Kungl. Maj:ts proposition nr 139
1
Nr 139
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående utbyggnad
av yrkesutbildningen in. in.; given Stockholms slott
den 25 februari 1955.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
# Ivar Persson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I anslutning till 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas betänkande om
yrkesutbildningen (SOU 1954: 11) föreslås i propositionen en betydande
utveckling av yrkesskolväsendet. Initiativet till yrkesutbildningens utbyggnad
och utformning förutsättes alltjämt ligga hos de olika huvudmännen
— kommuner, landsting samt enskilda företag, organisationer och personer.
Statens medverkan i yrkesutbildningen skall ske huvudsakligen genom
ett väsentligt ökat ekonomiskt stöd åt utbildningsverksamheten.
För de närmaste femton åren förordas en ökning av kapaciteten i heltidskurser
för industri-hantverk, handel och husligt arbete med inemot det
dubbla, från cirka 1 100 till cirka 2 000 heltidsavdelningar. Statsmedel till
driften av yrkesskolorna skall anslås i en sådan omfattning, att det blir
möjligt att genomföra större delen av den planerade utbyggnaden under
de första tio åren av femtonårsperioden för att på bästa möjliga sätt sörja
för utbildningen av ungdomar under de år, då antalet ungdomar i åldern
15—20 år är som störst. I anslutning till utbyggnaden av heltidsundervisningen
föreslås en ökning av yrkeslärarutbildningen.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr ISO
2
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
Mot bakgrunden av förhallandena vid de allmänbildande skolorna föreslås
enhetligare former än nu för läsår och arbetsvecka vid yrkesskolorna.
Några nya kurstyper föreslås prövade vid yrkesskolorna, bland annat
kurser för industri-hantverk motsvarande enhetsskolans klass 9 y samt så
kallade centrala hantverkskurser. Vidare föreslås regelbundet återkommande
ettåriga kurser för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.
I fråga om yrkesutbildningens centrala ledning föreslås för närvarande
icke några väsentliga förändringar. En utredning skall emellertid snarast
tillsättas, som förutsättningslöst skall pröva den nuvarande organisationen
av yrkesutbildningens centrala ledning och komma med de förslag, som
denna prövning kan föranleda.
Till driften av yrkesskolorna och till andra årliga kostnader för yrkesutbildningen
föreslås avsevärt höjda statsbidrag. I samband med höjningen
av driftsbidraget föreslås väsentligt förenklade bidragsgrunder.
Slutligen äskas anslag för nästa budgetår till avlöningar och omkostnader
vid överstyrelsen för yrkesutbildning, till yrkespedagogisk reformverksamhet,
till driften av centrala och lokala yrkesskolor, till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor, till kurs för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter,
till studiehjälp åt yrkesskolelever, till utbildning av lärare
vid yrkesundervisningen samt till främjande av praktisk lärlingsutbildning
hos hantverksmästare med sammanlagt i runt tal 56 100 000 kronor.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 189
3
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Nordenstam, Lindström,
Lange.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, frågor angående
utbyggnad av yrkesutbildningen m.m. och anför därvid följande.
I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har jag i ingressen
till avd. J. Yrkesundervisningen erinrat om att 1952 års yrkesutbildningssakkunniga
i ett den 29 april 1954 dagtecknat betänkande med
titeln »Yrkesutbildningen» (SOU 1954:11) framlagt förslag till delvis genomgripande
ändringar beträffande yrkesskolväsendets uppläggning och
utbyggnad samt framför allt beträffande statens bidrag till detta skolväsen.
Förslagen har avseende på de grenar av yrkesutbildningen, som står
under inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning, dock att de ej avser
exempelvis de högre tekniska läroverken, handelsgymnasierna, konstfackskolan
och de läroanstalter, som för närvarande åtnjuter statsbidrag under
samlingsrubriken »Särskilda anstalter för yrkesundervisning». Ett genomförande
av de sakkunnigas förslag förutsätter betydande förändringar av
ett flertal av de nuvarande anslagen under avd. J såväl till sakinnehållet
som i fråga om anslagsredovisningen och anslagsrubrikerna.
Med anledning härav har Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, uppföra följande
anslag på riksstaten med preliminärt beräknade belopp, nämligen:
a) Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar ett förslagsanslag av
1 372 000 kronor,
b) Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader ett förslagsanslag
av 177 500 kronor,
c) Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkespedagogisk reformverksamhet
ett reservationsanslag av 125 000 kronor,
d) Bidrag till driften av centrala yrkesskolor ett förslagsanslag av
7 3G4 000 kronor,
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 139
e) Bidrag till driften av lokala yrkesskolor ett förslagsanslag av
31 830 000 kronor,
f) Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor ett förslagsanslag
av 7 700 000 kronor,
g) Kurs för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter ett reservationsanslag
av 57 000 kronor,
h) Studiebidrag och stipendier åt elever vid yrkesskolor ett förslagsanslag
av 7 000 000 kronor,
i) Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen ett reservationsanslag
av 532 000 kronor samt
j) Främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare ett
förslagsanslag av 385 000 kronor.
Sedan frågan om medelsbehovet för nästa budgetår under dessa anslag
nu färdigberetts, ber jag att få ånyo anmäla dessa anslagsfrågor, varjämte
jag till behandling upptager jämväl övriga med yrkesutbildningssakkunnigas
betänkande sammanhängande frågor.
I. Inledning
1946 års skolkommission hade att syssla inte bara med den allmänbildande
skolan utan även med yrkesutbildningen. Sistnämnda frågor hänsköts
inom kommissionen till en särskild delegation. Innan denna blev färdig
med sitt arbete, beslöt Kungl. Maj:t upplösa 1946 års skolkommission.
I samband därmed bemyndigade Kungl. Maj:t den 30 juni 1952 chefen
för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga för att slutföra
skolkommissionens utredning rörande yrkesutbildningen.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen följande
sakkunniga: riksdagsman Emil Näsström, ordförande, yrkesskoldirektör
Einar Forssell, vice ordförande, fru Rosa Andersson, rektor Ester Arfwedson,
direktör Erik Bengtson, sekreterare (numera chefredaktör) Hilding
Färm, rektor Martin S. Lindström, riksdagsman Oscar Malmborg, direktör
Gerhard Nilsson och riksdagsman Gustav Nilsson. De sakkunniga — som
antog namnet 1952 års yrkesutbildning ssakkunnig a — har i juni 1954 avlämnat
ett betänkande angående yrkesutbildningen (SOU 1954:11). Vid
utarbetande av betänkandet har till de sakkunnigas förfogande stått ett
stort antal experter.
Över yrkesutbildningssakkunnigas betänkande1 har infordrade utlåtanden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, byggnadsstyrelsen,
statens sakrevision, statens lönenämnd, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för
yrkesutbildning, studiehjälpsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, socialsty
-
1 För betänkandet användes i det följande i förekommande fall förkortningen YS.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
relsen, medicinalstyrelsen, kommerskollegium, statens hantverksinstitut,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, statens brandskola, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, handelsutbildningskommittén,
1948 års tekniska skolutredning, 1951 års skolstyrelseutredning,
sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område, 1953
års lärarinneutbildningskommitté och 1948 års konstutredning. Härjämte
har yttranden över betänkandet avgivits av svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), landsorganisationen i Sverige (LO), riksförbundet
landsbygdens folk (RLF), Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
(SHSO), handelns arbetsgivareorganisation (HAO), Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, tjänstemännens centralorganisation
(TCO), yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, svenska teknologföreningen, svenska yrkesskolföreningen,
svenska facklärarförbundet samt styrelsen för föreningen för bistånd åt
lvtta och vanföra i Stockholm.
Vissa av de statliga myndigheterna har avgivit sina utlåtanden sedan
de först inhämtat yttranden från underordnade myndigheter. Sålunda har
skolöverstyrelsen inhämtat yttranden från statens och vissa kommunala
folkskolinspektörer. Överstyrelsen för yrkesutbildning har hört styrelserna
för samtliga centrala verkstadsskolor samt styrelserna för ett stort antal
kommunala och enskilda yrkesskolor. Kommerskollegium har infordrat yttranden
från Sveriges industriförbund, kooperativa förbundet samt handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle.
I de direktiv, som skolkommissionens ordförande utfärdade för yrkesutbildningsdelegationen
och som oförändrade gällt också för yrkesutbildningssakkunniga,
uppdrogs åt delegationen att komma med förslag inte
endast beträffande den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolan utan
också beträffande den egentliga yrkesutbildningen efter den obligatoriska
skolans slut. Betänkandet om yrkesutbildningen behandlar framför allt den
egentliga yrkesutbildningen. Men dennas anknytning till den förberedande
eller påbörjade yrkesutbildningen i eller i anslutning till enhetsskolan
medför, att också enhetsskolans yrkesutbildningsproblem berörs, på vissa
punkter ganska ingående. Hetta gäller inte minst den principiella uppläggningen
av yrkesutbildningens organisation och vidgningen av yrkesskolans
uppgifter.
Departementschefen
Yrkesutbildning meddelad i skolmässig form, skild från det produktiva
arbetet, är en ganska ny företeelse, utom när det gäller allmänna teoretiska
kunskaper, som kan bilda grunden för arbete inom en rad olika, mera ten
-
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 139
retiskt betonade yrken. I allt större utsträckning har man emellertid under
de senaste decennierna börjat ge utbildning för manuella arbetsuppgifter
i särskilda skolavdelningar under ledning av fackligt och pedagogiskt skolade
lärare i stället för av enbart i yrket skickliga män och kvinnor. Men
ännu är det pedagogiska arbetet på detta område endast i sin början. På
många håll, kanske de flesta, får yrkesskolornas elever lära på samma sätt
som de ungdomar, som undervisas direkt ute på arbetsplatserna. På andra
håll söker man sig i skolorna fram till nya inlärningsmetoder, betingade
av avskildheten från det produktiva arbetet. Säkerligen kan man på detta
sätt småningom finna effektivare och snabbare vägar att lära, antingen
det gäller några begränsade tempon eller grunden för ett yrke eller yrkesområde.
Det är därför med stort intresse, som jag tagit del av de erfarenheter
och uppslag, som samlats i yrkesutbildningssakkunnigas betänkande om
yrkesutbildningen. Mycket av det som föreslås i betänkandet behöver inte
underställas Kungl. Maj:t eller riksdagen för beslut. De sakkunniga har
betraktat den skolmässiga yrkesutbildningen i första hand som ett frivilligt
lokalt åtagande. Skolorna och kurserna bör så långt möjligt utformas efter
de lokala instansernas önskemal och behov. I enlighet med denna uppfattning
har många förslag fått formen av råd och uppslag till skolornas
huvudmän. Jag kommer därför i det följande endast att återge vissa delar
av betänkandet om yrkesutbildningen. Men det är min förhoppning, att
de erfarenheter och uppslag, som de sakkunniga samlat från olika håll,
skall komma yrkesskolväsendet till godo genom att utnyttjas, bearbetas
och utvecklas i den lokala planeringen och utbyggnaden av yrkesskolorna.
Den pågående reformen av den allmänbildande skolan innebär inte endast
en utveckling och utbyggnad av denna skola utan också en närmare
anknytning till densamma av de olika möjligheterna till fortsatt utbildning,
teoretisk och praktisk. Allteftersom den 9-åriga skolplikten vinner ökad
spridning, blir det därför nödvändigt att också öka möjligheterna till praktisk
yrkesutbildning i direkt anslutning till den 9-åriga skolan.
De sakkunnigas huvudsynpunkter på yrkesutbildningens organisation
synes mig så betydelsefulla — både med hänsyn till den framväxande 9-åriga
skolan och med hänsyn till vikten av en ändamålsenlig fortsatt yrkesutbildning
— att jag inte tvekar att föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagens
prövning framlägga en proposition i allt väsentligt grundad på de sakkunnigas
förslag. Innan jag övergår till att redogöra för de sakkunnigas förslag
och därav föranledda yttranden samt mina egna ståndpunktstaganden vill
jag dock något närmare redogöra för de bärande tankarna bakom förslagen.
Jag kommer också i fortsättningen av min redogörelse att för riksdagens
kännedom medtaga vissa förslag och synpunkter, som inte kräver
dess ställningstagande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
7
II. Yrkesutbildningens utbyggnad
(YS kap. 1, 6, 8, 9, 11)
1. Yrkesutbildningen och samhället
(YS kap. 1, 6, 11)
A. Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunnigas utredning om yrkesutbildningen behandlar
främst den utbildning, som bygger på folkskolan eller på enhetsskolans
yrkeslinje. Utredningsuppdraget har närmast gällt utbildningen för näringsgrenarna
industri-hantverk, handel och husligt arbete. Såväl den grundläggande
nybörjarutbildningen för olika personalkategorier som den fortsatta
utbildningen av arbetskraft med kortare eller längre yrkeserfarenhet
berörs. De sakkunniga syftar till att närma yrkesskolans arbetsvillkor och
ekonomiska förutsättningar till den allmänbildande skolans, samtidigt som
formerna för undervisningen anpassas till arbetssättet i näringslivet. På så
sätt vill man bidra till att uppnå större likvärdighet mellan teoretiska och
praktiska studiebanor.
De framlagda förslagen är övervägande av principiell art. Som bilagor
till betänkandet är fogade förslag till ny yrkesskolstadga och statsbidragskungörelse.
Betänkandet innehåller emellertid också en mängd synpunkter och
förslag beträffande yrkesutbildningens utformning, riktade till de lokala
skolledningarna. De sakkunniga har utgått från att yrkesutbildning liksom
hittills skall vara ett frivilligt åtagande både för den som får yrkesutbildning
och för den som ger utbildningen, alltsa för skolans huvudman ellei
för det företag, där utbildningen sker. Detta har medfört, att en mycket
stor del av de sakkunnigas förslag är rekommendationer snarare än förslag
till bestämmelser.
Utgångspunkterna för de sakkunnigas förslag och rekommendationer är
följande.
a) Behovet av yrkesutbildning ökar. Detta gäller inte
endast den relativt lilla gruppen av allroundkunniga arbetare utan så gott
som alla personalkategorier inom skilda näringsgrenar. »Teknikens utveckling,
omläggningar i arbetets organisation och människans förändrade ställning
i produktionsprocessen medför krav på en förändring också av yrkesutbildningen.
Varje individ i vart samhälle kommer i olika sammanhang
— i den industriella produktionen, i distributionen, i det samhälleliga artet
och i hemmet — i kontakt med uppfinningar och arbetsförlopp, som
kräver någon teknisk och social bildning.» (YS s. 12.) »Yrkesutbildningen
får inte, såsom hittills övervägande skett, framför allt ta sikte på de kva
-
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 139
jificerade yrkesarbetarna. Den maste syssla med personalkategorier som
kräver utbildning både av skiftande art och av skiftande grad.» (YS s. 13.)
Yrkesskolorna maste vända sig till ett större och bredare elevklientel än
hittills.
b) Den grundläggande yrkesutbildningen måste ske
utanför produktionen. Kraven på yrkesutbildningens mål, omfattning
och utformning är nu helt andra än de var, då den nu gällande
yrkesskolstadgan (av 1918 och 1921) kom till. Grundtanken då var, att
den praktiska yrkesutbildningen skulle ske direkt i arbetet, medan skolan
skulle svara för en kompletterande, övervägande teoretisk undervisning
av fackinriktat slag. Allmänbildande undervisning gavs mycket litet utrymme
i denna stadga.
Förhållandena har emellertid ändrats. De sakkunniga uttalar härom
bl. a.: »Inte bara arbetarnas situation utan också de materiella förutsättningarna
pa arbetsplatsen gör det allt svarare att låta den grundläggande
praktiska utbildningen ske i produktionen eller i annat arbete. Den tekniska
apparaturen och materialet är många gånger så dyrbara och arbetsprocessen
så komplicerad, att man inte utan stora både mänskliga och
ekonomiska risker kan låta rena nybörjare syssla med dem.» (YS s. 11.)
»Ännu sa länge är förutsättningarna att i skolmässig form ge en grundläggande
praktisk-teoretisk yrkesutbildning i heltidskurser begränsade. Men
tendensen är så påtaglig, att man bör kunna utgå från att det är denna
linje man bör arbeta efter under den period man nu kan planera för.»
(YS s. 11.) Yrkesutbildningssakkunnigas slutsats blir, att, om det ökande
behovet av planmässig yrkesutbildning skall kunna tillgodoses, skolan i
avsevärt högre grad än hittills måste ge grundläggande nybörjarutbildning
utanför produktionen.
c) Yrkesutbildningen skall bygga på frivilliga
överenskommelser mellan parterna. Alltsedan slutet av
1800-talet har upprepade förslag framlagts i syfte att genom lagstiftning
reglera arbetsgivarnas och de anställdas skyldigheter i fråga om yrkesutbildningen.
Detta är naturligt, eftersom den princip, varpå vår nuvarande
yrkesskolstadga bygger, i flertalet andra länder, där den tillämpas, görs
effektiv just genom en lärlingslag, ofta i förening med yrkesskolplikt. I
Sverige har det emellertid inte varit möjligt att samla majoritet omkring
en lärlingslag, främst på grund av motstånd från såväl arbetsgivare som
arbetstagare inom industrien. Flera av de framlagda lagförslagen har också
tagit sikte på en lärlingslag endast för hantverket och småindustrien.
Dessa förslag har dock strandat på svårigheten att dra en gräns mellan
det område, där lagen skulle tillämpas, och det område, där den inte
skulle gälla.
Också en annan form av lagstiftning diskuteras i betänkandet, nämligen
en lag i syfte att säkra utbildningsplatser i näringslivet för 9y-elever, eu
tanke, som skymtat då och då i diskussionen kring enhetsskolan. Man understryker,
att detta skulle innebära en helt ny form av lag, vilken inte
— såsom den på sina håll förekommande lärlingslags! iftningen — skulle
reglera förhållandet mellan lärling och arbetsgivare efter ett frivilligt ingånget
anställningsförhållande utan direkt skulle ålägga arbetsgivare att
anställa och utbilda vissa kategorier av ungdomar. De sakkunniga avvisar
bestämt tanken på en dylik lag.
9
Kungl. Maj ds proposition nr 139
Med hänvisning dels till de åtgärder, som vidtagits av näringslivets organisationer
och av enskilda arbetsgivare, dels till den i betänkandet föreslagna
utbyggnaden av yrkesskolornas heltidskurser, som småningom kommer
att till stor del ersätta den grundläggande utbildningen direkt i arbete,
kommer de sakkunniga till den slutsatsen, »att yrkesutbildningen liksom
hittills, i den mån den sker på arbetsplatserna eller genom samarbete mellan
näringsliv och skola, skall lösas genom frivilliga överenskommelser mellan
arbetsmarknadsparterna och inte vila på i lag fastställda bestämmelser»
(YS s. 78).
d) Yrkesutbildningen skall stå öppen på lika villkor
förmän och kvinnor. De sakkunniga framhåller, att det
inte finns några principiella hinder för kvinnor att skaffa sig utbildning i
skola av vad slag det vara må. Att kvinnorna trots detta inte har samma
möjligheter på arbetsmarknaden som männen beror av andra orsaker:
kvinnorna är förhållandevis nya på arbetsmarknaden; för många av dem
är yrkesarbetet endast en sysselsättning före äktenskapet, vilket gör, att
de inte räknar med avancemang och följaktligen ej heller utbildar sig för
större och svårare arbetsuppgifter; kvinnans uppgifter i hemmet tar större
delen av hennes intresse och krafter i anspråk och detta har medfört högre
genomsnittlig frånvarofrekvens för kvinnor än för män och kortare genomsnittlig
yrkes verksamhetsperiod. Man visar pa hur kvinnornas inställning
från början kommit arbetsgivarna att betrakta kvinnor såsom en mera
tillfällig arbetskraft, mindre värda att satsa på i längden än männen och
hur denna inställning och de därav följande avtalsbestämmelserna i sm
tur bidragit att hos nya generationer av kvinnor bevara en mindre intresserad
och ansvarsmedveten inställning till yrkesarbetet utanför det egna
hemmet. (YS s. 147—150.) ...
De praktiska möjligheterna för även gifta kvinnor att ha arbete utanior
det egna hemmet har genom tekniska och sociala förbättringar ökat under
senare år. Detta borde i sin tur leda till att lusten att utnyttja möjligheterna
också bleve större. De sakkunniga understryker, att vad som framför
allt måste till är en ändrad inställning till kvinnoarbetet både hos kvinnorna
själva, hos föräldrarna och hos arbetsgivare och manliga arbetskamrater.
I det avseendet ger enhetsskolan bättre möjligheter än andra skolformer,
därigenom att den låter flickor och pojkar sida vid sida och utan
åtskillnad på kön ta del i skolans praktiska undervisning — hushållsarbete
och slöjd — och låter dem välja yrke så långt det är möjligt mot bakgrunden
av gemensam yrkesvägledning med studiebesök och praktisk yrkesorientering.
Utom .skolan är samhällets uppgift, när det gäller att bredda
kvinnornas arbetsmarknad, främst att undanröja de praktiska hinder, som
på sina håll finns, för att den principiella likarätten till utbildning och avancemang
skall kunna tillämpas utan inskränkning. Det största intresset för
yrkesutbildning har kvinnorna visat när det gäller utbildning för husligt
förvärvsarbete. Möjligheter till sådan utbildning finns inte tillnärmelsevis
i den utsträckning, som kvinnornas efterfrågan pa utbildning och samhällets
efterfrågan på utbildad arbetskraft motiverar. En betydande del av
utbyggnaden av (len husliga heltidsundervisningen bör därför reserveras
för utbildning för husligt förvärvsarbete. (YS s. 150—155.)
e) Yrkesutbildningen skall vara en linje i n o in d e n
f r a m v ä x a n d c u n g d o in s s k o 1 a n. Yrkcsutbildningssakkunmga
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
gör följande programförklaring: »Hur yrkesutbildningen än är organiserad,
bor den ha en tyafaldig uppgift. Dels skall den förse näringslivet med utbildad
arbetskraft i tillräcklig omfattning. Dels skall den hjälpa ungdomen
att anpassa sig och firma tillfredsställelse i arbetet, att förstå arbetets betydelse
tor individen och for samhället, att genom en planmässig lärogång
ge den rent tekniska yrkesskickligheten samtidigt som den utvecklar omdomet,
ansvarskänslan och förmågan att arbeta självständigt tillsammans
med andra, d. v. s. bidrar till personlighetens framväxande.» (YS s 14 )
i ?} dfnna yrkesutbildningens dubbla uppgift inför samhället och den
enskilde skall kunna genomföras, måste yrkesutbildningen både bygga på
och löpa jämsides med en allmänt bildande och fostrande undervisning.
Yikesutbildnmgen bör växa naturligt fram som en linje bland andra inom
en ungdomsskola, som har linjer för olika behov, varje linje med sitt studiemal
men alla också med ett gemensamt mål, elevernas allsidiga personhghets-
och medborgarfostran. Alla har samma behov av och samma rätt
till utbildning, vare sig de väljer en praktisk eller en teoretisk bana.
Om ungdomsskolan utformas på rätt sätt, ger den ungdomarna redan i
skolan en positiv inställning till arbete och utbildning. Denna inställning
gäller det att ta vara på och utveckla efter skolans slut. »Utbildning för
vuxna kommer att bli mera efterfrågad och därigenom av större betydelse
än förut. Ungdomsskolan blir pa sa sätt ett stadium och inte i sig själv en
avslutad utbildning.» (YS s. 15.)
Mot denna bakgrund — det ökande behovet av yrkesutbildning, den
allt större efterfrågan på grundläggande yrkesutbildning utanför produktionen,
friheten från utbildningslagstiftning, de lika utbildningsmöjligheterna
för män och kvinnor samt den framväxande ungdomsskolan — anger
de sakkunniga yrkesskolans uppgift. Denna uppgift måste i längden bli att
bereda utbildning i lämplig form och omfattning åt det stora flertalet av
dem, som från enhetsskolan söker sig ut i förvärvsarbete. Detta kan ske
på två vägar, dels i samarbete med företag i form av inbyggda företagsskolor,
dels i form av grundläggande heltidskurser i yrkesskola som förberedelse
för den fortsatta utbildningen — och specialiseringen — i produktionen.
Yrkesskolorna skulle således, från att ha varit i övervägande grad kompletterande
skolor, som främsta uppgift få den grundläggande praktiskteoretiska
yrkesutbildningen på heltid. Det är givet, att, om man vidgar
vei ksamhetsomradet för yrkesskolornas heltidskurser så väsentligt, som
den nyssnämnda målsättningen skulle göra, man inte kan ge alla elever
en flerårig utbildning. Yrkesskolorna måste i stor utsträckning rikta sig
till andra kategorier än de blivande yrkesarbetarna och därmed jämställda
yrkesgrupper.
Önskemålen för framtiden i fråga om den yrkesutbildning,
som i regel avses börja i och sedan bygga på enhetsskolans klass 9 y eller
motsvarande avslutningsklass i den nuvarande obligatoriska skolan, kan
enligt yrkesutbildningssakkunniga anges i följande punkter (YS s. 18_20):
11
Kungl. Maj:ts -proposition nr 139
a. Yrkesskolornas verksamhet måste inriktas dels, såsom hittills övervägande
skett, på yrkesarbetare med flerårig utbildning och därmed jämställda
yrkesgrupper, dels, i betydligt högre grad än hittills, även på andra
vrkesgrupper med mera begränsat utbildningsbehov. Skolan bör i allt större
utsträckning ta hand om den grundläggande nybörj ar utbildningen för olika
arbetarkategorier med större eller mindre utbildningsbehov och mer eller
mindre specialiserade och differentierade arbetsuppgifter.
b. Främst blir den egentliga grundutbildningen utanför produktionen
en uppgift för skolan, allteftersom företagen far allt svarare att inrymma
sådan utbildning i produktionen. Heltidsundervisningen måste alltså utvecklas,
så att den inte bara kvalitativt utan även kvantitativt kan fylla
samhällets behov av yrkesutbildning av skiftande art och grad.
c. Yrkesutbildningen skall i regel — efter den förberedelse av yrkes- och
anlagsorienterande karaktär som ges i enhetsskolan fram till och med dess
åttonde klass — börja med ett års skolmässig eller pa annat sätt systematiserad
praktisk-teoretisk undervisning för alla elever i klass 9 y. Denna
yrkesutbildning skall kompletteras med allmänt teoretisk och medborgerlig
undervisning. En utbildning av detta slag kan för närvarande också
bygga på folkskolans sjunde eller åttonde klass. För stora grupper kommer
denna utbildning att utgöra den skolmässiga grunden för fortsatt, övervägande
praktisk yrkesutbildning och träning i produktionen.
d. För vissa ungdomsgrupper måste yrkesutbildningen fortsätta under
ytterligare ett eller flera år efter 9 y eller liknande förberedande yrkesutbildning
i anslutning till folkskolan. Antingen sker detta helt under skolans
ledning, varvid större delen av undervisningen sker i skolan, dock med
växelutbildning eller praktik i näringslivet pa annat sätt för att ge ele\ erna
kontakt med produktivt arbete. Eller också skaffar sig eleven praktisk
utbildning så gott som helt utanför skolan men far en viss teoretisk, praktisk
och allmänt medborgerlig undervisning i yrkesskola, antingen i koitare
koncentrerade kurser på heltid eller genom deltidsundervisning viss
tid per vecka.
Den kompletterande undervisningen i yrkesskola förlägges i möjligaste
mån till ordinarie arbetstid.
e. Efter den grundläggande utbildningens slut ges möjligheter att i yrkesskola
fortsätta såväl de yrkesteoretiska och praktiska som de medborgerliga
och personlighetsfostrande studierna, dels i kompletterande deltidskurser,
dels i mera kvalificerade fortbildningskurser under kortare eller
längre sammanhängande perioder med heltidsundervisning.
f. I den fortsatta yrkesutbildningen skall de olika ämnena fogas in i ett
sådant sammanhang och ges en sadan inriktning, att studierna pekar fram
mot ett bestämt mål. Detta mål kan sättas högre eller lägre allt efter de
studerande individernas behov, intresse och förmåga. Yrkesutbildningens
olika stadier skall så långt möjligt bygga på varandra, och yrkesutbild
-
12
Kungl. May.ts proposition nr 139
ningen skall organiseras som en linje vid sidan av de olika utbildningslinjer,
som bygger på enhetsskolans teoretiska avslutningsklasser. De utbildningsvägar,
som enhetsskolan leder till, blir på så sätt parallella, likvärdiga
linjer inom ett enhetligt men rikt differentierat utbildningssystem, där de
praktiska yrkena sätts i paritet med de teoretiska i fråga om rätten till
och de ekonomiska förutsättningarna för en gedigen utbildning.
g. I princip skall det vara möjligt att gå från eu lägre till en högre
yrkesutbildande kurs utan tidsödande allmänt teoretiska studier mellan°de
olika stadierna. I de fall, då man maste uppställa krav på högre allmän
teoretisk skolunderbyggnad för inträde i en yrkesutbildande skola eller
kurs, bör möjligheter ges åt därtill lämpade ungdomar med grundläggande
praktisk yrkesutbildning inom området att på smidigast möjliga sätt inhämta
erforderliga förkunskaper av allmänbildande slag.
h. Vid sidan av den kontinuerliga yrkesutbildningen inom ett och samma
yrkesområde skall vid yrkesskolorna finnas möjligheter till grundläggande
utbildning för personer, som på ett senare stadium övergår till annat
yrke. Denna utbildning skall kunna ske antingen i deltidskurser eller i mera
koncentrerade heltidskurser. Vidare skall yrkesskolorna vid behov kunna
anordna omskolningskurser.
i. I yrkesundervisningen och den övriga studieverksamhet, som mer eller
mindre direkt anknyter till denna, skall studiemetoder speciellt lämpade
för ett vuxet elevklientel användas och hänsyn därtill tas vid lärarutbildningen.
Denna skall också utformas med sikte på de personlighetsutvecklande
moment — kravet på omdöme, noggrannhet, snabbhet, självständighet,
samarbetsförmåga, ansvarskänsla i arbetet — som måste tillvaratas
i yrkesutbildningen.
j ■ Yrkesskolväsendets utbyggnad maste ske etappvis. Ungdomsskolans
fullständiga genomförande är ett framtidsmål, som man måste ha för
ögonen. För närvarande kan man inte överblicka mer än en relativt begränsad
period. De sakkunniga har tills vidare räknat med femton år.
Under denna tid skall den möjliga utbyggnaden genomföras på ett sådant
sätt, att de stora årskullarna från fyrtiotalets första hälft i största möjliga
utsträckning får tillgång till en planmässig yrkesutbildning.
B. Remissyttranden
Några invändningar mot de ovan refererade grundtankarna bakom de
sakkunnigas förslag har inte framkommit och det stora flertalet remissinstanser
har direkt understrukit de sakkunnigas syfte och principiella uppläggning.
Pa åtskilliga hall tar man upp tanken på en framväxande ungdomsskola.
Som uttryck för remissinstansernas inställning på den punkten
kan tas skolöverstyrelsens uttalande att man inom överstyrelsen helt delar
de sakkunnigas syn på den framväxande ungdomsskolans uppgift.
Bl. a. de båda centrala skolmyndigheterna, överstyrelsen jör yrkesut -
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
bildning och skolöverstyrelsen, understryker starkt, att yrkesskolan sasom
en frivillig skola för sin utformning är och bör vara beroende främst av det
lokala initiativet. Statens insatser bör komma till synes framför allt i det
ekonomiska stöd, som lämnas, och i tillfredsställande resurser för tillsynsmyndigheten
att leda och samordna planeringsarbetet och det pedagogiska
arbetet. Överstyrelsen för yrkesutbildning betonar, att statsbidragen måste
avvägas så, att de kommunala huvudmännen inte på grund av allt för
knappt stöd från statens sida undandrar sig sin uppgift att ge de yrkesbestämda
ungdomarna yrkesutbildning, i den mån utbildningsbehovet inte
kan tillgodoses inom näringslivet. Överstyrelsen framhåller i detta sammanhang
betydelsen av att man vid den utbyggnad, »som kan ske, beaktar
väl å ena sidan den insats, som kan göras genom yrkesskolornas medverkan
för att underlätta enhetsskolans uppgifter vid den förberedande yrkesutbildningen,
men å andra sidan — såsom ytterst väsentligt — i icke mindre
grad behovet av utbildning även för dem som redan lämnat skolan». Skolöverstyrelsen,
vars yttrande av naturliga skäl främst sysslar med den
förberedande yrkesutbildningen och dess utformning och förläggning,
understryker, att det lokala avgörandet bör »frikopplas från ekonomiska
hänsyn» och dikteras av omsorg om ungdomen. Skolöverstyrelsen framhåller
vidare, att den förberedande yrkesutbildningen inom olika skolformer
bör få så likvärdiga arbetsbetingelser som möjligt i fråga om lärarkrafter,
utrustning och statsbidrag. Denna synpunkt, som är gemensam
för de båda överstyrelserna, kommer fram på åtskilliga punkter i deras
yttranden.
De sakkunnigas tanke, att yrkesutbildningen liksom hittills skall bygga
på frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna,
understryks av åtskilliga remissinstanser, i vissa fall dock efter någon
diskussion för och emot. SHSO skulle vara benägen att överväga en lärlingslag,
»förslagsvis partiell och i tillämpningen fakultativ». Organisationen
summerar dock sin nuvarande inställning sålunda: »Organisationen anser
dock, att införandet av en lärlingslag i Sverige med tanke på det intresse,
som såväl från statsmakternas som från det enskilda näringslivets sida
visas för yrkesutbildningen, f. n. icke är tvingande aktuellt.» TCO och en
del representanter för handélsundervisningen ställer sig inte avvisande till
tanken på en lärlingslag men vill dock för närvarande inte påyrka en sådan.
Tanken att yrkesskolorna måste rikta sig också till andra och bredare
personalkategorier än som nu i allmänhet är fallet, tas upp av
bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, telestyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
SAF, LO, yrkeskvinnors samarbetsförbund och flera av handelskamrarna.
Framför allt trycker man i likhet med de sakkunniga på behovet
av grundutbildning utanför produktionen före inträdet pa arbetsmarknaden.
SAF och LO säger i likalydande, av arbetsmarknadens yrkesråd utarbetade,
yttranden: »I denna fas av utbildningen (grundutbildningen) är
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
yrkesskolans fördelar uppenbara, samtidigt som dess nackdelar i form av
mindre avancerade maskintyper och produktionsmässiga arbetsförhållanden
saknar betydelse för den elementära utbildning det här är fråga om.»
Överstyrelsen för yrkesutbildning understryker behovet av en systematisk
yrkesutbildning »icke enbart för yrken, som kräva en flerårig utbildning,
utan även för arbetsuppgifter för vilka erfordras en kortare utbildning».
Varje bransch och därinom varje yrkesgren har sina speciella utbildningsproblem.
Det gäller att »på område efter område söka sig fram till allt
rationellare utbildningsformer samt att ständigt modernisera och anpassa
undervisningsplaner efter ett i allt snabbare takt föränderligt näringsliv».
Föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm framhåller, att de
vanföra i större utsträckning än nu bör kunna beredas plats i de vanliga
yrkesskolorna. Hantverksinstitutet understryker starkt behovet av fortbildning
för de mera erfarna men ej fullt yrkeslärda hantverkarna, t. ex.
gesällerna. Denna fortbildning måste ordnas på ett sådant sätt, att den
inte ingriper alltför mycket i den enskildes försörjning. Ur pedagogisk synpunkt
bör den vara så differentierad som möjligt. Kurserna bör inte knytas
till yrkesskolorna utan ordnas fristående i nära kontakt och samarbete
med yrkesförbunden. Statsbidragsfrågan för denna verksamhet måste lösas.
Kvinnornas likaberättigande med männeni fråga om
yrkesutbildning synes höra till de påpekanden av de sakkunniga, som tagits
för så självklara, att de inte ens ansetts behöva understrykas. Yrkeskvinnors
samarbetsförbund är den enda remissinstans, som över huvud taget
berört frågan. Man efterlyser praktiska åtgärder för att möjliggöra ett
förutsättningslöst val av yrke och utbildning. Den gifta kvinnans behov av
omskolning och nyutbildning framhålles särskilt.
De sakkunnigas tanke, att yrkesutbildningen inte endast skall bygga på
den allmänbildande skolans allmänt teoretiska undervisning utan också
hela vägen igenom förknippas med ett visst mått av allmänbildande
och medborgerligt fostrande undervisning har framkallat
både instämmanden och gensagor. Överstyrelsen för yrkesutbildning
och många andra remissinstanser understryker, att man inte ensidigt får
inrikta yrkesutbildningen på det rent tekniska kunnandet utan att man på
allt sätt bör ta vara på de allmänt fostrande och personlighetsdanande
moment, som undervisningen i sig själv erbjuder, kanske i ännu högre grad
än den teoretiska undervisningen, samtidigt som man bör vidga elevernas
samhälleliga och kulturella orientering så långt som är förenligt, med ett
målmedvetet genomförande av en systematisk yrkesutbildning. På sina
håll är man dock rädd, att ett införande av allmänbildande undervisning i
yrkesskolornas verksamhet skulle bli till förfång för den egentliga yrkesutbildningen
och framhåller, att större krav inte bör ställas på yrkesskolan
än den förmår uppfylla.
I ramband med yttrandena över de sakkunnigas grundprinciper för yrkes -
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
utbildningen kommer man i några fall in på frågor, som inte närmare
berörts av de sakkunniga. Sålunda understryker skolöverstyrelsen kraftigt
sambandet mellan de olika slagen av yrkesförberedelse
inom den allmänbildande skolan och yrkesskolan — yrkesvägledning,
förberedande yrkesutbildning och yrkeskunskap i enhetsskolan, fortsättningsskolan
och folkskolans frivilliga åttonde och nionde klasser — och
framhåller vikten av att alla dessa olika slag av yrkesförberedelse planeras
och genomföres i nära samverkan mellan de båda centrala skolmyndigheterna
och arbetsmarknadsstyrelsen samt att ekonomiska och andra förutsättningar
för yrkesförberedelsen i de olika skolformerna blir i möjligaste
mån likvärdiga. Från flera håll, bl. a. SAF, LO, SHSO och teknologföreningen
talar man — i mer eller mindre försiktiga vändningar — om vikten
av prognoser som underlag för yrkesvägledning och yrkesval och därmed
för utbyggnaden av yrkesskolväsendet. Kommerskollegium, sakrevisionen
och flera av handelskamrarna framhåller lönesättningens
betydelse som stimulans för den enskilde att skaffa sig yrkesutbildning.
Konstutredningen efterlyser den estetiska fostrans plats i
yrkesundervisningen, framför allt i 9y.
2. Yrkesskolornas rekryteringsområden
(YS kap. 8)
A. Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesskolans rekrytering påverkas av åtskilligt flera faktorer än den
allmänbildande skolans. Arbetsmarknadens struktur och konjunktur spelar
en avgörande roll. De kurser, som yrkesskolan erbjuder, måste inrättas
med hänsyn till nuvarande och väntade möjligheter på arbetsmarknaden.
Men eftersom yrkesskolan är en frivillig skola, kan den inte räkna med
elever, såvida det inte medför påtagliga fördelar att gå igenom en kurs i
skolan, innan man söker arbete, hellre än att skaffa sig en anställning utan
föregående utbildning. Under hela 1940-talet medförde en kurs i yrkesskola
knappast några sådana fördelar. Inte heller nu kan man peka på några
fördelar av ekonomisk art. Men det ger onekligen en viss trygghet inför
eventuella konjunkturförändringar på arbetsmarknaden att veta med sig,
att man har grundläggande kunskaper och utbildning i ett yrke. Detta torde
vara ett av skälen till att yrkesutbildning i skola småningom kommit
att bli alltmera efterfrågad.
Om yrkesskolan vidgar sitt verksamhetsområde till att omfatta också
andra grupper än de mera kvalificerade yrkesarbetarna, kommer detta
sannolikt att medföra en jämnare rekrytering. Ju mindre specialiserad en
utbildning är, dess mindre konjunkturkänslig bör den vara.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
De sakkunniga har pekat på de olika faktorer, som är av betydelse för
rekryteringen till yrkesskolorna: arbetsmarknadens struktur och konjunktur,
den författningsmässiga grunden (frivilligheten), skolans anseende (dess
ledning, lokaler och lärare m. m.). Mot denna bakgrund visar man på skillnaden
i rekryteringshänseende mellan heltidskurser och deltidskurser. D e 1-tidskurser måste inrättas för ett lokalt begränsat område med utgångspunkt
från det lokalt manifesterade behovet. »Kurserna har inte någon
nämnvärd inverkan på rekryteringen till olika yrken, då de flesta
kursdeltagarna redan har anställning i yrket (möjligen med undantag för
de elementära handelskurserna). Tillströmningen till kurserna är också beroende
av den aktuella åldersfördelningen bland de anställda och av det
lokala arbetsmarknadsläget.» (YS s. 98.) De sakkunniga framhåller deltidskursernas
mindre beroende av fasta lokaler, permanent skolledning och
kontinuerlig verksamhet och slutar med att konstatera: »Vi utgår dock
från att en utbyggnad skall ske även av deltidsundervisningen vid yrkesskolorna
och att man vid byggandet av lokaler för heltidskurser i fråga om
utrymme och utrustning också tar hänsyn till deltidsundervisningen.»
(YS s. 98.)
Heltidskurserna är på ett helt annat sätt än deltidskurserna beroende
av en långsiktig planering. De kräver fasta lokaler, heltidsanställda
lärare, kontinuerlig ledning och därmed också en fortlöpande elevrekrytering
år efter år. Allmänbildande 9-åriga skolor kommer att finnas i praktiskt
taget varje kommun i landet. I vissa fall kommer två eller flera kommuner
att samarbeta om högstadiet och i synnerhet om yrkesutbildningen.
Men i varje fall kommer det att behövas yrkesskolor — eller yrkesavdelningar
inom enhetsskolan — i avsevärt fler kommuner än nu. För närvarande
är heltidsavdelningar sällsynta i mindre kommuner. De sakkunniga
understryker, att man alltid måste räkna med en centralisering av yrkesutbildningen
på heltid i jämförelse med den allmänbildande skolans högstadium.
Större orter erbjuder bättre möjligheter till differentiering av
yrkesskolans kurser och därmed till ett mera varierat yrkesval än mindre
orter. Men det bör dock vara möjligt att inrätta heltidskurser på mindre
orter i en helt annan utsträckning än hittills. Avdelningar för förberedande
yrkesutbildning bör kunna komma till stånd till och med i kommuner, som
inte har mer än 3 000—4 000 invånare, eller i samarbetsområden med motsvarande
befolkningsunderlag. Men om den grundläggande yrkesutbildningen
i de små kommunerna förlädes helt till skola, skulle eleverna erbjudas
alltför snäva valmöjligheter. En del av undervisningen måste av flera
skäl alltid ordnas utanför yrkesskolorna eller enhetsskolans yrkesbestämda
avdelningar. (YS s. 100—101.)
