Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 4 februari
1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen; samt

3) förordning om investeringsfonder för konjunktur utjämning.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ändrade regler för företagsbeskattningen.
Förslaget grundar sig på det av företagsbeskattningskommittén år
1954 framlagda betänkandet i ämnet. Vissa modifikationer och ändringar
i kommitténs förslag har dock vidtagits.

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att anpassa företagsbeskattningen
till en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. Det framlagda
förslaget bygger på en fortsatt nettovinstbeskattning men med en åtstramning
av rätten till vinstreglerande dispositioner. Investeringsfondsinstitutet
föreslås utbyggt med speciella skattelättnader för de företag, som begagnar
sig därav.

Förslaget kan sammanfattas med följande.

Den fria avskrivningsrätten begränsas. Avdrag för avskrivning å maskiner
får åtnjutas med högst 30 procent för år räknat å summan av ingående
bokfört värde å inventariebeståndet och årets anskaffningskostnad. Möjlighet
finnes att i det fall, då inventarier avyttrats eller förlorats, göra en
extra avskrivning motsvarande försäljningssumman eller försäkringsersättningen.
Även överprisavdrag m. in. kan ifrågakomma. Enligt en supplemen1
—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

tär regel får tillgångarna alltid skrivas ned till ett värde motsvarande restvärdet
vid en årlig avskrivning med 20 procent å anskaffningsvärdet.

Dessa regler skall i princip få tillämpas av alla rörelseidkare och jordbrukare
med taxering enligt bokföringsmässiga grunder och alltså inte —
som för närvarande gäller beträffande rätten till fri avskrivning — endast
av aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Beträffande lagervärderingen skall, i syfte att erhålla en tillförlitlig utgångspunkt
för beräkning av vid taxeringen tillåten nedvärdering, skattskyldig,
som är pliktig att föra handelsböcker, verkställa en sådan inventering
av lagret att dettas anskaffnings- eller återanskaffningsvärde därvid
framkommer eller ock annat värde med stöd varav något av förstnämnda
värden kan framräknas. Sedan därefter avdrag för inkurans verkställts,
får nedskrivning göras. Huvudregeln för flertalet skattskyldiga är därvid
att lagret får nedskrivas med 60 till 40 procent. Med tillämpning av endera
av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden medgivas.
Enligt den ena regeln må sålunda nedskrivningens storlek beräknas på
medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,
vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den andra supplementärregeln
innebär att, om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror, lagret i
denna del får upptagas till lägst 70 procent av ifrågavarande tillgångars
lägsta marknadspris under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln skall under vissa övergångsår
följande gälla. Lagret för beskattningsåret 1955 får värderas enligt
nu gällande regler, för beskattningsåret 1956 till lägst 20 procent av lagrets
anskaffningsvärde samt för beskattningsåren 1957 och 1958 till lägst
30 procent av anskaffningsvärdet. Fr. o. m. beskattningsåret 1959, sålunda
fr. o. in. taxeringen 1960, träder de nya bestämmelserna helt i kraft.

Såsom villkor för rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond skall
gälla att den skattskyldige å särskilt konto i riksbanken inbetalt 40 procent
av den gjorda fondavsättningen. Avsättning till investeringsfond för rörelse
får göras med högst 40 procent av årsvinsten och till investeringsfond för
skogsbruk med högst 10 procent av redovisad bruttointäkt av skogsbruk.
I syfte att stimulera till ökade fondavsättningar föreslås flera betydelsefulla
ändringar i förhållande till nu gällande lagstiftning. Sålunda får 30
procent av investeringsfond fritt tagas i anspråk efter fem år, medan enligt
nuvarande regler fond inte får till någon del tagas i anspråk utan arbetsmarknadsstyrelsens
medgivande. Vidare föreslås rätt för företag, som tagit
investeringsfond i anspråk i enlighet med nyssnämnda myndighets beslut,
att vid beskattningen erhålla ett extra avdrag med belopp motsvarande
10 procent av den ianspråktagna fondavsättningen.

Bätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelser begränsas permanent
i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande tillfälliga bestämmelser.
I syfte att förhindra missbruk av bestämmelserna äger s. k. familje -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

företag inte åtnjuta avdrag för stiftelseavsättning för att bereda pension
åt huvuddelägare. I fråga om avsättning som göres av fysisk person,
handels- och kommanditbolag erfordras för avdragsrätt att de avsatta
medlen överförts till stiftelsen kontant eller på därmed jämförligt sätt. De
fria pensionsstiftelserna skall stå under länsstyrelsens tillsyn.

För avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse
kräves att medlen kontant eller på därmed likvärdigt sätt överförts till stiftelsen.
Även fri personalstiftelse skall stå under länsstyrelsens tillsyn.

Kommitténs förslag om rätt till förlustutjåmning i vissa fall har inte
upptagits i propositionen.

De förordade bestämmelserna tillsammantagna har ansetts inte motivera
någon ändring av nu gällande skattesatser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

F örslag
till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 28 §, punkterna
2, 3 a, 3 b, 3 d, 4 och 7 av anvisningarna till 29 §, punkt 1 av anvisningarna
till 41 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen den
28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 28 §.

1. Till intäkt---stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7
av anvisningarna till 29 §), hänföres
till intäkt av rörelse. Intäkt vid avyttring
av fartyg skall dock för annan
skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank upptagas
såsom intäkt av rörelse endast i den
mån sådant följer av punkt 3 d andra
stycket av anvisningarna till 29 §
men för övrigt såsom intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet, i den mån
enligt 35 § förutsättningarna för
skattepliktig realisationsvinst föreligga.

till 28 §.

1. Till intäkt —--- stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7 av
anvisningarna till 29 §), hänföres till
intäkt av rörelse. För annan skattskyldig
än aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank skall dock beträffande
intäkt vid avyttring av fartyg
följande gälla. Har nu avsedd skattskylaig
vid något tillfälle tillgodonjutit
råkenskapsenlig avskrivning
vid inkomstberäkningen för förvärvskällan
i fråga, skall intäkten
hänföras till intäkt av rörelse;
i annat fall skall intäkt, varom nu
är fråga, upptagas såsom intäkt av
rörelse endast i den mån sådant följer
av punkt 3 d andra stycket av
anvisningarna till 29 § men i övrigt
såsom intäkt av tillfällig förvärvs -

1 Senaste lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 28 § och punkt 3 d av anvisningarna till
29 § se 1952: 381, av punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §
se 1950: 308, av punkterna 3 a och 3 b av anvisningarna till 29 § se 1950: 588, av punkt 4 av anvisningarna
till 29 § se 1948:120, av punkt 7 av anvisningarna till 29 § se 1938: 368 samt av
punkt 1 av anvisningarna till 41 § se 1951: 790.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Vid avyttring —--35 § förut sättningar

för skattepliktig realisationsvinst
föreligga.

I enlighet---realisations vinst

föreligga.

Då skattskyldig,--— för över låtaren.

till 29 §.

2. Skattskyldig är berättigad till
avdrag för medel, vilka överförts till
pensionsstiftelse (jfr punkt 6 av anvisningarna
till 53 §) för pensionering
av personal, som är eller
varit anställd i rörelsen, eller efterlevande
till sådan personal. Avdrag
må dock icke medgivas med mindre
dels pensioneringen anordnats på
sätt i anvisningarna till 31 § föreskrives
som villkor för att livförsäkring
skall hänföras till pensionsförsäkring,
dels ock de överförda
medlen erfordras för att säkerställa
de pensioner jämte dyrtidstillägg
eller andra därmed jämförliga tilllägg,
vilka enligt gjorda utfästelser
eller inom vederbörande företag tilllämpad
sedvänja högst skola utgå.

(Föreslagen lydelse)

verksamhet, i den mån enligt 35 §
förutsättningarna för skattepliktig
realisationsvinst föreligga.

Vid avyttring--— 35 § förut sättningar

för skattepliktig realisationsvinst
föreligga.

I enlighet —--realisations vinst

föreligga.

Då skattskyldig,---för över låtaren.

till 29 §.

2. Skattskyldig må åtnjuta avdrag
för medel, som avsatts till pensionsstiftelse
varom förmäles i punkt 6
av anvisningarna till 53 § för pensionering
av personal, som är eller
varit anställd i rörelsen, eller efterlevande
till sådan personal.

Avdrag må icke medgivas med
mindre pensioneringen anordnats på
sätt i anvisningarna till 31 § föreskrives
som villkor för att livförsäkring
skall hänföras till pensionsförsäkring.
Vidare kräves för rätt till
avdrag att medlen kontant eller i
form av aktier, obligationer eller
därmed jämförliga tillgångar till ett
värde motsvarande den gjorda avsättningen
överlämnats till stiftelsen.
Är fråga om aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank må med
tillgångar som nyss sagts jämställas
av den skattskyldige utfärdat och
till stiftelsen överlämnat skuldebrev.

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse
må icke medgivas med
högre belopp än som — bedömt på
grundval av förhållandena vid beskattningsårets
utgång — erfordras
för att jämte framtida avgifter sä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg
eller andra därmed jämförliga
tillägg, vilka högst skola utgå
enligt gjorda bindande utfästelser
till personer som omfattas av stiftelsens
ändamålsbeståmning. Vid beräkning
av det belopp, vartill stiftelsens
förmögenhet sålunda högst må
uppgå, skall hänsyn tagas endast till
den, som vid ingången av beskattningsåret
uppnått tjugufem års ålder,
och må de framtida avgifterna
icke antagas lägre än de från tjugufem
år till pensionsåldern oföränderliga
avgifter, som skolat erfordras
för att säkerställa nu ifrågavarande
pensionsförmåner. Oaktat vad nyss
sagts må den framtida avgiftsbetalningen
anses grundad på från dagen
för anställningen och till pensionsåldern
med oförändrade belopp utgående
avgifter och må all personal
för vilken bindande utfästelse gäller
oavsett åldern medräknas. Härvid
skall dock, om löneförhöjning erhållits
under anställningstiden, avgiften
för den del av utfästelsen, som belöper
på eller kan anses belöpa på
löneförhö jningen, beräknas utgå
från dagen för löneförhöjningen.
Ävenså skall, i fall av tillåggsutfåstelse
av annan anledning än nyss
nämnts, avgiften för tilläggsutfästelsen
anses utgå från den dag då denna
gavs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Skattskyldig, som överfört medel
till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse,
är berättigad till avdrag
för de överförda medlen, om
stiftelsens ändamål är sådant, att
den skattskyldige vid direkt omkostnad
för dylikt ändamål är berättigad
till avdrag, samt stiftelsen i övrigt
iippfyller villkor motsvarande dem
som i punkt 6 av anvisningarna till
53 § stadgats beträffande pensionsstiftelse.

3. a. Kostnaden för anskaffande av
maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier avdrages
i regel genom årliga värdeminskningsavdrag.
Är sådan tillgång underkastad
hastig förbrukning, vilket
vanligen kan anses vara fallet, när
den beräknas hava en varaktighetstid
av högst tre år, må dock under
anskaffningsåret avdragas hela kostnaden
för dess anskaffande.

(Föreslagen lydelse)
må vid tillämpning av bestämmelserna
i nästföregående stycke hänsyn
icke tagas till pensionsutfästelse
avseende någon, vilken genom eget
eller anhörigs innehav av aktier eller
andelar har ett avgörande inflytande
i bolaget eller föreningen, eller
ock efterlevande till någon varom
sålunda är fråga.

