Kungl. Maj:ts proposition nr 135

1

Nr 135

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet m. m.; given Stockholms
slott den 25 februari 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAFADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges principförslag om vanföreanstalternas framtida
verksamhet på grundval av 1951 års vanföreutrednings betänkande.
Vidare framföres vissa förslag om vården av normalbegåvade spastiska
barn, varvid Eugeniahemmet föreslås bli ombildat till en central spastikeranstalt.
Det förordas, att principbeslut fattas om uppförande av ett spastikerhem
i Göteborg.

I fråga om vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg och
Härnösand föreslås att anstalternas ortopediska kliniker utbrytes ur anstalterna
och lägges under de olika sjukvårdshuvudmännens regi. I avvaktan
på att så kan ske, vilket förutsätter vissa utredningar och överläggningar
med lokala huvudmän, föreslås sådana ändrade grunder för
finansieringen av de ortopediska klinikernas verksamhet, att landstingen
och de landstingsfria städerna för av dem belagda vårdplatser skall erlägga
ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med det s. k. utomlänsavtalets
grunder, därvid dock den vårddagskostnad, som skall ligga till grund för
beräkningen, tills vidare maximeras till 35 kr. per vårddag. Staten skall
svara för uppkommet underskott i den mån kostnaden överstiger nyssnämnda
belopp.

Verksamheten vid vanföreanstalterna föreslås utvidgad att avse ej blott
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 135

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

vanföra utan även andra svårt partiellt arbetsföra, som ej kan beredas
möjlighet att utnyttja den allmänna yrkesutbildningen, överhuvud avses
yrkesutbildningen skola inordnas i arbetsmarknadsstyrelsens allmänna
system för arbetsvårdande åtgärder. De ombildade vanföreanstalterna
bibehålies under vanförevårdsföreningarnas enskilda huvudmannaskap.
Någon förändring beträffande den centrala tillsynen över de ombildade
vanföreanstalterna föreslås ej f. n. Staten avses även i fortsättningen
skola i sista hand svara för anstalternas drift enligt av Kungl. Maj :t
godkända inkomst- och utgiftsstater.

Skolundervisningen inom vanförevården begränsas till sådana elever,
som på grund av svårare handikap oundgängligen bör vistas i internat.
I övrigt föreslås vissa åtgärder för att underlätta för de vanföra barnen
att gå i vanliga skolor. Vanföreanstaltens i Stockholm skolhem lägges
enligt förslaget under Eugeniahemmets regi. Statsverket föreslås skola svara
för kostnaderna för barnens resor till och från skolhemmen.

Vård- och arbetshemsverksamheten bibehålies tills vidare vid vanföreanstalterna
i Stockholm och Hälsingborg samt Eugeniahemmet. Staten
förutsättes svara för hemmens driftkostnader.

Statsbidraget till ortopediska hjälpmedel av olika slag föreslås höjt
från -l3 till 3U av totalkostnaden. Vanföreanstalternas nuvarande ortopediska
verkstäder föreslås tills vidare kvarligga inom vanföreanstalterna
under oförändrat huvudmannaskap, medan Eugeniahemmets verkstad införlivas
med Stockholmsanstaltens verkstad.

För till- och ombyggnad av Eugeniahemmet föreslås att 375 000 kr.
anvisas för nästa budgetår samt att 75 000 kr. anvisas till utrustning. För
det föreslagna spastikerhemmet i Göteborg framlägges förslag om anvisande
av 30 000 kr. för utrednings- och ritningsarbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund.

Inledning

För att utreda vissa spörsmål rörande vanföreanstalternas och Eugeniahemmets
organisation och personalbehov jämte därmed sammanhängande
spörsmål tillkallade chefen för inrikesdepartementet med stöd av givet
bemyndigande den 9 juli 1951 en sakkunnig, landstingsdirektören i Skaraborgs
län Erland von Hofsten. Den sakkunnige antog benämningen 1951
års vanförevårdsutredning. Den 29 januari 1954 har Kungl. Maj:t uppdragit
åt utredningen att med beaktande av ett av medicinalstyrelsen i september
1953 framlagt förslag till riktlinjer för omhändertagande och vård av
spastiska barn in. in. utreda även frågan om vården av normalbegåvade
spastiska barn.

För att tagas i övervägande eller beaktande vid fullgörande av uppdraget
har till utredningen överlämnats ett flertal förslag och framställningar.
Särskilt må omnämnas av ortoped- och vanförevårdssakkunniga år 1948
avgivet betänkande med utredning och förslag rörande ortoped- och vanförevårdens
organisation (SOU 1948:41) jämte över betänkandet avgivna
yttranden.

1951 års vanförevårdsutredning har med skrivelse i oktober 1954 överlämnat
betänkande med förslag till riktlinjer för organisationen m. in. av
ortoped- och spastikervården samt viss arbetsvärd för partiellt arbetsföra
(SOU 1954:28).

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
pensionsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, rikföräkringsanstalten,
centrala sjukvårdsberedningen, direktionen för karolinska sjukhuset, kom -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

mittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande, kommissionen för
förhandlingar rörande karolinska sjukhusets utbyggande in. m., kanslern för
rikets universitet, som överlämnat yttranden av de medicinska fakulteterna
i Uppsala, Lund och Göteborg samt karolinska institutets lärarkollegium,
styrelsen för statens arbetsklinik i Stockholm, statens pensionsanstalt,
statens lönenämnd, 1951 års pensionsutredning, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, samtliga landstings förvaltningsutskott
med undantag av Kalmar läns södra, Värmlands och Västerbottens läns
landsting, Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö,
Hälsingborg, Gävle och Norrköping, svenska vanförevårdens centralkommitté,
de vanföras riksorganisation, rikskommittén för partiellt vanföra,
föreningen för arbets- och sysselsättningsterapi, styrelserna för föreningarna
för bistånd åt vanföra och lytta i Stockholm och Göteborg, styrelserna
för föreningarna för bistånd åt vanföra i Skåne och Norrland, styrelsen
för Sällskapet Eugeniahemmet, styrelserna för föreningen Kustsanatoriet
Apelviken och Kronprinsessan Victorias kustsanatorium, Göteborgs diakonissällskap,
svenska kustsanatoriernas samorganisation, Sveriges läkarförbund,
svenska läkaresällskapet, svenska ortopedföreningen, svensk
kuratorsförening, riksföreningarna mot barnförlamning och reumatism,
Sveriges bandagistförening och tjänstemännens centralorganisation. Dessutom
har i ärendet inkommit skrivelse från läkarna vid statens arbetsklinik
i Stockholm, varjämte läkaren vid statens arbetsklinik i Stockholm,
Bengt Åkerblad, framlagt vissa synpunkter på betänkandet.

I det följande upptager jag till behandling först frågan om vanföreanstalternas
allmänna ställning samt om anstalternas ortopediska kliniker.
Härefter behandlas fråga rörande anstalternas verksamhetsgrenar i övrigt.
Slutligen framlägger jag förslag rörande vissa byggnads- och lokalfrågor,
i vilket sammanhang jag även anmäler viss byggnadsfråga rörande Apelvikens
kustsanatorium samt föreslår slutgiltig medelsanvisning under det
i statsverkspropositionen preliminärt beräknade anslaget till Bidrag till
uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 <>

Allmän översikt över vanförevården och vården av partiellt arbetsföra
Vissa allmänna uppgifter

Utredningen framhåller till en början, att vanföreanstalterna i Stockholm,
Göteborg, Hälsingborg och Härnösand samt Eugeniahemmet ursprungligen
inrättades för handikappade personer, som på grund av fel
i stödje- eller rörelseorganen påkallade särskilda åtgärder från samhällets
sida, s. k. vanföra. Verksamheten vid anstalterna avsåg till en början
uppfostran, utbildning samt viss social omvårdnad men kom sedermera
att omfatta även sjukvård genom specialistutbildade ortopeder. Samtidigt
tillkom s. k. kustsanatorier för behandling av ben-, led- och körteltuberkulos,
s. k. kirurgisk tuberkulos, under ledning av specialistutbildade ortopeder.
Under senare år har ortopediska kliniker tillkommit vid en del allmänna
sjukhus samtidigt som ortopedvården bibehållits vid de nämnda
anstalterna. Samtidigt har klientelet vid Eugeniahemmet alltmera kommit
att bestå av spastiska barn.

För de partiellt arbetsföra, som omfattar ej blott vanföra utan även
övriga kategorier fysiskt eller psykiskt arbetshindrade eller handikappade,
har genom samhällets försorg under senare år utbyggts ett omfattande
system av hjälpåtgärder. Dessa åtgärder brukar sammanfattas
under beteckningen arbetsvärd.

Såsom en bakgrund till redogörelsen för vanföreanstalternas uppgifter
och ställning inom samhällets hjälpsystem för hithörande klientel lämnar
utredningen vissa uppgifter rörande antalet ortopediska fall, vanföra,
spastiker och partiellt arbetsföra i landet.

Behovet av vårdplatser för ortopediska fält i hela riket uppskattades av
ortoped- och vanförevårdssakkunniga (SOU 1948:41) till cirka 1 700 exklusive
ben- och ledtuberkulosfall samt till nära 2 450 inklusive sådana fall.

Antalet vanföra i landet uppgick enligt 1930 års folkräkning till 67 393,
varav 1 461 också var behäftade med andra lyten, vanligast sinnesslöhet.
I 1945 års folkräkning uppskattades antalet ej förvärvsarbetande personer
i åldern 15—65 år, för vilka lyte eller invaliditet uppgivits som orsak till
att de ej utövat förvärvsarbete, till cirka 34 400.

Antalet vanföra skolpliktiga barn, intagna på specialskola eller i behov
därav år 1948 har inom Svenska Vanförevårdens Centralkommitté (SVCK),
som är en sammanslutning av landets fyra vanförevårdsföreningar och sällskapet
Eugeniahemmet, beräknats till 552, varav antalet på specialskola
intagna barn utgjorde 352. Av barnen var 52 samtidigt sinnesslöa.

En inventering av höggradigt vanföra i behov av omhändertagande på
vård- eller arbetshem i Stockholms och Kronobergs län år 1952 utvisade,
att sammanlagt 60 personer fanns intagna på ålderdomshem och hem för
kroniskt sjuka, oaktat de till följd av höggradig vanförhet tillhörde det
klientel, för vars omhändertagande vanföreanstalternas vård- eller arbetshem
vore avsedda. Vidare har socialstyrelsen vid en inventering av ålderdomshemmen
år 1950 funnit, att sammanlagt 79 vanföra i åldern 25- 50
år vistades på ålderdomshemmen. Av dessa ansågs 29 behöva vård på anstalt
för kroniskt sjuka.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Medicinalstyrelsen har år 1953 i anslutning till en i Danmark företagen
undersökning, enligt vilken varje år skulle tillkomma 3,2 spastiker på
100 000 invånare, uttalat, att det framkomna värdet vore plausibelt även
för Sveriges del. Även med utgångspunkt från ett inom SVCK beräknat
minimivärde, 1—2 spastiker per 100 000 invånare, skulle enligt styrelsen
i Sverige 60 bildbara spastiker inträda i skolåldern varje år och av dessa
30—35 vara i behov av sluten vård. Under förutsättning att dessa siffror
gäller genomgående upp till en ålder av 50 år, kan man enligt styrelsen beräkna
vårdbehovet för bildbara spastiker till 420 i förskoleåldern, 480 i
skolåldern och 2 100 efter skolåldern och upp till 50 års ålder eller sammanlagt
3 000 spastiker, fördelande sig i de olika grupperna med lika antal
på sluten och öppen vård. Med utgångspunkt från relationen 2 bildbara på
1 obildbar, skulle man enligt medicinalstyrelsen ha att räkna med 1 500
obildbara spastiker i åldern upp till 50 år. Sammanlagda antalet spastiker
skulle alltså uppgå till 4 500.

Beträffande partiellt arbetsföra har 1945 års folkräkning uppskattat antalet
personer i åldern 15—65 år, för vilka arbetsoförmåga uppgivits som
orsak till att de ej utfört förvärvsarbete, till 105 852 i hela landet. Av dessa
var 7 845 män och 7 341 kvinnor i åldern 15—30 år, 16 843 män och 18 330
kvinnor i åldern 30—50 år samt 23 791 män och 31 702 kvinnor i åldern
50—65 år.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare i samråd med kommittén för partiellt
arbetsföra och på grundval av intensivundersökningar i några kommuner
vintern 1947/48 beräknat antalet personer i hela landet, som på
grund av olika arbetshinder är i behov av arbetsvårdande åtgärder, till omkring
62 000. Den största gruppen, 13 650 eller drygt 20 procent utgjordes
av de vanföra, om man medräknar barnförlamade och fall av kirurgisk
tuberkulos. Den näst största gruppen utgjorde de lungtuberkulösa, och
som tredje grupp kom de psykiskt sjuka och nervklena. Det antal personer,
som under ett år utskrivits från vårdanstalter av olika slag eller remitterats
från läkare eller kommunala organ till arbetsvårdsorganen och som
kunde tänkas behöva arbetsvärd i någon form, har vidare enligt en undersökning
år 1946 av arbetsmarknadsstyrelsen angivits till 22 700 personer.
Då dessutom 10 procent av det klientel, som redovisats i den berörda intensivundersökningen,
ansågs behöva bli föremål för utredning och eventuella
åtgärder, skulle arbetsvärd årligen behöva beredas i runt tal 29 000
personer.

Utredningsmannen framhåller, att de lämnade uppgifterna måste betraktas
som ofullständiga och osäkra, men att redogörelsen klart utvisar, att
man har att göra med ett klientel av sådan storleksordning, att det påfordrar
den största uppmärksamhet från samhällets sida för att rehabilitera
och återinpassa hithörande grupper i produktionen.

Yanföreanstalterna och Eugeniahemmet

Utredningen lämnar bl. a. följande uppgifter om de olika anstalterna och
deras verksamhet.

Sällskapet Eugeniahemmet har enligt stadgarna till ändamål bl. a. att
bereda bostad, vård och underhåll åt mindre bemedlade vanföra eller kroniskt
sjuka men icke psykiskt defekta barn. Hemmet är beläget på krono -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

egendomen Norrbacka, som avgiftsfritt upplåtits av staten, invid karolinska
sjukhuset och Norrbackainstitutet i Solna stad. Inom hemmet finnes bl. a.
skolhem och sjukavdelning med vård- och operationsavdelningar, en asyl
(arbetshem) samt bandage- och skomakeriverkstäder.

Huvudmän för landets fyra vanföreanstalter är föreningarna för bistånd
åt vanföra och lytta i Stockholm och Göteborg samt föreningarna för bistånd
åt vanföra i Skåne och Norrland. Enligt sina stadgar har föreningarna
till uppgift att bistå kroppsligt vanföra men psykiskt normala personer
i syfte att på hästa sätt lindra vanförheten och dess följder. Föreningarnas
anstalter är belägna i Stockholm (Solna), Göteborg, Hälsingborg och
Härnösand.

Vanf öreanstalten i Stockholm — det s. k. Norrbackainstitutet — är belägen
på Norrbackaområdet på en tomt, som av staten kostnadsfritt upplåtits
med nyttjanderätt. Vanf öreanstalten i Härnösand är förlagd till en
förutvarande kasernbyggnad, ägd av staten och kostnadsfritt upplåten till
föreningen.

Vanf öreanstalterna består av dels ortopediska kliniker med polikliniker,
dels yrkesskolor med därtill knutna elevhem, dels skolhem (ej i Göteborg),
dels ock vård- eller arbetshem (ej i Göteborg och Härnösand). Anstalterna
är därjämte försedda med ortopediska bandage- och skomakeriverkstäder.
Härtill kommer administrations- och ekonomiavdelningar, kuratorsavdelningar
och arbetscentraler. Stockholmsanstaltens arbetshem, Norrbackagården,
är beläget i Hedemora landskommun. Ett till denna anstalt anslutet
skolhem är förlagt till Lidingö. Hälsingborgsanstaltens skolhem är beläget
cirka 2 km från huvudanstalten.

I fråga om anstalternas platsantal, klientel m. m. lämnas bl. a. följande
uppgifter.

Vanf öreanstalternas platsantal framgår av bifogade tabell, som dels upptager
det av huvudmännen angivna ordinarie platsantalet, dels ock (inom
parentes) det av medicinalstyrelsen fastställda antalet platser.

Vanf öreanstalternas platsantal

Avdelning

Antal platser vid vanföreanstalten i

Stockholm

Göteborg

Hälsingborg

Härnösand

Samtliga

117 (171)
156 (175)
3107 (107)
21 (31)

*97 (78)
151 (165)

80 (75)

125 (128)
50 (50)

34 (34)

103 (103)

81 (98)

45 (48)

451 (427)
513(566)
202 (205)

55 (65)

Vård- eller arbetshem...

Summa

Yrkesskolornas elevhem2.

455 (484)
140 (140)

248 (243)
92 (145)

289 (287)
120 (120)

229(249)
93 (93)

1 221 (1 263)
445 (498)

1 12 vårdplatser disponeras av pensionsstyrelsen. — 2 Yrkesskolorna emottager vanligen ej
blott interna utan även externa elever, varför antalet elevplatser vid yrkesskolorna i regel är
större än antalet platser vid yrkesskolornas elevhem; detta är emellertid ej fallet vid vanföreanstalten
i Härnösand, som på elevhemmet har platser för samtliga interna elever och
dessutom vissa platser för elever, som placerats i utbildning utanför anstalten. ■ 8 62 platser
finnes för klass 7 och folkskolans högre avdelning, som ej har någon motsvarighet vid de
övriga anstalterna.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Eugeniahemmet har 35 vårdplatser på sjukavdelningen och 100 platser
på skolhemmet. Platsantalet vid asylen har av medicinalstyrelsen fastställts
till 40, men huvudmannen har begränsat antalet interner till 18.

Någon skillnad beträffande klientelets art föreligger ej mellan vanföreanstalterna,
medan Eugeniahemmets klientel, frånsett internerna på asylen,
endast består av vanföra eller kroniskt sjuka barn i förskole- eller skolpliktig
ålder med visst företräde för spastiska barn. Vid de ortopediska
klinikerna mottages patienter utan begränsning till vanföra i egentlig mening.
Även vid yrkesskolorna har i viss utsträckning mottagits andra än
vanföra elever.

Eugeniahemmets upptagningsområde omfattar hela landet, medan för
vanföreanstalternas verksamhet tillämpats en uppdelning av landet i fyra
distrikt. Något formellt hinder föreligger emellertid icke för en person inom
en anstalts upptagningsområde att söka till en av de andra anstalterna. För
Stockholmsanstalten och Eugeniahemmet har Kungl. Maj :t meddelat vissa
bestämmelser om samarbete i syfte att på ett rationellt sätt fördela de inträdessökande
på dessa anstalter.

Under tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 var vid vanföreanstalterna intagna
sammanlagt nära 8 500 fall, därav cirka 7 375 patienter, 830 elever,
220 skolbarn och 70 vård- eller arbetshemsfall. Vid Eugeniahemmet intogs
under perioden 130 patienter, 158 skolbarn och 25 asylfall eller tillhopa 313
personer. Stockholms stad och län bidrog med ej mindre än 85 fall.

Varje vanförevårdsförenings högsta beslutande organ är dess allmänna
sammanträde och dess förvaltning ombesörjes av en styrelse. Minst halva
antalet styrelseledamöter och suppleanter, däribland ordföranden, skall
utses av Kungl. Maj :t. Styrelsen är ej beslutför med mindre en av Kungl.
Maj :t utsedd ledamot är närvarande och deltager i beslutet. I sällskapet
Eugeniahemmets styrelse utser Kungl. Maj:t ej någon ledamot. Vid revision
av anstalternas räkenskaper har en tjänsteman hos medicinalstyrelsen rätt
att deltaga.

Finansieringen av anstalternas verksamhet sker genom statsbidrag, vissa
kommunala bidrag, inflytande avgifter, inkomster av försålda produkter
samt genom de egna medel, som föreningarna och sällskapet Eugeniahemmet
förfogar över.

Statsbidragen utgår dels till själva anstaltsdriften, dels ock genom anstalternas
förmedling till klientelets kostnader för stödjebandage och proteser
in. in. samt för resor till och från anstalterna. Driftbidragen utgöres av dels
fasta bidrag per underhålls- och undervisningsdag, dels årsbidrag till
poliklinik- och kuratorsverksamhet, dels bidrag till löner åt lärarpersonal,
till läroböcker in. in. samt till viss biblioteksverksamhet, dels ock slutligen
s. k. fyllnadsbidrag till täckande av underskott i anstaltsdriften.

De fasta driftbidragen per underhålls- eller undervisningsdag
för av medicinalstyrelsen fastställt platsantal utgör för klinik kr. 5: 50 för
dag och patient, som vårdas på allmän sal och för vilken vårdavgift icke
uttages med högre belopp än 1 kr. per dag (fr. o. in. 1 januari 1955 dock
3 kr. per dag för patient, som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen),
för skolhem kr. 3: 25 per dag och intagen elev, för vilken icke uttages högre
avgift än 50 öre per dag, för yrkesskola kr. 4: 50 per dag och intern elev

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

samt 2 kr. ner dag och extern elev, dock att statsbidrag ej må för någon
yrkesskolelev utgå för längre tid än 10 månader per år samt under villkor
att elevavgift icke uttages på yrkesskolan. For vård- eller arbetshem vid
vanföreanstalt utgår bidraget med 3 kr. per dag och patient, for vilken avgift
icke uttages med högre belopp än 50 öre per dag. „ . ,

Vid Eugeniahemmet utgår bidraget för dels högst 3o platser pa sjukavdelningen
med kr. 5: 50 per dag och patient, dels högst 100 pa hemmet intagna
skolplikt^ barn med kr. 2: 75 per dag och barn, dels ock Övriga pa
hemmet intagna (asylfall) med 2 kr. per dag. Såsom villkor galler, att enskild
avgift ej uttages med högre belopp än 1 krona per dag (pa sjukavdelning
3 kr. fr. o. in. år 1955).

År sbidragen till poliklinikverksamheten vid vanforeanstalterna
utgör 5 000 kr. per anstalt och år eller belopp motsvarande den del
av året, polikliniken varit i verksamhet. Med bidraget har förknippats skyldighet
att lämna avgiftsfri poliklinisk vård åt obemedlade och mindre bemedlade
patienter. Behandlingstaxa skall underställas medicinalstyrelsen
för prövning och godkännande.

År sbidragen till kur åt or s ve r k s amhe t e n vid vanföreanstalterna
utgör 9 000 kr. per anstalt och år på villkor bl. a. att minst tya
kuratorer äro anställda vid var och en av anstalterna. Till kuratorsver -samhet vid Eugeniahemmet utgår statsbidrag som för övrig verksamhet vid
hemmet men ej genom särskilt årsbidrag.

Statsbidrag utgår vidare vid samtliga anstalter till avlöning åt
lärare samt för tillhandahållande av fria lar o b ocker
m. in. i enlighet med de för den allmänna folkundervisningen gallande reglerna.
Under vissa förhållanden kan vidare statsbidrag till viss
biblioteksverksamhet utgå till anstalterna.

Fyllnadsbidrag kan av Kungl. Maj :t beviljas vanföreanstalterna i
den män statsbidraget och patientavgifterna icke förslår till bestridande av
driftkostnaderna, samt underskottet icke kan täckas med andra tillgängliga
medel. Fyllnadsbidrag kan ej erhållas till täckande av underskott i kuratorsverksamheten,
liksom ej heller till arbetscentralerna eller föreningarnas
understöds- och bidragsverksamhet.

För Eugeniahemmet utgår fyllnadsbidrag med belopp motsvarande den
del av för hemmet i dess helhet uppkommet underskott, som kan beraknas
belöpa på hemmets sjuk- samt folk- och småskoleavdelmngar. Däremot
utgår icke fyllnadsbidrag för underskott i asylverksamheten.

Såsom villkor för fyllnadsbidragen till anstalterna har krävts bl. a., att
inkomst- och utgiftsstaterna fastställts av Kungl. Maj :t. En förutsättning
för fyllnadsbidrag är också, att vanföreanstalterna ej utan särskilt medgivande
tager i anspråk »egna» medel för byggnadsföretag, storre anskaffningar
e. d., såvida fråga ej är om donationer med villkor om användning
för bestämt sådant ändamål.

Statsbidragen till stödjebandage och proteser utgar utan
ekonomisk behovsprövning till patienter, som behandlas för vanförhet,
med -/■> av anskaffningskostnaden, på villkor att jiatienten beredes motsvarande
förmån. Motsvarande bidrag utgår även för invahdvagnar och rullstolar
(dock ej motordrivna sådana). Utredningen omnämner, alt ett undei
femte huvudtiteln uppfört anslag till åtgärder till förebyggande eller havande
av invaliditet är avsett bl. a. för anskaffande av hjälpmotor till invalidvagn.
Understöd ur allmänna arvsfonden kan även i vissa fall erhållas

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

för anskaffande av transportmedel. Fr. o. in. budgetåret 1954/55 har vidare
IrjéUm 6dVärSkiIt ansla§ a kronor till forskning rörande ortopediska

,...De statli8''a re sebidragen slutligen utgår enligt särskilda regler
til medellos eller mindre bemedlad vanför ävensom till vårdare för resa
till och från anstalt eller skolhem. Fr. o. in. 1 januari 1955 gäller, att statsbidrag
skall utgå endast i de fall, då resekostnaden icke ersättes av allmän
sjukkassa.

Anstalternas donationsmedel utgjorde den 30 juni 1952 nära 7,4 milj.
kr. Därav kom cirka 2,4 milj. kr. på Stockholmsföreningen, 1,1 milj. kr.
på Göteborgsföreningen, 1,4 milj. kr. på Hälsingborgsföreningen och 0,3
milj. kr. på Härnösandsföreningen samt nära 2,3 milj. kr. på sällskapet
Eugeniahemmet. En betydande del av donationsmedlen är förknippade med
särskilda villkor. Utöver donationsmedlen förfogar huvudmännen över
vissa andra fondmedel, främst pensionerings- och dispositionsfonder. Avkastningen
av anstalternas egna medel uppgick år 1951 till cirka 250 000
kr. och är till stor del bunden till särskilda ändamål. I övrigt användes
avkastningen liksom medlemsavgifterna, vilka dock uppgår till ett mycket
ringa belopp, till att finansiera kuratorsverksamheten och arbetscentralerna
in. m.

Vad de totala driftkostnaderna beträffar uppgick vid vanföreanstalterna
bruttoutgiften för driften under perioden 1 januari 1951—30 juni 1952 i
runt tal till 20 milj. kr. Härav täcktes 5,7 milj. kr. genom andra inkomster
an statsbidrag och 6,2 milj. kr. genom särskilda statsbidrag. Då fyllnadsbidragen
utgjorde 8,2 milj. kr. uppgick de sammanlagda statsbidragen
till cirka 14 milj. kr. eller 70 procent av de sammanlagda utgifterna. Endast
bandage- och skomakeriverkstäderna har givit överskott, uppgående till
sammanlagt nara V* milj. kr. Kuratorsavdelningarna har genomgående
redovisat underskott, och arbetscentralerna har lämnat underskott vid två
av anstalterna.

Vid Eugeniahemmet uppgick bruttoutgifterna under perioden till drygt
1,7 milj. kr. De särskilda statsbidragen utgjorde drygt 540 000 kr. och
de av staten täckta underskotten 440 000 kr. Genom andra inkomster
täcktes 540 000 kr. Sällskapet självt har av egna kapitalmedel tillskjutit
190 000 kr. J

Föreningarnas och sällskapet Eugeniahemmets sammanlagda tillgångar
den 30 juni 1952 uppgick till omkring 30,8 milj. kr. och skulderna till
nara 27 milj. kr. Kostnaderna för förvärv eller uppförande av anstalternas
fastigheter har uppgått till sammanlagt omkring 13,8 milj. kr., varav
huvudmännen bidragit med cirka 5,6 milj. kr. och staten med drygt 5,3
milj. kr. medan återstoden utgör lån ur folkpensioneringsfonden. Eugeniahemmets
uppförande har helt bekostats av huvudmannen.

I fråga om personalförhållandena framhåller utredningen, att antalet be -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

fattningar vid samtliga anstalter vid årsskiftet 1952—1953 uppgick till 967,
varav 327 vid Stockholmsanstalten, 209 vid Göteborgsanstalten, 182 vid
Hälsingborgsanstalten, 154 vid Härnösandsanstalten och 95 vid Eugemahemmet.
Var och en av vanföreanstalterna har rektor anstalld. Vid Stockholmsanstalten
är denna tjänst kombinerad med tjänsten som verkställande
direktör. Verkställande direktör (ledamot) finnes också vid Göteborgs- och
Hälsingborgsanstalterna, dock endast med deltidstjänstgöring.

Förhandlingar om personalens anställnings- och avlöningsvillkor sker
genom statens avtalsnämnd. Då förhandling avser personal i tjänstemannaställning
skall representanter för medicinalstyrelsen och anstalternas huvudmän
beredas tillfälle närvara. .

Vid regleringen av anställnings- och avlöningsvillkoren har Kungl. Maj :t
ett betydande inflytande. Sålunda gäller, att bestämmelserna i statens allmänna
avlöningsreglemente skall tillämpas för sådana befattningar vid
vanföreanstalterna, som är upptagna i en tjänsteförtecknmg, vilken fastställes
av Kungl. Maj :t, som även bestämmer antalet tjänster. Den harav
berörda personalen utgöres på det hela taget av samtliga anställda i tjanstemannaställning,
om man bortser från läkare. Reglering av befintliga tjänster
må icke vidtagas utan medgivande av statens avtalsnämnd, och utan Kungl.
Maj :ts medgivande må andra nya tjänster icke inrättas än sådana, som kan
beräknas medföra en mot utgiften svarande inkomstökning. Angående loneställningen
för skilda befattningshavare har särskilda beslut meddelats av
Kungl. Maj :t. Vid Stockholmsanstalten är den lägre sjukvårds- och ekonomipersonalen
till skillnad från motsvarande personal vid Övriga anstalter

ansluten till statens pensionsanstalt.

Anstaltsstyrelsen anställer och avskedar befattningshavare. Overlakartjänsterna
tillsättes dock av Kungl. Maj:t. Vid vanföreanstalten i Stockholm
gäller i fråga om läkartillsättningar vissa särbestämmelser med hansyn
till samarbetet med karolinska institutet.

I anslutning till den lämnade redogörelsen framhåller utredningen, att
medicinalstyrelsen med hänsyn till sjukvårdens framträdande roll i anstalternas
verksamhet har anförtrotts ledningen och tillsynen över anstalterna
ej blott vad gäller sjukvården utan även beträffande den pedagogiska och
sociala verksamheten. Då statsbidragen till anstaltsdriften disponeras och
utbetalas av medicinalstyrelsen, har denna styrelse fått vittgående funktioner
som centralt statligt berednings-, kontroll- och tillsynsorgan med
funktioner i fråga om hl. a. revision, taxefrågor och statgranskning. Beträffande
vanföreanstalternas yrkesskolor har överstyrelsen för yrkesutbildning
att utöva inspektion samt att godkänna undervisningsplaner, lärare,
lokaler och undervisningsmateriel. Under skolöverstyrelsens inseende star
skolhemmen vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet i vad avser undervisning
och fostran. Även pensionsstyrelsens och arbetsmarknadsstyrelsens
medverkan har stor betydelse för anstalternas utnyttjande och beläggning.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

En särskild överenskommelse om samarbete har träffats mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och vanföreanstalterna.

Andra samhallsåtgarder för vanföra och övriga grupper partiellt arbetsföra

Såsom en bakgrund till den följande diskussionen om vanföreanstalternas
och Eugeniahemmets ställning inom samhällets system av hjälpåtgärder
åt olika grupper partiellt arbetsföra lämnar utredningen vissa uppgifter om
andra samhällsåtgärder för hithörande grupper.

^ Vid sidan av den ortopediska sjukvården vid vanföreanstalterna och
Eugeniahemmet finns vid Apelvikens kustsanatorium 322 och vid kronprinsessan
Victorias kustsanatorium 215 vårdplatser. Under senare tid har
emellertid den huvudsakliga utbyggnaden av ortopedvården skett inom den
allmänna sjukvårdens ram, och antalet vårdplatser vid lasarettens ortopediska
kliniker uppgår numera till ungefär 550. Vid praktiskt taget samtliga
dessa sjukvårdsinrättningar har verkstäder anordnats. Under senare tid
har eftervården av barnförlamningsfall i allt större utsträckning koncentrerats
till epidemivårdanstalterna.

Den vid vanföreanstalterna bedrivna yrkesutbildningen utgör en del av
den s. k. arbetsvärden, som under senare år tillkommit för den stora gruppen
partiellt arbetsföra över huvud taget. Arbetsvården omfattar bl. a.
sysselsättnings- och arbetsterapi, yrkesvägledning, arbetsprövning. arbetsträning,
yrkesutbildning och arbetsförmedling. I arbetsvården ingår även
åtgärder för tryggande av den partiellt arbetsföres och hans familjs utkomst
under tiden för arbetsvärdens åtnjutande.

Uppgifterna inom arbetsvården har främst åvilat pensionsstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen och har under senare tid alltmera koncentrerats
till den senare myndigheten.

Pensionsstyrelsens verksamhet är i huvudsak inriktad på att
förebygga arbetsoförmåga och nedsättning i arbetsförmågan eller att förbättra
arbetsförmågan. Verksamheten omfattar bl. a. läkarvård, vård på
pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter samt på sommarkurorter, lasarett
och lupushem, yrkesutbildning samt igångsättande av egen verksamhet. I
åtskilliga fall anlitas också vanföreanstalternas yrkesskolor.

Bortsett från den av pensionsstyrelsen utövade verksamheten har
arbetsmarknadsstyrelsen i sin egenskap av centralt arbetsvårdsorgan
tillagts allt flera av de hithörande uppgifterna. Då det ansetts mindre
lämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen och pensionsstyrelsen parallellt
handhar yrkesutbildande verksamhet för partiellt arbetsföra, har ämbetsverken
träffat överenskommelse om en successiv överflyttning till arbetsmarknadsstyrelsen
av pensionsstyrelsens ifrågavarande verksamhet. Pensionsstyrelsen
skall dock fortfarande äga möjlighet att själv taga initiativ
till yrkesutbildning, om styrelsen vid prövning av ansökning om folkpen -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

sion eller vid efterkontroll i pensionsärende skulle finna, att yrkesutbildning
är att föredraga framför folkpension. Viss av pensionsstyrelsen omhänderhavd
bidragsgivning till maskinutrustningar, självständig verksamhet,
motordrivna invalidvagnar (bilar) m. in. kommer tills vidare alltjämt att
handhavas av pensionsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdande verksamhet omfattar bl. a.
frågor rörande yrkesutbildning och omskolning av partiellt arbetsföra,
arbetsprövning och arbetsträning, halvskyddad och helskyddad sysselsättning,
hemarbete m. in. Dessa frågor handlägges centralt av styrelsens arbetsvårdsbyrå,
och lokalt av länsarbetsnämnderna med deras arbetsvårdsexpeditioner.

I utbildnings- eller omskolningsverksamheten utnyttjar arbetsmarknadsstyrelsen
i stor utsträckning ordinarie skolor och yrkesutbildningsanstalter
samt enskilda företagare och kursverksamhet. Särskilt kommer här i fråga
landstingens centrala verkstadsskolor liksom kommunala verkstads- och
yrkesskolor samt skolor och kurser för huslig utbildning, handelsutbildning,
lantbruksundervisning m. m.

För kvalificerad arbetsprövning har inrättats de s. k. arbets k lin ikerna
i Stockholm och Göteborg. Vid dessa kliniker skall svårt arbetshindrade
och ur sysselsättningssynpunkt svårbedömbara personer under
kontinuerlig observation av medicinsk, psykoteknisk och teknisk sakkunskap
prövas i olika arbetsuppgifter för att en så fullständig »arbetsdiagnos»
som möjligt skall kunna ställas. Arbetskliniken i Stockholm har
dessutom beretts möjligheter till arbetsfysiologisk och arbetspsykologisk
forskning.

Arbetskliniken i Stockholm är statlig. Den är förlagd till karolinska sjukhuset
men är en fristående institution under egen styrelse samt lyder direkt
under Kungl. Maj :t i socialdepartementet. Antalet arbetsprövningsplatser
är 20. Dessutom har kliniken möjlighet att ta emot ett relativt stort antal
s. k. konsultationsfall per år. Arbetskliniken i Göteborg drivs i stadens regi
med statsbidrag. Den är förlagd till det s. k. sociala huset i Göteborg. Kliniken
har 15 platser, av vilka 5 står till förfogande för klienter från annan
ort än Göteborg.

Statsbidrag kan också utgå till av enskilda industriföretag
inrättade särskilda verkstadsavdelningar för produktionssvag arbetskraft
— s. k. halvskyddad sysselsättning av partiellt arbetsföra — samt till a v
landsting, primärkommuner eller enskilda inrättade
träningsverk städer och arbetscentraler för partiellt arbetsföra.
Vid sistnämnda träningsverkstäder och arbetscentraler bednves
s. k. skyddad verksamhet, vilket innebär, att de här sysselsatta är skyddade
för fullarbetskraftens konkurrens och sålunda kan anpassa sitt arbete efter
hälsotillståndet och arbetsförmågan. Intagningen av klientelet sker i samarbete
med den offentliga arbetsförmedlingen, som sålunda disponerar över

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

platserna och beträffande arbetsträningsfall svarar för dessas arbetsplacering
i öppna marknaden.

Under år 1953 har 31 huvudmän drivit dylika träningsverkstäder och
arbetscentraler. Verkstäderna hade sammanlagt cirka 1 100 individuella
arbetsplatser.

Undervisningen av skolpliktiga barn med svårare eller lättare vanförhet
sker, utom vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet samt de ortopediska
specialklinikerna, vid de vanliga folk- och småskolorna. Vanföra barn, som
ar psykiskt efterblivna, erhåller i viss utsträckning sin undervisning och
vård på de skolor och anstalter för efterblivna, som landstingen och vissa
andra huvudmän driver enligt 1954 års lagstiftning härom. Vid en av
dessa anstalter har anordnats en särskild avdelning för spastiska och vanföra
sinnesslöa barn.

I den mån vård- och arbetshemsfallen ej omhändertages vid vanföreanstalterna
eller Eugeniahemmet, torde vanföra tillhörande denna kategori i
betydande utsträckning vistas i egna eller anhörigas hem eller vara omhändertagna
på kroniker- eller ålderdomshem.

Utredningen

Utredningen framhåller, att av den lämnade översikten framgår, att det
råder en anmärkningsvärd brist på samordning och rationell gränsdragning
i fråga om de stöd- och hjälpåtgärder, som med det allmännas medverkan
tillkommit de vanföra och övriga grupper partiellt arbetsföra.

Vid tiden för vanföreanstalternas och Eugeniahemmets tillkomst hade
särskilda hjälpåtgärder av större betydelse vidtagits endast för några klart
avgränsade grupper svårt vanlottade människor, och anstalterna fyllde en
viktig funktion genom att omhändertaga vanföra av olika kategorier. Den
ortopediska specialistsjukvården hade ej utbildats, ålderdoms- och kronikervården
tillgodosågs helt inom ramen för fattigvården, yrkesskolväsendet
var föga utvecklat och arbetsvärd för partiellt arbetsföra var praktiskt taget
ett okänt begrepp.

Medan vanföreanstalterna och Eugeniahemmet sålunda tidigare fyllde
en alldeles speciell uppgift, har under senare tid en revolutionerande utveckling
ägt rum och den ena stödåtgärden efter den andra inom hithörande
sektor av socialvården tillkommit. I dag har vi fått ett brokigt mönster av
åtgärder, där vanföreanstalterna och Eugeniahemmet visserligen är invävda
men samtidigt intager en relativt fristående ställning. En mångfald olika
anstalter och anordningar har tillkommit, olika huvudmän och statsorgan
har engagerats för uppgifterna, och finansierings- och avgiftssystemen
varierar från fall till fall. Helt naturligt har därför behovet av en mer
förutseende planläggning, en klarare gränsdragning och en bättre samordning
blivit alltmer accentuerat.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Omvårdnaden om de vanföra intager enligt utredningen alltjämt en särställning
genom sin huvudsakliga anknytning till vanföreanstalterna och
Eugeniahemmet med deras unika kombination av sjukvård, pedagogisk
verksamhet och socialvård, vilken kombination genom sin både vida syftning
och snäva begränsning försvårar en eljest naturlig samordning med
övriga befintliga anordningar för samma eller liknande ändamål. Denna
organisationsform har också som en följd av samhällsutvecklingen sedan
länge stått under debatt. Förslag till vissa reformer har under årens lopp
framlagts. Dessa reformkrav har främst dikterats av strävan såväl att öka
de ortopediska vårdresurserna och samordna dessa med övrig medicinsk
vård som att på det mest effektiva sättet koordinera den sociala vanförevården
med andra samhällsåtgärder i allmänt arbetsvårdande syfte. Det
speciella spastikervårdsproblemet har vidare på sistone fått ökad aktualitet,
och närmast har man tänkt sig en lösning av denna vårdfråga i anknytning
till Eugeniahemmet.

Enligt utredningen kan man svårligen undgå att vid ett ståndpunktstagande
till spörsmålet om vanföreanstalternas och Eugeniahemmets framtida
ställning och uppgifter underkasta en hel del av de traditionella tänkesätten
inom vanförevården en förutsättningslös omprövning med beaktande
av den fortskridande samhällsutvecklingen. Mot denna bakgrund upptager
utredningen till närmare granskning de olika verksamhetsgrenarna vid vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet samt ställer dessa i relation till varandra
och till andra samhällsåtgärder på hithörande område.

Vanf öre vårdens olika verksamhetsgrenar

Den ortopediska specialistvården och eftervården av barnförlamningsfall
Allmän översikt

Inledningsvis erinrar utredningen om att den sjukvårdande verksamheten
vid vanföreanstalterna består av dels ortopedisk specialistvård vid anstalternas
ortopediska kliniker dels ock eftervård av barnförlamningsfall, vilka
omhändertages såväl vid klinikerna som vid särskilda annex ellei sekundäiavdelningar
av mer eller mindre provisorisk karaktär. Förutom vid vanföl eanstalterna
finnes i landet sju ortopediska kliniker under ledning av specialistutbildade
ortopeder i överläkarställning, nämligen vid lasarettet i
Lund, vid Södersjukhuset och S:t Görans sjukhus i Stockholm samt Allmänna
sjukhuset i Malmö liksom vid landstingslasaretten i Linköping,
Kristianstad och Örebro. Inom kirurgiska kliniken vid garnisonssjukhuset
i Boden har anordnats en ortopedisk avdelning under specialistutbildad
underläkare. Härtill kommer Solhems sjukhus i Borås samt kustsanatoricrna
i Barkåkra och Apelviken vilkas överläkare jämväl är specialistutbildade
ortopeder.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

Tillsammans med Eugeniahemmets sjukavdelning, som jämväl förestås
av överläkare med specialistutbildning i ortopedi, meddelas sålunda ortopedisk
specialistvård vid 16 sjuk vårdsanstalter. Platsantalet vid dessa uppgår
till omkring 1 700 vårdplatser.

I fråga om ortopedvårdens utbyggnad redovisar utredningen en år 1953
bland de lokala sjukhushuvudmännen företagen enquéte, som utvisar, att
föreliggande utbyggnadsplaner inom landsting och städer utom landsting
är så omfattande, att inom en ej alltför avlägsen framtid praktiskt taget
samtliga sjukvårdsområden torde komma att få tillgång till ortopediska
kliniker.

I fråga om beläggning och poliklinikfrekvens framhålles bl. a., att under
tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 på vanföreanstalternas ortopediska kliniker
intagits 7 375 patienter (cirka 3 000 på Stockholms-, 1 500 på Göteborgs-,
1 600 på Hälsingborgs- och 1 250 på Härnösandsanstalten). Antalet
patienter från stad eller län utanför vederbörande anstalts »eget» upptagningsområde
var förhållandevis ringa vid samtliga anstalter, medan patientmaterialets
fördelning på hemlän resp. -stad uppvisade stora variationer,
beroende på att vanföreanstalternas kliniker belägges i förhållandevis
mindre omfattning från sådana sjukvårdsområden, som har egna ortopediska
kliniker, men i högre grad från de sjukvårdsområden, där vanföreanstalt
är belägen.

Medeltalet vårdade per dag år 1952 i procent av vårdplatsantalet har genomsnittligt
varit lägre vid vanföreanstalternas kliniker än vid de sjukhusanslutna
ortopedklinikerna eller 87 procent vid de förstnämnda mot 91 vid
de senare, viket bl. a. sammanhänger med att medelvårdtiden varit kortare
vid vanföreanstalternas eller 28,6 dagar mot 32,6 dagar vid de allmänna
sjukhusens ortopedkliniker.

Besöksfrekvensen vid vanföreanstalternas polikliniker är i regel lägre
än vid de allmänna sjukhusen. Å andra sidan är poliklinikbesöken vid vanföreanstalterna
i allmänhet mera tidskrävande, då det bl. a. med hänsyn
till anstalternas stora upptagningsområden och de ofta långa resorna visat
sig nödvändigt att koncentrera undersökningarna till så få läkarbesök per
patient som möjligt.

Beträffande personalförhållandena redovisar utredningen vissa undersökningar
rörande personaltätheten den 31 december 1952 vid vanföreanstalternas
och vissa andra sjukvårdsanstalters ortopediska kliniker. Av
redogörelsen framgar bl. a., att Stockholms- och Göteborgsanstalternas relationstal
i fråga om antalet vårdplatser och intagna per befattning, om man
räknar med samtliga redovisade kategorier befattningshavare, i huvudsak
överensstämmer med medeltalen för samtliga sjukhus, medan relationstalet
i avseende på vårddagarna är ogynnsammare eller lägre än medeltalet,
särskilt vad gäller Stockholmsanstalten. Detta sammanhänger bl. a. med
den relativt låga medelbeläggningen vid sistnämnda anstalt. Hälsingborgs -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

och Härnösandsklinikerna åter ligger i vissa fall icke oväsentligt över medeltalet
i fråga om samtliga relationstal. Rent allmänt anser utredningen,
att personaluppsättningen i regel är relativt sett mindre vid vanföreanstalternas
kliniker än vid de redovisade övriga ortopedklinikerna.

De totala driftutgifterna vid vanföreanstalternas kliniker för tiden 1 januari
1951—30 juni 1952 uppgick till sammanlagt nära 6,9 milj. kr. och
inkomsterna till något över 1,1 milj. kr. De statliga fyllnadsbidragen
utgjorde drygt 4,6 milj. kr. under det att de fasta statsbidragen understeg
1,2 milj. kr.

Vårdavgiften för intagen patient bestämmes vid vanföreanstalterna av
vederbörande huvudman, dock att som villkor för statsbidrag gäller, att
avgiften på allmän sal icke får överstiga 3 kr. per patient och dag. Detta
belopp utgör dagavgift vid samtliga anstalter, dock att för patient, som ej
omfattas av allmänna sjukförsäkringen, vårdavgiften utgör 1 kr. Vid
vanföreanstalterna göres ingen skillnad i avgiftshänseende mellan patienter
från anstaltens »eget» och från »främmande» upptagningsområde. Dagavgifterna
på halvenskilt rum utgör i Stockholm 12 kr., i Göteborg 15 kr.
samt i Hälsingborg och Härnösand kr. 7: 50. På helenskilt rum är avgiften

1 Stockholm 20 kr., i Göteborg 26 kr., i Hälsingborg 11 kr. och i Härnösand
kr. 10: 50.

På de ortopediska lasarettsklinikerna har dagavgiften för inomlänspatienter
varierat på allmän sal från 5 kr. till 1 kr., på halvenskilt rum från 15
till 9 kr. och på enskilt rum från 25 till 13 kr. På flertalet kliniker har
dagavgiften sänkts efter ett visst antal vårddagar. För utomlänspatienter
gäller enhetliga dagavgifter om 50, 60 och 70 kr. för remissfall samt 35,
45 och 55 kr. för övriga fall på resp. allmän sal, halv- och helenskilt rum.

Enligt det s. k. utomlänsavtalet begränsas emellertid patientavgiften vid
de allmänna sjukhusen i vissa angivna fall därigenom, att patientens hemlandsting
bestrider så stor del av den för vården utgående ersättningen,
att den på patienten fallande avgiften stannar vid ett belopp, som i regel
motsvarar inomlänspatientavgiften i den sjukes eget sjukvårdsområde.
Utredningen framhåller, att den merkostnad, som enligt utomlänsavtalet
drabbar patientens hemlandsting, helt naturligt inbjuder att i första hand
söka placera patienter, som behöver ortopedisk specialistvård, vid vanföreanstalt.

Vid vanföreanstalten i Stockholm överensstämmer poliklinik- och behandlingsavgifterna
i stort sett med vad som gäller vid karolinska sjukhuset.
Vid vanföreanstalterna i Göteborg, Hälsingborg och Härnösand har
polikliniktaxorna i tillämpliga delar på det hela taget överensstämt med
sjukassetaxan och den för lasarettsläkares öppna mottagningar överenskomna
taxan. I Stockholm utgör poliklinikavgiften 5 kr. och vid Göteborgsanstalten
utgör avgiften för första besök 6 kr. och för följande besök kr.
3: 60 under förutsättning, att kirurgisk behandling icke meddelas. Vid Häl 2

— Ilihang till riksdagens protokoll 11155. 1 samt. AV 135

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

singborgs- och Härnösandsanstalterna utgör motsvarande belopp 8 resp.
4 kr. För massage och behandlingar utgår avgifter med varierande belopp
från 1 kr. till 4 kr. (Dessa uppgifter avser år 1954 och kan ha ändrats i och
med den allmänna sjukförsäkringens genomförande.)

Beträffande den genomsnittliga dagkostnaden vid vanföreanstalternas
ortopediska kliniker, jämförd med de allmänna lasarettens kostnader har
vanföreanstalternas utgifter, som under slutet av 1930-talet och början av
1940-talet i stort sett låg jämsides med lasarettens, därefter i icke obetydlig
grad kommit att understiga dessa. Den genomsnittliga dagkostnaden för
lasaretten utgjorde sålunda år 1951 kr. 35: 90 och vid vanföreanstalterna
kr. 31: 76 för perioden 1 januari 1951—30 juni 1952. För de särskilda anstalterna
uppgick dagkostnaden under nämnda period till kr. 34: 66 vid
Stockholmsanstalten, kr. 37: 38 vid Göteborgsanstalten, kr. 25: 97 vid Hälsingborgsanstalten
och kr. 23: 15 vid Härnösandsanstalten. Den största
skiljaktigheten hänför sig till avlöningsposten. Stockholms- och Göteborgsanstalterna
har högre lönekostnad än övriga anstalter, vilket sammanhänger
med en väsentlig skillnad i personaluppsättningen. För utredningens närmare
redogörelse för kostnadsfrågorna torde få hänvisas till betänkandet.

Stockholms- och Göteborgsanstalterna, vilka uppvisar de högsta dagkostnaderna,
redovisar även de största inkomsterna per vårddag. Härigenom
blir skillnaden mellan driftunderskotten vid de olika anstalterna betydligt
mindre än skillnaden i fråga om de totala vårddagskostnaderna. Den närmaste
anledningen till inkomstskillnaderna är föreliggande olikheter i
den öppna vårdens organisation liksom de varierande avgiftsförhållandena.

Tidigare reformförslag

Innan utredningen går att redovisa sina synpunkter på det framtida ordnandet
av den ortopediska specialistvården lämnas bl. a. följande redogörelse
för tidigare reformförslag på detta område.

1918 års vanförevårdssakkunniga uttalade, att den rådande typen vanföreanstalter
representerade ett övergångsstadium och att en fastare anknytning
till den allmänna sjukvården borde åstadkommas. Vid skapandet
av nya vanföreanstalter borde sjukvården överflyttas till närbeläget
allmänt sjukhus, vars ortopediska klinik borde tjäna som upptagningsorgan
för anstalten. Redan befintliga anstalter borde utvecklas i samma riktning.

Enligt statens sjukvårdskommitté (SOU 1934: 22) saknade principfrågan
om ortopedvårdens ordnande större betydelse, eftersom behovet av vårdplatser
i stort sett komme att täckas inte minst genom tillkomsten av
Härnösandsanstalten och den planerade anstalten på Norrbackaområdet.
Vid ett utbyggande av den ortopediska lasarettsvården borde man framgå
med stor försiktighet och helst avvakta de erfarenheter, vilka kunde föreligga,
sedan vanföreanstalterna i utbyggt skick utövat sin verksamhet under
exempelvis en 1 O-årsperiod.

Kommittén för partiellt arbetsföra framhöll i ett betänkande (SOU 1947:
18), att det nuvarande nära organisatoriska sambandet mellan vanföre -

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

anstalternas pedagogiska verksamhet och de övriga leden i vanförevården
borde upplösas. En naturlig utvecklingsgång vore, att en del av den ortopediska
vården organisatoriskt frikopplades från vanföreanstalterna och
förbundes med centrallasaretten.

Ortopedi- och vanförevärdssakkunniga (SOU 1948: 41) hävdade, att det
förelåge behov av en avsevärd utbyggnad av ortopediska vårdplatser i anknytning
till övrig lasarettsvård med landstingen som huvudmän. Enligt
de sakkunnigas beräkningar skulle, med utgångspunkt från att även benoch
ledtuberkulosfall skulle vårdas på ortopediska kliniker, nya sådana
kliniker behövas vid 20 sjukvårdsanstalter med tillhopa 1 684 vårdplatser.
De nuvarande vanföreanstalternas kliniker borde utnyttjas för platsbehovet
i de län, inom vilka anstalterna vore belägna. Någon förändring av
huvudmannaskapet för den av anstalterna bedrivna sjukvården borde, med
hänsyn till betydelsen av att bibehålla sambandet mellan anstalternas
sociala och pedagogiska verksamhet samt den medicinska verksamheten
icke äga rum. Delvis gemensam administration in. in. ansågs också tala
för att huvudmannaskapet bibehölles oförändrat.

Stockholmsanstaltens klinik skulle i huvudsak komma att fungera för
Stockholms läns behov. Kliniken i Hälsingborg borde i oförändrat skick
utnyttjas för Malmöhus läns och Hälsingborgs stads behov, medan Göteborgskliniken
borde tillgodose Göteborgs och Bohus läns behov av ortopediska
vårdplatser, varjämte Göteborgs stad ansågs äga behov av några
platser utöver en av staden planerad klinik. Visst utrymme borde vid
Stockholms- och Göteborgsanstalterna reserveras för behov vid större barnförlamningsepidemier
liksom vid Härnösandskliniken, som borde kompletteras
med en lasarettsansluten klinik inom Västernorrlands län.

I finansieringsfrågan hänvisade de sakkunniga, som i och för sig ansåge
det naturligt, att landstingen övertoge hela det ekonomiska ansvaret för
den ortopediska sjukvården, till statshidragssakkunnigas betänkande, enligt
vilket dels ett s. k. standardbidrag skulle utgå med visst belopp per invånare
i resp. landstingsområde, dels ock ett allmänt vårddagsbidrag samt ett
anläggningsbidrag för vissa vårdgrenar, däribland ortopedvården. Med hänsyn
till vanföreanstalternas speciella uppgifter och stora upptagningsområden
ansåg de sakkunniga det naturligt, att staten i regel svarade för byggnadernas
uppförande och underhåll samt inventariers anskaffande vid de
till anstalterna knutna klinikerna. Något förslag om avskaffande av statsbidragen
till poliklinikerna framlades ej.

Remissinstanserna var i stort sett ense med de sakkunniga om att ett
starkt behov förelåge av en utbyggnad av de ortopediska vårdresurserna i
anslutning till den allmänna sjukvården, även om beräkningarna av vårdbehovet
utsattes för stark kritik.

Beträffande huvudmannaskapet och finansieringen av vanföreanstalternas
ortopediska kliniker samt dessas upptagningsområden ställde man
sig i flera fall ganska kritisk.

Enligt statskontoret borde antingen anstalterna förstatligas samt befattningshavarnas
anställnings- och avlöningsvillkor regleras enligt statliga
normer, eller ock anstalterna stiillas under landstingens ledning.

