Kungl. Maj:ts proposition nr 11b

1

Nr 114

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 19b7 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott
den b mars 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sj ukför säkring,

2) lag om ändring i lagen den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa, samt

3) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga härvid fogade förslag till

4) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

5) lag angående ändrad lydelse av 16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947
(nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn,
samt

6) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås bl. a. vissa reformer i fråga om samordningen
mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen. I syfte att motverka uppkomsten
av luckor i försäkringsskyddet och av dubbelersättningar föreslås
— förutom en del åtgärder av administrativ natur — vissa lagändringar.
Sålunda föreslås att sjukförsäkringens sjukhjälpstid för förvärvsarbetande
personer som åtnjuter invalidpension, sjukbidrag, änkepension eller liustriitillägg
skall förlängas från högst 90 till högst 730 dagar samt att vid utfae1
—liihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 11b

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H

talning av retroaktiv nybeviljad sådan folkpension eller retroaktiv sådan
pension, som jämkats uppåt på grund av minskad inkomst, under retroaktivtiden
uppburen sjukhjälp från allmän sjukkassa skall avdragas från folkpensionen
i den mån sjukhjälpen överstiger 90 kr. Dessa lagändringar
föreslås träda i kraft den 1 januari 1956. De ändringar, som den nu åsyftade
reformen kan medföra i fråga om statens utgifter för sjukförsäkring
och folkpensionering, antages inte bli särdeles stora relativt sett och torde
i betydande mån komma att utjämna varandra.

Vidare föreslås att den obligatoriska sjukpenningförsäkringen för icke
förvärvsarbetande, med mannen sammanlevande gifta kvinnor skall utsträckas
till att avse sådana kvinnor, även om de uppbär folkpensionsförmånen
hustrutillägg. Enligt förslaget skall dessutom sjukpenningförsäkring för
hemmafru vid hävande av sammanlevnaden mellan makarna eller äktenskapets
upplösning bestå så länge hon sammanlever med barn under 16 år.
Även dessa båda ändringar föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1956.
En viss anmälningsplikt föreslås för ifrågavarande grupper, som skola föras
in under den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Den nu avsedda reformen
antages öka sjukförsäkringens årliga totalutgifter med omkring
4,5 milj. kr., varav omkring 2,6 milj. kr. skulle utgöras av statsbidrag.

Enligt lagen den 17 december 1954 med särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa har förutvarande medlemmar
i erkända sjukkassor — i den mån de inte är sjukpenningförsäkrade
enligt sjukförsäkringslagen — under första halvåret 1955 som en övergångsanordning
fått rätt att i vederbörande allmänna centralsjukkassa försäkra
sig för samma sjukpenning, som vederbörande vid utgången av år 1954
var tillförsäkrad i den erkända kassan under de första 90 sjukhjälpsdagarna,
dock högst 3 kr. Nu föreslås att försäkring enligt lagen den 17
december 1954 skall få giltighet i ytterligare 5 år eller till utgången av
juni månad 1960. De sjukkassemedlemmar, som inte utnyttjat sin rätt
enligt övergångsanordningen, föreslås ändock skola få försäkring, om de
gör anmälan före den 31 juli 1955. Vissa smärre ändringar i lagen den 17
december 1954 föreslås i övrigt. Vid en anslutning av 50 % och en genomsnittlig
sjukpenning av 2 kr. beräknas försäkringskostnaderna för helt kalenderår
uppgå till omkring 4,5 milj. kr., varav omkring 0,9 milj. kr. skulle
belöpa å statsbidrag. Uppkommande underskott å försäkringen föreslås
skola belasta den obligatoriska försäkringen för grundsjukpenning i centralsjukkassan.

I yrkesskadeförsäkringslagen föreslås två ändringar av reglerna om
samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. Enligt förslaget skall
skadad arbetstagare, som är sjukförsäkrad men ej sjukpenningförsäkrad
enligt sjukförsäkringslagen (t. ex. arbetstagare under 16 år), vid yrkesskada
erhålla sjukpenning under samordningstiden från yrkesskadeförsäkringen
med belopp motsvarande vad han skulle ha ägt uppbära från den

3

Kungl. Maj:ts proposition nr lli

allmänna sjukkassan, om han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad enligt
sjukförsäkringslagen. Vidare föreslås att samordningstiden omedelbart
skall upphöra om utförsäkring enligt sjukförsäkringslagen inträder. Ändringarna
av samordningsreglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1955.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 7, 11, 29, 34 och 47 §§ lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

7

Sjukkassemedlem, vars — —---

säkrad.

Sjukkassemedlems hustru, som
sammanlever med sin man och själv
är medlem i allmän sjukkassa men
vars årsinkomst av förvärvsarbete
ej uppgår till ettusentvåhundra kronor,
är jämväl sjukpenningförsäkrad,
dock ej för längre tid än till
och med den månad, varunder hon
fyller sextiosju år, och ej heller för
tid efter utgången av den månad,
varunder hon börjat uppbära folkpensionsförmån
i annan form än
ålderspension, så länge förmånen
åtn jutes.

(Föreslagen lvdelse)

§•

---vara sjukpenning^ r Kvinnlig

sjukkassemedlem, vars
årsinkomst av förvärvsarbete ej
uppgår till ettusentvåhundra kronor,
är jämväl sjukpenningförsäkrad,
såframt hon

a) är gift och sammanlever med
sin man eller, om sammanlevnaden
mellan makarna hävts, med barn
under 16 år, som vid tiden för sammanlevnadens
hävande var sjukvårds
försäkrat såsom barn till henne
eller maken, eller

b) efter att hava varit gift sammanlever
med barn under 16 år, som
vid tiden för äktenskapets upplösning
var sjukvårds försäkrat såsom
under a) sågs.

Försäkring, som i andra stycket
avses, gäller ej för längre tid än till
och med den månad, varunder kvinnan
fyller sextiosju år, och ej heller
för tid efter utgången av den månad,
varunder hon böx-jat uppbära
invalidpension eller sjukbidrag enligt
lagen om folkpensionering, så
länge sådan förmån åtnjutes.

lydelse’ se beträffande 7 och 29 §§ SFS 1953: 569, beträffande 11 och 47
1954: 244 samt beträffande 34 § SFS 1954: 518.

i SFS

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H

(Gällande lydelse)

Avlider make till hustru, som i
andra stycket avses, skall utan hinder
därav försäkringen bestå intill
utgången av tredje kalendermånaden
efter den, då mannen avlidit.

Annan än

(Föreslagen lydelse)

Avlider make till hustru, som i
andra stycket under a) sägs, skall,
om makarna sammanlevde men barn
som där avses ej finnes, försäkringen
bestå intill utgången av tredje kalendermånaden
efter den, då mannen
avlidit,
obligatoriska sj ukpenningförsäkringen.

11 §•

Sjukkassa skall — —---— —

Ändring av medlems sjukpenningförsäkring
till följd av beslut, som
avses i första stycket andra punkten,
må ej ske förrän vid det månadsskifte,
som inträffar närmast efter
det beslutet härom fattats. Därest
medlems sjukpenningförsäkring eljest
skall ändras, skall, om ej annat
följer av vad i 7 § tredje stycket
sägs, ändringen ske vid månadsskiftet
närmast efter det anledning
till ändringen uppkommit.

Under tid,---

Beslut angående —

därav påkallas.

Ändring av medlems sjukpenningförsäkring
till följd av beslut, som
avses i första stycket andra punkten,
må ej ske förrän vid det månadsskifte,
som inträffar närmast
efter det beslutet härom fattats.
Därest medlems sjukpenningförsäkring
eljest skall ändras, skall, om
ej annat följer av vad i 7 § fjärde
stycket sägs, ändringen ske vid månadsskiftet
närmast efter det an uppkommit.

ledning till ändringen

- 31 § stadgas.

— — delgivas denne.

29

Sjukhjälp i form av sjukpenning
sller ersättning för sjukhusvård utgår
vid varje sjukdom för högst
sjuhundratrettio dagar, dock för
högst nittio dagar för tid efter utgången
av den månad, varunder försäkrad
fyllt sextiosju år eller varunder
försäkrad börjat uppbära
folkpensionsförmån i annan form
än ålderspension, så länge förmånen
åt njutes.

Sjukhjälp i form av sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård utgår
vid varje sjukdom för högst
sjuhundratrettio dagar. Sådan sjukhjälp
utgår dock vid varje sjukdom
för högst nittio dagar för tid efter
utgången av den månad, varunder
försäkrad fyllt sextiosju år; och för
den som åtnjuter folkpensionsförmån
i annan form än ålderspension
utgår sjukhjälpen för högst nittio
dagar efter utgången av den månad,
varunder han börjat uppbära sådan
förmån. Uppbär den som är sjuk -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 111

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

penningförsäkrad enligt 7 § första
stycket annan folkpensionsförmån
än ålderspension redan före sjukdo•
mens första sjukperiod, skall ifråga varande

tid av nittio dagar räknas
från utgången av den månad, varunder
han börjat uppbära dylik förmån
med ett till följd av ändrade
inkomstförhållanden ökat belopp.

Vid tillämpning--— ----nämnda tid.

34 §.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen,
försäkringen för grundsjukpenning
och försäkringen för tillläggssjukpenning
skola var för sig
vara så avvägda, att de i förening
med andra för ifrågavarande del av
s j ukkasseverksamheten tillgängliga
medel må antagas förslå till infriande
av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader
och övriga den allmänna
sjukkassan i denna del åliggande
utgifter ävensom till erforderlig
fondbildning; och skola härvid
kassans förvaltningskostnader i sin
helhet fördelas på avgifterna för
sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för grundsjukpenning. Avgifterna
för sjukvårdsförsäkringen
skola tillika förslå till de utgifter för
läkemedel, som enligt vad Konungen
med riksdagen därom förordnar skola
åvila kassan.

Avgifterna för------

Avgifterna för------- —

Sjukförsäkringsavgifterna skola
digheten.

Avgifterna för sj ukvårdsförsäkringen,
försäkringen för grundsjukpenning
och försäkringen för tillläggssjukpenning
skola var för sig
vara så avvägda, att de i förening
med andra för ifrågavarande del av
s j ukkasseverksamheten tillgängliga
medel må antagas förslå till infriande
av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader
och övriga den allmänna
sjukkassan i denna del åliggande
utgifter ävensom till erforderlig
fondbildning; och skola härvid
kassans förvaltningskostnader i sin
helhet fördelas på avgifterna för
sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för grundsjukpenning. Avgifterna
för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning
skola tillika förslå, de förra till
de utgifter för läkemedel och de senare
till de utgifter för sjukpenning
i övrigt, som enligt vad Konungen
med riksdagen därom särskilt förordnar
skola åvila kassan,
helt krontal,
hela krontal.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U

(Föreslagen lydelse)

47 §.

_______av förvärvsarbete.

Kvinnlig sjukkassemedlem, som i
7 § andra stycket under a) och b)

(Gällande lydelse)

Sjukpenningförsäkrad medlem,

Sjukkassemedlems hustru, som
sammanlever med sin man, äger,
vare sig hon är sjukpenningför säkrad
enligt 7 § första stycket eller
enligt andra stycket av samma paragraf,
genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
hon tillhör för erhållande av sjukpenningtillägg,
uppgående till en,
två eller tre kronor för dag, dock
högst det av dessa belopp, som motsvarar
skillnaden mellan sex kronor
och den sjukpenning hon eljest äger
uppbära till följd av försäkring enligt
denna lag.

Försäkring för — -----—

avses, äger, vare sig hon är sjukpenningförsäkrad
enligt första eller
enligt andra stycket av nämnda paragraf,
genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
hon tillhör för erhållande av sjukpenningtillägg,
uppgående till en,
två eller tre kronor för dag, dock
högst det av dessa belopp, som motsvarar
skillnaden mellan sex kronor
och den sjukpenning hon eljest äger
uppbära till följd av försäkring enligt
denna lag.
föregått sjukperioden.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1956.

Vad i 7 § andra stycket enligt den
nya lydelsen sägs skall äga motsvarande
tillämpning i fall då sammanlevnaden
hävts eller äktenskapet upplösts
före den 1 januari 1955 och
kvinnan sammanlever med barn under
16 år vilket vid tiden för sammanlevnadens
hävande eller äktenskapets
upplösning skulle hava varit
sjukvårdsförsåkrat såsom barn till
henne eller hennes make, därest lagen
om allmän sjukförsäkring då
ägt giltighet.

Det åligger medlem, som icke är
sjukpenningförsäkrad enligt 7 §

andra stycket i den äldre lydelsen
men som skall vara sjukpenningförsäkrad
enligt detta lagrum i den nya
lydelsen, att enligt de föreskrifter,
som meddelas av den i 91 § lagen

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om allmän sjukförsäkring avsedda
tillsynsmyndigheten, före utgången
av år 1955 lämna sjukkassan de
uppgifter, som erfordras för tilllämpningen
av denna lag. Underlåter
medlem att fullgöra denna uppgiftsskyldighet
och har sjukkassan
ej ändock kunnat besluta angående
medlemmens sjukpenningförsåkring,
blir försäkringen gällande först
från och med ingången av kalendermånaden
närmast efter den, då
sjukkassan erhållit vetskap om att
medlemmen skall vara sjukpenningförsäkrad.

Bestämmelserna i 29 § första stycket
i deras nya lydelse skola äga
tillämpning jämväl å sjukdom, som
inträffat före den 1 januari 1956, i
den mån sjukhjälpstiden enligt bestämmelserna
i deras äldre lydelse
icke utgått vid ikraftträdandet av
denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 i

9

F ör slag
till

Lag

om ändring i lagen den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3 och 5 §§ lagen den 17 december 1954
med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1

Den som vid utgången av december
1954 var medlem av erkänd
sjukkassa för erhållande av sjukpenning
men som icke är sjukpenningförsäkrad
enligt lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
äger, utan hinder av vad
i nämnda lag finnes stadgat däremot
stridande, för tiden intill utgången
av juni 1955 i den allmänna centralsjukkassa
han tillhör genom frivilliga
avgifter försäkra sig för sjukpenning
enligt vad nedan sägs.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som vid utgången av december
1954 var medlem av erkänd sjukkassa
för erhållande av sjukpenning
men som icke är sjukpenningförsäkrad
enligt lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring
äger, utan hinder av vad i nämnda
lag finnes stadgat däremot stridande,
för tiden intill utgången av juni
1960 i den allmänna centralsjukkassa
han tillhör genom frivilliga
avgifter försäkra sig för sjukpenning
enligt vad nedan sägs.

Anmälan för erhållande av försäkring
enligt denna lag skall göras
före den 15 februari 1955 eller, såvitt
angår den som från och med
ingången av år 1955 blivit sjukpenningförsäkrad
i allmän sjukkassa
men vars försäkring enligt sjukkassans
beslut sedermera upphört, inom
två veckor från det beslutet härom
delgivits honom.

§•

Anmälan för erhållande av försäkring
enligt denna lag skall göras
före den 31 juli 1955 eller, såvitt
angår den som blivit sjukpenningförsäkrad
enligt lagen om allmän
sjukförsäkring men vars försäkring
sedermera upphört, inom två veckor
från det beslutet härom delgivits
honom.

Försäkring enligt — — —---erkända sjukkassan.

1 fråga —------den tidigare.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

(Gällande lydelse)

Försäkring enligt denna lag skall
avse sjukpenning till det belopp, för
vilket medlemmen vid utgången av
år 1954 i erkänd sjukkassa var försäkrad
under de första 90 sjukhjälpsdagarna.
översteg nämnda belopp
tre kronor, skall dock försäkringen
enligt denna lag avse ett belopp
av tre kronor för dag.

Å sjukpenningen-------

Sjukpenning må---------

(Föreslagen lydelse)

3 §•

För dag,
Vid varje

— nämnda belopp.
— 90 dagar.

Försäkring enligt denna lag skall
avse sjukpenning uppgående till en,
två eller tre kronor för dag, dock
högst det av nämnda belopp, som
med 50 öre överstiger den sjukpenning,
för vilken medlemmen vid utgången
av år 1954 i erkänd sjukkassa
var försäkrad under de första
90 sjukhjälpsdagarna.
motsvarande tillämpning.
av arbetsförmågan.

5 §.

Till centralsjukkassa -------för barntillägg.

Kostnaderna för försäkringen skola,
i den mån de icke täckas av avgifterna
för densamma jämte statsbidrag
och andra för försåkringsverksamheten
tillgängliga medel, belasta
försäkringen för grundsjukpenning
i kassan.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1955; dock skall 5 § andra stycket
lända till efterrättelse från och med
den 1 januari 1955 och må fråga om
försäkring enligt denna lag behandlas
redan före förstnämnda dag.

Den som vid utgången av juni
1955 år försäkrad enligt lagen den
17 december 1954- (nr 774) i dess
ursprungliga lydelse skall, såframt
han ej annat begår, utan ny anmälan
anses försäkrad jämväl för tiden
därefter och må, om försäkringen
avser annan sjukpenning ån som
medgives enligt 3 § i den nya lydel -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sen, alltjämt vara försäkrad för samma
sjukpenning.

Har anmälan för erhållande av
försäkring ej gjorts inom tid, som
stadgats i 2 § i dess ursprungliga
lydelse, må sjukpenning ej utgivas
för tid före den 1 juli 1955 och
skall för sådan tid avgift för försäkringen
ej heller erläggas.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring Härigenom

förordnas, att 11 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

11

För tid till och med nittionde dagen
efter den då yrkesskada inträffar,
dock längst till den dag skadan
medför rätt till livränta, (sa mordningstid)
äger den skadade,
såframt han är försäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring,
rätt att erhålla sjukhjälp från allmän
sjukkassa enligt vad därom
är stadgat i nämnda lag.

(Föreslagen lydelse)

§•

Drabbas någon, som är försäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
av yrkesskada, äger han för
tid till och med nittionde dagen efter
den då skadan inträffade, dock
längst till den dag skadan medför
rätt till livränta eller till och med
den dag rätten till sjukpenning upphör
enligt 29 § nämnda lag, (s a mordningstid)
rätt att erhålla
sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt
vad därom är stadgat i lagen
om allmän sjukförsäkring.

Är skadad, som avses i första
stycket, under samordningstiden eller
del därav ej sjukpenningförsäkrad
i allmän sjukkassa, skall för
sådan tid till honom utgivas sjukpenning
enligt denna lag med belopp
motsvarande vad han skulle
hava ägt uppbära från sjukkassan,
därest han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad
enligt lagen om
allmän sjukförsäkring. Vad nu sagts
skall icke gälla försäkrad, som avses
i 3 § andra stycket denna lag, och ej
heller arbetstagare, som enligt 28 §
första stycket lagen om allmän sjuk -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b

(Gällande lydelse)

Är den skadade under samordningstiden
eller del därav ej försäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
skall för sådan tid till
honom utgivas ersättning enligt
denna lag med belopp, som han
skulle hava ägt uppbära i sjukhjälp
från allmän sjukkassa, därest han
omfattats av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada —--------

(Föreslagen lydelse)
försäkring undantagits från sjukpenningförsäkring.

Är den, som drabbas av yrkesskada,
under samordningstiden eller
del därav ej försäkrad enligt lagen
om allmän sjukförsäkring, skall
för sådan tid till honom utgivas ersättning
enligt denna lag med belopp,
som han skulle hava ägt uppbära,
därest han omfattats av den
obligatoriska sjukförsäkringen.

— den skadade.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1955 men äger icke tillämpning
i fråga om skada, som inträffat dessförinnan,
och ej heller i fråga om
sådan i 6 § första stycket b) eller
c) eller tredje stycket lagen om yrkesskadeförsäkring
avsedd skada,
som yppats senare, därest den skadade
icke efter denna lags ikraftträdande
varit utsatt för inverkan av
den art, som orsakat skadan.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H

Förslag

till

Lag

angaende ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas, dels att 13 § 1 mom. och 18 § 1 mom. lagen den
29 juni 1946 om folkpensionering1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels ock att under 38 § samma lag skall närmast efter
1 mom. införas ett nytt moment, betecknat 2 mom., av nedan angiven
lydelse och att såsom följd härav nuvarande 2 och 3 mom. av sistnämnda
paragraf skola hava ändrad numrering på sätt nedan sägs.

(Gällande lydelse)

13

1 mom. Med årsinkomst avses i
denna lag all den inkomst, för år
räknad, som någon skäligen kan antagas
komma att under den närmaste
tiden åtnjuta. Såsom inkomst
räknas icke folkpensionsförmån, allmänt
barnbidrag eller understöd
som någon på grund av skyldskap
eller svågerlag må vara föranledd
att utgiva.

18

1 mom. Det pensionsbelopp, som
efter bifall till ansökning om folkpension
eller jämkning av sådan
pension eller efter upphävande av
förordnande om indragning eller
minskning varom förmäles i 38 §

2 mom. första stycket först förfaller
till betalning, skall, där den pensionsberättigade
under den tid å
vilken pensionsbeloppet belöper i
väsentlig mån erhållit sin försörj -

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Med årsinkomst avses i
denna lag all den inkomst, för år
räknad, som någon skäligen kan antagas
komma att under den närmaste
tiden åtnjuta. Såsom inkomst
räknas icke folkpensionsförmån, allmänt
barnbidrag, sjukhjälp från allmän
sjukkassa eller understöd som
någon på grund av skyldskap eller
svågerlag må vara föranledd att utgiva.

§•

1 mom. Det pensionsbelopp, som
efter bifall till ansökning om folkpension
eller jämkning av sådan
pension eller efter upphävande av
förordnande om indragning eller
minskning varom förmäles i 38 §
3 mom. första stycket först förfaller
till betalning, skall, där den pensionsberättigade
under den tid å vilken
pensionsbeloppet belöper i väsentlig
mån erhållit sin försörjning

1 Senaste lydelse, se beträffande 13 § 1 mom. SFS 1954:134, beträffande 18 § 1

SFS 1952:396 samt beträffande 38 § 2—3 mom. SFS 1951:157.

mom.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr il4
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning av allmänna medel, till den del
pensionsbeloppet motsvarar vad den
myndighet som tillhandahållit försörjningen
visar sig hava för nämnda
tid utgivit för den pensionsberättigades
samt hans makes och minderåriga
barns försörjning uppbäras
av myndigheten. Föranleda eljest
särskilda skäl till att pensionsbelopp
som nu sagts bör helt eller till
viss del uppbäras av annan än den
pensionsberättigade, äger pensionsstyrelsen
förordna därom.

38

av allmänna medel, till den del pensionsbeloppet
motsvarar vad den
myndighet som tillhandahållit försörjningen
visar sig hava för nämnda
tid utgivit för den pensionsberättigades
samt hans makes och minderåriga
barns försörjning uppbäras
av myndigheten, dock icke vad av
pensionsbeloppet enligt 38 § 2 mom.
skall avdragas för sjukhjälp från
allmän sjukkassa.

Föranleda eljest särskilda skäl till
att pensionsbelopp som avses i första
stycket bör helt eller till viss del
uppbäras av annan än den pensionsberättigade,
äger pensionsstyrelsen
förordna därom.

2 mom. Vid utbetalning av invalidpension,
sjukbidrag, änkepension,
hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg
till sådan förmån med
belopp, avseende längre tid än en
månad, till den som är berättigad
till sjukhjälp från allmän sjukkassa
i form av sjukpenning eller hempenning
jämte i förekommande fall
barntillägg därå skall, såvida ej annat
följer av vad nedan sägs, från
pensionen för den tid sjukhjålpen
avser avdragas sjukhjålpsbeloppet
till den del det överstiger nittio kronor.
När fråga är om hempenning,
skall avdrag ske som om sjukpenning
utgått. Avdraget belopp skall
utbetalas till sjukkassan.

Vad i första stycket är stadgat
skall icke gälla, såframt utbetalningen
av folkpension är föranledd enbart
av att förordnande enligt 3
mom. första stycket av denna para -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lli

(Gällande lydelse)

2 mom. Finnes grundad anledning
antaga att folkpension bör indragas
eller minskas, äger pensionsstyrelsen,
innan beslut därom i vederbörlig
ordning fattats, förordna att pensionen
tillsvidare icke skall utbetalas
eller ock att den tillsvidare
skall utgå med det minskade belopp,
vartill förhållandena må föranleda.

Vid utbetalning av pensionsbelopp,
avseende längre tid än en månad,
må avdragas vad den pensionsberättigade
eller hans make på grund
av ändrad beräkning av pensionen
eller eljest uppburit för mycket i
pension.

På framställning av nykterhetsnämnd
äger pensionsstyrelsen förordna,
att folkpension till den som
är eller nyligen varit hemfallen åt
alkoholmissbruk skall utbetalas till
kommunal myndighet eller den pensionsberättigades
make eller annan
person att användas till den pensionsberättigades
eller hans familjs
uppehälle. Är pensionsberättigad till
följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet
eller annan därmed jämförlig
orsak ur stånd att själv omhänderhava
honom tillkommande folkpension,
må pensionsstyrelsen ock för -

(Föreslagen lydelse)
graf upphävts, och skatt, där invalidpension
eller sjukbidrag utgöres
av enbart grundpension, gälla endast
om utbetalningen avser längre tid
än ett kvartal. Vid jämkning av
pension skall vad i första stycket
sägs avse allenast fall där pensionen
ökats på grund av att årsinkomsten
minskat; och må härvid avdrag ske
endast å det belopp, med vilket pensionen
ökat.

3 mom. Finnes grundad anledning
antaga att folkpension bör indragas
eller minskas, äger pensionsstyrelsen,
innan beslut därom i vederbörlig
ordning fattats, förordna att pensionen
tillsvidare icke skall utbetalas
eller ock att den tillsvidare skall
utgå med det minskade belopp, vartill
förhållandena må föranleda.

Vid utbetalning av pensionsbelopp,
avseende längre tid än en månad,
må avdragas vad den pensionsberättigade
eller hans make på grund av
ändrad beräkning av pensionen eller
eljest uppburit för mycket i pension.

På framställning av nykterhetsnämnd
äger pensionsstyrelsen förordna,
att folkpension till den som
är eller nyligen varit hemfallen åt
alkoholmissbruk skall utbetalas till
kommunal myndighet eller den pensionsberättigades
make eller annan
person att användas till den pensionsberättigades
eller hans familjs
uppehälle. Är pensionsberättigad till
följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet
eller annan därmed jämförlig
orsak ur stånd att själv omhänderhava
honom tillkommande folkpension,
må pensionsstyrelsen ock förordna,
att folkpensionen skall ut -

17

Kungl. Majt.s proposition nr lli

(Gällande lydelse)

ordna, att folkpensionen skall utbetalas
till annan än den pensionsberättigade.

Har visst såsom folkpension utgående
belopp ej lyfts före utgången
av året näst efter det, under vilket
beloppet förfallit till betalning, skall
beloppet vara förverkat.

3 mom. Angående sättet och tiden
för utbetalning av folkpension meddelar
i övrigt Konungen närmare bestämmelser.

(Föreslagen lydelse)
betalas till annan än den pensionsberättigade.

Har visst såsom folkpension utgående
belopp ej lyfts före utgången
av året näst efter det, under vilket
beloppet förfallit till betalning, skall
beloppet vara förverkat.

4 mom. Angående sättet och tiden
för utbetalning av folkpension
meddelar i övrigt Konungen närmare
bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1956. Avdrag enligt 38 §
2 mom. i den nya lydelsen må dock
ej avse tid före nämnda dag.

2—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 1H

18

Kungl. Majt:s proposition nr 114

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om
särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn

Härigenom förordnas, att 16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947 om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

16

1 mom. Angående handläggning -Bestämmelserna i 38 § 1 mom.
första och andra styckena, 2 mom.
första, andra och fjärde styckena
samt 3 mom. ävensom 39 och 41 §§
lagen om folkpensionering skola äga
motsvarande tillämpning beträffande
barnbidrag.

(Föreslagen lydelse)

§•

------för barnet.

Bestämmelserna i 38 § 1 mom.
första och andra styckena, 3 mom.
första, andra och fjärde styckena
samt 4 mom. ävensom 39 och 41 §§
lagen om folkpensionering skola äga
motsvarande tillämpning beträffande
barnbidrag.

Kan vid tillämpning av 38 § 2
mom. lagen om folkpensionering där
avsett sjukhjälpsbelopp icke helt avdragas
å folkpensionen, skall överskjutande
del avdragas å särskilt
barnbidrag, som utgår för samma
tid. Avdraget belopp skall utbetalas
till den sjukkassa, som utgivit sjukh
jälpen.

Denna lag tråder i kraft den 1
januari 1956. Avdrag enligt 16 §
1 mom. tredje stgcket må dock
icke avse tid före nämnda dag.

1 Senaste lydelse se SFS 1952: 399.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

19

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till ankor och

änklingar med barn

Härigenom förordnas, att lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor
och änklingar med barn1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har änka-------nedan stadgas.

Rätt till — ------- till bidrag.

Bidraget utgår med belopp motsvarande
änkepension enligt lagen
om folkpensionering. Har änkepension
förhöjts genom indextillägg,
skall motsvarande ökning ske av
bidrag enligt denna lag. Kommun
äger besluta att till bidragsberättigad
som är mantalsskriven inom
kommunen därjämte skall utgå
kommunalt bostadstillägg. Beträffande
bidrag och bostadstillägg som
avses i denna lag skall i övrigt i
tillämpliga delar gälla vad i lagen
om folkpensionering och lagen om
kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen stadgas
om änkepension jämte indextillägg
samt kommunalt bostadstillägg. Vid
tillämpning av 13 § 1 mom. lagen
om folkpensionering skall såsom inkomst
ej räknas bidrag enligt denna
lag.

Vårdnadshavare, som — -— ----

Vid tillämpningen-----—

Bidraget utgår med belopp motsvarande
änkepension enligt lagen
om folkpensionering. Har änkepension
förhöjts genom indextillägg,
skall motsvarande ökning ske av
bidrag enligt denna lag. Kommun
äger besluta att till bidragsberättigad
som är mantalsskriven inom
kommunen därjämte skall utgå
kommunalt bostadstillägg. Beträffande
bidrag och bostadstillägg som
avses i denna lag skall i övrigt i tilllämpliga
delar gälla vad i lagen om
folkpensionering, dock ej 38 § 2
mom. sagda lag, och lagen om kommunernas
bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen stadgas om
änkepension jämte indextillägg samt
kommunalt bostadstillägg. Vid tilllämpning
av 13 § 1 mom. lagen om
folkpensionering skall såsom inkomst
ej räknas bidrag enligt denna
lag.

-- med vårdnadshavaren.