Skattskyldig må jämväl åtnjuta
avdrag för medel, som avsatts till
annan personalstiftelse än pensionsstiftelse,
därest medlen kontant eller
i form av aktier, obligationer eller
därmed jämförliga tillgångar till ett
värde motsvarande den gjorda avsättningen
överlämnats till stiftelsen
och under förutsättning tillika att
stiftelsens ändamål är sådant, att
den skattskyldige vid direkt omkostnad
för dylikt ändamål är berättigad
till avdrag, samt att stiftelsen i
övrigt uppfyller villkor motsvarande
dem som i punkt 6 av anvisningarna
till 53 § stadgats beträffande pensionsstiftelse.

3. a. Kostnaden för anskaffande
av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier avdrages
i regel genom årliga värdeminskningsavdrag
antingen enligt
bestämmelserna nedan i denna punkt
för planenlig avskrivning eller jämlikt
reglerna i punkt i för räkenskapsenlig
avskrivning. Äro tillgångar,
varom nu år fråga, underkastade
hastig förbrukning, vilket vanligen
kan anses vara fallet, när de beräknas
hava en varaktighetstid av högst
tre år, må dock oavsett om planenlig
eller räkenskapsenlig avskrivning
tillämpas under anskaffningsåret av -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

b. Genom värdeminskningsavdrag
fördelas en tillgångs anskaffningsvärde
såsom omkostnad på ett antal
år i följd med belopp så avpassade
att anskaffningsvärdet kan i
sin helhet avdragas under den tidrymd
tillgången beräknas vara ekonomiskt
användbar (tillgångens varaktighetstid).
Det årliga värdeminskningsavdraget
bör normalt bestämmas
enligt avskrivningsplan
till viss bråkdel av anskaffningsvärdet.
Kan utredning icke förebringas
om anskaffningsvärdet eller om de
avdrag som därå tidigare ägt rum,
må avdraget beräknas till viss procent
å bokförda värdet eller å annat
värde, som med hänsyn till omständigheterna
finnes lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må, -—
--är behörigt.

Vid bestämmande ----blir ut sliten.

Såsom tillgångs---hos dot terbolaget.

d. Då tillgång---anvisning arna

till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank
avyttrat eller utrangerat fartyg
må avdrag ske för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet
av anskaffningsvärdet, i den
mån detta belopp överstiger vad som
influtit vid avyttring av fartyget,
men skall å andra sidan såsom intäkt
av rörelse upptagas endast vad
som vid dylik avyttring må hava

(Föreslagen lydelse)
dragas hela kostnaden för deras anskaffande.

b. Vid pl a n e nl i g avskrivning
fördelas en tillgångs anskaffningsvärde
såsom omkostnad på ett antal
år i följd genom värdeminskningsavdrag
med belopp så avpassade att
anskaffningsvärdet kan i sin helhet
avdragas under den tidrymd tillgången
beräknas vara ekonomiskt
användbar (tillgångens varaktighetstid).
Det årliga värdeminskningsavdraget
bör normalt bestämmas
enligt avskrivningsplan till viss bråkdel
av anskaffningsvärdet. Kan utredning
icke förebringas om anskaffningsvärdet
eller om de avdrag som
därå tidigare ägt rum, må avdraget
beräknas till viss procent å bokförda
värdet eller å annat värde, som med
hänsyn till omständigheterna finnes
lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må,--

— är behörigt.

Vid bestämmande--- — blir ut sliten.

Såsom tillgångs---hos dot terbolaget.

d. Då tillgång, — — — anvisningarna
till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank
avyttrat eller utrangerat fartyg och
har den skattskyldige icke vid något
tillfälle tillgodonjutit räkenskapsenlig
avskrivning vid inkomstberäkningen
för förvärvskällan i fråga,
må avdrag ske för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av
anskaffningsvärdet, i den mån detta
belopp överstiger vad som influtit

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)
återbekommits av belopp, för vilket
avdrag i beskattningsavseende åtnjutits.

Med avyttring--— annat än damål.

4. Aktiebolag, ekonomisk förening,
ömsesidigt försäkringsbolag eller
sparbank må, efter därom hos beskattningsnämnd
framställt yrkande,
berättigas att tills vidare åtnjuta
avdrag för värdeminskning å maskiner
eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier i enlighet
med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna,
oavsett om dessa äro
i överensstämmelse med reglerna i
punkt 3. Sådan fri avskrivning må
tillgodonjutas endast där tillfredsställande
utredning föreligger om
vad som återstår i beskattningsavseende
oavskrivet av anskaffningsvärdet
å här ifrågavarande tillgångar
samt dessa ävensom avskrivningar
å desamma i den skattskyldiges räkenskaper
och i företedd utredning
redovisas på sådant sätt, att trygghet
föreligger att vid avyttring av
tillgångarna framdeles möjligen
uppkommande vinster ej skola undgå
taxering.

(Föreslagen lydelse)
vid avyttring av fartyget, men skall
å andra sidan såsom intäkt av rörelse
upptagas endast vad som vid
dylik avyttring må hava återbekommits
av belopp, för vilket avdrag i
beskattningsavseende åtnjutits.

Med avyttring---annat än damål.

4. Skattskyldig må, efter därom
hos beskattningsnämnd framställt
yrkande, berättigas att under förutsättning
av motsvarande avskrivning
i räkenskaperna tills vidare åtnjuta
avdrag för avskrivning å maskiner
eller andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier i enlighet med
bestämmelserna nedan i denna
punkt för räkenskapsenlig
avskrivning. Såsom förutsättning
härför skall gälla att den skattskyldige
haft ordnad bokföring, som avslutas
medelst vinst- och förlustkonto,
samt att tillfredsställande utredning
föreligger om vad som återstår
i beskattningsavseende oavskrivet av
anskaffningsvärdet å ifrågavarande
tillgångar samt dessa ävensom avskrivningar
å desamma i den skattskyldiges
räkenskaper och i företedd
utredning redovisas på sådant sätt,
att trygghet föreligger att vid avyttring
av tillgångarna framdeles möjligen
uppkommande vinster ej skola
undgå taxering.

Kungi. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

beskattningsåret anskaffade tillgångar,
vilka vid utgången av beskattningsåret
fortfarande tillhörde rörelsen.
Vad sålunda stadgats skall
gälla oavsett när under beskattningsåret
tillgångarna anskaffats.

Hava under beskattningsåret tillgångar
av nu ifrågavarande slag,
som anskaffats före ingången av
samma år, avyttrats eller hava dylika
tillgångar gått förlorade, därvid
för sistnämnda fall försäkringsersättning
avtalats, må särskilt avdrag
för avskrivning åtnjutas med
belopp motsvarande den i anledning
av avyltringen eller försäkringsfallet
uppkomna intäkten. Därest skattskyldig
erhållit avdrag i enlighet
med bestämmelserna i detta stycke,
skall underlaget för beräkning av
avdrag enligt nästföregående stycke
fastställas till motsvarande lägre belopp.

Har ett särskilt högt pris eller eljest
en särskilt hög kostnad för tillgång
betingats därav, att den skolat
utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle
eller för en konjunktur, som
väntas bliva allenast tillfällig, eller
av annan liknande omständighet, må
för det beskattningsår, varunder tillgången
anskaffats, avdrag göras vid
inkomstberäkningen för sådant överpris
eller sådan merkostnad. Därest
avdrag som nu sagts medgivits, skall
avdrag enligt bestämmelserna i andra
stycket beräknas å därefter återstående
del av anskaffningsvärdet.

Har skattskyldig beträffande under
beskattningsåret anskaffade tillgångar
tidigare åtnjutit i punkt 1 av
anvisningarna till il § kommunal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skattelagen omförmålt avdrag å värdet
av rättighet till leverans av tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt,
skall vid beräkning av avdrag
för värdeminskning med 30 procent
av anskaffningsvärdet såsom anskaffningsvärde
anses den verkliga
kostnaden minskad med det tidigare
jämlikt nyssnämnda stadgande åtnjutna
avdraget. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning, om
investeringsfond i enlighet med vad
för sådan fond finnes stadgat tagits
i anspråk för avskrivning av under
beskattningsåret anskaffade tillgångar.

Oaktat vad ovan stadgas må avdrag
medgivas för avskrivning med
belopp som erfordras för att det bokförda
värdet icke skall överstiga anskaffningsvärdet
å samtliga nu ifrågavarande
tillgångar, vilka vid utgången
av beskattningsåret fortfarande
tillhörde rörelsen, sedan å detta
värde avräknats en beräknad årlig
avskrivning av tjugu procent. Visar
skattskyldig att nämnda tillgångars
verkliga värde understiger även sålunda
beräknat värde, må avdrag
medgivas jämväl för härav betingad
ytterligare avskrivning.

Då tillgångar, som anskaffats under
beskattningsåret, avyttras, förloras
eller såsom för rörelsen obrukbara
utrangeras under samma år,
må avdrag åtnjutas för anskaffningsvärdet
eller oavskriven del därav.
Med avyttring likställes det fall,
att tillgång uttages ur rörelsen för
att tillföras annan rörelse, som utgör
särskild förvärvskälla, eller för
att nyttjas för annat ändamål. Att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Den omständigheten att vid fri avskrivning
värdeminskningsavdragen
vid beskattningen sålunda skola
överensstämma med avdragen enligt
räkenskaperna utgör ej hinder för
skattskyldig att efter övergång till
fri avskrivning utöver avdrag enligt
räkenskaperna tillgodogöra sig från
tiden före övergången resterande, i
räkenskaperna gjorda men ej vid
beskattningen åtnjutna avdrag antingen
inom ramen för avskrivningsplan
som avses i punkt 3 eller, med
beskattningsnämnds särskilda medgivande,
på en gång eller enligt särskild
av beskattningsnämnd god -

(Föreslagen lydelse)
belopp, som erhålles vid avyttring
av tillgång, i sin helhet skall upptagas
såsom intäkt av rörelse, därom
stadgas i punkt 1 andra stycket av
anvisningarna till 28 §.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna
verkställt avskrivning med
större belopp än det, varmed han
äger åtnjuta avdrag vid taxeringen,
må den omständigheten att avdrag
för avskrivning medgives med lägre
belopp än vad i räkenskaperna avskrivits
icke föranleda ändring av
det värde, varå råkenskapsenlig
avskrivning beräknas. Avdrag för
belopp, med vilket den skattskyldige
i räkenskaperna verkställt avskrivning
utöver vad vid taxering blivit
godkänt, må åtnjutas först sedan
taxeringen i fråga blivit slutligt avgjord
och enligt särskild av beskattningsnämnd
godkänd avskrivningsplan,
avseende en tid av minst fyra
år, räknat från och med beskattningsåret
efter det varunder tillgången
i fråga anskaffades.

Den omständigheten att vid tilllämpning
av bestämmelserna ovan
avdrag vid beskattningen skall överensstämma
med avskrivning enligt
räkenskaperna utgör ej hinder för
skattskyldig att efter övergång till
råkenskapsenlig avskrivning utöver
avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra
sig från tiden före övergången
resterande, i räkenskaperna
gjorda men ej vid beskattningen åtnjutna
avdrag antingen inom ramen
för avskrivningsplan som avses i
punkt 3 eller, med beskattningsnämnds
särskilda medgivande, på en
gång eller enligt särskild av be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)
känd avskrivningsplan avseende en
tid av högst tio år. Efter övergång
till fri avskrivning må dock i intet
fall sådant avdrag tillgodonjutas,
som avses i punkt 3 c tredje stycket.
Har den skattskyldige icke kunnat
vid taxeringen utnyttja på visst år
belöpande avdrag som upptagits i
sådan särskild avskrivningsplan som
nyss sagts, må detta avdrag icke tillgodoföras
honom för senare år.