Medicinalstyrelsen ansåg, att vanföreanstalternas kliniker under en övergångstid
kunde tjänstgöra som ravonsjukhus, men innan omfattande investeringar
företoges, borde omprövas, huruvida vanföreanstalterna borde
bedriva sjukvård. Det ifrågasattes om ej anstalternas behov av ortopedisk

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

sakkunskap kunde erhållas i andra former än genom egen ortopedisk klinik.
Styrelsen hyste av flera skäl stor tvekan, om vanföreanstalternas nuvarande
ortopediska kliniker borde förändras till länskliniker. För den händelse
en eller flera vanföreanstalter skulle frikopplas från sjukvården, förordade
styrelsen, att ledigblivna lokaler skulle drivas som efterbehandlingsplatser
i anstalternas regi. Styrelsen ifrågasatte, om ej ett förstatligande
av anstalterna skulle innebära en rationellare lösning av deras finansieringsproblem.
Vissa skäl talade emellertid för att bibehålla nuvarande
organisationsform, till dess ortopedvården utbyggts och klarhet vunnits om
anstalternas framtida uppgifter.

Av vanförevårdsföreningarna anslöt sig Stockholms- och Hälsingborgsföreningarna
till de sakkunnigas förslag. Norrlandsföreningen uttalade viss
tveksamhet i frågan om huvudmannaskapet, medan Göteborgsföreningen
icke ansåg sig kunna acceptera ett förslag, som medförde, att fyra ortopediska
sjukavdelningar för framtiden skulle nekas sitt naturliga samband
med övrig kroppssjukvård. Enligt föreningen borde också de sociala och
pedagogiska verksamhetsgrenarna befrias från sin sjukvårdsprägel. Under
en övergångstid borde de nuvarande vanföreanstalterna alltjämt fungera
som ortopediska centralsjukhus. Visade erfarenheten senare, att anstalternas
kliniker kunde undvaras, borde de avvecklas. Föreningen avstyrkte
även förslaget i vad detta avsåge användningen av Göteborgskliniken.

Karolinska institutets lärarkollegium förordade, att ortopediska lasarettsavdelningar
inrättades även i de län, där vanföreanstalter funnes, medan
de senare borde utnyttjas som centra för ett framtida social-pedagogiskt
behov. Lärarkollegiet tillstyrkte vidare liksom flertalet remissinstanser
ett förslag om inrättande av ortopediska kliniker vid karolinska sjukhuset
och akademiska sjukhuset i Uppsala.

Svenska landstingsförbundet liksom åtskilliga landsting ansåg det vara
för tidigt att taga ståndpunkt till frågan om vanföreanstalternas framtida
ställning, enär ortopedvården ännu åtskilliga år måste äga tillgång till
dessa anstalter. Kristianstads läns landsting hemställde, att frågan om
anstalternas huvudmannaskap skulle närmare utredas, och landstinget i
Göteborgs och Bohus län ifrågasatte, om icke staten borde bli huvudman
för anstalterna. Västernorrlands läns landsting ansåg, att en ortopedavdelning
borde anordnas för härnösandsdistriktet i en av staten uppförd särskild
byggnad på länslasarettets tomt.

Landstinget i Göteborgs och Bohus län hade ingen erinran mot förslaget
att dess behov av ortopediska vårdplatser tills vidare tillgodosåges genom
avtal med vanföreanstalten i Göteborg. Stadsfullmäktige i Göteborg däremot
uttalade, att det vore mera rationellt, att landstinget ordnade ortopedisk
klinik vid sitt centrallasarett. Göteborgs stad kunde möjligen framdeles
ha användning för vanföreanstaltens kliniklokaler för eftervård e. d.

Svenska stadsförbundet ansåg de sakkunnigas förslag principiellt böra
leda till att anstalterna övertoges av landsting och städer utanför landsting.

SVCK instämde i de sakkunnigas förslag. Svenska läkaresällskapet ansåg
det ej lämpligt, att anstalternas kliniker samtidigt skulle vara länskliniker.
Svenska ortopedföreningen slutligen fann det vara lyckligast om
sjukvården kunde administrativt helt frikopplas från vanföreanstalternas
sociala verksamhet.

Utredningen redovisar även en inom medicinalstyrelsen år 1953 upprättad
P. M. rörande efterbehandlingen av barnförlamnings [all.

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

Med utgångspunkt från ett beräknat antal av 2 000 fall med förlamning
under ett år kunde, enligt styrelsen, antalet eftervårdsbehövande patienter
angivas till 1 400, av vilka cirka 900 behövde vård vid sluten anstalt. Medelvårdtiden
beräknades till omkring 4 månader, och det erforderliga antalet
eftervårdsplatser angavs till 800 av vilka minst 300 borde vara ortopediska
A-platser.

Antalet för eftervård tillgängliga A-platser kunde beräknas till 350. För
att fylla resten av behovet komme huvudsakligen epidemisjukhusen i fråga.
Under förutsättning, att icke den akuta epidemivården ställde mycket stora
krav på platserna, kunde för ändamålet tillgängliga vårdplatser uppskattas
till drygt 600, varjämte 200 å 300 reservplatser torde kunna erhållas vid
trängande behov. I katastrofsituationer finge andra åtgärder vidtagas, såsom
partiell utrymning av vanföreanstalter och lasarettsavdelningar eller
anlitande av vårdplatser i grannländerna. Platsbehovet ansåges sålunda
vara tillgodosett även vid en stor epidemi, under det att bristen på bl. a.
ortopeder vore besvärande.

Enligt medicinalstyrelsen borde större vikt än hittills fästas vid öppen
eller halvöppen eftervård, varigenom lättnad kunde uppkomma både för
sjukvårdsinrättningarna och den enskilda patienten.

Eftervården borde i princip ankomma på landstingen och motsvarande
städer. Därvid torde det vara lämpligt att i vissa fall söka samarbete med
angränsande sjukvårdsområden samt med olika frivilliga organisationer.

I anslutning till den lämnade redogörelsen för medicinalstyrelsens förslag
rörande eftervården av barnförlamningsfall omnämner utredningen
även ett av medicinalstyrelsen år 1953 framlagt förslag angående den framtida
användningen av Apelvikens och Kronprinsessans Victorias kustsanalorier.
Förslaget innehåller bl. a. följande.

I avvaktan på att ortopediska avdelningar tillkomme i flertalet sjukvårdsområden
borde kustsanatorierna behålla sin karaktär av anstalter för ortopedvård
inklusive vård av kirurgisk tuberkulos, men med vidgade indikationer
för intagning. Vårdplatserna borde disponeras sålunda: på Apelvikens
kustsanatorium 182 vårdplatser — varav 38 reservplatser — för
kirurgisk tuberkulos, 40 för vård av ortopediska fall från Hallands län
enligt avtal med landstinget och 100 för eftervård av barnförlamningspatienter
samt på Kronprinsessans Victorias kustsanatorium 110 vårdplatser
för kirurgisk tuberkulos och 105 för eftervård av barnförlamningsfall
och för andra fall, som erfordrade långvarig ortopedisk specialbehandling.
Vidare förordades, att för andra ändamål avsedda, ej utnyttjade vårdplatser
vid dessa kustsanatorier jämväl finge tagas i anspråk för vård av fall,
som krävde specialbehandling. Den särskilda ortopediska specialbehandling
med tonvikt på rehabilitation, som här avsågs, gällde bl. a. resttillstånd
efter olycksfall, nervskador, reumatiska sjukdomar, andra deformerande
ledsjukdomar och ryggradsåkommor. Endast behandlingsbara fall
borde ifrågakomma och företrädesvis sådana, som jämsides med den medicinska
behandlingen behövde omskolas eller erhålla arbetsträning. Vid
de omändringsarbeten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium, som
måste komma till stånd, ansågs även lokaler för arbetsvärd böra anordnas.

I finansieringsfrågan förordade styrelsen — varvid förslaget avsåg samtliga
kustsanalorier och vanföreanstalterna — en enhetlig patientavgift om
3 kr. per dag på allmän sal för inomlänspaticnter jämte en högsta vård -

22

Kungi. Maj.ts proposition nr 135

avgift av 35 kr. per dag. Statsbidraget till vanföreanstalternas kliniker
borde slopas och bidraget till kustsanatorierna nedsättas till kr. 1:50
per vårddag. Härutöver borde staten täcka vårdkostnaderna i den mån
dessa överstege 35 kr.

Jag vill här erinra om, att jag i propositionen nr 106/1954, framlade vissa
förslag rörande den framtida användningen av bl. a. Apelvikens och kronprinsessan
Victorias kustsanatorier varvid jag uttalade min anslutning
till medicinalstjrrelsens nyss refererade plan för sanatoriernas utnyttjande.
Även medicinalstyrelsens förslag till finansieringen av anstalternas drift
ansåg jag mig böra godtaga, dock att nuvarande statsbidrag alltjämt finge
utgå för vård av kirurgisk tuberkulos och eftervård av barnförlamningspatienter.
Jag uttalade, att det härvid vore fråga om en provisorisk lösning
av spörsmålet om ansvaret för ifrågavarande vård. Jag förutsatte, att denna
fråga finge upptagas i ett större sammanhang i första hand i samband
med en prövning av spörsmålet om vanförevårdens framtida organisation.

Utredningens synpunkter och förslag

Enligt utredningen torde möjligheterna att rationalisera och förbilliga
driften vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker vara skäligen begränsade.
Beläggnings- och driftförhållandena vid dessa kliniker kan ej heller
anses mindre rationella än vid de allmänna sjukhusen, där bl. a. dagkostnadsstegringen
är mera markerad. Differenserna i fråga om berörda
förhållanden vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker beror bl. a. på
upptagningsområdenas karaktär, sjukhusbyggnadernas utformning, oenhetligheten
i fråga om vårdavgifter och personalstater, utformningen av den
öppna vården in. m.

Redogörelsen för tidigare reformförslag har å andra sidan visat, att mera
genomgripande reformer i fråga om vanföreanstalternas organisation och
den inom dessa bedrivna ortopedvården med stigande styrka krävts från
skilda håll.

Med hänsyn till den utveckling utanför vanföreanstalternas ram, som
ägt rum i fråga om såväl den ortopediska sjukvården som arbetsvärden och
yrkesutbildningen, finner utredningen nödvändigt att mot fördelarna av
sjukvårdens framtida bibehållande vid vanföreanstalterna ställa de tungt
vägande synpunkter, som anförts till förmån för en mera enhetlig ledning
och ökad organisatorisk samverkan inom de berörda områdena inom sjulcoch
socialvården. Härvid avses samverkan dels mellan den vid vanföreanstalterna
bedrivna sjukvården och den verksamhet, som bedrives inom
den allmänna sjukvårdens ram, dels ock mellan vanföreanstalternas på yrkesutbildning
av vanföra ensidigt inriktade verksamhet och den på den
stora gruppen partiellt arbetsföra inriktade arbetsvärd, som vuxit fram under
arbetsmarknadsstyrelsens ledning.

Utredningen erinrar om att det visserligen var vid vanföreanstalterna,

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

man först konstaterade, att tillgången på ortopedisk specialistvård var en
nödvändig förutsättning för framgång i vanförevårdens strävanden att inpassa
de vanföra i produktions- och samhällslivet. Däri har emellertid knappast
legat ett bedömande i och för sig av graden av sambandsbehovet mellan
den ortopediska sjukvården och anstalternas övriga verksamhet och ej
heller ett ställningstagande till lämpligheten av att den ortopediska sjukvården
inrangerades under vanföreanstalternas huvudmannaskap i stället
för att hänföras till den allmänna sjukvården.

Utvecklingen har sedermera visat, att en ökad platstillgång inom ortopedvården
måste anses ytterligt angelägen. En sådan utbyggnad har också
ägt rum, och vid sidan om vanföreanstalternas kliniker och kustsanatorierna
disponerar de ortopediska lasarettsklinikerna nu omkring 650 platser.
I fråga om behovet av ortopedplatser vid lasaretten har detta av ortopedoch
vanförevårdssakkunniga uppskattats till närmare 2 500, därest vid ortopedklinikerna
skall vårdas jämväl ben- och ledtuberkulosfall. Utredningen
— som saknar förutsättningar att själv taga ställning till lämpligheten ur
medicinsk synpunkt av att ben- och ledtuberkulosfallen regelmässigt skall
behandlas vid lasarettens ortopedkliniker — utgår emellertid från att så
icke kan ske eller bör ske, förrän en betydande utbyggnad skett av lasarettens
ortopedplatser. Enligt utredningen kan behovet av ortopedplatser inom
sjukvårdsområdena ej alltid ställas i relation till områdets folkmängd utan
varierar med hänsyn till förekomsten av ben- och ledtuberkulos och närbelägenhet
av den för dessa vårdfall avsedda centraliserade vården ävensom
tillgången på allmänna kirurgplatser vid det lasarett, dit ortopedkliniken
avses bli förlagd, liksom inom sjukvårdsområdet i dess helhet. Det har för
övrigt gjorts gällande, att behovet av vårdplatser särskilt inom ortopedien
varierar med hänsyn till folktätheten i klinikens närhet. Salunda torde det
relativa platsbehovet vara lägre i större städer, där ortopedfallen i större utsträckning
kan omhändertagas i öppen vård. Några allmängiltiga regler
för vare sig ben- och ledtuberkulosfallens eller extremitetskirurgfallens omhändertagande
på ortopedkliniker av speciell (kustsanatorierna) eller allmän
typ eller på rena kirurgavdelningar torde icke för närvarande kunna
eller lämpligen böra centralt uppdragas.

Under alla omständigheter anser utredningen det stå klart, att en sådan
utbyggnad av ortopedvården måste komma till stånd, att minst en ortopedklinik
anordnas inom praktiskt taget varje sjukvårdsområde, där man
efter en approximativ mall av 0,2—0,4 platser per tusen invånare inom
området uppnår ett minimiantal av 30 platser på sådan klinik.

Enligt utredningen har utbyggnadstcndenserna inom ortopedvården ytterligare
aktualiserat kravet på ett slutligt ställningstagande till principfrågan
om ortopedklinikernas bibehållande vid vanföreanstalterna. Utredningen
tillmäter härvid den uppfattningen stor vikt, att läkarna vid vanföreanstalterna
lätt kommer i en isolerad ställning i förhållande till övriga

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

discipliner inom den allmänna sjukvården, där man även har bättre tillgång
till den moderna medicinens personella och tekniska resurser i fråga
om röntgen, narkoshjälp, laborationer, blodtransfusioner m. m. Också
konsultationsmöjligheterna ortopeder och andra specialister emellan försvåras
med nuvarande organisation.

Även de till följd av det delade huvudmannaskapet skiftande avgiftsoch
finansieringsgrunderna inom ortopedvården, för vilka redogörelse lämnats
i det föregående, talar starkt för att organisationsformen ändras.
Rådande ordning är ägnad att leda till en olycklig snedvridning av beläggmngsförhållandena
inom ortopedvården samt hämma och försvåra en eljest
önskvärd och rationell utbyggnad länsvis av rikets lasarettsvård. Dessa
missförhållanden skulle automatiskt bliva eliminerade, därest all ortopedisk
specialistvård handhades av den allmänna sjukvårdens huvudmän.

När det gäller de i vanföreanstalternas skolor och yrkesavdelningar intagna
elevernas intresse av att inom anstalten äga tillgång till ortopedisk
klinik, framhåller utredningen, att intagning oftast sker först sedan den
medicinska specialbehandlingen avslutats. Det s. k. ortopediska tillståndet
hos eleverna är därför i regel ganska stationärt. Vid förnyad intagning
på ortopedisk klinik uppskjutes det egentliga sociala eller pedagogiska
vanförevårdsarbetet. A andra sidan är eleverna under sin utbildningstid
i behov av ständig uppmärksamhet och tillsyn icke minst för kontroll och
justering av sina ortopediska hjälpmedel. Vid vanföreanstalt bör därför
alltjämt finnas tillgång till en ortoped. I första hand bör emellertid eleverna
stå under tillsyn av en allmänläkare. Ortopedens uppgift skulle vara
att vid inskrivningen och minst en gång i terminen undersöka anstaltens
alla ortopedfall med skyldighet till tätare kontroll vid behov eller efter
allmänpraktikerns remiss. Utredningen förutsätter, att man inom anstaltsledningarna
också uppmärksammar behovet att kunna samråda med en
psykiatriker angående elevernas skilda behov. Utredningen kan med hänsyn
till det anförda icke anse kravet på tillgång till ortopedläkare i och för
sig vara motiv nog för att vid vanföreanstalterna behålla dessas ortopediska
kliniker.

Även psykologiska skäl talar för att de elever, som efter avslutad medicinsk
behandling intages på en vanföreanstalts skola eller yrkesavdelning,
snarast frigöres från den sjukhusanda eller sjukdomskänsla, som kan ha
bibragts dem på sjukavdelningen.

Genom ett utskiljande av den sjukvårdande verksamheten skulle också
möjliggöras en enhetligare statlig ledning och tillsyn över vanföreanstalterna,
vilka förutom till sin huvudtillsynsmyndighet, medicinalstyrelsen,
nu står i visst beroendeförhållande till ytterligare fyra centrala ämbetsverk
nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och pensionsstyrelsen.

Övertygande skäl talar sålunda enligt utredningens mening för en över -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

flyttning snarast möjligt av vanföreanstalternas sjukvårdande verksamhet
till den allmänna lasarettsvården. De lokaler, som därvid frigöres, kan framdeles
utnyttjas icke allenast av vanföra utan för omskolning, arbetsprövning,
arbetsträning och yrkesutbildning av alla de partiellt arbetsföra, som
befinnes i särskilt behov av det mera allsidiga och differentierade omhändertagande,
som dessa specialutbildningsanstalter synes böra givas förutsättningar
att lämna.

Utredningen framhåller i detta sammanhang beträffande den viktiga
uppgift, som inom eftervården av barnförlamningsfall fyllts av vanföreanstalternas
kliniker samt till dessa knutna annexavdelningar, att utredningens
förslag ingalunda synes minska möjligheterna att alltjämt utnyttja
klinikernas lokala och personella resurser för ändamålet. Däremot skulle
kostnaden för denna eftervård överföras till den lokala sjukhushuvudmannen
i likhet med vad som redan gäller för andra lasaretts- och epidemisjukhusfall.
Vid särskilt allvarliga barnförlamningsepidemier, då på initiativ
av medicinalstyrelsen särskilda annexavdelningar behöver inrättas,
synes det utredningen naturligt, att dylika avdelningar drives med statsbidrag
för att utjämna huvudmännens kostnader. Utredningen framhåller,
att hithörande problemställningar i viss mån faller utanföi utredningsuppdraget,
men understryker angelägenheten av att de synnerligen varierande
avgiftsförhållandena inom såväl den slutna som öppna barnförlamningseftervården
snarast enhetligt regleras.

Intill dess ortopedvården länsvis ytterligare kunnat väsentligt utbyggas,
torde man enligt utredningen ej kunna undgå att låta vanföreanstalternas
kliniker, i vart fall så länge de inrymmes i befintliga lokaler, bibehålla
sina nuvarande upptagningsområden och karaktären av riksplatser. Oberoende
av om och när klinikerna överföres i den lokala huvudmannens
regi, bör dock ett enhetligare avgiftssystem och en rationellare finansieringsform
genomföras. Genom höjningen av patientavgiften på allmän sal
vid vanföreanstalterna från 1 till 3 kr. för patient, som omfattas av den
allmänna sjukförsäkringen, har en viss enhetlighet uppnåtts jämfört med
den allmänna sjukvården. Däremot är avgifterna på halvenskilt och enskilt
rum skiftande och bör göras enhetliga samt i görligaste mån anpassas
efter de allmänna sjukhusens taxor. I den mån ett överförande av klinikerna
till de lokala huvudmännen kommer att dröja någon längre tid
förordas också, att genom medicinalstyrelsens försorg en översyn göres
av klinikernas skiftande poliklinik- och behandlingsavgifter.

I konsekvens med sin allmänna uppfattning om ortopedvårdens ställning
inom lasarettsvårdens allmänna ram föreslår utredningsmannen vidare, att
skyldighet, förslagsvis fr. o. m. den 1 juli 1956, införes för det landsting
eller den stad, där patienten hör hemma, att lämna bidrag till patientens
vård på hithörande ortopedkliniker i huvudsaklig anslutning till det s. k.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr Utö

utomlänsavtalet. I likhet med vad som gäller för karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet hör städernas och landstingens vårdbidrag, så länge
ortopedklinikerna behåller sina nuvarande upptagningsområden och sin
riksplatskaraktär, begränsas med utgångspunkt från en högsta vårdavgift
om 35 kr. Samtidigt bör de fasta statliga vårddags- och poliklinikbidragen
kunna slopas. Med en begränsning av vårdavgiften till högst 35 kr. bör
dock staten svara för överskjutande belopp eller alltjämt täcka ett eventuellt
driftunderskott. Emellertid synes det knappast skäligt, att på landstingen
resp. städerna utanför landsting överflyttas en bidragsskvldighet,
som skulle kunna medföra ett driftöverskott vid vissa kliniker. För und\
ikande härav föreslås, att vårdavgiften på allmän sal vid dessa kliniker
årligen fastställes med utgångspunkt från vederbörande kliniks genomsnittliga
dagkostnad under senast avslutat räkenskapsår, tills vidare dock
högst intill ett belopp av 35 kr. per patient och dag.

Beträffande förutsättningarna att överföra de olika vanföreanstalternas
ortopediska kliniker till de lokala huvudmännen anför utredningen bl. a.
följande.

I fråga om Norrbackainstitutet understrykes Norrbackaklinikens allvarliga
brister, de betydande kostnader, som vid ett fortsatt användande måste
nedläggas på densamma samt det behov, som föreligger för anstaltens sociala
och pedagogiska verksamhet att få tillgång till klinikens utrymmen.
Utredningen understryker mycket starkt kravet på att en ny ortopedklinik
vid karolinska sjukhuset snarast kommer till stånd, varvid också ett förslag
om den statliga arbetsklinikens överflyttning från karolinska sjukhusets
område till Norrbackainstitutet kan realiseras. I avvaktan på den
nya ortopedklinikens tillkomst framlägger utredningen icke något förslag
om överflyttning av ansvaret för den nuvarande klinikens ledning och drift
till karolinska sjukhusets direktion.

Göteborgsanstaltens ortopedklinik skiljes genom en huvudgata från Sahlgrenska
sjukhuset, där Göteborgs stad har för avsikt att uppföra en kombinerad
extremitets-kirurgisk-ortopedisk klinik. Den nya kliniken väntas
icke helt kunna övertaga vårdfallen från den nuvarande ortopedkliniken,
som under en övergångstid torde få svara för ortopedvården inom sitt
nuvarande upptagningsområde. Enligt utredningen torde Göteborgs stad
lcke i princip motsätta sig ett övertagande av kliniken. Då det f. n. ej är
™öjligt att överblicka det framtida lokalbehovet vid Göteborgsanstalten,
förordar utredningsmannen upptagande av lokala förhandlingar under
statsmakternas medverkan angående klinikens överförande för viss tid
i Sahlgrenska sjukhusets regi.

Beträffande Härnösandsanstalten, vars utrymmen anses otillräckliga, förordar
utredningsmannen att en ortopedisk klinik snarast nybygges vid länslasarettet
i Härnösand. En sådan lösning har under hand accepterats vid
överläggningar med representanter för Västernorrlands läns landsting, som
icke heller motsatt sig tanken att under tiden övertaga ansvaret för driften
av vanföreanstaltens klinik. Då ortopedkliniken i Härnösand i vart fall,
intill dess ortopedvården i denna anstalts vidsträckta upptagningsområde
hinner utbyggas, torde behöva göras något större än som eljest måhända
vore ur landstingets egen synpunkt önskvärt, är det naturligt, att staten

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

påtager sig den del av anläggningskostnaden för eu sådan klinik, som kan
anses belöpa på de platser, av vilka landstinget för egen del icke har behov.

I fråga om platsantalet vid en ny klinik i Härnösand erinrar utredningen
om att förslag föreligger om anordnandet av ortopedklimker i Umeå (b
platser) och Östersund (30—50 platser), varjämte fragan aktualiserats
vid Gävle lasarett. Diskussionsvis har också framförts tanken att jainval
vid Sundsvalls lasarett anordna en dylik klinik. Under den tid den nya
Härnösandskliniken kommer att tjänstgöra som en rayonklinik synes den
dock icke böra planeras för mindre än cirka 80 sangar. Anordnandet av
en »gästavdelning» vid kliniken kunde ytterligare begransa antalet ortopedplatser,
varjämte klinikens belastning kunde minskas, därest det slutna
eftervårdsklientelet bland barnförlamningsfallen i viss utsträckning overflvttades
på epidemiväsendets vårdresurser.

'' Hålsinqborgsanstaltens klinik med dess 80 vårdplatser ar belägen i omedelbar
närhet av stadens lasarett. Lokalerna är otidsenliga och tranga. Stadens
befolkningsunderlag motiverar i och för sig knappast en storre oitopedklinik.
Ur vanföreanstaltens synpunkt synes tillgängen pa ortopedspecialist
och icke ett bibehållande av ortopedkliniken vid nuvarande platsantal
vara en av förutsättningarna för vanföreanstaltens kvarblivande i
staden. För att anstalten skall kunna tillfredsställande fullfölja sin yrkesutbildande
och arbetsvårdande verksamhet kräves emellertid betydande nybv«gnader.
Detta förhållande kan aktualisera en forflyttning av sistnämnda
verksamhet till annan ort, därest icke för framtiden tillgången pa ortopedspecialist
säkras genom stadens försorg. Enligt utredningen torde emellertid
staden önska behålla vanföreanstalten och därför antingen övertaga och
med lasarettet samordna den befintliga klinikbyggnaden eller eljest snarast
låta vid lasarettet anordna den ortopedvård, som kravs for vantore anstaltens

kvarblivande i Hälsingborg.

Därest staden skulle tills vidare övertaga den befintliga kliniken, toiefaller
det naturligt, att staten, med beaktande av denna kliniks niindr
tidsenliga skick, ikläder sig huvudparten av kostnaderna för den modernisering
och upprustning av lokalerna, som kan anses erforder ig.

Remissyttranden

Remissinstanserna har genomgående givit sin anslutning till de allmänna
riktlinjer för vanförevårdens framtida organisation,
som utredningen uppdragit. Man har därvid uttalat sin tillfredsställelse
över att utredningen till behandling upptagit hela det problemkomplex,
som inrymmer vanförevårdens olika verksamhetsgrenar till en
allmän översyn. Ett flertal remissmyndigheter har härvid understrukit
utredningens uppfattning om angelägenheten av att söka sammansmalta
eu sund tradition inom vanförevården med nya linjer inom medicin, arbetsvärd
och pedagogik samt över huvud verka för en bättre samordning och
riktigare gränsdragning inom berörda områden av samhällets verksamhet.

Några remissmyndigheter, däribland medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen,
har emellertid också understrukit, att det vid eu lösning av vanforevårdens
problem är nödvändigt att söka uppnå ett resultat, som är ägnat
atl på längre sikt motsvara utvecklingens krav även i fråga om den inedi -

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

finska rehabilitering, som i regel måste föregå eller bedrivas samtidigt med
arbetsvärden.

Medicinalstyrelsen framhåller sålunda, att även om den allmänna rehabiliteringsverksamheten
i betydelsen av arbetsvärd snabbt utvecklats i vårt
land saknas dock fortfarande en rehabiliteringsorganisation i betydelsen
av en tredje fas inom medicinen, som ansluter till den förebyggande vården
och akutsjukvården och som utgör den nödvändiga bryggan över från
sjuk%åid till arbetsvärd. Styrelsen hänvisar i denna principfråga till ett
av styrelsen i skrivelse den 2 mars 1954 framlagt idéprogram angående en
lasarettsansluten rehabiliteringsverksamhet.

Pensionsstyrelsen framhåller, under erinran om sitt utlåtande över detta
program, att utredningen ej synes ha beaktat den medicinska sidan av
rehabiliteringsverksamheten, och betonar nödvändigheten av att möjligheter
skapas för en samordning och ytterligare utveckling av denna verksamhet,
över huvud kombinerad med forskningsverksamhet på området
samt med utbildningsmöjligheter för blivande läkare och andra socialarbetare.

Socialstyrelsen understryker betydelsen av att de medicinska uppgifterna
inom vanförevården — diagnostik, sjukvård och rehabilitering — samordnas
med skolundervisning, yrkesutbildning och arbetsvärd.

Även ett flertal andra remissinstanser har berört frågan om den medicinska
rehabiliteringens betydelse även för arbetsvärden. Främst har hit -

hörande frågor diskuterats i samband med utredningens förslag om vanföreanstalternas
yrkesutbildande verksamhet och anstalternas omorganisation
till arbetsvårdsinstitut. Till dessa frågor får jag tillfälle återkomma
i det följande.

Några remissinstanser — däribland SVCK, Sveriges läkarförbund och
Harnösandsföreningen — har med tillfredsställelse konstaterat, att utredningens
mycket omsorgsfulla undersökningar av anstalternas administration
och skötsel icke givit belägg för att hristfälligheter
skulle föreligga i anstalternas organisation och drift. Tvärtom anses utredningen
ge vid handen, att driftkostnaderna vid anstalterna i mindre grad
än inom den allmänna sjukvården rönt inflytande av det stigande prisförloppet.

När det gäller förslaget om de ortopediska klinikernas utbrytande
ur vanföreanstalterna och överförande till den allmänna
kroppssjukvården, har det stora flertalet remissinstanser givit sin
anslutning till förslaget. Medicinalstyrelsen framhåller sålunda, att förslaget
kan sagas innebära ett fullföljande av en redan godtagen princip,
samt understryker nödvändigheten av att en utbyggnad av den ortopedi ska
lasarettsvården inom det stora flertalet sjukvårdsområden kommer till
stånd. Även svenska landstingsförbundet understryker, att utredningens
förslag står i full överensstämmelse med den allmänna sjukvårdens ut -

29

Knngl. Maj.ts proposition nr 135

vecklingstendenser och att det är nödvändigt att en omorganisation sker
vid vanföreanstalterna.

SVCK betonar, att centralkommitténs tillstyrkande baseras på förutsättningen,
att de vanföras medicinska rehabilitering tillgodoses i enlighet med
medicinalstyrelsens idéprogram. Hälsingborgsföreningen anser det vara
nödvändigt, att den socialpedagogiska verksamheten har tillgång till ortopedisk
klinik inom orten. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott,
som visserligen delar utredningens uppfattning om önskvärdheten
av en decentralisering till sjukvårdsområdena av den ortopediska vården,
ifrågasätter lämpligheten av att vanföreanstalterna i sin föreslagna gestaltning
skulle undandragas tillgången på permanent ortopedisk sakkunskap.
Flertalet remissinstanser, bland dem landstingsförbundet, godtager ä^n
förslaget, att anstalternas kliniker tills vidare fortsätter sin verksamhet med
i stort sett nuvarande upptagningsområden i avvaktan på ortopedvårdens
utbyggande vid länslasaretten.

I finansieringsfrågan har det övervägande flertalet remissinstanser
tillstyrkt förslaget om att — oberoende av statsmakternas ställningstagande
till frågan om överflyttning av vanföreanstalternas ortopedavdelningar
till vederbörande lokala sjukhushuvudmäns regi — nu utgående
fasta statliga vårddags- och poliklinikbidrag slopas samt att, så länge
ortopedavdelningarna behåller sina nuvarande upptagningsområden och
sin riksplatskaraktär, vårdavgifterna regleras i huvudsaklig överensstämmelse
med det s. k. utomlänsavtalet samt motsvarande bestämmelser för
karolinska sjukhusset och serafimerlasarettet.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser, att de föreslagna finansieringsreglerna
bör gälla jämväl kliniken i Göteborg, även om denna enligt ett av utredningsmannen
framlagt förslag under en övergångsperiod skulle komma att
ingå som en del av Sahlgrenska sjukhuset. Medicinalstyrelsen framhåller,
att utomlänsavtalet helt bör vinna tillämpning, sedan klinikerna inordnats
under kommunalt huvudmannaskap.

I vissa yttranden ges uttryck för en mera negativ inställning till förslaget.
Sålunda framhåller landstingsförbundet, stadsförbundet liksom några landsting,
att sekundärkommunernas ständigt ökade sjukvårdskostnader sedan
länge motiverat en större ekonomisk medverkan från statens sida och att
frågan om en effektivare statsbidragsgivning till den slutna kroppssjukvården
utan dröjsmål bör upptagas till behandling. Landstingsförbundet
erinrar om att eu förutsättning för 1946 års statsbidragssakkunnigas förslag
var, att landstingen skulle beredas kompensation för de kostnadsökningar,
som var förbundna med ett realiserande av förslaget om den s. k. centraliserade
vårdens finansiering. Landstingsförbundet uttalar, att styrelsen ansluter
sig till utredningens förslag i denna del endast under den bestämda
förutsättningen, att bidragen till annan av landstingen bedriven sjukvårdande
verksamhet uppräknas med motsvarande belopp. Örebro läns lands -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

tings förvaltningsutskott framhåller, att ett statsbidrag ej bör anknyta till
någon viss sjukvårdsgren utan sättas i relation till folkmängden inom sjukvårdsområdet
jämte övriga omständigheter, som kan påverka kostnadsutvecklingen
för landstingens sjukvård. Enligt Kronobergs läns landstings
förvaltningsutskott bör någon ändring ej ske i fråga om finansieringsformen,
så länge vanföreanstalterna bibehåller sina nuvarande upptagningsområden
och därmed sin karaktär av riksplatser. SVCK anser, att det
kunnat övervägas, om icke huvudmannen för patientens hemortsområde
borde svara för hela vårdkostnaden minus patientavgiften. Universitetskanslern
påpekar, att förslaget medför ogynnsamma verkningar beträffande
patientunderlaget vid den ortopediska undervisningskliniken vid Lunds
lasarett, som är bundet av 1952 års utomlänsavtal med en vårdavgift av
50 kr. för utomlänspatient. Enligt kanslern borde därför antingen utomlänsavtalet
göras tillämpligt även för ortopedklinikerna vid vanföreanstalterna
eller också samma avgift fastställas för kliniken i Lund, som nu föreslagits
för \anföreanstalternas kliniker. Enligt Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsstyrelse bör ökat statsbidrag utgå för vård på kliniken
i Lund. Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott uttalar, att ortopediska
kliniken vid Hälsingborgsanstalten skulle komma i en privilegierad
ställning, något som eventuellt kunde fördröja en utbyggnad av ortopedvården
i södra Sverige.

I fråga om tidpunkten för den nya ordningens införande förordar medicinalstyrelsen
att förslaget genomföres fr. o. in. den 1 januari 1956. Kristianstads
läns landstings förvaltningsutskott föreslår, att förslagets ikraftträdande
framflyttas ett år med hänsyn till det organisatoriska arbete, som
är förknippat med dess genomförande.

Rörande detaljerna i övrigt framhåller landstingsförbundet, att, då utomlänsavtalet
tagits som mönster, det varit naturligt, att även frågor om
t. ex. remissrätten utformats i anslutning till utomlänsavtalet. Medicinalstyrelsen
anför, att ett genomförande av utredningens förslag synes medföra,
att anstalterna under en övergångsperiod blir i behov av förlagsmedel
för verksamhetens bedrivande. Statsmakterna torde få räkna med att vid
förslagets genomförande lämna lån till anstalterna med belopp, motsvarande
anstalternas utgifter för klinikerna under ungefärligen ett kvartal.

Utredningens förslag om införande av enhetliga vårdavgifter
på halvenskilt rum och enskilt rum vid anstalternas kliniker har tillstyrkts
av de remissinstanser, som yttrat sig i frågan. Detsamma gäller förslaget
om en översyn av poliklinik- och behandlingsavgifterna.
Medicinalstyrelsen har förklarat sig beredd att medverka till den ifrågasatta
översynen.

Beträffande utredningens uttalanden i frågan om eftervård av
barnförlamningsfall har dessa i allmänhet ej mött någon gensaga
från remissinstanserna. Från skilda håll har framhållits vikten av en snabb

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

decentralisering av den ortopediska vården, sa att tillkomsten av ortopediska
lasarettsavdelningar icke blott ökar tillgången på ortopediska A-platser
utan även i hög grad höjer effektiviteten av den vid epidemisjukhusen
bedrivna eftervården. De vanföras riksorganisation understryker, att man
vid ett överförande av ortopedvården till den allmänna sjukvården även bör
ta hänsyn till behovet av eftervårdsplatser för barnförlamningsfall. Stockholmsföreningen
uttalar, att det är föga troligt, att den planerade oitopedkliniken
vid karolinska sjukhuset i nämnvärd utsträckning kommer att
kunna omhändertaga eftervårdsfall men understryker, att dessa böi ha
samma möjlighet som andra att erhålla behandling och vård å Norrbackainstitutet
i dess nya, vidgade verksamhet. Stadsfullmäktige i Göteborg
framhåller, att om staden övertager vanföreanstaltens ortopediska klinik,
i staden bosatta poliopatienter kommer att kunna vårdas på kliniken för
vanlig dagavgift. Andra fall bör enligt stadsfullmäktige likställas med ortopediska
fall på kliniken.

Beträffande eftervårdens finansiering har flera remissinstanser understrukit
det riktiga i att vederbörande landsting eller stad i regel bestrider
vårdkostnaderna men att staten vid mera omfattande epidemier träder
emellan för att utjämna huvudmännens med en varierande epidemifrekvens
i hög grad växlande kostnader. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning
erhålles emellertid ett enhetligare finansieringssystem, om landstingen
och de landsfria städerna åtager sig att svara för jämväl denna del av
vården.

Stockholms stadsfullmäktige förutsätter, att ersättningsfrågan regleras
på sådant sätt, att även Stockholms stad beredes förmånen av statsbidrag.

I fråga om överförandet av anstalternas ortopediska kliniker till lokal
sjukvårdshuvudman tillstyrkes utredningens förslag allmänt av berörda
remissinstanser i vad avser uppförandet av en ny ortopedisk klinik
vid karolinska sjukhuset. Saväl karolinska institutets lärarkollegium,
direktionen för karolinska sjukhuset som kommittén för karolinska
sjukhusets fortsatta utbyggnad har emellertid erinrat om att sjukhusets
centrallaboratoriefråga måste äga prioritet. Ett tidigare utarbetat förslag
till lösande av klinikens byggnadsfråga inom karolinska sjukhusets huvudkomplex
måste numera enligt direktionen och byggnadskommittén upptagas
till omprövning. Det tidigare förslaget förutsatte nämligen, att den
kirurgiska garnisonsavdelningen flyttades från karolinska sjukhuset, och
frågan om garnisonssjukvårdens ordnande i Stockholm har ännu icke erhållit
någon lösning. Byggnadskommittén förordar även, att förhandlingar
upptages angående fördelningen av kostnaderna för en ny ortopedisk klinik
mellan staten, Stockholms stad och Stockholms läns landsting.

I fråga om Göteborgs anstaltens klinik framhåller Göteborgs
stadsfullmäktige, att på den kombinerade ortopedisk-extremitetskirurgiska
avdelning om 138 platser, som nu uppföres vid Sahlgrenska sjukhuset,

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

högst 60 platser beräknats för ortopedi och att staden i en nära framtid
kommer att behöva även platserna vid vanföreanstaltens klinik. Stadsfullmäktige
förordar därför, att staden inlöser kliniken, som kunde upplåtas
till undervisningsändamål enligt de bestämmelser, som gäller i avtalet mellan
staten och staden angående den medicinska högskolan i Göteborg.
L niversitetskanslern erinrar om att i planerna för högskolans utbyggnad
ingår bl. a. en professur i ortopedi. Då den blivande ortopedkliniken vid
Sahlgrenska sjukhuset ej synes kunna tjäna såsom underlag för undervisning
i ortopedi torde den ortopediska kliniken vid anstalten för överskådlig
framtid behöva kvarstanna inom den nuvarande klinikbyggnaden.
Universitetskanslern förordar därför, att förhandlingar snarast måtte
komma till stånd mellan representanter för staten, Göteborgs stad och
vanföreanstaltens styrelse angående stadens övertagande av kliniken. Förhandlingarna
bör också omfatta frågan om viss tillbyggnad till kliniken.
Även medicinalstyrelsen tillstyrker en samordning med Sahlgrenska
sjukhuset.

Beträffande Hälsing borgsanstaltens k=l i n i k har tveksamhet
rörande behovet av en ortopedisk klinik i Hälsingborg uttalats av flera
remissmyndigheter. Enligt medicinalstyrelsen är det sannolikt, att en fortsatt
utbyggnad av ortopedvården inom den nuvarande klinikens upptagningsområde
kommer att göra denna överflödig. Styrelsen understryker
också nödvändigheten av att Lundakliniken erhåller ett ur undervisningssynpunkt
tillfredsställande patientunderlag. Centrala sjukvårdsberedningen
ifrågasätter, om icke Hälsingborg i ortopediskt avseende bör repliera på
lasarettet i Lund. Ej heller universitetskanslern har blivit övertygad om
nödvändigheten av att bibehålla en ortopedisk lasarettsavdelning i Hälsingborg.
Statskontoret kan ej tillstyrka att staten påtager sig det ekonomiska
huvudansvaret för en upprustning av kliniklokalerna i Hälsingborg. Drätselkammaren
i Hälsingborg förordar, att en överläggning kommer till stånd
mellan intresserade parter i och för ett genomförande på lämpligt sätt av
utredningens förslag om samordning av vanförevård—arbetsvärd och av
ortopedisk klinikverksamhet i Skåne. Drätselkammaren förklarar sig även
beredd att medverka till anställande av ortopedspecialist, därest ej behovet
för vanföreanstalten av en sådan specialist tillgodoses på annat sätt.
Hälsingborgsföreningen slutligen understryker nödvändigheten av att det
blivande arbetsvårdsklientelet har tillgång till en ortopedisk klinik på ort
och ställe.

Vad slutligen angår Härnösandsanstaltens klinik tillstyrker
Härnösandsf öreningen utredningens förslag, medan medicinalstyrelsen
framhåller, att en ortopedisk klinik bör ligga vid centrallasarett eller därmed
jämförlig sjukvårdsinrättning med väl utbyggd specialistvård, i första
hand vid lasarettet i Sundsvall eller om en sundsvallsavdelning ensam icke
blir tillräcklig t. ex. vid centrallasarettet i Örnsköldsvik. Även centrala

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

sjukvårdsberedningen förordar en förläggning till Sundsvall. Statskontoret
framhåller, att det synes rimligt, att samtliga de landsting, som tills vidare
kommer att ingå i klinikens upptagningsområde, påtager sig en skälig
andel av anläggningskostnaderna för en ny klinik. Västernorrlands läns
landstings förvaltningsutskott uttalar, att representanter för landstinget vid
överläggningar med utredningen visserligen instämt i åsikten, att det vore
lämpligt att kliniken låge i anslutning till lasarettet, men att man därvid ej
tagit ställning till frågan om en ny klinik skulle uppföras helt i landstingets
regi eller att landstinget under en övergångstid skulle inträda som huvudman
för den nuvarande kliniken. Förvaltningsutskottet framhåller, att en
klinik av angiven storlek vid Härnösands lasarett synes innebära en överdimensionering
eftersom ortopedkliniker planeras i Boden, Umeå, Östersund
och Gävle. Det är därför rimligt, att — eftersom behovet av nya lokaler
vid Härnösandsanstalten är synnerligen trängande — staten ej ekonomiskt
avkopplas i diskussionen om uppförande av en ny ortopedisk klinik
i Härnösand.

Departementschefen

Under flera decennier har de under vanförevårdsföreningarnas enskilda
huvudmannaskap drivna vanföreanstalterna fyllt en central funktion inom
landets vanförevård. Medan ännu den lasarettsanslutna ortopedsjukvården
och socialvården var föga utvecklad, utbildade sig tidigt inom vanförevårdens
ram en effektiv organisation, som tog sikte på såväl sjukvård som pedagogisk
verksamhet och arbetsvärd. I många hänseenden har vid dessa anstalter
grunden lagts för ett vidareutvecklande av de verksamhetsgrenar,
som vuxit fram vid anstalterna. Utbyggandet av ortopedvården i landet har
sålunda i väsentliga avseenden ägt rum med stöd av de erfarenheter, som
vunnits vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker, och den moderna arbetsvärden
har erhållit värdefulla erfarenheter från vanföreanstalternas
social-pedagogiska verksamhet.

Å andra sidan har den allmänna sjukvårdens och socialvårdens snabba
utveckling under senare år ställt den speciella organisationsform, som vanföreanstalterna
representerar, under debatt. Den allmänna sjukvårdens
expansion har även kommit till uttryck i utbyggnad av specialistsjukvården,
däribland ortopedsjukvården. Fn fortsatt utbyggnad på detta
område väntas också äga rum, och inom en ej alltför långt avlägsen framtid
torde ortopedvården vara tillgodosedd inom de flesta sjukvårdsområden.
Samtidigt har yrkesskoleväsendet undergått en snabb utveckling och överhuvud
taget ett helt nytt system av arbetsvårdande åtgärder tillkommit för
även andra partiellt arbetsföra än vanföra. Denna utveckling har medfört,
att verksamheten vid vanföreanstalterna i vissa avseenden kommit att intaga
eu relativt fristående ställning i förhållande till samhällets övriga åtgärder
på ifrågavarande områden.

ö — Rihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 135

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 135

Den sedan länge pågående diskussionen om vanföreanstalternas ställning
och organisation har i främsta rummet gällt möjligheten att samordna
vanföreanstalternas verksamhetsgrenar med samhällets övriga åtgärder
inom sjukvård, vanförevård och socialvård överhuvud.

1951 års vanförevårdsutredning tillsattes ursprungligen för att undersöka
vanföreanstalternas och Eugeniahemmets organisation och personalbehov
m. m. Till fullgörande av detta uppdrag har utredningen gjort en grundlig
analys av anstalternas ekonomi och personalförhållanden för att undersöka
möjligheterna att begränsa driftkostnaderna genom rationaliserings- och
effektiviseringsåtgärder av olika slag. Utredningen har därvid funnit, att
några mera väsentliga resultat ej kan uppnås genom rationaliseringar och
besparingar utan eftersättande av berättigade standardkrav. Utredningen
har emellertid icke ansett sig kunna undgå att i samband med utredningsuppdragets
fullgörande taga under övervägande de av mig nyss berörda
frågorna om anstalternas ställning, organisation och verksamhet i belysning
av samhällsutvecklingen inom sjukvård och socialvård. Utredningen har
vidare enligt särskilt uppdrag upptagit frågan om vården av normalbegåvade
spastiska barn.

Enligt min mening har det varit värdefullt, att utredningen på detta sätt
ställt vanförevårdens organisation under förnyad debatt. De remissinstanser,
som yttrat sig över utredningens förslag, har också genomgående uttalat
sin tillfredsställelse över det sätt på vilket utredningen genomfört sitt uppdrag.
Det övervägande flertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningens
förslag i dess huvudsakliga delar. Några remissmyndigheter har dessutom
till närmare diskussion upptagit frågan om arbetsvärdens olika element
närmast med utgångspunkt från medicinalstyrelsens förra året framlagda
principförslag om en lasarettsansluten rehabiliteringsverksamhet. Frågeställningen
har gällt spörsmålet om förhållandet mellan rehabiliteringens
medicinska och sociala sida, och diskussionen har gällt vanföreanstalternas
inordnande inom den »totala» rehabiliteringens ram. Till dessa frågor, som
närmast rör utredningens förslag om de till arbetsvårdsinstitut ombildade
vanföreanstalterna, återkommer jag senare. Såsom närmare torde framgå
av det följande har jag i väsentliga delar ansett mig kunna biträda utredningens
förslag beträffande organisationen av ortoped- och spastikervården
samt viss arbetsvärd för partiellt arbetsföra. Jag upptager nu närmast till
behandling utredningens förslag i vad avser vanföreanstalternas ortopediska
kliniker.

Förslaget om den ortopediska sjukvårdens skiljande från vanföreanstalternas
övriga verksamhet och överförande till den allmänna sjukvården
har genomgående tillstyrkts av remissmyndigheterna. Även för egen del
finner jag de skäl utredningen anfört för sitt förslag bärande och stående
i full överensstämmelse med nuvarande utvecklingstendenser inom sjukvården.
Såsom utredningen framhåller, har förekomsten av ortopediska
kliniker vid vanföreanstalterna fördröjt en önskvärd utbyggnad av ortoped -

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

vården inom den allmänna sjukvårdens ram. Trots den utbyggnad som
skett inom lasarettsvården föreligger fortfarande ett stort behov av ortopediska
vårdplatser och det är angeläget att tillkomsten av nya vårdplatser
i görligaste mån påskyndas. Detta bör självfallet ske i de kommunala sjukhushuvudmännens
regi. På anförda skäl vill jag förorda, att ortopedvården
skiljes från vanföreanstalterna och efter hand överföres under nämnda
huvudmäns ansvar.

Givetvis kommer även i fortsättningen vanföreanstalternas klientel att
behöva tillgång till kvalificerad läkarvård, men liksom utredningsmannen
kan jag icke finna att behovet av läkartillsyn i och för sig kan utgöra
motiv nog för att behålla de ortopediska klinikerna inom anstalterna.
Däremot måste det givetvis med hänsyn till klientelets art vara nödvändigt
att vid behov kunna anlita ortopedläkare i anstaltens närhet. Även behovet
av allmänläkare samt övrig läkarexpertis bör kunna tillgodoses utan att de
ortopediska klinikerna kvar stannar vid anstalterna.

Liksom utredningen hyser jag emellertid den uppfattningen, att de nuvarande
klinikerna intill dess ortopedvården kunnat utbyggas inom sjukvårdsområdena
måste kvarstanna inom vanföreanstalterna samt i huvudsak
behålla sina nuvarande upptagningsområden och sin rikskaraktär. I likhet
med utredningen och det övervägande flertalet remissinstanser anser jag
dock, att redan under övergångstiden en rationellare form för finansieringen
av den vid vanföreanstalterna bedrivna ortopedvården bör genomföras.
Den ortopediska sjukvården får anses tillhöra sådan vård, för vilken landstingen
och städerna utanför landsting enligt sjukhuslagen har att svara,
och bör principiellt finansieras som annan sådan vård. Därtill kommer, att
nuvarande olikheter mellan vanföreanstalternas och de ortopediska klinikernas
vårdavgifter medfört en snedbelastning i fråga om patienttillströmningen.

För den övergångstid, under vilken anstalternas ortopediska kliniker
kommer att fungera som riks- eller rayonanstalter, ansluter jag mig därför
till utredningens förslag. Detta innebär, att landsting och landstingsfria
städer för av dem belagda vårdplatser skall erlägga ersättning med ett belopp
per vårddag motsvarande klinikens genomsnittliga vårddagskostnad
under senaste räkenskapsår, minskat med patientavgiften på allmän sal,
dock att ersättningen tills vidare maximeras till en vårddagskostnad av
35 kr. Staten bör täcka eventuellt driftunderskott. De närmare bestämmelser,
som kan aktualiseras vid ett genomförande av den nya ordningen,
däribland frågan angående vilka utgifter, som skall ingå i vårddagskostnaden,
synes lämpligen böra regleras vid de överläggningar mellan medicinalstyrelsen
och berörda parter, som torde få föregå ikraftträdandet. I samband
med förslagets genomförande, vilket bör ske fr. o. m. den 1 juli 1956,
bör de nu utgående fasta vårddags- och poliklinikbidragen kunna slopas.
Sedan Göteborgs-, Hälsingborgs- och Härnösandsanstalternas ortopediska

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

kliniker överförts till kommunalt huvudmannaskap torde utomlänsavtalet
i dess helhet kunna vinna tillämpning. Huruvida detta bör ske redan innan
ortopedvården inom området är utbyggd, torde dock få tagas upp vid de
förhandlingar, som förutsättes skola ske mellan de berörda parterna. Vid
bifall till av mig i det följande framlagt förslag om överflyttning av Stockholmsanstaltens
klinik till karolinska sjukhuset bör för rikspatienter gälla
samma bestämmelser som för sjukhuset i övrigt.

Den i några remissyttranden berörda frågan om förslagets inverkan på
patienttillströmningen till undervisningskliniken i Lund torde med beaktande
av vad som framhållits av remissmyndigheterna få upptagas till
prövning av utredningen angående utomlänspatienter vid vissa undervisningssjukhus.

Från svenska landstingsförbundet in. fl. remissinstanser har framförts
den uppfattningen, att de kommunala sjukvårdshuvudmännen i samband
med förslagets realiserande bör i annan ordning beredas kompensation för
de kostnadsökningar, som är förbundna med detsamma. Såsom landstingsförbundet
framhåller, är det angeläget att söka åstadkomma en rationell
fördelning mellan staten och dessa huvudmän av samhällets sjukvårdskostnader.
Det nuvarande brokiga statsbidragssystemet har, särskilt när
det gäller den slutna sjukvården, visat sig vara föga ändamålsenligt. Inom
den allmänna statsbidragsutredningen pågår emellertid en allmän översyn
ur rationaliseringssynpunkt av gällande bestämmelser om statsbidrag till
kommunerna. Utredningens arbete är ännu inte avslutat, och det kan enligt
min mening knappast finnas anledning att nu till särbehandling upptaga
frågan om statsbidrag till en speciell gren av kroppssjukvården. Hela
frågan om bidrag till den kommunala sjukvården måste enligt min uppfattning
prövas i ett sammanhang. Detsamma gäller också de statsbidragsoch
finansieringsfrågor, som av mig redovisats i den nyssnämnda propositionen
nr 106/1954 rörande den framtida användningen av bl. a. Apelvikens
och kronprinsessan Victorias kustsanatorier.

I fråga om vårdavgifterna förutsätter jag, alt de nuvarande avgifterna
på allmän sal bibehålies. Utredningen har påpekat, att vårdavgifterna på
halvenskilt rum och enskilt rum är mycket skiftande vid de olika anstalternas
kliniker. Även innan klinikerna överförts till de lokala huvudmännen
finner jag det naturligt, att ifrågavarande avgifter i största möjliga utsträckning
anpassas efter de allmänna sjukhusens taxor. Denna fråga bör
därför uppmärksammas av anstaltsledningarna. När det gäller de synnerligen
skiftande poliklinik- och behandlingsavgifterna delar jag utredningens
uppfattning, att en översyn bör komma till stånd. Denna översyn bör
lämpligen kunna ske genom medicinalstyrelsens försorg.

I anslutning till vad utredningen anfört angående eftervården av barnförlamningsfall
vill jag i detta sammanhang endast uttala, att strävandena
till en decentraliserad och effektiviserad eftervård synes rationella

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

och önskvärda. Emellertid torde man icke kunna räkna med att ortopedvårdens
utbyggnad inom landsting och städer kan dimensioneras så, att
hithörande avdelningar förslår vid mera omfattande barnförlamningsepidemier.
Vid sådana tillfällen torde liksom hittills även epidemisjukhusen
få tagas i anspråk för eftervård. Jag förutsätter, att sådan vård av barnförlamningspatienter
t. v. även i fortsättningen kommer att bedrivas vid
kustsanatorierna liksom vid vanföreanstalterna så länge de ortopediska
klinikerna förblir där. Hithörande frågor torde likväl icke böra bli föremål
för närmare behandling i detta sammanhang.

I fråga om överförandet av vanföreanstalternas ortopediska kliniker till
de lokala huvudmännen innebär utredningens förslag, att överflyttningen
av huvudmannaskapet när det gäller de ortopediska klinikerna i Göteborg,
Hälsingborg och Härnösand ansetts kunna ske snarast, utan att man
avvaktar att nya ortopediska kliniker hunnit anordnas vid resp. städers
sjukvårdsinrättningar. I Stockholm däremot har en förändring svårligen
ansetts kunna genomföras, förrän en ny ortopedklinikbyggnad uppförts
vid karolinska sjukhuset.

Beträffande den föreslagna överflyttningen av Norrbackainstitutets ortopediska
klinik till karolinska sjukhuset vill jag erinra om att en av kommittén
för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande framlagd generalplan
för karolinska sjukhusets utbyggnad förelädes 1951 års riksdag.
Statsutskottet (uti. nr 151/1951) förklarade sig emellertid icke berett att
ansluta sig till ett därvid framlagt förslag, att den ortopediska kliniken i
en framtid skulle förläggas till karolinska sjukhuset. Slutlig ställning till
frågan borde enligt utskottets mening icke tagas förrän i samband med
prövningen av ortoped- och vanförevårdssakkunnigas förslag. I yttrandena
över 1951 års vanförevårdsutrednings förslag har, såsom framgått
av det anförda, remissinstanserna genomgående tillstyrkt utredningens
förslag om uppförande av en ny ortopedisk klinik vid karolinska sjukhuset.
Direktionen för karolinska sjukhuset och kommittén för karolinska
sjukhusets fortsatta utbyggande har emellertid framhållit, att ett genomförande
av den nyss omnämnda generalplanens förslag i denna del förutsatte,
att den kirurgiska garnisonsavdelningen skulle flyttas från karolinska
sjukhuset. Frågan om garnisonssjukvårdens ordnande inom Stockholms
garnison vore emellertid icke löst och en omprövning av den ortopediska
klinikens byggnadsfråga vore därför nödvändig.