De sakkunniga räknar med tre olika slag av yrkesskolor ur rekryteringssynpunkt
(YS s. 102—106). De lokala yrkesskolorna vänder sig
till elever, som bor i skolorten. De centrala yrkesskolorna häm
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
tar sina elever från en större region, i regel ett landstingsområde. Riksskolorna
hämtar sina elever från hela riket eller från en stor del av
riket. Dessa olika slag av skolor har inte endast olika rekryteringsunderlag
utan också i viss mån olika arbetsuppgifter. Medan de lokala skolorna i
sina heltidskurser framför allt kan ta fasta dels på ortens mera speciella
behov, dels på huvudyrken såsom metallyrken, jordbruk och skog, husligt
arbete, handel och kontor, kan de centrala skolorna i första rummet inrikta
sig på yrken med ett något mera begränsat rekryteringsbehov, såsom olika
slag av hantverksyrken, specialiserade yrken inom detaljhandel och kontor,
vissa industriyrken, t. ex. inom textilindustri, kemisk industri o. s. v. Riksskolorna
slutligen utbildar för yrken med ett mycket begränsat rekryteringsbehov,
t. ex. urmakare, optiker m. fl. »mindre» hantverksyrken, arbetsledare
och annan kvalificerad personal för olika industrier. En annan form
av riksskola, som de sakkunniga också anser böra komma till stånd, är
ett slags institut för en viss yrkesgren, vid vilket bedrives utbildning på alla
stadier samt teknisk och pedagogisk forskning. Sådana yrkesinstitut bör
inrättas på orter, där yrkesgrenen i fråga är rikligt företrädd.
De sakkunniga vill inte begränsa de centrala yrkesskolornas verksamhet
till att avse enbart vissa grupper av yrken med förhållandevis begränsat
rekryteringsbehov. Dessa skolor bör liksom nu de centrala verkstadsskolorna
också erbjuda utbildning för de stora huvudyrkena åt ungdomar från
orter, där yrkesutbildning inte kan fås vare sig i yrkesskola eller i företagen.
De centrala yrkesskolorna kommer att syssla inte endast med den
utbildning, som börjar i och sedan bygger vidare på 9y utan också med
utbildning som avslutas i och med det nionde skolåret.
Skolor med heltidsundervisning bör vara så stora, att de kan bära upp
en heltidsanställd skolledare. I den mån skolorna anordnar kurser för mer
än ett yrkesområde, är det önskvärt att de olika avdelningarna — för
handel, för husligt arbete, för industri-hantverk o. s. v. — får var och en
sin fackkunnige föreståndare, i större skolor överlärare eller rektor.
B. Remissyttranden
De sakkunnigas synpunkter på yrkesskolornas förhållanden till rekryteringsområdet
diskuteras endast av ett fåtal remissinstanser.
I några yttranden, bl. a. av representanter för huvudmännen, framhåller
man, att de sakkunniga kanske varit alltför optimistiska i sin uppfattning
om de små kommunernas förutsättningar att inrätta heltidskurser. Man
tror, att landstingen och de större kommunerna i större utsträckning än
de sakkunniga räknat med måste ta hand om heltidsundervisningen. Landstingsförbundet
vill emellertid inte nu ta ställning till omfattningen av landstingens
medverkan i 9y-utbildningen. Förbundet understryker, att det inte
kan bli en »obligatorisk skyldighet» för landstingen att ordna sådan ut2
— Bihang till riksdagens ''protokoll 1955. 1 samt. Nr 139
18
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 139
bildning. Från flera håll uttalas, att begreppet riksskola bör ges vidast
möjliga tolkning. Sådana skolor bör inrättas bl. a. för fortbildning och specialutbildning
av arbetsledare och annan kvalificerad personal inom olika
näringsgrenar och branscher. Skolöverstyrelsen anser, att grundutbildning
för jord- och skogsbruk, husligt arbete, metallarbete och handel i regel kan
ordnas på det lokala planet, och bekräftar därmed de sakkunnigas beräkningar
på sid. 100—101 i betänkandet. För övriga yrken behövs enligt
skolöverstyrelsen redan på 9y-planet samverkan inom större eller mindre
regioner.
Åtskilliga remissinstanser har varit angelägna att understryka sambandet
mellan den förberedande yrkesutbildningen i 9y och den fortsatta
egentliga yrkesutbildningen. Båda bör ha sin givna plats i yrkesskolorna,
den förra dock inte i så hög grad, att utrymmet för den senare minskar.
Landskommunernas förbund anser, att frågan om sambandet mellan förberedande
och egentlig yrkesutbildning inte blivit tillräckligt klarlagd av
de sakkunniga. Representanterna för lantbruksundervisningen har framhållit,
att utbildningen i 9y inte kan ersätta den egentliga jordbrukarutbildningen
i lantmannaskolorna.
Kommerskollegium, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
fiskeristyrelsen och RLF understryker önskvärdheten av vidgade
möjligheter att inordna utbildningen för jordbruk, skogsbruk, fiske och
sjöfart i den föreslagna organisationen av yrkesskolväsendet. Närmast är
det de centrala yrkesskolorna och riksskolorna man tänker på. Redan den
förberedande yrkesutbildningen inom enhetsskolan för dessa näringsgrenar
bör i största möjliga utsträckning förläggas till skolor. Samtliga nyssnämnda
instansers yttranden utmynnar i en hemställan om utredning av organisationen
och den pedagogiska utformningen av utbildningen för de berörda
näringsgrenarna. En liknande framställning har gjorts av svenska
landsbygdens ungdomsförbund i skrivelse till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet den 22 oktober 1954.
RLF har i en särskild skrivelse tagit upp hela frågan om yrkesutbildning
för landsbygdens folk. Förbundet finner det nödvändigt med en enhetlig
ledning av yrkesutbildningen inom större områden än kommunerna och
har stannat för landstingen som det lämpliga organet för ledningen av
yrkesutbildningen för samtliga näringsgrenar inom en region. Förbundet
framlägger ett förslag, som går ut på en fullständig samordning av yrkesutbildningen
för skilda näringsgrenar, så att en och samma yrkesskola
skulle kunna anordna kurser för vilka yrkesområden som helst i anslutning
till områdets näringsgeografiska struktur. Landsbygdens skolmässiga yrkesutbildning,
såväl den förberedande inom enhetsskolan som den fortsatta
egentliga yrkesutbildningen, borde helt förläggas till av landstingen drivna
och administrerade skolor. Förslaget förutsätter en centralisering av yrkesutbildningens
centrala ledning, vilket också föreslås av förbundet.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
Kommerskollegium har utöver sitt remissyttrande också inkommit med
en utredning om möjligheterna att inordna utbildningen av sjöfolk i den
av de sakkunniga föreslagna organisationen av yrkesskolväsendet. Sjöfolksutbildningen
bör enligt kollegiets uppfattning förläggas till sjömansskolor,
vilka bör vara riksskolavdelningar knutna till lokala eller centrala yrkesskolor.
3. Allmänna grunder för utbyggnaden av yrkesskolorna
(YS kap. 9)
A. Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunniga har begränsat sina förslag i fråga om utbyggnaden
av yrkesskolorna till att avse heltidskurserna.
Vid en utbyggnad av yrkesskolornas heltidsundervisning kan man, säger
de sakkunniga, dels bygga ut redan befintliga skolor, dels sträva efter en
större spridning av utbildningsmöjligheterna. De sakkunniga har stannat
för ett »både — och» med någon tonvikt på den större spridningen. De
sakkunniga anser, att större kommuner bör ha yrkesskolor, som tillgodoser
ett minst 50 % större befolkningsunderlag än den egna kommunens. Detta
leder till att de f. n. ca 40 kommunerna med 20 000 invånare eller mera
bör ha ungefär 60 % av elevplatserna i heltidskurser i sina yrkesskolor. I
jämförelse med nuvarande förhållanden innebär detta en avsevärd spridning
av utbildningsmöjligheterna. Ungdomsårskullarnas ökning i förening
med genomförandet av den 9-åriga skolan och det alltmer minskande utrymmet
för grundläggande utbildning i produktionen kommer att ställa
ökade krav på yrkesskolorna. Skolornas normala kapacitet bör visserligen
anpassas efter genomsnittsårskullarna och inte efter toppårskullarna. Men
utbyggnaden bör forceras, så att yrkesskolorna kan ta hand om en så stor
del som möjligt av ungdomarna under toppåren. De sakkunniga föreslår
därför, att utbyggnaden genomföres till fyra femtedelar under de tio första
åren fram till 1965 och den återstående femtedelen fram till 1970. För att
tillgodose toppårskullarna får man vidta utomordentliga åtgärder, i den
mån förhållandena på arbetsmarknaden nödvändiggör sådana. Över huvud
taget måste enligt de sakkunniga yrkesskolornas kapacitet och arten av
deras utbildning smidigt kunna anpassas efter förändrade förhållanden på
arbetsmarknaden, både när det gäller konjunkturläget och när det gäller
produktionssättet och behovet av utbildning för olika yrken och arbetsuppgifter.
Följande diagram och tablå, som är hämtade ur betiinkandet om yrkesutbildningen
(YS s. 113—114), visar ungdomsårskullarnas ökning från
1950 till 1971.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
Diagram a. Åldrarna 15—21^ år åren 1950—1971
1 200000
1100000
1000000
900000
800000
700000
600000
500000
400000
1200000
1100000
c
1000000
900000
800000
700000
600000
B
A
500000
400000
1950 1952 1954 1956 1958 1960 1962 1964 1966 1968 1970-1971
A 15-19 öringar B 20-24 öringar C 15-24 öringar
»Helst skulle man vilja se, att varje pojke och flicka i klass 9y finge en
systematisk skolmässig utbildning för det yrke han eller hon väljer och att
alla ungdomar, som därefter ville fortsätta sin utbildning i yrkesskola,
finge möjligheter att göra det» säger yrkesutbildningssakkunniga (YS s.
113). Med »systematisk skolmässig utbildning» avses sådan utbildning i
yrkesskola, enhetsskola eller företag. Detta mål kan inte uppnås på mycket
länge. Inte heller kan man, framhåller de sakkunniga, överblicka utvecklingen
i fråga om arbetssättet tillräckligt för att nu vilja binda yrkesutbildningens
organisation för alltför lång tid. Den nuvarande yrkesskolstadgan
visade sig ju redan kort tid efter sin tillkomst på flera punkter vara
mindre väl anpassad till näringslivets behov. De sakkunniga uppställer
därför ett etappmål, som bör vara uppnått år 1970 och som innebär »en
höjning av utbildningskapaciteten i heltidskurser i statsunderstödda yrkesskolor
för hela landet till den för läsåret 1949/50 högsta sammanlagda kapaciteten
i olika slag av heltidskurser inom ett enskilt län». (YS s. 115.)
Detta är inte något på exakta beräkningar grundat optimum utan en godtyckligt
vald nivå som utgångspunkt för de resonemang, som därefter
följer om behovet av utbildad arbetskraft och skolornas möjligheter att
tillgodose detta behov för de olika näringsgrenarna.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
Tablå över antalet ungdomar i åldrarna 15—24 år under åren 1950—1971.
Kvarlevandeprocenten har beräknats vara i genomsnitt 95 för åldrarna 15—19 år och 91 för åldrarna
20—21 år. Antalet födda åren 1952—1956 har antagits vara i genomsnitt 105 000—110 000,
d. v. s. något lägre än hos Hyrenius (Befolkning och samhälle, Tiden 1951), vilkens siffror beräknats
redan 1950.
År |
Antal (A) |
Antal (B) |
Antal (C) |
1950 . . . |
415 027 |
455 853 |
870 880 |
1951 . . . |
412 998 |
445476 |
858 474 |
1952 . . . |
413 563 |
437 854 |
851 417 |
1953 . . . |
422 042 |
425 777 |
847 819 |
1954 . . . |
433 716 |
418 474 |
852 190 |
1955 . . . |
443 094 |
410 659 |
853 753 |
1956 . . . |
453 344 |
408 651 |
861 995 |
1957 . . . |
475 752 |
409 209 |
884 961 |
1958 . . . |
505 626 |
417 600 |
923 226 |
1959 . . . |
541 357 |
429 150 |
970 507 |
1960 . . . |
578 972 |
438 430 |
1 017 402 |
1961 . . . |
610198 |
448 572 |
1 058 770 |
1962 . . . |
624 277 |
470 744 |
1 095 021 |
1963 . . . |
625 504 |
500 304 |
1125 808 |
1964 . . . |
612 471 |
535 658 |
1148129 |
1965 . . . |
593 317 |
572 877 |
1166 194 |
1966 . . . |
571 875 |
603 775 |
1175650 |
1967 . . . |
554 258 |
617 706 |
1171 964 |
1968 . . . |
538 635 |
618 920 |
1157 555 |
1969 . . . |
528 376 |
606 024 |
1134 400 |
1970 . . . |
523 526 |
587 071 |
1110 597 |
1971 . . . |
517 750 |
565 856 |
1 083 606 |
En ökning av skolornas utbildningskapacitet kan ske på två sätt, dels
genom att man ökar antalet avdelningar, dels genom att de avdelningar,
som redan finns, utnyttjas mera intensivt, t. ex. genom en avkortning av
utbildningstiden eller genom växelutbildning. Det är emellertid främst genom
en ökning av antalet avdelningar, som någon mera väsentlig ökningav
skolornas kapacitet kan åstadkommas.
De bäst tillgodosedda områdena var 1949/50 Stockholms stad och Norrbottens
län, som båda hade mellan 65 och 70 elevplatser i heltidsskolor per
10 000 invånare mot 37 i genomsnitt för hela landet. För att i genomsnitt
för hela landet komma upp i ungefär 70 elevplatser per 10 000 invånare
skulle man behöva öka antalet elevplatser i heltidskurser på lärlings- och
gymnasiestadiet från 26 000 (1949/50) till 48 000 (1970). Minst 7 000 av
elevplatserna bör dock reserveras för halvårskurser och den årliga kapaciteten
blir därför cirka 55 000 elever. Hur utbyggnaden bör fördela sig mellan
de olika näringsgrenarna framgår av följande tablå (YS s. 127).
22
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
Tablå över antalet yrkesverksamma* samt nuvarande och beräknat ungefärligt
antal elevplatser (heltidsundervisning) för yrkesutbildning inom vissa
näringsgrenar.
Siffror inom klämmer ([ j) anger antalet elevplatser på lärling s-stadiet. Siffror inom parentes anger
beråknat antal yrkesverksamma samt beräknat antal elevplatser per 10 000 yrkesverksamma enligt
de för 1970 antagna talen.
Näringsgren |
Antal yrkesverksam-ma 1950 och 1970; |
Nuvarande |
Beräknat |
||
Antal |
Per 10 000 |
Antal |
Per 10 000 |
||
Industri och hantverk .... |
1 277 202 |
13 379 |
105 |
25 000 |
195 |
(1 545 000) |
[7 500] |
[16 000] |
(162) |
||
Handel .................. |
484 804 |
5 0561 |
104 |
9—10 0001 |
196 |
(560 000) |
[3 200] |
[6—7 000] |
(170) |
||
Jordbruk m. m. |
|||||
(ej lanthushåll) ......... |
639 832 |
2 820 |
44 |
5 0002 |
70 |
(535 000) |
(84) |
||||
Husligt arbete ........... |
2 362 000 |
4 701 |
20 |
15 0003 |
64 |
25 956 |
37 4 |
55 000 |
774 |
1 Häri ingår ej elever vid handelsrealskolorna.
2 Därav dubbeibesättning av elevplatser i halvårskurser ca 1 000.
3 Därav dubbelbesättning av elevplatser i halvårskurser ca 6 000.
* Per 10 000 av hela folkmängden.
Anm: Det antagna antalet yrkesverksamma för 1970 har erhållits på följande sätt: för industri
och hantverk har antagits en ökning med 10 procent för vardera 10-årsperioden från 1950 till
1970, för handel liar antagits en ökning med 10 procent från 1950 till 1960 och med 5 procent från
1960 till 1970, för jordbruk m. m. har antagits en minskning med 10 procent från 1950 till 1960
och med 7 procent från 1960 till 1970. Givetvis innebär de på detta sätt erhållna siffrorna ingen
prognos, endast osäkra antaganden. Den antagna ökningen respektive minskningen för de olika
näringsgrenarna är lägre än den, som ägt rum under de senaste decennierna.
För de olika näringsgrenarna innebär den föreslagna ökningen följande.
För industri-hantverk krävs ett årligt tillskott av 12 000 till 15 000 mera
fullständigt utbildade yrkes- och specialarbetare. Om yrkesskolornas kapacitet
reserverades för eu 2- till 3-årig utbildning, skulle de således kunna
svara för ungefär hälften av detta behov. Enligt de sakkunnigas uppfattning
bör skolorna dock redan nu i viss utsträckning och senare i ökande
omfattning svara för även den mera kortvariga grundutbildning, som avslutas
i 9y. Detta betyder, att fler ungdomar kan tas in i första årskursen,
medan fortbildningskapaciteten i heltidskurser minskar. Vilken omfattning
det ena och det andra slaget av utbildning får, blir beroende av lokala
bestämmanden och åtgärder.
För handel skulle den föreslagna utbyggnaden räcka att i en ettårig
utbildning ta hand om mellan en tredjedel och hälften av det beräknade
årliga nytillskottet av arbetskraft, dvs 7 000—8 000 av 15 000—20 000.
*) Enligt folkräkningen 1950 för resp. näringsgrenar, således ej antal personer sysselsatta med
visst slag av arbete.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
För husligt arbete skulle utbyggnaden förslå att ge en grundutbildning
motsvarande 9y åt 12 000 elever per år, dvs ungefär en fjärdedel av flickorna,
och dessutom fortsatt utbildning för husligt förvärvsarbete åt cirka
3 000 kvinnor per år. . . ,
För jordbruk och skogsbruk med binäringar gör de sakkunniga inga oe
räkningar.
Den av de sakkunniga föreslagna ökningen innebär för näringsgrenarna
industri-hantverk, handel och husligt arbete (inkl. lanthushall)
en fördubbling av antalet heltidsa v delningar i yrkesskolor
från ca 1 000 läsåret 194 9/5 0 till ca 2 000
år 1 970.
B. Remissyttranden
Yrkesutbildningssakkunnigas förslag beträffande utbyggnaden av yrkesskolornas
heltidskurser har i de allra flesta fall mötts med instämmanden,
många gånger dock med påpekande av att det föreslagna programmet
måste betraktas som ett minimiprogram eller att den beräknade kapaciteten
bör uppnås inom kortare tid än de sakkunniga förutsätter. Bland
dem, som framhåller hur viktigt det är att bygga ut den grundläggande
heltidsundervisningen i betydande omfattning, är arbetsmarknadsstyrelsen,
SAF och LO.
Mest utförligt diskuteras utbyggnadsprogrammet i överstyrelsens för
yrkesutbildning yttrande. Överstyrelsen visar genom diagram och siffersammanställningar,
att antalet elever i skolor under överstyrelsens inseende
mer än fördubblats under 10-arsperioden 1943—19ao samt att antalet elever
i heltidskurser om minst 5 månaders längd ökat med inemot 80 %.
Kraftigast har ökningen varit för industri- och hantverkskurser, där den
till och med varit snabbare under den redovisade 10-årsperioden än enligt
de sakkunnigas förslag. Härvid är dock att märka, att överstyrelsens siffror
avser skolor under överstyrelsens inseende, varigenom förutvarande
privata skolor, som fått statsbidrag, kommit att inregistreras som en kapacitetsökning.
Överstyrelsen är inte beredd att så ovillkorligt som de sakkunniga föreslå
förläggning av all 9y-utbildning utom den allmänpraktiska till yrkesskolor.
I princip synes överstyrelsen dock nu liksom i sitt yttrande över
skolkommissionens principbetänkande vilja förlägga den yrkesbestämda
utbildningen till yrkesskolor, i de fall då inte en annan anordning lokalt
visar sig lämpligare. Sammanfattningsvis anger överstyrelsen sin uppfattning
i huvudsak sålunda.
Det är naturligtvis ur skilda synpunkter i hög grad angeläget och nödvändigt
att en utbyggnad av yrkcsskolväsendet kommer till stånd och att
förutsättningar för att så sker skapas. Därvid har icke minst avvägningen
av statens bidrag betydelse. Det gäller därvid att tillse, icke blott att de
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
nya uppgifter fylles, som tillkomsten av enhetsskolan kan medföra, utan
även att en utveckling sker av yrkesskolväsendet i den del, det tillgodoser
behov av utbildning för ungdom, som redan lämnat den obligatoriska skolan,
liksom för äldre. Kommunernas intressen, där de kommer till synes,
att genom snabba åtgärder öka yrkesskolväsendets möjligheter att tillfredsställa
sadana skilda behov av yrkesutbildning, bör tillgodoses, och det behöver
i viss omfattning bli fråga om propagandamässig påverkan att vidtaga
åtgärder, ju förr desto hellre. För det närmaste decenniet kan starkt
ökade behov förutses.
När det gäller utbyggnadstakten finner överstyrelsen ingenting att invända
i och för sig mot de sakkunnigas etappmål för den närmaste 15-årsperioden.
Vad man enligt överstyrelsens mening kan diskutera är, om det
icke vore önskvärt att na denna kapacitet på kortare tidsrymd. Enligt
överstyrelsens mening är så fallet. Planeringen på enskilda orter har också
— under hänsynstagande till befolkningsutveckling och arbetsmarknadskrav
— tagit sikte på betydligt kortare utbyggnadsperiod.
Det alldeles övervägande antalet remissinstanser understryker som sagt
behovet av en utbyggnad av minst den storleksordning som de sakkunniga
föreslagit. Ett par kritiska röster höjs dock. Sakrevisionen finner sålunda,
att, även om det är sakligt motiverat att förlägga en betydande del av
yrkesutbildningen till skolor, har man dock inga garantier för att elever
söker sig dit i den omfattning, som de sakkunniga räknat med. Statskontoret
antyder liknande farhagor. Handelskammaren i Skåne varnar för en
överdimensionering av yrkesskolorna. Socialstyrelsen tillstyrker en utbyggnad
av föreslagen omfattning, men vill minska antalet elevplatser för huslig
utbildning till förmån för andra näringsgrenar. Styrelsen befarar, att, om
alltför manga flickor i enhetsskolans sista klass får en huslig grundutbildning,
detta skulle kunna leda till överproduktion av kvinnor utbildade för
husligt förvärvsarbete medan andra yrkesområden, som också behöver
kvinnlig arbetskraft, inte skulle bli tillräckligt tillgodosedda.
4. Departementschefen
Vart samhälle förändras ständigt. De olika områdena av samhällslivet —
t. ex. det tekniska, det ekonomiska, det sociala och det kulturella — hänger
också numera intimt samman. Utvecklingen på ett område griper därför
in i och paverkar utvecklingen på de andra områdena. För längre perioder
kan man planera endast i stora drag med alla möjligheter öppna till anpassning
och justeringar. Riksdagsbeslutet om skolreformen 1950 drog
upp riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. Dessa riktlinjer
ger en ram att fylla ut pa det sätt, som de aktuella förhållandena kräver.
Skolan måste nämligen förändras med samhället.
Lika litet som den allmänbildande undervisningen kan yrkesutbildningen
bindas i detalj för längre tid. De kunskaper och färdigheter, som krävs i dag,
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
är helt andra än de som krävdes för 30 eller bara för 15 ar sedan. Tyngdpunkten
i den praktiska utbildningen har förskjutits från uppövandet
av den rent manuella skickligheten till grundläggandet av förståelse för
vad som sker och insikt om vad som måste göras i den ena och den andra
situationen. Arbetssättet på olika områden har utvecklats och blivit mera
komplicerat. Härigenom har kravet på grundläggande utbildning före utträdet
på arbetsmarknaden ökat. En verklig utbildning av åtminstone
grundläggande slag krävs i regel för att en ung människa numera skall
kunna finna sig till rätta på en arbetsplats. Men samtidigt har utrymmet
för sådan utbildning i det produktiva arbetet minskat, just genom den
uppdrivna arbetstakten och den dyrbara utrustningen.
Vår nuvarande yrkesskolstadga från år 1918 bygger på den huvudprincipen,
att den praktiska utbildningen skall ske i näringslivet, medan yrkesskolan
skall svara för en viss, huvudsakligen teoretisk, kompletterande
undervisning. Redan några år efter stadgans tillkomst måste man emellertid
göra ett par betydelsefulla tillägg, som möjliggjorde undantag från huvudprincipen.
Småningom har yrkesskolorna kommit mera i förgrunden, därigenom
att de grundläggande heltidskurser vid yrkesskolorna, som ger både
praktisk och yrkesteoretisk utbildning, fatt allt större betydelse och allt
flera elever. Dock motsvarar denna del av yrkesskolornas verksamhet ännu
ej den aktuella efterfrågan på sådan utbildning. I det stora hela är efterfrågan
på yrkesutbildning i grundläggande heltidskurser mycket större än
tillgången på sådan utbildning.
Från näringslivets sida råder sedan ett antal år en ökad efterfrågan på
yrkesutbildad arbetskraft. Näringslivet ställer härigenom allt större krav
på yrkesutbildningens kapacitet. Dessa krav kan nu under de närmaste
åren väntas bli förknippade med en ökande efterfrågan på utbildning också
från ungdomarnas sida. De t va verksamma faktorerna härvidlag är det
mycket snabbt stigande antalet ungdomar i åldern 15 20 år och förläng
ningen
av skolplikten med dess närmare anknytning av yrkesskolan till
den allmänbildande skolan.
Mot bakgrunden av dessa olika tendenser, som alla pekar i samma riktning,
föreslår de sakkunniga en kraftig utbyggnad av yrkesskolornas
heltidskurser för förberedande och grundläggande yrkesutbildning.
Jag återkommer längre fram till den kvantitativa omfattningen av denna
utbyggnad. Riktigheten i de sakkunnigas bedömning av det aktuella läget
och av utvecklingstendenserna samt riktigheten i de slutsatser de drar
därav vitsordas av alla remissinstanser. De invändningar, som framkommit,
gäller inte grundprinciperna utan detaljer. Jag vill för min del helt instämma
i vad de sakkunniga anfört om behovet av förberedande eller grundläggande
yrkesutbildning i heltidskurser före utträdet pa arbetsmarknaden.
Att eu sådan utbildning inte får rikta sig endast till ungdomar, som är
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
inställda på att skaffa sig mera omfattande kunskaper på ett visst område,
utan också i en helt annan utsträckning än hittills måste vända sig till
ungdomar, som åtminstone till en början tar sikte på mera begränsade
arbetsuppgifter, förefaller mig alldeles klart. Jag är således beredd att
ansluta mig till yrkesutbildningssakkunnigas allmänna riktlinjer för yrkesskolväsendets
utbyggnad.
Förslag om lärlingslag som ett medel att effektivisera yrkesutbildningen
har framförts vid åtskilliga tillfällen, men det har inte varit möjligt
att samla majoritet kring något av dessa förslag. Jag delar de sakkunnigas
och flertalet remissinstansers uppfattning, att en lärlingslag nu synes mindre
motiverad än tidigare. Frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna
framstår för mig som den bästa grunden för yrkesutbildningens
planering och genomförande. Jag är övertygad om att de lokala myndigheterna
och näringslivet med det stöd från statens sida, som jag ämnar
föreslå, skall kunna bygga upp en kvantitativt tillfredsställande, ändamålsenlig
och effektiv yrkesutbildning.
Kvinnor och män är i princip likställda, när det gäller rätten till utbildn’n"
i yrkesskola. Otvivelaktigt är emellertid kvinnornas yrkesval mera
ensidigt än männens. För både män och kvinnor gäller tydligen, att de
tvekar att välja ett yrke, som av tradition förbehållits det motsatta könet.
I den mån denna tvekan är sakligt motiverad, finner man nog orsakerna
snarare i förhållanden och bestämmelser inom yrkena än i förhållandena
vid våra yrkesskolor och inställningen hos skolledarna.
Skolan har både möjlighet och skyldighet att medverka till att ungdomarna
väljer yrke främst med hänsyn till den personliga lämpligheten
och icke med hänsyn till vad som ansetts passande. De hinder av praktisk
art för ett fritt yrkesval, som kan finnas vid yrkesskolorna, bör enligt min
mening undanröjas. Men i likhet med yrkesutbildningssakkunniga anser
jag, att skolan kan göra sin största insats för det fria yrkesvalet genom
att ge en fördomsfri uppfostran och en objektiv, allsidig yrkesvägledning.
Säkerligen kan män och kvinnor på den vägen komma fram till större
förståelse för områden, vilka hittills betraktats som »enskilt område» för
den ena parten. Jag tror dock i likhet med de sakkunniga, att flertalet
kvinnor, i varje fall under den period vi nu kan överblicka, i praktiken
kommer att välja yrkesområden, som redan är väl bekanta för kvinnorna,
Av den anledningen anser jag, att man bör ge flickorna bättre möjligheter
i yrkesskolorna inte minst genom att öka kapaciteten i de kurser, som de
nu helst söker sig till. Jag återkommer till denna fråga i samband med
utbyggnadens kvantitet.
Yrkesutbildningssakkunniga vill göra yrkesutbildningen till
ett led i den framväxande ungdomsskolan, d.v.s. till
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
en av många olika utbildningsvägar, som bygger på den obligatoriska skolan.
Det är en tanke, som jag helt kan ansluta mig till. Skolgång och yrkesutbildning
är icke någonting exklusivt, inriktat på vissa begränsade samhälls-
eller verksamhetsområden. I de allra flesta yrken behövs något slag
av utbildning, den må vara praktisk eller teoretisk, kort eller lang, allmän
eller speciell.
1950 års beslut om enhetsskolan innebar ett erkännande av den allmänt
teoretiska och den mera speciellt yrkesinriktade utbildningens nära samhörighet
med varandra och bådas betydelse för personlighetens utveckling.
Liksom den allmänt teoretiska undervisningen måste ha inslag, som knyter
an till det praktiska livet, måste också den yrkesinriktade undervisningen
ha inslag, som knyter an till andra områden av samhällets ekonomiska
och andliga liv. Jag är därför beredd att medverka till att medborgerligt
och på annat sätt allmänt bildande undervisning
ges rimligt utrymme i yrkesskolornas verksamhet, inte minst för att underlätta
elevernas övergång från yrkesutbildning på ett lägre stadium till
sådan utbildning på ett högre stadium.
Som redan framhållits bör yrkesskolan i framtiden vända sig till fler och
bredare personalkategorier än hittills. Detta betyder bland annat, att den
måste ha både kortare, förberedande kurser och längre, grundläggande
kurser. Men yrkesskolan måste vårda sig om den fortsatta utbildningen
lika mycket som om nybörjarutbildningen. Visserligen bor kapaciteten i
de grundläggande kurserna öka, men det vore olyckligt, om den utbildning
dessa kurser kan ge komme att framstå som skolans enda eller väsentliga
uppgift. Den fortsatta utbildningen måste till en del tas om hand av skolorna.
Och man måste också se till att utnyttja skolornas resurser i fråga
om lokaler och utrustning på ett tillfredsställande sätt. Jag anser darfor,
att fortbildningen i stor utsträckning bör förläggas till yrkesskolorna, vare
sig den organiseras av yrkesskolan eller av annan myndighet. Likaså bör
det finnas utrymme i yrkesskolorna för omskolningskurser och annan utbildning
för äldre nybörjare.
Yrkesskolan är på alla stadier en frivillig skola. De som söker sig dit
gör det av fri vilja och därför att de har en bestämd inriktning. Därför
måste yrkesskolans arbete på alla stadier och i alla slag av kurser vara
inriktat på ett studierna 1, som tillfredsställer elevernas önskemål och
behov. Det är också nödvändigt, att undervisningen meddelas på ett satt,
som är anpassat både efter kursinnehållet och efter eleverna. Psykologiskt
och pedagogiskt genomarbetade metoder är lika viktiga i yrkesskolan som
i den allmänbildande skolan.
Innan jag behandlar yrkesskolornas rekryteringsområden och omfattningen
av yrkesskolväsendets utbyggnad vill jag i likhet med yrkesutbild
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
ningssakkunniga, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
understryka den betydelse, som måste tillmätas det lokala i n i t i åt iv
e t, både när det gäller skolornas kapacitet och utformningen av den undervisning
de ger. Ytterst måste de lokala myndigheterna avgöra, om utbildning
skall ges, i vilken form den skall ges — i näringslivet eller i skola —
och i senare fallet i vilket slag av skola den skall ges, yrkesskola eller enhetsskola.
Men det lokala beslutet bör fattas mot bakgrunden av en central och
regional planering, som ser till att våra utbildningsresurser blir tillvaratagna
och utnyttjade på bästa sätt. Från statens sida kan det lokala beslutet underlättas
genom att i möjligaste mån lika villkor ges för yrkesutbildningen,
oavsett till vilken skolform den förläggs, givetvis så långt det rör sig om
utbildning, som utan olägenhet kan meddelas också i andra skolor än egentliga
yrkesskolor. Det är också viktigt, att det lokala beslutet fattas med
öppna ögon för sambandet mellan yrkesförberedelsen i den allmänbildande
grundskolan och den egentliga yrkesutbildningen, samt att på varje ort hänsyn
tages till ortens behov och resurser, när det gäller en mera långtgående
yrkesutbildning.
Yrkesutbildningssakkunniga föreslår en indelning av yrkesskolorna
med hänsyn till rekryteringsområdet i lokala skolor, som hämtar
sina elever från ett begränsat geografiskt område, centrala skolor, som
samlar elever från en större region, och riksskolor, som rekryteras med elever
från hela landet eller en större del därav. Enligt de sakkunnigas förslag
skall de lokala och de centrala yrkesskolorna skilja sig endast ifråga om rekryteringsområdet
och de med anledning därav delvis olika utbildningsuppgifterna.
Statsbidraget föreslås vara lika för dessa två slag av skolor,
medan det för riksskolor föreslås något högre. För närvarande råder en betydande
skillnad mellan de tre skoltypema, icke bara i fråga om rekryteringsområde
och utbildningsuppgifter utan också i fråga om statsbidragets storlek.
Jag kommer i det följande att föreslå en genomgripande omläggning av
statsbidraget till yrkesundervisningen, i huvudsak enligt de sakkunnigas
förslag. Dock anser jag det lämpligt att bibehålla en viss skillnad i statsbidragshänseende
mellan lokala och centrala skolor liksom mellan centrala
skolor och riksskolor.
De lokala yrkesskolorna — med undantag av de allra största — kommer
enligt de sakkunnigas förslag att i första rummet i sina heltidskurser ge utbildning
för de s. k. huvudyrkena, d. v. s. de yrken, som har det största antalet
sysselsatta. Dessutom kommer de att ha deltidsundervisning av större
eller mindre omfattning. De centrala skolorna antas komma att ha främst
heltidskurser för yrken med ett något mindre nyrekryteringsbehov än de
egentliga huvudyrkena. De bör också ha möjlighet att ge utbildning för
huvudyrkena åt ungdomar från områden, som saknar lokala skolor eller utbildningsmöjligheter
i näringslivet. Riksskolorna eller riksskolavdelning
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
firna ger utbildning för s. k. »enstaka yrken» med mycket begiänsat rekryteringsbehov.
Både de centrala yrkesskolorna och riksskolorna bör enligt
de sakkunnigas mening utrustas med elevhem.
Till detta program för de olika slagen av yrkesskolor kan jag ansluta
mig. Enligt min uppfattning bör de lokala skolorna i första hand tillgodose
ortens utbildningsbehov och i övrigt behovet av utbildning för mera allmänt
förekommande yrken. Detta torde bl. a. komma att medföra, att de
av de sakkunniga föreslagna kortare heltidskurserna (9y-kurserna) blir
ganska vanliga vid de lokala skolorna. Ibland kan den lokala skolan också
erbjuda fortsatt utbildning i heltidskurser ett eller ett par år efter 9y-kursen.
Men ofta har man kanske inte resurser för ytterligare heltidsundervisning.
Också de centrala yrkesskolorna bör i viss utsträckning anordna
de kortare 9y-kurserna. Men vid dessa skolor bör regelmässigt finnas tillgång
till fortsatt utbildning i heltidskurser efter 9y, inte endast för mdustnoch
hantverksyrken utan också för andra yrken och områden, där det finns
behov av en mera omfattande skolmässig utbildning.
Det är önskvärt att yrkesskolorna får den ur pedagogisk och ekonomisk
synpunkt lämpligaste storleken. De bör inte genom bristande differentiering
få medverka till ett ensidigt yrkesval. Vid planeringen av yrkesskolväsendets
utbyggnad bör man ta hänsyn både till detta och till önskvärdheten
av att eleverna så långt möjligt kan bo i sina hem under utbildningstiden.
Framför allt gäller detta de yngre eleverna och i all synnerhet
de skolpliktiga elever, som fullgör sista året av sin skolplikt i yrkesskolorna.
Jag är medveten om att man inte helt kan undvika överflyttning
till annan ort av skolpliktiga elever, som bör få börja utbilda sig i en
yrkesskola. I stora områden av vårt land måste yrkesutbildningsproblemet
redan på det förberedandet stadiet till eu del lösas med hjälp av centrala
skolor. Jag har dock velat understryka betydelsen av att de skolpliktiga
eleverna så länge som möjligt får stanna i sina hem, en synpunkt som bl. a.
skolöverstyrelsen betonat.
Det synes mig som om RLF pekat på en möjlighet att utan alltför
stark centralisering åstadkomma skolenheter av lämplig storlek också på
landsbygden. Förbundet föreslår, att undervisning för jordbruk och skogsbruk
i vissa fall skall förläggas till vanliga yrkesskolor samt att t. ex. mekanisk
utbildning skall kunna anordnas vid lantmannaskolor. Om det visar
sig lämpligt och praktiskt genomförbart, har jag ingenting att invända mot
en sådan anordning.
I de mera tättbefolkade områdena av landet bör rimligen de lokala skolorna
få den största betydelsen. Med lokala skolor avser jag inte endast
skolor drivna av en ensam kommun utan också skolor drivna genom samverkan
mellan två eller flera kommuner. Jag är inte främmande för tanken
att i varje fall till de större lokala skolorna skall kunna knytas avdelningar
också av central- eller riksskolekaraktär. Det förefaller mig realistiskt att
30
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
som de sakkunniga gjort för de allra största lokala, yrkesskolorna beräkna
ett omkring 50 procent större rekryteringsunderlag än den egna kommunens.
Flertalet kurser vid sådana skolor kan sannolikt — utan att vara
beroende av rekrytering utifrån — dock utan svårighet bereda plats åt
några »utsocknes» elever. Även kurser, som inte kan komma till stånd
utan ett betydande elevtillskott utifrån, bör enligt min mening, om särskilda
skäl talar därför, kunna förläggas till lokala skolor men då jämställas med
avdelningar i centrala skolor.
Vid planeringen av yrkesskolväsendets utbyggnad har yrkesutbildningssakkunniga
som rimligt är begränsat sig till de grundläggande heltidskurserna.
Deltidsundervisningen är förhållandevis lätt att ordna och dessutom
så beroende av det aktuella arbetsmarknadsläget på orten och av
övriga lokala förhållanden, att en central planering på längre sikt icke
gärna är möjlig. Fortbildningskurser med heltidsundervisning på ett högre
stadium än det grundläggande blir kanske relativt fåtaliga — större delen
av fortbildningen torde, bl. a. med hänsyn till elevernas försörjningsplikt,
komma att ske i deltidskurser eller i kortare informationskurser. Jag vill
dock understryka betydelsen av att såväl deltidskurser för egentlig yrkesutbildning
som mera kvalificerade fortsättningskurser med heltidsundervisning
kommer till stånd i önskvärd utsträckning. Med all säkerhet är
behovet på dessa områden icke tillgodosett, trots den betydande utvecklingen
under senare år.
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit i runt tal eu f ö r d u b b 1 i n g
av den grundläggande heltids under visningen på lärlingsstadiet
för näringsgrenarna industri-hantverk, handel och husligt arbete,
d. v. s. en ökning av antalet heltidsavdelningar från 1000 till 2000.
Efter en sådan utökning beräknas yrkesskolorna av varje årskull kunna
ta hand om ungefär hälften av de ungdomar, som inriktar sig på praktiskt
yrkesarbete inom dessa näringsgrenar. Den andra hälften måste redan från
nybörjarstadiet tas om hand av näringslivet. Utgångspunkt för förslaget
är kapaciteten under läsåret 1949/50, och fördubblingen beräknas vara
genomförd år 1970. Förslaget bygger icke på något försök att prognostiskt
bedöma behovet av arbetskraft för varje näringsgren. Men de beräkningar,
med vilka de sakkunniga belyser vad den föreslagna kapaciteten skulle
innebära för de olika näringsgrenarna, visar, att förslaget icke är tilltaget
i överkant utan håller sig inom ramen för vad samhället enligt min mening
bör svara för i fråga om grundläggande heltidsundervisning. Jag vill således
i likhet med yrkesutbildningssakkunniga förorda, att kapaciteten i yrkesskolornas
grundläggande heltidskurser ökas med 100 procent från 1950 till
1970. En del av denna ökning har redan skett. Genom att utbyggnadstakten
under de senaste åren varit snabbare än tidigare, blir den nödvändiga ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 31
byggnaden under de kommande femton åren mindre än de sakkunniga beräknat.
Trots att läget således i närvarande stund är något bättre än enligt
de sakkunnigas principiella program, anser jag det med hänsyn till det
kraftigt stigande antalet ungdomar nödvändigt att utbyggnadstakten
påskyndas under de första tio åren av femtonårsperioden. De statliga bidragsanslagen
bör beräknas så, att det blir möjligt att genomföra fyra femtedelar
av utbyggnaden före år 1966. Även om så sker, bör man vara beredd
att vidtaga vissa krisåtgärder, om det skulle bli svårt att finna lämpliga
anställningar och utbildningsplatser i näringslivet för ungdomen.
Jag är icke beredd, och det torde ej heller vara nödvändigt, att nu taga
ställning till utbyggnaden för varje särskild näringsgren. Som arbetsprogram
förefaller mig de sakkunnigas uppskattningar fullt godtagbara. Jag delar
ej socialstyrelsens farhågor för att den föreslagna omfattningen av den
husliga utbildningen skulle komma att verka hämmande på tillströmningen
av flickor till andra arbetsområden. Allteftersom utbyggnaden av yrkesskolorna
fortskrider, får skolorna givetvis större betydelse för rekryteringen
till arbetsmarknadens olika yrken och yrkesområden. Man måste
vid den lokala, regionala och centrala planeringen se till att icke en subjektiv
efterfrågan från ungdomarnas sida på utbildning för ett visst yrke
eller område leder till överdimensionering med hänsyn till arbetsmarknadens
behov av arbetskraft för området ifråga. Jag är emellertid helt övertygad
om att de ansvariga myndigheterna genom att engagera arbetsmarknadsexpertis
i planeringen skall kunna undvika en ödesdiger över- eller
underdimensionering, i synnerhet som den föreslagna totala utbyggnaden
enligt uttalanden av såväl de sakkunniga som flertalet remissinstanser,
bl. a. SAF, LO och arbetsmarknadsstyrelsen, ligger långt under det förutsebara
behovet av utbildad arbetskraft för olika områden.
Jordbruks-, skogs- och fiskeriutbildningens anknytning
till den allmänbildande grundskolans nionde klass och den i samband
därmed behövliga utbyggnaden av yrkesskolorna på dessa områden är
ännu ett olöst problem. Samtliga remissyttranden i denna fråga utmynnar
i en framställning om snar utredning. Problemet sammanhänger nära med
den centrala ledningen av yrkesutbildningen för skilda näringsgrenar. Som
jag längre fram skall motivera, har jag för avsikt att begära Kungl.