Har före övergång till fri avskrivning
skattskyldig vid taxeringen tillgodoräknats
större värdeminskningsavdrag
än enligt räkenskaperna,
skall, för åstadkommande av
överensstämmelse mellan tillgångens
återstående värden enligt räkenskaperna
och i beskattningsavseende,
det belopp, varmed tillgångens
värde sålunda i beskattningsavseende
understiger värdet enligt räkenskaperna,
upptagas såsom intäkt under
det första beskattningsår, för
vilket fri avskrivning åtnjutes, eller,
om den skattskyldige hellre vill, med
en tredjedel för nämnda beskattningsår
och ett vart av de två närmast
följande åren. Om belopp, varom
nu är fråga, för något av sagda
år skulle helt eller delvis undandragas
beskattning genom utnyttjande
vid inkomstberäkningen av avdrag,
som eljest ej kunna utnyttjas, skall
dock beloppet i stället uppföras såsom
intäkt för det första år, då dylikt
förhållande ej föreligger. Vid
tillämpning av detta stycke skall
även sådant på tidigare år enligt avskrivningsplan
belöpande värde -

(Föreslagen lydelse)
skattningsnämnd godkänd avskrivningsplan
avseende en tid av högst
tio år. Efter övergång till räkenskapsenlig
avskrivning må dock i
intet fall sådant avdrag tillgodonjutas,
som avses i punkt 3 c tredje
stycket. Har den skattskyldige icke
kunnai vid taxeringen utnyttja på
visst år belöpande avdrag, som upptagits
i sådan särskild avskrivningsplan
som nyss sagts, må detta avdrag
icke tillgodoföras honom för senare
år.

Har före övergång till räkenskapsenlig
avskrivning skattskyldig vid
taxeringen tillgodoräknats större
värdeminskningsavdrag än enligt
räkenskaperna, skall, för åstadkommande
av överensstämmelse mellan
tillgångens återstående värden enligt
räkenskaperna och i beskattningsavseende,
det belopp, varmed tillgångens
värde sålunda i beskattningsavseende
understiger värdet enligt
räkenskaperna, upptagas såsom
intäkt under det första beskattningsår,
för vilket räkenskapsenlig avskrivning
gäller, eller, om den skattskyldige
hellre vill, med en tredjedel
för nämnda beskattningsår och
ett vart av de två närmast följande
åren. Om belopp, varom nu är fråga,
för något av sagda år skulle helt
eller delvis undandragas beskattning
genom utnyttjande vid inkomstberäkningen
av avdrag, som eljest ej
kunna utnyttjas, skall dock beloppet
i stället uppföras såsom intäkt
för det första år, då dylikt förhållande
ej föreligger. Vid tillämpning av
detta stycke skall även sådant på
tidigare år enligt avskrivningsplan

Kangl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)
minskningsavdrag, som den skattskyldige
ej kunnat utnyttja, anses
hava tillgodoräknats honom.

Angående avdrag---till 41 §.

7. Avdrag medgives ock för värdeminskning
å byggnad, vilken är avsedd
för användning i ägarens rörelse.
Avdraget bör bestämmas till
viss procent av byggnadens värde,
olika allt efter den tid byggnaden anses
kunna utnyttjas. Är på grund av
särskilda omständigheter byggnadens
värde för rörelsen begränsat
till förhållandevis kort tid, skall
hänsyn härtill tagas. Så kan vara
fallet exempelvis då fråga är om
byggnad för utnyttjande av en begränsad
malmfyndighet, eller då å
annans grund belägen byggnad, som
användes i rörelse, vid nyttj anderättens
upphörande icke skall av jordägaren
lösas. I fråga om rent tillfälliga
byggnader, avsedda att användas
endast ett fåtal år, må byggnadskostnaden
i sin helhet avdragas
för det år, då utgiften för byggnadens
uppförande ägt rum. I

I byggnads — — — särskilt maskinvärde.

Hinder möter ---punkt an gives.

Utrangeras eller---eller riv ningen.

(Föreslagen lydelse)
belöpande värdeminskningsavdrag,
som den skattskyldige ej kunnat utnyttja,
anses hava tillgodoräknats
honom.

Angående avdrag---till 41 §.

7. Avdrag medgives ock för värdeminskning
å byggnad, vilken är avsedd
för användning i ägarens rörelse.
Avdraget bör bestämmas till
viss procent av byggnadens värde,
olika allt efter den tid byggnaden
anses kunna utnyttjas. Vid denna
bedömning skall beaktas jämväl sådana
omständigheter som att byggnadens
ekonomiska varaktighetstid
kan antagas komma att röna inflytande
av framtida rationaliseringar,
förändringar med hänsyn till teknikens
utveckling, omläggning av verksamhet
och liknande. Är på grund
av särskilda omständigheter av annan
art än nyss nämnts byggnadens
värde för rörelsen begränsat till förhållandevis
kort tid, skall hänsyn
även härtill tagas. Så kan vara fallet
exempelvis då fråga är om byggnad
för utnyttjande av en begränsad
malmfyndighet, eller då å annans
grund belägen byggnad, som
användes i rörelse, vid nyttjanderättens
upphörande icke skall av
jordägaren lösas. I fråga om rent
tillfälliga byggnader, avsedda att användas
endast ett fåtal år, må byggnadskostnaden
i sin helhet avdragas
för det år, då utgiften för byggnadens
uppförande ägt rum.

I byggnads---särskilt ma skinvärde.

Hinder möter--— punkt an gives.

Utrangeras eller---eller riv ningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)
till 41 §.

1. Inkomst av — — — särskilt
stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
ske på grundval av hans bokföring,
med iakttagande dock av
följande. Därest vinstresultatet påverkats
därav, att bland intäkter
upptagits sådana intäkter, vilka icke
skola beskattas såsom inkomst, eller
uteslutits intäkt, som skolat
medräknas, eller bland utgifter avförts
sådana poster, för vilka vid inkomstberäkningen
avdrag icke får
ske, skall företagas erforderlig justering
av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de
i denna lag stadgade grunder. Den i
räkenskaperna gjorda värdesättningen
å tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning — såsom
lager av råvaror, halv- och helfabrikat,
handelslager, jordbruks- och
skogsprodukter, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags placeringar
av förvaltade medel i aktier,
obligationer, lånefordringar
m. m. — skall endast om särskilda
omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av dylika tillgångar enligt
ej fullgjorda köpekontrakt må
godkännas endast i den mån det visas,
att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset,
eller det göres sannolikt, att dylikt
prisfall kommer att inträffa innan
tillgångarna levereras eller av den
skattskyldige i oförändrat eller för -

(Föreslagen lydelse)
till 41 §.

1. Inkomst av---särskilt

stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
ske på grundval av hans bokföring
med iakttagande av följande.

Därest vinstresultatet påverkats
därav, att bland intäkter upptagits
sådana intäkter, vilka icke skola
beskattas såsom inkomst, eller uteslutits
intäkt, som skolat medräknas,
eller bland utgifterna avförts
sådana poster, för vilka vid inkomstberäkningen
avdrag icke får ske,
skall företagas erforderlig justering
av det bokföringsmässiga vinstresultatet
till överensstämmelse med en
inkomstberäkning enligt de i denna
lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen
å tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning
(lager) skall vid inkomstberäkningen
godtagas, därest denna värdesättning
icke står i strid med vad nedan
sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång
må icke upptagas till lägre belopp
än fyrtio procent av lagrets anskaffningsvärde
eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är
lägre, sistnämnda värde, i förekommande
fall efter avdrag för inlcurans.

Därest värdet å lagret, beräknat
till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall
efter avdrag för inkurans, uppgår
till lägre belopp än som motsvarar
medeltalet av värdena å lagren vid
utgången av de två närmast föregående
beskattninsgären (jämförelse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)
ädlat skick försäljas. Beträffande
värdet å rättigheter till leverans av
maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier enligt
ej fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning
av värdet därå godkännas
endast i den mån den skattskyldige
visar, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset,
eller det göres sannolikt, att dylikt
prisfall kommer att inträffa innan
tillgångarna levereras. Djur å jordbruksfastighet
skola, därest icke
särskilda förhållanden till annat föranleda,
upptagas lägst till värden,
som för olika slag av djur i skilda
åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden.
I vissa fall (såsom i
fråga om dyrbarare avelsdjur) fastställas
icke dylika värden; i sådant
fall må värdet å djuret icke upptagas
lägre än till allmänna saluvärdet,
reducerat med det procenttal, varmed
de av riksskattenämnden fastställda
värdena å olika slag av djur
understiga genomsnittspriserna å
dessa djurslag under tiden från och
med den 1 oktober året före beskattningsåret
till och med den 30 september
beskattningsåret.

(Föreslagen lydelse)
åren), må lagret vid beskattningsårets
utgång i stället upptagas till
lägst ett belopp motsvarande förstnämnda
värde å detta lager efter avdrag
med sextio procent av sagda
medeltalsvärde. Därvid skola såsom
värden å lagren vid jämförelseårens
utgång hava upptagits anskaffningsvärdena
eller, därest återanskaffningsvärdena
å balansdagarna i
fråga varit lägre, sistnämnda värden,
i förekommande fall efter avdrag
för inkurans. Föreligger sådant
fall att sextio procent av nyssnämnda
medeltalsvärde överstiger värdet
av lagret vid beskattningsårets utgång,
må avdrag åtnjutas jämväl för
det överskjutande beloppet, därest
en häremot svarande avsättning i
räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto.
Då avdrag för sådan avsättning
medgivits, skall avsättningen
återföras till beskattning nästföljande
beskattningsår, därvid frågan
om avdrag för förnyad avsättning
till dylikt konto får prövas enligt
bestämmelserna ovan. Ingå i
lagret råvaror eller stapelvaror, må
lagret av sådana varor eller del därav
upptagas till lägst sjuttio procent
av värdet å tillgångarna i fråga beräknat
efter lägsta marknadspris
under beskattningsåret eller under
något av de närmast föregående nio
beskattningsåren. Därest sist angivna
grund för värdering av varulagret
eller del därav tillämpats, skall vad
ovan sägs om värdering med hänsyn
tagen till medeltalet av värdena å
lagren vid utgången av de två närmast
föregående beskattningsåren
icke gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Utan avseende å vad förut stadgats
angående den lägsta värdesättning
å lagret, som vid inkomstberäkningen
kan godtagas, må det lägre
värde å lagret godtagas som skattskyldig
med hänsyn till föreliggande
risk för prisfall visar vara påkallat.

Vad i femte och sjätte styckena
här ovan sägs angående det lägsta
värde å skattskyldigs varulager, som
må vid inkomstberäkningen godtagas,
har icke avseende å penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. eller å skattskyldigs
lager av fastigheter och liknande
tillgångar beträffande vilka en
sådan värdesättning finnes icke vara
godtagbar. Värdet å lager av nu avsedda
tillgångar skall upptagas till
vad som med hänsyn till risk för förlust,
prisfall m. m. framstår såsom
skäligt.