— mellan makarna.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1956.

1 Senaste lydelse se SFS 1952: 398.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om viss samordning
mellan den allmänna sjukförsäkringen och folkpensioneringen
m. m. samt anför.

På min föredragning uppdrog Kungl. Maj:t den 27 november 1953 åt
socialförsäkringsutredningen1 att utreda vissa spörsmål om samordning
mellan å ena sidan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna och å andra
sidan folkpensioneringen, som berörts av mig i ett anförande till statsrådsprotokollet
samma dag. Vidare uppdrog Kungl. Maj:t den 24 september
1954 åt socialförsäkringsutredningen att utreda frågan om ökade
möjligheter för vissa folkpensionärer med flera att erhålla sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa.

Socialförsäkringsutredningen har med anledning härav avgivit ett betänkande
(SOU 1954: 33) benämnt Folkpensionering och sjukförsäkring,
vissa samordningsfrågor. I betänkandet framlagda förslag har sedermera
remissbehandlats i vanlig ordning.

Fråga har vidare uppkommit angående rätt till sjukpenning under den
s. k. samordningstiden vid yrkesskada, som drabbar någon som väl är
sjukförsäkrad men ej sjukpenningförsäkrad enligt sjukförsäkringslagen.
I ärendet har inom socialdepartementet upprättats en den 22 januari 1955
dagtecknad promemoria, över vilken remissyttranden därefter inhämtats.

Jag anhåller nu att få upptaga berörda spörsmål till närmare behandling.

9 Socialförsäkringsutredningen består av statssekreteraren i socialdepartementet PerEckerberg,
ordf., ledamoten av riksdagens första kammare E. Gust. Andersson, ledamoten av riksdagens
andra kammare fru Nancy Eriksson, direktören Sven Hydén, socialekonomen Nils Kellgren,
redaktören Lennart Pettersson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Ragnhild
Sandström och fröken Karin Wetterström. Vid utarbetande av förevarande betänkande har
utredningen biträtts av byråchefen hos pensionsstyrelsen Rolf Broberg och byrådirektören hos
riksförsäkringsanstalten Gösta Skogsberg som experter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 774

21

Gällande bestämmelser

S jukförsäkringen

Efter beslutade ändringar av lagen den 3 januari 7547 om allmän sjukförsäkring1
(nr 1; ändr. 733/1948, 621/1950, 569/1953, 244/1954, 267/1954
och 518/1954) har den allmänna sjukförsäkringen, som trätt i kraft den
1 januari 1955, i huvudsak följande innehåll.

Sjukförsäkringen meddelas av allmänna sjukkassor, centralsjukkassor
och lokalsjukkassor. I regel skall det finnas en centralsjukkassa för varje
landstingsområde och en för varje stad, som inte deltager i landsting.
Till centralsjukkassa, som omfattar ett landstingsområde, finnes lokalsjukkassor
anslutna. En lokalsjukkassa skall som verksamhetsområde ha
en eller flera kommuner.

Försäkringen är till sin karaktär dels obligatorisk och dels frivillig.

Varje svensk medborgare som är bosatt i riket skall — liksom utlänning
vilken är bosatt och mantalsskriven här -— vara medlem i allmän
sjukkassa fr. o. m. kalendermånaden näst efter den, varunder han eller
hon fyllt 16 år. Undantag från denna bestämmelse gäller i stort sett endast
för personer, som efter två års sjukhusvistelse ännu vårdas på sjukhus,
och för personer, som för lång tid är intagna på vissa anstalter. — Försäkring
sker i regel i sjukkassan för den kommun, där vederbörande är
mantalsskriven.

Den obligatoriska försäkringen består av en sjukvårdsförsäkring och
en sjukpenningförsäkring, den senare i form av försäkring för dels
grundsjukpenning och dels tilläggssjukpenning. För sjukvård är i princip
alla landets invånare försäkrade, för grundsjukpenning alla förvärvsarbetande
medlemmar och därjämte gifta hemmakvinnor samt för tilläggssjukpenning
de anställda.

Samtliga sjukkassemedlemmar är sålunda sjuk vård sförsäkr
a d e. Sjukvårdsförsäkringen omfattar även barnen; barn till makar som
sammanlever är försäkrade genom mannens försäkring om han, såsom
vanligen är fallet, är att betrakta som försörjare. Sjukvårdsförsäkringen
avser ersättning för läkarvård -— inkl. läkarens resor vid hembesök —-och resor till och från läkare samt sjukhusvård och resor till och från
sjukhus.

Läkarvården ersättes med */« av den försäkrades utgifter för vården,
dock högst med 3/4 av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl.
Maj:t fastställd taxa (sådan fastställd genom SFS nr 532/1954). Resor
till och från läkaren ersättes i regel med 3U av resekostnaden i vad denna
överstiger visst grundbelopp.

Sjukhusvård ersättes i allmänhet med belopp som motsvarar avgiften på
allmän sal. Resa för intagning på sjukhus ersättes i princip helt av för -

1 Denna lag benämnes i (let följande SFL.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 114

säkringen, medan återresa ersättes i vad kostnaden överstiger visst grundbelopp.

Sjukkassa kan dessutom under vissa förutsättningar besluta att för sina
medlemmar införa ersättning för sjukgymnastik och vissa andra sjukvårdande
åtgärder.

De sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om
minst 1 200 kr., är tillförsäkrade grundsj ukpenning med 3 kr. om
dagen. Detta gäller även om medlemmen har folkpension. Grundsj ukpenningförsäkrade
är vidare sjukkassemedlems hustru utan förvärvsarbete,
som sammanlever med sin man och inte har något slag av folkpension;
avlider mannen, består försäkringen intill utgången av tredje kalendermånaden
efter den, då mannen avlidit. Antalet sjukpenningförsäkrade
beräknas till c:a 4,4 milj.

Till grundsjukpenningen skall utgå barntillägg för den, som anses vara
försörjare för barn under 16 år (i fråga om makar utgår barntillägg i
regel endast vid mannens sjukdom). Barntillägget utgör 1 kr. för ett eller
två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.

De medlemmar — c:a 2,4 milj. — som har en årsinkomst av tjänst om
minst 1 800 kr. är dessutom försäkrade för tilläggssjukpenning.
Detta gäller även om medlemmen uppbär folkpension. Den obligatoriska
försäkringen för tilläggssjukpenning omfattar däremot inte de självständiga
företagarna.

Tilläggssjukpenningens storlek är beroende av den sjukpenningklass, till
vilken medlemmen hör. Sjukkassan skall inplacera ifrågavarande medlemmar
i sjukpenningklasser allt efter storleken av deras årsinkomst av
tjänst. De försäkrade skall till sjukkassan anmäla stadigvarande förändring
av arbetsinkomsten. Sjukkassas beslut om ändrad sjukpenningklasstillhörighet
träder i regel i kraft vid månadsskiftet närmast efter det att
beslutet härom fattats.

Av följande tabell1 framgår sjukpenningklasserna och beloppet av hel
sjukpenning inom varje klass.

Hel sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan,
medan halv sjukpenning utgår då sjukdomen nedsätter arbetsförmågan
med minst hälften.

Då medlemmen är intagen på sjukvårdsanstalt, ersättes sjukpenningen
med hempenning. Hempenningen är lika stor som sjukpenningen minskad
med 3 kr. (dock med högst hälften av sjukpenningen). För kvinnor, som
har barn under 10 år i hemmet, får hempenningen inte understiga 3 kr.
och utgår barntillägg till hempenningen med i allmänhet 2 kr.

Sjukpenningen (hempenningen) är skattefri.

Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid av
tre dagar.

Enligt SFL (29 §) utgör tiden för sjukhjälp i form av sjukpenning eller

1 Se tabellen å nästa sida.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b

23

Sjuk-

penning-

klass

nr

Årsinkomsten av tjänst
uppgår

De törsta 90 dagarna av en
sjukperiod för vilka sjukpen-ning utgår

Följande dagar av sjuk-perioden

till

men ej till

Grund-

sjuk-

Tilläggs-

sjuk-

Summa

Grund-

sjuk-

Tilläggs-

sjuk-

Summa

kr

kr

penning

kr

penning

kr

kr

penning

kr

penning

kr

kr

1

2

3

4

5

6

7

8

9

1

1 800

3

3

3

—

3

2

1 800

2 400

3

i

4

3

1

4

3

2 400

3 000

3

2

5

3

2

5

4

3 000

3 600

3

3

6

3

2

5

5

3 600

4 200

3

4

7

3

3

6

6

4 200

5 000

3

5

8

3

3

7

5 000

5 800

3

6

9

3

4

7

8

5 800

6 800

3

7

10

3

4

7

9

6 800

8 400

3

9

12

3

5

8

10

8 400

10 200

3

11

14

3

6

9

11

10 200

12 000

3

13

16

3

7

10

11

12

12 000

14 000

1 3

15

18

3

8

13

14 000

—

1 3

17

20

3

9

12

ersättning för sjukhusvård för varje sjukdom högst 730 dagar, dock högst
90 dagar för tid efter utgången av den månad, varunder försäkrad fyllt
67 år eller börjat uppbära folkpensionsförmån i annan form än ålderspension
så länge förmånen åtnjutes. Sjukdom, som inträffar under tid
för vilken sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utges, räknas som
samma sjukdom som den tidigare. Om försäkrad frånsett arbetsoförmåga
på grund av kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom
under mer än två år varit fullt arbetsför, skall därefter inträffande sjukdomsfall
anses utgöra ny sjukdom, ändå att medicinskt samband kan
påvisas med sjukdom, varav den försäkrade lidit före nämnda tid.

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom de försäkrades avgifter,
arbetsgivarbidrag och statsbidrag — de sistnämnda i form av sjukhjälpsbidrag,
medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag.
Det har beräknats att procentuellt sett de årliga totalkostnaderna
för den obligatoriska sjukförsäkringen inklusive den i det följande omförmälda
läkemedelsreformen samt moderskapshjälpen fördelar sig med omkring
44 % på de försäkrade, 27 % på arbetsgivarna och 29 % på staten.

Den frivilliga sjukförsäkringen enligt SFI- har i huvudsak
formen av en försäkring för tilläggssjukpenning. Den är i princip avsedd
för vissa grupper som ej är obligatoriskt tillförsäkrade sådant skydd, nämligen
1) sjukkassemedlemmar, vilkas inkomster av förvärvsarbete helt
eller delvis härrör av annat förvärvsarbete än tjänst, 2) gifta hemmakvinnor,
som är obligatoriskt försäkrade åtminstone för grundsjukpenning,
samt 3) vissa studerande.

För den första gruppen — till stor del självständiga företagare får
den frivilliga tilläggssjukpenningen uppgå till högst så stort belopp att

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 174

den, tillsammans med sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen,
högst motsvarar det sjukpenningbelopp, för vilket vederbörande
skulle ha varit obligatoriskt försäkrad, om hela årsinkomsten av förvärvsarbete
varit inkomst av tjänst. Sådan försäkring kan valfritt meddelas
antingen med den vanliga karenstiden av tre dagar eller med en
karenstidsförlängning av 15, 30 eller 90 dagar.

För den andra och den tredje gruppen får den sammanlagda sjukpenningen
på grund av frivillig och obligatorisk försäkring inte överstiga
6 kr. De hemmavarande hustrurna kan sålunda frivilligt försäkra sig
för högst 3 kr.

För den andra gruppen gäller samma karenstidsbestämmelser som för
den första gruppen, medan karenstiden för den tredje — de studerande —
utgör 18 dagar.

Som huvudregel gäller att frivillig försäkring får meddelas endast om
medlemmen ej fyllt 55 år och har god hälsa.

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen finansieras genom de frivilligt
försäkrades egna avgifter och ett statsbidrag om 20 %.

Övergångsvis meddelas under första halvåret 1955 en särskild frivillig
försäkring enligt lagen den 17 december 1954- (nr 774) med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa. Var och
en som var sjukpenningförsäkrad i erkänd sjukkassa vid utgången av år
1954 men som inte är sjukpenningförsäkrad enligt SFL äger sålunda i den
allmänna centralsjukkassa han tillhör frivilligt tillförsäkra sig samma
sjukpenning som han vid 1954 års utgång var tillförsäkrad i den erkända
kassan under de första 90 sjukhjälpsdagarna. Var han då försäkrad för
mer än 3 kr., får han dock försäkra sig endast för 3 kr. Sjukpenningen
kompletteras med barntillägg enligt SFL:s regler. Endast hel — ej halv

'' sjukpenning utgår. Vid sjukhusvård reduceras sjukpenningar av 2,
2: 50 och 3 kr. till 1: 50 kr. Karenstiden utgör tre dagar och sjukhjälpstidens
maximum 90 dagar.

Anmälan för erhållande av övergångsförsäkringen skall göras före den
15 februari 1955. För den, som blivit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad
men vars sjukpenningförsäkring sedermera upphör, skall anmälan göras
inom två veckor från erhållandet av beslutet härom. Förevarande frivilliga
försäkring gäller från det den tidigare sjukpenningförsäkringen upphört.
Den nya försäkringen anses utgöra fortsättning av den tidigare.

Avgiften har i lagen fastställts till för år räknat 12 gånger den tillförsäkrade
sjukpenningens belopp. Statsbidrag utgår med 20 % av kassans
utgifter för sjukpenning och 75 % av utgifterna för barntillägg.

Tillsyns- och besvärsmyndighet över sjukkassorna är riksförsäkringsanstahen.
1 den mån besvär över anstaltens beslut i sjukförsäkringsärenden
far anföras, skall det ske hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

Till den allmänna sjukförsäkringen har anslutits dels en läkemedelsreform
enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel och dels en moderskapsförsäkring enligt lagen
den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp.

Yrkesskadeförsäkringen

Enligt beslut vid 1954 års riksdag avlöstes lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
om försäkring för vissa yrkessjukdomar samt förordningen den 11 juni 1918
(nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till
följd av olycksfall fr. o. in. den 1 januari 1955 av lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring.1 Den äldre lagstiftningen skall visserligen
som regel äga tillämpning även efter den 31 december 1954 på skadefall,
som inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Framställningen
här kommer dock att begränsas till att avse den nya lagen.

Försäkringen enligt YFL är dels obligatorisk och dels frivillig. Den
obligatoriska försäkringen omfattar i princip varje arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst. Dessutom har Kungl. Maj :t bemyndigande att under
den obligatoriska försäkringen införa även yrkesutbildningselever och vissa
med dem jämförliga kategorier.

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bekostas liksom den
tidigare olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen av arbetsgivarna.

Försäkringsskyddet avser yrkesskador, varmed förstås inte endast skador
till följd av olycksfall i arbetet utan även andra av arbetet orsakade sjukdomar,
framför allt s. k. yrkessjukdomar. Dessutom ersättes skador vid
färd till eller från arbetet, s. k. färdolycksfall.

Försäkringsförmånerna avser läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård,
resor, läkemedel, proteser m. m. samt sjukpenning, livränta till invalid och
efterlevande samt begravningshjälp.

Den nya yrkesskadeförsäkringen har samordnats med sjukförsäkringen.
Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade och obligatoriskt
yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada skall få ersättning från
yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden,
gått till ända. Under samordningstiden skall som regel sjukhjälp utgå
från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i SFL för sjukdom i allmänhet.
Samordningstiden omfattar tiden t. o. m. 90:de dagen efter olycksfallsdagen
eller, om yrkesskadan uppkommit på annat sätt än genom
olycksfall, efter dagen för skadans yppande. Om skadan medför rätt till
livränta, upphör dock samordningstiden senast den dag livränterätten
inträder.

När de olika sjukvårdsförmånerna utges från yrkesskadeförsäkringen

1 Denna lag benämnes i (let följande YFL.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i

avser ersättningen — i motsats till inom sjukförsäkringen — i regel hela
den erforderliga kostnaden.

Såväl livräntorna som sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringen är
till storleken beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst, varmed i
normalfallen avses årsinkomsten vid skadetillfället. Den årliga arbetsförtjänsten
beräknas till lägst 1 200 och högst 15 000 kr.

Sjukpenningens belopp bestämmes i regel av den sjukpenningklass, till
vilken den skadade med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra.
Yrkesskadeförsäkringens sjukpenningtabell motsvarar för tid t. o. in.
den månad, under vilken den skadade fyller 67 år, kol. 1—3 samt 6 i den
förut återgivna sjukpenningtabellen i 22 § SFL och för tid därefter kol.
1—3 samt 9 i sjukförsäkringens tabell.

Sjukpenningen kan vara hel eller halv. Sjukförsäkringens regler om
barntillägg och hempenning har överförts till YFL.

Om efter sjukdomstillståndets upphörande föreligger nedsättning av
arbetsförmågan med minst en tiondel, utges från yrkesskadeförsäkringen
livränta till den skadade. Livräntan beräknas på grundval av det s. k. ersättningsunderlaget.
Vid fastställande av detta medräknas årlig arbetsförtjänst,
som inte överstiger 7 200 kr., till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten,
som överstiger 7 200 men ej 10 800 kr., till tre fjärdedelar och
den del därav, som överstiger 10 800 kr., till hälften. Vid förlust av arbetsförmågan
utgör livräntan 1X/12 av ersättningsunderlaget. Vid nedsättning
av arbetsförmågan med minst 30 % utgör livräntan en mot graden av
nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med V12 av
detta; och vid nedsättning med mindre än 30 % den del av två tredjedelar
av ersättningsunderlaget, som svarar mot graden av nedsättningen. För
tid efter månadsskiftet efter det skadad fyllt 67 år utgör livräntan */» av
nyss angivna belopp. Högsta årslivräntan för helinvalid under 67 år utgör
11 000 kr.

Har yrkesskadan lett till döden, utgår begravningshjälp om 600 kr.
Vidare utgår livränta till vissa efterlevande.

Den avlidnes änka och vissa med änka jämställda ogifta kvinnor får livränta
så länge de lever ogifta. Årsbeloppet härav skall för tid t. o. in. den
månad, under vilken kvinnan fyller 67 år, motsvara 1/3 och för tid därefter
1/« av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Lägsta resp. högsta änkelivräntan
blir före 67 år 400 resp. 5 000 kr. om året och efter 67 år 300 resp.
3 750 kr.

Änkling har inte en ovillkorlig livränterätt såsom en änka. För hans
del kräves nämligen att han genom dödsfallet kommer att sakna erforderligt
underhåll. Inom de för änka angivna yttergränserna bestämmes änklingslivränta
efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

Även frånskild make kan i vissa fall få efterlevandelivränta.

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 114

Varje barn till den avlidne har rätt till livränta till 16 års ålder med • »
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. I händelse av arbetsoförmåga på
grund av sjukdom e. d. kan livräntan utgå upp till 21 års ålder.

Kommer den avlidnes fader, moder eller adoptant att till följd av dödsfallet
sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under sin återstående
livstid få livränta med skäligt belopp, dock högst V„ av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.

Vissa konkurrens- och jämkningsregler finnes för fall av livräntor till
flera efterlevande.

Sjukpenning (hempenning) från yrkesskadeförsäkringen ar skattefri,
medan livräntorna delvis utgör skattepliktig inkomst.

Den nya yrkesskadeförsäkringen har öppnats för frivillig anslutning
av envar, antingen enskilt eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkeseller
fackorganisation eller utbildningsanstalt. Avtalsfrihet har stadgats
rörande försäkringsförmånernas storlek inom den ram, som skulle gällt
vid yrkesskada. Vid skada, som omfattas av den frivilliga försäkringen
enligt YFL, skall ersättning från sjukförsäkringen utgå även efter samordningstidens
slut, dock inte längre än till dess rätt till livränta från
yrkesskadeförsäkringen inträder.

Yrkesskadeförsäkringen skall enligt \FL handhas av riksförsäkringsanstalten
och vissa ömsesidiga försäkringsbolag med försäkringsrådet som
enda besvärsinstans och i viss utsträckning även tillsynsmyndighet.

Till den nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningen har liksom till den
tidigare olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagstiftningen anknutits
särskilda ersättningsbestämmelser avseende speciella kategorier. Som exempel
kan nämnas militårersåttningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261;
ändr. 256/1953, 672/1953 och 460/1954), förordningen den 14 maj 1954
(nr 249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring
i civilförsvaret, och förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.

Folkpensioneringen

Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1 (nr 431; ändr. 221/1947,
527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951, 332/1951, 396/1952, 291/1953 och
134/1954) skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som utgår efter det den
pensionsberättigade fyllt 67 år, samt å andra sidan invalidpension, sjukbidrag
och änkepension, vilka förmåner utgår för tid dessförinnan.

Ålderspension utgöres i första band av allmän ålderspension.
Denna förmån är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och
förmögenhet. Pensionen utgör för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter
folkpension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 800 kr. eller

Denna lag benämnes i det följande FPI..

28

Kungl. Maj.ts proposition nr ll''r

inklusive nu gällande standardförhöjning och indextillägg 1 440 kr. om
året och för annan pensionsberättigad 1 000 kr. eller inklusive standardförhöjningen
och indextilläggen 1 800 kr. om året. De nu angivna folkpensionsförmånerna
höjes i förekommande fall med kommunalt bostadstillägg,
hustrutillägg och blindtillägg eller vårdtillägg.

Invalidpension utgår till den, som på grund av kropps- eller
sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att
försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter,
under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses
varaktig. Den som är blind skall alltid anses lida av sådan höggradig
nedsättning av arbetsförmågan, som berättigar till invalidpension. Har
sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan oavbrutet varat minst
sex månader och kan den, utan att anses varaktig, antagas bestå ytterligare
avsevärd tid — enligt praxis ett år — skall därunder utgå folkpension
i form av sjukbidrag. För rätt till invalidpension eller sjukbidrag
har inte uppställts krav på arbetsoförmåga utan endast på oförmåga
att försörja sig genom arbete. Man brukar tala om att det i praxis
kräves en nedsättning av arbetsförmågan med minst =/3. I Stockholm torde
f. n. omkring 4 000 kr. i inkomst av arbete betraktas som gräns. Är nedsättningen
i arbetsförmågan så betydande att man inte kan förskaffa
sig så stor arbetsförtjänst, betraktas man som oförmögen att försörja sig
genom arbete. Av det anförda framgår att en invalidpensionär eller sjukbidragstagare
mycket väl kan ha en ingalunda obetydlig inkomst av tjänst
eller annat förvärvsarbete. I fall av folkpension på grund av blindhet kan
vederbörande ha en avsevärd arbetsinkomst.

Till var och en som är berättigad till invalidpension eller sjukbidrag
utgår grundpension med 200 kr. om året. Jämte grundpensionen
utgår inkomstprövad tilläggspension om högst 600 kr. eller inklusive
nu utgående indextillägg och standardförhöjning 1 240 kr. om
året till gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, samt högst 800 kr. eller inklusive indextillläggen
och standardförhöjningen 1 600 kr. om året till annan pensionsberättigad.
Invalidpensionen (resp. i viss utsträckning sjukbidraget) kan
kompletteras med andra folkpensionsförmåner, nämligen kommunalt bostadstillägg
och hustrutillägg samt blindtillägg eller vårdtillägg. Dessutom
kan ifrågakomma särskilt barnbidrag om högst 600 kr. för barn och år
enligt lagen den 26 juli 19kl om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn (nr 530; ändr. 399/1952, 105/1953 och 69/1954).

Pensionsberättigad som är blind sedan före 60 års ålder skall utöver
honom eljest tillkommande folkpension erhålla blindtillägg med
1 000 kr. (före 1/7 1954 700 kr.) om året. Blindtillägget utgår dock inte
till den som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning är skolplikt^.
Den 1 juli 1954 infördes ett vård t il lägg med 1 000 kr. om

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 114

året som, i annat fall än då rätt till blindtillägg föreligger, utgår utöver
annan folkpension till den som är ur stånd att reda sig själv och på
grund härav är i behov av ständig tillsyn och vård, under förutsättning
att behovet uppkommit före det han fyllt 60 år och att han ej stadigvarande
vårdas å anstalt.

Till pensionsberättigads hustru, som själv ej åtnjuter folkpension, utgår
inkomstprövat hustrutillägg, om hustrun fyllt 60 år och makarna
varit gifta i minst fem år. Föreligger särskilda skäl, kan hustrutillägg
utgå, även om hustrun ej fyllt 60 år. Hustrutillägget utgör högst 600 eller
inklusive nu gällande indextillägg och standardförhöjning 1 080 kr. om
året. Hustrutillägg utgår endast om det överstiger belopp, varmed mannens
folkpension skall minskas, då hustrutillägg beviljas. Hustrutillägget kan
förhöjas med kommunalt bostadstillägg.

Änka, som vid mannens frånfälle fyllt 55 år och varit gift med honom
minst fem år, äger — såframt hon inte eljest åtnjuter folkpension — rätt
till folkpension i form av änkepension. Ingår hon nytt äktenskap,
upphör rätten till änkepension. Till änka, som fyllt 55 år, må — om hon
uppnått denna ålder under samma kalenderår som det, varunder mannen
avlidit, eller när eljest särskilda skäl föranleder därtill — änkepension
utgå, trots att hon vid mannens frånfälle inte fyllt 55 år.

Änkepensionen, som är inkomstprövad, utgör 600 eller inklusive nu
gällande indextillägg och standardförhöjning 1 080 kr. om året. Änkepensionen
kan förhöjas med kommunalt bostadstillägg. Dessutom kan
komma i fråga inkomstprövat särskilt barnbidrag om högst 600 kr. för
barn och år enligt den förutnämnda lagen den 26 juli 1947.

Jag anser mig i detta sammanhang böra framhålla, att jag har för
avsikt att förorda att för årets riksdag framlägges förslag om viss förhöjning
av hustrutilläggen och änkepensionerna. Dessa ändringsförslag
torde dock vara utan direkt betydelse för de nu föreliggande spörsmålen.

Varje kommun äger besluta om bostadstillägg skall utgå i kommunen
eller inte. Så gott som alla kommuner har beslutat införa bostadstillägg.
I Stockholm utgör detta — bortsett från vissa specialfall — maximalt
1 925 kr. för ogift, 1 458 kr. för den som är gift med annan än
folkpensionär, 2 286 kr. för två makar varav den ene har hustrutillägg,
2 086 kr. för två andra makar samt 1 725 kr. för änkepensionär. FPL:s
avdragsregler och dess bestämmelser rörande inkomstberäkningen gäller
för inkomstprövning av bostadstillägget.

Som framgår av det anförda är vissa folkpensionsförmåner i n k o in s tprövade.
Enligt numera gällande regler skall tilläggspension, änkepension,
hustrutillägg, indextillägg och kommunalt bostadstillägg minskas
med V3 av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den överstiger för
gift pensionsbcrättigad 750 kr. och för annan pensionsberättigad 1 000 kr.
samt med ytterligare Va i vad inkomsten överstiger 1 050 kr. för gift

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 114

pensionsberättigad och 1 400 kr. för annan pensionsberättigad. Med årsinkomst
avses i detta sammanhang all den inkomst, för år räknad, som
vederbörande skäligen kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste
tiden. I fråga om äkta makar anses årsinkomsten för envar av dem
utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst. Såsom inkomst vid
tillämpning av avdragsreglerna anses inte folkpensionsförmån (de icke
inkomstprövade förmånerna allmän ålderspension, invalidpensionens grundbelopp
samt blind- och vårdtillägg). Inte heller bidrag eller understöd,
som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att
utge, räknas som inkomst. Däremot skall såväl sjukpenning som livränta
räknas som inkomst i detta sammanhang. Där rätt till såväl tilläggs- eller
änkepension eller hustrutillägg som kommunalt bostadstillägg föreligger,
sker minskningen — med bortseende från indextillägg — proportionellt
å tilläggs- eller änkepensionen eller hustrutillägget och bostadstillägget.
Indextillägg minskas först sedan tilläggs- eller änkepensionen eller hustrutillägget
i övrigt bortfallit.

Pensionen utgår fr. o. in. den månad, varunder rätt till pension inträtt,
vilket — där inte rätten visas ha tidigare varit för handen — anses ha
skett då pensionen söktes. Den utgår dock aldrig för längre tid tillbaka
än tre månader före den månad, under vilken pensionen söktes. Pensionen
utbetalas månadsvis.

Folkpensionsärendena handlägges dels av särskilda pensionsnämnder ute
i kommunerna och dels av den centrala myndigheten pensionsstyrelsen.
Pension utgår efter skriftlig ansökan hos pensionsnämndens ordförande i
det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven. Om bortses
från fallen med enbart icke inkomstprövad ålderspension skall en
realprövning ske av pensionsnämnden. Utbetalningen av folkpensionen
sker emellertid från pensionsstyrelsen. Utbetalningen skall föregås av ett
beslut av pensionsstyrelsen, grundat på en inom styrelsen företagen granskning
eller prövning, vilken dock inte är lika ingående i alla ärenden. Den
första pensionsutbetalningen avser i regel ett retroaktivbelopp för åtskilliga
månader tillbaka.

Under vissa förutsättningar sker jämkning av folkpensionens belopp uppåt
eller nedåt, och i andra fall sker övergång från en pensionsform till en
annan.

I den mån besvär över pensionsstyrelsens beslut i folkpensionsärenden
får anföras, prövas besvären av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall varje
svensk medborgare i åldern 18—66 år med en till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst av minst 1 200 kr. erlägga pensionsavgift. Pensionsavgifterna,
vilka beräknas uppgå till 425 milj. kr. om året, inflyter till
statsverket. Kostnaderna för folkpensionerna bestrides därefter av staten

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 114

med bidrag av kommunerna såvitt angår de inkomstprövade förmånerna
samt vårdtillägget. Kommunbidrag utgår däremot inte till allmän ålderspension
jämte indextillägg därå och inte heller till grundpension och blindtillägg.
- Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna regleras
genom lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/1950, 159/1951, 397/1952 och
135/1954). Om de totala folkpensionskostnaderna inklusive indextilläggen
för budgetåret 1954/1955 kan antagas uppgå till drygt 1 550 milj. kr., skulle
omkring 200 milj. kr. falla på kommunerna och resten på staten.

Slutligen må här erinras om lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor
och änklingar med barn (nr 531; ändr. 265/1950, 158/1951 och 398/1952).
Änke- och änklingsbidragen utgår med samma belopp som änkepensionen
och kan förhöjas med kommunalt bostadstillägg enligt FPL:s regler. Bidragen
är emellertid inte lagfästa som folkpensionsförmån.

Samordning mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen m. m.