Liksom remissmyndigheterna finner jag det naturligt, att en ny ortopedisk
klinik uppföres i anslutning till karolinska sjukhuset. Enligt min
mening är det värdefullt, att även ifrågavarande specialitet finnes företrädd
vid ifrågavarande undervisningssjukhus. Den nuvarande kliniken
kan icke anses i allo ändamålsenlig, och dess lokaler erfordras f. ö.,
såsom i det följande närmare skall utvecklas, hl. a. för en önskvärd överflyttning
av arbetskliniken vid karolinska sjukhuset till Norrbackainstitu -

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

tet. Det synes å andra sidan utgöra en fördel om den nya ortopediska
kliniken ej får sin nya förläggning på alltför långt avstånd från detta
institut i dess nya gestaltning. Det torde därför böra ankomma på kommittén
för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande att närmare undersöka
förutsättningarna för klinikens förläggande till karolinska sjukhusets
område samt inkomma med förslag till byggnadsfrågans lösande. Jag vill
emellertid, såsom även skett i remissyttrandena, understryka, att, enligt
min uppfattning, lösandet av byggnadsfrågan för karolinska sjukhusets
centrallaboratorier är av sådan angelägenhetsgrad, att sistnämnda byggnadsföretag
bör äga prioritet, vilket f. ö. synes ha förutsatts då 1951 års
riksdag prövade generalplanen i denna del. Det torde i övrigt få ankomma
på Kungl. Maj:t att föranstalta om upptagandet av förhandlingar med
Stockholms stad och län angående avvecklingen av garnisonssjukvården
vid karolinska sjukhuset samt om fördelningen av kostnaderna för uppförande
och drift av den föreslagna ortopediska kliniken. Intill dess denna
kommit till stånd, bör, såsom utredningen förordat, den ortopediska kliniken
kvarbliva vid vanföreanstalten.

Beträffande Göteborgsanstaltens ortopediska klinik har utredningen förordat
upptagande av förhandlingar rörande klinikens överförande för viss
tid i Sahlgrenska sjukhusets regi. I sitt yttrande över förslaget har stadsfullmäktige
i Göteborg med hänsyn till stadens behov av ortopediska
vårdplatser uttalat sig för ett icke tidsbegränsat övertagande av kliniken.
Med beaktande av statsmakternas intresse av att frågan om klinikens huvudmannaskap
snarast löses med hänsyn till dess framtida användning
för undervisningsändamål avser jag att under den närmaste tiden utverka
bemyndigande att tillsätta en kommission för förhandlingar med Göteborgs
stad samt övriga berörda parter angående frågor, som äger samband
med sjukhusens i Göteborg upplåtande för undervisningsändamål.
I kommissionens uppdrag bör även ingå att utföra erforderliga utredningar
och förhandlingar med berörda parter om den nu berörda frågan om ett
ifrågasatt övertagande från Göteborgs stads sida av vanföreanstaltens
ortopediska klinik.

I fråga om utredningens förslag angående uppförande av en ortopedisk
klinik vid lasarettet i Härnösand, varvid staten har förutsatts skola bidraga
till viss del av anläggningskostnaderna, har olika meningar kommit till
uttryck i remissvaren. Medicinalstyrelsen liksom centrala sjukvårdsberedningen
har sålunda ifrågasatt lämpligheten av att en ny ortopedisk
klinik uppföres i anslutning till lasarettet i Härnösand, medan Västernorrlands
läns landstings förvaltningsutskott förklarat sig ej ha tagit
ställning till frågan, huruvida landstinget i avbidan på en ny kliniks uppförande
bör ställa sig som huvudman för den nuvarande kliniken. Då
sålunda ännu ej klarhet vunnits angående förutsättningarna för ett överförande
av vanföreanstaltens ortopediska klinik till lokal huvudman eller

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

överhuvud angående frågan om ortopedvårdens ordnande inom den nuvarande
vanföreanstaltens upptagningsområde, anser jag mig nu icke
kunna taga definitiv ställning till utredningens förslag i dessa delar.
Frågan torde kräva ytterligare överväganden efter samråd med samtliga
berörda parter.

Även när det gäller Hälsingborgsanstaltens klinik, har skilda meningar
yppats av remissinstanserna, och det har ifrågasatts, om Hälsingborgs stad
med dess relativt begränsade upptagningsområde kan ha behov av en egen
ortopedisk klinik. Drätselkammaren i Hälsingborg har förklarat sig beredd
att medverka till anställande av ortopedspecialist vid Hälsingborgs
lasarett, därest ej behov av sådan specialist tillgodoses på annat sätt.
Drätselkammaren har föreslagit, att en överläggning kommer till stånd
mellan intresserade parter angående den ortopediska kliniken i Hälsingborg
och ortopedvårdens ordnande i Skåne. Enligt drätselkammaren bör
sådana överläggningar över huvud avse vanförevardens-arbetsvardens framtida
ordnande inom landsdelen. Jag har ingenting att erinra häremot och
vill för min del medverka till att sådana överläggningar kommer till stånd.

Tillsvidare och intill dess i det föregående förordade förhandlingar och
överläggningar lett till resultat torde alltså även de ortopediska klinikerna
vid vanföreanstalterna i Göteborg, Härnösand och Hälsingborg få kvarbliva
under sina nuvarande huvudmän.

Yrkesutbildningen och därmed sammanhängande verksamhet
Allmän översikt

Utredningen lämnar i huvudsak följande redogörelse för verksamhetens
nuvarande utformning och omfattning.

För närvarande finns yrkesskolor vid samtliga fyra vanföreanstalter med
tillhopa mellan 500 och 600 elevplatser jämte elevinternat för närmare 500
elever. Skolorna står under överstyrelsens för yrkesutbildning inspektion.
Denna myndighet godkänner också undervisningsplaner, lokaler och undervisningsmateriel
samt prövar lärares behörighet. Däremot tillkommer det, i
motsats till vad som gäller för övriga yrkesutbildningsanstalter, medicinalstyrelsen
att göra erforderliga framställningar om anslag samt att rent allmänt
verka för skolornas ändamålsenliga utveckling.

I fråga om yrkesdifferentiering gäller, att för inomanstaltlig utbildning
finns 13 olika yrkesgrenar vid var och en av vanföreanstalterna i Göteborg
och Hälsingborg, 10 vid vanföreanstalten i Stockholm och 8 vid vanföreanstalten
i Härnösand. Det normala antalet elevplatser för sådan utbildning
rör sig om drygt 150 vid vardera Stockholms- och Göteborgsanstalterna,
125 vid Hälsingborgsanstalten samt 80 vid Härnösandsanstalten. Härtill
kommer den utomanstaltliga utbildningen, som i vart fall vid vårterminens
utgång år 1952 bedrevs egentligen endast vid Hälsingborgs- och Härnösandsanstal
terna.

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

Yrkena måleri, skomakeri, snickeri, sömnad är liksom tapetseraryrket
företrädda vid samtliga anstalter, medan andra finnes endast vid en av
anstalterna såsom fotografyrket, korgmakeri- och modistyrkena samt
radioreparatör- och tryckeriyrkena. Vid några anstalter förekommer
även mekanik, billackering, bokbinderi, skrädderi och konfektionssömnad.
Sammanlagt uppgår det största platsantalet inom ett och samma
yrke till närmare 100 (sömnad) och det minsta till 2 (borstbinderi). De
speciellt manliga yrkena upptager sammanlagt det övervägande antalet
elevplatser; det största antalet platser för manliga elever finnes inom måleri-,
tapetserar-, snickeri-, skrädderi-, skomakeri- och mekanikerfacken
med tillhopa cirka 260 eller drygt hälften av skolornas samtliga platser.

Enligt utredningen är det frapperande, att man alltjämt i påfallande
grad ägnar sig åt traditionella »vanföreyrken» som snickeri, skomakeri
och skrädderi, för vilka arbetsmarknaden torde vara mindre gynnsam,
medan vissa moderna och även för vanföra lämpliga yrkesgrenar, såsom
fotograf-, urmakar-, elektriker-, radioreparatör- och typografyrkena, alltjämt
är mycket sparsamt eller icke alls företrädda.

Utbildningstiden utgör för de mera manligt betonade yrkena vanligen
4 arbetsår och för de kvinnliga 1,5—3 år. Den för svårt vanföra avsedda utbildningen
i diverse yrken torde icke överstiga 2 år. I stort sett saknas möjligheter
att låta vanföra — t. ex. äldre, handikappade personer — undergå
kortare omskolningskurser. Liksom vid de centrala verkstadsskolorna förekommer
även teoretisk undervisning i såväl allmänna ämnen som fackämnen.
Den fackbetonade undervisningen omfattar yrkesritning, teknologi,
yrkesekonomi, kalkylation, bokföring samt material- och verktygslära. Därjämte
lämnas viss undervisning i hygien, skolkök, handarbete och gymnastik.

För att underlätta yrkesvalet företar anstaltens kurator redan före inplaceringen
i yrkesskolan en utredning om den vanföres personliga önskemål,
intressen, fallenhet m. m., varjämte läkarundersökning äger Tum.
Eleverna får sedan i regel tillfälle att pröva sig fram inom olika yrken.
Stundom har man också använt sig av psykotekniska prov.

En begränsad arbetsprövning och arbetsträning äger även rum i samband
med själva yrkesutbildningen. Liksom de regionala träningsverkstäderna
har vanföreanstalterna möjlighet remittera svårare fall till de s. k.
arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg.

I fråga om elevtillströmningen framhåller utredningsmannen bl. a.

Antalet inträdessökande, som hösten 1944 ej kunde beredas plats, var
enligt SVCK sammanlagt 336. Väntetiden varierade avsevärt från den ena
anstalten till den andra och mellan olika yrkesområden. Några år senare
förelåg däremot ej några mer avsevärda väntelistor bortsett från vissa
speciella yrkesavdelningar. Hösten 1946 var av 537 normalt tillgängliga
elevplatser vid skolorna endast 438 eller närmare 80 procent av platserna
besatta.

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

Vid vårterminens slut år 1952 var endast 434 av anstalternas 513 elevplatser
besatta, innebärande att 81 elevplatser eller cirka 7» av samtliga
elevplatser stod outnyttjade. Det största antalet vakanta platser förelag vid
snickeri- och måleriavdelningarna samt vid avdelningarna för konfektionssömnad.
Relativt sett fanns även stora vakanser vid sådana yrkesavdelningar
som för borstbinderi, hushållsgöromål och s. k. diverse utbildning. Vantetid
har vid höstterminens början år 1952 av Stockholmsanstalten uppgivits
endast för mekaniker, uppgående till genomsnittligt % 1 år, men av

Göteborgsanstalten för samtliga yrkesavdelningar, vanligen uppgående till
en termin, för vissa yrken dock längre tid. Även vid Hälsingborgsanstalten
har uppgivits väntetid för praktiskt taget samtliga yrkesavdelningar, vanligen
uppgående till endast 2 månader, för billackering dock 6 manader.
Vid Härnösandsanstalten uppgavs väntetid allenast för handaslöjd (2 ar),
för diverse utbildning (% år) och för måleri (2 månader).

Orsakerna till vakanserna har bl. a. varit de exceptionella förhallandena
på arbetsmarknaden med lättillgängliga arbetstillfällen samt de olika samhällsåtgärder,
som under senare år vidtagits för att tillvarataga den partiella
arbetskraften. Även yrkesurvalet vid skolorna och yrkesavdelnmgarnas
dimensionering torde ha medverkat liksom den isolerade ställning
yrkesutbildningen för vanföra kommit att intaga i förhållande till annan
yrkesutbildning och arbetsvärden i övrigt.

Beträffande klientelets art framhåller utredningsmannen, att vanföreanstalterna
är avsedda för kroppsligt vanföra men psykiskt normala personer.
Gällande statsbidragsbestämmelser hindrar också, att i yrkesskolorna
intages andra än vanföra.

Allt efter som yrkesutbildningen vid vanföreanstalterna blivit mera kvalificerad,
har det ställts större krav på elevernas färdighet och förmåga
att tillgodogöra sig utbildningen, och med tiden har mindre invalidiserade
elever kommit att utgöra en betydande del av elevmaterialet. I vad mån en
mindre invalidiserad sökande erhållit företräde framför en höggradigt invalidiserad
kan svårligen bedömas. Enligt en undersökning av vid yrkesskolorna
intagna elever under tiden 1 januari 1951 30 juni 1952 i avsikt

att utröna, huruvida och i vilken omfattning vanförhet eller annan sjukdom
av arbetshindrande karaktär varit orsak till intagningen, visar att ej
mindre än 88 eller 10 procent av 836 elever led av andra sjukdomar än
sådana, för vilka de berörda skolorna var avsedda.

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga har för sin del uttalat, att totalt
något över hälften av eleverna vid yrkesskolorna syntes kunna ifrågakomma
till utbildning utanför vanföreanstalt, om hänsyn tagits enbart
till invaliditetens art och grad. För att belysa denna fråga redovisar utredningen
vissa nyligen företagna undersökningar rörande yrkesskolornas
elever i syfte att söka bedöma, huruvida och i så fall av vilken anledning
utbildning vid vanföreanstalts yrkesskolor i och för sig kunde anses
nödvändig. Undersökningen synes visa, att mellan en tredjedel och hälften
av eleverna skulle ha personliga förutsättningar att följa undervisningen vid
en vanlig yrkesutbildningsanstalt eller inom näringslivet. Endast ungefär

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

halva antalet elever led av så svår vanförhet, att de av denna anledning
var i behov av undervisning och omhändertagande vid specialskolorna; nära
Vs av eleverna var i behov härav av andra orsaker, nämligen av psykiska
eller sociala skäl.

Beträffande elevernas antal och fördelning på hemlän eller -städer framhåHes,
att det sammanlagda elevantalet under perioden 1 januari 1951

30 juni 1952 räknat per 10 000 invånare utgjorde cirka 1,2 fall. Antalet
elever från stad eller län utanför vederbörande anstalts »eget» upptagningsområde
var förhållandevis ringa, medan elevmaterialets fördelning
på hemlän resp. -stad uppvisade rätt stora olikheter och varierade per
10 000 invånare från 2 intagna elever till 0,1. Gävle stad var ej representerad
med någon elev. Andelen elever från de större städerna var ringa, bortsett
från Hälsingborg och Göteborg, dit vanföreanstalt är förlagd. En förklaring
anses vara, att de större städerna i regel har ett eget yrkesskolyäsen,
varjämte det ofta kan ha berott på en tillfällighet, om en ungdom
intagits i yrkesskola eller icke.

I fråga om elevernas bostadsförhållanden framhåller utredningsmannen,
att det ordinarie antalet platser på elevhemmen år 1953 uppgick till sammanlagt
445, medan antalet interna elever boende på elevhemmen uppgick
till 363. Antalet interna elever, som bodde i av anstalten hyrda rum
utanför anstalten uppgick till 35.

Vad angår elevernas ekonomiska förhållanden under utbildningstiden
framhålles, att kost och logi samt viss sjuk- och tandvård tillhandahålles
eleverna i stort sett kostnadsfritt, liksom att själva utbildningen är avgiftsfri.
Dessutom erhåller eleverna, därest de icke åtnjuter bidrag från
arbetsmarknadsstyrelsen, fickpengar av statsmedel under första året med
10, andra 15, tredje 20 och fjärde 30 kr. per elev och månad. Göteborgsanstaltens
elever erhåller ytterligare fickpengar av kommunala medel. I regel
utbetalar också anstalterna s. k. premier med varierande belopp.

För dem åter, som genom arbetsmarknadsstyrelsen blir föremål för
arbetsvårdande verksamhet i form av arbetsprövning, omskolning eller
yrkesutbildning, gäller ett förmånligare och vidgat bidragssystem, vilket
jämväl kan tillämpas på elev, som genom arbetsvårdsorganen inskrivits vid
vanföreanstalterna såsom extern elev. Systemet innebär i huvudsak följande.

Utbildningsbidraget är maximerat till 380 kr. i lägsta och 418 kr. i högsta
ortsgrupp per månad. Bidraget fastställes med hänsyn till behovet och till
utgående timpenning samt övriga förmåner såsom livränta, sjuk- eller
olycksfallsförsäkring etc. Sammanlagda beloppet av kontantförmånerna
ma i intet fall överskrida maximibeloppet. Kommunerna skall som regel
bestrida 25 procent av bidraget.

... Under utbildningstiden utgår resekostnads- och traktamentsersättning
för resa till och från utbildningsorten samt i särskilda fall vid uppehåll i
utbildningen. Ersättning utgår även i vissa fall för resa med spårvagn,

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

buss e. d. Dessutom utgår bidrag till erforderliga läroböcker. För högst 30
dagar efter utbildningstidens slut kan med återbetalningsskyldighet utga

viss starthjälp. ... , .

Till familjens försörjning och vid försörjningsplikt i övrigt kan statsbidrag
utgå under utbildningstiden. Dylikt familjebidrag, som innefattar
familj epenning och bostadsbidrag utgår efter de grunder, som fastställts i
familjebidragsförordningen. Jämväl i fråga om dessa kostnader har kommunerna
att svara för 25 procent.

Beträffande personalförhållandena vid yrkesskolorna framhålles, att antalet
elevplatser per befattning vid normalt antal elevplatser i inomanstaltlig
utbildning vid vårterminens slut år 1952 utgjorde vid Stockholmsanstalten
8,2, vid Göteborgsanstalten 6,0, vid Hälsingborgsanstalten 4,5 och
vid Härnösandsanstalten 6,2. Jämfört med de centrala verkstadsskolorna,
där man normalt räknar med cirka 15 elevplatser per lärare, har vanföreanstalterna
i regel ett betydligt mindre antal elevplatser per lärare, vilket
delvis kan förklaras av de svårigheter, som äro förknippade med undervisningen
av vanföreanstalternas handikappade klientel.

De totala driftutgifterna vid yrkesskolorna och elevhemmen har under
tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 uppgått till 5 151 800 kr. varav drygt
70 procent eller 3 688 600 kr. täckts genom statsbidrag. En betydande del
av inkomsterna eller drygt 1,3 milj. kr. hänför sig till försålda arbeten.
Kostnaden per elev och undervisningsdag vid yrkesskolorna utgjorde under
samma tid 14:78 vid Hälsingborgsanstalten, 13:56 vid Göteborgsanstalten,
11:89 vid Stockholmsanstalten och 11:27 vid Härnösandsanstalten.
Vid Hälsingborgsanstalten har man, för att främja produktionen, anställt
flera verkstadsarbetare än på övriga anstalter, varför lönekostnaden är relativt
stor.

Tidigare reformförslag

Utredningsmannen framlägger bl. a. följande redogörelse för tidigare
reformförslag berörande vanföreanstalternas yrkesavdelningar.

Den s k. Göteborgsutredningen av år 1945, som syftade till en ny vanföreanstalt
i Göteborg, framhöll, att det ur vanförevårdens synpunkt vore
värdefullt om även fysiskt normala personer i ökad utsträckning kunde
intagas vid yrkesskolorna, och att en intimare kontakt borde eftersträvas
både med övrig socialvård och med den verksamhet för yrkesutbildning,
som eljest bedrives av stat, landsting, kommuner eller enskilda organisationer.

Kommittén för partiellt arbetsföra (SOU 1947:18) uttalade, att de partiellt
arbetsföra så långt möjligt borde hänvisas direkt till arbetsanstallnmg
inom näringslivet och till de ordinarie yrkesutbildningsanstalterna, eventuellt
genom inrättande av specialavdelningar vid de centrala verkstadsskolorna
Ifrågakommande skolor borde ej förbehållas en särskild kategori
av partiellt arbetsföra. Därmed ökades möjligheterna att få utbildning
inom flera yrken. Kommittén framhöll angelägenheten av att vanföreanstalternas
yrkesutbildande verksamhet i görligaste mån samordnades med
såväl den allmänna yrkesutbildningen som den för de partiellt arbetsföra

44

Kungl. Mcij.ts proposition nr 135

avsedda yrkesutbildningen. En ökad utbildning utom vanföreanstalt borde
rimligen leda till minskad tillströmning till anstalternas yrkesskolor, och
Kommittén förordade att på de ledigblivna platserna tillsvidare skulle placeras
partiellt arbetsföra med andra handikapp, t. ex. synsvaga, tal- och
hörseldefekta, smittfria tbc-konvalescenter, reumatiker och vissa andra
kroniskt sjuka. Detta skulle även möjliggöra ett rikare yrkesurval.

Skolorna skulle så hli specialskolor för svårt invalidiserade partiellt
arbetsföra av olika kategorier varigenom de erhölle en med övriga förstatiigade
specialskolor mera jämförlig ställning. Det rådande nära organisatoriska
samarbetet mellan vanföreanstalternas pedagogiska verksamhet
och de övriga leden i vanförevården skulle upplösas. Eleverna borde
remitteras till specialskolan i samråd mellan arbetsvårdsorganet och överstyrelsen
för yrkesutbildning. Den hittillsvarande fullständiga yrkesutbildningen
borde kompletteras med kortare och enklare kurser. Genom
:, thfideh;lS, °llka Htbildningsyrken och i viss grad bryta den nuvarande
distriktsmdelmngen skulle en väsentlig utökning av yrkesdifferentieringen
kunna komina till stånd.

För svårt vanföra måste förläggning i internat anses lämplig och nödvändig.
Andra däremot borde med fördel kunna bo i förhyrda rum på
skolorterna. Internattvånget hade även betytt, att man på grund av det begränsade
antalet inackorderingsplatser haft svårt att bereda plats för alla
inradessökande, trots vakanser på skolavdelningarna. När det gällde äldre
elever, vilkas handikap icke hindrade dem att färdas till och från skolverkstaderna,
borde det råda full valfrihet mellan externat och internat Man
borde upphava nuvarande ordning med anstaltsförsörjning och låta eleverna
under utbildningstiden få stipendier enligt samma grunder som
elever vid vanliga yrkesskolor. Därvid borde inackorderingskostnaderna
sattas i lämplig relation till stipendiebeloppen. Elev med försörjningsplikt
borde erhålla familjebidrag. v

.... 0rtpPed- och vanförevårdssakkunniga, som förordade, att vanförevårdstoreningarna
aven framdeles skulle bedriva den pedagogiska och sociala
verksamheten med stöd av statsmedel, ansåg, att yrkesskolorna i första
nand borde reserveras för de vanföra, även om man kunde utnyttja lediga
elevplatser aven för utbildning av andra partiellt arbetsföra eller i undantagstall
aven andra än partiellt arbetsföra. I internatfrågan framhöll de sakkunniga
att det för äldre elever skulle vara av betydelse att icke vara hänvisade
till att bo på elevhem.

I vad mån utöver fickpengar särskilda premier skulle tilldelas elev vid
utblldning> ansågs böra ankomma på skol- och anstaltsledningen
att bedöma, allra helst dessa förutsattes utgå av vanförevårdsföreningens
egna medel. Principiellt borde samma förmåner, som tillkomme vanföra
interna elever, även tillkomma andra partiellt arbetsföra, som intoges vid
yrkesskolorna. Också i fråga om externa elever borde förmånerna vara
desamma för vanföra och andra partiellt arbetsföra elever. Jämväl vanföreanstalternas
partiellt arbetsföra elever med försörjningsplikt borde erhålla
bidrag till sina anhörigas uppehälle efter samma grunder, som tillämpades i
raga om de partiellt arbetsföra, vilka omhändertoges av arbetsmarknadsorganen
för omskolning, yrkesutbildning eller annan arbetsvärd.

Remissinstanserna gav uttryck för delade meningar i fråga om de sakkunnigas
iorslag. överstyrelsen för yrkesutbildning samt vanförevårdsföremngarna
— bortsett från Göteborgsföreningen — och SVCK (majorite -

45

Kungl. Maj:Is proposition nr 135

ten), anslöt sig på det hela taget till förslaget. Vanförevårdsföreningen
i Göteborg hävdade däremot behovet av en förnyad utredning, som
toge sikte på att göra anstalternas yrkesskolor till specialskolor för partiellt
arbetsföra, vilka skulle erhålla sina elever främst genom arbetsvårdsorganets
försorg. Arbetsmarknadstyrelsen ansåg, att man borde avvakta
ställningstagandet till kommitténs för partiellt arbetsföra förslag.
Medicinalstyrelsen uttalade att yrkesskolorna, som även i fortsättningen
borde drivas i vanförevårdsföreningarnas regi, borde omorganiseras så att
bl. a. elevernas isolering upphävdes genom att skolorna öppnades även för
icke vanföra elever, liksom att de vanföra eleverna i viss utsträckning
finge bo utanför anstalt. I undantagsfall kunde även elev få beredas utbildning
utanför anstalten. Svenska ortopedföreningen ansåg det bättre att
reservera vanföreanstalternas yrkesskolor för sådana elever, som vore så
svårt invalidiserade, att de ej kunde reda sig själva.

Utredningsmannen omnämner vidare, att SVCK år 1949 framlade en
principiell utredning rörande möjligheterna att utnyttja vanföreanstalterna
vid uppbyggande av verksamhet för arbetsprövning och arbetsträning.
Till att börja med borde enligt SVCK högst sex arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut
inrättas. En viss differentiering borde ske av klientelets
invaliditet, i första hand så att psykiskt och fysiskt handikappade personer
i viss mån skildes åt. En möjlighet vore att utnyttja erfarenheterna från
vanföreanstalterna, allrahelst som en rationell samordning med vanföreanstalternas
yrkesskolor därvid skulle kunna åstadkommas. SVCK föreslog
därför inrättande av avdelningar för arbetsprövning och arbetsträning vid
vanföreanstalterna, vilka borde stå öppna för även andra partiellt arbetsföra
än vanföra. Likhet mellan dessa former av arbetsvärd, bl. a. i fråga
om reglerna för samhällsbidrag till klientelet samt finansieringen borde
eftersträvas.

Under åberopande av SVCK:s utredning anhöll styrelsen för vanf öreanstalten
i Stockholm år 1950, att medel måtte anvisas för vissa arbetsprövnings-
och träningsverkstäder, avsedda för såväl vanföra som andra partiellt
arbetsföra. Dessa verkstäder kunde efter omdispositioner inom yrkesskolorna
rymmas inom anstaltens lokaler. Driftkostnaderna för verkstäderna,
inkluderande bl. a. ränta på ett lån hos pensionsstyrelsen, förutsattes
bliva täckta av statsmedel. De till 14 beräknade platserna kunde
rymmas inom ramen av det för yrkesskolorna fastställda antalet statsbidragsberättigade
platser. I statskontorets remissyttrande framhölls, att gällande
bestämmelser för statsbidrag till vanföreanstalterna lade hinder i
vägen för att skolorna toge in andra än vanföra och fann därför frågan
vara beroende av riksdagens medverkan. Det vore också angeläget att
minska kostnaderna vid vanföreanstalterna. I vad mån verksamheten vore
så angelägen, att de ekonomiska betänkligheterna borde vika, undandrog
sig statskontorets bedömande. De övriga remissinstanserna tillstyrkte framställningen.
Pensionsstyrelsen framhöll särskilt, alt förtur till platserna vid
verkstäderna borde beredas dess klientel, att rayonindelningen icke borde
tillämpas vid intagning till dessa verkstäder samt att vantöra icke borde
givas företräde vid intagning. Verkstäderna borde stå till förfogande även
för andra partiellt arbetsföra. Rayonindelningen syntes icke medicinalstyrelsen
lägga hinder i vägen för att elever från andra distrikt intoges vid
verkstäderna.

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

Utredningens synpunkter och förslag

Inledningsvis framhåller utredningen bl. a., att den allmänna yrkesundervisningen
och utbildningsresurserna inom näringslivet under senare år
kraftigt utvecklats. Samtidigt har samhällets åtgärder för arbetsvärd åt
partiellt arbetsföra fått en betydande omfattning. Härvid har vanföreanstalternas
yrkesskolor, som inriktats på en speciell grupp handikappade,
i viss mån blivit isolerade och ej kunnat vinna tillräckligt gehör för
sina berättigade ansprak i olika avseenden. Därmed har också svårigheter
uppstått att driva och utnyttja skolorna fullt effektivt. Reformkraven på
detta område gäller enligt utredningens mening mindre driften, vilken i det
stora hela torde få anses så rationell och ekonomisk som rimligen kan
begäras, än skolornas allmänna inriktning samt undervisningens innehåll
och uppläggning m. m. Härutinnan anför utredningen bl. a.

De vanföra bör i görligaste mån på samma sätt som andra hänvisas dels
direkt till arbetsanställning på den öppna marknaden, dels till utbildning
inom näringslivet, dels ock till de vanliga yrkesutbildningsanstalterna.
Främst bör härvid de centrala verkstadsskolorna komma i fråga. Dessa
skolor bedriver nämligen yrkesutbildning efter ungefär samma undervisningsplaner
som vanföreanstalternas yrkesskolor, har liksom de en rikt
differentierad yrkesfördelning och är i regel försedda med elevhem. Verkstadsskolor
har anordnats av flertalet landsting och torde inom en nära
framtid komma att finnas inom praktiskt taget samtliga landstingsområden
och städer utanför landsting. Gällande inträdesföreskrifter har ej
hindrat, att vanföra och andra partiellt arbetsföra vunnit tillträde vid
skolorna. Utredningen ställer sig därmot i princip tveksam till ett anordnande
annat än i undantagsfall vid central verkstadsskola av särskild yrkesavdelning
för vanföra, enär en dylik anordning lätt kan leda till en begränsning
av de vanföras fria yrkesval. Det torde vara svårt att bedöma
hur många handikappade, som kan beredas plats inom den allmänna yrkesutbildningen,
men det synes önskvärt, att denna dimensioneras för att taga
hand om fall med lättare handikap.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att mellan en tredjedel och hälften
av eleverna vid vanföreanstalternas yrkesskolor bedömts vara i det fysiska
och psykiska tillstånd, att de bort kunna tillgodogöra sig undervisningen
utanför vanforeanstalt. Genom en mera restriktiv intagningsprincip skulle
säkerligen ett par hundra platser vid skolorna kunna frigöras. Även om
en del av dessa skulle beläggas med svårt vanföra, som rätteligen bort intagas
redan nu, skulle åtskilligt över 100-talet platser bli lediga vid skolorna.

En nedskärning av platsantalet inger emellertid betänkligheter, eftersom
yrkesvalsmöjligheterna skulle minskas, samt strävandena att åstadkomma
en rationell organisation och drift av skolorna försvåras. Utredningen
ansluter sig i stället till den från skilda håll framförda tanken, att

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

vanföreanstalternas yrkesskolor skulle öppnas även för andra partiellt
arbetsföra än vanföra, som är så svårt handikappade, att de ej kan tillgodogöra
sig yrkesundervisningen vid de mera allmänt syftande yrkesutbildningsanstalterna
eller inom näringslivet. Anledning saknas att från berörda
institutioner i princip utestänga andra än sådana handikappade eller
partiellt arbetsföra, vilka icke bör sammanföras med andra kategorier eller
eljest befinnes i oavvisligt behov av omhändertagande inom annan särinstitution,
vilket torde vara fallet med smittförande tuberkulösa samt
döva och vissa svårt handikappade blinda.

I fråga om undervisningen måste den största vikt läggas vid en grundlig
utbildning i flertalet förekommande yrken, som är lämpliga för klientelet
och som kan bereda god försörjning i konkurrens med fullvärdig arbetskraft.
Därför måste institutionerna förses med speciella resurser i fråga
om personal, lokaler och utrustning. Vidare måste man beakta kraven på
en ganska långt gående yrkesdifferentiering samt en smidig anpassning
av yrkesvalet till arbetsmarknadsläget och till den partiellt arbetsföres
fysiska och psykiska förutsättningar för yrket.

I fråga om yrkesdifferentieringen är det naturligt, att vissa större och
mer allmänt frekventerade yrkesgrenar, såsom sömnad och mekanik, finnes
representerade vid samtliga anstalter. Andra yrkesområden, såsom
radioreparation och fotografering, som kan beräknas samla endast ett begränsat
antal utövare, torde böra förekomma endast vid en eller annan av anstalterna.
överhuvud bör man i större utsträckning än nu ha olika yrken
vid de skilda anstalterna, vilket förutsätter att distriktsindelningen i viss
mån brytes i fråga om elevintagningen, något som också bör kunna ske
utan olägenhet. Nuvarande distriktsindelning bör däremot tillämpas i fråga
om yrkesavdelningar, som är representerade vid samtliga anstalter. Den
förordade ordningen synes förutsätta en central överblick och ledning av
intagningen till skolorna, vilket torde medföra krav på ett centralt anmälnings-
och registreringsförfarande beträffande lediga platser vid dessa.

Utan att i övrigt taga ställning till yrkesdifferentiering och kursplaner
vid anstalterna ifrågasätter utredningen, om icke lämpligen i första hand
snickar- och skräddarutbildningen bör nedläggas vid en eller flera anstalter.
Särskilt snickeriavdelningarna ställer numera mycket stora krav på lokaler
och maskiner och avdelningarna har varit dåligt besatta. Genom att nedlägga
dessa avdelningar i Göteborg och Hälsingborg skulle man också kunna
frigöra betydande lokalutrymmen för en rationellare framtida användning.
Vid olika anstalter har man önskat slopa vissa avdelningar men ansett
sig förhindrad med hänsyn till kvarvarande yrkeslärare, varför utredningen
understryker, att man bör söka finna någon form att placera en
befattningshavare, som varit anställd vid en avdelning, som bör nedläggas
med hänsyn till det aktuella utbildningsbehovet på arbetsmarknaden.

Därest yrkesskolorna kommer att öppnas för andra partiellt arbetsföra

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

än vanföra, bör man i förekommande fall medgiva en kontinuerlig intagning
under pågående termin. Vid sidan av den ordinarie yrkesutbildningen
bör man vidare kunna anordna kortare, efter arbetsmarknadsläget anpassade
kurser för i första hand omskolning av äldre partiellt arbetsföra. Likaså
förordas, att man vid institutionerna meddelar enklare utbildning och
träning i tempoarbete o. d. för svårare fall, som ej kan tillgodogöra sig
mera kvalificerad utbildning. Huruvida detta bör ske inom ramen för de
Övriga yrkesavdelningarna, torde erfarenheten få utvisa. I vart fall torde
det vara lämpligt att sammanföra detta klientel i särskilda grupper. En
förutsättning för dylik ny kursverksamhet är emellertid, att för ändamålet
erforderlig maskinutrustning anskaffas. Därest dylika kurser för
arbetsmarknadsstyrelsens räkning anordnas vid ifrågavarande anstalter
under överstyrelsens för yrkesutbildning ledning och tillsyn, lär överstyrelsen
kunna tillhandahålla erforderliga maskiner.

En allvarlig brist hos vanföreanstalterna är, att de icke är försedda med
resurser för mera kvalificerad arbetsprövning och arbetsträning, medan
inom arbetsvärden i övrigt vuxit fram ett nät av regionala träningsverkstäder
för sådana partiellt arbetsföra, vilkas arbetshinder är av lättare
beskaffenhet, b ör undersökning och arbetsprövning av personer med svårare
arbetshinder har de båda arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg
inrättats. Medicinalstyrelsen har framfört tanken att samordna de regionala
träningsverkstäderna med en föreslagen rehabiliteringsverksamhet vid
centrallasaretten. Enligt utredningsmannen är förslaget ägnat att befordra
samarbetet mellan sjukvård och arbetsvärd samt att tillgodose behovet
av en effektivare eftervård och rehabilitation av sjukhusens patienter. I
åtskilliga fall torde det dock möta viss svårighet att infoga dylika rehabiliteringsavdelningar
i sjukhusorganisationen. Man bör hålla blicken
öppen för faran av att denna organisation splittras och blir alltför heterogen.

Arbetsklinikerna torde ännu befinna sig på försöksstadiet. Deras möjlighet
att bli ett än mera värdefullt och effektivt hjälpmedel i strävandena
att tillgodose arbetsvärden för partiellt arbetsföra torde kunna förbättras,
därest de genom viss samordning med de omorganiserade vanföreanstalterna
erhåller tillgång till dessas resurser. De kvarvarande vanföreanstalterna
skulle vid sådant förhallande i än högre grad få karaktären av verkligt
kvalificerade institut med riksplatskaraktär för arbetsprövning och arbetsträning
samt omskolning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra.
En dylik anordning vore också ägnad att underlätta en växelverkan mellan
arbetsprövning och arbetsträning m. m. samt yrkesutbildning och omskolning
för partiellt arbetsföra. Vidare kunde arbetsklinikerna repliera på
yrkesskolornas internatförläggningar samt även på dessas maskiner och
övriga utrustning m. m. Då vissa lokaler och en stor del av personalen även
synes kunna gemensamt utnyttjas, förefaller därmed kunna vinnas en rationellare
och effektivare organisation.

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

I fråga om arbetskliniken i Stockholm, vars nuvarande förläggning är
ett provisorium, kommer lokaler vid Norrbackainstitutet att frigöras vid
den ortopediska klinikens överflyttning till karolinska sjukhuset. Arbetskliniken
i Göteborg åter har en helt fristående förläggning med relativt anspråkslösa
lokaler. Även om man vid en överflyttning av denna arbetsklinik
till vanföreanstalten till en början kan få nöja sig med relativt begränsade
lokaler, så länge ortopedkliniken kommer att disponera sin nuvarande
byggnad, synes en därav påkallad omdisponering icke utesluten.
Utredningsmannen finner sålunda övervägande skäl tala för att arbetsklinikerna
i Stockholm och Göteborg snarast överflyttas till och organiskt
infogas i resp. vanföreanstalt.

Även anstalterna i Hälsingborg och Härnösand bör förses med resurser
för kvalificerad arbetsprövning, men i avvaktan på att slutlig erfarenhet
vinnes av arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg är utredningen ej
beredd att nu förorda ett inrättande av ytterligare två mera fullständiga
arbetskliniker. Tills vidare får man nöja sig med något enklare resurser
i Härnösand och Hälsingborg, varvid ett intimt samarbete emellertid bör
komma till stånd med klinikerna i Stockholm och Göteborg, dit man kan
remittera svårare fall eller vars läkare kan fungera som konsulter.

Gränsdragningen mellan de till vanföreanstalterna överflyttade arbetsklinikerna
å ena, och de av landsting m. fl. anordnade träningsverkstäderna
å andra sidan, bör enligt utredningen jämväl framdeles följa de regler,
som hittills gällt. Sålunda bör arbetsklinikerna liksom vanföreanstalternas
utbildningsverksamhet såsom hittills i princip förbehållas de svårare
fall, som kräver kvalificerade insatser, medan de regionala träningsverkstäderna
bör tillgodose behovet av arbetsträning för de enklare fallen. Liksom
hittills bör arbetsklinikerna även fungera som remissinstitut.

Utredningen förordar vidare, att det nuvarande systemet med anstaltsförsörjning
så långt möjligt ersättes med en tidsenligare lösning av klientelets
ekonomiska förhållanden. Detta är desto angelägnare, som det
i framtiden torde bliva fråga om ett mera heterogent klientel, bestående
även av äldre personer, många kanske med egna familjer. F. ö. torde det
bl. a. ur psykologisk synpunkt vara av ej ringa värde, att vederbörande
ej på grund av sitt handikap ställes praktiskt taget helt utan egna medel.
Utredningen omnämner, att SVCK i skrivelse till inrikesministern hemställt
om att yrkesskoleelever vid vanföreanstalterna erhåller ekonomiska
förmåner, som likställer dem med utbildningsfall utanför anstalterna. Såsom
riktpunkt har SVCK föreslagit med 10 resp. 50 kr. per månad förhöjda
fickpengar för elever i åldern under resp. över 20 år, därvid eleverna skulle
bibehållas vid nuvarande rätt till kost och logi m. m. utan avgift.

Utredningen anser emellertid, att fickpenningsystemet bör avvecklas
och framlägger två andra alternativ till lösning av elevernas ekonomiska
förhållanden. Det ena alternativet är statlig studiehjälp i form av studie 4

— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 135

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

bidrag, stipendier eller studielån enligt vad som gäller för elever vid flertalet
statligt kontrollerade utbildningsanstalter, t. ex. de centrala verkstadsskolorna.
Detta skulle ha en viss psykologisk betydelse. En väsentlig invändning
mot detta alternativ är emellertid att dessa förmåner i många
fall skulle visa sig otillräckliga för det äldre klientelet, allrahelst som
familjebidrag ej torde kunna förutsättas utgå vid tillämpning av det statliga
studiehjälpssystemet. Därför talar övervägande skäl för att man i
fråga om detta klientel tillämpar samma system med utbildnings- och
familjebidrag m. in., som gäller inom arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdande
verksamhet. Därmed bör också av eleven uttagas efter självkostnadsprincipen
i stort sett avvägd ersättning för eventuellt tillhandahållen
kost och logi. Det är då av vikt, att utbildningshjälpen avvägs såväl med
hänsyn till självkostnaden som klientelets behov att disponera vissa medel
för personliga behov. På grund av klientelets olika invaliditet, ålder,
civilstånd m. in. är det angeläget, att den beslutande myndigheten kan
tillerkännas viss rätt till individuell avvägning av utbildningshjälpen.

Med den förordade ordningen kan också eleverna själva i många fall —
där graden av vanförhet eller bostadsbristen ej lägger hinder i vägen —
ordna sin bostadsfråga efter egen önskan. F. ö. bör det vara en angelägen
uPPgift för anstaltsstyrelserna att i den öppna marknaden försäkra sig om
ett antal i yrkesskolornas närhet belägna, för jämväl invalidiserade elever
lämpliga bostäder. Det synes icke uteslutet, att man därvid kan bevaka,
att i samband med dessa lägenheters utformning beaktas de tekniska rön
och åtgärder, som särskilt tager sikte på att motverka de vanföras handikapp.
Vid en dylik utveckling skulle också trycket på anstalternas egna internat
icke oväsentligt minska, vilket skulle leda till en begränsning av investeringskostnaderna.

Vid en övergång till arbetsmarknadsstyrelsens system för utbildningsbidrag
in. m., vilket inrymmer jämväl bidrag till arbetsvårdsklientelets av
omhändertagandet påkallade resor, finnes knappast någon anledning bibehålla
de f. n. gällande särskilda reglerna för behovsprövade resebidrag åt
vanföreanstalternas yrkesskoleelever.

Enligt utredningen kan flertalet förslag om reformering av yrkesutbildningen
vid vanföreanstalterna realiseras lättare i och med att den sjukvårdande
verksamheten skiljes från dessa anstalter och de omvandlas till
institut för arbetsvård in. m. för partiellt arbetsföra. Sålunda försvinner
därigenom den sjukhusprägel, som ansetts vidlåda även den yrkesutbildande
verksamheten. Liksom vid andra skolor kvarstår dock ett behov
av tillgång till allmänläkare samt till specialistläkare med hänsyn till
klientelets speciella karaktär. I den mån en samordning sker med arbetsklinikerna
tillföres också anstalterna dessas arbetsfysiologiska och psykiatriska
läkarexpertis m. m. Utredningen understryker emellertid, att sjukhusmässig
vård i fortsättningen ej bör meddelas vid anstalterna.

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Efter sjukvårdens utbrytning från anstalterna bör dessa också frikopplas
från medicinalstyrelsens ledning och tillsyn samt inordnas under samhällets
normala organ och regler för arbetsvärd och yrkesutbildning.

Avslutningsvis framhåller utredningen, att det nuvarande namnet »vanföreanstalt»
redan av psykologiska skäl får anses mindre lyckat och i vart
fall blir inadekvat efter den breddning av klientelet, som föreslagits. I och
för sig har utredningen sympatier för en av ortoped- och vanförevårdssakkunniga
lanserad tanke att närmare anknyta till ortsbeteckningar, men
man bör icke välja benämningen »yrkesskolor», då denna täcker endast en
del av anstalternas föreslagna uppgifter. Utredningen förordar i stället
benämningen »arbetsvårdsinstitut», vilken synes närmast anknyta till
verksamhetens innehåll och syftning. I enlighet härmed föreslås följande
nya benämningar på hithörande anstalter:

Norrbacka arbetsvårdsinstitut, Stockholm;

Änggårdens arbetsvårdsinstitut, Göteborg;

Slottsvångens arbetsvårdsinstitut, Hälsingborg;

Rosenbäckens arbetsvårdsinstitut, Härnösand.

Remissyttranden

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker de av utredningen uppdragna
riktlinjerna för om bildandet av van f öreanstalterna
till kvalificerade arbetsvårdsinstitut för partiellt arbetsföra,
inlemmade i samhällets allmänna arbetsvärd. I anslutning till
hithörande frågor har emellertid, såsom delvis framgått av det föregående,
flera remissmyndigheter starkt understrukit betydelsen av att den medicinska
rehabiliteringen ägnas ökad uppmärksamhet vid lösandet av arbetsvärdens
problem. Så är fallet med bl. a. medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, karolinska institutets lärarkollegium, medicinska fakulteterna
i Uppsala och Göteborg, svenska läkaresällskapet, svenska ortopedföreningen,
TCO, Stockholms- och Göteborgsföreningarna samt Södermanlands
läns landstings förvaltningsutskott. Flera av dessa remissinstanser
framhåller, att rehabiliteringen tillhör ett gränsområde men att den måste
planeras, påbörjas och delvis genomföras medan ännu patienten kvarligger
på sjukhus. Det är därför nödvändigt, att en smidig samordning med, men
ej en överflyttning av rehabiliteringen till arbetsvärden kommer till stånd.
Socialstyrelsen, som hänvisar till medicinalstyrelsens tidigare omnämnda
rehabiliteringsprogram uttalar, att ett genomförande av medicinalstyrelsens
förslag torde utgöra en oundgänglig förutsättning för ett gynnsamt utfall
av en omorganisation av vanförevården. Styrelsen understryker betydelsen
av att sambandet mellan sjukhusens och arbetsvårdsinstitutens verksamhet
ej går förlorat. Pensionsstyrelsen uttalar, att det i vårt land praktiskt
taget saknas möjligheter att erhålla en samtidig medicinsk och arbetsmässig
undersökning och bedömning av personer, vars socialförmåner äi bero -

52

Kangl. Maj:ts proposition nr 135

ende på nedsättning i arbetsförmågan. Även om rehabiliteringsverksamlieten
utbygges vid centrallasaretten, måste det finnas någon eller några
anstalter av rikskaraktär för samordning och ytterligare utveckling av verksamheten,
för omhändertagande av svårbedömda fall, för forskning, utbildning
av läkare in. in. Åtskilligt skulle vinnas om åtminstone en vanföreanstalt
— Stockholmsanstalten — kunde omvandlas till ett med en medicinsk
högskola samarbetande kombinerat medicinskt och socialt rehabiliteringsinstitut.
Enligt styrelsen vore det att vrida utvecklingen tillbaka, om i samband
med de ortopediska klinikernas utflyttande från vanföreanstalterna
det samarbete spolierades, som inom vanförevården grundlagts och utvecklats
mellan medicinsk och social rehabiliteringsverksamhet i fall, där detta
lämpligen kan och bör bibehållas. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott
uttalar, att många skäl talar för en ökad samverkan mellan
medicinsk och social rehabilitering och att i vart fall arbetsvårdsinstituten
i Stockholm och Göteborg bör knytas till vederbörande undervisningssjukhus
och bibehålla sina ortopediska kliniker såsom en integrerande del av dessa
sjukhus. Ett liknande arrangemang kunde uppnås mellan ortopediska kliniken
i Lund och ett till lasarettet i Lund knutet arbetsvårdsinstitut. Kostnaderna
för instituten och klinikerna skulle helt bestridas av staten. Enligt
medicinska fakulteten i Uppsala bör arbetsvårdsinstituten förses med läkarexpertis,
representerande de olika specialiteterna, lämpligen under ledning
av en speciellt utbildad socialläkare. Medicinska fakulteten i Göteborg understryker,
att instituten bör äga tillgång på psykiatrisk expertis.

Stockholmsföreningen är av den meningen, att den föreslagna omvandlingen
till arbetsvårdsinstitut ej är lämplig för Norrbackainstit ut
e t. Föreningen erinrar, att de medicinska och sociala momenten inom rehabiliteringen
intimt griper in i varandra, och framhåller, att föreningens
tillstyrkande av att den ortopediska kliniken skall överföras till karolinska
sjukhuset icke inneburit, att institutets karaktär av rehabiliteringscentrum
skulle spolieras. I stället skulle en utvidgning ske till förmån för andra
grupper av fysiskt handikappade. Enligt föreningen borde jämte arbetskliniken,
i den mån så är möjligt och lämpligt, till Norrbackainstitutet koncentreras
och i stället från karolinska sjukhuset med dess begränsade utrymmen
flyttas de mera rehabiliteringsbetonade verksamhetsgrenarna av
medicinen närstående discipliner. I detta sammanhang omnämner föreningen
frågan om konvalescent- och eftervårdens framtida ordnande samt
erinrar om en av föreningen gjord framställning om utredning, huruvida
det planerade sjukgymnastinstitutet skulle kunna förläggas till Norrbackainstitutet.
Norrbackainstitutet skulle komma att utgöra ett med hela karolinska
sjukhuset samarbetande högkvalificerat rehabiliteringscentrum, där
bl. a. blivande och redan färdiga läkare kunde erhålla insikt i rehabiliteringsverksamheten
i hela dess omfattning, varjämte forskning och experimentverksamhet
skulle förekomma. Genom en sådan utformning kunde Norr -

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

backainstitutet bliva de kommunala huvudmännen till ledning och vidareutveckling
av den lasarettsanslutna rehabiliteringsverksamheten och av
lokala arbetsvårdsinstitut. Även sådana svåra eller svårbedömda fall, som
de senare institutionerna icke har resurser att taga hand om, borde kunna
intagas på Norrbackainstitutet. För sådana fall och för fall, som efter samråd
med karolinska sjukhusets läkare för rehabilitering överflyttas från
sjukhuset, har också i ett av institutet upprättat ombyggnadsprogram upptagits
en särskild avdelning. Vid institutet skulle slutligen förekomma
arbetsprövning, arbetsträning, omskolning, yrkesutbildning och skolundervisning.
Institutet borde förses med en så differentierad verkstadsutrustning
som möjligt. Ett intimt samarbete skulle ske med arbetsförmedlingens
organ, näringslivet och arbetsmarknadens parter. Föreningen
understryker nödvändigheten av att förberedelser för institutets blivande
verksamhet vidtages snarast möjligt och utan att avvakta ortopedklinikens
överflyttande till karolinska sjukhuset. Möjligheter härtill finnes genom
omdisponering inom nuvarande byggnader. Föreningen framhåller, att den
skisserade verksamheten redan påbörjats genom att pensionsfall för kombinerad
medicinsk och arbetsmässig undersökning av pensionsstyrelsen
remitterats till institutet.

Även karolinska institutets lärarkollegium framhåller, att Norrbackainstitutet
i dess egenkap av rehabiliteringscentrum ej blott för ortopedi utan
jämväl för karolinska sjukhuset i övrigt även efter den ortopediska klinikens
utbrytning kommer att erhålla en utpräglat medicinsk anstrykning.
Lärarkollegiet omnämner i detta sammanhang överflyttningen av statens
arbetsklinik samt diskussionen om dels förläggandet av en planerad sjukgymnasthögskola,
dels anordnandet av ett paraplegikercentrum i karolinska
sjukhusets närhet, dels ock den blivande professurens i socialmedicin verksamhetsområde.
Lärarkollegiet framhåller även, att den socialpedagogiska
verksamheten vid Norrbackainstitutet i en framtid kan komma att minska
genom utbyggnad av de kommunala arbetsvärds- och träningsinstituten.
Direktionen för karolinska sjukhuset erinrar om att tanken framförts på
ett socialmedicinskt centrum vid Norrbackainstitutet, till vilket förutom
statens arbetsklinik skulle hänföras den yrkesmedicinska avdelningen liksom
den verksamhet, som kunde bliva förknippad med inrättandet av professuren
i socialmedicin.

Stockholms stadsfullmäktige anför bl. a. följande:

För Stockholms vidkommande uppstår, sedan det kommunala arbetsvårdsorganet
byggts ut, frågan om viss samordning av verksamheten vid
detta organ och arbetsvårdsinstitutet vid Norrbacka. Det kommunala arbetsvårdsorganet
kommer att få en betydande omfattning med arbetsträningsverkstäder
för ett flertal yrken, en relativt omfattande verksamhet för skyddad
sysselsättning och hemarbete samt tillgång till både medicinsk, teknisk
och social expertis. Det synes angeläget, att verksamheten vid dessa båda
stora institutioner med i stort sett likartat arbetsprogram i viss utsträck -

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

ning samordnas. Att redan på detta stadium göra något detaljerat uttalande
hur detta samarbete skall ske är ogörligt, men denna fråga bör dock beaktas
vid de båda institutionernas utbyggnad.

Utredningens uppfattning när det gäller klientelets omfattning,
att vanföra och andra handikappade i görligaste mån bör beredas tillfälle
att utnyttja samhällets allmänna yrlcesutbildningsinstitutioner, och att
arbetsvårdsinstitutens yrkesutbildning bör reserveras för sådana svårt
handikappade personer, som ej kan gå de vanliga yrkesutbildningsvägarna,
har i allmänhet ej mött någon gensaga i yttrandena. Arbetsmarknadsstyrelsen
och styrelsen för statens arbetsklinik samt överstyrelsen för yrkesutbildning
och Stockholms stadsfullmäktige framhåller emellertid, att det i
dagens läge råder brist på platser inom det ordinarie utbildningsväsendet.
Överstyrelsen understryker, att förslaget om en utvidgning av klientelet vid
vanföreanstalterna kan innebära en försämring av de vanföras utbildningsmöjligheter.
Stadsfullmäktige i Stockholm framhåller, att förutsättningarna
för intagning vid vanliga yrkesskolor bör undersökas, innan man bygger
en omorganisation av vanföreanstalterna på att en väsentlig del av eleverna
skulle kunna överföras till andra yrkesutbildningsanstalter. Härnösands
föreningen ställer sig tveksam till tanken att anordna särskilda avdelningar
vid centrala verkstadsskolor för partiellt arbetsföra.

Enligt överstyrelsen för yrkesutbildning och de vanföras riksorganisation
bör vanföra få företrädesrätt till elevplatserna vid vanföreanstalternas yrkesskolor.

Stadsfullmäktige i Malmö anser, att också mindre svårt vanföra bör beredas
plats vid arbetsvårdsinstituten i den mån psykiska besvär gör det
angeläget att använda denna form av utbildning. Även SVCK, Stockholms
stadsfullmäktige och Hårnösandsföreningen uttalar, att en viss uppblandning
av klientelet med mindre svårt invalidiserade kan vara önskvärd för
att bl. a. motverka en isolering av de svåraste fallen. Rikskommittén för
partiellt arbetsföra framhåller dock liksom Stockholmsföreningen, att en
inblandning av psykiskt sjuka och socialt belastade kan medföra ogynnsamma
verkningar.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att klientelets
art torde förutsätta, att instituten förses med anordningar för skyddad
verksamhet, eftersom det svårligen kan förutsättas, att de intagna lämpligen
kan inplaceras i det reguljära arbetslivet. Rikskommittén för partiellt
arbetsföra understryker, att anstalterna bör få karaktär av riksanstalter
utan begränsning i fråga om inträdessökandes bosättningsort.