Avdrag för inkurans må icke medgivas
med större belopp än vad den
skattskyldige enligt vid självdeklarationen
fogad utredning visar svara
mot den konstaterade värdenedgången
å lagret å balansdagen. Oaktat
vad nu sagts må dock avdrag
för inkurans medgivas med fem procent
av det lägsta utav lagrets anskaffnings-
och återanskaffningsvärdcn,
därest detta ej framstår såsom
uppenbart opåkallat, eller med
det högre procenttal därav som riksskattenämnden
kan hava för lagren
inom vissa branscher eller hos vissa
grupper av skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande av lagrets an‘2—
Diliang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skaff ning svär de skall så anses som
om de lagertillgångar, vilka kvarligga
i lagret vid beskattningsårets utgång,
äro de senaste av den skattskyldige
anskaffade eller av honom
tillverkade. För tillgångar, som den
skattskyldige framställt eller bearbetat,
skall såsom anskaffningsvärde
anses direkta tillverkningskostnader
(materialkostnader och arbetslöner)
ökade med ett tillägg som
motsvarar vad som av de indirekta
tillverkningskostnaderna skåligen
belöper å nu ifrågavarande tillgångar,
därvid hänsyn dock icke behöver
tagas till ränta å eget kapital.

När fråga är om beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet, skall
den i räkenskaperna gjorda värdesättningen
å andra tillgångar än djur
å fastigheten godtagas, försåvitt densamma
uppenbarligen icke innebär
en lägre värdesättning än som vid en
tillämpning av bestämmelserna ovan
skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av lagertillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt må
godkännas endast i den mån det
visas, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras eller av den
skattskyldige i oförändrat eller förädlat
skick försäljas. Beträffande
värdet å rättigheter till leverans av
maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier enligt
ej fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning
av värdet därå godkännas

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Vad här---årets inkomst.

Har avverkningsrätt---in flutna

likviden.

Om beskattningsmyndighet,--

— till beskattning.

Motsvarande gäller---års

inkomstberäkning.

till 53 §.

(Föreslagen lydelse)
endast i den mån den skattskyldige
visar, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras. Djur å jordbruksfastighet
skola, därest icke särskilda
förhållanden till annat föranleda,
upptagas lägst till värden, som
för olika slag av djur i skilda åldersgrupper
fastställas av riksskattenämnden.
I vissa fall (såsom i fråga
om dyrbarare avelsdjur) fastställas
icke dylika värden; i sådant fall må
värdet å djuret icke upptagas lägre
än till allmänna saluvärdet, reducerat
med det procenttal, varmed de
av riksskattenämnden fastställda
värdena å olika slag av djur understiga
genomsnittspriserna å dessa
djurslag under tiden från och med
den 1 oktober året före beskattningsåret
till och med den 30 september
beskattningsåret.

Vad här —--årets inkomst.

Har avverkningsrätt--- in flutna

likviden.

Om beskattningsmyndighet, — —
— till beskattning.

Motsvarande gäller — — — års
inkomstberäkning.

till 53 §.

6. Med pensionsstiftelse avses,
förutom bankaktiebolags och sparbanks
pensionsstiftelse samt pensionsstiftelse
bildad enligt lagen om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser,
jämväl inrättning,
självständig fond eller annan stiftelse
under förutsättning att denna står

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)
genom föreskrifter i reglementet
eller eljest trygghet skapats för att
stiftelsen så länge den består skall
hava sådant ändamål samt att vid
dess upplösning återstående medel
antingen skola användas för dylik
pensionering eller ock skola anslås
till välgörande eller eljest allmännyttigt
ändamål.

(Föreslagen lydelse)
under tillsyn enligt lagen om tillsyn
över stiftelser, att stiftelsens stadgar
fastställts av tillsynsmyndigheten,
att stiftelsens kapital och avkastning
må användas endast till pensioner
på grund av tjänst, att genom föreskrifter
i reglementet eller eljest
trygghet skapats för att stiftelsen så
länge den består skall hava sådant
ändamål samt att vid dess upplösning
eller då det icke längre finnes
eller kan antagas komma att finnas
någon, vars rätt till pension på grund
av tjänst skall tillgodoses av stiftelsen,
återstående medel antingen
skola användas för dylik pensionering
eller ock skola anslås till välgörande
eller eljest allmännyttigt
ändamål.

Denna lag skall, såvitt angår punkt 1 av anvisningarna till 28 §, punkterna
2, 3 a, 3 b, 3 d, 4 och 7 av anvisningarna till 29 § samt punkt 6 av
anvisningarna till 53 § träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att nämnda anvisningspunkter i äldre lydelse fortfarande skola
gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år

1955 eller tidigare år. I övrigt skall denna lag träda i kraft den 1 januari
1956; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om

1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.

I samband härmed skall följande iakttagas.

1. Vad i övergångsbestämmelserna till förordningen den 26 februari 1954
(nr 50) om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och
andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m. stadgas om nämnda
förordnings tillämpning i vissa fall vid 1956 års inkomsttaxering skall
upphöra att gälla.

2. Finnes vid ikraftträdandet av denna lag i vad avser bestämmelserna
i punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §
pensions- eller annan personalstiftelse med sådan ändamålsbestämning,
att avdrag för avsättning till stiftelsen icke kan på grund härav jämlikt
nämnda anvisningspunkter medgivas, må sådant avdrag likväl åtnjutas,

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

därest den skattskyldige vid självdeklarationen fogar handling som utvisar
att stiftelsens styrelse beslutat mottaga de under beskattningsåret avsatta
medlen under uttryckligt förbehåll att medlen i fråga skola användas uteslutande
för sådant ändamål, som jämlikt nyssnämnda anvisningspunkter
utgör förutsättning för avdragsrätt. Handling som nyss sagts skall vidfogas
deklarationen i två exemplar, varav det ena skall av beskattningsnämnd
överlämnas till taxeringsintendenten för att av denne tillställas myndighet
som har att öva tillsyn över stiftelsen.

Utgår vid ikraftträdandet av bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna
till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 § pension utan att pensionsutbetalningen
är grundad på bindande utfästelse gentemot den som uppbär
pensionen, må, oaktat vad i denna lag stadgas, vid beräkning av det
belopp, varmed avdrag för avsättning till pensionsstiftelse högst får medgivas,
så anses som om pensionen i fråga utgår på grund av bindande
utfästelse.

Sådan stiftelse, bildad före ikraftträdandet av nu ifrågavarande bestämmelser
i denna lag, som utom i vad avser stiftelsens ändamålsbestämning
uppfyller förutsättningarna jämlikt samma bestämmelser för frikallelse,
helt eller delvis, från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet,
må frikallas från dylik skattskyldighet under förutsättning att stiftelsens
ändamålsbestämning står i överensstämmelse med vad därom stadgades
i lagen den 30 juni 1937, nr 662, eller lagen den 26 maj 1950, nr 308.

3. Skattskyldig, som vid 1955 års taxering åtnjutit avdrag för värdeminskning
å inventarier i enlighet med de i räkenskaperna verkställda
avskrivningarna, är berättigad att utan något beskattningsnämnds ytterligare
medgivande tills vidare åtnjuta räkenskapsenlig avskrivning.

Har skattskyldig åtnjutit fri avskrivning och har i samband därmed
bestämmelserna i punkt 4 andra eller tredje stycket av anvisningarna till
29 § i äldre lydelse blivit å honom tillämpliga, skall vad där sägs gälla
jämväl efter det denna lag trätt i kraft.

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola
vid taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957,
skola för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkställes åren
1957—1959 följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte
stycket i nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår må lagret icke upptagas
till belopp understigande i det följande angiven procentuell andel av
lagrets i nyssnämnda stycke av sagda anvisningspunkt angivna värde,
nämligen

såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1957, tjugu procent av lagrets värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes
åren 1958 och 1959, trettio procent av lagrets värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Förslag

till

förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som är pliktig föra handelsböcker, skall i inventariet för
varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda för omsättning eller
förbrukning i rörelse, angiva anskaffningsvärdet eller dagspriset å balansdagen
(återanskaffningsvärdet); dock att skattskyldig som så önskar i
stället må angiva utförsäljningspriset, under förutsättning att anskaffnings-
eller återanskaffningsvärdet kan på godtagbart sätt framräknas
med utgångspunkt från det sålunda angivna priset.

Tillämpar skattskyldig regelmässigt annan tillförlitlig värderingsmetod
än i första stycket sägs, må den skattskyldige angiva värdena enligt nämnda
metod, under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
å inneliggande varulager kan på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt
från de i inventariet angivna värdena.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §.

Å inventarium, som i 1 § avses, skola, därest hinder härför icke möter,
två i inventeringen deltagande personer teckna en på heder och samvete
avgiven försäkran att vid inventeringen icke någon lagertillgång uppsåtligen
undantagits. Har den skattskyldige ensam företagit inventeringen,
må försäkran som nu sagts undertecknas av honom ensam.

3 §•

Då fråga är om sådan skattskyldig, som med hänsyn till de speciella
förutsättningar, varunder verksamheten bedrives, icke utan avsevärda
svårigheter kan vid inventeringen iakttaga föreskrifterna i denna förordning,
skall den skattskyldiges utredning angående värdet dock äga
vitsord, därest det icke framstår såsom sannolikt att värdet är ett annat.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Anvisningar

till 1 §.

Hinder möter ej för skattskyldig att verkställa inventering av olika
varugrupper vid skilda tillfällen under året, därest det vid varje inventeringstillfälle
framkomna värdet å lagertillgångarna i fråga kan på ett
tillfredsställande sätt korrigeras med hänsyn till lagerutvecklingen för
varugruppen under tiden fram till och med balansdagen.

Såsom exempel på annan än i 1 § angiven värderingsmetod, som, därest
den regelmässigt användes, må tillämpas vid inventeringen, kan nämnas
värdering till fasta styckepriser. Förutsättning härför är emellertid, att
anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kan på tillförlitligt sätt framräknas
med utgångspunkt från de angivna värdena.

Anskaffningsvärdet skall beräknas under den förutsättningen, att de
lagertillgångar, vilka kvarligga i lagret vid räkenskapsårets utgång, äro
de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade
eller producerade. För tillgångar, som den skattskyldige framställt, producerat
eller bearbetat, skall såsom anskaffningsvärde anses direkta tillverknings-
eller produktionskostnader (materialkostnader och arbetslöner)
ökade med ett tillägg som motsvarar vad som av de indirekta tillverknings-
eller produktionskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande
tillgångar, därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å eget kapital.
Därest tillägg för indirekta kostnader beräknas i form av pålägg å de
direkta kostnaderna, skall grunden för beräkningen av pålägget angivas i
inventariet.

I 1 § föreskrivna värderingsbestämmelser skola iakttagas vid inventeringen,
men betaga icke den skattskyldige rätt att verkställa nedskrivning
av de angivna värdena. Sådan nedskrivning skall öppet redovisas i inventariet,
varvid den nedskrivning som betingas av redan inträdd inkurans
skall redovisas för sig.

Avdraget för inkurans skall i princip motsvara lika stor andel av det
verkliga anskaffningsvärdet för varorna som den på grund av inkuransen
verkställda nedsättningen av utförsäljningspriset utgör av normalt utförsäljningspris
för motsvarande kuranta varor. I fråga om icke kuranta varor,
för vilka något utförsäljningspris ej kan fastställas, skall avdraget för
inkurans i regel motsvara skillnaden mellan anskaffningsvärdet och varornas
utrangeringsvärde.