Maj:ts bemyndigande för mig att låta utreda yrkesutbildningens centrala
ledning. Det är min förhoppning, att också organisationen av yrkesutbildningen
för jordbruk, skogsbruk och fiske och dess anknytning till
enhetsskolans förberedande yrkesutbildning snart skall kunna lösas.
Beträffande utbildningen av sjöfolk har kommerskollegium
i samband med remissyttrandet över yrkesutbildningssakkunnigas betänkande
framlagt vissa förslag, som anknyter till vad de sakkunniga an
-
32
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
fört om yrkesskolväsendets organisation. Kommerskollegiets förslag synes
mig böra överlämnas till överstyrelsen för yrkesutbildning för att tagas
i beaktande vid planeringen av sjömansskolornas verksamhet. Förslaget
innehåller ingenting av den art att det nu bör underställas riksdagens
prövning.
III. Yrkesskolans arbetsformer
(YS kap. 10, 12, 13, 14, 15, 16)
1. Heltidskursernas organisation
(YS kap. 12, 13)
A. Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunniga har i sina förslag beträffande heltidskursernas
organisation starkt understrukit anknytningen dels till den allmänbildande
skolans arbetsförhållanden och arbetssätt, dels till arbetet i det
yrke eller den näringsgren skolan utbildar för. I båda dessa avseenden
har såväl den organisatoriska som den pedagogiska utformningen av
kurserna stor betydelse. Frågan kommer därför att ur olika synpunkter
behandlas såväl i detta som i flera av de följande avsnitten av detta kapitel.
Utg ångspunkten för de sakkunnigas förslag är, att en del av
skolplikten i enhetsskolan skall kunna fullgöras i yrkesskola. I regel
torde det enligt de sakkunniga bli fråga endast om klass 9y, men det
skall — i enlighet med vad som förutsatts av 1946 års skolkommission och
i 1950 års beslut om skolreformen — också vara möjligt för tidigt yrkesvalsmogna
elever att övergå till en minst tvåårig utbildning i yrkesskola
redan efter klass 7 i enhetsskolan.
Läsåret i enhetsskolan (och folkskolan) omfattar 39 veckor med 37 timmars
undervisning per vecka på högstadiet. I klass 9y kan antalet undervisningstimmar
dock uppgå till omkring 40, beroende på hur yrkespraktiken
ordnas. De sakkunniga föreslår, att läsåret vid yrkesskolorna
normalt skall omfatta lägst 39 och högst 42 veckor med möjlighet för tillsynsmyndigheten
att, då särskilda skäl föreligger, medge avkortning till
37 veckor resp. förlängning till 44 veckor. Vid avkortning av läsåret skall
en viss ökning av antalet veckotimmar kunna ske. Det kortare läsåret
om 39 (37) veckor förutsättes komma till användning främst i teoretiskt
betonade kurser, såsom handelskurser och teoretiska industri- eller hantverkskurser,
medan det längre läsåret om 42 (44) veckor skall gälla
främst i kurser med övervägande praktisk undervisning, såsom verkstadskurser
och husmoderskurser. Terminskurs föreslås omfatta mellan 17
33
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
och 22 veckor, dock med möjlighet för tillsynsmyndigheten att medge
avkortning till 15 veckor resp. förlängning till 24 veckor. (YS s. 160—161)
Kurser, som inte kan inordnas i normalt arbetsår eller arbetstermin,
skall vara specialkurser. För dessa bestämmes omfattningen i varje
särskilt fall med hänsyn till de speciella önskemålen och syftet med
kursen. Bland specialkurser nämner de sakkunniga barnavårdskurser, kurser
för sjöfolk, omskolnings- och beredskapskurser m. fl. kurser, »där arbetsförhållanden,
säsongväxling, krav på snabbt genomförande m. m. försvårar
eller omöjliggör en anpassning till normalläsåret» (YS s. 161).
Arbetsveckan föreslås för såväl helårs- som termins- och specialkurser
för samtliga näringsgrenar omfatta lägst 37 och högst 45 timmar,
dock med möjlighet för tillsynsmyndigheten att medge avkortning
till 33 veckotimmar i speciella fall. Förlängning av arbetsveckan
utöver 45 veckotimmar skall enligt förslaget däremot icke kunna förekomma.
Inom ramen för de föreslagna högsta resp. lägsta talen för läsår och
arbetsvecka kan en viss anpassning ske till skilda förhållanden. Sålunda
blir det möjligt att för 9y-kurs i yrkesskola tillämpa samma arbetsvecka
som för sådan kurs i enhetsskola. Vidare blir det möjligt att i fleråriga
kurser börja med en kortare arbetsvecka, t. ex. 40 timmar, och gradvis
öka timtalet, så att arbetsveckan under det sista året omfattar 45 timmar,
varigenom Jästiden i skolan småningom närmas till arbetstiden i näringslivet.
I terminskurserna kan det i vissa fall vara nödvändigt att ta större
hänsyn till arbetsmarknadens behov än de föreslagna normaltalen medger
(härav den förutsatta möjligheten till avkortning ända ned till 15
veckor). De sakkunniga pekar framför allt på terminskurser för erfaren
detaljhandelspersonal, som på hösten måste kunna avslutas i god tid
före jul. Så långt möjligt bör terminskurserna förläggas så, att lärarna
kan beredas tillfälle till helårsanställning. (YS s. 162—163)
Den allmän bildande undervisning, som ingår i 9y,
skall enligt de sakkunniga kunna förläggas antingen till yrkesskola eller
till enhetsskola. De sakkunniga tar inte ställning till vilket som kan anses
principiellt riktigast utan förutsätter, att undervisningen i varje särskilt fall
ordnas på lämpligaste och mest ekonomiska sätt. I de fall, då den allmänbildande
9y-undervisningen förlägges till yrkesskola, bör den enligt de sakkunnigas
uppfattning helst fullgöras helt under det första yrkesskolåret,
även om kursen i yrkesskolan skulle omfatta två eller flera år. I vissa fall
kan en annan anordning beträffande den allmänbildande undervisningen
dock visa sig önskvärd, anser de sakkunniga, t. ex. i tekniska skolor eller
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt Nr 139
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
i större industriskolor. Anordningen kan dock medföra den olägenheten,
att elever, som fullgjort sin skolplikt, avbryter yrkesutbildningen innan
de hunnit inhämta hela den till enhetsskolan hörande allmänbildningskursen.
Den allmänbildande undervisningen i yrkesskola bör i viss män
anpassas till det yrkesområde utbildningen avser. (YS s. 164—165)
Gymnastik bör i princip ingå i undervisningen vid alla heltidskurser,
men det bör vara möjligt för överstyrelsen för yrkesutbildning att
i vissa fall, t. ex. i fråga om kurser med ur ålderssynpunkt heterogent elevmaterial,
kunna medge undantag. (YS s. 165)
De skolpliktiga eleverna i yrkesskolorna bör så långt möjligt ges tillfälle
att delta i fritt valt arbete av samma slag som i enhetsskolan.
I regel torde detta dock komma att ske på fritid och ordnas i andra skolor
än yrkesskolan. Möjlighet till frivillig språkundervisning bör beredas alla
elever, som så önskar. (YS s. 165)
De sakkunniga förutsätter för samtliga yrkesområden två slag av
nybörjarkurser med heltidsundervisning, dels 9y-kurser, som hämtar
sina elever från enhetsskolans 8:e klass eller från motsvarande klass i
folkskolan, dels kurser för elever, som genomgått enhetsskolans klass 9a
eller 9g eller som i klass 9y fått endast en allmänpraktisk eller osystematisk
utbildning utan direkt sikte på det yrkesområde kursen i yrkesskola
avser. Omfattar utbildningen endast ett år, måste eleverna i de båda
slagen av nybörjarkurser undervisas var för sig under hela kursen. I
fleråriga kurser bör det vara möjligt att efter ett eller högst två år
föra samman de bada elevkategorierna i gemensamma kurser.
För industri skall de grundläggande heltidskurserna i yrkesskolan kunna
omfatta ett eller tva ar, för hantverk tva eller flera år. För handel
blir den grundläggande utbildningen ett eller två år. För husligt arbete
räknar man med ett halvt eller ett år, som efter lämplig praktik skall
kunna fortsättas med specialutbildning i yrkesskola.
Utbildningen i verkstadskursema bör systematiseras och intensifieras,
så att en viss avkortning av utbildningstiden blir möjlig.
I varje fall bör 9y i yrkesskola kunna motsvara det första året av en flerårig
utbildning. En tvåårig utbildning skulle således motsvaras av 9y plus
ett ar, en treårig av 9y plus tva ar o. s. v. Utbildningsgången — i synnerhet
i de fleråriga kurserna — bör individualiseras, så att eleverna t. ex. i kurser,
som leder fram till gesällprov, skall kunna avlägga sådant prov inte efter
ett visst antal år utan då de uppnått tillräcklig färdighet och erfarenhet
för det. De sakkunniga framhåller, att det i längden torde bli svårt att
inom yrkesskolorna i större omfattning finna utrymme för en fullständig
hantverkarutbildning. Man torde även för hantverksyrkena i större utsträckning
än hittills få finna kortare utbildningsformer, avsedda att fullföljas
utanför skolan. (YS s. 167)
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
Elevantalet i kurserna bör enligt de sakkunnigas förslag vara
för industri och hantverkskurser av verkstadskaraktär och för husliga
kurser högst 16,
för handelskurser och teoretiska industri- och hantverkskurser högst 30.
Dessa tal skall i det enskilda fallet kunna både underskridas och överskridas,
men både de lokala skolmyndigheterna och tillsynsmyndigheten
bör sträva efter att hålla kurserna så väl fyllda som möjligt.
Elever, som fullgör 9y i yrkesskola, skall enligt de sakkunnigas förslag
lämna enhetsskolan och skrivas in som elever i yrkesskolan. De tillhör
således yrkesskolan och inte enhetsskolan. Yrkesskolan skall efter
det nionde skolåret utfärda ett betyg, som visar, att eleven fullgjort sin
skolplikt och fått en förberedande eller påbörjad grundläggande yrkesutbildning.
Detta gäller i de fall, då hela undervisningen är förlagd till yrkesskolan.
Hur de sakkunniga tänkt sig betygsfrågan i de fall, då den
allmänbildande undervisningen sker i enhetsskolan men den praktiska
och yrkesteoretiska meddelas i yrkesskolan, framgår icke klart.
Avgångsbetyg från yrkesskolan skall meddelas i vanlig ordning efter
det hela kursen genomgåtts. Efter det andra året av en flerårig utbildning
bör enligt de sakkunnigas förslag ett utbildningsbevis utfärdas, vilket
dock bör formuleras så, att det icke kan förväxlas med ett betyg över
en fullständig kurs. Detta utbildningsbevis kan vara av värde, i synnerhet
om den fortsatta yrkesutbildningen delvis får formen av praktik i
produktivt arbete utanför skolan.
B. Remissyttranden
De sakkunnigas förslag beträffande heltidskursemas organisation har
i allmänhet mottagits med instämmanden av remissinstanserna. Överstyrelsen
för yrkesutbildning tillstyrker den föreslagna omfattningen av läsår
och arbetsvecka och framhåller, att det är möjligt att mom de
gränser, som den generella regeln skulle medge, tillämpa 40 timmars arbetsvecka
i 9y-kurserna och i andra kurser med skolpliktiga elever. Overstyrelsen
påpekar också, liksom stcitskoTitovet, att 45 timmars arbetsvecka
kommer att påverka yrkeslärarnas tjänstgöringsskyldighet, sådan den
nu är fastställd vid de centrala verkstadsskolorna och flertalet andra
skolor, där man inrättat reglerade tjänster för lärarna. SIISO finner de
sakkunnigas förslag beträffande läsår och arbetsvecka rimliga och understryker,
att man i fleråriga kurser bör göra en gradvis anpassning till arbetstiden
i yrket. Vattenfallsstyrelsen anser, att den föreslagna arbetsveckan
är alltför omfattande. En daglig undervisning av 3—4 timmar och riklig
tid för hemarbete har styrelsen funnit vara en lämplig utformning.
Några yrkesskolor anser, att 40 timmar bör vara högsta antalet veckotimmar
i alla kurser, inte endast i kurser för skolpliktiga elever.
Överstyrelsen för yrkesutbildning »haller bestämt före att den allmänbildande
undervisningen bör i flertalet fall meddelas vid
yrkesskolorna för elever, som där fullgöra sin skolplikt». I allmänhet.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
måste detta enligt överstyrelsen vara den smidigaste vägen, men i vissa
tall kan samläsning med enhetsskolan av ekonomiska skäl bli nödvändig
Arbetsmarknadsstyrelsen och TCO anser, att den allmänbildande undervisning,
som hör samman med skolplikten, under alla förhållanden bör
avslutas under det år i yrkesskolan, som motsvarar 9y. Linköpings yrkesskolor,
som från och med hösten 1954 samarbetar i fråga om 9y med
försöksskolorna i Linköping, ser helst, att den allmänbildande undervisningen
anordnas i enhetsskolan.
SHSO håller för troligt, att en avkortning av utbildning stiden
i skola kan företagas, men understryker, att varje förändring
maste ske i kontakt med vederbörande yrkesorganisationer.
Riksrakenskapsverket och överstyrelsen för yrkesutbildning efterlyser
stadgebestämmelser om elevantalet i kurserna. Liksom hittills bör
bestämmelser finnas om det minsta antal elever, vid vilket en kurs får
igångsättas med bidrag av statsmedel. Överstyrelsen finner, att nu gällande
bestämmelser bör tillämpas även i fortsättningen. Vattenfallsstyrelsen anser,
att 10 12 elever är lagom i en industri- eller hantverkskurs, medan
lo ar for mycket.
Skolöverstyrelsen framför den uppfattningen, att enhetsskolan bör utfärda
avgångsbetyg aven för elever, som fullgjort det 9:e skolåret
i yrkesskola. Därvid bor genom anteckning på betyget anges, i vilka fall
vitsorden grundar sig på vitsord från yrkesskolan, samt, i förekommande
tall, i vilka ämnen vitsordet avser kurser i enhetsskolans 8:e klass. SHSO
anser i likhet med de sakkunniga, att gesällprov bör avläggas i yrkesskolan
av de elever, som far en fullständig utbildning där, och säger sig gärna vilja
genom propaganda medverka till att så sker. Däremot kan SHSO inte dela
de sakkunnigas åsikt, att gesällprov bör kunna avläggas före den stipulerade
utbildningstidens utgång.
Yrkesskolföreningen framhåller, att i d r o 11 s d a g a r bör förekomma
i yrkesskolorna på samma villkor som i enhetsskolan, i varje fall i de
kurser, som tar emot skolpliktiga elever.
. Flera remissinstanser har understrukit 9a-elevernas behov av utbildning
i yrkesskola efter enhetsskolans slut. Teknologföreningen befarar, att problemct
om mplacering på nytt i utbildningssystemet av elever, som utkuggas
från teoretiska linjer, kommer att öka i takt med enhetsskolans genomforande.
Arbetsmarknadsstyrelsen är inne på liknande tankegångar och
bada instanserna finner, att de sakkunniga inte ägnat frågan om utbildning
vid yrkesskolorna av elever från enhetsskolans teoretiska linjer tillräcklig
uppmärksamhet.
2. Deltidskursemas organisation
(YS kap. 14)
A. Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunniga räknar med två olika slag av deltidskurser,
nämligen yrke skurser, som genom en mångsidig undervisning i
flera olika ämnen ger utbildning för ett visst yrke, och ämneskurser,
som behandlar ett begränsat ämne. Båda kurstyperna utgör i princip ett
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
komplement till praktisk utbildning utanför skolan och vänder sig till
elever, som fullgjort sin skolplikt. De kan omfatta både teori och praktik
eller enbart teori. Yrkeskurserna motsvarar de delar av en grundläggande
heltidskurs, som icke kan inhämtas genom praktiskt arbete på en arbetsplats.
Med denna uppdelning på två typer av kurser försvinner dels gränsen
mellan den nuvarande lärlingsskolan och yrkesskolan, dels de många
olika kursbeteckningar, som nu förekommer. Utom kurser skall också kunna
anordnas föreläsningar, antingen fristående eller som ett led i vissa
kurser, företrädesvis på ett högre stadium men ibland också i de grundläggande
kurserna. (YS s. 177—178)
Deltidsundervisningen skall tillgodose skiftande behov och måste därför
omfatta både egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad
kursverksamhet. En stor grupp av yrkesskolornas
äldre elever, inte minst bland kvinnorna, har svårt att binda sig för mera
omfattande kurser på deltid. Vad de söker är många gånger snarare en
vidgad orientering på ett visst område än en strikt utbildningsgång med ett
fixerat mål i sikte. De sakkunniga har diskuterat möjligheten att i statsbidragshänseende
dra en gräns mellan egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad
kursverksamhet men inte funnit detta möjligt eller — med
hänsyn till elevernas olika behov och intressen — lämpligt. Framför allt
för den egentliga yrkesutbildningen bör man söka åstadkomma större
enhetlighet i fråga om kursinnehåll och kurslängd, bl. a. genom utarbetande
av förebilder till kursplaner och genom normalisering av sådana
planer. Men även för den yrkesbetonade kursverksamheten bör man
kunna finna fastare linjer, »så att kurserna får den på en gång yrkesbetonade
och sociala inriktning, som eleverna synes vara mest betjänta av».
När det gäller ny bör j arunder visningen i deltidskurs
e r bör krav uppställas på en viss bredd i undervisningen. Helst borde
endast yrkeskurser stå öppna för nybörjare. Men detta skulle på manga
orter kunna medföra, att inga kurser alls kunde anordnas för nybörjare.
Man får därför överlämna åt de lokala myndigheterna att i samråd med
tillsynsmyndigheten finna den i varje särskilt fall bästa möjliga formen
för nybörjarundervisningen. (YS s. 174—177) I
I fråga om deltidskursernas omfattning kan knappast uppställas
lika fasta regler som för heltidskursema. Yrkeskurserna beräknas
i allmänhet komma att omfatta omkring 200 timmar per år under minst
två år, vilket motsvarar 0 timmars undervisning per vecka under 30 veckor
ärligen. Mer än 30 veckor kan man inte räkna med för deltidsundervisningens
vidkommande, anser de sakkunniga, men däremot bör det vara möjligt
att koncentrera kurser till betydligt kortare perioder, när detta visar sig
lämpligt. För ämneskurserna bör kurslängden fastställas med möjlighet
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
till viss variation för den tid det kan ta att genomföra kursen, t. ex. 90—
110 timmar, 180—220 timmar i stället för 100 resp. 200 timmar. (YS
s. 177—178)
Efter genomgången yrkeskurs bör ett betyg eller utbildningsbevis
meddelas av motsvarande slag som i heltidskursema. Ämneskurs skall
däremot inte berättiga till sådant utbildningsbevis men väl till ett intyg
eller i vissa fall ett graderat betyg. (YS s. 177—178)
B. Remissyttranden
De sakkunnigas förslag om deltidskursernas organisation har knappast
föranlett några uttalanden i remissyttrandena. Överstyrelsen för yrkesutbildning
tillstyrker förslagen och understryker deltidsundervisningens betydelse.
Överstyrelsen varnar också för att enhetligheten i fråga om formerna uppställes
som en sådan princip, att den hindrar den nödvändiga anpassningen
till skilda behov. SAF och LO framhåller, att omfattningen av s. k. hobbybetonade
kurser bör hållas inom rimliga gränser.
3. Några nya kurstyper
(YS kap. 15)
A. Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesskolornas grundläggande heltidskurser för handel och för husligt
arbete kan utan större förändringar anpassas till timplanen för klass 9y.
Överstyrelsen för yrkesutbildning har i samråd med skolöverstyrelsen utarbetat
undervisningsplaner och timplaner för sådana kurser, som är direkt
tillrättalagda med tanke på elever i enhetsskolans sista klass. För industrioch
hantverksyrken finns icke några sådana kortare grundläggande kurser.
De sakkunniga framhåller, att verkstadsskolorna under den relativt
korta tid, som de varit i verksamhet, kommit att bli skolor för utbildning
av yrkesarbetare med en flerårig allroundutbildning. Ett sådant program
för verkstadsskolorna synes naturligt, så länge behovet av utbildad arbetskraft
gällt just yrkesarbetare med en omfattande allroundutbildning.
Det är likaså enligt de sakkunnigas mening naturligt, att syftet blir begränsat,
då skolornas kapacitet endast tillåter, att ett fåtal ungdomar
bereds plats i dem, under det att det stora flertalet av dem, som söker
sig till industrin och även till hantverket, inte kan få någon skolmässig
utbildning i heltidskurser. (YS s. 185) De sakkunniga framhåller ytterligare
ett par troliga orsaker till att verkstadsskolorna — som i Sverige ursprungligen
tänkts som ettåriga förberedande kurser — kommit att bli fleråriga.
Dessa orsaker är dels anknytningen till lärlingsskolans två- eller fleråriga
huvudkurser och dels arbetslöshetsperioden på 1930-talet.
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
De sakkunniga diskuterar härefter skälen för en ändrad målsättning för
heltidskursema. I samband med en vidgning av yrkesskolans uppgift till att
avse även andra kategorier än de fullt kunniga yrkesarbetama är det
naturligt att även för industri och hantverk inrätta korta
heltidskurser, som kan ge en grundläggande utbildning
(motsvarande klass 9 y), avsedd att påbyggas och specialiseras
genom mer eller mindre omfattande fortbildning i näringslivet, eventuellt
i samarbete med yrkesskolorna.
De sakkunniga drar upp riktlinjerna för två olika typer av sådana kurser,
s y s t e m I och s y s t e m II. (YS s. 187—190) Den förra kurstypen ger
en specialiserad grundutbildning med sikte på bestämda arbetsuppgifter
inom en viss industri, den senare ger en allmän grundutbildning avsedd att
fullföljas genom fortsatt utbildning inom en valfri gren av ett storre
yrkesområde. Två exempel på studieplaner enligt system I och ett exempel,
som utgör en mellanform av system I och system II, har bifogats de sakkunnigas
betänkande. Undervisningen enligt system I förutsätter verkstäder
med en rikhaltig och differentierad maskinuppsättning, som medger
en relativt långt driven specialtrimning inom de olika arbetsmomenten.
Den yrkesteoretiska undervisningen bör drivas ganska långt inom de områden,
som behandlas. För de enskilda eleverna omfattar området för utbildningen
endast vissa arbetsmoment, och möjligheterna till fortsatt utbildning
begränsas i stort sett till dessa moment. Systemet torde emellertid
möjliggöra ett rationellt utnyttjande av arbetskraften och en högt uppdriven
produktionstakt. De sakkunniga förutsätter, att kurser enligt detta
system i första hand organiseras i företagsskolor, knutna till enskilda industrier,
och i större lokala eller centrala yrkesskolor, där man kan ha även
två- eller fleråriga kurser och således har förutsättningar att mera helt
utnyttja maskinuppsättningen.
Kurser enligt system II ger en bred, allmänt praktisk utbildning för ett
visst yrkesområde. De liknar till sin uppläggning närmast de nuvarande
relativt odifferentierade tvååriga verkstadsskolorna för vissa industriyrken.
Tim- och undervisningsplaner för det första aret i sådana kurser har utarbetats
av överstyrelsen för yrkesutbildning, bland annat med sikte på
klass 9y. Man bör i en 9y-kurs enligt system II behandla så många sidor
av arbetet som möjligt för att på så sätt ge en översikt över arbetsområdet
och visa på de olika möjligheter det erbjuder. Den yrkesteoretiska undervisningen
bör ha starka inslag av orientering om näringsgrenen ifråga. Verkstäder
och maskinutrustning kan vara enklare än för system I. Det är
väsentligt, att lärarna är högt kvalificerade yrkeslärare med goda insikter
på olika områden inom näringsgrenen. En utbildning enligt detta system
ger möjligheter till vidareutbildning över ett större fält än enligt system
I. Kurstypen lämpar sig enligt, de sakkunniga särskilt väl för sådana mindre,
lokala yrkesskolor, som i regel begränsar sin heltidsundervismng till
ett år (9y).
40
Kungl. Maj ds proposition nr 139
De sakkunniga understryker, att »en grundutbildning enligt system II
bade för kommunerna (skoldistrikten) och eleverna öppnar vidare möjligheter
än den mera specialiserade utbildningen enligt system I. Denna leder
däremot fortare till bättre inkomster för eleverna och innebär också för
öre tagen ett mera ekonomiskt utnyttjande av arbetskraften, förutsatt att
man redan från början kan bilda sig en uppfattning om vilket eller vilka
arbetsmoment eleven bör få specialisera sig på. System I skulle i varje
fall för yrkesskolornas grundläggande undervisning vara en nyhet, under
det att system II innebär en modifikation av den nu vanliga undervisningsformen
och en anpassning av denna för ett vidare elevklientel»
(YS s. 190)
De föreslagna kortare grundläggande kurserna av ovan beskrivna slag
lämpar sig bäst för utbildning av industripersonal, även om också blivande
hantverkare, som icke redan från början kan placeras in i en regelrätt
lärlingsutbildning för sitt speciella yrke, kan ha en viss nytta av att gå
igenom en kurs enligt system II.
Med direkt sikte pa utbildning av hantverkare föreslås centrala
hantverkskurser. Undervisningen i sådana kurser skulle motsvara
en treårig yrkeskurs (ungefär 600 timmar). Den centrala hantverkskursen
är således en till heltidskurs koncentrerad längre deltidskurs, framhåller
de sakkunniga, och eleverna kan under en tids avbrott i förvärvsarbetet
delta i en hantverkskurs på annan ort. (YS s. 190)
Överstyrelsen för yrkesutbildning framlade 1947 ett detaljerat förslag
till »hantverksskolor», som skulle ge en undervisning motsvarande den
teoretiska utbildningen i tvååriga kurser vid centrala verkstadsskolor.
Kurstiden beräknades uppgå till 20 veckor (600 timmar), fördelade över
två eller tre år. Varje kurs skulle således omfatta en och en halv till två
månader. Undervisningen skulle övervägande omfatta yrkesteoretiska ämnen,
men visst utrymme skulle ges också åt allmänbildande teoretiska
ämnen, gymnastik och vissa praktiska övningar. Som huvudmän tänkte sig
överstyrelsen i första hand hantverksorganisation eller landsting. Statsbidrag
till driften av kurserna borde utgå efter samma grunder som till
centrala verkstadsskolor men bidraget till anläggningen borde vara högre.
De sakkunniga föreslår, att hantverkskurser i huvudsak enligt överstyrelsens
förslag inrättas. De sakkunniga vill dock icke komma med några
detaljförslag utan anser, att utformningen bör bli beroende av de speciella
behoven för varje särskilt yrke. Statsbidrag bör enligt de sakkunnigas
mening utgå efter samma grunder som till teoretiska industri- och hantverkskurser.
Om en hantverkskurs har riksskolkaraktär, bör bidrag utgå
som till riksskola.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
41
B. Remissyttranden
I remissyttrandena har system II i allmänhet ansetts vara den lämpligaste
kurstypen för en kortare, skolmässig utbildning av industrianställda.
Skolöverstyrelsen uttalar sig i likhet med ett flertal av folkskolinspektörerna
till förman för denna kurstyp och papekar, att den pågående
försöksverksamheten med förberedande yrkesutbildning i enhetsskolan
helt domineras av system II. »Vid förberedande yrkesutbildning i yrkesskola
torde bägge systemen ha sitt givna berättigande i skilda sammanhang»,
framhåller dock överstyrelsen. Järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
finner system II vara en lämplig, förutbildning för vissa anställningar
inom verken. Statens hantverksinstitut anser, att kurser enligt system
II kan vara av värde även för en förberedande utbildning av hantverkare,
icke minst genom de möjligheter de bör kunna ge att pröva elevens
lämplighet för det tilltänkta yrket. SAF och LO anser, att den föreslagna
kurstypen i avsevärd grad är ägnad att öka effekten av näringslivets och
yrkesskolornas gemensamma ansträngningar, och synes därvid närmast syfta
på system II. o .
Åtskilliga representanter för handeln framhåller, att den ettariga kurstypen
blir huvudformen för handelsutbildningen. Man synes då avse. en
ettårig kurs efter klass 9y, vilken klass snarare betraktas som orientering.
Den husliga 9y-kursens lämplighet som form för den grundläggande
husmodersutbildningen har över huvud taget icke diskuterats. Socialstyrelsen
har dock framhållit, att praktisk barnavård — med hänsyn till
barnens behov av ostördhet — icke bör förekomma i grundläggande husliga
kurser annat än i den mån kurserna utgör underlag för en fortsatt
specialutbildning för barnavårdande yrken. Enligt styrelsens uppfattning
synes det närmast vara de husmoderskurser, som bygger på 9a eller 9g
eller annan högre teoretisk skolunderbyggnad, som i så fall skulle komma
i fråga. Medicinalstyrelsen föreslår, att utbildningen av sjukvårdsbiträden
skall anknytas till yrkesskolornas husliga linje, dock utan att närmare
ingå på hur man tänkt sig denna anknytning.
De centrala hantverkskurserna behandlas av överstyrelsen
för yrkesutbildning, SHSO och hantverksinstitutet, som samtliga kraftigt
påyrkar, att sådana kurser inrättas. Behovet av att de utformas och organiseras
i nära anknytning till hantverkets organisationer understrykes också.
Överstyrelsen återknyter till sitt tidigare förslag om centrala hantverkskurser
och föreslår, att statsbidrag till inrättande av hantverkskurser och andra
kurser, som har större rekryteringsunderlag än ett landstingsområde, skall
utgå efter mera liberala grunder än till centrala verkstadsskolor.
C. Kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter
Utbildningen av sysselsättnings- och arbetsterapeuter i Sverige har hittills
.skett huvudsakligen genom tvååriga kurser, förlagda till slöjdföreningens
skola i Göteborg och anordnade försöksvis sedan 1949. Hittills har
hållits tre kurser med var och en omkring 20 elever. Tillgängen på utbildade
terapeuter motsvarar emellertid enligt uppgift icke efterfrågan.
Med anledning av en motion till 1953 års riksdag uttalade statsutskottet,
att kapaciteten för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter borde
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
ökas. Genom beslut den 17 juli 1953 uppdrog Kungl. Maj:t åt överstyrelsen
för yrkesutbildning att inkomma med förslag till en ökning av utbildningsmöjligheterna.
I samråd med medicinalstyrelsen har överstyrelsen för yrkesutbildning
den 29 oktober 1953 framlagt ett förslag beträffande utbildningen
av sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Förslaget
går i huvudsak ut på att den avsedda utbildningen bör ske genom årligen
återkommande kurser, förlagda till slöjdföreningens skola i Göteborg.
Varje kurs föreslås omfatta ett år. Genom att utbildningstiden sålunda avkortas,
blir det möjligt att varje år utbilda 20 elever i stället för som
hittills 10. För att utbildningen skall kunna genomföras på ett år, måste den
förberedande utbildning i olika slöjdtekniker, som nu ingår i terapeutkursen,
inhämtas före inträdet i kursen. Förändringen motiveras dels av det stora
behovet av terapeuter, dels av den höga standarden hos de antagna vid
de hittills anordnade kurserna. Omläggningen innebär icke en reell förkortning
av utbildningstiden, eftersom den erforderliga förutbildningen
skulle komma att omfatta minst ett år. Snarare innebär omläggningen en
fördelning av utbildningen mellan olika skolor. Utöver förberedande slöjdteknisk
utbildning föreslås också krävas minst 8 månaders tjänstgöring
inom sinnessjukvård, annan sjukvård och som terapeut. Minimiåldern för
inträde föreslås vara 19 ar liksom hittills, och som erforderlig skolunderbyggnad
föreslås realexamen, normalskolekompetens, två årskurser vid
folkhögskola eller annan därmed jämförlig utbildning. Enligt en bestämmelse
i samband med beviljande av anslag till de hittillsvarande kurserna bör
tillträde till kurserna företrädesvis beviljas för terapeutverksamhet lämpliga
skötare och sköterskor inom sinnessjukvården samt vissa andra kategorier.
De sökandes lämplighet och meriter har dock hittills medfört, att
kurserna rekryterats huvudsakligen med sökande av annat slag. Någon företrädesrätt
för vissa kategorier av sökande skall enligt överstyrelsens förslag
icke förekomma i fortsättningen.
Terapeutkursen föreslås ställd under överinseende av överstyrelsen för
yrkesutbildning, medan den allmänna tillsynen över utbildningen bör utövas
av en kursnämnd, utsedd av överstyrelsen. Vid sidan av rektorn för
slöjdföreningens skola skall enligt förslaget finnas en deltidsanställd kursledare,
förordnad av överstyrelsen.
Kostnaderna per kurs beräknas till 70 000 kronor, varav 13 000 kronor
till studiehjälp.
Yttranden över överstyrelsens utbildningsförslag har inhämtats
från statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
1952 ars yrkesutbildningssakkunniga, svenska landstingsförbundet,
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, styrelsen för slöjdföreningens
skola i Göteborg och kursnämnden för pågående utbildning, sta
-
43
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
tejis sjukhuspersonals förbund, svenska läkaresällskapet, föreningen för sysselsättnings-
och arbetsterapi samt direktionerna för ett antal sjukhus
och vårdanstalter.
I samtliga yttranden utom ett tillstyrkes den föreslagna omläggningen
om än i vissa fall med tvekan. Direktionen för Sidsjöns sjukhus avstyrker
förslaget och förordar en utbildning omfattande tre terminer. En grupp
reservanter inom föreningen för sysselsättnings- och arbetsterapi uttalar
sig till förmån för den hittillsvarande tvååriga utbildningen.
Samtidigt med det här refererade förslaget till omläggning av den ordinarie
terapeututbildningen framlade överstyrelsen för yrkesutbildning också
förslag om kompletteringskurser för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.
I propositionen 1954: 82, vari sistnämnda förslag anmäldes och
anslag äskades för utbildningskurser för sysselsättnings- och arbetsterapeuter
under budgetåret 1954/55, redovisades bland annat också det totala
beräknade behovet av arbetsterapeuter samt föreslogs, att prövning av förslaget
till omläggning av den ordinarie terapeututbildningen borde ske i
samband med det väntade förslaget om yrkesutbildningens organisation.
4. Pedagogiska frågor
(YS kap. 16)
A. Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunniga påvisar, hur yrkesundervisningens metodik
vuxit fram under inflytande från två håll: den allmänbildande skolan och
utbildningen i verkstäderna. Inflytandet från skolan, närmast från klassundervisningen,
är särskilt påtagligt i handelsundervisningen, medan inflytandet
från verkstäderna framför allt kommer till synes i utbildningen för
industri och hantverk. De mest genomarbetade undervisningsmetoderna
har man hunnit fram till inom den husliga yrkesutbildningen, där tillgången
på enhetligt utbildade lärare och möjligheterna att utnyttja erfarenheterna
från motsvarande undervisning inom den allmänbildande skolan varit av
stor betydelse. (YS s. 196)
De sakkunniga framhåller, att yrkesundervisningen skall ge icke endast
praktiska färdigheter och teoretiska kunskaper i yrket. Den skall också ge
en allmän, medborgerlig bildning. Den skall grundlägga och utveckla förmågan
till omdöme i arbetet samt ingjuta arbetsmoral och arbetsdisciphn
(punktlighet, noggrannhet, ordning, förmaga till samarbete med kamrater
och med över- och underordnade). Yrkesundervisningen har stora förutsättningar
att utveckla personligheten, att inge den arbetsglädje, det intresse
och den ansvarskänsla inför uppgiften, som skänker tillfredsställelse i arbetet.
(YS s. 194—195)
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
De sakkunniga påpekar följande olika medel att utveckla och förbättra
yrkesundervisningens metodik och göra den alltmera ägnad att motsvara
de höga krav man bör ställa på den: val av lärare med hänsyn till personliga
egenskaper och pedagogisk läggning; yrkesanalys i syfte att utröna de
moment, som särskilt bör uppmärksammas och övas; samordnad planering
av yrkespraktik och teori; åskådlighet i bade den praktiska och den teoretiska
undervisningen; lämpliga övningsuppgifter i det praktiska arbetet
och helhetsövningar pa sadana områden, där undervisningen i allmänhet
sysslar med enskilda ämnen (t. ex. handeln); ökad användning av växelutbildning
i lämpliga sammanhang i syfte att ge eleverna kännedom om
arbetet i näringslivet; tillhandahållande av läroböcker och kompendier
för eleverna, delvis utarbetade med bidrag av statsmedel, handledningar
för lärarna, lämplig undervisnings- och demonstrationsmateriel, filmer och
bildband; centralbibliotek, som kan stå till förfogande för landets yrkesskolor;
sist men inte minst en effektiv och tillräckligt omfattande lärarutbildning
och fortbildning och en ständigt fortgående yrkespedagogisk
forskning och reformverksamhet.
De sakkunniga föreslår (YS s. 220)
»att överstyrelsen för yrkesutbildning får bemyndigande medgiva, att
statsbidrag må utgå med belopp motsvarande hela avlöningen åt lärare,
som erhåller överstyrelsens uppdrag att med tjänstledighet under högst ett
arbetsår från ordinarie undervisning planera eller utföra yrkespedagogisk
försöksverksamhet,
att anslaget för utbildning av lärare för yrkesundervisning ökas med
i80 000 kronor från och med budgetåret 1955/56 för att möjliggöra ökad
utbildning av yrkesskollärare,
att överstyrelsen får i uppdrag att överarbeta det förslag om inrättandet
av en statlig ovmngs- och försöksskola för yrkesskollärarutbildningen, som
framlagts ^ av överstyrelsen (SOU 1947:55),
att ett årligt belopp av 50 000 kronor ställes till överstyrelsens förfogande
från och med budgetåret 1955/56 för utarbetande av läroböcker och kompendier
för yrkesundervisningen,
att för handhayande av överstyrelsens förlagsverksamhet från och med
samma budgetar inrättas en tjänst i sadan lönegrad att till densamma kan
förvärvas en för uppgiften fullt kvalificerad kraft,
att anslaget till överstyrelsens pedagogiska reformverksamhet från och
med nyssnämnt budgetår höjes med 25 000 kronor till 75 000 kronor för
att möjliggöra utarbetande av handledningar m. m. för yrkesundervisningen
att överstyrelsen får i uppdrag att verkställa utredning och till Kungl.’
Maj :t avge förslag om utdelning av gratifikationer till lärare, som ställer
yrkespedagogiska uppslag till överstyrelsens förfogande, samt
att frågan om organisationen av överstyrelsens specialbibliotek för yrkesföreb^d8?1^^
uPPtages vid den översyn av överstyrelsens organisation, som
Av dessa olika förslag skall jag närmare redogöra endast för dem, som
direkt berör utbildningen av lärare för yrkesundervisningen.
45
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
De sakkunniga förutsätter, att utbildningen av lärare för industri och
hantverk samt handel skall ske i grundläggande, rent pedagogiska kurser
om 15 veckor, följda av en termins assistentlärartjänstgöring, så som skett
sedan 1949. Årligen har i dessa kurser utbildats ungefär 25 yrkeslärare för
industri och hantverk och 10 handelslärare. Detta har hittills någorlunda
motsvarat det årliga rekryteringsbehovet.
Den av de sakkunniga föreslagna utbyggnaden av heltidsundervisningen
vid yrkesskolorna kommer att kräva ungefär 660 nya heltidsanställda lärare
för industri och hantverk, 125 lärare i handelstekniska ämnen och 500 lärare
i husligt arbete. Om utbyggnaden genomförs i snabbare takt under den
första 1 O-årsperioden och man till nyrekryteringsbehovet också lägger ersättningsbehovet
för avgången inom den nuvarande lärarkåren, blir det
årliga utbildningsbehovet under de tio närmaste åren i runt tal 65 industrioch
hantverkslärare samt 15 handelslärare. Utbildningen av lärare i husligt
arbete förutsättes ske i seminarier efter de riktlinjer och till det antal, som
kan komma att föreslås av den nu arbetande lärarinneutbildningskommittén.
Lärarkurserna bör även i fortsättningen förläggas till Stockholm. Två
kurser bör anordnas per år. Den ena bör vara en industri- och hantverkslärarkurs
med 35 deltagare och den andra en kombinerad kurs för industrioch
hantverkslärare samt handelslärare med sammanlagt 45 deltagare,
varav 30 för industri och hantverk och 15 för handel.
Kostnaderna beräknas till omkring 3 000 kronor per deltagare i de pedagogiska
kurserna och omkring 1 900 kronor per assistentlärare för assistentlärarpraktiken.
De sammanlagda kostnaderna för två kurser per år skulle
uppgå till (80X3 000+65X1 900=) 363 500 kronor per år. Medel till en
kurs disponeras redan av överstyrelsen för yrkesutbildning och kostnadsökningen
med anledning av den utbyggda lärarutbildningen blir sålunda
i runt tal 180 000 kronor per år.
Den praktiska lärarutbildningen (assistentlärartjänstgöringen)
bör förläggas till en statlig övningsskola i enlighet med det förslag,
som överstyrelsen för yrkesutbildning framlade i sitt betänkande om lärarutbildningen
(SOU 1947: 55). Skolan skulle enligt detta förslag ha 17 avdelningar
med sammanlagt 250 elever samt ett elevhem för 200 elever och
lärare.
En överslagsberäkning av kostnaderna för en dylik skola, därest den nu
skulle inrättas, har givit följande resultat: engångskostnader för skolan
5 100 000 kronor och för elevhemmet 2 600 000 kronor; driftkostnader för
övningsskolan i runt tal 700 000 kronor per år.
Överstyrelsen för yrkesutbildning motiverade sitt förslag främst med
följande synpunkter:
En lärarutbildning, förlagd till en eller flera vanliga yrkesskolor, är behäftad
med väsentliga olägenheter. Den gör intrång i skolans ordinarie
undervisning. Lärarutbildningen kan ej göras tillräckligt omfattande; öv
-
46
Kungl. Maj:ts provosition nr 139
ningslektionerna måste inskränkas till det minsta möjliga. Lärare vid yrkesskolor
tillsättes utan hänsyn till lämplighet som pedagogiska handledare
vid lärarutbildning. Då lärarutbildningen ej är en fast institution, kan i
regel ej önskvärd intim samverkan utvecklas mellan ledningen för lärarutbildningen
och yrkesskolans lärare; möjligheterna att utarbeta och pröva
uppslag och nya metoder i undervisningen blir starkt begränsade.
Med hänvisning till de av överstyrelsen anförda motiven har nu yrkesutbildningssakkunniga
i princip tillstyrkt, att en statlig övningsskola för
den praktiska utbildningen av yrkeslärare skall inrättas, och hemställt,
att överstyrelsen får i uppdrag att överarbeta den tidigare utredningen och
till Kungl. Maj:t avge förslag om inrättande av en statlig övningsskola
för yrkesskollärarutbildning.
B. Remissyttranden
De yrkespedagogiska förslag, som tillvunnit sig det största intresset hos
remissinstanserna, är — utom lärarutbildningen, vilken givetvis betraktas
som den viktigaste frågan — den yrkespedagogiska reformverksamheten,
förlagsverksamhet inom överstyrelsen för yrkesutbildning i syfte att utge
vissa läroböcker och kompendier samt växelutbildningen. Växelutbildningen
har framkallat synnerligen positiva yttranden. Frågan är emellertid inte
av den art att den för närvarande bör underställas riksdagens prövning
och skall därför inte redovisas här. Jag vill endast anmäla, att SHSO ifrågasatt
ersättning till företagare, som tar emot elever i växelutbildning. De
övriga frågorna behandlar jag i omvänd ordning med förlagsverksamheten
först och lärarutbildningen sist. Flertalet remissinstanser vitsordar i eu
eller annan form behovet av åtgärder, som kan stimulera yrkespedagogisk
forskning, försöksverksamhet och reformer.