Beträffande verksamhetens utformning uttalar bl. a. SVCK
och rikskommittén för partiellt arbetsföra, att inga principiella invändningar
kan göras mot utredningens synpunkter på riktlinjerna för yrkesutbildningen,
vilka sedan länge varit allmänt vedertagna inom arbetsvärden
i övrigt, varigenom utbildningen också mera kommer att rättas efter

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

arbetsmarknadens krav. Enligt den senare organisationen kan en samling
av olika arbetsvårdsgrenar inom en anstalt skapa värdefulla erfarenheter.
Stadsfullmäktige i Malmö understryker det angelägna i att möjligheterna
till ett differentierat yrkesval utvidgas och styrelsen för Norrköpings stads
arbetsträningsinstitut betonar nödvändigheten av att de vanföras yrkesval
får ske så förutsättningslöst som möjligt samt med den hjälp, som den moderna
yrkesrådgivningen numera torde kunna lämna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att det icke toide vara möjligt
att medgiva en kontinuerlig intagning av elever året runt, vilket skulle
förutsätta mycket god tillgång på lärarkrafter. Överstyrelsen tdlstyrker
däremot anordnandet av kortare kurser för äldre personer i den mån lämpliga
lokaler kan upplåtas vid anstalterna. Rikskommittén för partiellt arbetsföra
erinrar om att erfarenheterna av kortare utbildningskurser ej varit
enbart goda, eftersom de yrkeskvalifikationer, som erhållits därigenom,
ofta ej varit fullgoda.

I fråga om förslaget, att instituten också skall fungera som ar bet sträningsorgan
framhåller överstyrelsen för yrkesutbildning, att en
klar gräns bör uppdragas mellan yrkesutbildning och arbetsträning och även
gentemot arbetsprövningsmomentet. Det är nämligen för eleverna av stor
betydelse, att det anseende för god yrkesutbildning, som vanföreanstalternas
skolor erhållit, bibehålies. Arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsen för statens
arbetsklinik erinrar om att arbetsträningsverksainheten redan i betydande
omfattning är accepterad som en kommunal uppgift och att det finnes
skäl förmoda, att denna kommunala verksamhet utvecklas på ett sådant
sätt, att även svårt invalidiserade personer kommer att beredas erforderlig
arbetsträning. Ett realiserande av medicinalstyrelsens rehabiliteringsprogram
skulle ävenledes leda till en effektivare koordinering av sjukvård och
arbetsvärd, och de kommunala möjligheterna att bereda peisoner, som är
i behov av eftersjukvård och förberedande arbetsvärd, skulle avsevärt ökas.
Under sådana förhållanden anser styrelserna, att arbetsvårdsinstituten i
första hand bör begränsa sin verksamhet till att komplettera de kommunala
arbetsvårdsåtgärderna i andra avseenden än beträffande arbetsträning,
nämligen i de fall, då huvudmännens relativt begränsade upptagningsområden,
otillräcklig differentiering av klientelet eller annan orsak gör att det
från ekonomisk synpunkt sett icke kan vara lämpligt att vidtaga vissa nödvändiga
men speciella förberedande arbetsvårdsåtgärder, t. ex. anordningar
för kvalificerad arbetsprövning. Medicinska fakulteten i Göteborg avstyrker,
att arbetsträningsverksamhet anordnas vid instituten, eftersom sådan
medicinsk terapi nära bör anknytas till sjukhusen, övervakas av specialiserad
läkare och handhas av arbetsterapeuter på sjukhusens rehabiliteringsavdelningar,
i hemmet eller på arbetsplatsen. Arbetsträning måste vara avslutad
innan eventuell arbetsprövning inledes.

I fråga om ar bets prövningen erinrar arbetsmarknadsstyrelsen

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

och styrelsen för statens arbetsklinik att, trots otillräckliga resurser vid de
nuvarande två arbetsklinikerna, erfarenheterna av de gångna årens
försöksverksamhet är så goda, att det kan anses styrkt, att en tillfredsställande
rehabilitering av svårt arbetshindrade endast kan ske efter en kvalificerad
arbetsprövning. Behovet av arbetsprövning har också visat sig vara
stort och klinikerna har haft långa väntelistor. Behovet av kvalificerad
arbetsprövning under arbetsmässiga förhållanden torde också komma att
öka. Styrelserna ansluter sig därför till utredningens förslag att arbetsklinikerna
överflyttas till friställda lokalutrymmen i resp. vanföreanstalter och
att deras verksamhet samordnas med de blivande arbetsvårdsinstitutens.
Ett fruktbärande samarbete skulle härigenom komma till stånd med arbetsvårdsinstituten.
Redan från början bör också prövas, huruvida icke arbetskliniker
bör inrättas även vid arbetsvårdsinstituten i Hälsingborg och
Härnösand. Drätselkammaren i Gävle uttalar att en arbetsklinik bör inrättas
även vid Härnösandsanstalten, och Hälsingborgsföreningen förordar
inrättandet av en dylik klinik i Hälsingborg. Enligt stadsfullmäktige i
Malmö bör vid förläggandet av en arbetsklinik i södra Sverige beaktas utvecklingen
av den arbetsvårdande verksamheten i Malmö under de närmaste
åren.

Frågan om arbetsklinikernas överflyttning till de blivande arbetsvårdsinstituten
har hos de remissmyndigheter i övrigt, vilka yttrat sig i frågan,
blivit föremål för ett olikartat bedömande. Liksom arbetsmarknadsstyrelsen
har ett flertal remissinstanser i princip tillstyrkt utredningens förslag i
denna del. Så är fallet med bl. a. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott,
styrelsen för Norrköpings stads arbetsträningsinstitut, stadsfullmäktige
i Göteborg, SVCK, de vanföras riksorganisation, Stockholmsoch
Göteborgsföreningarna, Sveriges läkarförbund, riksföreningen mot reumatism
samt läkarna vid statens arbetsklinik. Rikskommittén för partiellt
arbetsföra har tillstyrkt förslaget under förutsättning att klinikernas nuvarande
verksamhet och målsättning bibehålies och att klinikerna beredes
en fullt fristående ställning i förhållande till övriga arbetsvårdsgrenar vid
anstalterna. Läkarna vid statens arbetsklinik uttalar, att klinikerna bör
ha tillgång till ett antal sängplatser av B-sjukhuskaraktär, vilket för arbetskliniken
i Stockholm varit det väsentligaste motivet för en överflyttning till
Norrbackainstitutets lokaler. Styrelsen för Norrköpings stads arbetsträningsinstitut
tillstyrker en samordning under förutsättning, att bestämmelserna
i 3 och 5 §§ i instruktionen för statens arbetsklinik angående samarbete
med andra myndigheter alltjämt får vara gällande. Å andra sidan
har förslaget avstyrkts av bl. a. medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,
universitetskanslern och svenska läkaresällskapet. Samtliga
dessa remissinstanser har betonat, att dessa kliniker är klart medicinskt
och arbetsfysiologiskt betingade med krav på tillgång till de materiella och
personella resurser, ett medicinskt centrum erbjuder. De bör därför ha direkt

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

anslutning till resp. undervisningssjukhus på samma sätt som de av medicinalstyrelsen
i den lasarettsanslutna rehabiliteringsorganisationen föreslagna
arbetsklinikerna avses knutna till centrallasaretten. Arbetsklinikerna
skulle komma att tjänstgöra som medicinska utbildnings-, forsknings- och
remissinstitutioner inom rehabiliteringsverksamheten. Byggnadsstyrelsen
poängterar, att ett klarläggande av arbetsklinikernas inriktning är angeläget
inte minst med tanke på det fortsatta utredningsarbetet rörande arbetsvårdsinstitutens
byggnadsfrågor. Stockholms stadsfullmäktige anser det lämpligt,
att frågan om statens arbetskliniks framtida organisation uppskjutes i
avvaktan på att definitiv ställning tagits till frågan om rehabiliteringsverksamhetens
ordnande vid karolinska sjukhuset.

Beträffande elevernas ekonomiska förhållanden under utbildningstiden
har de remissinstanser, som yttrat sig i frågan, anslutit sig
till utredningens förslag att för klientelet tillämpa samma system med utbildningsbidrag
och familjebidrag m. in., som gäller inom arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsvårdande verksamhet. Remissinstanserna bar ej heller
något att erinra mot utredningens uttalanden om önskvärdheten av att eleverna
själva får ordna sin bostadsfråga men framhåller, att bostadsbristen
f. n. lägger stora hinder i vägen för ett realiserande av önskemålet
samt att vissa elever på grund av sin invaliditet alltid torde behöva ha tillgång
till internatförläggning. Härnösandsföreningen understryker också,
att en förutsättning för att anstaltsstyrelserna i den öppna marknaden skall
söka förvärva bostäder är, att utbildningsbidragen utgår utan avdrag för
t. ex. ferier, eller ock att staten ersätter kostnaderna för de tider dessa bostäder
icke är uthyrda till elever.

I fråga om de föreslagna arbetsvårdsinstitutens förläggning
har centrala sjukvårdsberedningen uttalat, att det kan ifrågasättas,
om vid en nyanläggning det icke vore rationellare att förlägga ett arbetsvårdsinstitut
till Lund och Sundsvall än till Hälsingborg resp. Härnösand.
Med hänsyn till de värden, som Härnösandsanstaltens byggnader representerar,
anser sjukvårdsberedningen det dock fullt godtagbart i nuvarande
situation att tills vidare bibehålla institutionen i Härnösand. Malmöhus
läns landstings hälso- och s jukvårdsstyrelse anser det böra övervägas, huruvida
icke den mest rationella lösningen för Hälsingborgsområdets del vore
en nybyggnad invid ortopediska kliniken i Lund. Landstinget planerar
redan erforderliga rehabiliteringslokaler och vidare väntas en professur i
socialmedicin bliva inrättad vid universitetet i Lund. Slutligen har landstinget
beslutat förlägga sin centrala verkstadsskola till Lund. Medicinalstyrelsen
liksom universitetskanslern och medicinska fakulteten i Lund
anser det böra övervägas, om det icke vore lämpligt all förlägga en nybyggnad
för ett arbetsvårdsinstitut i södra Sverige till närheten av Lund—Malmö
i stället för till Hälsingborg. Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott
förordar för sin de! Kristianstad som förläggningsort. Stadsfull -

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

mäktige i Hälsingborg anser erforderligt, att frågan om vanföreanstalten
i Hälsingborg blir föremål för överläggning mellan representanter för intresserade
parter.

Den föreslagna benämningen arbetsvårdsinstitut finner
arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsen för statens arbetsklinik ej vara
fullt adekvat, eftersom yrkesutbildningen som sådan inte bara kan anses
vara en arbetsvårdsåtgärd och då av övriga arbetsvårdsformer endast arbetsprövning
synes böra förekomma vid institutionerna. Benämningen kan därjämte
inte anses bidraga till en önskvärd normalisering av de intagnas utbildningsförhållanden.
Styrelserna föreslår därför, att institutionerna erhåller
de av ortoped- och vanförevårdssakkunniga föreslagna benämningarna,
nämligen Norrbacka yrkesskolor, Änggårdens yrkesskolor, Slottsvangens
yrkesskolor och Rosenbäckens yrkesskolor. Dessa benämningar
förordas även av de vanföras riksorganisation. Även TCO föreslår benämningen
yrkesskolor, medan svensk kuratorsförening förordar benämningen
yrkesinstitut.

Departementschefen

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vanföreanstalterna gjort en
betydande insats inom den sociala vanförevården. Från skilda håll har
omvittnats den höga standarden hos vanföreanstalternas yrkesskolor liksom
de goda utbildningsresultat, som uppnåtts vid skolorna. Av redogörelsen
framgår emellertid också, att de senaste decennierna kännetecknats
av en kraftig expansion inom den allmänna arbetsvärden, där framför allt
arbetsmarknadsstyrelsens insatser för partiellt arbetsföra kommit att avse
allt flera uppgifter, såsom yrkesutbildning, omskolning, arbetsprövning,
arbetsträning, halvskyddad och helskyddad sysselsättning m. m. Därvid
utnyttjas i stor utsträckning för omskolnings- och utbildningsverksamheten
ordinarie skolor och yrkesutbildningsanstalter. Genom statsbidrag
stödes också av kommuner eller enskilda inrättade träningsverkstäder
och arbetscentraler för partiellt arbetsföra samt s. k. halvskyddad sysselsättning
vid enskilda industriföretag. Ifrågavarande verksamhet har under
senare år fått en betydande omfattning. Härtill kommer de s. k. arbetsklinikerna
i Stockholm och Göteborg, vilka inrättats för kvalificerad arbetsprövning
av svårt arbetshindrade och ur sysselsättningssynpunkt svårbedömda
personer.

Omhändertagandet av de partiellt arbetsföra har sålunda under senare
år nått en betydande omfattning och har tillförts betydande resurser samt
befinner sig under fortsatt utveckling. Under sådana omständigheter har
vanföreanstalternas yrkesutbildande verksamhet i viss mån blivit isolerad
från samhällets övriga åtgärder på hithörande områden.

Det innebär därför ett fullföljande av en naturlig utvecklingslinje inom
modern svensk arbetsvärd, att även sådana partiellt arbetsföra, som tillhör

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

gruppen vanföra, i största möjliga utsträckning beredes tillfälle att deltaga
i den av samhället organiserade allmänna yrkesutbildningen. Detta
utgör också riktpunkten för utredningens förslag i ämnet. Jag vill därför
kraftigt understryka utredningens av remissinstanserna biträdda uttalanden
i denna del, i all synnerhet som den lämnade redogörelsen visar, att
en betydande del av vanföreanstalternas yrkesskoleelever bedömts vara i
det fysiska och psykiska tillstånd, att de bort kunna tillgodogöra sig
undervisning utanför vanföreanstalt. Även om, såsom framhållits av några
remissmyndigheter, rådande platsbrist inom den allmänna yrkesutbildningen
tills vidare kan lägga vissa hinder i vägen för ett realiserande av
utredningens önskemål, bör detta ej hindra ett principiellt ställningstagande
till denna fråga. Liksom utredningen ställer jag mig emellertid
tveksam till lämpligheten av att t. ex. vid de centrala verkstadsskolorna
anordna särskilda yrkesavdelningar för partiellt arbetsföra. Detta skulle
nämligen innebära ett avsteg från den otvivelaktigt riktiga principen om
ett normaliserande i största möjliga utsträckning av de partiellt arbetsföras
yrkesutbildning.

Vid ett inordnande av de vanföras yrkesutbildning i största möjliga
utsträckning inom ramen för samhällets övriga arbetsvärd är det också
naturligt att se vanföreanstalternas arbetsuppgifter inom socialvårdens område
i relation till samhällets arbetsvärd över huvud taget. Även inom
nuvarande välutvecklade arbetsvårdsorganisation finnes utan tvivel ett
behov av utbildningsplatser för sådana partiellt arbetsföra, som på grund
av svårare handikapp av olika slag har svårt att tillgodogöra sig de allmänna
utbildningen. Utredningens centrala förslag, när det gäller vanföreanstalternas
framtida ställning, innebär också en sådan utvidgning
av anstalternas verksamhetsområde. Förslaget har genomgående tillstyrkts
av remissmyndigheterna. För egen del anser jag det ur samhällets s\npunkt
rationellt, att en samordning av de åtgärder för yrkesutbildning,
som samhället vidtagit, kominer till stånd och tillstyrker därför utredningens
förslag i denna del. Även för vanföreanstalterna måste en samordning
med övriga yrkesutbildningsresurser i olika avseenden innebara
ökade möjligheter till en effektiv insats.

Jag kan också i princip biträda utredningens uttalanden om önskvärdheten
av eu ytterligare effektivisering av yrkesutbildningen vid vanföreanstalterna
i dessas nya gestaltning. Fn anpassning av undervisning och
utbildning i olika yrken till arbetsmarknadens krav förefaller naturlig
liksom att frågorna om vrkesdifferentiering vid de olika anstalterna ägnas
omsorgsfull uppmärksamhet. Såsom utredningen framhåller, torde en fullvärdig
yrkesutbildning även kunna främjas, om man koncentrerar utbildningen
i vissa mera specialbetonade yrken till någon eller några
anstalter, varvid det givetvis är naturligt, att elevintagningen i den utsträckning
det är möjligt ordnas så, att nuvarande distriktsindelning för

60

Ifungl. Maj:ts proposition nr 135

\anföreanstalternas verksamhet uppmjukas. Dessa frågor torde få uppmärksammas
av anstaltsledningarna liksom av arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning. Detsamma gäller utredningens uttalanden
angående kontinuerlig elevintagning under terminerna liksom förslaget
att anordna kortare utbildningskurser för i första hand omskolning
av aldre partiellt arbetsföra. Jag vill emellertid betona, att det med hänsyn
till anstalternas stora upptagningsområden och angelägenheten av att rationellt
kunna utnyttja yrkesavdelningarna torde böra övervägas anordningar
för ett centralt anmälnings- och registreringsförfarande beträffande lediga
platser vid skolorna.

Den nu förordade reformeringen av yrkesutbildningen vid vanföreanstalterna
underlättas självfallet genom att de ortopediska klinikerna flyttas
ut från anstalterna enligt vad som förut tillstyrkts. Utredningens förslag
innebär, att anstalterna därmed ombildas till arbetsvårdsinstitut. Jag kan
i princip ansluta mig till grundtanken i detta förslag men vill framhålla,
att dess definitiva genomförande måste ske successivt och kommer att
taga lång tid samt att åtskilliga modifikationer torde bli nödvändiga med
hänsyn till de skiftande lokala förhållandena. Innan jag går in härpå vill
jag dock något ytterligare beröra den verksamhet som skall bedrivas vid
de ombildade anstalterna.

De kommunala insatserna inom arbetsvärden innebär, såsom framgår
av det anförda, att träningsverkstäder och arbetscentraler inrättats i betydande
omfattning. Verksamhetens utveckling tyder på att även svårt
handikappade personer torde kunna beredas erforderlig arbetsträning inom
den kommunala verksamhetens ram. Jag anser mig därför böra ansluta
mig till arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning, att vanföreanstalterna i
sin nya utformning i första hand bör begränsa sin verksamhet till att
komplettera de kommunala arbetsvårdsåtgärderna i andra hänseenden än
arbetsträning, nämligen i de fall då huvudmännen av praktiska och ekonomiska
skäl ej har möjlighet att vidtaga vissa nödvändiga men speciella
arbetsvårdsåtgärder, t. ex. anordningar för kvalificerad arbetsprövning.

Det torde numera vara en vedertagen uppfattning, att en tillfredsställande
rehabilitering av svårt arbetshindrade endast kan ske efter en kvalificerad
arbetsprövning. Liksom utredningen anser jag, att resurser i detta
avseende om möjligt bör knytas till den yrkesutbildande verksamhet, som
kommer att bedrivas inom de ombildade vanföreanstalternas ram. Detta
torde, såsom utredningen föreslagit, i första hand böra ske genom att
arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg överflyttas till vanföreanstalterna
i dessa städer. Genom en lokal överflyttning av de båda arbetsklinikerna
skulle samarbetet mellan arbetsvärdens olika moment betydligt
kunna underlättas och arbetsklinikerna skulle kunna repliera på yrkesskolornas
mternatförläggningar samt skolornas maskiner, utrustning m. m.
För de ombildade vanföreanstalterna skulle fördelar stå att vinna även

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 61

därigenom, att arbetsklinikernas läkarexpertis kunde stå till anstalternas
förfogande.

Mot den angivna lösningen har bl. a. av medicinalstyrelsen invänts, att
arbetsklinikerna med hänsyn till verksamhetens karaktär i stället borde
direkt anslutas till resp. undervisningssjukhus. Stockholms- och Göteborgsanstalterna
är emellertid så belägna, att ett mycket intimt samarbete med
karolinska resp. Sahlgrenska sjukhusen lätteligen kan ordnas. De fördelar,
som står att vinna genom överflyttningen, synes mig därför väl
uppväga den eventuella olägenheten av att en formell anslutning icke kan
ordnas i båda dessa fall. Jag är icke beredd att biträda det i några remissvttranden
framförda förslaget, att arbetskliniker inrättas även vid vanföreanstalterna
i Hälsingborg och Härnösand. Frågan om arbetsprövningens
ordnande i Skåne och Norrland torde få prövas i annat sammanhang.

I detta sammanhang vill jag något beröra de synpunkter på förhållandet
mellan den medicinska och sociala rehabiliteringsverksamheten samt
de förslag, som i samband därmed framförts i vissa remissyttranden.

Jag vill därvid betona, att jag vid min prövning av de förslag, som
framlagts av 1951 års vanförevårdsutredning, har ansett det vara en
huvuduppgift att dels taga ställning till den ortopediska sjukvårdens fortsatta
bedrivande inom vanföreanstalterna, dels ock överväga formerna för
den yrkesutbildningsverksamhet, som nu bedrives vid dessa anstalter.
Av vad jag anfört i det föregående framgår, att jag i likhet med remissmyndigheterna
ansett mig böra tillstyrka, att den ortopediska sjukvården
överföres till lokal huvudman. Jag har vidare ansett det vara angeläget
förorda, att sådana yrkesutbildningsmöjligheter ställes till de svårt invalidiserade
partiellt arbetsföras förfogande, att denna handikappade grupp
genom en omsorgsfull utbildning beredes möjligheter att skaffa sig utkomst
på arbetsmarknaden. Dessa förslag, som biträtts av det övervägande
antalet remissinstanser, innebär emellertid icke något ställningstagande i
och för sig till frågan om den medicinska rehabiliteringens betydelse. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att jag i det föregående även förordat,
att de medicinskt betonade arbetsklinikernas resurser i fortsättningen
skall ställas till anstalternas förfogande.

Frågan om den medicinska rehabiliteringsverksamheten, vilken nyligen
aktualiserats av medicinalstyrelsens program för en lasarettsansluten rehabiliteringsverksamhet,
har i remissyttrandena över förevarande utredning
föranlett olika förslag rörande framförallt Norrbackainstitutets framtida
användning. Enligt pensionsstyrelsen och Stockholmsföreningen borde
sålunda institutet omvandlas till ett med karolinska sjukhuset samverkande
socialmedicinskt rehabiliteringscentrum. Därest plats bereddes den
ortopediska kliniken vid karolinska sjukhuset, borde man enligt dessa
remissinstanser söka åstadkomma, förutom en överflyttning av arbetsldiniken,
en överflyttning från karolinska sjukhuset av de mera rehabilite -

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

ringsbetonade verksamhetsgrenarna av medicinen närstående discipliner.
Vidare har frågan om förläggningen av ett sjukgymnastinstitut till Norrbackainstitutet
framförts liksom frågan om en kommande utbyggnad av
karolinska sjukhusets konvalescent- eller eftervård. Direktionen för karolinska
sjukhuset har ifrågasatt en överflyttning av den yrkesmedicinska
avdelningen vid sjukhuset, samt vidare om det ej vore lämpligt att vid
inrättandet av en professur i socialmedicin förlägga den socialmedicinska
institutionen till Norrbackainstitutet. Karolinska institutets lärarkollegium
har erinrat om att tanken på anordnandet av ett paraplegikercentrum vid
Norrbackainstitutet framförts.

De framförda förslagen är till sin natur så vittsyftande, att jag anser
mig icke i detta sammanhang kunna taga ställning till hithörande frågor.
Enligt min mening torde man under den närmaste tiden få begränsa sig
till en detaljplanering av den av mig föreslagna utformningen av de ombildade
vanföreanstalterna samt närmare överväga dispositionen av de
ortopediska klinikernas lokaler, i den mån de lrigöres genom uppförande
av nya klinikbyggnader. Härvid bör givetvis även de frågor, som berör
den medicinska rehabiliteringsverksamheten, ägnas uppmärksamhet. Vad
särskilt Norrbackainstitutet angår utgör bristen på tomtmark vid karolinska
sjukhuset och inom Norrbackaområdet överhuvud ett så allvarligt
problem, att frågan om dispositionen av de efter ortopedklinikens utflyttning
ledigblivna lokalerna vid Norrbackainstitutet liksom den fortsatta
verksamheten i anslutning till institutet överhuvud bör bliva föremål för
samråd mellan vederbörande myndigheter och anstaltsledning samt direktionen
för karolinska sjukhuset och kommittén för karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande. Möjligheterna att till Norrbackainstitutet förlägga
vissa social-medicinskt betonade institutioner eller avdelningar torde härvid
få ägnas särskild uppmärksamhet. Jag förutsätter, att, därest det vid
de sålunda förutsatta överläggningarna finnes lämpligt och möjligt att
redan nu göra vissa omdispositioner inom anstalten i förut antydd riktning,
anstaltsledningen tager erforderliga initiativ och i förekommande
fall framlägger förslag till Kungl. Maj :t. Jag återkommer till de av propositionen
aktualiserade byggnads- och lokalfrågorna i det följande.

I anslutning till det anförda vill jag ånyo framhålla betydelsen av att,
även efter de ortopediska klinikernas utflyttande, erforderlig läkarexpertis
står till anstalternas förfogande. Yrkesavdelningarnas elever kommer genomgående
att vara behäftade med avsevärda fysiska brister av olika
slag och det torde vara nödvändigt, att de står under regelbunden kontroll
av läkare med specialkompetens.

Ett intimt samarbete bör härvid ske med närmaste ortopediska klinik,
som jag förutsätter vara belägen å samma ort som den ombildade vanföreanstalten
och om möjligt i dess närhet. Ett liknande samarbete bör
även, där så kan ske, etableras med andra specialkliniker inom sjukvårds -

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

området, särskilt den psykiatriska. Allteftersom en lasarettsansluten rehabiliteringsverksamhet
utbygges i landstingens regi bör självfallet denna
samordnas med verksamheten på de ombildade vanföreanstalterna, ej sällan
torde det då bli aktuellt att överföra patienter från en rehabiliteringsavdelning
till dessa.

I fråga om det av utredningen framlagda förslaget rörande elevernas
ekonomi ansluter jag mig liksom flertalet remissinstanser helt till utredningens
förslag. Det nuvarande systemet med anstaltsför sörj ning och fickpengar
bör i och med att anstalternas yrkesundervisning inordnas i arbetsvärdens
system av hjälpåtgärder för partiellt arbetsföra enligt min mening
ersättas med samma system med utbildnings- och familjebidrag, som tilllämpas
inom arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdande verksamhet i övrigt.
Härav följer, att av eleven efter självkostnadsprincipen uttages ersättning
för eventuellt tillhandahållen kost och logi. I de fall eleven önskar, bör
han givetvis kunna få ordna sin bostadsfråga i den öppna maiknaden.
I den mån en sådan utveckling under rådande knapphet på bostäder kan
realiseras, skulle trycket på anstalternas egna internat icke oväsentligt
minska, vilket skulle kunna leda till en begränsning av elevrummens
antal på anstalterna. Frågan om utbildningshjälpens avvägning för ifrågavarande
elever torde böra upptagas till närmare prövning av arbetsmarknadsstyrelsen,
som efter företagen utredning torde få inkomma med förslag
i dessa hänseenden liksom beträffande ikraftträdandet av här framlagda
förslag i övrigt.

Beträffande utredningens förslag att benämna de ombildade vanföreanstalterna
arbetsvårdsinstitut får jag framhålla, att några remissinstanser
ansett det vara mera adekvat att använda benämningen yrkesskolor.
Detta synes emellertid icke utgöra någon lämplig benämning på Stockholms-
och Göteborgsanstalterna, då enligt vad som förordats i det föregående,
arbetsklinikerna överflyttas dit. Frågan om anstalternas benämning
synes emellertid icke behöva prövas nu utan först da de ortopediska klinikerna
flyttas ut från resp. anstalter.

Skolundervisningen

Allmän översikt

Utredningen framhåller bl. a. följande beträffande skolundervisningen
inom vanförevården.

För åtskilliga grupper av barn, som på grund av ett speciellt handikapp
inte kan följa undervisningen vid vanliga skolor, har man sedan länge
haft särskolor, vanligen försedda med skolhem. Även för vanföra barn
anordnades tidigt vid Eugeniahemmet och i anslutning till vantöreanstalterna
särskilda skolor med internat, s. k. skolhem. Dessa har i första hand
påkallats av de vanföra elevernas svårighet att förflytta sig och deras därav
betingade behov att bo sa nära skollokalerna som möjligt.

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

Skolundervisning förekommer numera, utom vid Eugeniahemmet, vid
tre av vanföreanstalterna, nämligen i Stockholm, Hälsingborg och Härnösand.
I Härnösand är skolhemmet förlagt i omedelbar anslutning till huvudanstalten
men i Stockholm och Hälsingborg på visst avstånd från anstalten,
nämligen till Lidingö resp. Raus plantering. Skolverksamheten omfattar
numera 7 klasser vid samtliga anstalter. I Stockholm har den sjunde klassen
förlagts till huvudanstalten, där också en folkskolans högre avdelning
har införts för att giva teoretiskt begåvade vanföra elever från hela landet
möjlighet att avlägga realexamen. I Stockholm har vidare till den högre
avdelningen knutits en avdelning för elever, som genom korrespondensundervisning
bedriver studier för avläggande av studentexamen.

Följande platsantal har av statsmakterna godkänts vid de olika skolorna.

Eugeniahemmet (klasserna 1—7).............................. 100

Vanföreanstalten i Stockholm

Klasserna 1—6 å Lidingö .................................... 45

Klass 7 jämte folkskolans högre avdelning .................... 62

Vanföreanstalten i Hälsingborg (klasserna 1—7).............. '' 59

Vanföreanstalten i Härnösand (klasserna 1—7) ..............\ \ [ ] 45

Summa platser 302

\ id vardera av vanföreanstalternas skolhem finns tre läraravdelningar.
Elevantalet vid skolhemmen uppgick den 15 mars 1954 till resp. 37, 42 och
33. Klasserna är i regel ganska små, i många fall omfattande endast
en eller några få elever. Undervisningen meddelas enligt B 1-form och i
några fall undervisar en och samma lärare tre klasser. I folkskolans högre
avdelning finns tre lärare för 53 elever, av vilka emellertid 4 elever undervisas
i Solna läroverk. Klasserna är här större, ungefär 10 elever i varje
klass. Undervisningen vid folkskolans högre avdelning är fyraårig och
meddelas såsom korrespondensundervisning kombinerad med muntlig
undervisning.

Vid Eugeniahemmet är skolundervisningen organiserad på åtta läraraydelningar
för drygt 100-talet barn. Därav tillhör tre den s. k. småskolan,
nämligen första och andra normalklassen samt en för dessa gemensam
hjalpklassavdelning, och fem folkskolan, nämligen tre normalklassavdelningar
samt två hjälpklassavdelningar.

Den högsta lokala ledningen av skolorna liandhaves av resp. institutioners
styrelser, vilka är beslutande organ på samma sätt som ett skoldistrikts
fullmäktige. Den närmaste ledningen handhaves i regel av en skolnamnd,
vilken ungefär i den omfattning, som tillkommer skolråd, handlägger
skolans ärenden. Skolorna är underställda skolöverstyrelsen och dess
inspektion, men den centrala ledningen och tillsynen över vanföreanstalterna
i deras helhet — alltså även den pedagogiska verksamheten — har
anförtrotts medicinalstyrelsen. I fråga om yrkesorienteringen förekommer
enligt träffad överenskommelse visst samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen
och dess lokala organ. Litteratur och övrig materiel, som genom

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

arbetsmarknadsstyrelsen tillhandahålles andra motsvarande undervisningsanstalter,
tillställes även vanföreanstalterna.

I fråga om elevernas fördelning på skilda hemlän eller -stader framhålles,
att antalet skolbarn från stad eller län utanför vederbörande vanföreanstalts
»eget» upptagningsområde var relativt obetydligt bortsett från
folkskolans högre avdelning. Fördelningen på hemlän resp.° -stad uppvisade
däremot rätt stora olikheter och varierade per 10 000 invånare från 1 till
0,1 intagna fall. Norrköpings stad var ej representerad med något fall. Intagningsprocenten
från städer och län, där skolhem finnes, var påfallande
stor liksom från Norrlandslänen, vilket senare torde sammanhänga med de

långa avstånden från hem till skola.

Elevfrekvensen har varit rätt skiftande. Eugeniahemmets skolhem hade
tidigare en icke oväsentlig underbeläggning men visar från år 1945 en
stigande överbeläggning om numera närmare 20 procent, sammanhangande
med en minskning av platsantalet och med att en del vid sjukavdelningen
intagna barn samtidigt inskrivits som elever i skolavdelningen och dar
erhållit undervisning. Vanföreanstalternas skolhem var däremot tidigare
i det närmaste fullbelagda men utvisar för senare år en avsevärt minskad
elevfrekvens. Vid början av höstterminen 1952 fanns det sålunda tillhopa
ett 50-tal vakanta platser vid de tre berörda skolhemmen, utgörande ca 25
procent av samtliga platser. Vid vanföreanstaltens i Stockholm skolhem
har visserligen vissa speciella omständigheter medverkat, men vid folkskolans
högre avdelning stod dock år 1952 ej mindre än ett 15-tal eller
ca 25 procent av platserna outnyttjade. Vid Härnösandsanstalten utgjorde
de vakanta platserna ‘/s, medan samtidigt Hälsingborgsanstalten hade 5
av 45 platser lediga.

I fråga om elevklientelets art råder en väsentlig skillnad anstalterna
emellan. Vid Eugeniahemmet har skolbarnen ett stort antal olikartade
defekter, varvid spasticitet alltmer kommit att överväga, omfattande under
tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 över halva antalet elever, medan barnförlamnings-
eller andra förlamningsföljder dominerade vid vanföreanstalterna.
Särskilt många barnförlamningstall, 85 av 115 elever, fanns
vid Stoekholmsanstaltens båda skolhem.

Enligt en av anstaltsledningarna under vårterminen 1953 företagen undersökning
skulle nära 20 procent eller 18 av 97 intagna barn kunna gå i
vanlig folkskola med hänsyn till deras fysiska och psykiska samt sociala
status. Andelen sådana barn varierade från 33 procent i Hälsingborg till
10 procent i Härnösand, vilket väsentligen torde kunna förklaras av oenhetliga
bedömningsnormer. Vid folkskolans högre avdelning på vanföreanstalten
i Stockholm utgjorde motsvarande antal elever knappt 10 procent.
Vid Eugeniahemmet ansågs alla på skolhemmet intagna barn kräva omhändertagande
därstädes på grund av sin fysiska, psykiska eller sociala

5_Bihang till riksdagens protokoll 11)55. 1 saml. Nr 135

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

status. Enligt utredningsmannen torde man vid Eugeniahemmet tillämpa
väsentligt strängare regler för intagning av skolbarn.

Endast Eugeniahemmet har Särskilda hjälpklassavdelningar, men hjälpldassmässiga
barn förekommer även vid vanföreanstalternas skolhem och
andelen sådana barn har stigit från 16,2 procent läsåret 1943—44 till 28,6
procent läsåret 1950—51. På grund av skolhemmens svårighet att tillgodose
dessa barns undervisningsbehov och för att undvika det hinder, de inneburit
för de normalbegåvade barnens undervisning, har man enligt SVCK
i viss utsträckning utskrivit »sämre begåvade elever» och remitterat dem
till skoldistrikt i hemorten, där de på grund av sin vanförhet understundom
varit förhindrade bevista vanlig skola och hänvisade till en synnerligen
bristfällig undervisning i hemmen.

I fråga om elevernas ekonomiska förhållanden erinras, att undervisning
samt kost och logi lämnas mot en avgift per dag av 50 öre i vanföreanstalts
skolhem och 1 kr. i Eugeniahemmets skolhem. För avgiften svarar eleven
eller den för honom försörj ningspliktige eller vederbörande hemortskommun,
som även har att svara för elevens klädesutrustning m. m. Eleverna
i folkskolans högre avdelning åtnjuter av statsmedel särskilda fickpengar,
vilka utgöra 6 kr. per månad under andra läsåret samt 10 kr. per månad
under efterföljande läsår. Eleverna erhåller också tandvård. För samtliga
skolhem torde i regel gälla, att halva tandvårdskostnaden debiteras den
för eleven betalningsansvarige, medan den andra hälften bestrides av anstaltens
driftmedel. Beträffande resebidragen har redogörelse lämnats i den
inledande allmänna översikten.

SVCK har anhållit om utredningsmannens medverkan för erhållande av
ej behovsprövade bidrag till resekostnader för barn och vårdare vid resa
till och från skolhemmen. Av inhämtade uppgifter framgår, att av 268
elever 22 hade resekostnader under 3 kr., varför statsbidrag av denna anledning
ej utgått, samt att med hänsyn till gällande behovsprövning 162
elever erhållit resebidrag, medan 84 ej fått sådant bidrag.

Av utredningen har lämnats vissa uppgifter om personalförhållandena
vid vanföreanstalternas skolhem. Härutinnan torde få hänvisas till betänkandet.

I fråga om driftkostnaderna och dessas finansiering framhåller utredningsmannen
beträffande vanföreanstalterna, att de totala driftutgifterna
under tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 uppgick till sammanlagt 1 148 286
kr. Härav täcktes inte mindre än 90 procent eller 1 035 255 kr. genom bidrag
från staten, fördelande sig med 665 668 kr. på fyllnadsbidrag och
369 587 kr. på särskilda statsbidrag. I fråga om statsbidragsgrunderna har
en redogörelse lämnats i den inledande översikten. Dagkostnaden utgjorde:
för Härnösandsanstalten kr. 18:26, för Stockholmsanstaltens skolhem på
Lidingö kr. 17:76, för Hälsingborgsanstaltens skolhem kr. 16:87 och för
folkskolans högre avdelning vid Stockholmsanstalten kr. 16:82. För den

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

närmare analys av de ekonomiska förhållandena, vilken företagits av utredningen
torde få hänvisas till betänkandet. Vad angår Eugeniahemmet
upplyser utredningsmannen att dagkostnaden för perioden 1 januari 1951
—30 juni 1952 uppgick till kr. 14: 50.

Tidigare reformförslag

Utredningen lämnar i huvudsak följande redogörelse för tidigare reformförslag
berörande skolundervisningen.

Ortoped- och vanförevårds sakkunniga avstod från att närmare behandla
frågan om skolundervisningen under hänvisning till att SVCK tillsatt en
särskild kommitté — den s. k. skolkommittén — med uppdrag att framlägga
förslag om effektivisering av vanförevårdens folkskoleverksamhet
och därmed sammanhängande problem.

SVCK.s skolkommitté avgav sitt betänkande i berörda fråga år 1950.
Kommittén utgick ifrån att vanföreanstalterna i stort sett komnie att bibehålla
sina hittillsvarande uppgifter i fråga om att sörja för vanföra skolpliktigas
vård, undervisning och fostran samt att skolplikten komnie att
omfatta 9 år liksom för övriga skolpliktiga enligt av Kungl. Maj :t framlagt
förslag. Kommittén preciserade sin målsättning sålunda, att en differentiering
borde göras av elevmaterialet med en uppdelning i normalklasser,
hjälpklasser, klasser för vanföra bildbara sinnesslöa samt klasser för
höggradigt spastiska barn, att möjlighet borde givas vanföra barn till fortsatt
teoretisk utbildning utöver folkskolan och utökad praktisk utbildning
på folkskolans högre stadium samt att vissa vanföra barn i förskoleåldern
skulle kunna omhändertagas för vård och uppfostran.

Enligt kommittén borde man i första hand bereda även vanföra barn
undervisning i hemorten, och eventuellt borde man överväga statsbidrag
till skolskjutsar i större utsträckning än för vanliga skolpliktiga barn. Även
om så skedde, komnie dock behovet av internatskola i stor utsträckning att
kvarstå, även om någon generell ökning av platsantalet vid skolhemmen
tills vidare icke borde göras. Nybyggnad borde emellertid ske för att tillgodose
det uppenbara behovet av platser för höggradigt spastiska barn, för
hjälpklassbarn och för vanföra bildbara sinnesslöa barn. Det vore synnerligen
viktigt, att samtliga skolhem finge möjlighet att överföra hjälpklassmässiga
barn till central skola, exempelvis till Eugeniahemmet, därest detta
hem inom huvudanstalten befriades från omvårdnaden av bildbara sinnesslöa
och svårt spastiska barn.

Redan under sjunde skolåret borde praktiska ämnen införas i stor utsträckning,
och under ett frivilligt åttonde skolår borde dessa ämnen ytterligare
utökas och det praktiska arbetet alltmera ges formen av yrkesprövning
och förberedande yrkesutbildning, varvid anstalternas verkstäder med
vissa utvidgningar kunde utnyttjas.

Den nuvarande högre folkskoleavdelningen i Stockholm borde så småningom
ombildas till en 4-årig realskola med 50 platser, försedd med muntlig
undervisning och korrespondensundervisning. Ett begränsat antal begåvade
elever borde även såsom nu få möjlighet att fullfölja studierna till
studentexamen.

Tillgängliga platser borde främst reserveras för de mest vårdbehövande,
varför skoldistrikten genom av skolöverstyrelsen tillhandahållna blanketter

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

läggas att redovisa sitt platsbehov. Blanketterna skulle förslagsvis
insändas till SVCK:s kansli, där en bearbetning av materialet borde ske
och uppgifterna vidarebefordras till resp. anstalter.

Enligt kommittén skulle särskild läraravdelning få inrättas eller delning
på flera avdelningar få ske när antalet lärjungar uppginge till visst angivet
antal. Vid Eugeniahemmet, som enligt förslaget för framtiden i hög grad
bleve vanförevårdens specialskola, komme läraravdelningarnas antal att
bli så stort, att det berättigade till införande av en överlärarbefattning.

Remissyttrandena över skolkommitténs betänkande från vanförevårdsföreningarna
och sällskapet Eugeniahemmet samt de vanföras riksförbund
och svenska ortopedföreningen var i stort sett tillstyrkande. Även skolöverstyrelsen
anslöt sig i stort sett till förslaget, likväl med vissa väsentliga
modifikationer.

Skolöverstyrelsen föreslog, att utöver statsbidrag till skolskjutsar även
statsbidrag i av ortoped- och vanförevårdssakkunniga föreslagen omfattning
skulle utgå till anskaffande av fortskaffningsmedel, som kunde underlätta
för vanföra att besöka skola i hemorten. Vidare borde skolhemmens
barn få åtnjuta samma förmåner, som staten tillerkände andra handikappade
skolpliktiga barn genom fria resor till och från skolan vid terminens
början och slut. Enligt överstyrelsen vore det icke önskvärt med
en fullständig centralisering av hjälpklassundervisningen för de vanföra
barnen till Eugeniahemmet. Lämpligare vore att man vid behov ordnade
hjälpklassavdelningar vid vanförevårdens skolhem, även om skolformen
måste vara B-typ. En hjälpskola av något större omfattning borde dock vara
förlagd till Eugeniahemmet, dit barnen borde sändas i de fall, då lokala
förutsättningar för anordnande av hjälpundervisning saknades.

Beträffande anmälningsförfarandet föreslog överstyrelsen i förenklingssyfte,
att i gällande författningar borde föreskrivas skyldighet för skoldistrikten
att varje år till överstyrelsen eller förslagsvis SVCK insända uppgiftet
angående förekomsten av vanföra skolpliktiga barn. Överstvrelsen
förutsatte, att SVCK årligen till överstyrelsen insände nödiga statistiska
uppgifter rörande förekomsten m. m. av vanför skolplikt^ ungdom. I likhet
med vad gällde anmälan av döva och blinda barn borde det åligga pastorsämbetena
att till folkskolestyrelserna (skolråden) anmäla vanföra
barn i församlingen. Det vore också önskvärt, att läkare, distriktssköterskor
samt barnmorskor årligen ingåve rapport till provinsialläkaren rörande
föiekomsten av vanföra barn i åldern 0—7 år. Rapporterna borde sedan via
förste provinsialläkarna resp. förste stadsläkarna insändas till SVCK:s
kansli. I fråga om av kommittén berörd bristande redovisning från vanföreanstalternas
sida till skoldistrikten av omhändertagna vanföra barn
framhöll skolöverstyrelsen, att dylik anmälan borde vara obligatorisk och
årligen återkommande.

\ ad kommittén förordat om rätt för vanföreanstalterna att anlita sakkunskap
för bedömning av elevernas studiemöjligheter och uppfostringsproblem
borde till en del kunna förverkligas genom utnyttjande av de rådgivningsbyråer
i uppfostringsfrågor, som redan förefunnes eller komme
att upprättas. Då elevernas handikapp ofta försvårade resor till rådgivningsbyråernas
mottagningar, borde om möjligt läkare från rådgivningsbyråerna
ha mottagningar på vanföreanstalternas skolhem.

Den år 1951 av vanföreanstalten i Göteborg verkställda utredningen
rörande förekomsten av vanföra barn i skolpliktig ålder inom anstaltens

09

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

upptagningsområde ansågs giva vid handen, att ett visst behov föielåge av
ett skolhem även för sagda upptagningsområde. Ett skolhem ansågs emellertid
ej kunna komma till stånd inom den närmaste tiden. Bl. a. borde
emellertid statsbidragsmöjligheterna för ordnandet av skolskjutsar ökas,
och de statliga och kommunala bidragen för eu elfektiviserad hemundervisning
förbättras. Vakanta platser på skolhemmen måste utnyttjas, och
anmälningsplikt för vanföra barn i skolplikt^ ålder borde införas.

I betänkandet redovisas också en till Konungen ställd framställning år
1950 från vanförevårdsföreningen i Stockholm rörande inrättande av realskola
vid Stockholmsanstalten. Skolan skulle få formen av enskild realskola,
till vilken statsbidrag kunde utgå efter de grunder, som gällde för anstaltens
övriga verksamhet. Skolan beräknades omfatta 40 50 lärjungar, fördelade

på 4 årsklasser. I remissyttrande tillstyrkte skolöverstyrelsen framställningen
samt föreslog, att realskolan skulle ställas under dess inseende.
Statskontoret däremot avstyrkte bifall till framställningen och framhöll
att högst avsevärda utgifter skulle drabba statsverket för skolan, då antalet
elever°i varje klass beräknats till endast tolv. Utredningen i frågan ansågs
dessutom alltför knapphändig, och statskontoret utgick vidare från att skolverksamheten
vid vanföreanstalterna komnie att upptagas till behandling
av 1951 års vanförevårdsutredning, varför framställningen icke borde föranleda
ändring av rådande förhållanden.

Utredningens synpunkter och förslag

Vid bedömandet om ett vanfört barn med speciella anpassningssvårigheter
skall omhändertagas i särskola eller ej bör en restriktiv hållning intagas.
Varje rimlig åtgärd bör tillvaratagas, som syftar till att låta barnen
kvarstanna i sina hem och gå i vanliga skolor tillsammans med andra barn.
Sedan vården på ortopedisk klinik avslutats torde, bortsett från ortopedisk
tillsyn och behandling, vilken i regel kan tillgodoses polikliniskt, barnet i
vanliga fall kunna erhålla personlig skötsel och passning i sitt eget hem
eventuellt i samband med en utbyggd bemvårdarinneverksamhet och deltaga
i vanlig skolundervisning. Därest erforderlig ortopedisk tillsyn och
behandling icke kan ske genom hemmets försorg, bör denna kunna tillgodoses
genom folkskolans förmedling.

I fråga om åtgärder från samhällets sida för att underlätta det vanföra
barnets vistelse i det egna hemmet erinrar utredningen om kommunikationsväsendets
utveckling och de skolskjutsar, som anordnats genom samhällets
försorg. I större utsträckning än förut bör emellertid skollokaler
och trafikmedel utformas med tanke på de vanföra. Av betydelse är sålunda,
att en eller några skollokaler för vinnande av erfarenhet utformas
på sådant sätt att vanföra barn i rullstol kan bereda sig tillträde dit. Även
de förekommande skolhemmen för läroverksungdom borde kunna utnyttjas
för vanföra lärjungar.

Utöver de statsbidrag, som i vanlig ordning utgår till skolskjutsar, bör
också, enligt vad närmare utvecklas i avsnittet om ortopediska och tekniska
hjälpmedel, utgå statsbidrag till anskaffande av fortskaffningsmedel för

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

vanföra med i vart fall fyra femtedelar av totalkostnaden. Vidare bör det
åvila vederbörande skolmyndighet att i fråga om ett vanfört barn, som kan
gå i vanlig skola, därest transporten till och från skolan underlättas, tillse,
att dylik hjälp lämnas med rätt för kommunen att för därav betingad kostnad
åtnjuta statsbidrag efter samma grunder, som för vanliga skolskjutsar.

Yanförevårdens skolväsen måste under alla förhållanden bli ganska ringa
till sin omfattning och kan därför i regel ej givas samma differentiering
och rationella organisation som den allmänna folkskoleundervisningen,
vilket också framgår av alt en lägre skolform kommit till användning vid
hithörande skolor.

Innan man emellertid kan bedöma resultatet av en aktivare insats av samhället
i förordad riktning, är utredningen ej beredd att föreslå en avveckling
av skolhemmen. Å andra sidan kan utredningen — inte minst med
tanke pa de \ akanta platserna vid skolhemmen — ej heller förorda någon
utökning av skolhemmens platser eller en mera långsiktig, kostnadskrävande
upprustning av dessa. Platsbehovet är dessutom svårt att fixera och
kan påveikas av medicinens framsteg, en effektiviserad eftervård vid barnförlamning
samt tekniskt mera fulländade ortopediska hjälpmedel, vilka
kan minska invaliditetens följder. En önskvärd samhällsutveckling, som
leder till ökade möjligheter för vanföra barn att deltaga i vanlig skolundervisning
och en mera restriktiv inställning till barnens skiljande från deras
egna hem, påverkar också platsbehovet.

I fråga om redovisningen av skolpliktiga vanföra barn m. in. ansluter sig
utredningen i stort sett till den uppfattning, som SVCKrs skolkommitté
och skolöverstyrelsen framfört, dock med den modifikationen, att statlig
myndighet och ej SVCK torde böra fungera som central instans på området.

I gällande författning bör föreskrivas skyldighet för skoldistrikten att
varje år till skolöverstyrelsen insända uppgifter angående förekomsten
av vanföra skolpliktiga barn, som ej ansetts kunna besöka skola i hemorten.
Vederbörande vanföreanstalt och Eugeniahemmet bör dels till skoldistrikten
lämna uppgift om vid skolhem omhändertaget barn från vederbörande
distrikt, dels ock till skolöverstyrelsen lämna rapport om lediga
platser och eventuella väntelistor. På skolöverstyrelsen bör det ankomma
att med ledning av infordrad utredning i sista hand avgöra frågan, om intagning
på skolhem är påkallad eller kan undvikas, därest viss annan förberörd
åtgärd vidtages, som kan underlätta barnets kvarstannande i hemmet,
ävensom särskilt övervaka, att klientelet fördelas på ett ur undervisningens
synpunkt lämpligt sätt mellan de olika skolhemmen och att platserna
utnyttjas effektivt. Att en ledande och direktivgivande funktion på
förevarande område tilldelas skolöverstyrelsen synes nödvändigt för att
få tdl stånd en erforderlig samordning mellan de vanliga skolorna och
de särskilda skolhemmen liksom de sistnämnda sinsemellan.

Om en särskild skolhemsorganisation bör finnas i framtiden, bör den

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

så långt möjligt frigöras från nuvarande samband med vanföreanstalterna
i deras blivande egenskap av arbetsvårdsinstitut, enär en sammankoppling
av så skilda, under olika centrala myndigheter sorterande verksamhetsgrenar,
i och för sig torde få anses mindre lycklig. Vidare bör ifrågavarande ensartade
skolhemsverksamhet i görligaste mån koncentreras under så enhetlig
lokal ledning som möjligt, för att man därigenom skall kunna vinna
ökade möjligheter att rationalisera och effektivisera undervisningen samt
tillgodose behovet av hjälpklassundervisning, vilket måste anses praktiskt
taget omöjligt vid nuvarande små, i förhållande till varandra fristående
skolhem.

Utredningen föreslår sålunda, att man överför det till Stockholmsanstalten
hörande skolhemmet på Lidingö till Eugeniahemmets regi. Därest
så sker, ernår man, utan att ett alltför stort internat behöver tillskapas,
vid båda skolhemmen en möjlighet till ökad differentiering och man torde
kunna utan total ökning av läraravdelningarna minska den omfattning, i
vilken samläsning mellan olika klasser f. n. måste ske. Det är då också natuiligt,
att Eugeniahemmet erhåller den av skolkommittén förordade överläiaitjänsten,
vilket skulle giva en önskvärd ökad stadga åt skolundervisningen
för vanföra och spastiska barn.

Att man anordnar praktisk undervisning, viss yrkesprövning och förberedande
yrkesutbildning under ett 7 :e och 8:e skolår vid vanföreanstalterna
efter skolkommitténs riktlinjer synes i och för sig riktigt. Då man
emellertid ännu icke kan anses ha tillfredsställande prövat sådan undervisning
vid vanliga skolor, finner utredningen, att man tills vidare böi
bibehålla det vid Stockholmsanstalten nu rådande provisoriet med folkskolans
högre avdelning.

Till förslaget att vid Stockholmsanstalten anordna en enskild realskola
och gymnasieundervisning är utredningsmannen än mera tveksam av
såväl principiella som praktiska skäl. Hittills synes icke vid något tillfälle
samtliga tillgängliga 62 platser ha varit besatta och några av eleverna har
deltagit i undervisningen vid Solna läroverk. Innan särskilda åtgärdei
vidtages, bör klarläggas, att erforderligt antal elever verkligen är i uppenbart
behov av och lämpligen bör hänvisas till ifrågasatt undervisning vid
särskola samt att en ifrågasatt omorganisation liksom nuvarande provisorium
med folkskolans högre avdelning icke genom sitt ianspråktagande
av vissa lokaler i huvudanstalten kommer att förhindra en vid det planerade
arbetsvårdsinstitutet än angelägnare utvidgad verksamhet. Det blir
här fråga om mycket små klasser och orimligt höga kostnader för statsverket.
Det synes icke uteslutet, att man annorledes än vid särskola på här
föreslaget sätt genom korrespondensundervisning kan föra verkligt begåvade
vanföra elever fram till studiemålet.

När det slutligen gäller finansieringen av vanförevårdens skolväsen, finner
utredningen naturligt, att de vanföra barnens föräldrar bör erlägga

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

skälig avgift för barnens kost och logi vid skolhem. Med beaktande av rådande
kostnadsläge och gällande rätt till barnbidrag föreslås en höjning
av avgiften från 50 öre till i vart fall kr. 2: 50 per dag och barn. I likhet
med vad gäller vid vanliga folkskolor bör själva undervisningen ävensom
erforderlig undervisningsmateriel vara kostnadsfri för den enskilde. På
samma sätt som för andra grupper handikappade barn bör staten vidare
utan ekonomisk behovsprövning svara för barns jämte eventuellt erforderliga
vårdares resekostnader mellan skolan och det egna hemmet. Någon
anledning att i detta sammanhang bibehålla en skyldighet för den enskilde
att själv svara för 3 kr. av berörda resekostnad synes icke föreligga.

Remissyttranden

De olika förslag rörande skolundervisningens ordnande för vanföra, som
utbildningen framlagt, har i allmänhet biträtts av remissmyndigheterna.
Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller emellertid, att en verklig generalplan
saknas för vården och undervisningen av de vanföra och de invalidiserade
barnen.

Remissinstanserna har genomgående anslutit sig till utredningens uppfattning,
att de skolpliktiga vanföra barnen i största möjliga utsträckning
bör beredas möjlighet att deltaga i den allmänna folkskoleundervisningen,
medan vanfö revår dens skolhem bör avse endast sådana
barn som på grund av svår invaliditet måste vistas i
interna t. Enligt barnläkarförbundet bör det ej förekomma att från skolhemmen
utestänga vanföra med t. ex. krampanfall. Medicinska fakulteten
i Lund samt Malmöhus och Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott
har under hänvisning till att även i framtiden skolinternat måste
användas för vissa grupper vanföra barn framhållit, att för lindriga och
medelsvåra fall ett särskilt skolhem torde böra inrättas i anslutning till
varje centrallasarett, medan statliga skolhem borde upprättas endast för
de svåraste fallen. Centrallasaretten har tillgång till all behövlig specialundersökning
och vård, och barnen kommer på detta sätt att kunna vistas
närmare sina hem.

Beträffande de förslag, utredningen framlagt för att underlätta de vanföra
barnens vanliga skolgång anför centrala sjukvårdsberedningen,
att det bör ankomma på skolöverstyrelsen att tillse, att lämpliga
anordningar vidtages vid de vanliga skolorna för att möjliggöra de vanföra
barnens skolgång. Stockholms stadsfullmäktige framhåller emellertid, att
kostnaderna för skollokalernas utformning med tanke på de vanföra barnen
torde komma att bliva rätt väsentliga och förutsätter därför, att statsbidrag
kommer att utga för detta ändamål. Fullmäkige erinrar även om, att det
kan innebära en psykisk påfrestning för de vanföra barnen att ständigt
vistas bland friska och rörliga barn.