Vid redovisningen av varulagret i inventariet bör skattskyldig uppdela
detsamma i huvudgrupper med angivande av grunderna för de olika gruppernas
värdering. Uppdelningen bör lämpligen ske på kuranta råvaror och
stapelvaror samt övriga kuranta varor ävensom på okuranta råvaror och
stapelvaror samt övriga okuranta varor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100
till 3 §.

Den i 3 § andra stycket upptagna bestämmelsen har avseende å den,
som driver verksamhet under sådana förhållanden att en mera exakt inventering
av lagertillgångarna icke kan verkställas. Såsom exempel härå
kan angivas bokförlagsrörelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Förslag

till

förordning om investeringsfonder för konjunktur utjämning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet och av rörelse enligt
kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt ma svenskt
aktiebolag och svensk ekonomisk förening åtnjuta avdrag i enlighet med
bestämmelserna i denna förordning för belopp, som avsättes till investeringsfond.

Om företag som ovan sägs icke är berättigat att åtnjuta avdrag för avskrivning
å inventarier i enlighet med bestämmelserna för räkenskapsenlig
avskrivning, må avdragsrätt enligt denna förordning dock icke åtnjutas
med mindre beskattningsnämnd, efter därom framställt yrkande,
lämnat särskilt medgivande därtill.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §.

Investeringsfonder, som i denna förordning avses, äro investeringsfond
för skogsbruk och investeringsfond för rörelse.

3 §•

Avdrag för avsättning till investeringsfond må för visst beskattningsår
icke överstiga,

såvitt avser investeringsfond för skogsbruk, tio procent av den för beskattningsåret
redovisade bruttointäkten av skogsbruk; samt

såvitt avser investeringsfond för rörelse, fyrtio procent av årsvinsten.

Avdrag enligt denna förordning må åtnjutas allenast därest ett belopp
motsvarande fyrtio procent av den gjorda avsättningen inbetalats å särskilt
konto (konto för investering i skogsbruk respektive i rörelse) i riksbanken.

(Se vidare anvisningarna.)

4 §•

Inbetalning av medel å konto för investering skall hos riksbanken hava
verkställts senast den dag företaget jämlikt bestämmelserna i 36 § taxeringsförordningen
har att avlämna allmän självdeklaration för det beskattningsår,
då avsättning till investeringsfond skett.

Kungl. Alaj. ts proposition nr 100

5 §.

Ä konto för investering inbetalade medel må icke utbetalas i andra fall
än som nedan i denna paragraf samt i 16, 18 och 22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången av det år varunder inbetalningen
verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst
trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet. Har sådant uttag
skett, åligger det riksbanken att lämna underrättelse därom till länsstyrelsen
för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd. Särskild underrättelse
skall lämnas för varje i 3 § angivet konto från vilket uttag skett
samt innehålla uppgift om företagets namn och adress ävensom det uttagna
beloppets storlek.

6 §•

Inbetalning av medel å konto för investering skall ske till vederbörande
riksbankskontor. Vid inbetalning skola uppgivas företagets namn och adress
samt det beskattningsår som inbetalningen avser ävensom det konto för
investering varom fråga är. Avser inbetalning vid ett och samma tillfälle
konto för investering i såväl skogsbruk som rörelse, skall angivas huru
stor del av det inbetalta beloppet, som belöper på vartdera kontot.

I av riksbanken lämnat bevis om insättning å konto för investering skall
angivas, att, därest avtal om överlåtelse eller pantsättning av de insatta medlen
träffas, detta skall anmälas till banken. Har riksbanken erhållit sådan
anmälan, skall banken verkställa anteckning om det förhållande, som med
anmälan avses, samt senast inom åtta dagar efter det anmälan som nyss
sagts ingivits översända underrättelse om vad som förekommit till länsstyrelsen
för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd.

7 §•

Riksbanken skall senast den 15 april under taxeringsåret till länsstyrelsen
översända uppgifter angående de för beskattningsåret verkställda
inbetalningarna å konto för investering. Å uppgiftshandling, som skall
upprättas särskilt för varje företag, skola angivas företagets namn och
adress samt det beskattningsår och det konto varå inbetalning skett ävensom
det inbetalta beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattningsåret skett efter den 15 april under taxeringsåret,
skall uppgift som i första stycket sägs översändas till länsstyrelsen
snarast möjligt och senast inom åtta dagar efter det inbetalningen
ägt rum.

8 §•

Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar skola
stå under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

9 §•

1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond under
visst eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å
arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom i första stycket förmäles, må avse samtliga företag eller
företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag.

2 mom. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd
med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens
ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.

Fråga om fonds ianspråktagande må väckas, förutom av arbetsmarknadsstyrelsen
och företaget, även av vederbörande kommun och näringsorganisation.

10 §.

Företag, som jämlikt 5 § andra stycket uttagit medel från konto för
investering, skall det beskattningsår, varunder sådant uttag gjorts, av
vederbörande investeringsfond för i 11 § angivet ändamål taga i anspråk
ett belopp motsvarande två och en halv gånger det från kontot uttagna
beloppet. 11

11 §•

Tager företag jämlikt 9 eller 10 § investeringsfond i anspråk under visst
beskattningsår, skall det ske för ändamal varom här nedan sägs.

investeringsfond för skogsbruk: för kostnader för arbeten avsedda att
främja skogsbruket, såsom skogsodling och skogsdikning, röjning, hagnad,
anläggande av flottleder och vägar, som huvudsakligen avse att direkt tjäna
skogsbruket, ävensom uppförande och underhåll av för skogsbruket nödvändiga
byggnader; samt

investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning å byggnad, som ny-, till- eller ombyggts under beskattningsåret,
med högst ett belopp motsvarande kostnaderna under beskattningsåret
för ny-, till- eller ombyggnaden, eller för bidrag under samma
år till ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning för
arbetstagare eller förutvarande arbetstagare utan ledande ställning hos
företaget eller detta närstående företag, eller, såvitt angår företag som
huvudsakligen bedriver industriell verksamhet, för kostnaderna för reparations-
och andra underhållsarbeten under beskattningsåret å byggnad, som
användes i rörelsen;

b) för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under beskattningsåret eller, vad angår fartyg,
anskaffats eller ombyggts under samma år, dock att beträffande ombygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

nåd av fartyg avskrivning må ske med högst ett belopp motsvarande kostnaderna
under beskattningsåret för ombyggnaden;

c) for nedskrivning å lager av råvaror samt hel- och halvfabrikat med
högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning
eller anskaffning av dylika tillgångar, dock att lägre värdesättning
å företagets varulager i dess helhet vid beskattningsårets utgång därigenom
icke må godtagas än som enligt kommunalskattelagen är medgivet; samt

d) för kostnader för undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredmngsarbete
under beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan liknande
fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut enligt 9 § 1 mom. fått tagas i anspråk
under flera på varandra följande beskattningsår för ny-, till- eller
ombyggnad eller för underhållsarbeten å byggnad samt ifrågavarande arbeten
pågått under flera av dessa år, må företaget, under förutsättning att
avdrag for kostnaderna under de tidigare åren icke redan skett, under det
sista året taga fonden i anspråk för avskrivning å byggnaden eller för
täckande av underhållskostnaden med högst ett belopp motsvarande de
uppkomna kostnaderna under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts skall
aga motsvarande tillämpning i fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg.

Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva företag,
som direkt eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga
investeringsfond för rörelse i anspråk för kostnader, ämnade att främja
avsättningen utomlands av varor som företaget här i riket tillverkar.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas, att
kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må medräknas samt
att, da fråga är om inventarier eller varulager, som av företaget förvärvats
från rörelseidkare med vilken det är förbundet i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,
anskaffningskostnaden må medräknas endast om tillgången
tillverkats under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

Kungl. Maj :t må meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättningtill
investeringsfond för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som
avses med investeringsfond för skogsbruk.

13 §.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva att investeringsfond
för rörelse tages i anspråk för avskrivning av kostnader
för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande
i övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

14 §.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits
i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i 11 §
avsedd avskrivning, nedskrivning eller kostnad eller för där angivet bidrag
med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men skall, där medlen
tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, så anses, som om den
ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits eller nedslcrivits
med det i anspråk tagna beloppet.

15 §.

Företag, som tagit investeringsfond i anspråk jämlikt bestämmelserna
i denna förordning utan att fråga är om fall som i 10 § sägs, må vid den för
taxering till kommunal och statlig inkomstskatt verkställda inkomstberäkningen
för beskattningsåret för den förvärvskälla, varom fråga är,
åtnjuta ett extra avdrag (investeringsavdrag) med belopp motsvarande
tio procent av vad sålunda tagits i anspråk.

16 §.

Om investeringsfond enligt av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen
meddelat beslut skall eller må tagas helt eller delvis i anspråk, äger
företaget hos riksbanken, i den ordning nedan sägs, från konto för investering
utfå fyrtio procent av det belopp av investeringsfonden som i
enlighet med beslutet skall eller må tagas i anspråk. Det ankommer på
arbetsmarknadsstyrelsen att efter därom av företaget gjord framställning
förordna om utbetalning som nyss sagts. Sedan utbetalning skett skall riksbanken
lämna underrättelse därom till arbetsmarknadsstyrelsen med angivande
av företagets namn och adress samt det utbetalta beloppets storlek
och från vilket konto för investering uttag skett.

17 §.

Har arbetsmarknadsstyrelsen förordnat att investeringsfond skall tagas
i anspråk av samtliga företag, företag av viss beskaffenhet eller ock visst
eller vissa företag, åligger det arbetsmarknadsstyrelsen att lämna underrättelse
därom dels till företag varom fråga är, dels ock till länsstyrelsen
för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd.

Har förordnats att investeringsfond må tagas i anspråk och har företag
i anledning härav enligt 16 § uppburit medel från konto för investering,
åligger det arbetsmarknadsstyrelsen, sedan styrelsen erhållit besked från
riksbanken att utbetalning skett, att till länsstyrelsen, för att tillställas
vederbörande beskattningsnämnd, lämna underrättelse om att investeringsfonden
skall tagas i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen

30 Kungi. Maj:ts proposition nr 100

skall innehålla uppgift om år för vilka investeringsfond skall tagas i anspråk
samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, uppgift
härom.

18 §.

Har företag för visst beskattningsår å konto för investering inbetalt mer
än fyrtio procent av det belopp för vilket avdrag i enlighet med bestämmelserna
i 3 § åtnjutits för samma beskattningsår, skall länsstyrelsen, på
framställning av företaget, förordna om återbetalning av det till kontot för
mycket inbetalta beloppet.

19 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk utan tillstånd och är ej fråga om
fall som i 10 § sägs eller har företag jämlikt 5 § andra stycket utfått
medel från konto för investering utan att i sistnämnda fall investeringsfond
i enlighet med bestämmelserna i 10 § tagits i anspråk eller skall investeringsfond
enligt sådan underrättelse som arbetsmarknadsstyrelsen enligt
17 § avlämnat tagas i anspråk men har så ej skett under det eller de beskattningsår
varom fråga är, skall investeringsfonden eller vederbörlig del
därav omedelbart upptagas såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla
däri fondavsättningen gjorts. Därvid skall till beskattning upptagas jämväl
ett belopp motsvarande en tiondel av vad som av investeringsfonden
återförts.

Därest fondavsättning återförts till beskattning, må företaget icke för
beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag för ny avsättning till investeringsfond.