Socialförsäkringsutredningens förslag

Utredningens förslag avser dels vissa spörsmål om samordning mellan
å ena sidan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna och å andra sidan folkpensioneringen
och dels frågan om ökade möjligheter för vissa folkpensionärer
med flera att erhålla sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

Enligt vad utredningen framhåller är frågan om samordningen
mellan folkpensioneringen, å ena sidan, och sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen, å andra sidan,
delvis ett administrativt och delvis ett materiellrättsligt problem. Problemet
anses av utredningen vara synnerligen komplicerat, beroende bl. a. på
att de materiella reglerna i allmänhet är uppbyggda efter diametralt motsatta
principer. Vidare erinrar utredningen om att administrationen och
finansieringen är upplagda på helt olika sätt för de tre socialförsäkringsgrenarna
samt att de olika försäkringarnas förmåner behandlas på varierande
sätt i beskattningshänseende.

Utredningen har verkställt en systematisk kartläggning ur samordningssynpunkt
av å ena sidan folkpensioneringen och å andra sidan sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna. Kartläggningen redovisas å s. 34—49 i betänkandet,
vartill hänvisas. Enligt utredningens mening är samordningen på
vissa punkter otillfredsställande. Utredningen avser därvid i första hand
personer under 67 år. I vissa fall uppkommer eu lucka i ersättningen och
i andra fall förekommer dubbelersättning. Vidare anses uppbärandet av
folkpensionsförmån i vissa fall innebära en omotiverad diskvalifikationsgrund
för hemmafruars tillhörighet till grundsjukpenningförsäkringen. Utredningen
uttalar i detta sammanhang:

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 114

En lucka i egentlig mening inträder då sjukhjälpstiden 730 dagar är
slut men av administrativa eller materiellrättsliga orsaker folkpension inte
börjar utgå omedelbart eller över huvud taget. En lucka i vad man kan
kalla mera begränsad bemärkelse uppkommer då en person, som redan är
folkpensionär men inte uppbär högsta möjliga folkpension, insjuknar och
vid utgången av sjukhjälpstiden 90 dagar fortfarande är sjuk men av
samma skäl som nyss nämndes inte genast eller inte alls en förhöjd folkpension
börjar utgå.

Dubbelersättning, d. v. s. hjälp för av samma orsak inträtt behov eller
kompensation för samma inkomstbortfall från både folkpensioneringen
och sjukförsäkringen eller yrkesskadeförsäkringen, uppkommer genom att
lagstiftningen — i vart fall för viss tid — medger ersättning från två håll
utan att reglerna om förmånernas storlek utformats så, att de hindrar dubbelersättning.
I detta sammanhang bör särskilt beaktas att den första utbetalningen
av folkpensionsförmån — bortsett från ålderspension — regelmässigt
avser retroaktiv ersättning, ofta för många månader under vilka
sjukhjälp utgått. Detta gäller inte endast beviljande av ny folkpension
utan även vid beslut om förhöjning av förut utgående folkpension.

Utredningen framhåller, att det är uppenbart att förutsättning för uppkomsten
av lucka föreligger vare sig sjukhjälpstiden är maximerad till 90
dagar eller till 730 dagar eller till något annat antal dagar. Såsom exempel
på alternativ i fråga om sjukhjälpstiden, vilka kunde förtjäna att närmare
undersökas, nämner utredningen följande fyra, vilka samtliga avser tid
innan rätt till allmän ålderspension föreligger:

a) Rätt till invalidpension eller sjukbidrag respektive förhöjd sådan folkpensionsförmån
inträder från den tidpunkt då utförsäkring sker från sjukpenningförsäkringen.

b) Sjukhjälpstiden utsträckes till att avse tiden intill dess invalidpension
eller sjukbidrag respektive förhöjd sådan folkpensionsförmån börjar
utgå. Vid detta alternativ synes böra övervägas införande av skyldighet att
söka folkpension eller förhöjd sådan efter viss tids sjukdom.

c) Sjukhjälpstiden göres obegränsad vid sjukdom. Sjukpenning utges ej
alls vid invaliditet. Invaliditetsersättning — med viss grov gradering efter
invaliditetsgrad — utges från folkpensioneringen oberoende av invaliditetsorsalcen
och tidslängden.

d) Sjukförsäkringen ersätter ensam såväl sjukdom som invaliditet efter
sjukdom. Särskilda anordningar — inom sjukförsäkringen eller vid sidan
därav — vidtages för dem som är behäftade med medfödd invaliditet eller
senare blir invalider utan föregående sjukdom. Viss grov gradering av förmånerna
sker efter invaliditetsgrad.

Utredningen har emellertid funnit det vara lämpligast att tills vidare
inte närmare undersöka frågan om en mera genomgripande reform av folkpensioneringen.
Utredningen anför, att framför allt de båda sistnämnda av
de fyra angivna alternativen skulle innebära en avsevärd omstöpning av
såväl sjukförsäkringen som folkpensioneringen. Utredningen fortsätter:

Ingående undersökningar och överväganden rörande såväl materiellrättsliga
som administrativa spörsmål skulle krävas före ett ståndpunktstagande
från utredningens sida. De lagtekniska problemen skulle bli mycket tids -

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b

krävande att lösa. Redan dessa omständigheter gör att det är uteslutet att
så snabbt få fram ett förslag, byggt på något av dessa alternativ, att det
kan leda till lagstiftning vid 1955 års riksdag. Frågan om en mera fullständig
samordning mellan de tre här aktuella socialförsäkringsgrenarna
bör vidare enligt utredningens mening fattas som en reform på längre sikt.
Man torde nämligen ha anledning att räkna med att det inom de närmaste
åren kan bli frågan om betydande förändringar inom pensioneringssystemet,
föranledda av andra faktorer än den här aktuella samordningen. Frågan
om folkpensioneringens framtida utformning har sålunda intimt samband
med frågan om den allmänna pensionsförsäkringen. Med denna fråga
sysslar f. n. en statlig kommitté, nämligen utredningen för utarbetande av
slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring. Enligt erhållna upplysningar
väntas sistnämnda utredning komma att slutföra sitt uppdrag under år
1955. Folkpensioneringslagstiftningen torde även av andra skäl vara i behov
av omarbetning i vissa avseenden.

Utredningen anser emellertid, att bristerna i samordningshänseende i
åtskilliga situationer är så betydande, att det är önskvärt att redan vid 1955
års riksdag få till stånd en bättre samordning mellan i vart fall folkpensioneringen
och sjukförsäkringen. Eftersom dessa båda socialförsäkringar,
såsom förut nämnts, på praktiskt taget alla avgörande punkter är uppbyggda
efter diametralt motsatta principer, är det — framhåller utredningen
— uppenbarligen inte möjligt att åstadkomma en fullt tillfredsställande
lösning av samordningsproblemen genom enbart partiella reformer.
Av nyss anförda skäl anser utredningen att det likväl är motiverat
att utan dröjsmål undersöka vad som kan vinnas genom smärre lagändringar
i materiellrättsliga eller administrativa hänseenden.

En omprövning av samordningsreglerna anser utredningen
inte vara lika brådskande för ålderspensionärerna som för folkpensionstagare
under 67 år. För att bedöma huruvida 90 dagar är en lämpligt
avvägd sjukhjälpstid för ålderspensionärer kräves enligt utredningens
mening en närmare statistisk undersökning. Utredningen förklarar sig
ämna undersöka längden av vårdtiderna för folkpensionärer å olika slags
sjukhus.

Socialförsäkringsutredningen har härefter upptagit frågan om en
bättre samordning för folkpensionärer under 67 år
genom administrativa reformer.

Olägenheterna med den starkt förkortade sjukhjälpstiden uppstår bl. a.
till följd av folkpensioneringens långsamma administration. Enligt av utredningen
redovisad statistik (s. 63 i betänkandet) innefattar den första
folkpensionsutbetalningen pension för i medeltal 8 å 9 månader i fråga
om invalidpension och sjukbidrag, 6 å 7 månader i fråga om änkepension
och 5 å 6 månader i fråga om hustrutillägg. Själva handläggningstiden kan
enligt utredningens mening antagas vara c:a 2 månader kortare än nyssnämnda
tid. I de enskilda fallen kan handläggningstiderna vara mycket
varierande. De angivna siffrorna avser nybeviljade pensioner. Även om
3—Biliang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 11b

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 It

retroaktivtiderna vid jämkning av folkpension kan antagas vara något
litet kortare, torde de enligt utredningen vara avsevärda.

Vissa fördelar kan enligt utredningens mening vinnas genom administrativa
reformer. Utredningen förordar ett närmare samarbete mellan pensionsnämnder
och sjukkassor. På denna punkt uttalar utredningen:

Det är uppenbarligen uteslutet att komma under en viss tid för handläggningen
av ifrågavarande folkpensionsärenden vid den nuvarande organisationen
med en prövning efter ansökan och eventuell utredning vid ett
lokalt organ, pensionsnämnden, och en slutlig prövning hos den centrala
myndigheten, pensionsstyrelsen. Man synes emellertid kunna antaga att
förefintligheten av den allmänna sjukförsäkringen, i vart fall så småningom,
skulle något kunna bidraga till att förkorta den nuvarande handläggningstiden
för folkpensionsärendena, även om organisationen bibehölles oförändrad.
Ett samarbete på det lokala planet borde kunna åstadkommas, så
att pensionsnämnderna får del av sjukkassornas material, varigenom behovet
av särskilda läkarundersökningar och andra tidsödande utredningar
kunde betydligt minskas. En radikal förkortning av handläggningstiderna
för ifrågavarande folkpensionsärenden torde emellertid inte vara möjlig att
ernå utan avsevärda organisatoriska förändringar. Någon närmare undersökning
härom kan emellertid inte komma i fråga vid den här förut angivna
uppläggningen av utredningens arbete. Utredningen vill endast peka
på möjligheten att decentralisera beslutanderätten i ifrågavarande folkpensionsärenden
till länen respektive stadscentralsjukkasseområdena samt
sammankoppla pensionsnämnderna och sjukkassorna.

I detta sammanhang torde även böra framhållas den möjlighet som finnes
att genom upplysningsverksamhet från sjukkassornas sida i vissa fall
eliminera lucka vid utgången av sjukhjälpstiden. Sjukkassorna kan ju
med utnyttjande av sin större erfarenhet — jämfört med den sjuke — och
den fortlöpande kontakten med den sjuke orientera honom så att han inger
ansökan om invalidpension eller sjukbidrag vid sådan tidpunkt, att någon
av administrativa skäl förorsakad lucka inte uppkommer vid utförsäkringen
från sjukförsäkringen. I fråga om sjukbidrag kan dylik upplysningsverksamhet
bidraga till att eliminera även lucka av materiellrättsliga
skäl. En sent ingiven ansökan om sådant bidrag kan nämligen resultera
i avslag, enär nedsättningen i arbetsförmågan inte kan antagas vara
»ytterligare avsevärd tid» (d. v. s. minst ett år). I den mån ifrågavarande
nedsättning av arbetsförmågan ligger i tiden efter sjukhjälpstidens (730-dagarstidens) utgång blir det sålunda en lucka, vars uppkomst kan förhindras
genom en rältidig ansökan.

Enligt utredningens mening torde det få ankomma på de båda tillsynsorganen
pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten att utarbeta bestämmelser
såväl i fråga om den här avsedda upplysningsverksamheten
som om det nyss nämnda samarbetet på det lokala planet. Utredningen
fortsätter:

När det gäller dem, som vid sjukförsäkringsfallets inträffande redan är
exempelvis invalidpensionärer, kan emellertid den nyss nämnda fördelaktiga
konsekvensen i och för sig av att den allmänna sjukförsäkringen
finnes inte bli av särskilt stor betydelse. Sjukhjälpstiden är för kort för
att förhöjd folkpension — om de materiella förutsättningarna härför över

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b

huvud taget föreligger -— annat än i enstaka fall skall kunna börja löpa
redan vid upphörandet av sjukhjälpstiden. Det må erinras om att vid
recidiv sjukhjälpstiden kan vara avsevärt mycket kortare än 90 dagar.

Enligt utredningens mening måste de materiellrättsliga reglerna ändras
för att man skall få en någorlunda tillfredsställande lösning av samordningsproblemen.

Vad beträffar frågan om en partiell reform av samordningen
genom ändring av materiellrättsliga regler
har utredningen bestämt avstyrkt en lösning i anslutning till tidigare i
olika sammanhang framförda förslag om förlängning av sjukhjälpstiden
för invalidpensionärer och sjukbidragstagare med enbart grundpension
eller sådan jämte blindtillägg. En sådan lösning skulle verka synnerligen
slumpartat. Sjukhjälpstidens maximala längd skulle bli beroende av en
måhända ringa variation i någon eller några av många olika faktorer.

En lösning av problemet om sjukhjälpstidens längd för en särskild grupp
av folkpensionärer, nämligen blinda under 67 år, skisseras i betänkandet.
Utredningen erinrar om den förut nämnda specialregeln i FPL, enligt
vilken den som är blind städse skall anses lida av sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan, som i övriga fall kräves för rätt till invalidpension
(sjukbidrag). Den åsyftade lösningen skulle innebära att denna specialbestämmelse
samt stadgandena om blindtillägg i FPL borttoges och att
alltså för de blinda skulle gälla samma förutsättning för rätt till invalidpension
som för övriga. De blinda, som inte uppfyllde denna förutsättning,
d. v. s. som inte var ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som
motsvarade deras krafter och färdigheter, skulle inte få invalidpension
(sjukbidrag) jämte blindtillägg utan någon annan form av blindhetsersättning
vid sidan om folkpensioneringen. Dessa blinda skulle därigenom inte
falla under SFL:s inskränkande bestämmelser om folkpensionstagare
(andra än ålderspensionärer) utan i sjukförsäkringshänseende behandlas
som normalfallen. Övriga blinda skulle jämte folkpensionen fa blindhetsersättning
under samma förutsättning som blindtillägg nu. Den nya blindhetsersättningen
skulle utgå med 1 000 kr. om året. Dock skulle blindhetsersättningen
för icke folkpensionärer övergångsvis utgöra 1 200 kr. om
året.

Förevarande alternativ har synts utredningen innebära en i och för sig
godtagbar lösning av problemet om sjukhjälpstidens längd för blinda. Utredningen
har emellertid inte förordat denna lösning utan även för de blindas
del föredragit den lösning av samordningsproblemen, som — enligt
vad i fortsättningen redovisas — föreslås för den större gruppen förvärvsarbetande
folkpensionärer under 67 år.

Utredningen framlägger förslag til! mindre ändringar i SFL och FPL
samt lagarna om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

barn och om bidrag till änkor och änklingar med barn. Ändringarna avses
i väsentlig utsträckning lösa problemet om luckor och om
dubbelersättningar för förvärvsarbetande invalidpensionärer,
sjulcbidragstagare, änkepensionärer och
hustrutilläggstagare ävensom förvärvsarbetande personer
för vilka aktualiseras rätt till folk pensionsförmån
av nu åsyftade fyra slag. Med förvärvsarbetande avses
därvid såsom i SFL den, vars beräknade årsinkomst av förvärvsarbete
uppgår till minst 1 200 kr.

I förevarande sammanhang framlägger utredningen i huvudsak följande
synpunkter.

Sjukpenningförsäkringen enligt SFL avser i princip att täcka ett inkomstbortfall
i anledning av sjukdom. Sjukpenningens storlek står med viss
maximering i relation till storleken av arbetsinkomsten. En invalidpensionär
eller sjukbidragstagare kan mycket väl ha en inkomst av förvärvsarbete
på några tusen kronor; en person med blindtillägg kan ha mycket
större arbetsinkomst. Sjukskrivning medför även för ifrågavarande folkpensionärer
ett inkomstbortfall. Det kan knappast anses innebära en orättvis
belastning på övriga sjukkassemedlemmar om dessa folkpensionärer
finge åtnjuta den normala sjukhjälpstiden. Samma resonemang torde kunna
föras även — och närmast med större skäl — beträffande förvärvsarbetande
änkepensionärer och hustrutilläggstagare. Vidare bör beaktas att ett
av sjukdom förorsakat tillfälligt bortfall av arbetsinkomst lämpligare kan
kompenseras genom att sjukpenning utgår än genom att inkomstprövad
folkpensionsförmån tillfälligt jämkas. Föranleder sjukdomen långvarigt,
kanske livsvarigt inkomstbortfall, är en jämkning av pensionsförmånen det
naturliga. 90 dagars sjukhjälpstid är i regel för kort för att en höjning av
inkomstprövad folkpensionsförmån kan börja utbetalas omedelbart efter
utgången av 90-dagarstiden. Denna tid bör alltså förlängas. En mera flytande
gräns för sjukhjälpstidens längd bör övervägas. Varje förlängning
av sjukhjälpstiden accentuerar emellertid dubbelersättningsproblemet. För
den som vid sjukförsäkringsfallets inträffande är folkpensionär kan dubbelersättning
förekomma för 3—4 månader. Vid fall av t. ex. nybeviljad
invalidpension förekommer dubbelersättning inte endast under den förut
nämnda retroaktivtiden av i genomsnitt 8—9 månader utan ytterligare 3
månader (= de 90 sjukpenningdagarna) därefter, i den mån 730-dagarstiden
inte är tilländalupen. För varje månad som pensionsstyrelsens bifallande
beslut i anledning av ansökan om exempelvis invalidpension försenas,
får sökanden — inom 730-dagarstiden — på sjukkassans bekostnad
en extra ersättning om, i högsta sjukpenningklassen ca 360 kr., och i lägsta
klassen ca 90 kr., i båda fallen eventuellt dessutom barntillägg. Det blir
dock inte fullständig dubbelersättning i ekonomisk bemärkelse, enär i vart
fall vid de högsta sjukpenningarna ofta en viss reduktion av folkpensionen

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 114

kan komma att ske genom att sjukpenningen räknas som inkomst vid
fastställande av folkpensionens belopp. En sjukpenning av exempelvis 11
kr. om dagen eller 4 015 kr. för ett år reducerar emellertid folkpensionen
för en ogift person endast med 1 880 kr.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen att för förvärvsarbetande
invalidpensionärer, sjukbidragstagare, änkepensionärer och
hustrutilläggstagare sjukhjälpstidens maximum skall förlängas från 90 dagar
till 730 dagar, dock högst 90 dagar för tid efter utgången av den månad,
varunder vederbörande efter sjukdomsfallets inträffande erhaller en till
följd av ändring av årsinkomsten till högre belopp jämkad folkpensionsförmån.
Principen anges vara den, att för undvikande av luckor — inom
730-dagarstiden — sjukhjälpstiden inte skall upphöra förrän (viss tid
efter det) den sjuke får sin folkpension höjd och höjningsbeslutet resulterat
i utbetalning. Utredningen utgår från att, om dess förslag på denna
punkt genomföres, jämkning av ifrågavarande folkpensionsförmåner knappast
kommer att sökas vid mera tidsbegränsade sjukdomar, d. v. s. kortvarigare
än 730 dagar, varför vid dessa sjukdomar sjukhjälpstiden i regel
kommer att omfatta hela sjuktiden. Alla förvärvsarbetande under 67 år
behandlas i fortsättningen lika i fråga om sjukhjälpstidens längd, vare sig
de är folkpensionärer eller ej vid sjukdomsfallets inträffande.

För motverkande av dubbelersättningarna föreslås vissa regler. Sjukpenning
jämte barntillägg enligt SFL skall sålunda inte räknas som inkomst
vid prövning av ansökan om ny eller jämkad pension av de fyra
nyssnämnda slagen. Vid utbetalning av retroaktiv sådan folkpension respektive
retroaktivt förhöjningsbelopp av folkpensionen skall å andra sidan
göras avdrag å pensionsbeloppet för sjukpenningen jämte barntillägg —
summan därav dock minskad med 90 kr. — för samma tid. Det avdragna
beloppet utbetalas till sjukkassan. Denna får prioritet framför fattigvårdsstyrelse
eller annan myndighet. Någon konkurrens antages för övrigt sällan
kunna uppkomma, enär den föreslagna samordningsreformen i stor
utsträckning kunde antagas göra förskottering av fattigvårdsstyrelse eller
annan myndighet obehövlig.

De föreslagna nya reglerna förutsätter ett tidssamband mellan
sjukhjälpen och folkpensionen eller jämkningen av folkpensionen. I fråga
om orsakssamband i detta hänseende uttalar utredningen:

Det är naturligtvis synnerligen vanligt att invalidpension eller sjukbidrag
sökes eller jämkning av sådan folkpension begäres av den anledningen att
arbetsförmågan försvunnit eller nedsatts till följd av just den sjukdom, för
vilken den aktuella sjukpenningen utges. Men man kan inte utgå från att
detta alltid är fallet. Det kan mycket väl tänkas att sjukhjälpsrätt inträder
först sedan pensionsansökningen ingivits. Och det kan tänkas — särskilt
vid jämkningar — att ansökningen föranletts av andra förskjutningar i
sökandens ekonomiska förhållanden än sådana, som beror på minskad
arbetsförmåga till följd av sjukdom. Mången gång kan sjukdomen vara

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H

en av flera faktorer, som motiverar ansökningen. När det gäller änkepension
eller hustrutillägg, kräves för rätten till sådan folkpensionsförmån inte
att nedsättning av arbetsförmågan föreligger och alltså ändå mindre att
sjukdom berättigande till sjukpenning föreligger. Vill man få bestämmelser,
som går att tillämpa, är det emellertid enligt utredningens mening
inte möjligt att taga hänsyn till alla dessa olika förhållanden. Reglerna
måste utarbetas från den utgångspunkten, att ett samband föreligger mellan
behovet av folkpension respektive jämkning av sådan och den sjukdom,
för vilken sjukpenning utges. Konstruktionen av den i SFL nu förefintliga
regeln om sjukhjälpstid för den, som blir folkpensionär, överensstämmer
med en sådan utgångspunkt. Vad nu förordats måste såvitt avser
jämkningsfallen givetvis modifieras i så måtto att jämkning till följd av
ytterligare indextillägg eller ändrade grunder för de kommunala bostadstilläggen
eller ändring av pensionstagarens bostadskostnader inte skall föranleda
tillämpning av den föreslagna avdragsregeln.

Enligt utredningens förslag godtages dubbelersättning såvitt
avser dels förut nämnda belopp av 90 kr. och dels högst 90 sjukhjälpsdagar
efter utgången av den månad då retroaktiv utbetalning av folkpension
eller uppåt jämkad folkpension sker. Till stöd härför åberopar
utredningen i huvudsak följande:

En viss extraersättning kan försvaras med hänsyn till behovet av att
mildra övergångssvårigheterna vid omställning till den lägre standard, som
enbart folkpension erbjuder. För ålderspensionärer — vilkas sjukhjälpstid
utredningen i förevarande sammanhang icke vill ompröva — kommer
dubbelersättning att godtagas för 90 dagar, i undantagsfall ytterligare högst
en månad. Om ett sjukdomsfall kunde medföra lika snabb jämkning av
utgående folkpension som utgivande av sjukpenning, skulle även för invalidpensionärernas
och sjukbidragstagarnas del de nuvarande reglerna medföra
dubbelersättning i 90 dagar. Intresset av så enhetliga lagregler som
möjligt talar för att dubbelersättning godtages upp till nämnda tidslängd.
Genom 90-kronorsbeloppet får man den administrativa vinsten, att pensionsstyrelsen
slipper draga av ett stort antal småbelopp och sända dessa
till sjukkassan, och vidare motverkas den nyss åsyftade olägenheten av
att man vid reglernas utformning måste bygga på tidssamband och ej på
orsakssamband.

För tid då vederbörande åtnjuter sjukhusvård föreslår utredningen att avdraget
å den retroaktiva folkpensionen skall avse beloppet av sjukpenning
och ej av h e in p e n n i n g. Vidare föreslås att särskilt barnbidrag
och folkpension behandlas som en enhet och sjukpenning jämte barntillägg
som en enhet och att man låter enheterna gå i avräkning mot varandra.
Avdrag å särskilt barnbidrag skall dock få göras endast i den mån folkpensionen
inte förslår, vilket korresponderar med gällande regler om avdrag
å särskilt barnbidrag på grund av folkpensionären-försörjarens årsinkomst.
Avdrag å barnbidraget får vidare ske blott för tid, som är gemensam
med den då avdrag å folkpensionen sker.

Utredningen anser sig inte böra förorda att man även i SFL jämställer
änke- och änklingsbidragstagare med änkepensionärer.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U

Sjukpenning, hempenning och barntillägg enligt
YFL föreslås behandlas på samma sätt som motsvarande ersättning enligt
SFL dock endast för tid t. o. in. den månad, under vilken retroaktivbeloppet
från folkpensioneringen utbetalas. För tid därefter skulle lfragavarande
sjukhjälp ävensom livränta enligt YFL liksom hittills räknas som
inkomst enligt FPL och endast på detta sätt inverka på pensionsbeloppen.
Samma bestämmelser som i fråga om yrkesskada föreslås för ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen, militärersättningsförordningen eller annan
motsvarande ersättnings- eller försäkringsförfattning.

I fråga om sjukhjälpstid för ersättning för sjukhusvård
skall enligt förslaget gälla detsamma som här förut sagts om sjukhjälpstid
för sjukpenning. Sjukhjälpstiden för sjukhusvårdsersättning forlänges
sålunda i samma utsträckning som sjukhjälpstiden för sjukpenning
ökas. Den tidigare sammankopplingen i fråga om sjukhjalpstidens lang
av bestämmelserna om sjukpenning och ersättning föi sjukhusvård anses
nämligen av utredningen tills vidare böra bibehållas. I detta sammanhang
hänvisas till det s. k. överskottsproblemet inom folkpensioneringen
och ”till den förutnämnda, av utredningen planerade undersökningen av
vårdtidernas längd för folkpensionärer å sjukhus ävensom till att i foievarande
etapp frågan om ålderspensionärernas sjukhjälpstid inte upptages
till omprövning.

De nya förmånliga reglerna om inkomstberäkningen inom folkpensioneringen
har enligt förslaget utformats så att de automatiskt blir tillämpliga
även å ålderspensioner, särskilda barnbidrag samt änke- och änklingsbidrag.

Enligt utredningens mening bör det ankomma på de båda tillsynsorganen,
pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten, att efter samråd meddela
närmare föreskrifter om införskaffande av de uppgifter,
som styrelsen behöver för tillämpning av den föreslagna nya avdragsregeln,
och om hur utbetalningen till sjukkassa skall ske. På nämnda myndigheter
bör det — anser utredningen — även ankomma att göra upp om de närmare
föreskrifter, som erfordras för att få till stånd ett samarbete för att tillgodose
något som anges vara synnerligen angeläget, nämligen att arbetsinkomsten
upptages till samma belopp vid fastställandet av inkomstprövad
folkpensionsförmån som vid placeringen i sjukpenningklass.

Enligt vad utredningen framhåller kommer en reform i enlighet med
förslaget att medföra visst administrativt m erarbete for framför
allt pensionsstyrelsen. Utredningen fortsätter:

Läget är emellertid det att i fråga om samordningen mellan sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna, å ena, och folkpensioneringen, å andra sidan,
finnes vissa klart stötande materiella regler. Det synes inte möjligt att
med bibehållande i stort av de nuvarande systemen för ifrågavarande socialförsäkringsgrenar
— undanröja de åsyftade missförhållandena utan okat

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 114

administrativt besvär på vissa punkter. Emellertid må framhållas att man
genom reformen skulle få en betydelsefull förenkling på en annan punkt.
Den ifrågasatta nya regeln att vid inkomstberäkningen hänsyn inte skall
tagas till sjukpenning måste nämligen anses innebära en icke ringa lättnad
för folkpensionsorganen.

Utredningen har även framhållit att vid bifall till utredningens förslag
jämkning av folkpension kommer att sökas i minskad utsträckning.

I fråga om antalet personer, som skulle beröras av en
reform i enlighet med utredningens förslag, uppskattar
utredningen antalet invalidpensionärer, sjukbidragstagare, änkepensionarer
och hustrutilläggstagare, som varje år skulle omfattas av bestämmelsen
om den förlängda sjukhjälpstiden, till omkring 7 500. Den föreslagna
reformen i fråga om inkomstberäkning och avdrag å retroaktivbelopp
kommer dessutom att avse sådana av de till omkring 21 000 personer
per år beräknade fallen av nybeviljad pension i form av invalidpension,
sjukbidrag, änkepension eller hustrutillägg, vilka är sjukpenningförsäkrade.
Vidare kan reformen beröra ett antal av omkring 6 000 fall av
folkpensionärer under 67 år med utgående särskilt barnbidrag och de omkring
2 900 fallen av utgående änke- och änklingsbidrag samt ett mindre
antal nya fall årligen.

Utredningen anser det ytterst vanskligt att göra några närmare beräkningar
i fråga om kostnaderna för sjukförsäkringen och
folkpensioneringen, om utredningens förslag genomföres. Totalkostnaderna
för sjukförsäkringen antages öka med maximalt omkring en
miljon kr. per år, varav 0,6 milj. kr. för grundförsäkringen och 0,4 milj.
kr. för tilläggssjukpenningförsäkringen. Härifrån skulle dock avräknas
belopp, som återgår till sjukförsäkringen från folkpensioneringen. Närmare
hållpunkter för beräkningen av detta belopp saknas emellertid.

Sjukhjalpsbidraget beräknas maximalt kräva ytterligare 0,3 milj. kr.
årligen. Även detta belopp minskas emellertid genom återbetalningen från
folkpensioneringen.

I fråga om avgifterna till sjukförsäkringen medför ett bifall till förslaget
den ändringen, att invalidpensionärer, sjukbidragstagare, änkepensionarer
och hustrutilläggstagare, som är försäkrade för tilläggssjukpenning,
får betala den högre avgift för tilläggsförsäkringen, som gäller för 730
dagars sjukhjälpstid, i stället för enligt nuvarande regler för 90 dagars
sjukhjälpstid.

För folkpensioneringen kan reformen antagas verka i såväl utgiftshöjande
som utgiftsminskande riktning. Kostnaderna för särskilda barnbidrag
samt änke- och änklingsbidrag kan antagas stiga något litet.

Utredningen håller för troligt att de ändringar, som en reform enligt
det nu refererade förslaget kan medföra i fråga om statens utgifter för
sjukförsäkring och folkpensionering jämte nyssnämnda bidrag inte blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 41

särdeles stora relativt sett samt att de i betydande män kommer att taga
ut varandra.

Utredningen anser att de nya bestämmelserna bör träda i kraft
den 1 juli 1955. De nya reglerna om sjukhjälpstidens längd föreslås gälla
även tidigare inträffade sjukdomar i den mån inte utför säkring skett före
ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.

