det remitterade utkastet.

I den från bankföreningen överlämnade promemorian har emellertid
lämpligheten av denna inställning ifrågasatts. Framhållits har hurusom
enligt det remitterade utkastets text en inteckning kunde dödas i allt utom

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

i reservdelar, därvid dock påpekats att denna fråga i de förklarande anmärkningarna
till utkastet lämnats öppen. Bleve denna bestämmelse slutligen
godtagen, syntes något motiv för att icke medgiva självständig panträtt
i reservdelar knappast kunna föreligga. En sådan ordning syntes innefatta
en fördel i belåningshänseende, även med hänsyn till den omständigheten
att man väl ofta svårligen kunde hänföra ett pantsatt reservdelslager
just till det eller de luftfartyg, vari inteckning beviljats. En ovillkorlig
kombination av inteckning av de båda slagen kunde därför stundom framstå
såsom i någon mån konstlad. Någon anledning att utesluta möjligheten
av gemensam inteckning i luftfartyg och reservdelar syntes däremot icke
föreligga.

Å andra sidan har Aerotransport förklarat att det i det remitterade utkastet
konstruerade institutet inteckning i reservdelar torde utgöra den
värdefullaste formen för reservdelsinteckning och ginge i linje med konventionen,
som icke tillerkände självständiga reservdelsinteckningar internationellt
skydd.

För en utsträckning av den ifrågasatta bestämmelsen därhän, att man
medgåve självständig inteckning i reservdelslager, torde visserligen goda
skäl kunna anföras. Då emellertid, såsom ock av Aerotransport särskilt
framhålles, en sådan utsträckning icke står i full överensstämmelse med
konventionen, synes den böra avböjas även för inhemska förhållanden. I
enlighet härmed ansluter sig förslaget till det remitterade utkastet.

Beträffande frågan om dödande av inteckning i allt utom reservdelar må
hänvisas till vad nedan vid 22 § anföres.

Såsom av förslagets ordalydelse framgår, avses därmed fartygsägaren
tillhöriga reservdelar. En sådan begränsning har ansetts främja ordning
och reda och bland annat medföra möjlighet att undvika särskilda upplägg
för reservdelarna i inskrivningsboken. Under förarbetena har man vidare
funnit det i enkelhetens intresse vara önskvärt, om man, på sätt skett i
5 § andra stycket i fråga om inteckning i luftfartyg, kunde förbjuda inteckning
i lott i reservdelslager. Det remitterade utkastet innehöll icke någon
särbestämmelse beträffande sådan lott. I sitt yttrande över detta utkast
har emellertid Aerotransport anmält, att jämlikt bestämmelserna i konsortialavtalet
för Scandinavian Airlines System reservdelarna skulle ägas
av detta konsortium, i vilket de svenska, danska och norska moderbolagen
ägde ideella andelar. Det vore ett problem av utomordentlig vikt, som syntes
böra allvarligt övervägas, huruvida icke tillgång borde beredas till inteckning
i äganderätt till ideell andel i reservdelar.

De sakkunniga hava förmenat det ur praktisk synpunkt vara av betydande
vikt, alt möjlighet beredes moderbolagen i det nyssnämnda konsortiet,
hos vilka äganderätten till luftfartygen kvarstår, att lämna även reservdelar
som säkerhet. På grund härav har man trots förut anförda betänkligheter
i förslaget upptagit bestämmelse att inteckning må kunna meddelas
även i fartygsägaren tillkommande lott i reservdelslager. Man har trott

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

detta medföra mindre olägenhet än att, vilket eljest skulle varit nödigt,
eftergiva kravet på att reservdelarna skola vara fartygsägarens tillhörighet.

Inteckning i lott i reservdelslager torde vid utsökning enligt svensk rätt
föranleda, att den ideella andelen i lagret —■ eller eventuellt endast i viss
del av lagret — göres till föremål för exekution, varvid förvärvaren av den
ideella andelen inträder som delägare. Huruvida liknande principer eller
något system med utbrytning av lotten före exekutiv försäljning kommer
att tillämpas vid exekution utomlands, torde här kunna lämnas öppet.

Såsom framgår av anmärkningarna till det remitterade utkastet har under
förarbetena diskuterats, vilken utredning rörande äganderätten till reservdelar
som borde krävas för beviljande av inteckning i sådana delar.
Man har förmenat att kravet på utredningens fullständighet måste sättas
något lägre beträffande reservdelar än beträffande själva luftfartygen. Vissa
törsök hava gjorts att låta detta komma till uttryck i lagtexten. Under
övervägande har sålunda varit att uttala att inteckning i reservdelar icke
finge meddelas, med mindre det finge antagas att den som medgivit inteckningen
vore ägare till reservdelarna. På en annan tänkbar lösning fästes
uppmärksamheten i ett i det remitterade utkastet inom parentes upptaget
stadgande, nämligen att inteckning i reservdelar icke finge meddelas,
med mindre i ärendet företeddes skriftligt, av vittnen styrkt intyg om förteckningens
riktighet från den som hade reservdelarna i sin vård.

Mot sistnämnda lösning har emellertid framkommit viss kritik från Aerotransports
sida.

Då man, såsom i nyssberörda yttrande även framhållits, synes hava anledning
antaga att den, som avser att bevilja försträckning mot säkerhet av
inteckning i reservdelar, skaffar sig erforderlig kännedom om den erbjudna
säkerheten och då frågan sålunda torde sakna större praktisk betydelse, har
särskilt stadgande ansetts kunna undvaras.

Förslaget upptager i likhet med konventionen det kravet, att reservdelarna
till art och ungefärligt antal skola förtecknas i fordringshandlingen eller i
därvid fogad bilaga. Ordet »ungefärligt» lärer utvisa att fordringarna härvidlag
icke få ställas för högt. Man har därför trott att i praktiken fog knappast
kommer att visa sig för vissa av Aerotransport i remissyttrandet uttalade
farhågor, att reservdelslagren i rätt stor utsträckning icke skulle
kunna bliva föremål för inteckning enligt de föreslagna bestämmelserna,
eftersom bland reservmaterielen även inginge exempelvis sådant som nitar,
skruvar, bultar, plåt, metallämnen och annat dylikt som, i varje fall av
praktiska skäl, icke torde kunna till art och antal förtecknas. I de särskilt
angivna fallen torde en antalsberäkning efter vikt eller en annan ungefärlig
uppgift å partiets myckenhet vara tillräcklig.

Förslaget upptager lika litet som konventionen någon oeftergivlig fordran
på specifikation av huru många av de pantförskrivna reservdelarna som
äro upplagda på varje särskild plats. Uppenbarligen bör emellertid hänsyn
tagas till innehållet i den handling, varigenom reservdelarna pantförskrivas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 13.

261

Aerotransport har i sitt remissyttrande funnit förslagets tystnad på denna
punkt utgöra en fördel, eftersom på ett ställe upplagda reservdelar ej
sällan flyttades från den ursprungliga förvaringsplatsen till en annan, exempelvis
från huvudförrådet vid företagets bas till en utestation eller vice
versa, eller från en utestation till en annan. Det borde emellertid uppmärksammas,
att konkurrens mellan olika inteckningar kunde tänkas uppstå
med hänsyn till att samma slags reservdelar användes till olika flygplan
och i viss utsträckning till olika flygplanstyper.

Anmärkas må att förslaget såtillvida avviker från det remitterade utkastet,
som uttrycket »på en eller flera angivna platser» blivit ersatt med »på
angivna platser». Någon saklig skillnad är emellertid därmed icke åsyftad;
avvikelsen är av rent redaktionell natur.

Liksom det remitterade utkastet uppställer förslaget det kravet, att förvaringsplatserna
för reservdelarna skola vara belägna i Sverige eller i stat
som biträtt inskrivningskonventionen. Mot detta krav har Aerotransport i
sitt remissyttrande anfört, att det icke kunde förutses vilka stater utav
dem, där Scandinavian Airlines System hade reservdelar upplagda, som
komme att biträda konventionen, och att de av konsortiet på främmande
flygstationer utplacerade reservdelslagren representerade mycket stora värden.
Man syntes därför böra ytterligare överväga möjligheten av att kunna
inteckna reservdelar liggande även i icke-konventionsstater. Därför talade
kreditgivarens intresse av att samtliga i övrigt inteckningsbara reservdelar,
som hörde till ett visst eller vissa flygplan och som vore nödvändiga för ett
ändamålsenligt utnyttjande av flygplanet eller flygplanen, omfattades av
panträtten.

De sakkunniga finna de av bolaget framförda synpunkterna betydelsefulla.
Emellertid står enligt de sakkunnigas mening vad sålunda ifrågasatts näppeligen
i överensstämmelse med konventionens ståndpunkt i detta avseende.
Att befara är för övrigt, att i avsaknad av stöd i konventionen ett stadgande
i den av Aerotransport antydda riktningen i praktiken skulle visa sig
hava ringa värde.

17 §.

Paragrafens första stycke saknade motsvarighet i det remitterade utkastet.
Stadgandet, som upptagits i tydlighetens intresse, står i överensstämmelse
med konventionens andemening. Det har varit ifrågasatt att direkt
utsäga, att de intecknade reservdelarna skulle jämte fartyget häfta för den
intecknade fordringens hela belopp. Man har emellertid befarat, att en sådan
formulering skulle kunna föranleda ett icke avsett antagande att frågan,
huruvida beloppet i dess helhet finge uttagas ur reservdelarna utan samtidig
eller föregående exekution i fartyget, lämnats öppen.

I anknytning till det nyss sagda må framhållas, att man under förarbetena
till förslaget utgått från att utmätningsåtgärd icke med nödvändighet
måste rikta sig mot hela det intecknade reservdclslagret utan må in -

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

skrankas till enstaka delar av detta. Jämföras må 66 § i förslaget till lag
om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Motsvarighet har i detta sammanhang icke upptagits till den i 14 § andra
stycket föreslagna bestämmelsen, att därest tillbehör till luftfartyg förvärvats
under villkor att överlåtaren skall äga återtaga det, om förvärvaren
åsidosätter vad honom åligger, eller att äganderätten därtill skall förbliva
hos överlåtaren intill dess betalning erlagts eller annan förutsättning uppfyllts,
villkoret ej må göras gällande mot inteckningshavaren. Detta sammanhänger
med den ovan vid 14 § berörda skillnaden mellan tillbehör och
reservdelar. Uppenbarligen är läget i avsevärd mån annorlunda i det fall,
då ett föremål införlivas med ett luftfartyg, så att det är att anse såsom tillbehör
till detta, än i det, då ett föremål inlägges i ett för ett eller flera fartyg
avsett reservdelslager för att ingå som del därav. En belysande parallell
synes föreligga i 3 § tredje stycket lagen den 24 maj 1895 angående vad till
fast egendom är att hänföra, enligt vilket stadgande reservdelar och dupletter
ej må hänföras till den fasta egendomen.

Även bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf saknades i
det remitterade utkastet. I den från bankföreningen överlämnade promemorian
hava emellertid uttalats önskemål om att det i lagtexten borde klart
angivas, att vid utbyte av reservdelar som inginge i lagret panträtten skulle
upphöra i de borttagna reservdelarna och i stället övergå å de nyinlagda.

De sakkunniga dela uppfattningen att panträtten bör upphöra i det föremål
som utgår ur reservdelslagret och i stället övergå till ersättningsföremålet.
Denna uppfattning står ock i överensstämmelse med den ovan vid
16 § återgivna art. X paragraf 2 andra punkten i konventionen, enligt vilken
reservdel må ersättas av liknande reservdel utan att borgenärens rätt
därigenom rubbas. I tydlighetens intresse föreslås därför i förevarande
stycke, att om reservdel ersättes med annan sådan, denna i stället skall
häfta för panträtten. Även i detta sammanhang må hänvisas till 2 kap. 24 §
lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Det remitterade utkastet upptog ett stadgande av innehåll att panträtten
ej finge göras gällande mot tredje man, som förvärvat rätt till reservdel
och därvid ej insåg eller bort inse att panthavarens rätt därigenom träddes
för nära. I den från bankföreningen överlämnade promemorian har framhållits,
hurusom bestämmelsen utformats på sådant sätt, att risk syntes
föreligga att godtrosförvärv till inteckningshavarens förfång kunde åberopas
i större utsträckning än som förefölle skäligt, och hemställts, att en ändring
av bestämmelsen borde tagas under övervägande.

Vid förnyad behandling av denna fråga hava de sakkunniga funnit de
betänkligheter, som kunna uppkomma för det fall att tredje man i god tro
förvärvar del som ingår i reservdelslager, praktiskt sett knappast väga särdeles
tungt. Genom bestämmelserna angående reservdelars förtecknande och
förvarande på särskilda platser samt föreskriften om anbringande av anslag
på förvaringsplatserna torde i betryggande utsträckning vara sörjt för att
tredje man icke vilseledes rörande föremålens karaktär av intecknade re -

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

servdelar. Skulle trots detta intecknad reservdel hava kommit ut i den allmänna
rörelsen, lärer tredje man vara fullt skyddad genom den ställning
som svensk rättspraxis intager angående förvärv i god tro av lös egendom.
Likaledes lärer tredje man oberoende av särskilt lagstadgande vara i tillräcklig
omfattning skyddad beträffande förvärv av föremål som ingå i reservdelslager,
förutsatt nämligen att han har grundad anledning antaga att
överlåtelsen rör sig inom den gräns intill vilken ägaren av reservdelslagret
har rörelsefrihet i fråga om lagrets sammansättning. Givet torde vara att
särskilt i sistnämnda fall vederbörlig försiktighet måste iakttagas av en förvärvare.
På grund av det anförda hava de sakkunniga stannat för att icke
upptaga någon bestämmelse om skydd för tredje man i god tro.

18 §.

I det remitterade utkastet var upptaget ett stadgande, helt överensstämmande
med den nu föreslagna texten.

Såsom i de förklarande anmärkningarna till det remitterade utkastet framhölls,
avser den i första stycket gjorda hänvisningen 54 § lagen den 8 april
1927 om försäkringsavtal. Enligt denna paragraf gäller att, om försäkring
tagits å gods utan angivande av det intresse försäkringen avser, försäkringen
skall, där ej annat framgår av omständigheterna, anses gälla till förmån
för envar, som — i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan
rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal om godset står
faran för detta — har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat.

Tillika erinrades i de förklarande anmärkningarna om följande uttalanden
i motiven till försäkringsavtalslagen: Om man i försäkringsavtalslagen
intoge en motsatt bestämmelse och sålunda tillerkände inteckningshavaren
panträtt i ersättning, som utginge på grund av försäkring, erhölle inteckningshavaren
en av försäkringsavtalets innehåll oberoende rätt att, så länge
försäkringen ägde bestånd, för utbekommande av sin fordran hålla sig till
den ersättning, som på grund av inträffad skada kunde tillkomma redarenförsäkringstagaren.
Detta vore måhända att gå för långt, men däremot saknades
enligt kommitténs mening skäl att med avseende å inteckning i fartyg
göra undantag från regeln att försäkringsavtalet, där ej annat framginge av
omständigheterna, skulle gälla till förmån för inteckningshavare. Vid belåning
av fartygsinteckningar plägade redaren såsom regel överlämna kaskopolisen
till långivaren, för att denne, om fartyget gingc under, skulle kunna
hålla sig till försäkringsbeloppet. Inteckningshavaren brukade sålunda icke
själv taga särskild försäkring å sin i fartyget intecknade fordran, utan skyddades
genom den av redaren tagna försäkringen. Det resultat, som man i
praxis sökte nå genom polisens överlämnande, kunde enligt förslaget vinnas
utan vidtagande av en sådan åtgärd. Vad sålunda föreslagits måste anses
innebära ett stärkande av fartygshypoteket och vara till fördel för såväl
redaren som den vilken beviljade lån mot inteckning i fartyg.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Då de sakkunniga trott försäkringsavtalslagens ståndpunkt vara berättigad
jämväl beträffande inteckningar i luftfartyg, upptogs i utkastet icke någon
motsvarighet till stadgandet i 14 § fartygsinteckningslagen att, därest ägare
av fartyg på grund av tagen försäkring är berättigad till ersättning för skada
å fartyget, ersättningen icke häftar i fartygets ställe för intecknad fordran,
ett stadgande som för övrigt givit anledning till olika tolkning.

Riktigheten av den sålunda intagna ståndpunkten har vitsordats i yttrandet
från försäkringsbolagens riksförbund och den från bankföreningen överlämnade
promemorian.

I detta sammanhang torde böra beröras en av försäkringsbolagens riksförbund
ifrågasatt ändring i 54 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Detta
lagrum innehåller en — såsom särskilt påpekats — tvingande bestämmelse
av innebörd att då förbehåll träffats, enligt vilket försäkringen skall upphöra
i händelse äganderätten till godset övergår å annan, ny ägare dock, där
försäkringsfall inträffar inom fjorton dagar, skall vara berättigad till ersättning
för liden skada, i den mån han icke på grund av försäkring, som han
själv tagit, äger rätt till gottgörelse för skadan. Vad sålunda stadgats äger
emellertid icke tillämpning i fråga om sjöförsäkring å fartyg eller kreatursförsäkring.

Förbundet har i detta avseende anfört att alla de synpunkter, som föranlett
undantagsbestämmelsen i fråga om sjöförsäkring å fartyg, kunde i minst
lika hög grad anses gälla beträffande luftfartyg med deras utomordentligt
stora rörlighet och den föreliggande möjligheten till försäljning eller andra
händelser å avlägsna platser. Förbundet föresloge därför, att de sakkunniga
måtte upptaga frågan om utvidgning av berörda undantagsbestämmelse att
avse även försäkring av luftfartyg.

Det av förbundet väckta spörsmålet kan förväntas komma att upptagas
till avgörande i samband med de olika försäkringsfrågor, som måste behandlas
vid en blivande lagstiftning om införlivande med svensk rätt av den i
Rom den 7 oktober 1952 avslutade konventionen rörande skada som av
främmande luftfartyg tillfogas tredje man på jordytan. På grund därav och
då man näppeligen kan utgå från att den väntade lagstiftningen kommer att
gå i den av förbundet föreslagna riktningen, hava de sakkunniga ansett
denna fråga icke böra upptagas till prövning i nu förevarande sammanhang.

Vid lagstiftningen rörande den nyssnämnda konventionen lärer ock —
v ilkct må framhållas i anledning av uttalanden i den från bankföreningen
överlämnade promemorian och det av försäkringsbolagens riksförbund avgivna
yttrandet — komma under övervägande, huruvida en försäkringshavares
rätt till ersättning på grund av försäkring behöver skyddas genom
tvingande lagregler i större utsträckning än för närvarande är fallet.

Enligt 14 § fartygsinteckningslagen gäller att om ägare av fartyg på annan
grund än försäkring är berättigad till ersättning för skada å fartyget, ersättningen
icke skall häfta i fartygets ställe för fordran som är intecknad i fartyget.
Stadgandet står i motsättning till 268 § sjölagen, enligt vilken paragraf
sjöpanträtt i fartyg omfattar jämväl, såvitt nu är i fråga, redarens ford -

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

rån å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit
å fartyget efter resans början och icke blivit avhjälpta.

Fartygsinteckningslagens avvikelse från sjölagen motiverades på sin tid
med angelägenheten att undgå invecklade rättsförhållanden och det tvivelaktiga
värdet för inteckningshavare av en anordning motsvarande sjölagens,
en ståndpunkt som dock vid lagförslagets granskning blev föremål för viss
kritik inom Högsta domstolen.

I det remitterade utkastet anslöto sig de sakkunniga till den i fartygsinteckningslagen
valda lösningen, om ock — såsom i de förklarande anmärkningarna
framhölls — med viss tvekan.

I denna fråga har i den från bankföreningen överlämnade promemorian
framhållits, att de sakkunnigas tvekan därvidlag förefölle fullt befogad.
Rent principiellt sett syntes det ligga närmast till hands, att en panträtt i
luftfartyg inbegrepe jämväl ägarens fordran på ersättning för en å fartyget
uppkommen skada — en skada som ofta kunde vara av sådan storlek, att
den i hög grad vore ägnad att förringa fartygets värde som pant. Det kunde
vara att panthavarens olägenhet av den föreslagna regeln, om han till sitt
skydd kunde åberopa för ändamålet erforderlig försäkring, i praktiken icke
hade någon större betydelse; en reglering av spörsmålet i enlighet med sjölagens
bestämmelse syntes dock vara att förorda.

De sakkunniga förmena alltjämt att starka skäl kunna anföras för att låta
ersättningssumman häfta till inteckningshavarens säkerhet. Med försäkringsväsendets
nutida utveckling torde dock inteckningshavarens intresse
rent praktiskt sett vara vederbörligen skyddat. På grund härav och med hänsyn
till önskvärdheten av att uppnå överensstämmelse med fartygsinteckningslagen
föreslås därför liksom i det remitterade utkastet, att ersättning
som på annan grund än försäkring utgår för skada å fartyget icke skall häfta
i fartygets ställe för intecknad fordran.

Härefter vilja de sakkunniga dröja vid en fråga, som i detta sammanhang
påkallar uppmärksamhet, nämligen huruvida särskild bestämmelse
är erforderlig för att trygga inteckningshavarens rätt, därest försäkringsgivaren
förbehållit sig att efter eget val antingen betala ett kontant ersättningsbelopp
eller ock i stället för ett förolyckat luftfartyg lämna ett annat
lika gott fartyg (»pay or make good»). I de förklarande anmärkningarna
framhölls ämnets tveksamhet.

Frågan har berörts i flera av de avgivna remissyttrandena. Luftfartsstyrelsen
har ansett det erforderligt med en bestämmelse, som i dessa fall
tryggade inteckningshavarens rätt. Acrotransport har funnit det vara tveksamt,
huruvida panträtten utan vidare överginge på ett flygplan, som försäkringsgivaren
lämnade såsom ersättning för ett havererat, samt framhållit
alt en klausul av ifrågavarande art tidigare återfunnits även i bolagets
försäkringsavtal men för bolagets del aldrig tillämpats genom lämnande
av ett ersättningsplan. Från flygbolagshåll syntes emellertid inga
hinder föreligga mot alt i inskrivningslagen intoges uttrycklig bestämmelse

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

om att inteckning automatiskt skulle övergå å luftfartyg, som lämnats såsom
ersättning för havererat fartyg.

I den från bankföreningen överlämnade promemorian har understrukits
tveksamheten, huruvida panträtten utan vidare ginge över på det nya fartyget.
Vidare har anförts att med hänsyn till den ovisshet, som överhuvud
syntes föreligga beträffande spörsmålet om panträtts utsträckning till surrogat
för den ursprungliga panten, en reglering av nu föreliggande problem
i själva lagen förmenades vara att förorda. Det syntes ur långivarsynpunkt
angeläget alt detta verkligen skedde, så att långivaren i en sådan situation
visste vad han hade att rätta sig efter.

Försäkringsbolagens riksförbund har i denna fråga yttrat att, såvitt förbundet
hade sig bekant, det endast synnerligen sparsamt förekomme att vid
reglering av skador å försäkrade flygplan försäkringsgivaren begagnade
sig av en förbehållen rätt att efter eget val »pay or make good». I den mån
emellertid detta komme att ske, delade förbundet de sakkunnigas tvekan.
I varje fall syntes likväl icke en panträtt utan vidare kunna övergå på det
i ersättning lämnade luftfartyget, därest panträtten, såsom i fråga om inteckningar,
vore beroende på iakttagandet av vissa formaliteter. Försäkringsgivaren
för sin del torde kunna fullgöra sitt åtagande genom att ställa
ersättningsföremålet gravationsfritt till förfogande för den eller dem av
försäkringshavarna, som visat sig såsom försäkringshavare äga rätt till förekommande
ersättning. Ur ren försäkringssynpunkt förelåge då icke behov
av särskilda bestämmelser i ämnet. Å andra sidan ville förbundet ifrågasätta,
huruvida icke ur allmän synpunkt förelåge ett behov av bestämmelser,
genom vilka direkt reglerades huru i samband med skadereglering den
inteckningshavare i det ersatta godset tillkommande panträtten skulle överföras
till ersättningsföremålet.

Vid förslagets utarbetande hava de sakkunniga ånyo förehaft spörsmålet.

Av de avgivna utlåtandena framgår att ifrågavarande klausul i praktiken
icke berett några större svårigheter. Givet är emellertid att läget kan
bliva i viss mån annorlunda, när institutet inteckning i luftfartyg införes.
Någon automatisk övergång eller överflyttning av inteckningen lärer härvid
näppeligen kunna ifrågakomma. Fastmera torde inteckningshavaren
kunna motsätta sig att hans panträtt överflyttas till ett ersättningsfartyg,
såvida detta icke bereder honom lika betryggande säkerhet som det intecknade
fartyget. Det har under arbetet varit ifrågasatt att stadga, att en klausul
med rätt att »pay or make good» icke finge åberopas mot försäkringshavaren,
med mindre honom bereddes en säkerhet i ersättningsfartyget vilken
vore lika betryggande som den tidigare säkerheten. Man har emellertid
förmenat att i det praktiska livet frågan kommer att utan lagstadgande
ordnas genom överenskommelse mellan parterna, och man har därför ansett
sig kunna och böra underlåta att i förslaget reglera ämnet.

Slutligen torde vid denna paragraf böra beröras frågan, huruvida särskilda
regler om inteckningshavarens rätt äro erforderliga för det fall att

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

intecknat luftfartyg bliver så skadat, att det icke kan för rimlig kostnad
göras användbart för sitt ändamål, och därefter försäljes genom frivillig
avhandling. Beträffande sjögående fartyg möta sådana regler i 20 § fartygsinteckningslagen,
där det stadgas, att därest intecknat fartyg, som efter
timad skada förklarats icke vara iståndsättligt, därefter försäljes, panträtten
i fartyget skall upphöra, ävensom att inteckningen må dödas på ansökan
utav ny ägare av fartyget eller lott däri, ändå att fordringshandlingen
icke företes i huvudskrift.

Den nu förevarande frågan står i nära samband med det sjörättsliga
kondemnationsinstitutet. De sakkunniga hava haft under övervägande, hurovida
ett sådant institut kan anses ändamålsenligt och önskvärt även på
lufträttens område.

I det remitterade utkastet upptogs ett med 20 § fartygsinteckningslagen
nära överensstämmande stadgande, varjämte i de utkastet åtföljande anmärkningarna
uppmärksamheten fästes närmast vid frågan, huruvida ett
särskilt kondemnationsförfarande här vore påkallat.

Beträffande denna fråga har i remissyttrandena, med tanke främst på
det fall att försäkring föreligger, förekommit vissa uttalanden. Luftfartsstyrelsen
har till en början hänvisat till styrelsens befogenhet enligt § 8 tilllämpningskungörelsen
till lultfartsförordningen att, när helst sådant finnes
påkallat för kontroll av luftvärdigheten hos luftfartyg, föranstalta om
extra besiktning ävensom föreskriften i § 11 c) nämnda förordning, att
luftfartyg skall avföras ur registret när fartygets luftvärdighetsbevis blivit
indraget. Styrelsen har vidare yttrat, att den ansåge dessa bestämmelser ur
offentligrättsliga synpunkter onödiggöra särskilda bestämmelser motsvarande
sjölagens regler om kondemnation. Därest emellertid andra än offentligrättsliga
synpunkter ansåges motivera tillskapandet av regler om
kondenmnation jämväl å lufträttens område, hade styrelsen intet att erinra
däremot.

Aerotransport har funnit frågan om behovet av ett kondemnationsinstitut
på luftfartens område vara av särskilt intresse och vidare yttrat: Belåning
av inteckningar i luftfartyg torde näppeligen kunna ske utan att luftfartyget
vore kaskoförsäkrat, och i kaskoförsäkringsavtalen torde regelmässigt"
intagas bestämmelser, när totalhaveri skulle anses föreligga, ävensom
beträffande frågan huru tvister mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren
skulle avgöras. Vid de tillfällen, då bolaget tillhörigt försäkrat flygplan
råkat ut för något allvarligare haveri, hade alltid luftfartsmyndigheten,
försäkringsgivaren och flygplansägaren sänt representanter till haveriplatsen
för undersökning, och med stöd av den besiktning som dessa representanter
utfört hade sedan överenskommelse träffats, huruvida det havererade
flygplanet skulle iståndsättas eller anses totalhavererat. För den händelse
sådan överenskommelse icke kunnat träffas, hade frågan fått avgöras enligt
försäkringsavtalets regler om tvisters biläggande. Bolagets egna hittillsvarande
erfarenheter på området hade sålunda icke visat något behov av
ett lagreglcrat kondemnationsförfarande såvitt rörde luftfartyg. Detta torde

268

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

emellertid ej helt kunna utesluta att en sådan situation skulle kunna uppstå,
där ett kondemnationsinstitut kunde tänkas vara av visst värde. Slutligen
ifrågasattes, huruvida det föreslagna stadgandet fyllde någon uppgift
för det fall att något kondemnationsinstitut ej infördes.

I den från bankföreningen överlämnade promemorian har framhållits, att
frågans bedömande ur kreditgivarsynpunkt delvis torde sammanhänga med
försäkringsrättsliga spörsmål, om vars karaktär promemorians författare
ansåge sig icke helt underkunnig. Det förefölle dock icke osannolikt, att
tvister om försäkringsersättningens storlek och onödig omgång med dess
utbetalning skulle i viss utsträckning kunna elimineras, därest genom ett
kondemnationsförfarande av halvofficiell karaktär fastsloges att fartyget
skulle anses såsom totalhavererat. Därvid syntes böra förutsättas, att ett
sådant förfarande anknöte till bestämmelser i försäkringslagstiftning eller i
de för försäkringen eljest gällande villkoren. Med hänsyn till, bland annat,
de speciella förhållanden, varunder luftfartsnäringen bedreves, vore det
emellertid möjligt att ett kondemnationsförfarande i belåningshänseende
saknade nämnvärd betydelse.

Med hänsyn till den stora mängd tvister, som på sjörättens område förekommit
rörande så kallad konstruktiv totalförlust, finna de sakkunniga det
kunna befaras att förr eller senare även för lufträttens del ett behov kommer
att framträda av ett institut svarande mot kondemnationen på sjörättens
område. Då erfarenheten på lufträttens område ännu är ringa, har man
emellertid underlåtit att nu utarbeta särskilda bestämmelser om kondemnation.

Vid sådant förhållande har man funnit värdet av ett mot 20 § fartygsmteckmngslagen
svarande stadgande kunna i viss mån ifrågasättas. Föreligger
försäkring å det fartyg som skadats, torde tvist, huruvida konstruktiv
totalförlust föreligger eller icke, bliva att bedöma enligt försäkringsavtalets
bestämmelser eller, i saknad av sådana, enligt allmänt gällande regler.
Skulle genom sådant förfarande konstateras att konstruktiv totalförlust
föreligger, lärer man kunna vara berättigad att utgå från att mellanhavandet
kan avvecklas under hand.

Ar luftfartyget oförsäkrat eller otillräckligt försäkrat, skulle det däremot
kunna ifrågasättas att genom en lagregel bidraga till en ändamålsenlig avveckling
av rättsförhållandet mellan fartygsägaren och inteckningshavaren.
Man har emellertid ansett det praktiska behovet vara alltför ringa för att
motivera ett stadgande härvidlag och förmenat, att överenskommelse under
hand torde kunna träffas även där tillräcklig försäkring icke föreligger.

Ktt visst stöd för den nu intagna ståndpunkten har lämnats i den Dån
bankföreningen överlämnade promemorian, som visserligen funnit det vara
från principiella synpunkter befogat att låta inteckningshavarens panträtt
övergå å köpeskillingen i nu ifrågavarande fall men därvid tillagt, att
lrågan i belåningshänseende sannolikt saknade nämnvärd betydelse, eftersom
långivarens intressen regelmässigt kunde förutsättas vara tillgodosedda
genom försäkring.

Kunql. Maj:ts proposition nr 13.

269

19 §.

Med paragrafen må jämföras 15 § fartygsinteckningslagen, som enligt
vad i motiven framhålles tillkommit för att förebygga att en i hela fartyget
meddelad inteckning upphörde att gälla i viss lott men kvarstode i de övriga.

I det remitterade utkastet upptogs en motsvarande bestämmelse, dock utsträckt
till att gälla även beträffande reservdelslager.

Aerotransport har i sitt remissyttrande erinrat om att paragrafen borde
ses i samband med stadgandena om reservdelar samt att bolaget förordat
att tillgång borde beredas till inteckning i viss lott i ett lager av sådana delar.

De sakkunniga hava, såsom ovan vid 16 § anmärkts, funnit skäl föreslå
alt inteckning må meddelas även i viss lott av reservdelslager. Med anledning
härav har även förevarande paragraf måst jämkas, nämligen sålunda
att, om inteckning meddelas i lott av reservdelslager, inteckningen må göras
gällande i den lotten. Paragrafen har förmenats vara så avfattad, att
därav tydligt framgår att utmätning icke må ske i viss andel i sålunda intecknad
lott.

Om särskilda åtgärder med avseende å inteckning.

20 §.

Paragrafen äger motsvarighet i 17 a § fartygsinteckningslagen. Erinras
må ock om lagen den 15 juni 1934 angående anteckning om innehav av
fordringshandling på grund varav inteckning beviljats i fast egendom m. m.

Det remitterade utkastet innehöll ett med förslaget i det väsentliga överensstämmande
stadgande, mot vilket i remissvaren ej framkommit någon
erinran.

I utkastet hava emellertid gjorts ett par smärre modifikationer. Dels har
ordet »inteckningshandling» utbytts mot »fordringshandling, på grund varav
inteckning beviljats eller ansökan därom förklarats vilande», dels hava
orden i slutet av första stycket »samt åteckne handlingen bevis om åtgärden»
uteslutits. Den förstnämnda modifikationen är föranledd av att man,
när man nu föreslagit att införa möjlighet att förklara ansökan om inteckning
vilande i vissa fall, ansett även vilandeförklaring böra beaktas i detta
sammanhang. Beträffande den senare modifikationen — liksom i fråga
om motsvarande jämkning i ett antal andra paragrafer i förevarande lagförslag
— må hänvisas till 48 § i förslaget.

21 §.

Paragrafen är avfattad med 21 § inteckningsförordningen såsom förebild.
De skäl som motivera sistnämnda stadgande hava förmenats, om ock i

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

mindre mån, göra sig gällande jämväl med avseende å inteckning i luftfartyg I

det remitterade utkastet var upptagen en paragraf som skilde sig från
lydelsen i förslaget endast därutinnan, att inskrivningsdomaren jämväl
skulle åteckna handlingarna bevis om utbytet.

I de förklarande anmärkningarna till utkastet framhölls såsom givet, att
när det gällde att avgöra vem som vore att anse såsom ägare av det intecknade
luftfartyget, grunderna för de bestämmelser, som i förslaget motsvaras
av 7 och följande paragrafer, måste vara vägledande. Inskrivningsdomaren
borde därför kunna förlita sig på den prövning av äganderätten som
skett vid inteckningens beviljande, så att noggrannare prövning behövde
äga rum endast beträffande eventuella senare fång. Närmare regler om den
utredning rörande äganderätten, som skulle förebringas här eller i ett dödnings-
eller nedsättningsärende, meddelades därför icke.

Någon erinran mot förslaget har icke förekommit i annan mån än att i
den från bankföreningen överlämnade promemorian ifrågasatts att bota
den formella brist, som förelåge inom svensk inteckningsrätt, i det att bestämmelser
saknades om sammanslagning av flera inteckningshandlingar
till en ny inteckningshandling. Även om så vore att en sådan möjlighet i
flera hänseenden vore av mindre praktisk betydelse för ett nytt institut
som luftfartygsinteckning än för exempelvis fastighets- och fartygsinteckning,
syntes man kunna hävda att en modern inteckningslag lämpligen borde
innefatta rätt till dylik sammanslagning, varigenom i praktiken stundom
icke oväsentliga fördelar kunde vinnas.

De sakkunniga vilja visserligen icke underkänna betydelsen av de sålunda
anförda synpunkterna. Då en lagstiftningsåtgärd i den önskade riktningen
emellertid torde vara än mer påkallad i fråga om inteckning i fast
egendom, har man dock ansett sig icke böra i förevarande lagstiftningsärende
taga frågan om sammanslagning av inteckningshandlingar under närmare
prövning.

Att orden »åteckne handlingarna bevis om utbytet» uteslutits överensstämmer
med vad som skett beträffande 20 §.

Vad vid förevarande paragraf anförts rörande tolkningen av ordet ägare
är uppenbarligen av betydelse även beträffande åtskilliga av de följande
paragraferna. Såsom en parallell må erinras om att, som lagrådet
under behandlingen av 1912 års ändringar i inteckningsförordningen
framhöll vid 33 § i förordningen, enligt den i förordningen använda terminologien
i fall, där ägares samtycke erfordras för någon förändring beträffande
en fastighets inteckningar, med ägare förstås den som är behörig att
medgiva ny inteckning.

22 §.

Stadgandet äger viss motsvarighet i första stycket av 18 § fartygsinteckningslagen
men har, då man ansett ägarehypotek böra införas även på detta
rättsområde, fått en med 22 § inteckningsförordningen nära överens -

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

stämmande lydelse. I enlighet därmed uppställes i den föreslagna paragrafen
kravet att det skall visas att ägaren av den egendom, beträffande vilken
dödning skall ske, samtyckt till åtgärden.

Då man i det remitterade utkastet godtagit principen om gemensamma
inteckningar, hade man genom en mot förevarande paragraf svarande bestämmelse
öppnat möjlighet att döda inteckning i visst luftfartyg eller på
viss plats upplagda reservdelar.

1 de förklarande anmärkningarna till det remitterade utkastet framhölls,
att man ansett det lika litet som enligt fartygsinteckningslagen böra tillåtas
att inteckning dödades i del av fartyg. Det hänvisades till ett inom Högsta
domstolen vid granskning av 18 § fartygsinteckningslagen avgivet yttrande,
att det slag av partiellt dödande, som bestode i inteckningens lossande från
viss del av det intecknade föremålet, där ej kunde tillåtas, då sådant vore
oförenligt med det i förslaget upptagna förbudet mot inteckning av fartygslott.

" Någon erinran mot den sålunda intagna ståndpunkten har icke framförts
i remissyttrandena.

Vid det förnyade övervägande, som ägt rum vid förslagets utarbetande,
har man såsom av 16 § framgår ansett sig böra föreslå möjlighet till inteckning
i viss lott av reservdelslager. Detta har föranlett viss omformulering
av det nu förevarande stadgandet. Det föreslås sålunda att dödning
skall kunna ske icke blott beträffande reservdelslager eller reservdelar som
förvaras på viss plats — varmed uppenbarligen måste förstås hela den del
av reservdelslagret, som förvaras på platsen i fråga — utan även, där inteckning
meddelats i lott av reservdelslager, i ägaren tillkommande lott av
sådant lager eller på viss plats förvarad del därav.

I överensstämmelse med ovan berörda jämkningar i de närmast föregående
paragraferna har man i detta lagrum låtit de i det remitterade utkastet
förekommande orden »och bevis därom tecknat å handlingen» utgå.

Vid denna paragraf torde ytterligare böra beröras den vid 16 § nämnda
frågan huruvida en inteckning som omfattar luftfartyg jämte därtill hörande
reservdelar må kunna dödas i allt utom i reservdelarna. Om sa skulle
få ske, skulle i själva verket viss möjlighet öppnas att kringgå förbudet mot
att meddela inteckning endast i reservdelar. Man har därför övervägt ett
särskilt stadgande, enligt vilket inteckning som kommit att kvarstå allenast
i reservdelar och som icke inom viss tid utsträckts att anyo gälla i luftfartyg,
skulle helt upphöra att gälla.

Man har emellertid beaktat, att man i lagen icke skapat garantier mot
att förbudet mot självständig inteckning i reservdelar i realiteten kringgås
genom att ett mindervärdigt fartyg intecknas tillika med reservdelarna, och
därför förmenat att det måhända kunde sägas vara mindre följdriktigt att
meddela ett stadgande som det ifrågasatta. Med hänsyn till önskvärdheten
att icke onödigtvis komplicera lagtexten har man ansett sig ej böra föreslå
att motsättningen löstes genom föreskrifter, syftande till att vid intecknings
tillkomst garantera ett visst förhållande mellan de fartyg och reservdelar,

272

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

som skola besväras av samma inteckning. Då den praktiska betydelsen av
förevarande fråga torde vara tämligen ringa, hava de sakkunniga slutligen
stannat för att icke föreslå någon särskild reglering därutinnan.