Stockholms stadsfullmäktige liksom övriga remissinstanser, som yttrat

73

Kungl. Maj:Is proposition nr 135

sig i frågan, tillstyrker vidare förslaget om statsbidrag till anskaffande
av fortskaffningsmedel för vanföra liksom förslaget, att vederbörande
skolmyndighet bör underlätta transporten av vanför
elev till och från skolan, varvid kommunen skulle ha rätt att åtnjuta statsbidrag
enligt de regler, som gäller för vanliga skolskjutsar. Enligt skolöverstyrelsen
bör skolstyrelse dessutom åläggas skyldighet att efter folkskoleinspektörens
prövning anordna enskild undervisning under högst
4 veckotimmar, varvid timlärararvode skulle utgå och statsbidrag beviljas
med hela kostnaden.

I avvaktan på de resultat, som kan utvinnas ur utredningens förslag att
underlätta de vanföra barnens vanliga skolgång, anser skolöverstyrelsen liksom
flera andra remissinstanser, att de nuvarande skolhemmen
ej bör avvecklas men kan ej heller tillstyrka någon utökning
av platsantalet.

Medicinska fakulteten i Uppsala understryker nödvändigheten av en
expertbetonad medicinsk övervakning och behandling av eleverna
inom skolhemmen och i hemorten.

I fråga om undervisningens utformning vid skolhemmen
framhåller bl. a. Stockholmsföreningen, att det inte torde föreligga några
olägenheter i fråga om den individuella värden av att tva klasser undervisas
av en lärare. Med hänsyn till just det ringa antalet torde eleverna vid denna
undervisning erhålla större uppmärksamhet och bätti e individuellt stöd
än i en annan skola.

Det av utredningen föreslagna anmälningsförfarandet från
skoldistrikten rörande förekomsten av skolp liktiga
vanföra barn m. m. tillstyrkes av skolöverstyrelsen. Enligt Kristianstads
läns landstings förvaltningsutskott m. fl. remissmyndigheter torde
det dock vara mest praktiskt att överlåta avgörandet om intagning på skolhem
åt de lokala skolmyndigheterna. Socialstyrelsen framhåller lämpligheten
av att styrelsen vid sidan av skolöverstyrelsen får inflytande på intagningen.
Medicinalstyrelsen understryker angelägenheten av att endast sådana
personer intages, som är i oavvisligt behov av skolhemmens speciella
omvårdnad. Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller, att fiågan om intagning
på skolhem väsentligen är en medicinsk fråga, varför den medicinska
expertisens åsikt bör vara utslagsgivande.

Skolöverstyrelsen delar utredningens uppfattning, att skolhem soiganisationen
frigöres från sambandet med v a n f ö r e anstalterna
vid dessas omvandling till arbetsvardsinstitut. Styrelsen föi
Östergötlands läns landstings arbetsträningsinstitut uttalar, att skolhemsorganisationen
mera direkt bör underställas skolöverstyrelsen.

I fråga om det till Stockholmsanstalten hörande Lidingöhemmets
överförande i Eugeniahemmets regi har förslaget tillstyrkts
av bl. a. skolöverstyrelsen och sällskapet Eugeniahemmet, med hänsyn till

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

de organisatoriska och undervisningsmässiga fördelar, som kunde ernås
därigenom. Stockholmsföreningen anför, att vid överflyttning till annan
huvudman ersättning bör utgå för av institutets donationer eller eljest
av egna medel bestridda kostnader för hemmets tillkomst och tillbyggnad.

Beträffande folkskolans högre avdelning vid Stockholmsanstalten
uttalar skolöverstyrelsen, att avdelningen är välskött och utgör
en tillgång för de vanföra eleverna samt att undervisningen givit gott
resultat, varför överstyrelsen intet har att invända mot att skolan får en
mera permanent karaktär. Överstyrelsen erinrar om att organisationsformen
dock kommer att aktualiseras vid enhetsskolans införande. De vanföras
riksorganisation kan ej tillstyrka ett nedläggande av real- och gymnasieundervisningen
vid Norrbackainstitutet. Denna undervisning bör betraktas
som en teoretisk yrkesutbildning. Ett nedläggande skulle innebära
ett steg tillbaka i utvecklingen och komma att innebära, att ett antal studiebegåvade
vanföra berövas dessa utbildningsmöjligheter. Speciellt för
personer bosatta i Norrland skapas stora svårigheter.

I fråga om skolhemmens finansiering avstyrkes förslaget om
höjning av avgifterna vid skolhemmen av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen, medan Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott
och Hallands läns landstings förvaltningsutskott uttalar tveksamhet
i fråga om storleken av den föreslagna höjningen. Medicinalstyrelsen
erinrar om att vistelse på skolhem ävensom andra former av omhändertagande
av psykiskt efterblivna barn i skolåldern, liksom utbildningen vid
de statliga dövstums- och blindskolorna, är helt kostnadsfri, varför anledning
saknas att försätta barn med svårare fysiskt handikapp i sämre situation.
Därest barnbidrag utgår bör anstalten äga tillgodoräkna sig detta enligt
gällande lag om sådant bidrag. Utredningens förslag att resorna för
anstalternas klientel bör bekostas av det allmänna utan behovsprövning,
tillstyrkes av medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen.

Förslaget om att skolöverstyrelsen skall handhava inspektionen
av skolhemmen tillstyrkes av skolöverstyrelsen, som emellertid framhåller,
att överstyrelsen bör äga att hos vederbörande länsstyrelse påkalla
biträde av barnavårdsassistenten för utförande av den lokala inspektionen.
Socialstyrelsen har ansett, att styrelsen jämte länsstyrelserna bör utöva
hithörande tillsyn liksom vid socialvårdens inrättningar i övrigt. Enligt
stadsfullmäktige i Göteborg bör den lokala skolmyndigheten ha överinseende,
när det gäller undervisningen på ett skolhem, medan skolöverstyrelsen
bör vara central tillsynsmyndighet. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott
uttalar, att även medicinalstyrelsen bör erhålla inspektionsskyldighet
med hänsyn till att det är fråga om ett svårt handikappat
klientel.

Departementschefen

Jag kan helt ansluta mig till den av utredningen framförda uppfattningen,
att även vanföra barn i största möjliga utsträckning bör få kvar -

75

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

stanna i sina hem och gå i vanliga skolor tillsammans med andra barn.
Undervisning vid vanförevårdens skolhem bör endast förekomma för sådana
barn, som på grund av svår invaliditet har avsevärda svårigheter
att förflytta sig och därför lämpligen bör vistas i internat.

Utredningen har framfört flera bealctansvärda synpunkter på frågan om
möjliga åtgärder från samhällets sida för att underlätta ett deltagande i
vanlig undervisning. Enligt min uppfattning torde man likväl icke få
överskatta möjligheterna att t. ex. genom speciell utformning av trafikmedel
och skollokaler underlätta för barnen att bege sig till eller vistas i
vanliga skolor. Anordningar i dylikt syfte för kanske ett ringa fåtal skolbarn
inom ett skoldistrikt torde ofta innebära ekonomiska insatser av
sådan storleksordning, att ett realiserande av projekt i denna riktning
förefaller mycket svårgenomförbart. Vad speciellt angår möjligheten att
anordna skollokaler på sådant sätt, att vanföra barn i rullstol kan bereda
sig tillträde dit, vill jag erinra om att nuvarande studieform med undervisning
i olika klasser och med särskilda klassrum för vissa studieämnen
torde göra det mycket svårt att utan orimliga kostnader realisera utredningens
tankegångar i denna del. När det gäller mindre skolor torde emellertid
möjligheterna att anpassa lokalerna till de vanföra barnens behov
vara större, och varje åtgärd för att underlätta skolgången genom anordningar
inom skollokalerna bör givetvis prövas.

Liksom utredningen hyser jag även den meningen, att transporten till
och från skolan i görligaste mån bör underlättas. I den mån de vanliga
skolskjutsarna ej kan komma till användning i detta sammanhang, bör
man pröva, huruvida icke de nu utgående statsbidragen till kommunerna
för anordnande av skolskjutsar kan utvidgas att avse även sådana fall,
där kommunerna bestrider kostnaderna för skoltransporten av vanföra
barn. Jag vill erinra om att enligt gällande bestämmelser angående statsbidrag
för anordnande av skolskjutsar (K.K. 30. 6. 1947) en av förutsättningarna
för statsbidrag är, att genom anordnande av skolskjuts besparingar
i det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt uppstår. Ur statsfinansiell
synpunkt är det uppenbarligen fördelaktigare, om skolgången
i vanliga skolor på detta sätt underlättas än att det allmänna bekostar
internatvistelsen vid vanförevårdens skolhem. I den mån det är fråga om
sådana kortare vägsträckor från hem till skola, att de allmänna reglerna
om statsbidrag till skolskjutsar ej är tillämpliga, innebär detta också, att
de nu ifrågasatta statsbidragen i det enskilda fallet relativt sett måste bli
av mindre omfattning än för vanliga skolskjutsar, .lag anser mig därför
i princip böra biträda utredningens förslag om statligt stöd i detta avseende.
Emellertid torde det icke på grundval av föreliggande material
vara möjligt att i detalj taga ställning till hithörande frågor, och det bör
därför ankomma på skolöverstyrelsen att, före ett slutligt ställningstagande,
framlägga konkreta förslag i detta hänseende.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

Även förslaget, att statsbidrag skall lämnas till anskaffande av fortskaffningsmedel,
är säkerligen ägnat att underlätta för det vanföra barnet att
vistas i sitt eget hem och deltaga i vanlig undervisning. Denna fråga sammanhänger
emellertid med frågan om statsbidrag till ortopediska hjälpmedel
över huvud taget, och jag avser att i det följande upptaga hithörande
frågor i ett sammanhang.

Skolöverstyrelsen har i detta sammanhang i sitt remissyttrande föreslagit,
att skolstyrelse bör åligga att efter folkskoleinspektörens prövning
anordna enskild undervisning under högst 4 veckotimmar för skolplikt^
vanför elev, som annars icke skulle kunna åtnjuta undervisning. Statsbidrag
skulle härvid utgå med hela kostnaden. Jag är emellertid ej beredd
att tillstyrka detta förslag framförallt därför, att en sådan kortvarig undervisning
uppenbarligen icke kan ersätta vare sig den vanliga skolundervisningen
eller undervisningen vid vanförevårdens skolhem. Även om förslaget
tillgodoser önskemålet om barnets kvarstannande i hemmet, måste undervisnings-
och utbildningsfrågan i detta sammanhang tillmätas avgörande
betydelse.

I likhet med utredningen och skolöverstyrelsen finner jag det f. n. ej
vara möjligt att taga ställning till frågan om en avveckling av vanförevårdens
skolhem eller en minskning av platsantalet. Resultatet av de åtgärder,
som föreslagits i syfte att främja de vanföras deltagande i den
vanliga skolundervisningen, bör först avvaktas, innan hithörande frågor
upptages till närmare behandling.

I princip ansluter jag mig vidare till utredningens förslag om redovisnings-
och anmälningsförfarandet beträffande vanföra barn. För att få
till stånd en central överblick över frågor, som rör intagning vid vanförevårdens
skolhem, och för att uppnå en rationell samordning mellan skolhemmen
och de vanliga skolorna torde det vara nödvändigt, att en central
funktion på detta område tilldelas skolöverstyrelsen. Emellertid vill jag
understryka, att skolöverstyrelsen noggrant bör överväga i vilken utsträckning
hithörande uppgifter kan decentraliseras och handläggas av anstalternas
skolledningar och de lokala skolmyndigheterna. Med anledning av
uttalanden av ett par remissinstanser vill jag endast uttala, att jag betraktar
det som självklart, att medicinsk expertis anlitas i frågor, som
gäller intagning på vanförevårdens skolhem.

De av utredningen gjorda uttalandena om ett frigörande av skolhemsorganisationen
från de till kvalificerade yrkesskolor ombildade vanföreanstalterna
förefaller mig principiellt riktiga. Det framgår emellertid ej,
hur utredningen med denna utgångspunkt i fortsättningen tänkt sig skolhemsorganisationen
utformad vid de anstalter, där skolhem även i fortsättningen
kommer att finnas. Det förefaller knappast tänkbart, att en
omorganisation i detta avseende f. n. skulle kunna drivas så långt, att ett
frigörande även från anstalternas ekonomiska förvaltning skulle kunna

77

Iiiingl. Maj.ts proposition nr 135

genomföras. Hithörande frågor torde emellertid på grundval av det i utredningen
redovisade materialet om skolhemsorganisationen få upptagas
till närmare prövning av skolöverstyrelsen i samråd med vederbörande
anstaltsledningar. Det förslag, som utredningen i detta sammanhang framlägger
om ett överförande av Stockholmsanstaltens skolhem på Lidingö
till Eugeniahemmets regi, synes innebära praktiska och organisatoriska
fördelar och jag kan, i likhet med berörda remissinstanser, biträda detsamma.
Då såsom Stockholmsföreningen påpekat frågan om gottgörelse
för vissa i hemmet nedlagda donationsmedel in. m. bör prövas och detta
om möjligt bör ske före överföringen torde denna böra uppskjutas något,
förslagsvis till den 1 juli 195G.

Utredningens förslag att vid Stockholmsanstalten tillsvidare bibehålla
folkskolornas högre avdelning föranleder ingen erinran från min sida,
liksom ej heller utredningens uttalanden angående ett i annat sammanhang
framlagt förslag att anordna en enskild realskola och gymnasieundervisning
vid anstalten. Nuvarande utformning av undervisningen,
som bereder möjlighet för begåvade vanföra elever att bedriva studier för
avläggande av real- och studentexamen, torde tills vidare få bibehållas i
avvaktan på de erfarenheter, som kan vinnas angående vanföreanstaltens
verksamhet efter dess ombildning. Utvecklingen vid dessa yrkesskolor kan
medföra, att skolhemsorganisationen i dess nuvarande utformning måste
tagas upp till förnyad prövning. I samband därmed torde också ett bl. a.
av medicinska fakulteten i Lund framfört förslag om inrättande av skolhem
vid centrallasaretten få upptagas till närmare övervägande.

Vid prövning av utredningens förslag om en höjning av avgifterna vid
skolhemmen har jag funnit det skäligt, att de vanföras föräldrar erlägger
viss avgift för barnens kost och logi vid skolhemmen. Med hänsyn till att
det här är fråga om handikappade barn anser jag emellertid, att någon
höjning av nuvarande avgift av 50 öre icke bör ske vid vanföreanstalternas
skolhem. I överensstämmelse härmed bör avgiften vid Eugeniahemmets
skolhem, vilken nu utgår med 1 krona, sänkas till 50 öre per barn
och dag. Däremot vill jag biträda utredningens förslag att staten, liksom
när det gäller andra handikappade barn, utan behovsprövning helt svarar
för barnens och eventuellt erforderliga vårdares resekostnader mellan
skolan och det egna hemmet. De nu föreslagna ändringarna torde böra
träda i kraft den 1 juli 1956.

Vad slutligen den centrala ledningen och tillsynen över skolhemsorganisationen
angår, förordar jag, att den tilldelas skolöverstyrelsen, som vid
behov bör äga att hos vederbörande länsstyrelse påkalla biträde av barnavårdsassistent
för fullgörande av den lokala inspektionen. Jag förutsätter
emellertid, att med hänsyn till skolhemmens speciella karaktär ett intimt
samarbete kommer till stånd med såväl socialstyrelsen som medicinalstyrelsen.
Tillsynsmyndigheten bör också tillse, alt behövlig medicinsk
övervakning och behandling kommer till stånd av de vanföra skolbarnen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Vård- och arbetshemsverksamheten

Allmän översikt

\ ård- och arbetshem, också benämnda asyler, för omhändertagande av
höggradigt vanföra har enligt utredningen inrättats vid Eugeniahemmet
samt vid vanföreanstalterna i Stockholm och Hälsingborg. Hemmen har
mycket blygsam omfattning och antalet platser i hela riket uppgår endast
till ett 70-tal. Nya hemmet vid Eugeniahemmet och Österhemmet samt
Manliga arbetshemmet vid vanföreanstalten i Hälsingborg har närmast vårdhemskaraktär.
Stockholmsanstaltens arbetshem, Norrbackagården i Säter,
har avsetts att fungera som ett övergångshem för sådana svårt vanföra, som
efter erhållen yrkesutbildning krävt en viss tids arbetsträning och tillvänjning
före sitt inträde i normalt samhälls- och arbetsliv, men trots detta
har också detta hem fått en viss prägel av asyl- eller vårdhem.

I fråga om beläggningsförhållanden m. m. vid hemmen lämnar utredningen
bl. a. följande upplysningar.

Hemmen har i stort sett varit kontinuerligt belagda. Enligt en undersökning,
som avser förhållandena den 1 januari 1952, hade av Norrbackagårdens
22 interner halva antalet vistats på hemmet praktiskt taget sedan
det inrättades för ett 10-tal år sedan, och endast ett par interner har intagits
under senare år. De flesta internerna var mellan 20 och 40 år gamla.
Under årens lopp har ett 60-tal interner utskrivits från hemmet, varav 5
intagits på kronikeranstalt eller sinnessjukhus, medan de övriga i stort sett
kurmat återgå till arbetslivet. En del av internerna har erhållit fortsatt utbildning.
Klientelet är övervägande barnförlamningsfall och till någon del
reumatiker eller spastiker. Vid Hälsingborgshemmen var den yngste internen
20 år och intagen år 1950 och den äldste 84 år och intagen för ett 40-tal
år sedan. 4 interner hade vistats på hemmet i mer än 20 år. Endast 5 av de
32 internerna hade vistats där kortare tid än 5 år. Vid Nya hemmet hade
ingen intern varit intagen kortare tid än 26 år och 4 interner hade vistats
där i mer än 50 år. Åldern varierade från 30 till 65 år.

Spridningen av internerna på de olika länen och städerna var under
perioden 1 januari 1951—30 juni 1952 påfallande jämn med undantag av
Nya hemmet, där 15 av de 25 internerna tillhörde Stockholms stad eller län.

Vid Norrbackagården är praktiskt taget samtliga interner sysselsatta
med metallarbeten, skomakeri, sömnad, vävning, halm- eller borstbinderi
m. m. Anstaltsledningen svarar för försäljningen av arbetena. Vid Hälsingborgshemmen
och Nya hemmet ater har klientelets arbete närmast karaktären
av sysselsättnings- eller arbetsterapi.

Vid Norrbackagården uppbär internerna själva i princip hälften av den
beräknade arbetskostnaden för utförda arbeten, medan anstalten behåller
den andra hälften såsom ersättning för administrationskostnader m. m. Interner,
som biträder med sysslor vid själva anstalten, erhåller flitpengar.
Även om både arbetsförmågan och inkomsten på det hela taget får betraktas
som ringa, har dock några interner haft full yrkesfärdighet och
borde ha kunnat finna sin försörjning i öppna marknaden.

Beträffande personalförhållandena framhåller utredningen, att den 31
december 1952 vid Stockholmsanstaltens arbetshem fanns 7, vid Hälsing -

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

borgsanstaltens arbetshem 11% och vid Eugeniahemmets asyl 6 befattningar.
I relation till de vid resp. hem befintliga platserna innebär detta
för samtliga hem cirka 3 platser per befattning.

Under perioden 1 januari 1951—30 juni 1952 uppgick driftutgifterna
vid vanföreanstalternas arbetshem till 356 676 kr., varav 285 804 kr. eller
80 % täcktes genom bidrag från staten. Av sistnämnda belopp utgjorde
83 790 kr. fasta statsbidrag och 202 014 kr. fyllnadsbidrag. En redogörelse
för statsbidragsgrunderna har lämnats i den inledande översikten. Avgifterna
av kommuner och enskilda uppgick till sammanlagt 14 316 kr. Den dagavgift,
som uttages av intern, har begränsats till endast 50 öre. Vid Stockholmsanstaltens
arbetshem hänför sig en relativt betydande del, eller omkring
40 000 kr., av inkomsterna till försäljningen av de vid hemmet tillverkade
produkterna. På grund av den produktiva verksamhet, som bedrives
vid Stockholmshemmet, har de genomsnittliga kostnaderna varit högre
än vid Hälsingborgsanstalterna. Å andra sidan har denna verksamhet bidragit
till att minska behovet av statsbidrag.

Tidigare reformförslag

Statens sjukvårdskommitté av år 1929 framhöll, att för sådana vanföra,
vilkas tillvaro och skötsel kunde upphjälpas och underlättas genom t. ex.
mera komplicerade bandage och vilka genom en väl genomförd arbetsledning,
arbetsträning och arbetsförmedling kunde beredas vissa möjligheter
till sysselsättning, vore en fortsatt vård i nära anslutning till en vanföreanstalt
av stor betydelse, bl. a. för lättande av elevbelastningen vid yrkesskolorna.
Då behovet av asylplatser vore svårt att uppskatta, rekommenderade
kommittén, att till de vanföreanstalter, som saknade asylhem, försöksvis
anslötes ett dylikt hem av den storlek, att en skolad sköterska
kunde ansvara för vården därstädes. Det allmänna borde ingripa stödjande
i ekonomiskt avseende och det ansåges i övrigt lämpligt, att de föreningar,
som svarade för vanf öreanstalterna, jämväl toge asylfrågan om hand. —
På grundval av sjukvårdskommitténs betänkande fattade riksdagen beslut
om införande av statligt driftbidrag till arbetshemmen.

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga ansåg, att vård- och arbetshemmen
kunde fylla ett behov för höggradigt vanföra, som ej lämpligen kunde
utbildas på vanföreanstalternas yrkesskolor. På dylika hem kunde också
behovet av speciella byggnadstekniska anordningar tillgodoses, men hemmen
borde ej ges karaktären av permanent uppehållsort för dessa vanföra.
Några skäl till utbyggnad av institutionerna ansågs ej föreligga, bortsett
från att ett särskilt hem för höggradiga spastiker borde anordnas under
ledning av sällskapet Eugeniahemmet. Av remissinstanserna ifrågasatte
medicinalstyrelsen, om ej hemmen i stor utsträckning borde frikopplas
från vanföreanstalterna och deras klientel inordnas under kronikervården,
medan hemmen borde bibehållas för det klientel, där vid särskilt omhändertagande
en relativt högvärdig arbetsinsats kunde uppnås. Vanförevårdsföreningen
i Göteborg ifrågasatte en utbyggnad av hemmen, då det uppenbarligen
existerade ett icke täckt behov. De vanföras riksförbund framhöll,
att även andra organisationer än vanförevårdsföreningarna borde kunna få
statsbidrag till verksamhet av denna typ. I anslutning till SVCK:s under -

80

Kungi. Maj:ts proposition nr 135

sökning år 1953 rörande förekomsten av vanföra med behov av intagning
på arbetshem framhöll SVCK, att man kunde utgå ifrån att höggradigt vanföra
i åldern upp till 50 år, vilka bibehållit viss arbetsförmåga och ej erfordrade
kontinuerlig medicinsk vård, i allmänhet icke borde intagas på
vare sig kronikerhem eller ålderdomshem. För de kategorier vanföra, som
ej lämpligen kunde bosätta sig ute i samhället, fyllde vanförevårdens arbetshem
vissa uppgifter. SVCK var emellertid ej beredd att förorda någon större
utvidgning av arbetshemsverksamheten.

Utredningens synpunkter och förslag

Enligt utredningen synes knappast något av arbetshemmen kunna sägas
helt fylla statsbidragsbestämmelsernas krav på att där skall meddelas undervisning
för höjande av de vanföras arbetsförmåga. Hemmen har i stället
blivit mer eller mindre varaktiga tillflyktsorter för en liten grupp vanföra,
som man ej kunnat placera i förvärvslivet eller på annan för dem lämpad
inrättning. Hemmen har ej fått tillgång till tillfredsställande sjukvårdsresurser
eller resurser för yrkesutbildning, arbetsträning och arbetsledning,
samtidigt som samhällets allmänt syftande social- och sjukvård öppnat
vidgade hjälpmöjligheter även för denna kategori.

Vård- och arbetshemmen bör enligt utredningen snarast befrias från de
interner, som hör hemma på kroniker- eller ålderdomshem. Utredningen
hänvisar till landstingens och primärkommunernas legala förpliktelser på
dessa vårdområden samt till den pågående utbyggnaden av vårdgrenarna,
inom vilka man även uppmärksammat behovet av sysselsättnings- och
arbetsterapi. Därest den av utredningen förordade utbyggnaden av ortopedvården
kommer till stånd, innebär detta också ökade resurser för tillsyn
och inpassning av ortopediska hjälpmedel vid andra anstalter än vanföreanstalterna.

De interner, som har viss arbetsförmåga, bör ej utan tvingande skäl
isoleras i särskilda arbetshem utan beredas tillgång till samhällets allmänna
arbetsvårdssystem, vilket numera öppnat vidgade möjligheter även
för detta klientel. Inom en snar framtid torde komma att finnas ökad tillgång
till s. k. skyddad verksamhet, avdelningar för s. k. halvskyddad sysselsättning
samt träningsverkstäder och arbetscentraler för partiellt arbetsföra
ävensom näringshjälp m. m. En fortsatt förbättring av tekniska hjälpmedel,
fortskaffningsmedel och bostäder bör också kunna verka i gynnsam
riktning. Det är dock enligt utredningen ganska naturligt, om man
från vederbörande primärkommuns sida icke varit särskilt intresserad av
att medverka till att anskaffa den bostad och det arbetstillfälle åt en invalidiserad
eller partiellt arbetsför person, som varit en förutsättning för att
han skulle kunna lämna det arbetshem, där staten och vanförevårdsorganen
hittills helt svarat för hans fortsatta försörjning.

Utredningen är därför närmast böjd för att föreslå en avveckling av
vård- eller arbetshemmen, men försiktigheten och hänsynen till nuvarande

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

interner synes tala för en successiv avveckling. Utredningen motsätter sig
därför inte, att de nuvarande hemmen, som delvis tillkommit med donationsmedel,
alltjämt drives av vederbörande huvudman men kan ej förorda
ett fortsatt statligt ekonomiskt engagemang. På grund härav föreslås,
att statens driftbidrag till Hälsingborgs- och Stockholmshemmen
slopas fr. o. m. den 1 juli 1955. Det bör ankomma på vederbörande interns
hemortskommun att i sista hand svara för hithörande vårdkostnader, vilket
f. ö. i princip redan gäller enligt fattigvårdslagstiftningen. De interner, som
kan förtjäna något på eget arbete eller uppbär folkpension, bör f. ö. i skälig
mån bidraga till sina vårdkostnader.

Remissyttranden

Av de remissinstanser, som särskilt uttalat sig i frågan, har utredningens
förslag om en avveckling av vård-ocharbetshemmeni princip
tillstyrkts av medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten i Göteborg,
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, Södermanlands,
Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott,
stadsfullmäktige i Stockholm och Malmö samt drätselkammaren
i Gävle liksom av Göteborgsföreningen, Sveriges läkarförbund, svenska
läkaresällskapet samt svenska ortopedföreningen. Ett flertal av dessa
remissinstanser har emellertid framhållit, att platsbristen på ålderdomshem
och kronikerhem torde komma att fördröja en sådan avveckling, liksom
att det knappast kan anses förenligt med principerna för modern
socialvård att överföra ifrågavarande klientel till dessa hem. Sveriges läkarförbund
framhåller, att hemmen bör fungera såsom hittills intill dess det
klarlagts, huruvida klientelet icke kan rationellt inordnas inom arbetsvårdssystemet.
SVCK, som ställt sig tveksam till förslaget, har framhållit,
att en placering av berörda klientel på ålderdomshem kan komma att ske
av ekonomiska skäl, och understryker, att friska vanföra ej hör hemma
vare sig på kroniker- eller ålderdomshem.

Av de remissinstanser, som intagit en avvikande ståndpunkt i frågan
eller uttalat stor tveksamhet inför förslaget — socialstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,
medicinska fakulteten i Lund, förvaltningsutskotten i
Kristianstads, Kronobergs och Malmöhus län, styrelsen för Norrköpings
stads arbetsträningsinstitut, de vanföras riksorganisation, Stockholmsföreningen,
Sällskapet Eugeniahemmet och svensk kuratorsförening — har
socialstyrelsen uttalat, att en och annan vanför även efter genomgången
arbetsvärd under ytterligare någon tid kan vara i behov av den omvårdnad
ett inackorderingshem kan skänka. Den rationellaste lösningen vore att ersätta
hemmen med inackorderingshem avsedda för korttidsvistelse. Styrelsen
hemställer, att denna fråga närmare utredes och att i avvaktan på utredningens
resultat arbetshemmen bibehålies. Centrala sjukvårdsberedningen
framhåller, att hemmen av humanitära och vårdtekniska skäl tyller
h — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 135

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

en funktion samt utgör en tillgång, när det gäller att avlasta kronikervården.
Medicinska fakulteten i Lund uttalar, att utredningens förslag är svårt
att realisera för landsbygdens del, där ej ens de modernaste ålderdomshemmen
torde vara byggda med tanke på att omhändertaga detta klientel.
Styrelsen för Norrköpings stads arbetsträningsinstitut framhåller, att en
del av klientelet skulle kunna sysselsättas inom den skyddade verksamhet,
som med den statliga arbetsvärdens stöd bygges upp i landet. Styrelsen
ifrågasätter, om icke en dylik verksamhet skulle kunna anordnas i anslutning
till arbetsvårdsinstituten.

Enligt de vanföras riksorganisation har arbetshemmen ej kommit att
bli de övergångshem, som avsetts. Runt om i landet finnes också på ålderdoms-
och kronikerhemmen vanföra, vilkas rätta plats är arbetshemmet,
en omständighet som bekräftar, att en utbyggnad av arbetshemsverksamheten
vore långt riktigare än en avveckling. Att på ålderdoms- eller kronikerhem
placera sådana vanföra, som icke kan beredas arbete i den öppna
marknaden eller i ett eget hem men som mycket väl kan sköta ett arbete,
när detta sker i arbetshemmets skyddande ram, vore att förkväva individen.
Ur ekonomisk synpunkt torde dessutom vården på arbetshemmen vara billigare
än vården på kronikerhem.

Stockholmsföreningen uttalar, att erfarenheterna från Norrbackagården
visar, att en del av klientelet efter någon tid kunnat placeras i arbetslivet
eller åtminstone delvis blivit självförsörjande. Med hänsyn till Norrbackagårdens
belägenhet och utformning bör emellertid verksamheten avvecklas
och under tiden bör utformningen och finansieringen av en skyddad
verksamhet som komplement till Norrbackainstitutet utredas.

Sällskapet Eugeniahemmet slutligen erinrar om att verksamheten vid
Nya hemmet har intim samhörighet med sällskapets verksamhet, att hemmet
uppförts genom en donation för detta ändamål, och att flertalet interner
vistats på hemmet sedan sin tidiga barndom. Sällskapet framhåller, att
frågan om hemmets fortsatta verksamhet i sinom tid bör göras till föremål
för ett närmare övervägande.

I frågan om vård- och ar betshem mens finansiering har
utredningens förslag tillstyrkts av bl. a. medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,
medicinska fakulteten i Göteborg, stadsfullmäktige i
Stockholm och Göteborgsföreningen. Enligt medicinska fakulteten i Göteborg
och Göteborgsföreningen bör emellertid tidpunkten för statsbidragens
upphörande ej fastställas, förrän platser säkrats för det nuvarande klientelet
på annat håll. SVCK hemställer, att ändringen genomföres tidigast den 1
juli 1956. Enligt socialstyrelsen, medicinska fakulteten i Lund, förvaltningsutskotten
i Kristianstads, Kronobergs och Malmöhus läns landsting,
Stockholms- och Hälsingborgsföreningarna bör däremot statsbidrag utgå
även i fortsättningen till hemmens drift. Hälsingborgsföreningen framhåller,
att Kungl. Maj :t gentemot donatorn Föreningen österhemmet förpliktat sig

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

att svara för hemmets framtida drift. Under alla omständigheter bör enligt
föreningen någon förändring i bidragsrätten ej ske förrän tidigast den 1
juli 1956. Enligt Kronobergs läns landstings förvaltninsgutskott bör statsbidraget
för Eugeniahemmets del utgå t. o. m. den tidpunkt, då hemmet
övergår till den ändrade verksamhet, varom utredningen framlagt förslag.

Socialstyrelsen har framhållit, att tillsynen över vård- och arbetshemmen
bör tillkomma styrelsen.

Departementschefen

Utredningens uppfattning, att våi''d- och arbetshemmen vid vanföreanstalternas
ombildande till arbetsvårdsinstitut för kvalificerad yrkesutbildning
svårligen kan inpassas i den nya organisationen, är otvivelaktigt riktig.
Hemmen har nämligen fått en viss prägel av asyler och utredningen har
visat, att ett betydande antal interner vistats på hemmen under en stor del
av sitt liv. Hemmen har ej heller tillgång till resurser för vare sig yrkesutbildning
eller arbetsträning, och jag delar därför även utredningens uppfattning,
att sådana interner, som har viss arbetsförmåga, bör beredas
tillgång till samhällets allmänna arbetsvårdssystem i den mån det är
möjligt.

Ä andra sidan är det här fråga om ett svårt invalidiserat klientel, som
i allmänhet torde ha ytterst små möjligheter att skaffa sig utkomst på
den öppna marknaden men som har relativt goda möjligheter till en dräglig
tillvaro i den skyddande miljö, som arbetshemmet erbjuder. Det är också
ur humanitär synpunkt svårt att tänka sig, att detta klientel skulle överflyttas
till ålderdomshem eller kronikerhem även om det kan göras gällande,
att vården av dessa personer rätteligen ankommer på kommunal
huvudman. Bristen på vårdplatser vid såväl ålderdoms- som kronikerhem
gör det också mycket tveksamt, om en sådan överflyttning skulle vara
praktiskt genomförbar. Även klientelets svåra invaliditet gör en överflyttning
mindre tilltalande.

Utredningen har också av humanitära skäl icke velat förorda en omedelbar
avveckling av hemmen. För egen del anser jag mig av samma skäl
samt med hänsyn till bristen på andra lämpliga socialvårdande åtgärder
för denna kategori, ej f. n. kunna framlägga förslag om en sådan avveckling.
.lag föreslår i stället att vård- och arbetshemmen t. v. bibehålies vid
anstalterna och att finansieringen av dessa hem sker på samma sätt som
i det följande förordas för de blivande arbetsvårdsinstituten, varvid dock
nuvarande patientavgifter tills vidare alltjämt bör utgå. I överensstämmelse
härmed anser jag det också rimligt, att även Eugeniahemmets arbetshem
erhåller statsbidrag på motsvarande sätt fr. o. in. budgetåret 1956/57. .lag
förutsätter emellertid, att anstaltsledningarna håller blicken öppen för de
problem utredningen här diskuterat, och jag hänvisar i detta avseende
särskilt till Stockholmsföreningens remissyttrande, enligt vilket föreningen

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

förutskickar en utredning om lösningen av ifrågavarande vårdproblem i
vad avser föreningens arbetshem. Även patientavgifterna torde få omprövas
med hänsyn till höjningen av de utgående folkpensionerna.

Någon ändring i fråga om tillsynsmyndighet för vård- och arbetshemmen
anser jag mig f. n. ej böra föreslå. Tillsynen bör även i fortsättningen
tillkomma medicinalstyrelsen.

Kuratorsverksamheten och arbetscentralerna

Allmän översikt

För närvarande finnes tre kuratorer vid vanföreanstalten i Stockholm
och två vid var och en av de övriga anstalterna, varjämte till kuratorsavdelningarna
knutits några kontors- eller skrivbiträden.

Enligt gällande bestämmelser för kuratorsverksamheten ankommer det på
kuratorn bl. a. att förmedla arbete för och på annat sätt söka bistå yrkesutbildade
vanföra, att medverka vid anordnandet av utbildning utanför anstalt
för personer, som ifrågasatts till bidrag därtill från pensionsstyrelsen
samt att undersöka möjligheterna till ordnande av yrkesutbildning för icke
yrkesutbildade vanföra. För att fylla dessa uppgifter bör kurator hålla kontakt
med hantverkare, industriidkare, hantverksföreningar, arbetsförmedlingar
och andra sociala inrättningar, som har med arbetsanskaffning att
göra. Kuratorn bör företaga resor inom anstaltens distrikt till i första hand
forna elever.

Utvecklingen har medfört, att kuratorerna kommit att få ägna en väsentlig
del av sin tid åt att bistå de ortopediska klinikernas patienter med råd
och hjälp inte minst vid deras utskrivning, då ett flertal problem måste
lösas, liksom att lämna social omvårdnad åt skolhems- och yrkesskoleelever.
Kuratorerna rådgör i sitt arbete med anstaltens läkare och yrkeslärare samt
med arbetsförmedlingens yrkesvägledning. Även de psykotekniska instituten
vid högskolorna i Stockholm och Göteborg har anlitats. Dessutom förekommer
konferenser mellan tjänstemännen vid vanföreanstalterna samt arbetsvårdsassistenterna
vid arbetsförmedlingarna.

Kuratorernas tidigare uppgift att ombesöx-ja arbetsberedning åt sådana
svårt vanföra, som endast kan utföra arbete i sitt hem, handhaves numera
vid vanföreanstalterna av särskild personal vid de s. k. arbetscentralerna.
Dessa tillhandahåller mönster och material för arbeten av hemslöjdskaraktär
och ombesörjer försäljning av de färdiga produkter, som mot ersättning
tillverkats av de vanföra. Arbetscentralen i Stockholm förser även till
betydande del klientelet vid arbetshemmet Norrbackagården med arbete
och omhänderhar viss tillverkning och förmedling av rullstolar. Föreståndarinnan
vid arbetscentralen i Härnösand sköter dessutom arbetsterapien
på den ortopediska kliniken.

Antalet personer, som under år 1952 försetts med arbete genom arbets -

85

Kungl. Majrls proposition nr 135

centralernas försorg, uppgick till sammanlagt närmare 300 varav cirka 240
kvinnor. Ungefär tredjedelen av klienterna har sysselsatts i verksamheten
endast ett eller annat år, medan cirka 10 procent replierat på centralerna
under mer än 10 år, därav några ända sedan centralerna startades. Under
vissa år har ett ganska betydande underskott uppstått i verksamheten, men
för tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 uppvisade Stockholms- och Göteborgsanstalterna
ett överskott om 5 788 resp. 4 715 kr. För Stockholmsanstaltens
del har dock medräknats rullstolsförmedlingen, som givit ett rätt
betydande nettoöverskott.

Tidigare reformförslag

Kommittén för partiellt arbetsföra ansåg att man bl. a. borde avvakta en
intensifierad arbetsanskaffningsverksamhet från den offentliga arbetsförmedlingens
sida innan man övervägde en utökning av antalet kuratorer
vid vanföreanstalterna.

Ortopedi- och vanförevårdssakkunniga framhöll, att, trots socialvårdens
effektivisering, kuratorsverksamheten borde fortgå i dittillsvarande former
med hänsyn till de vanföras speciella problem. Inte minst vid de nya ortopediska
klinikerna borde behovet av kuratorsvård beaktas, och ett samarbete
borde etableras mellan lasarett och vanföreanstalt på detta område.
Därest pågående försök från arbetsförmedlingarnas sida att ordna hemarbete
åt höggradiga invalider, vilken verksamhet även borde avse höggradigt
vanföra, uppnådde avsevärda resultat, kunde arbetscentralernas existens
tagas under förnyat övervägande, men tills vidare borde de bibehållas.
Remissinstanserna lämnade i regel de sakkunnigas uttalanden utan erinran.
Medicinalstyrelsen och vanförevårdsföreningarna föreslog emellertid, att
varje fall, som utskrivits från ortopedisk klinik med bestående vanförhet, av
dennas kurator skulle anmälas till vanföreanstalts kurator. Arbetsmarknadsstyrelsen
betonade, att ansvaret för vanföras yrkesvägledning m. m. borde
åvila arbetsmarknadsstyrelsen, även om vanföreanstalternas kuratorer borde
lämna bistånd därvidlag.

Utredningens synpunkter och förslag

Enligt utredningen bör ett bedömande av kuratorsinstitutionen ställas
i relation till den föreslagna omgestaltningen av vanföreanstalterna.

I och med att de ortopediska klinikerna överföres till den allmänna sjukvården
bör dessa klinikers kuratorsbehov tillgodoses inom ramen för sjukhusens
allmänna kuratorsorganisation, varvid bör beaktas, att ortopediska
fall kräver en relativt större insats än andra patienter och alltså medför ett
större personalbehov. En av de viktigaste kuratorsuppgifterna vid en ortopedisk
klinik är att sätta patienten i förbindelse med samhällets allmänna
organ för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra.

I och med att vanföreanstalterna ombildas till arbetsvårdsinstitut, förutsätter
detta, att personalen vid de reformerade vanföreanstalterna har erfarenhet
beträffande arbetsvärd över huvud samt goda kontakter med arbetsvårdsassistenter
och andra berörda tjänstemän ute på fältet. Till en be -

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

tydande del borde ifrågavarande arbetsuppgifter även för institutens eget
klientel bäst kunna ombesörjas av den allmänna arbetsvärdens organ. Arbetsvårdsinstitutens
tjänstemän bör sålunda vara såväl sociala kuratorer
som arbetsvårdsassistenter, vilka jämte stöd och rådgivning åt de partiellt
arbetsföra under dessas vistelse på instituten även skulle vara klientelet behjälpliga
med att därefter förmedla arbete eller sysselsättning samt anskaffa
bostad, maskinutrustning m. m. Detta bör i regel ske genom att
kuratorn-arbetsvårdsassistenten i god tid före utskrivningen tager kontakt
med vederbörande patients lokala arbetsvårdsexpedition och socialvårdsbyrå.
Den reseverksamhet, som kuratorerna f. n. bedriver, torde i huvudsak
kunna ombesörjas med statsmedel inom ramen för den allmänna arbetsvårdsorganisationen.

Enligt utredningen faller arbetscentralerna icke inom ramen för de
blivande arbetsvårdsinstituten, som ju enligt förslaget skall vara avsedda
för kvalificerad arbetsvärd med stora upptagningsområden. I stället bör
en samordning snarast ske mellan arbetscentralernas verksamhet och
den motsvarande verksamhet, som bedrives av de blindas föreningar, anstalter
för psykiskt efterblivna och epileptiker m. fl. i avsikt att organisera
arbetsanskaffning samt ombesörja material och försäljning av produkter.
I den mån en sådan samordnad verksamhet ej kan bedrivas av de handikappades
egna organisationer, skulle verksamheten kunna anförtros åt de
lokala arbetsförmedlings- och arbetsvårdsorganen i samarbete med industrier
m. fl.

I avbidan på en nyordning på området motsätter sig icke utredningen,
att arbetscentralerna bibehållas oförändrade. De bör dock icke organisatoriskt
infogas i arbetsvårdsinstituten och bör liksom nu undantagas från
rätt till statsbidrag samt bör vara bekostade och anordnade av vanförevårdsföreningar
eller motsvarande organ.

Beträffande tillverkningen av invalidvagnar och rullstolar vid Stockholmsanstalten,
anser utredningen, att verksamheten i fortsättningen bör
regleras efter självkostnadsprincipen samt att tillverkning och försäljning
överflyttas till ett i det följande föreslaget centralt bandagebolag.

Remissyttranden

Utredningens förslag rörande kuratorsverksamhetens omfattning
vid arbetsvårdsinstituten har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg, svenska stadsförbundet,
styrelsen för Norrköpings stads arbetsträningsinstitut, förvaltningsutskotten
i Kalmar låns norra och Norrbottens läns landsting samt
Sveriges läkarförbund. Tveksamhet om möjligheten att nedskära kuratorernas
antal har yppats av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
stadsfullmäktige i Stockholm, SVCK, de vanföras riksorganisation,
Stockholmsföreningen och svensk kuratorsförening.

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Socialstyrelsen uttalar bl. a.

Även om det är riktigt, att kuratorerna icke bör från de lokala arbetsvärds-
och förmedlingsorganen avlyfta det ansvar för ifrågavarande klientel,
som närmast åvilar dessa organ, är det å andra sidan tydligt, att klientelet
vid arbetsvårdsinstituten med dessas mera differentierade och omfattande
utbildnings- och kursverksamhet blir i betydligt högre grad än klientelet i
de nuvarande yrkesskolorna vid vanföreanstalterna i behov av kuratorshjälp.
Det intima samarbete, som utredningsmannen med rätta anser måste
etableras mellan kuratorerna och de lokala förmedlingsorganen, torde på
grund härav kräva en kuratorsorganisation av minst lika stor omfattning
som den nuvarande. Då därtill kommer, att kuratorerna kunna förväntas
erhålla vissa arbetsuppgifter i anslutning till det samarbete, som måste
komma till stånd mellan sjukhusens rehabiliteringsavdelningar och arbetsvårdsinstituten,
anser sig styrelsen böra tillråda, att den nuvarande kuratorsorganisationen
vid vanföreanstalterna icke beskäres.

Stockholmsföreningen understryker, att det på nuvarande stadium äi
svårt att avgöra om överhuvudtaget någon reducering av personalorganisationen
kan genomföras.

Svensk kuratorsförening anför bl. a.

En tydlig gränsdragning bör göras mellan de olika uppgifter, som åvila
kuratorerna å ena sidan och länsarbetsnämndens arbetsvårdstjänstemän å
den andra. Dessa båda tjänstemannakategoriers arbete rör sig inom skilda
sfärer. För samarbetet mellan kurator och arbetsvårdsassistent är det nödvändigt,
att de olika förutsättningarna för klientelets bedömning klart markeras,
vilket emellertid icke innebär utan tvärtom påfordrar ett kontinuerligt
samarbete vad angår klientelets speciella fordringar i olika sammanhang.
Med hänsyn till arbetsvårdsinstitutens speciella klientel anser föreningen
det ej möjligt att nedskära kuratorsorganisationen. Den nuvarande
reseverksamheten bör också bibehållas i den utsträckning det är nödvändigt
ur kurators- och patientsynpunkt.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att arbetsvårdsexpeditionerna ej med
nuvarande resurser har möjlighet att åtaga sig det merarbete, som en vidgad
befattning med yrkesskoleeleverna samt det nya arbetsprövningsklientelet
kommer att medföra. Därför ifrågasättes, om ej de kuratorer, som icke
erfordras för den ortopediska sjukvården, borde överflyttas till och inlemmas
i arbetsvårdsorganisationen med särskild uppgift att omhändertaga
det klientel, soin remitteras till instituten. Styrelsen framhåller vidare,
att några länsarbetsnämnder uttalat, att nämnderna icke vare sig personellt
eller ekonomiskt är rustade att påtaga sig den merbelastning, som en överflyttning
av kuratorernas reseverksamhet skulle innebära.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser, att vid ett infogande i arbetsvårdsorganisationen
någon egen kuratorsverksamhet ej bör finnas vid arbetsvårdsinstituten.

Med hänsyn till reseverksamhetens tidskrävande natur framför Hälsingborgsföreningen
tanken på att för detta ändamål inrättas tva tjänster som

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

arbetsvårdskonsulenter. Även TCO betonar det merarbete för arbetsvårdspersonalen,
som uppkommer vid ett realiserande av utredningens förslag
rörande reseverksamheten.

TCO framhåller vidare, att de nuvarande kuratorerna bör beredas möjlighet
till fortsatt anställning inom instituten, varvid eventuellt erforderlig
kompletterande utbildning bör meddelas kostnadsfritt.

Medicinalstyrelsen tillstyrker, att statsbidrag utgår med hela kostnaden
för kuratorsverksamheten vid arbetsvårdsinstituten.

I fråga om arbetscentralerna har utredningens synpunkter i
princip biträtts av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, medicinska fakulteten i
Göteborg, Norrbottens läns förvaltningsutskott, Göteborgsföreningen, Sveriges
läkarförbund och svenska ortopedföreningen. Arbetsmarknadsstyrelsen
understryker särskilt önskvärdheten av att en samordning av den
likartade verksamhet, som bedrives till förmån för andra kategorier handikappade,
kommer till stånd. Styrelsen ifrågasätter, om icke de nuvarande
centralernas distributionsområden är alltför stora och obekväma, när det
gäller att betjäna partiellt arbetsföra hemarbetare med arbetsuppgifter och
material. Enligt medicinska fakulteten i Göteborg m. fl. remissinstanser bör
i överensstämmelse med utredningens förslag en utbyggnad av arbetscentraler
med anslutning till lokala arbetsförmedlings- och arbetsvårdsorgan
kunna öka verksamhetens effektivitet.

De vanföras riksorganisation uttalar, att arbetscentralernas ekonomiska
lönsamhet skulle bli bättre, om verksamheten omlades från hemslöjdsalster
till förbrukningsartiklar, och om t. ex. statliga verk och inrättningar placerade
beställningar av lämpliga artiklar vid centralerna. Stockholmsföreningen
framhåller, att de, som erhållit träning eller utbildning å Norrbackainstitutet
och icke kan beredas arbete i öppna marknaden, bör placeras
i skyddad verksamhet eller hemarbete. Å institutet bör därför som
nu finnas en hemarbetscentral. Då denna kommer att utgöra en nödvändig
del av institutets framtida verksamhet, bör densamma finansieras på enahanda
sätt som verksamheten i övrigt. Däremot torde det icke vara nödvändigt
och kanske ej ens lämpligt, att en skyddad verksamhet bedrives
i Norrbackainstitutets egen regi. Önskvärt vore, om den kunde drivas i
samarbete med någon lämplig industri ej för långt ifrån institutet.

Hälsingborgsföreningen anser bestämt, att arbetscentralernas existens är
motiverad inom den nya organisationen, som kommer att emottaga de
mera svart handikappade av olika kategorier. Enligt föreningen bör staten
helt svara för arbetscentralernas kostnader. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott
ställer sig tveksamt till centralernas upphörande eller ersättande
med uteslutande frivillig verksamhet. Medicinalstyrelsen slutligen
anser det lyckligt, att utredningen ej motsätter sig att arbetsberedning i
hemmen i form av arbetscentraler tills vidare må bibehållas som en uppgift
för anstalterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

89

Departementschefen

Vid ett genomförande av förslaget om de ortopediska klinikernas överförande
till de lokala huvudmännen måste otvivelaktigt Irågan om den
nuvarande kuratorsorganisationen vid vanföreanstalterna upptagas till
prövning. En betydande del av de nuvarande kuratorernas verksamhet
torde ha ägnats åt patienterna vid dessa kliniker och kuratorernas arbetsuppgifter
kommer sålunda att minska, då klinikerna överflyttats till sjukhusen.
Å andra sidan torde otvivelaktigt arbetsvårdsinstitutens svårt invalidiserade
klientel komma att kräva stor insats från socialarbetarnas
sida. Huruvida detta arbete till huvudsaklig del kan övertagas av den allmänna
arbetsvärdens organ undandrager sig mitt bedömande. Hithörande
spörsmål synes också tills vidare sakna aktualitet. Jag förutsätter emellertid,
att de i sinom tid blir föremål för övervägande av tillsynsmyndigheten
och anstaltsledningarna och att konkreta förslag framlägges till en organisation,
som tillgodoser behovet av personlig omvårdnad av arbetsvårdsinstitutens
klientel, liksom kravet på en effektiv kontakt med arbetsmarknaden.
Kostnaderna för den verksamhet, det här är fråga om, bor finansieras
på samma sätt som arbetsvårdsinstitutens verksamhet i övrigt.
Intill dess de ortopediska klinikerna brutits ut ur vanföreanstalterna, torde
varje kurator få hänföras till den del av verksamheten, där vederbörande
har sin huvudsakliga sysselsättning. Frågan härom får prövas vid staternas
fastställande. Det hittillsvarande statsbidraget till verksamheten torde bora
upphöra från och med den 1 juli 1956.

I fråga om arbetscentralerna delar jag utredningens uppfattning, att
dessa centraler icke bör infogas i de blivande arbetsvårdsinstitutens organisation,
vilket naturligtvis icke hindrar, att vanförevårdsföreningarna aven
i fortsättningen utövar denna verksamhet i egen regi och på egen bekostnad,
därest man skulle anse, att de av utredningen framförda synpunkterna
på bl. a. en samordning med den motsvarande verksamhet, som bedrives
av andra handikappade gruppers organisationer, skulle visa sig mindre
lämplig.

Ortopediska och tekniska hjälpmedel m. m.

Allmän översikt

Av utredningens redogörelse för bandageverksamheten framgår bl. a.
följande.

Som ett viktigt led i ortoped- och vanförevården ingår att tillgodose klientelets
behov av stödjebandage, proteser, ortopediska skodon, rullstolar, invalidvagnar
och andra hjälpmedel av olika slag. Efter hand har vid vanföreanstalterna
inrättats särskilda bandageverkstäder jämte ortopediska
skomakeriverkstäder. Även Eugeniahemmet samt kustsanatorierna i Barkåkra
och Apelviken har egen bandageverksamhet liksom de ortopediska

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

lasaiettsklinikerna utom S:t Görans sjukhus och Södersjukhuset, som
huvudsakligen anlitar privata bandageleverantörer. Vid projekterade ortopedkliniker
ingår också bandageverkstäder.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen lämnas statsbidrag utan
behovsprövning med 2/s av kostnaderna för anskaffning eller reparation av
bandage och proteser. Bidrag utgår även till patient vid lasarett eller jämställd
sjukvårdsinrättning med ortopedisk avdelning samt vid anstalt för
kirurgisk tuberkulos. Rätten att ordinera hjälpmedel är alltså begränsad
till läkare vid vissa sjukvårdsinrättningar. Statsbidragsunderlagets storlek
är ej i princip begränsad vare sig uppåt eller nedåt. Ett i det föregående
omnämnt forskningsbidrag å 20 000 kronor till SVCK skall användas för
att åstadkomma ändamålsenliga proteser och stödjebandage samt att förbilliga
produktionen av dem.

Bandageverksamhetens omfattning är betydligt större vid vanföreanstalterna
än vid andra sjukvårdsinrättningar. Årsomsättningen vid de förra
anstalterna utgjorde sålunda omkring 59 000 bandage mot cirka 39 000
vid de senare. Göteborgsanstalten, som även tillgodoser Göteborgs stads
behov av bandagearbeten och dessutom i rätt betydande utsträckning företagit
omändringsarbeten av vanliga »köpskor» till ortopediska skor, har
den största omsättningen eller omkring 38 500 bandage för tiden 1 januari
■^31 30 juni 1952. Motsvarande siffra för Stockholmsanstalten var cirka

32 400, för Härnösandsanstalten 12 500, för Hälsingborgsanstalten omkring
5 000 och för Eugeniahemmet cirka 2 300 bandage. Stockholmsanstalten
hade betydligt större omsättning beträffande flertalet av de större bandageanordningarna
och proteserna.

^ Stockholmsanstalten tillverkas numera i rätt betydande utsträckning
\issa
inlägg, samt tillhandahålles olika slags materialier för bandagetillverkningen.
Flertalet verkstäder har egen halvfabrikatstillverkning av bl. a.
tygkorsetter. Halvfabrikat till benproteser däremot tillverkas f. n. nästan
helt av privata firmor. Även t. ex. rullstolar, invalidvagnar, kryckor, gångbockar
in. m. brukar tillhandahållas av anstalterna. Stockholmsanstalten
har bl. a. startat egen tillverkning och försäljning av rullstolar.

Det totala antalet arbetstagare vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet
uppgick den 31 december 1952 till sammanlagt 194, varav 156 arbetare.
Stockholmsverkstaden har deltidsanställt en läkare och en sjukgymnast
för speciell kontroll in. in. av protesfall samt undervisning och träning av
amputerade.

I fråga om prissättningen föreligger rätt betydande olikheter mellan de
olika verkstäderna. Då verkstäderna i allmänhet tillhör institutioner, vilka
huvudsakligen är inriktade på andra uppgifter, främst sjukvård, blir ett
flertal kostnader gemensamma för institutionen i dess helhet och kan ej
specificeras. Vissa verkstäder synes icke upprätta egna kostnadskalkyler,

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

i vart fall icke fullständiga sådana, medan vid övriga tillämpas kalkylering,
ehuru med vissa olikheter i kalkyleringsprinciperna. Priserna varierar även
med hänsyn till att tillverkningen är mycket individuell. En undersökning
av ett stort antal bandagetyper visar, att också vinsttillägget växlar mellan
verkstäderna. Beträffande samma bandagetyper har Stockholmsanstalten
nästan genomgående redovisat det procentuellt högsta vinsttillägget lägst
6,8, högst 36,9 procent — oaktat försäljningspriset understiger medelpriset
för institutionerna. Detta beror bl. a. på att Stockholmsverkstaden på grund
av sin storlek kan drivas rationellare och att verkstaden har egen halvfabrikatstillverkning.