SAF, LO och SHSO tillstyrker en statlig förlagsverksamhet
för att möjliggöra utgivandet av läroböcker, vilka inte kan förläggas affärsmässigt.
Tillgången på lämpliga läroböcker bör inventeras som bakgrund
till utarbetande av behövliga nya böcker. HAO m. fl. handelsorganisaticmer
anser, att överstyrelsen för yrkesutbildning icke direkt bör syssla
med förlagsverksamhet men kan främja utgivningen av böcker på annat
sätt, bland annat genom ersättning för mistad lön åt lärare, som sysslar
med framställning av läroböcker.
Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker de sakkunnigas förslag om
inrättande av en tjänst för handhavande av överstyrelsens förlagsverksamhet
och föreslår, att tjänsten placeras i lönegrad Ce 29. Under förutsättning
att tjänsten beviljas, tillstyrkes även de sakkunnigas förslag om
ett årligt anslag av 50 000 kronor som bidrag till verksamheten med utgivande
av sådana läroböcker och kompendier, för vilka inkomsterna inte
beräknas täcka utgifterna. Beloppet bör föras till anslaget för yrkespedagogisk
reformverksamhet.
Flera remissinstanser, bland dem SHSO och industriförbundet, anser att
staten bör stödja och medverka i yrkespedagogisk forskning
och reformverksamhet icke endast i den mån den bedrives av
lärare, knutna till statliga eller statsunderstödda skolor, utan också i sådan
verksamhet, som bedrives inom organisationerna. Särskilt bör detta gälla
47
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
i fråga om yrkesanalyser. Överstyrelsen för yrkesutbildning, svenska facklärarförbundet
och SHSO understryker, att ersättning för mistad lön bör
kunna utgå till lärare, som bedriver pedagogisk forskning eller sysslar med
utarbetande av läroböcker och sammanställande av annan undervisningsmateriel,
bland annat lämpliga övningsarbeten, som icke endast utgör
färdighetsövningar utan också ger nyttoföremål. Facklärarförbundet anser,
att ersättning för mistad lön bör kunna utgå för fortbildning under högst
tre månader.
Bland dem som yttrat sig över lärarutbildningen märkes —
utom de båda centrala skolmyndigheterna — statskontoret, kommerskollegium,
vattenfallsstyrelsen, statens hantverksinstitut, SAF, LO, SHSO,
TCO, industriförbundet, teknologföreningen, yrkeskvinnors samarbetsförbund
och handelsutbildningskommittén.
Överstyrelsen för yrkesutbildning understryker, att en vidgad verksamhet
vid yrkesskolorna kräver ökade resurser i fråga om lärarutbildningen,
vilka inte kan tillgodoses utan att en övningsskola inrättas. Skolöverstyrelsen
tillstyrker likaså förslaget om en översyn av det tidigare förslaget till
statlig övningsskola och framhåller, att man därvid bland annat bör beakta
de synpunkter, som framförts av seminarielärarföreningen och som går ut
på att yrkeslärarutbildningen skall förläggas delvis till folkskoleseminarierna
och förstärkas med viss allmän undervisning samt ökad utbildning
i psykologi och pedagogik. Överstyrelsen säger sig behöva öka den verksamhet,
som överstyrelsen bedriver i syfte att ge fortbildning åt lärare i
yrkesämnen i 9y, och framhåller, att den grundläggande utbildningen av
sådana lärare i längden icke kan tillgodoses inom ramen för den verksamhet,
som nu planeras för yrkesskolornas behov. Skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen bör i samråd
föreslå och vidtaga erforderliga åtgärder i detta avseende liksom också, när
det gäller den lämpliga fördelningen av tillgången på lärare i allmänbildande
ämnen mellan de olika skolformerna.
Flertalet av de nyss nämnda remissinstanserna framhåller, att utbildning
av yrkeslärare i tillräcklig omfattning och på lämpligt sätt samt
tillfredsställande anställningsförhållanden för dessa lärare är grundförutsättningar
för genomförandet av de sakkunnigas förslag i övrigt. Man understryker
därvid, dels att en övningsskola bör inrättas, dels att yrkeslärarnas
löneställning bör jämföras både med andra lärarkategoriers och med arbetsledarnas.
SAF och LO anser det önskvärt, att även industriens yrkeslärare
får tillfälle till utbildning vid den statliga övningsskola, som enligt organisationernas
mening bör inrättas. Organisationerna framhåller också, i likhet
med SHSO, hantverksinstitutet, industriförbundet och teknologf öreningen
betydelsen av att yrkeslärarna håller kontinuerlig kontakt med
arbetet inom den näringsgren eller det yrke, där de undervisar. Fortbildningen
i detta avseende skulle kunna ske bland annat genom regionala informationskurser
med välplanerade studiebesök i olika företag. Hantverksinstitutet
förklarar sig vara berett att medverka bland annat i fortbildningen
av lärare samt i utbildningen av lärare för de centrala hantverkskursema.
SHSO anser, att man måste finna eu form för ersättning
för inkomstbortfall åt skickliga yrkesmän, som vill utbilda sig till lärare.
IIandcbmtbildningskommitt.cn
utbildningen av handclsliirare. Kommittén föreslår, att ersättning skall utgå
till handclslärare under utbildningstiden (den pedagogiska utbildningen)
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
efter samma grunder som till läroverkslärare, som genomgår praktisk lärarkurs.
Kommittén beräknar kostnaden för ersättning till 12 handelslärare
per år till omkring 45 000 kronor, vilket i jämförelse med för närvarande
utgående traktamente m. m. skulle innebära en höjning med cirka 30 000
kronor per år. Kommittén tar icke ställning till hur detta skulle påverka
kostnaderna för övriga yrkeslärarkategoriers utbildning.
Vattenfallsstyrelsen, som intresserar sig framför allt för de inbyggda
skolorna, finner den tänkta pedagogiska utbildningen alltför omfattande
för lärare i sådana, skolor. Kurser om 2—3 veckor av det slag, som anordnas
av arbetsledarinstitutet, skulle enligt styrelsens uppfattning vara lämpligare.
Statskontoret, slutligen, kan icke finna, att de sakkunniga framlagt
tillräckliga skal för en lärarutbildning av den omfattning, som föreslås.
Behovet av sådan utbildning bör beräknas för varje år av överstyrelsen
för yrkesutbildning.
Vattenfallsstyrelsen och statskontoret är de enda, som framfört kritiska
synpunkter på de sakkunnigas förslag beträffande lärarutbildningens omfattning
och utformning.
5. Yrkesutbildningens stadieindelning. Allmänt teoretiska
kompletteringskurser
(YS kap. 10)
A. Yrkesutbildningssakkunniga
id behandlingen av frågan om stadieindelning och kompletteringskurser
för de sakkunniga till en början följande allmänna resonemang.
För närvarande måste man på ett ganska tidigt stadium bestämma sig
för om man vill skaffa sig en bredare teoretisk skolunderbyggnad, som
öppnar olika fortbildningsmöjligheter, eller om man mera direkt vill inrikta
sig på praktiskt förvärvsarbete. Väljer man den bredare allmänbildningen,
är det ingenting som hindrar, att man ändå ägnar sig åt praktiskt
arbete, om man småningom skulle föredra det. Men väljer man direkt den
praktiska vägen, är det förenat med vissa svårigheter att senare gå över
till ett område, som kräver högre teoretisk allmänbildning. I enhetsskolan
inträffar det definitiva valet mellan en praktisk och en teoretisk studieväg
senare än i folkskolan. Detta i förening med den mera omfattande
yrkesvägledningen i enhetsskolan borde leda till att i framtiden färre ungdomar
än nu skulle behöva bygga på sin skolunderbyggnad längre fram
i livet. Men i 15—16-årsåldern längtar många både pojkar och flickor
efter omväxling. De är trötta på det stillasittande arbetet i skolan och vill
få rörligare och inera praktiskt betonade uppgifter. Kanske är de också
angelägna om att så fort som möjligt förtjäna egna pengar. Kompletteringsbehovet
för den, som väljer 9y och senare vill slå in på en mera teoretiskt
betonad utbildningsväg, föreligger klart, även om det blir mindre än för
de ungdomar, som nu vill göra motsvarande övergång efter folkskolan.
Man bär därför enligt yrkesutbildningssakkunniga anledning att räkna med
ett behov av allmänt teoretiska kompletteringskurser såväl för elever,
49
Kungl. Maj:ts praposition nr 139
som vill skaffa sig en bredare teoretisk allmänbildning än de fått i 9y, som
för elever från folkskolan.
Ännu ett skäl till att behovet av teoretiska komplettermgskurser kan
antas komma att kvarstå också efter enhetsskolans genomförande, är den
fortgående ökningen av det relativa antalet personer i tjänstemanna- och
motsvarande ställning i förhallande till antalet kroppsarbetande.
Ändamålsenligt ordnade möjligheter till kompletterande teoretiska studier
för de ungdomar, som väljer 9y, kommer också att öka y-linjens drag
ningskraft. Den kan på så sätt leda lika långt som de teoretiska linjerna,
om än på andra vägar, och riskerar inte att bli en återvändsgränd.
För närvarande tillgodoses behovet av7 komplettering huvudsakligen
genom preparandkurser, t. ex. förberedande kurser för inträdessökande till
högre tekniska läroverk, seminarier o. s. v., genom studier vid folkhögskolor
eller per korrespondens eller genom studier vid i allmänhet privata kompletteringsskolor.
Flertalet personer, som vill komplettera sin allmänna skolunderbyggnad,
är för närvarande hänvisade till att göra detta på privat väg.
I preparandkurserna med sikte på speciella utbildningsanstalter är studierna
i allmänhet tillrättalagda med hänsyn till den efterföljande specialutbildningen.
Kurserna blir på så sätt mera begränsade. Korrespondenskurserna
och kompletteringsskolorna ger däremot i allmänhet hela kursen
fram till realexamen eller studentexamen i de ämnen som läses. Bland annat
i folkuniversitetets kompletteringsskolor kan de studerande välja ut de
ämnen, som de behöver komplettera, och läsa endast dessa ämnen. Samma
möjlighet står givetvis öppen för den som läser per korrespondens.
I preparandkurserna däremot läser alla elever i regel samtliga ämnen, som
ingår i kursen.
De sakkunniga redovisar det kompletteringsbehov, som man bör räkna
med i olika ämnen för elever från 9y. Det visar sig, att behovet blir mindre
men också mera varierande, än det är för elever från folkskolan. En elev
kan ha läst engelska hela högstadiet, en annan kan ha läst engelska i klass 8
men ej i klass 9 och en tredje har endast läst språket till och med klass 7.
Även i fråga om andra ämnen, bland annat modersmålet, kan förhållandena
var likartade. (YS s. 136—139)
Med hänsyn dels till det skiftande kompletteringsbehovet hos olika elever,
dels till 9y-elevernas intresse av att få en lika bred allmänbildningsgrund
som övriga elever i de fortbildningsskolor, till vilka de kan komma att
söka, synes de sakkunniga närmast vilja förlägga kompletteringsstudierna
till ämnesk urser anordnade gemensamt för personer från skilda
arbetsområden och inriktade på olika fortbildningsskolor. Sådana kurser
skulle kunna förläggas till enhetsskolor och allmänna gymnasier, där man
redan har tillgång till lämpliga lärare, eller till fristående skolor för vuxna,
till folkhögskolor och till folkuniversitetet, liksom till de yrkesskolor, som
har resurser för det. (YS s. 142)
4 — B ihav g till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 139
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
De sakkunniga anser emellertid, att det vid sidan av ämneskurser också
bör finnas preparandkurser av den hittills förekommande typen
med sikte pa vissa fortbildningsskolor. Sadana kurser bör i första rummet
anordnas i direkt anslutning till fortbildningsskolan eller till en yrkesskola,
som samarbetar med denna. Fördelen med dessa kurser skulle vara, att
de starkare än ämneskurserna anknyter till den kommande utbildningen
och pa sa sätt blir ett direkt led i utbildningen för det yrke eleverna känner
sig höra till. För ungdomar, som under sin tidigare utbildning haft kontakt
med yrkesskolan, är denna skola en naturligare studieplats än de allmänbildande
skolorna, som de lämnat för åtskilliga år sedan. (YS s. 141)
De sakkunniga ger således icke klart företräde åt vare sig ämneskurserna
eller de yrkesinriktade preparandkursema utan anser, att utrymme
bör finnas för båda typerna. Korrespondensstudier bör utnyttjas
i kompletteringskurserna, dels i form av vanliga korrespondenskurser
för de elever, som är lämpade för ett sådant studiesätt, dels i form av
kombinerade kurser förlagda t. ex. till folkhögskolor, där man har tillgång
till lärare, som kan fungera som handledare även om de inte har ämneskompetens.
Efter genomgångna kompletteringskurser av vilket slag det vara må bör
tillfälle ges till prövning av kompetensen inför en tentator, som är
auktoriserad att avge betyg av samma slag och med samma värde som
betygen i de allmänbildande skolorna.
Slutligen föreslår de sakkunniga, att man vid de högre yrkesutbildande
skolorna skall undersöka, i vad mån även andra elevgrupper än de nu vanliga
skulle kunna tas emot och vilka omläggningar av kurserna detta skulle
kunna medföra.
B. Remissyttranden
Av dem, som avgivit remissyttranden, har bland andra SAF, LO, TCO,
SUSO, yrkeskvinnors samarbetsförbund, teknologjöreningen, några av komm
un ikationsver k en och de båda centrala skolmyndigheterna understrukit
vikten av kontinuitet mellan den praktiska utbildningen för övervägande
manuella arbetsuppgifter inom ett område och den mera teoretiskt betonade
utbildningen för arbetsledar- och andra mera krävande uppgifter inom
samma område. RLF har framfört liknande synpunkter.
Flera remissinstanser anser, att de sakkunniga klarare än som skett
borde ha angett, hur mycket allmänbildande undervisning man kan ge
utrymme för i den fortsatta yrkesutbildningen efter klass 9y. Andra befarar,
att kvaliteten på den högre utbildningen kan komma att försvagas,
om man på det sätt, som de sakkunniga föreslagit, öppnar vägen till denna
utbildning för elever från 9y. I synnerhet ställer man sig på flera håll,
bland annat inom TCO och handelskamrarna, tvivlande inför yrkesskolornas
möjligheter att svara för kompletteringsstudierna. TCO ifrågasätter
direkt, om sådana kurser hör hemma i yrkesskolorna. Organisationen har
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
också den uppfattningen, att övergång från en praktisk till en teoretisk
studieväg blir mindre vanlig, om yrkesvägledningen ordnas effektivt.
Skolöverstyrelsen preciserar problemet om fortsatt yrkesutbildning toi
enhetsskolans elever på följande sätt:
»Det är i huvudsak frågan om tre elevgrupper, var och en med speciella
problem vid övergången till fortsatt utbildning. Det är dels de elever som
efter genomgången av enhetsskolans klass 9 y önskar fortsatt praktisk
yrkesutbildning vid yrkesskola, dels de elever, som efter genomgången av
yrkesskolan eller enhetsskolans klass 9y i och för fortsatt mera kvalificerad
yrkesutbildning eller eventuellt rent teoretisk utbildning behover komplettera
sina teoretiska kunskaper, dels slutligen de elever, som efter genomgången
av enhetsskolans klass 9a eller g önskar övergå till yrkesutbildning.
Den sista elevgruppen erbjuder minst problem. Utbildningsvägar finns
tillgängliga, och överstyrelsen kan endast bekräfta det i och för sig önskvärda
i att åtskilliga ungdomar skaffar sig en fylligare allmänbildning fore
övergången till yrkesutbildning. En fråga, värd ett närmare samrad mellan
de berörda verken, synes därvid vara, på vilka yrkesområden en sadan
fylligare allmänbildning är särskilt önskvärd, även om den mte utgor ett
direkt krciv.
De bägge första gruppernas problem är allvarligare. Onödig tidsspillan
måste här undvikas och ungdomarna få erforderlig hjälp. Överstyrelsen,
som delvis löst den första gruppens problem i försöksverksamheten genom
en provisorisk överenskommelse med överstyrelsen för yrkesutbildning, finner
över huvud de föreliggande problemen vara av den art, att de bör utredas
i samråd mellan de bägge verken med sikte pa omedelbara åtgärder.
Denna gemensamma utredning bör givetvis utgå från de sakkunnigas förslag
om kompletteringskurser och de yttranden häröver, som inkommit.»
Överstyrelsen för yrkesutbildning och 198 ars tekniska skolutredning
finner tanken på kompletteringskurser i enhetsskolan tilltalande. Man
pekar emellertid på den tidsvinst, som kan följa av att kurserna inriktas
speciellt med sikte på den efterföljande utbildningen, och kommer till den
slutsatsen, att kompletteringskurserna för de elever, som från en praktisk:
utbildning inom ett visst yrkesområde vill ga över till mera teoretiskt betonad
utbildning inom samma område, bör läggas upp med särskild hänsyn
till yrkesområdet och knytas till yrkesskolorna. Bortsett från de tva
nyssnämnda remissinstanserna och TCO uttalar man sig i allmänhet inte
om vid vilka skolor kompletteringskurserna bör ordnas.
Flera av folkskolinspektörerna samt medicinalstyrelsen anser, att de
sakkunniga underskattat den tid, som kommer att krävas för de behövliga
kompletteringarna. Medicinalstyrelsen tar bestämt avs tand från tanken
att vidga rekryteringsbasen för sjuksköterskeskolorna genom en omläggning
av kurserna, så att även elever utan realexamen eller motsvarande
kunskaper skulle kunna tas emot.
C. Förberedande kurs för inträdessökande till liandelsgyninasium
I mars 1954 gjorde överstyrelsen för yrkesutbildning framställning till
Ivungl. Maj:t om rätt att vid yrkesskolor få inriitta förberedande kurser för
inträdessökande till handelsgymnasier av samma slag som de förberedande
kurserna för inträdessökande till tekniska gymnasier och fackskolor.
52
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
I 2 § kungörelsen angående statsunderstödda handelsgymnasier (SFS
1953:528) föreskrives, att undervisningen vid de tvååriga och fyraåriga
kurserna skall bygga på realexamen (allmän eller praktisk på handelslinje)
eller däremot svarande kunskapsmått. Inträdessökande, som icke
avlagt realexamen eller har normalskolekompetens eller på annat sätt kan
styrka sig ha inhämtat motsvarande kunskapsmått, prövas i ämnena
svenska, tyska, engelska och matematik samt vid ett gymnasium även i
geografi.
Överstyrelsen anser sig ha de bästa erfarenheter av de förberedande
kurserna för inträdessökande till de högre tekniska läroverken och håller
före, att liknande kurser för inträdessökande till handelsgymnasiema skulle
kunna tillföra gymnasierna ett värdefullt elevmaterial. Kurserna skulle ha
en uppgift att fylla icke endast som kompletteringskurser utan också som
repetitionskurser.
Över framställningen har yttrande inhämtats från statskontoret, som
avstyrker bifall till framställningen med hänvisning till de ökade komplettermgsmöjligheterna,
icke minst efter beslutet om inrättande av kompletteringsgymnasier.
Statskontoret framhåller också, att inrättande av de
ifragasatta kurserna i varje fall icke torde kunna ske utan riksdagens medgivande.
6. Departementschefen
Yrkesskolornas heltidskurser bör enligt min uppfattning vända
sig till elever med studiemål, som varierar såväl när det gäller yrke eller
yrkesområde som när det gäller graden och arten av utbildning. Dessa
kurser bör ge utbildning dels åt ungdomar, som via en flerårig skolmässig
studiegång inriktar sig pa ett bestämt yrke, dels åt ungdomar, som genom
i regel högst ettariga, i vissa fall dock längre kurser önskar förbereda sig
för arbete och eventuellt fortsatt utbildning inom ett större yrkesområde,
dels slutligen åt personer, som önskar fortbilda sig inom ett yrke, som de
redan tillhör, eller skaffa sig grundläggande utbildning för ett nytt yrke.
Yrkesskolan har hittills svarat för endast en ganska obetydlig del av den
grundläggande heltidsundervisningen. Jag förutser, att dess insatser i framtiden
i detta avseende kommer att bli avsevärt större. Men jag vill ännu
en gång understryka vad jag framhöll i avsnittet om yrkesutbildningens
utbyggnad: frågan om var yrkesutbildning utanför produktionen skall ordnas
— i yrkesskola, företagsskola eller enhetsskola — måste lösas på det
lokala planet.
Fler och fler ungdomar kommer redan inom skolpliktstidens ram att
ga över till yrkesskola. Det behövs därför allmängiltiga bestämmelser, som
underlättar övergången och samarbetet mellan skolorna.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
Både med hänsyn till eleverna och lärarna och med hänsyn till de statsbidragsgrunder,
som jag kommer att föreslå i det följande, är det nödvändigt
med mera enhetliga regler för läsår, termin och arbetsvecka
än som hittills tillämpats inom yrkesundervisningen. Yrkesutbildningssakkunnigas
förslag förefaller mig i dessa avseenden på ett lyckligt
sätt förena enkelhet och fasthet med den anpassningsbarhet, som lokala
förhållanden, behov och önskemål kräver. Jag anser, att man vid utarbetande
av nya undervisningsplaner eller vid omarbetning av redan tillämpade
planer bör söka hålla sig till läsår om 39—42 veckor, terminer om 17—22
veckor och arbetsveckor om 37—45 timmar. Jag förstår emellertid, att det
kan uppkomma tillfällen, då det är motiverat att frångå de regelmässiga
tiderna. Jag har därför ingenting emot, att tillsynsmyndigheten, då det
framstår som motiverat, med högst två veckor underskrider resp. överskrider
de fastslagna intervallerna för läsår och termin. Men jag förutsätter,
att detta icke skall ske i kurser för nybörjare. En kortare arbetsvecka än
37 timmar bör likaså tillämpas med största sparsamhet och endast i teoretiska
kurser med särskilt mycket hemarbete. Det synes mig i fortsättningen
icke finnas anledning att begränsa den yrkesteoretiska undervisningen
till en viss del av arbetsåret. I varje fall bör denna undervisning, liksom i
förekommande fall undervisningen i allmänbildande ämnen, omfatta minst
39 veckor av läsåret. Vid de centrala verkstadsskolorna bör dock tills vidare
tillämpas de nu gällande bestämmelserna, vilka legat till grund för
den vid årets riksdag beslutade löneregleringen.
Att man, trots de möjligheter till anpassning av läsåret efter skilda behov,
som jag funnit lämpligt att medge, i fråga om vissa specialkurser kan behöva
gå helt utanför de normala lästidema anser jag rimligt och jag har ingenting
att invända mot att så sker.
Frågan om den allmänbildande undervisningens förläggning
till yrkesskola eller enhetsskola för skolpliktiga elever, som får
yrkesutbildning i yrkesskola, måste enligt min uppfattning i det enskilda
fallet lösas med hänsynstagande inte endast till ekonomiska och organisatoriska
förhållanden utan också till elevernas intressen. Därvid tänker jag
främst på vikten av att elevernas avgångsbetyg efter fullgjord skolplikt
grundas på vitsord avgivna av lärare, som haft tillfälle att grundligt lära
känna eleverna och bilda sig en uppfattning om deras prestationsförmåga
i olika avseenden. Avgångsbetyget är för eleverna en viktig handling under
de första åren efter skolan, och det måste ge ett så initierat och rättvist
omdöme som möjligt. Jag förutsätter därför, att man icke iörlågger den
allmänbildande undervisningen till yrkesskola i de fall, då den utan olägenheter
kan ske i enhetsskolan. Den allmänbildande undervisning, som eleverna
enligt tim- och kursplanerna för enhetsskolan skall åtnjuta under det
sista skolåret, anser jag böra avslutas under det år, som motsvarar 9y, oavsett
i vilket slag av skola undervisningen sker. T mitt ställningstagande har
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
jag tagit fasta på önskvärdheten av att alla elever kommer i åtnjutande
av denna undervisning, vare sig de fullföljer en påbörjad yrkesutbildning
eller ej.
På orter, där enhetsskola ej är införd, synes lämpligt, att viss allmänbildande
undervisning kan ges eleverna i de grundläggande kurserna i yrkesskolan.
Denna undervisning bör lämpligen motsvara den teoretiska undervisning
i allmänna ämnen, som ges i klass 9 y. I första rummet gäller det
sagda sådana kurser, som tar emot skolpliktiga elever. Men det kan också
vara motiverat att i viss utsträckning meddela allmänbildande undervisning
även i andra yrkesskolkurser. I senare fallet bör det dock i regel ske
utan extra kostnad för statsverket. Jag återkommer längre fram till statsbidragsf
rågan.
Fritt valt arbete ger eleverna möjlighet att ägna sig åt studier,
som de har speciellt intresse för och som kan bli av betydelse för deras personliga
utveckling eller i deras kommande yrkesutövning. Jag anser det
därför angeläget, att denna förmån i största möjliga utsträckning erbjuds
också yrkesskolornas skolpliktiga elever. Givetvis har jag ingenting emot,
att de elever, som så önskar, använder tiden till praktiskt arbete i vrket.
När så sker, bör det dock motiveras av elevernas val hellre än av bristande
förutsättningar hos skolan att erbjuda annan undervisning.
Elever i yrkesskolkurser med övervägande praktiskt arbete har kanske
icke samma behov av gymnastik och liknande avbrott i arbetet som
elever i de allmänbildande skolorna. I åtskilliga av yrkesskolornas kurser,
t. ex. handelskurserna, är arbetet dock lika stillasittande som i de allmänbildande
skolorna. Det kunde därför ur vissa synpunkter finnas skäl för
att undervisning i gymnastik förekom i alla heltidskurser med elever under
20 ar. Tills vidare kan jag emellertid icke medge, att gymnastikövningar
anordnas i yrkesskolornas heltidskurser annat än i den utsträckning, som
är möjlig med hänsyn till den aktuella tillgången på lokaler för sådana
övningar.
Svenska yrkesskolföreningens önskemål om friluftsdagar för yrkesskolornas
yngre elever finner jag rimligt. Jag har ingenting att invända
mot att skolstyrelserna får möjlighet att där de så finner påkallat i viss
utsträckning anordna friluftsdagar för heltidskursernas elever. Med hänsyn
till att detta är en nyhet för yrkesskolorna, anser jag dock, att högsta
medgivna antal friluftsdagar per läsår tills vidare bör vara sex.
Jag finner ingen anledning att föreslå några ändringar i de nu gällande
bestämmelserna om minsta antalet elever i statsbidragsberättigade
kurser vid kommunala yrkesskolor. (Gällande bestämmelser är meddelade
i kungl. brev av den 20 juni 1945 med senare ändringar). Jag har dock för
avsikt att föreslå särskilda bestämmelser om statsbidrag till kurser, vari
ingår allmänbildande undervisning motsvarande klass 9y. Mitt förslag i
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
detta hänseende kommer att ansluta sig till de bestämmelser som gäller
för enhetsskolans försöksdistrikt.
Beträffande avgångsbetyg för elever i enhetsskolans klass 9 y får
jag uttala följande. Får eleven såväl den allmänbildande undervisningen
som yrkesteori och yrkespraktik i en yrkesskola, talar rätt starka praktiska
skäl för att denna skola, vars lärare är de enda, som undervisat eleven i 9 y,
utfärdar avgångsbetyget. Emellertid synes det mig mycket viktigt att
småningom alla enhetsskolans elever får avgångsbetyg från denna skola.
Under en lång övergångstid kommer så inte att vara fallet. Många av enhetsskolans
elever övergår frivilligt till annan skolform med lika högt eller
högre allmänbildande syfte. Detta kan icke nu ändras. Då det gäller betyget
från 9 y, synes mig dock viktigt, att redan nu sådana åtgärder vidtagas,
som främjar den framtida enhetligheten. Jag föreslår därför, att avgångsbetyg
för elev i 9 y efter fullgjord skolplikt alltid skall utfärdas av enhetsskolan.
Har undervisningen helt eller delvis åtnjutits i yrkesskola, skall
avgångsbetygets vitsord i denna del grundas på omdömen, som avgivits
av vederbörande lärare eller handledare i yrkesskolan.
Yrkesutbildningssakkunniga har diskuterat de pedagogiska möjligheterna
att avkorta utbildningstiden i yrkesskola, främst när det gäller
yrken inom industri och hantverk. Allteftersom yrkesundervisningens
metodik förbättras, bör det bli möjligt att på kortare tid uppnå ett lika
gott eller kanske till och med bättre resultat än det man med en mindre utvecklad
metodik behöver längre tid för. Så många ungdomar som möjligt bör
beredas tillgång till utbildning i yrkesskola. Ett medel att öka skolornas
kapacitet utan att försvaga utbildningsresultatet är en avkortmng av
studietiden, föranledd av en effektiviserad och intensifierad undervisning.
Jag delar helt de sakkunnigas uppfattning, att heltidskurser i yrkesskola,
omfattande mer än två år, i allmänhet bör förekomma endast i den mån
eleverna icke kan få tillfälle att fullfölja sin utbildning i näringslivet. I vissa
delar av vårt land kan det emellertid också av andra skäl t. ex. svårigheten
att i hemtrakten finna lämplig anställning — vara motiverat att anordna
fleråriga kurser i yrkesskola. Jag vill i likhet med de sakkunniga understryka
vikten av anknytning till produktivt arbete i en flerårig skolmässig
utbildning, bland annat genom växelutbildning. När det gäller längden
av en utbildning, som endast delvis sker i yrkesskola, kan jag icke komma
med några förslag eller önskemål. Men jag hyser en förhoppning, att de organisationer,
som har att ta ställning till utbildningen för de olika yrkena,
skall finna det möjligt att uppnå en viss avkortning av den sammanlagda
utbildningstiden. En förutsättning härför är givetvis, att den skolmässiga
utbildningen blir verkligt effektiv.
56
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
Yrkesutbildningssakkunniga anser, att deltidsundervisningen
vid yrkesskolorna skall kunna omfatta både egentlig yrkesutbildning och
yrkesbetonad kursverksamhet. Jag ansluter mig till denna uppfattning och
har full förståelse för det mindre preciserade utbildningsbehovet hos en
betydande del av yrkesskolornas elevklientel, i synnerhet bland de äldre
eleverna och bland husmödrarna. Men jag vill i detta sammanhang understryka,
att yrkesskolornas huvuduppgift är att medverka i den egentliga
yrkesutbildningen. Ju större ekonomiskt stöd staten ger åt verksamheten,
desto nödvändigare blir det, att medlen används på ett ändamålsenligt sätt.
Jag anser det därför önskvärt, att man iakttar stor varsamhet, när det
galler att bevilja statsbidrag till kurser, som kan få karaktären av hobbyverksamhet.
Bland annat bör man för de olika kurserna uppställa och
iaktta mträdesvillkor, som garanterar, att undervisningen kan hållas på
avsedd nivå.
De sakkunnigas förslag till omläggning av deltidskursernas organisation
inner jag välmotiverade. Eji uppdelning i yrkeskurser, som genom
en mångsidig undervisning ger utbildning för ett visst yrke, motsvarande
i huvudsak den yrkesteoretiska undervisningen i en grundläggande tvåeller
flerårig heltidskurs, och ämneskurs er, som behandlar ett begränsat
ämne, bör underlätta både för inträdessökande och för arbetsgivare
att bedöma kursernas syfte, omfattning och värde.
Jag finner det ur redovisnings- och granskningssynpunkt lämpligt, att
statsbidrag utgår för 100 timmar, 200 timmar o. s. v., men att skolan skall
ha rätt att genomföra kursen på en tid av 90—110 timmar, 180—220 timmar
o. s. v. i enlighet med de sakkunnigas förslag. Ett sådant arrangemang
gör det bland annat möjligt för lärarna att anpassa undervisningen efter
elevernas förutsättningar.
Föreläsningar bör liksom hittills i viss utsträckning kunna ingå
i yrkesskolornas verksamhet. I regel blir väl föreläsningarna fristående.
Men jag har ingenting emot att man någon gång, då det anses lämpligt med
hänsyn till kursinnehållet, byter ut enstaka kurslektioner mot föreläsningar.
Detta bör dock givetvis endast ske i kurser, där eleverna har tillräcklig
mognad för att tillgodogöra sig undervisning i föreläsningsform, således
huvudsakligen på ett högre stadium. I de fall, då föreläsningar ersätter
lektioner, kan statsbidrag givetvis också utgå endast med skillnaden mellan
bidraget till föreläsning och det utgående bidraget per lektionstimme. Jag
återkommer till statsbidragsfrågan i det följande.
Jag kommer så till de sakkunnigas förslag beträffande några nya kurstyper.
De av yrkesutbildningssakkunniga föreslagna ettåriga (9y^ kurserna
med heltidsundervisning för industri- och hantverksyrken finner
jag vara ett värdefullt tillskott till yrkesskolornas verksamhet. De exempel
på undervismngsplaner för sådana kurser, som de sakkunniga lagt fram
57
Kungl. Maj:ts -proposition nr 139
i bilaga till betänkandet, synes mig värda att prövas i lämpligt sammanhang.
Överstyrelsen för yrkesutbildning bör stimulera kunniga och intresserade
lärare att utarbeta ytterligare planer för sådana kurser. I synnerhet
finner jag det angeläget, att särskilt vid de mindre yrkesskolorna kurser för
huvudyrkena kan anordnas i anslutning till de sakkunnigas system II. Vid
utformningen av dessa och andra kurser för nybörjare bör man ta fasta på
övningsuppgifter och teoretiska kunskaper, som kan bli av omedelbar nytta
för eleverna, när de börjar sitt yrkesarbete, och som vidgar deras förståelse
för yrkesområdet och dettas betydelse i samhället. Kanske kan man också
ur en del kurser gallra bort stoff, som eleverna lättare kan tillgodogöra sig
på ett mera framskridet stadium.
Möjligheter har hittills saknats för många lärlingar, som får praktisk
utbildning hos en hantverksmästare, att få kompletterande undervisning i
yrkesskola. Centrala hantverkskurser av det slag, som de
sakkunniga i likhet med överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagit, synes
mig vara en ändamålsenlig lösning av problemet. Jag vill därför föreslå, att
sådana kurser får anordnas efter de föreslagna riktlinjerna. Då kurserna
anordnas av landsting, bör statsbidrag utgå i relation till bidraget till teoretiska
industri- och hantverkskurser vid centrala yrkesskolor. Även till
andra huvudmän bör motsvarande statsbidrag kunna utgå. Dock anser
jag det i senare fallet nödvändigt att i varje fall tills vidare förbehålla
Kungl. Maj:t avgörandet.
I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om en omläggning av
utbildningen för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.
Jag finner det lämpligt att i enlighet med överstyrelsens för
yrkesutbildning förslag från och med hösten 1955 inordna denna utbildning
som ett regelmässigt led i verksamheten vid slöjdföreningens skola i Göteborg.
Kursen bör utformas på det sätt, som överstyrelsen i samråd med
medicinalstyrelsen föreslagit. Den bör således omfatta ett år och ta emot
ungefär 20 elever per år. Under förutsättning att riksdagen anslår medel
till kursen, kommer jag att uppdraga åt överstyrelsen för yrkesutbildning
att utforma kursplan med inträdesfordringar, utse kursnämnd och förordna
kursledare samt ha överinseende över utbildningen. Vid elevintagningen
torde i görligaste mån böra beaktas det stora behovet av sysselsättningsoch
arbetsterapeuter inom den statliga sinnessjukvården. Till medelsbehovet
återkommer jag i det följande.
Yrkesutbildningssakkunniga har framlagt flera olika förslag, som alla
syftar till utveckling och förbättring av den y r k e s p e d a g o g i s k a
verksamheten. Jag har här anledning att redogöra endast för de
förslag, som förutsätter nya eller höjda statsanslag.
58
Kungl. Maj:ts -proposition nr 139
Vad först beträffar de sakkunnigas förslag, att ersättning av statsmedel
skall kunna utgå för m istad lön åt lärare, som vill samla och
bearbeta erfarenheterna av yrkespedagogisk försöksverksamhet, utarbeta
övningsserier, göra jämförande metodiska försök o. s. v. finner jag förslaget
beaktansvärt. Den vidgning av yrkesskolornas uppgifter, som kan förutses,
och den ökning av kapaciteten vid dessa skolor, som bör ske, måste
bygga på ständigt förbättrade undervisningsmetoder. Jag finner det angeläget,
att intresserade och för uppgiften lämpliga lärare får tillfälle att
genomarbeta och redovisa sina erfarenheter och försök under lärarverksamheten.
Jag tillstyrker därför att Kungl. Maj:t inhämtar bemyndigande av
riksdagen att efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall medge ersättning
för mistad lön under högst ett år till lärare, som bedriver yrkespedagogisk
försöksverksamhet. Lärare tillerkänd ersättning bör, alltefter lärarens
anställning, tas från förslagsanslaget till driften av centrala resp. lokala
yrkesskolor. Högst fem lärare samtidigt bör kunna åtnjuta sådan ersättning.
En ökning av kapaciteten i yrkesskolornas heltidskurser av den omfattning,
som jag i likhet med yrkesutbildningssakkunniga föreslagit, förutsätter
givetvis en kraftig ökning också av antalet lärare. De sakkunniga
har beräknat, att 1955—1970 cirka 65 lärare för industri-hantverk och cirka
15 för handel skulle behöva utbildas årligen. Läraraspiranterna skulle enligt
de sakkunnigas förslag kunna uppdelas på två kurser per år. Det är
enligt min mening svårt att redan nu förutse det aktuella behovet av nya
lärare för varje år under utbyggnadstiden. För det närmast kommande
budgetåret föreslår jag, att överstyrelsen för yrkesutbildning får medel till
dels två grundläggande yrkespedagogiska kurser om vardera 15 veckor
för sammanlagt 50—60 lärare i industri-hantverk, dels ock två kurser av
samma längd för sammanlagt 25—30 lärare i handelsämnen. Beträffande
den behövliga omfattningen i fortsättningen av såväl den nu angivna kursverksamheten
som övrig yrkeslärarutbildning bör överstyrelsen för varje
ar komma med förslag. Jag vill dock förutskicka, att man för de närmaste
åren i regel torde ha anledning att räkna med ungefär samma omfattning,
som föreslås för det kommande budgetåret.
De grundläggande yrkespedagogiska kurserna för lärare i industri-hantverk
och handel tar dels emot personer, som icke tidigare verkat som lärare,
dels personer, som under något eller några år varit anställda som lärare vid
yrkesskola. Allteftersom fler och fler lärare vid skolorna har fått en grundläggande
lärarutbildning, blir kursernas uppgift mer och mer den att utbilda
personer utan tidigare erfarenhet av lärarverksamhet. Med anledning
av vad handelsutbildningskommittén anfört vill jag framhålla, att det icke är
de grundläggande yrkespedagogiska kurserna utan assistentlärartjänstgöringen,
som är närmast jämförbar med de praktiska lärarkurserna för Uiroverkslärarna.
Jag kan därför icke tillstyrka, att ersättning får utgå under
den pedagogiska utbildningen i vidare mån än nu sker.
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
Yrkesutbildningssakkunniga har framhållit, att det i längden icke är
möjligt att bedriva en tillfredsställande utbildning av yrkeslärare utan tillgång
till en särskild övningsskola för ändamålet. De sakkunniga
föreslår, under instämmande från åtskilliga remissinstanser, att en sådan
övningsskola snarast inrättas efter detalj utredning av överstyrelsen för
yrkesutbildning. Jag inser, att en dylik övningsskola i och för sig skulle innebära
en förbättring av yrkeslärarutbildningen, men ser för närvarande ingen
möjlighet att föreslå inrättande av en dylik skola. Överstyrelsen för yrkesutbildning
bör därför inrikta sig på andra lösningar av yrkesläraraspiranternas
övningsundervisning. Hittills har de grundläggande yrkespedagogiska kurserna
varit förlagda till Stockholm. Överstyrelsen bör komma med förslagtill
de åtgärder, som kan påkallas om en yrkeslärarutbildning bör förläggas
även till annan ort.
Den skolmässiga yrkesutbildningen för vissa yrken har liten omfattning.
Det är knappast möjligt att intressera affärsmässigt drivna förlag att utge
behövliga läroböcker för undervisningen inom just dessa yrken. Överstyrelsen
för yrkesutbildning bör ha möjlighet att bedriva en viss förlagsverksamhet
för att fylla bristen på läroböcker i dylika fall. Av den
anledningen vill jag i likhet med yrkesutbildningssakkunniga föreslå, att till
överstyrelsens förfogande för budgetåret 1955/56 ställs ett belopp a\
50 000 kronor för utarbetande av läroböcker och kompendier för yrkesundervisningen.
Beloppet bör anvisas under anslaget till yrkespedagogisk
reformverksamhet. För att överstyrelsen skall kunna bedriva en dylik förlagsverksamhet
och även i övrigt medverka i inventeringen och framställningen
av behövliga läroböcker krävs, att en särskild tjänst inrättas. Jag
vill därför i enlighet med de sakkunnigas förslag, sådant det närmare utformats
i överstyrelsens remissyttrande, föreslå, att för handhavande a\
överstyrelsens förlagsverksamhet från och med budgetåret 1955/56 inrättas
en konsulenttjänst i lönegrad Ce 29.
Vid sidan av den yrkespedagogiska försöksverksamhet, vartill mitt nyss
framställda förslag om ersättning i vissa fall av statsmedel för mistad lön
till lärare kan komma att leda, behövs överstyrelsens medverkan också i
annan yrkespedagogisk reformverksamhet. Bland annat
finns ett stort behov av handledningar för yrkeslärare samt av på yrkesanalyser
grundade undervisningsplaner för de viktigaste yrkena och yrkesområdena.
För sådan verksamhet har yrkesutbildningssakkunniga föreslagit
en höjning med 25 000 kronor årligen av det nuvarande anslaget till överstyrelsens
yrkespedagogiska reformverksamhet. Ehuru denna verksamhet
är av stort värde, kan jag icke nu tillstyrka någon ytterligare höjning av
anslaget därtill.
Ur anslaget till yrkespedagogisk reformverksamhet bör även kunna utga
gratifikationer till lärare, som ställer yrkespedagogiska uppslag till överstyrelsens
förfogande. Innan sådana gratifikationer utdelas, bör överstyrel
-
60
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
sen dock utreda och till Kungl. Maj:t avge förslag om formerna för och
den lämpliga storleken av sådana erkännanden.
Frågan om organisationen av överstyrelsens för yrkesutbildning specialbibliotek
föranleder inga förslag från min sida.
Beträffande yrkesutbildningens stadieindelning och behovet av
allmänt teoretiska kompletteringskurser ansluter jag mig helt
till yrkesutbildningssakkunnigas allmänna synpunkter. De högre yrkesutbildande
skolorna bör så långt möjligt bygga på de kunskaper, som ges i de
grundläggande skolorna. Den praktiska och yrkesteoretiska undervisningen
i dessa skolor bör ga jämsides med en viss allmänbildande undervisning.