23 §.

\ ad i denna paragraf föreslås torde icke tarva annan anmärkning än en
hänvisning till 18 § fartygsinteckningslagen och 22 § inteckningsförordningen.

24 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i det remitterade utkastet, är föranledd
av art. IX i inskrivningskonventionen, enligt vilken, förutom i fall av
exekutiv försäljning i enlighet med bestämmelserna i art. VII, luftfartyg icke
må överföras från nationalitetsregister eller inskrivningsbok i en fördragsslutande
stat till nationalitetsregister eller inskrivningsbok i annan fördragsslutande
stat, med mindre alla innehavare av inskrivna rättigheter blivit förnöjda
eller samtycka till överförandet (»unless all holders of recorded rights
have been satisfied or consent to the transfer» i den engelska texten; den
franska åter lyder »sans mainlevée préalable des droits inscrits ou sans le
consentement de leurs titulaires»).

De sakkunniga hava förmenat att det skydd, som därigenom beredes inteckningshavare
vid överförande av fartyg till annan kontraktsslutande stat,
icke bör eftergivas när fråga är om fartygets överförande till en stat som ej
anslutit sig till konventionen.

I det samtidigt framlagda förslaget till lag med vissa bestämmelser om
registrering av luftfartyg samt om bärgning ingår såsom 10 § ett häremot
svarande stadgande, däri dock avförandet ur luftfartygsregistret träder i
forgrunden. I nu förevarande lag ses problemet däremot närmast ur inskrivningssynpunkt.
Det har därför ansetts av systematiska skäl riktigast att upptaga
bestämmelse i detta ämne i båda de nu ifrågavarande lagarna.

Det har varit ifrågasatt att i lagtexten utsäga att inteckning i samband
med fartygets överförande till främmande stat må avföras ur inskrivningsboken
jämväl i det fallet, att inteckningen bortfallit genom exekutiv försäljning.
De sakkunniga hava emellertid förmenat sådant stadgande icke vara
erforderligt, emedan fartyget uppenbarligen icke kan anses graverat av inteckningen,
därest denna bortfallit genom den exekutiva försäljningen.

Man har haft under övervägande att upptaga ett stadgande angående beskaffenheten
av det erforderliga medgivandet av inteckningshavaren. Man
har emellertid trott att behov av särskilda regler beträffande medgivande att
en inteckning avföres ur inskrivningsboken lika litet föreligger som i fråga
om medgivande till dödning eller nedsättning av inteckningen, över huvud
laget torde man kunna räkna med att vid övergång av luftfartyg till främmande
stat inteckningshavare i regel antingen utlöses eller ock erhåller tillfälle
till ny inteckning i fartyget i den främmande staten, medan direkt överförande
av inteckning endast sällan kommer i fråga. Den möjlighet till

273

Kangl. Maj:ts proposition nr 13.

sådant överförande, varom inskrivningskonventionen stadgar, torde med
andra ord sannolikt icke komma att för lufträttens del i högre grad medföra
en avvikelse från de förhållanden som i nu förevarande avseende råda
på sjörättens område.

Att inskrivningsdomaren är skyldig att underrätta luftfartsstyrelsen om
beviljande av ansökning enligt denna paragraf framgår av 50 §.

25 §.

I det remitterade utkastet upptog denna paragraf endast ett stycke, i allt
väsentligt överensstämmande med första stycket i förslaget.

Motsvarande bestämmelse i fartygsinteckningslagen, 19 §, är avfattad
med 23 § inteckningsförordningen i dess äldre lydelse såsom förebild. Sistnämnda
paragraf fick emellertid genom 1912 års lagstiftning en väsentligen
ändrad avfattning.

Enligt inskrivningskonventionen art. VII bestämmes förfarandet vid exekutiv
försäljning av luftfartyg i princip av lagen i den fördragsslutande stat
där försäljningen sker. Konventionen innehåller emellertid åtskilliga föreskrifter
rörande försäljningen. Sålunda stadgas i paragraf 4 av den nämnda
artikeln, att exekutiv försäljning icke må ske med mindre alla hos myndighet
varom fråga är styrkta rättigheter, vilka enligt konventionen hava
förmånsrätt före utsökningsborgenärens fordran, täckas av köpeskillingen
eller övertagas av köparen. Genom denna bestämmelse om ett lägsta bud
antages en täckningsprincip, i huvudsak överensstämmande med fastighetsrättens
system. Någon övertagandeprincip föreskrives däremot icke; fastmera
innehåller konventionens art. VIII, att exekutiv försäljning av luftfartyg
som skett enligt bestämmelserna i art. VII medför att fartyget övergår
i köparens ägo fritt från alla rättigheter för vilka köparen icke iklätt sig
ansvar.

I de förklarande anmärkningarna till det remitterade utkastet anfördes,
att konventionens regler torde kunna sägas i nu förevarande avseende omfatta
ett system, som mer överensstämde med fastighetsrättens än fartygsinteckningslagens
system. Ehuru konventionen icke i och för sig behövde
bliva avgörande för lagstiftningen såvitt anginge rent interna frågor, syntes
det önskvärt att undvika de komplikationer, som lätt kunde bliva en följd
av bristande överensstämmelse mellan den interna lagstiftningen och lagstiftningen
för internationella förhållanden. Därjämte hade man trott systemet
på fastighetsrättens område vara överlägset farlygsinteckningslagens
system. I anledning därav hade förevarande paragraf i utkastet i viss mån
utformats med den nu gällande 23 § inteckningsförordningen som förebild.

Någon erinran mot den ståndpunkt som man sålunda intog har ej framkommit
i remissyttrandena.

Att man i förhållande til! det remitterade utkastet i förslaget vidtagit den
ändringen, att inskrivningsdomarens anteckning uttryckts skola ske »å nästa
inskrivningsdag», torde icke närmare behöva motiveras.

18 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 13.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Andra stycket i förevarande paragraf, som saknar motsvarighet icke blott
i det remitterade utkastet utan såsom naturligt är även i fartygsinteckningslagen,
överensstämmer i viss mån med 24 § 2 mom. inteckningsförordningen.
Jämföras må 143 och 168 §§ i förslaget till lag om ändring i vissa
delar av utsökningslagen.

26 §.

Denna paragraf överensstämmer med 19 a § fartygsinteckningslagen ävensom
med ett däremot svarande stadgande i det remitterade utkastet.

I stadgandet åsyftad förklaring kan vara grundad först och främst på bestämmelsen
i 2 kap. 17 § strafflagen, som till en början innehåller regler om
förverkande till kronan i vissa fall av vad som använts såsom hjälpmedel
vid gärning, vilken i strafflagen är belagd med straff, eller frambragts genom
sådan gärning eller som utgör hjälpmedel, varmed någon tagit befattning
som innebär i samma lag straffbelagd förberedelse till brott. Härefter
tillägges, att om förverkandeförklaring avser fartyg som besväras av sjöpanträtt
eller inteckning, domstolen ock må förklara att panträtten i fartyget
skall upphöra, ävensom att, därest i annat fall någons rätt till föremål
som förklaras förverkat finnes böra oaktat förklaringen bestå, domstolen
skall göra förbehåll därom. Slutligen lämnar lagrummet vissa regler om
förverkande av dyrk, falskt mynt eller annat sådant föremål, så ock om möjlighet
för rätten att i stället för förverkande föreskriva åtgärder till förebyggande
av missbruk.

Den i det nu refererade lagrummet intagna särskilda bestämmelsen rörande
sjögående fartyg har tillkommit för att tydliggöra att förverkandet kan
drabba jämväl inteckningar och sjöpanträtter i sådana fartyg.

Bestämmelser angående förverkande av inteckningar och sjöpanträtter i
fartyg finnas dessutom i åtskilliga specialförfattningar.

De sakkunniga framlägga samtidigt härmed förslag till ändringar såväl i
2 kap. 17 § strafflagen som i åsyftade specialförfattningar. Syftet med dessa
ändringar är att för framtiden i fråga om förverkande i möjligaste mån likställa
inteckningar och luftpanträtter i luftfartyg med inteckningar och sjöpanträtter
i sjögående fartyg. Till dessa förslag återkommes i det följande.

I detta sammanhang inskränka sig de sakkunniga till att framhålla, att
samma skäl som föranlett tillkomsten av 19 a § fartygsinteckningslagen tala
för den i förslaget upptagna bestämmelsen att, då domstol, vid meddelande
av förklaring att luftfartyg skall vara förverkat till kronan, tillika beträffande
inteckning i fartyget förklarat att panträtten i fartyget skall upphöra,
inteckningen må, sedan utslaget vunnit laga kraft, utan inteckningshandlingens
företeende dödas på ansökan utav ny ägare av fartyget eller lott däri.

Någon erinran mot den sålunda intagna ståndpunkten har ej framkommit
i remissyttrandena. Vad i ett par av dessa yttranden invänts rörande
förutsättningarna för förverkandeförklaring kommer att beröras i andra
sammanhang.

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

275

Om ägarehypotek.

Såsom redan förut antytts, hava de sakkunniga ansett sig böra göra den
avvikelsen från fartygsinteckningslagen, att institutet ägarehypotek bringas
i tillämpning beträffande inteckning i luftfartyg. Härtill hava medverkat
framför allt två olika omständigheter. Dels har man trott detta institut, som
genom 1912 års lagstiftning införlivades med inskrivningslagstiftningen på
fastighetsrättens område, hava betydande reella företräden framför fartygsinteckningslagens
till äldre inteckningsrätt anknytande reglering. Dels ock
har man förmenat det nya systemet vara mera förenligt med inskrivningskonventionens
regler om exekutiv försäljning av intecknad egendom och därför
erbjuda avsevärda lagtekniska fördelar.

I enlighet därmed upptogos regler om ägarehypotek i det med förslaget
nära överensstämmande remitterade utkastet.

Till undvikande av missförstånd må betonas, att man med det sagda naturligen
ej velat göra gällande att ägarehypotek kan förväntas få samma
betydelse på förevarande område som med avseende å fast egendom.

Mot den här föreslagna regleringen har icke, vare sig beträffande princip
eller rörande detaljer, någon erinran framkommit i remissyttrandena. Fastmera
förklaras i den från bankföreningen överlämnade promemorian, att
det torde innebära åtskilliga fördelar att principen om ägarehypotek antagits
och att sålunda på detta område viss likhet uppnåddes med fastighetsinteckningsrättens
nuvarande system.

27 §.

Stadgandet i förevarande paragraf utgör en motsvarighet till 25 § första
stycket inteckningsförordningcn.

28 §.

Här upptagna bestämmelser stå i överensstämmelse med stadgandena i
andra och tredje styckena av 25 § inteckningsförordningen. I likhet med vad
som gäller vid en fastighets exekutiva försäljning eller vid fastighetsägarens
försättande i konkurs skall sålunda, om inteckningen ligger inne hos
ägaren eller är belånad till lägre belopp än det varå inteckningen lyder, i
det förra fallet inteckningens hela belopp och i det senare överskottet
komma fastighetsägaren eller hans konkursbo till godo med samma företräde
framför efterföljande rättsägare i fastigheten som skulle hava åtnjutits av
inteckningshavaren, därest inteckningen varit till fullo belånad.

Genom en bestämmelse av angivna innehåll uppnås vad med stadgandet
i 22 § fartygsinteckningslagen åsyftas, varför motsvarighet därtill icke upptagits
i förslaget. Det må erinras om att av samma skäl den äldre 20 § inteckningsförordningen
upphävdes vid 1912 års inteckningsreform.

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

29 §.

Förevarande paragraf rörande avbetalning å intecknat belopp och utbrytning
av fastighetsägarens andel saknar motsvarighet i fartygsinteckningslagen
men överensstämmer med innehållet i 26 § första och tredje
styckena inteckningsförordningen. Även beträffande inteckning i luftfartyg
har det nämligen ansetts önskvärt att på detta sätt giva ökad betydelse åt
den ägaren tillerkända rätten till andel i inteckningen.

Vad 26 § andra stycket inteckningsförordningen innehåller rörande uppvisande
av inteckningshandling vid annan underrätt har beträffande inteckning
i luftfartyg ansetts icke äga den betydelse, att stadgande i sådant avseende
borde belasta lagtexten.

I förhållande till det remitterade utkastet har i första stycket föreskrift
om anteckning å handlingen av bevis om avbetalningens rättsverkan fått
utgå. Denna jämkning sammanhänger med ändringar i 20 § med flera lagrum.

30 §.

Med denna paragraf må jämföras 27 § inteckningsförordningen.

Det må erinras, att då på sin tid de nya reglerna om inteckning i fast
egendom granskades i lagrådet, detta vid behandlingen av 26 § inteckningsförordningen
åberopade bland annat det av hänsynen till ägarehypotekets
värde vid tvångsrealisation betingade intresset att giva förvärvaren av ägarehypoteket
möjlighet att lagsöknings vis eller i rättegångsväg indriva sin
andel av inteckningsbeloppet samt hemställde att inteckningshavare måtte
förklaras pliktig att medverka till uppdelning av inteckningen, även om
förbehåll träffats om motsatsen, såvida nämligen fastighetsägaren tillkommande
rätt till andel i inteckningen blivit utmätt eller hans egendom avträtts
till konkurs. Lagrådet framhöll i detta sammanhang att frågan om
den nya inteckningshandlingens bestämmelse rörande förfallotid syntes böra
lösas i själva lagen, emedan den ursprungliga inteckningshandlingens stadgande
i sådant avseende ej under alla omständigheter lämpade sig för den
nya handlingen och någon bestämmanderätt om handlingens innehåll naturligtvis
ej kunde tilläggas utmätningsmannen. I enlighet med lagrådets hemställan
fick 27 § inteckningsförordningen sin nuvarande lydelse.

De sakkunniga hava förmenat att av enahanda skäl som framförts beträffande
inteckning i fast egendom ägarehypoteket även i fråga om inteckning
i luftfartyg bör utbyggas på motsvarande sätt.

Om gäldenärs ansvarighet för intecknad fordran.

31 §.

Paragrafen giver uttryck åt samma uppfattning som 24 § fartygsinteckningslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 277

Stadgandet hade en praktiskt taget likalydande motsvarighet i det remitterade
utkastet.

I remissyttrandena har bestämmelsen lämnats utan erinran.

I detta sammanhang må anmärkas, alt stadgande i den i 23 § fartygsinteckningslagen
angivna riktningen förmenats icke vara av behov påkallat
såsom utsägande något självklart.

32 §.

Förevarande paragraf svarar mot 25 § fartygsinteckningslagen, dock med
den skillnaden att man här icke har att taga hänsyn till underlåten inteckningsförnyelse,
varför ock ordet »förfalla» ansetts icke bör upptagas i förslaget.

I det remitterade utkastet var stadgandet i huvudsak likalydande med
det nu föreslagna.

Remissyttrandena innehålla icke någon erinran mot den i utkastet intagna
bestämmelsen.

33 §.

Till sin grundtanke står denna paragraf i överensstämmelse med 30 § inteckningsförordningen.
Liksom nyssnämnda paragraf vilar den nu förevarande
på den grunden, att en innehavare av intecknad fordran icke bör äga
att göra gällande någon fordringsrätt mot den förutvarande ägaren, om han
vid exekutiv försäljning av egendomen föredragit att låta intecknat belopp,
som kunnat gäldas ur köpeskillingen, kvarstå i egendomen.

Det remitterade utkastet innehöll ett stadgande av väsentligen enahanda
innebörd som det nu föreslagna.

Mot detta stadgande har någon anmärkning icke framförts i remissyttrandena.

Ordalagen i paragrafen hava emellertid något jämkats i förhållande till
utkastet, detta med hänsyn till innehållet i art. VIII i inskrivningskonventionen,
som för övertagande av inteckningar kräver medgivande av köparen;

jämföras må uttrycken »rights---— assumed by the purchaser», »droits

---repris par 1’acquéreur».

34 §.

Paragrafen äger viss motsvarighet i 28 § fartygsinteckningslagen. Denna
paragraf motiverades på sin tid därmed, att med hänsyn till den fara för
rättsförlust, vilken uppstode för en inteckningshavare då det intecknade fartyget
upphörde att vara svenskt, inteckningshavaren syntes vid en dylik förändring
i fartygets nationalitet böra sättas i tillfälle att, utan avseende å avtal
om förfallotid för den intecknade fordringen, göra sin panträtt i fartyget
gällande så snart tillfälle därtill erbjödes, samt att samma rätt av liknande
anledning ansetts böra medgivas honom ej mindre då fartyget kondemnerats
än även då det av ägaren vanvårdades eller fördärvades.

I det remitterade utkastet upptogs ett stadgande, som till sin grundtanke
överensstämde med det nu föreliggande förslaget. Det företedde dock vissa

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

avvikelser därifrån, nämligen såtillvida som stadgandet -—- bortsett från att
däri vidtagits viss jämkning av redaktionell natur -—- dels i analogi med
fartygsinteckningslagen krävde att fartyget skulle bliva »av ägaren vanvårdat
eller fördärvat» så att inteckningshavarens säkerhet märkligen minskades,
dels beträffande intecknat reservdelslager såsom förutsättning för
förtida betalning nämnde att det icke blev »vidmakthållet på sätt överenskommits
eller får anses avtalat», dels slutligen såsom ytterligare fall av stadgandets
tillämplighet uppräknade att fartyget förklarats icke vara iståndsättligt
eller att sådan förändring inträffat i avseende å omständighet som i
§11 luftfartsförordningen oinförmäles, att fartyget skulle avföras ur registret.

I remissyttrandena beröras flera av de frågor, som äro av vikt i förevarande
ämne.

Sålunda har till en början uppmärksammats en i de förklarande anmärkningarna
till utkastet gjord erinran därom, att 1903 års lagberedning
i sitt förslag till lag om inskrivning av rätt till fast egendom 3 kap. 34 §
föreslagit, att om inlecknad egendom genom vanvård eller annorledes bleve
så försämrad att inteckningshavarens säkerhet märkligt minskades, denne
genast skulle äga njuta betalning ur egendomen, ändå att förfallotid ej vore
inne.

Aerotransport har härtill anfört, att man vid utformandet av bestämmelserna
i förevarande paragraf borde beakta att ett luftfartyg genom vanvård
synnerligen snabbt kunde förlora i värde. Om man därför ville uppnå
ett inteckningsinstilut, för vilket kreditgivare kunde ha största möjliga förtroende,
syntes det motiverat att bestämmelserna i denna paragraf skärptes
i enlighet med lagberedningens refererade förslag.

Även i den från bankföreningen överlämnade promemorian har man funnit
ett stadgande i analogi med lagberedningens förslag vara att förorda, varvid
framhållits att långivarens intresse bleve lädcrat av vanvården, oberoende
av om denna skett genom ägarens förvållande eller ej.

Vidare har i ett par remissyttranden berörts den i det remitterade utkastet
upptagna bestämmelsen om rätt att njuta betalning i förtid, därest intecknat
reservdelslager icke vidmakthålles på sätt överenskommits eller får
anses avtalat. Sålunda har Aerotransport ansett det kunna ifrågasättas,
huruvida det icke — liksom då det gällde vanvård av det inlecknade flygplanet
— för rätt att i förtid kräva betalning, om intecknat reservdelslager
icke vidmakthölles på sätt överenskommits eller finge anses avtalat, vore
rimligt att såsom ytterligare förutsättning föreskriva att säkerheten skulle
hava märkligen minskats.

Å andra sidan har i den från bankföreningen överlämnade promemorian,
jämte det bestämmelsen i utkastet förklarats synas väl befogad, tillagts att
man möjligtvis kunde ifrågasätta en skärpning av bestämmelsen till att avse
åtgärder över huvud taget med reservdelslagret, vilka vore ägnade att
äventyra panthavarens rätt. I detta avseende erinrades om, bland annat,
bestämmelserna i 11 § förlagsinteckningsförordningen. En skärpning av

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

ifrågavarande föreskrift vore måhända särskilt påkallad, om självständig
panträtt i reservdelar ansåges böra medgivas.

Slutligen hava flera av remissyttrandena berört en i de förklarande anmärkningarna
till det remitterade utkastet framförd tanke att beträffande
intecknat luftfartyg begränsa räckvidden av förevarande stadgande till fall
då fartyget genom vanvård eller annorledes så försämrades, att inteckningshavarens
säkerhet äventyrades, eller då fartyget upphörde att vara svenskt.
Därvid har dock i anmärkningarna till utkastet uttalats viss tvekan, huruvida
sådan omformulering vore tillräcklig beträffande de fallen, att fartyget
blivit militärfartyg, att fartyget ej avhörts under en tid av tre månader
och att fartyget sedan tre år icke innehaft gällande luftvärdighetsbevis.

Härutinnan hava i remissyttrandena gjorts åtskilliga uttalanden. Luftfartsstyrelsen
har sålunda ansett det motiverat att jämväl för de fall, att
fartyget blivit militärfartyg eller rekvisitionsvägen tagits i anspråk för statligt
ändamål, att fartyget ej avhörts under en tid av tre månader eller att
fartyget sedan tre år icke innehaft gällande luftvärdighetsbevis, giva inteckningshavaren
rätt att ur den intecknade egendomen njuta betalning för sin
fordran, ändå att denna ej vore förfallen till betalning. I den från bankföreningen
överlämnade promemorian har man funnit behov föreligga att reglera
inteckningshavarens rätt i, förutom fall av vanvård, »ytterligare vissa
andra» i de förklarande anmärkningarna nämnda situationer. Jämväl för
Aerotransport har det synts rimligt att inteckningshavaren skulle erhålla
rätt att njuta betalning i förtid ur den intecknade egendomen, då det inträffade
sådan förändring i avseende å omständighet som omförmäldes i
§ 11 luf tf artsförordningen, att fartyget skulle avföras ur registret.

Vid förslagets utarbetande har man till en början såsom förfalloskäl upptagit
att intecknat luftfartyg genom vanvård eller annorledes så försämras,
att inteckningshavarens säkerhet märkligt minskas. En sådan formulering
står i överensstämmelse med lagberedningens tidigare omnämnda förslag
beträffande förtidsbetalning ur intecknad fast egendom. Enligt vad lagberedningen
i motiven till sitt förslag anfört saknades efter beredningens tanke
giltig rättsgrund för en sådan begränsning av stadgandets tillämpningsområde,
som följde av 31 § inteckningsförordningen. Den som utlånat penningar
mot inteckningssäkcrhet och därvid medgivit lång tid för lånets återbetalning
hade gjort detta med hänsyn tagen till säkerhetens beskaffenhet.
Han borde därför, om denna under kredittiden märkligen minskades, icke
behöva avvakta den bestämda förfallotiden; den förutsättning under vilken
lånet lämnats hade ändrats, och från långivarens sida sett vore det
utan betydelse, om denna förändring härledde sig från någon fastighetsägarens
åtgärd eller icke.

Rätten till betalning i förtid ur inteckna! reservdelslager har något modifierats
genom att man, såsom av det tidigare anförda framgår, i förslaget
medgivit sådan rätt endast vid mera betydande brist i lagrets vidmakthållande,
nämligen när det icke vidmakthålles i huvudsaklig överensstäm -

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

melse med vad som överenskommits eller eljest får anses avtalat. En sådan
reglering lärer väl svara mot den lösning, som valts i ett i viss mån motsvarande
fall i 2 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Enligt 36 §
sagda kapitel är arrenderätten förverkad och jordägaren förty berättigad
att uppsäga avtalet bland annat om arrendatorn, där jordägaren efter ty i
24 § sägs lämnat honom kreatur eller redskap för fastighetens bruk, eftersätter
vad enligt sagda paragraf åligger honom och icke på tillsägelse vidtager
rättelse, dock att om vad arrendatorn låtit komma sig till last finnes
vara av ringa betydenhet, arrendatorn ej må skiljas från arrendet.

Det har slutligen ansetts riktigt att medgiva rätt till betalning i förtid
ur intecknat luftfartyg jämväl i vissa fall, då märklig minskning av säkerheten
är att befara. Det praktiskt viktigaste fallet, nämligen att fartyget
förlorar sin svenska nationalitet, har ansetts lämpligen böra särskilt omnämnas.
Såsom andra fall där regeln kan träda i tillämpning må framhållas,
att luftfartyget kommer att användas i avsevärt mera riskfylld verksamhet
än vid belåningen förutsattes, att luftfartyget blivit militärfartyg eller
att det under längre tid icke avhörts eller saknat luftvärdighetsbevis. Självfallet
kan emellertid stundom uppsägningsrätten hava mindre värde på
grund av bristande exekutionsmöjlighet.

35 §.

Förevarande paragraf motsvarar till sin grundtanke 27 § fartygsinteckningslagen.
I departementschefens yttrande vid remissen av lagförslaget för
granskning av Högsta domstolen framhålles rörande denna paragraf, att så
länge icke internationella överenskommelser om ömsesidigt erkännande av
fartygshypoteket kommit till stånd, möjligheten att fartyget komme under
ett annat lands flagga onekligen innebure en fara för inteckningshavarens
rätt. Sjölagen hade valt den utvägen för att skydda fordringsägaren, att den,
oberoende av om panträtten ginge förlorad eller icke, ålade säljaren en viss
personlig ansvarighet för sjöfordringar, som förut allenast häftade vid fartyget.
Ett dylikt stadgande syntes vara på sin plats även här; jämväl med
avseende å intecknad gäld kunde det inträffa, att fartygsägaren ej vore personligen
ansvarig, och han skulle måhända i ett sådant fall finna en fördel
i att sälja fartyget just till ett land, som ej erkände inteckningens giltighet.
Men frestelsen därtill försvunne, om han genom en sådan åtgärd
ådroge sig personlig ansvarighet för gälden, i synnerhet om inteckningshavaren
sattes i tillfälle att strax kunna kräva betalning.

I samband med tillkomsten av 1928 års lagstiftning om redareansvar och
sjöpanträtt undergick 27 § fartygsinteckningslagen viss ändring. Man förmenade
då att, i och med det att fartygsinteckningarna bleve internationellt
erkända, stadgandet åtminstone i huvudsak förlorade sitt berättigande vid
fartygs övergång till utländsk man, tillhörande konventionsstat. Såsom förutsättning
uppställdes därför, att panträtten i fartyget upphörde genom
överlåtelsen. Därjämte ansågs det icke vara erforderligt att uttryckligen ut -

281

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

säga, att den i paragrafen angivna påföljden icke inträdde om inteckningshavaren
samtyckt till överlåtelsen.

Inskrivningskonventionen art. IX stadgar såsom vid 24 § nämnts i nu
förevarande ämne, att luftfartyg icke må, förutom i fall av exekutiv försäljning
i enlighet med art. VII, överföras från nationalitetsregister ellei inskrivningsbok
i en fördragsslutande stat till nationalitetsregister eller inskrivningsbok
i annan fördragsslutande stat, med mindre alla innehavare av
inskrivna rättigheter blivit förnöjda eller samtycka till överförandet.

Vid utformningen av det remitterade utkastet ansågs det önskvärt att
även i förevarande lag intaga en reglering, som i stort sett motsvaiade vad
som gällde enligt fartygsinteckningslagen. Med hänsyn till de stränga villkor,
som enligt konventionen gällde för överförande av luftfartyg från en
konventionsstat till en annan, var man emellertid, såsom ock framgick av
de förklarande anmärkningar som åtföljde utkastet, tveksam huruvida
kompletterande föreskrift överhuvud vore påkallad för annat än det fallet,
att fartyget överlätes till icke-konventionsstat. Likaså framhölls att det varit
föremål för olika åsikter, huruvida man lämpligen borde här upptaga
den ur fartygsinteckningslagen såsom självklar år 1928 uteslutna satsen
»där ej inteckningshavaren till överlåtelsen samtyckt».

Det remitterade utkastet innehöll intet rörande den förutsättningen för
stadgandets tillämplighet, att panträtten skulle hava upphört till följd av
överlåtelsen, medan ett villkor motsvarande det ur fartygsinteckningslagen
uteslutna upptogs inom parentes.

Beträffande den förstnämnda av dessa båda frågor har i den från bankföreningen
överlämnade promemorian särskilt diskuterats, huruvida paragrafen
borde avse även överlåtelser till ägare i annan konventionsstat. Härvidlag
har framhållits att inteckningshavarens intressen, även om hans ratt
i princip vore skyddad i en konventionsstat, bleve bättre tillgodosedda, om
stadgandet finge generell räckvidd. En överlåtelse av fartyget till utlandet
torde regelmässigt för en långivare framstå närmast som en avvikelse från
de förutsättningar, under vilka lånet lämnats. Oaktat hans panträtt vore
skyddad i den utländska staten, föranledde nämligen ett bevakande av
hans intressen därstädes avsevärt större besvär, omgång och kostnader an
om så skolat ske i vårt land. En begränsning av stadgandet till att avse
allenast icke-konventionsstat måste sålunda ur kreditgivarsynpunkt avstyrkas.

Då de sakkunniga vid förslagets utarbetande ånyo förehaft detta spörsmål,
hava de icke kunnat undgå att finna det mindre tilltalande att här
företaga en av inskrivningskonventionen icke påkallad avvikelse från tartygsinteckningslagen.
Visserligen torde det internationella rättsläget hava
i icke ringa mån förändrats, sedan 1926 års internationella konvention rörande
fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjopanträtt
och fartygsliypotek införlivades med svensk rätt. En inteckningshavares
möjligheter alt utomlands bevaka sin rätt torde numera vara försämrade.
Inskrivningskonventionens nyss refererade stadganden synas emel -

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 13

lertid innebära ett avsevärt tillskott till inteckningshavarens trygghet. Man
torde vidare kunna räkna med att långivarna genom villkor vid beviljande
av kredit i vederbörlig omfattning förmå tillgodose sina intressen. Förslaget
har förty avfattats så, att en förutsättning för stadgandets tillämplighet är
att panträtten upphör till följd av överlåtelsen.

Till frågan, huruvida betydelsen av inteckningshavarens samtycke bör
framhållas i lagtexten, har Aerotransport i sitt remissyttrande anfört, att
den föreslagna regeln syntes rimlig och att, såvida det skulle råda någon
tvekan om att sådant samtycke icke skulle utan särskilt stöd i lag befria
gäldenären från det i paragrafen ålagda stränga ansvaret, lagtexten borde
kompletteras i detta hänseende. Även i den från bankföreningen överlämnade
promemorian har det befunnits fullt naturligt att inteckningshavaren
finge taga konsekvenserna av att han givit sitt samtycke till överlåtelsen.
Den i utkastet under parentes angivna hänsyftningen på detta förhållande
syntes i klarhetens intresse gärna kunna få kvarstå.

Beträffande detta rent redaktionella spörsmål hava de sakkunniga ännu
mindre ansett avvikelse böra ske från den ståndpunkt, som intogs vid 1928
års omredigering av 27 § fartygsinteckningslagen. Liksom då torde man
kunna anse det självklart att den i förevarande paragraf bestämda påföljden
icke inträder, där samtycke till överlåtelsen föreligger å inteckningshavarens
sida. Detta förhållande bekräftas för övrigt av samtidigt meddelade
bestämmelser om villkoren för intecknat luftfartygs avförande ur inskrivningsboken
och luftfartygsregistret för överförande till främmande
stat. Ett motsatt förfaringssätt skulle ock lätteligen kunna föranleda en felaktig
e-contrario-tolkning av 27 § fartygsinteckningslagen.

Motsvarande stadganden i fråga om reservdelar hava övervägts men funnits
icke böra meddelas.

Om intecknings ogiltighet i vissa fall.

36 §.

Förevarande paragraf, som helt överensstämmer med 36 § fartygsinteckningslagen
och det remitterade utkastet, återgår ytterst till 59 § inteckningsf
ör ord ningen.

Beträffande tolkningen av sistnämnda paragraf ansluta sig de sakkunniga
till den inom doktrinen härskande uppfattningen. Enligt denna utsäger
59 § inteckningsförordningen visserligen icke direkt något om själva inteckningens
giltighet. Meningen har emellertid varit, att paragrafen indirekt
skulle avse även inteckningsrätten. Då inteckningsrätten vid stadgandets
tillkomst var strängt accessorisk i förhållande till fordringsrätten, föll
det nämligen av sig självt att inteckningen blev en nullitet, om själva fordringen
befanns vara ogiltig. De sakkunniga kunna alltså icke ansluta sig
till en inom doktrinen uttalad mening, att inteckningen i åsyftade fall icke
skulle bliva ogiltig utan förvandlas till ett ägarehypotek.

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Såsom inom doktrinen betonats, är emellertid den praktiska betydelsen
av denna på fordringens beskaffenhet beroende ogiltiglietsregel högst väsentligt
begränsad därigenom, att de flesta inteckningar äro grundade på löpande
skuldebrev. Det erinras om, bland annat, stadgandet i 11 § tredje stycket lagen
den 27 mars 1936 om skuldebrev.

I den från bankföreningen överlämnade promemorian har man dröjt vid
det fallet, att den intecknade fordringen är behäftad med något fel som påverkar
dess giltighet, och funnit de i det remitterade utkastet föreslagna
reglerna — som anslöte sig till den i svensk inteckningsrätt i övrigt gällande
ordningen — oförmånliga ur kreditgivarsynpunkt. Det vore nämligen uppenbart
att den omständigheten, att en i god tro förvärvad inteckning kunde
förklaras ogiltig, innefattade en obehaglig risk för långivaren. Åtskilliga
skäl syntes tala för att man borde genomföra en lindring av hithörande,
för kreditgivaren mycket stränga regler.

Då de sakkunniga vid förslagets utarbetande ånyo förehaft ämnet, hava
de alltjämt funnit synnerligen bärande skäl i och för sig tala för en reform
av inteckningsväsendet på denna punkt. I själva verket har det ock,
såsom vid 2 § i förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till inskrivningskonventionen
närmare utföres, under förarbetena till konventionen
varit starkt ifrågasatt att i hög grad beskära möjligheterna att göra invändning
mot en intecknings giltighet på grund av brister i bakomliggande
fordran. På grund av starka meningsmotsättningar i ämnet ledde emellertid
förhandlingarna icke till något resultat, i följd varav konventionen lämnar
frågan öppen.

På grund härav och då det synes uteslutet att för närvarande i detta ämne
avvika från den lösning gällande rätt på närbesläktade områden innehåller,
har man även i förslaget följt 36 § fartygsinteckningslagen. Det må i detta
sammanhang för övrigt framhållas, att 1903 års lagberedning i sitt förslag
till jordabalk II vid 3 kap. 10 § i förslaget till lag om inskrivning av rätt
till fast egendom ställer sig i huvudsak avvisande mot en föreskrift i syfte
att skydda dens rätt, som i god tro blivit innehavare av en formellt riktig
men i sig ogiltig inteckning, därvid såsom exempel anföres innehavare i god
tro av en inteckning som tillkommit på grund av en förfalskad inteckningsutfästelse
eller av misstag.

37 §.

Med förevarande paragraf må jämföras 37 § fartygsinteckningslagen, som
i sin ordning återgår till 60 § inteckningsförordningen.

I det remitterade utkastet upptogs clt med fartygsinteckningslagen i sak
helt överensstämmande stadgande.

Av förarbetena till 37 § fartygsinteckningslagen framgår, att man till en
början både uppmärksamheten fästad endast vid den nu i paragrafens första
punkt uttryckta huvudregeln. I det till Högsta domstolen remitterade förslaget
hade nämligen paragrafen denna lydelse: Är inteckning i fartyg beviljad
på grund av medgivande av annan än rätt ägare, vare inteckningen ändock

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

gällande, där inteckningshavaren var i god tro, när han den åtkom. Paragrafen
motiverades, möjligen med något föregripande av den kommande
rättsutvecklingen, på följande sätt. Enligt de rättsgrundsatser, som hos oss
vunnit tillämpning, syntes den, som i god tro köpt ett fartyg och fått det i
sin besittning, ej kunna förpliktas att annorledes än mot lösen avstå fartyget,
i händelse annan än säljaren funnes hava varit rätt ägare. Därest den,
som under nyssnämnda förhållanden innehade fartyget, å annan överläte
sin rätt, torde denne senare inträda i samma rättsliga ställning som tillkommit
överlåtaren, oberoende av huruvida han kommit i besittning av fartyget
eller icke. Därav syntes följa, att en på grund av innehavarens upplåtelse
tillkommen panträtt i fartyget, vare sig den vore förenad med besittning
eller icke, borde vara gällande emot rätte ägaren, intill dess borgenären erhölle
den gottgörelse, vartill panten lämnade tillgång. För det fall åter, att
den, som förvärvat elt fartyg av annan än rätte ägaren, icke därvid var i god
tro, syntes av gällande rättsgrundsatser icke kunna i nu förevarande hänseende
härledas mera, än att den borgenär, som i god tro fått fartyget i besittning
såsom pant, bleve bibehållen vid sin panträtt, intill dess lösen erlades.
Då emellertid besittning av panten ej inginge i den slags förpantning som
här avsåges, skulle alltså, om man uteslutande ställde sig på den bestående
rättens grund, frågan om pantsättningens giltighet eller med andra ord frågan
om en i god tro åtkommen intecknings giltighet komma att bero därav,
huruvida den som medgivit inteckningen åtkommit fartyget i god tro. Enär
likväl den offentliga inskrivning, som skulle komma till stånd genom den nya
lagstiftningen, syntes vara ägnad att för ett förvärv i god tro utgöra ett
lika starkt stöd som ett besittningstagande, ansåges fog förefinnas att på
sätt i förslaget skett tillerkänna inteckningen giltighet i varje fall, då inteckningshavare
var i god tro när han åtkom den. Däremot kunde giltighet
ej tillerkännas inteckningen, där god tro hos inteckningshavaren fattades.

Inom Högsta domstolen var man emellertid i viss mån av annan mening.
Man framhöll att enligt det föreslagna stadgandet inteckningshavare, som i god
tro mottagit inteckningen, skulle kunna göra denna gällande, ehuru den som
medgivit inteckningen icke åtkommit fartyget i god tro eller ens haft det i
sin besittning. Då här vore fråga om panträtt i lös egendom utan besittning
av panten samt den offentliga inskrivning, som avsåges med förslaget,
icke syntes kunna ersätta besittningstagandet, ansåges förevarande bestämmelse
icke böra godkännas, även för det fall att mera betryggande föreskrifter
i fråga om bestyrkandet av uppgiven ägares åtkomst lämnades såsom
villkor för inteckningsrätt i fartyg. Olämpligt syntes ock vara att i fråga om
verkan av god tro hos inteckningshavare uppställa olika regler för det fall
att inteckningen gällde fartyg och för det fall att den avsåge fast egendom.
På grund av det anförda hemställde Högsta domstolen, att man i princip
töljde stadgandet i första punkten av 60 § inteckningsförordningen.

I det riksdagen underställda förslaget uttalades den allmänna satsen, att
om inteckning i fartyg beviljats på grund av medgivande av annan än rätt
ägare, inteckningen skulle vara ogill. Från att paragrafen på Högsta dom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 285

stolens hemställan nu erhöll även en andra punkt bortses i detta sammanhang.

Sin slutliga lydelse fick stadgandet under behandlingen i riksdagen, som
därvid framhöll, hurusom den av Kungl. Maj :t föreslagna lydelsen för vissa
fall synts komma i strid med föreskriften att, där någon efter att hava
avhänt sig ett fartyg medgåve inteckning däri, inteckningsmedgivandet
skulle, änskönt ej lämnat av rätt ägare till fartyget, äga giltighet, såframt
inteckning söktes innan nye ägaren läte anmäla sitt fång till fartygsregistret,
en grundsats som icke syntes kunna rubbas utan att rättssäkerhetens
krav åsidosattes.

I den från bankföreningen med anledning av det remitterade utkastet
överlämnade promemorian har man berört även spörsmålet om inteckningshavares
rätt, därest inteckningen medgivits av annan än rätt ägare. Man
har här såsom i fråga om det vid 36 § behandlade problemet funnit de föreslagna,
till vår inteckningsrätt i övrigt anslutande reglerna förvisso oförmånliga
ur kreditgivarsynpunkt och betonat, att det uppenbarligen innefattade
en obehaglig risk för långivaren att en i god tro förvärvad inteckning
kunde förklaras ogiltig, samt framhållit, att åtskilliga skäl syntes tala
för att man borde lindra dessa stränga regler. Tendenser i dylik riktning
hade nyligen framkommit genom bestämmelserna i förslaget till lag om registrerade
föreningar, enligt vilka inteckning i föreningsfastighet, som utlagits
utan erforderligt, i lag stadgat bemyndigande av föreningssammanträde,
trots detta bleve slutgiltigt ståndande, därest icke klander däremot anfördes
inom viss kortare frist efter inteckningens beviljande. Frågan om verkan
av godtrosförvärv syntes i allt fall vara av den stora betydelse, att den
borde upptagas till förnyat övervägande.