Rörande löne- och administrationskostnaderna torde få hänvisas till betänkandet.
Betydande olikheter i kostnadshänseende föreligger beroende på
verkstädernas belägenhet i skilda dyrorter, olikartade lönebestämmelser,
olikheter i maskinell utrustning och personaluppsättning, olika tillverkningsmetoder
och utförande samt varierande arbetstider.

I fråga om driftresultatet har samtliga avdelningar med undantag för den
ortopediska skomakeriavdelningen vid Stockholmsanstalten redovisat överskott
av olika storlek, överskottet i procent av de totala inkomsterna har
utgjort vid bandageavdelningen i Stockholm 10,1 procent, i Göteborg 12,4
procent, i Hälsingborg 0,6 procent, i Härnösand 10,1 procent och vid Eugeniahemmet
7,8 procent. De totala inkomsterna uppgick för tiden 1 januari
1951—30 juni 1952 till 5 750 595 kr. och det sammanlagda överskottet för
samma tid till 503 620 kr.

Tidigare reformförslag

Enligt ortoped- och vanförevårdssakkunniga borde varje ortopedisk klinik
ha egen ortopedisk verkstad eller etablera samarbete med annan sådan.
Mindre verkstad för småreparationer och tillverkning av hålfotsinlägg borde
dock finnas vid varje klinik, liksom bandagist borde stå till förfogande för
måttagning och utprovning. Det vore tveksamt, om icke en ifragasatt centi alisering
av all nytillverkning av proteser skulle skapa svårbemästrade problem,
t. ex. vid fastställande av den avgörande produktionsgränsen. Därjämte
skulle en icke önskvärd klassificering av verkstäderna uppstå och
man borde också taga hänsyn till patienternas längre resor.

Bandagister och bandagearbetare borde erhålla fullgod utbildning. Enligt
en av SVCK framlagd plan skulle utbildningen decentraliseras till verkstäderna
men i sista del äga rum centralt vid särskild anordnad kurs. Även
en centralisering av-inköp och eventuell produktion av material (halvfabrikat)
borde åstadkommas, varigenom behovet av personal och utrymmen
skulle reduceras.

Frågan om tillhandahållande av rullstolar och invalidvagnar borde ägnas
särskild uppmärksamhet och samhället borde över huvud genom statens
medicinska forskningsråd stimulera forskningen i fråga om ortopediska
hjälpmedel.

De sakkunniga föreslog vidare en höjning av statsbidraget till ortopediska
hjälpmedel från till av totalkostnaden; beträffande motordrivna inva -

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

lidvagnar ansågs skäl tala för att statsbidrag utginge med belopp motsvarande
vad som skulle utgått till handdriven vagn. Statsbidrag borde i pränC*P
snal[t ortopediskt hjälpmedel ordinerats av ortopedspecialist.

t fråga om prissättningen på ortopediska hjälpmedel uttalade de sakkunniga,
att åtgärder borde vidtagas för en mera likformig ordning på detta
område.

I remissyttrandena över de sakkunnigas förslag uttalade medicinalstyrelsen,
Göteborgsföreningen och karolinska institutets lärarkollegium i fråga
om de ortopedi sk a verkstäderna sin anslutning till förslaget
om en mindre bandageverkstad vid varje ortopedisk avdelning. Tillverkningen
av större proteser borde enligt medicinalstyrelsen, karolinska institutets
lärarkollegium och universitetskanslern centraliseras i största möjliga
utsträckning. En reducering i priserna borde kunna åstadkommas, om
tillverkningen av halvfabrikat ytterligare koncentrerades och industrialiserades.
Halsingborgsföreningen anslöt sig till de sakkunnigas förslag. Göteborgsföreningen
ansåg det lämpligt med en centralisering av protestillverkningen
till fyra centraler liksom en centralisering av halvfabrikatstillverkningen.
Härnösandsföreningen liksom SVCK ifrågasatte, om någon ytterlgare
decentralisering av protestillverkningen borde komma till stånd. Statens
sjukhusutredning och förvaltningsutskottet i Jämtlands läns landsting
underströk, att näraliggande sjukvårdsområden borde söka samarbete om
gemensam bandageverkstad. Svenska ortopedföreningen uttalade, att varje
ortopedisk klinik måste ha tillgång till bandageteknisk sakkunskap och
onopedisk verkstad.

Förslaget om höjning av statsbidraget till ortopediska
hj älpmedel tillstyrktes av flertalet remissinstanser. De vanföras riksförbund
ansåg dock i likhet med Hälsingborgsföreningen, att staten borde
ersatta hela kostnaden för bandage, proteser och invalidvagnar. Arbetsmarknadsstyrelsen
framförde den uppfattningen, att staten borde ersätta
hela kostnaden, om vederbörande var beroende av hjälpmedlet för sitt förvarvsarbete.
Svenska stadsförbundet ifrågasatte, om icke detta speciella
statsbidrag borde ingå i de ifrågasatta allmänna statsbidragen till den kommunala
sjukvården. Enligt statskontoret borde frågan upptagas till behandling
i samband med frågan om den fria allmänna sjukvården. Kommittén
tor partiellt arbetsföra ansåg, att statsbidrag med % av kostnaderna borde
utga också till invalidvagnar av olika slag.

Beträffande behörigheten att ordinera ortopediska hjälpmedel,
medförande rätt till statsbidrag, uttalade medicinalstyrelsen,
att första bandaget borde ordineras av ortopedspecialist, medan
ersättningsbandage borde kunna ordineras av närmaste lasarettsläkare Utprovnmg
av större proteser borde alltid ske centralt. Vanförevårdsföreningen
i Härnösand liksom SVCK avstyrkte, att ordinationsrätten utsträcktes
till läkare utanför specialkliniker/ Enligt svenska ordopedföreningen
borde statsbidrag utbetalas endast om behovet vitsordats av ortopedspeciahst
eller i vart fall av chefsläkare vid lasarett. Stadsfullmäktige i Göteborg
tillstyrkte forslaget. Hälso- och sjukvårdsberedningen i Malmöhus län samt
riksföreningen mot reumatism föreslog, att även läkare vid reumatikeravdelnmg
skulle erhålla ordinationsrätt. Enligt centrala sjukvårdsberedmngen
borde man överväga, om icke patienterna med i princip bibehållen
statsbidragsratt borde kunna få välja mellan ifrågavarande verkstäder och
vissa andra tillverkare.

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

En utredning om prissättningen på ortopediska hjälpmedel
borde enligt medicinalstyrelsen anförtros SVCk under medverkan
av styrelsen. Vanförevårdsföreningen i Hälsingborg uttalade, att staten
borde förbehålla sig rätten att kontrollera prissättningen.

Utredningsmannen omnämner slutligen, att SVCK i framställningar till
statsmakterna dels hemställt om prövning av frågan om vidgad rätt till
statsbidrag för ortopediska hjälpmedel, dels ock att i utbildningsplanerna
för sjukgymnaster och arbetsterapeuter i storre utsträckning an hittnls
måtte beaktas behovet av instruktion i användandet av tekniska hjälpmedel.
SVCK har vidare i framställning till medicinalstyrelsen upptagit
frågan om auktorisation i någon form för bandagearbetare och bandagister,
som genomgått viss föreskriven utbildning.

Utredningens synpunkter och förslag

Med hänsyn till de sammanlagda stora kostnaderna för ortopediska hjälpmedel
av olika slag — för ett år beräknade till över 6,o miljoner kr. —
är det synnerligen angeläget, att bandageverksamheten bedrives så rationellt
och ekonomiskt som möjligt. Utredningen anser det vara naturligt, att
staten bestrider huvudparten av kostnaderna. Med hänsyn till den ansvarskänsla
och aktsamhet, som bäst säkras genom att någon del av kostnaden
stannar på den enskilde, anser sig utredningen emellertid ej kunna fororda
eu större ökning av det allmännas bidrag än att statsbidraget till ortopediska
hjälpmedel höjes från »/. till */. av totalkostnaden, varvid dock en kostnad
av 3 kr. bör stanna på den enskilde. Utredningen föreslår en samordning
av bidragsverksamheten inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen.
Genom inom denna förekommande medlemsböcker eller motsvarande erhålles
eu erforderlig kontroll av bidragen. Reformen torde böra genomforas
fr. o. m. den 1 juli 1955.

I fråga om den begränsning av statsbidragen, som ordmationsratten t. n.
innebär, är utredningen ej beredd att förorda någon ändring med hansyn
till de medicinska och ekonomiska konsekvenser, som kan uppstå.

Genom ökningen av statsbidragen skärpes ytterligare kraven på största
möjliga rationalisering och ekonomisering inom bandageverksamheten. Av
den lämnade redogörelsen framgår, att föreliggande prisskillnader sammanhänger
med olikheter i kalkyleringsprinciper, inkomstmarginal, lönesystem,
material- och administrationskostnader samt personal- och maskinuppsättning.
Utredningen föreslår, att statens bidrag i fortsättningen baseras
på generella riktpriser för olika förekommande slag av ortopediska
hjälpmedel.

Riktpriserna, som kan dyrortsgrupperas, bör täcka sjalvkostnaderna
jämte viss marginal för erforderliga ändringsarbeten. Det ifrågasattes, om
ej priserna bör åtföljas av föreskrifter i fråga om kvalitet och utförande.
Genom systemet med riktpriser skulle eu önskvärd rationalisering stimuleras.
1 fråga om löneförhållandena förordas en vidgad tillämpning av

94

hungl. Maj:ts proposition nr 135

ackordslönesystemet med beaktande av erfarenheterna från Stockholmsoch
Göteborgsanstalternas verkstäder, där en relativt rationell drift förekommit.
I samråd med dessa verkstäder synes en skälig avvägning av riktpriserna
kunna åstadkommas.

Hithörande frågor bör handläggas av en särskild nämnd med representanter
for staten och verkstadsledningarna vid Stockholms- och Göteborgsanstalterna.
Nämnden bör även handlägga frågor om vilka hjälpmedel, som
med hansyn till utvecklingens krav bör berättiga till statsbidrag eller bidrag
från sjukförsäkringen.

Utredningen anser det ej försvarligt att anordna mer eller mindre fullständiga
verkstäder vid varje nyinrättad ortopedisk klinik. I stället bör den
egentliga tillverkningen i görligaste mån koncentreras till ett eller få centra.
Erforderlig måttagning och inpassning samt justeringsarbeten bör emellertid
utföras vid hemortskliniken, som därför bör ha tillgång till en mindre
verkstad, dar också enklare bandageanordningar, hålfotsinlägg, tygkorsetter
m. m. kan tillverkas. Av stor betydelse är, att genom erforderlig utbildning
tillräckligt antal kvalificerade bandagister kommer att stå till ortopedklinikernas
förfogande. En lösning av denna fråga skulle även underlättas, om
bandageverksamheten centraliserades till en eller ett fåtal verkstäder, där
en mera allsidig erfarenhet står till buds.

På längre sikt anser utredningen det mest rationellt med en enda central
bandage- och protesverkstad, även utrustad för tillverkning av halvfabrikat,
under ledning av eu högt kvalificerad företagsledare. Härvid skulle i stort
sett den nuvarande oenhetligheten i prissättningen bortfalla. Även forskningen
och försöksverksamheten på området, som nu i mindre skala ägt
rum vid de olika verkstäderna, skulle genom eu centralisering få bl. a.
större möjligheter att tillvarataga utländska rön och erfarenheter.

Även om det i och för sig synes mindre tilltalande, att en centraliserad
bandageverksamhet drives i enskild regi, anser dock utredningen bolagsformen
vara den lämpligaste med hänsyn till att ett önskvärt behov av
rörelsefrihet härigenom skulle tillgodoses. Bolaget skulle avse tillverkning
av bandage och proteser in. in., framställning av halvfabrikat för bandageoch
protestillverkningen samt tillhandahållande av materialier för tillverkningen
och tekniska hjälpmedel av olika slag, med uppgift att tillika befrämja
utvecklingen och forskningen på området. Alternativt framför utredningen
tanken på en av landsting och städer utanför landsting bildad
intresseförening. Vid användandet av bolagsformen bör medel tillskjutas
av staten, landsting och städer utanför landsting. Bolagsordning bör faststallas
av Kungl. Maj:t. Även om bolaget bör drivas enligt självkostnadsprincipen,
utgör detta ej i och för sig något hinder för att skälig avkastning
beraknas å insatta kapitalmedel.

Fore ett slutligt ställningstagande bör emellertid frågan om ett bandagebolag
på grund av sin principiella och reella omfattning bli föremål för

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

mera ingående överväganden, och utredningsmannen förordar, att en utredning
i frågan snarast kommer till stånd.

I fråga om den närmaste tidens utveckling beträffande verksamheten vid
verkstäderna uttalar utredningen, att den icke i nuvarande läge anser sig
böra föreslå, att verkstäderna i likhet med vanf öreanstalter nas ortopediska
kliniker överföres i de lokala sjukhushuvudmännens regi. Omfattningen
av dessa klinikers erforderliga bandageverksamhet kan nämligen bedömas
först sedan statsmakterna tagit ställning till förslagen om den framtida
bandageverksamhetens utformning. Om en central bandageverkstad inrättas,
torde endast mindre verkstäder behövas vid klinikerna, och i annat fall
torde nuvarande verkstäder, drivna av huvudmännen för de till arbetsvårdsinstitut
omvandlade vanföreanstalterna, behövas intill dess ortopedvården
är utbyggd. I den mån vanföreanstalternas kliniker vid en överflyttning
ersättes med nybyggnad, torde det vidare ej vara försvarbart att samtidigt
bygga omfattande verkstadslokaler, då kravet på deras kapacitet kommer
att minskas i och med ortopedvårdens utbyggnad i landet. Även de nuvarande
huvudmännens administrativa erfarenhet och personalresurser bor
tillvaratagas.

Eugeniahemmets verkstäder är däremot av liten omfattning och tillgodoser
huvudsakligen beställningar från annat håll. Utredningen föreslår, att
verkstäderna successivt avvecklas och att hemmets bandagebehov i stället
tillgodoses genom Stockholmsanstaltens verkstäder, vilka också fått viss
kapacitet friställd genom tillkomsten av nya bandageverkstader. Eventuellt
erforderlig personalökning vid Stockholmsanstaltens verkstäder torde kunna
tillgodoses genom viss överflyttning från Eugeniahemmets verkstäder.

Remissyttranden

Utredningens förslag om höjning av statsbidragen till stödjebandage
och proteser från 2/3 till bär biträtts av det stora
flertalet remissinstanser. Stadsfullmäktige i Göteborg har därutöver föreslagit,
att statsbidrag mot uppvisande av läkarintyg skulle utgå med hela
kostnaden utan behovsprövning. Kommunerna måste numera ofta efter
behovsprövning bestrida den del av kostnaden, som ej täckes av statsbidraget.
Sveriges läkarförbund förordar statsbidrag med hela kostnaden
för större och dyrbarare proteser men anser en begränsning till */B vara
rimlig för enklare proteser, dock utan avdrag med 3 kronor. Centrala sjukvårdsberedningen
anser det önskvärt, att några villkor om anlitande av
viss verkstad icke knytes till statsbidragen. SVCK understryker, att frågan
om motordrivna fordon — även bilar — kräver särskild uppmärksamhet.
Utvecklingen på detta område kan ej förbises, när det gäller att avgöra
vilka hjälpmedel, som skall bli statsbidragsberättigade. I fråga om bilar
synes särskilda villkor böra förknippas med erhållande av statsbidrag.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

De vanföras riksorganisation förordar en översyn och samordning av den
allmänna bidragsgivningen till motordrivna invalidfordon.

Enligt statskontoret har tillräckliga skäl ej förebragts för en höjning
av statsbidragen.

I fråga om förslaget om en samordning av bidragsgivningen
inom den allmänna sjukförsäkringens ram
har statskontoret och riksförsäkringsanstalten avstyrkt förslaget i denna
del. Riksförsäkringsanstalten framhåller.

Anstalten finner sig icke kunna tillstyrka den föreslagna utökningen
av sjukförsäkringens hjälpformer, särskilt som en sådan utökning även
skulle medföra ett enbart av administrativa skäl förestavat frångående
av principen, att sjukhjälp från försäkringen skall utgå endast i anledning
av sjukdom. Behovet av ökad kontroll till undvikande av missbruk av
statsbidragsmöjligheterna synes enligt vad av utredningen framgår icke
heller vara särskilt framträdande. Anstalten finner det vidare tveksamt,
huruvida några nämnvärda administrativa fördelar i övrigt står att vinna!
Det må bl. a. framhållas, att de försäkringspliktiga icke, såsom utredningsmannen
förutsatt, innehar medlemsböcker, vari uppburna sjukförmåner
av olika slag registreras.

Riksförsäkringsanstalten vill slutligen bestämt framhålla angelägenheten
av att sjukförsäkringslagens principer överhuvud icke frångås och att de
allmänna sjukkassorna icke pålägges ytterligare arbetsuppgifter, innan erfarenhet
vunnits och kassorna hunnit anpassa sin verksamhet efter de
nya förhållandena efter sjukförsäkringsreformens genomförande.

Medicinska fakulteten i Göteborg, Göteborgsföreningen och svenska ortopedforeningen
uttalar å sin sida, att det synes angeläget, att i sjukförsäkringslagen
få en definition på vad i lagen avses med ordet »protes» —
vilket ur ortopedisk synpunkt borde givas betydelsen ortopediskt bandage,
protes eller tekniskt hjälpmedel — samt att föranstalta att sjukkassas
bidrag till protes i enlighet med utredningens förslag utgives med 4/5 av
kostnaden, varav dock 3 kronor bör stanna på den enskilde. Enligt stadsfullmäktige
i Göteborg är det lämpligt, att sjukkassorna övertager bidragsutbetalningen,
varvid bör ordnas så, att verkstaden kan sända räkning
till sjukkassa och att patienten sålunda blott till verkstaden erlägger sin
andel.

Beträffande ordination srätten har utredningens förslag tillstyrkts
av medicinska fakulteten i Göteborg och styrelsen för kustsanatoriet
Apelviken. Medicinalstyrelsen däremot anser skäl tala för att —
åtminstone intill dess ortopedvården blir fullt utbyggd — ersättning må
utgå efter ordination av den läkare i chefsställning vid lasarett, oavsett
specialitet, som behandlar patienten. Enligt Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsstyrelse samt riksföreningen mot reumatism bör ordinationsrätten
utvidgas att omfatta ordination av överläkare vid annan
specialavdelning av likartad karaktär, t. ex. reumatologisk specialavdelning,
något som har praktisk betydelse t. ex. vid lasarettet i Lund och

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

vid Spenshults reumatikersjukhus. Även stadsfullmäktige i Göteborg anser,
att ordinationsrätten bör utvidgas även till andra läkare än de vid
ortopediska kliniken anställda. Frågan har direkt intresse för Göteborg,
där en fristående ortopedisk klinik inrättats. De vanföras riksorganisation
erinrar om att personlig inställelse hos ortopedisk läkare för t. ex. erhållande
av rullstol eller invalidvagn förorsakar stora besvärligheter för
patienten, särskilt i Norrland. Organisationen förordar, att intyg om behovet
från distrikts- eller provinsialläkare bör gälla i de fall, då svårighet
uppstår för ortopedkonsultation på orten. Enligt Sveriges bandagisters
förening bör varje patient få välja den ortopediska läkare, han önskar.

Utredningens uttalanden om önskvärdheten av att kunna fastställa
riktpriser, som skulle ligga till grund för statsbidragsrätten, har
vunnit anslutning från de remissinstanser, som uttalat sig i frågan. Förslaget
att tillsätta en särskild nämnd för fastställande
av riktpriser m. m. har tillstyrkts av det övervägande flertalet
remissinstanser. Sålunda uttalar medicinska fakulteten i Göteborg, att
hithörande frågor handlägges mycket olika pa skilda håll i landet, och
biträder därför förslaget, såvida icke medicinalstyrelsen kan åtaga sig
uppgiften. SVCK (majoriteten) hyser den uppfattningen, att det rationellaste
vore, att en sådan nämnd tillsattes inom medicinalstyrelsen. Denna
nämnd kunde även åtaga sig den tidigare berörda utredningen om bandageverksamhetens
framtida organisation. Nämnden skulle också kunna
överväga i vad mån protes- och bandageförsörjningen kunde organiseras
inom ramen för av medicinalstyrelsen framlagt förslag till rayonindelning
av viss specialistvård. Enligt styrelsen för kustsanatoriet Apelviken
bör i den föreslagna nämnden även ingå representanter för de mindre
verkstäderna. Medicinalstyrelsen yttrar bl. a.:

Inom styrelsen pågår utredning om ifrågasatt utvidgning av bidragsrätten
till ortopediska hjälpmedel. Stora svårigheter synes föreligga att
utan omfattande undersökningar på ett ändamålsenligt sätt avgränsa
bidragsrätten till såväl innehåll som belopp. Därest en utredning kommer
till stånd om organisationen av tillverkningen av bandage in. in.,
synes det lämpligt, att åt densamma överlåtes uppdraget att utreda även
frågan om utvidgad bidragsrätt för ortopediska hjälpmedel. Då det är
tveksamt om en särskild nämnd bör tillskapas enbart för handhavandet
av kvalitetskontroll m. in. förordas, att jämväl denna fråga omprövas i
samband med nämnda utredning. Detsamma gäller Irågan om bidragsbeloppets
avvägning samt övriga villkor för ersättnings utgående.

Statskontoret framhåller, att det synes böra ligga i medicinalstyrelsens
och riksförsäkringsanstaltens intresse att ägna berörda spörsmål vederbörlig
uppmärksamhet. Någon särskild nämnd för ändamalet kan ämbetsverket
icke tillstyrka.

Endast ett fåtal remissmyndigheter, däribland svenska landstingsförbundet
bär oreserverat anslutit sig till förslaget om en fullständig c e n7—Bihang
till riksdagens protokoll 1955. I samt. Nr 135

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

tralisering av bandage verksam heten. Svenska landstingsförbundet
framhåller, att det varken är rationellt eller ekonomiskt riktigt,
att varje nyinrättad ortopedisk klinik förses med en välutrustad bandageverkstad.
En centralisering är desto mera önskvärd som tillverkningskostnader
och prissättning varierat i hög grad. Tillverkningen bör därför
anförtros ett bolag, där staten och sjukvårdshuvudmännen är representerade.

Tanken på en viss centralisering av bandageverksamheten har emellertid
vunnit anslutning från ett betydande antal remissinstanser, vilka i
allmänhet dock uttalat, att centraliseringen ej får drivas för långt. Följande
remissinstanser har uttalat sig i positiv riktning, nämligen medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,
karolinska institutets lärarkollegium, Kronobergs och Västernorrlands
läns landstings förvaltningsutskott, Stockholmsföreningen, Hålsingborgsföreningen
och Sveriges läkarförbund. Medicinalstyrelsen framhåller
bl. a.:

Enligt styrelsens mening föreligger behov av minst två, eventuellt flera,
dylika verkstäder, vilka lämpligen bör anslutas — icke till arbetsvårdsinstitut
utan till ortopediska kliniker och undervisningssjukhus och
besitta sådan ledning och utrustning, att forskning kan där bedrivas.
Genom tillskapandet av en enda central bandageverkstad riskerar man,
att en i och för sig önskvärd standardisering leder till allt för stor likriktning
av tillverkningen. Även transportsvårigheter talar mot ett sådant
system. I Danmark, där ett mera centraliserat system prövats, lär erfarenheterna
ha varit mindre goda, varför man där frångått systemet. Slutligen
torde det ur beredskapssynpunkt vara lämpligt med flera centraler.

unser styrelsen, att varje ortopedavdelning vid lasarett bör vara
försedd med åtminstone en mindre bandageverkstad, så att viss bandagetillverkning
i direkt kontakt med patienten kan bedrivas.

Även centrala sjukvårdsberedningen uttalar sig i samma riktning och
anser i likhet med karolinska institutets lärarkollegium, som förordar
några centrala verkstäder, att dessa bär ligga i anslutning till ortopedisk
klinik. Enligt lärarkollegiet, som understryker, att varje ortopedisk sjukavdelning
bör äga tillgång till en verkstad för tillverkning av enklare
bandage, bör de centrala verkstäderna förläggas med tanke på att möjlighet
till teknisk forskning skall kunna erbjudas. Genom en centralisering
av tillverkningen av större bandage och proteser uppnås överhuvud bättre
tillverkningsresultat, och nackdelarna av ökade resekostnader för patienterna
skulle säkerligen därigenom uppvägas. Stockholmsf öreningen uttalar,
att en koncentration till ett eller några få centra skulle medföra en förbättrad
medicinsk och teknisk överblick samt giva förutsättningar för
forskning och försöksverksamhet. Pensionsstyrelsen betonar vikten av att
en centraliserad tillverkning förlägges i omedelbar närhet till ett större
sjukhus med ortopedisk klinik och rehabiliteringsavdelning, helst i an -

99

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

slutning till någon eller några institutioner med kombinerad medicinsk
och social rehabiliteringsverksamhet.

De remissinstanser, som uttalat stor tvekan inför tanken på en centraliserad
bandagetillverkning eller avstyrkt utredningens förslag i denna
del, har givit uttryck för ett flertal olika synpunkter på ifrågavarande
problem. Medicinska fakulteten i Göteborg, liksom flera andra remissinstanser,
som dock framhåller, att en decentralisering ej får drivas för
långt, erinrar om att ett bandagearbete fordrar ett ingående samarbete
mellan läkaren, bandagemästaren och patienten. Ett centralt bandagebolag
skulle omöjligen kunna erbjuda fullgod service i detta avseende och
utvecklingen på bandageområdet skulle ej heller stimuleras genom en sund
konkurrens. Däremot är en centralisering av halvfabrikattillverkningen
motiverad, och vidare finner fakulteten, liksom svenska ortopedföreningen,
det önskvärt, att några få större verkstäder finnes, som utrustas för forskning
och experimentverksamhet. Även Malmöhus läns landstings hälsooch
sjukvårdsstyrelse samt Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott
förordar en centralisering, när det gäller tillverkningar av halvfabrikat,
men betonar, liksom flera andra remissinstanser, att ett bandagearbete
är att betrakta som ett hantverksarbete, som utesluter alltför
långt gående centralisering, samt att åtminstone undervisningsklinikerna
bör bibehålla och utveckla sin personella och maskinella utrustning.
Det sistnämnda förvaltningsutskottet, liksom Sveriges bandagisters
förening, framhåller även, att det ofta vållar lika stora tekniska svårigheter
att reparera ett bandage som att tillverka ett nytt samt att reparations-
och korrektionsarbete fordrar praktiskt taget samma instrumentella
utrustning som tillverkningen. Detta innebär, att de små verkstäderna
måste hålla sig med en praktiskt taget lika dyrbar utrustning, som de
behöver för egen tillverkning av bandage. Även stadsfullmäktige i Malmö,
som betonar angelägenheten av en god service på detta område, har anlagt
liknande synpunkter och liksom förvaltningsutskottet i Kalmar läns
norra landsting understrukit, att det bör få ankomma på varje enskild
huvudman att avgöra, hur bandagetillverkningen bör organiseras.

Stadsfullmäktige i Stockholm anför.

I fråga om protestillverkningen synes måhända en viss centraliseringkunna
tillstyrkas. Tillverkning av proteser är emellertid ett specialbetonat
hantverksmässigt arbete, som fordrar säker bedömning icke blott av
arbetsstycket utan även av patientens speciella deformitet och hans individuella
reaktioner. Vid detta arbete synes därför tempo ocli ackord
icke vara lämplig grundval för eu lönesättning. Det är i stället kvaliteten
i arbetet som bör vara avgörande. Beträffande bandage — även för enklare
anordningar, hålfotsinlägg, tygkorsetter m. m. — gäller jämväl kravet, att
tillverkningen skall garantera ändamålsenliga och för patienten, som måste
bära dem, smidiga och hitta kvalilitetsarliklar. Det må synas tveksamt,
om sådan tillverkning är möjlig vid eu central verkstad, som enligt ut -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

redningen förutsattes skola leverera färdiga hel- och halvfabrikat. Även
i dessa fall är den individuella utprovningen och inpassningen med åtföljande
korrigeringar av avgörande betydelse, varför standardartiklar
knappast kan komma i fråga. I fråga om bandagetillverkningen avstyrkes
således med bestämdhet, att eu centraliserad tillverkning genomföres. Den
i betänkandet beskrivna arbetsgången vid utprovning och tillverkning av
bandage kan vidare befaras komma att avsevärt öka leveranstiderna.
Detta vore ytterst beklagligt, då patienterna ofta är helt beroende av bandagen
och under väntetiden oftast icke kan sköta sitt arbete utan i stället
måste ligga till sängs.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott och Göteborgsföreningen
förordar, att fyra rayonbolag inrättas. I dessa skulle sjukhushuvudmännen
vara huvudintressenter, och bolaget skulle i stort sett ha
samma verksamhetsområden som de nuvarande vanföreanstalterna. De
skulle driva en central verkstad ansluten till centralt belägen klinik och
dessutom filialverkstäder vid samtliga ortopediska kliniker inom rayonen.
Härigenom skulle en enhetlig ledning tillskapas för verksamheten inom
varje område, och en sund avvägning skulle bliva möjlig mellan de centrala
och perifera verkstäderna. Även svenska ortopedföreningen berör
frågan om en rayonindelning och stadsfullmäktige i Göteborg uttalar, att
det torde behövas minst lika många centrala verkstäder som nu. En liknande
uppfattning har framförts även av svenska stadsförbundet. Hallands
läns landstings förvaltningsutskott betonar, att en enhetlig prissättning på
produkterna bör kunna genomföras utan en långtgående centralisering
och dirigering under bolagsform. Förvaltningsutskottet understryker, att
Apelvikens kustsanatorium under alla omständigheter bör få behålla sin
nuvarande verkstad.

Stgrelsen för föreningen kustsanatoriet Apelviken avstyrker bestämt
utredningens förslag. Det måste vara felaktigt att behålla vanföreanstalternas
stora verkstäder i nuvarande form. De måste rätta sig efter behovet
av bandage vid den klinik, de blir avsedda att tillhöra. Enligt styrelsen
måste patientens bästa hållas för ögonen och ur denna synpunkt
fyller de mindre verkstäderna en viktig funktion, liksom när det gäller
förbättringar av bandagetyper. Av samma skäl kan ett ackordlönesystem
ej utan vidare tillstyrkas. Även i fråga om en centralisering av tillverkningen
av halvfabrikat ställer sig styrelsen tveksam. Erfarenheterna från
kustsanatoriets verkstad visar nämligen, att kostnaden för halvfabrikat
ställt sig lika hög som för ett färdiggjort arbete på verkstaden. Även utbildningen
av bandagister vid en mindre verkstad har givit goda resultat,
därför att vederbörande fått deltaga i ett all-round arbete.

SVCK instämmer i utredningens uppfattning, att en planering inom
bandagetillverkningens område är ofrånkomlig. SVCK framhåller emellertid,
att det icke torde vara klarlagt, att de prisdifferenser, som föreligger
beträffande bandage, enbart kan tolkas till de större verkstädernas för -

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

mån. Enligt SVCK ger också internationella erfarenheter vid handen, att
en fullständig centralisering av verkstäderna ej är lämplig. Av skäl, som
redan anförts av flera andra remissinstanser, avråder SVCK bestämt från
en konsekvent centralisering. Även en sådan centralisering som innebär,
att patienten reser till ett centrum för att få sin bandage- och protesförsörjning
ordnad, är behäftad med allvarliga praktiska olägenheter.
SVCK framhåller också, att de smärre privata firmor, som verkat på detta
område, till icke ringa del bidragit till att underlätta protes- och bandageförsörjningen
av landets invalider. En bortrationalisering av dessa innebär
icke en utveckling till det bättre. Snarare borde vissa konkurrensbefrämjande
åtgärder övervägas. Beträffande forskningen framhåller S\CK,
att utredningen överdrivit lämpligheten av att all forskning bedrives på ett
ställe, eftersom forsknings- och experimentverksamhet på detta område
framspringer ur ett personligt intresse. Det torde vara mycket orationellt
att tänka sig, att ett statligt bandagebolag skulle utrustas med maskiner,
instrument och material för forskning och experiment inom alla aktuella
konstruktionsområden och berörande alla ifrågakommande material. Också
Härnösandsföreningen avstyrker förslaget om fullständig centralisering.

De vanföras riksorganisation understryker betydelsen av forskning samt
kvalificerad utbildning av bandagistpersonalen. En utbildnings- och forskningsnämnd
bör därför tillsättas under medicinalstyrelsens överinseende.
Nämnden skulle ha till uppgift att samordna forskningsverksamheten på
området, utfärda direktiv och följa utbildningen för bandagemästare och
bandagister samt utfärda behörighetsbevis för dessa yrkesgrupper. Även
Sveriges bandagisters förening understryker betydelsen av praktisk och
teoretisk utbildning på detta område.

Utredningens förslag om en utredning om bandagetillverkningens
framtida organisation tillstyrkes av det stora fleitalet
myndigheter, som uttalat sig i frågan. Medicinalstyrelsen och universitetskanslern
understryker, att utredningen bör vara förutsättningslös,
och medicinska fakulteten i Göteborg uttalar, att utredningen särskilt bör
beakta möjligheterna till central produktion och lörsäljning av halvfabrikat,
produktionskostnaderna för de skilda verkstäderna under fullt jämförbara
förhållanden, den service verkstäderna lämnar sitt klientel icke
minst med beaktande av produktionsförseningar med väntetider för de
sjuka samt utbildningsmöjligheterna för bandagearbetare och bandagister.
Enligt TCO bör övervägas bildandet av ett centralt inköpsorgan för samtliga
verkstäder, som skulle handha inköp av halvfabrikat och mateiial.
SVCK (majoriteten) anser, att utredningen lämpligen kan anförtros åt
medicinalstyrelsen. Sveriges bandagisters förening förordar en utredning
om varje läns behov av ortopediska hjälpmedel och uttalar, att eventuellt
två näraliggande läns behov kunde sammanslås och skötas av en gemensam
bandageverkstad med en ambulerande bandagist.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

Enligt statskontoret och styrelsen för Malmöhus läns landstings hälsooch
sjukvårdsstyrelse är en särskild utredning i frågan icke motiverad.

Stockholmsföreningen uttalar, att det i avvaktan på frågans lösning är
oundgängligen nödvändigt att i ledningen för Norrbackainstitutets nuvarande
bandageverksamhet snarast placeras en högt kvalificerad tekniker,
som jämväl har förutsättningar att följa den internationella forskningen
inom protes- och bandagetillverkningen.

Beträffande huvudmannaskapet för bandageverkstäderna
i avbidan på tillkomsten av det föreslagna centrala bandagebolaget
har samtliga de remissinstanser, som uttalat sig i frågan, framhållit,
att bandageverksamheten intimt sammanhänger med de ortopediska
klinikerna och bör läggas under samma huvudman som dessa. Göteborgs
stadsfullmäktige anför, att bandageverkstaden i samband med ortopedklinikens
överförande till stadens regi bör övertagas av staden och drivas
av sjukhusdirektionen.

Förslaget om ett nedläggande av Eugeniahemmets bandageverkstad
har endast mött gensaga från sällskapet Eugeniahemmet,
som framhåller, att verkstaden har en årsomsättning å omkring
300 000 kronor samt äger en utmärkt stab av yrkeskunniga bandagister
och ortopedskomakare. Det råder f. n. stor brist på bandagetekniker i
vårt land och behovet torde komma att öka. Sällskapet ifrågasätter, om ej
verkstaden kunde tjänstgöra som rayonverkstad för Stockholms län eller
eventuellt samordnas med Mörby lasarett, om detta erhåller en planerad
ortopedisk avdelning.

Departementschefen

Liksom utredningen och det övervägande antalet remissmyndigheter anser
jag, att det allmänna även i fortsättningen bör bestrida huvudparten
av kostnaderna för ortopediska hjälpmedel. F. n. utgör bidraget 2/3 av de
bidragsberättigade kostnaderna. De av utredningen anförda skälen för att
staten ej bör påtaga sig hela kostnadsansvaret finner jag bärande men
vill för egen del förorda, att statens bidrag begränsas till 3/4 av totalkostnaden,
varvid dock den enskilde alltid bör svara för ett belopp av 3 kronor.
Härigenom vinnes en naturlig anknytning till det bidragssystem, som gäller
inom den allmänna sjukförsäkringen. Även om jag på av riksförsäkringsanstalten
anförda skäl icke f. n. kan förorda en samordning av bidragsverksamheten
inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen, kan frågan
om en sådan samordning lättare upptagas till förnyad prövning, därest
bidragsbeloppen redan från början anpassas till vad som gäller inom denna
sjukförsäkring.

Utredningen har föreslagit, att statens bidrag i fortsättningen baseras
på generella riktpriser för olika förekommande slag av ortopediska hjälpmedel.
Hithörande frågor, liksom frågor om kvalitetsföreskrifter m. m.,

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

skulle handläggas av en särskild nämnd, som också skulle avgöra vilka
hjälpmedel, som med hänsyn till utvecklingens krav bör berättiga till
statsbidrag. Jag vill erinra om att medicinalstyrelsen erhållit i uppdrag
att utreda frågor, som sammanhänger med bidragsrätten till ortopediska
hjälpmedel. Detta uppdrag har ännu icke redovisats. Statskontoret, som i
sitt remissyttrande avstyrkt inrättandet av den föreslagna nämnden, har
bl. a. framhållit, att det bör ligga i medicinalstyrelsens intresse att ägna
hithörande frågor vederbörlig uppmärksamhet. Ej heller för egen del kan
jag biträda utredningens förslag om inrättande av en särskild nämnd utan
förutsätter, att medicinalstyrelsens utredning fullföljes med beaktande av
de frågeställningar, som uppställts av utredningen. Jag vill emellertid
framhålla, att även frågan om sådana hjälpmedel som transportmedel,
även motordrivna sådana, för vanföra i detta sammanhang bör bli föremål
för uppmärksamhet. Denna fråga har också aktualiserats genom utredningens
förslag om åtgärder, som kan underlätta för vanföra barn att
deltaga i skolundervisning på hemorten. Det är givetvis också angeläget,
att överhuvud en samordning sker av bidragsgivningen på detta område,
och medicinalstyrelsen torde därför vid fullgörandet av sitt uppdrag böra
taga erforderlig kontakt med övriga myndigheter och organisationer inom
vilkas verksamhetsområde frågor, som rör bidrag till ortopediska hjälpmedel
av något slag, faller. Vid utredningens fullgörande bör också upptagas
till ytterligare prövning det av utredningen berörda spörsmålet om
en utvidgning av ordinationsrätten till vissa ytterligare läkarkategorier.
Medicinalstyrelsens utredning i dessa frågor bör emellertid ej hindra ett
genomförande av den av mig föreslagna höjningen från 2/3 till 3/4 av totalkostnaden
för sådana ortopediska hjälpmedel in. in., som redan nu är
statsbidragsberättigade. Det torde därför få ankomma på Kungl. Maj :t att,
vid bifall till av mig framlagda förslag, företaga erforderliga ändringar i
nu gällande regler på detta område. Förslaget torde därvid böra genomföras
fr. o. in. den 1 januari 1956. Ändringen i bidragsgrunderna kan beräknas
medföra en kostnadsökning av omkring 450 000 kr. om året, vilken
fördelar sig på anslagen till Bidrag till vanföreanstalter in. in., Bidrag till
Eugeniahemmet samt Bidrag till stödjebandage och proteser vid ortopediska
lasarettsavdelningar in. in. Bidragen utbetalas, från de två förstnämnda
anslagen kvartalsvis och från det tredje anslaget delvis halvårsvis
och delvis kvartalsvis i efterskott. Det nu framlagda förslaget kommer därför
att för nästa budgetår föranleda allenast en obetydlig ökning av medelsbehovet.
Någon ändring av den i statsverkspropositionen gjorda beräkningen
av anslagen, vilka är uppförda förslagsvis, torde icke vara påkallad.

I avvaktan på de resultat, som medicinalstyrelsen kan nå för att motverka
nu otvivelaktigt föreliggande bristande enhetlighet i fråga om prissättningen
på ortopediska hjälpmedel, bör också tills vidare anstå med att
tillsätta en särskild utredning för att undersöka förutsättningarna för eu

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

centralisering av de nuvarande bandageverkstädernas verksamhet. Remissmyndigheterna
har dessutom enligt min uppfattning anfört starka skäl
för att en centralisering av bandageverksamheten ej bör drivas alltför
långt. En fullständig koncentration av tillverkningen på detta område kan
utan tvivel medföra risker för en försämrad service. Det är här i allmänhet
fråga om patienter, som har mycket svårt att någon längre tid vara
utan sina ortopediska hjälpmedel. Det är också uppenbarligen så, att till\erkningen

lan läkare, bandagist och patient. 1 varje fall gäller detta inpassning och
justering av ett färdigt bandage. Det torde därför vara erforderligt, att
nytillkommande ortopediska kliniker utrustas med mindre bandageverkstäder.
Utvecklingen på detta område torde framdeles, i och med ortopedvårdens
utbyggnad i landet, få utvisa i vilken utsträckning en mera väsentlig
koncentration av bandagetillverkningen är möjlig och önskvärd. Så
länge vanföreanstalternas verkstäder kvarligger i sina nuvarande lokaler
är det säkerligen också av praktiska skäl motiverat att nu ej företaga
någon mera väsentlig förändring i dessas organisation. Av samma skäl
toide det ej i nuvarande läge vara lämpligt att föreslå någon ändring i
huvudmannaskapet för anstalternas verkstäder. Även om deras verksamhet
otvivelaktigt äger ett intimt samband med de ortopediska klinikerna,
som, enligt vad jag förordat, bör överföras till lokal huvudman, torde
frågan om en förändring av huvudmannaskapet för verkstäderna liksom
frågan om formerna för bandageverksamhetens bedrivande få upptagas
till närmare bedömande först sedan ortopedvården ytterligare blivit utbyggd
inom den allmänna sjukvården. Det förefaller ur praktisk synpunkt
föga lämpligt, om man vid ett skiljande av ortopedvården från vanföreanstalternas
Övriga verksamhet och i samband därmed uppförande av
nybyggnader för ortopediska kliniker vid närbeläget lasarett samtidigt
skulle bygga verkstäder vid klinikerna av sådan omfattning, att de skulle
kunna övertaga de nuvarande verkstädernas hittillsvarande uppgifter att
betjäna ett stort antal sjukvårdsområden.

Emellertid är det även enligt min mening angeläget, att frågan om en
fortsatt centralisering av tillverkningen av halvfabrikat ägnas uppmärksamhet.
Såsom framhållits av ett flertal remissinstanser innebär en centralisering
på detta område sådana ekonomiska och praktiska fördelar,
att en utvidgning av verksamheten måste anses önskvärd. Det torde böra
ankomma på anstaltsledningarna att i samråd med medicinalstyrelsen
upptaga hithörande problem till övervägande, varvid förutom frågan om
halvfabrikat för bandage- och protestillverkning även bör uppmärksammas
möjligheten av att centralt tillhandahålla material av olika slag. Även
den i ett remissyttrande framförda tanken på bildandet av ett centralt
inköpsorgan synes vara värd beaktande.

Vad slutligen angår utredningens förslag att successivt avveckla Eugenia -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

hemmets verkstäder och tillgodose hemmets bandagebehov från den närliggande
Stockholmsanstaltens verkstäder föranleder detta ingen erinran
från min sida. Det torde få ankomma på vederbörande anstaltsledningar
att utarbeta närmare förslag i denna fråga, innefattande även frågan om
behovet av eventuell personalökning vid Stockholmsanstaltens verkstädei
efter förslagets genomförande.

De ombildade vanföreanstalternas ställning, finansiering och organisation

Utredningens i det föregående redovisade förslag innebär ett överförande
snarast möjligt av vanföreanstalternas ortopediska kliniker till allmänt
sjukhus på orten. I samband med en omvandling av vanföreanstalternas
yrkesskolor till s. k. arbetsvårdsinstitut för den stora gruppen partiellt
arbetsföra överhuvud föreslås vidare en samordning mellan dessa institut
och arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg. I fråga om skolundervisningen
vid vanföreanstalterna har utredningen förordat, att hithörande
särskolor i görligaste mån samordnas samt frigöras från vanföreanstalterna
i dessas blivande egenskap av arbetsvårdsinstitut. Beträffande vård- och
arbetshemsverksamheten samt arbetscentralernas verksamhet har utredningen
tillstyrkt en framtida avveckling men ej velat motsätta sig
ett fortsatt bibehållande av denna verksamhet i samma regi som arbetsvårdsinstituten,
därvid nuvarande statsbidragsrätt ansetts böra upphöra.
Vad slutligen de ortopediska verkstäderna angår, innebär utredningens förslag,
att de nuvarande verkstäderna bibehålies i avvaktan på bildandet av
ett centralt bandagebolag.

Utredningen framhåller, att en viss övergångstid kan komma att förflyta,
innan utredningens förslag helt kan genomföras, men detta har icke
ansetts böra utgöra hinder för ett snabbt förverkligande av de förslag, utredningen
framlägger beträffande de planerade arbetsvårdsinstitutens ställning,
finansiering och organisation. I detta avseende upptager utredningen
till bedömande frågorna om arbetsvårdsinstitutens huvudmannaskap, finansiering
samt administration och organisation.

Huvudmannaskap

I överensstämmelse med ortoped- och vanförevårdssakkunnigas uppfattning
i fråga om huvudmannaskapet för vanföreanstalterna hyser utredningen
den meningen, att staten i sista hand bör svara för institutens diiftoch
anläggningskostnader. Skälen härför vinner ytterligare i styrka genom
arbetsvårdsinstitutens rikskaraktär och föreslagna centrala ställning inom
landets arbetsvårdsorganisation. Enligt en allmänt accepterad uppfattning
bör staten i princip svara för den verksamhet, som har mer eller
mindre rikskaraktär och icke lämpligen kan organiseras landstingsomradesvis
eller i samverkan mellan ett fåtal landstingskommuner. Ett överförande
i kommunal regi skulle innebära ett sa långtgående samaibete mel -

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

lan landstingen och städerna utanför landsting, att detta skulle medföra
allvarliga praktiska och administrativa olägenheter.

Med hansyn till att vanförevårdsföreningarna praktiskt taget saknar ekonomiska
resurser, ligger tanken på ett helt förstatligande nära till hands,
och ett förslag i denna riktning framfördes år 1951 av vanförevårdsföreningen
i Göteborg. Under utredningsarbetets gång har emellertid bl. a.
de övriga tre vanförevårdsföreningarna och SVCK samt även Göteborgsföreningens
nuvarande styrelse deklarerat ett bestämt avståndstagande från
förslaget om ett förstatligande.

Utredningen finner för sin del ett bibehållande av det enskilda huvudmannaskapet
riktigt. Härigenom skulle den fond av erfarenhet och intresse,
som de nuvarande huvudmännen representerar, bevaras, och förvaltningen
skulle behålla en önskvärd smidighet och frihet, även om staten
genom att i betydande utsträckning svara för kostnaderna måste tillförsäkras
ett i stort sett avgörande inflytande på verksamhetens utformning.

Frågan bor aven bedömas under hänsynstagande till de betydande enskilda,
fria eller bundna dispositionsmedel och fonder, som står till de nuvarande
huvudmännens förfogande. Ett förstatligande skulle också förutsatta
en reglering av anstalternas byggnadslån och ett friställande av de
fondmedel, som nedlagts i verksamhet och byggnader, något som skulle
förutsätta ingående specialutredningar.

I konsekvens med sitt förslag om bibehållet enskilt huvudmannaskap
forordar utredningen, att de överflyttade arbetsklinikerna lägges under
samma enskilda huvudmannaskap.

Det enskilda huvudmannaskapet kan enligt utredningen utövas i förenings-
eller stiftelseformen. Utredningen är icke beredd att lämna företräde
åt någon av dessa linjer samt framhåller, att förslag till ändringar
i föremngsstadgarna eller till stiftelsestadgar kan framläggas först sedan
statsmakterna tagit ställning i principfrågan.

Vid bildandet av en stiftelse med av Kungl. Maj:t fastställda stadgar
kunde denna övertaga förvaltningen av föreningarnas tillgångar. Härigenom
kunde vinnas ökad fasthet och smidighet i organisationen, och genom
styrelsens sammansättning kunde tillses, att god anknytning erhölles
till berörda myndigheter och intresseorganisationer. Det råder emellertid
en viss oklarhet om de lagliga former, i vilka en stiftelse av detta slag kan
bildas och fungera. En överlåtelse av föreningarnas egendom på en stiftelse
skulle innebära ett benefikt fång med skyldighet att erlägga stämpelskatt.
For denna torde statsverket komma att få svara, och utredningen
finner det naturligt, att riksdagen beslutar skattebefrielse för stiftelsen.
Fråga kan emellertid också uppkomma, om fonderna vid en överlåtelse
måste ytterligare ändamålsbindas, vilket skulle medföra en mera begränsad
ekonomisk rörelsefrihet.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Enligt nuvarande stadgar tillkommer styrelsen beslutande och verkställande
rätt i de flesta frågor. På föreningsstämma ankommer emellertid
dechargefrågor, val av styrelse och revisorer och frågor om föreningens
upplösning. Enligt några föreningars stadgar kan emellertid enskild medlem
väcka förslag även i andra frågor på föreningsstämma. Utredningen
anser, att, om man väljer föreningslinjen, föreningsstämmans befogenheter
bör begränsas till vad som redan nu gäller jämlikt Hälsingboigsföreningens
stadgar, i vilka det uttryckligen angivits att andra frågor än de
uppräknade icke må upptagas på föreningsstämma.

Finansieringssystem

Utvecklingen har medfört en stigande disproportion mellan statens xasta
bidrag och fyllnadsbidragen, varvid de senare, såsom framgått av den lamnade
redogörelsen, fått allt större betydelse för finansieringen av vanföreanstalterna.
Därmed har de anslagsbeviljande myndigheternas behov a\ att
i kostnadsbegränsande syfte kontrollera verksamheten ökats, varigenom
huvudmännens rörelsefrihet blivit begränsad och anstaltsdriften tungrodd.

Genom att anpassa de fasta statsbidragen så, att de jämte övriga inkomster
täcker de verkliga, skäliga kostnaderna, skulle fyllnadsbidragen
bli obehövliga. Staten skulle på detta sätt kunna fixera en kostnadsram
och statskontrollen skulle kunna mildras. I ett läge med variationer i löner
samt priser och med anstalter av olika storlekar anser emellertid utredningen
det ogörligt att enbart använda ett system med fasta bidrag, varför
det ändock skulle bli ofrånkomligt att införa vissa fyllnadsbidrag.

Utredningen föreslår i stället, att staten bestrider institutens kostnader
enligt av Kungl. Maj :t eller av central myndighet godkända utgifts- och
inkomststater, som bör innefatta hela den under statens kostnadsansvar
fallande verksamheten. Emellertid bör man undvika att binda verksamheten
till alltför specificerade anslag i de fastställda staterna.

Fondavkastningarna bör om möjligt användas till finansiering av vårdoch
arbetshemmen samt arbetscentralerna och i övrigt för att befrämja en
önskvärd försöks- och forskningsverksamhet. Huvudmännens egna medel
bör däremot ej få tagas i anspråk för att minska statsverkets kostnadsandel.

I fråga om pensioneringsfonderna erinrar utredningen om ett inom civildepartementet
utarbetat förslag, enligt vilket dessa fonder och därmed jämförliga
tillgångar i enskilda försäkringsinrättningar skall användas för gäldande
av de engångsavgifter till statens pensionsanstalt, som betingas därav,
att ett betydande antal befattningshavare fr. o. in. den 1 januari 1950 vunnit
inträde i pensionsanstalten. Efter engångsavgifternas inbetalande återstående
medel — detta gäller endast Göteborgs- och Härnösandsanstalterna
— skall enligt förslaget reserveras för engångsavgifter, som må uppkomma
på grund av inträde i statens pensionsanstalt efter den 1 januari 1950 eller

108

Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 135

på grund av senare löneregleringar. Anstalterna skulle eventuellt kunna
kompenseras för bortfallet av pensionsfondernas avkastning och denna
fråga borde uppmärksammas av 1951 års vanförevårdsutredning.

Utredningen framhåller, att pensionsfonderna har skiftande ursprung
och i huvudsak härstammar från föreningarnas egna medel samt att fondmedel
till viss del ej kan frigöras utan att anstalten av staten erhåller motsvarande
rörelsekapital eller på annat sätt kan uppbringa motsvarande
kapital. Utredningen anser också, att förslaget beträffande Göteborgs- och
Härnösandsföreningarna är orättvisande även därför, att dessa beträffande
donationsmedel är väsentligt sämre ställda än de övriga föreningarna.
Statsmakterna har fr. o. in. år 1937 i realiteten övertagit det ekonomiska
ans\aret för anstalterna och därefter uppkommande pensionsförpliktelser
torde få anses vara en följd av statens löne- och anställningspolitik, varöver
föreningarna endast haft ett begränsat inflytande. Mot bakgrunden
även av att det förslag om vanföreanstalternas omgestaltning, som utredningen
framlägger, i princip innebär, att staten skall ha ett slutligt ekonomiskt
ansvar för arbetsvårdsinstitutens utbyggnad och drift, förordar
utredningen, att fonderna icke skall behöva användas till gäldande av aktuella
engångsavgifter till annan del än de härrör från befattningshavarnas
egna inbetalningar. I övrigt bör de få stå till styrelsernas förfogande
för sådan verksamhet, vartill statsmedel icke anvisas. I annat fall utgår
utredningen från, att staten kompenserar huvudmännen för det bortfall
av fria eller egna rörelsemedel, fondernas avkastning representerat.

Administration och organisation

Beträffande statens centrala ledning och tillsyn uttalar utredningen, att,
sedan den oitopediska sjukvården bortflyttat från vanföreanstalterna, anledning
saknas att låta medicinalstyrelsen taga befattning med arbetsvårdsinstituten.
Ej heller torde det vara rationellt, att instituten direkt sorterar
under Kungl. Maj :t. Enligt utredningen bör antingen överstyrelsen för
yrkesutbildning eller arbetsmarknadsstyrelsen kunna komma i fråga. Då
institutens uppgifter huvudsakligen faller inom arbetsvärden, talar emellertid
övervägande skäl för att den centrala ledningen och tillsynen anförtros
åt arbetsmarknadsstyrelsen, närmast då styrrelsens arbetsvårdsbyrå.
Arbetsmarknadsstyrelsen bör i intimt samarbete med överstyrelsen för
yrkesutbildning följa institutens verksamhet och förvaltning, främja en
ändamålsenlig yrkesdifferentiering och kursverksamhet vid instituten,
verka för samordning instituten sinsemellan samt mellan instituten och
rikets övriga arbetsvårdande organ ävensom andra samhällsåtgärder av
betydelse härför, beakta institutens behov samt göra därav påkallade framställningar
och anslagsäskanden till statsmakterna.

Alla arbetsvårdsfall bör utredas genom vederbörande länsarbetsnämnd,
som därefter framlägger förslag till arbetsmarknadsstyrelsen om lämpliga

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

arbetsvårdande åtgärder. Beslut om intagning i arbetsvårdsinstitut bör i
princip tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen, som bor ha ett centralt register
rörande lediga platser och väntelistor. Rapport om att elevs utbildning
börjat, slutat eller avbrutits bör tillställas arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnden. Även efterkonlrollen av utskriven elev bör ske
genom styrelsen och dess lokala organ.

Beträffande yrkesutbildningen bör överstyrelsen för yrkesutbildning
även i fortsättningen äga inspektionsrätt samt godkanna undervismngsplaner,
lärares och rektorers behörighet liksom lokaler och materiel för
undervisning. Motsvarande inspektionsuppgifter bör tillkomma skolöverstyrelsen
i vad gäller till arbetsvårdsinstitut knutet skolhem. För att undvika
alltför stor splittring inom inspektionsväsendet har utredningen däremot
avstått från att föreslå, att vissa inspektionsuppgifter beträffande
vård- och arbetshemmen skulle tilläggas socialstyrelsen.

I fråga om utredningens förslag rörande tjänstetillsättningar samt loneoch
arvodesregleringar in. m. torde få hänvisas till betänkandet.