Socialförsäkringsutredningen har vidare tagit upp frågan om sju kpenningförsäkring
av hemmafruar med hustrutilllägg.

Sjukpenningförsäkring för hemmafruar kan — anför utredningen —
sägas utgöra en försäkring mot följderna av bortfallet av deras arbetskraft
vid arbetet för hemmets skötsel. I förarbetena till 7 (tidigare 9) § SFL
synes, framhåller utredningen, inte ha särskilt motiverats varför som
diskvalifikationsgrund för hemmafrus tillhörighet till sjukpenningförsäkringen
skall gälla — förutom den omständigheten att sådan kvinna uppbär
ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag — att hon uppbär hustrutillägg.
Utredningen fortsätter:

Som motiv torde knappast kunna godtagas att här inte finnes något
arbetskraftsbortfall vid sjukdom att försäkra. Ehuru hustrutillägget utbetalas
till hustrun, innebär det ju en förhöjning av mannens folkpension.
Förutsättningen för hustrutillägg är ju att mannen är ålders- eller invalidpensionär
eller sjukbidragstagare. Om mannen inte är folkpensionär,
är hustruns hälsotillstånd och arbetsförmåga utan betydelse för hennes
tillhörighet till grundsjukpenningförsäkringen, såframt hon inte är invalidpensionär
eller sjukbidragstagare.---

Det förhållandet att en kvinna uppbär hustrutillägg säger för övrigt intet
med säkerhet i fråga om hennes hälsotillstånd eller arbetsförmåga. Med
hänsyn till åldersrekvisitet (i regel minst 60 år) torde dock hennes arbetsförmåga
ofta vara nedsatt. Men är hennes arbetsförmåga så avsevärt nedsatt,
att hon är berättigad till invalidpension, som ju utgår med högre belopp
än hustrutillägget, bör hon ha invalidpension. För sistnämnda fall
ifrågasätter utredningen ingen ändring i detta sammanhang. Däremot synes
enligt utredningens mening tillräckliga skäl ej föreligga för att låta
hustrutillägg helt utesluta hemmafru från tillhörighet till grundsjukpenningförsäkringen.

Utredningen föreslår av anförda skäl, att ifrågavarande hemmafruar föres
in under den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Sjukhjälpstiden
för dem bör enligt utredningens mening vara densamma som för alla icke
förvärvsarbetande invalidpensionärer, sjukbidragstagare och änkepensionärer
samt för alla ålderspensionärer — både förvärvsarbetande och övliga
— nämligen 90 dagar. Utredningen anför i sistnämnda hänseende
ytterligare:

Dessa hemmafruar med hustrutillägg får den väsentliga nya förmånen
av sjukpenning i upp till 90 dagar för varje sjukdom. De kommer att — i
likhet med de förvärvsarbetande ålderspensionärerna — i förmånshänse -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

ende ligga mellan å ena sidan de icke förvärvsarbetande ålderspensionärerna,
invalidpensionärerna, sjukbidragstagarna och änkepensionärerna,
och å andra sidan de förvärvsarbetande, som icke är folkpensionärer, samt
hemmafruar utan någon folkpensionsförmån. Den förstnämnda gruppen
får inte alls någon sjukpenning enligt SFL, medan de som tillhör den
sistnämnda gruppen kan få sjukpenning i upp till 730 dagar. Denna i och
för sig rimliga mellanställning korresponderar för övrigt väl med vad som
kommer att gälla i avgiftshänseende. Ifrågavarande hustrutilläggstagare
är i likhet med övriga folkpensionärer befriade från avgift för sjukvårdsförsäkringen.
Dessutom kommer de ofta att helt eller delvis slippa avgiften
för grundsjukpenningförsäkringen.

Ett bifall till utredningens förslag antages medföra att ytterligare omkring
20 000 personer blir sjukpenningförsäkrade. Reformen antages öka
sjukförsäkringens totalutgifter med omkring 1,5 milj. kr. årligen. För
statens del skulle årligen behövas omkring 100 000 kr. till avgiftslindringsbidrag
och omkring 750 000 kr. till sjulchjälpsbidrag.

Reformen föreslås genomförd den 1 juli 1955.

Beträffande frågan om rätt även för andra än förvärvsarbetande
medlemmar, hemmafruar och vissa studerande
att vara sjukpenningförsäkrade i allmän sjukkassa
har utredningen framlagt i huvudsak följande allmänna synpunkter.

Vid den allmänna sjukförsäkringens utformning har principen varit att
sjukvårdsförsäkringen skall täcka kostnader för av sjukdom direkt orsakade
utgifter under det att sjukpenningförsäkringen skall ersätta värdet
av genom sjukdomen bortfallen arbetskraft hos den sjuke. Sjukpenningförsäkringen
omfattar alltså förvärvsarbetande och i hemmet arbetande
hustrur samt vissa studerande.---

Även lagstiftningen om sjukförsäkring i erkända sjukkassor bygger i
fråga om sjukpenningförsäkringen på principen att sjukpenningen skall
utgöra ersättning för genom sjukdomen uppkommen förlust av arbetsförmåga.
Emellertid medges i sjukkasseförordningen (i dess enligt förordning
den 14 mars 1952 fr. o. in. den 1 juli 1952 gällande lydelse) ett
visst avsteg från denna princip. Det stadgas sålunda att försäkring till
högre sjukpenning än två kr. inte må meddelas, därest försäkringens
belopp skulle bli högre än som kan anses skäligt med hänsyn till medlemmens
arbetsinkomst och ekonomiska ställning. Vidare föreskrives att
utfäst sjukpenning, som är högre än två kr., skall minskas till skäligt
belopp, om sjukpenningen till följd av ändrade förhållanden uppenbarligen
är högre än nyss sagts. Det åligger alltså de erkända sjukkassorna att se
till att de medlemmar, som inte längre är arbetsföra, får sin sjukpenning
sänkt till två kr. Detta är alltså i princip den högsta sjukpenning som
icke förvärvsarbetande folkpensionärer enligt sjukkasseförordningen kan
ha i erkänd sjukkassa. Emellertid torde åtskilliga sjukkassor ha försummat
att tillse att sjukkasseförordningens bestämmelser rörande icke
längre arbetsföra personers sjukpenning bringats till efterlevnad. De icke
arbetande medlemmarna kan också vara sjukpenningförsäkrade endast

43

K ungt. Maj :ts proposition nr 1H

under förutsättning att försäkringen tagits vid sådan tidpunkt att de med
hänsyn till ålder och hälsotillstånd kunnat vinna medlemskap eller detta
vunnits genom kollektivt inträde. Har de blivit utförsäkrade på grund av
någon kronisk sjukdom, är det ofta meningslöst för dem att fortsätta
sjukpenningförsäkringen.

Vid bedömande av den nuvarande sjukförsäkringens bestämmelser x relation
till den allmänna sjukförsäkringens motsvarande stadganden bör
hållas i minnet att de sjukvårdsutgifter, som vid vanliga sjukdomsfall
stannar å den försäkrade själv, blir lägre sedan den nya försäkringen
trätt i kraft än vad fallet är nu. Vidare bör bemärkas att folkpensionärerna,
liksom även andra medlemmar med mindre än 1 200 kr. taxerad
inkomst, blir helt befriade från avgifter för sjukvårdsförsäkringen. Det
bör också ihågkommas, att medlemskap i en erkänd sjukkassa inte medför
någon rätt till sjukförsäkring på oförändrade villkor för all framtid.
—

För dem, som lång tid varit medlemmar i erkänd sjukkassa, synes det
dock, förklarligt nog, vara hårt att de inte får behålla sin sjukpenningförsäkring
då den erkända kassan blir allmän kassa. Särskilt gäller detta
givetvis dem som inte utnyttjat försäkringen utan kanske haft i tankarna
att den kunde vara bra att ha på ålderns dagar då sjuklighet inträder.
Sådana medlemmar har kanske ibland sett sin försäkring såsom
en möjlighet att få ett tillägg till folkpensionen.

Vid bedömandet av frågan om de gamla sjukkassemedlemmarnas inställning
till sjukpenningfrågan bör man inte bortse från den kraftiga
stegring av folkpensionerna, som skett särskilt efter år 1947. De nuvarande
folkpensionerna ger sålunda ensamma en minst lika god försörjning
som den som tidigare varit möjlig med hjälp av folkpension jämte
en sjukpenning i tvåkronorsläget. Det bör också bemärkas att de erkända
sjukkassornas fonder i huvudsak uppkommit inte genom att de gamla
sjukkassemedlemmarna betalat avgifter, som överstigit deras uttag ur
försäkringen, utan genom den våldsamt ökade nyanslutningen från yngre
personers sida. Givetvis har också statsbidragen sin andel i kassornas goda
ställning. För åren 1935—1953 har statsbidrag utgått med tillhopa omkring
620 milj. kr., vilket belopp är mer än tre gånger så stort som
kassornas nuvarande sammanlagda sjukhjälpsfonder.

Statsmakternas år 1946 fattade beslut i sjukpenningfrågan utgick från
att en mera långvarig försörjning skulle ges av allenast en socialförsäkringsgren.
Folkpensioneringen skulle svara för åldringarnas och invalidernas
försörjning. Sjukpenningförsäkringen skulle för dessa blott vara en
övergångshjälp innan folkpensionen hann anpassas efter det ändrade läget
samt dessutom, för de folkpensionärer, som delvis försörjde sig genom
förvärvsarbete, en hjälp vid mera kortvariga sjukdomar.-----

Uppenbarligen bör inte den av statsmakterna sålunda intagna ståndpunkten
frångås utan tungt vägande skäl, särskilt som frågan inte heller
aktualiserades i samband med 1953 års reformer.

Klart är att de personer, som sedan lång tid genom medlemskap i erkänd
sjukkassa sökt ordna sin försörjning vid sjukdom, är förtjänta av
samhällets uppskattning. Det kan sålunda finnas skäl att inom den
allmänna sjukförsäkringens ram ge en viss favör åt dem som sedan lång
lid tillhört sjukkasserörelsen. Detta kan ske genom att de tillförsäkras
möjlighet att inom vissa gränser i de allmänna kassorna bibehålla eu
ungefärligen likadan sjukpenningförsäkring som den, till vilken de varit

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

berättigade om de erkända kassorna funnits kvar. Härvid uppstår emellertid
vissa gränsdragningsproblem. Det blir uppenbarligen nödvändigt att
fastställa vilka medlemmar av de erkända kassorna som skall komma
i åtnjutande av favören — att låta alla göra det skulle leda till övergångsbestämmelser,
som dels omfattade två tredjedelar av svenska folket och
dels kom att sträcka sig långt fram i tiden. Även kostnadssvnpunkterna
blir av betydelse, eftersom åldringarna medför långt större utgifter för
sjukhjälp än befolkningen i genomsnitt.

Önskar man undvika dylika gränsdragningar men vill man likväl fasthålla
vid tanken att inte arbetande personer skall äga rätt till en viss
sjukpenningförsäkring, måste man tydligen överväga sådan rätt för alla
sjukkassemedlemmar oberoende av ålder och måhända även av hälso*-tillstånd. Motiveringen för en sådan försäkring torde få anses vara den,
att sjukvårdsförsäkringen inte täcker alla de utgifter som uppkommer
genom sjukdom och att därför ett mera schematiskt avvägt kontant belopp
därutöver är behövligt i många fall.

På grund av det anförda har utredningen ansett sig böra utforma ett
par alternativa lösningar. Vilket alternativ som än väljes måste enligt utredningens
mening överförsäkringsfrågan beaktas. Man måste därför
iakttaga stor varsamhet vid fastställandet av sjukpenningens maximistorlek.
\ idare borde beaktas förhållandet mellan förevarande sjukpenningförsäkring
och folkpensioneringen. Det vore nödvändigt att iakttaga stor
försiktighet vid bestämmande av sjukhjälpstidens längd.

Utredningens alternativ I avser att genom en övergångsbestämmelse ge
de gamla sjukkassemedlemmarna rätt att frivilligt sjukpenningförsäkra
sig i viss omfattning. Med »gamla sjukkassemedlemmar» bör därvid enligt
utredningens mening avses personer, som vid lagens ikraftträdande fyllt
60 år och alltsedan år 1935 varit medlemmar i erkänd sjukkassa. Högst
omkring 150 000 personer skulle på en gång kunna omfattas av övergångsbestämmelsen.
Antalet beräknades komma att successivt minska
efter 5 å 10 år. Omkring 300 000 medlemmar av erkänd sjukkassa beräknades
kunna ha nytta av bestämmelsen.

Som alternativ II anser utredningen i första hand böra ifrågasättas en
frivillig sjukpenningförsäkring för alla icke obligatoriskt sjukpenningförsäkrade
medlemmar, oberoende av ålder och hälsotillstånd. Ett sådant
alternativ kunde givetvis modifieras i olika avseenden.

Enligt utredningens mening är det uppenbarligen i princip inte möjligt
att låta en frivillig försäkring täcka redan inträffade försäkringsfall.
Det vore nödvändigt med begränsningar i fråga om när efter ansökan
försäkringen först blir gällande. För att försäkringen skall kunna gälla
redan från upphörandet av tidigare försäkring anser utredningen det
böra fordras att den tecknas inom två veckor efter sistnämnda försäkrings
upphörande. Även vissa andra villkor borde uppställas.

Har man sådana nödvändiga villkor, uppstår — anför utredningen -_

sannolikt betydande tillämpningssvårigheter, då man har att göra med

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H

ett klientel, inom vilket flertalet lider av mer eller mindre svårartade
krämpor. Utredningen fortsätter:

Många åldringar torde sålunda ha ett svagt hjärta. Då hjärtbesvär uppstår
uppkommer tydligen alltid frågan hurudant hjärtats status var då
den frivilliga försäkringen blev gällande. De gamla torde få utomordentligt
svårt att förstå att den relativt dyra frivilliga sjukförsäkring som de
tagit inte skall gälla så snart de är sjuka. Det är också mycket svårt att
fastställa när en normalt icke arbetande person skall anses vara så sjuk
att rätt till sjukpenning föreligger. Samma svårigheter föreligger givetvis
vid alternativ I men i mindre omfattning eftersom där är fråga om ett
gammalt för kassorna känt klientel. Eftersom sjukkassan inte kan ha
samma kunskap om tidigare sjukdom hos en nytillkommen medlem som
hos den som sedan länge tillhört kassan, kommer vid en lösning enligt
alternativ II de gamla sjukkassemedlemmarna i sämre läge än övriga,
som begagnar sig av den skisserade försäkringen. Klart är att vid ikraftträdandet
av en frivillig försäkring enligt alternativ II, liksom blir fallet
vid en sådan enligt alternativ I, ersättning inte kan utgå för en sjukdom
för vilken på grund av övergångsbestämmelserna i 122 § SFL sjukhjälp
utgår enligt äldre bestämmelser.

Även om en frivillig försäkring enligt alternativ II omgärdas med sådan
skyddsbestämmelse som nyss berörts torde det — anser utredningen —
vara uteslutet att kostnaderna skulle kunna täckas av avgifterna jämte
ett statsbidrag motsvarande det, som eljest enligt SFL utgår till den
frivilliga försäkringen.

Det maximala antalet medlemmar i en frivillig försäkring enligt alternativ
II har av utredningen uppskattats till 900 000.

Förutsättningarna för giltigheten av en frivillig
sj ukpenningförsäkring preciseras av utredningen sålunda.

a) Alternativ I. Ansökan skall göras inom två veckor efter det medlemmens
tidigare sjukpenningförsäkring upphört. Försäkringen blir gällande
då den tidigare försäkringen upphör. Den nya frivilliga försäkringen
anses utgöra fortsättning å den obligatoriska försäkringen respektive den
frivilliga försäkringen i erkänd sjukkassa vid beräkning av sjukhjälpstid.
Ersättning utgår alltså inte för sjukdom som ersättes enligt 122 § SFL.

b) Alternativ II. Försäkringen blir — såsom enligt 50 § SFL — gällande
fr. o. in. tredje kalendermånaden efter den, då ansökning gjordes. Försäkringen
gäller ej för sjukdomar som inträffat innan den blir gällande.
Dock skall försäkring, som sökes inom en månad efter det obligatorisk
sjukpenningförsäkring upphört, bli gällande fr. o. in. nästa månadsskifte
och även avse tidigare sjukdom, dock endast under förutsättning alt hälsotillståndet
inte försämrats mellan den obligatoriska försäkringens upphörande
och tiden då den frivilliga försäkringen blir gällande (motsvarande
skall gälla då försäkringen återupplivas efter att ha upphört på
grund av utebliven avgiftsbetalning). Den nya frivilliga försäkringen anses
utgöra fortsättning å eventuellt tidigare förefintlig obligatorisk sjukför -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr lli

säkring respektive frivillig försäkring i erkänd sjukkassa vid beräkning
av sjukhjälpstid. Ersättning utgår inte för sjukdom som ersättes enligt
122 § SFL.

I fråga om sjukpenningens storlek anser utredningen vid
båda alternativen kunna övervägas det i erkänd sjukkassa gällande beloppet
2 kr. eller grundsjukpenningens belopp 3 kr. Vid alternativ I talade
dock starka skäl för försäkring för en sjukpenning högst lika stor som den
vederbörande i erkänd sjukkassa var tillförsäkrad vid utgången av år
1954, dock ej över 3 kr.

Utredningen upplyser att år 1952 totalt 61,2 % av samtliga sjukpenningförsäkrade
sjukkassemedlemmar var försäkrade för en sjukpenning av
högst 2 kr. Det kunde antagas att de äldre sjukkassemedlemmarna i större
utsträckning än genomsnittet var lågt försäkrade.

Enligt utredningens mening kan ifrågasättas om sjukpenning till förevarande
medlemskategori bör utgå vid vård å sjukvårdsanstalt.
Utredningen anser det inte lämpligt att öppna möjlighet till utgivande
av halv sjukpenning.

Förevarande försäkring är enligt utredningen till stor del avsedd för
folkpensionärer med ålderspension. Försäkringsvillkoren borde vara lika
för alla, som omfattades av ifrågavarande frivilliga försäkring. Det syntes
därför inte kunna komma i fråga annat än att utgå från en sjukhjälpstid
av 90 dagar vid varje sjukdom.

Utredningen beräknar de årliga totalkostnaderna för ifrågavarande frivilliga
försäkring (bortsett från förvaltningskostnader) vid maximal anslutning
och en sjukhjälpstid av 90 dagar till 7,2 milj. kr. vid alternativ
I och 43 milj. kr. vid alternativ II, om sjukpenning ej utgår vid sjukhusvård,
och 9 resp. 54 milj. kr., om sjukpenning utgår vid dylik vård. Förvaltningskostnaderna
uppskattas till 5 kr. per år för varje på förevarande
sätt försäkrad, dvs. vid maximal anslutning 0,75 milj. kr. vid alternativ I
och 4,5 milj. kr. vid alternativ II.

Utredningen anser det kunna övervägas att låta avgiften vara densamma
som den, som uttages för de första 90 dagarna vid frivillig försäkring
enligt SFL av medlem som vid inträdet i försäkringen är 54 år
(maximiåldern för individuell frivillig försäkring). För 2 kr. i sjukpenning
skulle årsavgiften då bli mellan kr. 19:60 och 27:20. Man kunde också
välja den utvägen att en lika årsavgift fastställdes för försäkringen i samtliga
centralsjukkassor. Vid alternativ I kunde övervägas att fastställa
avgiften i anslutning till den avgift, som av den försäkrade uttagits för
sjukpenningförsäkringen i den erkända sjukkassan. Huru avgifterna än
utformades torde det inte vara möjligt att uttaga så höga avgiftsbelopp
att försäkringskostnaderna täcktes.

Utredningen har förutsatt att, därest en sjukpenningförsäkring av förevarande
slag genomfördes, statsbidrag till densamma komme att

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b

utgå. Därvid har förutsatts samma bidrag som för frivillig försäkring
enligt SFL, dvs. 20 %.

Förlusten måste enligt utredningens mening täckas antingen av statsmedel
eller av den obligatoriska sjukförsäkringen och då närmast försäkringen
för grundsjukpenning. Utredningen framhåller på denna punkt:

Emellertid bör inte heller denna försäkring belastas i större mån genom
den förevarande försäkringen, enär i så fall den per capita beräknade
grundavgiften kommer att stiga. Det vill synas som om en lösning enligt
alternativ I inte skulle behöva medföra någon märkbar höjning av grundavgiften,
därest grundsjukpenningförsäkringen finge svara för underskottet
å förevarande försäkring. Underskottet skulle nämligen relativt
sett bli ganska ringa för varje år och dessutom successivt försvinna. Det
skulle sannolikt utan höjning av grundavgifterna kunna täckas genom att
de från de erkända sjukkassorna erhållna sjukhjälpsfonderna toges i anspråk
till en del. Vid alternativ II kan underskotten antagas bli väsentligt
större än vid alternativ I, vartill kommer att det vid förstnämnda alternativ
synes mindre tilltalande att ta de från de erkända sjukkassorna
övertagna fonderna i anspråk. Vid alternativ II torde därför förlusttäckningen
väsentligen få ske med hjälp av statsmedel.

Å s. 106—107 i betänkandet har utredningen intagit ett par tabeller,
som visar fördelningen av de beräknade kostnaderna i vissa olika fall.

Av de lämnade sifferuppgifterna framgår att, om man vid alternativ I
räknar med 90 dagars sjukhjälpstid samt med att sjukpenning inte skall
utgå vid sjukhusvård och att statsbidraget är 20 %, en årlig statsbidragsutgift
av 1,44 milj. kr. uppkommer vid maximal anslutning. Vid 24 kr.
i årsavgift blir vid sådan anslutning den förlust som skall täckas av
försäkringen 2,16 milj. kr. Blir anslutningen omkring 50 % av den maximala,
begränsas statens utgift till ett belopp som understiger en miljon
kr., under det att förlusten blir något mer än en miljon kr. Utredningen
anser att avgiften inte bör ligga högre än i läget omkring 24 kr.

Vid alternativ II blir, om anslutningen är 50 % av den maximala, under
motsvarande förutsättningar i fråga om förmånens utformning, statsbidraget
och avgiftens storlek, statsbidraget 4 å 5 milj. kr. och förlusten
6 å 7 milj. kr. Skall förlusten täckas helt av statsmedel, blir statens
sammanlagda utgifter omkring 11 milj. kr. I den mån avgiften höjes
minskas statens utgifter för att täcka förlust.

Medräknar man uppkommande förvaltningskostnad, uppskattad till 5 kr.
per försäkrad, kan sålunda — anför utredningen — vid en anslutning,
som är c:a 50 % av den maximala, nettoutgifterna för en försäkring av
den beskaffenhet som nu skisserats beräknas utgöra vid alternativ I för
statens del mindre än en miljon kr. och för kassornas del omkring l1/*
milj. kr. samt vid alternativ II för statens del omkring 11 milj. kr. och för
kassornas del omkring 2‘/4 milj. kr. Härvid har utredningen förutsatt att
något särskilt statsbidrag till förevarande förvaltningskostnader inte utgår.

Beträffande valet mellan de båda alternativen framhåller

48

Kungl. Maj:ts proposition, nr 1H

utredningen sammanfattningsvis, att ur administrativ och statsfinansiell
synpunkt alternativ I torde vara avgjort överlägset. Utredningen fortsätter:

Också med hänsyn till sjukkassornas ekonomi torde alternativ I på
grund av de lägre förvaltningskostnaderna vara fördelaktigare, även om
— såsom nyss antagits — uppkommande förlust vid alternativ I skall
bäras av kassorna själva under det att förlusten vid alternativ II täckes
av statsmedel. Alternativ II blir i viss mån sämre för förutvarande medlemmar
av erkända kassor än för övriga.

Valet av alternativ torde emellertid i väsentlig mån vara beroende av
det svar man vill ge på frågan huruvida man även för de folkpensionärer,
som inte ägnar sig åt arbete, bör ordna en sjukpenningförsäkring vid
sidan av folkpensioneringen. Utredningens inställning till denna fråga
är i princip den att folkpensioneringen även vid sjukdomsfall hos dessa
folkpensionärer skall svara för full försörjning. Vidare torde frågan om
de gränsdragningsproblem, som alternativ I kan tänkas medföra, böra
tillmätas betydelse. I sistnämnda avseende bör erinras om att inom de
flesta hjälpformer gränsdragningar erfordras och att dessa ofta kan
förefalla mer godtyckliga än de som skisserats vid alternativ I. I den mån
sjukpenningförsäkringen begränsas i fråga om sjukpenningens storlek och
sjukhjälpstidens längd, blir också gränsdragningen mindre irriterande för
dem som utestänges från försäkringen genom densamma.

Det bör slutligen framhållas att det är en ganska betänklig sak att
under den nya sjukförsäkringens första år belasta sjukkassorna med en
allt för stor ny arbetsuppgift. Genomförandet av alternativ II skulle säkerligen
utgöra en sådan arbetsuppgift. Den torde inte underlättas genom
att kassorna skulle få att göra med ett ålderstiget klientel, som till större
delen aldrig förut varit i kontakt med sjukpenningförsäkring.

Utredningen anför vidare:

Enligt utredningens mening kan ifrågasättas om något av de båda av
utredningen skisserade alternativen bör genomföras. Starka skäl kan
nämligen anföras för den ståndpunkt som tidigare intagits av statsmakterna
i törevarande fråga. Utredningen har emellertid såsom förut
framhållits funnit skäl tala för att en lagändring kommer till stånd
i syfte att möjliggöra för gamla medlemmar av erkända sjukkassor
att i viss utsträckning bibehålla sin hittillsvarande sjukpenningförsäkring.

I överensstämmelse härmed får utredningen förorda att alternativ I kommer
till utförande.

Utredningen föreslår sålunda, att medlem av erkänd sjukkassa skall,
i den mån han inte är obligatoriskt sjukpenningförsäkrad (eller studerandeförsäkrad),
äga behalla eller vid upphörandet av den obligatoriska försäkringen
erhålla försäkring i allmän centralsjukkassa för en sjukpenning
av högst samma storlek som den han var tillförsäkrad (med avseende å
den första sjukhjälpstiden) vid 1954 års utgång, under förutsättning att
medlemmen är född år 1894 eller tidigare samt att han sedan den 1 januari
1935 varit medlem i erkänd sjukkassa. Ansökan om frivillig försäkring
skall ha gjorts inom två veckor efter det den tidigare sjukpenningförsäkringen
upphört. Sjukpenningen i den föreslagna försäkringen får inte

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 114

överstiga 3 kr. och skall inte utgå då medlemmen åtnjuter sjukhusvård.
Endast hel sjukpenning skall utgå. Sjukhjälpstiden skall vara 90 dagar
och skall försäkringen vid beräkningen härav vara att anse såsom fortsättning
å sjukpenningförsäkringen i erkänd sjukkassa eller å den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen. Avgift skall uttagas med samma belopp
som det till vilket avgiften i centralsjukkassan för motsvarande sjukpenning
och 90 dagars sjukhjälpstid skulle beräknas för den som vid
inträde i den vanliga frivilliga försäkringen är 54 år. Statsbidrag skall
utgå med 20 % av utbetald sjukpenning. Uppkommande förluster skall
påföras den obligatoriska försäkringen för grundsjukpenning i centralsjukkassan.
Lagstiftningen om den nya försäkringen föreslås träda i kraft
den 1 januari 1955.

Särskilda yttranden har avgivits av fru Eriksson och fröken Wetterström.

Fru Eriksson föreslår, att sjukhjälpstiden även för icke förvärvsarbetande
änkepensionärer fastställes till 730 dagar.

Fröken Wetterström anser, att den tid utredningen haft på sig varit
för kort för att utredningen skolat kunna verkställa erforderliga undersökningar.
Utredningens förslag om sjukpenningförsäkring för icke förvärvsarbetande
medlemmar i de erkända sjukkassorna borde därför betraktas
som ett provisorium och ifrågavarande spörsmål göras till föremål
för förnyade överväganden i samband med att utredningen tar upp
frågan om en slutgiltig och rationellare lösning av samordningen mellan
folkpensioneringen samt sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Remissyttranden

Över utredningens förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, försäkringsinspektionen, Folksam, Svenska
sjukkasseförbundet, De fria sjukkassornas förbund, Svenska socialvårdsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
Sveriges läkarförbund, De blindas förening, De lungsjukas riksförbund,
De vanföras riksorganisation, Svenska vanförevårdens centralkommitté,
Sveriges folkpensionärers riksorganisation, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet
och Tjänstemännens centralorganisation.

Förutom remissvaren har i ärendet inkommit skrivelser bl. a. från
Pensionerade statstjänstemäns riksförbund samt Norrbottens distrikt av
Sveriges folkpensionärers riksorganisation och Försvarsverkens civila
personals förbunds pensionärsförening, Sävast.

Vad socialförsäkringsutredningen anfört i fråga om e n in era g e 4—Bihang

till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 1H

50

Kungl. Maj:ts proposition nr lik

nom gripande reform av folkpensioneringen och sjukförsäkringen
har i de flesta fall inte föranlett något yttrande eller
också har man förklarat sig instämma i utredningens uppfattning. Några
remissinstanser har gjort närmare uttalanden på denna punkt.

Svenska sjukkasseförbundet framhåller sålunda, att en slutgiltig lösning
av ifrågavarande samordningsproblem icke kan uppnås under en näraliggande
tid men att vissa av dessa problem är av sådan art att de behöver
lösas snarast. De mest påfallande bristerna i gällande lagbestämmelser förelåge
i fråga om sådana fall, som redovisades i betänkandet. Samordningsfrågorna
i dessa fall vore av sådan vikt, att en partiell lagrevision vore
påkallad. Av största betydelse vore dock att de i betänkandet berörda
samordningsfrågorna ägnades fortsatt uppmärksamhet och att förslag till
definitiv samordning framlades så snart som möjligt.

Folksam uttalar:

Eu fullständig samordning inom socialförsäkringen utgör ett komplicerat
problem, som kan lösas slutgiltigt först när nuvarande materiellrättsliga och
skatterättsliga skiljaktigheter mellan de tre berörda socialförsäkringsgrenarna
utjämnats och när förutsättningar skapats för en enhetlig administrering.
Problemet tarvar sålunda en rad principiella överväganden,
som enligt Folksams mening bör göras, när man vunnit erfarenhet av hur
de nya lagarna om sjuk- och yrkesskadeförsäkring verkar i praktisk tilllämpning
med hänsyn till folkpensioneringen. I avvaktan härpå bör man,
såsom utredningen föreslår, genom provisoriska åtgärder söka rätta till
de mest framträdande bristerna i fråga om samordningen.