Vid förslagets utarbetande har man väl förmenat att rättsutvecklingen
numera i avsevärd mån förskjutit sig till att erkänna panträtt i lös egendom
utan tradition. Såsom ett exempel kan anföras lagen den 20 juni 1924
om viss panträtt i spannmål. Det må i detta sammanhang anmärkas att departementschefen
under förarbetena till nämnda lag betonade, hurusom det
vore med viss tvekan som han ginge att föreslå ett uppgivande på ett visst
område av den betydelsefulla och djupt rotade rättsgrundsatsen om tradilion
såsom förutsättning för giltig pantsättning. Han tilläde att vissa anförda
skäl för en ändring av lagstilIningen på förevarande område emellertid
vore av den styrka, att de betänkligheter, som kunde finnas mot ett avvikande
från nämnda rättsgrundsats, till synes icke borde få stå hindrande
i vägen för den ifrågasatta ändringen i lagstiftningen, samt att det vore
honom angeläget att betona, att det föreliggande förslaget blivit så byggt alt
de ändamål, som traditionen vore avsedd alt skydda, i viss mån blivit tillgodosedda
genom andra föreskrifter.

När lagrådet granskade förslaget ställde det sig icke avvisande mot tanken
att, såsom det sades, ersätta besittningsöverflyttningen vid handpant med
publicitet i annan form.

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Andra exempel i liknande riktning kunna anföras från 31 § lagen om
upplagshus och upplagsbevis samt 22 § andra stycket lagen om skuldebrev.

Framhållas må slutligen att 1903 års lagberedning vid sitt förslag till lag
om inskrivning av rätt till fast egendom 3 kap. 10 § anmärkte, att om i vissa
fall ett förvärv av äganderätt, som icke vore materiellt riktigt, skyddades
av lagen därest rättsförvärvet blivit inskrivet och skett i god tro, det syntes
vara i sin ordning att i samma fall, oaktat förutsättningen av god tro bruste
hos den såsom ägare inskrivne och äganderättsförvärvet därför ginge om
intet, den som fått inteckning i fastigheten bibehölles vid sin rätt därest
han förvärvat den i god tro. Den ena inskrivningen borde icke tilläggas
ringare verkan än den andra. Även här borde av hänsyn till omsättningens
trygghet skyddet för den goda tron utsträckas till senare förvärvare av
inteckningsrätten.

Även om rättsläget alltså måste anses vara väsentligen annat än vid fartygsinteckningslagens
tillkomst, har det emellertid ansetts mindre lämplig*
att här föreslå en principiell ändring, som skulle medföra en avvikelse
från vad som för närvarande gäller å närbesläktade rättsområden. Detta
har synts vara händelsen så mycket mera, som eljest skulle uppkomma en
viss motsättning mot vad som föreslås i 36 §.

Såsom förut anförts, fann departementschefen vid framläggande av förslaget
till fartygsinteckningslagen det av gällande rättsgrundsatser framgå
att den, som i god tro köpt ett fartyg och fått det i sin besittning, ej kunde
förpliktas att avstå det till rätt ägare annat än mot lösen. Därav följde att
den, som i sin tur förvärvat fartyget av denne innehavare i god tro, inträdde
! samma rättsliga ställning som tillkom överlåtaren oberoende av huruvida
han kommit i besittning av fartyget eller icke, ävensom att en på grund av
samma innehavares upplåtelse tillkommen panträtt borde vara mot rätte
agaren gällande intill dess borgenären erhölle den gottgörelse vartill panten
lämnade tillgång.

Mot vad sålunda antagits torde knappast någon kritik få anses hava framkommit
i Högsta domstolens förut återgivna yttrande.

Enligt den tolkning, som numera gör sig gällande beträffande 1 kap. 5 §
handelsbalken, torde rättsläget vid dubbelöverlåtelse vara att bedöma på
enahanda sätt som nyss utvecklats.

På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga förmenat att med
ett medgivande av rätt ägare bör likställas medgivande av den som allenast
mot lösen är skyldig att lämna fartyget från sig.

Slutligen har i förslaget hänvisningen till lagen den 9 juni 1933 om boutredning
och arvskifte något jämkats. Hänvisningen åsyftar stadgandet i 8
kap. 7 § andra stycket sagda lag, att om egendom, som till följd av felaktig
dödförklaring skall återbäras, blivit till annan överlåten, jämväl denne är
återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han åtkom egendomen. Motiven
till lagrummet utvisa att meningen är, att vad som uttryckligen stadgas
om överlåtelse skall gälla också beträffande pantsättning — lös pant och inteckning
— samt andra upplåtelser av sakrätt, så ock att, då det icke ut -

287

Kungl. Maj.ls proposition nr 13.

säges huruvida ny innehavare i god tro skyddas även om han ej fått egendomen
i sin besittning, detta med hänsyn till utvecklingens allmänna tendens
på detta område får anses innebära, att skydd åtnjutes oavsett besittningen.

38 §.

Det har ansetts systematiskt riktigast att till detta sammanhang flytta
motsvarigheten till det för närvarande i 10 § andra stycket fartygsinteckningslagen
upptagna stadgandet.

Om anteckning av äganderätt till luftfartyg.

I de anmärkningar som åtföljde det remitterade utkastet framhölls, att
man övervägt att införa bestämmelser om en fakultativ privaträttslig inskrivning
av äganderätt och nyttjanderätt till luftfartyg, detta bland annat
med tanke på det internationella skyddandet av sådana rättigheter.

Denna fråga har uppmärksammats i två remissyttranden. Sålunda har
Aerotransport förklarat sig icke kunna förutse något behov för de interna
svenska förhållandenas del av att utvidga inskrivningslagen till att omfatta
även inskrivning av äganderätt och nyttjanderätt. I den från bankföreningen
överlämnade promemorian har däremot anförts, att ett privaträttsligt inskrivningsförfarande
av i allt fall även äganderätt ur kreditgivarsynpunkt
syntes innebära en fördel. Det kunde vara att den för fartygsnäringen gällande
ordningen, varigenom inskrivningsförfarandet fördelats mellan olika
myndigheter och den noggrannare äganderättsprövningen överlämnats till
den myndighet som handlade själva inteckningsärendet, icke visat sig medföra
större praktiska olägenheter. Denna ordning ansåges i allt fall innebära
åtskilliga nackdelar, bland annat genom den omgång och det besvär
som föranleddes av ärendets behandling hos olika myndigheter. Det syntes
vara av icke oväsentligt värde, att en modern inskrivningslag byggde på
principen om en hos samma myndighet verkställd privaträttslig inskrivning
av samtliga rättigheter av betydelse i inteckningsbar egendom.

Vid förnyat övervägande av denna fråga hava de sakkunniga väl funnit
vissa skäl tala till förmån för en fakultativ privaträttslig inskrivning av
äganderätt och nyttjanderätt till luftfartyg. De hava emellertid ansett övervägande
betydelse böra tillmätas de i inledningen anmärkta förhållandena
rörande den nuvarande inskrivningsrättens i vissa avseenden tämligen ålderstigna
karaktär och önskvärdheten av att icke på ett så begränsat område
som lufträttens söka giva inskrivningslagstiftningen en mera modern utformning.
Införande av inskrivning av äganderätt till lufttartyg förutsätter
att ståndpunkt tages till en serie delvis invecklade och omstridda problem,
vilka knappast synas böra lösas allenast i fråga om luftfartyg. Det torde
vara lämpligt att samtliga frågor om inskrivning av äganderätt eller nyttjanderätt
till lös egendom och de materiella rättsverkningarna av sådan in -

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

skrivning bliva lösta i ett sammanhang. Alldeles särskilt framträder detta,
om man tager i betraktande huru nära frågorna om inteckning i luftfartyg
och om inteckning i sjögående fartyg stå varandra. De sakkunniga hava därför
vidblivit sin i det remitterade utkastet intagna ståndpunkt att i fråga om
luftfartyg icke medgiva annan art av inskrivning än penninginteckning.

39 §.

Vid utarbetandet av denna paragraf hava de sakkunniga beaktat vissa i
inskrivningskonventionen förekommande stadganden. Enligt konventionens
föreskrift i art. II paragraf 1 gäller att alla inskrivningar avseende visst
luftfartyg skola göras (»must appear», »sont effectuées») i samma inskrivningsbok.
Detta har ansetts böra medföra, att därest man inför ägarehypotek
beträffande inteckningar i luftfartyg, inskrivningsboken skall innehålla
uppgift om vem hypoteket tillkommer. Vidare stadgas i art. VII paragraf 2
bland annat att vid exekution å luftfartyg utsökningsborgenären skall i rekommenderat
brev och om möjligt med luftpost underrätta fartygets ägare
under adress som framgår av inskrivningsboken. Denna bestämmelse, vilken
enligt konventionen art. XI är obligatorisk endast i fråga om luftfartyg som
äro nationalitetsregistrerade i annan fördragsslutande stat men vilken förmenats
böra tiliämpas i lika mån å interna och internationella förhållanden,
har ansetts innebära ett värdefullt skydd för fartygsägaren, ehuru hans intresse
endast mycket ofullständigt tillgodoses om fartyget är ointecknat. Det
synes därför även av denna grund vara önskvärt att inskrivningsboken innehåller
ett omnämnande av vem äganderätten tillkommer, även om detta sker
i annan form än genom inskrivning.

Slutligen torde böra framhållas, att en anteckning om äganderätten synes
vara av icke obetydligt värde även för inskrivningsdomaren vid senare inteckningsåtgärder.

Med hänsyn till vad ovan anförts föreslås i första stycket av förevarande
paragraf bestämmelse rörande anteckning av äganderätt till luftfartyg. Man
har ansett anteckning böra ske i alla fall, där inteckning meddelats eller
eljest i inteckningsärende någon prövats vara ägare till fartyget.

Det har vidare ansetts vara av värde att inskrivningsdomaren, oavsett om
inskrivningsärende förekommer eller icke, erhåller meddelande så snart ny
ägare av intecknat luftfartyg blivit registrerad. På grund härav föreslås i
andra stycket av förevarande paragraf skyldighet för luftfartsstyrelsen att
sända inskrivningsdomaren underrättelse om registrering av ny ägare till
intecknat fartyg. Kännedom om att luftfartyg är intecknat erhåller luftfartsstyrelsen
genom vad nedan i 50 § föreslås. Tillika har intagits stadgande
om att inskrivningsdomaren skall i inskrivningsboken anmärka vad sålunda
anmälts. Ordet »anmärka» har kommit till användning för att betona, att
någon prövning från inskrivningsdomarens sida av uppgiftens riktighet icke
skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

289

Om övriga inskrivningsärenden rörande luftfartyg.

40 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i det remitterade utkastet, äger viss
förebild i lagen den 10 maj 1901 om antecknande i fartygsregistret av tvist
om fartyg eller fartygslott. Jämföras må även 13 § lagfartsförordningen.

Av 50 § i förslaget framgår att man beaktat behovet av anteckning även i
luftfartygsregistret.

Huruvida anmälan skall ske till inskrivningsdomaren eller luftfartsstyrelsen
och huruvida stadgande av det i paragrafen återgivna innehållet skall
placeras i den nu föreslagna lagen eller annorstädes lärer kunna vara föremål
för olika meningar. När man här upptagit stadgande om anmälan till
inskrivningsdomaren, beror detta närmast på att sådant förfaringssätt ansetts
bäst överensstämma med att anmälan om utmätning av luftfartyg enligt
85 § utsökningslagen i dess samtidigt härmed föreslagna ändrade lydelse
skall ske till inskrivningsdomaren. Jämföras må för övrigt 29 § fartygsinteckningslagen.

Stadgande svarande mot andra stycket i förevarande paragraf förekommer
icke vare sig i förut nämnda särskilda lag av den 10 maj 1901 eller i
13 § lagfartsförordningen. Sådant stadgande har emellertid upptagits av
1903 års lagberedning i dess år 1907 avgivna förslag till lag om inskrivning
av rätt till fast egendom 2 kap. 17 § samt i dess år 1909 avgivna förslag
till jordabalk 7 kap. 7 §.

41 §.

Paragrafen överensstämmer i det väsentliga med 29 § fartygsinteckningslagen.

Ett med förslaget lika lydande stadgande fanns intaget i det remitterade
utkastet och har ej föranlett någon erinran i remissyttrandena.

42 §.

Stadgandet är föranlett av vissa bestämmelser i art. IV i inskrivningskonventionen,
särskilt dess paragraf 3. I artikelns paragraf 1 stadgas, att därest
fordran för ersättning på grund av bärgning av luftfartyg eller för extraordinära
kostnader som varit oundgängliga för bevarande av sådant fartyg
enligt lagen i den fördragsslutande stat, där åtgärderna för bärgningen eller
bevarandet avslutades, giver upphov till rättighet som belastar fartyget, skall
sådan rättighet erkännas av de fördragsslutande staterna med förmånsrätt
före alla andra rättigheter i fartyget. I förbigående må anmärkas att av 14
och 15 §§ i förslaget till lag med vissa bestämmelser om registrering av
luftfartyg samt om bärgning framgår, att de sakkunniga ansett dessa luftpanträtter
böra godtagas även för svensk rätts del. I artikelns paragraf 3
förckrives vidare, att en i paragraf 1 omnämnd rättighet må antecknas i inskrivningsboken
inom tre månader efter avslutandet av åtgärderna för bärg 1!>

Bihang till riksdagens protokoll 1:!)''>:>. 1 samt. Nr 13.

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

ningen eller bevarandet. Slutligen innehåller paragraf 4, att de ifrågavarande
rättigheterna icke må erkännas i andra fördragsslutande stater efter utgången
av sagda tid av tre månader, med mindre inom denna frist dels rättigheten
blivit antecknad i inskrivningsboken i enlighet med paragraf 3,
dels ock överenskommelse träffats om rättighetens belopp eller talan väckts
om rättigheten.

Av de nu återgivna stadgandena motsvaras paragraf 3 av den föreslagna
paragrafens första stycke, medan dess andra stycke tillkommit med anledning
av, bland annat, artikelns paragraf 4.

Av 44 § tredje stycket framgår, att anmälan som avses i den nu förevarande
paragrafen skall anses gjord då den inkommer till inskrivningsdomaren.

Vidare må anmärkas det förhållandet att panträttens upphörande kan
bero på förklaring av domstol när fartyg förverkats; jämföras må 26 §.

De sakkunniga få anledning att återkomma till detta ämne vid behandlingen
av de ovan berörda 14 och 15 §§ i förslaget till lag med vissa bestämmelser
om registrering av luftfartyg samt om bärgning.

43 §.

Paragrafen äger viss motsvarighet i 30 § fartygsinteckningslagen. Den
skiljer sig från det i det remitterade utkastet intagna stadgandet, vilket
helt överensstämde med 30 § nämnda lag och icke föranledde någon erinran
i remissyttrandena.

Då emellertid, såsom ovan vid 18 § närmare anförts, motsvarighet till 20
§ fartygsinteckningslagen icke ansetts böra nu föreslås, har man åt förevarande
paragraf givit det nu föreslagna innehållet. Man har förmenat det
ligga i den allmänna samfärdselns intresse och vara ägnat att motverka
svikligt användande av inteckningar i vissa fall, att inskrivningsboken i
förekommande fall innehåller uppgift att intecknat fartyg avförts ur luftfartygsregistret
eller med hänsyn till inskriven rättighet icke kunnat avföras
ur registret. Jämför 50 § i förslaget, tillkommen för att luftfartsstyrelsen
må erhålla kännedom om, bland annat, att luftfartyg är intecknat.

Om handläggning av inskrivningsärenden.

44 §.

Paragrafens första stycke äger motsvarighet i 33 § fartygsinteckningslagen,
sådant detta lagrum lyder sedan fartygsinteckningslagen genom lag
den 29 maj 1936 ändrades i samband med att ärendena angående inteckning
i fartyg överflyttades från rätten till inskrivningsdomaren och protokollsföringen
i dessa ärenden ersattes med aktsystem. Andra stycket har
hämtats från 6 § i 1932 års inskrivningslag, medan tredje stycket är be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 291

tingat av art. IV paragraf 3 i inskrivningskonventionen, återgiven vid 42 §
i förslaget.

I det remitterade utkastet saknades bestämmelser svarande mot andra
och tredje styckena.

I de förklarande anmärkningarna till utkastet framhölls emellertid, att
man övervägde en komplettering motsvarande andra stycket, och erinrades
om bestämmelsen i inskrivningskonventionen art. III paragraf 3, att därest
enligt lagen i en fördragsslutande stat ingivande av en handling för inskrivning
har samma verkan som inskrivning, ingivandet skall hava sådan verkan
jämväl vid tillämpningen av konventionen, men att genom lämpliga bestämmelser
skall sörjas för att sålunda ingiven handling är tillgänglig för
allmänheten.

Något uttalande i ämnet har ej förekommit i remissyttrandena.

Förslaget innehåller, förutom det tidigare i paragrafen förekommande
stadgandet, även bestämmelse att ansökan i inskrivningsärende rörande
luftfartyg ej anses gjord innan den upptages å inskrivningsdag. Till vinnande
av överensstämmelse med konventionens ovan berörda, vid 42 § återgivna
stadgande i fråga om antecknande i inskrivningsboken inom tre månader
av fordran, som är förenad med luftpanträtt, har vidare ansetts böra
uttalas att anmälan om sådan fordran skall anses gjord redan då den inkommer
till inskrivningsdomaren.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att man övervägt behovet av bestämmelse
angående när inskrivningsdagar skola hållas. Sådan bestämmelse
förekommer emellertid icke i vare sig fartygsinteckningslagen, förlagsinteckningsförordningen
eller lagen den 3 juni 1932 om inteckning i jordbruksinventarier.
Skulle mot förmodan bestämmelse visa sig erforderlig,
torde sådan kunna meddelas av Konungen med stöd av 54 § i förslaget.

45 §.

Paragrafen, som saknades i det remitterade utkastet, motsvarar 8 § i 1932
års inskrivningslag. Betydelsen av dagbok med hänsyn till upprätthållande
av ordning och reda torde icke behöva framhållas. Att stadgandet upptagits
i själva lagen beror på, bland annat, att anmälan om luftpanträtt jämlikt
44 § tredje stycket skall anses gjord då den inkommer till inskrivningsdomaren.

46 §.

En häremot i viss mån svarande bestämmelse finnes i 11 § fartygsinteckningslagen.
Om denna yttras i förarbetena att den omständigheten, att mteckningsväsendet
och registreringen icke lämpligen kunde hos oss, såsom
i andra länder, förenas hos samma myndighet, ej syntes böra for de mteckningssökande
föranleda ökat besvär eller särskild kostnad.

I det remitterade utkastet upptogs ett med nyssnämnda paragraf nära
överensstämmande stadgande, enligt vilket inskrivningsdomaren hade att

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

från den myndighet som förde luftfartygsregistret anskaffa avskrift av vad
däri funnes infört om det fartyg ansökningen avsåge.

Uti sitt remissyttrande har luftfartsstyrelsen funnit detta stadgande alltför
omfattande. Endast uppgifter, som kunde bedömas vara av betydelse för
inteckningsärendets prövning, borde införskaffas.

Då luf tf artsstyrelsens uppfattning synts vara berättigad, ålägges genom
förevarande paragraf inskrivningsdomaren att skyndsamt från fartygsregistret
anskaffa bevis allenast angående vad registret beträffande fartygets
ägare och i övrigt innehåller av betydelse för ärendets prövning.

Man har trott det utan särskilt stadgande vara uppenbart, att i de fall där
samtycke av fartygets ägare är av betydelse för ärendets prövning, beslut i
ärendet icke ma meddelas innan bevis angående äganderätten kommit inskrivningsdomaren
till handa. I följd härav kan en exempelvis telefonledes
lämnad uppgift icke läggas till grund för avgörandet.

Närmare bestämmelser angående de avseenden i vilka, förutom beträffande
äganderätten, uppgift bör inhämtas ur registret synas lämpligen böra
meddelas i administrativ ordning.

47 §.

Paragrafen överensstämmer i allt väsentligt med 31 § första och andra
styckena fartygsinteckningslagen samt med det remitterade utkastet, vilket
icke föranlett någon erinran i remissyttrandena.

Stadgandet torde icke erfordra närmare motivering.

48 §.

Detta lagrum är avfattat i enlighet med innehållet i de båda första styckena
i 9 § i 1932 års inskrivningslag, av vilka andra stycket närmast motsvarar
32 § fartygsinteckningslagen.

Belysning av ifrågavarande bestämmelser har icke givits i remissyttrandena.

49 §.

Paragrafen svarar i huvudsak mot 31 § tredje stycket fartygsinteckningslagen
och det remitterade utkastet.

Någon erinran i anledning av remissen har icke gjorts från det praktiska
livets sida.

50 §.

Stadgandena i denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i det remitterade
utkastet, hava tillkommit för att tillgodose luftfartsstyrelsens behov
att erhålla kännedom om de i paragrafen berörda förhållandena.

1 10 § i det samtidigt framlagda förslaget till lag med vissa bestämmelser
om registrering av luftfartyg samt om bärgning stadgas sålunda, bland annat,
att om luftfartyg häftar för inskriven rättighet, det icke må avföras
ur luftfartygsregistret med mindre rättighetens innehavare därtill samtyc -

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

293

ker. Luftfartsstyrelsen äger följaktligen intresse av att veta huruvida fartyget
besväras av inskrivna rättigheter eller icke.

Beträffande andra punkten erinras om den administrativa prövning av
äganderättsfrågan som åvilar luftfartsstyrelsen.

Om besvär.

51 §.

Paragrafens första stycke svarar mot 34 § fartygsinteckningslagen, som
upptogs oförändrad i det remitterade utkastet.

Andra stycket, som saknar motsvarighet i fartygsinteckningslagen och i
det remitterade utkastet, har upptagits med hänsyn till vikten av att inskrivningsboken
lämnar upplysning i det i stycket berörda avseendet. En
liknande bestämmelse möter i 1903 års lagberednings slutliga förslag till
jordabalk 14 kap. 16 §. I detta sammanhang må erinras om att tillämpningen
av de föreslagna stadgandena numera är väsentligen underlättad genom
bestämmelserna i 52 kap. rättegångsbalken, jämförda med 21 § lagen
om införande av nya rättegångsbalken, av vilka bestämmelser framgår att
den, som vill anföra besvär mot inskrivningsdomarens beslut, skall inkomma
med sin besvärsinlaga till inskrivningsdomaren.

52 §.

Med paragrafen må jämföras 35 § fartygsinteckningslagen, till vilket lagrum
det remitterade utkastet helt anslöt sig. Man har emellertid i förslaget
vidtagit den ändringen i förhållande till utkastet, att sökanden har att förete
utslaget senast å den inskrivningsdag som infaller näst efter tre månader
från det utslaget om ändring vann laga kraft.

53 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i det remitterade utkastet, har avfattats
i enlighet med vad 1903 års lagberedning förordade i sitt förslag
om inskrivning av rätt till fast egendom 1 kap. 18 §. Lagberedningen anförde
i delta sammanhang, att den i inskrivningsboken redan gjorda inskrivningen
borde genom anteckning om det ändrade förhållandet åter avföras
icke blott för de fall, där beslutet varigenom ansökan i inskrivningsärende
bifallits blivit efter besvär genom laga kraft ägande beslut ändrat,
utan jämväl när annorledes än i följd av klagan i själva inskrivningsärendet
genom laga kraft ägande beslut viss inskrivning undanröjts eller förklarats
vara utan verkan. Förfölle ansökan om inskrivning, beträffande vilken
med slutlig prövning skolat tills vidare anstå, borde enskild sakägare, i
vars intresse det läge att få den i inskrivningsboken gjorda anteckningen
annullerad, äga rätt att efter styrkande av förhållandet få anteckning därom
gjord i boken.

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Gemensam bestämmelse.

54 §.

Förevarande paragraf svarar i huvudsak mot 40 § fartygsinteckningslagen.

Motsvarande stadgande i det remitterade utkastet har icke föranlett något
uttalande i remissyttrandena.

I förslaget har formuleringen något jämkats, nämligen så att även dagbok
och akter uttryckligen omnämnas i paragrafen.

I övrigt torde paragrafen icke tarva någon förklaring.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

Det har ansetts lämpligt att till Konungen överlämna att förordna om tidpunkten
för lagens ikraftträdande.

Såsom ovan vid 7 § berörts, har man funnit ändamålsenligt att till en
särskild övergångsbestämmelse överföra motsvarighet till det i 7 § första
stycket fartygsinteckningslagen upptagna stadgandet om viss lättnad i
äganderättsprövningen beträffande fartyg som blivit infört i Iuftfartygsregistret
före lagens ikraftträdande.

Förslag till lag med vissa bestämmelser om registrering
av luftfartyg samt om bärgning.

Om registrering av luftfartyg och om dess nationalitet.

Med avseende å anordningen av registrerings- och inteckningsväsendet
hava under det nordiska samarbetet vissa principiella olikheter framträtt
mellan dansk, finsk och svensk uppfattning å ena samt norsk uppfattning
å andra sidan, vilken olikhet kommer till synes i de förslag till luftfartslagar
som preliminärt utarbetats.

Enligt de danska, finska och svenska förslagen skola två register finnas,
ett offentligrättsligt, fört av luftfartsmyndigheten (luftfartygsregister), och
ett privaträttsligt, fört av domstol (inskrivningsbok). Det norska förslaget
upptager däremot ett gemensamt register, som skall föras av administrativ
myndighet.

Man har å danskt, finskt och svenskt håll väl ansett det vara oundgängligt
att ett offentligrättsligt register föres hos luftfartsmyndigheten. Såtillvida
har full enighet förelegat mellan de olika länderna. Å andra sidan har man
förmenat, att den privaträttsliga inskrivningen rent principiellt bör företagas
av domstol, låt vara, som det yttrades vid tillkomsten av fartygsinteckningslagen,
med skyldighet för domstolen att i den mån så tarvas från registre -

295

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

ringsmyndigheten inhämta upplysningar ur fartygsregistret. För Sveriges
vidkommande har man trott, att om det privaträttsliga inskrivningsväsendet
förlägges till Stockholms rådhusrätt med dess förtrogenhet med inteckning i
sjögående fartyg, betydande erfarenhet beträffande här mötande ofta ganska
invecklade spörsmål kan förväntas.

Med den motsättning, som sålunda förefinnes, sammanhänger i sin ordning,
att det norska preliminära förslaget till luftfartslag upptager jämväl
bestämmelser om den privaträttsliga inskrivningen, under det att man å
dansk, finsk och svensk sida ansett lämpligast att meddela stadganden om
den privaträttsliga inskrivningen i särskild lag. Sistnämnda förfaringssätt
står i själva verket i överensstämmelse med vad som iakttogs vid tillkomsten
av fartygsinteckningslagen.

För lufträttens del äro registreringsbestämmelserna för närvarande givna
i administrativ ordning.

Så var ursprungligen i huvudsak förhållandet även med avseende å registrering
av sjögående fartyg. Av den beträffande inteckning i luftfartyg
lämnade redogörelsen framgår, att vid granskningen inom Högsta domstolen
av förslaget till fartygsinteckningslag åtskilliga erinringar gjordes mot detta
förfaringssätt. Beträffande dessa må här blott påpekas, hurusom justitieministern
vid avlåtandet av proposition i ämnet framhöll att, med anledning
av vad inom Högsta domstolen blivit anfört om önskvärdheten av att de
bestämmelser angående fartygsregistrering vilka förutsattes i den föreslagna
inteckningslagen erhölle civillags natur, dessa bestämmelser ansetts höra
införas i 2 § sjölagen. Denna upptager i enlighet därmed numera själva
principerna för fartygsregistreringen.

Vad sålunda förekom i samband med utarbetandet av fartygsinteckningslagen
har synts böra beaktas även på nu ifrågavarande rättsområde. I enlighet
därmed har ansetts att de grundläggande bestämmelserna om registrering
av luftfartyg böra givas i formen av civillag.

I det remitterade utkastet voro hithörande bestämmelser infogade i luftfartsförordningen.
Sådant förfaringssätt har vid förslagets utarbetande emellertid
ansetts förenat med vissa lagtekniska olägenheter. Ett antal paragrafer
måste, om man går denna väg, förses med bokstavsbeteckning. Därjämte
skulle vissa paragrafer i kap. 2 luftfartsförordningen komma att kvarstå i
oförändrat skick, över huvud skulle detta kapitel erhålla en ganska heterogen
karaktär. De i kapitlet kvarstående bestämmelserna torde i det slutliga
förslaget till luftfartslag komma att överföras till annat sammanhang.

Med hänsyn till det anförda hava de sakkunniga förmenat det vara lämpligast
att upptaga här ifrågavarande bestämmelser i en särskild lag.

1 §■

Vad angår första stycket i paragrafen må hänvisas till vad vid rubriken
yttrats.

Med hänvisningen i andra stycket avses dels lagen om inskrivning av ratt
till luftfartyg, dels den särskilda lagen i anledning av Sveriges tillträde till

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg,
dels ock vissa i samband med nämnda lagar föranledda ändringar i
lagstiftningen i övrigt.

I denna paragraf saknas motsvarighet till stadgandet i § 5 luftfartsförordningen,
att närmare föreskrifter om registrets förande meddelas av Konungen.
Detta beror därpå, att man ansett ett allmänt bemyndigande att
giva tillämpningsföreskrifter böra upptagas. Jämföras må 21 §.

2 §•

Första stycket överensstämmer till sin grundtanke med § 6 första stycket
luftfartsförordningen, varemot andra stycket saknar motsvarighet i förordningen.

I det remitterade utkastet voro upptagna med förslaget i det väsentliga
överensstämmande stadganden. Uti de förklarande anmärkningarna till utkastet
redogjordes för de viktigaste här mötande spörmål, vilka beröras
nedan.

I anledning av remissen har luftfartsstyrelsen ifrågasatt, huruvida bestämmelse
enligt paragrafens andra stycke borde införas, innan principfrågan om
upptagande i luftfartygsregistret av utländsk medborgare såsom ägare till
luftfartyg slutligt dryftats. Därest bestämmelsen det oaktat ansåges påkallad,
vore enligt styrelsens mening tillämpningsföreskrifter i ämnet erforderliga.

Aerotransport har å sin sida yttrat, att av skäl som anfördes i de förklarande
anmärkningarna knappast något behov syntes föreligga för skapandet
av särskilda garantier för att hindra att ett formellt svenskt, men
reellt utländskt företag bleve registrerat eller kvarstode i registret.

Med avseende å det nu framlagda förslaget må anmärkas, att dess innebörd
är den att alla inhemska fysiska och juridiska personer, men däremot
icke utländska sådana, kunna här i riket äga och erhålla registrering av
luftfartyg. Härutinnan står förslaget i full överensstämmelse med exempelvis
tysk och schweizisk rätt.

I detta sammanhang har ånyo förevarit frågan, huruvida särskilda garantier
borde skapas för att hindra att ett formellt svenskt, men reellt mer eller
mindre utländskt företag blir registrerat eller kvarstår i registret. Man har
emellertid trott frågan sakna större praktisk betydelse, då linjefart och
annan yrkesmässig luftfart med mera icke må bedrivas utan särskilt tillstånd,
därvid nationalitetsfrågan beaktas. Denna uppfattning har ock, såsom
av det anförda framgår, vunnit anslutning från det praktiska livets sida.

Någon särskild motsvarighet till § 6 andra stycket luftfartsförordningen
har ej upptagits i förslaget. Erinras må härvid om bestämmelserna i 8 och
79 §§ lagen den 14 september 1944 om aktiebolag. Anledning att här avvika
från aktiebolagslagens ståndpunkt har förmenats icke föreligga.

Såsom anförts föreslås i andra stycket av förevarande paragraf en nyhet i
förhållande till gällande rätt. En förebild härtill möter i den schweiziska
luftfartslagen art. 54. Frågan om registrering av luftfartyg som ägas av

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

främmande rättssubjekt (»registration of aircraft by non-nationals») har för
övrigt upptagits även inom ICAO. Såsom oeftergivlig förutsättning för registrering
av utländskt fartyg utsäges i paragrafen, att fråga är om fartyg
som i regel nyttjas med utgångspunkt här i riket. Att Konungen vid prövning
av dispensfråga kommer att beakta bland annat frågan om ägarens
hemvist eller, beträffande juridisk person, varest dess styrelse har sitt säte
eller förvaltningen föres har antagits vara självklart.

Av styckets avfattning framgår, att dispensrätten avser allenast möjlighet
att medgiva undantag från stadgandet i första stycket i förevarande paragraf
och således icke från kapitlets regler i övrigt.

3 §•

Enligt § 6 tredje stycket luf tf artsförordningen må luftfartyg icke registreras
här i riket, om det har en annan stats nationalitet.

Det remitterade utkastet överensstämde i sak med förslaget. I avgivet remissyttrande
har luftfartsstyrelsen funnit tillämpningsföreskrifter till förevarande
paragraf vara erforderliga.

Villkoren för överförande av ett luftfartyg från ett lands till ett annat
lands register framgå av art. 18 i luf tf artskonventionen och art. IX i inskrivningskonventionen.
Nämnda art. 18 utsäger, att luftfartyg icke kan med
rättslig verkan registreras i mer än en stat, men att dess registrering kan
överföras från en stat till en annan. Enligt art. IX i inskrivningskonventionen
må, såsom förut vid 24 § i förslaget till lag om inskrivning av rätt till
luftfartyg anförts, luftfartyg icke, förutom i fall av exekutiv försäljning i
enlighet med bestämmelserna i art. VII, överföras från nationalitetsregister
eller inskrivningsbok i en fördragsslutande stat till nationalitetsregister eller
inskrivningsbok i annan fördragsslutande stat, med mindre alla innehavare
av inskrivna rättigheter blivit förnöjda eller samtycka till överföringen.

Paragrafen har fått sin avfattning i enlighet med det sålunda återgivna
innehållet i konventionerna. Man har dock lika litet här som vid avfattningen
av nyssnämnda 24 § ansett nödigt att i lagtexten särskilt omnämna
det fallet att inteckning bortfallit genom exekutiv försäljning.

4 §.

Med paragrafen må jämföras § 7 luftf artsförordningen.

Vid remissen av utkastet framhölls bland annat, att här mötte frågorna
dels huruvida luftfartsförordningens krav på innehav av luftvärdighetsbevis
såsom förutsättning för registrering vore för strängt och borde ersättas med
ett enkelt krav på luftvärdighet, något som uppgivits stå i överensstämmelse
med vad redan nu i praktiken iakttoges vid åtskilliga fall av interimsbevis,
dels ock huruvida bestämmande av viss hemort för luftfartyg borde
upptagas såsom förutsättning för registrering eller icke. I det senare fallet
borde övervägas att i administrativ ordning föreskriva, att ägaren skulle
hålla luf tf artsstyrelsen underrättad om sin adress.

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 13-

Beträffande den första av dessa båda frågor har Aerotransport funnit
del kunna ifrågasättas, huruvida icke de framförda skilda önskemålen om
kravet på luftvärdighet skulle kunna tillgodoses genom en föreskrift att
luftfartyg icke finge registreras, med mindre det förelåge luftvärdighetsbevis
eller det, oaktat sådant bevis ej funnes utfärdat, vore utrett att fartyget
ändock vore luftvärdigt.

Vidkommande den andra frågan hava luftfartsstyrelsen och Aerotransport
förklarat, att de icke hade något att erinra mot att bestämmelsen om
fartygets hemort ersattes med en i administrativ ordning utfärdad bestämmelse
om lämnande av uppgift om ägarens adress. Luftfartsstyrelsen har
tillagt, att bestämmelsen om hemort icke torde ha haft någon praktisk betydelse.

I förslaget har kravet att luftvärdighetsbevis skall förefinnas alltjämt
bibehållits. Visserligen hava skäl ansetts tala för att uppmjuka detta krav
genom att bereda en möjlighet att även på annat sätt styrka fartygets luft^rdighet.
Da meningarna, även vid de nordiska överläggningarna, varit
starkt delade om det verkliga behovet och om nyttan av en sådan uppmjukning,
har emellertid någon förändring härutinnan av gällande rätt ej
företagits.

I förslaget har icke upptagits någon motsvarighet till den i § 7 luftfartsförordningen
givna bestämmelsen, enligt vilken för registrering kräves att
fartyg till regelmässig utgångspunkt (hemort) skall hava en flygplats, som
innehaves av staten eller blivit godkänd jämlikt § 26 luftfartsförordningen.
Avgörande har härvid varit uppfattningen i det praktiska livet, att bestämmelsen
visat sig sakna egentligt värde. Beaktats har ock att även på sjörättens
område stadgandet om hemort mer och mer förlorat i betydelse.

Man har alltjämt räknat med att i administrativ ordning må meddelas
bestämmelse om skyldighet för ägaren eller annan innehavare av luftfartyg
att lämna luftfartsstyrelsen uppgift om den adress, varunder han är att
träffa.

5 §•

Sedan i 2—4 §§ i förslaget angivits vissa principiellt oundgängliga förutsättningar
för att få ett fartyg infört i registret, behandlas i förevarande
paragraf, liksom i § 8 luftfartsförordningen, vad som är att iakttaga vid ansökan
om registrering.

I det remitterade utkastet talades liksom i 2 § sjölagen om intyg, som utmärker
när, var och av vem fartyget är byggt.

I anledning härav har Aerotransport anmärkt, alt eftersom den handling,
som lädes till grund för registreringsansökningen, i varje fall när det gällde
de större trafikflygplanen oftast vore beställningskontraktet avseende tillverkningen
av flygplanen och kontraktet finge anses innehålla tillräckliga
uppgifter om när, var och av vem fartyget vore byggt, syntes ordet »intyg»
kunna ersättas med det något vidare uttrycket »handling».

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Liksom i gällande rätt har det ansetts lämpligt att ansökan om registrering
skall göras skriftligen av ägaren. Stadgande därom har upptagits i
första punkten av paragrafen. Samma punkt innehåller vidare föieskiift om
att ansökningen skall innehålla nödiga upplysningar rörande fartyget, ägaren
och dennes förvärv av fartyget. Belysning av innebörden härav sker i följ
ande paragraf.

I § 8 luftfartsförordningen stadgas att registreringsansökningen skall innehålla
de uppgifter rörande ägaren och dennes förvärv av luftfartyget samt
rörande fartyget, som bestämmas i föreskrifter utfärdade av Konungen,
samt att luftfartsmyndigheten må, innan registrering beviljas, av ägaren
därjämte infordra de upplysningar eller de handlingar, som finnas nödiga
för prövning av ansökningen. Motsvarande föreskrifter på förevarande område
äro avsedda att utfärdas av Konungen jämlikt det i 21 § upptagna bemyndigandet.

Tyngdpunkten i förevarande paragraf ligger i bestämmelserna angående
den utredningsskyldighet som åligger sökanden, vilka bestämmelser ingå i
paragrafen såsom en andra punkt. Även i detta avseende utgår man från att
Konungen med stöd av ovannämnda bemyndigande kommer att utfärda erforderliga
tillämpningsföreskrifter. Sådana torde vara starkt påkallade. Det
är nämligen uppenbart, att prövningen av här ifrågavarande förutsättningar,
ehuru det är fråga om en administrativ handläggning, måste ske med största
möjliga noggrannhet. Detta följer av den utomordentligt stora betydelse, som
tillkommer registreringen i offentligrättsligt avseende, exempelvis beträffande
luftfartygets nationalitet. Det vore uppenbarligen betänkligt, om luftfartsstyrelsens
prövning av äganderättsfrågan utfölle på ett sätt och sedermera
inskrivningsdomarens prövning av samma fråga på ett annat.

Uppgift om när, var och av vem fartyget är byggt har ansetts vara av
den vikt, att särskilt stadgande upptagits om skyldighet att i registreringsärendet
förete handling i sådant hänseende. I enlighet med vad Aerotransport
förordat användes i förslaget i motsats till det remitterade utkastet uttrycket
»handling».

Med den allmänna avfattning, som givits åt 5 § i förslaget, har det icke
ansetts lämpligt att upptaga en i det remitterade utkastet ifrågasatt bestämmelse
rörande lindring i äganderättsprövningen beträffande fartyg som
tidigare varit infört i utländskt luftfartygsregister. Erforderlig föreskrift i
sådant avseende torde kunna upptagas i tillämpningskungörelsen.