Men den allmänbildande undervisningen får inte ges så stor omfattning,
att den blir till förfång för yrkesutbildningen i stället för att vara ett stöd
för denna. Det är uppenbart, att en tillfredsställande rekrytering till 9y
och yrkesskolorna underlättas, om eleverna vet med sig att de på ett så litet
tids- och kostnadskrävande sätt som möjligt senare kan komplettera sin allmänt
teoretiska underbyggnad. De sakkunnigas utredning om kompletteringsbehovet
efter enhetsskolans klass 9y klarlägger den betydande skillnaden
mellan kompletteringar efter 7- eller 8-årig folkskola och efter
enhetsskolan. Studiebegavade elever, som gått i folkskola, har tämligen lika
förutsättningar för fortsatta studier, under det att sådana elever, som gått
i enhetsskola, kan ha läst inte bara olika kurser utan också olika ämnen.
De sakkunnigas förslag till dels preparandkurser, omfattande ett
flertal ämnen och tillrättalagda med sikte på ett visst slag av fortbildnings -skolor, dels ämneskurser, omfattande hela kursinnehållet i ett enskilt
ämne för en eller flera klasser pa enhetsskolans högstadium, synes mig
båda vara möjliga lösningar av kompletteringsproblemet. Jag delar dock
skolöverstyrelsens uppfattning, att frågan om dessa kompletteringskursers
utformning och organisation kräver närmare utredning. Denna fråga finner
jag vara en lämplig och angelägen uppgift för samarbetsnämnden mellan
de båda centrala skolmyndigheterna och arbetsmarknadsstyrelsen. Till
samarbetsnämnden återkommer jag längre fram i mitt anförande. Jag har
för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att uppdraga åt verken att snarast
komma med de förslag, som samarbetsnämndens utredning av frågan kan
föranleda. Jag förutsätter, att man i denna utredning beaktar den bristande
tillgången på lärare i allmänt teoretiska ämnen och de krav man
med anledning därav — liksom också av ekonomiska skäl — måste ställa
på ett relativt högt elevantal i kurserna. Detta kan bland annat leda till
att preparandkurser, tillrättalagda med sikte på ett visst slag av fortbildningsskolor,
icke kan fa komma till stand i den utsträckning, som överstyrelsen
för yrkesutbildning förordat. Med hänsyn till att jag ansett frågan
böra ytterligare utredas och övervägas inom de berörda verken, är jag ej
för närvarande beredd att ta ställning till överstyrelsens för yrkesutbildning
61
Kungi. Maj:ts proposition nr 139
framställning om rätt att anordna preparandkurser för inträdessökande
till handelsgymnasierna. Jag är emellertid icke främmande för överstyrelsens
synpunkt, att tillrättalagda preparandkurser för eleverna kan medföra
en önskvärd tidsvinst. I varje fall gäller detta säkerligen för elever från
folkskolan. Däremot förefaller det mig sannolikt, att ämneskompletteringar
för många elever från enhetsskolan kan vara en smidigare väg att bredda
den allmänna skolunderbyggnaden.
Slutligen vill jag i likhet med yrkesutbildningssakkunniga uttrycka en
önskan om att yrkesskolmyndighetema och övriga ansvariga myndigheter
undersöker möjligheterna att i vissa kurser, som nu formellt kräver realexamen
eller motsvarande kunskaper, ta emot elever, som gått i 9y och
sedan skaffat sig praktiska erfarenheter inom ett område. Säkerligen kan
man på det sättet fånga in ett värdefullt elevmaterial, vars väg till fortsatt
utbildning och avancemang bör underlättas, i den mån det är möjligt.
I kurser med sikte på bestämt avgränsade yrken eller arbetsuppgifter, som
ofta snarare kräver omdöme och erfarenhet än djupgående teoretiska kunskaper,
torde det vara möjligt att mot bakgrunden av 9y och en omfattande
praktik meddela de erforderliga kunskaperna.
IV. Samarbete mellan skola och näringsliv
(YS kap. 7)
1. Förslag och yttranden
A. Yrkesutbildningssakkunniga
Den nuvarande yrkesskolstadgan bygger på samarbete mellan skola och
näringsliv. Den praktiska yrkesutbildningen förutsättes till allra största
delen ske i näringslivet, medan skolan skall svara för en kompletterande
teoretisk eller i vissa fall praktisk-teoretisk undervisning. Redan på ett
tidigt stadium gjorde man vissa modifikationer i detta program. Skolorna
utrustades på sina håll så, att de kunde ge en grundläggande både praktisk
och teoretisk utbildning i heltidskurser. Sådana kurser har blivit allt vanligare
och anordnas numera både för industri-hantverk, handel och husligt
arbete samt för en del närbesläktade yrkesområden, t. ex. sjöfolk och restaurangpersonal.
Småningom har yrkesskolornas heltidskurser alltmer kommit
att ge en viss grundläggande påbörjad utbildning som förberedelse för
utträdet i förvärvsarbetet, där den slutliga utbildningen och specialiseringen
sker. I några fall, t. ex. i fråga om vissa hantverksyrken, ger skolorna en
fullständig lärlingsutbildning. Man söker då så långt möjligt tillämpa växelutbildning
under de senare åren av utbildningstiden. Också i den utbildning,
som sker i näringslivet, kan man finna motsvarande tendens att föra sam
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
man yrkespraktik och teori. Många företag har startat fullständiga egna
yrkesskolor för lärlingsutbildning och andra kompletterar den praktiska
utbildningen i produktionen med kombinerade korrespondens- och muntliga
kurser under ledning av tjänstemän inom företaget, när man inte har
tillgång till en yrkesskola, som kan ta hand om denna undervisning. Den
skisserade utvecklingen innebär en strävan till bättre anpassning mellan
yrkespraktik och yrkesteori. När de sakkunniga så starkt betonar yrkesskolornas
uppgift i fråga om den grundläggande yrkesutbildningen på heltid,
innebär detta endast, att man dragit ut konsekvenserna av den utveckling,
som skett och alltjämt sker.
Men en yrkesutbildning, som helt förlägges till skola, kan aldrig bli en
fullständig utbildning. På olika sätt måste skolutbildningen fullföljas och
kompletteras genom utbildning på arbetsplatserna. I många fall kan den
fortsatta utbildningen i näringslivet med fördel kompletteras med undervisning
i yrkesskola. Ett samarbete mellan skola och företag kan emellertid
inte begränsas till den fortsatta utbildningen. Också i den grundläggande
nybörjarutbildningen måste skola och företag alltjämt hjälpas åt
för att utbildningen skall bli den bästa möjliga.
För att samarbetet mellan skola och näringsliv skall kunna bli effektivt
fordras, att man på båda hållen har lämpliga kontaktorgan. »Överstyrelsen
för yrkesutbildning är genom sin sammansättning — med representanter
för olika organisationer inom näringsliv och arbetsmarknad — ett sådant
kontaktorgan. Även organisationerna har upprättat särskilda organ för
yrkesutbildning.» (YS s. 81) De sakkunniga pekar bland annat på SAF:s
och LO:s gemensamma arbetsmarknadens yrkesråd och SHSO:s centrala
yrkesnämnd samt de yrkesutbildningsexperter, som anställts av vissa
industri- och hantverksbranscher.
Ett vidgat och effektiviserat samarbete måste omfatta en utveckling och
förstärkning av de befintliga kontaktmöjligheterna. Både överstyrelsen för
yrkesutbildning och organisationerna måste i större utsträckning få tillgång
till fack- och utbildningsexperter. De sakkunniga pekar särskilt på
»yrkesöverstyrelsens bristande resurser att ägna tillräcklig tid åt det pedagogiska
arbetet ute på fältet och åt kontakter och initiativskapande åtgärder
på olika håll i landet» (YS s. 82) som en av de främsta orsakerna till
att yrkesskolorna icke helt lyckats med sin uppgift att anpassa den kompletterande
deltidsundervisningen till den praktiska utbildningen i företagen.
En uppgift för utbildningsexperterna (och konsulenterna) blir att
inom företagen undersöka utbildningsbehovet och på grundval av yrkesanalyser
arbeta ut normalplaner för den praktiska utbildningen samt att vid
yrkesskolorna medverka till att kurser anordnas, som ansluter sig till elevernas
praktiska arbete. Som lärare i skolornas kompletterande undervisning
bör fungera personer, som är direkt engagerade i förvärvsarbete på det
område undervisningen gäller. Utbildningsexperterna bör kunna intressera
63
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
därtill lämpliga personer att åtaga sig undervisning. Den pedagogiska skolning,
som dessa personer behöver, bör vara de centrala skolmyndigheternas
sak att svara för. Ytterligare ett led i arbetet att effektivisera den kompletterande
skolundervisningen är, att denna förläggs till ordinarie arbetstid.
Så har redan nu skett på en del orter eller för vissa yrken. De sakkunniga
uppställer som princip, att den kompletterande yrkesskolundervisning,
som ingår i den grundläggande utbildningen, bör ske helt under betald
arbetstid. För att göra även den fortsatta kompletterande undervisningen
i yrkesskola tillräckligt effektiv och efterfrågad bör också denna undervisning
med minst hälften förläggas till betald arbetstid och högst hälften på
fritid. Överenskommelser härom bör liksom hittills träffas avtalsvägen.
(YS s. 83—84)
Tyngdpunkten i samarbetet mellan skola och företag kan komma att
ligga på olika former i fråga om olika näringsgrenar. För industri, handel
och husligt arbete blir grundutbildningen på heltid i skola allt viktigare
och den kompletterande skolundervisningen förskjuts mer och mer att
avse den fortsatta utbildningen. För hantverket har den så kallade »mästarläran»
alltjämt stor betydelse redan i nybörjarutbildningen, men skolornas
uppgift kan dock inte begränsas enbart till en kompletterande undervisning.
De sakkunniga sammanfattar de viktigaste samarbetsformerna för
hela området industri-hantverk, handel och husligt förvärvsarbete i följande
punkter. (YS s. 94—95)
1. Enskilda företag ger i skolmässiga former hela utbildningen, både
praktik och teori. I de flesta fall sker då i varje fall en del av den praktiska
utbildningen i särskild skolavdelning. Denna form är och torde även i fortsättningen
komma att förbli relativt sällsynt, om skolan skall drivas utan
bidrag av statsmedel. Däremot bör inbyggda företagsskolor, som drivs med
statsbidrag, kunna inrättas i ökad utsträckning för såväl påbörjad som
mera fullständig grundläggande utbildning.
2. Den tills vidare vanligaste utbildningsformen för såväl grundläggande
utbildning som fortbildning — senare i varje fall för fortbildningen —
torde komina att vara praktik i näringslivet och kompletterande undervisning
i skola jämsides med praktiken. Praktiken bör ske efter viss plan och
den kompletterande undervisningen genom yrkeskurser direkt anpassade
till praktiken.
För att denna utbildningsform skall ge bästa möjliga resultat företas
vissa åtgärder.
a. Yrkesöverstyrelsens personal för pedagogiskt och kontaktskapande
fältarbete förstärkes. Dessutom är det önskvärt, att utbildningsexperter i
ökad utsträckning engageras hos arbetsmarknadsorganisationerna och deras
yrkesutbildningsorgan. Fackexperterna (eller konsulenterna), såväl de statliga
som de enskilda, skall verka bland annat för en planmässig praktisk
utbildning i företagen och för eu närmare anknytning av den komplette
-
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 139
rande undervisningen i skola till den praktiska utbildningen på arbetsplatserna.
b. Företagare och anställda informeras genom fackpress och utbildningsexperter
(konsulenter) om möjligheterna till kompletterande undervisning
i skola, så att dessa möjligheter blir utnyttjade på bästa sätt.
c. Företagare och personal inom företagen stimuleras att medverka som
lärare i skolans kompletterande undervisning. De bör ges tillfälle till pedagogisk
skolning genom försorg av de centrala skolmyndigheterna eller
eventuell organisation, som bedriver kursverksamhet.
d. Genom överenskommelser mellan arbetsgivarorganisationerna och
skolans myndigheter söker man åstadkomma en lämplig förläggning av
den kompletterande undervisningen i skola, så att kvällsundervisning i möjligaste
mån undvikes. Den kompletterande yrkesskolundervisning, som
anknyter till en grundläggande utbildning, d. v. s. i regel de två första,
eventuellt också det tredje utbildningsåret, bör — givetvis efter avtalsmässig
uppgörelse — förläggas helt till betald arbetstid. I övrigt bör minst
hälften av en kurs vid yrkesskola ske under betald arbetstid och högst
hälften på fritid.
e. Genom ökat statsbidrag till lärlingsutbildning stimuleras hantverksmästare
att åta sig lärlingsutbildning och tillse att lärlingen får även allmän
och yrkesteoretisk undervisning.
3. Skolan svarar till en tid i princip för hela utbildningen, både praktik
och teori. Detta kan ske antingen genom kortare grundkurser om ett halvt
till ett år eller genom två- eller fleråriga grundläggande kurser. Denna
utbildningsform kan modifieras på olika sätt så att den, då det är lämpligt,
kan ges under mera produktionsmässiga former än skolan ensam kan åstadkomma,
nämligen
a. den praktiska utbildningen utformas med växelundervisning under
senare delen av utbildningen;
b. utbildningen förlägges till inbyggd företagsskola.
Utom ovannämnda tre former, där man kan dra en klar gräns mellan
skolans och arbetslivets uppgifter, finns det andra former, där ibland skolan,
ibland ett företag eller en organisation svarar för en del av utbildningen.
4. Koncentrerade kurser av typ hantverksskolor anordnas som ett led i
den grundläggande utbildningen för hantverk, handel och i vissa fall husligt
arbete. Kurserna kan knytas till yrkesskolor eller förläggas till särskilda
centrala branschskolor. Liknande kurser kan också anordnas för industri,
framför allt i form av centrala branschskolor.
5. Specialkurser för fortbildning anordnas genom samarbete mellan enskilda
företag och branschorganisationer eller yrkesskolor. Kurserna förläggs
antingen till skolor eller till enskilda företag.
B. Remissyttranden
De viktigaste yttrandena över samarbetet mellan skola och näringsliv
i fråga om yrkesutbildningen kommer från de centrala skolmyndigheterna,
65
Kungl. Ma]ds proposition nr 139
arbetsmarknadsstyrelsen, de stora arbetsmarknadsorganisationerna (SAF,
LO, SHSO, HAO med flera handelsorganisationer), liuvudrrumnarepresentanter
såsom landstingsförbundet och stadsförbundet samt representanter
för statens affärsdrivande verk såsom telestyrelsen, järnvägsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen.
Överstyrelsen för yrkesutbildning har icke särskilt behandlat frågan om
samarbetet, men hela yttrandet understryker vikten av organiserade former
för ett sådant samarbete. Överstyrelsen betonar starkt näringslivets behov
av utbildning som utgångspunkt för planeringen av yrkesskolväsendet och
vikten av att kunna anpassa skolornas verksamhet till det lokala behovet.
Undervisningsplanerna bör liksom hittills utarbetas i nära samarbete med
berörda näringslivorganisationer, och dessa planer måste sedan omarbetas
och anpassas till ständigt skiftande förutsättningar och behov.
Skolöverstyrelsen understryker betydelsen av samarbete på det lokala
planet, när det gäller planeringen och genomförandet av yrkesvägledningen
och den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolan och folkskolan.
Arbetsmarknadsstyrelsen finner de sakkunnigas utgångspunkter för arbetsfördelningen
riktiga och understryker yrkesskolornas uppgift i den grundläggande
nybörj arutbildningen.
SAF och LO utgår från att yrkesutbildningen måste bygga på samarbete
mellan skola och näringsliv och framhåller de åtgärder, som under senare år
vidtagits av organisationerna för att stärka utbildningen och som bland
annat tagit sig uttryck i att ett relativt stort antal utbildningskonsulenter
numera är i verksamhet. Vidare betonar man den ökande betydelsen av
skolans grundläggande utbildning och understryker särskilt, att denna måste
byggas på och differentieras genom fortsatt utbildning i näringslivet. I fråga
om deltidsundervisningens förläggning intar man den principiella ståndpunkten,
att kompletterande undervisning för den grundläggande yrkesutbildningen
(lärlingsstadiet) i så stor utsträckning som möjligt bör ske helt
under ordinarie arbetstid. I den mån detta inte går att ordna, finner man
det rimligt att mot kvällsundervisningen svarande ledighet ges under dagtid.
Man pekar också på tendensen att — trots frånvaron av avtal om saken —
i allt större utsträckning inom företag med systematisk utbildning förlägga
teoriundervisningen till ordinarie arbetstid. När det gäller den kompletterande
undervisningen ovanför lärlingsstadiet anser man det i och för sig
önskvärt, att också den förlägges till arbetstid, men pekar på svårigheterna
att frigöra utbildad arbetskraft och drar därför den slutsatsen, att sådana
studier må kunna förläggas helt till fritid. Man inser till fullo betydelsen
av näringslivets medverkan i form av lärarkrafter och förutsätter att näringslivet,
liksom hittills skett, kommer att ställa sig positivt till detta samarbete.
Men om man utgår från att deltidsundervisningen skall förläggas
till ordinarie arbetstid måste, reellt sett, under sådana omständigheter större
svårigheter uppstå att frigöra teknisk och annan personal för lärartjänster.
5 — lliliang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt,. Nr 130
66
Kungl. Maj ds proposition nr 139
Man förordar därför, att deltidsundervisningen i den mån det är möjligt
kombineras till heltidstjänster för lärarna.
HAO, grossistförbumlet och köpmannaförbundet betonar i sitt gemensamma
yttrande vikten av ett gott lokalt samarbete mellan skolan och
näringslivet och uttalar, att organisationerna är beredda att på allt sätt
främja ett sådant samarbete, inte minst när det gäller anskaffning av praktikplatser
och medverkan i form av lärare.
SHSO framhåller »mästarlärans» betydelse, inte minst genom den personkontakt
den ger eleverna. Man instämmer i de sakkunnigas uttalande,
att en yrkesutbildning helt förlagd till skola inte kan bli fullständig. Organisationen
anser det nödvändigt att bär etableras ett intimt samarbete, där
de praktiska yrkesmännen får tillfälle att delge eleverna sina praktiska färdigheter,
medan den teoretiska undervisningen, som till stor del icke kan
meddelas av dessa yrkesmän, förlägges till skolor. I detta sammanhang
trycker man särskilt på behovet av en förstärkning av överstyrelsens personal
och inrättandet av konsulentbefattningar för näringslivets olika organisationer.
SHSO anser, att sådana konsulenter bör utses och avlönas av
staten men tjänstgöra hos organisationerna. Organisationen ställer sig
inte avvisande till tanken, att den kompletterande undervisningen förlägges
till arbetstid, men anser, att en del av den dock bör kunna förläggas till
fritid.
Det riktiga i den av de sakkunniga förutsatta arbetsfördelningen mellan
skola och arbetsliv har understrukits av åtskilliga remissinstanser, bland
annat representanter för skolornas hwvudmän samt de statliga affärsdrivande
verken. De senare finner i allmänhet, att den tänkta arbetsfördelningen
i hög grad underlättar verkens egen utbildningsverksamhet och gör
det möjligt att grunda denna på relativt likartade förutsättningar hos eleverna.
Vattenfallsstyrelsen är dock kritisk mot de sakkunnigas förslag och
anser, att de långtgående kraven på praktikplatser och annan medverkan
från företagens sida inte kommer att kunna tillfredsställas i den utsträckning
de sakkunniga räknat med. Stadsförbundet finner det anmärkningsvärt,
att de sakkunniga så bestämt tagit ställning till spörsmålet om den
kompletterande undervisningens förläggning till ordinarie arbetstid, då
detta ändå är en fråga, som måste lösas förhandlingsvägen. Kommerskollegium
och flera av handelskamrama samt industriförbundet anser, att en
del av den kompletterande undervisningen »av psykologiska skäl» bör förläggas
till fritid. Teknologföreningen framhåller de betydande anspråk, som
ett genomförande av de sakkunnigas program kommer att ställa både på
industrin och på de organ, som skall utbilda tekniker med flera till instruktörer
och yrkeslärare. På detta område (lärarutbildningens) behövs experimentverksamhet.
Föreningen förutser att, utöver av de sakkunniga föreslagna
åtgärder, även kommer att behövas pedagogiska konsulenter i större
städer och industricentra för handledning av ingenjörer och arbetsledare
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
verksamma inom yrkesundervisningen samt som sammanhallande krafter
mellan yrkesutbildningen och andra skolformer. Också yrkesskolföreningen
understryker konsulenternas betydelse och anser, att de bör tillsättas omedelbart
utan att avvakta en kommande utredning om överstyrelsens organisation.
Facklärarförbundet anser, att de inbyggda företagsskolorna, som
förordas av de sakkunniga, bör noggrant planläggas under tillsynsmyndighetens
ledning för att motverka ensidighet till företagets förmån.
2. Departementschefen
De frågor, som behandlas i yrkesutbildningssakkunnigas kapitel om samarbetet
mellan skola och näringsliv, föranleder icke några egentliga förslag
från min sida.
I det följande kommer jag att föreslå en viss förstärkning av överstyrelsens
för yrkesutbildning personal, som jag hoppas skall underlätta ämbetsverkets
arbete med organisatoriska och pedagogiska problem inom yrkesundervisningen
i samarbete med andra berörda instanser.
Jag vill icke lämna detta avsnitt utan att först uttala min tillfredsställelse
över den positiva inställning, som man på alla håll och i synnerhet
hos arbetsmarknadens huvudorganisationer intagit till samarbetsfrågorna.
De sakkunnigas synpunkter på arbetsfördelningen mellan skola och näringsliv,
anpassningen av skolarbetet till den praktiska utbildningen i företagen,
lärarrekryteringen och den lämpliga förläggningen av skolarbetet under
dagen och veckan syns mig helt riktiga. Men det ställer stora krav inte bara
på skolan utan också på näringslivets organisationer och de enskilda företagarna,
om utbildningsverksamheten skall kunna genomföras efter de riktlinjer,
som de sakkunniga uppdragit. Det är därför med stor glädje jag
tagit del av de mycket positiva uttalanden i dessa frågor, som gjorts av
näringslivets olika organisationer med arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i spetsen.
V. Yrkesutbildningens ledning och administration
(YS kap. 17)
1. Förslag och yttranden
A. Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunniga betonar sambandet mellan de olika formerna
för yrkesförberedelse, framför allt den förberedande yrkesutbildningen
i klass 9y i enhetsskolan och den egentliga yrkesutbildningen i yrkesskolorna
och i näringslivet. Det fordras ett ingående samarbete mellan berörda
skolmyndigheter på skilda plan, lokalt och regionalt såväl som centralt,
68
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
för att åtgärderna för yrkesutbildningen på bästa sätt skall kunna samordnas
och sambandet mellan yrkesutbildningens olika led tillvaratagas.
De sakkunnigas uppdrag bär icke omfattat frågan om yrkesutbildningens
lokala och regionala ledning — dessa frågor utreds av 1951 års skolstyrelseutredning
— och ej heller frågan om den centrala ledningen, som skall utredas
i ett senare sammanhang. De sakkunniga har därför begränsat sig
till att dels framhålla de förstärkningar av överstyrelsens personal, som
bör bli en direkt följd av yrkesskolväsendets utbyggnad, dels anlägga vissa
principiella synpunkter på frågan om yrkesutbildningens ledning på olika
plan samt på de förenklingar i administrationen, som de sakkunniga finner
lämpliga och möjliga att genomföra.
Mycket starkt understryker de sakkunniga behovet av samarbete och
samordning på olika plan i fråga om yrkesutbildningens ledning, planläggning
och genomförande samt vikten av tillfredsställande yrkesutbildningsoch
arbetsmarknadsexpertis i de myndigheter, som är engagerade i den av
samhället bedrivna eller understödda yrkesutbildningen. De sakkunniga
sammanfattar sina synpunkter sålunda (YS s. 240—243):
Allmänna förutsättningar. Enhetsskolans yrkeslinje ställer
frågan om yrkesutbildningens ledning — lokalt, regionalt och centralt —
i ett annat läge än hittills. Den nuvarande gränsdragningen mellan allmänbildande
skola och yrkesutbildning synes böra ersättas av en långtgående
samordning mellan den praktiska undervisningen inom enhetsskolan och
arbetet i olika slag av yrkesutbildande skolor.
Lokal ledning. Beträffande den lokala ledningen förutsätter de
sakkunniga en fortsatt tillämpning av den särskilda skolstyrelselagen (SFS
1952: 434), innan definitiva bestämmelser utfärdas. Behovet av prövning
i varje särskilt fall av lämpligheten av gemensam styrelse för enhetsskola
och yrkesskola understrykes särskilt liksom också vikten av tillfredsställande
yrkesutbildnings- och arbetsmarknadsexpertis inom och vid sidan av
skolstyrelsen.
Regional ledning. Om en mellaninstans för det allmänna skolväsendet
inrättas, bör vissa frågor även beträffande yrkesutbildningen uppdras
åt denna. Verksamhetsområdet för en mellaninstans, som sysslar med
yrkesutbildningsfrågor, bör omfatta ett län. Bland annat ur samordningssynpunkt
bör man sikta till att mellaninstansens arbetsuppgifter blir så
likartade som möjligt beträffande de olika skolformer, som kommer att
ligga^ inom dess verksamhetsfält. Under lång tid framåt kommer emellertid
såväl organisation och administration som omfattning att vara mycket
olika för de olika skolformerna och några generella regler för arbetet i
mellaninstansen torde därför på nuvarande stadium knappast kunna uppställas.
Med hänsyn til! dels en bebådad översyn av yrkesutbildningens centrala
ledning och överstyrelsens organisation, dels yrkesskolväsendets ännu så
länge relativt begränsade omfattning anser de sakkunniga det lämpligast
att nu endast uppdra vissa mera allmänna principfrågor beträffande yrkesundervisningen
åt mellaninstansen. De sakkunniga föreslår, att mellaninstansens
arbetsuppgifter i fråga om yrkesutbildningen i varje fall tills vidare
begränsas till planering av utbyggnaden i framför allt heltidskurserna
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
och därmed sammanhängande frågor beträffande lokaler, utnyttjandet av
tillgängliga lärarkrafter samt skolsociala anordningar. Allteftersom vrkesskolväsendet
växer ut och allteftersom man får erfarenhet av hur rnellaninstansen
arbetar, kan fördelningen av ärenden mellan lokal, regional och
central ledning prövas om. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma
den lämpliga tidpunkten för överlämnandet av ev. nya ärenden åt mellaninstansen.
De sakkunniga förutsätter, att man vid en översyn av överstyrelsens
organisation tar hänsyn till den lämpliga fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan dessa tre instanser.
En särskild tjänsteman, tills vidare i regel deltidsanställd, bör fungera
som föredragande i yrkesutbildningsfrågor vid mellaninstansen. Vederbörande
bör utses i första hand bland lärare och rektorer för yrkesskolorna,
bland utbildningsledare inom enskilda företag eller bland länsarbetsnämndens
personal.
Bland mellaninstansens ledamöter bör finnas minst en särskild representant
för yrkesutbildningen, utsedd av överstyrelsen för yrkesutbildning med
hänsyn till sin allmänna kännedom och helst också praktiska erfarenhet
av yrkesutbildning i skola eller näringsliv. Behovet av särskild arbetsmarknads-
och yrkesutbildningsexpertis bör kunna tillgodoses genom ett expertråd
av liknande slag som det lokala expertrådet för yrkesutbildningen.
Den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika
grenar. Den princip, som kom till uttryck då överstyrelsen för yrkesutbildning
inrättades och som innebär, att frågor rörande yrkesutbildningen
för olika områden brytes ut från fackämbetsverken och lägges under
ett särskild utbildningsverk, bör ges en mera vidsträckt tillämpning.
De olika slagen av yrkesutbildning bör så långt möjligt samlas mom ett
centralt ämbetsverk. Sålunda bör bland annat utbildningen för jordbruk,
skogsbruk, sjöfart och fiske samt viss huslig utbildning, som nu ligger under
andra ämbetsverk, läggas under överstyrelsen för yrkesutbildning. Denna
måste då byggas ut, bland annat med experter representerande aven
dessa områden såväl bland överstyrelsens ledamöter som bland dess tjänstemän.
Frågan om en omfördelning av yrkesutbildningsärendena mellan
de centrala ämbetsverken bör snarast upptagas till behandling.
Överstyrelsens personal bör förstärkas också inom den nuvarande organisationen.
Befattningshavare, kompetenta att medverka i informationsoch
rådgivningsverksamhet ute i skolorna, behövs framför allt inom byråerna
för industri och hantverk samt för handel. Byrån för industri och hantverk
bör, utöver nuvarande personal, förstärkas med två konsulenter, en
för metallyrken och en för trä- och byggnadsyrken. Inom byrån för handel
bör den pedagogiska verksamheten lördelas mellan byråchefen (handelstekniska
ämnen) och en konsulent för främmande språk, den senare således
en nytillkommande befattningshavare. Vidare bör sektionen för arbetsmarknadsärenden
och statistik utrustas med ytterligare personal, sa att
det centrala utrednings- och planeringsarbete beträffande yrkesskolväsendcts
utbyggnad, som kommer att krävas vare sig eu mellaninstans inrättas
eller ej, kan tillgodoses på bästa sätt. De sakkunniga framhåller, att deras
synpunkter beträffande personalbehovet inom överstyrelsen bör beaktas
vid den bebådade översynen av verkets organisation.
Inom ecklesiastikdepartementet bör yrkesutbildningsfrågorna uppdras åt
eu särskild tjänsteman med kansliråds ställning, inte som nu delas på
olika råd, som huvudsakligen handlägger andra frågor.
70
Kungl. May.ts proposition nr 139
Enhets skolans yrkeslinje och den centrala ledningen.
Utformningen av enhetsskolans yrkeslinje kommer att kräva en
samordning inte bara mellan tillsynsmyndigheterna för yrkesutbildningens
olika grenar utan också mellan ledningen av yrkesutbildningen och ledningen
för den allmänbildande skolan. Denna sistnämnda samordning kan
ske på två sätt, antingen inom ramen för den nuvarande organisationen
med två skilda ämbetsverk eller genom en sammansmältning av alla de
olika tillsynsmyndigheterna inom skolväsendet.
Om man har skilda tillsynsmyndigheter för yrkesutbildningen och för
den allmänbildande skolan, kan samarbetet mellan dessa ske på olika sätt.
Hittills har huvudsakligen förekommit informella underhandskontakter
mellan ämbetsverken i frågor som rör 9 y. Dessa kontakter kan ges en
fastare organisation, dels genom att respektive föredragande inom tillsynsmyndigheten
(myndigheterna) för yrkesutbildningen tillkallas och deltar i
behandlingen av yrkesutbildningsärenden inom skolöverstyrelsen, dels genom
att man inrättar en för överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen
gemensam tjänst av liknande slag som konsulenttjänsterna för
yrkesvägledningen men knuten till överstyrelsens för yrkesutbildning administrativa
byrå. I längden torde emellertid en samordning böra ske även
på annat sätt, antingen i form av en för båda verken gemensam styrelse,
vilket dock torde kunna medföra olägenheter, när det gäller två så stora
ämbetsverk, eller också genom för båda verken gemensamma ledamöter.
_ En sammansmältning av de olika tillsynsmyndigheterna för yrkesutbildningen
och den allmänbildande skolan förutsätter ingående och "omfattande
utredningar. De sakkunniga förordar därför i varje fall tills vidare en organisation
efter samma principer som den nuvarande men med största möjliga
samling av yrkesutbildningens olika grenar till ett ämbetsverk och
mera organiserade former för samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna för
den allmänbildande skolan och för yrkesundervisningen.
Administration. I anslutning till skolkommissionens förslag om
statsbidrag till yrkesskol väsen det (SOU 1950: 44) föreslår de sakkunniga
vissa förenklingar i yrkesutbildningens administration, bland annat beträffande
statsbidragsrekvisitioner, lärarbehörighet, redovisning av antal lärartimmar,
fastställande av undervisningsplaner och upprättande av årsredogörelser.
Närmare utredning av dessa frågor föreslås.
B. Remissyttranden
Beträffande den lokala ledningen av yrkesutbildningen understryks
från flera håll behovet av näringslivets medverkan. Bland annat
önskar man se representanter för olika företag som medlemmar i de lokala
skolstyrelserna. I övrigt finner man det lämpligt att, som de sakkunniga
föreslagit, avvakta erfarenheterna från försöksverksamheten samt de förslag,
som kan komma att framställas av skolstyrelseutredningen, innan definitivt
beslut om den lokala skolledningens organisation fattas.
Den regionala ledningen och de arbetsuppgifter, som en eventuell
mellaninstans skulle kunna ha i fråga om yrkesutbildningen behandlas
av bland andra skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, landstingsför
-
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
bundet, SAF, LO, SIISO och RLE. Skolöverstyrelsen stannar framför allt
för de möjligheter till samordning av planeringen av yrkesutbildningens
utbyggnad inom olika skolformer, som en mellaninstans skulle kunna erbjuda.
Landstingsförbundet tillstyrker en mellaninstans på länsplanet och
anser, att en sådan skulle ha uppgifter att fylla även beträffande yrkesutbildningen.
RLF vill ha en fristående mellaninstans för yrkesutbildningen,
skild från den allmänbildande skolans och gärna knuten till landstingen.
Arbetsmarknadsstyrelsen, SAF, LO och SHSO ställer sig positiva till tanken
på en för skolväsendets olika grenar gemensam mellaninstans. Man vill
dock ännu starkare än de sakkunniga framhäva vikten av arbetsmarknadsexpertis
i alla instanser, som sysslar med yrkesutbildningens planläggning
och genomförande.
Det största intresset har remissinstanserna ägnat åt den centrala
ledningen. Fn hel rad remissinstanser med skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning i spetsen trycker på behovet av en starkare
samordning mellan de båda centrala skolmyndigheterna när det galler den
förberedande yrkesutbildningen i den allmänbildande skolan. Skolöverstyrelsen
understryker i detta sammanhang, att man inte får göra någon skillnad
mellan enhetsskolan och folkskolan på den punkten. Skolöverstyrelsen
betonar också, att samarbetet måste utsträckas att gälla inte endast skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning utan även arbetsmarknadsstyrelsen.
Bland de former för vidgat samarbete, som de sakkunniga
nämnt, har skolöverstyrelsen »särskilt fäst sig vid förslaget om en för yrkesöverstyrelsen
och skolöverstyrelsen gemensam tjänst för 9y-fragor».
Överstyrelsen anser sig ha positiva erfarenheter av de för arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen gemensamma tjänsterna för yrkesvägledningen.
Förslaget är värdefullt och välkommet, »i synnerhet om en sådan
tjänst kan inordnas i ett planmässigt vidgat samarbete omfattande hela
det gemensamma intresseområdet och tjänsten kan få en innehavare me
grundlig erfarenhet av och god överblick över yrkesutbildning i skilda former
och sammanhang». Det synes nämligen överstyrelsen uppenbart, att de
föreliggande samarbetsnppgifterna är så omfattande, att en ny konsulenttjänst
ej räcker för att täcka det växande behovet, utan att även andra åtgärder
måste övervägas. Skolöverstyrelsen fortsätter med att papeka flera
för skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
gemensamma intresseområden och avslutar resonemanget
med följande ord:
»Överstyrelsen är ej beredd att föreslå de former, som kan vara de lämpligaste
för ett organiserat samarbete i vidgad utsträckning mellan de tre
verken. Denna fråga måste bli föremål för närmare överväganden inom
de Ire verken och ett ingående samråd.
Efter sådant samråd synes det böra ankomma pa de tre verken att loreslå
åtgärder, som kan befinnas erforderliga för att stärka deras inbördes
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
samarbete och utbygga detta samarbete till att omfatta all inom landet
lorekommande yrkesvägledning och förberedande yrkesutbildning för skolplikt^
ungdom.» ö
!Når det gäller yrkesutbildningens ledning och administration anser sig
överstyrelsen för yrkesutbildning ha anledning att ingå endast på frågorna
om förstärkning av överstyrelsens personal, viss samordning samt vissa
administrativa spörsmål. Överstyrelsen vitsordar sålunda riktigheten i de
sakkunnigas uppfattning om behovet av ytterligare fackkompetent personal
på byråerna för industri-hantverk och för handel samt behovet av
okade personalresurser för utrednings- och planeringsarbete. Det sistnämnda
behovet har understrukits även av arbetsmarknadsstyrelsen, medan det
förstnämnda betonats särskilt av SAF, LO, SHSO och yrkesskolföreningen.
SAF och LO anser, att de sakkunniga underskattat behovet av fackkompetent
personal för industri-hantverk, när man endast räknat med två konsulenter
för överstyrelsens andra byrå. I motsats till de sakkunniga finner
överstyrelsen för yrkesutbildning en förstärkning behövlig även på byrån
för husligt arbete och hänvisar på den punkten liksom när det gäller övrig
begärd personalförstärkning till petita för 1955/56, som dock endast inne^
bär ett bedömande av personalbehovet för det nämnda året. Liksom skolöverstyrelsen
har överstyrelsen för yrkesutbildning fäst sig vid förslaget
om en för de båda överstyrelserna gemensam tjänst. Efter att ha erinrat.
om ett tidigare förslag till en byrådirektörsbefattning placerad på överstyrelsens
for yrkesutbildning andra byrå men omfattande arbetsuppgifter
även inom skolöverstyrelsens försöksavdelning, säger överstyrelsen: »Av de
av de sakkunniga diskuterade möjligheterna till organisatorisk kontakt
torde närmast frågan om inrättandet gemensamt för de båda överstyrelserna
av en tjänst av liknande slag som konsulenttjänsterna för yrkesvägledningen
och med tjänsten knuten till överstyrelsen för yrkesutbildning
böra övervägas.» Åtskilliga av remissinstanserna har begagnat tillfället
att framföra sina synpunkter på en närmare samordning av yrkesutbildningens,
i vissa fall hela skolväsendets, centrala ledning. Bland dem som
påyrkar snar utredning om andra former för yrkesutbildningens centrala
ledning är kommerskollegium, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen,
skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och fiskeristyrelsen samt
landstingsförbundet, SAF, LO, SHSO, RLF, KF, flertalet av handelskamrarna
och yrkesskolf öreningen. I flera av de nämnda yttrandena understrykes
dock, att utredningen bör vara fullständigt förutsättningslös och inte
direkt ta sikte på att föra samman ytterligare grenar av yrkesutbildningen
under överstyrelsen för yrkesutbildning utan snarare syfta till att finna de
ur olika synpunkter effektivaste formerna för yrkesutbildningens ledning
under hänsynstagande till största möjliga enhetlighet. Andra åter uttalar,
att utredningen bör ta sikte på en gemensam ledning för yrkesutbildningens
samtliga grenar. Bland de senare märks framför allt domänstyrelsen,
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139 73
arbetsmarknadsstyrelsen och representanterna för arbetsmarknadens olika
grenar.
RLF har i eu särskild promemoria preciserat sina önskemål i fråga
om utredningen av yrkesutbildningens centrala ledning. Man förordar,
att ledningen av utbildningen för olika yrkesområden sammanföres
till ett enda ämbetsverk. På det regionala planet tänker man sig en
motsvarande samordning av yrkesutbildningen, i detta fall med landstinget
som dels huvudman för en stor del av utbildningen, dels planerande
och administrerande organ. Den förberedande yrkesutbildningen i 9y skulle
enligt förbundets uppfattning centralt sortera under skolöverstyrelsen men
regionalt under samma organ som yrkesutbildningen i övrigt. Samarbetet
mellan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning måste förstärkas.
Det dominerande intrycket av yttrandena beträffande yrkesutbildningens
ledning är, att man på alla håll efterlyser en starkare samordning och
ett intensivare samarbete mellan olika berörda myndigheter i fråga om
yrkesutbildning av olika slag och i skilda skolformer, allt i syfte att säkra
en gemensam planering av yrkesutbildningens utbyggnad samt tillfredsställande
arbetsmarknadsexpertis och pedagogisk kompetens i planeringen
och den fortlöpande lokala, regionala och centrala ledningen av yrkesutbildningen.
2. Hittillsvarande och planerat fortsatt samarbete mellan skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
I
I sitt remissyttrande över skolkommissionens principbetänkande föreslog
skolöverstyrelsen, att en samarbetskommitté med representanter för skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
skulle tillsättas för att närmare utreda frågan om yrkesvägledningens
organisation och samarbetet mellan skola och arbetsförmedling pa området.
Efter förhandlingar under hand sommaren 1949 mellan skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen tillsattes hösten 1949 en »samarbetskommitté
för utredning rörande yrkesvägledningens organisation för framtiden».
Kommittén bestod av två representanter för vardera skolöverstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen samt en representant för överstyrelsen för yrkesutbildning.
Senare inbjöds också skolkommissionen att deltaga med en representant
för yrkesutbildningsdelegationen. Kommitténs främsta uppgifter
var arbetsfördelningen mellan skola och arbetsförmedling i fråga om
yrkesvägledningen, yrkesvägledningens metoder och organisation i skolan
samt det lokala samarbetet mellan skolans och arbetsförmedlingens representanter.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
I april 1952 överlämnade kommittén till små uppdragsgivare ett betänkande
om »Yrkesvägledningen och skolan», som senare trycktes (SOU
1952:42). Utom förslag beträffande yrkesvägledningens organisation och
metoder, vilket blivit vägledande för den fortsatta verksamheten både i
folkskolor, högre skolor och försöksskolor, innehöll betänkandet också vissa
synpunkter på det fortsatta samarbetet mellan verken. Kontakten mellan
de berörda verken kunde enligt kommittén bäst upprätthållas genom ett
centralt samarbetsorgan, vari borde ingå en representant för vart och ett
av de tre verken under ledning av en av de tre verkscheferna gemensamt
utsedd ordförande. Samarbetsorganet borde även få tillgång till sekreterarhjälp.
En nämnd tillsattes också och ett fåtal sammanträden har hållits.
Under ar 1954 aktualiserades fragan om ett intensifierat och effektiviserat
samarbete mellan skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning
och arbetsmarknadsstyrelsen av två företeelser, dels erfarenheterna från
enhetsskolans yrkesvägledning och förberedande yrkesutbildning, dels de
växande ungdomsårskullarna och en befarad ungdomsarbetslöshet. De tre
verken gjorde en gemensam framställning till Kungl. Maj:t, som resulterade
i ett uppdrag till verken att verkställa utredning till motverkande av
befarad ungdomsarbetslöshet.
I november 1954 hölls ett sammanträde mellan cheferna för de tre verken,
varvid behandlades bl. a. samarbetet mellan verken i frågor av gemensamt
intresse (främst enhetsskolans organisation och utbyggnad) samt
åtgärder till motverkande av en befarad ungdomsarbetslöshet. Verkschefernas
synpunkter och beslut beträffande dessa båda frågor återgavs i protokoll
från sammanträdet på följande sätt.
§ 3.
Samarbetet mellan verken i frågor om enhetsskolans konstruktion och
utbyggande och andra frågor av gemensamt intresse. Erinrades att skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen i konsulenterna för yrkesvägledning
hade ett värdefullt kontaktorgan. Vidare erinrades att skolöverstyrelsen
i sitt yttrande över yrkesutbildningssakkunnigas betänkande förordat
inrättandet av en för verken gemensam konsulenttjänst, vars innehavare
kunde förmedla kontakten mellan de båda verken. Även denna
anordning befanns vara av den största betydelse för att trygga ett effektivt
samarbete.