Försäkringsinspektionen anser en mer fullständig samordning mellan
de skilda socialförsäkringsgrenarna vara önsklig men få fattas som en
reform på längre sikt.

Svenska landskommunernas förbund beklagar, att utredningen icke
ansett sig ha möjlighet att företaga de undersökningar och överväganden,
som skulle krävts för ett ståndpunktstagande till de såsom c) och d)
betecknade alternativen för en genomgripande reform. Under föreliggande
omständigheter vore förbundet böjt för att acceptera utredningens skäl
för anstand med en sådan reform. Förbundet berör i detta sammanhang
även frågan om kostnadsfördelningen för socialförsäkringsgrenarna mellan
enskilda, stat och kommun. Förbundet framhåller härvid:

Varje ändring av de materiella reglerna kan medföra en överflyttning
av kostnader från en socialförsäkringsgren till en annan och/eller påverka
gällande kostnadsfördelning mellan dem som ha att svara för finansieringen.
Styrelsen anser sig här ha anledning påminna om sina tidigare
i annat sammanhang gjorda uttalanden beträffande vådan av senare års
förskjutningar i kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Styrelsen
har därvid med hänsyn till utvecklingen funnit det oundgängligen nödvändigt
att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun för de sociala
förmånerna snarast göres till föremål för allsidig utredning. Ett åstadkommande
av en bättre samordning kan medföra risk för att gällande

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H

kostnadsfördelning påverkas ytterligare i för kommunerna ogynnsam
riktning. För ett ställningstagande till samordningsfrågorna framstår sålunda
också kravet på utredning i kostnadsfördelningsfrågan såsom angeläget
och välmotiverat.

Även Svenska stadsförbundet påtalar risken för förskjutningar av kostnadsfördelningen.

De lungsjukas riksförbund anser utredningens skäl för att nu blott
en partiell samordning skall åstadkommas bärande men beklagar att en
fullständig samordning måste skjutas framåt. Förbundet anför i detta
sammanhang i huvudsak följande.

Trots de avsevärda förbättringar utredningens förslag innebure, kvarstode
risken för utförsäkring från sjukförsäkringen vid långvarig sjukdom
utan att grund för att någon form av folkpension skulle kunna sättas
in förelåge. Särskilt sammanläggningsreglerna för sjukdomsperioder med
medicinskt samband grundade sådan risk. Många folkpensionärer komme
att redan från början vara utförsäkrade och därför skyldiga att själva
betala sin vårdavgift. I anslutning till den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande hade vårdavgifterna å sanatorierna ökats från kr. 1: 00—
1: 50 till 3: 00 per vårddag. För sjukbidragstagare å sanatorier komme ej
ett överskottsproblem utan ett knapphetsproblem att uppstå. För sjukbidragstagarna
vore behovsbilden en annan än för ålderspensionärer och
invalidpensionärer. I och med den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande
kunde allvarligt övervägas, om underlag funnes för sjukbidraget
som en särskild pensionsforin. Förbundet ville starkt understryka vikten
av att en lösning komme til! stånd, vare sig denna skulle ske inom socialförsäkringarnas
ram eller sökas via landsting eller fattigvårdsorgan. Problemets
förekomst talade för en i princip fri sjukhusvård.

Riksförsäkringsanstalten förklarar sig dela utredningens uppfattning
att en mera fullständig lösning av samordningsproblemen måste bli en
fråga på längre sikt men att vissa brister bör avhjälpas utan avvaktande
av en sådan lösning. Utredningens förslag löste emellertid inte alla de
problem, till vilka ställning borde tagas utan längre uppskov. Bland mera
betydelsefulla kvarblivande problem vore fali då utförsäkring förelåge och
förutsättningarna för rätt till folkpension likväl saknades och fall då i
samband med förlängning av sjukbidragstid lucka i utbetalningen av
sjukbidrag uppkommer. Riksförsäkringsanstalten anför härutinnan:

Anledningen til! att utredningen icke löst dessa problem synes vara, att
utredningens förslag då hade något fördröjts. Mot olägenheterna av ett
sådant dröjsmål måste dock enligt riksförsäkringsanstaltens mening vägas
det förhållandet, att om en lösning enligt utredningens förslag nu kommer
till stånd, detta sannolikt får till följd, att de berörda angelägna problemen
icke bliva lösta inom överskådlig tid. Anstalten ifrågasätter därför, om
icke något uppskov med lösningen av de samordningsproblem, som omfattas
av utredningens förslag, är att föredraga framför ett uppskjutande
på längre sikt av betydelsefulla åtgärder, helst som den lösning av samtliga
angelägna samordningsfrågor, som genom uppskovet möjliggöres, kan
förväntas bli sådan, att tillämpningen av samordningsbestämmelserna bleve

52

Kungl. Maj:ts proposition nr lli

enklare samtidigt som betydande förenklingar av andra bestämmelser
ernåddes. Härvid syftar anstalten på en lösning efter de linjer, som
departementschefen antyder, då han i anförandet till statsrådsprotokollet
den 27 november 1953 framhåller, att det särskilt bör undersökas, huruvida
det är möjligt att anknyta sjukhjälpstidens längd inom sjukförsäkringen
till den tidpunkt, då rätt till folkpension kan anses föreligga,
samt att det därvid kan visa sig möjligt att även förenkla sjukförsäkringen
genom att avskaffa sammanläggningsreglerna.

Ett uppskov vore till fördel jämväl med hänsyn till att sjukkassorna, innan
ändringarna komme till stånd, skulle hinna övervinna de största svårigheterna
i samband med den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande. Vidare
vore givetvis någon tids erfarenhet utav den nya försäkringen av värde.

Utredningens uttalanden om en partiell lösning av samordningsproblemen
genom administrativa åtgärder har i
allmänhet inte föranlett några yttranden under remissbehandlingen.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att anstaltens uppskovsförslag ej
avser åtgärder i syfte att förkorta handläggningstiden för pensionsärenden
och ej heller frågan om samarbete mellan pensionsnämnder och sjukkassor.

De lungsjukas riksförbund framhåller värdet av en snabbare administration
av folkpensioneringen och ett smidigt och intimt samarbete på det
lokala planet mellan folkpensioneringens och sjukförsäkringens organ.
Starkt understrykes vidare betydelsen av en upplysningsverksamhet, som
kunde bidraga till att luckor förhindrades. Det vore angeläget att så snart
som möjligt bestämmelser om samarbetet mellan folkpensionering och
sjukförsäkring samt om upplysningsverksamheten utarbetades. I den mån
den långa behandlingstiden berodde på bristande resurser hos folkpensioneringen
borde detta rättas till.

Liknande synpunkter framföres av Folksam, som anser att föreskrifter
om planmässig samverkan bör utfärdas av resp. tillsynsmyndigheter.

Svenska sjukkasseförbundet ansluter sig oförbehållsamt till utredningens
uppfattning i fråga om närmare samarbete mellan pensionsnämnderna
och de allmänna sjukkassorna. En avsevärd förkortning av handläggningstiden
för folkpensionsärenden borde vara möjlig. Kunde en avsevärt snabbare
handläggning av dessa ärenden åstadkommas, skulle behovet av
ändrade materiella bestämmelser icke framstå som lika obetingat nödvändiga
som eljest. Åtgärder borde övervägas, som kunde möjliggöra en
långt snabbare handläggning hos den centrala prövningsinstansen eller
som ginge ut på ett mera vittgående decentraliserat beslutsförfarande.
Förbundet betonar vikten av ett reglerat aviseringsförfarande mellan
sjukkassor och folkpensionsorgan. Sjukkassorna måste taga på sig ansvaret
för en sådan information gentemot sina medlemmar, att dessa gör framställning
om folkpensionsförmån i så god tid att lucka i skyddet i görligaste
mån kunde undvikas. Det borde övervägas, om icke föreskrifter

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b

rörande samverkan mellan sjukkassornas och folkpensioneringens organ
borde meddelas författningsvägen och att åt tillsynsorganen uppdroges
att lämna erforderliga närmare anvisningar rörande tillämpningen av
dessa föreskrifter. Allmänna uttalanden i förarbeten till lagstiftningen
syntes icke vara tillfyllest för att på administrativ väg uppnå det erforderliga
samarbetet mellan sjukförsäkringens och folkpensioneringens
organ.

Socialförsäkringsutredningens lösning vid en till de blinda begränsad
materiell reform avstyrkes av De blindas förening. Till stöd för sitt avstyrkande
åberopar föreningen olika med invaliditetsbegreppet och invaliditetsbedömningen
sammanhängande omständigheter.

I övrigt har på denna punkt yttranden avgivits endast av riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen. Anstalten anser att det ifrågasatta uppskovet
inte bör hindra en omedelbar lösning av samordningsproblemet
i fråga om blinda. I dylikt fall syntes lösningen böra ske på sätt utredningen
angivit. Liksom riksförsäkringsanstalten anser pensionsstyrelsen
en lösning för de blinda särskilt angelägen. Den av utredningen framlagda
lösningen är enligt styrelsens mening lämpad för särbehandling, om begränsad
sjukhjälpstid bibehålies för folkpensionärer. Enligt styrelsen (majoriteten)
borde blindhetsersättningen bestämmas till 1 200 kr. om året,
medan för blinda med folkpension i stället skulle föreligga rätt till blindtillägg
med nuvarande belopp och enligt nuvarande regler. En reservant
(byråchefen Parenius) ansluter sig på denna punkt helt till den av utredningen
framlagda lösningen.

Utredningens förslag till lösning av problemet om luckor och
dubbelersättningar för förvärvsarbetande folkpensionärer
under 67 år har tillstyrkts i nästan alla remissyttranden.

De vanföras riksorganisation uttalar, att i och med förverkligandet av
utredningens förslag såväl rättvisekravet som kravet på ett effektivt
socialförsäkringsskydd kan anses vara tillgodosett.

Det förhållandet att de personer som beröres av förslaget trots sitt
handikap kvarstått eller återinträtt i förvärvsarbete utgör enligt Folksams
mening tillräckligt motiv för att de inte vid iråkad sjukdom bör vara
sämre ställda än andra sjukkassemedlemmar.

De lungsjukas riksförbund anser utredningens förslag vara mera välgrundat,
rättvisare och avsevärt förmånligare för pensionärerna än det
riksförbundet tidigare framfört. De föreslagna reglerna komme att för
ifrågavarande pensionärer utesluta luckor samt annan än motiverad
dubbelersättning. Riksförbundet fortsätter:

De föreslagna reglerna kommer att i också andra avseenden verka
mycket gynnsamt. Sålunda kommer de att reducera det antal pensionsfall
som på grund av den långa behandlingstiden av pensionsärenden måste ta
förskott på pensionen av fattigvårdsorgan.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

De föreslagna reglerna kommer också att stimulera sjukbidragstagare
och invalidpensionärer till en arbetsinsats. Man kan anta, att många pensionärer
avpassat sin arbetsinsats så att inkomsten stannat vid gränsen för
avdragsfri inkomst. Den utsträckta sjukhjälpstiden för förvärvsarbetande
pensionärer som inte är ålderspensionärer kommer att skapa större förmåner
av en arbetsinsats än vad reduceringen är en nackdel.

Svenska sjukkasseförbundet säger sig ha funnit de lösningar av de mest
brännande samordningsproblemen, som förordas av utredningen, vara
önskvärda.

Om av riksförsäkringsanstalten förordat uppskov ej skulle anses böra
äga rum, anser anstalten förslaget kunna godtagas, dock endast som ett
provisorium.

Från övriga tillstyrkande yttranden må nämnas att statskontoret anser
utredningens förslag på denna punkt väl ägnade att undanröja de mindre
tillfredsställande resultat, som vid tillämpning av nuvarande regler kunde
uppkomma, medan försäkringsinspektionen anser den föreslagna reformen
uppenbarligen innebära eu förbättring av gällande lagstiftningsregler.

I ett par fall anföres dock kritiska synpunkter. Sålunda har enligt Svenska
socialvårds förbundets åsikt i allo tillfredsställande lösningar icke
åstadkommits. Den föreslagna avräkningen av sjukpenning från retroaktiva
pensionsbelopp komme otvivelaktigt att åsamka framför allt pensionsstyrelsen
men även sjukkassorna och yrkesskadeförsäkringsorganen
ett betydande merarbete. I vissa fall kunde förslagen leda till egendomliga
konsekvenser. Om en förvärvsarbetande person sökte invalidpension och
därefter men före pensionsutbetalningen drabbades av en akut men
relativt långvarig sjukdom, skulle sålunda sjukhjälpstiden enligt förslaget
avklippas tre månader efter första pensionsutbetalningen. Om sjukdomsfallet
däremot inträffade efter pensionsbeloppets mottagande, skulle vederbörande,
om han underläte att söka pensionsförhöjning på grund av sin
minskade inkomst, få åtnjuta full sjukhjälpstid.

Sistnämnda exempel anföres även av pensionsstyrelsen. Styrelsen anser
förslaget i vad angår nybeviljade pensioner — dvs. reglerna om avdrag å
retroaktiv folkpension för utgiven sjukhjälp — i princip vara tillfredsställande,
om reglerna om högst 90 dagars sjukpenningtid för personer
som redan vid sjukdomsfallets inträffande uppbär folkpension bibehölles.
Genom utredningens förslag att för sistnämnda grupp utsträcka sjukpenningtiden
till 730 dagar — om vederbörande ej sökte förhöjd pension
— skulle tillskapas en mindre tillfredsställande skillnad mellan dem som
redan vid sjukdomsfallets inträffande uppbure folkpension och dem som
först därefter finge sin pension utbetalad. Då krav på orsakssamband
mellan sjukförsäkringsfallet och ansökan om folkpension eller jämkad
sådan inte kunnat uppställas, hade gränsdragningen mellan olika kategorier
icke blivit naturlig. Vidare uttalar pensionsstyrelsen:

55

Kungl. Maj:ts proposition nr lik

Såsom otillfredsställande framstår också att t. ex. eu förvärvsarbetande
änkepensionär, som söker pensionsförhöjning på grund av alt en helt
annan inkomst än arbetsinkomsten minskat eller bortfallit och därefter
blir sjuk, får sjukhjälpstiden avkortad på grund av den kanske relativt
blygsamma pensionsförhöj ningens utbetalande. En sådan pensionär kan ha
intresse av att skyndsamt återkalla sin förhöjningsansökan. Har förhöjningen
börjat utbetalas och sjukpenningen på grund därav upphört,
inträder enligt förslaget fortsatt rätt till densamma endast under förutsättning
att pensionen i sin helhet indrages.

Pensionsstyrelsen framhåller vidare att den av utredningen påtalade
olägenheten, då sjukbidragstid förlänges efter en lucka, ej försvinner enligt
utredningens förslag.

Styrelsen fortsätter:

I fråga om viss detalj i förslaget har utredningen fört olika resonemang,
som i någon män kan komma det att framstå såsom tveksamt huruvida
den föreslagna lagtexten helt motsvarar tanken bakom densamma. För
en förvärvsarbetande pensionär under 67 år, som blir sjuk, avklippes
enligt lagtexten sjukhjälpstiden och avdrages utbetalad sjukpenning vid
utbetalning av förhöjd pension, men endast om förhöjningen beror på
minskad inkomst. Ett typiskt exempel härpå är eniigt utredningen att
pensionären sökt förhöjningen under åberopande av att arbetsinkomsten
bortfallit, i vilket fall — eftersom sjukpenningen ej får räknas som inkomst
— förhöjning regelmässigt skall beviljas. Om pensionsförhöj ningen
däremot icke beror på minskad inkomst, förntsättes att tull sjukhjälpstid
skall åtnjutas och att avdrag för utbetald sjukpenning ej skall äga rum.
Som exempel på ett sådant fall nämner utredningen att förhöjningen
(förhöjningsansökningen) är föranledd av att pensionären fått högre bostadskostnad.
Då emellertid pensionsnämnden vid behandling av en sådan
förhöj ningsansökan ej kan inskränka sig till att enbart beakta den högre
bostadskostnaden utan även skall beräkna årsinkomsten och därvid enligt
förslaget regelmässigt på grund av arbetsinkomstens bortfall måste uppskatta
årsinkomsten till lägre belopp än tidigare, kommer förhöjningen
att vara föranledd av både lägre inkomst och högre bostadskostnad. Enligt
lagtexten kommer sålunda sjukhjälpstiden att avklippas även i detta
fall, och avdrag för utgiven sjukpenning kommer att göras från det retroaktiva
pensionsbeloppet även i den mån detta avser törhöjning på grund
av den högre bostadskostnaden. Om utredningens förslag i övrigt godtages,
synes i praktiken denna konsekvens av detsamma vara omöjlig att undvika.

Enligt styrelsens mening bör en samordning, även om den avses bli av
provisorisk natur, såvitt möjligt utformas efter en enhetlig princip. Man
har då att välja mellan å ena sidan en förkortad sjukpenningtid för folkpensionärer
och å andra sidan att låta folkpension och sjukpenning utgå
jämsides till dess utförsäkring från sjukkassan äger rum.

Det sistnämnda alternativet har utredningen tagit upp till diskussion
genom sitt förslag rörande personer som vid sjukdomsfallets inträffande
redan har folkpension. Enligt kommentaren till förslaget rörande dessa
fall torde en förutsättning för att låta folkpension och sjukpenning utgå
jämsides vara, att folkpensionen reduceras ej med hänsyn till sjukpenningen
utan med hänsyn till den arbetsinkomst som ligger till grund
för sjukpenningens belopp. Godtages denna princip, bör undersökas om

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

inte dess tillämpning på dem som redan har folkpension kan göras oberoende
av tiden för sjukdomsfallets inträffande eller av pensionstagarens
fria skön, och vidare bör samma regel om möjligt gälla även för personer
som erhåller folkpension efter sjukdomens början. Det borde ej vara
omöjligt att åstadkomma en samordning av å ena sidan inplaceringen i
sjukpenningklass för sjukpenningens bestämmande och å andra sidan
beräkningen av inkomst av tjänst för fastställande av folkpensionens
storlek. Även i fråga om egna företagare torde den nya sjukförsäkringen
ge förbättrade möjligheter till beräkning av förvärvsinkomst. Förutsatt
att folkpensionen bestämts under hänsynstagande till att den pensionsberättigade
har den arbetsinkomst, efter vilken sjukpenning kommer att
utgå, föreligger — såsom utredningen synes mena — knappast anledning
att vare sig höja, såsom för närvarande sker, eller sänka pensionen, när
arbetsinkomsten avlöses av sjukpenning.

Om man innan en provisorisk samordning beslutas kommit till en mera
bestämd uppfattning om efter vilka ungefärliga linjer den definitiva lösningen
bör ske, är det givetvis av vikt att hänsyn därtill tages vid provisoriets
utformning. Vidare bör kostnaden för olika alternativ tagas med
i beräkningen. Innan klarhet vunnits rörande dessa frågor, ligger det
närmast till hands att välja ett förslag, som förorsakar minst ingrepp i
gällande lagstiftning och vars kostnader för det allmänna är överblickbara
och kan förutses icke överstiga kostnaderna för samordningen i dess slutgiltiga
utformning. Båda dessa förutsättningar föreligger i det alternativ,
som innebär ett bibehållande av den antagna sjukförsäkringslagens princip
om en till 90 dagar begränsad sjukpenningtid för folkpensionärer.

En tillämpning av denna princip skulle innebära dels att lagens regel för
den som redan vid sjukdomsfallets inträffande uppbär folkpension lämnas
orubbad samt att utredningens förslag i övrigt i huvudsak godtages. Dock
synes ur förenklingssynpunkt de 90 dagar, då pension och sjukpenning
skall utgå jämsides, böra i den mån det är möjligt förläggas till retroaktivtiden
i stället för till tiden efter utgången av den månad, varunder
första pensionsutbetalningen äger rum.---

Vid utarbetandet av förslaget om avdrag för sjukpenning från retroaktivt
utbetalad folkpension torde utredningen ha utgått ifrån att pensionsstyrelsen
före pensionens utbetalning endast skall behöva inhämta
uPPgifter om dels sjukpenningens totalsumma under retroaktivtiden, dels
antalet i retroaktivtiden ingående månader varunder sjukpenning utgivits
eller beräknas komma att utgå. Ej sällan torde emellertid, om utredningens
förslag om avdrag genomföres, ersättning ur första utbetalningsbeloppet
för en viss månad komma att begäras ej blott av sjukkassa in. fl. för
utgiven sjukpenning utan även av fattigvårdssamhälle för anstaltsvård
eller (samt) av kommunal myndighet för såsom förskott å folkpension
utgivet understöd. I dylika fall torde det bli nödvändigt att inhämta
närmare uppgifter om fördelning på olika månader. Nämnas må att
enbart de förskotteringsfall, till vilka styrelsen haft att ta hänsyn vid
utbetalning av folkpension, år 1953 uppgick till omkring 9 500 och år 1954
överstiger 12 000.

Nu nämnda konkurrensfall kan bli mycket komplicerade, och regler
måste uppställas i vilken ordning ersättning skall utgå. Utredningen föreslår
en ändring av 18 § 1 mom. lagen om folkpensionering innebärande
att ersättning till sjukkassa skall ha företräde framför ersättning för utgivet
förskott. Häremot synes intet vara att invända, förutsatt att utbetalningen

57

Kungl. Maj:ts proposition nr lli

av sjukpenning kan ske så snabbt att förskottering ej behöver ske på giund
av inträffat sjukdomsfall. Såsom i utredningen föreslås synes ersättning
till sjukkassa böra gå före ersättning för anstaltsvård enligt 18 § 2 mom.
nämnda lag. Vidare erfordras föreskrifter hur fördelningen skall ske på
olika månader av det föreslagna avdraget med 90 kr. från ersättning till
sjukkassa m. m. Även med klara direktiv om i vilken ordning olika slag
av ersättning skall utgivas, kommer pensionsstyrelsen att vållas betydande
arbete med uträkning hur första utbetalningsbeloppet skall fördelas på
sjukkassa, anstalt, myndighet och pensionstagare.

Enligt pensionsstyrelsens uppfattning måste avräkningen av sjukpenning
från retroaktiva pensionsbelopp åsamka framförallt pensionsstyrelsen
men troligen även sjukkassorna åtskilligt merarbete. Förfarandet vore
ägnat att försena första utbetalningarna av folkpension från pensionsstyrelsen,
eftersom det torde bli nödvändigt att — sedan ärendena gjorts
klara för utbetalning men innan utbetalning sker — fastställa avdragens
storlek genom skriftväxling med vederbörande sjukkassa resp. organ för
yrkesskadeförsäkringen.

Pensionsstyrelsen framhåller vidare:

Enligt förslaget skall gälla olika regler för beräkning av sjukpenning
som inkomst när sjukpenningen utgives enligt sjukförsäkringslagen och
när den utgår enligt andra författningar. I sistnämnda fall skall dessutom
ändrad beräkning inträda från en framtida tidpunkt, som vid tiden
för pensionsnämndens beslut ej kan bestämmas. Att dylika föreskrifter är
föga lämpliga sett från de kommunala nämndernas synpunkt torde ligga
i öppen dag.

I fråga om detaljerna i utredningens förevarande förslag må vidare
nämnas att medicinalstyrelsen anser starka billighetsskäl tala för förslaget
att sjukhjälpstiden skall upphöra icke så snart folkpensionen eller den
förhöjda folkpensionen börjar utbetalas utan först 90 dagar därefter.

Enligt försäkringsrådets mening synes det kunna vara påkallat att låta
de föreslagna reglerna om avdrag å retroaktiv folkpension tillämpas aven
å kommunalt bostadstillägg till allmän ålderspension. Särskilt gällde detta
yrkesskador, där sjukpenning kunde komma att utgå under avsevärd tid.
Rådet anser dock ej tillräckliga skäl föreligga att framställa något ändringsyrkande
på denna punkt.

Angående sjukhjälpstidens längd må i övrigt nämnas följande ur yttrandena.
De fria sjukkassornas förbund uttalar förhoppningen att den
till 90 dagar begränsade tiden för sjukvårdsersättning utökas så, att full
likhet kommer att råda för alla. Norrbottens distrikt av Sveriges folkpensionärers
riksorganisation järnte börsvarsverkens civila personals förbunds
pensionärsförening, Sävast, anhåller om lagändring i samma syfte.
Sveriges husmodersföreningars riksförbund föreslår, att sjukhjälpstiden
för samtliga folkpensionärer förlänges. Fredrika-Bremer-förbundet biträder
fru Erikssons i utredningen framförda yrkande, att de icke förvärvsarbe -

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H

tande änkepensionärerna tillerkännes en sjukhjälpstid av 730 dagar. Sistnämnda
fråga anser socialstyrelsen böra upptagas till övervägande framdeles.

Frågan om en reform av sjukbidragen inom folkpensioneringen
har berörts förutom — såsom förut nämnts — av De lungsjukas riksförbund
även av pensionsstyrelsen och Svenska socialvårdsförbundet. Enligt
sistnämnda förbunds mening synes en väg till samordning vara att inskränka
rätten till sjukbidrag exempelvis genom att förlänga karenstiden
för sjukbidrag. Efter att ha lämnat en redogörelse för tillkomsten av sjukbidraget
och 1952 års beslut om sänkning av karenstiden från ett år till sex
månader anför pensionsstyrelsen:

Av vad sålunda förekommit får man den uppfattningen att karenstidens
förkortning avsetts att utgöra ett provisorium i avvaktan på genomförandet
av en allmän sjukförsäkring. Då sålunda den egentliga anledningen till 1952
års lagändring torde ha varit att en allmän sjukförsäkring ej fanns, synes
såsom ett led i genomförandet av en samordning ligga närmast till hands att
i så stor utsträckning som lämpligen kan ske koncentrera utgivandet av ekonomisk
hjälp vid övergående sjukdom till den allmänna sjukförsäkringen.
I främsta rummet synes härvid böra ifrågakomma en inskränkning av sjukbidragets
tillämplighetsområde genom förlängning av karenstiden, förslagsvis
genom att gå tillbaka till lagens lydelse sådan den var före 1952
års ändring.

I samband med här aktuella samordningsfrågor må även nämnas, att
De blindas förening i sitt remissyttrande hemställt, att SFL snarast möjligt
måtte granskas med hänsyn till önskvärdheten av en samordning med
samhällets ar betsvårdande verksamhet.

Utredningens förslag att införa icke förvärvsarbetande
kvinnor med folk pensions för in ån en hustrutillägg under
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i samtliga remissyttranden utom statskontorets. Nämnda ämbetsverk
anser bärande skäl för frångående av statsmakternas tidigare intagna
ståndpunkt i förevarande hänseende icke ha anförts av utredningen.
Med hänsyn till hustru tilläggets syfte syntes det enligt ämbetsverkets mening
knappast sakligt motiverat, att den som åtnjuter dylik folkpensionsförmån
erhåller förmånligare ställning i sjukpenninghänseende än ålderspensionär.

I någia yttranden har yrkats att inte endast hustrutillägg utan även annan
folkpensionsförmån i vissa fall skall borttagas som diskvalifikationsgrund
för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. Pensionsstyrelsen och De
blindas förening hemställer att även hemmafruar med blindtillägg jämte
invalidpension i form av enbart grundpension skall införas under den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen.

De lungsjukas riksförbund anser att vad sist sagts bör gälla alla icke för -

59

Kungl. Mnj:ts proposition nr 1U

värvsarbetande gifta kvinnor, som uppbär sjukbidrag eller invalidpension.
Riksförbundet anför bl. a.:

Man kan antaga, att den kategori hustrur det här är fråga om i regel
sköter sitt hushåll. För denna kategori liksom för hustrur i allmänhet uppstår
en merkostnad i hemmet, då hustrun vårdas på sjukhus. Denna meikostnad
torde det snarast vara mer angeläget att täcka för ifrågavarande
kategori hustrur än för gifta kvinnor som inte är tolkpensionäier. Den
tidigare sjukdomen — som föranlett sjukbidraget måste antas ha piessat
familjens ekonomi. Man bör i sammanhanget beakta, att grund för särskilt
barnbidrag knutet till folkpensionen i dessa fall icke föreligger.

Utredningens förslag att för ifrågavarande kvinnor med hustrutillägg
begränsa sjukhjälpstiden till 90 dagar har i de allra flesta remissyttrandena
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några fall hemställes om ändring
på förevarande punkt. Sveriges husmodersföreningars riksförbund beklagar,
att ersättningsrätten begränsats till 90 dagar, och hemställer att sjukhjälpstiden
förlänges. De lungsjukas riksförbund förordar att för hustrutilläggstagarna
sjukhjälpstiden fastställes till 730 dagar. Medicinalstyrelsen ger
uttryck för samma uppfattning.

Pensionsstyrelsen uttalar:

I anslutning till förslaget om särskild sjukhjälpstid för hemmafru med
hustrutillägg kan enligt styrelsens mening icke nog kraftigt understrykas,
att den omständigheten att en hustru uppbär hustrutillägg icke i och för
sig säger något om hennes eget hälsotillstånd och arbetsförmåga. Ijhedningens
påpekande, att sådan hustrus arbetsförmåga med hänsyn till åldersrekvisitet
— i regel 80 år — ofta torde vara nedsatt, är självfallet riktigt
men gäller ju alla både förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande män
och kvinnor och kan sålunda knappast motivera särskild sjukhjälpstid för
just hemmafruar med hustrutillägg. Att märka är lör öviigt, att hustrutillägg
i många fall utgår till hemmafruar i mycket yngre åldrar än 60 år,
som måste ta vård om mannen eller hemmavarande småbarn och därför
ej kan ha förvärvsarbete. Vidare är makarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden
avgörande för frågan om hustrutilläggets storlek och om tilllägget
över huvud taget kan utgå. Vid låg inkomst utgår detsamma med
fullt belopp, vid stigande inkomst minskas tillägget, och vid viss högre
inkomst upphör rätten till hustrutillägg oavsett om Övriga förutsättningar
därför föreligger.

Eftersom sålunda kretsen av dem som kan erhålla hustru tillägg bestämts
med hänsyn till andra omständigheter än hustruns hälsotillstånd
och arbetsförmåga och då dessutom rätten till tillägget i varje enskilt
fall är helt beroende av makarnas ekonomiska förhållanden, finns ingen
principiell anledning att bestämma sjukpenningtiden kortare för hemmafruar
med hustrutillägg än för hemmafruar som inte uppbär sådant
tillägg. I detta sammanhang må emellertid framhållas att många med hemmafruar''
jämförbara änkor och andra ensamstående kvinnor, som pa grund
av omvårdnad om barn är förhindrade att ta förvärvsarbete, är helt utestängda
från möjligheten att få sjukpenning.