Anstalternas administrativa ledning är, såsom framgår av den lämnade
redogörelsen, organiserad efter skilda linjer vid de olika vanföreanstalterna.
Frågan om ordnandet av den inre administrationen har tidigare behandlats
av ortoped- och vanförevårdssakkunniga och i remissyttrandena
över de sakkunnigas förslag. Utredningen lämnar härom i huvudsak föl -

jande redogörelse.

Enligt de sakkunniga skulle anstaltsstyrelsen inom sig utse en deltidsanställd
verkställande ledamot med arvode, vilken skulle utöva chefsskapet

vid anstalten. Uppdelningen av chefstjänstemannens arbetsområden borde
vara: överläkaren — klinik, poliklinik och ortopedi verkstad rektor
yrkesskolor, elevhem, skolhem och arbetshem; kamrer — kansli och ekonomiavdelningar;
husmoder — personalfrågor och förråd, l.e kurator
kuratorskontor och arbetscentral. „ ,

Av remissinstanserna tillstyrkte endast vanforevardsforemngen i Hälsingborg
de sakkunnigas förslag utan reservation. Stockholmsforemngen
ansåg inga bärande skäl föreligga att frångå nuvarande ordning med en
heltidsanställd direktör som chef för anstalten. Verkstaderna borde sta under
ledning av en särskild verkstadsdirektion. Enligt Göteborgsföreningen
krävde föreningarnas verksamhet en heltidsanställd ehe en upp a

ning som även delades av pensionsstyrelsen — vilken under sig hade de
experter, som fordrades för de olika verksamhetsgrenarna Verkstaderna
borde ledas av eu bandagemästare och sortera under en tekniskt skolad
delegation. Norrlandsföreningen anslöt sig delvis till forslaget, men chefstjänstemännens
antal borde begränsas till tre, nämligen overlakare rekto
och kamrer. Kurator borde sortera under rektor och husmodei under den
kamerala avdelningen. Lokala förhållanden borde vidare fa komina ti l
uttryck i organisationen, en uppfattning, som även delades av overstyrelsen
för yrkesutbildning. SVCK fann organisationsplanen tillämplig under
vissa omständigheter, men varken husmoder eller kura or hmde be eckna
som s. k. chefstjänstemän. Styrelsen borde givas fria handel att utforma
ledningen, och vilken som helst av chefstjanstemannen borde kunna utses

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

att tillika vara institutionens chef. Överstyrelsen för yrkesutbildningen uttalade,
att om anstalten stode under ledning av en föreståndare, som vore
valkvalificerad att även uppehålla rektorsbefattningen, torde detta kunna
medgivas. Därest föreståndaren ej kunde uppehålla rektorsbefattningen,
kunde antingen förordnas särskild rektor eller utses en överlärare eller
biträdande rektor, som under föreståndaren handhade den pedagogiska
ledningen av yrkesundervisningen.

Utredningen är ense med de sakkunniga om att det för en effektiv anstaltslednmg
är fördelaktigast, om en person med daglig tjänstgöring på
institutionen har att inför styrelsen svara för anstaltsdriften. Man kan
härvid välja mellan att arvodesanställa en särskild funktionär eller att utse
någon av befattningshavarna att tillika vara institutets chef. Utredningen
ansluter sig närmast till det senare alternativet.

Så länge sjukvården bibehålies vid institutionerna, synes närmast överläkaren,
rektorn eller kamrern kunna komma i fråga som institutionschef.
Under chefen bör sortera de båda övriga nämnda chefstjänstemännen,
medan husmor och kurator torde böra underställas en av de nämnda chefstjänstemännen.

Sedan omorganisationen till arbetsvårdsinstitut slutförts, bör chefskapet
1 ,prmCip tllIkomma rektor. Utredningen understryker, att man i framtiden
bor sträva efter att till föreståndare förvärva personer, som med kompetens
sasom rektor vid central verkstadsskola i görligaste mån förenar förtrogenhet
med arbetsmarknaden och näringslivet samt de speciella arbetsvårdsproblemen
liksom god administrativ förmåga.

Även institutets kamrer eller intendent, vilket senare synes vara en mera
adekvat titel, kommer att erhålla betydelsefulla uppgifter beträffande ekonomisk
och kameral förvaltning, rationaliseringsfrågor, upphandling av
materiel m. in. Vid sidan av intendenten är det ej nödvändigt att ha särskdd
arvodesanställd kassaförvaltare. Utanordningsrätten bör tillkomma
föreståndaren med kontrasignation av intendenten. Verkstadsdriften bör
intill dess ett centralt bandagebolag kommer till stånd lämpligen anförtros
åt en av styrelsen utsedd verkstadsdirektion, i vilken bör ingå intendent,
verkstadsföreståndare och ortopedspecialist. Föredragningen inom styrelsen
bor, sedan sjukavdelningen avkopplats, fördelas i första hand på rektorn
och intendenten, vilka utan rätt att deltaga i besluten bör kunna få
avvikande mening antecknad till protokollet.

For att erhålla en tillräckligt kvalificerad person som rektor, vilken tilllika
bör kunna vara föreståndare, bör löneställningen ej understiga den
för rektorn vid de större centrala verkstadsskolorna. Även intendentens
lonestallmng bör bestämmas med hänsyn till det maktpåliggande arbetet,
vilket synes vara mera kvalificerat än en kamrerares vid verkstadsskolorna.
Befattningshavarnas löner bör även kunna differentieras med hänsyn
till de olika institutens storlek m. m.

I fråga om arbetsklinikerna har av skäl, som undandrager sig utred -

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

ningens bedömande, hävdats, att de bör bibehålla sin nuvarande självständiga
styrelseform. Utredningen uttalar för egen del, att, om dessa kliniker
inordnas under arbetsvårdsinstitutens styrelser, det synes naturligt, att de
med hänsyn till sina speciella uppgifter erhåller en särskild klinikdirektion,
där speciell sakkunskap och en önskvärd allmän förankring kan tillgodoses.
Klinikdirektionen skulle under styrelsen handlägga de ärenden,
som berör dess verksamhet. I hithörande frågor skulle arbetsklinikens föreståndare
vara föredragande inför styrelse och direktion utan rätt att deltaga
i besluten men med rätt att få avvikande mening antecknad till
protokollet.

Remissyttranden

I fråga om huvudmannaskapet för de till arbetsvårdsinstitut omvandlade
vanföreanstalterna har olika meningar kommit till uttryck i
remissyttrandena. Förslaget om fortsatt enskilt huvudmannaskap har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av bl. a. medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
styrelsen för statens arbetsklinik samt pensionsstyrelsen,
statskontoret, förvaltningsutskotten i Kronobergs och Skaraborgs läns landsting,
styrelsen för Norrköpings stads arbetsträningsinstitut, SVCK, de vanföras
riksorganisation och Stockholmsföreningen. Utredningens alternativa
förslag om bildandet av en stiftelse i stället för en förening som huvudman
har biträtts av bl. a. pensionsstyrelsen i fråga om den eller de anstalter,
som skulle komma att utgöra medicinskt sociala rehabiliteringscentra.
Såsom huvudmän i stiftelsen kunde ingå representanter för
vissa intresseorganisationer och ideella föreningar förutom representanter
för närmast intresserade statliga myndigheter och institutioner. Stockholmsföreningen
som anser föreningsformen böra bibehållas anför, att
man genom styrelsens sammansättning kan tillse, att verksamheten får
önskvärd anknytning till och förankring hos olika myndigheter och intresseorganisationer.
I detta sammanhang bör utredas om eller i vad mån till
föreningarna skänkta medel kan användas för den nya verksamheten. Medicinalstyrelsen
uttalar, att i föreningarnas styrelse bör ingå representanter
för bl. a. pensionsstyrelsen och medicinalstyrelsen. SVCK anser, att arbetsmarknadens
parter liksom sjukvårdsintressena bör representeras i styrelsen.
Arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsen för statens arbetsklinik framhåller,
att det visserligen finnes skäl, som talar för ett förstatligande men att ett
sådant synes förutsätta en reglering av anstalternas byggnadslån och ett
friställande av vanförevårdföreningarnas i verksamhet och byggnader nedlagda,
bundna fondmedel, vilket ej kan ske utan ingående specialutredningar.
Tänkbart vore också, att föreningarna till staten uthyrde ifrågavarande
byggnader.

Ett förstatligande av arbetsvårdsinstituten har, framförallt med hänsyn
till att staten förutsatts komma att bekosta institutens drift, förordats eller

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

ifrågasatts av bl. a. svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
förvaltningsutskotten i Södermanlands län, Kalmar läns norra och Norrbottens
läns landsting, stadsfullmäktige i Göteborg, rikskommittén för partiellt
arbetsföra samt Göteborgsföreningen. Enligt Kalmar läns norra landstings
förvaltningsutskott torde vanförevårdsföreningarnas donationer även
i fortsättningen utan svårighet kunna disponeras av föreningarna, även om
dessa ej längre driver anstalterna, och de donationer, som har direkt anknytning
till anstaltsdriften, synes ej heller vid en framtida drift i föreningarnas
regi enligt utredningens principer böra användas för detta ändamål.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott understryker angelägenheten
av att samtliga anstalter för att rätt fylla sin uppgift får samma standard
i pedagogiskt, socialt, medicinskt och ekonomiskt hänseende. Detta
torde vara svårt att uppfylla med skilda huvudmän och med olika resurser.
Rikskommittén för partiellt arbetsföra erinrar om, att anstalternas verksamhet
radikalt kommer att förändras och att den fortsatta verksamheten
kommer att utformas under ledning av statliga myndigheter, som också
kommer att taga ett större ekonomiskt ansvar än hittills. De frivilliga insatserna
kommer härigenom att ytterligare minska. Icke minst med tanke
på utredningens förslag om arbetsklinikerna vore det mest rationellt att
helt inordna arbetsvårdsinstituten under statens huvudmannaskap. Enligt
rikskommittén kan ej heller anstalternas fondtillgångar utgöra något avgörande
praktiskt hinder för ett samhälleligt huvudmannaskap. Göteborgsföreningen
uttalar, att föreningarnas egna medel vid ett förstatligande bör
få disponeras i samråd med arbetsvårdsinstituten för att komplettera statens
åtgärder till förmån för de vanföra.

Beträffande arbetsklinikernas förvaltning har, såsom framgått
av det anförda, ett stort antal myndigheter understrukit klinikernas
medicinska karaktär och förordat en närmare anknytning, även organisatoriskt,
till sjukhusvården. Enligt svenska läkaresällskapet och svenska
ortopedföreningen bör klinikerna ställas direkt under karolinska sjukhuset
resp. Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsen
för statens arbetsklinik uttalar, att den självständiga ställning, som
statens arbetsklinik erhållit, visat sig utomordentligt värdefull för dess
verksamhet, som befinner sig i ständig utveckling. Ett realiserande av utredningens
förslag skulle vara omotiverat och kunna inverka menligt på
den fortsatta utvecklingen. Som underordnad avdelning inom en institution
av arbetsvårdskaraktär skulle också kliniken kunna förlora den neutrala
ställning, som bedömdes så värdefull och nödvändig, då kliniken inrättades.
Styrelsen avstyrker därför bestämt utredningens förslag beträffande
arbetskliniken i Stockholm. Styrelsen har däremot intet att erinra i vad
förslaget avser arbetskliniken i Göteborg. Rikskommittén för partiellt
arbetsföra understryker, att klinikerna måste beredas en fullt fristående
ställning till övriga arbetsvårdsgrenar på anstalterna.

113

Kungl. Maj ds proposition nr 135

Några remissinstanser har emellertid med hänsyn till önskvärdheten av
att uppnå en effektiv samordning mellan klinik och arbetsvårdsinstitut
ifrågasatt, om ej klinikerna direkt bör inordnas under arbetsvårdsinstitutens
styrelser. Så är fallet med SVCK, de vanföras riksorganisation, Stockholms-
och Göteborgsföreningarna samt styrelsen för kustsanatoriet Apelviken.

Förslaget om att arbetsvårdsinstitutens centrala ledning
och tillsyn anförtros arbetsmarknadsstyrelsen har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av bl. a. socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
styrelsen för statens arbetsklinik, styrelsen för Norrköpings stads arbetsträningsinstitut,
direktionen för centrallasarettet i Linköping, de medicinska
fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg, förvaltningsutskotten i
Kristianstads, Malmöhus och Norrbottens län, drätselkammaren i Gävle,
SVCK, rikskommittén för partiellt arbetsföra, svenska ortopedföreningen,
Göteborgsföreningen och TCO. I konsekvens med sin allmänna uppfattning
om arbetsklinikerna har några remissinstanser endast under vissa förutsättningar
tillstyrkt förslaget. Så är fallet med bl. a. medicinalstyrelsen,
universitetskanslern, svenska läkaresällskapet och läkarna vid statens
arbetsklinik.

Medicinalstyrelsen framhåller.

Om arbetsvårdsinstitutens uppgifter begränsas till åtgärder, som övervägande
tillhör rehabiliteringens sociala sida, finner styrelsen det böra
anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen att vara huvudtillsynsmyndighet. Ett
intimt samarbete bör emellertid äga rum med en större sjukvårdsanstalt
och dess resurser för medicinsk rehabilitering. Skall däremot arbetsvårdsinstitutet
innefatta jämväl en arbetsklinik samt vårdplatser för personer,
som skall undergå arbetsprövning, bör medicinsk myndighet svara för
huvudtillsynen.

Enligt pensionsstyrelsen finnes intet att erinra mot förslaget, när det
gäller de anstalter, som omvandlas till kvalificerade yrkesskolor. Den eller
de institutioner, som enligt styrelsens förslag skulle erhålla karaktär av
med medicinsk högskola samarbetande kombinerade medicinskt och socialt
betonade rehabiliteringsinstitut, bör däremot sortera direkt under Kungl.
Maj :t, givetvis med rätt för vederbörande statliga myndigheter att ha den
tillsyn över verksamheten, som enligt gällande instruktioner tillkommer
dem. Stockholmsföreningen framför liknande synpunkter i vad avser Norrbackainstitutet.
Karolinska institutets lärarkollegium ställer sig mycket
tveksamt till lämpligheten av att på nuvarande stadium taga definitiv ställning
till frågan om tillsynsmyndighet för Norrbackainstitutet, då ytterligare
erfarenhet av verksamheten först hör avvaktas. Tillsvidare bör medicinalstyrelsen
bibehållas som tillsynsmyndighet. Sveriges läkarförbund uttalar,
att en sådan samorganisation med den högkvalificerade sjukvården
kräves vid arbetsvårdsinstituten, att ett inordnande av de centrala instituten
inom undervisningssjukhusens ram torde bliva nödvändig. Jämtlands
8—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 135

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

läns landstings förvaltningsutskott anser det ej vara rimligt, att medicinalstyrelsens
inflytande helt avkopplas, då arbetsvårdsinstitutens klientel
avses skola begränsas till så svårt handikappade personer, att de vanliga
yrkesutbildningsvägarna ej kan anlitas.

Enligt Göteborgsföreningen bör inspektionsrätt över arbetsvårdsinstituten
tillkomma överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen i den
utsträckning utredningen föreslagit. Drätselkammaren i Gävle understryker
vikten av att arbetsmarknadsstyrelsen vid sitt förutsatta samarbete med
överstyrelsen för yrkesutbildning noga överväger det krav på differentiering
av yrkesutbildningen, som samhällets näringsliv vid skilda tidpunkter
kan komina att ställa.

Utredningens förslag om arbetsvårdsinstitutens finansiering
har endast föranlett särskilda uttalanden av ett fåtal remissinstanser.
Statskontoret förutsätter sålunda, att anstalternas egna medel i första hand
avses för täckande av driftkostnaderna, och att statens medverkan begränsas
till vissa normerade bidrag. Ämbetsverket kan icke tillstyrka, att
staten skulle bära det slutliga kostnadsansvaret för verksamheten, till beloppet
endast reglerat över anstalternas utgifts- och inkomststater. Alternativt
bör övervägas att lägga instituten under allmän regi genom att ett
eller flera landsting, med åtnjutande av skäligt statsbidrag, inträder som
huvudmän. Enligt Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott bör
kostnaderna för instituten och de till dessa knutna ortopediska klinikerna
helt bestridas av staten.

Beträffande de blivande arbetsvårdsinstitutens administrativa
ledning uttalar Stockholmsföreningen, att chefskapet vid
Norrbackainstitutet i dess av föreningen föreslagna utformning bör utövas
av en särskild tjänsteman, som hittills benämnts direktör. Göteborgsföreningen
framhåller, att nuvarande system med tre sidoordnade chefstjänstemän
och verkställande ledamot fungerar väl, och att anledning till förändring
f. n. saknas. Att rektor bör anförtros chefskapet för ett fristående
arbetsvårdsinstitut finner föreningen självfallet. Hälsingborgsföreningen
anser, att någon ändring av den nuvarande organisationen icke lämpligen
bör vidtagas för en relativt kort övergångsperiod med tanke på alla de
problem detta skulle komma att medföra. Med hänsyn till de åligganden
och det ansvar, som vid en omorganisation kommer att åvila kamreraren
(intendenten), anser föreningen emellertid, att redogörareansvaret bör
åvila denne och att utanordningsrätten sålunda ej bör tillkomma rektor.

Enligt TCO bör chefskapet principellt knytas till viss tjänst och ej till
viss person. TCO delar utredningens uppfattning, att vid sidan av föreståndartjänsten
inrättas en intendentsbefattning för handhavande av institutens
ekonomiska och kamerala förvaltning och därmed sammanhängande
upphandling av material för drift och produktion m. in. Hur personalorganisationen
i övrigt skall te sig vid instituten torde knappast kunna bedömas,
förrän ett principiellt beslut fattats i frågan i dess helhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

115

Departementschefen

Med hänsyn till att vanförevårdsföreningarna i stort sett saknar eget
rörelsekapital och staten i fortsättningen liksom hittills torde få komma
att svara för de ombildade vanföreanstalternas driftkostnader, ligger det
utan tvivel nära till hands att tänka sig ett förstatligande av anstalterna.
1951 års vanförevårdsutredning har emellertid gjort en mycket ingående
analys av den hittills bedrivna verksamheten vid anstalterna och kommit
till det resultatet, att driften vid dessa torde få anses rationellt ordnad
och i vart fall ej mindre välskött än t. ex. vid allmänna sjukvårdsinrättningar.
Då sålunda föreningarna under en lång följd av år på ett tillfredsställande
sätt fyllt sin uppgift som huvudmän för vanföreanstalterna,
synes det vara angeläget att även i fortsättningen kunna knyta an till
den tradition inom arbetsvården, som de nuvarande huvudmännen representerar,
samt att tillgodogöra sig den fond av intresse och erfarenhet,
som finnes att tillgå inom vanförevårdsföreningarna. Ett förstatligande
skulle också förutsätta ingående utredningar om användningen av föreningarnas
i verksamheten insatta egna medel. På grund av det anförda
anser jag fullgoda skäl finnas att förorda, att de ombildade vanföreanstalterna
bibehålies under enskilt huvudmannaskap. Staten bör därvid,
liksom hittills, tillförsäkra sig ett avgörande inflytande på verksamhetens
utformning. Enligt min mening synes vidare tillräckliga skäl ej ha anförts
för att, vid ett bibehållet enskilt huvudmannaskap, frångå den hittillsvarande
föreningsformen. I huvudsak vill jag också biträda utredningens
förslag om utformningen av föreningsstämmans och styrelsens befogenheter
men förutsätter, att tillsynsmyndigheterna efter samråd med föreningarna
inkommer med förslag till erforderliga ändringar i föreningsstadgarna
i dessa avseenden. Jag förutsätter vidare, att Kungl. Maj :t liksom hittills
skall utse minst halva antalet styrelseledamöter, däribland ordföranden,
och att det allmänna bör tillförsäkra sig erforderligt inseende i fråga om
revision in. m.

Även om jag sålunda förordar ett bibehållet enskilt huvudmannaskap
över anstalterna, anser jag mig dock i likhet med ett stort antal remissmyndigheter
icke kunna biträda förslaget, att statens arbetsklinik lägges
under samma huvudmannaskap som Stockholmsanstalten i övrigt. Verksamheten
vid arbetskliniken befinner sig ännu på försöksstadiet. Härtill
kommer, att frågan om dispositionen av de vid ortopediska klinikens överflyttning
till karolinska sjukhuset ledigblivna lokalerna, såsom jag framhållit
i annat sammanhang, bör bli föremål för ytterligare överväganden
speciellt med tanke på den medicinska rehabiliteringsverksamhetens utbyggnad
i anslutning till karolinska sjukhuset. Tills vidare bör därför
statens arbetsklinik bibehålla sin nuvarande förvaltningsform med en egen
styrelse, lydande direkt under Kungl. Maj:t.

När det gäller arbetskliniken i Göteborg, torde frågan om formen för
klinikens administrativa ställning inom de ombildade vanföreanstalternas

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

ram få upptagas till närmare övervägande sedan klarhet vunnits om de
frågor, som i övrigt sammanhänger med arbetsvårdsinstitutets verksamhet.

En konsekvens av förslaget om vanföreanstalternas omändring till kvalificerade
yrkesskolor inom ramen för arbetsvärdens organisation i övrigt
är enligt utredningen, att anstalterna lägges under arbetsmarknadsstyrelsens
centrala ledning och tillsyn. Emellertid har jag förut uttalat, att
särskilda överväganden och förhandlingar bör äga rum om Stockholmsoch
Göteborgsanstalternas organisation och verksamhet. Innan klarhet
vunnits härom, synes det icke vara möjligt att taga ställning till frågan
om tillsynsmyndigheten. Även vad angår anstalterna i Hälsingborg och
Härnösand föreligger förslag om flyttning och omorganisation, som bör
prövas, innan tillsynsmyndigheten definitivt fastslages. Tillsvidare torde
därför medicinalstyrelsen alltjämt böra fungera såsom tillsynsmyndighet
utom i vad angår skolverksamheten, vilken såsom förut framhållits
bör ställas under tillsyn av skolöverstyrelsen. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att redan nu i samarbete med medicinalstyrelsen och
överstyrelsen för yrkesutbildning följa verksamheten vid vanföreanstalternas
yrkesskolor och främja en rationell uppbyggnad av yrkesskoleverksamheten
samt verka för en smidig samordning de olika skolorna
emellan liksom med det allmänna yrkesskoleväsendet, allt enligt de riktlinjer,
som förut skisserats eller som kan framkomma som resultat av de
förordade ytterligare övervägandena i ämnet. Sådana bestämmelser och
föreskrifter, som i ett senare stadium erfordras för att genomföra principförslaget
om vanföreanstalternas omorganisation, bör utarbetas av arbetsmarknadsstyrelsen
i samråd med övriga berörda myndigheter och i förekommande
fall underställas Kungl. Maj :t. Detta gäller även frågorna om
de funktioner, som i detta sammanhang bör tilldelas arbetsmarknadsstyrelsens
lokala organ i fråga om intagning och utskrivning av elever vid skolorna
etc. Ifråga om intagning av elever bör dock så snart som möjligt
efter den 1 juli 1956 den inom arbetsmarknadsverket uppbyggda arbetsvårdsorganisationen
få tillgång till de platser på de ombildade vanföreanstalternas
yrkesskolor, som icke upptas av det klientel som traditionellt
har brukat mottagas där. Liksom hittills bör inspektionsrätt tillkomma
överstyrelsen för yrkesutbildning, vilken därvid skall ha att godkänna undervisningsplaner,
lärares och rektorers behörighet, samt lokaler och materiel
för undervisningen.

Av utredningen framgår, att nuvarande form för finansiering av vanföreanstalternas
verksamhet ej kan anses rationell. Disproportionen mellan
de fasta statsbidragens storlek och storleken av de s. k. fyllnadsbidrag,
som staten måst ikläda sig för att täcka uppkommet underskott vid anstalterna,
har blivit mycket betydande. Såväl från huvudmännens som
statens sida har det länge varit en önskan att finna fastare former för
anstalternas finansiering. De förslag, som utredningen framlägger i detta
hänseende, fyller enligt min uppfattning detta krav, och jag förordar, att

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

staten i fortsättningen bestrider anstalternas kostnader enligt av Kungl.
Maj :t godkända utgifts- och inkomststater, som bör innefatta hela den
under statens kostnadsansvar fallande verksamheten i den mån den står
under föreningarnas huvudmannaskap. Detta innebär, att staten skall
svara för kostnaderna för samtliga verksamhetsgrenar under enskilt huvudmannaskap
vid anstalterna utom arbetscentralerna, i den mån vårdavgifter
och övriga inkomster icke förslår. Det föreslagna finansieringssystemet
bör tillämpas från och med budgetåret 1956/57. I fråga om de
ortopediska klinikerna skall det sagda gälla intill dess de överförts i landstingens
huvudmannaskap. Jag förutsätter därvid, att avkastningen av föreningarnas
egna medel, i den män det ej är fråga om ändamålsbundna
donationer, används för att minska statsverkets kostnadsandel. I första
hand bör emellertid fondavkastningarna få användas till finansiering av
arbetscentralerna.

Till de löne- och pensionsfrågor, som berörs i utredningens förslag,
ävensom frågan om pensionsfondernas användning finner jag mig i detta
sammanhang icke böra taga ställning.

I övrigt torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
föreskrifter angående tjänstetillsättningar, regleringar av tjänster och
inrättande av nya tjänster liksom om formerna för avtalsförhandlingar
in. m. Beträffande anstalternas administrativa ledning bör Kungl. Maj:t
äga att efter förslag av anstaltsstyrelserna och tillsynsmyndigheten utfärda
erforderliga bestämmelser.

Eugeniahemmet. Vården av normalbegåvade spastiska barn
Eugeniahemmet

Utredningen framhåller bl. a. följande.

Eugeniahemmet har f. n. — frånsett 40 platser på asylen, av vilka dock
endast 18 är tagna i anspråk —- 35 platser på sin sjukavdelning och 100
platser på skolhemmet. Verksamheten på sjukavdelningen och skolhemmet
är helt inriktad på omhändertagande och vård av med hänsyn till sin invaliditet
handikappade barn. Spastikerna utgjorde år 1952 52 procent av
klientelet.

Sjukavdelningens platser är fördelade på en övre och en nedre vårdavdelning.
Den övre avdelningen disponeras nästan helt för klena, oftast
muskelförlamade skolbarn, medan den nedre avdelningen disponeras för
observations- och behandlingsfall. Klientelet utgöres i första hand av förskolebarn,
främst sådana, som lider av spastiska förlamningar.

Vid skolhemmet räknar man i verkligheten endast med 92 platser, vartill
kommer 16 skolbarn, som vårdas inom sjukavdelningen. Pojkinternatet
omfattar 48 platser, nämligen dels två grupper om vardera 16 pojkar i
våningen 1 tr. av det s. k. Gamla hemmet, där man i avsaknad av hiss sökt
placera icke alltför invalidiserade pojkar i olika åldrar, dels ock tva grupper
om vardera 8 pojkar (samtliga rullstolsfall) i stora hemmets bottenvåning.
Flickinternatet, som omfattar 44 platser, alla förlagda till det s. k.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Stora hemmet, är uppdelat på dels två grupper om vardera 10 större flickor
i våningen 1 tr., dels ock två grupper om vardera 12 mindre flickor i våningen
2 tr. I stort sett hälften av flickorna är s. k. rullstolsfall. Skolundervisningen
är organiserad på åtta läraravdelningar, av vilka tre tillhör den
s. k. småskolan, nämligen första och andra normalklassen samt en för
dessa gemensam hjälpklassavdelning, samt fem folkskolan, nämligen tre
normalklassavdelningar och två hjälpklassavdelningar.

Utredningen framhåller under hänvisning till den i annat sammanhang
lämnade redogörelsen för statsbidragen till vanförevården, att de statliga
fyllnadsbidragen icke inneburit, att Eugeniahemmet erhållit fyllnadsbidrag
med det underskott per underhållsdag, som belöpt på sjukavdelningen och
skolan, utan med högst den andel av det totala driftunderskott, som under
året skulle ha belöpt på dessa avdelningar efter det officiella totala platsantalet
om 175 platser, varav 40 på asylen, som emellertid numera endast
har 18 patienter. De i sällskapets räkenskaper år från år sedan 1944 balanserade,
av utgående fyllnadsbidrag icke täckta, på sjukavdelningen och
skolan belöpande driftunderskotten översteg vid slutet av budgetåret 1952/53
860 000 kr.

Vården av normalbegåvade spastiska barn

Utredningen framhåller, att man först genom under senare år framkomna
undersökningsmetoder fått ökad möjlighet att lokalisera de skador,
som förorsakar spasticiteten. Först därigenom har också förutsättningar
skapats för en modern behandlingsmetodik och en särskild organisation av
spastikervården. Frånsett Eugeniahemmet har barnsjukvården i landet intill
de allra senaste åren knappast haft några särskilda resurser för vård
av spastiska barn. I förekommande fall har sådan vård lämnats på medicinska
och kirurgiska barnavdelningar samt på ortopediska kliniker. Under
senare år har ett fåtal platser dessutom reserverats vid universitetsklinikerna
för dessa patienter. Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt har numera
en särskild specialistorganisation för öppen och sluten spastikervård med
ett team av läkare med medicinsk, pediatrisk, psykiatrisk och ortopedisk
utbildning jämte kurator, sjukgymnast och talpedagog. En lekskola för
spastiska förskolebarn har tillkommit i samarbete med Stockholms stad.
Av 85 fall av spasticitet, som under tiden november 1951—juni 1953 behandlats
på vårdanstalten, var 49 normalbegåvade, 26 utvecklingshämmade
men bildbara samt 10 svårt utvecklingshämmade. På barnsjukhuset i
Göteborg har 3 platser reserverats för testning och inledande behandling
av spastiska barn, varjämte poliklinisk mottagning förekommer. Göteborgs
stad har också anordnat ett daghem, där omkring 20 spastiska barn i åldern
2—13 år mottages för fortsatt behandling.

Utredningen framhåller, att barnkronikervården i landet är starkt underdimensionerad.
Ett utbyggande av denna vård skulle kunna frigöra ett betydande
antal platser inom A-sjukvården för bl. a. behandlingsbara spasti -

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

kerfall. En företagen enquéte i fråga om spastikervården har utvisat, att
inom några landsting sjukgymnast eller kurator anställts för ändamålet,
medan frågan var under utredning inom ett flertal landsting. Inom nagia
landsting har man under medverkan av barnläkarna samt sjukgymnastik
och talpedagogisk expertis anordnat kortare kurser för spastiska barn.

Utredningen omnämner vidare, att frågan om spastikervårdens ordnande
upptagits till behandling i ett flertal framställningar till Kungl. Maj :t. Ett
förslag till allmänna riktlinjer för spastikervårdens organisation framlades
sålunda av medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 3 september
1953.

Enligt medicinalstyrelsen borde behandlingen av de spastiska barnen insättas
på ett tidigt stadium. Detta förutsatte en intim samverkan mellan
förlossningsläkare och pediatriker samt barnavårdscentralerna. Samtliga
spastiska barn i förskoleåldern borde ställas under klinisk observation.
Denna borde förläggas förutom till Eugeniahemmet eller motsvarande institution
till de pediatriska universitetsklinikerna. Samtliga dessa institutioner
förfogade över barnpsykiatri sk, neurologisk, neurokirurgisk, ortopedisk,
sjukgymnastik och talpedagogisk expertis. I män av tillgång ti
erforderlig expertis kunde dylik observation ske även vid pediatrisk klinik
vid centrallasarett. Förskolebarnen borde därefter om möjligt utskrivas
med råd till hemmen angående deras vård, och deras utveckling borde följas
polikliniskt. Till polikliniker borde om möjligt anslutas en »specialbarn trädgård».

. .. „

För den slutna vården borde tillkomma ytterligare en anstalt av Eugeniahemmets
typ. Ett sådant hem hade planerats av diakonissanstalten i Goteborg
med 30 platser för förskolebarn jämte ett skolhem med 30 platser.
Anstalten skulle betjäna Göteborgs stad och sju närliggande landsting.
Sannolikt torde i framtiden behov komma att föreligga av ytterligare sadana
anstalter i södra och norra Sverige.

De spastiska barn, som kunde gå i vanliga skolor, borde om möjligt dar
få tillgång till rörelse- och sjukgymnastik. Dessutom borde de°polikliniskt
stå under fortlöpande medicinsk kontroll. Övriga normalbegåvade, spastiska
barn kunde vårdas å Eugeniahemmet eller å vanföreanstalternas skolhem
liksom vid den planerade anstalten i Göteborg.

Den spastiska ungdomen i yrkesåldern borde utbildas vid yrkesskolor för
normala barn och i övrigt inom vanförevårdsorganisationens ram samt
eventuellt i anslutning till den planerade anstalten i Göteborg.

Medicinalstyrelsen framhöll angelägenheten av att Eugeniahemmet forsattes
i sådant skick, att det kunde tjänstgöra såsom speciell och kvalificerad
centralanstalt inom spastikervården samt att erforderligt statligt bidrag
lämnades för tillkomsten av det planerade hemmet i Göteboig.

Utredningen omnämner i detta sammanhang, att medicinalstyrelsen med
skrivelse den 9 oktober 1953 överlämnat förslag till vissa byggnadsarbeten
vid Eugeniahemmet för eu kostnad av 600 000 kr. I en framställning den
It juli 1953 bar vidare Göteborgs diakonissällskap hemställt om statsbidrag
enligt två olika alternativ å 990 000 resp. 1 300 000 kr. för uppförande av ett
hem för spastiska barn i Göteborg. Till dessa byggnadsfrågor återkommer
utredningen i annat sammanhang.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr t35

I yttrande över medicinalstyrelsens förslag rörande spastikervårdens ordnande
anslöt sig statskontoret i huvudsak till förslagets huvudlinjer. Statskontoret
ansåg emellertid, att en betydande del av vården borde ske inom
den allmänna sjukvårdens ram, och att statens stöd främst borde förbehållas
Eugeniahemmet. Emellertid kunde staten, därest behov skulle anses
föreligga av ytterligare en speciell och kvalificerad centralanslalt för spastiker,
svårligen undandraga sig att lämna bidrag även till denna. Ett slutligt
ställningstagande härtill borde emellertid anstå i avvaktan på prövningen
av frågan om ortoped- och vanförevårdens organisation samt ytterligare
utredning om de ifrågasatta kostnaderna för statens del.

Utredningens synpunkter och förslag

I frågan om vården av normalbegåvade spastiska barn ansluter sig utredningen
till huvudlinjerna i medicinalstyrelsens förslag. Utredningen
understryker, att, även om ett inordnande av spastikernas observation, vård
och behandling i den allmänna sjukvårdens organisation så långt som möjligt
bör ske, ett stort antal fall är sa svarbedöinbara, att härför kräves större
erfarenhet och resurser än som står till de vanliga lasarettens förfogande.
Först genom tillskapandet av centrala spastikeranstalter, dit klientelet kan
hänvisas direkt eller via lasarettens barnkliniker, torde den samlade medicinska
och tekniska erfarenheten på detta område komma att stå till förfogande.
Vid fullföljandet av behandlingen vid dylika centralanstalter torde
en vid centrallasarettens barnkliniker anordnad spastikervård ha en stor
uppgift att fylla.

Utredningen ansluter sig därför till förslaget, att Eugeniahemmet bör beredas
tillfälle och resurser att fullfölja sin utveckling till en central spastikeranstalt,
organiserad dels på en sjukavdelning med uppgift att för observans
(testning), utredning och behandling mottaga spastiska barn i förskoleåldern
från hela riket samt jämväl i mån av platstillgång vanföra och
eljest invalidiserade barn, dels ock på ett skolhem med internat, där plats
i första hand skall beredas spastiska men jämväl andra vanföra barn i skolåldern,
vilka på grund av sin höggradiga spasticitet eller vanförhet icke
kan gå i vanliga skolor. Med hänsyn till att platsbehovet icke ansetts kunna
tillgodoses enbart vid Eugeniahemmet och andra tillgängliga vårdanstalter,
tillstyrker utredningsmannen också, att i Göteborg under diakonissällskapets
huvudmannaskap må anordnas en central spastikeranstalt, avsedd att
i första hand betjäna Göteborgs stad och närliggande landsting. I fråga om
den planerade Göteborgsanstalten framhåller utredningen, att förslaget att
samtidigt anordna såväl ett hem för förskolebarn som ett skolhem erbjuder
manga föidelar, inte minst ur ekonomisk synpunkt. En så betydande osäkerhet
vidlåder emellertid ett bedömande av omfattningen av det skolpliktiga
spastikerklientel, som i framtiden icke kommer att kunna gå i vanliga skolor,
att tidpunkten knappast är mogen för ett beslut att omedelbart anordna

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

ett skolhem för spastiska barn. Utredningen förordar därför, att den planerade
anstalten begränsas till ett sjukhem för spastiska förskolebarn. Utredningen
tillstyrker i princip, att staten påtager sig engångskostnaderna
för de båda centralanstalternas upprustning och tillkomst.

Enligt utredningen är det av stort värde, om i de större städerna anordnas
särskilda daghem, där förskolebarnen i samarbete med vederbörande
klinik kan erhålla fortsatt behövlig sjukgymnastik och talbehandling, varigenom
också vårdtiderna vid centralanstalterna kunde avkortas. Utredningen
understryker betydelsen av att centralanstalternas platser ej framdeles
blir belagda med ett kroniserat barnklientel. Barnkronikervården bör
därför ägnas särskild uppmärksamhet av medicinalstyrelsen, då denna vardgren
knappast kan ordnas rationellt landstingsområdesvis.

I fråga om centralanstalternas driftkostnader framhåller utredningen, att
skäl kan anses tala för att staten, liksom f. n. gäller för Eugeniahemmets
sjukavdelning, även framdeles skall svara för uppkommande driftunderskott.
Då emellertid kvalificerad spastikervård förutsättes komma att lämnas
även inom den allmänna sjukvårdens ram, synes ur rättvisesynpunkt
och för undvikande av snedbelastning på centralanstalterna starka skäl
tala för att patientens hemlandsting eller hemstad ålägges svara för viss del
av vårddagkostnaden i stort sett efter de grunder, som i det föregående förordats
i fråga om vanföreanstalternas ortopediska kliniker. Utredningen
förordar, att centralanstalterna kommer i åtnjutande av motsvarande statliga
driftbidrag, som utgår till de medicinska barnavdelningarna eller 2 kr.
per barn och dag. Hemlandstingets ersättningsskyldighet bör årligen fastställas
med utgångspunkt från centralanstaltens, å Eugeniahemmet dess
sjukavdelnings, genomsnittliga dagkostnad under senast avslutat räkenskapsår.
Den hemlandstinget åvilande dagkostnaden bör dock begränsas
till högst 35 kr. per patient och dag. Vidare bör denna kostnad minskas
med dels den enskildes avgift om 3 kr., dels ock förenämnt statsbidrag om
2 kr., allt per patient och dag.

Enär diakonissällskapet i Göteborg disponerar över vissa egna ekonomiska
och personella resurser föreligger enligt utredningen ingen anledning
till erinran mot dess huvudmannaskap för den i Göteborg planerade
anstalten. I fråga om båda centralanstalterna förordar utredningen, att de
ställes under medicinalstyrelsens tillsyn och inspektion, samt förutsätter,
att det skall åvila medicinalstyrelsen att fastställa de taxegrunder, som skall
gälla för anstalternas öppna vård.

Vad slutligen angår de normalbegåvade spastiska ungdomarna i yrkesåldern,
bör dessa enligt utredningen erhålla sin yrkesutbildning vid vanliga
yrkesskolor eller, om detta ej låter sig göra, vid de till arbetsvårdsinstitut
omorganiserade vanföreanstalterna. 1 samband med att enligt förslaget
om enhetsskolan viss praktisk utbildning kommer alt inkluderas i
de vanliga skolornas undervisningsplaner, bör man uppmärksamma bety -

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

delsen och värdet av att motsvarande, med hänsyn till elevmaterialet lämpligt
avvägd, praktisk utbildning i samverkan med arbetsvårdsinstituten beredes
jämväl i Eugeniahemmets skola intagna spastiska och eljest invalidiserade
barn i den högre skolåldern. Utredningen understryker också värdet
av att de spastiska barnen i de vanliga skolorna om möjligt lar tillgång till
lämplig rörelse- och sjukgymnastik behandling.

I fråga om Eugeniahemmet förordar utredningen ett bibehållande av det
enskilda huvudmannaskapet men framhåller, att frågan huruvida sällskapet
bör omvandlas till en stiftelse bör bli beroende av statsmakternas ställningstagande
till fragan om huvudmannskapet för de till arbetsvårdsinstitut
omorganiserade vanföreanstalterna.

I anslutning till de av utredningen i annat sammanhang framlagda förslagen
angående bestridandet av kostnaderna för sjukavdelningen, skolhemmet
och vårdhemmet (asylen), föreslår utredningen, att, i den mån
kostnaderna för sjukavdelningen och skolan med internatet icke täckes på
föreslaget sätt, det bör tillkomma staten att svara för underskottet. Såsom
förutsättning bör emellertid gälla, att hemmets ledning årligen för fastställelse
förelägger Kungl. Maj :t ett statförslag, varav framgår hemmets på
staten kvarstående anslagskrav. Enligt utredningens uppfattning bör vidare
det på grund av otillräckliga statliga fyllnadsbidrag i hemmets räkenskaper
balanserade, av fondkapital tillskjutna underskottet, vilket vid slutet av
budgetåret 1952/53 uppgick till drygt 860 000 kr., täckas av statsmedel.

Staten bör på grund av sina omfattande ekonomiska åtaganden erhålla
ett avgörande inflytande i styrelsen genom att tillsätta i vart fall halva antalet
styrelseledamöter, däribland ordföranden, jämte motsvarande antal
suppleanter. Dessutom bör föreskrivas, att styrelsen ej är beslutför med
mindre en av Kungl. Maj :t utsedd representant är närvarande och deltager
i beslutet. Antalet styrelseledamöter synes lämpligen kunna reduceras till
högst åtta.

Remissyttranden

Utredningsmannens förslag till riktlinjer för spasti 1c er vårdens
ordnande, vilket i allt väsentligt överensstämmer med av medicinalstyrelsen
avgivet förslag i frågan, har i väsentliga avseenden vunnit
anslutning från remissinstanserna. Skilda remissmyndigheter såsom medicinska
fakulteten i Göteborg och sjukhusdirektionen i Göteborg har framfört
vissa kompletterande synpunkter på bl. a. värdet av en tidigt insatt
behandling för detta klientel. Sjukhusdirektionen framhåller bl. a":

I samband med förslaget om en förbättring av spastikervården bör också
uppmärksammas den nuvarande nyföddhetsvårdens organisation och resurser*
liksom också den förebyggande barnavårdens. Även vid en efter svenska
forhållanden så väl utbyggd nyföddhetsvård, som numera är ordnad på
förlossningsklinikerna i Göteborg, är det icke alldeles lätt att effektivt
åstadkomma ett önskvärt rapportsystem med barnavårdscentralerna. Om

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

man betänker att nyföddhetsvården troligen på intet ställe i Sverige är
bättre ordnad än i Göteborg och på de allra flesta håll är mindre utvecklad,
ligger det i öppen dag, att de praktiska svårigheterna att genomföra utredningsmannens
program är avsevärda. En betydlig förstärkning av sjukhusorganisationen
i fråga om förlossnings- och nyföddhetsvård är därför i
hög grad önskvärd bl. a. med tanke på spastikerproblemet. På alltför manga
ställen skötes även den kvalificerade förlossningsvården av icke specialutbildade
läkare. På ännu flera ställen saknas möjlighet till pediatrisk
kontroll av de nyfödda och ännu mer en organisation, som tillåter en registrering
och efterkontroll av sådana barn, som särskilt kan väntas bli
spastiker. Om en förbättrad förlossnings- och nyföddhetsvård kommer till
stånd, kommer säkerligen antalet fall av spastisk sjukdom att nedgå.

Sjukhusdirektionen understryker, att det under alla omständigheter ståi
klart, att ett betydande vårdbehov föreligger för överskådlig tid.

Medicinska fakulteten i Uppsala uttalar, att det varit lyckligt, om utredningen
kunnat ge fastare linjer för vårdorganisationen beträffande den
dominerande grupp av spastiker, som även efter en utbyggnad av centralanstalter
måste kvarbliva i hemmen. Fakulteten fortsätter:

Fakulteten vill för sin del förorda, att även spastikervården inordnas i
en sådan rayonplan, som föreslagits av medicinalstyrelsens chef för vissa
andra sjukvårdsbehov. Bassjukhuset med sina speciella resurser skulle därvid
kunna tjäna som utredningscentral samt eventuellt äga tillgång till ett
begränsat antal internatplatser. I övrigt borde medicinsk eftervård samt
skolundervisning ordnas länsvis. För båda dessa uppgifter skulle speciella
lekskolor vara synnerligen värdefulla. För att icke de i mindre samhällen
eller på landsbygden bosatta skulle komma alltför mycket i efterhand, borde
man — förutom utnyttjande av de bättre resemöjligheterna enligt den nya
sjukförsäkringslagen — även överväga, att den specialistgrupp vid centralsjukhuset,
som sysslar med spastikervård (pediatriker, ortoped, neurolog,
sjukgymnast etc.), med vissa mellanrum finge göra besök på orter ute i
länet. En dylik återkommande ambulerande specialistverksamhet borde
även i andra sammanhang kunna utnyttjas för att stödja hemvården.

Även stadsfullmäktige i Stockholm understryker värdet av en ambulant
verksamhet.

Medicinska fakulteten i Göteborg understryker det stora värdet av de
speciella daghem för spastikerbarn, som redan ordnats i Göteborg. Medicinska
fakulteten i Lund erinrar om att spastiska barn i Malmöhus län alltifrån
födseln till skolans slut står under fortlöpande kontroll av barnspecialist,
barnavårdscentralläkare och skolläkare, vilka remitterar praktiskt
taget samtliga fall till universitetskliniken, där fullständig expertis finnes.
För storstäderna kan man väl tänka sig behov av speciell lekskola och barngymnastik
för dessa barn i förskoleåldern, men för landet i övrigt måste
tillräckliga resurser vid centrallasarettens barnavdelningar skapas. Någia
remissinstanser, däribland Östergötlands läns landstings spastikerkommitté,
understryker, att landstingsvården för att kunna fylla sin uppgift på detta

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 135

område måste ha till sitt förfogande specialutbildad personal, framförallt
sjukgymnaster.

Även SVCK framhåller, liksom flera andra remissinstanser, betydelsen av
en väl utbyggd öppen spastikervård. Sådan vård har med goda resultat
även prövats av en för ändamålet inom SVCK särskilt tillsatt kommitté.
Svårigheterna att applicera denna vård på glest bebyggda områden liksom
svårigheterna för hemmen att omhändertaga ett höggradigt invalidiserat
barn medför dock, att en rationell spastikervård även måste ha till sitt förfogande
ett betydande antal platser för sluten vård.

Samtliga remissinstanser har varit eniga om att ett tillräckligt antal vårdplatser
för sluten spastikervård snarast måste tillskapas. Flera myndigheter
har därvid påpekat, att det är angeläget, att dessa platser ej belägges
med ett kroniserat barnklientel. Svenska landstingsförbundet förordar, att
fragan om barnkronikervårdens ordnande blir föremål för utredning genom
medicinalstyrelsens försorg.

När det gäller utredningens förslag angående den aktuella organisationen
av den slutna vården för normalbegåvade
spastiska barn har det övervägande flertalet remissinstanser anslutit
sig till utredningens förslag i fråga om såväl Eugeniahemmet som ett förordat
hem för förskolebarn i Göteborg. Från olika håll har påpekats, att
spastikervården ännu befinner sig på försöksstadiet och att det är klokt,
att till en början inrikta sig på ett fåtal anstalter för spastikervård. Karolinska
institutets lärarkollegium erinrar också om att behovet av vårdplatser
för invalidiserade men i övrigt normalbegåvade barn minskats på
alla områden. Försiktigheten bjuder därför att icke överdimensionera antalet
vårdplatser.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse förordar för sin
del, att vården av spastiska barn anknytes till barnklinikerna vid därför
lämpade sjukhus, t. ex. undervisningssjukhusen. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen
i Norrköping betonar, att ett tidigt omhändertagande av de grovt
hjärnskadade barnen (asylfallen) bör ordnas på en därför lämpad plats
inom vederbörande sjukvårdsområde.

Karolinska institutets lärarkollegium anser ingen tvekan kunna råda angående
behovet av Eugeniahemmet, medan behovet för Göteborgs del icke
är lika klart. Om en anstalt där skall komma till stånd, bör man undersöka
om icke hemmet bör planeras för 15 förskolebarn och 15 skolbarn.

Direktionen för centrallasarettet i Linköping anser det befogat, att anstalten
i Göteborg tills vidare ej kommer till stånd.

Medicinska fakulteten i Göteborg anser det i hög grad tvivelaktigt, om
Eugeniahemmet, åtminstone i början av en ny giv på detta område, skall
bli en dominerande specialanstalt för spastikervården. Det vore bättre om
Eugeniahemmet, i avvaktan på större erfarenheter, som spastikeranstalt
bibehölles vid nuvarande kapacitet. Även med hänsyn till att spastiker -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

anstalterna kommer att vara centra för öppen vård — varvid det är viktigt
att avstånden till anstalten ej är för långa — bör man i framtiden sträva
efter en ytterligare decentralisation med anstalter ej blott i Stockholm och
Göteborg utan även i Skåne och Norrland. Sjukhusdirektionen i Göteborg,
som anlägger liknande synpunkter, anser, att, innan en utvidgning av
Eugeniahemmet kommer till stånd, man bör inrikta sig på en anstalt i
Skåne och Norrland av ungefär samma typ som Göteborgsanstalten. Likartade
synpunkter har också framförts av svenska stadsförbundet.

Göteborgs diakonissällskaps styrelse anser, att om en avvägning mellan
anstalterna i Stockholm och Göteborg måste göras, Göteborgsanstaltens uppförande
bör komma före omändringen av Eugeniahemmet. Medan utbyggnaden
av det senare hemmet endast skulle medföra en ökning av vårdplatsantalet
med 5—10 platser för en kostnad av 600 000 kronor, skulle tillkomsten
av Göteborgsanstalten, som kostnadsberäknats till 990 000 kronor,
medföra ett nytillskott av 30 platser. Härtill kommer, att Eugeniahemmet
inom 10—15 år kan beräknas få nedlägga sin verksamhet i de nuvarande
lokalerna med hänsyn till karolinska sjukhusets behov av tomtmark. Enligt
styrelsen måste de siffror, som av utredningen anges för antalet normalbegåvade
spastiker i förskoleåldern, betraktas som absoluta minimisiffror.
Medicinalstyrelsens siffror för antalet bildbara spastiska barn i skolåldern
visar också, att nu tillgängliga platser på Eugeniahemmet är otillräckliga.
Då det planerade skolhemmet i Göteborg kommer att ligga i närheten av
folkskola och då det är värdefullt ur bl. a. medicinska och psykologiska synpunkter,
att ett skolhem placeras i anslutning till förskolehemmet i Göteborg,
förordar styrelsen, att icke endast en centralanstalt för spastiska barn
i förskoleåldern utan också ett skolhem uppföres i Göteborg.

Även Göteborgsföreningen förordar, att spastikeranstalten i Göteborg
gives företräde för en ombyggnad av Eugeniahemmet, och medicinska fakulteten
i Uppsala föreslår, att Göteborgsanstalten utformas med såväl förskolehem
som skolhem.

Medicinska fakulteten i Göteborg, sjukhusdirektionen i Göteborg samt
SVCK uttalar, att det är lämpligt, att den blivande Göteborgsanstalten
drives i Göteborgs diakonissällskaps regi.

Utredningens förslag, att staten skulle svara för anläggningskostnaderna
för spastikeranstalternas uppförande och upprustning, har ej
mött någon gensaga från remissinstanserna. I fråga om driftkostnaderna
har statskontoret uttalat, att statens medverkan bör begränsas till
vissa normerade bidrag. I övrigt har från svenska landstingsförbundet och
ett flertal landsting hänvisats till vad som i annat sammanhang framhållits
beträffande utredningens förslag om driftkostnadernas bestridande vid
vanföreanstalternas ortopediska kliniker. Medicinalstyrelsen ifrågasätter,
om ej Eugeniahemmets sjukavdelning och skolavdelning bör förstatligas
med hänsyn till sjukavdelningens typiska riksplatskaraktär och det förhål -

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

landet att t. ex. skolorna för blinda och dövstumma är statliga. Kalmar läns
norra landstings förvaltningsutskott anser det böra övervägas, huruvida icke
anstalterna skulle kunna igångsättas och drivas av sjukvårdshuvudmännen
i sammanslutningar i stället för av enskilda huvudmän på bekostnad av
landstingen och städerna utanför landsting. Det torde till och med kunna
ifrågasättas, om icke sällskapet Eugeniahemmet borde ombildas till en sjukvårdshuvudmännens
gemensamma sammanslutning för drift av denna centralanstalt.
Sällskapet Eugeniahemmet, som biträder utredningens förslag,
understryker att avkastningen av sällskapets fonder i första hand bör förbehållas
asylen.

Vad särskilt angår täckningen av underskottet vid Eugeniahemmet
framhåller statskontoret, att förslaget är ägnat att ingiva betänkligheter
med hänsyn till den långa tid, som förflutit sedan underskottet
börjat uppkomma. Ämbetsverket vill emellertid icke motsätta sig en reglei
ing av underskottet för de sista fem budgetåren. Eugeniahemmet synes
nämligen först i samband med beräkningen av underskottet för budgetåret
1949/50 ha hemställt om viss ändring av bidragsgrunderna, vilken framställning
med hänsyn till då aktuell utredning icke föranledde någon åtgärd.
Medicinalstyrelsen framhåller, att staten ej bör täcka större del av
underskottet än vad som uppkommit efter den 1 januari 1946, då staten
åtog sig att lämna underskottstäckning vid hemmet. Sällskapet Eugeniahemmet
understryker, att ifrågavarande medel helt åtgått till sådana kostnader,
som statsverket inom vanförevården i övrigt ansetts böra bestrida.
Härtill kommer, att sällskapet redan före år 1944 använt tillhopa 538 000
kr. av kapitalmedel för täckande av uppkomna underskott.

Departementschefen

Fragan om omhändertagande, behandling och vård av vissa hjärnskadade,
de s. k. spastikerna och särskilt då de spastiska barnen, har under
de senaste åren livligt uppmärksammats. På hösten 1953 tog medicinalstyrelsen
i en skrivelse till Kungl. Maj :t upp hithörande problem till en
allsidig behandling. Vissa beräkningar av antalet spastiker i landet redovisades;
bl. a. beräknades totalantalet spastiker till 4 500. I fortsättningen
betonades till en början särskilt vikten av en tidig diagnos och observation
på specialkliniker eller inom den allmänna sjukvårdens ram. Sedan spasticitetens
art klarlagts, borde en differentiering ske. Medicinalstvrelsen
skilde härvid på efterblivna och normalbegåvade barn. Ifråga om den
förstnämnda gruppen har förslagen berörts i proposition nr 26/1954 med
förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.
Beträffande de normalbegåvade spastiska barnen fann medicinalstyrelsen,
att de i stor utsträckning kunde och borde vårdas i hemmen men stå under
medicinsk kontroll och få sin behandling vid särskilda daghem och vid
polikliniker. Åtskilliga spastiska barn förmenades dock behöva sluten

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

vård. För dem ansågs speciella kvalificerade centralanstalter nödvändiga
och i första hand förordades, att Eugeniahemmet skulle tjänstgöra som
en sådan anstalt medan ett andra hem borde inrättas i Göteborg. Dessa
medicinalstyrelsens förslag och synpunkter har sedermera i allt väsentligt
upptagits av vanförevårdsutredningen. Vad utredningen härvid anfört hai
i allmänhet ej föranlett någon erinran vid remissbehandlingen.

För egen del vill jag särskilt framhålla betydelsen av att fall av spasticitet
observeras på ett tidigt stadium. Frågan om detta erfordrar förstärkning
av organisationen inom förlossnings- och spädbarnsvården och bör
uppmärksammas av de härför ansvariga myndigheterna, överhuvud bör de
spastiska barnens observation och vård så långt som möjligt inordnas
i den allmänna sjukvården och förebyggande barnavården. Inom denna
ram bör huvudmännen söka få till stånd en ambulant verksamhet, som
kan stödja hemvården. Även daghem torde fylla en viktig uppgift för dessa
barn. Otvivelaktigt kräves dock även hem för sluten vård. När det gäller
särskilt svårbedömbara fall synes denna vård böra ske vid centrala spastikeranstalter,
där en samlad medicinsk och teknisk erfarenhet på detta
område kan stå till förfogande. Jag ansluter mig alltså i huvudsak till de
riktlinjer för spastikervårdens ordnande, som medicinalstyrelsen och utredningen
uppdragit.