Efter överläggning beslöts följande:
1. För behandling av frågor av större vikt och gemensamt intresse för
de tre verken bör de tre verkscheferna då och då sammanträffa för överläggning
i närvaro av de experter i verken, som behöver medverka i varje
särskilt fall. Sammanträdena organiseras på samma sätt som de överläggningar,
vilka äger rum mellan cheferna för medicinalstyrelsen, socialstyrelsen
och skolöverstyrelsen.
.2-, Till förberedande av verkschefsmötena och för handläggning av vissa
viktigare löpande frågor av gemensam natur inrättas ett samarbetsorgan,
samarbetsnämnden för yrkesutbildning och arbetsförmedling, sammansatt
75
Kungl. May.ts proposition nr 139
av de befattningshavare, som för varje verk utses av verkschefen. Detta
organ sammanträder så ofta så erfordras och har till första uppgilt a
kartlägga de närmast aktuella samarbetsfrågorna och föreslå ev. åtgärder
till samordning av verkens arbete i dessa frågor. Detaljarbete utiores pa
vanligt sätt inom de olika verken. ,
I nämndens sammanträden deltager de experter från de skilda verken,
som behövs för frågornas bedömning. Som ordförande tjänstgör den i tjänsten
äldste ledamoten. Sekreterare i nämnden utses av denne.
3. Det löpande samarbetet i övrigt mellan de tre verken — vid sidan av
den kontakt, som även i fortsättningen sker mellan verkens chefer och
befattningshavare — ombesörjes av förutnämnda konsulenter
Det anmäldes, att som ledamöter i nämnden komme att tor skolöverstyrelsen
ingå undervisningsrådet Beskow, för arbetsmarknadsstyrelsen
överdirektören Curtman. så länge denne vore i tjänst, och byracheien ineymark
samt för överstyrelsen för yrkesutbildning byrådirektören Gardstedt.
§ 4.
Behandlades frågan om verkens åtgärder i anledning av Kungl Maj:ts
uppdrag till verken att verkställa utredning till motverkande av bejarad
^Det^beslötsfått kontakt mellan verken i denna fråga borde ombesörjas
av den förutnämnda nämnden, i vilken vid handläggningen av dessa frågor
komme att från skolöverstyrelsen som ledamöter inga ytterligare tva un
^Nämnden^kulle
omedelbart verkställa en inventering av arbetsuppgifterna
på detta område och överväga närmast ifrågakommandejitgarder.^
3. Departementschefen
Genom införandet av yrkesutbildning som ett led i den obligatoriska
skolans undervisning har, som yrkesutbildningssakkunniga påpekar, frågan
om yrkesutbildningens ledning lokalt, regionalt och centralt kommit i ett
annat läge än hittills. Den framväxande 9-åriga skolan gör det nödvändigt
med nya eller ändrade bestämmelser i mer än ett avseende. Ännu har man
emellertid alltför begränsad erfarenhet av de organisatoriska och administrativa
problem, som skolreformen och den närmare anknytningen mellan
allmänbildande skola och yrkesskola kommer att medföra, för att några
mera definitiva åtgärder skulle kunna vidtagas. De förslag, jag nu framlägger
i dessa frågor, gäller åtgärder, som jag i det aktuella läget anser
lämpliga för åstadkommande av nödvändiga förbättringar och förstärkningar.
De innebär emellertid inte, att jag på någon punkt tagit slutlig
ställning till frågan om yrkesutbildningens ledning eller samarbetet mellan
de berörda ämbetsverken.
I fråga om den lokala ledningen av främst enhetsskolan och
yrkesskolan vill jag erinra om att jag redan till årets riksdag framlagt proposition
om förlängd giltighet till och med den 30 juni 1957 av den särskilda
skolstyrelsclagen (SFS 1952:434). När skolstyrelseutredningen avslutat
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
sitt arbete, har jag för avsikt att lägga fram mera definitiva förslag om
skolväsendets lokala ledning, varvid också yrkesskolans ledning kommer
att behandlas.
.Även til] yrkesskolväsendets regionala ledning får jag anledning
återkomma i samband med skolstyrelseutredningens väntade betänkande.
Yrkesutbildningens centrala ledning är, som yrkesutbildningssakkunmga
framhåller, för närvarande splittrad på ett stort antal olika
ämbetsverk, som i sin tur sorterar under skilda departement. De sakkunniga
förordar en starkare koncentration enligt den princip, som kom till uttryck,
då överstyrelsen för yrkesutbildning inrättades. Principen innebär
som bekant, att ledningen av yrkesutbildningen för olika näringsgrenar
förs samman i ett gemensamt ämbetsverk.
Ett mycket stort antal remissinstanser har påyrkat snar utredning av
yrkesutbildningens centrala ledning i syfte att åstadkomma större enhetlighet
och bättre samarbete. 1952 års riksdag begärde också en dylik utredning.
Enligt min mening är tiden nu inne för en förutsättningslös utredning
av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen. Vid
denna bör undersökas fördelar och nackdelar med en koncentration till ett
ämbetsverk av den centrala ledningen av alla yrkesutbildningens olika
grenar. Befinnes fördelarna härav överväga, bör den lämpligaste organisationen
av detta ämbetsverk och dess nödvändiga personalbehov utredas.
Befinnes den centrala ledningen alltfort böra vara uppdelad på flera ämbetsverk,
bör undersökas, hur denna uppdelning lämpligast bör göras.
Även vid detta alternativ kan nämligen en viss koncentration vara lämplig.
Vilketdera alternativet, som än befinnes ha de största fördelarna, blir
dock en viktig fråga för utredningen att beakta, hur samarbetet mellan
å ena sidan tillsynsmyndigheten eller tillsynsmyndigheterna för yrkesutbildningen
och a den andra de berörda fackämbetsverken och skolöverstyrelsen
skall ordnas. Jag ämnar med det snaraste anhålla om Kungl.
Maj :ts tillstånd att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa denna
utredning. Skulle — såsom i annat sammanhang ifrågasatts — en särskild
sakkunnigutredning igångsättas rörande vissa yrkesutbildningsproblem på
jordbrukets område, förutsätter jag, att ett erforderligt samarbete och
samråd skall ske mellan de båda utredningarna på de områden, som kan
vara gemensamma.
Med hänsyn till den kommande utredningen liksom till de ännu mycket
begränsade erfarenheterna av försöksverksamheten anser jag det för närvarande
icke möjligt att föreslå några mera betydande förändringar inom
överstyrelsen för yrkesutbildning. Yrkesskolväsendets utveckling under de
år som förflutit sedan tillkomsten av en särskild överstyrelse för yrkesutbildningen
har emellertid medfört en avsevärd ökning av överstyrelsens
åligganden och det ansvar, som verkschefen har att bära. Jag anser det
77
Kungl. Maj ds ''proposition nr 139
därför nödvändigt att redan från och med budgetåret 1955/56 föreslå
vissa förstärkningar inom verket. Till detaljbehandlingen av dessa förslag
återkommer jag i samband med mina anslagsäskanden för nästa budgetår.
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att yrkesutbildningsfrågorna
skulle uppdras åt en särskild föredrag ande inom departementet. Jag är icke
beredd att tillstyrka detta förslag.
Samarbetet i fråga om yrkesförberedelsen i och efter enhetsskolan
mellan skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för
yrkesutbildning är en fråga, som icke kan ställas på framtiden. Försöken
med den 9-åriga enhetsskolan och den även i andra sammanhang allt vanligare
anknytningen mellan yrkesskola och allmänbildande skola kräver
med nödvändighet fastare former än hittills för samarbetet mellan de tre
verken.
De åtgärder, som cheferna för skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning
och arbetsmarknadsstyrelsen vidtagit för att organisera ett
kontinuerligt samarbete mellan de tre verken och som jag tidigare redogjort
för, synes mig väl värda att ta fasta på. Jag är för min del beredd
att stödja och underlätta detta samarbete genom att föreslå inrättande
av en tjänst av det slag, som yrkesutbildningssakkunniga förordat, alltså
en gemensam tjänst för överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen
med tjänsten placerad i det förstnämnda verket. Jag anser det nödvändigt,
att innehavaren av tjänsten får en sådan ställning, att vederbörande
i skilda sammanhang kan delta i plena och andra överläggningar
inom de båda verken. Jag föreslår, att för ändamålet inrättas en tjänst
som förste byråsekreterare i Ce 29. Tjänsten bör knytas till överstyrelsens
för yrkesutbildning första (administrativa) byrå. Innehavaren av tjänsten
bör ha allsidig kännedom om skol- och yrkesutbildningsfrågor samt grundlig
erfarenhet av administrativt arbete. Vederbörandes främsta uppgift bör
vara att enligt direktiv av vederbörande verkschefer utföra det praktiska
arbetet med samordningen av de tre verkens åtgärder i fråga om yrkesvägledning
och förberedande yrkesutbildning i enhetsskolan och folkskolan
samt den egentliga yrkesutbildningen efter den obligatoriska skolans slut.
Jag har icke ansett det nödvändigt att föreskriva någon viss formell kompetens
för tjänstens innehavare. Men genom placeringen på överstyrelsens
första byrå har jag önskat understryka, att större avseende bör fästas vid
administrativa än vid tekniska meriter. Bland de åtgärder, som verkscheferna
vidtagit för att stärka samarbetet mellan verken, är tillsättandet av
en nämnd bestående av en ledamot från vartdera av de tre verken. Jag anser
det lämpligt, att i den föreslagne förste byråsekreterarens tjänsteåligganden
ingår uppdraget som sekreterare i denna nämnd.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
VI. Statsbidrag till yrkesutbildningen
(YS kap. 18)
Gällande bestämmelser
I korthet kan om statens nuvarande bidrag till yrkesutbildningen sägas,
att staten i allmänhet ger bidrag till årliga driftkostnader men mera begränsat
till investeringar. Driftbidrag ges huvudsakligen i form av
bidrag till lärarlöner och bidrag till undervisningsmateriel. Driftbidragen
varierar betydligt mellan de olika skolformerna. Investeringsbidrag
förekommer i två former, nämligen dels byggnadsbidrag och dels
bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Det
sistnämnda bidraget förekommer i yrkesutbildningens alla skolformer. Det
förstnämnda — byggnadsbidraget — ges endast vid de centrala verkstadsskolorna
och sj ömansskolorna. Vid dessa skolor ges byggnadsbidrag till
anskaffande av undervisnings- och administrationslokaler samt elevhem.
Till byggnader för kommunala och enskilda yrkesskolor utgår således inga
bidrag av statsmedel.
Härutöver ger staten bidrag till vissa speciella slag av yrkesutbildning.
Statens bidrag till de olika slagen av yrkesutbildning framgår närmare
av följande redogörelse.
Till den kommunala yrkesundervisningen utgår nu statsbidrag till driften
dels med 78 procent på lärarlönerna, dock högst 5: 75 kronor per lärartimme,
dels med 50 procent av de godkända kostnaderna för underhåll och
förbrukning av undervisningsmateriel. I vissa fall kan bidraget till lärarlöner
utgå med i princip 100 procent, dock högst 8: 03 kronor per lärartimme,
och till materiel med 2/3 av de godkända kostnaderna. Dessa bidragsgrunder
gäller såväl heltidsundervisning och deltidsundervisning som de
olika näringsgrenarna (industri och hantverk, handel och husligt arbete).
Dessutom utgår statsbidrag till fristående föreläsningar med 12: 50 kronor
då föreläsaren icke uppbär rese- och traktamentsersättning, och 25 kronor,
då föreläsaren har rese- och traktamentsersättning. Slutligen utgår i investeringsbidrag
50 procent (i vissa fall 2/s) av de godkända kostnaderna för
första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Vid inbyggda
verkstadsskolor utgår statsbidrag endast till lärarlöner, varvid de kommunala
grunderna tillämpas.
Vid de centrala verkstadsskolorna betalar staten som bidrag till driften
dels hela lärarlönen, dels 70 kronor per elev och år i materielbidrag jämte
visst tilläggsbidrag till svetsundervisning, 150 kronor per elev och år till
Övriga kostnader, vissa bidrag till sjukvård samt hela kostnaden för olycksfallsförsäkring.
Vidare utgår statsbidrag till investeringar med hälften av
de godkända kostnaderna för lokaler och inredning samt 9/10 av kostnaderna
för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Till elevhem
vid centrala verkstadsskolor utgår statsbidrag med 50 procent av de
godkända kostnaderna. Till riksskolor utgår statsbidrag i vissa fall efter
de grunder, som gäller för kommunala eller centrala yrkesskolor, i andra
fall efter särskilda av Kungl. Maj:t fastställda grunder.
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
Till statsbidragsberiittigade enskilda skolor utgår statsbidrag i vissa fall
efter samma grunder, som gäller för kommunala yrkesskolor. I andra fall
utgår statsbidrag efter särskilda av Kungl. Maj :t fastställda grunder.
Statsbidrag till främjande av praktisk utbildning av lärlingar hos hantverksmästare
utgår med 900 kronor per lärling, utbetalade med 400 kronor
efter första utbildningsåret, med 200 kronor efter andra utbildningsåret
och med 300 kronor efter utbildningstidens slut. Under innevarande budgetår
får beviljas högst 375 bidrag. Statsbidrag kan också på vissa villkor
utgå till mästare, som antar lärling vilken fått utbildning vid verkstadsskola
under högst två år. Vidare utgår statsbidrag till lärlingsombud för
kontroll av lärlingens utbildning med 20 kronor per lärling och år. Om
ombudet är bosatt på annan ort utgår även reseersättning samt traktamente
med 10 kronor per dag för resor i den omfattning överstyrelsen för
yrkesutbildning bestämmer.
I synnerhet de gällande grunderna för statsbidrag till lärarlöner och undervisningsmateriel
är komplicerade att tillämpa. Härom anför yrkesutbildningssakkunniga
bland annat:
De rent administrativa nackdelarna med systemet är uppenbara. De
kommunala yrkesskolorna måste noggrant dels ange först antalet beräknade
och sedan antalet fullgjorda lärartimmar, dels varje stycke undervisningsmateriel.
Förhandsuppgifter granskas av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Slutredovisningen måste granskas både av skolans inspektor och av
länsstyrelserna, eftersom statsbidraget utgår på de fullgjorda^ lärartimmarna
och de godkända kostnaderna för undervisningsmateriel. Från och med den
1 juli 1953 kan överstyrelsen dock bevilja statsbidrag till anskaffning av
undervisningsmateriel i viss utsträckning att fritt disponeras av skolan.
Medgivandet är avsett att tillämpas ifråga om den mindre och billigare
materielen. (YS sid. 245.)
“"Genom att huvudparten av statsbidraget till den kommunala och enskilda
yrkesundervisningen utgår med ett likformigt belopp per undervisningstimme
till lärarlöner, blir det procentuella bidraget till kurser för olika
näringsgrenar mycket olika. Yrkesutbildningssakkunniga har för de senare
åren beräknat det genomsnittliga statsbidraget till yrkesundervisningen
till cirka 35 procent. I kurser för handel stannar det emellertid enligt de
sakkunnigas beräkningar vid omkring 15 procent, medan det i kurser för
husligt arbete uppgår till över 50 procent.
Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit en betydande höjning av
statsbidraget till yrkesutbildningen och i samband därmed en omläggning
av statsbidragssystemet i syfte att uppnå större enkelhet i administrationen
och större rättvisa mellan kurser för olika näringsgrenar.
De sakkunnigas förslag går i korthet ut pa att samla de skilda bidragen
till driften av skolor och kurser till enhetliga klumpbidrag, att fritt
disponeras av huvudmannen. I fråga om investeringsbidrag till
byggnader anknyter man till de bestämmelser, som gäller eller kan komma
80
Kungl. Maj ds proposition nr 139
att gälla för folkskolväsendet, och föreslår, att samma villkor skall gälla
för statsbidrag till byggnader för yrkesskolväsendet. I fråga om statsbidrag
till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel anknyter de
sakkunniga till för yrkesskolväsendet nu gällande system men föreslår vissa
ändringar i bidragsprocenten.
De sakkunniga framhåller, att ett statligt avlöningsreglemente för yrkeslärare
skulle bidra att höja kraven på lärarnas kompetens och därmed
förbättra undervisningen vid yrkesskolorna. Man hemställer därför, att
Kungl. Maj:t snarast måtte uppdra åt särskilda sakkunniga att utarbeta
ett statligt avlöningsreglemente för lärare inom yrkesskolväsendet. (YS sid
246.)
I avsaknad av ett avlöningsreglemente bygger de sakkunniga sina förslag
till statsbidrag pa en samlad kostnad per avdelning för heltidskurserna, per
timme för deltidskurserna.
Syftet med de av yrkesutbildningssakkunniga föreslagna statsbidragsgrunderna
är enligt uttalanden av de sakkunniga att
a) ge yrkesskolorna i möjligaste mån samma ekonomiska villkor som de
allmänbildande skolorna;
b) stimulera till en normalisering av yrkeslärarnas löner, som småningom
skall kunna leda fram till ett statligt avlöningsreglemente — redan nu tilllämpas
på åtskilliga orter kommunala avlöningsreglementen för yrkeslärare;
c)
astadkomma i möjligaste mån samma driftskostnader för huvudmannen
oavsett vilket slag av kurs som inrättas, detta för att främja en ändamålsenlig
utbyggnad av yrkesundervisningen med hänsyn till behovet utan
sidoblickar pa kostnaderna för det ena eller det andra slaget av utbildning;
d) förenkla bidragssystemet och minska såväl huvudmännens som tillsynsmyndighetens
och övriga berörda myndigheters arbete med rekvisition,
beviljande och kontroll av statsbidragen.
De sakkunniga föreslår statsbidrag enligt nedanstående,
1. Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och
centrala yrkesskolor med viss procent på en för varje näringsgren beräknad
normalkostnad enligt följande:
a) industri och hantverk (kurser med övervägande praktiskt yrkesarbete)
70 procent av 40 000 kr., dvs. 28 000 kr. per år och avdelning;
b) handel och andra övervägande teoretiskt betonade kurser 60 procent
av 30 000 kr., dvs. 18 000 kr. per år och avdelning;
c) husligt arbete 52 procent av 25 000 kr., dvs. 13 000 kr. per år och avdelning;
d)
specialkurser, terminskurser och hantverkskurser med viss proportionell
del resP,~39~) av statsbidraget till heltidskurser.
. Bidraget avses i samtliga fall gälla saväl lärarlöner som materiel, administration
och andra omkostnader och föreslås utgå lika för lokala och centrala
skolor. Överstyrelsen för yrkesutbildning skall kunna fastställa lägre
81
Kungl. Maj:ts -proposition nr 139
statsbidragsbelopp än de föreslagna, om de verkliga kostnaderna väsentligt
understiger den beräknade normalkostnaden. Statsbidrag efter de grunder,
som gäller för heltidskurser, skall också kunna utgå till deltidskurser, som
anordnas så att de för läraren medför full tjänstgöring av samma slag och
omfattning som i lieltidskurs. Normalkostnaden skall varje ar fastställas
av Kungl. Maj:t medan procenttalen anges i statsbidragskungörelsen. (YS
sid. 252—254.)
2. Statsbidrag till driften av deltidskurser med 8 resp. 12
kr. per timme. Det högre bidraget avses främst utgå för kurser med adjunktskompetenta
lärare eller kurser med särskilt höga materielkostnader,
t. ex. svetskurser. Tillsynsmyndigheten skall äga avgöra om det högre eller
lägre bidraget skall utgå. Tillsynsmyndigheten skall också kunna fastställa
lägre statsbidrag än 8 kr., om de verkliga kostnaderna vid någon skola skulle
komma att bli särskilt låga. Bidragsbeloppen skall ändras av Kungl.
Maj:t i samband med ändring av normalkostnaderna för heltidskurser. (YS
sid. 256.)
3. Statsbidrag till driften av riksskolor med 80 procent eller mera
av de godkända kostnaderna. (YS sid. 257)
4. Statsbidrag till driften av inbyggda företagsskolor
med för
a) industri och hantverk samt handel 15 000 respektive 12 000 kr. per ar
och avdelning beroende på om skolan svarar för både praktisk och teoretisk
undervisning eller endast för den praktiska;
b) husligt arbete 11 000 resp. 9 000 kr. per år och avdelning beroende på
om skolan svarar för både praktisk och teoretisk undervisning eller endast
för den praktiska. (YS sid. 258.)
5. Statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare
med 2 500 kr., utbetalade med 1 200 kr. efter första utbildningsåret,
800 kr. efter andra och 500 kr. efter sista utbildningsåret. Bidraget förknippas
med skyldighet för mästaren att ge ledighet för deltagande i skola
under betald arbetstid lägst 320, högst 480 timmar (eller lägst 40, högst 60
arbetsdagar) under loppet av de tre första utbildningsåren eller också på
annat sätt, t. ex. genom handledning vid korrespondensstudier, ombesörja
att lärlingen inhämtar den till yrket hörande teorikursen. (YS sid. 259—
260.)
6. Studiebidrag till lärlingar, som får utbildning hos hantverksmästare
utom lärlingens hemort, med 50 kr. per månad under det första
utbildningsåret. Studiebidraget föreslås utgå på samma sätt som sådant
bidrag till elever i yrkesskolor och således icke behovsprövas. Det är ej
avsett som en löneförmån utan som ett bidrag till de merkostnader lärlingen
åsamkas genom att han inte kan bo hemma. (YS sid. 261.)
7. Statsbidrag till undervisnings- och administrationslok
a 1 e r för yrkesskolväsendet samt till inredning och inventarier i sådana
lokaler enligt samma grunder som för folkskolväsendet, alltså beräknat efter
skatteunderlag. Samma bidragsgrunder föreslås gälla centrala och lokala
skolor. (YS sid. 261—262.)
8. Statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel med 75 procent av de godkända kostnaderna,
lika för centrala och lokala skolor. (YS sid. 262.)
6 _ Biltang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr ISO
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
9. Statsbidrag till inrättande av elevhem med 6 500 kr. per elevplats,
dock högst 50 procent av de verkliga kostnaderna. (YS sid. 263.)
Remissyttranden
De sakkunnigas hemställan om utarbetande av ett statligt avlöningsreglemente
understryks av åtskilliga remissinstanser, bl. a.
stadsförbundet, landstingsförbundet, SAF, LO, SHSO, facklärarförbundet,
yrkesskolföreningen, handelsutbildningskommittén och överstyrelsen för
yrkesutbildning. Flera av yttrandena går ut på att det av de sakkunniga
föreslagna bidragssystemet endast borde tillämpas som ett provisorium i
väntan på ett statligt avlöningsreglemente. SAF och LO framhåller vikten
av att yrkeslärarnas löner avvägs så, att skolorna kan konkurrera med näringslivet
om kvalificerad personal. SHSO uttalar, att »det är ett klart
önskemål från näringslivets sida, att man till yrkesutbildningen får kompetenta,
högt kvalificerade lärare». Handelsutbildning skommittén anser,
att handelslärarnas löneförhållanden redan nu borde kunna regleras, även
om det skulle visa sig nödvändigt att vänta med övriga lärarbefattningar
vid yrkesskolorna. En liknande inställning torde enligt underhandsmeddelande
vara att vänta från tekniska skolutredningen i fråga om de tekniska
skolornas lärarpersonal. Med hänvisning till de praktiska realskolornas handelsundervisning
säger handelsutbildningskommittén: »Det synes icke rimligt,
att den egentliga yrkesundervisningen för handel med sin betydligt
större bredd och sin differentiering på skilda utbildningsstadier och yrkesområden
skall beredas sämre utvecklingsmöjligheter än den i och för sig
visserligen värdefulla men dock i sagda avseenden mer begränsade handelsundervisningen
inom den allmänna skolan.» Kommittén hemställer, att
direktiven för de särskilda sakkunniga utarbetas med hänsynstagande till
den särställning, som handelsundervisningen intager.
De av yrkesutbildningssakkunniga föreslagna statsbidragsgrunderna
och bidragsbeloppen har mötts med intresse och instämmanden
från flertalet remissinstanser. Man finner det nödvändigt, att staten
i en helt annan utsträckning än hittills stimulerar inrättandet av yrkesskolor
och bidrar till driften av sådana skolor.
En negativ inställning till hela förslaget intar endast statskontoret och
sakrevisionen. Statskontoret avstyrker praktiskt taget alla av de sakkunniga
framlagda förslag avseende statsbidrag och förordar ett bibehållande
av det nuvarande systemet, dock i vissa fall med en höjning av bidraget
per timme. Sakrevisionen säger sig likaså föredra det nuvarande systemet
för statsbidrag till driften av yrkesskolorna och vill inte ta ställning till
frågan om en eventuell höjning av detta bidrag. Sakrevisionen pekar på
önskvärdheten av ett starkt lokalt intresse i yrkesundervisningen och statskontoret
anser, att det stöter på tekniska svårigheter att genomföra förslaget.
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 189
Från andra håll åter, bl. a. stadsförbundet, landskommunernas förbund,
överstyrelsen för yrkesutbildning och riksräkenskapsverket, understryker
man de fördelar, som ett enkelt bidragssystem i enlighet med det föreslagna
medför. Arbetsmarknadsstyrelsen vill — utan att ta ställning till avvägningen
mellan statens och kommunernas samlade kostnader för yrkesutbildningsväsendet
— »kraftigt understryka grundtanken i de sakkunnigas
förslag».
Ett stort antal remissinstanser, bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, yrkesskolföreningen,
stadsförbundet, landskommunernas förbund, landstingsförbundet
och skolbidragssakkunniga, reagerar mot den sänkning av bidragen till
centrala verkstadsskolor, som vissa av de sakkunnigas förslag i fråga om
heltidskurserna befaras medföra. Överstyrelsen för yrkesutbildning
avstyrker förslaget för de centrala verkstadsskolornas del och föreslår, att
nu gällande grunder för dessa skolor alltjämt skall tillämpas i fråga om
såväl driftsbidrag som investeringsbidrag. Från vissa håll, bl. a. stadsförbundet,
landsting sförbundet och landskommunernas förbund, föreslås, att
statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
för alla yrkesskolor, alltså både lokala och centrala, skall utgå med den
procent, som nu gäller för de centrala verkstadsskolorna, dvs. 90.
Överstyrelsen för yrkesutbildning och tekniska skolutredningen befarar,
att nyanskaffning och komplettering av undervisningsmateriel kan bli eftersatt
genom att statsbidraget till dessa utgifter inarbetas i en samlad
bidragssumma.
Stadsförbundet och landstingsförbundet understryker, att de föreslagna
bidragsgrunderna icke får förknippas med villkor om viss minimilön. Lönesättningen
bör liksom hittills vara föremal för avtal mellan huvudmännen
och lärarna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning finner, att, om den av de sakkunniga
åsyftade enkelheten skall uppnås, en prövning av skolornas verkliga kostnader
för att företa en eventuell jämkning i statsbidraget icke bör komma
i fråga. Bestämmelser om en sådan prövning bör alltså ej meddelas.
Beträffande statsbidragets storlek har några egentliga invändningar icke
rests i fråga om heltidskurserna. Från enstaka hall befaras dock, att normalkostnaden
för handel skulle vara för lågt beräknad, och en husmodersskola
med internat påpekar, att den beräknade normalkostnaden för husligt
arbete för denna skolas vidkommande är för låg.
När det gäller bidraget till d e 11 i d s k u r s e r har det föreslagna systemet
accepterats av alla, som yttrat sig i frågan, utom en skola i Norrland,
som hellre vill ha kvar det gamla systemet med särskilt bidrag till undervisningsmateriel.
Däremot har från flera håll invändningar rests mot bidragsbeloppets
storlek, överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att
de föreslagna beloppen borde varit högre, men motsiitter sig dock cj ett
genomförande av förslaget och kommer icke med något alternativförslag.
84
Kungl. May.ts ''proposition nr 139
Överstyrelsen föreslår doek, att det högre bidragsbeloppet skall utgå till
ambulerande kurser med hänsyn till de dryga transport- och resekostnader,
som är förknippade med sådana kurser. Vidare motsätter sig överstyrelsen
bestämt en prövning av skolornas kostnader i syfte att i vissa fall
utbetala lägre statsbidrag.
Representanter för handelsundervisningen, bl. a. handelsutbildningskommittén
och HAO vill ha högre bidrag än de sakkunniga föreslagit. Handelsutbildningskommittén
föreslår ett med hänsyn till lärarkompetensen differentierat
bidrag med i princip 78 procent av timlönen enligt TC 21, TC 25
och TC27. Facklärarförbundet är inne på liknande tankegångar beträffande
deltidsundervisningen i dess helhet, medan yrkesskolf öreningen föreslår,
att statsbidraget till deltidskurser skall utgå med 12 resp. 16 kronor
enligt de principer, som framlagts av de sakkunniga.
Statskontoret, som förordat att nuvarande statsbidragsgrunder skall bibehållas
för saväl heltidskurser som deltidskurser och centrala verkstadsskolor,
finner en viss höjning av bidraget per timme möjlig och föreslår,
att denna höjning skall förknippas med en differentiering dels med hänsyn
till ämnets art, dels med hänsyn till lärarnas kompetens. Sålunda föreslås
nuvarande bidrag utgå till undervisning i yrkesarbete medan till gymnastik
och yrkesteori för industri och hantverk bidraget enligt statskontorets
uppfattning skulle kunna höjas till 6 kronor 50 öre. För övriga teoriämnen
och allmänbildande ämnen skulle bidraget kunna utgå med 7 kronor 50
öre resp. 9 kronor, beroende på om läraren har adjunktskompetens eller ej.
De sakkunnigas förslag till statsbidrag till riksskolor diskuteras i
allmänhet ej i remissyttrandena. Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker
dock uttryckligen förslaget och tillägger, att samma grunder bör kunna
tillämpas också på centrala hantverkskurser. Vidare föreslår överstyrelsen,
att för riksskolor skall kunna utgå högre statsbidrag till skolbyggnader,
elevhem och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel än
de sakkunniga föreslagit. Statskontoret finner, att Kungl. Maj:t liksom hittills
i varje särskilt fall bör fastställa statsbidraget till riksskola.
De sakkunnigas förslag om statsbidrag till inbyggda företagsskolor
och kurser kommenteras endast av överstyrelsen för yrkesutbildning,
SHSO, statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen och skolbidragssakkunniga,
de båda sistnämnda endast genom ett allmänt instämmande.
Statskontoret avstyrker den föreslagna höjningen med hänvisning till att
förslag om höjning har prövats vid såväl 1952 som 1953 och 1954 års riksdagar
utan att vinna statsmakternas bifall. SHSO ifrågasätter, om inte
möjligheterna till lärlingsutbildning inom industrien skulle kunna förbättras
också genom att systemet med bidrag per lärling tillämpades vid industriföretag,
då elevantalet är för litet för att en regelrätt företagsskola skall
kunna inrättas. Överstyrelsen för yrkesutbildning påpekar, att de sakkunnigas
förslag innebär nyheter. Dels skulle enskilda skolor (i detta fall =
85
Kungl. May.ts ''proposition nr 139
företagsskolor, som själva anordnar både yrkespraktik och allmänbildande
undervisning) bli berättigade till statsbidrag efter vissa bestämda normer
och icke som hittills efter prövning i varje särskilt fall. Vidare skulle inbyggda
kurser och företagsskolor utom i industriföretag också kunna förekomma
i företag inom handel och husligt arbete. Överstyrelsen har ingenting
att invända mot att de sakkunnigas förslag genomföres. Man understryker
dock, att den hittills tillämpade reduktionsregeln vid elevantal
under 8 vid kursens igångsättande bör tillämpas även i fortsättningen.
Överstyrelsen anser också, att frågan om statsbidrag till enskilda företag,
som utan medverkan av en lokal yrkesskola vill anordna en företagsskola,
bör prövas i varje särskilt fall. De av de sakkunniga föreslagna bidragsbeloppen
bör tillämpas i de fall, då företagsskolans organisation överensstämmer
med organisationen av närmast motsvarande kurser vid lokala eller
centrala yrkesskolor. Bidragsbeloppen till företagsskolor bör, liksom bidragsbeloppen
till deltidskurser vid yrkesskolorna och normalkostnaden
för heltidskurserna fastställas att gälla tills vidare, dock högst ett visst
antal år.
Icke heller lärlingsbidraget till hantverksmästare har
av remissinstanserna nämnvärt diskuterats. Undantag utgör överstyrelsen
för yrkesutbildning, SHSO, statens hantverksinstitut och skolbidragssakkunnig
a. De sistnämnda tillstyrker i princip de sakkunnigas förslag men
ifrågasätter, om icke bidraget borde differentieras för olika slag av utbildning.
Överstyrelsen för yrkesutbildning, SHSO och hantverksinstitutet
ifrågasätter, om de sakkunnigas förslag, vilket innebär att mästaren skall
ha ansvar för lärlingens yrkes teoretiska undervisning, är förenligt med gällande
praxis att avtal mellan parterna avgör löneförmånerna. Överstyrelsen
understryker vikten av »arbetsmarknadsparternas medverkan och fulla förståelse»
och finner det med hänsyn till de olika bestämmelserna för olika
yrken inte möjligt att generalisera. Överstyrelsen har ingenting att invända
mot att lärlingens deltagande i kompletterande skolundervisning ställes
som villkor för statsbidrag i de fall, då tillfredsställande möjligheter till
sådan undervisning finnes. En bestämmelse om att undervisningen skall
ske under betald arbetstid finner överstyrelsen för närvarande knappast
vara av större praktisk betydelse. Så långt möjligt är sker skolundervisningen
redan nu under arbetstid. Vad beträffar lönen, bör den bestämmas
genom avtal. Överstyrelsen påtalar också de svårigheter, som skulle kunna
uppstå när det gäller att kontrollera, att teorikursen inhämtats, i de fall
då den yrkesteoretiska undervisningen ej skett i skola utan per korrespondens
eller på annat sätt. SHSO ifrågasätter, om icke ett löncbortfall för
lärlingen skulle kunna kompenseras genom stipendier, avvägda med hänsyn
till lönen. Genom ett dylikt förfaringssätt skulle mästarna få behålla
lärlingsbidraget på 2 500 kronor ograverat, framhålles det. Vidare framhåller
man, att den av de sakkunniga föreslagna ledigheten är för lång för
86
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 139
vissa yrken och för kort för andra. I senare fallet borde eventuellt ett högre
bidrag kunna utga. Beslut om sådant bidrag borde dock fattas för varje
särskilt yrke. Överstyrelsen för yrkesutbildning upprepar i samband med
behandlingen av lärlingsbidragen sin tidigare framställda begäran om en
höjning av ersättningen till lärlingsombuden från 20 till 50 kronor per lärling
och år.
Yrkesutbildningssakkunnigas förslag om icke behovsprövat studiebidrag
för kontraktsbunden lärling hos hantverksmästare
behandlas av statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och studiehjälpsnämnden, den sistnämnda endast
genom ett tillstyrkande. Statskontoret avstyrker förslaget helt med
motivering, att lärlingens lön överstiger summan av studiebidrag och arbetspremier
för elever vid verkstadsskolor. Arbetsmarknadsstyrelsen däremot
finner, att bidraget bör gälla även andra lärlingar än hantverkslärlingar
samt att kontrakt icke bör stå som villkor för studiebidrag. Överstyrelsen
för yrkesutbildning har samma uppfattning som arbetsmarknadsstyrelsen
på den första punkten. Man anser, att alla lärlingar i företag
utanför hemorten bör ha rätt till ett icke behovsprövat studiebidrag, på
villkor att skriftlig överenskommelse om planmässig utbildning föreligger
mellan parterna. Överstyrelsen föreslår också, att, eftersom det i samtliga
fall blir fråga om en flerårig utbildning, studiebidraget skall utgå med 60
kronor per månad under det första utbildningsåret för att i enlighet med
de sakkunnigas förslag sedan helt upphöra. Överstyrelsen uppskattar antalet
studiebidragsberättigade lärlingar under det första anslagsåret till
300 och beräknar en summa av 225 000 kronor för ändamålet. I detta belopp
ingår då också ersättning för lärlingens resa till arbetsplatsen för att
tillträda anställningen.
Frågan om statsbidrag till byggnader för yrkesskolor och
elevhem behandlas av bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, skolöverstyrelsen,
statskontoret, sakrevisionen och skolbidragssakkunniga. De sistnämnda
ansluter sig allmänt till yrkesutbildningssakkunnigas förslag. Sakrevisionen
framhåller, utan att vare sig till- eller avstyrka förslaget, de
svårigheter, som hittills rått att få tillräckliga bidrag till byggnader för det
allmänbildande skolväsendet. Statskontoret avstyrker med hänvisning till
att byggnadsbidrag f. n. icke utgår till högre kommunala skolor. Skolöverstyrelsen
finner den föreslagna principen, dvs. att folkskolegrunderna skall
tillämpas för statsbidrag till byggnader för yrkesskolorna, både rimlig och
välmotiverad. I sammanhanget anser sig överstyrelsen dock skyldig att
påpeka vikten av ej blott en lokal och central planering och utredning
utan även en regional prövning i likhet med den, som nu verkställes av
folkskolinspektörerna i fråga om folkskolebyggnaderna. Några motsvarande
anordningar synes överstyrelsen behövliga även vid beredning och prövning
av byggnadsärenden inom yrkesskolväsendet. — Den regionala prov
-
87
Kungl. May.ts proposition nr 139
ningen bör också enligt skolöverstyrelsens mening kunna genomföras av
de nya mellaninstanserna för skolväsendet, om och när dessa kommer till
stånd. Dessförinnan synes ett interimistiskt regionalt prövningsförfarande
böra övervägas, t. ex. under medverkan av länsarbetsnämnderna, folkskolinspektörerna
och särskilda av överstyrelsen för yrkesutbildning utsedda
representanter för yrkesskolväsendet. Överstyrelsen för yrkesutbildning
tillstyrker i princip de sakkunnigas förslag utom i fråga om centrala verkstadsskolor,
för vilka nu gällande bidrag om 50 procent förordas. Överstyrelsen
har dock vissa erinringar på några punkter. Sålunda finner överstyrelsen
den av de sakkunniga föreslagna maximeringen av bidraget till elevhem
till 6 500 kronor per elevplats, dock högst 50 procent av de verkliga
kostnaderna, böra utgå. Bidraget bör, såsom nu är fallet beträffande centrala
verkstadsskolor, uppgå till 50 procent av de i varje särskilt fall godkända
kostnaderna. Överstyrelsen finner vidare, att högre statsbidrag an
de sakkunniga föreslagit bör kunna utgå till byggnader för nksskolor och
centrala hantverksskolor. I fråga om den senare skoltypen erinras om att
överstyrelsen tidigare föreslagit ett nittioprocentigt bidrag till investeringar
vid sådana skolor. I samband med behandlingen av statsbidrag till
byggnader tillstyrker överstyrelsen statsbidrag till förhyrande av såval
skollokaler som elevhemslokaler.
Frågan om statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel har behandlats i den inledande
redogörelsen för remissinstansernas principiella inställning till de sakkunnigas
förslag i dess helhet. Därvid framhölls särskilt de yttranden, vari anses
att de centrala verkstadsskolorna liksom hittills bör få bidrag med 90
procent av kostnaderna för dylik materiel, samt de yttranden, vari föreslås
det högre bidraget inte endast till centrala utan också till lokala yrkesskolor.
Statskontoret har avstyrkt höjning av det nu ifrågavarande bidraget.
I ett par fall har remissinstanserna tagit upp frågor, som endast mera
flyktigt berörts av de sakkunniga. Statskontoret, skolöverstyrelsen och
överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att huvudmännen icke bör
förorsakas förhållandevis större utgifter för en hetsskolelever, som
fullgör det sista skolåret i yrkesskola, än man skulle ha haft, om undervisningen
skett i enhetsskolan. Kompensation bör därför utgå till avdelningar
i yrkesskola, som besöks övervägande av elever från klass 9 y i enhetsskola.
Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår i detta sammanhang,
att frågan om statsbidrag till allmänbildande undervisning bör lösas i överensstämmelse
med yrkesskolföreningens förslag, vilket innebär, att yrkesskolorna
i detta hänseende bör jämställas med de högre kommunala skolorna.
Skolöverstyrelsen framhåller slutligen rent allmänt, att de båda skolformerna
— enhetsskolan och yrkesskolan måste fa arbeta under fullt
likvärdiga ekonomiska villkor när det gäller klass 9 y och förordar cn ömsesidig
anpassning av bestämmelserna om statsbidrag till förberedande
88 Kungl. Maj:ts proposition nr 139
yrkesutbildning i samtliga berörda skolformer. Frågan kräver i första rummet
beaktande vid den slutliga utformningen av dels kungörelsen angående
statsbidrag till yrkesskolor, dels de särskilda bestämmelser beträffande försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola, som skall gälla från och med
budgetåret 1955/56, framhåller skolöverstyrelsen. Om de utfärdade bidragsbestämmelserna
i fråga om 9 y skulle visa sig gynna den ena skolformen
framför den andra, bör det ankomma på de båda överstyrelserna att
göra erforderliga framställningar om rättelse till större likhet.
Yttranden över övriga av yrkesutbildningssakkunniga framlagda förslag,
som utmynnar i anslagsäskanden, bl.a. lärarutbildningen, den yrkespedagogiska
reformverksamheten och förstärkningen av överstyrelsens för yrkesutbildning
personal, behandlas under de avsnitt, vartill de hör, främst
kapitlet om yrkesskolans arbetsformer samt kapitlet om yrkesutbildningens
ledning och administration.
Departementschefen.
I korthet kan yrkesutbildningssakkunnigas huvudförslag i fråga om statens
bidrag till yrkesutbildningen karakteriseras så: 1. väsentligt ökat statsbidrag
till driftkostnader; 2. införande av byggnadsbidrag i samtliga skolformer
inom yrkesutbildningen; 3. betydande förenkling av statsbidragssystemet
när det gäller driftbidrag.
___ ^ fråga om byggnadsbidragen innebär de sakkunnigas förslag en direkt
jämställdhet med folkskoleväsendet. I fråga om driftbidragen innebär förslaget
för de lokala skolorna i stort en fördubbling av statens bidrag, så att
detta skulle komma att täcka ungefär två tredjedelar av driftkostnaderna
i heltidskursema mot för närvarande ungefär en tredjedel.
Jag är ense med de sakkunniga om att staten i större utsträckning än
för närvarande bör stödja yrkesutbildningen. Denna utbildningsgrens betydelse
har vuxit kraftigt under de sistförflutna decennierna och kommer
att växa än kraftigare under det närmast kommande. Då yrkesutbildningen
icke är och ej heller avses bli obligatorisk, och då den yrkesutbildning, varom
nu är fråga, icke föreslås bli statlig till någon del, har staten här icke
samma reglerande möjligheter som inom det allmänbildande skolväsendet.
På yrkesutbildningens område verkar staten främst genom sin bidragsgivning.
Jag förordar, att denna bidragsgivning från och med nästa budgetår
ökas i betydande omfattning.