Vid den taxering, då återföringen sker, må varken nettointäkten eller den
till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla,
varom fråga är, bestämmas till lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna
i denna paragraf skall upptagas såsom skattepliktig intäkt.

20 §.

Har företag trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras till beskattning
för det beskattningsår, varunder beslutet om likvidation fattats.

Har genom fusion företag uppgått i annat företag, skall investeringsfond
hos det förra företaget, därest investeringsfonden icke enligt fjärde stycket
övertagits av det senare företaget, återföras till beskattning för det beskattningsår,
varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats. Därvid
skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande en tiondel
av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf, skall därvid vad i 19 § tredje stycket sägs äga
motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen avses, må
moderbolaget i beskattningsavseende övertaga investeringsfond, därest förutsättning
därför enligt 1 § andra stycket föreligger. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning vid fusion enligt 96 § lagen om ekonomiska
föreningar. Har investeringsfond övertagits i enlighet med vad nyss sagts,
skall så anses som om fonden avsatts hos moderbolaget eller den övertagande
föreningen under det beskattningsår, då avsättning skett hos
dotterbolaget eller den överlåtande föreningen.

Har företag övertagit investeringsfond enligt bestämmelserna i nästföregående
stycke, skall länsstyrelsen efter anmälan av företaget underratta
riksbanken härom.

21 §.

Har avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsättning
eller annan rätt till medel som inbetalats å konto för investering,
skall investeringsfonden eller vederbörlig del därav omedelbart upptagas
såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla däri fondavsättningen gjorts.
Därvid skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande en
tiondel av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf, skall därvid vad i 19 § andra och tredje styckena
sägs äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Har investeringsfond helt eller delvis enligt taxering, som vunnit laga
kraft, återförts till beskattning, skall länsstyrelsen, på framställning av
företaget, förordna om återbetalning från vederbörligt konto för investering
av ett belopp motsvarande fyrtio procent av den återförda fondavsättningen
i den mån medlen icke tidigare återgått till företaget.

23 §.

Har fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond avsatta
medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio år från utgången
av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk, och föreligga
icke förutsättningar för beskattning av realisationsvinst, skall såsom
skattepliktig intäkt upptagas vad som vid dylik avyttring må hava återbekommits
av belopp, för vilka företaget tillgodonjutit avdrag enligt denna
förordning. Motsvarande skall gälla då ersättning utfaller på grund av
försäkring för skada å sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss
angiven tid.

Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid avsättning
till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före åtnjutna
avdrag för värdeminskning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

24 §.

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 19, 20, 21 eller 23 §, skall taxeringsnämndens
ordförande i förekommande fall lämna taxeringsnämndsordförandena
i de övriga taxeringsdistrikt, där taxering bör äga rum, erforderliga
meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

25 §.

Företag, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning
eller som jämlikt 20 § fjärde stycket övertagit sådan fond, är pliktigt
att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller övertagandet
ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår intill dess
de avsatta eller övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt
formulär, som fastställes av riksskattenämnden, rörande avsättning av
medel till fonden samt fondens användning och avveckling. Vid allmän
självdeklaration skall sådan uppgift fogas i tre exemplar.

Företag som nyss sagts är skyldigt att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen
lamna de uppgifter i fråga om fonden, som styrelsen anser erforderliga
från arbetsmarknadssynpunkt.

26 §.

Det åligger taxeringsnämnd, som har att till statlig inkomstskatt taxera
aktiebolag eller ekonomiska föreningar, att i sitt protokoll förteckna de
företag, som för året avgivit eller bort avgiva uppgifter enligt 25 § första
stycket.

27 §.

Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna avslutat
sitt arbete till arbetsmarknadsstyrelsen översända två exemplar
av de jämlikt 25 § första stycket avgivna uppgifterna. Om ändring i meddelat
beslut rörande avdrag för avsättning till investeringsfond därtill föranleder,
skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröj ligen genom länsstyrelsens
försorg tillställas arbetsmarknadsstyrelsen.

28 §.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall föras register över investeringsfonder.

29 §.

Besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna förordning
må föras hos Kungl. Maj:t och skola, vid äventyr av talans förlust, hava
inkommit till finansdepartementet inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

30 §.

Åtgärd av riksbanken enligt denna förordning ankommer pa bankens
huvudkontor i Stockholm såvitt avser företag som skall taxeras till statlig
inkomstskatt i Stockholms stad eller län samt i övrigt på bankens avdelningskontor
i residensstaden i det län, där vederbörandes hemortskommun
är belägen.

31 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.

Anvisningar

till 1 §.

Företag, som icke tillgodonjuter rätt till räkenskapsenlig avskrivning,
må medgivas rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond endast
om avsättningarna i räkenskaperna och i företedd utredning redovisas på
sådant sätt, att tillfredsställande kontroll kan utövas över fondmedlens
användning. Är fråga om inkomst av jordbruksfastighet må medgivande
som nyss sagts lämnas allenast därest inkomsten redovisas enligt bokföringsmässiga
grunder.

till 3 §.

Med bruttointäkt av skogsbruk avses vad som enligt 21 § kommunalskattelagen
är att hänföra till sådan intäkt, dock att vad som influtit genom
försäljning av växande skog i samband med avyttring av marken ej räknas
till intäkt av skogsbruk vid tillämpning av denna förordning.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning
efter avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen
äro att hänföra till omkostnader i rörelsen — jämväl om de formellt utgått
av vinstmedel — men utan avdrag för avsättning till reservfond, skuldregleringsfond,
dispositionsfond, investeringsfond in. fl. fonder, donationer
o. d. Avdrag skall icke ske för allmänna svenska skatter vare sig de
erlagts preliminärt eller icke.

Har inbetalning å något i 3 § andra stycket omförmält konto verkställts
med lägre belopp än som svarar mot fyrtio procent av fondavsättningen,
skall avdrag medgivas med två och en halv gånger det inbetalta beloppet.

till 11 §.

Investeringsfond för rörelse må tagas i anspråk för bidrag till bestridande
av kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning
för arbetstagare eller förutvarande arbetstagare, som i
It § avses, vare sig bidraget lämnas direkt till arbetstagaren eller den
förutvarande arbetstagaren eller till förening eller annan sammanslutning,
,‘j—B i hon g till riksdagens protokoll 1055. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

bildad huvudsakligen av personal hos det ifrågavarande företaget eller
detta närstående företag eller till sådant närstående företag vars huvudsakliga
uppgift är att uppföra och tillhandahålla bostäder eller välfärdsanläggningar
åt personal, som nyss sagts.

Med arbetstagare utan ledande ställning avses arbetstagare, som icke i
egenskap av verkställande direktör, styrelseledamot eller eljest kan antagas
utöva inflytande å företagets medelsdispositioner för i förordningen
angivna ändamål.

Har kostnaden för investering, som i 11 § sägs, helt eller delvis bestritts
av annan än företaget eller av detta men med särskilda medel, som för
ändamålet ställts till företagets förfogande, må till investeringsfond avsatta
medel användas endast för den del av investeiängskostnaden som företaget
bestritt av egna medel.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna förordning upphäves, med de inskränkningar som följa
av vad nedan sägs, förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

Sistnämnda förordning skall gälla i fråga om 1955 års taxering och i
fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år samt skall vidare alltjämt
äga tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder, som bildats
jämlikt förordningen i fråga. Vad i samma förordning stadgas rörande
förordningens tillämplighet å vissa i övergångsbestämmelserna till förordningen
i fråga angivna konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder
samt vad beträffande dessa fonder har att iakttagas skall alltjämt
äga giltighet.

Oaktat vad i nästföregående stycke sägs, skall vad i 11 § första och femte
styckena förordningen den 2 maj 1947, nr 174, stadgas om investeringsfonds
återförande till beskattning inom viss angiven tidrymd ej längre gälla.

Beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond och investeringsfond,
som bildats före ikraftträdandet av nya förordningen, skall utöver vad
som framgår av det förut sagda gälla dels att fonden må efter av Kungl.
Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk för ändamål, som avses med
investeringsfond för skogsbruk enligt nya förordningen, dels att, såvitt
avser fond för byggnader, fonden får tagas i anspråk för samtliga i 11 §
första stycket vid a) nya förordningen angivna ändamål och dels att, då
sådan äldre fond tages i anspråk jämlikt arbetsmarknadsstyrelsens medgivande,
vad i 15 § nya förordningen sägs skall äga motsvarande tilllämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari
1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om vissa ändrade
bestämmelser berörande företagsbeskattningen, m. m. samt anför därvid
följande.

1. Inledning

Den svenska skattelagstiftningen är i princip så uppbyggd att till beskattning
för en viss tidsperiod —- beskattningsåret — skall upptagas på
perioden belöpande intäkter efter avdrag för på samma tidsperiod belöpande
omkostnader. Det är med andra ord den under beskattningsåret
uppkomna verkliga nettovinsten som skall beskattas. Från denna allmänna
princip har emellertid i olika hänseenden avsteg gjorts. Särskilt gäller detta
i fråga om den skattemässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Sålunda
lämnar kommunalskattelagens bestämmelser rörelseidkaren stor frihet att
själv reglera den skattemässiga vinsten för ett visst år, nämligen genom
att i önskad omfattning utnyttja rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier, till fri värdering av varulager eller till skattefri
avsättning till investeringsfond eller för framtida pensions- eller andra
personalkostnader. Utnyttjandet av angivna möjligheter till s. k. vinstreglerande
dispositioner kan alltså medföra att den inkomst, som upptages
till beskattning för en viss tidsperiod, avsevärt understiger den faktiska
inkomsten under samma period.

Under senare år har ökad uppmärksamhet ägnats det förhållandet, alt
föreliggande möjligheter för företagen att genom vinstreglerande dispositioner
förskjuta beskattningen framåt i tiden av den under året faktiskt
åtnjutna vinsten lämnar utrymme inte blott för en med obeskattade vinstmedel
verkställd kapitaluppbyggnad utan även en likviditetsförstärkning

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

svarande mot skatten på vinstmedlen i fråga. Denna kapitalansamling och
likviditetsförstärkning har i sin tur skapat förutsättningar för en expansiv
investeringsverksamhet. I den mån denna förlagts till tider, då en viss återhållsamhet
med investeringarna tett sig från samhällets synpunkt önskvärd,
har skattereglernas konstruktion föranlett allvarliga erinringar av konjunkturpolitisk
art. Därvid har särskilt framhållits att en av statsmakterna
genomförd restriktiv kreditpolitik inte kunnat mer avsevärt inverka på
de självfinansierande företagens expandering.

Här må erinras att statsmakterna som led i strävandena att under de
senaste åren upprätthålla samhällsekonomisk balans vidtagit en rad åtgärder
såväl av penningpolitik som skattepolitik natur. Syftet har därvid
varit att i viss omfattning motverka den av konjunkturförhållandena starkt
stimulerade investeringsbenägenheten hos den enskilda sektorn av näringslivet.

Till åtgärder av först angivet slag hör främst de tidigare gällande bestämmelserna
om affärsbankernas kassareserver och de sedermera träffade
överenskommelserna mellan riksbanken och kreditinstituten om åtstramning
i kreditgivningen. Som ett angeläget komplement till en restriktiv
kreditpolitik vidtogs parallellt härmed vissa inskränkningar i de i skattelagarna
givna möjligheterna till vinstreglerande dispositioner.