6 §•

Förevarande paragraf meddelar bestämmelser angående vad luftfartygsregistret
skall innehålla. Den äger motsvarighet närmast i § 9 luftfartsförordningen.

Del remitterade utkastet överensstämde i det väsentliga med förslaget.
Det framhölls i de förklarande anmärkningarna till utkastet, att det ansetts
lämpligt att till den administrativa lagstiftningen överlämna detaljreglering -

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

cn av vad registret skulle innehålla; att det synts uppenbart att man på etl
område som luftfartens icke borde alltför mycket binda utvecklingen; samt
att det i ämnet relevanta torde vara återgivet genom den i utkastet upptagna
allmänna formuleringen. Tillika erinrades om stadgandet i 2 § sjölagen,
att det register, som skall föras över svenska fartyg vilka äro avsedda
att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande och äga en
dräktighet av tjugu registerton eller därutöver, skall innehålla för varje
sådant fartyg de uppgifter som prövas nödiga för fartygets säkra urskiljande,
så ock upplysning angående äganderätten till fartyget, beskaffenheten
av inskriven ägares fång samt tiden, då fartyget i registret införts eller
förändring i äganderätten inskrivits.

Någon belysning av ämnet har ej givits i remissyttrandena.

Vid förslagets utarbetande har i det stora hela ej förekommit anledning
att frångå den tidigare intagna ståndpunkten. Paragrafen har emellertid
kompletterats i vissa avseenden. Till en början har det ansetts böra uttryckligen
föreskrivas, att i registret skall upptagas fartygets nationalitets- och
registreringsbeteckning, enligt vilken beteckning fartygen äro ordnade i registret.
Vidare har man i paragrafen upptagit bestämmelse att hänvisning
skall ske till fartygets luftvärdighetsbevis. I båda dessa hänseenden vinnes
därigenom närmare överensstämmelse med luftfartsförordningen. Den senare
modifikationen står naturligen i samband med vad redan vid 4 § anmärkts,
nämligen att för registrering alltid kräves att fartyget skall hava
luftvärdighetsbevis, som utställts eller godkänts här i riket.

Ytterligare har man ansett 10 § i förslaget samt de i samband därmed
stående bestämmelserna i den föreslagna lagen om inskrivning av rätt till
luftfartyg böra föranleda stadgande, att registret skall innehålla upplysning
huruvida fartyget är intecknat.

Slutligen har tillagts en bestämmelse om rätt för Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigar att förordna om intagande av ytterligare uppgifter
i registret. Man har härvid tänkt framför allt på det fallet att stadgande
om försäkringsplikt införlivas med den svenska lufträtten, i vilken
ändelse registret synes böra angiva för fartyget tecknad försäkring.

7 §•

Denna paragraf står i principiell överensstämmelse med det remitterade
utkastet.

Första stycket äger motsvarighet i § 4 luftfartsförordningen. Jämväl enligt
art. 17 i luftfartskonventionen gäller, att luftfartyg hava den stats nationalitet,
i vilken de äro registrerade.

Genom upptagande av sådant stadgande har man, såsom i de förklarande
anmarkmngarna till det remitterade utkastet framhölls, icke avsett att
taga ståndpunkt till frågan, i vilken utsträckning flagglagen är att anse
såsom ett mternationellrättsligt anknytningsfaktum. Detta ämne är i själva
verket for närvarande föremål för uppmärksamhet inom det internationella

Kung!. Maj.ts proposition nr 13.

301

lagstiftningsarbetet. Ett av de viktigaste spörsmål, som möta i sådant sammanhang,
rör straffrättens giltighet i rummet, ett ämne som varit föremål
för straffrättskommitténs prövning.

Lagtexten företer emellertid den avvikelsen från gällande rätt, att motsvarighet
saknas till den i § 4 luftfartsförordningen upptagna förutsättningen
för svensk nationalitet, att luftfartyget försetts med märke som är föreskrivet
för sådant fartyg. Uppställandet av sådan förutsättning torde nämligen
icke stå i full överensstämmelse med luftfartskonventionen, vars redan berörda
art. 17 icke upptager sådant krav för nationalitet.

Anmärkas må, att enligt luftfartsförordningen registrering icke är en
oundgänglig förutsättning för att ett fartyg skall förvärva svensk nationalitet.
I § 38 luftfartsförordningen stadgas nämligen, att Konungen äger bestämma
att staten tillhöriga eller uteslutande för dess räkning använda luftfartyg,
som äro militära eller tull-, post- eller polisfartyg, må brukas utan
att vara registrerade och att sådant fartyg har svensk nationalitet. En ändring
i detta stadgande föreslås icke nu, så mycket mindre som en i huvudsak
motsvarande reglering torde komma att —- i anslutning till luftfartskonventionen
— föreslås i den under utarbetande varande luftfartslagen.

Andra stycket i förevarande paragraf står i sak i överensstämmelse med
§ 12 första stycket luftfartsförordningen. Det erinras här om att enligt art.
29 i luftfartskonventionen varje luftfartyg, som är hemmahörande i en fördragsslutande
stat och som användes i internationell luftfart, skall medföra
bland annat sitt nationalitets- och registreringsbevis Oits certificate of
registration»). Likaså må framhållas att i inskrivningskonventionen art.
III paragraf 1 föreskrives, att adressen till den myndighet, som är ansvarig
för inskrivningsbokens förande, skall angivas å luftfartygs nationalitets-
och registreringsbevis.

Framhållas må, hurusom vid fastställandet av formulär till nationalitets-
och registreringsbevis naturligen måste beaktas, att i annex 7 till luftfartskonventionen
internationella standardbestämmelser och rekommendationer
(»Standards and recommended practices») äro meddelade beträffande
nationalitets- och registreringsbeteckningar för luftfartyg (»Aircraft
nationality and registration marks»).

Vad angår tredje stycket i paragrafen, äger detta motsvarighet i § 13
första stycket luftfartsförordningen, dock med viss redaktionell jämkning.

Med detta stycke bör jämföras art. 20 i luftfartskonventionen, enligt vilken
varje luftfartyg i internationell trafik skall vara försett med vederbörliga
nationalitets- och registreringsbeteckningar.

I § 13 andra stycket luftfartsförordningen stadgas, att närmare bestämmelser
om märkenas utseende samt huru desamma skola anbringas och bevaras
meddelas av Konungen. Sådana bestämmelser torde alltjämt böra
meddelas i samma ordning. Den i § 13 tredje stycket luftfartsförordningen
behandlade frågan om utplånande i visst fall av nationalitets- och registreringsmärken
har även ansetts kunna regleras i administrativ väg.

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

8 §•

Med denna paragraf må jämföras § 10 luf tf artsförordningen.

Ett med förslaget i det väsentliga överensstämmande stadgande var upptaget
i det remitterade utkastet och har icke föranlett någon erinran från
det praktiska livets sida.

Första stycket innehåller, liksom § 10 första och andra styckena luftfartsförordningen,
föreskrift om anmälningsplikt vid ändring i äganderätten.
Sådan anmälningsskyldighet följer naturligen enligt luf tf artsförordningen
av den allmänna bestämmelsen om skyldighet att göra anmälan, så
snart det inträffar ändring i förhållande varom inskrivning skett i registret.
Denna allmänna bestämmelse återfinnes icke i förslaget. Man har
trott att en sådan bestämmelse vid sidan av föreskriften om anmälningsplikt
vid äganderättsövergång knappast kan anses påkallad utan snarare,
med hänsyn till att registret innehåller ett flertal upplysningar som delvis
härröra av andra upplysningskällor än fartygsägaren, kan vara i viss utsträckning
missvisande. Man har sålunda förmenat anmälningsplikten kunna
inskränkas till fall då ändring sker av ägarens nationalitet eller fartyget
efter registreringen undergår ändring av betydelse för dess identifiering.

Andra stycket i förevarande paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen.
Bestämmelse i sådant avseende finnes däremot i 2 § andra stycket
sjölagen. Det framhölls inom Högsta domstolen vid granskningen av förslaget
till fartygsinteckningslag såsom angeläget, att fartygsregistret innehölle
icke allenast uppgift å dem, vilka efter gjord anmälan blivit inskrivna
såsom ägare av fartyget, utan även upplysning om sådana anmälningar angående
förändring i äganderätten, som lämnats utan avseende eller ännu
icke blivit prövade. Lika viktigt lärer detta ock vara vad beträffar luftfartygsregistret
med hänsyn till dess förvaltningsuppgifter samt dess betydelse
för prövningen av inskrivningsärenden.

För registrering av ändring i äganderätten kräves naturligen en nöjaktig
utredning i saken, låt vara att man härutinnan icke kan uppställa lika
stränga krav som när det gäller ett första införande i registret. Liksom beträffande
5 § må emellertid framhållas, att Konungen jämlikt det allmänna,
i 21 § upptagna bemyndigandet äger utfärda kompletterande föreskrifter
rörande utredningen.

Den i tredje stycket i § 10 luftfartsförordningen meddelade bestämmelsen
hai ansetts icke vara av den art, att den behövt upptagas i förevarande lag.

9 §•

I denna paragraf behandlas den viktiga frågan om luftfartygs avförande
ur registret, varom för närvarande bestämmelser innehållas i § 11 luftfartsförordningen.

Det remitterade utkastet upptog med förslaget i det väsentliga överensstämmande
regler; dock saknades stadganden om dispensrätt för Konungen
liksom om anmälningsplikt för ägaren.

303

Kungi. Maj.ts proposition nr 13.

I de anmärkningar, som åtföljde det remitterade utkastet, redogjordes för
förhållandet mellan utkastet och luftfartsförordningen och fästes uppmärksamheten
vid vissa här mötande spörsmål, såsom om rätt för ägare att på
begäran få fartyget avfört ur registret och om kondemnation.

Beträffande rätt för ägare att få luftfartyg avfört ur registret har luftfartsstyrelsen
förklarat sig icke hava något att erinra däremot, och Aerotransport
har ansett ett sådant stadgande vara helt naturligt.

Luftfartsstyrelsen har förordat att uttrycket »upphuggits» ersattes med
det efter dess mening mera adekvata ordet »nedskrotats».

Aerotransport har upplyst att enligt bolagets nu gällande försäkringsavtal
flygplan skulle anses totalhavererat, om det ej avhörts inom en tid av en
månad.

Därjämte hava vissa yttranden förekommit i kondemnationsfrågan.

Förslaget innehåller nu i första stycket stadgande om rätt för fartygsägaren
att på begäran få fartyget avfört ur registret. Med hänsyn till, bland
annat, den indragning av nationalitets- och registreringsbevis som följer av
sådant avförande torde emellertid stadgandet äga en i viss mån begränsad
räckvidd.

Av vad i andra stycket upptagits äger bestämmelsen att fartyget principiellt
skall avföras ur registret, när de i 2 § för registrering uppställda villkoren
icke längre ärö uppfyllda, motsvarighet i luftfartsförordningen § 11
under b). Med hänsyn till det i 2 § andra stycket upptagna stadgandet har
emellertid även här dispensrätt inrymts åt Konungen. Man har härvid utgått
från att dispens icke kommer att medgivas, med mindre — såsom i
2 § andra stycket uttryckligen säges — fråga är om fartyg som i regel
nyttjas med utgångspunkt här i riket.

Såsom av det remitterade utkastet framgår har det varit ifrågasatt att
upptaga en bestämmelse, svarande mot det i § 11 b) luftfartsförordningen
omnämnda fallet att ansökan om fartygets avförande ur registret göres med
stöd av § 38 i förordningen. Man har emellertid förmenat detta ämne böra
behandlas först i samband med en revision av § 38, detta så mycket mera
som förslaget, enligt vad förut nämnts, innehåller en allmän bestämmelse
om rätt för ägaren att på begäran få fartyget avfört ur registret. Vad nu anförts
äger betydelse såväl beträffande militärfartyg som i fråga om luftfartyg,
vilka ej äro militära men användas uteslutande för statsändamål och
icke för affärsdrift.

Stadgandet att fartyget skall avföras ur registret när det förolyckats, upphuggits
eller annorledes förstörts äger icke motsvarighet i luftfartsförordningen
men däremot i 2 § sjölagen. Bestämmelsen har sin grund i hänsynen
till det lämpliga i att registret rensas från icke längre existerande fartyg,
ett förhållande som från det praktiska livets sida tillmätts en icke ringa
betydelse.

Den i luftfartsförordningen förekommande bestämmelsen, att fartyget
skall avföras ur registret när det försvunnit, har i förslaget utformats till
ett i viss mån till 71 § försäkringsavtalslagen anknytande stadgande.

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

En viktig olikhet i förhållande till gällande rätt ligger däri, att medan
för närvarande ett fartyg skall avföras ur registret när beviset för dess luftvärdighet
blivit indraget, sådan påföljd enligt tredje stycket i förslaget inträder
först när fartyget sedan tre år icke innehaft gällande luftvärdighetsbevis
och det ej inom tid som luftfartsstyrelsen bestämmer visas att fartyget
är luftvärdigt. Hittillsvarande stadgande har även av luftfartsstyrelsen
ansetts vara alltför strängt.

Slutligen må påpekas, att man ansett anmälningsskyldighet för ägaren
böra föreskrivas beträffande omständighet som jämlikt andra stycket föranleder
att fartyget skall avföras ur registret.

Behov har ej ansetts föreligga att upptaga ett mot § 11 a) luftfartsförordningen
svarande stadgande att luftfartyg skall avföras ur registret, när
det visas att förutsättningarna för dess registrering icke förelågo vid registreringen
och ej heller senare inträtt. Det har förmenats vara äventyrligt för
rättssäkerheten att utan vidare medgiva rätt att ex officio företaga rättelse
av möjligen begångna förbiseenden. Stadgandet saknar ock motsvarighet såväl
i förordningen den 18 oktober 1901 angående registrering av svenska
fartyg som i inskrivningsförfattningarna.

Under förarbetena har i detta sammanhang ingående dryftats frågan om
behovet av ett kondeinnationsinstitut. Spörsmålet har emellertid för den
offentliga lufträtlens del av den praktiska sakkunskapen besvarats obetingat
nekande. Uppenbart torde ock vara, att frågan här ligger annorlunda till än
beträffande den privata lufträtten, där svaret är mera tveksamt. I enlighet
med det anförda upptages ej i förslaget någon bestämmelse i ämnet.

Till sist må framhållas, att stadgandena i förevarande paragraf lida en
väsentlig inskränkning genom den av hänsyn till inskrivna rättigheter i 10 §
givna bestämmelsen.

10 §.

Denna paragraf saknar, som naturligt är, motsvarighet i luftfartsförordningen.
Ett med förslaget i det väsentliga överensstämmande stadgande var
emellertid upptaget i det remitterade utkastet. Någon erinran däremot har
icke framkommit i remissyttrandena.

Behovet av en bestämmelse i detta avseende till skydd för inteckningshavare
betonades på sin tid starkt i det förslag till lag angående registrering
av fartyg, som avlämnades samtidigt med 1887 års sjölagsförslag. I dess 19 §
angåvos de fall, då registrerat fartyg principiellt skulle avföras ur fartygsregistret
(förolyckande med mera, upphörande av att vara svenskt, anmälan
att fartyget icke vidare skulle nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande).
I 21 § i samma förslag stadgades emellertid, att om registrerat
fartyg, vilket — om det varit fritt från inteckning — bort jämlikt bestämmelse
i 19 § avföras ur registret, funnes vara besvärat med inteckning, registreringsmyndigheten
skulle i registret anteckna den anledning, varav fartygets
avförande påkallades. Med själva åtgärden, såframt icke inteckningshavarna
därtill samtyckt, skulle däremot anstå, till dess inteckningen upp -

305

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

hört att gälla och till följd därav jämväl kunde lagligen varda utstruken
ur registret. Sådan anteckning i registret som nyss sagts skulle enligt förslaget
— i offentligrättsligt avseende — medföra samma verkan, som om
fartyget blivit avfört ur registret, i följd varav det angående fartyget utfärdade
certifikatet skulle till registreringsmyndigheten återställas.

Det framhölls i motiven bland annat följande: Fartygsregistret vore väsentligen
av offentligrättslig natur, men utgjorde det faktiska underlaget för
inskrivning med privaträttslig verkan av utfäst underpant i fartyget. Därför
måste ett intecknat fartygs avförande ur registret medföra den följd att i
fartyget fastställda inteckningar, vilka ju följde fartyget åt, med detsamma
utginge ur registret. Det vore sålunda nödvändigt stadga att registreringsmyndigheten
icke skulle äga att omedelbart avföra fartyget ur registret utan
borde tillsvidare inskränka sig till att om den förekomna anledningen göra
anteckning i registret samt låta med själva avföringsåtgärden, såframt icke
inteckningshavare därtill samtyckt, anstå »till dess inteckningen upphört att
gälla och till följd därav jämväl kan lagligen varda utstruken ur registret».

Ett i viss mån motsvarande spörsmål berördes inom Högsta domstolen vid
granskningen av förslaget till fartygsinteckningslag. C.ivillagen torde — yttrades
det inom domstolen — böra innehålla bestämmelser till förekommande
av att intecknat fartyg avfördes ur registret, med mindre fartyget gått förlorat,
kondemnerats eller upphört att vara svenskt.

I anledning härav upptogs i 2 § sjölagen stadgande, att fartyg, som blivit i
registret infört, ej må därur avföras i annat fall än då fartyget förolyckats,
upphugggits eller annorledes förstörts, eller enligt 258 § sjölagen må anses
förlorat, eller efter timad skada förklaras icke vara iståndsättligt, eller ock
upphört att vara svenskt.

Förevarande problem har fått ökad aktualitet på grund av det förut i
olika sammanhang berörda stadgandet i art. IX i inskrivningskonventionen,
enligt vilket luftfartyg icke, förutom i fall av exekutiv försäljning i enlighet
med bestämmelserna i art. VII, må överföras från nationalitetsregister eller
inskrivningsbok i en fördragsslutande stat till nationalitetsregister eller
inskrivningsbok i annan fördragsslutande stat, med mindre alla innehavare
av inskrivna rättigheter blivit förnöjda eller samtycka till överförandet.

Denna artikel har, såsom av det föregående framgår, föranlett bestämmelsen
i 24 § i förslaget till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg. I motiven
till sagda paragraf uttalas, att det ansetts av systematiska skäl riktigast att
upptaga bestämmelse i detta avseende i såväl inskrivningslagen som den nu
förevarande lagen. I inskrivningslagen såges nämligen problemet närmast ur
inskrivningssynpunkt, under det att i förevarande lag avförandet ur luftfartygsregistret
trädde i förgrunden. Till denna i motiven anlagda synpunkt
kommer att förevarande paragraf går vidare än bestämmelsen i inskrivningslagen;
den åsyftar nämligen även andra fall än begäran av ägaren.

I enlighet med det anförda föreslås därför i 1 i) reva rande paragraf dels alt
intecknat luftfartyg icke må på grund av ägarens begäran eller annan i 9
avsedd omständighet avföras ur registret, med mindre inleckningshavarcn

20 Biluuuj till riksdagens protokoll 105i). 1 samt. Ar lo.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

samtycker till åtgärden, men att den omständighet varom fråga är skall anmärkas
i registret, dels ock att anmärkningen icke berör den inskrivna rättigheten.
Under utredningsarbetet har varit under övervägande att härutöver
upptaga ett stadgande angående anmärkningens verkan. Från den praktiska
sakkunskapen har härvid framhållits, att den påföljd av betydelse som här
komme i fråga vore en indragning av nationalitets- och registreringsbeviset,
varigenom fartygets utnyttjande faktiskt omöjliggjordes. Jämföras må stadgandet
i 11 § i förslaget.

Man har förmenat det vara självfallet, att anmärkningen icke kan föranleda
annan till luftfartskonventionen ansluten stat att anse fartyget vara avfört
ur det svenska luftfartygsregistret och förty finna sig oförhindrad att
upptaga fartyget i sitt nationalitetsregister.

En mot 10 § svarande bestämmelse beträffande sådana fartyg, som besväras
av luftpanträtt, har ansetts icke vara påkallad.

11 §.

Denna paragraf svarar i huvudsak mot § 12 andra stycket luftfartsförordningen.
Den överensstämmer i det väsentliga med ett i det remitterade
utkastet upptaget stadgande, mot vilket någon erinran icke framkommit i
remissyttrandena.

En avvikelse från luftfartsförordningen ligger däri, att med hänsyn till
innehållet i 10 § anmärkning enligt sagda paragraf i förevarande avseende
likställts med införing i registret.

Uttrycket i luftfartsförordningen, att beviset i vissa fall skall avlämnas,
har utbytts mot det mera tydliga stadgandet att luftfartsstyrelsen i fall, som
i 9 eller 10 § sägs, skall kvarhålla beviset.

Reglering av frågorna när bevis skall påtecknas eller nytt sådant utställas
eller när bevis skall anses förkommet lärer, om överhuvud behövlig, lämpligen
kunna ske i administrativ ordning.

12 §.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen liksom
ock i det remitterade utkastet. I de anmärkningar som åtföljde utkastet
framhölls emellertid, att man förehaft frågorna om utfärdande av interimistiskt
nationalitets- och registreringsbevis samt om utfärdande av duplikat
av nationalitets- och registreringsbevis, då sannolika skäl förelåge för att
utfärdat bevis förkommit. Det erinrades tillika om ett vid ett nordiskt lufträttsmöte
utarbetat stadgande av det innehållet, att om å utrikes ort luftfartyg
byggls för svensk räkning eller övergått i svensk ägo, i avvaktan på
dess registrering för fartyget finge utfärdas interimistiskt bevis (interimsnationalitetsbevis)
på villkor, tid och sätt, som Konungen bestämde, samt
att fartyget skulle föra beteckning enligt regler, som fastställdes av Konungen.
Något uttalande i denna fråga förekommer icke i remissyttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

307

Det må anmärkas, att frågan om interimistiskt nationalitetsbevis för sjörättens
del reglerats administrativt genom § 8 kungl. förordningen angående
registrering av svenska fartyg.

Vid förnyat övervägande hava de sakkunniga funnit en regel i huvudsaklig
överensstämmelse med nyssnämnda vid ett nordiskt lufträttsmöte utarbetade
stadgande vara erforderlig för att underlätta att utomlands byggda
eller förvärvade luftfartyg hemföras till riket. Man har emellertid ansett sig
böra utbygga paragrafen i närmare anslutning till de ovan vid 7 § återgivna
art. 17 och 20 i luftfartskonventionen. Det har sålunda förmenats nödvändigt
att i lagen utsäga, att ett interimistiskt nationalitetsbevis förutsätter
en interimistisk registrering här i riket. Sådan skall enligt förslaget få äga
rum endast såvida de i 2 och 3 §§ för registrering angivna villkoren äro
uppfyllda.

Den interimistiska registreringen har föreslagits skola ske såsom en anteckning
i en särskild avdelning av luftfartygsregistret. De närmare detaljerna
i ämnet, däribland regleringen av frågan om huru länge denna registrering
skall gälla, hava ansetts böra meddelas i administrativ ordning.

Då särskild registrering skall föregå det interimistiska bevisets utfärdande,
har man ansett det mest följdriktigt att beteckna det såsom ett interimistiskt
nationalitets- och registreringsbevis.

Det må beaktas att av praktiska skäl den interimistiska registreringen
måste så anordnas, att det interimistiska beviset kan föreligga redan då
fartyget blir svensk egendom.

För vinnande av överensstämmelse med vad i 7 § första stycket sägs har
i andra stycket av förevarande paragraf uttalats att fartyget under den för
registreringens giltighet bestämda tiden äger svensk nationalitet.

Bestämmelsen i tredje stycket angående märkning av interimistiskt registrerat
fartyg står i nära överensstämmelse med det vid det nordiska lufträttsmölet
utarbetade, ovan berörda stadgandet.

Under de nordiska förhandlingarna har man ansett bestämmelser om utfärdande
av duplikat av nationalitets- och registreringsbevis knappast vara
erforderliga. I varje fall lära sådana bestämmelser, om behövliga, kunna
meddelas i administrativ ordning.

13 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i luftfartsförordningen. I det remitterade
utkastet upptogs emellertid stadgande, att om luftfartyg vore upplåtet med
nyttjanderätt eller innehades på grund av avbetalningsköp, i registret skulle
antecknas innehavarens namn samt de huvudsakliga villkoren för upplåtelsen.
Alternativt ifrågasattes att anteckningen skulle avse innehavarens
namn, beskaffenheten av dennes rätt samt tiden, för vilken den gäller. Därjämte
stadgades anmälningsskyldighet för dem, som slutit avtalet.

Utkastets innehåll har ej föranlett andra uttalanden än rörande avbetalningssäljares
och avbetalningsköpares behörighet att medgiva inteckning.

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

ett spörsmål som i detta sammanhang torde böra förbigås. Jämföras må
motiven till 8 § förslaget till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Under de överläggningar som föregått förslagets utarbetande har enighet
rått om betydelsen av att lagen lämnar besked i detta avseende. Under överläggningarna
har bestämmelsen omredigerats såtillvida, som den uttryckligen
förklaras avse även nyttjanderätt för obestämd tid. Å andra sidan har
man beträffande nyttjanderätt på bestämd tid trott anmälningsplikten kunna
utan större olägenhet inskränkas till fall av upplåtelse för en tid av
minst tre månader.

Det har varit ifrågasatt att bereda nyttjanderättshavare, som enligt paragrafen
fått sin rätt antecknad, skydd mot fartygets avförande ur registret.
Man har emellertid förmenat att beredande av sådant skydd för en rättighet
som icke må inskrivas knappast faller inom området för den nu förevarande
lagen.

Om bärgning och vissa särskilda kostnader.

I § 40 luftfartsförordningen äro för närvarande med varandra sammanförda
två besläktade men dock i viss mån artskilda institut. I paragrafens
första stycke stadgas, att luftfartyg, hemmahörande i stat med vilken Konungen
slutit särskilt avtal i sådant hänseende, vid nedstigning och särskilt
i fall av nöd har rätt till samma hjälpmedel som luftfartyg av svensk nationalitet.
Det är sålunda här fråga om vad numera plägar kallas räddningstjänst
(»search and rescue»).

Andra stycket i paragrafen innehåller att den, som på sjön bärgar luftfartyg
som lidit haveri eller dess last, eller som medverkar till bärgningen,
har rätt att undfå bärgarlön i enlighet med de grunder, som stadgas i sjölagen.
Här åsyftas sålunda det privaträttsliga institutet bärgning.

Bestämmelserna återgå till art. 22 och 23 i den i Paris den 13 oktober
1919 avslutade konventionen angående reglering av internationell luftfart
(Pariskonventionen).

Efter tillkomsten av Pariskonventionen har ett omfattande arbete ägt
rum beträffande båda de förut berörda ämnena. Här skall detta arbete tagas
i betraktande endast såvitt angår det privaträttsliga institutet bärgning.

Den 29 september 1938 avslöts i Bryssel en konvention rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser med avseende å assistans och
bärgning av eller genom luftfartyg till havs (»Convention pour 1’unification
de certaines régles relatives ä 1’assistance et au sauvetage des aéronefs ou
par les aéronefs en mer»). Denna konvention har emellertid aldrig trätt i
kraft. Under övervägande har ock varit en konvention rörande bärgning av
luftfartyg till lands.

Det är att förvänta att arbetet med dessa ämnen kommer att i framtiden
fortsättas av ICAO:s juridiska kommitté (Legal Committee). Det må dock

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

309

anmärkas, att på grund av sakens natur bärgningsrätten praktiskt sett icke
har tillnärmelsevis samma intresse för luftfarten som beträffande sjöfarten.
En svensk lagstiftning rörande bärgning hade ock näppeligen ifrågakommit,
om det icke gällt att med svensk rätt införliva inskrivningskonventionen.
Denna har nämligen måst taga hänsyn till ämnet vid reglering av,
framför allt, luftfartygsinteckningarnas ställning i förmånsrättsavseende.

Inskrivningskonventionen, som behandlar luftpanträtterna huvudsakligen
i art. IV, upptager såsom paragraf 1 i nämnda artikel ett stadgande, att
därest fordran för ersättning på grund av bärgning av luftfartyg eller för
extraordinära kostnader, som varit oundgängliga för bevarande av sådant
fartyg, enligt lagen i den fördragsslutande stat, där åtgärderna för bärgningen
eller bevarandet avslutades, giver upphov till rättighet som belastar
fartyget, sådan rättighet skall erkännas av de fördragsslutande staterna
med förmånsrätt före alla andra rättigheter i fartyget.

I samband med att utkastet till lag om inskrivning av rättigheter i luftfartyg
remitterades till det praktiska livet ägde — såsom redan förut anförts
— remiss rum jämväl av ett utkast till lag om ändring i vissa delar
av luftfartsförordningen. Detta utkast upptog bland annat dels i § 40 ett
stadgande om räddningstjänst och dels i § 40 a ett antal regler om bärgning.
Dessa regler svarade i huvudsak mot dem som i det nu förevarande förslaget
möta i 14 och 15 §§, 17 § andra stycket samt 18 §. Däremot saknades
stadganden motsvarande 16 § samt 17 § första stycket i förslaget.

1 de förklarande anmärkningar som åtföljde det remitterade utkastet
framhölls att det ansetts lämpligt att även i den svenska interna rätten
upptaga regler om luftpanträtt för bärgarlön och för extraordinära kostnader;
att luftpanträtt synts böra erkännas vare sig bärgningen skedde till
sjöss, på land eller i luften; att liksom på sjörättens område åsyftades jämväl
åtgärder som avsåge ombordvarande gods eller något som hört till fartyget
eller godset; att tveksamhet om regleringen förelåge på vissa punkter;
samt att ledning vid paragrafens avfattning i betydande utsträckning hämtats
från sjölagen.

Vissa hithörande spörsmål hava berörts i remissyttrandena.

I frågan huruvida bärgningsbestämmelserna borde avse mera än bärgning
till sjöss har Aerotransport anfört: Regler om bärgning och bärgarlön
syntes för luftfartens del hava relativt ringa betydelse i jämförelse med
vad som vore fallet med sjöfarten. Regler i fråga om bärgning av luftfartyg
till sjöss funnes redan i luftfartsförordningen. Vad anginge bärgning
till lands av havererat luftfartyg eller åtgärder för dess bevarande kunde
förhållandena uppenbarligen te sig skilda från bärgning av fartyg till sjöss.
Helt syntes nämligen icke kunna uteslutas risken för att åtgärder för bärgning
eller bevarande av ett till lands havererat flygplan igångsattes huvudsakligen
i avsikt att komma i åtnjutande av ersättning därför och utan att
åtgärderna vore av något verkligt värde för ägaren av luftfartyget eller godset.
Korrektiv av något slag däremot syntes önskvärda.

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Luftfartsstyrelsen har yttrat att vid bärgning av luftfartyg »på land» bestämmelserna
borde vara tillämpliga allenast då fråga vore om bärgningsföretag
i verklig mening, ett spörsmål som borde bedömas i analogi med
vad som gällde beträffande ett nödställt eller förolyckat motorfordon och
icke ett sjögående fartyg. Enligt styrelsens uppfattning skulle vidare åtgärder,
vilka kunde rubriceras såsom bärgning av luftfartyg, vara uteslutna när
det gällde luftfartyg i luften.

Aerotransport har vidare förordat att den möjlighet, som enligt 224 §
sjölagen tillkommer fartygs befälhavare att genom uttryckligt och befogat
förbud mot bärgningsföretag hindra att bärgarlön utgår, skulle tillkomma
varje representant för fartygets ägare.

Ytterligare har Aerotransport önskat att en i det remitterade utkastet
upptagen bestämmelse, enligt vilken fordringsägaren hade rätt att till säkerhet
för sin fordran kvarhalla vad som bärgats eller bevarats, kompletterades
på sådant sätt att fordringsägarens rätt skulle föreligga endast om säkerhet
icke ställdes för bärgarlönen.

Framhållas må att man, i avvaktan på blivande internationell reglering,
i det störa hela även i förslaget följt sjölagens behandling av bärgningsrätten,
detta så mycket hellre som det internationella lagstiftningsarbetet på
området pekar på att sjörättens regler komma att i det väsentliga bliva källan
för lufträttens bärgningsrätt. Självfallet hava emellertid gjorts vissa,
av sakens natur påkallade avvikelser från sjörätten.

Det må slutligen anmärkas, att man i likhet med vad fallet är beträffande
sladgandena om registrering av luftfartyg och om dess nationalitet ansett
nu ifrågavarande bestämmelser, vilka uppenbarligen äro av natur att
böra givas såsom civillag, icke lämpligen kunna meddelas i form av ändringar
i luftfartsförordningen. Då avsikten är att dessa bestämmelser liksom
de nyssberörda stadgandena i framtiden skola överföras till den luftfartslag,
som är under utarbetande av de sakkunniga, har man ansett det
lämpligt att upptaga dem i samma lag.

14 §.

Med första stycket må jämföras 224 § första stycket sjölagen.

Man har vid förslagets utarbetande ansett tillräckliga skäl icke föreligga
att från stadgandets tillämpningsområde undantaga bärgning till lands eller
i luften. I båda fallen lärer nämligen det faromoment kunna föreligga,
som är karakteristiskt för att överhuvud en åtgärd skall kunna anses såsom
en bärgningsakt. De sakkunniga ansluta sig alltså icke helt till luftfartsstyrelsens
mening att bärgning av luftfartyg i luften är utesluten, en
mening som icke heller vunnit anslutning under de nordiska överläggningarna.
Däremot måste det naturligen medgivas, att fall av sådan bärgning
rent praktiskt sett måste bliva sällsynta.

Med hänsyn till de på sjörättens område som bekant ofta förekommande
tvisterna, huruvida bärgning eller blott så kallad assistans förelegat, lärer

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

man icke kunna helt avvisa den av Aerotransport befarade risken att åtgärder
igångsättas huvudsakligen i avsikt att komma i åtnjutande av ersättning.
Det av bolaget såsom önskvärt framhållna korrektivet häremot torde
emellertid ligga i att man strängt fasthåller kravet på att verklig bärgning
föreligger eller — såsom det beträffande sjögående fartyg uttryckts i den
sjörättsliga doktrinen — att fartyg hotas av förstöring eller betydande skada,
som det icke är i stånd att självt avvärja, och att faran ligger så nära
att ingen förståndig sjöman skulle avslå den hjälp som må erbjudas.

Såsom korrektiv mot oskälig belastning med bärgarlön lära även verka
dels den på bärgningsrättens område gällande rättsgrundsats, som plägar
uttryckas med orden »no cure — no pay», dels ock vad i tredje stycket av
förevarande paragraf uttalas.

Vad första stycket första och andra punkterna i förslaget innehålla står
i principiell överensstämmelse med 224 § första stycket sjölagen; dock har
på skäl som redan anförts bestämmelsens tillämplighet utsträckts till att
gälla jämväl bärgning på land eller i luften, varjämte en hänvisning upptagits
till 225 och 226 §§ sjölagen.

Tredje punkten är avsedd att giva uttryck för den av inskrivningskonventionen
intagna ståndpunkten att luftpanträtt med förmånsrätt framför
inteckningar må medgivas jämväl för särskilda oundgängliga kostnader, som
någon fått vidkännas för bevarande av luftfartyg eller gods. Att för bestämmande
av storleken av sådan ersättning bärgningsreglerna bliva analogt
tillämpliga har ansetts icke behöva särskilt uttalas.

Stadgandet i andra stycket, att om gods eller något som hört till gods
bärgats eller bevarats, ägaren häftar med det bärgade eller bevarade men
ej svarar personligen, innehåller samma princip som 224 § femte stycket
andra punkten sjölagen.

Sista stycket i förevarande paragraf giver uttryck åt samma tankegång
som 224 § andra stycket sjölagen och torde icke tarva särskild motivering.

15 §.

Stadgandet i första stycket om luftpanträtt för fordran å bärgarlön eller
å ersättning för de i 14 § avsedda kostnaderna samt om prioritetsställningen
i förhållande till andra fordringar står i överensstämmelse med inskrivningskonventionen
art. IV paragraf 1. Jämföras må 267, 269 och 276 §§
sjölagen.

Bestämmelsen i andra stycket är till sin grundsats hämtad från art. IV
paragraf 2 i konventionen, som innehåller att de i artikelns paragraf 1 omförmälda
rättigheterna skola njuta företräde i motsatt ordning mot tidsföljden
av de händelser från vilka de härröra. Det må här erinras om 269 och
276 §§ sjölagen.

Med tredje stycket har avsetts att bereda den till bärgarlön eller till ersättning
för kostnader berättigade en säkerhet, motsvarande den som enligt
229 § sjölagen tillkommer bärgare. Om denna paragraf uttalas i motiven

312

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

till 1891 års sjölag, att förslaget, med bibehållande av den äldre sjölagens
stadgande att det som bärgats ej finge av ägaren tagas i besittning förr än
bärgarlön blivit gulden eller säkerhet därför ställd, tillika stadgat att bärgat
fartyg ej finge, innan bärgarens anspråk blivit tillfredsställda eller tryggade,
lämna det ställe dit det efter bärgningen förts; av den tillfälliga omständigheten,
huruvida bärgaren befunne sig i faktisk besittning av fartyget eller
icke, borde nämligen ej hans rätt att erhålla säkerhet vara beroende.

16 §.

Såsom redan anförts saknades i det remitterade utkastet motsvarighet till
denna paragraf.

Försäkringsavtalslagens 54 § första stycket första punkten är tillämplig
i fråga om sjöpanträtt endast om panträtten är förbunden med personlig
fordran hos pantens ägare. Denna förutsättning brister på sjörättens område
såtillvida, som man där bibehållit det så kallade exekutionssystemet beträffande
ansvarighet för godsets ägare. Upptagandet av detta system på lufträttens
område har ansetts böra medföra, att 54 § försäkringsavtalslagen
ändras så att dess undantag beträffande sjöpanträtt kommer att avse jämväl
luftpanträtt. Det har förmenats icke böra ifrågakomma att i detta avseende
tillämpa olika regler beträffande sjöpanträtt och luftpanträtt. I enlighet
med denna tankegång har första stycket i denna paragraf fått sin avfattning.

Vad sålunda föreslås står i överensstämmelse med vad förslaget till inskrivningslag
18 § i motsvarande avseende föreskriver. Jämföras må 268
och 278 §§ sjölagen, som innehålla att sjöpanträtten icke omfattar ersättning,
som utgår till redaren eller lastägaren på grund av tagen försäkring.1

Andra stycket i förevarande paragraf står i huvudsaklig överensstämmelse
med 268 § första stycket och 278 § första stycket sjölagen, men avviker,
såsom av det föregående framgår, från vad som föreslagits beträffande inteckning.

17 §.

Redan tidigare har anmärkts, att i det remitterade utkastet motsvarighet
saknades till första stycket i förevarande paragraf. Detta stycke vilar på
samma grund som 270 § första stycket och 277 § andra stycket sjölagen
samt torde icke tarva vidare motivering.

Andra stycket giver i viss omfattning uttryck åt samma tankegång som
277 § första stycket och 280 § sjölagen.

Det framhålles i motiven till sjölagen, att då förmånsrätt i godset genom
dettas lossning komme att upphöra, det vore givet att befälhavare som utan
borgenärens begivande utlämnade godset borde vara borgenären ansvarig för
fordringens betalning, liksom ock att den som med vetskap om fordringen
mottoge godset borde vara underkastad samma ansvarighet. Å andra sidan

1 Angående tolkningen av dessa bestämmelser må hänvisas till lagrådets i NJA II 1936 s.
241 återgivna yttrande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

313

— fortsättes det — borde icke den obehöriga åtgärden föranleda att borgenären
komrae i en bättre ställning än om godset icke blivit lossat; ansvarigheten
borde vara begränsad till godsets värde i det ögonblick då lossningen
skedde, men den som ville göra gällande en sådan begränsning
borde ock vara skyldig bevisa att värdet då var otillräckligt till fordrans betalning.

I förevarande stycke upptages icke någon bestämmelse om befälhavarens
ansvarighet i åsyftade fall. Detta sammanhänger därmed att i motsats till
förhållandet på sjörättens område särskild vad man plägar kalla quasi-excontractu-ställning
för befälhavaren åtminstone hittills icke erkänts beträffande
lufträtten. Befälhavarens ansvarighet blir därför att bedöma helt
enligt reglerna om utomobligatoriskt skadestånd.

18 §.