De lungsjukas riksförbund har vidare yrkat att ifrågavarande hustrutillläggstagare
i likhet med gifta kvinnor i allmänhet skall få rätt till frivillig

60

Kungl. Maj.ts proposition nr il4

försäkring enligt 47 § SFL samt att bestämmelserna om barntillägg i 25 §
3 st. SFL skall gälla även hustrutilläggstagarna.

I några yttranden tages upp frågan om sjukpenningförsäkring
av ytterligare grupper av kvinnliga sjukkasse in edlemmar.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund anmärker att riksdagen hemställt
om utredning i detta avseende beträffande icke förvärvsarbetande
änkor samt hem- och frånskilda kvinnor med minderåriga barn i hemmet.
Fredrika-Bremer-förbundet uttalar den förhoppningen, att nämnda utredning
skyndsamt kommer till stånd. Sveriges husmodersföreningars riksförbund
yrkar att alla enbart hemarbetande husmödrar, som inte har folkpension,
tillerkännes rätt till hempenning. Sistnämnda förbund anför i huvudsak
följande.

De flesta ensamställda kvinnor befunne sig självklart i en sämre ekonomisk
situation än de, som sammanlevde med make. Man kunde inte räkna
med som självskrivet, att alla dessa ensamstående efter en kortare övergångstid
började ett förvärvsarbete, som gåve dem rätt till sjukpenning.
Ofta vore det fråga om medelålders kvinnor, som kanske inte tidigare eller
i vart fall inte på många år haft ett förvärvsarbete och som ofta saknade
yrkesutbildning och därför hade svårt att finna en anställning. Även svårigheten
att ordna eftersyn av barnen spelade här givetvis in.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter, om inte ifrågavarande kvinnor, även de
som icke har minderåriga barn, under en viss övergångstid efter mannens
död respektive efter skilsmässodomens avkunnande borde ha rätt till sjukhjälp
på samma villkor som hemmafruar.

Socialstyrelsen anser att det finnes anledning att framdeles överväga,
huruvida icke grundsjukpenning bör utgå även till icke förvärvsarbetande
änkor och andra ensamstående icke förvärvsarbetande kvinnor, som har
vårdnaden om barn.

Förslaget att anordna en särskild frivillig sjukpenningförsäkring
för andra än förvärvsarbetande, hemmafruar och studerande
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i praktiskt taget alla remissyttrandena.
Statskontoret avstyrker dock en dylik försäkring under
åberopande av att frågan ingående överyägts vid SFL:s antagande och att
inga sådana omständigheter förebragts, att ett ändrat ståndpunktstagande
från statsmakternas sida kunde anses påkallat.

Medicinalstyrelsen framhåller, att erfarenheterna inom de erkända sjukkassorna
rörande svårigheten att fastställa, när en normalt icke arbetande
aldrig peison skall anses vara så sjuk, att rätt till sjukpenning föreligger,
talar direkt mot att man för ifrågavarande grupper ordnar en sjukpenningförsäkring
vid sidan av folkpensioneringen. Styrelsen vill dock inte motsätta
sig att gamla sjukkassemedlemmar får i obegränsad tid vara sjukpenningförsäkrade.
Det vill inte heller försäkringsinspektionen, som dock fram -

61

Kungl. Maj.ts proposition nr lli

håller, att en sådan försäkring innebär ett avsteg från den viktiga principen
att sjukpenningförsäkring är en försäkring mot inkomstbortfall.

I valet mellan de av utredningen framlagda alternativen I och II liar man
allmänt förordat en begränsning till förutvarande medlemmar i erkända
sjukkassor, dvs. utredningens alternativ I, dock i en del fall med vissa
uppm j ukningar.

Några remissinstanser är otillfredsställda med utredningens förslag. Sålunda
anför Sveriges folkpensionärers riksorganisation, att folkpensionärerna
vid nämnda förslag kominer i missgynnad ställning. Folkpensionärerna
behövde visserligen inte vidkännas inkomstbortfall vid sjukdomstillfällen,
men sjukdom medförde i de flesta fall merkostnader i hemmet. En
sjukpenning av t. ex. 2 kr. per dag i 730 dagar skulle skapa en tryggare ställning
för folkpensionärerna. Tjänstepension borde betraktas som inkomst
av tjänst och berättiga till sjukpenningförsäkring. Nya överväganden i frågan
borde företagas. I föreliggande läge anslöte sig organisationen till alternativ
I med en sjukhjälpstid av 730 dagar och ingen sjukpenning vid sjukhusvård.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser att frågan bör tagas
upp till förnyad prövning. Framför allt borde mångåriga sjukkassemedlemmar
inte komma i sämre läge genom den allmänna sjukförsäkringens genomförande.
Alternativ II vore i en mening att föredraga, men det skulle
medföra stora praktiska och ekonomiska konsekvenser.

Enligt Yrkeskvinnors samarbetsförbund är det ett klart rättvisekrav
att gamla sjukkassemedlemmar inte får sina förmåner försämrade. Förslaget
borde betraktas som en provisorisk lösning och frågan, efter utredning,
upptagas till förnyat övervägande.

Pensionerade statstjänstemäns riksförbund hemställer, att den vid 1954
års höstriksdag beslutade övergångsanordningen skall gälla även efter den
30 juni 1955. Hänsyn borde tagas till att ett stort antal statstjänstemän
pensionerades redan vid 50, 55 och 60 års ålder, och att många av dem sedan
saknade förvärvsarbete. Det syntes skäligt att då pensionärerna skattevägen
bidroge till finansieringen av sjukförsäkringen i samma utsträckning
som övriga medborgare, de även i möjligaste mån måtte få samma förmåner
som dessa.

Socialstyrelsen anser det vara en angelägen uppgift att tillse att förutvarande
medlemmar av erkända sjukkassor även framdeles beredes möjlighet
att försäkra sig för sjukpenning oavsett inkomstförhållandena. De
av utredningen föreslagna villkoren i fråga om ålder och medlemstid komme
av många att betraktas som obilliga. Det kunde ifrågasättas, om det
inte vore tillräckligt med att vederbörande vid årsskiftet 1954/55 varit
medlem i erkänd sjukkassa och fullgjort sin avgiftsskyldighet till denna.
Styrelsen ville även fästa uppmärksamheten på möjligheten att ge den vid
1954 års höstriksdag beslutade övergångsanordningen förlängd giltighets -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b

tid, till dess man behandlat det vidsträcktare problemet om en mera fullständig
samordning mellan de berörda försäkringsgrenarna. Därvid kunde
alternativ II tagas upp till ytterligare övervägande.

Även i eu del andra yttranden förordas en uppmjukning av villkoren enligt
alternativ I i fråga om ålder och tid för medlemskap. Svenska socialvårdsförbundet
förordar att tiden för medlemskap sänkes till 10 år. Samma
förslag framföres av Tjänstemännens centralorganisation, som föreslår
att alla med sådan mediemstid vilka pensioneras vid 60 års ålder får teckna
den frivilliga försäkringen. De lungsjukas riksförbund anser att det bör
räcka med 55 års ålder och 15 års medlemskap.

Folksam föreslår att »gamla medlemmar» även i sådan fri kassa, som
efter 1934 men före 1955 uppgått i erkänd sjukkassa, ges möjlighet att
ansluta sig till den frivilliga försäkringen samt att det överväges om inte
gamla medlemmar även i andra fria sjukkassor bör ges samma möjlighet.

Riksförsäkringsanstalten har i förevarande hänseende anfört i huvudsak
följande.

Vissa skäl talade för en rätt till frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa för icke obligatoriskt sjukpenningförsäkrade medlemmar, oavsett
om de varit med i erkänd sjukkassa eller ej. Därigenom skulle man även
lösa frågan om sjukpenning för exempelvis icke förvärvsarbetande änkor
och frånskilda med minderåriga barn. Anstalten avrådde emellertid bestämt
från att i föreliggande läge eu så omfattande försäkring som enligt
alternativ II genomfördes. Såväl statsfinansiella skäl som hänsynen till kassornas
ekonomi talade för att erfarenheter av den allmänna sjukförsäkringen
först avvaktades. Det borde inte heller ännu kunna komma i fråga
att lägga nya betydande arbetsuppgifter på sjukkassorna. Anstalten tillstyrkte
att tillsvidare tidigare medlemmar i erkänd sjukkassa finge bibehålla
sin sjukpenningförsäkring. Sådan rätt borde i princip förbehållas dem,
som tillhört kassan lång tid och uppnått viss högre ålder. Frågan hade
emellertid kommit i annat läge genom lagen den 17 december 1954. Det
tedde sig stötande att utesluta vissa av dem som fått sitt tidigare skydd förlängt
genom nämnda lag, som tillkommit efter det utredningens förslag
framlagts.

Med hänsyn till det anförda föreslår riksförsäkringsanstalten, att rätt
till ny frivillig försäkring enligt övergångsanordning i första hand medges
medlemmar, som utnyttjat möjligheten till frivillig försäkring. Av rättviseskäl
borde sådan rätt föreligga även för medlemmar i erkänd sjukkassa
vid utgången av 1954, vilkas obligatoriska sjukpenningförsäkring sedermera
eiter den 30 juni 1955 — upphör. Medlemmar som omfattats av
den tillfälliga eller nya försäkringen och därefter obligatoriskt sjukpenningföisäkrats,
borde vidare äga möjlighet till ny frivillig försäkring, när
den obligatoriska försäkringen upphör. Rätten till inträde efter upphörande
av obligatorisk sjukpenningförsäkring borde dock begränsas till förslagsvis
utgången av år 1964 för undvikande av att försäkring enligt övergångsanordningen
skulle kunna erhållas alltför långt fram i tiden.

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 11b

Svenska sjukkasseförbundet föreslår, att rätten till frivillig sjukpenningförsäkring
tillförsäkras endast den, som ägt rätt till försäkring enligt den
provisoriska ordningen och som ansöker om den nya försäkringen inom
viss, i den definitiva lagstiftningen angiven tidsrymd. Enligt förbundets
mening vore det till fördel om de nya bestämmelserna förlänades begränsad
giltighetstid i avvaktan på erfarenhet av försäkringen och ställningstagande
till närliggande problem, som tarvade lösning inom en icke alltför
avlägsen framtid.

I fråga om sjukpenningens storlek har i några yttranden ifrågasatts avsteg
från utredningens förslag. Enligt statskontoret bör sjukpenningen begränsas
till högst 2 kr. Svenska sjukkasseförbundet förordar, främst av administrativa
skäl, att sjukpenning inte skall behöva meddelas med andra
belopp än en, två eller tre kr. Riksförsäkringsanstalten anser, att i detta
hänseende bör gälla samma regler som inom den tillfälliga försäkringen.
Barntillägg borde utgå vid den av anstalten förordade utformningen av
försäkringen. Goda skäl talade för att sjukpenning icke skulle utgå vid
sjukhusvård. Dock ifrågasatte anstalten, om inte bestämmelserna i detta
hänseende i den tillfälliga försäkringen borde överföras till den nya försäkringen.

Sveriges folk pensionär ers riksorganisation yrkar, som nämnts, på en till
730 dagar maximerad sjukhjälpstid, medan Pensionerade statstjänstemäns
riksförbund hemställer, att sjukhjälpstiden om möjligt utsträckes till 730
dagar.

I fråga om den frivilliga försäkringens karaktär anför riksförsäkringsanstalten
följande.

Utredningen uttalar, att den nya frivilliga försäkringen skall anses utgöra
fortsättning å den obligatoriska försäkringen respektive den frivilliga försäkringen
i erkänd sjukkassa vid beräkningen av sjukhjälpstid och att ersättning
alltså ej skall utgå för sjukdom, som ersättes enligt 122 § sjukförsäkringslagen.
1 propositionen angående den tillfälliga försäkringen
angavs däremot med liknande motivering, att denna försäkring skall utge
ersättning även i de fall ersättning eljest skulle utgå enligt 122 §. Riksförsäkringsanstalten
finner, att den av utredningen föreslagna ordningen vore
den lämpligaste, men anser, att olikhet i förevarande avseende icke bör
föreligga mellan den tillfälliga försäkringen och den föreslagna nya försäkringen.

Vad slutligen beträffar finansieringen av den frivilliga föräkringen föreslår
riksförsäkringsanstalten, att statsbidraget fastställes till 25 % av utgifterna
för sjukpenning. För barntillägg borde utgå statsbidrag med 75 %.
Svenska sjukkasseförbundet anser det nödvändigt att underskottet å ifrågavarande
försäkring i sin helhet täckes medelst statsbidrag.

Departementschefen

De tre grenar av socialförsäkringssystemet, vilka utgöres av folkpensioneringen,
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, har i vårt land

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 11$

utvecklats efter skilda riktlinjer. Detta har medfört att vissa ojämnheter
uppstått i försäkringsskyddet; sålunda har i vissa fall vid övergången från
en försäkring till en annan en lucka i detta skydd kunnat uppstå medan
det i andra fall kunnat bli fråga om dubbelersättning.

Vad först angår sjukförsäkringen och folkpensioneringen så utgår från
allmänna sjukkassan sjukhjälp i form av sjukpenning och ersättning för
sjukhusvård vid varje sjukdom för högst 730 dagar, dock för högst 90
dagar för tid efter den månad, under vilken försäkrad fyllt 67 år eller varunder
han eller hon börjat uppbära folkpensionsförmån i annan form än
ålderspension — d. v. s. invalidpension, sjukbidrag, änkepension eller
hustrutillägg — så länge förmånen åtnjutes. Flera sjukskrivningsperioder i
samma sjukdom sammanräknas därvid i regel. Vidare upphör tillhörigheten
till sjukförsäkringen för den som åtnjutit sjukhusvård under minst
730 dagar i följd, så länge sjukhusvård därefter pågår. Om nu vederbörande
vid utgången av nämnda 730-dagarstider fortfarande är sjukskriven,
blir han utan försäkringsskydd, såframt inte folkpensioneringen genast
träder till. Ofta kan det emellertid dröja ganska länge innan folkpensioneringsfrågan
ordnas. Och när folkpensionen första gången utbetalas kan
det bli fråga om ett belopp, som avser ett ganska stort antal månader tillbaka.
Då sjukpenning kan utgå upp till 90 dagar efter den månad, under
vilken den retroaktiva folkpensionen utbetalas, blir följden, att ersättning
för samma inkomstbortfall även under den tiden utgår både från sjukförsäkringen
och från folkpensioneringen. Dubbelersättningen motverkas
endast i mindre grad genom folkpensioneringens regler om avdrag för den
pensionsberättigades årsinkomst vid pensionsbeloppets fastställande.

Sjukhjälpstiden för sjukpenning och livränta enligt yrkesskadeförsäkringen
är inte begränsad. Någon lucka av förut antydd art uppkommer därför
inte här. Ersättning från yrkesskadeförsäkringen kan emellertid utgå
vid sidan av folkpensionen, varför det också i dessa fall kan bli fråga om
dubbelersättning.

En person, som uppbär t. ex. invalidpension eller sjukbidrag, kan mycket
väl ha en arbetsinkomst om ett par tusen kr. Folkpensionen är därvid
reducerad på grund av inkomsten. Uppgår årsinkomsten av förvärvsarbete
till minst 1 200 kr., blir vederbörande obligatoriskt sjukpenningförsäkrad
enligt sjukförsäkringslagen. Men sjukhjälpstiden i fråga om sjukpenning
och sjukhusvård är — som nyss nämndes — maximerad till 90 dagar vid
varje sjukdom. Insjuknar nu ifrågavarande folkpensionär och är han
sjukskriven mer än dessa 90 dagar, uppkommer en lucka i ersättningen.
Orsaken härtill kan vara såväl av administrativ som av materiellrättslig
art. En sjukhjälpstid av 90 dagar är i de allra flesta fall för kort för att en
jämkning uppåt av folkpensionen på grund av den bortfallna arbetsinkomsten
kan ske. Vid recidiv är sjukhjälpstiden inte ens 90 dagar. För
övrigt torde inte jämkning kunna ske, om sjukskrivningen varar endast en
eller ett par månader utöver sjukhjälpstiden.

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H

Ifrågavarande spörsmål har behandlats av socialförsäkringsutredningen i
ett i november 1954 avgivet betänkande. Enligt vad utredningen framhåller
är det inte möjligt att åstadkomma en fullt tillfredsställande lösning av
hithörande samordningsproblem utan en mera genomgripande reform. Frågan
härom anser emellertid utredningen vara ett problem på längre sikt,
och utredningen har därför begränsat sig till vissa samordningsproblem
som utredningen funnit vara av sådan art, att de borde lösas utan dröjsmål.

För att förkorta den nu förekommande långa handläggningstiden för invalidpensions-
och sjukbidragsärenden — det rör sig här om 6 å 7 månader
eller ännu längre tid — och för att undvika uppkomsten av vissa luckor i
försäkringsskyddet föreslår utredningen att vissa åtgärder av administrativ
natur vidtages. Ett närmare samarbete borde sålunda inledas mellan pensionsnämnder
och sjukkassor; och dessa organ borde bedriva upplysningsverksamhet
i fråga om socialförsäkringarna.

Vidare föreslår utredningen, att för förvärvsarbetande invalidpensionärer,
sjukbidragstagare, änkepensionärer och hustrutilläggstagare — sannolikt
omkring 7 500 personer— sjukhjälpstidens maximum förlänges från 90 till
730 dagar; dock föreslås sjukhjälp stiden skola upphöra senast 90 dagar
efter den månad, varunder vederbörande efter sjukdomsfallets inträffande
erhåller en med hänsyn till minskad årsinkomst uppåt jämkad folkpension.

Vidare förordar utredningen i sitt betänkande å ena sidan, att sjukpenning
jämte barntillägg enligt SFL inte skall räknas som inkomst vid prövning
av ansökan om ny eller jämkad pension av de nyss åsyftade fyra slagen.
Vid utbetalning av retroaktiv sådan folkpension resp. retroaktivt förhöj
ning sbelopp av folkpensionen skall enligt utredningens förslag å andra
sidan göras avdrag å pensionsbeloppet för sjukpenningen jämte barntillägg
-— summan därav dock minskad med 90 kr. — för samma tid. Det avdragna
beloppet skall utbetalas till sjukkassan. Vid eventuell konkurrens
anses sjukkassan böra ha företräde framför fattigvardsstyrelse eller annan
myndighet, som kan ha lämnat förskott för underhall. Vidare föreslås att
även vid sjukhusvård avdraget skall beräknas med utgångspunkt från sjukpenning,
alltså ej hempenning. Särskilt barnbidrag och folkpension anses
böra behandlas som en enhet och sjukpenning jämte barntillägg som en
enhet och enheterna gå i avräkning mot varandra, varvid dock avdrag å
särskilt barnbidrag skall få göras endast i den mån folkpensionen inte
räcker till.

Ytterligare föreslås att sjukpenning, hempenning och barntillägg enligt
YFL och andra därtill anknutna ersättnings- eller försäkringsförfattningar
skall behandlas på samma sätt som motsvarande ersättning enligt SFL,
dock endast för tid t. o. in. den månad, under vilken retroaktivbeloppet från
folkpensioneringen utbetalas.

I fråga om sjukhjälpstid för ersättning för sjukhusvård skall enligt förslaget
gälla detsamma som här förut sagts om sjukhjälpstid för sjukpenning.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 1U

66

Kungl. Maj:ts proposition nr lli

Frågan om omprövning av sjukhjälpstidens längd för ålderspensionärer
och icke förvärvsarbetande folkpensionärer under 67 år bör enligt utredningen
anstå i avbidan på resultatet av en av utredningen planerad undersökning
av vårdtidernas längd för folkpensionärer å sjukhus av olika slag.

Utredningen föreslår att dess förslag genomföres den 1 juli 1955.

Vid remissbehandlingen har socialförsäkringsutredningens förslag i flertalet
fall tillstyrkts, om än i vissa avseenden en del kritik framkommit.

För egen del är jag ense med utredningen om att en i samordnande syfte
företagen mera genomgripande omgestaltning av folkpensioneringen och
sjukförsäkringen måste fattas som en reform på längre sikt. Bl. a. bör
härvid avvaktas resultatet av pågående utredning om allmän pensionsförsäkring.
Liksom utredningen anser jag emellertid det angeläget att man
snarast gör vad som är möjligt för att motverka de luckor och dubbelersättningar,
som enligt nu gällande regler kan uppkomma. Riksförsäkringsanstalten
har visserligen ifrågasatt något uppskov för att lösa hithörande
problem även för några andra grupper av fall än som omfattas av utredningens
förslag. Enligt min mening saknas emellertid anledning att dröja
med att pröva utredningens förslag.

De av utredningen föreslagna administrativa åtgärderna synes
böra vidtagas. Genom samarbete med sjukkassorna torde folkpensionsorganen
kunna pressa ned handläggningstiderna för folkpensionsärenden. Och
genom en lämpligt upplagd upplysningsverksamhet från sjukkassor och
pensionsorgan torde många fall av avbrott i försäkringsskyddet kunna undvikas.
De båda tillsynsorganen pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten
synes böra få i uppdrag att utarbeta närmare bestämmelser i dessa hänseenden.
I avbidan härpå bör man enligt min mening vänta med att taga
ställning till den under remissbehandlingen väckta frågan om det räcker
med anvisningar från tillsynsorganen eller om det behövs även föreskrifter
utfärdade av Kungl. Maj :t.

Utredningens förslag i fråga om förvärvsarbetande invalidpensionärer,
sjukbidragstagare, änkepensionärer och
hustrutilläggstagare ger uttryck för principen att inom 730-dagarstiden sjukhjälpstiden inte skall upphöra, innan den sjuke får sin
inkomstprövade folkpension höjd och höjningsbeslutet resulterat i utbetalning.
Om såsom jag förordar — ett förslag i detta hänseende genomföres,
torde jämkning av ifrågavarande folkpensionsförmåner knappast
komma att sökas vid mera tidsbegränsade sjukdomar, d. v. s. kortvarigare
än 730 dagar. Vid dessa sjukdomar kommer därför sjukhjälpstiden i regel
att omfatta hela sjuktiden. Härigenom bör pensionärerna bli stimulerade
till att trots sitt handikap kvarstå eller återinträda i förvärvsarbete.

I ett par yttranden har mot förslaget på denna punkt invänts att en omotiverad
skillnad mellan vissa grupper av personer i en del fall skulle kunna
uppstå av den anledningen, att utredningen ansett det nödvändigt att kon -

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

struera lagreglerna med utgångspunkt från ett antaget orsakssamband
mellan sjukförsäkringsfallet och ansökan om jämkning av folkpensionen,
trots att i vissa fall endast tidssamband förelåge. Det synes emellertid icke
möjligt att undvika den påtalade konsekvensen, och enligt min mening bör
den inte hindra att man för de grupper, där så är möjligt, genomför förbättringar
av det slag det här är fråga om.

Enligt utredningens förslag bör man bortse från dubbelersättning såvitt
avser högst dels ett belopp av 90 kr. och dels 90 dagar efter utgången av
den månad, då retroaktiv utbetalning av folkpension eller uppåt jämkad
folkpension sker. Det kan synas tveksamt om dubbelersättning bör accepteras
i denna omfattning. Förslaget har emellertid allmänt godtagits under
remissbehandlingen; och de av socialförsäkringsutredningen framförda
administrativa och sociala skälen är enligt min mening bärande. I detta
sammanhang bör också framhållas att — vid bifall till vad jag kommer att
föreslå i det följande — en särskild frivillig sjukpenningförsäkring skall
finnas, enligt vilken framför allt folkpensionärer kommer att kunna få sjukpenning
i upp till 90 dagar utan inkomstbortfall.

Det är givet att en reform som den förevarande måste medföra visst merarbete
för sjukkassorna och framför allt folkpensionsorganen. Såsom utredningen
framhåller, måste emellertid det administrativa arbetet för folkpensionsorganen
minska i andra avseenden. Antalet fall av jämkning av
folkpension på grund av bortfallen arbetsinkomst kommer nämligen otvivelaktigt
att nedgå som följd av den förlängda sjukhjälpstiden; och det
måste innebära en betydande lättnad för folkpensionsorganen att vid fastställande
av storleken av inkomstprövad folkpensionsförmån, särskilt barnbidrag
eller änke- eller änklingsbidrag, ej behöva taga hänsyn till sjukpenning
från allmän sjukkassa. Reformen måste ytterligare öka den reduktion
av antalet förskotteringsfall från socialvårdsorganens sida, som kan väntas
som följd av den allmänna sjukförsäkringens genomförande. Härav följer en
ingalunda oväsentlig lättnad för pensionsstyrelsen. Av allt att döma torde
fallen av konkurrens mellan sjukkassa och socialvårdsorgan vid retroaktiv
utbetalning av folkpension bli sällsynta.

Pensionsstyrelsens farhågor för att arbetet med att införskaffa uppgift
från sjukkassorna om utbetalad sjukpenning och att avräkna sjukpenningen
å retroaktiva pensionsbelopp kommer att försena första utbetalningen
av folkpensionen anser jag vara överdrivna. Dessa uppgifter torde
i regel kunna införskaffas på ett så tidigt stadium, att försening av utbetalningen
ej behöver uppkomma. .Tåg vill i detta sammanhang hänvisa till
vad som i statsverkspropositionen till årets riksdag, femte huvudtiteln,
punkt 90, anförts om förgranskning av pensionsansökningar.

Pensionsstyrelsen bär emellertid också påtalat, att pensionsnämnderna
kommer att få svårigheter vid tillämpningen genom att olika regler enligt
förslaget skulle gälla beträffande å ena sidan sjukpenning enligt SFL och
å andra sidan sjukpenning enligt YFL och ett flertal andra författningar,

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

varjämte för sistnämnda grupp ändrad beräkning skulle inträda från en
framtida tidpunkt, som vid pensionsnämndens beslut ej kunde bestämmas.
Med anledning härav vill jag framhålla, att jag anser det lämpligast att låta
de nya avdragsreglerna och nya reglerna om inkomstberäkningen inom
folkpensioneringen gälla endast sjukhjälp från allmän sjukkassa. Vid
denna lösning finnes ingen anledning att — såsom försäkringsrådet framkastat
— överväga att låta de föreslagna reglerna om avdrag å retroaktiv
folkpension tillämpas även å kommunalt bostadstillägg till allmän ålderspension.

I likhet med socialförsäkringsutredningen anser jag det böra anstå med
en omprövning av frågan om sjukhjälpstidens längd för de grupper av folkpensionärer,
som icke omfattas av vad här förut föreslagits.

I detta sammanhang vill jag erinra om att man i några yttranden tagit
upp frågan om bibehållande av sjukbidraget som särskild folkpensionsform
och om förlängning av karenstiden för nämnda bidrag. Förslagen
härom kan jag emellertid icke biträda.

Vad av De blindas förening anförts om samordning mellan sjukförsäkringen
och arbetsvärden torde få beaktas av de sakkunniga,
som — på grund av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 7 januari
1955 — nyligen av mig tillkallats för att biträda med utredning av frågan
om rehabiliteringsåtgärder m. in. i anslutning till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Socialförsäkringsutredningen har vidare i sitt betänkande behandlat frågan
om sjukpenningförsäkring för — de till antalet ca 20 000
— hemmafruar, som har hustrutillägg enligt folkpensioneringslagen.

Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen enligt SFL avser i princip
endast de förvärvsarbetande sjukkassemedlemmarna, varmed förstås medlemmar
vilkas årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr.
Även om årsinkomsten inte uppgår till nämnda belopp, omfattar sjukpenningförsäkringen
gift kvinnlig sjukkassemedlem som sammanlever med
maken. Denna försäkring för hemmafruar gäller dock inte, om hemmafrun
uppbär något slag av folkpensionsförmån. Enligt socialförsäkringsutredningens
mening saknas tillräckliga skäl för att låta folkpensionsförmånen
hustrutillägg helt utesluta hemmafru från tillhörighet till grundsjukpenningförsäkringen.
Utredningen föreslår därför, att SFL ändras så att
hustrutillägg borttages som diskvalifikationsgrund för tillhörighet till
ifrågavarande försäkring.

Jag ansluter mig till förslaget i detta hänseende, som — på ett undantag
när — tillstyrkts i remissyttrandena.

I några yttranden har förordats, att motsvarande ändring skall vidtagas
beträffande hemmafruar under 67 år med invalidpension eller sjukbidrag,

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

i första hand dem med enbart grundpension jämte blindtillägg. Såsom
socialförsäkringsutredningen visat skulle det emellertid leda till orimliga
konsekvenser, om man anknöte en gränsdragning till förefintligheten
av grundpension, jämte i förekommande fall blindtillägg, men ej tilläggspension.
Jag kan ej heller ansluta mig till förslaget om att alla hemmafruar
med invalidpension eller sjukbidrag skulle föras in under den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen. I vissa fall torde dock sjukpenningförsäkring
enligt den frivilliga försäkring, som jag i det följande avser att
förorda, kunna komma i fråga.

Några remissinstanser anser, att sjukhjälpstidens maximum även för de
icke förvärvsarbetande hustrutilläggstagarna bör utgöra icke såsom
utredningen föreslagit 90 dagar — utan i stället 730 dagar. Jag delar
ej denna mening. I likhet med utredningen anser jag, att ifrågavarande
personer bör anses utgöra en mellangrupp mellan å ena sidan folkpensionärer
i egentlig mening och a andra sidan dem som icke uppbär
något slag av folkpensionsförmån.

På förekommen anledning vill jag framhålla att SFL:s regler om barntillägg
vid sjukhusvård, om barn under 10 år finnes i hemmet, givetvis
skall gälla även ifrågavarande hustrutilläggstagare och att möjligheten till
frivillig tilläggssjukpenningförsäkring skall stå öppen för dem med iakttagande
av de för andra hemmafruar gällande ålders- och hälsovillkoren.

I detta sammanhang vill jag taga upp frågan om sjukpenningförsäkring
av en annan grupp hemmakvinnor, nämligen icke förvärvsarbetande
hem- och frånskilda samt änkor med minderåriga
barn. Denna fråga har berörts i flera remissyttranden.

Den förutnämnda obligatoriska sjukpenningförsäkringen för hemmafru
gäller endast under förutsättning att makarna sammanlever. Vid hemskillnad
upphör sjukpenningförsäkringen. Det gör den även när makarna före
hemskillnaden flyttar i sär. Om mannen avlider, upphör också försäkringen
men i detta fall först efter viss respittid. Hemmafruförsäkringen består
nämligen intill utgången av tredje kalendermånaden efter den då mannen
avlidit.