Av vidtagna åtgärder på det skattepolitiska planet må till en början erinras
om de för beskattningsåren 1952 och 1953 gällande bestämmelserna
om investeringsavgift, vilka direkt riktade sig mot vissa bestämda investeringar,
i det verkställandet av sådana investeringar medförde att vederbörande
fick till staten erlägga en på grundval av investeringskostnaden
beräknad avgift. Övriga till sistnämnda grupp hänförliga åtgärder är på en
gång av kreditåtstramande natur och ägnade att motverka investeringar avvisst
slag. Så var fallet beträffande den för beskattningsåret 1951 gällande
investeringsskatten och de på beskattningsåren 1952 och 1953 tillämpliga
bestämmelserna om varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen. Bestämmelserna
i sistnämnda del kom dock — med hänsyn till att sådana spekulativa
lageruppbyggnader, mot vilka bestämmelserna riktade sig, visat
sig inte under tidsperioden i fråga ha ägt rum — aldrig att tillämpas vid
taxeringen utan upphävdes av riksdagen före respektive beskattningsårs
utgång. Av samma natur är de för beskattningsåren 1952—1954 gällande
bestämmelserna om inskränkning i den fria avskrivningsrätten å maskiner
och andra inventarier samt begränsningen i möjligheterna att göra avsättningar
till pensions- och andra personalstiftelser samt till investeringsfonder.
Dessa bestämmelser, som främst åsyftade de självfinansierande företagen,
var alltså såtillvida av kreditbegränsande natur, att de försvårade
eller förhindrade för de berörda företagen att genom vinstreglerande dispositioner
erhålla mera avsevärda uppskov med beskattningen av de på
de ifrågakommande åren belöpande verkliga vinstmedlen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

På därom gjord hemställan erhöll jag den 9 maj 1952 bemyndigande att
tillkalla särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn av
vissa bestämmelser berörande företagsbeskattningen. Jag tillkallade samma
dag ledamoten av riksdagens första kammare, f. d. lektorn H. L. E. Sjödahl,
tillika ordförande, byråchefen i finansdepartementet G. F. E. Cederwall,
ledamoten av riksdagens andra kammare, bankkamreraren S. H. Gustafson,
byråchefen i finansdepartementet, kammarrättsrådet G. T. Hedborg,
civilekonomen G. A. Henrikson, ledamöterna av riksdagens första kammare,
lantbrukaren O. S. Niklasson och teknologie doktorn E. J. Wehtje
att verkställa nämnda utredning. Sedan Niklasson på egen begäran entledigats
från ifrågavarande uppdrag tillkallades ledamoten av riksdagens
andra kammare, hemmansägaren R. L. Jansson att såsom utredningsman
deltaga i utredningen.

Att såsom experter biträda utredningsmännen tillkallades bokföringssakkunnige
i riksskattenämnden, revisionsintendenten S. V. Lundell, bankdirektören
L.-E. Thunholm samt numera professorn i företagsekonomi vid
handelshögskolan i Stockholm N. E. B. Västhagen.

I de för utredningen meddelade direktiven erinrades inledningsvis om
de åtgärder av penning- och skattepolitisk natur för vilka i det föregående
redogjorts. I direktiven anfördes vidare.

Kommunalskattelagens bestämmelser rörande företagsbeskattningen är i åtskilliga
delar så utformade, att de direkt stimulerar investeringar av visst slag,
däribland sådana i lager och inventarier. Företag, som arbetar under goda konjunkturer
och erhåller stora vinster, undgår temporärt en beskattning av dessa
vinstmedel, därest sådana tillgångar anskaffas varå i skattelagarna normalt medgivna
nedskrivningar kunna göras. Detta förhållande kan givetvis vara ägnat
att befordra produktionsutvecklingen och möjliggöra en ur skilda synpunkter
önskvärd konsolidering inom näringslivet. Men det är å andra sidan även uppenbart,
att — som jag framhöll i propositionen nr 200/1952 (med förslag till tillfällig
begränsning i den fria avskrivningsrätten) — bestämmelsernas investeringsstimulerande
effekt i vissa konjunkturlägen är av inflationsdrivande art och
i sådana fall ur samhällets synpunkt följaktligen icke acceptabel.

Därefter erinrades om att 1950 års långtidsutredning, som för femårsperioden
1951—1955 förordat en hård och aktiv finanspolitik, särskilt uppmärksammat
verkningarna av företagsbeskattningens nuvarande utformning
och därvid ifrågasatt en omläggning av företagsbeskattningen till en
bruttobeskattning.

I direktiven anfördes vidare.

I nyssnämnda proposition berörde jag närmare reglerna om rätten till fri
avskrivning å inventarier, vilka bestämmelser hör till de som i detta sammanhang
är värda särskild uppmärksamhet. Jag framhöll därvid att det vore angeläget
undersöka huruvida dessa bestämmelser kunde så utformas att den fria
avskrivningsrättens utnyttjande anpassades efter vad som ur samhällets synpunkt
vore i olika konjunkturlägen önskvärt. Vid en sådan utredning borde
givetvis även beaktas näringslivets önskemål om sådan fasthet i skattereglerna

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

att ett tillfredsställande bedömande rörande finansieringen av inventarieförvärv
m. m. kunde verkställas; en avvägning mellan de senast båda antydda synpunkterna
kunde bli erforderlig. Även frågan om underlaget för avskrivningsrätten
— anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet — och bestämmelserna om
investeringsfonder borde i ett sådant sammanhang omprövas liksom spörsmålet
huruvida vid sidan av inkomstskatten borde finnas en särskild skatteform, som
riktade sig mot företagens utgifter och som i vissa konjunkturlägen borde sättas
i tillämpning.

Den sålunda antydda utredningen, som alltså bör åsyfta permanenta bestämmelser
på förevarande beskattningsområde, synes nu böra igångsättas.

Av det förut sagda framgår, att utredningens främsta uppgift är att undersöka
möjligheterna att utforma de ifrågavarande beskattningsreglerna så att avskrivningsrättens
omfattning under en viss tidsperiod göres beroende av vad som
ur samhällets synpunkt kan anses vara för samma tidsperiod önskvärt med hänsyn
till investerings- och kreditsynpunkter. Vid en närmare undersökning av
detta spörsmål kan befinnas att en lagstiftning av antydd innebörd måste, för
att få tillräcklig effekt, kompletteras med en samtidig omläggning av de bestämmelser,
som reglerar möjligheterna att vidtaga andra vinstreglerande dispositioner
än avskrivning å inventarier. Jag åsyftar därvid — förutom reglerna
om avdrag för avsättning till investeringsfonder, vilka uppenbarligen har ett
mycket intimt samband med den fria avskrivningsrätten — främst bestämmelserna
om varulagervärdering och avdrag för avsättning till personalstiftelser.
Skulle utredningen komma till en sådan uppfattning, bör i dess uppdrag ingå
att undersöka även dessa områden och framlägga förslag till ändrade bestämmelser.
Under utredningsarbetets gång torde få avgöras, huruvida eventuella
förslag till omreglering av samtliga nyssnämnda bestämmelser bör framläggas
samtidigt eller om de berörda spörsmålen bör successivt lösas. Vad särskilt angår
avdrag för avsättning till pensionsstiftelser, synes det böra ankomma på utredningen
att, oavsett denna frågas samband med skattelagstiftningens samordnande
med konjunkturpolitiken, ompröva de nuvarande reglerna härom; till denna fråga
får jag längre fram närmare återkomma. Härjämte bör utredningen pröva behovet
och lämpligheten av en skatteform, som direkt tar sikte på företagens utgifter.
Syftet med en sådan beskattning skulle vara att framkalla en noggrannare
prövning än den som nu sker hos många företag beträffande behovet och angelägenheten
av vissa utgifter och investeringar. I första hand synes böra uppmärksammas
sådana utgifter, som utgör vid taxeringen avdragsgilla omkostnader.
Beträffande bestämmelsernas utformning skall här icke sägas annat än att investeringsavgiftsförordningens
föreskrifter kan erbjuda en viss vägledning.

Sedan i direktiven framhållits att det inte borde ifrågakomma att binda
utredningen vid närmare utformade direktiv än som framgick av det nyss
återgivna, underströks att utredningen borde ha fria händer att pröva hur
ifrågavarande problem skulle lösas under beaktande av de olika intressen,
mellan vilka en avvägning med nödvändighet måste göras. I direktiven antyddes
emellertid vissa tänkbara lösningar. Följande torde här ytterligare
få återges. I

I fråga om varulagervärderingen kunde vara lämpligt att undersöka, huruvida
bestämmelser kunde utarbetas som motverkade spekulativa investeringar i lager
under tider, då en viss återhållsamhet i lageranskaffningarna bedömes såsom
ur samhällets synpunkt önskvärd. Möjligen borde reglerna utformas så att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Bestämmelserna synes närmast
böra ha karaktär av en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde förklaras
skola gälla för en viss förestående tidsperiod.

Beträffande den tidigare angivna utgiftsbeskattningen bör det stå utredningen
fritt att pröva, huruvida en sådan beskattning bör inarbetas i den ordinarie
skattelagstiftningen eller om — bland annat av hänsyn till önskemålet att icke
onödigt komplicera det årliga taxeringsarbetet — bestämmelserna i fråga skall
ha karaktär av beredskapslagstiftning, som kan sättas i tillämpning i tider då
det ur det allmännas synpunkt framstår som särskilt angeläget att åstadkomma
återhållsamhet på företagens utgiftssida.

Som jag förut framhållit hör ovedersägligen bestämmelserna om avdrag för
avsättning till pensions- och andra personalstiftelser till de skatteregler som
möjliggör vinstreglerande dispositioner av mera avsevärd omfattning. Redan
på grund härav bör utredningen äga ompröva dessa bestämmelser. Därtill kommer
att bestämmelserna med deras nuvarande utformning är komplicerade i tilllämpningen
och ur skilda synpunkter otillfredsställande konstruerade, hrån
taxeringsmyndigheternas sida liar vid upprepade tillfällen anmärkts att bestämmelserna
ofta utnyttjats i huvudsakligt syfte att uppnå opåkallade skattelättnader
samt att myndigheterna saknar möjligheter att ingripa häremot. Sålunda
har påpekats att avsättningar verkställes till pensionsstiftelser, oaktat att
företaget har sina anställda pensionsförsäkrade i försäkringsanstalt eller direkt
belastar omkostnadskontot med aktuella pensionsutgifter. Dessa erfarenheter
borde, har det framhållits, föranleda att man prövade huruvida företag, som
bildade pensionsstiftelser, skulle åläggas föra sina samtliga pensioneringskostnader
över stiftelsen. Vidare har invänts att sedan avsättning till s. k. fri pensionsstiftelse
verkställts — en sådan avsättning behöver icke innefatta mer än
utfärdandet av ett skuldebrev och en mot skuldebrevets belopp svarande utgiftsnotering
i räkenskaperna — förloras kontrollen över stiftelsen och hur dess
förmögenhet användes. Även invändningar av annan art har riktats mot bestämmelserna
på förevarande område. Vad angår övriga personalstiftelser har
framhållits att avdrag enligt gällande bestämmelser visserligen skall medges blott
om stiftelsens tillgångar skall användas för omkostnader av för stiftelsebildaren
i och för sig avdragsgill natur, men att icke sällan förekommit att tillgangarna
i fråga, oaktat vad på förhand uppgivits, använts i icke obetydlig omfattning för
ändamål av annat slag än det nyss nämnda.