Innehållet i denna paragraf är hämtat från art. IV paragraf 4 i inskrivningskonventionen,
enligt vilken de i konventionen upptagna luftpanträtterna
icke må erkännas i andra fördragsslutande stater efter tre månader
från avslutandet av åtgärderna för bärgningen eller bevarandet, med mindre
inom denna tid rättigheten antecknats i inskrivningsboken enligt artikelns
paragraf 3 och överenskommelse träffats om rättighetens belopp eller talan
väckts om rättigheten.

Hänvisas må för övrigt till vad vid 42 § förslaget till lag om inskrivning
av rätt till luftfartyg anförts.

Ansvarsbestämmelser.

19 §.

Enligt § 44 inom. 1 luftfartsförordningen straffas, såvitt nu är i fråga,
den som i anmälan till luftfartygsregistret mot bättre vetande lämnar oriktig
uppgift med böter från och med femtio till och med tiotusen kronor eller,
där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst tre
månader. I mom. 2 i samma paragraf föreskrives att den, som i annat fall
än i mom. 1 sägs gör sig skyldig till förseelse mot någon av de i förordningen
eller med stöd därav meddelade bestämmelserna, straffas med böter
från och med tio till och med ettusen kronor. Jämlikt mom. 3 må straff
enligt luftfartsförordningen ej tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare straff. Mom. 4 innehåller slutligen
en särskild bestämmelse om straff för den som under tid, då han
är ställd under tilltal för förseelse mot förordningen, fortsätter samma förseelse.

I nu förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser av samma karaktär
som stadgandena i § 44 mom. 1 och 2 luftfartsförordningen, medan
motsvarighet till § 44 mom. 3 i förordningen meddelas i nästföljande paragraf
och mom. 4 ansetts ej böra föranleda ett däremot svarande stadgande.

314

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Luftfartygsregistrets centrala betydelse för luftfarten och inteckningsväsendet
torde utgöra tillräcklig grund för att lämnande av oriktig uppgift till
registret under vissa omständigheter skall kunna föranleda frihetsstraff.
Man har emellertid ansett straffmaximum böra höjas till fängelse i ett år
och särskilt straffminimum icke behöva stadgas. I samband därmed har ur
lagrummet borttagits kravet att synnerligen försvårande omständigheter
skola föreligga för att frihetsstraff må ådömas.

Det har förmenats nödvändigt att straffbelägga även sådant lämnande av
oriktig uppgift till registret, som skett av grov oaktsamhet. Ehuru frihetsstraff
här knappast torde komma i fråga, har man ansett sig kunna meddela
ett gemensamt straffbud för samtliga fall av oriktig uppgift till luftfartygsregistret.

Ett enligt de sakkunnigas förmenande ännu allvarligare brott än lämnande
av falsk uppgift till registret utgör framförande av luftfartyg med oriktiga
nationalitets- och registreringsmärken eller utan de märken om vilka stadgas
i förevarande lag, vare sig fråga är om de i 7 § tredje stycket föreskrivna,
med nationalitets- och registreringsbeteckningen överensstämmande märkena
eller om den i 12 § tredje stycket avsedda interimistiska märkningen. Det
behöver icke framhållas vilken grundläggande betydelse märkningen har i
synnerhet när fråga är om internationell luftfart. En ändring av nationalitetsmärkena
kan föranleda att ett luftfartyg behandlas gynnsammare än som
vederbort och medföra, att fartyget undgår en uppmärksamhet som eljest
skulle kommit det till del.

I enlighet med denna uppfattning föreslås att förbrytelse av ifrågavarande
art skall straffas i första hand med fängelse eller straffarbete i högst två år,
medan dagsböter skola få förekomma endast när brottet är ringa.

Tredje stycket i den nu föreslagna paragrafen torde icke tarva närmare
motivering.

20 §.

Såsom vid 19 § anmärkts, motsvarar paragrafen § 44 mom. 3 luftfartsförordningen.

Allmän bestämmelse.

21 §.

Behovet av tillämpningsföreskrifter till ifrågavarande lag har framhållits
flerstädes i det föregående.

Ikraftträdandebestämmelser.

I förslaget upptagna bestämmelser angående lagens ikraftträdande torde
icke påkalla någon motivering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

315

Förslag- till lag- i anledning av Sveriges tillträde till 1948
års konvention rörande internationellt erkännande av

rätt till luftfartyg.

Av vad i det föregående anförts framgår att inskrivningskonventionens
innehåll i viss utsträckning föreslås införlivat med vår rätt på det sättet,
att dess grundsatser upptagas i den svenska materiella rätten. Samma tanke
ligger till grund för de förslag till följdförfattningar som samtidigt framläggas.

Endast i begränsad omfattning har emellertid ett sådant införlivande kunnat
ske. Detta sammanhänger huvudsakligen därmed, att det på grund
av den stora olikheten mellan de skilda rättssystemen på det område, som
man velat reglera genom konventionen, trots mycket allvarliga på sin tid
av CITEJA gjorda bemödanden icke varit möjligt att skapa en enhetlig
materiell rätt. I följd härav har man slutligen måst nöja sig med en reglering,
som på viktiga punkter blott giver kollisionsnormer. Främst torde böra
anmärkas, att inskrivningskonventionen icke innehåller stadganden rörande
vilka rättigheter i luftfartyg må inskrivas i de fördragsslutande staterna
eller angående det sätt, varpå dessa stater skola anordna sitt inskrivningsväsen
beträffande sådana fartyg, utan blott i fråga om det erkännande vederbörligen
stiftade rättigheter i luftfartyg skola åtnjuta i annan fördragsslutande
stat än den där fartyget är nationalitetsregistrerat.

Införlivandet med svensk rätt av de nyss angivna kollisionsnormerna är
det huvudsakliga syftet med förevarande lag. Ett i viss mån motsvarande
förfaringssätt iakttogs, då 1926 års internationella konvention rörande sjöpanträtt
och fartygshypotek införlivades med den svenska rätten.

I det remitterade utkastet funnos intagna stadganden, som motsvarade
större delen av det nu framlagda förslaget.

Uttalanden rörande det remitterade utkastet hava icke förekommit i remissyttrandena
i annan mån än att luftfartsstyrelsen framställt vissa terminologiska
önskemål. 1

1 §•

Första stycket i denna paragraf bestämmer å vilka staters fartyg lagen är
tillämplig. Det återgiver inskrivningskonventionen art. XI paragraf 1 ävensom
art. XVII, jämförd med art. XXIII.

I paragrafens andra stycke har upptagits innehållet i konventionen art.
XVI. Jämföras må 14 § andra stycket i den föreslagna lagen om inskrivning
av rätt till luftfartyg. Då motsvarighet icke ansetts böra meddelas till den i
sistnämnda lagrum givna föreskriften, att ägareförbehåll till tillbehör ej må
göras gällande mot inteckningshavare, beror detta på att sådant stadgande
förmenats vara mindre väl förenligt med innehållet i konventionens vid nästföljande
paragraf närmare berörda art. II paragraf 2.

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

2 §•

Huvudsyftet med förevarande paragraf är att i erforderlig mån återgiva
innehållet i art. I i inskrivningskonventionen. Enligt paragraf 1 i denna artikel
skola följande rättigheter erkännas internationellt, nämligen

a) äganderätt till luftfartyg,

b) med besittning av luftfartyg förenad rätt att genom köp förvärva fartyget,

c) nyttjanderätt till luftfartyg enligt upplåtelse på minst sex månader,
samt

d) hypotek, »mortgage» och annan liknande rättighet i luftfartyg tillkommen
enligt avtal såsom säkerhet för betalning av gäld.

Av dessa rättigheter omfattar den under a) nämnda äganderätten icke
blott den fulla äganderätten utan även exempelvis säljarens ägareförbehåll
vid avbetalningsköp och långivarens äganderätt vid det amerikanska institutet
»equipinent trust», där långivaren inträder såsom fartygets ägare, medan
låntagaren erhåller nyttjanderätt till fartyget samt rätt att få äganderätten å
sig överlåten när försträckningen är återbetald. Optionsrätten under b) har
upptagits i konventionen med tanke på köparens rätt enligt ett avbetalningskontrakt,
varigenom han fått fartyget överlåtet till nyttjande under ägareförbehåll
för säljaren, och låntagarens rätt enligt »equipment trust» att
framdeles förvärva äganderätten. Den under c) upptagna bestämmelsen om
nyttjanderätt torde icke tarva någon motivering. Vad slutligen beträffar rättigheterna
under d) omfatta de ett flertal olika slag av rättigheter, däribland
inteckning för fordran av den i Sverige kända typen och det uttryckligen
nämnda anglosachsiska, särskilt engelska, »mortgage». Detta sistnämnda institut
har karakteriserats sålunda, att äganderätten överföres på långivaren,
vilken dock icke må tillträda fartyget eller eljest utöva en ägares befogenheter,
såvida ej låntagaren bringar ägarens säkerhet i fara eller underlåter att
i avtalad ordning återbetala försträckningen. Även i sådana fall, där långivaren
kunnat tillträda fartyget och påkalla dess försäljning till gäldens täckande,
har enligt vad som framhållits låntagaren rättighet att inom viss
frist »återköpa» fartyget genom att betala sin skuld.

Art. I paragraf 1 stadgar ytterligare vissa villkor för att däri nämnd rättighet
skall erkännas, nämligen dels att den tillkommit i överensstämmelse med
lagen i den fördragsslutande stat, i vilken luftfartyget var nationalitetsregistrerat
vid tiden för rättighetens tillkomst, och dels att den är vederbörligen
inskriven i en offentlig inskrivningsbok i den fördragsslutande stat, där fartyget
är nationalitetsregistrerat.

Härjämte föreskriver art. I paragraf 1 i ett avslutande stadgande, att rättsenligheten
av en bland flera på varandra följande inskrivningar, vilka gjorts
i skilda fördragsslutande stater, skall bedömas i överensstämmelse med lagen
i den stat där luftfartyget vid tiden för den inskrivningen var nationalitetsregistrerat.

317

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Paragraf 2 i denna artikel utsäger slutligen, att utan hinder av konventionen
må i fördragsslutande stat annan rättighet i luftfartyg än förut sagts
vinna erkännande; dock må sådan rättighet ej medgivas eller erkännas med
företräde framför rättighet som avses i paragraf 1. Att luftpanträtterna det
oaktat skola erkännas med bästa förmånsrätt framgår av art. IV.

Första stycket i den nu föreslagna paragrafen har fått sin avfattning huvudsakligen
i enlighet med art. I paragraf 1. Man har därvid ansett sig kunna
beteckna de under d) upptagna rättigheterna såsom »panträtt eller annan
sådan rätt till luftfartyg», ett utryck vilket alltså omfattar även en rättighet
som »mortgage».

Till det avslutande stadgandet i art. I paragraf 1 har man emellertid ansett
sig icke behöva upptaga särskild motsvarighet i detta sammanhang med hänsyn
till den allmänna bestämmelsen att rätten skall hava förvärvats enligt
lagen i den fördragsslutande stat i vars nationalitetsregister fartyget var infört
vid förvärvet av rätten.

Ej heller har annan motsvarighet till konventionen art. I paragraf 2 ansetts
påfordrad än orden »före alla andra rättigheter än de i 5 § avsedda». Dessa
ordalag torde giva vid handen, att fartyget kan svara för andra rättigheter
än dem som särskilt nämnas i konventionen. Frågan huruvida de skola erkännas
här i riket eller icke är att bedöma enligt den internationella privaträttens
regler.

I andra stycket av den nu förevarande paragrafen möta bestämmelser vilka
motsvara vissa andra stadganden i konventionen. Första punkten återgiver
sålunda huvudregeln i konventionen art. II paragraf 2, i vilken föreskrives
att såframt icke annorledes bestämmes i konventionen verkan i förhållande
till tredje man av inskrivningen av rättighet, som omförmäles i art. I paragraf
1, skall bestämmas enligt lagen i den fördragsslutande stat där rättigheten
är inskriven.

Vid tillämpningen av denna bestämmelse torde böra beaktas det förhållandet,
att man under förhandlingarna i Bryssel uteslöt ett i ett tidigare förslag
intaget stadgande, enligt vilket invändning om att upplåtaren saknade
erforderlig rätt till fartyget icke kunde framställas mot den som i god tro
från den inskrivne ägaren förvärvat rätt till ett luftfartyg; dock skulle någon
rätt icke kunna giltigt förvärvas på grund av falsk handling, falsk inskrivning
eller registrering eller handling som utfärdats under tvång. Vilken påföljd
detta förhållande hör medföra, är emellertid i viss mån oklart. Å ena
sidan kan göras gällande, att de frågor som eljest skulle hava lösts genom
det uteslutna stadgandet, exempelvis frågan om inskrivningens betydelse vid
godtrosförvärv av rätt till luftfartyg, lämnats helt oreglerade och sålunda äro
överlämnade åt de enskilda staternas avgörande enligt eljest tillämpade internationellt
privaträttsliga regler. Å andra sidan kunna skäl sägas tala för
att sedan stadgandet fått utgå de nyssnämnda frågorna jämlikt den i art. II
paragraf 2 i konventionen uttryckta huvudregeln äro alt bedöma enligt lagen
i den stat där fartyget är registrerat. Vid en rent objektiv tolkning av konventionen
bör måhända visst företräde givas den senare uppfattningen.

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Stadgandet i andra stycket andra punkten är hämtat från konventionen
art. V och har ansetts påkallat särskilt med hänsyn till andra rättigheter än
inteckningar.

3 §•

Stadgandet är föranlett av inskrivningskonventionen art. VI, enligt vilken
vid kvarstad eller skingringsförbud å eller utmätning eller exekutiv försäljning

av (»in case of attachment or sale---in execution», »en cas de saisie

ou de vente forcée») luftfartyg eller rättighet i sådant fartyg fördragsslutande
stat icke skall vara skyldig att till förfång för utsökningsborgenär eller
köpare erkänna upplåtelse eller överlåtelse av rättighet som avses i art. I
paragraf 1, därest den, mot vilken den exekutiva åtgärden är riktad, med
vetskap om denna vidtagit upplåtelsen eller överlåtelsen.

Enligt det samtidigt härmed framlagda förslaget till lag om inskrivning av
rätt till luftfartyg 12 § gäller, att om det upplyses att luftfartyg eller lott däri
tagits i mät före den dag inteckning i fartyget söktes eller samma dag ansökningen
gjordes, ansökningen skall avslås där ej visas att utmätningen upphört
att gälla. Jämlikt 13 och 38 §§ i samma lagförslag har beträffande svenska
luftfartyg i fall av ägarens konkurs stadgats, att om den som medgivit
inteckning i sådant fartyg blivit försatt i konkurs, när inteckningen sökes,
eller ock beslut om egendomsavträde meddelas samma dag som ansökningen
göres, ansökningen skall avslås, samt att, om inteckning kommit att meddelas
trots att konkurs förelåg på sätt nyss angivits, den skall vara utan verkan.
Såsom av motiven till de anförda paragraferna framgår, överensstämma de
nära med 9 och 10 §§ fartygsinteckningslagen.

I fråga om kvarstad och skingringsförbud saknas däremot såväl för sjögående
fartyg som för luftfartyg särskilda regler beträffande den verkan sådan
åtgärd äger i förhållande till ett efter åtgärden gjort rättsförvärv. Enligt
vad inom teorien framhållits lärer liksom beträffande lös egendom i allmänhet
gälla att en av tredje man efter åtgärden förvärvad rätt kan frånkännas
giltighet, om det visas att denne ägde kännedom om den exekutiva åtgärden,
varemot viss tvekan torde förefinnas om tredje mans ställning därest han
var i god tro.

Konventionens förut återgivna artikel innebär, enligt vad förarbetena giva
vid handen, en kompromisslösning, avsedd att giva utsökningsborgenär och
köpare vid exekutiv auktion skydd åtminstone mot svikligt förfarande från
gäldenärens sida.

Då de sakkunniga vid förslagets utarbetande förehaft detta ämne, hava
de icke kunnat undgå att finna artikelns uppbyggnad skäligen främmande
för svensk rättsuppfattning. Särskilt gäller detta den omständigheten, att
hänsyn icke tagits till god eller ond tro hos förvärvaren. Å andra sidan
torde det icke kunna förnekas, att stadgandet kan medföra viss nytta vad
angar utländska luftfartyg. Vid detta förhållande och då det svårligen kan
ifrågakomma att modifiera artikelns innehåll, hava de sakkunniga stannat
för att föreslå att Sverige utnyttjar den möjlighet artikeln erbjuder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

319

Angående paragrafens innehåll må anmärkas att den i viss mån modifierar
den i 2 § upptagna kollisionsnormen.

Artikeln är, åtminstone enligt sin ordalydelse, inskränkt till förvärv av
luftfartyg eller rättighet i sådant fartyg. En analog tillämpning av stadgandet
å reservdelar torde dock icke vara utesluten.

4 §•

Denna paragraf återgiver innehållet i vissa delar av inskrivningskonventionen
art. X, nämligen paragraf 1, första punkten i paragraf 2 samt paragraf
4. Dessa stadganden äro refererade i motiven till 16 § i förslaget till
lag om inskrivning av rätt till luftfartyg. Första stycket i förevarande paragraf
motsvarar paragraf 1 och första punkten i paragraf 2, medan andra
stycket återgiver paragraf 4. Paragraf 2 andra punkten i artikeln har ansetts
icke böra komma till uttryck annat än i lagen om inskrivning av rätt
till luftfartyg. Bestämmelser svarande mot paragraf 3 i ifrågavarande artikel
föreslås meddelade i utsökningslagen. Jämföras må 16 och 17 §§ i
förslaget till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg samt 94 b och 144 §§
i förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Enligt de i 2 § i det nu förevarande förslaget upptagna principerna torde
den å utländska inskrivningar i här förvarade reservdelar tillämpliga lagen
i regel vara lagen i den stat där fartyget är registrerat eller i fråga om en
från en stat till en annan överförd rättighet lagen i den stat, vars nationalitet
fartyget ägde vid den första inskrivningen. Svensk lagstiftning lärer
därför bliva att tillämpa huvudsakligen beträffande vissa med härstädes
försiggående exekution i reservdelar sammanhängande spörsmål.

Av förarbetena till inskrivningskonventionen torde få anses framgå, att
frågan huruvida den inskrivna rättigheten förfaller vid reservdels bortförande
från ett av inskrivningen besvärat reservdelslager är att besvara
jämlikt exekutionsstatens lag.

5 §.

I detta lagrum meddelas de av inskrivningskonventionen påkallade bestämmelserna
om luftpanträtt. Stadgandena må jämföras med de för här i riket
avslutade åtgärder föreslagna reglerna i samma ämne, nämligen 14—18 §§
i förslaget till lag med vissa bestämmelser om registrering av luftfartyg
samt om bärgning. Dessa regler avse dock tillika luftpanträtt i gods, något
varmed konventionen icke befattar sig.

Första stycket första punkten i förevarande lagrum motsvarar konventionen
art. IV paragraf 1, vars innehåll återgivits i motiven till 42 § i den
föreslagna lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg. Vid avfattningen av
stadgandet har man förmenat det vara lämpligt att i olika avseenden så
nära som möjligt ansluta sig till konventionens ordalydelse. Sålunda har
man icke, såsom i den för svenska förhållanden föreslagna bestämmelsen,
utsagt att det bärgade fartyget skall hava varit förolyckat eller nödställt.

320

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

Det avgörande för luftpanträttens existens är nämligen huruvida de företagna
åtgärderna medföra sådan rätt enligt lagstiftningen i den stat, där
de bragtes till sitt slut. Man synes därför icke böra uppställa något villkor,
som måhända icke skulle vara förenligt med någon nu eller i framtiden tilllämplig
lag. Ej heller har man uttalat sig i frågan huruvida bärgningen skall
hava ägt rum till sjöss, på land eller i luften, en fråga till vilken enligt vad
konventionens förarbeten giva vid handen envar stat äger full frihet att taga
ståndpunkt.

Vad ovan sagts angående tillämplig lag gäller även beträffande frågan,
huruvida vissa kostnader äro att anse såsom extraordinära och oundgängliga
för bevarande av ett luftfartyg eller icke.

Andra punkten i den nu föreslagna paragrafens första stycke återgiver
konventionen art. IV paragraf 2, för vilken redogörelse lämnats vid 15 §
andra stycket i den föreslagna lagen med vissa bestämmelser om registrering
av luftfartyg samt om bärgning. Stadgandet torde ej tarva närmare motivering.

I andra stycket behandlar den nu förevarande paragrafen innehållet i de
vid 42 § i förslaget till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg tidigare
berörda paragraferna 3 och 4 av konventionen art. IV. Den förra av dessa
paragrafer utsäger endast, att en i artikelns paragraf 1 omnämnd rättighet
må antecknas i inskrivningsboken inom tre månader efter avslutandet av
åtgärderna för bärgningen eller bevarandet. Det är här icke fråga om något
slags inskrivning utan endast om en anteckning med syfte att underrätta
intresserade personer.

Paragraf 4 i art. IV uppställer vissa villkor för att de ifrågavarande rättigheterna
skola erkännas i andra fördragsslutande stater efter utgången av
den i paragraf 3 nämnda tiden av tre månader.

Det första av dessa villkor består i att rättigheten skall hava antecknats
i inskrivningsboken i enlighet med paragraf 3. Vid återgivandet av detta
villkor i lagtexten hava de sakkunniga begagnat uttrycket att anteckningen
skall hava avsett »borgenärens anspråk på rätt till fartyget».

Det andra villkoret enligt paragraf 4 är att överenskommelse träffats
om rättighetens belopp eller talan väckts om rättigheten, varvid i sistnämnda
fall lagen i den stat där talan föres skall vara avgörande för de villkor på
vilka tremånadersfristen må avbrytas eller utsträckas.

Tolkningen av nyssnämnda stadgande i vad rör föremålet för talan synes
något oviss. Då olika rättssystem möjligen kunna hava skilda uppfattningar
härutinnan — personlig fordran eller ock, såsom konventionens förarbeten
närmast giva vid handen, själva panträtten, varvid talan torde kunna avse
huruvida panträtt över huvud taget föreligger eller vilket belopp panträtten
omfattar — har man valt den utvägen att beteckna föremålet för talan med
ett neutralt uttryck som nära ansluter sig till konventionstexterna, nämligen
»borgenärens rätt».

Frågan enligt vilken lag skall avgöras, huruvida talan om borgenärens
rätt väckts i laga ordning, är ett ämne, som icke beröres i konventionen

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

i annan mån än genom det nyss återgivna stadgandet angående de villkor
på vilka tremånadersfristen må avbrytas eller utsträckas. Detta stadgande
har ansetts icke behöva komma till uttryck i lagen. Man har därvid förfarit
i överensstämmelse med vad på sin tid ägde rum dels då sjölagen år
1912 ändrades i anledning av att sammanstötnings- och bärgningskonventionerna
införlivades med svensk rätt, dels ock vid 1928 års sjölagsändringår
rörande redareansvar och sjöpanträtt, då det gällde att med vår rätt
införliva, såvitt nu är i fråga, sjöpanträttskonventionen av år 1926. Härvidlag
har man utgått från att i det fall, då här i riket göres gällande luftpanträtt
som skall erkännas enligt konventionen, fråga om preskriptionen avbrutits
vid talan rörande luftpanträtten i den stat, där åtgärderna avslutades,
även utan särskilt stadgande blir att bedöma eniigt lagen i sistsagda
stat.

Det torde icke behöva framhållas, att med föreskriften att talan skall hava
väckts i laga ordning icke avses att kräva viss form därför. Sålunda kan
exempelvis bevakning i konkurs eller hänskjutande under skiljedom verka
preskriptionsavbrytande i de fall, där talan måste eller kan i denna ordning
väckas.

Slutligen torde art. III paragraf 3 i konventionen höra här nämnas. Enligt
denna paragraf skall, därest enligt lagen i en fördragsslutande stat ingivande
av en handling för inskrivning har samma verkan som inskrivning,
sådant ingivande jämväl hava samma verkan vid tillämpningen av inskrivningskonventionen.
Uppenbarligen bör stadgandet i paragrafen bliva tilllämpligt
beträffande anteckningar av nu ifrågavarande art. Jämföras må
42 och 44 §§ i förslaget till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg.

6 §•

Enligt inskrivningskonventionen art. VII paragraf 1 gäller såsom huvudregel
att förfarandet vid exekutiv försäljning av luftfartyg bestämmes av lagen
i den fördragsslutande stat där försäljningen sker. Paragraf 2 stadgar
emellertid att vissa bestämmelser skola iakttagas. Tid och plats för försäljningen
skola bestämmas minst sex veckor i förväg. Utsökningsborgenären skall
tillhandahålla domstolen eller annan myndighet varom fråga är bestyrkt utdrag
återgivande de inskrivningar som röra fartyget. Han skall tillika senast
en månad före den fastställda försäljningsdagen låta å den ort, där fartyget
är nationalitetsregistrerat, i enlighet med där tillämplig lag offentliggöra
försäljningen och i rekommenderade brev, om möjligt med luftpost, under
adresser som framgå av inskrivningsboken underrätta fartygets ägare ävensom
innehavare av rättigheter i fartyget, som inskrivits eller enligt art. IV
paragraf 3 antecknats i inskrivningsboken. Vidare stadgas i art. VII paragraf
3 att påföljderna av underlåtenhet att iakttaga föreskrifterna i paragraf 2 bestämmas
av lagen i den fördragsslutande stat där försäljningen äger ruin,
dock med beaktande av att försäljning som sker i strid med föreskrifterna
i sistnämnda paragraf må kunna förklaras ogiltig, såframt inom sex månader
från försäljningen yrkande därom göres av någon som lidit skada till

21 Bihang till riksdagens protokoll 0)55. i saml. Nr 13.

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

följd av att föreskrifterna icke iakttagits. Slutligen handla artikelns paragrafer
4 och 5 om lägsta budet vid exekutiv försäljning med mera, medan dess
paragraf 6 innehåller ett stadgande rörande exekutionskostnader.

Beträffande exekutiv försäljning av reservdelar stadgas i art. X paragraf 3
bland annat att bestämmelserna i art. VII paragraferna 1 och 4 då skola äga
tillämpning. Vidare göres ett undantag från regeln om lägsta budet.

Av de nu refererade stadgandena skall enligt förslaget till lag om ändring
i vissa delar av utsökningslagen flertalet gälla inhemska såväl som utländska
luftfartyg. Enligt nämnda förslag skola regler motsvarande huvuddelen av
art. VII paragraf 2 jämte paragraferna 4, 5 och 6 av samma artikel samt art.
X paragraf 3 upptagas i utsökningslagen. Med hänsyn till gällande bestämmelser
om besvär över domvilla synes särskild motsvarighet till art. VII paragraf
3 icke erfordras.

Ett par stadganden i art. VII paragraf 2 hava emellertid synts icke höra
göras helt tillämpliga å inhemska luftfartyg. Det ena av dessa stadganden
rör anskaffande av gravationsbevis. Medan den i den föreslagna 91 a § andra
stycket utsökningslagen uttryckta, från nuvarande 91 § fjärde stycket övertagna
regeln i fråga om inhemska fartyg innebär att auktionsförrättaren
skall anskaffa gravationsbevis, torde det beträffande utländsk egendom te
sig lämpligast att, såsom konventionen ock stadgar, ålägga borgenären att ingiva
sådant bevis, vilket bör vara åtföljt av styrkt översättning därav. Det
andra åsyftade stadgandet utgöres av den blott för luftfartyg men ej för
reservdelar gällande bestämmelsen, att utsökningsborgenären senast en
månad före försäljningsdagen skall låta kungöra försäljningen å den ort, där
fartyget är registrerat, i enlighet med där tillämplig lag.

I detta sammanhang må anmärkas, att exekution i annan konventionsstats
luftfartyg här i riket torde kunna komma att skilja sig från motsvarande
utsökning i svenskt fartyg bland annat såtillvida, som här eljest okända rättighetstyper
på grund av särskilt 2 § i den nu föreslagna lagen kunna vara att
erkänna i det utländska fartyget. Det har därför ansetts nödvändigt att uttryckligen
föreskriva, att underrättelse om försäljningen skall sändas till
innehavaren av varje i fartyget inskriven rättighet, vilken skall erkännas
enligt den nu förevarande lagen.

De sålunda för utländska fartyg och därtill hörande reservdelar erforderliga
särskilda stadgandena hava upptagits i första stycket av nu förevarande
paragraf.

I de samtidigt härmed föreslagna ändringarna i utsökningslagen har man
i analogi med vad som gäller i fråga om sjögående fartyg beträffande utformningen
av reglerna för förfarandet vid exekutiv auktion å luftfartyg och därtill
hörande reservdelar tagit hänsyn endast till sådana begränsade sakrätter
i luftfartyg, vilka kunna betecknas såsom fordran. Rättigheter vilka icke
kunna så betecknas synas däremot böra beaktas i det nu förevarande lagrummet.

De i sådant hänseende nödiga befunna bestämmelserna hava upptagits i
förevarande paragraf såsom ett andra stycke. I första punkten stadgas i

323

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

viss överensstämmelse med den för fast egendom gällande 107 § utsökningslagen,
att även rättigheter, som ej utgöra fordran men som skola erkännas
enligt den nu ifrågavarande lagen, skola upptagas i borgenärsförteckningen.
Vidkommande de i andra och tredje punkterna meddelade bestämmelserna
om vad som skall iakttagas vid den exekutiva försäljningen synes böra framhållas,
att föreskriften om att sådan rättighet, såvida den faller inom lägsta
budet, skall förbehållas vid försäljningen står i överensstämmelse med motsvarande
föreskrift i 113 § utsökningslagen.

Att vid exekution i utländskt luftfartyg utsökningslagens bestämmelser i
olika avseenden icke alltid kunna tillämpas strikt enligt sin ordalydelse ligger
i sakens natur.

7 §•

I denna paragraf och den närmast följande äro huvudsakligen intagna vissa
föreskrifter, som ansetts erforderliga för att konventionens regler om skyddande
av inskrivna rättigheter vid överförande av luftfartyg från en konventionsstat
till en annan skola bliva iakttagna.

De stadganden i konventionen som i detta sammanhang äro av betydelse
utgöras av art. IX och art. II paragraf 3. Den förstnämnda artikeln har återgivits
vid 24 § förslaget till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg. Art. II
paragraf 3 medgiver fördragsslutande stat att vägra inskrivning av rättighet,
som icke kan med laga verkan stiftas enligt där gällande lag.

Frågorna om registrering här i riket av fartyg med tidigare utländsk nationalitet,
om villkoren för avförande ur registret av fartyg som häftar för
inskriven rättighet samt om avförande ur inskrivningsbok av inteckning för
överförande till främmande stat äro behandlade i det föregående; bär skola
allenast framhållas 3 och 10 §§ i förslaget till lag med vissa bestämmelser
om registrering av luftfartyg samt om bärgning ävensom 24 § i den föreslagna
lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg. Det återstår emellertid att behandla
frågan om överförande av inskrivning från utländsk inskrivningsbok
till den svenska inskrivningsboken för luftfartyg.

Ett motsvarande ämne var på sin tid föremål för uppmärksamhet vid utarbetandet
av fartygsinteckningslagen. I motiven till dess 39 § uttalade justitieministern,
att det med hänsyn till säkerheten syntes vara av vikt att obegränsad
giltighet ej tillerkändes en inteckning som vidlådde ett från utlandet
inköpt fartyg, helst det ej alltid torde givas någon tillförlitlig utväg
att erhålla kännedom om en dylik intecknings tillvaro. Å andra sidan förmenades
emellertid rederinäringens behov av kredit böra tillgodoses även då
fråga vore om fartygs inköpande från utlandet, så mycket mera som vår
handelsflotta i väsentlig mån rekryterades på detta sätt. Av sådan anledning
syntes en i utlandet meddelad inteckning böra respekteras under så lång tid,
som skäligen kunde erfordras för att inteckningshavaren skulle kunna göra
sin fordran gällande eller förmå fartygets ägare att ersätta den gamla inteckningen
med en här i riket meddelad. På nu angivna grunder vilade de i 39 §

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 13

upptagna föreskrifterna om rätt för den, som innehade en i utlandet meddelad
inteckning, att genast få betalning ur panten samt om panträttens upphörande
efter ett års förlopp från fartygets registrering här i riket.

Det må anmärkas att riksdagen, som gav paragrafen den slutliga lydelsen,
ansåg tiden för utsökningen kunna förkortas från ett år till sex månader.

Vid tillkomsten av lagen den 18 maj 1928 i anledning av Sveriges tillträde
till 1926 års internationella konvention rörande sjöpanträtt och fartygshypotek
överflyttades på hemställan av lagrådet innehållet i 39 § fartygsinteckningslagen
till den nya lagen 1 § andra stycket, därvid man emellertid för
vinnande av största möjliga överensstämmelse med reglerna om sjöpanträtt
återgick till att föreskriva ett år såsom den tid inom vilken rätten skulle
göras gällande.

Vid förslagets utarbetande har man i paragrafens första stycke givit uttryck
åt den uppfattningen, att inteckningshavaren bör äga rätt att även utan
medverkan av fartygsägaren få sin rättighet överförd till den svenska inskrivningsboken.
Den avvikelse, som förslaget i nu förevarande hänseende innehåller
i förhållande till den förut återgivna regleringen på sjörättens område,
har ansetts påkallad av konventionens tidigare berörda stadganden.

Då i stycket helt allmänt talas om inskriven rättighet, beror detta på att
man ansett sig icke böra i lagen taga ståndpunkt till terminologien i den utländska
lagstiftning, som vid överförandet kan komma i fråga.

Det i den föreslagna lagtexten upptagna villkoret för överförande av inskriven
rättighet, att denna skall vara av beskaffenhet att lagligen kunna här
inskrivas, står i överensstämmelse med förut återgivna art. II paragraf 3 i
konventionen.

Av förslagets avfattning framgår, att den nya inskrivningen i verkligheten
utgör endast ett överförande av den gamla till svensk inskrivningsbok. Inskrivning
skall alltså kunna beviljas utan avseende å exempelvis att ägaren
försatts i konkurs eller att fartyget blivit utmätt.

Den i andra stycket första punkten upptagna bestämmelsen vilar i viss
mån på samma tankegång som gjorde sig gällande vid tillkomsten av 39 §
fartygsinteckningslagen. En rättighetshavare, som medgiver överförande till
annan stat av det fartyg vilket är belastat av den honom tillkommande rättigheten,
torde böra hålla sig underrättad om hur överföringsärendet utvecklar
sig och tillse, att hans rätt blir inskriven i vederbörande inskrivningsbok i
den stat till vilken fartyget överföres. Det torde därför icke vara obilligt att
kräva, att rättighetens innehavare för att vara bibehållen vid sin förmånsrätt
skall inom skälig tid efter det fartyget registrerades ansöka om inskrivning
av rättigheten. Vid en avvägning mellan de gamla rättighetshavarnas intressen
och önskvärdheten att nytillkommande kreditgivare icke skola behöva
hållas i ovisshet alltför länge har denna tid ansetts kunna bestämmas till tre
månader.

Andra stycket andra punkten är betingad av innehållet i det vid 2 § återgivna
avslutande stadgandet i konventionen art. I paragraf 1.

Kung!. Maj.ts proposition nr 13.

325

8 §.

Paragrafen innehåller vissa företrädesvis formella bestämmelser vidkommande
överföring av främst inskrivning till den svenska inskrivningsboken.

Vid ansökan om registrering av ett förut i främmande stat registrerat
fartyg måste ägaren styrka vilka rättigheter besvära detta samt visa att rättigheternas
innehavare medgivit överförandet. Det har förmenats vara lämpligt
att luftfartsstyrelsen, som sålunda får kännedom om sådana rättigheter,
omedelbart underrättar inskrivningsdomaren om registreringen och de i fartyget
kvarstående rättigheterna. Inskrivningsdomaren synes böra i inskrivningsboken
anmärka att rättigheterna ännu gravera fartyget. Sådan anmärkning
utgör ett skydd för den som överväger att lämna fartygsägaren försträckning
med inteckning i fartyget som säkerhet. I enlighet med denna
tankegång är paragrafens första stycke avfattat.

Andra stycket innehåller bestämmelser i fråga om överförande av anteckning
om luftpanträtt. Art. IX i konventionen avser visserligen icke sådana
anteckningar, men stadgandet har ansetts påkallat med hänsyn till
rent praktiska överväganden.

överföres luftfartyg, som är besvärat av luftpantrält, till annan kontraktsslutande
stat inom den i art. IV paragraf 3 nämnda tiden av tre månader och
innan anteckning om panträtten ägt rum, kan uppenbarligen sådan anteckning
icke verkställas annorstädes än i inskrivningsbok i den stat dit överförandet
sker. Innan anteckningen skett är en kreditgivare lika litet skyddad
mot luftpanträtten som han skulle vara, därest fartyget ej bytt nationalitet.

Har åter luftpanträtten blivit antecknad i inskrivningsboken i den första
staten, skulle den som övervägde att giva ägaren kredit mot inteckningssäkerhet
vara av anteckningen varnad rörande luftpanträttens existens.
Ett överförande av fartyget till annan stat, vilket skulle medföra att den för
fartyget gällande inskrivningsboken icke längre upptoge en tidigare gjord
anteckning, skulle ställa kreditgivare i en sämre ställning än förut. Det
synes följaktligen ligga i den senare statens intresse att till skydd närmast
för egna kreditgivare låta anteckning om luftpanträtten ske även i den nya
inskrivningsboken.

Med nyssnämnda ståndpunkt synes bäst förenligt att låta anteckningen
överföras utan medverkan av panträttshavaren. Då det av det gravationsbevis
rörande fartyget, vilket skall ingivas vid registreringen här i riket, torde
framgå huruvida luftpanträtt i fartyget finnes antecknad, synes det kunna
läggas å luftfartsstyrelsen att underrätta inskrivningsdomaren om sådan anteckning
lika väl som angående kvarstående inskrivningar. En sådan lösning
torde vara att förorda även med hänsyn till panträttens innehavare,
vilken redan i den förra staten iakttagit vad enligt konventionen på honom
ankommer och icke ägt samma möjlighet som innehavaren av en inskriven
rättighet att motsätta sig fartygets överförande.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

De närmare detaljerna rörande förfarandet beträffande såväl första som
andra stycket hava synts böra meddelas i administrativ ordning.

9 §.

Första stycket återgiver konventionen art. XII, enligt vilken bestämmelserna
i konventionen icke begränsa fördragsslutande stats rätt att beträffande
luftfartyg vidtaga alla åtgärder som avses i där gällande lagstiftning
rörande invandring, tull eller luftfart. Enligt vad som framgår av
förarbetena har man ansett det innebära allenast en redaktionell ändring
att ordet »tull» (»customs») upptagits i stället för »smuggling» (»smuggling»).
Främst torde här komma i fråga stadganden att överträdelse av sådan
lagstiftning kan medföra förverkande av luftfartyg eller förklaring att
rätt till sådant fartyg skall upphöra att gälla. Därjämte synas sådana åtgärder
som rätt att meddela startförbud för luftfartyg eller att tvinga fartyg
att landa samt rätt att kvarhålla fartyg för oguldna avgifter böra komma i
betraktande.

I paragrafens andra stycke har upptagits ett stadgande, motsvarande art.
XIII i konventionen, vilken utsäger att konventionen icke skall äga tillämpning
på luftfartyg avsedda för militär-, tull- eller polistjänst. Genom att
upptaga detta stadgande i lagtexten har man valt en annan väg än när vid
olika tillfällen vissa sjörättsliga konventioner införlivades med den svenska
rätten. Att så skett har emellertid ansetts befogat med hänsyn till, framför
allt, att inskrivningskonventionens nu ifrågavarande undantagsbestämmelse
till skillnad från motsvarande bestämmelser i de övriga konventionerna icke
avser samtliga statsfartyg, som äro avsedda att användas uteslutande för
offentligt ändamål.

Den i förslaget upptagna bestämmelsen i fråga om lagens ikraftträdande
torde, lika litet som motsvarande stadgande i förslaget till lag med vissa bestämmelser
om registrering av luftfartyg samt om bärgning och i de efterföljande
lagförslagen, påkalla någon motivering.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av liandelsbalken.