I sitt utlåtande (nr 35) över sjukförsäkringspropositionen vid 1953 års
riksdag föreslog andra lagutskottet i anledning av väckta motioner att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning huruvida sjukförsäkringslagen
borde kompletteras på sådant sätt att sjukpenningförsäkringen
jämväl omfattade icke förvärvsarbetande änkor och hem- och frånskilda
med minderåriga barn i hemmet. Riksdagen godkände utskottets
förslag om skrivelse.

Under förarbetena till SFL antördes såsom skäl mot sjukpenningtörsäkring
av de icke förvärvsarbetande hustrurna att sjukpenningen i princip
avser att ersätta genom sjukdom förlorad arbetsinkomst, att det är mycket
svårt att vid lindrigare sjukdomar konstatera huruvida arbetsoförmåga
föreligger, samt att det är nästan omöjligt att i en lagstiftning fixera den

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

i olika fall behövliga sjukpenningen. Skäl anfördes emellertid också för
sjukpenningförsäkring av hemmafruarna, nämligen att ett mycket stort
antal sådana är medlemmar av de erkända sjukkassorna och att, särskilt
om de har småbarn, det föreligger behov av sjukpenning. Vid lagstiftningens
genomförande ansågs skälen för väga tyngst.

För hemmafruarna avses sjukpenningförsäkringens funktion vara att
gardera mot bortfall på grund av sjukdom av deras arbetskraft för familjens
räkning. Något barnvillkor har emellertid inte uppsatts. Alldeles samma
funktion som den nyssnämnda torde en sjukpenningförsäkring fullgöra för
en familj bestående av moder och små barn. Behovet av sjukpenning torde
måhända mången gång vara större för en sådan familj. Situationen torde
väl i allmänhet vara densamma, vare sig familjen består av änka och småbarn
eller av frånskild eller hemskild kvinna med småbarn. Det synes mig
därför mindre följdriktigt att — när man nu har tagit in den med mannen
sammanlevande hemmafrun i den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
och detta oberoende av barnvillkor — hustru med hemmavarande
barn skall uteslutas ur denna försäkring, om mannen försvinner ur familjebilden
genom att makarna flyttar i sär med eller utan hem- eller äktenskapsskillnad
eller mannen avlider. Jag förordar därför, att i lagen införes
en bestämmelse av innehåll, att »hemmafruförsäkringen» skall — om sammanlevnaden
häves eller äktenskapet upplöses — bestå så länge kvinnan
sammanlever med barn under 16 år.

Det har icke ansetts böra komma i fråga att hos de allmänna sjukkassorna
lägga upp register över de sjukvårdsförsäkrade barnen. På grund
härav har kassorna i allmänhet intet material för att bedöma, huruvida försäkringsplikt
föreligger för den här avsedda nya gruppen kvinnor. Nya
försäkringsbesked kan alltså inte automatiskt utsändas. Inte heller kan
avgifter påföras. Fall, där kvinnan är försäkrad enligt nuvarande regler
men där försäkringen enligt dessa upphör vid sammanlevnadens hävande,
dödsfall etc., torde inte behöva vålla kassorna så stora svårigheter. För dem,
som inte är sjukpenningförsäkrade enligt den nuvarande bestämmelsen men
skulle bli det enligt den nya, synes däremot nödvändigt att införa något
slags uppgiftsskyldighet. Det torde få ankomma på tillsynsmyndigheten att
meddela närmare föreskrifter härom. I den mån sjukkassan före lagändringens
ikraftträdande erhållit erforderliga uppgifter, bör försäkringen träda
i kraft vid lagändringens ikraftträdande och gälla även tidigare inträffad
sjukdom. För medlem, som underlåter att fullgöra sin uppgiftsskyldighet
före lagändringens ikraftträdande, torde försäkringen böra bli gällande
först fr. o. m. ingången av månaden närmast efter den, då kassan erhållit
vetskap om att medlemmen skall vara sjukpenningförsäkrad.

Några närmare uppgifter om huru många personer, som skulle bli
försäkrade vid genomförande av vad jag nu förordat, finnes icke tillgängliga.
Enligt uppgifter, avseende folkräkningen den 31 december 1950, skulle

71

Kungl. Maj:ts proposition nr tli

antalet gifta ej samboende kvinnor, frånskilda kvinnor och änkor med barn
under 16 år utgöra 50 000—55 000 personer med omkring 85 000 sådana
barn. En avsevärd del av dessa kvinnor torde emellertid kunna antagas
vara förvärvsarbetande och i denna egenskap redan vara sjukpenningförsäkrade.

Vad angår tidpunkten för ikraftträdandet av de lagändringar,
som jag sålunda förordat, må framhållas att det uppenbarligen är mycket
angeläget att inte lägga för mycket nya uppgifter på sjukkassorna innan
dessa övervunnit de största övergångssvårigheterna i samband med den
allmänna sjukförsäkringens genomförande. Med hänsyn härtill och eftersom
avgiften för grundsjukpenningförsäkringen beräknas för år samt avgiftsplikten
avser dem som vid utgången av året är försäkrade för sådan
sjukpenning, är det naturligast att för de nya stora grupper, som föres in
under sjukpenningförsäkringen, ikraftträdandet bestämmes till ett årsskifte.
Jag förordar därför, att de här förut föreslagna lagändringarna träder i
kraft den 1 januari 1956.

Jag övergår så till frågan om ökade möjligheter för vissa folkpensionärer
med flera att erhålla sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa.

Av vad förut anförts framgår att SFL utformats efter den principen, att
sjukpenningen skall ersätta inkomstbortfall till följd av sjukdom. Sjukpenningförsäkringen
omfattar sålunda i princip endast dem, som har en
årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. Från den angivna principen
har, som nämnts, gjorts undantag för hemmafruarna. Vidare har
möjlighet till frivillig sjukpenningförsäkring öppnats för vissa studerande.

Allt eftersom förberedelsearbetet för att sätta sjukförsäkringsreformen i
kraft fortskred under år 1954, blev det mera klart för allmänheten hur den
nya lagstiftningen skulle komma att verka i olika hänseenden. Härvid förspordes
visst missnöje med att de som sedan gammalt varit medlemmar i
de erkända sjukkassorna inte skulle kunna vara sjukpenningförsäkrade i
de allmänna sjukkassorna, sedan de blivit folkpensionärer, med mindre de
hade en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr.

Socialförsäkringsutredningen har i sitt betänkande även behandlat frågan
om rätt för andra än förvärvsarbetande, hemmafruar och studerande
att vara sjukpenningförsäkrade i allmän sjukkassa. Utredningen har härvid
framfört två alternativa lösningar av problemet. Den ena — alternativ I —
avser en frivillig sjukpenningförsäkring för icke förvärvsarbetande gamla
medlemmar i de erkända sjukkassorna, och den andra — alternativ II —
en sådan försäkring för alla icke obligatoriskt sjukpenningförsäkrade, oberoende
av ålder och hälsotillstånd. Utredningen föredrager, att det förstnämnda
alternativet genomföres. Enligt detta skall medlem i erkänd sjukkassa,
i den mån han inte är obligatoriskt sjukpenningförsäkrad (eller

72

Kungl. Maj:ts proposition nr lli

studerandeförsäkrad), äga behålla eller, vid upphörandet av den obligatoriska
försäkringen, erhålla försäkring i vederbörande allmänna centralsjukkassa
för en sjukpenning av högst samma storlek som den han vid
1954 års utgång var tillförsäkrad med avseende å de första 90 sjukhjälpsdagarna.
Rätt till försäkring skall dock föreligga endast under förutsättning
att medlemmen är född år 1894 eller tidigare samt att han sedan den 1
januari 1935 varit medlem i erkänd sjukkassa. Sjukpenningen skall ej få
överstiga 3 kr. och inte utgå då medlemmen åtnjuter sjukhusvård. Sjukhjälpstiden
föreslås utgöra 90 dagar. Avgift anses böra utgå med samma belopp
som det, till vilket avgiften i centralsjukkassan för motsvarande sjukpenning
och 90 dagars sjukhjälpstid skulle beräknas för den som vid inträde
i den vanliga frivilliga försäkringen är 54 år. Statsbidrag föreslås utgå med
20 % av utbetald sjukpenning. Uppkommande förluster skall påföras den
obligatoriska försäkringen för grundsjukpenning i centralsjukkassan.

En reform i enlighet med detta alternativ kommer enligt utredningen
att kunna på en gång omfatta högst omkring 150 000 personer. Årskostnaden
vid maximal anslutning har beräknats till omkring 7,2 milj. kr.,
varav 1,44 milj. kr. skulle belöpa å statsbidrag och 2,16 milj. utgöra förlust.
De verkliga kostnaderna antages dock — med hänsyn till att maximal anslutning
inte kunde förväntas — bli väsentligt lägre. Under motsvarande
förutsättningar skulle kostnaderna vid alternativ II bli resp. 43, 8,6 och
12,8 milj. kr.

Till utredningens ifrågavarande förslag hann statsmakterna inte taga
ställning före den 1 januari 1955. Med hänsyn härtill och för att hindra
uppkomsten av lucka i försäkringsskyddet utfärdades, efter beslut vid höstsessionen
av 1954 års riksdag, den 17 december 1954 en lag med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

Enligt denna lag äger var och en, som var sjukpenningförsäkrad i erkänd
sjukkassa vid utgången av år 1954 men som inte är sjukpenningförsäkrad
enligt SFL, under första halvåret 1955 i vederbörande allmänna centralsjukkassa
försäkra sig för samma sjukpenning som han vid utgången av
år 1954 var tillförsäkrad i den erkända sjukkassan under de första 90 sjukhjälpsdagarna.
Var han då försäkrad för mer än 3 kr., får han dock försäkra
sig endast för 3 kr. Sjukpenningen kompletteras med barntillägg
enligt sjukförsäkringens vanliga regler. Endast hel sjukpenning kan utgå.
Vid intagning å sjukhus reduceras sjukpenning om minst 2 kr. till
1:50 kr. Karenstiden utgör 3 dagar och sjukhjälpstidens maximum 90
dagar.

En förutsättning för att erhålla denna övergångsförsäkring är att anmälan
göres före den 15 februari 1955. För den, som blivit sjukpenningförsäkrad
enligt SFL men vars sjukpenningförsäkring sedermera upphör,
skall motsvarande anmälan göras inom två veckor från erhållandet av beslutet
härom. Den frivilliga försäkringen gäller från det den tidigare sjuk -

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b

penningförsäkringen upphört och den anses utgöra fortsättning av den
tidigare.

Avgiften har i lagen fastställts till för år räknat 12 gånger den tillförsäkrade
sjukpenningens belopp. Statsbidrag utgår med 20 % av kassans
utgifter för sjukpenning och 75 % av utgifterna för barntillägg.

Under remissbehandlingen av socialförsäkringsutredningens förslag i
denna del har samtliga remissinstanser utom statskontoret ansett övervägande
skäl tala för att det anordnas en särskild frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa för sådana medlemmar, som ej eljest är där sjukpenningförsäkrade.
I valet mellan de av utredningen framlagda alternativen
har allmänt förordats en begränsning till förutvarande medlemmar i erkända
sjukkassor. I en del fall har föreslagits vissa uppmjukningar av utredningens
alternativ I. Vissa sympatier för en förnyad utredning med en
omprövning syftande mot alternativ II har uttalats i nagra fall. Även
tanken på att ge den frivilliga försäkringen begränsad giltighetstid har
framförts.

För egen del har jag vid övervägande av denna fråga kommit till den
uppfattningen att spörsmålet ännu ej är moget för ett slutligt avgörande.
Goda skäl kan enligt min mening anföras för en allmän frivillig försäkring
enligt utredningens alternativ II. En sådan kan måhända visa sig vara den
lämpligaste metoden att skaffa täckning för vissa extrautgifter i anledning
av sjukdom, till vilka icke folkpensionen förslår. Men en sådan sjukpenningförsäkring,
oberoende av ålders- och hälsovillkor, skulle innebära ett
väsentligt avsteg från de synpunkter, som hittills legat till grund för svensk
sjukpenningförsäkring. Sjukkassorna skulle sannolikt ställas inför betydande
bedömningssvårigheter. Kostnaderna skulle säkerligen bli avsevärda,
och stora belopp skulle behöva täckas på annat sätt än genom avgifter från
ifrågavarande försäkrade. Jag anser mig därför icke kunna förorda att en
sådan försäkring nu införes.

I nuvarande läge anser jag den lämpligaste lösningen av förevarande
problem vara att ge försäkring enligt lagen av den 17 december 1954 giltighet
till utgången av juni månad 1960.

Såsom riksförsäkringsanstalten förordat, bör angivandet av den försäkringsberättigade
personkretsen ändras så att medlem, som omfattats av
övergångsförsäkringen eller den nya frivilliga försäkringen och därefter
obligatoriskt sjukpenningförsäkrats, får teckna frivillig försäkring, när den
obligatoriska försäkringen upphör.

Det kan tänkas att sjukkassemcdlemmar icke utnyttjat sin rätt enligt
övergångsanordningen. Jag förordar därför, att de ändock skola få försäkring,
om de gör anmälan före den 31 juli 1955. Även i detta fall bör den
frivilliga försäkringen betraktas som en fortsättning av den tidigare försäkringen.
Sjukpenning bör dock icke utgå för tid före den 1 juli 1955 och
ej heller försäkringsavgift erläggas för tiden före sistnämnda dag. Vidare
bör i fråga om beräkningen av sjukhjälpstid gälla, att sådan tid före den 1

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 114

januari 1955 skall medräknas under vilken sjukpenning eller ersättning för
sjukhusvård utgivits från erkänd sjukkassa, samt att sådan del av första
halvåret 1955 skall medräknas varunder utgivits sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård enligt huvudbestämmelserna i SFL eller enligt övergångsbestämmelserna
till nämnda lag.

Att kräva en ny anmälan från dem, som försäkrats enligt övergångsanordningen
under första halvåret 1955, torde icke vara nödvändigt, om försäkringen
förlänges på oförändrade villkor.

Med anledning av vad Svenska sjukkasseförbundet anfört, förordar jag
åtgärder för att begränsa sjukpenningbeloppen till en, två och tre kr. Nya
försäkringar bör få tecknas endast i dessa belopp. De som i december 1954
hade en försäkring av kr. 1: 50 eller 2: 50 bör vid tecknandet av försäkringen
få valrätt mellan en och två resp. två och tre kr. Försäkrad med två
eller tre kr. bör få välja lägre belopp i helt krontal. Då, såsom nyss förordats,
ny anmälan ej synes böra krävas av dem som är försäkrade enligt
övergångsanordningen, bör dessa — om de så önskar —- få behålla sin sjukpenning
även om den utgör kr. 1: 50 eller 2: 50.

Övergångsanordningens bestämmelser om barntillägg och hempenning
torde böra bibehållas.

Riksförsäkringsanstalten har påtalat den olika innebörd som i utredningens
betänkande och i propositionen nr 224/1954 givits åt stadgandet
att den frivilliga försäkringen skall anses utgöra fortsättning å den tidigare
sjukpenningförsäkringen. I nuvarande situation torde vara lämpligast att
fortsätta med tillämpning av den praxis, som må ha grundats på uttalandet
i nämnda proposition.

I fråga om finansieringen har riksförsäkringsanstalten yrkat på en höjning
av statsbidraget till sjukpenningförsäkringen från 20 till 25 %, medan
Svenska sjukkasseförbundet anser att underskottet å försäkringen helt bör
täckas av statsmedel. Jag finner ingen anledning att för ifrågavarande försäkring
frångå det procenttal för statsbidraget, som enligt SFL gäller för
annan frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa, eller 20 %. Uppkommande
förluster bör — såsom utredningen föreslagit — påföras den
obligatoriska försäkringen för grundsjukpenning i centralsjukkassan.

Jag vill här något ytterligare beröra de kostnads- och finansieringsfrågor,
som föranledes av de olika förslag som jag i det föregående
framlagt.

Såsom socialförsäkringsutredningen framhållit, är det ytterst vanskligt
att göra några närmare beräkningar i fråga om kostnaderna för sjukförsäkringen
och folkpensioneringen vid genomförande av vad som föreslagits
för motverkande av luckorna och dubbelersättningarna. Utredningen har
antagit att de årliga totalkostnaderna för sjukförsäkringen skulle öka med
maximalt 1 milj. kr., varav 0,6 milj. kr. för grundsjukpenningförsäkringen.
Det statliga sjukhjälpsbidraget skulle behöva öka maximalt med hälften av

75

Kungl. Maj:ts proposition nr lli

beloppet 0,6 milj. kr. Från angivna belopp skulle dock avräknas belopp,
som återgår till sjukförsäkringen från folkpensioneringen. Såsom utredningen
anfört saknas emellertid närmare hållpunkter för beiäknande av
detta belopp.

I fråga om avgifterna till sjukförsäkringen blir det den ändringen, att
invalidpensionärer, sjukbidragstagare, änkepensionärer och hustrutilläggstagare,
som är försäkrade för tilläggssjulcpenning, får betala den högre
avgift för tilläggsförsäkringen, som gäller för 730 dagars sjukhjälpstid i
stället för enligt nuvarande regler för 90 dagars sjukhjälpstid.

För folkpensioneringen kan reformen antagas verka i såväl utgiftshöjande
som utgiftsminskande riktning. Kostnaderna för särskilda barnbidrag samt
änke- och änklingsbidrag torde knappast påverkas.

Liksom utredningen håller jag för troligt, att de ändringar, som den nu
åsyftade reformen kan medföra i fråga om statens utgifter för sjukförsäkring
och folkpensionering jämte nyssnämnda bidrag, inte blir särdeles stora
relativt sett samt att de i betydande mån kommer att utjämna varandra.

Sjukpenningförsäkring av de omkring 20 000 icke förvärvsarbetande
hemmafruarna kan antagas öka sjukförsäkringens årliga totalutgifter med
omkring 1,5 milj. kr., varav omkring 0,85 milj. kr. skulle utgöras av statsbidrag.
Vad utvidgningen av hemmafruförsäkringen till de övriga grupperna
beträffar är det mera vanskligt att göra några säkrare beräkningar.
Det är nämligen okänt bl. a. huru många av de till omkring 50 000—55 000
uppskattade änkorna samt hem- och frånskilda etc. med hemmavarande
barn under 16 år, som redan är sjukpenningförsäkrade i egenskap av förvärvsarbetande.
Om ca hälften antages vara förvärvsarbetande, torde det
bli fråga om en årlig ökning av sjukförsäkringens utgifter av inemot 3 milj.
kr., varav ca 1,75 milj. kr. skulle belöpa pa statsbidrag.

Vad slutligen beträffar den särskilda frivilliga sjukpenningförsäkringen
är kostnaderna för den givetvis beroende av anslutningen, varom nagra
uppgifter ännu ej föreligger. Vid en anslutning av 50 % — drygt 75 000
personer — och en genomsnittlig sjukpenning av 2 kr. torde försäkringskostnaderna
för helt kalenderår kunna beräknas till omkring 4,5 milj. kr.
Statsbidraget skulle då för helt år uppgå till omkring 0,9 milj. kr.

De i detta sammanhang aktuella anslagsfrågorna torde jag få anmäla i
särskild ordning.

Sjukpenning under samordningstiden i vissa fall av yrkesskada

Departementspromemoria i ärendet

I en den 22 januari 1955 dagtecknad, inom socialdepartementet upprättad
promemoria angående sjukpenning under samordningstiden vid
yrkesskada, som drabbar arbetstagare som väl är sjukförsäkrad men ej
sjukpenningförsäkrad, erinras inledningsvis om SFL:s bestämmelser beträffande
vilka som är sjukpenningförsäkrade. Härefter anföres:

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

Vid yrkesskada skall den, som är sjukför säkrad, under den s. k. samordningstiden
få sjukpenning från allmän sjukkassa såsom vid annan
sjukdom (jfr 11 § YFL). På grund av SFL:s nyssnämnda bestämmelser
om sjukpenningförsäkring kan det i vissa fall inträffa att rätt till sjukpenning
inte föreligger under samordningstiden.

Flera olika personkategorier är av intresse i detta sammanhang. Det
kan vara frågan om en anställd under 16 år. Det kan också gälla en person
över nämnda åldersgräns, som inte kommer upp till 1 200 kr. om året
i inkomst av förvärvsarbete och som inte är sjukpenningförsäkrad i egenskap
av hemmafru. Några exempel betr. sistnämnda kategori må anföras.
En studerande, som icke är frivilligt sjukpenningförsäkrad enligt SFL, eller
en icke förvärvsarbetande hemmadotter är tillfälligt anställd och skadas
därvid. En hemmafru, som på grund av att hon åtnjuter något slag av
folkpensionsförmån icke är sjukpenningförsäkrad, skadas under tillfällig
anställning. Den tillfälligt anställde är kanske en eljest ej förvärvsarbetande
änka eller eljest ej förvärvsarbetande man. Det kan vidare gälla en i förvärvslivet
nyinträdande person, som skadas innan han kunnat bli sjukpenningförsäkrad;
enligt 11 § 2 st. SFL gäller sjukpenningförsäkringen
först fr. o. m. nästa månadsskifte.

I promemorian erinras här vidare om att det kan inträffa att sjukpenning
inie utgår under samordningstiden eller del av denna på grund av utförsäkring
(SFL 29 § 2 st. 1 p.). Som exempel närnnes att vederbörande
såsom konvalescent åtnjuter halv sjukpenning och under denna tid tager
en deltidsanställning, under vilken han skadas när mindre än tre månader
av sjukhjälpstiden återstår.

Angående tidigare överväganden i ärendet anföres i promemorian
följande:

Socialförsäkringsutredningen beaktade i sitt betänkande om sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring (SOU 1953:39) sådana fall som de
nämnda. För utförsäkringsfallen föreslogs att samordningstiden skulle
upphöra vid utförsäkringen och skaderegleringen då helt övertagas av
yrkesskadeförsäkringen. För de övriga fallen föreslogs att sjukvårdsersättningen
under samordningstiden skulle utgå från sjukkassan, medan
sjukpenningen skulle utgå från yrkesskadeförsäkringsinrättningen med tilllämpning
av YFL:s regler. Om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgick till
1 200 kr. — som minimibelopp förutsattes då 900 kr. mot 1 200 kr. i den
sedermera antagna lagen — skulle beloppet av hel sjukpenning utgöra 2 kr.

Mot utredningens förslag i angivna hänseenden anfördes under remissbehandlingen
att de föreslagna specialbestämmelserna gjorde samordningsreglerna
för komplicerade och att det vore administrativt betungande
att ett icke obetydligt antal skadefall samtidigt komme att handläggas av
sjukkassa och försäkringsinrättning. Vidare påtalades att de enligt SFL
icke sjukpenningförsäkrade skulle vid yrkesskada kunna få högre sjukpenning
än de sjukpenningförsäkrade.

I propositionen nr 178/1953 anförde departementschefen (s. 151) beträffande
förevarande spörsmål följande:

»Vad härefter beträffar frågan om sjukpenning vid yrkesskador till dem
som är sjukvårds- men ej sjukpenningförsäkrade synes med hänsyn till
de konsekvenser, som eljest skulle uppstå, sjukpenningen ej kunna fastställas
till högre belopp än 2 kr. I regel skulle det alltså bli fråga om

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U

relativt blygsamma ersättningsbelopp. Administrationskostnaderna för att
utge sådana mindre belopp kan antagas bli oproportionerligt stora Om
man slopar sjukpenningen i dessa fall, vinnes en betydande administrativ
besparing. Antalet förvärvsarbetande under 16 år — dessa utgor huvudparten
av dem som skulle beröras härav — kan antagas successivt sjunka
i den mån skolväsendet utbygges. Jag anser därför, att under samordningstiden
något undantag ej bör göras för ifrågavarande kategori.»

I Kungl. Maj :ts av riksdagen godkända förslag medtogs i enlighet barmed
icke några särskilda samordningsbestämmelser för de i socialforsäkringsutredningens
förslag åsyftade speciella grupperna av arbetstagare.

I promemorian uttalas fortsättningsvis, att det syntes angeläget att
undersöka huruvida man inte med en lämpligare metod än den av socialförsäkringsutredningen
föreslagna kan tillgodose vad utredningen åsyftat.
Härvid diskuteras en lösning av följande innehåll.

För att undgå handläggning samtidigt hos sjukkassa och yrkesskadeförsäkringsinrättning
skall sjukpenningen utgivas av sjukkassan. Ekonomiska
skäl bör icke rimligen kunna anföras mot att sjukkassan tar sta
för denna utgift. Dels rör det sig nämligen om — relativt sett — mycket
obetydliga belopp, och dels beräknas det arbetsgivarbidrag, som sjukkassorna
erhåller, även på den lön, som utgår till här aktuella anställda. För
att minska svårigheterna för sjukkassa att avgöra huruvida yrkesskada
föreligger men likväl få med de särskilt angelägna fallen bör reformen
begränsas till sjukdomar, som avses i 6 § första stycket a) YFL, dvs. skador
till följd av olycksfall i arbetet. Härigenom undantages yrkessjukdomarna.
Reformen bör vidare begränsas till de anställda och inte avse de yrkesutbildningselever,
som enligt Kungl. Maj:ts förordnande i YFL jämställts
med arbetstagare. Vidare bör de studerandes behov av sjukpenning anses
vara tillgodosett genom den särskilda frivilliga sjukpenningförsäkringen
för studerande. — För de flesta av de med reformen åsyftade fallen bör
en sjukpenning av 3 kr., dvs. grundsjukpenningen, vara tillfyllest. En lagre
sjukpenning synes icke böra komma ifråga. Däremot bör i vissa fall en
högre sjukpenning vara motiverad. Detta gäller exemjielvis den i förvärvslivet
nyinträdande, som blir sjukpenningförsäkrad från nästa månadsskifte,
och den som är anställd för kortare tid mot relativt hög lön och
på grund av yrkesskadan är sjukskriven just den återstående anställningstiden
eller större delen därav. Storleken av denna högre sjukpenning, dvs.
tilläggssjukpenningens belopp, bör i dylika fall fastställas efter skälighetsbedömning.
Härvid bör tillses att de icke sjukpenningför säkrade vid yrkesskada
inte kommer i bättre läge än de sjukpenningför säkrade. Placering
i sjukpenningklass bör icke ske, om också beslutet bör anknyta till förmånen
i viss sjukpenningklass. Tillsynsmyndigheten bör utfärda allmänna
anvisningar om tillämpningen av förevarande bestämmelse.

För utförsäkringsfallens del föreslås i promemorian, att SFL:s sammanläggningsregler
i 29 § 2 st. SFL inte skall gälla vid här åsyftade yrkesskador.

För att det inte skall bli någon lucka för de skadefall, som inträffar
under de första månaderna av innevarande år, anses de nya bestämmelserna
böra gälla redan från årets början.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

Remissyttranden över departementspromemorian

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av
statskontoret, försältringsrådet, riksförsäkringsanstalten, Socialförsäkringsbolagens
förening, Folksam, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen.

Försåkringsrådet (majoriteten), Folksam, Svenska sjukkasseförbundet
och Landsorganisationen tillstyrker att åtgärder vidtages i det uti promemorian
angivna syftet.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det anmärkningsvärt, att man nu
vill genombryta samordningsprincipen. Föreningen upplyser emellertid,
att den redan under den korta tid yrkesskadeförsäkringen varit gällande
vid flera tillfällen haft anledning att uppmärksamma den försämrade
ställning vid yrkesskada, vari arbetstagare under 16 års ålder befinner
sig. Föreningen vill bl. a. därför icke motsätta sig att sjukpenning utgives
till de i promemorian avsedda kategorierna.

Riksförsäkringsanstalten ställer sig tveksam till frågan, om åtgärder
i förevarande hänseende överhuvudtaget bör vidtagas. Tveksamheten föranledes
— anför anstalten — icke blott av att de organ, som handhar
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna, om möjligt bör få övervinna svårigheterna
i samband med genomförandet av den nya lagstiftningen, innan
ändringar vidtages i denna, utan även av att varje undantag från principen,
att för den, som är försäkrad i allmän sjukkassa, någon åtskillnad
mellan yrkesskada och annan sjukdom ej skall göras under samordningstiden,
minskar de administrativa fördelarna av samordningen. Anstalten
befarar vidare, att om åtgärderna i vad de avser fall, då obligatorisk sjukpenningförsäkring
ej föreligger, blir av den i promemorian föreslagna
omfattningen, åtgärderna får till följd att de för inplacering i sjukpenningklass
gällande grunderna måste omprövas.

Statskontoret kan, under åberopande av att någon närmare erfarenhet
ännu icke kan ha vunnits av den reformerade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen,
icke förorda att hithörande bestämmelser redan nu ändras.

Socialförsäkringsbolagens förening hyser starka betänkligheter mot förslaget
och finner sig icke kunna biträda detta. Föreningen anför såsom
skäl härför i huvudsak följande.

Vid planerandet av samordningen räknade man med att den skulle
medföra inte endast fördelar utan även nackdelar. I sistnämnda hänseende
märkes bl. a., att vissa yrkesskadade uteslöts från sjukpenningförmånen
under samordningstiden. Samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen
och den allmänna sjukförsäkringen innebär, att under samordningstiden
någon prövning icke skall äga rum, huruvida yrkesskada föreligger eller
ej, och att yrkesskadorna i ersättningshänseende skall behandlas lika som
vanliga sjukdomar. Den i departementspromemorian ifrågasatta lagändringen
innebär ett avsteg från denna grundprincip. Detta kan medföra
omfattande verkningar i prejudicerande hänseende. Man måste utan tvivel

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 114

räkna med att från de yrkesskadeförsäkrades sida krav i fortsättningen
kommer att framställas på kompensation även i andra avseenden, där
samordningen medfört försämringar. För de yrkesskadade måste det framstå
som naturligt att uppfatta yrkesskadorna som produktionsrisker, som
bör belasta produktionen. Sådana krav kan framställas med större skärpa,
om de yrkesskadades speciella förhållanden redan föranlett avsteg från
samordningens grundprincip genom den nu ifrågasatta lagändringen, i
synnerhet som denna avser fall där angelägenheten att ta särskild hänsyn
till de yrkesskadade i allmänhet är mindre framträdande.

Tre reservanter i för säkring srådet (försäkringsrådet Lundberg, t. f. försäkringsrådet
Linde och ledamoten Jarre) avstyrker det framlagda förslaget
under åberopande av i huvudsak liknande synpunkter som anförts
av Socialförsäkringsbolagens förening.