Som jag nyss erinrat innebär de sakkunnigas förslag dels väsentlig ökning
av gällande driftbidrag i samband med omläggning av bidragssystemet och
dels en nyhet i form av byggnadsbidrag till alla yrkesskolor. Jag är medveten
om att vissa skäl talar för att staten skall deltaga i de engångsutgifter som
byggandet av nya yrkesskolor medför. Staten ger för närvarande bidrag
till byggandet av centrala verkstadsskolor och sjömansskolor. Dessutom
89
Kungl. Maj:ts -proposition nr 139
utgår statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
inom hela yrkesutbildningen. Att märka är a andra sidan, att
staten hittills icke medgivit statsbidrag till primärkommuner för skolbyggnader
i skolformer, som ligger ovanför folkskolan. Jag har vidare vid mitt
övervägande av de sakkunnigas förslag icke kunnat undgå att finna, att
den föreslagna väsentliga ökningen av driftbidragen i det långa loppet
måste verka mer befrämjande på yrkesutbildningen och även i de flesta
fall vara av väsentligt större finansiell betydelse för huvudmännen än engångsbidrag
till byggnader. I nuvarande läge med stark expansion av kommunernas
byggnadsinvesteringar inom en mångfald områden synes man ej
heller böra överskatta behovet av statsbidrag för att önskvärda investeringar
skall göras också på yrkesutbildningens område. Jag är efter dessa
överväganden beredd tillstyrka en höjning av de statliga driftbidragen till
yrkesutbildningen till i huvudsak den av de sakkunniga föreslagna nivån,
men anser mig icke kunna tillstyrka införande av nya former av investeringsbidrag.
Hittills gällande regler för statliga byggnadsbidrag till yrkesskolor
bör alltså gälla även i fortsättningen.
I likhet med yrkesutbildningssakkunniga finner jag en förenkling av
statsbidragssystemet, i vad det gäller driftbidragen till yrkesutbildningen,
synnerligen önskvärd. Jag finner en dylik förenkling i längden nödvändig,
om icke den centrala förvaltningen av yrkesutbildningen skall bli alltför
tung. Även med det statsbidrag, som jag i det följande kommer att föreslå,
blir huvudmännens ekonomiska åtagande så betydande, att de borgar för
en ändamålsenlig användning av tilldelade medel och en grundlig prövning
av eventuella nya åtaganden i form av nya eller utökade kurser.
Som jag nyss anfört kan jag beträffande storleken av statens engagemang
i huvudsak ansluta mig till det av de sakkunniga föreslagna systemet
för statliga driftbidrag. Jag anser dock, att vissa invändningar, som
framkommit i remissyttrandena, är av den art, att hänsyn bör tas till dem.
I synnerhet gäller detta de betänkligheter, som anförts mot förslaget att
frångå det nu tillämpade systemet med särskilt statsbidrag till lärarlöner
vid de centrala verkstadsskolorna. Mina överväganden har lett till att jag
för heltidsundervisning vid såväl lokala som centrala yrkesskolor vill
föreslå ett bidragssystem, som utgör en kombination av det som nu tillämpas
vid de centrala verkstadsskolorna och det som de sakkunniga föreslagit.
Sedan jag nu angivit min principiella inställning till de sakkunnigas huvudförslag,
vill jag i det följande punkt för punkt redovisa mitt ställningstagande
till de sakkunnigas olika förslag och börjar därvid med de två
största driftbidragsposterna, nämligen bidrag till driften av centrala och
lokala yrkesskolor.
Till driften av heltidsavdelningar vid centrala yrkesskolor föreslår
jag i princip statsbidrag med dels 100 procent av lönerna till lärare,
90
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
dels ett visst belopp till övriga kostnader. Detta senare bidrag bör, i den
mån avdelningar inrättas för andra områden än industri-hantverk, bli olika
för olika näringsgrenar. Bidraget till övriga kostnader skall ersätta de skilda
bidrag, som nu utgår till centrala verkstadsskolor och sjömansskolor för
nyanskaffning och komplettering av undervisningsmateriel, underhåll och
förbrukning av undervisningsmateriel, förbrukning av svetsmateriel, sjukvård,
olycksfallsförsäkring och övriga kostnader. Bidraget har beräknats
med ledning av de verkliga kostnaderna vid ett antal skolor. Det bör för
de centrala verkstadsskolornas del utgå med ett sådant belopp, att de hittills
inrättade skolorna icke skall komma att tillerkännas lägre bidrag än
enligt de nu gällande grunderna, så som de kan verka i gynnsammaste fall.
Härigenom kan vissa skolor ibland få högre bidrag än de nu i allmänhet
har. Vid centrala verkstadsskolor bör statsbidrag utom till lärarlöner också,
såsom nu är fallet, utgå till rektorslön. Till centrala yrkesskolor för andra
näringsgrenar än industri och hantverk synes med hänsyn till skolornas
storlek statsbidrag till hel rektorslön ej böra utgå. För att dessa skolor
skall få något bidrag till anställande av rektor, har jag emellertid i bidraget
till övriga kostnader räknat in ett visst belopp till arvode åt rektor. Bidrag
till sjömansskolor bör utgå efter grunderna för centrala industri- och hantverkskurser
av verkstadsskoltyp, dock att bidrag ej bör utgå till rektorslön
annat än i den mån rektor bestrider undervisning vid skolan.
I detta sammanhang vill jag också ta upp en fråga, som icke berörts av
de sakkunniga. För närvarande finns vid två centrala verkstadsskolor anställda
särskilda ämneslärare, som bestrider viss del av den yrkesteoretiska
undervisningen. Statsbidrag till dessa lärares lön utgår med samma belopp
som till yrkeslärare, men ämneslärarna tjänstgör endast 35 veckor mot
yrkeslärarnas 46. Deras tjänstgöringsskyldighet per vecka är omräknad
efter de grunder, som gäller för omräkning av yrkespraktik till yrkesteori,
dvs. en timme yrkesteoretisk undervisning motsvarar IV2 timme yrkespraktik.
Ifrågavarande ämneslärare har således 30 timmars tjänstgöringsskyldighet
per vecka. I maj 1954 gjorde överstyrelsen för yrkesutbildning en
framställning om rätt för centrala verkstadsskolan i Karlskrona att få anställa
särskilda ämneslärare för yrkesteoretisk undervisning. Ämneslärare
av detta slag har ej kunnat anställas utan riksdagens medgivande. Frågan
står därför ännu öppen för Karlskronaskolans del. Jag har redan föreslagit,
att samma läsår i regel skall gälla för yrkesteori och yrkespraktik. Som en
konsekvens härav vill jag föreslå, att centrala verkstadsskolor, som så önskar,
skall ha rätt att anställa särskilda lärare för den del av den yrkesteoretiska
undervisningen, som icke kan bestridas av yrkeslärare. Sådana särskilda
ämneslärare skall ha minst 39 veckors arbetsår och samma tjänstgöringsskyldighet
per vecka som yrkeslärare, dock att en timme yrkesteoretisk
undervisning skall anses motsvara 1 y2 timme yrkespraktik, varför
de skall anses ha full tjänstgöring, då deras undervisning omfattar 30 vecko
-
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
timmar yrkesteori. Statsbidrag till ämneslärarnas lön bör utgå efter samma
löneklasser, som gäller för yrkeslärare vid centrala verkstadsskolor.
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att förmånligare grunder
skulle kunna tillämpas för vissa övervägande teoretiska industri- och hantverksgrenar,
t. ex. de så kallade kommunala tekniska skolorna med heltidsundervisning
(Hässleholm, Katrineholm och Örnsköldsvik). Dessa skolor
fungerar som centrala skolor och har i regel ett avsevärt större rekryteringsområde
än de centrala verkstadsskolorna. Till Hässleholms tekniska
skola utgår redan nu ett högre bidrag än det som i regel gäller för kommunala
yrkesskolor. Jag föreslår, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens
medgivande att i avbidan på de förslag, som tekniska skolutredningen
kan komma att framlägga, meddela statsbidrag till heltidskurser vid kommunala
tekniska skolor efter de grunder, som föreslås gälla för centrala
liandelskurser och andra övervägande teoretiska heltidskurser. I avsaknad
av lönebestämmelser för lärare vid de tekniska skolorna bor statsbidrag
till lärarlöner tills vidare beräknas efter löneklass 26 för 1 Va lärare
per avdelning. Detta förslag bygger på samma beräkningsgrund som jag
på grundval av de sakkunnigas förslag kommit fram till för handelskurser
vid lokala yrkesskolor. Om riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förslag,
har jag för avsikt att uppdraga åt överstyrelsen för yrkesutbildning att
ompröva elevavgifterna vid ifrågavarande tekniska skolor i syfte att om
möjligt fastställa lägre avgifter än de nu gällande. — Jag har redan tidigare
framhållit, att centrala bidragsgrunder bör gälla för centrala hantverkskurser
Också i detta fall bör utgångspunkten —i enlighet med de sakkunnigas
förslag — vara det årliga bidraget till teoretiska heltidskurser. Lönekostnaden
bör beräknas efter 1% lärare per avdelning i löneklass 26. Bidraget
bör utgå med det antal 39-delar av årsbidraget, som hantverkskursen
omfattar veckor.
Till heltidsavdelningar vid lokala yrkesskolor föreslår
jag statsbidrag med dels 78 procent av en beräknad normallönekostnad,
dels visst belopp till övriga kostnader, olika för olika näringsgrenar. Jag
vill ej ta ställning till eller söka påverka lönerna vid yrkesskolorna. Det
statsbidragssystem, som jag — bland annat med ledning av rådande bestämmelser
vid de centrala verkstadsskolorna — nu föreslår, bygger pa en
viss normallönekostnad per avdelning. Vid beräkningen av denna normallön
utgår jag från i stort sett samma löneklasser, som de sakkunniga ansett
sig böra göra, men vill betona att jag icke därigenom tagit nagon ställning
till vilka lönegrader, som bör anses rimliga för olika lärarkategorier.
De sakkunniga räknade med V/> lärare per avdelning. Undersökningar och
uppskattningar, som företagits inom departementet, leder cmelleitid till
1% lärare som en mera korrekt avrundning än V/> lärare. I vissa avdelningar
kan visserligen detta tal bli val lagt genom elevernas uppdelning
på skilda ämnen eller i grupper. Men felet torde till stor del uppvägas av
möjligheterna till samundervisning i andra fall. I avdelningar för industri
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
och hantverk beräknar jag lönen efter löneklass 23. För handel och andra
övervägande teoretiska heltidskurser har jag stannat för löneklass 26 som
ett lämpligt medeltal vid beräkningen av normallönekostnaden. För lärare
i husligt arbete beräknar jag, med utgångspunkt från de löneklasser, som
gäller för ordinarie lärare i hushållsgöromål i olika skolformer, löneklass 22.
Den beräknade normallönekostnaden per avdelning utgör således för industri
och hantverkskurser av verkstadsskoltyp 1 Vä X löneklass 23, för
handelskurser och andra övervägande teoretiska heltidskurser 1 Vä X löneklass
26 och för husligt arbete 1 V3X löneklass 22. Lönebidraget bör ortsgruppsgraderas.
Bidraget till övriga kostnader beräknar jag med ledning av de nuvarande
kostnaderna för undervisningsmateriel. Det bör dels ersätta de nuvarande
bidragen till stadigvarande undervisningsmateriel samt till underhåll
och förbrukning av undervisningsmateriel, dels utgöra bidrag till vissa
administrationskostnader.
Mina förslag till statsbidragsgrunder för heltidskurser
vid centrala och lokala yrkesskolor kan sammanfattas på följande
sätt.
a) Centrala yrkesskolor:
kurser för industri och hantverk av verkstadsskoltyp
m. m.
lärare ................................|
rektor j 100 % av utgående löner
övriga kostnader ...................... 8 000 kronor per år
kurser för handel och andra övervägande teoretiska
kurser
lärare ................................ 100 % av utgående löner
övriga kostnader ...................... 1 500 kronor per år
kurser för husligt arbete
lärare ................................ 100 % av utgående löner
övriga kostnader ...................... 2 000 kronor per år
I ortsgrupp 3 kommer de utgående bidragen per år och avdelning att
bli i avrundade tal för
industri och hantverk m. m....... 28 000 kronor
handel och andra övervägande
teoretiska kurser.............. 23 000 »
husligt arbete .................. 19 000 »
b) Lokala yrkesskolor:
kurser för industri och hantverk av verkstadsskoltyp
lärare
................................ 78 07 av lönen för 1%
lärare i löneklass 23
Övriga kostnader ...................... 8 000 kronor per år
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
kurser för handel och andra övervägande
teoretiska kurser
lärare .............................
övriga kostnader ...................
kurser för husligt arbete
lärare ................................ 78 % av lönen för 1%
lärare i löneklass 22
övriga kostnader ...................... 1 500 kronor per år
I ortsgrupp 3 kommer de utgående bidragen per år och avdelning att bil
i avrundade tal för
industri och hantverk............ 22 000 kronor
handel och andra övervägande
teoretiska kurser.............. 18 000 »
husligt arbete .................. 15 000 »
Statsbidraget till specialkurser och terminskurser bör i enlighet med de
sakkunnigas förslag utgå med det antal 39-delar eller 42-delar av statsbidraget
till heltidskurs, som kursen omfattar veckor. Huruvida man vid
beräkningen av statsbidraget skall utgå från 39 eller 42 veckors läsår, får
avgöras av tillsynsmyndigheten med hänsyn till kursens karaktär av övervägande
praktisk eller övervägande teoretisk utbildning.
Det framgår av det anförda, att de föreslagna driftbidragen är avsedda
att ersätta samtliga nu utgående bidrag till driften av centrala verkstadsskolor
och kommunala yrkesskolor. Övriga statsbidrag gäller investeringar
vid inrättande av nya avdelningar. Jag återkommer senare till dessa bidrag.
I detta sammanhang vill jag dock anföra, att jag i likhet med de sakkunniga
anser, att bidrag efter samma grunder, som nu gäller för inköp av första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel, skall kunna utgå
vid inköp av ny materiel till redan befintliga avdelningar, da inköpet föranleds
av en omläggning eller utvidgning av undervisningen. Det bör ankomma
på tillsynsmyndigheten att inom ramen för förslagsanslaget till bidrag
till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor bevilja bidrag till nyss
nämnda inköp, dock med för nästa budgetår sammanlagt högst 100 000
kronor.
Vid den årliga ekonomiska redovisningen måste de lokala yrkesskolorna
i fortsättningen som en särskild post redovisa löner till lärare i heltidskurser.
Om statsbidraget till lärarlöner i samtliga heltidsavdelnmgar vid en
skola sammanlagt skulle överstiga 78 procent av de verkligen utbetalade
lönerna, skall bidraget justeras så, att det kommer att uiotsvara 78 procent
av lönekostnaderna i heltidsavdelningarna. Bidraget till övriga kostnader
behöver enligt min mening cj granskas eller justeras i efterhand.
78 % av lönen för 1%
lärare i löneklass 26
1 000 kronor per år
94
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
Som villkor för att statsbidrag till heltidsavdelningar efter de grunder
jag nu föreslagit skall kunna utgå bör — utöver de allmänna villkoren beträffande
undervisningens ordnande, lärarnas kompetens samt beskaffenheten
av lokaler och undervisningsmateriel — gälla, dels att de regler för
läsår och arbetsvecka tillämpas, som jag i det föregående föreslagit, dels
att vederbörande avdelning vid igångsättandet har lägst det antal elever,
som angivits i kungl. brev den 20 juni 1945 med senare ändringar.
Om de föreslagna grunderna för statsbidrag till heltidskurser vid lokala
yrkesskolor vinner riksdagens bifall, kommer statsbidraget till sådana e nskilda
skolor, som åtnjuter statsbidrag efter samma grunder som
kommunala yrkesskolor, automatiskt att utgå efter de nya grunderna. Jag
vill föreslå Kungl. Maj:t att begära riksdagens bemyndigande att företa
en motsvarande höjning av statsbidraget till de enskilda yrkesskolor, vilka
åtnjuter statsbidrag efter särskilda av Kungl. Maj:t fastställda grunder.
Statsbidrag till samtliga enskilda yrkesskolor skall utgå ur förslagsanslaget
till bidrag till driften av lokala yrkesskolor.
Jag anser i likhet med de sakkunniga, att ett visst tillägg sbidrag bör
kunna utgå, då allmänbildande undervisning av det slag, som meddelas i
klass 9y, anordnas för skolpliktiga elever från enhetsskolan, vilka fullgör
det nionde skolaret helt i yrkesskola. Detta bidrag bör avvägas så att det
täcker skillnaden mellan det till avdelningen regelmässigt utgående bidraget,
beräknat per veckotimme efter timtaxan, och 100 procent av timarvodet
efter TA 21. Detta t il läggsbidrag bör vara så enkelt beräknat som
möjligt. Jag föreslår därför, att det icke ortsgruppsgraderas utan utgår
med ett fast belopp, motsvarande medelskillnaden mellan normallönebidraget
i ortsgrupp 3 och timarvodet efter TA 21 i samma ortsgrupp. Med
utgångspunkt i vad jag sålunda förordat föreslår jag, att för allmänbildande
undervisning av nyssnämnt slag i kurser för industri-hantverk och
husligt arbete vid centrala yrkesskolor samt i andra fall, då bidrag i kurser
av nu nämnt slag utgår till hela lönekostnaden, tilläggsbidrag skall utgå
med 60 kronor per veckotimme. I handelskurser och andra övervägande
teoretiska kurser vid centrala yrkesskolor och eljest, då bidrag till lärarlöner
i sådana kurser utgår med 100 procent, erfordras icke tilläggsbidrag. Vid
lokala yrkesskolor bör — då statsbidrag till lärarlöner utgår med 78 procent
av kostnaden — i kurser för industri-hantverk och husligt arbete utgå
ett tilläggsbidrag om 160 kronor per veckotimme för allmänbildande undervisning
åt skolpliktiga enhetsskolelever och i kurser för handel samt andra
övervägande teoretiska heltidskurser ett tilläggsbidrag om 110 kronor per
veckotimme för sådan undervisning. En förutsättning för att tilläggsbidrag
av detta slag skall kunna utga bör vara, att antalet elever i kursen är
minst 12.
. Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att statsbidrag till driften av
inbyggda företagsskolor och -kurser skall kunna utgå ej
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
endast såsom nu är fallet till sådana skolor för industri-hantverk utan också
till skolor för handel och för husligt arbete. Jag anser mig på denna
punkt ej kunna följa de sakkunnigas förslag. Även i fortsättningen synes
statsbidrag endast böra utgå till inbyggda företagsskolor inom industrioch
hantverksområdet. I den mån sådana skolor anordnas som helt enskilda
skolor och företaget således svarar för både praktisk och yrkesteoretisk
undervisning anser jag, att det bör ankomma pa Kungl. Maj:t att
bevilja statsbidrag. Om företaget svarar endast för den praktiska utbildningen
medan den yrkesteoretiska undervisningen förläggs till en kommunal
yrkesskola, bör överstyrelsen för yrkesutbildning såsom hittills ha rätt
att medge statsbidrag. Jag har ingenting att invända mot att man därvid
tillämpar det av de sakkunniga föreslagna systemet med ett avrundat bidragsbelopp
per avdelning, huvudsakligen avseende lärarlönen. Jag föreslår,
att statsbidrag till enskilda företagsskolor, som anordnar såväl praktisk
som yrkesteoretisk undervisning, efter Kungl. Maj:ts bestämmande
i varje särskilt fall må utgå med högst 13 000 kronor per år och avdelning,
under förutsättning att elevantalet i avdelningen uppgår till minst
åtta. Om elevantalet understiger åtta, skall bidraget utgå med det antal
åttondelar, vartill elevantalet uppgår. Denna reduktionsregel tillämpas för
närvarande vid inbyggda verkstadsskolor. Om företaget anordnar endast
praktisk utbildning under det att den yrkesteoretiska undervisningen förläggs
till en kommunal yrkesskola, bör statsbidrag utgå med 11 500 kronor
per år och avdelning. Nyss angivna villkor beträffande elevantal och regel
för reduktion av bidragsbeloppet bör gälla även i detta fall.
Till driften av r i k s s k o 1 o r har yrkesutbildningssakkunniga föreslagit
statsbidrag med 80 procent av de godkända kostnaderna. Jag anser det ej
möjligt eller lämpligt att föreslå en generellt verkande regel, innebärande
ett så kraftigt bidrag till en grupp av skolor, beträffande vilka erfarenheten
hittills är så begränsad. Det bör enligt min mening liksom hittills ankomma
på Kungl. Maj:t att efter riksdagens hörande i varje särskilt fall besluta
om statsbidrag till riksskolor. För nästa budgetår, beträffande vilket någon
särskild undersökning av de nuvarande riksskolomas ekonomi med utgångspunkt
i de av mig nu föreslagna nya statsbidragsgrunderna ej kunnat
verkställas, torde Kungl. Maj:t få meddela erforderliga beslut om jämkningar
i hittills tillämpade grunder.
Statsbidrag till driften av deltidskurser vid såväl kommunala
som enskilda yrkesskolor utgår nu med dels ett visst belopp per timme till
lärarlöner, dels i regel 50 procent av kostnaderna för underhåll och förbrukning
samt nyanskaffning av undervisningsmateriel. Yrkesutbildningssakkunniga
har föreslagit, att dessa bada skilda bidrag skall sammanslas till
ett samlat bidrag per undervisningstimme. Jag finner förslaget lämpligt och
ägnat att medföra en önskvärd förenkling. I likhet med de sakkunniga
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
föreslår jag, att statsbidrag till deltidskurser vid centrala, kommunala och
enskilda yrkesskolor under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende
skall utgå med i regel 8 kronor per undervisningstimme. Överstyrelsen bör
dock erhålla rätt att efter noggrann prövning medge statsbidrag med
högst 12 kronor per undervisningstimme till sådana kurser, som medför
särskilt dryga kostnader. Sistnämnda slag av kurser kan vara antingen
mera kvalificerade teoretiska kurser, som kräver lärare med adjunktskompetens
eller högre kompetens, eller kurser, som medför speciellt höga materielkostnader,
t. ex. svetskurser, samt behörighetskurser för elektriska
installatörer. I likhet med överstyrelsen för yrkesutbildning anser jag, att
någon prövning för eventuellt utbetalande av lägre statsbidrag icke skall
behöva komma ifråga. Jag är ej beredd att tillstyrka överstyrelsens förslag,
att det högre bidraget under alla förhållanden skall utgå till landstingens
ambulerande kursverksamhet. Tills vidare anser jag det lämpligare
med transportbidrag efter de grunder som medgivits i kungl. brev den 21 maj
1954, alltså med i regel 50 procent av kostnaderna.
Med någon avvikelse från de sakkunnigas förslag föreslår jag, att statsbidrag
till föreläsningar vid centrala och lokala yrkesskolor skall
utgå med 75 procent av de verkliga kostnaderna, dock högst 25 kronor
per föreläsning, då föreläsaren ej uppbär rese- eller traktamentsersättning,
och högst 50 kronor per föreläsning, då rese- och traktamentsersättning
utgår. Som jag redan framhållit, anser jag, att föreläsningar i regel bör
anordnas endast i påbyggnads- och fortsättningskurser. Föreläsningar i
nybörjarkurser bör således förekomma endast i undantagsfall. Fristående
föreläsningar skall kunna anordnas på samma sätt som nu sker.
För studiehjälpen föreslår jag oförändrade statsbidragsgrunder.
Utbildningen av egentliga hantverkare bör i så stor utsträckning som är
möjligt ske i hantverksföretagen. Det är emellertid förenat med betydande
kostnader för de i allmänhet små företagen inom hantverket att åtaga sig
att utbilda en lärling. Det är också för närvarande mycket svårt att finna
lärlingsplatser hos lämpliga hantverksmästare, trots att staten beviljar
statsbidrag till hantverksmästare, som utbildar lärlingar.
Statsbidraget per lärling uppgår sedan 1948 till 900 kronor för en minst
treårig utbildningstid. Under innevarande budgetår kan 375 bidragsrum
beviljas. En av anledningarna till svårigheterna att placera lärlingar för
utbildning hos hantverksmästare är med all säkerhet, att de nu utgående
bidragen icke anses motsvara de kostnader, som utbildningen medför för
mästaren.
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att statsbidraget till hantverksmästare,
som utbildar lärlingar, skall höjas till 2 500 kronor per lärling
för en minst treårig utbildningstid. De sakkunniga har vidare föreslagit, att
antalet bidragsrum skall höjas till 1 000 per år. Som ett villkor för bidraget
97
Kungl. May.ts proposition nr 139
skall enligt de sakkunniga gälla, att mästaren medger lärlingen ledighet
med bibehållen lärlingslön ett visst antal dagar eller timmar. Överstyrelsen
för yrkesutbildning synes mig på ett övertygande sätt ha visat på svårigheterna
att för närvarande upprätthålla ett sådant villkor. I likhet med
överstyrelsen är jag förvissad om att man inom ansvariga hantverkskretsar
kommer att fortsätta arbetet på att utarbeta tillfredsställande läroplaner,
som bygger på ett samspel mellan praktik och yrkesteori. Därigenom kommer
de sakkunnigas syfte att uppnås, utan att statsmakterna går in på
frågor, som helst bör lösas genom avtal mellan parterna. Jag avstyrker
därför förslaget beträffande det särskilda villkoret. En del av det bidragsbelopp,
som de sakkunniga föreslagit, har avsetts skola täcka mästarens
utgifter för lön åt lärlingen under ledighet för yrkesteoretisk undervisning.
I och med att detta villkor för bidraget bortfaller, finns icke längre anledning
att inräkna en sådan kompensation i bidragssumman. Mot bakgrunden
av vad jag nu anfört föreslår jag, att statsbidrag till hantverksmästare,
som åtar sig att utbilda lärlingar, skall utgå med 1 500 kronor per lärling
för en minst treårig utbildningstid. Bidraget bör utbetalas med 800 kronor
efter det första utbildningsåret, 400 kronor efter det andra året och 300
kronor efter utbildningstidens slut. I likhet med yrkesutbildningssakkunniga
anser jag, att antalet bidragsrum bör ökas. Jag är emellertid icke beredd
att omedelbart öka antalet så mycket, som de sakkunniga föreslagit,
utan vill hellre avvakta och se, vilken efterfrågan bidragen kommer att
röna efter en höjning av beloppet. Jag föreslår, att antalet bidragsrum för
nästa budgetår ökas med 125 till sammanlagt 500. Höjningen av bidragssumman
bör gälla endast de bidrag, som beviljas från och med nästa budgetår.
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att studiebidrag efter
samma grunder, som gäller för elever i fleråriga kurser vid yrkesskolor,
skulle kunna utgå till lärling hos hantverksmästare utanför
lärlingens hemort under det första utbildningsåret. Studiehjälp av statsmedel
utgår för närvarande inte på något område till elever, som åtnjuter
lön under utbildningstiden. Jag anser det därför icke möjligt att lägga fram
ett dylikt förslag, vars konsekvenser på andra områden man nu svårligen
kan överblicka.
Statsbidrag till utbildning av lärare för yrkesundervisningen
bör i enlighet med de sakkunnigas förslag tills vidare utgå
efter nu gällande grunder. Detta innebär bl. a., att utbildningskapaciteten
blir direkt beroende av storleken av det reservationsanslag för ändamålet,
som anvisas för varje budgetår. Jag tillstyrker för nästa budgetår det anslag,
som överstyrelsen för yrkesutbildning begärt och som i runt tal överensstämmer
med de sakkunnigas förslag.
7 — Dihang till riksdagens -protokoll 1955. 1 samt. Nr 159
98
Kungl. Maj:ts -proposition nr 139
Yrkesutbildningssakkunniga har slutligen föreslagit vissa förändringar
ifråga om statsbidragen till investeringar i y r k e s s k o 1 b y ggnader,
elevhem och första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel. Den väsentliga nyheten är här,
att statsbidrag föreslås utgå till undervisnings- och administrationslokaler
mte endast vid centrala utan också vid lokala yrkesskolor. Jag har tidigare
i detta avsnitt anmält, att jag icke kan tillstyrka några nya byggnadsbidrag.
Samtliga nuvarande statliga investeringsbidrag bör tills vidare bibehållas
oförändrade.
Vid anmälan i detta och de föregående kapitlen av yrkesutbildningssakkunnigas
betänkande har jag i stort sett uttalat min anslutning till de sakkunnigas
olika uttalanden och förslag. Sålunda har jag förordat en väsentlig
utbyggnad av yrkesskolväsendet under de närmaste femton åren, så att
antalet heltidsavdelningar kan beräknas uppgå till omkring 2 000 år 1970.
Jag har vidare förordat, att staten skall ställa medel till förfogande så att
statsbidragsmässigt möjliggöres, att utbyggnaden kan genomföras med
fyra femtedelar under de tio första åren och med en femtedel under de fem
återstående åren av femtonårsperioden.
I likhet med de sakkunniga har jag icke ansett mig böra föreslå yrkesskolplikt.
Såväl inrättandet av yrkesskolor som tillströmningen till skolorna
föreslås liksom hittills bero av det enskilda initiativet. Statsmakterna
kan därför icke påverka utbyggnaden annat än genom det ekonomiska stöd,
som ges åt verksamheten.
Jag har vidare föreslagit väsentligt förbättrade statsbidrag till yrkesutbildningen,
innebärande bland annat, att staten skall svara för omkring
60 procent av driftkostnaderna vid yrkesskolorna samt dessutom för viss
del av investeringarna. Jag har därjämte föreslagit, att yrkesskolorna med
hänsyn till rekryteringsområde och statsbidragsgrunder skall uppdelas i
lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor. Till de förstnämnda skall
statsbidrag kunna beviljas av tillsynsmyndigheten, medan Kungl. Maj:t i
varje särskilt fall bör besluta om bidrag till de båda sistnämnda slagen av
skolor, i vissa fall efter riksdagens hörande. I några fall har jag tillstyrkt
bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om statsbidragsgrunder.
Vissa grupper av kurser utom de centrala verkstadsskolorna föreslås få statsbidrag
efter de grunder, som avses komma att gälla för centrala yrkesskolor.
Omfattningen av läsår och arbetsvecka bör enligt mitt förslag normaliseras,
så att den mera än hittills ansluter sig till förhållandena vid de allmänbildande
skolorna. Vissa nya kurstyper bör prövas. En regelbundet återkommande
ettårig kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter föreslås förlagd
till Göteborg.
Mina förslag i övrigt omfattar både frågor, om vilka riksdagen bör be -
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
sluta, och frågor, som inte kräver riksdagens ställningstagande. Detaljregleringen
av de erforderliga bestämmelserna bör få ankomma på Kungl. Maj:t.
Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört och
föreslagit hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
a) godkänna av mig förordade riktlinjer och normer för
dels yrkesutbildningens utbyggnad, dels yrkesskolans arbetsformer,
dels samarbetet mellan yrkesskola och näringsliv
och dels yrkesutbildningens ledning och administration;
b) godkänna av mig förordade ändrade grunder för statens
bidrag till yrkesutbildningen;
c) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de av besluten
under a) och b) föranledda författningsföreskrifterna och
övriga erforderliga bestämmelser.
VII. Kostnadsberäkningar
(YS:s kap. 19)
1. Förslag och yttranden
A. Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunniga har beräknat statsverkets kostnader för utbyggnaden
av yrkesskolväsendet på följande sätt.
Driftkostnader
Heltidskurser (efter full utbyggnad)
Industri—hantverk (1 000 avd. ä 28 000 kronor) ............ 28 000 000
Handel (400 avd. å 18 000 kronor) ........................ 7 200 000
Husligt arbete, inkl. lanthushåll (700 avd. ä 13 000 kronor) .. 9 100 000
Summa 44 300 000
Huvudmännens och statsverkets sammanlagda totala kostnad för 2 100
heltidsavdelningar (lanthushållsskoloma inräknade) beräknas till 69 500 000
kronor. Statsverkets andel utgör således närmare 64 procent av totalkostnaden
(YS s. 270).
Kostnaderna för en höjning av statsbidraget till den nuvarande heltidsundervisningen
i enlighet med de sakkunnigas förslag beräknas till
12 175 000 kronor och kostnaderna för utbyggnaden till 21 125 000 kronor.
Stipendier beräknas utgå efter oförändrade grunder. De sakkunniga sammanställer
statsverkets sammanlagda nuvarande och beräknade kostnader
(egentliga driftkostnader och stipendier) för heltidsundervisningen i följande
tablå (YS s. 271).
100 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
Tablå utvisande årskostnaderna för statsverket för utbyggnaden av yrkesskolornas heltidsundervisning
i jämförelse med de nuvarande (budgetåret 1952/53) kostnaderna för
denna undervisning (avrundade siffror).
Egentliga driftkostnader ... |
Nuvarande kostnader 1 100 avdeln. |
Kostnader med av de sakkunniga |
Nuvarande kapacitet 1 100 avdeln. |
Föreslagen kapacitet 2 100 avdeln. |
|
11 000 000'' 6 500 000 |
23175 000 5 500 000 |
44 300 000 |
Summa |
||
16 500 000 |
28 675 000 |
55 300 000 |
I denna kostnad ingar saväl kommunala och enskilda yrkesskolor som centrala verkstadsskolor.
För dessa skolor sammanslagna torde det genomsnittliga statsbidraget ligga något lägre än för vanliga
kommunala yrkesskolor.
Deltidskurser
Antalet lärartimmar i kurser med deltidsundervisning beräknas under
läsaret 1952/53 ha uppgått till omkring 1 150 000. De sakkunniga anser sig
icke kunna beräkna, hur stor ökningen av deltidsundervisningen kan bli. De
anger därför kostnadsökningen för statsverket vid en höjning av statsbidraget
i enlighet med sakkunnigförslaget, men med oförändrad omfattning av
undervisningen. Ökningen beräknas på följande sätt.
De sakkunniga antar, att av de 1 150 000 deltidstimmarna under budgetåret
1952/53 ungefär en fjärdedel eller 300 000 timmar efter en bidragshöjning
skulle få statsbidrag med 12 kronor och resten eller 850 000 timmar
med 8 kronor. Statsverkets kostnader för deltidsundervisningen skulle således
enligt förslaget bli (12 X 300 000 + 8 X 850 000=) 10 400 000
kronor.
Med oförändrad omfattning av deltidsundervisningen medför förslaget
således en kostnadsökning för statsverket av knappt 3 miljoner kronor från
7 500 000 kronor till 10 400 000 kronor (YS s. 272).
Investeringar
Statsverkets sammanlagda kostnader under femtonårsperioden beräknas
för undervisnings- och administrationslokaler till 100 000 000 kronor och
för elevhem till 13 000 000 kronor. Bakom dessa siffror ligger följande beräkningar.
För de 500 nya heltidsavdelningama inom industri och hantverk kan
man, såsom framgår av bilaga 5 a till betänkandet (YS s. 399), räkna med
en genomsnittlig investeringskostnad av 300 000 kronor per avdelning eller
sammanlagt 150 000 000 kronor. Om flera avdelningar av samma slag inrättas
samtidigt inom en och samma skola, minskar kostnaden per avdel
-
101
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
ning något. De sakkunniga har dock utgått från kostnaden per fristående
avdelning. Denna kostnad omfattar såväl lokaler som inredning, inventarier
och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. De
egentliga byggnadskostnaderna utgör i runt tal fem sjättedelar, under det
att inredning och undervisningsmateriel drar en sjättedel av kostnaderna
(YS s. 273).
För handel har de sakkunniga räknat med sammanlagt 125 nya heltidsavdelningar,
varav 45 avdelningar ä 80 000 kronor och 80 å 154 000 kronor,
d. v. s. sammanlagt cirka 16 000 000 kronor. Av dessa kostnader utgör
drygt två tredjedelar byggnadskostnader och en knapp tredjedel kostnader
för inredning och undervisningsmateriel (YS s. 274).
För husligt arbete har de sakkunniga räknat med sammanlagt 185 dubbelavdelningar,
1 varav 75 avdelningar ä 340 000 kronor, 50 avdelningar ä
366 000 kronor, 25 avdelningar å 420 000 kronor och 35 avdelningar å
441 000 kronor eller sammanlagt cirka 70 000 000 kronor. Av denna kostnad
utgör nio tiondelar byggnads- och en tiondel inrednings- och materielkostnader
(YS s. 274).
De totala kostnaderna för byggnader och första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel samt det beräknade statsbidraget härtill framgår
av följande sammanställning. Statsbidraget har beräknats med 40 procent
på byggnadskostnader och 75 procent på undervisningsmateriel. Även
inventarier ingår i den post, som avser undervisningsmateriel. Statsbidraget
på inventarier torde böra beräknas efter samma grunder som för byggnader.
Svårigheten att skilja ut inventarierna gör, att statsbidraget enligt
tablån blir något för högt. Inventarierna utgör emellertid en mycket liten
del i jämförelse med undervisningsmaterielen, och felet torde ha eliminerats
genom avrundningen nedåt av slutsumman (YS s. 274).
Totalkostnad kronor |
Därav |
Statsbidrag kronor |
||
1. industri och hantverk .... |
150 000 000 |
byggnader |
.... 125 000 000 X 40 % |
- 50 000 000 = 18 750 000 |
2. handel .................. |
16 000 000 |
byggnader |
.... 10 800 000 X 40 % 5 200 000 X 75 % |
= 4 320 000 __ 3 900 000 |
3. husligt arbete ........... |
70 000 000 |
byggnader |
.... 63 000 000 X 40 % 7 000 000 X 75 % |
= 25 200 000 = 5 250 000 |
Surnma 236 000 000 |
Summa 107 420 000 |
Summan för statsbidraget avrundas till 100 000 000 kronor.
De sakkunniga har räknat med att ungefär 200 av de nyinrättade avdelningarna
skall förläggas till centrala yrkesskolor eller riksskolor. Dessa
skolor bör utrustas med elevhem. Den genomsnittliga kostnaden för inrät
>)
Med hiinsyn till elevernas uppdelning och sysselsättning har dessa kurser kostnadsberäknats
för två avdelningar vardera (jfr YS bilaga 5 a).
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
tandet av sådana elevhem har beräknats till cirka 13 000 kronor per elev
och statsbidraget enligt förslaget till 6 500 kronor per elevplats. 2 000 av
de ungefär 3 000 tillkommande eleverna i centrala yrkesskolor antas behöva
bo i elevhem. Totalkostnaden för de behövliga elevhemmen blir då
2 000 X 13 000 = 26 000 000 kronor och statsbidraget således hälften därav
eller 13 miljoner kronor (YS s. 275).
Övriga kostnader
Lärling sbidrag till hantverksmästare
1 000 lärlingsbidrag å 2 500 = 2 500 000 kronor mot för närvarande
337 500 kronor.
Kostnaderna för studiebidrag till lärlingar hos hantverksmästare upptas
inte som en särskild post men anges till cirka 200 000 kronor.
Yrkespedagogisk reformverksamhet
Till yrkespedagogisk reformverksamhet beräknar de sakkunniga 125 000
kronor mot för närvarande 50 000 kronor.
Lärarutbildning
Till lärarutbildning beräknar de sakkunniga 540 000 kronor mot för närvarande
360 000 kronor.
Den sammanlagda årliga ökningen av statens olika anslag till driften
och till inrättande av yrkesskolor blir enligt de sakkunnigas huvudalternativ
(se YS s. 131) följande.
Under första året (1955/56) blir ökningen för heltidsundervisningen:
Driftkostnader,
till följd av nya bidragsgrunder.............. 12 175 000
till följd av verksamhetens utbyggnad........ 1 685 000 13 860 000
Investeringar (medelsbehovet för byggnader m. m. har av de
sakkunniga beräknats bli starkt begränsat under året, varför
det upptagits med endast) ............................ 2 000 000
Summa för heltidsundervisningen 15 860 000
Härtill kommer för deltidsundervisningen (s. 277).......... 3 000 000
Hela kostnadsökningen under ifrågavarande anslagsposter
budgetåret 1955/56 .................................. 18 860 000
varav driftkostnader 16 860 000 och investeringar 2 000 000 kronor.
Förutsatt att byggnadsverksamheten utvecklas likformigt med undervisningens
utökning, stiger anslagsbehovet för driftkostnader vart och ett av
de följande nio åren med 1 685 000 kronor i förhållande till det närmast
föregående året (jfr tablån YS s. 276, som dock även innefattar studiebi
-
103
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 139
drag och stipendier) och för vart och ett av de närmaste fem aren därefter
med 845 000 kronor; anslagsbehovet för investeringar ökar andra året med
7 650 000 kronor och blir därefter till och med tionde året konstant, eller
9 650 000 kronor mer än anslaget för budgetåret 1954/55 (2 600 000), för
att under 11—15 året utgöra 4 825 000 kronor mer än anslaget för 1954/55.
Anslaget till studiebidrag och stipendier (YS s. 271) behöver årligen
uppräknas, de tio första åren med 440 000 kronor och de därefter följande
fem åren med 220 000 kronor.
Till lärlingsbidrag åt hantverksmästare beräknas (YS s. 273) 2 500 000
kronor per år mot för närvarande 337 500 kronor, ökning således 2 162 500
kronor. Med hänsyn till utbetalningsgrunderna (YS s. 259) torde det enligt
de sakkunniga räcka med att för 1955/56 räkna upp anslaget med 1 090 000
kronor. Ur anslaget borde då även kunna bestridas studiebidrag till lärlingar,
som utbildas utom hemorten (YS s. 261).
Till lärarutbildning m. m. (YS s. 220) beräknar de sakkunniga — utöver
nuvarande anslag — ett belopp av 255 000 kronor, som bör fördelas med
180 000 kronor på anslaget till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
och 75 000 kronor på anslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning:
Yrkespedagogisk reformverksamhet.
Beträffande övriga kostnadsökningar, exempelvis på grund av föreslagen
utökning av överstyrelsens för yrkesutbildning personal, har de sakkunniga
ej ansett sig böra utföra några beräkningar.
B. Remissyttranden
Endast överstyrelsen för yrkesutbildning och byggnadsstyrelsen har yttrat
sig över de sakkunnigas kostnadsberäkningar.
Överstyrelsen för yrkesutbildning finner de sakkunnigas beräkningar av
driftbidraget stämma tämligen väl med de siffror, som överstyrelsen pa
grundval av statsbidragsansökningarna och med tillämpning av de föreslagna
bidragsgrundema kommer fram till för budgetåret 1954/55. Möjligen
ligger de sakkunnigas beräkningar något litet i underkant.
Till investeringar har överstyrelsen för budgetaret 1955/56 äskat sammanlagt
7 700 000 kronor, vilket är avsevärt mer än det av de sakkunniga
beräknade beloppet (sammanlagt 4 600 000 kronor). Även anslaget till
studiebidrag och stipendier bör enligt överstyrelsen vara något högre än de
sakkunniga beräknat. Däremot äskar överstyrelsen till utbildning av lärare
ett något lägre belopp än de sakkunniga.
Övriga av de sakkunniga gjorda kostnadsberäkningar föranleder inga
erinringar från överstyrelsens sida.
Byggnadsstyrelsen yttrar sig endast om kostnadsberäkningarna beträffande
yrkesskolbyggnader. Styrelsen finner beräkningarna tekniskt mindre
väl grundade. Det procentuella tillägget för murar, bjälklag, förbindelseleder
m. m. borde vara större än de sakkunniga angivit. Likaså finner sty
-
104
Kungl. Maj:ts -proposition nr 139
relsen de angivna kubikmeterkostnaderna väl låga i jämförelse med kostnaderna
för hittills uppförda anläggningar av ifrågavarande slag. De alltmer
industrialiserade byggnadsmetodema kan emellertid komma att medföra
en sänkning av arbetskostnaderna.