I de vid de remitterade utkasten till lagar om inskrivning av rättigheter
i luftfartyg med mera fogade förklarande anmärkningarna lämnades en
översiktlig redogörelse för vissa av de grundläggande principer, efter vilka
löljdförfattningarna vid dittills företagna överväganden ansetts böra uppbyggas,
varjämte vissa specialproblem av särskilt intresse nämndes. Remissyttrandena
hava endast i begränsad utsträckning upptagit de sålunda berörda
frågorna till behandling. I övervägande mån hava de därvid givit de
framlagda principerna en allmänt hållen anslutning. De sakkunniga hava
ansett sig böra omnämna remissyttrandena endast i de avseenden, där yttrandena
innebära kritik av de sakkunnigas ståndpunkt eller innehålla syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 327

punkter som icke framförts eller på samma sätt betonats i de förklarande
anmärkningarna.

10 KAP.

7 §•

Sedan en äldre 7 § i 10 kap. handelsbalken upphävts 1858, insattes vid
1901 års lagstiftning om inteckning i fartyg i det lediga rummet ett stadgande
av innehåll, att fartyg, som är för fordran intecknat eller äger den
dräktighet, att, enligt vad särskilt är stadgat, inteckning däri kan meddelas,
ej må med laga verkan sättas ut som handpant. Det ansågs nämligen av
nöden att förebygga att en fartygsinteckning, som då medförde förmånsrätt
allenast efter 17 kap. 5 § handelsbalken, skulle kunna göras värdelös genom
en efter inteckningens meddelande tillkommen pantsättningsåtgärd, vilken
för panthavaren medförde förmånsrätt enligt 3 § samma kapitel.

När vid lagstiftningen år 1928 om redareansvar och sjöpanträtt förmånsrätten
för fartygsinteckning förbättrades till jämställdhet med förmånsrätten
för handpant, ansågs enligt vad som uttalades i motiven tillräcklig anledning
icke föreligga att för den svenska materiella rättens del upphäva
förbudet mot pantsättning av intecknat eller inteckningsbart fartyg. Pantsättning
av dylikt fartyg syntes nämligen hos oss sakna egentlig betydelse.
Vid sådant förhållande ansågs det icke heller erforderligt att meddela regler
om konkurrens mellan inteckning och handpant.

Enligt det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag om inskrivning
av rätt till luftfartyg skall inteckning kunna meddelas i varje luftfartyg som
är infört i luftfartygsregistret. I princip skola enligt vad nu föreslås alla
luftfartyg kunna registreras. Därav torde följa ett behov av att antingen
i analogi med vad som skett på sjörättens område meddela förbud mot
pantsättning av sådant fartyg eller att på annat sätt reglera konkurrens
mellan inteckning och handpant i fråga om luftfartyg. Den förstnämnda
lösningen synes vara att föredraga och jämväl bäst överensstämma med andan
i inskrivningskonventionen sådan den kommit till uttryck i stadgandet
i art. II paragraf 1, att alla inskrivningar avseende visst luftfartyg skola göras
i samma inskrivningsbok.

Ett pantsättningsförbud avseende luftfartyg lärer böra omfatta alla ett
sådant fartygs tillbehör enligt den i 14 § i den föreslagna lagen om inskrivning
av rätt till luftfartyg meddelade definitionen. Giltig handpanträtt till
sådant föremål torde emellertid kunna jämlikt allmänna regler förvärvas i
god tro. Ett stadgande om förbud mot pantsättning av luftfartyg synes följaktligen
icke i alla situationer kunna förebygga konkurrens mellan inteckning
och handpant, men någon reglering utöver vad gällande rätt innehåller
torde icke vara av behovet påkallad.

Även beträffande intecknade reservdelar till luftfartyg torde konkurrens
mellan inteckning och handpant kunna uppkomma. Med hänsyn till den
allmänna omsättningens säkerhet synes ett pantsättningsförbud rörande re -

328 Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

servdelar — vilket väl näppeligen skulle kunna begränsas att gälla intecknade
sådana — knappast komma i fråga. Jämföras må vad i motiven till 17 §
i förslaget till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg anföres.

De sakkunniga hava likaledes uppmärksammat möjligheten av konkurrens
mellan inteckning och lösöreköp och övervägt att till förebyggande av
sådan konkurrens med den svenska lagstiftningen införliva ett stadgande,
enligt vilket luftfartyg icke finge göras till föremål för lösöreköp. Sådant
köp av luftfartyg torde nämligen vara oförenligt med den förut återgivna
art. II paragraf 1 i inskrivningskonventionen. Man har emellertid trott sig
finna ett sådant stadgande obehövligt, emedan luftfartyg efter genomförandet
av den föreslagna lagstiftningen om inteckning i sådana fartyg torde
falla utanför lösöreköpsförordningens tillämplighetsområde. Förhållandet
synes härvidlag bliva detsamma som redan nu torde föreligga beträffande
sjögående fartyg av sådan dräktighet, att inteckning däri kan meddelas.

Ehuru sålunda luftfartyg torde komma att falla utom tillämplighetsområdet
för lösöreköpsförordningen, synes så icke bliva fallet i fråga om reservdelar
till sådana fartyg. I den från bankföreningen överlämnade promemorian
har ifrågasatts att utesluta förordningens tillämplighet även beträffande
reservdelar. De sakkunniga hava emellertid av flera grunder _

främst den omständigheten att delarna först i och med inläggandet i ett av
inteckning besvärat lager torde kunna på ett betryggande sätt skiljas från
allehanda föremål, som väl kunna utgöra reservdelar till luftfartyg men som
aven kunna komma till användning på annat sätt, och vidare det i 22 kap.
4 § strafflagen meddelade straffbudet rörande olovligt förfogande — funnit
det icke böra ifrågasättas att särskilt undantaga reservdelar till luftfartyg
från att omfattas av förordningen eller att meddela föreskrifter för fall
av konkurrens mellan lösöreköp och inteckning.

Stadganden rörande konkurrens mellan inteckning i luftfartyg och förlagsinteckning
— ett konfliktfall som på sätt framhållits i Aerotransports
remissyttrande och i den från bankföreningen överlämnade promemorian
icke synes helt otänkbart — hava ej heller ansetts erforderliga. Härvid har
särskilt beaktats att förlagsinteckning är förenad med förmånsrätt allenast
enligt 17 kap. 7 § handelsbalken.

17 KAP.

2 §.

Enligt 15 § i förslaget till lag med vissa bestämmelser om registrering av
luftfartyg samt om bärgning skall luftpanträtt vara förenad med förmånsrätt
framför de i 17 kap. handelsbalken omförmälda fordringarna. Jämföras
må 269 och 276 §§ sjölagen, vilka innehålla motsvarande bestämmelser i
fråga om sjöpanträtt.

Hänvisningen i nu förevarande lagrum har med anledning av det anförda
blivit utvidgad att omfatta även luftpanträtt.

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

3 §•

Såsom framgår av motiven till 42 § i förslaget till lag om inskrivning av
rätt till luftfartyg och till 2 § i den föreslagna lagen i anledning av Sveriges
tillträde till inskrivningskonventionen skola de till konventionen anslutna
staterna förutom luftpanträtter icke erkänna någon rättighet med förmånsrätt
före de i konventionen art. I paragraf 1 nämnda, däribland inteckning
i luftfartyg. De sakkunniga hava icke funnit anledning att för den interna
svenska rättens del föreslå andra regler rörande den förmånsrätt som skall
vara förenad med sådan inteckning, så mycket mindre som konventionens
regler stå i överensstämmelse med förhållandena inom sjörätten. Ehuru,
såsom vid förslaget till ändring i 10 kap. 7 § handelsbalken framhållits, konkurrens
mellan handpant och luftfartygsinteckning torde kunna föreligga
beträffande tillbehör och reservdelar till luftfartyg, synes med hänsyn till
den svenska rättens regler om godtrosförvärv nämnvärd olägenhet icke vara
att befara av att handpant och panträtt på grund av inteckning ställas jämsides
med varandra.

Andra stycket i förevarande paragraf innehåller för närvarande beträf
fande förmånsrätt för ränta vid fartygsinteckning ett stadgande som står i
överensstämmelse med art. V i inskrivningskonventionen. Enligt denna artikel
omfattar förmånsrätt för rättighet som avses i art. I paragraf 1 d) alla
belopp, för vilka säkerhet ställts, dock att förmånsrätt för ränta icke må
beräknas till högre belopp än som belöper å tiden för den exekutiva åtgärden
och tre år dessförinnan. Stadgandet har föreslagits skola utsträckas att
omfatta även ränta vid inteckning i luftfartyg.

Frågan om det inbördes företrädet mellan flera inteckningar i luftfartyg
har ansetts böra lösas på samma sätt som beträffande inteckning i sjögående
fartyg och fast egendom.

I anslutning till det nu anförda hava de sakkunniga föreslagit vissa ändringar
i andra stycket i förevarande paragraf.

Inskrivningskonventionen innehåller emellertid vissa bestämmelser, som
kunna sägas utgöra undantag från de eljest meddelade reglerna om den med
inteckning i luftfartyg förenade förmånsrätten. Fråga torde vara, huruvida
icke dessa bestämmelser borde föranleda något stadgande i det nu förevarande
lagrummet eller eljest i 17 kap. handelsbalken.

De nu åsyftade bestämmelserna, vilkas tillämpning beträffande den egna
statens luftfartyg dock enligt konventionen art. XI icke är obligatorisk, återfinnas
dels i art. VII paragraf 5, där fråga är om exekutiv försäljning av
luftfartyg, och dels i art. X paragraf 3, som avser försäljning av reservdelar.
Vidkommande luftfartygen gäller enligt art. VII paragraf 4, alt exekutiv
försäljning icke må ske med mindre alla vederbörligen styrkta rättigheter,
vilka enligt konventionen hava förmånsrätt före utsökningsborgenärcns
fordran, täckas av köpeskillingen eller övertagas av köparen. Från
denna regel om ett lägsta bud gives i paragraf 5 av artikeln ett undantag för
det fall att inom den fördragsslutande stat där försäljningen sker genom

330

Kungi. Maj.ts proposition nr 13.

luftfartyg, som besväras av någon i art. I avsedd rättighet till säkerhet för
betalning av gäld, skada tillfogats person eller egendom å jordytan utan
att det föreligger tillräcklig och betryggande försäkring, tagen under närmare
angivna villkor. Den nationella lagen må innehålla, att vid försäljning
av detta luftfartyg eller av ett som tillhör samma ägare och besväras av
liknande samma borgenär tillkommande rättighet dels bestämmelserna i
paragraf 4 skola vara utan verkan såvitt gäller den som lidit skadan eller
hans rättsinnehavare, därest han är utsökningsborgenär, dels ock i art. I avsedd
rättighet, som till säkerhet för betalning av gäld besvärar luftfartyget,
icke må till förfång för den som lidit skadan eller hans rättsinnehavare göras
gällande till högre belopp än 80 procent av försäljningssumman. Därest i
lagen i den stat, där försäljningen skall äga rum, annan begränsning icke
stadgas, skall försäkringen vid tillämpningen av paragraf 5 anses tillräcklig,
därest försäkringssumman svarar mot det värde det luftfartyg utsökningen
avser hade såsom nytt.

Vad reservdelarna beträffar innehåller art. X paragraf 3 till en början att
bland andra bestämmelserna i art. VII paragraf 4 skola äga tillämpning vid
exekutiv försäljning av sådana delar. Hade utsökningsborgenären ej säkerhet
i delarna för sin fordran, skall emellertid sistnämnda paragraf så förstås
att försäljning må ske, därest bud avgives på ett belopp ej understigande
två tredjedelar av reservdelarnas värde, sådant det uppskattats av särskilda
sakkunniga. Vid köpeskillingens fördelning må därjämte vederbörande
myndighet till förmån för utsökningsborgenären begränsa det belopp,
som skall utbetalas till innehavare av rättigheter med bättre förmånsrätt,
till två tredjedelar av köpeskillingen minskad med exekutionskostnaderna.

Såsom av förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen
framgår, hava de sakkunniga ansett de nu refererade stadgandena i inskrivningskonventionen
böra erhålla motsvarighet i lagstiftningen även beträffande
i Sverige nationalitetsregistrerade luftfartyg. Den nu föreslagna förmånsrättsordningen
kan följaktligen icke hell tillämpas. De berörda stadgandena
i konventionen synas emellertid knappast kunna sägas innehålla
något principiellt undantag från förmansrättsordningen utan allenast vissa
modifikationer vid dennas omsättande i praktiken. Jämföras må här även
13 § i kapitlet. Det torde därför vara tillräckligt att i förevarande paragraf
intaga allenast en hänvisning till utsökningslagen, där utförliga bestämmelser
i varje fall måste meddelas. En sådan hänvisning har föreslagits
skola ingå i lagrummet såsom ett nytt tredje stycke, något som föranleder
en redaktionell jämkning i sista stycket.

16 §.

I lagrummets andra stycke finnes stadgat, såvitt nu är i fråga, att därest
intecknad fast egendom under konkurs trots utbud å exekutiv auktion
icke blivit såld, inteckningshavare som äskat försäljningen eller som har

331

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

sämre förmånsrätt än denne äge njuta betalning för sin fordran såsom
oprioriterad borgenär utan hinder av att den fasta egendomen fortfarande
häftar för fordringen; har den bjudna köpeskillingen lämnat tillgång till
betalning av någon del av den fordran till vars gäldande försäljning skolat
ske, äge fordringens innehavare allenast för återstoden den rätt nu sagts.

Vid 3 § i nu förevarande kapitel har återgivits inskrivningskonventionens
i art. VII paragraf 4 meddelade stadgande om ett lägsta bud, ett stadgande
som enligt det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag om ändring i
vissa delar av utsökningslagen ansetts böra tillämpas även beträffande
svenska luftfartyg. En följd härav är att det liksom i fråga om fast egendom
kan inträffa, att en konkurs måste avslutas utan att försäljning av
ett i konkursboet ingående intecknat luftfartyg kommit till stånd. Även beträffande
reservdelar är detta tänkbart ehuru mindre sannolikt.

Vad nu anförts torde böra föranleda att förevarande paragrafs andra
stycke jämkas till att avse även intecknade luftfartyg och reservdelar.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av § 14 förordningen
den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer.

I detta lagrum meddelas en bestämmelse, enligt vilken borgenärer med
panträtt i viss egendom skola vara bibehållna vid sin rätt att njuta betalning
ur denna egendom, ändå att de ej angiva sin fordran efter kallelse å
okända borgenärer. Bland dessa borgenärer nämnas innehavare av inteckning
i fast egendom och i fartyg. Anledning synes saknas att frånkänna den,
vilkens fordran är intecknad i luftfartyg, motsvarande förmån. Med hänsyn
till lagrummets avfattning torde reservdelar icke behöva särskilt nämnas.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen
den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

I förslaget till lag med vissa bestämmelser om registrering av luftfartyg
samt om bärgning, 14 § andra stycket, hava de sakkunniga funnit sig böra
följa den i 224 § femte stycket andra punkten sjölagen upptagna principen
att ägaren av bärgat gods eller något som hört till detta icke personligen
utan endast med det bärgade häftar för bärgarlönen. Detta har ansetts
böra medföra, att det i första stycket i förevarande lagrum meddelade undantaget
för sjöpanträtt som icke är förbunden med personlig fordran hos
pantens ägare utsträckes att omfatta jämväl luftpanträtt vilken ej är förenad
med sådan fordran.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Inskrivningskonventionen innehåller i art. VII regler om exekutiv försäljning
av luftfartyg och i art. X paragraf 3 föreskrifter om bur sådan för -

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

säljning skall tillgå, när fråga är om reservdelar som besväras av inteckning
i luftfartyg. En redogörelse för det huvudsakliga innehållet i dessa stadganden
har lämnats vid 6 § i förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde
till inskrivningskonventionen.

De sakkunniga hava ansett avsevärda fördelar vara förbundna med att
man såvitt möjligt tillämpar samma bestämmelser vid exekution i svenskt
luftfartyg som när det fartyg, vilket är föremål för utsökningen, hör hemma
i annan till inskrivningskonventionen ansluten stat eller eljest är utländskt.

62 §.

I samband med 1912 års lagstiftning om exekution i fast egendom vidtogs
den ändringen i den dittills i 62 och 63 §§ ulsökningslagen stadgade
utmätningsordningen, att fast egendom sist skulle tagas i anspråk, där ej
borgenär och gäldenär annorlunda sämjdes. I motiven till ändringen framhölls,
att borgenären i allmänhet torde inskränka sig till att överlämna till
utmätningsmannen det utslag, som skulle verkställas, utan att uttala någon
önskan om utmätning av viss tillgång, så ock att utmätningssökanden,
om fast egendom utmättes men försäljning ej konnne till stånd på grund
av att den bjudna köpeskillingen ej uppnådde lägsta budet, hade att själv
betala kostnaderna i ärendet, något som innebure en direkt olägenhet för
honom. Vid sådant förhållande vore det billigt, ej mindre att före den fasta
egendomen alla övriga tillgångar, som kunde bliva föremål för utmätning,
finge tagas i anspråk, än även — något som har avseende å det i 63 § intagna
stadgandet —- att en borgenär, som icke vore inteckningshavare, själv
finge avgöra huruvida ett exekutionsförfarande mot gäldenären tillhörig
fast egendom skulle inledas, och att således utmätning av sådan egendom
ej ägde rum utan särskild begäran av sökanden.

Med den av de sakkunniga föreslagna anordningen i fråga om exekutiv
försäljning av luftfartyg, där systemet med ett lägsta bud införts, torde de
nu anförda skälen bliva i lika mån tillämpliga å luftfartyg. Det har därför
föreslagits att i 62 § första stycket jämställa sådant fartyg med fast
egendom. Önskvärdheten att icke göra bestämmelserna onödigt invecklade
har medfört att man ej velat stadga någon skillnad i utmätningsordningen
mellan fast egendom och luftfartyg.

Med hänsyn till de särskilda regierna om beräkning av lägsta budet och
om fördelning av köpeskillingen vid exekution i reservdelar hava sådana
delar ansetts ej böra i utmätningsordningen skiljas från lösören i allmänhet.
Jämföras må 94 b § tredje stycket och 144 § andra stycket i förevarande
lagförslag.

Beträffande andra stycket i den nu till behandling föreliggande paragrafen
hava de sakkunniga ansett luftfartyg samt jämväl reservdelar till sådant
fartyg böra jämställas med fast egendom.

I andra stycket har med intecknad fordran likställts fordran som är förenad
med luftpanträtt i fartyg, men däremot icke en med luftpanträtt i gods

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

333

förenad fordran, för vilken ägaren enligt 14 § andra stycket förslaget till
lag med vissa bestämmelser om registrering av luftfartyg samt om bärgning
svarar endast med godset.

63 §.

Av skäl som anförts vid 62 § har man förmenat, att därest egendomen
icke på grund av inteckning häftar för utmätningsfordringen, luftfartyg
lika litet som fastighet må utmätas utan särskild begäran av borgenären.
Med hänsyn till de i 94 b § tredje stycket och 144 § andra stycket i förslaget
upptagna reglerna har förevarande paragraf däremot ansetts icke böra
utsträckas att gälla reservdelar till luftfartyg. Även där utmätningsfordringen
är förenad med luftpanträtt i fartyget synes detta böra få utmätas utan
särskild begäran.

66 §.

Vid tillkomsten av fartygsinteckningslagen fanns nödigt, att i överensstämmelse
med vad jämlikt 78 § utsökningslagen gäller i fråga om fastighet,
för tillgodoseende av inteckningshavares rätt stadga att särskild exekution
ej finge äga rum å tillbehör till sjögående fartyg. Man har nu ansett
det erforderligt att meddela ett motsvarande stadgande beträffande tillbehör
till luftfartyg, vilka angivas i den föreslagna 14 § lagen om inskrivning
av rätt till luftfartyg.

I detta sammanhang bör hänsyn tagas även till intecknade reservdelar.
Till en början framställer sig härvid frågan huruvida utmätning av enstaka
reservdel ur ett lager av sådana bör tillåtas. Ett ovillkorligt förbud mot
sådan utmätning har ansetts mindre lämpligt. Utmätningen avser måhända
en obetydlig fordran, som kan förväntas bliva gottgjord vid försäljning
av en enda i reservdelslagret ingående del. Då emellertid i vissa fall uttagande
av enstaka delar ur lagret torde kunna medföra att de kvarvarande
delarnas värde minskas av den anledningen att lagrets sammansättning blir
mindre tillfredsställande, har man förmenat att utmätning av särskild del
icke bör få ske utan inteckningshavarens samtycke. Ett stadgande i sådan
riktning har upptagits i förevarande paragraf såsom ett andra stycke.

Ett annat spörsmål är huruvida reservdelar må utmätas utan att samtidigt
ett eller flera med dessa gemensamt intecknade luftfartyg tagas i mät
eller huruvida fartyg må utmätas utan samtidigt ianspråktagande av reservdelar
som omfattas av samma inteckning. Det torde vara klart att ett lager
av reservdelar till ett luftfartyg intar en mera självständig ställning än
fartygets tillbehör. Vidare torde man böra beakta den omständigheten, att
ett reservdelslager ofta är upplagt till bruk för flera luftfartyg och följaktligen
kan beräknas bliva intecknat tillsammans med fartygen. Då särskild
exekution i ett av flera gemensamt intecknade luftfartyg är tillåten, kan ett
reservdelslager icke följa både det utmätta luftfartyget och det eller de kvarvarande
utan en tvångsvis gjord uppdelning, något som ansetts icke böra
komma i fråga. Tillräcklig anledning att stadga alt utmätning av luftfartyg
skall omfatta med fartyget gemensamt intecknade reservdelar eller omvänt

334

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

har därför ansetts icke föreligga. Borgenärens intresse av att så förmånligt
pris som möjligt bjudes vid exekutiv försäljning torde utgöra tillräcklig garanti
mot ogynnsamma kombinationer av utmätt och icke utmätt egendom.

71 §.

Med hänsyn till möjligheten att luftpanträtt — vilken ej bibehålies vid
den exekutiva försäljningen men äger bästa förmånsrätt — kan föreligga
beträffande sådant å luftfartyg varande gods, vilket lämnats såsom handpant,
har gods i luftfartyg ansetts höra, i likhet med sjögående fartyg och
gods i sådant fartyg, undantagas från den i första stycket i förevarande lagrum
uttryckta regel, som eljest gäller i fråga om panträtt med besittning
till lös egendom.

I förevarande lagrum har beaktats det förhållandet, att vid exekutiv försäljning
av luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg enligt den föreslagna
lydelsen av lagens 5 kap. rättigheter med bättre förmånsrätt än utsökningsfordringen
i princip skola tillgodoses före denna fordran och att försäljning
i regel icke må komma till stånd om så ej kan ske. I viss analogi
med 80 § utsökningslagen torde det lämpligaste förfarandet härvidlag vara
att man i ett särskilt stycke beträffande luftpanträtt i fartyg eller med luftfartygsinteckning
förenad panträtt föreskriver att om bibehållande av sådan
rätt vid egendomens utbjudande till försäljning stadgas i 5 kap.

Den i nuvarande andra stycket i paragrafen beträffande inteckning i fast
egendom, vilken av fastighetsägaren lämnats som pant, givna bestämmelsen
att icke inteckningen utan ägarehypoteket skall utmätas, har ansetts böra erhålla
motsvarande tillämpning i fråga om inteckning i luftfartyg eller i reservdelar
till sådant fartyg.

73 §.

Lagrummet lämnar vissa föreskrifter rörande den skyldighet att uppteckna
och värdera lös egendom, som åligger utmätningsmannen. Det har beträffande
fast egendom motsvarighet i 79 § utsökningslagen.

Beträffande utmätning av sjögående fartyg och gods i sådant fartyg meddelas
i andra stycket särskilda bestämmelser, vilka emellertid, såsom i doktrinen
framhållits, äro avfattade under det antagande, att fartyget icke är i
ägarens omedelbara besittning utan i befälhavarens; är det förra fallet, till
exempel fartyget upplagt samt befälhavare ej utsedd, skall vad som stadgas
om befälhavaren tillämpas på fartygets innehavare. De sakkunniga hava funnit
det ändamålsenligt att låta dessa bestämmelser i tillämpliga delar gälla
i fråga om utmätning av luftfartyg eller gods i sådant fartyg. Den nyss återgivna
i doktrinen framhållna iakttagelsen torde vid sådan tillämpning äga än
större betydelse bland annat med hänsyn till att luftfartygsbefälhavaren icke
innehar samma ställning som befälhavaren å ett sjögående fartyg.

I detta sammanhang har till prövning upptagits ett spörsmål rörande värdering
av utmätta reservdelar. Inskrivningskonventionen art. X paragraf 3
medgiver, såsom anförts i motiven till förslaget till ändring i 17 kap. 3 §
handelsbalken, viss möjlighet till bestämmande av ett lägsta bud, motsva -

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

335

rande två tredjedelar av reservdelarnas värde sådant det uppskattats av
särskilda sakkunniga. Enligt artikeln skola dessa sakkunniga utses av den
för försäljningen ansvariga myndigheten. De sakkunniga hava förmenat,
att därest värderingen i fråga om intecknade reservdelar till luftfartyg liksom
beträffande annan lös egendom verkställes av sakkunniga utsedda av
utmätningsmannen, konventionens krav måste anses vara uppfyllda. En
erinran om skyldigheten att i dessa fall anlita sakkunniga har insatts i första
stycket.

74 §.

I tredje stycket av denna paragraf lämnas närmare föreskrifter om utmätning
av ägarehypotek. En i stycket förekommande hänvisning till kungl.
förordningen angående inteckning i fast egendom har ansetts böra utvidgas
att omfatta även den föreslagna lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.

85 §.

Där överexekutor skall förrätta auktionen, förordna auktionsförrättare
eller bestämma var auktionen skall hållas, bör han så snart som möjligt
bliva underrättad om den skedda utmätningen eller därmed jämförlig åtgärd.
Vidare är det av vikt, att utmätning med det snaraste antecknas i
inskrivningsboken och därmed bringas till deras kännedom, som lämnat eller
överväga att lämna lån mot säkerhet i inteckning. För sådant ändamål bör
den som för inskrivningsboken underrättas. Sådan underrättelse bör ske
även vid framställning om exekutiv försäljning av egendom som ingår i
konkursbo; om själva konkursen underrättas inskrivningsdomaren i annan
ordning.

Regler av nu angiven art äro beträffande fast egendom och sjögående fartyg
meddelade i förevarande paragraf. De hava utbyggts till att omfatta
även luftfartyg jämte intecknade reservdelar. Beträffande nu nämnd egendom
skall nämligen jämlikt det föreslagna femte stycket i lagens 90 § gälla,
att auktionen skall förrättas av överexekutor eller särskild, av överexekutor
förordnad auktionsförrättare.

Det har ansetts vara av betydelse att även luftfartsstyrelsen erhåller kännedom
om ärendet.

I det nuvarande fjärde, enligt förslaget femte stycket hava orden »förordnande,
som i 28 § sägs», ansetts böra utbytas mot »dom eller utslag, varigenom
intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom». Ändringen
är av helt formell natur.

87 §.

Sedan utmätningsförfarande i fråga om fast egendom inletts, hava vissa
rättsägare med förmånsrätt efter utmätningssökanden, bland dem inteckningshavare,
jämlikt förevarande paragraf möjlighet att lösa ut utmätningssökanden
och i dennes ställe inträda såsom sökande till förrättningen. Den

336

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

utlösande rättsägaren får därigenom tillfälle exempelvis att få förrättningen
nedlagd eller exekutionen uppskjuten till en lämpligare tidpunkt.

Inteckning i luftfartyg har föreslagits medföra bättre förmånsrätt än utmätning.
Vissa borgenärer kunna emellertid enligt vad nedan föreslås vid
exekution till sin förmån åberopa regler om undantag från täckningsprincipen.
I sådant fall kan inteckningshavarens rätt vara beroende av försäljningen.

På grund av det anförda hava de sakkunniga ansett att i nu förevarande
avseende inteckning i luftfartyg bör jämställas med fastighetsinteckning.

88 §.

Man har förmenat övervägande skäl tala för att jämväl i avseende å luftfartyg
och intecknade reservdelar till sådant fartyg föreskriva anmälnings
skyldighet för utmätningsman eller överexekutor om upphävd utmätning med
mera. Jämföras må 85 § i förevarande lag.

90 §.

Det har ansetts att på grund av den förhållandevis invecklade karaktären
av reglerna rörande exekutiv försäljning av luftfartyg jämte reservdelar sådan
försäljning och därefter följande fördelning av köpeskilling bör företagas
av den, på vilken det ankommer att utföra motsvarande åligganden i
fråga om fast egendom. Att härvidlag göra skillnad mellan olika kategorier
av luftfartyg har synts icke böra komma i fråga.

Jämlikt 97 och 98 §§ utsökningslagen skall auktion å utmätt fast egendom
förrättas av överexekutor, dock att denne må förordna särskild förrättningsman
att hålla auktion å landet, när den skall hållas på annat ställe än landskansli.
En motsvarighet till dessa bestämmelser har föreslagits skola tillläggas
det lagrum, varom nu är fråga. Man har därvid ansett det av ordalagen
framgå, att auktionsförrättaren vid utfärdandet av kungörelse om
auktionen skall iakttaga jämväl vad i första stycket av förevarande paragraf
stadgas.

91 §.

Bestämmelser om när kungörelse angående exekutiv försäljning av lös
egendom skall ske och i vilken mån särskilda meddelanden om auktionen
skola sändas, så ock om de förberedande åtgärder, vilka eljest ankomma på
auktionsförrättaren, givas nu i 91 §. Motsvarande föreskrifter i fråga om
luftfartyg och därtill hörande reservdelar ävensom beträffande gods i luftfartyg
hava ansetts böra meddelas i detta sammanhang. På grund av materialets
omfattning har det emellertid synts lämpligt att i nu förevarande
paragraf upptaga allenast bestämmelser om kungörelser och meddelanden,
medan de nu i andra och fjärde styckena förekommande stadgandena om
övriga åtgärder överflyttats till en ny paragraf, betecknad 91 a §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

337

I motiven till 6 § i den föreslagna lagen i anledning av Sveriges tillträde
till inskrivningskonventionen har redogörelse lämnats för konventionens i
dess art. VII paragraferna 1 och 2 samt art. X paragraf 3 upptagna stadganden
i nu förevarande ämne. De allenast för andra konventionsstaters fartyg
tillämpliga reglerna hava föreslagits skola upptagas i nämnda 6 §.

Vid inarbetandet i utsökningslagen av de av konventionen föranledda bestämmelserna
torde det till en början vara lämpligt att föreskriva, att kungörelsen
om försäljningen skall ske minst sex veckor före auktionen. Offentliggörandet
har ansetts böra äga rum icke blott genom de i 90 § första stycket
nämnda åtgärderna utan även, liksom i fråga om sjögående fartyg, genom
tillkännagivande i allmänna tidningarna. De i konventionen föreskrivna särskilda
meddelandena skola sändas minst en månad före auktionen. Sådant
meddelande skall sändas till borgenären, även om han ej bar panträtt i fartyget.

Endast beträffande inskrivna och antecknade rättigheter förutsätter konventionen
att särskilda meddelanden om den utsatta exekutiva försäljningen
skola sändas till rättighetens innehavare. Däremot föreskriver icke konventionen
att sådan innehavare av en med luftpanträtt i fartyget förenad fordran,
som ännu icke begärt anteckning om sin rättighet i inskrivningsboken,
skall få särskild kallelse. Det torde emellertid få anses lämpligt, att i den
mån sådan rättsinnehavare blivit känd, vare sig genom utmätningsmannens
undersökning enligt 73 § utsökningslagen med nu föreslagen ändring eller
på annat sätt, även han blir särskilt underrättad. Vinnes kunskap om sådan
luftpanträtt senare än en månad före auktionen, synes för detta fall böra
föreskrivas att underrättelsen skall avsändas genast efter det upplysning om
rättighetshavaren vunnits.

Enligt konventionen skall det åligga utmätningssökanden att ombesörja
kungörelser och kallelser. Det synes emellertid vara mera överensstämmande
med det i utsökningslagen angivna systemet, vilket jämlikt 101 och 103 §§
gäller även vid exekutiv försäljning av fast egendom, att låta auktionsförrättaren
ansvara för dessa åligganden. En sådan lösning, vilken torde vara
att föredraga även med hänsyn till att därvid auktionsförrättaren kan följa
kungörelseförfarandet, synes icke stå i strid med konventionens principer.

Konventionens föreskrift att de särskilda rekommenderade kallelsebreven
om möjligt skola sändas med luftpost har ansetts böra tillämpas endast i
fråga om försändelser till utrikes ort.

I det nuvarande tredje stycket av förevarande paragraf finnes beträffande
fartyg eller gods i fartyg upptaget stadgande att kungörelsen skall innehålla
bland annat att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning eller i
utmätt fartyg hava inteckning, äga rätt till betalning ur det utmätta, hava
att anmäla sådant hos auktionsförrättaren före auktionen. Härmed må jämföras
139 § utsökningslagen. Motsvarande regler vid försäljning av fast
egendom finnas i utsökningslagen intagna i 103 g, jämförd med 107 §.

De sakkunniga hava ansett bestämmelser av nu angivet slag böra meddelas
även beträffande kungörelse om exekutiv auktion å luftfartyg. Visserligen

22 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 13.

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

framgå de med inteckning i luftfartyg förenade fordringarna av gravationsbeviset
och kunna till följd härav utan svårighet upptagas i borgenärsförteckningen
och respekteras vid auktionen. Inteckningshavare lärer emellertid
ändock hava intresse att närvara vid auktionen för att i olika avseenden
bevaka sin rätt.

Då gravationsbeviset åtminstone i regel icke torde angiva det belopp vartill
en med luftpanträtt förenad fordran uppgår, måste man för att en sådan
fordran skall kunna upptagas i borgenärsförteckningen kräva att fordringen
anmäles före auktionen, varvid utredning kan förebringas om fordringens
belopp.

Förutom utmätningssökande, innehavare av fordran förenad med luftpanträtt
och inteckningshavare torde vid utmätt luftfartygs försäljning i analogi
med vad som gäller vid auktion å sjögående fartyg även borgenär med
retentionsrätt böra tillerkännas rätt till utdelning ur köpeskillingen. Vid
konkurs synes vidare, i viss överensstämmelse med vad som gäller i fråga
om försäljning av fast egendom och sjögående fartyg, borgenär med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken samt konkursboet beträffande
fordran för kostnad eller arvode för egendomens förvaltning böra äga rätt
till sådan utdelning. Vidkommande de nu angivna fallen torde anmälan
från borgenären vara erforderlig, men skyldighet att sända särskild underrättelse
om auktionen lärer icke böra införas.

Med hänsyn till vad nu anförts har man ansett kungörelsen böra innehålla,
att den som har fordran, för vilken fartyget häftar eller han eljest
må njuta betalning ur köpeskillingen, äger att bevaka sin rätt vid auktionen.

I detta sammanhang har övervägts huruvida i fråga om försäljning av
luftfartyg föreskrift bör givas motsvarande det beträffande fast egendom
i 102 § meddelade stadgandet om att auktionsförrättaren, där så prövas nödigt,
äger utsätta särskilt sammanträde för förhandling om rättsägares
anspråk och villkoren för försäljningen. Förhållandena vid exekutiv försäljning
av luftfartyg torde nämligen mången gång vara skäligen invecklade,
och auktionsförrättaren kan behöva rådrum för att taga ställning till uppkommande
spörsmål. Då emellertid vid försäljning av sjögående fartyg, där
bland annat allehanda svårbedömda sjöpanträtter kunna göras gällande, möjlighet
saknas att hålla sådant särskilt borgenärssammanträde, har tillfälle
därtill ej heller ansetts böra beredas i nu förevarande fall.

Reglerna om kungörande av exekutiv auktion torde i och för sig kunna
göras enklare i fråga om intecknade reservdelar än beträffande luftfartyg.
Konventionen art. VII paragraf 2 gäller nämligen icke vid försäljning av
reservdelar. Såsom borgenär kan här innehavare av luftpanträtt icke uppträda.
Särskilt som det synes vara av visst värde att reglerna icke göras
alltför invecklade, har det emellertid föreslagits att samma bestämmelser
skola tillämpas, vare sig auktionen avser luftfartyg eller gäller intecknade
reservdelar.

Skall gods i luftfartyg säljas exekutivt, har kungörelsen ansetts böra innehålla
en uppmaning till de borgenärer, som äga rätt till betalning ur köpe -

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

skillingen för godset, att anmäla sina anspråk. Innehavare av luftpanträtter
skola jämte borgenären och godsets ägare särskilt underrättas. Kungörelsen
torde icke behöva utfärdas tidigare än tre veckor före auktionen och de
direkta meddelandena synas böra sändas samtidigt.

Därest godsets beskaffenhet påfordrar snabb försäljning torde 90 § andra
stycket utsökningslagen vara tillämpligt.

91a §.

Man har ansett att de nu i 91 § andra och fjärde styckena utsökningslagen
upptagna bestämmelserna borde utsträckas att gälla även exekutiv försäljning
av luftfartyg och intecknade reservdelar. Detta gäller såväl föreskriften
i andra stycket, att utmätningsmannen skall låta bryta ut ett utmätt ägarehypotek,
som stadgandet i fjärde stycket, enligt vilket auktionsförrältaren
skall anskaffa gravationsbevis rörande det som utmätts. Beträffande luftfartyg
och därtill hörande reservdelar torde kungörelsen kunna utfärdas
innan gravationsbeviset föreligger. Beviset synes emellertid behöva vara anskaffat,
innan de särskilda underrättelserna sändas ut.

Utbrytning av ägarehypotek kan beträffande vissa fall av gemensam inteckning
i luftfartyg eller vid utmätning av enstaka reservdelar knappast
komma i fråga.

94 §.

I 94 och 95 §§ utsökningslagen meddelas de särskilda bestämmelser, som
angå auktion å de större eller eljest registrerade fartygen. Av dessa lagrum
omfattar det senare huvudsakligen stadgandena om hur köpeskillingen skall
gäldas och om förfarandet när inroparen brister härutinnan. Föreskrifterna
för själva försäljningen äro sammanförda i 94 §. Vid det förhållandet att
en beaktansvärd parallell föreligger mellan försäljning av fartyg och försäljning
av luftfartyg synas i sistnämnda paragraf ■— som med nödvändighet
måste uppdelas på flera -—- böra inarbetas de regler, som skola gälla vid
försäljning av luftfartyg och intecknade reservdelar. Beträffande försäljning
av gods i luftfartyg torde däremot, lika litet som då fråga är om gods i sjögående
fartyg, särregler i nu ifrågavarande avseende erfordras.

Med hänsyn till, bland annat, ägarehypoteket torde föreskrifter om borgenärsförteckning
icke kunna undvaras i fråga om exekutiv försäljning av
luftfartyg jämte därtill hörande intecknade reservdelar. Försäljningen synes
i sina huvuddrag böra förlöpa på samma sätt som auktion å fast egendom.
De sakkunniga hava därför föreslagit bestämmelser om försäljningen som i
huvudsak anknyta till de beträffande fast egendom givna stadgandena.

Den föreslagna 94 § omfattar de föreskrifter som ansetts böra bliva gemensamma
för sjögående fartyg och luftfartyg, ehuru paragrafens andra
stycke beträffande luftfartyg innebär ett avsteg från den kronologiska ordningen.
Med paragrafen må jämföras de i fråga om fast egendom gällande
106, 119 och 129 §§ utsökningslagen. Beträffande första stycket bör nämnas,
att man i enkelhetens intresse ansett sig ej böra i fråga om exekution i sjö -

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

gående fartyg göra undantag från föreskrifterna om uppläsning av utmätningsprotokollet
och om bevakningsförhandlingarna. Med andra stycket må
även jämföras de i 95 § meddelade bestämmelserna om försumlig inropares
betalningsskyldighet.

94 a §.

I förevarande lagrum följa de erforderliga befunna reglerna angående borgenärsförteckningen
och dess uppgörande. Vidkommande fast egendom
meddelas motsvarande regler i 107—112 §§ utsökningslagen. Av dessa regler
hava stadgandena i 107 § första stycket ansetts böra erhålla särskild motsvarighet
i fråga om luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg,
varvid man funnit borgenärsförteckningen böra upptaga alla borgenärer
som hava rätt till betalning ur köpeskillingen, alltså även borgenär vilken
har luftpanträtt för sin fordran och borgenär med retentionsrätt.