Promemorians förslag beträffande frågan om vilka arbetstagare
som skall beredas avsedd förbättring godtages i allmänhet. Riksförsäkringsanstalten
anser dock starka skäl tala för att skyddet endast beredes sådana
personer under 16 år som skulle varit sjukpenningförsäkrade, därest de
uppnått sagda ålder.

Socialförsäkringsbolagens förening framhåller följande.

De i promemorian nämnda kategorierna rymmer personer, vilkas försörjning
i stor utsträckning torde grundas på pensioner, understöd från
anhöriga eller avkastning av kapital. Starkare skäl för ett särskilt hänsynstagande
genom speciella regler föreligger enligt föreningens mening
endast i de fall, då det gäller ungdomar under 16 år med viss minimiinkomst
av förvärvsarbete. Först vid en inkomst av någon betydenhet finns
anledning antaga, att vederbörande har en ekonomiskt relativt självständig
ställning eller att hans inkomst spelar någon roll såsom eventuellt bidrag
till anhörigas försörjning. Med hänsyn till att sjukpenningförmånerna
enligt SFL först då tilläggssjukpenning utgår blir av verkligt värde för
försörjningen, kan det ifrågasättas, huruvida icke en lägsta inkomstgräns
av 1 800 kr. borde vara en förutsättning.

Landsorganisationen samt tre reservanter i försäkringsrådet (försäkringsrådet
Bormann samt ledamöterna Danielson och Johansson) tillstyrker
promemorians förslag att regleringen skall åvila sjukkassorna.

Svenska sjukkasseförbundet finner principiella skäl tala för att sjukpenningen
utbetalas genom yrkesskadeförsäkringsinrättningarna men vill
icke motsätta sig, att denna uppgift lägges på sjukkassorna under förutsättning
dock att begränsning göres till olycksfall i arbete och till personer
under 16 år, vilka tagit arbetsanställning.

Övriga remissorgan — frånsett statskontoret, som icke yttrat sig på
denna punkt -— anser, att ersättningen bör regleras genom yrkesskadeförsäkringsorganen
samt att jämväl yrkessjukdomarna bör vara ersättningsberättigande.
Riksförsäkringsanstaltens yttrande synes väl täcka den allmänna
uppfattningen bland dessa remissorgan. Anstalten anför i stort sett
följande.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr lik

Att utomordentligt starka såväl praktiska som principiella skäl tala mot
att sjukkassorna skola bedöma yrkesskadefrågor finner riksförsäkringsanstalten
uppenbart. Även om yrkesskadefallen begränsades på sätt som
föreslås i promemorian, koinme bedömningen icke sällan att kräva kunskap
och erfarenhet, som man icke kan begära skall finnas hos sjukkassorna,
vilka icke i övrigt ha att pröva de ofta synnerligen svårbedömliga
yrkesskadeförsäkringsärendena. Det må även framhållas, att krav på slopandet
av begränsningen till sådana yrkesskador, som avses i 6 § första
stycket a) yrkesskadeförsäkringslagen, sannolikt skulle framkomma mycket
snart, enär det — om man bortser från de administrativa förhållandena
— icke synes finnas några skäl, som tala för att i förevarande sammanhang
behandla yrkesskador, som avses i 6 § första stycket b) och c), på annat
sätt än skador, som avses i samma stycke a). Så t. ex. kan eksem eller
smitta ådragas även vid tillfälligt förvärvsarbete. Påpekas må, att även
åtskilliga yrkesskador, som ej föranledas av olycksfall, icke sällan uppkomma
på kort tid, såsom vissa hudsjukdomar samt sjukdomar, framkallade
genom smitta. Enligt förslaget skulle begränsningen f. ö. även
tillämpas vid förvärvsarbete, som är av längre varaktighet.

Som ytterligare skäl mot att sjukkassorna skola handlägga yrkesskadefrågor
må framhållas, att yrkesskadeförsäkringen handhaves av flera organ —
riksförsäkringsanstalten och socialförsäkringsbolagen — samt att besvärsinstanserna
ej äro desamma inom sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Så t. ex. kunde i ett fall, då den skadade vore yrkesskadeförsäkrad
i socialförsäkringsbolag, riksförsäkringsanstalten i egenskap av besvärsmyndighet
inom sjukförsäkringen få taga ställning till frågan om
yrkesskada förelåge eller ej. Vidare skulle kunna inträffa, att sådan fråga
komme att i sista instans bedömas av såväl Kungl. Maj :t i statsrådet som
försäkringsrådet.

Bland skälen mot handläggning hos sjukkassa må till sist nämnas, att
det i nuvarande läge måste anses vara synnerligen angeläget, att sjukkassorna
icke belastas med ytterligare arbetsuppgifter.

Försäkringsrådet (majoriteten), som i här berörda avseenden ger uttryck
för samma uppfattning som riksförsäkringsanstalten, framhåller,
att ersättningen bör utgå i enlighet med bestämmelserna i SFL. Hänvisningen
i YFL till SFL:s bestämmelser bör dock kompletteras med en
regel, att om den skadades förvärvsinkomst understiger 1 200 kr., sjukpenning
likväl skall utgå och hel sjukpenning då utgöra tre kr. om dagen,
dvs. lägsta sjukpenningbeloppet enligt YFL.

Den splittring, som i besvärshänseende skulle föreligga, därest promemorians
förslag genomfördes, kan enligt vad Socialförsäkringsbolagens
förening anför elimineras genom att även regleringen av sjukvårdsersättning
i förevarande fall överföres å försäkringsinrättningarna på sätt som
redan skett beträffande här i riket bosatta, ej mantalsskrivna utlänningar.

Även i fråga om förhindrandet av att sjukpenningförsäkrad till följd
av utförsäkring skall förlora sjukpenningskydd vid yrkesskada bör
eventuella åtgärder vidtagas genom ändring i yrkesskadeförsäkringslagen,
framhåller riksförsäkringsanstalten.

Förslaget om tilläggssjukpenning avstyrkes av statskontoret
under åberopande av administrativa synpunkter.

81

Kungl. Maj :ts proposition nr 1H

Svenska arbetsgivareföreningen ställer sig tveksam till lämpligheten av
en skälighetsbedömning av sjukpenningens storlek och förordar, att denna
alltid skall vara densamma som grundsjukpenningen. Om likväl i vissa
fall högre sjukpenning anses böra utgå, bör denna enligt föreningens
mening begränsas till att avse arbetstagare under 16 års ålder, som stadigvarande
har förvärvsarbete och därvid åtnjuter en årlig inkomst ej understigande
1 800 kr. Övriga i promemorian nämnda personers försörjning
torde i ej ringa omfattning grundas på pensioner, understöd av anhöriga
eller inkomst av kapital, och i dessa fall vore det sålunda icke fråga om
ersättning för inkomstbortfall i egentlig mening. Med en enhetlig sjukpenning
av tre kr. åstadkommes därjämte en administrativ förenkling.

Landsorganisationen anser att frågan om sjukpenningens storlek inte
kan lösas schablonmässigt. Under alla förhållanden bör den inte understiga
grundsjukpenningens belopp, medan storleken av tilläggssjukpenningen
bör avgöras efter skälighetsbedömning, bl. a. med hänsynstagande
till den vanliga inkomsten inom yrket.

Enligt försäkringsrådet bör förutsättningarna för utgivande av tilläggssjukpenning
intagas i lagen.

Riksförsäkringsanstalten erinrar, att den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
grundas på en beräknad framtida inkomst och att hänsyn ej skall
tagas till tillfälliga inkomständringar annat än då dessa är mera regelbundet
återkommande. Vid ett genomförande av promemorians förslag
skulle det kunna inträffa, att de icke sjukpenningförsäkrade komme i
bättre läge än de sjukpenningförsäkrade. Det vore därför att förvänta,
att krav uppkomme på ökat skydd jämväl för de sjukpenningförsäkrade.
Säkert torde så bli fallet, därest den möjlighet till utgivande av tilläggssjukpenning,
som förslaget innehölle, skulle bibehållas och utnyttjas i den
utsträckning, som enligt de i promemorian angivna exemplen syntes vara
avsedd. Såvitt riksförsäkringsanstalten kunde finna, vore det blott till
person under 16 år, vilken icke endast tillfälligt innehade anställning, som
tilläggssjukpenning skulle kunna utgivas, utan att därigenom de icke
sjukpenningförsäkrade skulle komma i bättre läge än de sjukpenningförsäkrade.
Starka skäl talade därför för att skydd endast borde beredas
personer under 16 år, som mera regelbundet innehade anställning. Ett
tillmötesgående av krav på ökat skydd från de sjukpenningförsäkrade
komme sannolikt att medföra, att nya grunder maste skapas för inplaceringen
i sjukpenningklass och att ändring således måste ske beträffande
en av de grundläggande principerna i sjukförsäkringen.

Beträffande finansieringen av reformen förutsätter Svenska arbetsgivareföreningen,
att något tekniskt hinder icke föreligger att sjukkassorna
ersätter yrkesskadeförsäkringsinrättningarna för kostnaderna,
därest dessa inte inrymmes under nuvarande yrkesskadeförsäkringspremier.

I fråga om ikraftträdandet av de föreslagna ändringarna av(>
— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 114

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b

styrker försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten att dessa erhåller
retroaktiv verkan. Svenska sjukkasseförbundet finner det med hänsyn
till arbetsbelastningen inom sjukkassorna ej tillrådligt att låta ändringarna
träda i kraft förrän den 1 juli 1955.

Departementschefen

Enligt de i SFL och YFL fastslagna samordningsreglerna skall yrkesskada
under samordningstiden i princip behandlas på samma sätt som
vanlig sjukdom. Detta innebär, att sjukpenning och sjukvårdsersättning
skall utges av vederbörande allmänna sjukkassa enligt sjukförsäkringens
bestämmelser. De som icke är sjukförsäkrade — i huvudsak här ej mantalsskrivna
utlänningar — får emellertid enligt en specialregel i YFL
även under samordningstiden ersättning från yrkesskadeförsäkringen, dock
med tillämpning av SFL:s regler om ersättningens storlek.

Som framgår av vad jag tidigare anfört är vissa av de sjukförsäkrade ej
sjukpenningförsäkrade. Det gäller dem som ej fyllt 16 år och sådana personer
över denna åldersgräns, som inte har en årsinkomst av förvärvsarbete
om minst 1 200 kr. och icke är sjukpenningförsäkrade i egenskap
av hemmafru (eller studerande). Dessa kategorier kan mycket väl vara
anställda. Vid yrkesskada erhåller de emellertid på grund av nyssnämnda
samordningsregler f. n. ingen sjukpenning. Enligt SFL:s regler kan vidare
rätten till sjukpenning under samordningstiden upphöra på grund av utförsäkring.

I sitt betänkande om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring föreslog
socialförsäkringsutredningen att i fall, då den skadade var sjukförsäkrad
men ej sjukpenningförsäkrad, under samordningtiden sjukpenning
skulle utga från yrkesskadeförsäkringen enligt YFL:s regler, medan sjukvårdsersättningen
skulle utgå från sjukkassan. För utförsäkringsfallen
föreslogs att samordningstiden skulle upphöra vid utförsäkring. På grund
av framför allt den kritik mot förslaget på dessa punkter, som framfördes
från försäkringshåll, lagfästes inga särskilda bestämmelser för ifrågavarande
grupp av arbetstagare.

Under den tid, som den nya försäkringen varit i funktion, har emellertid
bei ättigade önskemal framkommit om en översyn av lagstiftningen i förevarande
hänseende. På grund härav fann jag mig böra upptaga frågan till
omprövning. En promemoria i ärendet upprättades inom socialdepartementet.

Med hänsyn till den kritik, som riktats mot socialförsäkringsutredningens
förslag, förordades i promemorian att sjukpenning i hithörande fall
skulle utges av sjukkassan. Bl. a. för att minska prövningssvårigheterna
hos kassan skulle endast olycksfallsskadorna, alltså ej yrkessjukdomarna,
medtagas. Reformen skulle vidare avse endast anställda och ej elever i

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b

yrkesskolor. Sjukpenningen skulle i regel motsvara sjukförsäkringens
grundsjukpenning eller tre kr. om dagen. Enligt närmare föreskrifter
av tillsynsmyndigheten -— riksförsäkringsanstalten • skulle i vissa fall
högre sjukpenning kunna utgå. Slutligen skulle ifrågavarande olycksfallsskador
undantagas från sjukförsäkringens sammanläggningsregler så att
utförsäkring icke skulle kunna ske under samordningstiden.

Vid remissbehandlingen av promemorian har meningarna kring ifrågavarande
spörsmål varit ganska delade.

För egen del ansluter jag mig till dem, som anser att den nuvarande
ordningen ej är tillfredsställande och att åtgärder bör vidtagas så att
ifrågavarande personkategoiäer -— såsom var fallet före den 1 januari
1955 _ vid yrkesskada får skydd i form av sjukpenning.

Beträffande frågan om vilket organ, som skall svara för ersättningen till
dessa persongrupper under samordningstiden, torde man ha att välja
mellan följande tre alternativ. Ett är att, såsom i departementspromemorian
förordats, lägga såväl sjukpenning- som sjukvårdsersättningen på
sjukkassan. Ett annat är att, såsom socialförsäkringsutredningen föreslagit,
låta sjukvårdser sättningen utgå från sjukkassan och eventuell sjukpenning
från yrkesskadeförsäkringsinrättningen. Och ett tredje är att, i
enlighet med vad Socialförsäkringsbolagens förening ifragasatt, lata saväl
sjukpenning- som sjukvårdsersättningen ankomma pa försäkringsinrättningen.
I fråga om det tredje alternativet må erinras om att ca 20 % av
alla yrkesskador aldrig föranleder sjukskrivning och att i en del av de
övriga under den första tiden endast sjukvårdsersättning är aktuell. Mot
det förstnämnda alternativet kan anföras framför allt — såsom skett under
remissbehandlingen — att sjukkassorna skulle åläggas att pröva den
mången gång svåra frågan huruvida yrkesskada föreligger. Mot mellanalternativet
talar den administrativa olägenheten av att skaderegleringen
för viss tid skall ske både hos sjukkassa och försäkringsinrättning.

Vid övervägande av denna fråga har jag stannat för det av socialförsäkringsutredningen
framförda alternativet. Jag förordar alltsa att bestämmelser
införes i YFL, enligt vilka sjukpenningen i här åsyftade fall
skall utbetalas av yrkesskadeförsäkringsorganen, medan sjukvårdsersättningen
alltjämt får utgå från sjukkassorna.

Vid en sådan lösning saknas anledning att — såsom i promemorian
ifrågasatts — från ersättningsrätt undantaga yrkessjukdomarna. Jag finner
vad under remissbehandlingen anförts icke böra föranleda, att reformen
begränsas till arbetstagare under 16 år eller till endast vissa arbetstagare
under nämnda åldersgräns. Reformen bör enligt min mening omfatta
samtliga anställda, som är sjukvårds- men ej sjukpenningförsäkrade.
Givetvis avses dock endast sådana, som är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade.
Jag vill här även erinra om att, vid genomförande av vad jag i det
föregående anfört angående obligatorisk sjukpenningförsäkring av vissa

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

kvinnor med hemmavarande barn under 16 år, kretsen av icke sjukpenningförsäkrade
arbetstagare givetvis kommer att minska.

I fråga om sjukpenningens storlek har man i remissyttrandena i allmänhet
anslutit sig till förslaget att den i regel skall utgöra tre kr. Vad under
remissbehandlingen anförts har dock gjort mig betänksam mot promemorians
förslag om sjukpenning till högre belopp efter skälighetsbedömning
med tillämpning av grunder, som riksförsäkringsanstalten skulle
fastställa. Även om det enligt vad jag nyss förordat blir försäkringsinrättningarna
och ej sjukkassorna, som har att utge sjukpenningen, anser
jag att högre sjukpenning än tre kr. bör utgå endast till dem som har en
beräknad årlig inkomst av anställning om minst 1 800 kr. Den högre sjukpenningen
kommer sålunda att utgå allenast till dem som skulle ha varit
tilläggssjukpenningförsäkrade, därest de omfattats av den obligatoriska
grundsjukpenningförsäkringen.

Vad beträffar utförsäkringsfallen torde -— då sjukpenningregleringen
för de övriga fallen lägges på försäkringsinrättningarna — vara naturligast
med en lösning enligt vad socialförsäkringsutredningen föreslagit och
riksförsäkringsanstalten nu förordat, nämligen att samordningstiden upphör
senast då utförsäkring sker.

Kostnaderna för yrkesskadeförsäkringsinrättningarna vid ett genomförande
av vad jag nu förordat torde bli helt obetydliga. Jag finner ingen
anledning föreligga att för täckande av dessa kostnader överföra medel
från sjukförsäkringen till yrkesskadeförsäkringen.

Med anledning av vad under remissbehandlingen anförts härutinnan förordar
jag att lagändringarna sättes i kraft den 1 juli 1955 och alltså ej
ges retroaktiv verkan.

Specialmotivering

Vad jag i det föregående föreslagit kräver ändringar i SFL, YFL och
FPL samt lagarna den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn respektive om bidrag till änkor och änklingar
med barn ävensom lagen den 17 december 1954 med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa. I enlighet
med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom socialdepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring,

2) lag om ändring i lagen den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa,

3) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring,

4) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

85

Kungl. Maj:ts proposition nr tlb

5) lag angående ändrad lydelse av 16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947
(nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn,
samt

6) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag
till änkor och änklingar med barn.

I fråga om detaljerna i de olika lagförslagen torde endast följande vara
att tillägga.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring

7 §•

Denna paragraf har kompletterats med bestämmelser, varigenom icke
förvärvsarbetande hustrutilläggstagare samt änkor, hem- och frånskilda
kvinnor m. fl. med barn under 16 år i enlighet med vad jag i det föregående
förordat föres in under den obligatoriska grundsjukpenningförsäkringen.
Genom det uppställda villkoret att barnet vid tiden för sammanlevnadens
hävande eller äktenskapets upplösning var sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller maken kommer med »barn» att avses
icke blott eget barn utan även adoptivbarn och fosterbarn ävensom barn,
adoptivbarn och fosterbarn till medlemmens make. Med de i lagtexten angivna
barnen torde utan särskilt stadgande få likställas barn i äktenskap,
som födes efter mannens död eller sammanlevnadens hävande.

Om sammanlevnaden hävts eller äktenskapet upplösts före SFL:s ikraftträdande,
har barnet inte varit sjukvårdsförsäkrat på sätt i 7 § 2 st. angives.
Dessa fall bör enligt min mening bedömas, som om SFL ägt giltighet
vid sammanlevnadens hävande eller äktenskapets upplösning. Ett stadgande
härom har införts i övergångsbestämmelserna.

Ett av villkoren för den nuvarande försäkringen för hemmafruar är att
mannen är sjukkassemedlem. Då detta villkor kan medföra vissa icke
önskvärda konsekvenser, har socialförsäkringsutredningen föreslagit att
det slopas. Häremot har ingen erinran gjorts under remissbehandlingen och
jag vill för egen del biträda förslaget. Härav föranledes en mindre ändring
av andra stycket.

11 §•

Här har vidtagits en rent formell ändring som följd av den föreslagna
omredigeringen av 7 §.

29 §.

Denna paragraf har omformulerats med hänsyn till de ändringar i fråga
om sjukhjälpstidens längd för förvärvsarbetande invalidpensionärer, sjukbidragstagare,
hustrutilläggstagare och änkepensionärer, som jag i det
föregående förordat.

Med anledning av ett påpekande från riksförsäkringsanstaltens sida om
sjukhjälpstidens anknytning till varje särskild sjukdom har termen »sjuk -

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b

domsfallets inträffande» i utredningens förslag ersatts av uttrycket »sjukdomens
första sjukperiod».

Den föreslagna bestämmelsen om ökat folkpensionsbelopp avser såväl
fall, då beloppet av förut utgående pensionsförmån ändrats till högre belopp
av samma förmån, som fall, då en folkpensionsform av här aktuella
fyra slag ändrats till annan av dem.

34 §.

Denna paragraf har kompletterats med ett stadgande för att möjliggöra
att förlust på den särskilda frivilliga försäkringen enligt lagen den 17 december
1954 bestrides av försäkringen för grundsjukpenning.

47 §.

Ändringarna i denna paragraf korresponderar med dem som föreslagits
i 7 §.

I fråga om övergångsbestämmelserna hänvisas till den allmänna motiveringen
samt den speciella motiveringen till 7 §. Här torde endast behöva
tilläggas att jag ansluter mig till utredningens förslag att de nya reglerna
om sjukhjälpstidens längd skall gälla även tidigare inträffade sjukdomar
i den mån inte utförsäkring skett före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.

Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa

I fråga om detta förslag torde jag få hänvisa till vad som anförts i den
allmänna motiveringen. Beträffande vad i övergångsbestämmelsen säges
om 5 § 2 st. vill jag tillägga följande. Enligt vad jag anförde vid anmälan
av propositionen nr 224/1954 ansågs då frågan om täckande av eventuellt
uppkommande förlust å den tillfälliga försäkringen få upptagas vid en
senare tidpunkt. Jag har i det föregående föreslagit, att försäkring enligt
ifrågavarande lagstiftning skall få gälla under ytterligare fem år och att
uppkommande förluster för försäkringen i fortsättningen skall belasta
försäkringen för grundsjukpenning i kassan. Vad sist sagts bör gälla även
i fråga om första halvåret 1955.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen om yrkesskadeförsäkring

En stats- eller kommunaltjänsteman, som jämlikt 28 § 1 st. SFL undantagits
från sjukpenningförsäkringen, bör givetvis icke omfattas av ifrågavarande
specialbestämmelser.

Det hittillsvarande andra stycket, som enligt förslaget blir tredje stycket,
har ändrats så att de nya reglerna i andra stycket om sjukpenning från
yrkesskadeförsäkringen blir tillämpliga även å här i riket ej mantalsskrivna
utlänningar.

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

Ikraftträdandebestämmelsen har utformats i överensstämmelse med de
vedertagna principerna för lagstiftningen på detta område; jfr 60 §
1 st. YFL.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om folkpensionering

13 §.

Här har införts det av mig förordade undantaget, enligt vilket sjukhjälp
från allmän sjukkassa icke skall räknas som inkomst vid fastställandet
av inkomstprövad folkpensionsförmån. Genom uttrycket »från allmän sjukkassa»
kommer stadgandet att avse ersättning såväl enligt SFL som enligt
den förutnämnda lagen den 17 december 1954.

Jag kan ansluta mig till utredningens förslag att denna paragraf bör
utformas så att även ålderspensionärerna får nytta av de nya reglerna om
inkomstberäkningen, trots att avdragsreglerna i 38 § 2 mom. i den nya
lydelsen inte skall gälla ålderspension.

18 §.

Med hänsyn till dispositionen av FPL i dess nuvarande lydelse kan det
synas tveksamt var de av mig förordade reglerna om avdrag å retroaktiv
folkpension för sjukhjälp från allmän sjukkassa bör införas i lagen. Såsom
utredningen anfört torde det vara lämpligast att göra detta genom
att ett nytt 2 mom. införes i 38 §. Härvid kräves en formell ändring i
18 § 1 mom.

Enligt utredningens förslag skall sjukkassa ha prioritet framför fattigvårdsstyrelse
och annan myndighet, genom vilken pensionssökanden och
hans familj i väsentlig mån fått sin försörjning under tid som avses
med retroaktivt tillerkänd folkpension. Under remissbehandlingen har
icke förekommit något, som ger mig anledning att frångå utredningens
förslag på denna punkt. Efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande
och genomförandet av vad jag i det föregående föreslagit bör
för övrigt det fallet ej särskilt ofta hli aktuellt att pensionssökanden och
hans familj »i väsentlig mån fått sin försörjning» genom fattigvårdsstyrelse
eller annan dylik myndighet. Det torde därför endast mera sällan bli
fråga om konkurrens mellan sjukkassa och fattigvårdsstyrelse. Pensionsstyrelsens
under remissbehandlingen framförda farhågor för att genomförandet
av förevarande reform skulle medföra att styrelsen vållas betydande
arbete med uträkning hur första utbetalningsbeloppet skall fördelas
på sjukkassa, anstalt, myndighet och pensionstagare, torde därför
ej böra tillmätas alltför stor betydelse. Att komplicera lagtexten med detaljerade
regler i detta hänseende synes inte vara lämpligt. Det torde utan
risk kunna överlåtas åt pensionsstyrelsen att besluta om regler för uppkommande
fördelningsfall. Jag ämnar dock något ytterligare beröra fördelningsfrågan
i anslutning till 38 §.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

Någon ändring motsvarande den förutnämnda formella ändringen i 1
mom. av förevarande paragraf torde inte erfordras i 2 mom. Såsom utredningen
anfört torde nämligen uttrycket »honom tillkommande folkpension»
kunna anses avse det belopp, som efter avdrag enligt 38 § 2 mom.
i den nya lydelsen finnes kvar att utbetala.

38 §.

I enlighet med utredningens förslag har de nuvarande 2 mom. och
3 mom. flyttats till 3 mom. resp. 4 mom. I ett nytt 2 mom. har intagits
de av mig i det föregående förordade reglerna om avdrag å folkpension
för utgiven sjukhjälp från allmän sjukkassa.

Eftersom folkpensionsreglerna icke rör sig med kortare tidsperiod än
månad, torde avräkning för utgiven sjukhjälp böra göras månad för månad.
Skulle under någon månad av retroaktivtiden för folkpensionen icke ha
utgivits någon sjukhjälp, bör sjukkassan icke få något av det på denna
månad belöpande pensionsbeloppet, även om sjukhjälpen en annan månad
skulle överstiga pensionsbeloppet för den månaden. Det från avdragsskyldighet
fritagna beloppet 90 kr. torde — i den mån sjukhjälpen överstiger
detta belopp — i regel böra fördelas proportionellt på de månader
av retroaktivtiden, under vilka sjukpenning utgått någon del av månaden
eller hela månaden.

När i det föregående talas om retroaktiv folkpension har därmed åsyftats
fall, då folkpensionsbeloppet avser längre tid än den löpande månaden.
Pensionen för sistnämnda månad är visserligen inte retroaktiv, men då
den utbetalas gemensamt med pensionen för förfluten tid, torde det få
anses mest praktiskt att likställa den med denna. För övrigt må erinras
om att det eljest skulle bli dubbelersättning även denna månad. Eftersom
ifrågavarande utbetalning regelmässigt sker före utgången av den sista
månad, som pensionen avser, är ibland oklart om sjukpenning kommer
att utges för återstoden av månaden. Ofta kan man nog utgå från att
sjukpenning kommer att utbetalas. I de fall, då sjukkassan inte anser
detta vara sannolikt, bör inte sjukpenning för resterande tid få avdragas.

Enligt utredningens förslag bör avräkningsförfarandet inte komma i
fråga i sådant fall av retroaktivutbetalning, som föranledes av bestämmelsen
i 38 § 1 mom. 3 st. sista punkten att om invalidpension eller sjukbidrag
utgöres av enbart grundpension, pensionen må utbetalas kvartalsvis.
Utbetalningen sker i dessa fall i allmänhet den sista månaden i kvartalet.
Pensionsstyrelsen har förordat att det av utredningen föreslagna
undantagsstadgandet utgår eller ock föreskrives att avdrag i dylikt fall
skall ske endast om retroaktiv utbetalning sker för mer än ett kvartal.
Jag ansluter mig till det sista av dessa alternativ.

Bestämmelsen i andra stycket sista punkten avser dels fall, då beloppet
av förut utgående pensionsförmån jämkats till högre belopp av samma

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H

förmån, och dels fall, då en folkpensionsform av här aktuella fyra slag
jämkats till en annan av dem; jfr 29 § SFL. För den månad, under vilken
utbetalningen sker, ingår i retroaktivbeloppet även det belopp, som utgått
tidigare. Enligt utredningens förslag bör avdrag inte få göras även på
sistnämnda belopp men få ske på hela skillnaden mellan det nya och det
tidigare beloppet, även om annan anledning än minskad årsinkomst bidragit
till höjningen av beloppet. Enligt vad pensionsstyrelsen framhållit
vore det enklare att tillämpa ett stadgande att den förhöjda pensionens
belopp för första utbetalningsmånaden ej finge tillgodoföras sjukkassan.
Detta skulle emellertid innebära att man — utöver det i den allmänna
motiveringen nämnda beloppet 90 kr. samt 90 sjukpenningdagar godtoge
dubbelersättning i ytterligare en månad. Jag finner därför ej anledning att
frångå utredningens förslag på denna punkt.

Vid utbetalning av avdraget belopp till sjukkassan uppkommer vissa
problem om fördelning dels mellan centralsjukkassa och lokalsjukkassa
och dels mellan olika sjukpenningförsäkringsförmåner med olika finansiering.
En proportionell fördelning torde därvid böra ske. Särskilt stadgande
härom synes icke vara erforderligt.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 16 § 1 mom. lagen om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn

Det kan ibland hända att retroaktivbelopp av folkpension och av särskilt
barnbidrag inte utbetalas samtidigt och avser samma tid. Om t. ex.
i september utbetalas folkpension för tiden februari—september men barnbidraget
utbetalas först i november och därvid avser tiden maj—november,
bör avdrag å barnbidraget få ske blott för tid, som är gemensam med den
då avdrag å folkpensionen sker, dvs. maj—september.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn

För att avdragsreglerna i 38 § 2 mom. FPL i dess nya lydelse inte skall
bli tillämpliga å änke- och änklingsbidragen har ett undantag härom måst
insättas i förevarande lag.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade
sex lagförslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
är de tre först nämnda av den natur att lagrådets utlåtande över dem
bör inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över följande inom socialdepartementet
upprättade förslag till

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har här utelämnats.

7—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 11b

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 114

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
s jukförsåkring,

2) lag om ändring i lagen den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa, och

3) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Karin Wickström

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

91

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 mars
1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 2 mars 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 11
februari 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
s jukf försäkring,

2) lag om ändring i lagen den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa, och

3) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. assessorn i försäkringsrådet A. Lundberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 114

Utdrag av protokollet över socialår end en, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 mars

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga medlemmar anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 4 mars 1955
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 februari 1955 remitterade förslagen
till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring,

2) lag om ändring i lagen den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa, och

3) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer föredragande
departementschefen att dels, jämlikt § 87 regeringsformen, ifrågavarande
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, lag om ändring i lagen den 17 december
1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa och lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den
14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring dels ock i statsrådsprotokollet
för den 11 februari 1955 omförmälda förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, lag angående ändrad
lydelse av 16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn samt lag angående ändring
i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med
barn måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 55
503145

Ur protokollet:
Alf Björnelid