Eugeniahemmet har under en följd av år mottagit spastiska barn för
vård och behandling och f. n. torde över hälften av sjukavdelningens vårdplatser
vara belagda med sådana barn. Det synes mig därför naturligt, att
i första hand Eugeniahemmet beredes möjligheter att fullfölja sin utveckling
till en central spastikeranstalt. Jag ansluter mig till utredningens
förslag, att Eugeniahemmets sjukavdelning bör få till uppgift att för testning,
utredning och behandling mottaga spastiska barn i förskoleåldern
från hela landet samt jämväl i mån av plats vanföra eller eljest invalidiserade
barn. På hemmets skolhem och internat bör i första hand mottagas
spastiska men även andra vanföra barn i skolåldern, som på grund av sin
höggradiga spasticitet eller vanförhet ej kan gå i vanliga skolor. Jag biträder
utredningens uppfattning, att statsverket bör påtaga sig kostnaderna
för Eugeniahemmets om- och tillbyggnad för ifrågavarande ändamål. Jag
avser att i det följande framlägga förslag om anslag för hithörande byggnadsarbeten.

Jag har ävenledes blivit övertygad om det angelägna i att utredningens
förslag om ett ytterligare hem för vård av spastiska barn i förskoleåldern
i Göteborg snarast möjligt förverkligas. Detta hem har sedan länge planerats
av diakonissällskapet i Göteborg i samråd med medicinsk sakkunskap
vid universitetet i staden, och förslag om dess inrättande med statligt stöd
framfördes av medicinalstyrelsen i dess förut nämnda skrivelse. Avsikten
är, att hemmet i första hand skulle betjäna Göteborgs stad och sju närliggande
landsting. Diakonissällskapet, som avser att driva hemmet med

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

bidrag från hemortslandstingen, har icke ansett sig kunna svara för någon
del av anläggningskostnaderna. Utredningen har hemställt, att dessa helt
skall gäldas av statsmedel såvitt avser ett förskolehem om 30 platser. Då
staten icke synes böra undandraga sig att påtaga sig anläggningskostnaderna
för en anstalt av denna karaktär, kan jag tillstyrka detta förslag.
Genom att sällskapet åtar sig att driva hemmet tillförsäkras detta lämplig
personal. Jag förutsätter, att barnens resp. hemortslandsting svarar för
vårdkostnaderna på hemmet enligt de grunder som strax skall anges.

I det följande avser jag att anmäla visst medelsbehov för ritnings- och
utredningsarbeten avseende detta förskolehem. På av utredningen anförda
skäl anser jag mig i nuvarande läge ej kunna förorda ett av medicinalstyrelsen
framlagt förslag, att i Göteborg samtidigt och i anslutning till
hemmet för förskolebarnen ett skolhem med 30 platser skulle komma till
stånd. Jag är icke heller beredd förorda, att det av några remissmyndigheter
framförda förslaget om uppförande av spastikeranstalter även i Norrland
och Skåne nu upptages till prövning.

Jag biträder utredningens förslag, att ifrågavarande anstalter ställes
under medicinalstyrelsens tillsyn och inspektion samt förordar, att medicinalstyrelsen
erhåller i uppdrag att inkomma med förslag till de taxegrunder,
som skall gälla för anstalternas öppna vård.

Liksom utredningen vill jag framhålla betydelsen av att de nu föreslagna
spastikeranstalterna ej kommer att beläggas med ett kroniserat barnklientel.
Barnkronikervårdens organisation och utbyggnad bör därför ägnas
särskild uppmärksamhet av medicinalstyrelsen.

Utredningens förslag ifråga om finansieringen av Eugeniahemmets sjukavdelning
innebär i huvudsak samma anordning som av mig i det föregående
biträtts ifråga om vanföreanstalternas ortopediska kliniker. Förslaget
innebär dessutom, att hemmet skall komma i åtnjutande av motsvarande
statliga driftbidrag, som utgår till de medicinska barnavdelningarna
eller 2 kronor per barn och dag. Dessa förslag, vilka skulle träda
i kraft den 1 juli 1956, anser jag mig böra biträda som en provisorisk anordning.
Den torde få omprövas då ortopedklinikerna utflyttats från
vanföreanstalterna och det s. k. utomlänsavtalet enligt vad jag förut
förordat helt trätt i tillämpning för dessa kliniker. Samma ordning torde
böra gälla för det planerade spastikerhemmet i Göteborg.

Jag biträder förslaget, att staten beträffande Eugeniahemmet svarar för
uppkommet driftunderskott för anstalten i dess helhet, under förutsättning
att sällskapet Eugeniahemmet för fastställelse förelägger Kungl. Maj:t
inkomst- och utgiftsstat i analogi med vad som förordats beträffande de
ombildade vanföreanstalterna. Även dessa ändringar bör tillämpas fr. o. m.
den 1 juli 1956.

Det av utredningen framlagda förslaget, att staten bör täcka det på
grund av otillräckliga statliga fyllnadsbidrag i sällskapet Eugeniahemmets

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

räkenskaper av fondkapital tillskjutna underskottet, vilket vid slutet av
budgetåret 1952/53 uppgick till omkring 860 000 kr., anser jag mig ej kunna
upptaga till prövning.

Slutligen förordar jag i överensstämmelse med vad jag föreslagit beträffande
de ombildade vanföreanstalterna, att det enskilda huvudmannaskapet
för Eugeniahemmet bibehålies, och anser att verksamheten liksom
hittills bör bedrivas av sällskapet Eugeniahemmet. Kungl. Maj:t bör dock
förbehålla sig rätten att utse åtminstone hälften av styrelseledamöterna.
Föreskrifter i hithörande frågor torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

Byggnads- och lokalfrågor

Allmän översikt

I det föregående har utredningen beträffande vanföreanstalternas ortopediska
kliniker föreslagit, att Norrbackainstitutets klinik snarast möjligt
överflyttas till en ny klinikbyggnad vid karolinska sjukhuset. I fråga om
Göteborgsanstaltens ortopediska klinik har förordats, att förhandlingar
upptages med Göteborgs stad angående klinikens överförande för viss tid
i Sahlgrenska sjukhusets regi. Härnösandsanstaltens klinik bör enligt utredningen
överflyttas till en nybyggnad vid länslasarettet i Härnösand. Vidare
har förordats, att staten påtager sig den del av anläggningskostnaden
för en sådan klinik, som kan anses belöpa på de platser, av vilka landstinget
för egen del icke har behov. I fråga om Hälsingborgsanstaltens klinik har
utredningen uttalat, att därest Hälsingborgs stad tills vidare skulle övertaga
kliniken, det vore naturligt, att staten med hänsyn till klinikens mindre
tidsenliga skick ikläder sig huvudparten av kostnaden för erforderliga förbättringsarbeten
vid kliniken.

Beträffande de byggnadsfrågor, som sammanhänger med utredningens
förslag dels angående vanföreanstalternas ombildande till arbetsvårdsinstitut,
dels ock angående vården av normalbegåvade spastiska barn framhåller
utredningen bl. a. följande.

Sedan länge framförda förslag om byggnads- och upprustningsåtgärder
vid vanföreanstalterna har i avbidan på att klarhet skulle ernås om anstalternas
framtida verksamhet, icke blivit föremål för statsmakternas ställningstagande.
Därför har med åren ett byggnadsbehov ackumulerats, som
icke längre torde kunna eftersättas utan allvarlig risk för verksamhetens
bedrivande även vid ett bibehållande av anstalternas nuvarande organisation.
Utredningen omnämner, att byggnadsstyrelsen med utgångspunkt från
av anstaltsledningarna upprättade program numera utarbetat vissa förslag
till ny-, till- och ombyggnadsåtgärder vid vanföreanstalterna i Stockholm,
Hälsingborg och Härnösand. I fråga om lokalbehovet för yrkesskolornas
verkstäder har byggnadsstyrelsen därvid samrått med överstyrelsen för yrkesutbildning.
På hemställan av utredningen har vidare byggnadsstyrelsen
9 —-Bihang till riksdagens protokoll 11)55. 1 sand. Nr 135

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

överlämnat vissa promemorior innefattande dels alternativa förslag till utbyggnad
av Norrbackainstitutets huvudbyggnad, dels vissa alternativa överväganden
rörande en upprustning av skolhemmet på Lidingö, dels ock överväganden
rörande byggnadsfrågor^ vid vanföreanstalterna i Hälsingborg
och Härnösand. Beträffande Göteborgsanstalten har genom anstaltens försorg
utarbetats preliminära förslag till vissa tillbyggnadsarbeten. I fråga om
Norrbackainstitutet omnämner utredningen vidare ett av institutet till
Kungl. Maj:t ingivet förslag till ny-, till- och ombyggnad avseende institutets
huvudbyggnad. Beträffande Norrbackainstitutets skolhem på Lidingö
har Stockholmsföreningens styrelse i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt
om godkännande av ett av byggnadsstyrelsen upprättat förslag till ny elevhemsbyggnad
jämte vissa ombyggnadsarbeten. Av utredningens redogörelse
för ifrågavarande byggnadsfrågor framgår bl. a. följande.

Norrbackainstitutets huvudbyggnad omfattar en sammanlagd våningsyta
av cirka 18 000 in2 (brutto). En programutredning utvisar, att det aktuella
lokalbehovet är ytterligare cirka 5 000 m2. Byggnadsstyrelsen har utrett,
vilka byggnadsåtgärder, som erfordras för att avhjälpa nuvarande brister i
lokalbeståndet. Härvid har enligt ett första alternativ förutsatts, att den ortopediska
kliniken omedelbart flyttas till en nybyggnad vid karolinska sjukhuset.
Bandageverkstaden förutsättes kvarligga inom Norrbackainstitutet.
Vidare har förutsatts, att till vanföreanstalten kommer att förläggas en arbetsklinik,
vars omfattning emellertid f. n. ej kan förutsägas. Kostnaderna
bär av byggnadsstyrelsen beräknats till 7 700 000 kr., fördelande sig med
3 500 000 kr. för ombyggnad av huvudbyggnaden, 3 500 000 kr. för nybyggnad
för ortopedisk klinik, 250 000 kr. för nybyggnad av verkstad för billackering
och 450 000 kr. för transportkulvert in. in. till karolinska sjukhuset.

Enligt ett andra alternativ föreslås den ortopediska kliniken tills vidare
kvarligga i nuvarande lokaler, varvid vanföreanstaltens lokalbehov måste
tillgodoses genom att en ny verkstadsbyggnad uppföres. Kostnaderna enligt
detta alternativ uppskattas till 5 450 000 kr. varav 2 500 000 kr. för ombyggnad
av huvudbyggnaden, 2 500 000 kr. för nybyggnad av verkstäder och
450 000 kr. för transportkulvert in. in. Härtill kommer kostnaderna för en i
slutet av utbyggnadsperioden förutsatt flyttning av den ortopediska kliniken
till en nybyggnad. Tillsammans med en ombyggnad av därvid frigjorda lokaler
tillkommer därför en kostnad av cirka 4 500 000 kr. De sammanlagda
kostnaderna kommer att ökas, om ej medräknade förbättringsåtgärder i
nuvarande kliniklokaler skall genomföras. Enligt det senare alternativet blir
ej utrymmen tillgängliga för arbetskliniken, förrän ortopediska kliniken
flyttat ut.

Enligt byggnadsstyrelsen talar starka skäl för en utbyggnad av vanföreanstalten
enligt det förstnämnda alternativet.

Beträffande Norrbackainstitutets skolhem på Lidingö innebar byggnadsstyrelsens
på Stockholmsföreningens uppdrag upprättade förslag ett uppförande
av en ny elevrumsbyggnad för 44 elever jämte vissa ombyggnadsåtgärder
i befintlig byggnad för en kostnad av sammanlagt 1 050 0ÖÖ kr. I
iörenämnda till utredningen överlämnade promemoria uppskattades kostnaderna
för en helt ny byggnad för skolhemmets behov med utgångspunkt

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

från 44 elevplatser till cirka 1 500 000 kr. Enligt styrelsen kan emellertid
för en kostnad av eirka 200 000 kr. en ur skilda synpunkter godtagbar
upprustning av det befintliga skolhemmet genomföras, därest elevantalet
nedbringas till omkring 30.

I fråga om Hälsingborgsanstalten berör ej byggnadsstyrelsens förslag den
nuvarande fristående huvudbyggnaden, inrymmande ortopedisk klinik, bandage-
och skomakeriverkstäder, administrationslokaler och köksavdelning
med matsalar. Förslaget tager helt sikte på de nybyggnader, som erfordras
för att i anslutning till befintlig å kvarteret Sparven belägen verkstadsbyggnad
koncentrera anstaltens övriga verkstäder och elevhem med tillhörande
administrations- och ekonomilokaler etc. Byggnadsstyrelsen har samtidigt
gjort vissa kostnadsberäkningar för en fullständig nybyggnad av motsvarande
byggnadskomplex. Det förstnämnda alternativet stannar vid en kostnad
av cirka 4 500 000 kr. mot omkring 5 500 000 kr. vid hel nybyggnad. I
den senare summan är ej inräknade kostnader för eventuellt erforderliga
personalbostäder. I stort sett tillgodoser båda alternativen lokalbehovet för
100 elevhemsplatser och 130 platser i yrkesskolans verkstäder.

Byggnadsstyrelsen har vidare beräknat kostnaderna för en utvidgning och
upprustning av yrkesskolan med elevhem och skolhem vid Härnösandsnnstalten
till cirka 4 000 000 kr. Antalet elevplatser i yrkesskolan avses
bliva ökat från 81 till cirka 100, därvid man tager i anspråk de ortopediska
verkstäderna och vissa militära förrådslokaler. Elevhemmets platsantal
ökas från 93 till 115 genom utnyttjande av ortopedklinikens lokaler. Man
har därvid utgått från att kliniken liksom bandageverkstaden kommer att
beredas lokaler utanför anstalten.

Beträffande Göteborgsanstalten har ett inom anstaltsstyrelsen utarbetat
förslag till tillbyggnad av den särskilda flygel, som inrymmer ortopedklinik
och de ortopediska verkstäderna, preliminärt kostnadsberäknats till 810 000
kr. I tillbyggnaden skulle inrymmas bl. a. operationsavdelning, förläsningssalar
och en simhall. Från anstaltens sida har man emellertid övervägt en
förflyttning av yrkesskolan och elevhemmet till lämpligare plats, och föreningen
har hos Göteborgs stad utverkat, att intill år 1959 ett område vid
Torpa mellan Partillevägen och Kaggeledsgatan må för föreningens räkning
reserveras i och för uppförande av en eventuell ny yrkesskola med elevhem.

Till medicinalstyrelsens förenämnda skrivelse den 9 oktober 1953 och
Göteborgs diakonissällskaps skrivelse den 11 juli 1953 angående vissa byggnadsfrågor
berörande Eugeniahemmet samt en planerad spastilceranstalt i
Göteborg hade fogats vissa framställningar i ärendet från sällskapet Eugeniahemmet
och Göteborgs diakonissällskap. Av utredningens redogörelse
härför inhämtas hl. a. följande.

Enligt sällskapet Eugeniahemmet utgjorde hemmet elt värdefullt komplement
till de helt statsunderstödda vanföreanstalterna. Staten hade dock
icke i motsvarande utsträckning övertagit ansvaret för hemmets drift. Dess
ekonomi hade därför försvagats och hemmets standard ej kunnat upprätthållas
i fråga om byggnader och utrustning. 1 första hand vore den s. k.
sjukavdelningen, operations- och behandlingsrum samt läkarmottagningen
i trängande behov av renovering, utbyggnad och modernisering. Byggnadsfrågan
hade ytterligare aktualiserats genom den planerade utbyggnaden av
spastikervården.

Ett till framställningen fogat förslag till om- och tillbyggnad av Eugenia -

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

hemmet omfattade ny operationsavdelning, mottagningsavdelning, laboratorium,
arbetsplats för 2 nya läkare, större utrymme för fysikalisk behandling
samt 5—10 nya vårdplatser. Kostnaderna hade uppskattats till 600 000
kr., därav för byggnadsarbeten 450 000 kr. och för inredning, apparatur och
övrig utrustning 150 000 kr., därav för sängutrustning 15 000 kr., för möbler
in. m. 40 000 kr., för operation 24 000 kr., för röntgen 40 000 kr. och för
EEG-laboratorium 30 000 kr.

I av medicinalstyrelsen infordrat yttrande över framställningen förklarade
sig centrala sjukvårdsberedningen icke ha något i princip att erinra
mot de föreslagna byggnadsarbetena men underströk, att tveksamhet kunde
råda om lämpligheten av att utbygga Eugeniahemmet med hänsyn till karolinska
sjukhusets markanspråk. Direktionen för karolinska sjukhuset erinrade
i sitt yttrande om en av kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta
^byggande utarbetad generalplan för sjukhusets utbyggnad. Ifrågavarande
generalplan hade underställts 1951 års riksdag (prop. nr 123/1951). Enligt
generalplanen borde bl. a. serafimerlasarettets neurologiska och neurokirurgiska
kliniker förläggas till karolinska sjukhusets område, varvid en förutsättning
vore, att viss del av Eugeniahemmets område toges i anspråk som
byggnadsplats. Departementschefen uttalade, att, med hänsyn till bristen
på lämplig tomtmark i sjukhusets närhet, Eugeniahemmets område borde
för framtiden reserveras för statliga ändamål och i första hand tagas i anspråk
för behov, som kunde uppstå i samband med karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande. Statsutskottet anförde i sitt utlåtande nr 151/1951,
att en begränsning av den framlagda generalplanen om möjligt borde komma
till stånd. Utskottet funne det önskvärt, att riksdagen framdeles finge
tillfälle att i detalj taga ställning till det lokalprogram, som konune att framläggas.
Riksdagen (skr. nr 295) fattade beslut i överensstämmelse med vad
statsutskottet föreslagit.

Dii ektionen, liksom byggnadskommittén, vars yttrande direktionen inhämtat,
ansag, att nagra större kapitalinvesteringar icke borde göras i fråga
om Eugeniahemmets byggnader, förrän definitiv ställning tagits till frågan,
huruvida Eugeniahemmet skulle kvarligga på nuvarande plats eller om det
skulle förflyttas därifrån för att bereda rum för andra institutioner eller
anstalter, vilkas verksamhet vore beroende av närhet till karolinska sjukhuset
eller Norrbackainstitutet.

Medicinalstyrelsen för sin del vitsordade behovet av de föreslagna byggnadsarbetena
och uttalade, att Eugeniahemmet utan hinder av karolinska
sjukhusets utbyggnad torde kunna kvarligga på sin nuvarande plats de
närmaste 10—15 åren. Medicinalstyrelsen hemställde, att sällskapet Eugeniahemmet
för om- och tillbyggnad i huvudsaklig överensstämmelse med
framlagt förslag måtte beviljas statsbidrag med belopp, motsvarande de
styrkta verkliga kostnaderna, dock högst 600 000 kr.

I fråga om den planerade spastikeranstalten i Göteborg framhöll diakonissällskapet,
att det vore önskvärt, att hemmet ej finge en dominerande
sjukhuskaraktär utan mera karaktär av verkligt hem. Det borde därför ej
planeras inom ett större sjukhusområde eller mitt inne i en stad. Diakonissanstalten,
som låge inom ett villaområde på Hisingen, uppfyllde fordringarna
att ligga i närheten av Sahlgrenska sjukhuset, ortopediska kliniken och
barnsjukhuset, samtidigt som den erbjöde möjligheten till en öppen och fri
miljö. Hemmet vore planerat att inrymma 30 förskolebarn och 30 barn i
skolåldern, varjämte ett daghem borde anslutas till hemmet. Det mest ak -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

tuella behovet vore anordnandet av ett hem för förskolebarn med tillhörande
personalbostäder. Kostnaderna härför hade beräknats till 990 000 kr.
Om man byggde båda avdelningarna samtidigt beräknades kostnaderna till
sammanlagt 1 300 000 kr.

I av medicinalstyrelsen infordrat yttrande över sällskapets framställning
uttalade centrala sjukvårdsberedningen, att det ej funnes anledning till
erinran mot föreslagen plandisposition, men beredningen förutsatte, att
skissritningarna vid den fortsatta utarbetningen underkastades en mera
ingående granskning.

Medicinalstyrelsen förordade uppförandet i en etapp av ett vård- och behandlingshem
för normalbegåvade, höggradigt spastiska barn i såväl förskole-
som skolåldern och hemställde, att statsbidrag måtte beviljas Göteborgs
diakonissällskap med belopp, motsvarande de styrkta verkliga kostnaderna,
dock högst 1 300 000 kr.

Utredningens synpunkter och förslag

Utredningen framhåller i vad avser de redovisade byggnadsprogrammen
vid vanföreanstalterna, att med ett slutligt avgörande måste anstå, tills
statsmakterna tagit ställning till utredningens förslag om de nuvarande vanföreanstalternas
framtida utformning och verksamhet.

Utredningen erinrar om att utredningen förutsatt, att de ortopediska
verkstäderna, intill dess ett centralt bandagebolag kommit till stånd, i stort
sett skall bibehålla sina nuvarande lokaler. Detta har också förutsatts i det
byggnadsförslag, som framlagts beträffande Norrbackainstitutet. I fråga om
Göteborgs- och Hälsingborgsanstalterna framhåller utredningen, att ett bibehållande
av de ortopediska klinikerna med Göteborgs stad som huvudman
i nuvarande byggnader, där också de ortopediska verkstäderna är inrymda,
under en övergångstid ej synes utgöra något hinder för att verkstäderna
alltjämt drives i nuvarande huvudmans regi. Vid Härnösandsanstalten
har emellertid förutsatts, att de ortopediska verkstäderna skall inrymmas
i en nybyggnad för ortopedkliniken. Byggnadsprogrammet vid denna
anstalt bör bli föremål för förnyad prövning i syfte att bibehålla verkstäderna
inom huvudbyggnaden. I fråga om denna anstalt tillstyrker utredningen
i övrigt förslaget till framtida omdisposition samt upprustning av
yrkesskola, elevinternat och skolhem.

Utredningen understryker även, att vid de olika anstalterna föreliggande
program och planer rörande yrkesutbildningens utbyggnad och differentiering
genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg bör bli föremål för en översyn
och samordning. Härvid bör även övervägas den omfattning, i vilken
arbetsvårdsinstitutens elevinternat bör utbyggas, därest nuvarande system
med s. k. anstaltsförsörjning avvecklas i enlighet med utredningens förslag.
Med hänsyn till de nuvarande elevhemmens otillfredsställande standard bör
dessa överväganden komma till stånd snarast möjligt.

Beträffande arbetsklinikernas överflyttning till arbetsvårdsinstituten i
Stockholm och Göteborg framhålles, att erfarenheten av klinikernas verk -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

samhet ännu är så begränsad, att man svårligen kan bilda sig en uppfattning
om lokalbehovet. I fråga om de föreslagna lokalerna för arbetskliniken
vid Norrbackainstitutet förutsätter utredningen, att föreliggande programoch
ritningsförslag för fastställelse godkännes av arbetsklinikens ledning.
Utredningen förordar vidare, att Norrbackainstitutet omdisponeras i huvudsak
efter de riktlinjer, som anges i byggnadsstyrelsens såsom alternativ I
betecknade förslag, vilket innebär att den ortopediska kliniken överflyttas
till en nybyggnad vid karolinska sjukhuset.

Med beaktande av den oklarhet, som föreligger i fråga om det framtida
behovet av vårdplatser i särskola för skolpliktiga vanföra barn, är utredningen
icke beredd förorda uppförandet av en ifrågasatt, till cirka
1 000 000 kr. kostnadsberäknad, ny elevrumsbyggnad vid Lidingöhemmet
utan föreslår, att detta skolhem tills vidare upprustas för en kostnad om
cirka 200 000 kr. Av samma skäl är utredningen icke beredd att förorda, att
vid en ombyggnad av Norrbackainstitutet nya lokaler för realskolans behov
tillskapas.

Utredningen tillstyrker i princip, att yrkesskolan med sina verkstäder och
internat i Hälsingborg koncentreras till tomtområdet invid kvarteret Sparven
och den dit förlagda nya verkstadsbyggnaden, där skolan med möjligheter
till framtida ytterligare utbyggnad synes kunna erhålla ett lämpligt
och centralt läge med nära anknytning till lasarettet och de i ortopedbyggnaden
under i vart fall viss övergångstid bibehållna ortopediska verkstäderna.
Även om ortopedkliniken i Hälsingborg endast under en övergångstid
kommer att utnyttja sina nuvarande lokaler, är det likväl nödvändigt
med viss uppprustning bl. a. inom röntgenavdelningen. En viss minskning
av platsantalet synes därvid böra övervägas. Utredningen, som anser, att
Hälsingborgs stad snarast bör övertaga ansvaret för driften vid kliniken,
tinner det likväl naturligt, att staten svarar för huvudparten av eller
hela den kostnad, som en upprustning av denna rayonklinik betingar. Det
synes böra uppdragas åt medicinalstyrelsen att närmare precisera de byggnadsåtgärder,
som anses erforderliga.

I fråga om Härnösandsanstalten tillstyrker utredningen i princip förslaget
till omdisposition och upprustning, dock med reservation för ett bibehållande
tills vidare av de ortopediska verkstäderna i den nuvarande huvudbyggnaden.

Beträffande Göteborgsanstalten uttalar utredningen, att det ej är uteslutet,
att en tillfredsställande lösning av yrkesskolans med tillhörande verkstäder
och elevinternat eventuella utvidgningsbehov kräver en nybyggnad
på härför reserverad plats. En sådan lösning förutsätter dock, att en överenskommelse
kan träffas under samverkan med statsmakterna mellan anstaltens
huvudman och staden om inlösen av anstaltens nuvarande fastiglietskomplex.
Därest nybyggnad ej kommer till stånd, synes dock det blivande
arbetsvårdsinstitutet komma att erhålla ett betydande lokaltillskott

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

vid den tidpunkt om 10—15 år, då den, enligt vad förutsatts, till staden allenast
med nyttjanderätt upplåtna klinikbyggnaden icke längre behöver
tjänstgöra såsom rayonklinik eller då ortopedvården blivit tillfredsställande
utbyggd icke blott i Göteborgs stad utan även i de till Göteborgsrayonen hörande
olika landstingsområdena.

Beträffande de ifrågasatta byggnadsarbetena vid Eugeniahemmet framhåller
utredningen.

Med hänsyn till de betänkligheter, som bl. a. från karolinska sjukhusets
sida uttalats mot en ifrågasatt nyinvestering å Eugeniahemmet, vars tomtmark
kan behöva tagas i anspråk för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggnad,
må i detta sammanhang framhållas, att här dock är i relation till
de betydande värden, Eugeniahemmet med sin verksamhet representerar,
fråga om ett relativt begränsat belopp eller ett byggnadsanslag om cirka
450 000 kr. Därest en sådan investering icke nu göres, förefaller Eugeniahemmets
möjlighet att fungera såsom central spastikeranstalt att äventyras
och en fullständig nybyggnad på annan plats omedelbart aktualiseras. Av
erhållna upplysningar synes hava framgått, att frågan om ianspråktagande
av Eugeniahemmets tomt för karolinska sjukhusets räkning knappast kan
bliva aktuell i vart fall inom närmaste 10-årsperiod. Under denna tidsperiod
bör kunna vinnas en värdefull erfarenhet och uppfattning rörande
storleksordningen och utformningen av det nya anstaltskomplex, som i
sinom tid måste ersätta det nuvarande Eugeniahemmet. Den ifrågasatta investeringen
synes med hänsyn härtill fullt försvarbar.

Vad slutligen gäller det planerade sjukhemmet i Göteborg för spastiska
förskolebarn, tillstyrker utredningen ett engångsanslag av statsmedel till
diakonissällskapet i staden, därest föreliggande skissritningar kunna godkännas
av myndigheterna efter fortsatt överarbetning. Anslaget borde beräknas
till det belopp, 990 000 kr., som f. n. ansågs erforderligt för hemmets
anordnande.

Yttranden över utredningens förslag

Byggnadsstyrelsen uttalar beträffande byggnads- och lokalfrågorna
i allmänhet, att omfattande upprustningsåtgärder är behövliga
inom vanföreanstalternas nuvarande byggnader, oavsett huruvida en omorganisation
kräver ändrade resp. ökade lokaler eller icke, men att definitiva
förslag till byggnadsåtgärder icke kan upprättas förrän beslut rörande
verksamhetens bedrivande i olika avseenden fattats. Av denna anledning
är hittills verkställda utredningar endast preliminära och kostnaderna angivna
uppskattningsvis. Centrala sjukvårdsberedningen framhåller, att vanföreanstalternas
omdaning till arbetsvårdsinstitut torde komma alt ställa
större krav på gemensamhetslokaler samt lokaler för fysikalisk terapi och
gymnastik än vad utredningen synes förutsätta. SVCK uttalar, att vid
ett eventuellt överförande av fastigheter, utrustning in. in. från anstalternas
nuvarande huvudmän till annan huvudman, rimlig ersättning härför bör

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

I fråga om Norrbackainstitutet erinrar Stockholmsföreningen,
att den i skrivelse den 11 juni 1952 till medicinalstyrelsen överlämnat ett
principförslag angående Norrbackainstitutets ombyggnad, samt att medicinalstyrelsen
efter samråd med 1951 års vanförevårdsutredning — i
skrivelse den 28 augusti 1952 — förklarat att hinder icke syntes möta mot
att för sig upptaga till övervägande frågan om institutets utbyggnad i samband
med en eventuell överflyttning av den ortopediska kliniken till karolinska
sjukhuset. Föreningen framhåller, att ombyggnadsfrågan fått ytterligare
aktualitet genom medicinalstyrelsens förslag angående åtgärder för
att befordra den medicinska rehabiliteringsverksamheten. Föreningen erinrar
ä\en om, att den i yttrande den 27 oktober 1954 över betänkandet angående
sjukgymnastikens ställning i sjukvårdsarbetet in. m. berört frågan
om det planerade sjukgymnastinstitutet i Stockholm och därvid ansett det
böra närmare utredas, huruvida sistnämnda institut skulle kunna förläggas
till Norrbackainstitutet i dess nya gestaltning.

I en särskild skrivelse hemställer föreningen, att Kungl. Maj:t, så snart
omständigheterna medger, ville vidtaga åtgärder för att överflytta till Norrbackainstitutet
dispositionsrätten till den intill institutet belägna, till föreningen
de blindas vänner upplåtna blindhemstomten. Föreningen anför
härom bl. a.:

I proposition nr 118/1931 framhölls beträffande den intill Norrbackainstitutet
belägna, till föreningen de blindas vänner upplåtna blindhemstomten,
att vanföreföreningen borde äga företrädesrätt till dispositionen av
denna tomt, därest blindhemmet skulle nedläggas eller förflyttas. Vidare
uttalades i propositionen att Kungl. Maj :t syntes, därest vanföreföreningen
därom gjorde framställning, böra framdeles taga under övervägande att
genom bidrag av statsmedel till blindhemmets förflyttning förhjälpa föreningen
att komma i besittning av nämnda tomt.

Den tomtmai k som f. n. står till institutets förfogande är otillräcklig
bl. a. för tillgodoseende av personalens och elevernas behov av vistelse i fria
luften. Sedan vissa föreslagna ombyggnadsarbeten genomförts, blir bristen
på utrymme ännu mera besvärande. Föreningen är medveten om att realiserandet
av utbyggnadsplanerna torde komma att taga lång tid i anspråk
men vill å andra sidan framhålla att det torde dröja en avsevärd tid, innan
blindhemsverksamheten kan flyttas.

Direktionen för karolinska sjukhuset framhåller, att ytterligare överväganden
bör göras angående dispositionen av de lokaler inom Norrbackainstitutet,
som frigöres vid en förflyttning av den ortopediska kliniken.
Behovet av lokaler för arbetskliniken, den yrkesmedicinska avdelningen
samt för en socialmedicinsk institution bör härvid uppmärksammas. Arbetsmarknadsstyrelsen
och styrelsen för statens arbetsklinik understryker, att
arbetsklinikens lokalfråga bör bli föremål för ytterligare utredning.

Beträffande skolhemmet pa Lidingö framhåller Stockholmsf öreningen,
att den anser det vara synnerligen önskvärt, att en ombyggnad
kommer till stånd. Därest emellertid med hänsyn till eventuell ovisshet om

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

den framtida verksamheten vid skolhemmet det skulle anses oundgängligen
nödvändigt att låta anstå med en mera genomgripande upprustning,
bör i varje fall för att avhjälpa bl. a. av yrkesinspektionen och av hälsovårdsnämnden
och brandchefen i Lidingö påtalade brister vissa enklare
ombyggnadsarbeten utföras.

Beträffande vanföreanstalten i Hälsingborg förutsätter Hälsingborgsföreningen,
att de synnerligen trängande och absolut ofrånkomliga
om- och nybyggnadsfrågor, som f. n. är under utredning inom byggnadsstyrelsen,
icke kommer att uppskjutas i avvaktan på ett slutligt ställningstagande
till 1951 års vanförevårdsutrednings förslag. Stadsfullmäktige
i Hälsingborg har, såsom framgått av det föregående, uttalat, att stadsfullmäktige
anser erforderligt, att frågan om Hälsingborgs stad och vanföreanstalten
i Hälsingborg blir föremål för särskild överläggning mellan
representanter för samtliga vederbörande i och för genomförande på lämpligt
sätt av utredningens förslag om samordning av vanförevård arbetsvärd
och av ortopedisk klinikverksamhet i Skåne.

Ifråga om vanföreanstalten i Göteborg framhåller Göteborgsföreningen: Medan

övriga vanföreanstalter projekterat omfattande ny-, till- och ombyggnader
har problemen i Göteborg — särskilt med hänsyn till att Göteborgs
stad tidigare icke visat något intresse för att övertaga de befintliga
byggnaderna — varit så svårlösta, att styrelsen ansett sig böra avvakta
resultatet av utredningen, innan en omfattande nyprojektering påbörjats.
Detta får emellertid icke tolkas så, att behovet av en genomgripande upprustning
icke här gjort sig starkt gällande. Tvärtom pockar nu de under
de många utredningsåren ackumulerade byggnadsproblemen på en snar
lösning.

Göteborgs stad kan i framtiden knappast undvara den ortopediska klimkbyggnaden,
och staden har också deklarerat intresse för att övertaga Övriga
byggnader, vilka med hänsyn till sin utformning och de mycket besvärliga
terrängförhållandena knappast kan bli fullt lämpliga för det blivande
arbetsvårdsinstitutet ens genom en dyrbar till- och ombyggnad. Styrelsen
hemställer därför, att representanter för staten snarast möjligt måtte utses
att i samråd med styrelsen upptaga förhandlingar med Göteborgs stad om
förvärv i första hand av klinikbyggnaden men också av skolbyggnaderna,
och att styrelsen bemyndigas att upprätta förslag till ett helt nytt arbetsvårdsinstitut
på det område staden på styrelsens framställning reserverat
för detta ändamål.

Styrelsen framhåller i detta sammanhang, att styrelsen den 31 maj 1954
gjort framställning om en till 810 000 kronor kostnadsberäknad tillbyggnad
till klinikbyggnaden, inrymmande undervisningslokaler, operationsavdelning
och simbad för poliopatienter. Denna tillbyggnad bör få påbörjas
redan under år 1955 i styrelsens regi. Genom en sådan tillbyggnad okas
värdet av anläggningen, varför anledning icke torde föreligga att uppskjuta
ett ställningstagande i avvaktan på kommande förhandlingar med staden.
Härtill kommer, alt klinikens behov av förbättrade resurser är så stort,
att även något års uppskov med byggnadsplanerna innebär synnerligen allvarliga
olägenheter.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Arbetsldinikens i Göteborg lokalfråga bör enligt arbetsmarknadsstyrelsen
och styrelsen för statens arbetsklinik bli föremål för ytterligare utredning.

Beträffande Eugeniahemmets om- och tillbyggnad har
direktionen för karolinska sjukhuset, kommittén för karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande samt kommissionen för förhandlingar rörande karolinska
sjukhusets utbyggande m. m. i sina remissyttranden berört spörsmålet
i vad mån en ombyggnad av hemmet berör frågan om karolinska
sjukhusets framtida markbehov.

Direktionen liksom förhandlingskommissionen erinrar om att enligt avtal
med Stockholms stad serafimerlasarettets fastighet skall avträdas till Stockholms
stad den 1 januari 1961. Förhandlingskommissionen har i uppdrag
att förhandla med Stockholms stad och Stockholms läns landsting om nybyggnader
för neurologiska och neurokirurgiska klinikerna. Det har förutsatts,
att nybyggnad skall ske huvudsakligen inom karolinska sjukhusets
område därvid emellertid en mindre del av Eugeniahemmets mark har förutsatts
tagen i anspråk för ändamålet. Vid genomförande av Eugeniahemmets
upprustning maste enligt direktionen hänsyn tagas till nervklinikernas
utrymmesbehov, så att icke karolinska sjukhusets nödvändiga utveckling
förhindras.

Enligt förhandlingskommissionen har möjligheterna att förlägga ifrågavarande
kliniker till annat sjukhus än karolinska sjukhuset noggrant prövats,
men med negativt resultat. Kommissionen uttalar, att ett ianspråktagande
av viss del av Eugeniahemmets mark synes innebära den enda
möjliga utvägen till en godtagbar lösning av klinikernas förläggningsfråga.
Enligt kommissionen är det med hänsyn till nämnda avtal angeläget att
klinikerna utan dröjsmål uppföres. Kommissionen anför:

Kommissionen avser att, så snart förhandlingarna med Stockholms stad
och Stockholms läns landsting om tecknande av vårdplatser å klinikerna avslutats,
hos Kungl. Maj :t göra slutlig framställning i ämnet, innefattande
bl. a. hemställan om beslut, att sällskapet Eugenialieminet skall för ändamålet
avstå erforderlig del av det av sällskapet nu innehavda markområdet.
Såsom kommissionen framhållit i skrivelse till styrelsen för sällskapet i
februari 1949, föreligger här en nödfallssituation för karolinska sjukhuset,
som icke synes kunna överkommas utan medverkan från sällskapets sida.
Den föreslagna markupplåtelsen kommer icke att ske för något för sällskapet
främmande ändamål. Det måste tvärtom för sällskapets verksamhet
innebära en stor fördel, att i Eugeniahemmets grannskap ha tillgång till
två moderna kliniker av just den art, varom här är fråga. En upplåtelse
av mark av i det föregående angiven omfattning synes icke heller komma
att medföra nagra ökade byggnadskostnader för Eugeniahemmet, enär
någon bebyggelse av värde f. n. icke finnes inom det för upplåtelse aktuella
området.

Byggnadskommittén understryker starkt angelägenheten av att Eugeniahemmets
markområde i dess helhet reserveras för karolinska sjukhusets
framtida utbyggande. Med hänsyn till de avsevärda investeringar, som gjorts

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

i karolinska sjukhusets anläggningar, anser kommittén sig icke kunna stå
till svars med att sjukhuset blottställes på markreservat för framtida utbyggnadsbehov.

Sällskapet Eugeniahemmet framhåller, att de byggnader, vilka icke omfattas
av tidigare framställning från sällskapet, för en relativt ringa kostnad
torde kunna anpassas för den fortsatta verksamheten. Någon allmän upprustning
av dem synes under den närmaste tiden icke komma i fråga. Både
köksavdelningen och värmecentralen är helt moderna och i gott skick.

Förslag av medicinalstyrelsen

Jag torde i detta sammanhang få anmäla viss byggnadsfråga angående
uppförande och inredning av ny köksbyggnad in. in. vid kustsanatoriet
Apelviken. I skrivelse den 23 december 1954 har medicinalstyrelsen hemställt,
att statsbidrag för detta ändamål måtte utgå med högst 960 000 kr.
Styrelsen anför.

Frågan om uppförande och inredning av ny köksbyggnad vid kustsanatoriet
samt nedrivning av befintlig köksbyggnad och uppförande av
en byggnad för kafé och butik därstädes jämte inredning av densamma
har tidigare berörts i framställningar från medicinalstyrelsen den 28
februari 1947 och den 30 december 1953. I sistnämnda skrivelse har
byggnadsföretaget kostnadsberäknats till 980 000 kr.

I propositionen nr 106/1954 förklarade sig departementschefen dela
medicinalstyrelsens uppfattning angående angelägenheten av att en nj
köksbyggnad vid Apelvikens kustsanatorium uppfördes men var icke da
beredd att taga ställning till ett förslag om medelsanvisning för detta
byggnadsföretag. Föreliggande ritningsförslag borde nämligen underkastas
förnyad prövning och alla möjligheter till begränsningar och förenklingar
i byggnadsprogrammet borde tillvaratagas. ....

Föreningen kustsanatoriet Apelviken har därefter till styrelsen ingivit
reviderade ritningar till byggnadsföretaget samt ny utredning om kostnaderna,
slutande å 960 000 kr. Byggnadsstyrelsen har framhållit, att en viss
överarbetning även av dessa ritningar bör ske, varvid förmodligen en
viss minskning av byggnadens volym kunde åstadkommas. Även en överarbetning
av byggnadens yttre syntes önskvärd. Byggnadsstyrelsen har
funnit kostnaden "för byggnadsföretaget väl lågt beräknad men ansett den
vara tillräcklig, om vissa begränsningar i samband med en överarbetning
kunde ske. Centrala sjukvårdsberedningen har instämt i byggnadsstyrelsens
utlåtande och påpekat ytterligare några brister i ritningsförslaget.

Enligt medicinalstyrelsen är det med hänsyn till köksbyggnadens bristfälliga
beskaffenhet synnerligen angeläget, att en ny köksbyggnad snarast
uppföres. Styrelsen tillstyrker, att statsmedel anvisas för byggnadsföretaget,
dock högst 960 000 kronor. En förutsättning för statsbidragets utgående
bör vara, att ritningarna överarbetas med iakttagande av vad
byggnadsstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen anfört.

Enligt styrelsen torde vissa byggnadsarbeten, kostnadsberäknade till
119 000 kr., kunna anstå till ett följande budgetår, nämligen kafé- och
butiksbyggnaden, vissa målningsarbeten, ny transport- och rörkulvert samt
vissa planeringsarbeten. För budgetåret 1955/56 skulle därför erfordras
(960 000 — 119 000) 841 000 kr.

140

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 135

Departementschefen

I sitt remissyttrande över vanförevårdsutredningens förslag har byggnadsstyrelsen
uttalat, att definitiva förslag till byggnadsåtgärder vid de
ombildade vanföreanstalterna ej kan upprättas förrän beslut fattats om
den blivande verksamheten vid anstalterna.

Jag vill i fråga om Norrbackainstitutet uttala, att en allmän översyn
av byggnadsbehoven vid institutet med utgångspunkt från vad jag i det
föregående föreslagit nu bör komma till stånd genom byggnadsstyrelsens
försorg samt i samråd med övriga berörda myndigheter och anstaltsledmngen
i syfte att erhålla en rationell lösning av institutets byggnadsfråga.
Med hänsyn till behovet av att få en överblick över de byggnadsfrågor,
som kan äga samband med den föreslagna nya verksamheten vid
Norrbackainstitutet, bör samråd tagas jämväl med direktionen för karolinska
sjukhuset och kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande.
Härvid bör jämväl frågan om den fortsatta dispositionen av
den s. k. blindhemstomten på Norrbackaområdet upptagas till övervägande.

Före ett slutligt ställningstagande bör jämväl en översyn äga rum
av de ifrågasatta byggnadsåtgärderna vid Norrbackainstitutets skolhem
på Lidingö.

I fråga om Hälsingborgsanstalten har, såsom framgått av det föregående,
olika meningar kommit till uttryck om lämpligheten av såväl att
i framtiden bibehålla en ortopedisk klinik i Hälsingborg som att bibehålla
den nuvarande vanföreanstalten i Hälsingborg. Jag har därför förklarat
mig ämna medverka till att överläggningar kommer till stånd i denna
sak liksom om vanförevårdens och den därmed sammanhängande arbetsvärdens
ordnande i Skåne överhuvud. Något ställningstagande till de preliminära
byggnadsförslagen rörande Hälsingborgsanstalten kan självfallet
icke ske dessförinnan.

Även i fråga om Härnösandsanstalten har i remissyttrandena skilda
meningar kommit till uttryck om dels förutsättningarna för sjukvårdshuvudmannens
övertagande av den nuvarande ortopediska kliniken, dels
förutsättningarna för nybyggnad av en ortopedisk klinik inom sjukvårdsområdet,
dels ock frågan om förläggningen av ett arbetsvårdsinstitut vid
eventuell nybyggnad. Samtliga dessa frågor torde behöva ytterligare övervägas
före ett slutligt ställningstagande till frågan om byggnadsåtgärder
vid den nuvarande anstalten.

I fråga om Göteborgsanstaltens byggnadsfråga vill jag erinra om att
enligt Göteborgsföreningens remissyttrande Göteborgs stad deklarerat ett
intresse av att övertaga, förutom klinikbyggnaden, även övriga byggnader
vid anstalten. Göteborgsföreningen planerar i stället att upprätta förslag
till eH helt nytt arbetsvårdsinstitut på av staden reserverat område. Med
hänsyn härtill torde det få uppdragas åt den förutnämnda kommission,
som skulle få i uppdrag att upptaga förhandlingar om ortopedklinikens

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

övertagande av Göteborgs stad, att även till närmare övervägande upptaga
de sålunda framförda förslagen om Göteborgsanstaltens överförande i
Göteborgs stads ägo. Frågan om uppförande av ett nytt arbetsvårdsinstitut
i Göteborg torde böra upptagas till prövning först sedan förhandlingarna
avslutats.

Vad Eugeniahemmet angår, har jag i det föregående förordat, att staten
påtager sig kostnadsansvaret för hemmets utbyggande till central spastikeranstalt.
Ifrågavarande byggnadsarbeten har kostnadsberäknats till 450 000
kronor, vartill kommer 150 000 kronor för utrustning. Förslaget har tillstyrkts
av bl. a. medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen.
Även enligt min mening är det oundgängligen nödvändigt, att Eugeniahemmet,
vars standard på grund av svag ekonomi ej kunnat upprätthållas
i fråga om byggnader och utrustning, nu sättes i sådant skick, att
hemmet kan tillfredsställande fylla sin nya funktion inom spastikervården.
Invändningar mot alltför omfattande byggnadsarbeten vid hemmet har
framförts av bl. a. direktionen för karolinska sjukhuset, kommittén för
karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande samt kommissionen för förhandlingar
rörande karolinska sjukhusets utbyggande m. m. Dessa remissmyndigheter
har framhållit angelägenheten av att Eugeniahemmets
tomtområde för framtiden reserveras för karolinska sjukhusets behov, i
första hand för förläggandet av de nervkliniker, som efter serafimerlasarettets
överlåtande på Stockholms stad avsetts skola uppföras vid karolinska
sjukhuset. Såsom framgår av det anförda har frågan om det framtida
utnyttjandet av Eugeniahemmets område varit föremål för behandling
vid 1951 års riksdag, varvid riksdagen uttalade, att markområdet borde
reserveras för statliga ändamål, men att riksdagen icke vore beredd att
biträda uppfattningen, att området i första hand borde tagas i anspråk
för behov, som kunde uppstå i samband med karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggnad.

Utan att nu taga definitiv ställning till frågan om det framtida användandet
av Eugeniahemmets markområde, vill jag framhålla, att jag
av vad kommissionen för förhandlingar rörande karolinska sjukhusets utbyggande
m. in. anfört blivit övertygad om att det torde bli nödvändigt
att inom Norrbackaområdet söka finna utrymme för de ovannämnda
nervklinikerna. Så vitt jag nu kan bedöma, torde en förläggning av klinikerna
till närheten av karolinska sjukhusets psykiatriska klinik närmast
komma ifråga. Härvid skulle eventuellt viss del av Eugeniahemmets
område behöva tagas i anspråk för klinikerna. Hittills upprättade skissritningar
för nervklinikerna utvisar emellertid, att deras uppförande icke
skulle behöva inkräkta på Eugeniahemmets område i sadan utsträckning,
att en om- och tillbyggnad av Eugeniahemmet enligt det framlagda förslaget
skulle äventyras.

De av mig förordade byggnadsarbetena vid Eugeniahemmet innebär

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

icke ny- eller ombyggnadsarbeten av sådan omfattning, att detta medför
ett ställningstagande till frågan om Eugeniahemmets framtida förläggning,
utan är närmast att betrakta som genomförandet av en sedan länge
behövlig upprustning av hemmet, som f. n. fyller en viktig uppgift inom
svensk vanförevård och som vid ett bifall till av mig framlagda förslag
kommer att under den närmaste tiden få ökade möjligheter att fylla en
central funktion inom landets spastikervård, där behovet av vårdplatser
är mycket stort. Jag tillstyrker därför, att de föreslagna byggnadsarbetena
vid Eugeniahenmiet kommer till stånd, och har intet att erinra mot de
till 450 000 kronor beräknade kostnaderna. Jag föreslår emellertid, att kostnaderna
fördelas på två budgetår, varvid för nästa budgetår torde böra an■\isas

av utrustning har jag i och för sig intet att erinra men förordar, att centrala
sjukvårdsberedningen får undersöka om icke kostnaderna för operation,
röntgen och EEG-laboratorium skulle kunna nedbringas genom att
Eugeniahemmet finge använda motsvarande resurser vid karolinska sjukhuset
eller Norrbackainstitutet. För nästa budgetår torde av det äskade
anslaget, 150 000 kronor, endast halva beloppet eller 75 000 kronor behöva
ställas till förfogande. Sammanlagt bör alltså till byggnadsarbeten
och upprustning vid Eugeniahemmet anvisas 450 000 kronor. För ändamålet
torde å riksstaten böra uppföras ett särskilt anslag av reservationsanslags
natur, benämnt Ombyggnad och utrustning av Eugeniahemmet.

Det föreslagna spastikerhemmet i Göteborg har kostnadsberäknats till
990 000 kr. Som jag förut framhållit, anser jag mig icke kunna föreslå,
att medel för ändamålet anvisas redan för nästa budgetår. Jag förutsätter,
att föreliggande skissritningar blir föremål för ytterligare bearbetning.
För det fortsatta utredningsarbetet bör medel anvisas för nästa budgetår
och jag förordar, att ett belopp av 30 000 kronor ställes till förfogande
fiån ett för ändamålet uppfört reservationsanslag till Utredning rörande
ett spastikerhem i Göteborg.

Beträffande slutligen medicinalstyrelsens hemställan om medelsanvisning
för uppförande och inredning av ny köksbyggnad vid kustsanatoriet Apelviken
har jag, såsom medicinalstyrelsen framhållit, i propositionen nr
106/1954 förklarat mig dela styrelsens uppfattning angående angelägenheten
av att köksbvggnaden uppfördes. Jag ansåg mig emellertid icke
kunna taga slutlig ställning till frågan om statsbidrag, förrän ritningarna
underkastats förnyad prövning. Sådan prövning har nu skett, varvid byggnadsstyrelsen
och centrala sjukvårdsberedningen framställt vissa erinringar.
Dessa torde få beaktas vid den fortsatta planeringen, men synes icke vara
av den art, att de bör hindra att nybyggnaden nu kommer till stånd.
Enligt min mening är det nämligen synnerligen angeläget, att så sker
på grund av den nuvarande köksbyggnadens bristfälliga beskaffenhet.
Jag förordar därför, att statsbidrag beviljas föreningen kustsanatoriet

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Apelviken för utförande av de byggnadsarbeten, som omfattas av den av
medicinalstyrelsen föreslagna första etappen. Den härför erforderliga medelstilldelningen,
cirka 840 000 kronor, torde böra uppdelas på två budgetår.
För nästa budgetår torde för arbetenas påbörjande ett belopp av
375 000 kronor ställas till förfogande. Medlen torde böra anvisas från
anslaget till Bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter.
Då å detta anslag, vilket i statsverkspropositionen preliminärt
uppförts med ett formellt belopp av 100 kronor, finnes en odisponerad
reservation av omkring 400 000 kronor, och då jag i övrigt icke
föreslår någon medelsanvisning för byggnadsarbeten vid tuberkuloss jukvårdsanstalterna,
skulle anslaget för budgetåret 1955/56, såsom i statsverkspropositionen
förordats, uppföras allenast med ett formellt belopp
av 100 kronor. Såsom förutsättning för statsbidraget till föreningen kustsanatoriet
Apelviken bör gälla, att byggnadsföretaget utföres i huvudsaklig
överensstämmelse med nu föreliggande ritningar, sedan dessa överarbetats
enligt byggnadsstyrelsens och centrala sjukvårdsberedningens anvisningar
och därefter godkänts av medicinalstyrelsen.

Hemställan

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna av mig i det föregående förordade förslag
rörande den framtida organisationen och finansieringen av
verksamheten vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet
samt angående vården av normalbegåvade spastiska barn;

2) godkänna av mig föreslagna ändrade grunder för
statsbidragen till stödjebandage och proteser m. m.; samt

3) för budgetåret 1955/56 under elfte huvudtiteln såsom
reservationsanslag anvisa

a) till Ombyggnad och utrustning av Eugeniahemmet
450 000 kronor;

b) till Utredning rörande ett spastikerhem i Göteborg
30 000 kronor; samt

c) till Bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter
100 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Eklöf

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 4

Inledning............................................................. 3

Allmän översikt över vanförevården och vården av partiellt arbetsföra...... 5

Vissa allmänna uppgifter........................................... 5

Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet............................. 6

Andra samhällsåtgärder för vanföra och övriga grupper partiellt arbetsföra 12

Utredningen...................................................... 44

Vanförevårdens olika verksamhetsgrenar................................. 45

Den ortopediska specialistvården och eftervården av barnförlamningsfall.. 15

Allmän översikt................................................... 45

Tidigare reformförslag............................................. 18

Utredningens synpunkter och förslag................................ 22

Remissyttranden.................................................. 27

Departementschefen............................................... 33

Yrkesutbildningen och därmed sammanhängande verksamhet............ 39

Allmän översikt................................................... 39

Tidigare reformförslag............................................. 43

Utredningens synpunkter och förslag................................ 46

Remissyttranden.................................................. 51

Departementschefen............................................... 58

Skolundervisningen.................................................. 53

Allmän översikt................................................... 63

Tidigare reformförslag............................................. 67

Utredningens synpunkter och förslag............................... 69

Remissyttranden.................................................. 72

Departementschefen............................................... 74

Vård- och arbetshemsverksamheten................................... 78

Allmän översikt................................................... 78

Tidigare reformförslag............................................. 79

Utredningens synpunkter och förslag................................ 80

Remissyttranden.................................................. 81

Departementschefen............................................... 83

Kuratorsverksamheten och arbetscentralerna........................... 84

Allmän översikt................................................... 84

Tidigare reformförslag............................................. 85

Utredningens synpunkter och förslag................................ 85

Remissyttranden.................................................. 86

Departementschefen............................................... 89

Ortopediska och tekniska hjälpmedel m. m............................. 89

Allmän översikt................................................... 89

Tidigare reformförslag............................................. 91

Utredningens synpunkter och förslag................................ 93

Remissyttranden.................................................. 95

Departementschefen...............................................402

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 145

De ombildade vanföreanstalternas ställning, finansiering och organisation.. 105

Huvudmannaskap.............................................105

Finansieringssystem............................................107

Administration och organisation.................................108

Remissyttranden.................................................. 111

Departementschefen...............................................115

Eugeniahemmet. Vården av normalbegåvade spastiska barn.............117

Eugeniahemmet...................................................117

Vården av normalbegåvade spastiska barn..........................118

Utredningens synpunkter och förslag................................120

Remissyttranden..................................................122

Departementschefen...............................................126

Byggnads- och lokalfrågor...........................................129

Allmän översikt...................................................129

Utredningens synpunkter och förslag................................133

Yttranden över utredningens förslag................................135

Förslag av medicinalstyrelsen.......................................139

Departementschefen...............................................140

Hemställan......................................................143

10—Biliang till riksdagens protokoll 11)55. 1 sand. Nr 135