Med de i andra och tredje styckena av 107 § utsökningslagen givna bestämmelserna
om vissa kostnader — bestämmelser till vilka hänvisning
ansetts kunna ske — bör jämföras inskrivningskonventionen art. VII
paragraf 6, som stadgar att kostnader, vilka under utsökningsförfarandet i
borgenärernas gemensamma intresse gjorts för att få fartyget sålt och vilka
skola utgå enligt exekutionsstatens lag, skola gäldas ur köpeskillingen
med förmånsrätt före varje annan fordran, även sådan som är förenad med
luftpanträtt. Det torde vara väl förenligt med detta stadgande, att kostnaderna
för förfarandet i borgenärsförteckningen upptagas näst före utmätningsfordringen
och att de speciella, med den utmätta egendomen förbundna
konkurskostnader, vilka enligt 81 § konkurslagen må uttagas till förfång
för prioriterade borgenärer, erhålla bästa förmånsrätt.

De sakkunniga hava vidare förmenat direkt hänvisning kunna lämnas
till 108 och 109 §§, 110 § första stycket samt 112 § första stycket utsökningslagen.
Slutligen har man ansett 118 § samma lag böra äga motsvarande
tillämpning å försäljning av luftfartyg och därtill hörande intecknade reservdelar.
Föreskrift härom har föreslagits skola intagas redan i denna
paragraf, ehuru 118 § avser även i 94 b—94 d §§ behandlade ämnen.

Bestämmelserna i 110 § andra stycket, 111 § och 112 § andra stycket utsökningslagen
hava däremot ansetts icke erfordra motsvarighet i de nu föreslagna
stadgandena.

94 b §.

Detta lagrum innehåller de av inskrivningskonventionen föranledda reglerna
om lägsta bud vid exekutiv försäljning av luftfartyg och intecknade
reservdelar till sådant fartyg. Art. VII paragraf 4 i konventionen, enligt art.
X paragraf 3 tillämplig även vid exekutiv försäljning av reservdelar, stadgar
att exekutiv försäljning icke må ske med mindre alla rättigheter, vilka
vederbörligen styrkts och enligt konventionen hava förmånsrätt före utsökningsborgenärens
fordran, täckas av köpeskillingen eller övertagas av köparen.
Från detta stadgande gälla de redan vid 17 kap. 3 § handelsbalken

341

Kangl. Maj:ts proposition nr 13.

omnämnda undantagen, avseende det ena oförsäkrade eller otillräckligt försäkrade
luftfartyg (art. VII paragraf 5) och det andra reservdelar, utmätta
på begäran av borgenär som icke har säkerhet i dessa för sin fordran (art.
X paragraf 3). I det förra undantagsfallet skola reglerna om lägsta bud övei
huvud taget icke tillämpas, i det senare åter blir lägsta budet två tredjedela;
av det å reservdelarna satta värdet.

I de vid de remitterade utkasten fogade anmärkningarna framhölls med
en hänvisning jämväl till den i 144 § föreslagna ändringen, enligt vilken inteckningshavarens
förmånsrätt i viss utsträckning får stå tillbaka för den
skadelidandes intresse, att det i art. VII paragraf 5 medgivna skyddet för
tredje man ansetts icke kunna eftergivas men att, i den mån en ny tredjemansskadekonvention
genomfördes, förmodligen vissa ändringar kunde vidtagas
så att bestämmelsens betydelse minskades. Även det av art. X paragraf
3 betingade undantaget nämndes.

Medan sistnämnda undantag icke föranlett någon erinran i remissyttrandena,
hava vissa anmärkningar framförts i fråga om det undantag från
principen om lägsta budet som ifrågasatts beträffande oförsäkrade eller
otillräckligt försäkrade fartyg. Sålunda har i den från bankföreningen överlämnade
promemorian framhållits, att undantaget, som icke enligt konventionen
måste införas i den interna lagstiftningen, ur belåningssynpunkt innefattade
en viss nackdel, att lämpligheten av dess införande därför måhända
syntes böra ifrågasättas samt att tillämpningen av nämnda regel också syntes
ägnad att komplicera förfarandet.

Aerotransport har betonat, att undantaget i art. X vore obligatoriskt,
medan däremot så icke vore fallet med undantaget i art. VII, vilket enligt
bolagets förmenande ej heller borde införlivas med den svenska lagen. Det
syntes varken ur principiell eller ur praktisk synpunkt vara riktigt att låta
ägarens och inteckningshavarens rätt eftersättas genom dylika bestämmelser
till förmån för tredje man. Kreditmässigt måste ett sådant stadgande
innebära en uppenbar nackdel. Ej heller syntes rimligt, att hänsynen till
tredje man skulle få utöva inflytande i fråga om kaskoförsäkringarna, vilkas
storlek flygplansägaren givetvis borde kunna bestämma utifrån helt
andra, främst affärsmässiga synpunkter och vilka, i händelse flygplan vore
intecknat, i första hand skulle vara till för att skydda inteckningshavarens
rätt. Därtill komme att tredje mans intresse regelmässigt torde vara skyddat
genom särskild försäkring.

Vid förnyat övervägande av denna fråga hava de sakkunniga visserligen
funnit de sålunda anförda skälen mot att låta art. VII paragraf 5 i konventionen
erhålla motsvarighet i den interna svenska lagstiftningen vara betydelsefulla.
Man har emellertid ansett sig böra vidbliva den tidigare intagna
ståndpunkten och följaktligen utnyttja de möjligheter att skydda tredje man
på jordytan, vilka erbjudas av konventionen.

Vid utformandet av nu förevarande paragraf hava beaktats motsvarande
för fast egendom gällande regler, vilka återfinnas i 113 § utsökningslagen.

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

I likhet med vad detta lagrum innehåller, har föreslagits att lägsta budet
skall överstiga summan av bättre prioriterade fordringar, ehuru enligt konventionens
ordalag någon utdelning å utmätningssökandens fordran icke
synes krävas för att lägsta budet skall vara uppnått. Skillnaden har förmenats
sakna praktisk betydelse.

Vid återgivandet av konventionen art. X paragraf 3 har man såsom förutsättning
för undantagsstadgandets tillämpning angivit att utmätningssökanden
för sin fordran skall hava sämre förmånsrätt i reservdelarna än om
inteckning blivit meddelad för fordringen. Den med utmätningen följande
förmånsrätten enligt 17 kap. 8 § handelsbalken skall alltså icke medföra att
borgenären går miste om här avsedda förmån. Med fordran förenad retentionsrätt
torde ej heller utesluta sådan förmån.

94 c §.

Lagrummet innehåller regler om så kallad anslutningsrätt vid försäljning
under konkurs, utarbetade i huvudsaklig överensstämmelse med de i 114 §
utsökningslagen upptagna motsvarande föreskrifterna rörande fast egendom.
Såsom torde framgå vid jämförelse med vad som anförts vid 91 § om
dem, åt vilka rätt till utdelning ur köpeskillingen bör tillerkännas, har anslulningsrätt
ansetts höra tillkomma varje borgenär som i konkursen bevakat
fordran, förenad med förmånsrätt i egendomen.

94 d §.

I fråga om exekution i fast egendom finnes huvudregeln rörande avräkning
å köpeskiilingen för innestående gäld i 117 § utsökningslagen: huvudstolen
av intecknad gäld, som faller inom lägsta budet, skall innestå i fastigheten
i avräkning å köpeskillingen. Undantag från regeln finnas emellertid
stadgade för vissa fordringar. Belopp som ej skola innestå skola betalas i
reda penningar, varvid dock jämlikt 131 § överenskommelse om avräkning
må träffas mellan köparen och vederbörande borgenär. I borgenärsförteckningen
skall angivas vad som skall innestå och vad som skall betalas kontant.

Med den för fast egendom sålunda stadgade övertagandeprincipen står inskrivningskonventionen
art. VIII icke i överensstämmelse. Jämlikt denna artikel
skall exekutiv försäljning av ett luftfartyg i enlighet med bestämmelserna
i art. VII medföra, att fartyget övergår i köparens ägo fritt från alla
rättigheter för vilka köparen icke iklätt sig ansvar. Samma regel gäller enligt
konventionen art. X paragraf 3 vid exekution i reservdelar.

För de sjögående fartygens del finnes enligt 95 § andra stycket, som behandlar
hur köpeskillingen skall erläggas, möjlighet att inteckningshavare
låter köparen övertaga intecknad skuld och lämnar anstånd med betalningen.

Vid jämförelse mellan nu ifrågavarande förhållanden på sjörättens och
lufträttens områden torde böra uppmärksammas, hurusom i sjögående fartyg
intecknade fordringar enligt 26 § fartygsinteckningslagen förfalla till

343

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

betalning i samband med exekutionen, varför ett övertagande alltid innebär
ett, åtminstone formellt, tillmötesgående från inteckningshavarens sida. Inteckningar
i luftfartyg, som täckas av köpeskillingen och icke eljest äro förfallna
till betalning, kvarstå däremot oberoende av inteckningshavarens vilja,
i den mån köparen så önskar. Den nu angivna skillnaden torde emellertid
icke i och för sig böra föranleda att övertagandet av en inteckning i luftfartyg
i motsats till vad som gäller inteckningar i sjögående fartyg blir föremål
för lagstadganden annorstädes än i samband med föreskrifterna om hur
köpeskillingen för såld egendom skall gäldas.

Det torde emellertid böra övervägas, huruvida man icke även i fråga om
luftfartyg och reservdelar till sådant fartyg bör stadga förbud för köparen
att övertaga intecknade fordringar av vissa slag, något som icke synes oförenligt
med konventionen.

Vid avfattningen av den nu föreslagna paragrafen har det nu anförda iakttagits.
Förbud att övertaga intecknad fordran har enligt första stycket till
en början ansetts böra meddelas beträffande fordringar som äro förenade
med inteckning, vilken är beroende på särskild prövning eller avgjord genom
beslut som ej vunnit laga kraft eller ock sökt men ännu ej beviljad. Det
torde nämligen kunna uppstå svårigheter, om en sådan inteckning avräknades
och sedan befunnes ogiltig. Även fordringar som äro tvistiga eller beroende
av villkor hava ansetts alltid böra utgå kontant. Jämföras må 151 § utsökningslagen,
i vilken föreskrifter lämnas om avsättning av tvistiga belopp.

Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar 117 § sista stycket utsökningslagen.

I ett tredje stycke har tillagts en bestämmelse angående vad som skall kungöras
före utropet utöver vad av 94 § framgår. Därmed må jämföras 119 §
utsökningslagen.

94 e §.

I fråga om både sjögående fartyg och fast egendom gäller enligt utsökningslagen
såsom förutsättning för att ett bud skall kunna antagas, att
köparen genast skall betala eller säkerställa viss del av köpeskillingen. Vidkommande
fast egendom lämnas bestämmelserna härom i 125 §, varefter i
126 § upptages frågan huruvida avgivet bud kan antagas med hänsyn till
lägsta budet. Efter ytterligare några stadganden om vad som skall ske i fall
försäljning ej kommer till stånd, föreskrives i 129 § skyldighet för auktionsförrättaren
att lämna meddelande om fördelningssammanträdet.

Förevarande paragraf utgör en motsvarighet närmast till 126 §, medan
95 § bör jämföras med 125 § och 94 § andra stycket med 129 §. Den bristande
överensstämmelsen beträffande stadgandenas ordningsföljd sammanhänger
med att man önskat så litet som möjligt ändra utsökningslagens
uppställning.

Vidkommande innehållet i den nu förslagna paragrafen torde böra framhållas
att enligt 126 § den ordningen gäller för fast egendom, att om bud
lika högt som lägsta budet avgives, försäljning skall äga ruin, utan så är

344

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

att köpeskillingen ej förslår till fulla gäldandet av utmätningssökandens
fordran och han bestrider att försäljning må ske. Å andra sidan kan försäljning
komma till stånd, även om lägsta budet icke uppnås. Härför fordras
emellertid samtycke av utmätningssökanden och bättre prioriterade borgenärer,
vilkas fordringar ej bliva fullt täckta.

Båda dessa undantag från huvudregeln torde vara förenliga med inskrivningskonventionen.
Anledningen tili det förstnämnda undantaget ligger i
öppen dag, och det andra torde få anses vara av praktisk betydelse, exempelvis
i det fall att utmätningssökanden anser sig vara bäst betjänt med att
bevaka sin fordran utan förmånsrätt i gäldenärens konkurs och att samtidigt
slippa ifrån kostnaderna för ett misslyckat exekutionsförsök, medan den
framförliggande borgenären föredrager att nu taga en någorlunda tillfredsställande
utdelning framför att vänta på en oviss förbättring. I anledning
härav har 120 § ansetts böra erhålla motsvarighet i fråga om försäljning
av luftfartyg och reservdelar till sådant fartyg.

Bland annat med hänsyn till konventionens föreskrifter om kungörelser
har motsvarighet till stadgandet i 127 § utsökningslagen angående förnvad
auktion på grund av otillräckligt bud vid den första auktionen ansetts icke
böra införas för luftfartyg. Däremot har det synts lämpligt att i analogi med
128 § samma lag uttryckligen föreskriva, att utmätningen skall gå åter om
försäljning icke kommer till stånd.

95 §.

Den föreslagna paragrafen motsvarar de tre första styckena i den nuvarande
95 §, vilka dock alla kompletterats med bestämmelser avseende försäljning
av luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg. Det nuvarande
fjärde stycket har jämte vissa nya stadganden sammanförts til! en
ny paragraf, benämnd 95 a §.

I första stycket meddelas regler angående vad inroparen genast har att
kontant gälda eller eljest fullgöra. De däri infogade bestämmelserna böra
jämföras med 125 § utsökningslagen, vilken dock endast delvis kunnat tjäna
som förebild med hänsyn till att inskrivningskonventionen icke innehåller
någon övertagandeprincip.

Andra stycket i förevarande paragraf omfattar stadganden om anstånd för
köparen med betalning av köpeskillingen. I viss mån liknande föreskrifter
i fråga om fast egendom återfinnas i utsökningslagen i 130 § första stycket
törsta punkten och 131 §. I sistnämnda lagrum upptaget stadgande därom
att köparen, om auktionsförrättaren det äskar, vid avräkningen skall ställa
pant eller borgen för återbäring i händelse avräknat belopp skulle finnas
rätteligen tillkomma annan borgenär, har dock med hänsyn till de i 94 d §
första stycket i förslaget och 151 § utsökningslagen intagna bestämmelserna
ansetts icke böra nu erhålla motsvarighet.

Slutligen innehåller tredje stycket bestämmelser om förnyad auktion, därest
inroparen icke förmår fullfölja köpet vid fördelningssammanträdet. Motsvarande
förhållanden vid exekution i fast egendom regleras i 130 §, vilket

345

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

stadgande förmenats kunna efterbildas i fråga om luftfartyg och intecknade
reservdelar till sådant fartyg.

95 a §.

Första stycket i förevarande paragraf motsvarar det nuvarande fjärde stycket
av 95 §, ehuru utbyggt att omfatta alla i 94 § åsyftade försäljningar.
För fast egendom finnas vissa motsvarande regler i 133 och 134 §§ utsökningslagen.
Jämföras må vidare de vid 94 d § anmärkta bestämmelserna i
inskrivningskonventionen art. VIII och art. X paragraf 3, enligt vilka exekutiv
försäljning av luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg skall medföra
att egendomen övergår i köparens ägo fri från alla rättigheter, för vilka köparen
icke iklätt sig ansvar.

Andra stycket är nytillkommet och motsvarar 131 § andra stycket utsökningslagen.

De sakkunniga hava förmenat, att i fråga om förnyad auktion å luftfartyg
eller reservdelar till sådant fartyg motsvarighet erfordras till vad i 135 § för
fast egendom finnes stadgat rörande vad som skall upptagas i borgenärsförteckningen
och om avdrag å lägsta budet för vissa influtna belopp. Sådana
bestämmelser hava upptagits i tredje stycket i den föreslagna paragrafen.

95 b §.

Man har ansett lämpligt att i utsökningslagen upptaga en hänvisning till
den föreslagna lagen i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention
rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg. I 6 § nämnda
lag återfinnas nämligen vissa särskilda bestämmelser rörande försäljning av
luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg.

138 §.

Lagrummet har ansetts böra jämkas i anslutning till den i 71 § första stycket
utsökningslagen föreslagna ändringen.

139 §.

I denna i 6 kap. utsökningslagen ingående paragraf möta vissa regler i
fråga om lös egendom, vilkas motsvarighet beträffande fast egendom återfinnes
redan i 5 kap., i 107 och 112 §§. För luftfartyg och intecknade reservdelar
till sådant fartyg hava emellertid de motsvarande stadgandena liksom
i fråga om fast egendom föreslagits skola upptagas i 5 kap., nämligen i
94 a § bland föreskrifterna om borgenärsförteckning. Då gods i luftfartyg
ansetts böra omnämnas här liksom i föregående paragraf, har det förmenats
vara lämpligt att även intaga en hänvisning till 94 a § i fråga om luftfartyg
och reservdelar.

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

140 §.

Denna paragraf har utbyggts till att avse även sammanträde för fördelning
av köpeskilling med mera efter auktion å luftfartyg och intecknade reservdelar
till sådant fartyg. Jämföras må 94 § andra stycket i nu förevarande lag.

143 §.

I första stycket hava luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg
ansetts böra upptagas bland egendom, beträffande vilken fråga kan vara
att fördela ersättningsbelopp från inropare vilken försummat att fullfölja
köpet.

De nu i andra stycket i fråga om fast egendom lämnade föreskrifterna om
fördelning, när försäljning icke kommit till stånd och fördelningen följaktligen
endast kan avse andra tillgångar än köpeskilling, hava likaledes ansetts
böra erhålla motsvarighet på lufträttens område. Behov av en från
fördelning av köpeskilling avvikande ordning för fördelning av nu ifrågavarande
belopp har emellertid förmenats icke föreligga.

144 §.

Paragrafen har ansetts böra kompletteras med de undantag från normal
fördelningsordning, som följa av de vid 17 kap. 3 § handelsbalken återgivna
art. VII paragraf 5 och art. X paragraf 3 i inskrivningskonventionen. Det har
befunnits ändamålsenligt att i ett andra stycke sammanföra de särskilda
bestämmelserna om sådan egendom, beträffande vilken borgenärsförteckning
skall vara upprättad.

148 §.

Stadgandet har ansetts böra jämkas till följd av den lydelse 94 § föreslagits
skola erhålla. Jämföras må 95 a §.

150 §.

Man har här föreslagit att tillägga ett förbehåll i första stycket till undvikande
av motsättning i förhållande till 94 a § andra stycket.

163 §.

Gods i luftfartyg har ansetts böra i lagrummet jämställas med gods i sjögående
fartyg.

165 §.

Det har synts lämpligt att upptaga i 94 § nämnda luftfartyg och reservdelar
i 165 § tillsammans med de större sjögående fartygen, varvid det dock
med hänsyn till att enligt 90 § i föreslagen lydelse utmätningsman icke ens i
stad må förrätta auktion å sådan egendom ansetts påkallat att såvitt angår

Kungl. Maj.ts proposition nr 13. 347

luftfartyg och reservdelar göra stadgandet tillämpligt även beträffande i stad
utmätt egendom.

168 §.

I paragrafen föreskriven anmälan om fördelning av köpeskilling med mera
har förmenats vara nödig jämväl vid försäljning av luftfartyg och intecknade
reservdelar till sådant fartyg. Jämföras må 85 och 88 §§ i förevarande
lag. Det i andra stycket nu upptagna förbehållet »för vars gäldande egendomen
skolat säljas» har på grund av saknaden av övertagandeprincip ansetts
icke kunna vinna tillämpning å luftfartyg jämte reservdelar. Se ytterligare
25 § andra stycket i förslaget till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg.

198 §.

Det i tredje stycket i förevarande lagrum upptagna stadgandet att den
som begär exekution i fast egendom är pliktig att på anfordran ställa säkerhet
för förrättningskostnaden har ansetts böra utsträckas att gälla även vid
utsökning i luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg. Angående
utbytande av uttrycket »förordnande, som i 28 § sägs», må hänvisas
till vad vid 85 § anförts.

202 §.

De sakkunniga hava förmenat det vara erforderligt att i detta lagrum med
fast egendom likställa luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg
och följaktligen undantaga utmätningsmans åtgärd vid auktion å sådan
lös egendom från den i 200 § uttryckta regeln om obegränsad klagotid i
fråga om utmätningsmans förfarande i utsökningsmål. Jämföras må 3 §
andra stycket utsökningslagen och 90 § sista stycket i förslaget.

203 §.

Hänvisningen till 143 § har ansetts böra avse även det nytillkomna tredje
stycket.

211 §.

Överexekutor har ansetts jämväl vid auktion å luftfartyg och därtill hörande
reservdelar böra meddela besvärshänvisning. Som någon anledning
att undantaga av överexekutor förrättade auktioner å sjögående fartyg från
samma regel icke synts föreligga, har föreskriften om skyldighet för överexekutor
att meddela besvärshänvisning i enkelhetens intresse föreslagits
skola gälla alla auktioner som hållits av överexekutor.

213 §.

I denna paragraf hava föreslagits ändringar som äga samband med de beträffande
202, 203 och 211 §§ ifrågasatta jämkningarna.

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag1 till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.

21 §.

Tredje stycket har ansetts böra kompletteras med bestämmelse om skyldighet
för konkursdomaren att sända anmälan om konkursen, såvida luftfartyg
eller intecknade reservdelar till sådant fartyg hör till konkursboet.
Jamföras må 85 och 88 §§ utsökningslagen. Stycket har vidare förmenats
lämpligen böra uppdelas på tre nya stycken för olika slag av egendom.

24 §.

Det har ansetts önskvärt att den i andra stycket i förevarande paragraf
för viss utmätt egendom meddelade undantagsbestämmelsen utsträckes att
omfatta jämväl luftfartyg, gods i sådant fartyg samt till luftfartyg hörande
intecknade reservdelar.

26 §.

Andra stycket har ansetts böra ändras för vinnande av överensstämmelse
med vad beträffande 21 § föreslagits.

29 §.

Man har funnit det erforderligt att i andra stycket av detta lagrum nämna
även inteckning i luftfartyg, vilken på grund av det föreslagna ägarehypoteket
torde böra likställas med inteckning i fast egendom.

62 §.

Hänvisning har ansetts böra insättas jämväl till det föreslagna femte stvcket
i 71 §.

71 §.

De i förevarande paragraf upptagna föreskrifterna om vad konkursförvaltaren
har att iakttaga i avseende å försäljning av lös egendom, som finnes
i konkursboet, hava ansetts böra kompletteras med stadganden beträffande
luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg. De i 70 § första
och andra styckena konkurslagen meddelade motsvarande bestämmelserna i
fråga om fast egendom torde härvid böra göras i huvudsak tillämpliga, ehuru
inteckning i luftfartyg enligt förslaget medför bättre förmånsrätt än fastighetsinteckning.

De för fast egendom givna reglerna synas emellertid icke kunna oförändrat
tillämpas i fall då enligt 70 § andra stycket förvaltaren må underlåta att
föranstalta om egendomens avyttrande, ehuru exekutiv auktion icke ägt
rum men anledning förekommer till antagande att sådan auktion ej kommer
att leda till försäljning. Skall i sådant fall försäljningsförsök få underlåtas,
synes förutom samtycke av rättens ombudsman böra krävas tillstånd av

349

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

de borgenärer, som hava anslutningsrätt vid exekutiv auktion å luftfartyg.
Jämföras må den föreslagna 94 c § utsökningslagen.

Gods i luftfartyg kan vara föremål för luftpanträtt och synes därför böra
behandlas på samma sätt som gods i sjögående fartyg. Däremot torde anledning
saknas att låta ointecknade reservdelar bliva föremål för andra
föreskrifter än dem som gälla lös egendom i allmänhet.

Stadganden enligt det nu anförda hava föreslagits skola ingå i lagrummet
som ett nytt femte stycke.

I nuvarande femte, enligt förslaget sjätte stycket har inteckning i luftfartyg
eller reservdelar till sådant fartyg ansetts böra jämställas med fastighetsinteckning.

73 §.

I nu ifrågavarande lagrums första stycke har man ansett gods i luftfartyg
och intecknade reservdelar till sådant fartyg jämväl böra särskilt omnämnas.

Beträffande andra stycket har det i fråga om inteckning i fast egendom
givna stadgandet att icke inteckningen utan endast ägarehypoteket må säljas
synts böra -utsträckas att gälla jämväl luftfartygsinteckning. Jämföras må
71 § här ovan ävensom 71 § utsökningslagen.

76 §.

Sista punkten i denna paragraf har ansetts böra ändras till vinnande av
överensstämmelse med 70 § första stycket konkurslagen och det föreslagna
femte stycket i 71 §. Man har icke ansett det pakallat att i fråga om luftfartyg
och intecknade reservdelar till sådant fartyg bibehålla den särskilda
regeln, att inskränkning beträffande kungörande av auktion å lös egendom,
vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt enligt 17 kap.
handelsbalken, icke må äga rum utan samtycke av den borgenären. Sådan
regel saknar ock motsvarighet beträffande fast egendom.

126 §.

Paragrafens fjärde stycke sista punkten har ansetts böra ändras att omfatta
jämväl luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg beträffande
vilka försäljning icke kommit till stånd; jämföras må 71 § femte
stycket i förslaget.

198 §.

Vad i denna paragraf föreskrives har ansetts böra gälla även där den
osålda egendomen utgöres av luftfartyg eller intecknade reservdelar till
sådant fartyg.

Vid avfattningen av förevarande paragraf i förslaget har man utgått från
att termen inskrivningsbok omfattar, förutom inskrivningsbok för luftfartyg,
jämväl fastighetsbok och inteckningsbok.

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 13 §§
lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning och
betalningsföreläggande (lagsökningslag).

1 §•

Rätt för borgenären att genom lagsökning söka betalning ur intecknad
egendom har ansetts böra tillerkännas även den som för sin fordran har
inteckning i luftfartyg eller därtill hörande reservdelar.

13 §.

Den beträffande detta lagrum föreslagna ändringen överensstämmer med
ändringen i 1 §.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 och 13 §§
lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen

handling.

Tillkomsten av inskrivningsbok för luftfartyg har ansetts böra föranleda
en allmännare beteckning för den bok vari anteckning skall ske än »fastighets-
eller inteckningsboken». Jämföras må förslaget till ändring i 198 §
konkurslagen.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen

den 10 juli 1947 (nr 486) om dödande av vissa utanför
Sverige befintliga handlingar.

De föreslagna ändringarna överensstämma helt med de jämkningar som
ansetts böra vidtagas i lagen om dödande av förkommen handling.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 §

strafflagen.

Inskrivningskonventionen art. XII innehåller såsom redan anförts att konventionens
bestämmelser icke begränsa fördragsslutande stats rätt att beträffande
luftfartyg vidtaga alla åtgärder som avses i där gällande lagstiftning
rörande invandring, tull eller luftfart. Artikeln torde böra så tolkas, att
konventionen medgiver att eljest skyddade rättigheter få vika, då den nationella
lagstiftningen rörande luftfart, invandring eller ock införsel eller
utförsel av varor innehåller bestämmelser enligt vilka sådana rättigheter
tvångsvis kunna bringas att upphöra. I andra fall synes man principiellt vara
skyldig att respektera de av konventionen skyddade rättigheterna. Detta torde
emellertid icke utgöra hinder för fördragsslutande stat att i viss utsträckning
såsom påföljd av brottslig gärning stadga förverkande av rätt till luft -

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

fartyg och att därvid genomföra en reglering i överensstämmelse med vad
som redan gäller beträffande sjögående fartyg.

I enlighet härmed föreslå de sakkunniga att om förverkandeförklaring
avser luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, domstolen ock må
förklara att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 7
september 1914 (nr 182) angående förbud mot lufttrafik
över svenskt område.

Vid förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 § strafflagen har
återgivits innehållet av art. XII i inskrivningskonventionen.

Svensk lagstiftning innehåller ett jämlikt denna artikel medgivet stadgande
rörande luftfart i 3 § i nu ifrågavarande lag, som upptager bestämmelse
att luftfartyg under vissa omständigheter skall dömas förbrutet. Utan ändring
av lagrummets lydelse torde panträtter i luftfartyg knappast kunna inbegripas
därunder. I samband med den föreslagna ändringen av 2 kap. 17 §
strafflagen har därför nu förevarande lagrum ansetts böra så jämkas, att
därav tydligt framgår att luftpanträtter och intecknade panträtter kunna
förklaras skola upphöra, när skäl därtill äro.

Det må tilläggas att i samband med det förslag till luftfartslag som är
under utarbetande av de sakkunniga överväges en ändring av villkoren för
förverkande av luftfartyg i de fall, om vilka nu är fråga.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den
8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

Beträffande införsel och utförsel av varor innehåller den svenska lagstiftningen
i nu förevarande och närmast följande lagar vissa stadganden, vilka
måste anses i princip förenliga med bestämmelserna i inskrivningskonventionen
art. XII.

I de vid de remitterade utkasten fogade anmärkningarna anfördes att
man, i analogi med de inskränkningar i fråga om möjligheterna att förklara
sjögående fartyg förverkade som meddelas i 1 § 9 mom. i den nu
förevarande lagen, ifrågasatt att även beträffande luftfartyg — vilka för
närvarande torde inbegripas under uttrycket »annat forslingsredskap» men
numera synas böra särskilt nämnas — göra förverkandemöjligheten beroende
av att fartygets vikt understege viss gräns samt att man övervägt att
draga gränsen vid fyra tons vikt med högsta tillåtna last enligt gällande
luftvärdighetsbevis. Såsom skäl för en sådan gränsdragning angavs bland
annat att större luftfartyg måste anses olämpliga för mer omfattande smuggling
samt att det vore ägnat att stärka luftfartygens värde såsom säkerhet
för kredit, om möjligheten att förklara fartygen förverkade begränsades.

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

I den från bankföreningen överlämnade promemorian har förordats de av
de sakkunniga sålunda ifrågasatta åtgärder, genom vilka i specialstrafflagstiftning
stipulerade förverkandeklausuler i möjligaste mån begränsades i
vad de kunde gälla i luftfartyg intecknad panträtt. Det vore, anfördes det vidare,
förvisso ägnat att stärka luftfartygens värde såsom kreditunderlag,
om möjligheten att förklara fartygen förverkade begränsades, låt vara att i
fartyg gällande särskilda rättigheter kunde kvarstå oberoende av förverkandeförklaringen.
Aerotransport har anlagt liknande synpunkter och funnit det
med hänsyn till luftfartygsintecknings värde såsom kreditobjekt vara av vikt,
att eventuella förverkandebestämmelser gjordes så snäva som möjligt. Luftfartsstyrelsen
har emellertid ansett en gränsdragning som den ifrågasatta
ur flera synpunkter vara mindre lämplig; en bättre utväg syntes vara att
uppmjuka förverkandebestämmelserna.

Vid förnyat övervägande av denna fråga hava de sakkunniga förmenat,
att en uppmjukning av hithörande förverkandebestämmelser i och för sig
näppeligen innebär en lämpligare lösning än en gränsdragning av det slag
som tidigare ifrågasatts. En gräns torde väl kunna verka i viss mån godtyckligt,
men då man beträffande sjögående fartyg sedan länge tillämpat en
sådan lösning, synes man icke böra tveka att även med avseende å luftfartyg
välja denna utväg. De sakkunniga hava följaktligen vidblivit vad tidigare
ifrågasatts. Någon invändning mot att gränsen dragés vid fyra tons
vikt har ej förekommit.

Förevarande paragraf 10 mom. har ansetts böra ändras såtillvida, som
panträtt i luftfartyg likställts med panträtt i sjögående fartyg.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den 20
juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin.

De sakkunniga hava funnit luftfartyg böra i princip jämställas med sjögående
fartyg i de avseenden, om vilka i förevarande lagrum är fråga. Med
hänsyn till det nära sambandet mellan olovlig forsling och själva insmugglingen
har man ansett art. XII i inskrivningskonventionen icke utgöra hinder
mot att regleringen även beträffande luftfartyg utsträckes till att gälla
jämväl sådan forsling. Beträffande gränsdragningen mellan de fartyg, som
må kunna förklaras förverkade, och övriga fartyg må i tillämpliga delar
hänvisas till vad som anförts vid förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen om straff för olovlig varuinförsel. Övervägande skäl hava ansetts
tala för att man icke beträffande vare sig 1 eller 2 inom. i förevarande
paragraf föreslår annan gräns än den som upptagits i nyssnämnda lagförslag.

Den i 9 § gjorda hänvisningen till, såvitt nu är i fråga, 1 § 10 mom. lagen
om straff för olovlig varuinförsel är med den ändring som skett i sagda moment
uppenbarligen berättigad jämväl i fråga om luftfartyg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

353

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig
varuutförsel.

De beträffande denna paragraf föreslagna ändringarna överensstämma
med dem som föreslagits i fråga om 1 § lagen om straff för olovlig varuinförsel.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 14:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 3S s. 3) om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt.

De sakkunniga hava funnit mål angående registrering av luftfartyg böra,
i likhet med exempelvis mål om registrering av fartyg eller om anteckning
i automobilregister, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande.

Utöver de följdförfattningar, som här blivit redovisade, torde de nu
framlagda lagförslagen böra föranleda vissa andra följ dföreskrifter av administrativ
karaktär. I en kungörelse med närmare föreskrifter angående
tillämpningen av lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg synas sålunda
böra meddelas erforderliga stadganden om dagbok, inskrivningsbok för luftfartyg,
akter, gravationsbevis och renovationer. Bestämmelserna rörande
luftfartygsregistret, nationalitets- och registreringsbevis samt nationalitetsoch
registreringsmärken i kungl. kungörelsen den 20 april 1928 (nr 85) med
vissa bestämmelser rörande tillämpningen av förordningen den 26 maj
1922 (nr 383) om luftfart torde böra ersättas med nya sådana.

Vidare torde kungl. kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 278) angående skyldighet
i visst fall att införskaffa gravationsbevis rörande fartyg böra ersättas
med en ny författning, avseende såväl inteckningsbara sjögående fartyg
som luftfartyg och av inteckning i sådant fartyg besvärade reservdelar och
lämpligen utsträckt att gälla alla fall där talan om förverkande föres. I sådant
sammanhang torde böra beaktas 67 § 2 mom. kungl. förordningen den
30 juni 1942 (nr 586) med närmare bestämmelser angående tillämpning av
rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583) (rekvisitionsförordning) samt 86 §
2 mom. kungl. civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646). 10 §
kungl. kungörelsen den 14 december 1917 (nr 870) om landsfiskals och stadsfogdes
dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens
tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas synes böra jämkas. Frågan om
ersättning till utmätningsman torde böra upptagas till prövning, varvid
främst ändring i kungl. förordningen den 12 juli 1878 (nr 24 s. 21) angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmål! m. m. synes komma i fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 13.

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Ytterligare synas ändringar ifrågakomma beträffande kungl. förordningen
den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen samt kungl. förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Slutligen torde böra påpekas, att den lagstiftning rörande inskrivning av
rätt till luftfartyg som till följd av inskrivningskonventionen må bliva genomförd
i Danmark, Finland, Island eller Norge kan komma att föranleda
ändring i kungl. cirkuläret den 21 december 1934 (nr 622) till konkursdomarna
i riket i anledning av lagen den 6 april 1934 (nr 67) med bestämmelser
om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller
Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

355

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10
juni 1954.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 23 april 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 5 mars 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om inskrivning av rätt till luftfartyg;

2) lag om registrering av luftfartyg m. m

3) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande
internationellt erkännande av rätt till luftfartyg;

4) lag om ändring i handelsbalken;

5) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 11 juni 1915 (nr 218)
om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område;

6) lag angående ändrad lydelse av § 14 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer;

7) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal;

8) lag om ändring i utsökningslagen;

9) lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg
m. m.;

10) lag om ändring i konkurslagen;

11) lag angående ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 20 december
1946 (nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

12) lag angående ändrad lydelse av 10 och 13 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 85) om dödande av förkommen handling;

13) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 juli 1947 (nr 486)
om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar;

14) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 § strafflagen;

15) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 september 1914 (nr 182)
angående förbud mot lufttrafik över svenskt område;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel;

356

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

17) lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin; samt

18) lag angående ändrad lydelse av b § lagen den 18 juni 1949 (nr 398)
om straff för olovlig varuutförsel.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet K. J. E. Sidenbladh.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg.

3 §•

Lagrådet:

Med regeln i första punkten av denna paragrafs andra stycke åsyftas att
förhindra, att flera luftfartyg bliva gemensamt intecknade på sådant sätt,
att något av dem är belastat med inteckning som ej gäller, med samma förmånsrätt,
i de övriga. Regeln har fått en avfattning, som hänför sig till
det fall, att en gemensam inteckning uppkommer genom ett och samma
inteckningsbeslut, avseende flera fartyg. Under dess ordalag kan svårligen
inpassas det fall att till säkerhet för en redan i ett fartyg intecknad fordran
därefter inteckning beviljas i ett annat. Lagrådet förordar därför en omformulering
av lagtexten, exempelvis på så sätt att det i förevarande punkt
först utsäges, att inteckning må till säkerhet för en och samma fordran
meddelas i flera luftfartyg, samt därefter tillägges ett stadgande av innehåll,
att detta dock ej må ske så, att något av fartygen kommer att besväras
av inteckning, som ej gäller med samma förmånsrätt i de övriga. En dylik
avfattning skulle också bättre motsvara lydelsen av tredje stycket av
22 §.

7 §•

Lagrådet:

Andra stycket andra punkten av denna paragraf skall enligt den föreslagna
lagtexten gälla då luftfartyg varit i utländsk ägo. Förslaget överensstämmer
härutinnan med motsvarande stadgande i 7 § första stycket fartygsinteckningslagen,
vilket stadgande enligt vad motiven till nämnda lag
utvisa avser det fall då sjögående fartyg inköpts från utlandet. Den skillnaden
föreligger emellertid mellan sjögående fartyg och luftfartyg, att medan
ett sjögående fartyg i utländsk ägo icke kan vara registrerat här i
riket, det enligt 2 § andra stycket i det remitterade förslaget till lag om
registrering av luftfartyg m. m. förhåller sig annorlunda beträffande sådant
luftfartyg i utländsk ägo, som i regel nyttjas med utgångspunkt här i riket.
Denna skillnad synes ha förbisetts vid avfattningen av nu förevarande punkt,
vilken ej lärer vara avsedd att gälla då utländsk fysisk eller juridisk per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

357

son varit i det svenska luftfartygsregistret införd såsom ägare av ett luftfartyg
utan endast då fartyget tidigare varit registrerat i främmande stat.
Lagrådet hemställer, att punkten måtte ändras med ledning av vad sålunda
anmärkts.

14 §.

Justitieråden Nissen, Hellquist och Karlgren:

Enligt art. XVI i inskrivningskonventionen omfattar uttrycket »luftfartyg»
flygkroppen, motorer, propellrar, radioutrustning och — såsom det
heter i den svenska översättningen — vad i övrigt är avsett att användas
å luftfartyget, vare sig det är anbragt däri eller tillfälligt skilt därifrån.
Härmed är ock angivet vad som enligt konventionen utgör objekt för panträtt
i luftfartyg. För att ett föremål skall omfattas av panträtt kräves således,
att föremålet dels har visst ändamål, nämligen användning å luftfartyg,
dels har, genom »anbringandet», visst lokalt samband med farlyget,
dock att ett blott tillfälligt skiljande därifrån icke föranleder, att föremålet
ej skall inbegripas under panträtten.

I förevarande paragrafs andra stycke har nu regeln om panträttens omfattning,
vad det förra villkoret beträffar, formulerats sålunda, att panträtten
omfattar förutom flygkroppen jämväl motorer, propellrar, radioutrustning,
instrument och andra tillbehör, som äro avsedda att användas i luftfartyget.
Denna formulering synes ge anledning till viss tvekan. Om med
betecknandet av ett föremål som »tillbehör» icke förstås något annat än
just detta, att föremålet är avsett att användas i — eller å — luftfartyget,
skulle en lagtekniskt olämplig upprepning föreligga. Det kunde därför vara
naturligt att tolka stadgandet på det sätt att ordet tillbehör innefattade en
begränsning, så att — även bortsett från nämnda ytterligare krav på »anbringande»
-— endast vissa av de föremål som äro avsedda att användas i
luftfartyget skulle omfattas av panträtten. Men därmed stode stadgandet i
dålig överensstämmelse med anmärkta artikel i konventionen.