2. Departementschefen
De ändrade statsbidragsgrunder för yrkesutbildningen, som jag i det föregående
föreslagit, avviker på vissa punkter från de sakkunnigas förslag.
Verksamheten vid yrkesskolorna har också under de senaste åren utvecklats
snabbare än de sakkunniga beräknat. Mot bakgrunden av mina egna
förslag och med ledning av uppgifter från överstyrelsen för yrkesutbildning
om yrkesskolornas nuvarande omfattning har jag beräknat statens kostnader
för den föreslagna reformen av yrkesutbildningen, d. v. s. dels höjningen
av statsbidragen och dels utbyggnaden av utbildningen. Jag har i detta
sammanhang begränsat mig till de poster, som gäller den yrkesutbildande
verksamheten i yrkesskolorna och i näringslivet. Till kostnaderna för den
centrala ledningen av yrkesutbildningen återkommer jag i samband med
mina anslagsäskanden för nästa budgetar. Jag börjar med de poster, som
framför allt berörs av de föreslagna nya statsbidragsgrundema.
Till driften av centrala yrkesskolor beräknar jag med nuvarande
omfattning
a) centrala verkstadsskolor och sjömanssskolor (250 avd.) .... 7 000 000
b) tekniska skolor (66 avd.) .............................. 1 51g 000
8 518 000
Utbyggnad (225 avd.) ................................ 5 725 000
Summa 14 243 000
Till driften av heltidskurser vid lokala yrkesskolor
beräknar jag med nuvarande omfattning
a) industri—hantverk (390 avd.) ......................... 8 580 000
b) handel samt enskilda tekniska kurser (245 avd.).......... 4 410 000
c) husligt arbete (225 avd.) .............................. 3 375 ooo
16 365 000
Utbyggnad (625 avd.) ................................ 10 875 000
Summa 27 240 000
Till driften av deltidskurser vid lokala yrkesskolor beräknar
jag med nuvarande omfattning, vilken utgör ungefär 1 380 000
timmar
a) 345 000 timmar å 12 kronor........................ 4 140 000
b) 1 035 000 timmar å 8 kronor........................ 8 280 000
Summa 12 420 000
Kungl. Maj.ts proposition nr 139
Driftbidrag
105
Departementschefens förslag |
|||||||
rande |
ökning |
ökning |
|||||
kost- |
i ant av |
i ant av |
total |
ökning |
kostnad |
kostnad |
|
nåder |
ändr. |
utbygg- |
ökning |
1955/56 |
1955/56 |
1969/70 |
|
grunder |
naden |
||||||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
|
1) Centrala yrkesskolor |
|||||||
a) centr. verkst. sk. m. m. |
5 814 000 |
1186 000 |
5 725 000 |
6 911 000 |
3186 000 |
9 000 000 |
14 243 000 |
b) tekniska skolor1..... |
. 1 |
. 1 |
— |
* ^ |
|||
2) Lokala yrkesskolor |
2 |
, |
1 |
||||
a) heltidskurser1 ....... |
7 800000 |
11 083 000 |
10 875 000 |
21 958 000 |
10 580 000 |
29 800 000 |
39 660 000 |
b) deltidskurser ....... |
9 000 000 |
3 420 000 |
— |
3 420 000 |
3 420 000 |
||
3) Studiehjälp ............ |
6 500 000 |
— |
4 500 000 |
4 500 000 |
500 000 |
7 000 000 |
11000 000 |
4) Lärlingsbidrag ......... |
310 000 |
265 000 |
190 000 |
455 000 |
40000 |
350 000 |
765 000 |
5) Lärarutbildning ........ |
380 000 |
— |
152 000 |
152 000 |
152 000 |
532 000 |
532 000 |
6) Yrkesped. reformv..... |
50 000 |
— |
50 000 |
50 000 |
50 000 |
100 000 |
100 000 |
7) Terapeutkurs .......... |
51 000 |
— |
6 000 |
6 000 |
6 000 |
57 000 |
57 000 |
Summa 29 905 00C |
15 954000 |
21 498 000 |
37 452 000 |
17 934000 |
46 839 000 |
66 357 000 |
|
-1 000 000 |
|||||||
28 905 000 |
1 För innevarande budgetår ingår anslaget till tekniska skolor i anslaget till kommunala yrkesskolor.
2 Härifrån avgår 1 000 000 kronor, som beräknas utgå i bidrag till första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel.
Höjningen av lärlingsbidråget till hantverksmästare
slår först småningom igenom i anslagsbehovet. Om man antar, att antalet
bidrag från och med nästa budgetår under minst tre år framat blir oförändrat
500, kommer kostnaden efter tre år att uppgå till 500X1 500, dvs.
750 000 kronor per år plus vissa kostnader för lärlingsombud, förslagsvis
15 000 kronor, eller sammanlagt 765 000 kronor per år.
För den ettåriga utbildningen av sysselsättnings- och arbetsterapeuter
har överstyrelsen för yrkesutbildning i sitt förslag beräknat
en årlig kostnad av 70 000 kronor, varav 57 000 kronor egentliga driftkostnader
och 13 000 kronor studiehjälp. Sedan överstyrelsens förslag i
denna fråga framlades har ingenting framkommit, som ger anledning till
omräkning av kostnaderna.
Av tablån med rubriken Driftbidrag framgår dels de nuvarande
(budgetåret 1954/55) kostnaderna för statsverket för yrkesutbildningen,
dels de beräknade kostnaderna budgetåret 1955/56 samt efter full utbyggnad
av yrkesskolväsendet i enlighet med de sakkunnigas förslag (budget
-
106
Kungl. Maj ds ''proposition nr 139
I nvestering sbidrag
Ändamål |
Nuva- rande kost- nader |
Departementschefens förslag |
|||
ökning 1955/56 |
Total ökning |
Kostnad 1955/56 |
Total kostnad intill 1970 |
||
Centrala yrkesskolor: 1. skolbyggnader|.............. |
2 700000 (ingår i p. 1) 1000 0001 |
4 000 000 (ingår i p. 1) |
30 700 000 13 000 000 9 800 000 |
6 700 000 (ingår i p. 1) 1 000 000 |
33 400 000 13 000 000 10 800 000 |
2. materiel 3. elevhem ................. |
|||||
Lokala yrkesskolor: materiel ................ |
|||||
Summa |
|||||
3 700 000 |
4 000 000 |
53 500 000 |
7 700 000 |
57 200 000 |
1 belastar under innevarande budgetår driftkostnadsanslaget.
aret 1969/70). I tablan redovisas kostnaderna för driften av centrala och
lokala yrkesskolor, för studiehjälp, lärlingsbidrag till hantverksmästare,
lärarutbildning, yrkespedagogisk reformverksamhet samt för utbildning av
sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Utbyggnaden har beräknats ske i
snabbare takt de tio första åren och långsammare de fem sista åren av den
föreslagna utbyggnadsperioden om femton år. Den årliga kostnadsökningen
med anledning av heltidsundervisningens utbyggnad blir då under de tio
första aren omkring 1 330 000 kronor och under de fem följande åren omkring
665 000 kronor. De sakkunniga har beräknat de årliga kostnaderna
för heltidsundervisningen efter full utbyggnad till 44 300 000
kronor. Motsvarande siffra enligt mina beräkningar blir 41 500 000 kronor.
Kostnadsskillnaden beror dels på att de sakkunniga räknat in lanthushallsskolorna
i antalet heltidskurser för huslig undervisning, dels på de
olika bidragsgrunderna. Kostnaderna för d e 11 i d s k u r s e r har av de
sakkunniga beräknats till 10 400 000 kronor, medan motsvarande belopp
enligt mina beräkningar blir 12 400 000 kronor. I detta fall beror kostnadsskillnaden
på att antalet deltidskurser ökat, sedan de sakkunniga utförde
sina beräkningar.
Till investeringar utgår nu bidrag dels till inrättande av centrala
verkstadsskolor och sjömansskolor från särskilda anslag för ändamålet,
dels till första uppsättningen stadigvarande materiel från driftkostnadsanslagen
till kommunala och enskilda yrkesskolor. Det senare bidraget har
av överstyrelsen för yrkesutbildning beräknats till omkring en miljon kronor
med nuvarande omfattning av verksamheten vid ifrågavarande slag
av skolor.
Mina beräkningar av de behövliga investeringsbidragen till utbyggnaden
av yrkesskolväsendet omfattar dels bidrag till skolbyggnader, första upp
-
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
sättningen stadigvarande materiel samt elevhem vid centrala yrkesskolor,
dels bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
vid lokala yrkesskolor. Det totala investeringsbidraget från och med nästa
budgetår till och med budgetåret 1969/70 kommer enligt mina beräkningar
att uppgå till 57,2 miljoner kronor, varav 33,4 miljoner kronor till skolbyggnader
och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel vid
centrala yrkesskolor, 13 miljoner kronor till elevhem vid centrala yrkesskolor
och 10,8 miljoner kronor till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
vid lokala yrkesskolor. Det förstnämnda beloppet skolbyggnader
och materiel vid centrala yrkesskolor — kan beräknas fördela
sig med 23,5 miljoner kronor till byggnader och 9,9 miljoner kronor till
materiel.
De nuvarande kostnaderna för statliga investeringar vid yrkesskolor samt
beräknad kostnadsökning och totalkostnad för detta ändamål med anledning
av yrkesskolornas utbyggnad framgår av tablån med rubriken I nvesteringsbidrag.
Den totala kostnaden blir enligt mina beräkningar
omkring 56 miljoner kronor mindre än enligt de sakkunniga. Skillnaden
beror dels på att jag utgått från andra procentsatser för bidragen
till centrala yrkesskolor samt till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
vid lokala yrkesskolor, dels pa att jag inte räknat med
något bidrag till byggnader vid lokala yrkesskolor, dels slutligen på att
den återstående utbyggnaden är något lägre än de sakkunniga beräknat.
VIII. Anslagsberäkningar för budgetåret 1955/56
1. Förslagsanslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning:
Avlöningar
1953/54 ..................
1954/55 (statsliggaren s. 719)
1955/56 (förslag)...........
Anslag Nettoutgift
1 207 000 1 177 657
1 232 000
1 348 000
Överstyrelsen för yrkesutbildning hemställer i sina petita, att anslaget
för nästa budgetår höjes med 170 500 kronor till 1 402 500 kronor. Höjningen
betingas, förutom av automatiska utgiftsökningar å i runt tal
16 200 kronor, av följande förslag föranledda av ökade arbetsuppgifter a\
såväl administrativ som pedagogisk art: _
1) uppflyttning av ämbetsverkets chef från överdirektör i Cp 17 till
generaldirektör i Cp 19, o
2) uppflyttning av eu förste byråingenjörstjänst från Ca 27 till Ca 29
108 Kungl. Maj ds proposition nr 139
(ärenden angående undervisningsmateriel vid skolor för industri och hantverk,
andra byrån),
3) uppflyttning och ordinariesättning av en förste byråingenjörstjänst
från Ce 27 till Ca 29 (lärarutbildningsverksamhet och yrkespedagogisk reformverksamhet,
femte byrån),
4) ordinariesättning av en förste byråingenjörstjänst i Ce 27 (central
upphandling av undervisningsmateriel),
5) en ny förste byråsekreterartjänst i Ca 27 (statsbidrags- och lönefrågor,
första byrån),
6) en ny konsulenttjänst i Ce 27 i stället för konsulentarvode å 3 100
kronor (hemslöjdsundervisningen, fjärde byrån),
7) förändring av tre amanuenstjänster till byråsekreterartjänster i Ca 25,
8) en ny byråingenjörstjänst i Ce 25 (undervisningsplaner, andra byrån),
9) en ny konsulenttjänst i Ce 25 (sömnadsundervisningen, fjärde byrån),
10) tva nya amanuenstjänster i den reglerade befordringsgången,
11) en ny assistenttjänst i Ce 23 (undervisningsplaner och lärarbehörighet
för handel, tredje byrån),
12) en ny expeditions vakttjänst i Ce 10,
13) uppflyttning av en expeditionsvakttjänst från Ca 10 till Ca 11,
14) tre nya skrivbiträdestjänster i den reglerade befordringsgången.
Vidare har överstyrelsen i remissyttrande över yrkesutbildningssakkun
nigas
förslag hemställt om inrättande av en förste konsulenttjänst i Ce 29
(förlagsverksamhet m.m., femte byrån). Slutligen har såväl överstyrelsen
för yrkesutbildning som skolöverstyrelsen i sina remissyttranden föreslagit
inrättande av en för de båda ämbetsverken gemensam tjänst, som skulle
placeras i överstyrelsen för yrkesutbildning och avse samarbetsfrågor rörande
9 y och annan förberedande yrkesutbildning i den allmänbildande
skolan.
Statskontoret anser, att det under p. 1 framställda yrkandet bör behandlas
i ett större sammanhang. Övriga av överstyrelsen framställda förslag
avstyrkes med undantag av förslaget om ordinariesättning av en förste
byråingenjörstjänst i Ce 27 (p. 4).
Statens lönenämnd finner sig icke kunna förorda bifall till förslagen under
p. 1, 2, 3 och 13. Mot den föreslagna lönegradsplaceringen av den under
p. 5 upptagna förste byråsekreterartjänsten har lönenämnden ej riktat någon
erinran. Övriga av överstyrelsen framställda förslag har icke föranlett
uttalanden från lönenämndens sida.
Departementschefen. Såsom jag redan i det föregående framhållit, anser
jag det nödvändigt, att från och med nästa budgetår vissa förstärkningar
göres beträffande överstyrelsens personella resurser.
Av skäl, som jag redovisat i samband med frågan om yrkesutbildningens
centrala ledning, finner jag mig således böra tillstyrka de personalförstärk
-
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
ningar, som överstyrelsen begärt under p. 5, 8 och 11. Jag föreslår alltså,
att följande nya tjänster inrättas, nämligen en förste byråsekreterartjänst
i Ca 27 för administrativa ärenden (första byrån), en byråingenjörstjänst i
Ce 25 för arbetet med undervisningsplaner (andra byrån) samt en assistenttjänst
i Ce 23 för arbetet med undervisningsplaner och lärar behörighet för
handel (tredje byrån). Vidare anser jag mig böra biträda förslaget om
inrättande av en konsulenttjänst i Ce 29 för förlagsverksamhet m. m.
(femte byrån). Tjänsten är, som jag i det föregående anfört, nödvändig
för att överstyrelsen skall kunna påtaga sig arbetet med inventering och
— i vissa fall — utarbetande av läroböcker för yrkesundervisningen. För
samarbetet mellan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
i frågor, som rör den förberedande yrkesutbildningen inom den allmänbildande
skolan, tillstyrker jag, i anslutning till vad jag tidigare i denna fråga
framhållit, inrättande av en förste byråsekreterartjänst i Ce 29, knuten till
överstyrelsens för yrkesutbildning första byra. Innehavaren av tjänsten
avses skola tjänstgöra i båda överstyrelserna och bör bl. a. vara sekreterare
i samarbetsnämnden mellan skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning
och arbetsmarknadsstyrelsen.
Överstyrelsens under p. 14 framställda förslag anser jag mig böra såtillvida
biträda, att jag beräknar medel för anställande av ytterligare ett kontorsbiträde
i reglerad befordringsgång.
Jag ansluter mig vidare till överstyrelsens förslag om ordinariesättning
av den under p. 4 upptagna förste byråingenjörstjänsten i Ce 27.
Mot bakgrunden av vad jag i det föregående förordat angående utredning
om yrkesutbildningens centrala ledning finner jag mig i övrigt icke
böra nu räkna med andra ändringar beträffande ifragavarande anslag än
sådana, som föranledes av automatiska utgiftsförändringar.
I enlighet med av överstyrelsen i samband med beräkningen av de automatiska
utgiftsökningarna framlagt förslag torde i anslutning till den reglerade
befordringsgången för biträdespersonal fem kontorsbiträdestjänster
i Ce 8 böra ordinariesättas i samma lönegrad.
Jag beräknar hela avlöningsanslaget för nästa budgetår till 1 348 000
kronor, vilket innebär en höjning med 116 000 kronor. Fördelningen pa olika
poster framgår av avlöningsstaten i efterföljande hemställan. Jag hemställer,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för överstyrelsen för yrkesutbildning,
som föranledes av vad jag i det föregående
förordat;
b) godkänna följande avlöningsstat för överstyrelsen för
yrkesutbildning, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56:
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags
vis.
.................................... 551 000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis .............. 7 000
3. Arvoden och särskilda ersättningar till inspektörer
och sakkunniga biträden m. m., förslags
vis
• • ................................... 37 200
4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,
förslagsvis ............................ 580 000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis................. 172 800
Summa kronor 1 348 000
c) till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag av 1 348 000
kronor.
2. Förslagsanslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning:
Omkostnader
Anslag
i953/54 .............................. 144 500
1954/55 (statsliggaren s. 721)............ 148 500
1955/56 (förslag) ...................... 173 500
Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår, att anslaget för nästa budgetår
höjes med 46 000 kronor. Hela höjningen belöper på delposten till ö vriga
expenser (nu 83 000) enligt följande sammanställning.
1. allmän höjning med hänsyn till belastningen 1953/54 .. + 10 000
2. möbler m. m. med anledning av föreslagen personalökning + 12 000
3. städning, skrivmateriel med anledning av föreslagen per -
sonalökning ....................................... -f 5000
4. fortsatt medelsanvisning till nyanskaffning av skrivma
skiner,
inventarier m. m. (maskiner 4 000, gardiner 6 000,
inventarier i personalens lunchrum 500) .............. -(- 10 500
5. personsökaranläggning.............................. g 500
+ 46 000
_ Den under 1) begärda ökningen är av automatisk karaktär. I övrigt motiveras
de föreslagna ökningarna dels, såsom av sammanställningen framgar,
av begärda personalförstärkningar, dels av förslitningen på maskiner
och inredning, bl. a. gardiner. Slutligen upprepar överstyrelsen sin tidigare
hemställan om medel till en personsökaranläggning.
Nettoutgift
147 456
in
Kungl. Maj.ts proposition nr 139
Statskontoret — som med hänsyn till sin inställning till överstyrelsens
förslag under avlöningsanslaget avstyrker de höjningsyrkanden, som motiveras
av personalökningar — tillstyrker endast en allmän höjning av
anslagsmedlen till övriga expenser med 5 000 kronor.
Departementschefen. Med hänsyn till den ökning av överstyrelsens personella
resurser, som jag tillstyrkt i det föregående, vill jag förorda en viss
anslagstilldelning för de ändamål, som anges under p. 2—4 i förestående
sammanställning. Jag tillstyrker således, att anslagsmedlen till övriga expenser
uppräknas med 5 000 kronor för var och en av nämnda tre punkter.
Härutöver tillstyrker jag med hänsyn till belastningen under föregående
budgetår en allmän ökning av den ifrågavarande delposten med
10 000 kronor. Den begärda personsökaranläggningen anser jag mig däremot
icke kunna räkna medel till. Då jag i övrigt icke ifrågasätter någon
förändring beträffande förevarande anslag, torde detta för nästa budgetår
alltså böra höjas med sammanlagt 25 000 kronor till 173 500 kronor. Jag
hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader
''för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag av 173 500
kronor.
3. Reservationsanslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning:
Yrkespedagogisk reformverksamhet
Anslag Nettoutgift
1953/54 ................................ 50 000 46 443
1954/55 (statsliggaren s. 721).............. 50 000
1955/56 (förslag) ........................ 100 000
Som jag redan tidigare anfört, har yrkesutbildning ssakkunniga föreslagit
en ökning med 75 000 kronor av anslaget till yrkespedagogisk reformverksamhet.
Ökningen föreslås fördelad med 50 000 kronor till framställning
av läroböcker o. dyl. (YS s. 215 f.) och 25 000 kronor till utarbetande
av handledningar för yrkesundervisningen m. m. (YS s. 216 f.).
Departementschejen. Av skäl, som jag tidigare redovisat, tillstyrker jag
en viss uppräkning av förevarande reservationsanslag. Jag anser dock, att
höjningen bör begränsas till 50 000 kronor. För det kommande budgetåret
beräknar jag således allt som allt 100 000 kronor till yrkespedagogisk reformverksamhet.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t matte föreslå riksdagen
att till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkespedagogisk
reformverksamhet för budgetåret 1955/56 anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 kronor.
112
Kungl. Maj:ts -proposition nr 139
4. Förslagsanslag till Bidrag till driften av
centrala yrkesskolor
Under detta anslag föreslås sammanförda de tidigare anslagen till Bidrag
till driften av centrala verkstadsskolor, Bidrag till driften av flygmekanikerskolan
i Mölndal och Bidrag till driften av sjömansskolor. I enlighet
med vad jag i det föregående under kap. VI föreslagit bör dessutom från
och med nästa budgetar under nu förevarande anslag beräknas bidrag även
till de kommunala tekniska skolorna i Hässleholm, Katrineholm och Örnsköldsvik.
Bidrag till dessa skolor har tidigare utgått ur anslaget till Understöd
åt kommunala yrkesskolor och även redovisningsmässigt förts in
under nämnda anslag. Det är därför svårt att exakt angiva, hur stora anslagsbelopp,
som sammanlagt utgått under det gångna budgetåret och beräknas
utgå under innevarande budgetår till de ändamål, som nu föreslås
bli tillgodosedda under ett gemensamt anslag till bidrag till driften av
centrala yrkesskolor. Ett försök att uppskatta de ifrågavarande beloppen
har dock gjorts inom ecklesiastikdepartementet med ledning av uppgifter
från överstyrelsen för yrkesutbildning, och resultatet av detta försök har
blivit följande:
budgetåret 1953/54 ........................ 6 055 000
» 1954/55 ........................ 6 300 000
För budgetaret 1955/56 har vid försöket med enahanda utgångspunkter
beräknats ett medelsbehov under det nya anslaget av ungefär 9 000 000
kronor. Därvid har hänsyn tagits till de av mig i det föregående föreslagna
ändrade statsbidragsgrunderna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning bygger i sina anslagsäskanden för nästa
budgetår på de nu gällande statsbidragsgrunderna och föreslår för de nämnda
ändamålen anslag om sammanlagt ungefär 6 700 000 kronor.
Departementschefen. Jag utgar från att statsbidragsgrunderna för centrala
yrkesskolor skall gälla centrala verkstadsskolor, sjömansskolor, kommunala
tekniska skolor med heltidsundervisning samt flygmekanikerskolan
i Mölndal. Jag har i statsverkspropositionen föreslagit, att driftbidragen till
alla dessa skolor hädanefter skall bestridas från ett förslagsanslag, betecknat
Bidrag till driften av centrala yrkesskolor. Från detta anslag bör även
bestridas statsbidrag till centrala hantverkskurser, under förutsättning att
kurserna anordnas av landsting eller primärkommun.
I anslutning till. de beräkningar rörande det antagliga medelsbehovet under
det nya anslaget, som utförts i ecklesiastikdepartementet, beräknar jag
den erforderliga anslagssumman för nästa budgetår till 9 000 000 kronor.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
113
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
att till Bidrag till driften av centrala yrkesskolor för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av 9 000 000 kronor.
5. Förslagsanslag till Bidrag till driften av
lokala yrkesskolor
Under detta anslag föreslås sammanförda de tidigare anslagen till Understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning och Understöd åt enskilda
anstalter för yrkesundervisning. Från dessa anslag har dock undantagits
de medel, som beräknats utgå såsom bidrag till första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel. Anslagsändringen, som delvis aviserats
redan i statsverkspropositionen, har blivit en naturlig följd av de
ändrade statsbidragsgrunder, som jag under kap. VI föreslagit och som
bland annat innebär, att särskilda bidrag icke längre skall utgå till komplettering,
underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel. Tidigare har
samma bidragsprocent gällt såväl för första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel som för komplettering, underhåll och förbrukning
av undervisningsmateriel. Ett försök har i ecklesiastikdepartementet gjorts
att beräkna, hur stort ett anslag till bidrag till driften av lokala yrkesskolor
skulle ha behövt vara under budgetåren 1953/54 och 1954/55 och kan
beräknas behöva bli under budgetåret 1955/56, om anslaget skulle omfatta
de angivna anslagen med undantag av däri ingående belopp till första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel samt till driften av de
kommunala tekniska skolorna i Hässleholm, Katrineholm och Örnsköldsvik.
Resultatet av försöket har blivit följande:
budgetåret 1953/54 ....................... 14 200 000
» 1954/55 15 300 000
» 1955/56 29 800 000
För budgetåret 1955/56 har därvid hänsyn tagits också till de av mig
föreslagna nya statsbidragsgrunderna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning har med utgångspunkt i nu gällande
statsbidragsgrunder för nästa budgetår äskat sammanlagt 18 600 000 kronor
som bidrag till driften av kommunala och enskilda yrkesskolor. De
enskilda yrkesskolorna är i statsbidragshänseende uppdelade i två grupper,
A och B. A-skolorna åtnjuter bidrag efter samma grunder som de kommunala
yrkesskolorna. B-skoloma åtnjuter statsbidrag efter Kungl. Maj:ts
prövning i varje särskilt fall med för varje skola fastställt maximibelopp.
Utöver de bidrag, som enligt grunderna för bidrag till kommunala yrkesskolor
tillkommer A-skolorna, utgår till vissa av dessa skolor särskilda
tilläggsbidrag. Dessa skolor och tilläggsbidrag är för närvarande: Sveriges
urmakareförbunds yrkesskola i Borensberg 12 000 kronor, Fredrika Bre
8
— Bihang till riksdagens ''protokoll 1055. 1 saml. Nr ISO
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
mer-förbundets skola för kvinnlig yrkesutbildning 23 000 kronor, Bröderna
Påhlmans handelsinstitut 25 000 kronor och Filip Holmqvists handelsinstitut
20 000 kronor. Överstyrelsen har hemställt om dylikt tilläggsbidrag till
ytterligare två skolor, nämligen Kristinehamns praktiska skolas yrkesavdelningar
med 5 000 kronor och Stockholms hemsysterskola med 10 000
kronor.
Departementschefen. Om Kungl. Maj:ts förslag till nya statsbidragsgrunder
vinner riksdagens bifall, kommer statsbidraget till samtliga skolor,
som nu åtnjuter bidrag efter de grunder, som gäller för kommunala yrkesskolor,
att höjas. Däremot påverkas icke automatiskt bidragen till de enskilda
B-skolorna. Det är emellertid naturligt och synnerligen rimligt, att
den allmänna höjningen av statsbidragen till yrkesutbildningen också får
återverkan för B-skoloma. Därest riksdagen ej riktar någon erinran häremot,
torde därför Kungl. Maj:t få anses ha bemyndigande att besluta om
en högst motsvarande höjning av bidragen till de enskilda B-skoloma.
Innan erfarenhet vunnits av hur de nya bidragsgrunderna kan komma
att verka för de olika skolorna är det svårt att avgöra, om tilläggsbidrag
i fortsättningen bör utgå till vissa enskilda skolor. Jag föreslår, att
bemyndigandet för Kungl. Maj:t att bevilja tilläggsbidrag till fyra namngivna
skolor får gälla tills vidare, i avvaktan på närmare erfarenhet av de
nya statsbidragsgrundemas inverkan på skolornas ekonomi. Däremot kan
jag icke tillstyrka, att Kungl. Maj:t nu inhämtar bemyndigande att bevilja
tilläggsbidrag till några nya skolor.
Med anledning av vad jag sålunda anfört och med hänvisning till Kungl.
Maj:ts förslag om nya statsbidragsgrunder och mina därpå byggande kostnadsberäkningar
uppskattar jag medelsbehovet för nästa budgetår under nu
förevarande anslag till 29 800 000 kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att till Bidrag till driften av lokala yrkesskolor för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av 29 800 000
kronor.
6. Förslagsanslag till Bidrag till byggnadsarbeten m. m.
vid yrkesskolor
Under detta anslag föreslås sammanförda de tidigare anslagen till Bidrag
till inrättande av centrala verkstadsskolor m. m. och Bidrag till inrättande
av sjömansskolor samt dessutom den del av anslagen till Understöd åt
kommunala anstalter för yrkesundervisning och Understöd åt enskilda anstalter
för yrkesundervisning, som utgått såsom bidrag till första uppsätt
-
115
Kungl. Majds proposition nr 139
ningen stadigvarande undervisningsmateriel. Det är svårt att exakt beräkna
de sistnämnda beloppen. Därest de emellertid approximativt uppskattas
till ungefär 1 000 000 kronor per år, har i statliga bidrag till byggnadsarbeten
in. m. vid yrkesskolor anslagits 3 150 000 kronor för budgetåret
1953/54 och 3 700 000 kronor för budgetåret 1954/55.
Överstyrelsen för yrkesutbildning har i sina anslagsäskanden för nästa
budgetår hemställt om 5 000 000 kronor till bidrag till inrättande av centrala
verkstadsskolor och om 1 700 000 kronor till bidrag till inrättande av
sjömansskolor. Till stöd härför har överstyrelsen anfört i huvudsak följande.
Under budgetåret 1953/54 tilldelade Kungl. Maj:t statsbidrag till inrättande
av centrala verkstadsskolor med sammanlagt 7 260 000 kronor. En
del av dessa tilldelade medel beräknas bli uttagna under innevarande budgetår,
men huvudparten beräknas utgå under budgetåret 1955/56. Av det
äskade beloppet till inrättande av sjömansskolor beräknas högst 1 240 000
kronor utgå till Göteborgs stad såsom bidrag — utöver redan beviljade
100 000 kronor — till ombyggnad av fyrmastade barken »Viking» samt
till anskaffande av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel,
inventarier och inredning för barkens iordningställande som sjömansskola
med undervisningslokaler och elevhem. Resten av anslagssumman
beräknas utgå till Stockholms stad för byggnadsarbeten, första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel samt inventarier och inredning
av sjömansskola. Överstyrelsen för yrkesutbildning har i underdånig
framställning den 28 april 1954 hemställt dels om medgivande för Stockholms
stad att inrätta en sjömansskola med högst tre utbildningslinjer, dels
ock om statsbidrag med sammanlagt högst 555 700 kronor till inrättande
av skolan. — Överstyrelsen har vidare aviserat vissa, arbeten vid sjömansskolan
i Hälsingborg men icke beräknat medel härtill för nästa budgetår.
Departementschefen. Med hänsyn till de ökande ungdomsårskullarna
och den även av andra anledningar ökande efterfrågan på skolmässig yrkesutbildning
är det angeläget, att de centrala verkstadsskolorna utbygges.
.lag vill därför tillstyrka, att medel till bidrag till inrättande av centrala
verkstadsskolor beräknas erforderliga för nästa budgetår i den omfattning
överstyrelsen föreslagit eller med i runt tal 5 000 000 kronor. Vidare tillstyrker
jag, att utöver tidigare beviljade 100 000 kronor högst 1 240 000
kronor får utgå under nästa budgetår för byggnadsarbeten in. m. vid sjömansskolan
i Göteborg. Frågan om erkännande av en sjömansskola i
Stockholm kommer att behandlas av Kungl. Maj:t i annat sammanhang.
Jag beräknar, att statsbidrag till inrättande av skolan kommer att utgå
redan under nästa budgetår. Slutligen beräknar jag, mycket approximativt,
att bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
vid lokala yrkesskolor kommer att utgå med 1 000 000 kronor under budgetaret
1955/56.
På grund av vad jag sålunda anfört och tillstyrkt beräknar jag det för
nästa budgetår erforderliga beloppet av nu förevarande förslagsanslag till
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
i runt tal 7 700 000 kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
att till Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
7 700 000 kronor.
7. Reservationsanslag till Kurs för utbildning av
sysselsättnings- och arbetsterapeuter
Anslag till utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter har hittills
utgått från riksstatens elfte huvudtitel. För innevarande budgetår utgör
anslaget 72 500 kronor (statsliggaren s. 1044), varav 51 000 kronor till
andra årskursen av den tvååriga utbildningskursen vid Slöjdföreningens
skola i Göteborg och 21 500 kronor till en kompletteringskurs. Den omläggning
av utbildningen, som Kungl. Maj:t i det föregående (se kap. III, avd.
3 C och 6) på mitt förslag tillstyrkt från och med hösten 1955, innebär
bland annat, att medel till den ordinarie utbildningen av sysselsättningsoch
arbetsterapeuter i fortsättningen skall anvisas under åttonde huvudtiteln.
Överstyrelsen för yrkesutbildning har i sina kostnadsberäkningar för en
terapeututbildning av den omfattning och utformning, som Kungl. Maj :t nu
tillstyrkt, angivit de årliga kostnaderna till 70 000 kronor, varav 13 000
kronor till stipendier.
Departementschefen. Mot överstyrelsens beräkningar av kostnaderna
för nästa budgetar för den av Kungl. Maj:t tillstyrkta utbildningen av sysselsättnings-
och arbetsterapeuter har jag icke funnit anledning till erinran.
Kostnaderna för studiebidrag och stipendier åt eleverna, beräknade till
13 000 kronor för nästa budgetår, bör bestridas ur anslaget till Studiebidrag
och stipendier åt elever vid yrkesskolor (se nästa anslagspunkt). De egentliga
kurskostnadema, 57 000 kronor, skall bestridas från förevarande reservationsanslag,
vilket därför för nästa budgetår bör uppföras med nämnda
belopp. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till Kurs för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 57 000 kronor.
8. Förslagsanslag till Studiebidrag och stipendier
åt elever vid yrkesskolor
riksdagen
1953/54 ..................
1954/55 (statsliggaren s. 737)
1955/56 (förslag) ..........
Anslag
6 400 000
6 500 000
7 000 000
Nettoutgift
6 304 369
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
Ur detta förslagsanslag — som för närvarande har rubriken kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Studiebidrag och stipendier
åt elever — skall bestridas kostnaderna för studiebidrag och stipendier dels
till elever vid centrala och lokala yrkesskolor enligt bestämmelserna i kungörelsen
1953: 532, dels till elever vid förberedande kurser vid vissa seminarier
(kungörelsen 1953: 530, 5 kap.) och vid tandsköterskeskolor (kungl.
brev den 25 september 1953).
Överstyrelsen för yrkesutbildning har med anledning av den starka ökningen
av antalet elever i yrkesskolornas heltidskurser hemställt om höjning
av anslaget för nästa budgetår med 500 000 kronor till 7 000 000
kronor.
Departementschefen. Jag biträder överstyrelsens förslag, att förevarande
anslag med hänsyn till beräknad ökning av antalet studiehjälpsberättigade
elever för nästa budgetår höjes med 500 000 kronor till 7 000 000 kronor.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till Studiebidrag och stipendier åt elever vid yrkesskolor
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
7 000 000 kronor.
9. Reservationsanslaget till Utbildning av lärare
vid yrkesundervisningen
Anslag . Nettoutgift
1953/54 .............................. 330 000 271 880
1954/55 (statsliggaren s. 743)............ 380 000
1955/56 (förslag) .................... 532 000
Detta reservationsanslag är i första hand avsett till bestridande av kostnaderna
för utbildning av lärare för industri och hantverk, vissa lärare
vid högre tekniska läroverk samt handelslärare, allt i enlighet med av chefen
för ecklesiastikdepartementet i propositionen 1949:167 förordade riktlinjer.
Ur anslaget bestrides även kostnader för utbildning och fortbildning
i viss omfattning av yrkeslärare inom det husliga arbetsområdet. Allmänna
bestämmelser för ifrågavarande utbildning har meddelats av Kungl. Maj:t
genom beslut den 20 januari 1950 och den 4 september 1953 (se statsliggaren
s. 744).
Överstyrelsen för yrkesutbildning hemställer, att anslaget för nåsta budgetår
höjes med 152 000 kronor till 532 000 kronor. Överstyrelsen beräknar
därav till utbildning och fortbildning av lärare för industri och hantverk
268 000 kronor, till förra delen av en kurs för lärare vid högre tekniska
läroverk 28 000 kronor, till utbildning och fortbildning av lärare inom handeln
116 000 kronor samt till utbildning och fortbildning av lärare inom det
husliga området 120 000 kronor.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
Departementschefen. Jag har i det föregående tillstyrkt, att överstyrelsen
för yrkesutbildning erhåller medel för att under nästa budgetår anordna
två grundläggande pedagogiska kurser, vardera för ett 30-tal industri-
och hantverkslärare och ett 15-tal handelslärare, således sammanlagt
omkring 90 läraraspiranter för industri—hantverk och handel. Utöver
denna kursgivning synes lärarutbildning böra komma till stånd i huvudsak
enligt överstyrelsens förslag i anslagsframställningen. I avvaktan på resultatet
av 1953 års lärarinneutbildningskommittés arbete bör också enligt
min mening medel till viss utbildning och fortbildning av lärare inom det
husliga området alltjämt utga ur förevarande anslag. Jag beräknar i likhet
med överstyrelsen det för nästa budgetar erforderliga anslagsbeloppet till
532 000 kronor, vilket innebär en höjning med 152 000 kronor. Jag hemställer
alltsa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
532 000 kronor.
10, Förslagsanslaget till Främjande av praktisk
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
Under innevarande budgetår får överstyrelsen för yrkesutbildning bevilja
understöd för utbildning av högst 375 hantverkslärlingar.
Understödet utgår med 900 kronor och utanordnas med 400 kronor efter
toista utbildningsåret, med 200 kronor efter andra utbildningsåret och med
300 kronor etter utbildningens slut. Även för fortsatt utbildning av lärling,
som erhållit undervisning i högst två årskurser vid verkstadsskola, kan under
vissa förutsättningar understöd utgå. Utbildningen står under tillsyn
av överstyrelsen för yrkesutbildning med biträde av lärlingsombud, som av
överstyrelsen förordnas till ett antal av högst två för varje lärling. Till lärJingsombud
utgår ersättning med 20 kronor per lärlings utbildningsår och,
därest lärlingsombud är bosatt å annan ort än den, där utbildningen äger
rum, även resekostnadsersättning enligt klass III allmänna resereglementet
samt traktamente av 10 kronor per dag för resor i den omfattning överstyrelsen
må föreskriva.
_ Överstyrelsen för yrkesutbildning hemställer för nästa budgetår om höjning
av anslaget med 40 000 kronor till 350 000 kronor, varav 290 000 kronor
till bidrag åt mästare och 60 000 kronor till ersättningar åt lärlingsombud
för kontroll av utbildningen. Ökningen från föregående budgetår är av
automatisk karaktär, betingad av sättet för utbetalningen av bidragen.
Antalet bidrag förutsättes vara oförändrat 375.
Anslag
Nettoutgift
335 767
1953/54 ..................
1954/55 (statsliggaren s. 741)
1955/56 (förslag) .........
300 000
310 000
350 000
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 139
Departementschejen. Jag har i det föregående (kap. VI) föreslagit, att
antalet bidrag till hantverksmästare för lärlingsutbildning skall ökas till
500 för nästa budgetår. Vidare har jag föreslagit, att varje bidrag skall utgå
med sammanlagt 1 500 kronor, att utbetalas med 800 kronor efter första
utbildningsåret, 400 kronor efter andra utbildningsåret och 300 kronor efter
utbildningstidens slut. Om dessa förslag bifalles, medför de dock, med hänsyn
till sättet för utbetalning av lärlingsbidragen, icke behov av ökade anslagsmedel
förrän från och med budgetåret 1956/57. Överstyrelsen för yrkesutbildning
har emellertid beräknat en automatisk anslagsökning för nästa
budgetår med 40 000 kronor. Mot denna beräkning har jag icke funnit anledning
till erinran. Anslaget bör alltså för nästa budgetår höjas med 40 000 kronor
till 350 000 kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att
till Främjande av praktisk lärlingsutbildning hos
hantverksmästare för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 350 000 kronor.
Vad departementschefen sålunda under VI samt VIII:
1—10 hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämmer,
bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margaretha Blennow
120,
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 139
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning .................................................. 4
Departementschefen ....................................... 5
II. Yrkesutbildningens utbyggnad ............................... 7
1. Yrkesutbildningen och samhället .................. 7
A. Yrkesutbildningssakkunniga .............................. 7
B. Remissyttranden ........................................ 12
2. Yrkesskolornas rekryteringsområden ......................... 15
A. Yrkesutbildningssakkunniga .............................. 15
B. Remissyttranden ...... 17
3. Allmänna grunder för utbyggnaden av yrkesskolorna.......... 19
A. Yrkesutbildningssakkunniga .............................. 19
B. Remissyttranden ....................................... 23
4. Departementschefen ....................................... 24
III. Yrkesskolans arbetsformer ................................... 32
1.. Heltidskursernas organisation ............................. 32
A. Yrkesutbildningssakkunniga ............................. 32
B. Remissyttranden ............ 35
2. Deltidskursernas organisation ............................... 36
A. Yrkesutbildningssakkunniga .............................. 36
B. Remissyttranden ........................................ 38
3. Några nya kurstyper ...................................... 38
A. Yrkesutbildningssakkunniga .............................. 38
B. Remissyttranden ........................................ 41
C. Kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter ............ 41
4. Pedagogiska frågor ........................................ 43
A. Yrkesutbildningssakkunniga .............................. 43
B. Remissyttranden ........................................ 46
5. Yrkesutbildningens stadieindelning. Allmänt teoretiska komplet
teringskurser
.............................................. 48
A. Yrkesutbildningssakkunniga ............................. 48
B. Remissyttranden ........................................ 50
C. Förberedande kurs för inträdessökande till handelsgymnasium 51
6. Departementschefen ....................................... 52
IV. Samarbete mellan skola och näringsliv........................ 62
1. Förslag och yttranden ..................................... 62
A. Yrkesutbildningssakkunniga ........................ 62
B. Remissyttranden ....................................
2. Departementschefen ................................... 67
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 121
Sid.
V. Yrkesutbildningens ledning och administration ............... 67
1. Förslag och yttranden ...................................... 67
A. Yrkesutbildningssakkunniga .............................. 67
B. Remissyttranden ........................................ 70
2. Hittillsvarande och planerat fortsatt samarbete mellan skolöver
styrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
.................................................. 73
3. Departementschefen ........................................ 75
VI. Statsbidrag till yrkesutbildningen ............................ 78
Gällande bestämmelser........................................ 78
Yrkesutbildningssakkunniga ................................... 79
Remissyttranden ............................................. 82
Departementschefen .......................................... 88
VII. Kostnadsberäkningar ........................................ 99
1. Förslag och yttranden ...................................... 99
A. Yrkesutbildningssakkunniga .............................. 99
B. Remissyttranden ........................................ 103
2. Departementschefen ........................................ 104
VIII. Anslagsberäkningar för budgetåret 1955/56 . . . ;.............. 107
1. Förslagsanslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar 107
2. Förslagsanslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader
..................................................... no
3. Reservationsanslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkes
pedagogisk
reformverksamhet ............................... 111
4. Förslagsanslag till Bidrag till driften av centrala yrkesskolor 112
5. Förslagsanslag till Bidrag till driften av lokala yrkesskolor...... 113
6. Förslagsanslag till Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor
..................................................... 114
7. Reservationsanslag till Kurs för utbildning av sysselsättnings- och
arbetsterapeuter ........................................... 116
8. Förslagsanslag till Studiebidrag och stipendier åt elever vid yrkesskolor
..................................................... 116
9. Reservationsanslaget till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
.................................................... 117
10. Förslagsanslaget till Främjande av praktisk lärlingsutbildning
hos hantverksmästare ...................................... 118
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 139