Uppenbarligen bar emellertid icke åsyftats annat än att det föreslagna
stadgandet skall återge innehållet av ifrågavarande konventionsartikel. Det
torde då vara lämpligt att stadgandet avfattas så, att det icke på sätt nyss
angavs ger sken av att uppställa en begränsning av panträttens omfattning,
som icke låter förena sig med konventionen. Delta torde kunna vinnas genom
att orden »som äro avsedda att användas i luftfartyget» få utgå, varvid
i fortsättningen av lagtexten ordet »däri» finge ersättas med »i luftfartyget».
Vi hemställa att så må ske. Därmed skulle ock uppnås närmare anslutning
till 13 § fartygsinteckningslagen och 2(58 § sjölagen. Uttrycket »tillbehör»
torde under dessa omständigheter få tolkas så, att dess innebörd kommer
att motsvara vad som enligt konventionen bör anses utgöra objekt för panträtten.
Huruvida detta betyder, att som tillbehör måste — fortfarande bortsett
från det angivna kravet på lokalt samband med luftfartyget — betecknas
varje föremål, som är avsett att användas i luftfartyget, är tvivelaktigt.
Man kan nämligen ifrågasätta att, trots konventionsstadgandets ovan refere -

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

rade innehåll enligt den svenska översättningen, panträtten icke omfattar
ett föremål som är avsett att användas i luftfartyget med mindre det tilllika
är avsett för luftfartyget, d. v. s. för själva luftfartygsdriften (jfr uttrycket
»au service de 1’aéronef» i den franska texten; se i detta sammanhang
även yttranden av ledamöter i Högsta domstolen vid tillkomsten av
268 § sjölagen). Det torde vara en fördel, att spörsmålet hur därmed förhåller
sig kan genom att ovan omförmälda ord utmönstras ur lagtexten
lämnas öppet att i förekommande fall besvaras i rättstillämpningen. Åt rättspraxis
torde för övrigt även få överlämnas att närmare bestämma hur fast
förbindelsen mellan fartyget och föremålet måste vara för att detta skall
kunna anses »anbragt» däri; sistnämnda uttryck liksom dess engelska och
franska motsvarigheter förefaller ej särdeles klart.

Lagrådet:

Förevarande paragraf uppställer icke uttryckligen något undantag från
regeln, att panträtten omfattar föremål, som ha ifrågavarande egenskap av
tillbehör till luftfartyget och anbragts däri. Det kan emellertid knappast
antagas annat än att dylika undantag understundom äro behövliga (jfr 4 §
i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra). Om t. ex. ett
föremål av tredje man tillfälligt utlånats för användning i luftfartyget och
anbragts i detsamma, förefaller det föga rimligt att detta ovillkorligen skulle
ha till följd, att tredje mans äganderätt till föremålet icke skulle kunna
hävdas gentemot innehavare av inteckning i fartyget. Och det är ingalunda
självklart, att om ett föremål tillhörigt en nyttjanderättshavare till luftfartyget
har den tillbehörsegenskap och kommit i den relation till fartyget som
angives i paragrafen, föremålet städse bör omfattas av panträtten. Lagtexten
synes icke heller — lika litet som den konventionsartikel varom fråga
är — tvinga till att anse nämnda regel undantagslös. Möjligen skulle t. o. m.
kunna göras gällande, att regeln om panträttens omfattning i andra stycket
är begränsad till att gälla allenast under förutsättning, att vederbörande
föremål från början, d. v. s. vid anbringandet i luftfartyget, icke tillhörde
annan än dettas ägare. Tredje stycket komme då att innefatta en tilläggsregel
avseende vissa fall där äganderätten till fartyget och äganderätten till
föremålet från början legat på olika händer.

15 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall, om inteckning i luftfartyg omfattar
jämväl reservdelar, inteckningshavaren njuta panträtt i dessa, såframt vid
förvaringsplatsen genom hans försorg finnes anslaget väl synligt tillkännagivande
av visst innehåll om inteckningen. Departementschefen har i remissprotokollet
gjort vissa uttalanden om tolkningen av detta stadgande.
Som departementschefen anfört torde det här ifrågavarande formkravet få
uppfattas så att, därest borgenären underlåter att uppsätta anslaget, inteckningen
ej kan göras gällande mot tredje man, även om denne äger känne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

359

dom om inteckningen. Åt rättspraxis torde få överlämnas att avgöra, huruvida
i visst fall omständigheterna böra föranleda därtill att, ehuru ett en
gång uppsatt anslag försvunnit, inteckningen tillerkännes giltighet gentemot
tredje man som icke är i god tro. Särskilt när i sådant fall fråga är om
inteckningens giltighet mot gäldenärens konkursborgenärer måste det understundom
kunna bliva tvivelaktigt, hur en uppkommen tvist skall lösas.

35 §.

Lagrådet:

Paragrafen har sin motsvarighet i 59 § inteckningsförordningen. Beträffande
innebörden av detta lagrum ha olika åsikter framkommit inom doktrinen.
Enligt en mening medför — liksom otvivelaktigt före 1912 års lagstiftning
om ägarehypotek var fallet —- ogiltighet av en intecknad fordran
att jämväl inteckningen är utan verkan. Å andra sidan har gjorts gällande,
att fordringens ogiltighet blott har den inverkan på inteckningen att denna
blir ett ägarehypotek. De sakkunniga — som i sitt förslag upptagit ett med
35 § överensstämmande stadgande — ha anslutit sig till den förra åsikten,
därvid de tillika något berört bl. a. frågan om betydelsen av god tro hos inteckningshavaren.
Departementschefen har anfört, att stadgandet i vissa avseenden
lämnade utrymme för skilda tolkningar, att lämpligheten av att
upptaga det i den föreslagna formen kunde ifrågasättas men att det icke
syntes påkallat att i detta sammanhang närmare ingå på dessa tämligen invecklade
spörsmål, som även berörde inteckningar i fast egendom och i
sjögående fartyg..

Vill man, på sätt departementschefen synes åsyfta, nu lämna helt öppet
spörsmålet om det föreslagna stadgandets innebörd i ovan berörda hänseenden,
torde det kunna sättas i fråga om bestämmelsen bör, som i det remitterade
förslaget skett, upptagas, därtill först, i det avsnitt av lagen som
enligt sin underrubrik handlar om intecknings ogiltighet i vissa fall, helst i
lagen finns ett avsnitt med underrubriken »Om intecknings verkan och omfattning».
Anses det här gjorda påpekandet böra beaktas, kunde man likväl
till undvikande av för stor omkastning i paragraf följ den inskränka sig till
att placera den ifrågavarande bestämmelsen sist i det avsnitt där den nu
står samt att till dettas rubrik foga »m. m.». En sådan jämkning finge
beaktas vid avfattningen av andra stycket i 40 §.

36 §.

Justitierådet Karlgren:

Även om medgivande till inteckning i luftfartyg lämnats av annan än
den som materiellt är rätt ägare till fartyget, lärer man ha att räkna med
fall, utöver de särskilt i lag reglerade, då inteckningen icke kan anses ogill.
Så torde vara händelsen om någon, utan att själv vara ägare till luftfartyg,
på grund av något rättsförhållande vari han står till ägaren varit legitimerad
att i eget namn uttaga inteckning. Det torde ock få överlämnas åt rättstillämpningen
att avgöra huruvida — i den mån det beträffande luftfartyg

360

Kungl. iMaj. ts proposition nr 13.

kan förekomma godtrosförvärv enligt 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken
— med »rätt ägare» bör förstås icke den som lösningsrätten tillkommer
utan den som gjort godtrosförvärvet i fråga; inteckningen skulle i
så fall, i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, vara giltig. Det skulle
kunna ifrågasättas, att för beredande av utrymme åt de undantag från ogiltiglietsregeln
i förevarande paragraf, som på sätt nyss antytts kunna anses
ligga i sakens natur, eller åt en tolkning, som i angivna avseende eller eljest
kan vara påkallad för tillgodoseende av godtroende tredje mans intressen,
den föreslagna lagtexten borde omformuleras, helst som beträffande fast
egendom inteckningsförordningen icke upptager annan bestämmelse i motsvarande
ämne än den mera konkreta och avgränsade bestämmelsen i 60 §
samt dessutom hänsyn kunde böra tagas till den av de sakkunniga berörda
rättsutvecklingen på området. Då emellertid den föreliggande paragrafens
lydelse enligt det remitterade förslaget nära ansluter sig till 37 § fartygsinteckningslagen
och hinder knappast möter att även inom ramen för denna
lydelse beakta synpunkter av ovan berörda art, torde en ändrad avfattning
av paragrafen icke vara nödvändig.

40 §.

Lagrådet:

Såsom i andra stycket av denna paragraf föreslagits bör anteckning ske
i inskrivningsboken beträffande inteckning som är ogill enligt 36 eller 37 §.
Det synes lämpligt att i detta sammanhang föreskrives, att anteckning skall
ske även då det hos inskrivningsdomaren visas att enligt lagakraftägande
dom eller beslut inteckning, helt eller till någon del, är ogill på annan grund
än dem som avses i nämnda paragrafer. För anteckning om ogiltighet enligt
36 § torde förutsättas att ogiltighetsfrågan har avgjorts i rättegång.
Detta fordras däremot icke för att anteckning skall göras om ogiltighet i
följd av sådant förhållande som åsyftas i 37 §. Lagrådet förordar på grund
av det sagda att i förevarande stycke stadgas, att om det visas att inteckning
helt eller till någon del är ogill enligt dom eller beslut, som äger laga
kraft, eller på grund av förhållande som avses i — enligt av lagrådet under
35 § förordad paragrafföljd — 36 §, anteckning därom skall ske i inskrivningsboken.

41 §.

Lagrådet:

Vid behandlingen av 85 § i förslaget till lag om ändring i utsökningslagen
hemställer lagrådet, att bestämmelsen i fjärde stycket av nämnda paragraf
uttryckligen skall avse även det fall då utmätning gäller lott i luftfartyg.
Bifalles denna hemställan, bör ett motsvarande tillägg ske till första stycket
av nu förevarande paragraf.

På grund av föreskrift i femte stycket av 71 § i förslaget till lag om ändring
i konkurslagen äger konkursförvaltare, därest i konkursboet finnes
luftfartyg eller intecknade reservdelar till sådant fartyg och egendomen

361

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

finnes inom riket, äska försäljning därav i den ordning som stadgas i den
föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg
m. m. Den anteckning i inskrivningsboken som enligt första stycket
i nu förevarande paragraf skall göras om sadant äskande synes genom ett
redaktionsfel ha kommit att, beträffande luftfartyg, avse endast det fall då
fartyget är intecknat. Förslaget torde följaktligen i denna del böra rättas.
Detta kan lämpligen ske genom att, med beaktande jämväl av vad först
sagts, uttrycket »intecknad sådan egendom» ersättes med »luftfartyg eller
intecknade reservdelar till sådant fartyg».

43 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad lagrådet under 10 § i förslaget till lag om registrering
av luftfartyg m. m. anför.

Förslaget till lag om registrering av luftfartyg m. m.

Lagrådet:

På sätt i remissprotokollet anmärkes innehåller förevarande lagförslag
reglering av två sinsemellan olikartade ämnen, nämligen dels registrering
av luftfartyg och dels bärgning av luftfartyg och gods i luftfartyg. Det synes
mindre tillfredsställande, att det senare ämnet endast genom tillägget
> ni. m.» kommer till uttryck i lagens rubrik. I anslutning i viss mån till
vad härutinnan föreslagits av de sakkunniga förordar lagrådet, att lubiiken
i stället får lyda: »Lag om registrering av luftfartyg samt om bärgning av
sådant fartyg m. m.». De stadganden som avse bärgning reglera visserligen
allenast frågan om bärgarlön. Det förra uttrycket torde emellertid vara att
föredraga med hänsyn till att rubriken till sjölagens nionde kapitel, vilket
uteslutande handlar om bärgarlön, har motsvarande allmänna avfattning.

1 KAP.

2 §•

Lagrådet:

I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit synes bland de i förevarande
paragraf uppräknade rättssubjekten böra upptagas jämväl svenskt dödsbo.
Sker icke detta, kan måhända befaras, att det motsättningsvis antages att
luftfartyg som äges av en sådan samfällighet som dödsbo icke må registieras.
Naturligen kan understundom tvekan uppkomma huruvida ett dödsbo
är att betrakta som svenskt eller utländskt. Det får då ankomma på registreringsmyndigheten
att taga ställning till frågan, om dödsboet har sådan
anknytning till Sverige, att registrering må äga rum. Motsvarande svårigheter
rörande bedömningen av nationaliteten kunna för övrigt möta även
när det gäller vissa andra av de i paragrafen omförmälda rättssubjekten.

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
10 §.

Lagrådet:

Enligt 43 § i förslaget till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg skall,
därest i luftfartygsregistret, enligt vad därom är särskilt stadgat, blivit anmärkt
att beträffande visst luftfartyg inträffat förhållande av beskaffenhet
att höra föranleda fartygets avförande ur registret men att detta ej kunnat
ske på grund av att inteckningshavare ej samtyckt till åtgärden, inskrivningsdomaren,
sedan anmälan om förhållandet inkommit från luftfartsstyrelsen,
å nästa inskrivningsdag göra anteckning därom i inskrivningsboken.
Det åsyftade särskilda stadgadet utgöres av förevarande paragraf. Enligt
denna skall emellertid i fall som avses i förstnämnda paragraf i registret
anmärkas allenast »den omständighet varom fråga är», d. v. s. en inträffad
omständighet, som jämlikt 9 § i förslaget till lag om registrering av luftfartyg
m. m. utgör anledning till fartygets avförande ur registret, men icke
att så ej kunnat ske. För vinnande av bättre överensstämmelse med 43 §
synes lydelsen av förevarande paragraf böra jämkas exempelvis så att det
lår heta, att i registret skall göras anmärkning om vad i ärendet förekommit.
Vidtages sådan jämkning torde i 43 § orden »anmälan om förhållandet»
böra utbytas mot »underrättelse om anmärkningen».

12 §.

Lagrådet:

De skäl, som kunna åberopas för bestämmelsen i första punkten av denna
paragrafs första stycke, torde vara tillämpliga även när luftfartyg innehaves
på grund av annat köp med äganderättsförbehåll än avbetalningsköp. Lagrådet
förordar därför, att i lagtexten ordet »avbetalningsköp» ersättes med
»köp».

2 KAP.

Lagrådet:

Lnder hänvisning till vad som anförts under lagens rubrik hemställer
lagrådet, att förevarande kapitelrubrik må lyda: »Om bärgning m. m.».

14 §•

Justitieråden Nissen och Hellquist:

Om lämpligheten av den i sista punkten av denna paragrafs första stycke
upptagna regelns införlivande med intern svensk rätt torde någon tvekan
kunna råda.

Inskrivningskonventionen innebär ingen skyldighet därtill. Regeln torde
icke få någon synnerligen stor praktisk betydelse och saknar motsvarighet
i sjölagen. Härtill kommer att stadgandets omfattning är något obestämd
och att dess lydelse torde vara ägnad att medföra tolkningssvårigheter i
olika hänseenden. Diskussionsprotokollen från de sammanträden, som förening0
konventionens antagande, lämna ingen säker ledning beträffade tolkningen,
och i de sakkunnigas motiv till bestämmelsen yttras härutinnan

363

Kungl. Maj. ts proposition nr 13.

allenast, att det icke ansetts behöva särskilt uttalas att tör bestämmande
av storleken av sådan ersättning som den ifrågavarande bärgningsreglerna
bliva analogt tillämpliga. Härmed torde åsyftas stadgandena i 225 och 226 §§,
eventuellt även 227 §, sjölagen. Det torde dock kunna starkt sättas i fråga
om dessa regler verkligen kunna och böra analogt tillämpas vid bestämmande
av sådan ersättnings belopp. Det är här fråga om gottgörelse för kostnader,
och föga utrymme synes vara för en skönsmässig bedömning sådan
som bärgningsreglerna leda till.

Å andra sidan tala vissa skäl för den föreslagna regeln. Det kan synas
skäligt att den som på ifrågavarande sätt bispringer ett luftfartyg tillerkännes
viss säkerhet för sina utgifter, och stadgandet innefattar en viss uppmuntran
till dylik verksamhet. Det är väl ock troligt att konventionens
ståndpunkt i denna del kommer att på många håll föranleda lagstiftning av
ifrågavarande innebörd.

Tillräcklig anledning finna vi därför saknas att avstyrka förslaget härutinnan.
Vi förorda emellertid att lydelsen av ifrågavarande punkt, såsom
i 5 § i förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention
skett, får närmare ansluta sig till konventionstexten.

Justitierådet Karlgren och regeringsrådet Eckerberg:

I sista punkten av denna paragrafs första stycke stadgas, att om någon
eljest, d. v. s. i andra fall än de i första punkten avsedda bärgningsfallen,
för bevarande av luftfartyg eller gods vidkänts särskilda oundgängliga kost
nader, dessa skola varda honom ersatta. Innebörden av denna regel som
kompletteras av föreskrift i 15 § om en mot crsättningsrätten svarande tyst
legal panträtt (luftpanträtt) — är i åtskilliga hänseenden oklar. Någon ledning
för dess tolkning ge blott på enstaka punkter protokollen rörande de
överläggningar, som föregingo konventionens antagande, och i de sakkunnigas
motiv till regeln yttras allenast, att det icke ansetts behöva särskilt
uttalas, att för bestämmande av storleken av sådan ersättning som den förevarande
bärgningsreglerna bliva analogt tillämpliga. Användbarheten av
denna analogi torde för övrigt kunna betvivlas. Då det här gäller gottgörelse
för vissa faktiska kostnader, synes nämligen föga utrymme stå till buds för
en skönsmässig bedömning av den art som tillämpningen av de åsyftade
sjörättsliga bärgningsreglerna förutsätter.

Då på sätt nyss nämndes såsom betingelse för omförmälda ersättningsrätt
angivcs, att icke bärgningsfall som omtalas i första punkten av paragrafen
föreligger, synes tvekan kunna uppkomma därom, i vilken situation
luftfartyget eller godset måste befinna sig för att stadgandet skall träda i
tillämpning. Tydligen behöver luftfartyget icke vara förolyckat eller nödställt
i samma mening som avses i inledningsorden i paragrafen. Ersättningsrätten
är enligt lagtextens avfattning beroende allenast av att någon
i visst syfte, nämligen för bevarande av luftfartyg eller gods, vidkänts
särskilda oundgängliga kostnader. Att de för ändamålet vidtagna åtgärderna
också haft lyckligt resultat skulle således, kunde det tyckas, icke krävas.

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Men förmodligen har varit åsyftat, att i överensstämmelse med vad som gäller
vid bärgning ett dylikt krav bör uppställas. — Möjligen kunde sättas i
fråga, att i lagregeln borde, för att densamma skulle erhålla fastare konturer
och en mera naturlig begränsning, inläggas att som villkor för ersättningsrätten
gällde, att fartygets eller godsets ägare, eller hans representant,
vant förhindrad att själv draga försorg om egendomens bevarande. Av diskussionsprotokollen
att döma kan emellertid regelns innebörd icke anses
sålunda inskränkt. Det rör sig ej blott om ett stadgande avseende »negotiorum
gestio». T. o. m. om ägaren själv föranstaltat om vederbörande åtgärder,
t. ex. genom att avtalsvis uppdraga åt annan att mot visst vederlag
verkställa desamma, synes stadgandet i princip vara tillämpligt, vilket i
nämnda exempel har praktisk betydelse därutinnan att alltså luftpanträtt
tillkommer agarens medkontrahent, dock knappast för hela vederlagsbeloppet
utan endast för vad som kan anses svara mot de av honom bestridda
kostnaderna. —- Vad som ligger i kravet på att kostnaderna skola vara »särskilda»
eller, såsom det heter i konventionen, »extraordinära» synes dunkelt.
För en tredje man, vilken vidkännes dylika kostnader, te sig väl dessa
oftast som särskilda eller extraordinära. Måhända åsyftas med de citerade
oiden allenast, att ersättningsrätten förutsätter en extraordinär händelse,
visserligen icke med nödvändighet, såsom förut antyddes, innefattande fall
a\ fartygets förolyckande eller nödställdhet i bärgningsreglernas mening
men i alla händelser innebärande på ett eller annat sätt en vederbörande
egendom hotande fara. Enligt denna tämligen fria tolkning torde samma
ord vara överflödiga. En annan möjlighet är dock, att avsikten verkligen
vant att vissa av de för bevarande av luftfartyg eller gods erforderliga kostnaderna
skulle utskiljas såsom icke extraordinära och alltså icke föranleda
ersattnmgsrätt. Efter vilka grunder detta tänkts skola ske torde emellertid
vara vanskligt att avgöra. Under alla omständigheter är det oklart, huruvida
stadgandet ger ersättningsrätt även när fråga är om för ändamålet nödiga
reparationskostnader. Diskussionsprotokollen tyda närmast på att detta fall
icke borde inbegripas under ersättningsregeln, men att denna tolkning skulle
kunna stödas på lagtexten kan ej gärna påstås.

Med hänsyn till vad ovan anförts synas betänkligheter möta mot att införliva
ifrågavarande ersättningsregel — med därtill anknutna panträttsstadgande
i 15 § — med den rent interna svenska rätten. Konventionen innebär
heller icke skyldighet därtill. Något större praktiskt behov av en sådan
lagstiftningsåtgärd torde ej vara för handen. Man har näppeligen skäl att
antaga att en ersättnings- och panträttsbestämmelse av denna typ, vartill
motsvarighet eljest saknas i svensk rätt, skulle vara påkallad just inom
lufträtten. Framför allt kommer i betraktande, att någon bestämmelse av
nu dryftade beskaffenhet icke förekommer inom sjörätten, som eljest i förevarande
lagstiftningsarbete merendels tjänat som mönster. Det förordas
alltså, att här berörda punkt i 14 § första stycket utgår ur lagen samt att
darav betingade ändringar vidtagas i 14 § andra och tredje stvckena, 15 §
första och tredje styckena ävensom 18 § första och tredje styckena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

365

Förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till 11)18 års konvention
rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg.

1 §•

Jnstitieråden Nissen, Hellquist och Karlgren:

I händelse vad vi förordat beträffande lydelsen av 14 § i förslaget till lagom
inskrivning av rätt till luftfartyg godtages, lärer förevarande paragraf
böra jämkas på motsvarande sätt.

6 §.

Lagrådet:

Uti 4 § i den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om försäljning
av utmätt luftfartyg m. m. har, såsom av de sakkunnigas motivering och
remissprotokollet framgår, beträffande utformningen av reglerna för förfarandet
vid exekutiv auktion å luftfartyg och därtill hörande reservdelar
hänsyn tagits endast till sådana begränsade sakrätter, vilka kunna betecknas
såsom fordran; i förevarande paragrafs andra stycke avses rättigheter
vilka icke kunna så betecknas. Det valda uttrycket härför, »rättighet som
icke utgör fordran», synes ej stå i överensstämmelse med terminologin i
förevarande lagförslags 2 §, varest panträtt och annan sådan rätt sägas icke
utgöra utan vara tillkomna såsom säkerhet för fordran. Till undvikande av
denna brist kunde det i styckets första punkt få heta, att i borgenärsförteckningen
skall upptagas, utöver de i 4 § lagen med särskilda bestämmelser om
försäljning av utmätt luftfartyg m. m. avsedda fordringarna och kostnaderna,
annan rättighet som skall erkännas enligt denna lag. En sådan formulering
skulle ock bättre angiva sambandet mellan de ifrågavarande båda lagrummen.

7 och 8 §§.

Lagrådet:

Det i 7 § andra stycket förekommande uttryckssättet att till det svenska
luftfartygsregistret överföres luftfartyg, som häftar för inskriven rättighet,
synes icke fullt exakt; har fartyget avförts ur det främmande registret, kan
det knappast sägas »häfta» för tidigare inskrivna rättigheter innan dessa bliva
inskrivna i den svenska inskrivningsboken, lat vara att de kunna, när sa
sker, erhålla samma förmånsrätt som förut tillkom dem. Vidare synes tredje
stycket andra punkten i 7 § böra avse invändning icke mot »rättighetens
giltighet» utan mot lagligheten av dess tillkomst; avgörande för frågans bedömande
lärer skola vara lagen i den stat där fartyget var legistrcrat vid
tiden för företagandet av den rättshandling varå rättigheten grundas. Ytterligare
kan, beträffande 8 § andra stycket, anmärkas att i 5 § andra stycket
icke återfinnes något stadgande om antecknande i inskrivningsbok av borgenärs
anspråk på luftpanträtt; hänvisningen till sistnämnda lagrum synes
kunna begränsas till att avse den där angivna tiden. Slutligen kan, med den

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

lydelse 7 § i det remitterade förslaget erhållit, ifrågasättas om icke hänvisningen
i 8 § första stycket till 7 § bort specificeras till att avse 7 § andra
stycket.

Förslaget till lag om ändring i utsökningslageu.

85 §.

Lagrådet:

Avsikten torde vara, att sådant bevis om utmätning varom stadgas i fjärde
stycket av denna paragraf skall avsändas även då utmätningen gäller
lott i luftfartyg. Enär detta synes böra uttryckligen angivas i lagtexten,
hemställer lagrådet om ett förtydligande av denna.

. Lagrådet får i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida icke genom en
jämkning i 92 § andra stycket utsökningslagen detta stycke bör uttryckligen
göras tillämpligt på försäljning av lott i luftfartyg; sker så bör detta
beaktas i ingressen till förevarande lagförslag.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om försäljning av
utmätt luftfartyg m. m.

4 §.

Lagrådet:

Vid exekutiv försäljning under konkurs av fast egendom skall enligt 107 §
tredje stycket utsökningslagen i borgenärsförteckningen efter därom framställt
yrkande upptagas fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.
Säljes under konkurs sjögående fartyg eller gods i sådant fartyg
skall, såsom framgår av 139 § utsökningslagen, även borgenär som för sin
fordran har förlagsinteckning erhålla betalning ur den sålda egendomen
med den i 17 kap. 7 § handelsbalken stadgade förmånsrätten. Följdriktigheten
synes kräva att sistnämnda slag av förmånsberättigade fordringar
skall i motsvarande situation beaktas då fråga är om luftfartyg och reservdelar
till sådant. Så skulle ej bliva fallet enligt de i förevarande paragraf upptagna
reglerna om borgenärsförteckningens innehåll. En komplettering av
dessa regler torde enklast kunna ske så att i slutet av tredje stycket stadgas,
att vid försäljning under konkurs skall utöver de i 107 § tredje stycket utsökningslagen
nämnda fordringarna under där angiven förutsättning jämväl
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbalken upptagas i
borgenärsförteckningen.

6 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i tredje stycket av denna paragraf, att lager av reservdelar,
som ej säljes i utrop gemensamt med luftfartyg, skall på begäran av lagrets
ägare eller någon av borgenärerna utropas i skilda poster, med visst förbe -

367

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

håll beträffande försäljningens bestånd, synes alltför kategoriskt avfattad.
Även om genom bestämmelsen utsäges något som i regel bör gälla, lärer det
dock icke vara lämpligt att exempelvis en enda borgenärs begäran om försäljning
i skilda poster, måhända mot övriga borgenärers och ägarens önskan,
ovillkorligen måste bifallas. Lagrådet hemställer därför att ordet »skall»
utbytes mot »må».

Fortsättningen av stycket utgår från att även vid utrop i skilda poster
endast en borgenärsförteckning uppgöres och att alltså ett gemensamt lägsta
bud bestämmes för alla posterna. Om så sker, kunna reglerna i 11 § icke
tillämpas beträffande varje post för sig, utan vid avgörandet huruvida en
viss post skall säljas måste hänsyn tagas jämväl till de bud, som avgivas för
övriga utropade poster. Härvid är att beakta, att enligt 93 § utsökningslagen
auktionen kan komma att avbrytas innan samtliga poster utropats. Genom
någon jämkning av ordalagen i förevarande stadgande torde dess avsedda
innehåll kunna göras lättare att uppfatta. Emellertid torde det därvid icke
böra direkt utsägas, att gemensam borgenärsförteckning skall uppgöras. Det
lärer nämligen icke vara uteslutet, att vissa av de föremål, som ingå i det till
försäljning föreliggande reservdelslagret, äro belastade med någon särskild
rätt, som skall beaktas vid försäljningen. Att giva detaljerade lagregler för
detta helt säkert ovanliga fall torde ej böra ifrågakomma; åt auktionsförrättaren
får överlåtas att söka på bästa sätt komma tillrätta med de svårigheter
som kunna yppa sig, och han bör därför ej för mycket bindas i sin
handlingsfrihet.

7 §•

Lagrådet:

Med hänvisning till vad lagrådet yttrat vid 4 § förordas ett tillägg till
förevarande paragraf, så att anslutningsrätten kommer att gälla även för
borgenär som för sin fordran har förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbalken.

14 §.

Justitieråden Nissen och Hellquist samt regeringsrådet Eckerberg:

Paragrafens andra punkt motsvarar sista punkten av art. X paragraf 3 i
inskrivningskonventionen, däri enligt den svenska översättningen med avseende
å exekutiv försäljning av reservdelar till luftfartyg stadgas, att vid
köpeskillingens fördelning vederbörande myndighet må till förmån för utsökningsborgenären
begränsa det belopp, som skall utbetalas till innehavare
av rättigheter med bättre förmånsrätt, till två tredjedelar av köpeskillingen
minskad med kostnader som avses i art. VII paragraf 6, d. v. s. kostnaderna
för förfarandet. Enligt den föreslagna lagregeln är det endast inteckningshavare
och ej andra innehavare av rättigheter med bättre förmånsrätt än utmätningssökanden,
som kunna nödgas avstå från betalning för någon del av
sin fordran. Denna ståndpunkt står ej i strid med konventionen, och ej heller i
övrigt torde någon invändning däremot kunna göras. Emellertid uppställer sig

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

frågan huruvida, då någon fordringsägare finnes med sämre förmånsrätt än
inteckningshavare men med bättre rätt än utmätningssökanden, inteckningshavare
skall vara skyldig att avstå något belopp till förmån för sådan fordringsägare
som nyss nämnts. Departementschefen har om detta spörsmål
yttrat, att det ej torde vara avsett att även borgenär med retentionsrätt eller
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken skall stå tillbaka för utmätningssökande
med sämre förmånsrätt. Det remitterade förslaget har ock på
denna punkt utformats i enlighet med departementschefens yttrande. Förslaget
avviker emellertid från konventionsbestämmelsen, som medger begränsning
av inteckningshavares rätt allenast till förmån för utmätningssökanden
men icke till förmån för fordringsägare med bättre rätt än denne, och något
skäl att i konventionsbestämmelsen intollca ett annat innehåll än det vartill
ordalydelsen föranleder har ej anförts. Härtill kan läggas, att den föreslagna
regeln, vad fordringsägare med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken
angår, kan sägas stå i mindre god samklang med innehållet i 13 § samma
kapitel. Vi förorda därför att åt andra punkten i förevarande paragraf
gives en avfattning, som i likhet med motsvarande stadgande i de sakkunnigas
förslag närmare ansluter sig till konventionstexten.

Lagrådet:

Skall på grund av stadgandet i 13 § visst ersättningsbelopp fördelas tilllika
med köpeskillingen, bör tydligen vid tillämpning av regeln i förevarande
paragrafs andra punkt hänsyn tagas härtill, så att det högsta belopp,
till vilket inteckningshavare får göra sin rätt gällande, blir två tredjedelar
utav summan av köpeskillingen och ersättningsbeloppet, denna summa minskad
med kostnaderna för förfarandet. En erinran härom torde böra intagas i
en ny tredje punkt i paragrafen.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen.

21 och 26 §§.

Lagrådet:

I överensstämmelse med sin under 85 § i förslaget till lag om ändring i
utsökningslagen gjorda hemställan förordar lagrådet sådan ändrad avfattning
av bestämmelserna i 21 § femte stycket och 26 § andra stycket i nu
förevarande lagförslag att det tydligt framgår, att bestämmelserna även avse
det fall då i konkursboet ingår lott i luftfartyg.

71 §.

Lagrådet:

Femte stycket torde böra kompletteras i överensstämmelse med vad lagrådet
förordat beträffande 4 och 7 §§ i förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13
198 §.

369

Lagrådet:

Vidtagas de av lagrådet förordade ändringarna i 21 och 26 §§, bör motsvarande
ändring ske i andra stycket av nu förevarande paragraf.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

24 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 13.

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 5 november 1954.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund, Persson,

Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för kommunikations- och finansdepartementen anmäler chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 10 juni 1954 avgivna
utlåtande över de den 5 mars 1954 till lagrådet remitterade förslagen
till

1) lag om inskrivning av rätt till luftfartyg;

2) lag om registrering av luftfartyg m. m.;

3) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande
internationellt erkännande av rätt till luftfartyg;

4) lag om ändring i handelsbalken;

5) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 11 juni 1915 (nr 218)
om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område;

6) lag angående ändrad lydelse av § 14 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer;

7) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal;

8) lag om ändring i utsökningslagen;

9) lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg
m. m.;

10) lag om ändring i konkurslagen;

11) lag angående ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 20 december
1946 (nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

12) lag angående ändrad lydelse av 10 och 13 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 85) om dödande av förkommen handling;

13) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 juli 1947 (nr 486)
om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar;

14) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 § strafflagen;

15) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 september 1914 (nr 182)
angående förbud mot lufttrafik över svenskt område;

371

Kungl. Maj:ls proposition nr 13.

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1923 (nr 147)
om straff för olovlig varuinförsel;

17) lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin; samt

18) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juni 1949 (nr 398)
om straff för olovlig varuuiförsel.

Föredraganden anför följande.

Gentemot avfattningen av det i 14 § andra stycket förslaget till lag om
inskrivning av rätt till luftfartyg upptagna stadgandet angående panträttens
omfattning har tre av lagrådets ledamöter anmärkt, att stadgandet gåve
sken av att uppställa en begränsning, som icke vore förenlig med konventionen.
Den ändrade formulering som dessa lagrådsledamöter föreslagit —
innebärande att orden »som äro avsedda att användas i luftfartyget» utgår
ur lagtexten — medför möjligen att tillbehörsbegreppet blir något vidare
än vad som åsyftas i konventionen, i det exempelvis för luftfartyget avsedd
markutrustning skulle kunna anses omfattad av panträtten. Då emellertid
den begränsning av panträttens omfattning, som i detta avseende bör gälla,
nöjaktigt torde framgå av kravet på att föremålen i fråga skall vara eller
ha varit »anbragta» i luftfartyget, anser jag det ifrågavarande ändringsförslaget
kunna godtagas. En motsvarande ändring bör vidtagas i 1 § förslaget
till lag i anledning av Sveriges tillträde till inskrivningskonventionen.
Jag vill i anslutning till det nu anförda förorda en jämkning av den svenska
översättningen till art. XVI i inskrivningskonventionen, så att formuleringen
närmare ansluter till konventionstexterna.1 — De synpunkter som lagrådet
i sin helhet anfört vid förevarande paragraf kan jag biträda.

Med anledning av vad lagrådet anfört vid 35 § förslaget till inskrivningslag
torde underrubriken till 35—37 §§ böra kompletteras med »m. m.» och
en omkastning av paragraf följ den inom detta avsnitt vidtagas. Omkastningen
föranleder en jämkning av 40 § andra stycket.

De i det remitterade förslaget till lag om registrering av luftfartyg m. m.
upptagna bestämmelserna om ersättning för »särskilda oundgängliga kostnader»
för bevarande av luftfartyg eller gods bar föranlett skiljaktiga uttalanden
inom lagrådet. Två ledamöter har förordat att bestämmelserna i
detta ämne skall utgå ur förslaget, medan de båda övriga ledamöterna visserligen
ställt sig tveksamma men ansett tillräcklig anledning saknas att
avstyrka förslaget i förevarande del. Ehuru det föreslagna institutet kan
antagas komma att få tämligen ringa praktisk betydelse, anser jag det ej
vara helt utan värde att inskrivningskonventionen på denna punkt införlivas
även med den interna svenska rätten. De tolkningssvårigheter som institutet
i vissa avseenden kan väntas föranleda bör enligt min mening kunna
tillfredsställande lösas i rättstillämpningen. Härvid kan de sjörättsliga
bestämmelserna om bärgarlön i viss utsträckning tjäna till ledning, även

1 Jfr noten å s. 87.

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

om dessa bestämmelser med hänsyn till föreliggande skiljaktigheter i fråga
om ersättningsbeloppens natur i väsentliga delar icke kan vinna motsvarande
tillämpning inom lufträtten. Jag vill understryka att — såsom för övrigt
uttryckligen framgår av lagtexten — en förutsättning för stadgandets tilllämpning
är att det är fråga om kostnader, som varit oundgängliga för egendomens
bevarande. Det skall alltså gälla åtgärder i syfte att hindra förstörelse
av egendomen. Innebär arbetet förbättring eller reparation, blir stadgandet
tillämpligt endast i den mån arbetet varit nödvändigt för att förebygga
sådan förstörelse. I enlighet med det anförda vill jag förorda att det
remitterade förslaget bibehålies i förevarande del, dock med den jämkning
av 14 § första stycket sista punkten som yrkats inom lagrådet.

Den omformulering av sista punkten av 7 § andra stycket förslaget till
lag i anledning av Sveriges tillträde till inskrivningskonventionen, varom
lagrådet hemställt, ger såvitt rör angivandet av tillämplig lag anledning till
viss tvekan, enär denna lydelse av stadgandet i tillämpningen möjligen kan
någon gång leda till ett resultat, som står i mindre god överensstämmelse
med inskrivningskonventionen. Jag vill förorda, att stadgandet avfattas i
nära överensstämmelse med ordalagen i konventionen art. I paragraf 1.

Såsom lagrådet ifrågasatt vid förslaget till ändring i 85 § utsökningslagen,
torde andra stycket av 92 § nämnda lag böra ändras på så sätt, att lott
i luftfartyg uttryckligen nämnes vid sidan av lott i sjögående fartyg. Härigenom
framgår klart, att exekutiv försäljning av lott i luftfartyg icke skall
vara underkastad reglerna i den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser
om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

Beträffande 14 § förslaget till lag om försäljning av utmätt luftfartyg
m. m. har tre av lagrådets ledamöter uttalat sig för viss ändring under
motivering att det remitterade förslaget avveke från motsvarande bestämmelse
i inskrivningskonventionen. Jag anser emellertid, att det remitterade
förslaget — ehuru det ej strikt följer ordalagen i konventionstexten — går
att förena med en rimlig tolkning av konventionen. Konventionens huvudsakliga
syfte är att reglera omfattningen av den rätt som tillkommer innehavare
av inskrivna rättigheter, och det kan ej möta hinder att beträffande
den del av intecknad egendom, som ej skall förbehållas inteckningshavare,
utforma de svenska reglerna med hänsynstagande till här gällande grundsatser
i avseende å förmånsrättsordningen. Bestämmelserna i 17 kap. 13 §
handelsbalken, som lagrådsmajoriteten i detta sammanhang åberopat, synes
mig ej giva stöd för att oprioriterad utmätningssökande bör få företräde
framför borgenär, som ehuru han ej har inteckning i egendomen likväl innehar
en bättre plats än utmätningssökanden i den enligt 17 kap. gällande
förmånsrättsordningen. Jag anser mig sålunda ej böra förorda någon ändring
av det remitterade förslaget i fråga om dem, till förmån för vilka inteckningshavarens
rätt skall vara begränsad.

De erinringar som lagrådet ytterligare anfört beträffande en del stadganden
i de remitterade lagförslagen synes böra beaktas.

Utöver de ändringar som framgår av det förut sagda torde i förslagen
böra vidtagas smärre ändringar av formell art.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 373

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition till
1955 års riksdag

dels äska riksdagens godkännande av konventionen den 19 juni 1948
rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg;

dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
de sålunda ändrade lagförslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars-Erik Samuelsson.

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 2

Inskrivningskonventionen jämte översättning ............................ 4

Lagförslag ............................................................ 26

Statsrådsprotokollet den 5 mars 1954 .................................... 86

I. Inskrivningskonventionens huvudsakliga innehåll .................... 87

II. Huvudgrunderna för lagstiftningen.................................. 90

III. De särskilda lagförslagen ........................................ 98

Bilaga A. Till lagrådet remitterade lagförslag .......................... 147

Bilaga B. De lufträttssakkunnigas förslag .............................. 189

Skrivelse till Konungen ............................................ 190

Lagförslag ........................................................ 193

Motiv ............................................................ 238

Lagrådets protokoll den 10 juni 1954 355

Statsrådsprotokollet den 5 november 1954 .............................. 370

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

532569