Vid en omprövning av de nu senast antydda bestämmelserna bör givetvis iakttagas,
att de synpunkter av social natur, som vid de nuvarande bestämmelsernas
utformning beaktades, bli i förevarande sammanhang i lika mån tillgodosedda.

Avsikten med den nu ifrågasatta översynen av vissa mycket betydelsefulla
bestämmelser på företagsbeskattningens område bör icke vara att i och föl sig
åstadkomma en skärpt företagsbeskattning. Avsikten är att få bestämmelserna
ur skilda synpunkter mer ändamålsenligt utformade. På grund härav bör det
ingå i utredningens uppdrag att pröva, huruvida de bestämmelser, som kan
komma att föreslås, bör föranleda att företagens statliga inkomstskatt beräknas
efter annan eller andra procentsatser än nu gällande. Jag vill emellertid framhålla,
att den omständigheten att utredningen kan komma att föreslå bestämmelser
som skulle framdeles omöjliggöra ett nu förekommande men av lagstiftaren
uppenbarligen icke avsett utnyttjande av skattereglerna i och för sig
icke kan betraktas som en skärpt företagsbeskattning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Utredningsmännen, som antagit benämningen företagsbeskattningskommittén,
har med skrivelse den 16 augusti 1954 överlämnat betänkande med
förslag till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954: 19). Vid betänkandet
fogade, av kommittén utarbetade författningsförslag torde få såsom Bihang
1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

Över företagsbeskattningskommitténs betänkande har, efter remiss, yttranden
avgivits av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, statskontoret,
justitiekanslersämbetet, riksräkenskapsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
kammarrätten, riksskattenämnden, kommerskollegium (med
överlämnande av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,
Gävle och Karlstad, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare,
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, Gotlands
handelskammare, Östergötlands och Södermanlands, Västernorrlands
och Jämtlands läns, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands län), skogsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, riksförsäkringsanstalten,
överståthållarämbetet, vidare sjutton länsstyrelser
nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar,
Malmöhus, Gotlands, Kristianstads, Värmlands, Blekinge, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län, försäkringsinspektionen, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges redareförening, Kooperativa
förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna
Folket och Samarbete, Thulebolagen, Svensk industriförening, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, landsorganisationen
i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska företagares riksförbund och
Svenska riksbyggen, förening u. p. a.

Därjämte har skrivelser i anledning av betänkandet inkommit från professorn
A. ter Vehn och lektorn S. Kellgren vid företagsekonomiska institutionen
vid handelshögskolan i Göteborg och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Vidare torde få omnämnas, att vissa myndigheter och organisationer
beretts tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet utan att de begagnat
sig därav, nämligen bl. a. Sveriges skogsägareförbund och Svenska landskommunernas
förbund.

Åtskilliga av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgivits
av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

mare, Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Detta yttrande benämnes i fortsättningen näringslivets skattedelegations
yttrande.

Jag får här tillika omnämna att framställningar inkommit den 17 maj
1954 från Sveriges redareförening med hemställan om ändring av gällande
beskattningsbestämmelser i fråga om rederiföretags rätt till avdrag för kostnader
för klassning av fartyg, den 8 september 1954 från Svenska företagares
riksförbund angående skattepolitikens utformning i vissa hänseenden
samt den 27 augusti 1954 från Aktiebolaget Volvo angående den nu gällande
begränsningen av rätten till avdrag för nedskrivning å kontraherade men
ej levererade varor.

2. Konjunkturer och företagsbeskattning
Företagsbeskattningskommittén

Kommittén har inledningsvis lämnat vissa allmänna synpunkter rörande
konjunkturväxlingarnas karaktär och konjunkturpolitikens olika medel
för att därmed ange den roll, som härvidlag kan tillkomma företagsbeskattningen.
Vad kommittén härom anfört kan i det väsentligaste återges
på följande sätt.

Investeringarnas roll. 1 detta avseende anför kommittén, att en hög och
jämn sysselsättning av samhällets produktiva resurser var en allmänt
accepterad målsättning för den ekonomiska politiken. För att nå detta mål
erfordrades en konjunkturpolitik som syftade till att stabilisera de totala
utgifterna i samhällsekonomin, d. v. s. den samlade efterfrågan, privat och
offentlig, för konsumtion och investeringar. I de flesta situationer torde
därvidlag en kombination av olika konjunkturpolitiska medel böra ifrågakomma.
Kommittén har funnit det falla utanför dess uppgift att närmare
ingå på frågan om avvägningen mellan olika konjunkturpolitiska medel.
Kommittén understryker emellertid att det var uppenbart att åtgärder syftande
till en stabilisering av investeringsverksamheten måste tillmätas stor
vikt, helst som fluktuationer, sammanhängande med såväl tekniska omständigheter
som psykologiska faktorer, erfarenhetsmässigt spelade en
mycket betydelsefull roll i konjunkturförloppet. Detta gällde investeringar
såväl i varulager som i bostadshus och industriella anläggningar, maskiner
o. d.

I detta sammanhang åberopar kommittén följande uttalande av 1949 års
investeringskommitté (SOU 1953: 6, s. 13).

I den ekonomiska utvecklingen spelar investeringsverksamheten en betydelsefull
roll. I varje hushållning är det möjligt och till och med ofrånkomligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

företa investeringar. Produktionsinsatser kunna nämligen tillföras produktionsapparatens
fasta och rörliga element utan att omedelbart tagas i anspråk för
slutlig konsumtion, och det är tillika nödvändigt att bygga ut produktionsapparatens
fasta anläggningar samt utöka dess rörliga kapital, om en fortlöpande produktionsökning
skall kunna hållas vid makt. Vad som gjort denna samhällsekonomiens
expansionsprocess till ett praktiskt konjunkturpolitiskt problem är emellertid
den omständigheten, att investeringsverksamheten ofta präglas av en
avsevärd instabilitet, vilket har återverkningar på inkomstbildningen inom samhällsekonomien
i övrigt.

Det erbjuder inte någon större svårighet att förklara varför det kan förekomma
häftigare växlingar inom investeringsverksamheten än inom övrig ekonomisk
verksamhet. Utbyggnaden av samhällets rörliga kapital eller dess lagerhållning
kan ju i och för sig mycket väl koncentreras till vissa perioder, utan att de
löpande produktions- och distributionsprocesserna däremellan i rent tekniskt
avseende behöva lida något avbräck. På motsvarande sätt låter sig förklaras hur
en liknande koncentration i tiden också kan förekomma inom utbyggnaden av
varaktiga anläggningar. Mellan de speciellt livliga utbyggnadsperioderna kan man
ju för den löpande produktionen utnyttja tjänster från det fasta realkapitalbeståndet
som blivit upplagrade under »högkonjunkturen».

Investeringarnas storlek. Mot bakgrunden av det nyss anförda har kommittén
funnit det vara av intresse att ange storleksordningen av investeringsutgifterna
i förhållande till andra utgifter inom den svenska samhällsekonomin.
Detta förhållande framgår av den i följande tabell (tabell 1)
uppställda försörjningsbalansen för åren 1938/39 och 1946—1953, byggd
på konjunkturinstitutets nationalbokföring.

Kommittén anmärker, att de privata bruttoinvesteringarna såväl under det
sista förkrigsåret som under efterkrigstiden genomsnittligt tagit i anspråk
17,5 procent av bruttonationalprodukten, en andel som dock varierat mel -

Tabell 1. Försörjningsbalans 1938/39. 1946—1953
Miljoner kronor i löpande priser

	1938/39	1946	1947	1948	1949	1950	1951	1952	1953
Privat konsumtion... Offentlig konsumtion	8 460 1 000	15 120 2 230	16 370 2 450	17 790 2 850	18 090 3 020	19 560 3 210	22 200 3 960	24 380 4 820	25 080 5 350
Summa konsumtion	9 460	17 350	18 820	20 640	21 110	22 770	26 160	29 200	30 430
Privat inhemsk brut-
toinvestering..... Offentlig inhemsk	2 240	4 150	4 970	4 830	4 790	5 540	6 630	6 890	7 260
bruttoinvestering. .	860	1 780	2 060	2 530	2 760	3 030	3 780	4 930	5 700
Summa inhemsk brut-
toinvestering	3 100	5 930	7 030	7 360	7 550	8 570	10 410	11 820	12 960
Lagerförändring..... Bytesbalansens saldo	+ 250 — 40	+ 90 — 100	+ 380 —1 440	+ 340 — 410	+ 140 + 500	— 70 + 180	+ 990 + 950	+ 820 + 180	— 350 + 330
Bruttonationalpro-dukt till marknadspris	12 770	23 270	24 790	27 930	29 300	31 460	38 510	42 020	43 370

Meddelanden från Konjunkturinstitutet, Ser. A:25, s. 8.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

lan högst 20 procent 1947 och lägst 16,3 procent 1949. De offentliga bruttoinvesteringarna
hade successivt stigit från 6,7 procent 1938/39 och 7,8 procent
1946 till 13,1 procent av bruttonationalprodukten 1953.

Därefter anföres att med hänsyn till utredningsuppdragets natur kommittén
funnit det angeläget att söka besvara frågan hur stor del av investeringarna
som påverkades av hur reglerna för företagsbeskattningen
var utformade. Enligt kommitténs mening kunde bostadsbyggandet och
åtminstone någon del av investeringarna inom jordbruket endast i mindre
utsträckning bli föremål för sådan påverkan. Detta måste däremot i större
eller mindre grad vara fallet beträffande investeringarna inom övriga i
följande tabell (tabell 2) redovisade områden. Kommittén beräknade att
60—70 procent av de privata bruttoinvesteringarna eller en utgiftssumma
på 4 å 5 miljarder kronor 1953 berördes av företagsbeskattningens utformning.
Detta motsvarade 35—40 procent av de totala —- privata och offentliga
— bruttoinvesteringarna sagda år.

Tabell 2. Privat bruttoinvestering 1938/39. 1946—1953
Procenttal

	1938/39	1946	1947	1948	1949	1950	1951	1952	1953
1. Bostäder1...........	41,1	39,8	37,6	28,4	29,9	28,6	26,0	27,2	27,4
2. Industri............	26,7	28,3	31,1	35,5	37,3	36,1	37,7	35,1	30,8
3. Kraft- och belysnings-
verk...............	1,2	1,9	2,1	2,8	2,9	2,9	2,1	3,b	3,3
4. Jordbruk (ekonomi-bvggnader och ma-
skiner).............	10,2	10,4	10,1	12,6	13,4	12,7	12,4	12,6	12,2
5. Transportmedel.....	16,6	16,8	16,3	17,4	13,0	16,5	18,8	18,3	23,0
6. övrigt..............	4,2	2,8	2,8	3,3	3,5	3,2	3,0	3,2	3,3
Summa	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0
Miljoner kronor........	2 241	4 153	4 966	4 832	4 791	5 542	6 633	6 894	7 263

1 Bostadsinvesteringarnas sjunkande andel sammanhänger delvis med att bostadsbyggandet
i viss utsträckning flyttats över till den offentliga sektorn.

Tabell 3. Enskilda bruttoinvesteringar 1953

Miljoner kronor

		Totalt	Under- håll	Övrigt
1.	Bostäder...................	1 994	716	1 278
2.	Industri...................	2 236	819	1 417
3.	Kraft- och belysningsverk....	239	21	218
4.	Jordbruk..................	888	466	422
5.	Transportmedel.............	1 668	562	1 106
t).	Övrigt.....................	238	41	197
	Summa	7 263	2 625	4 638

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Underhållsutgifterna. Kommittén påpekar, att även om underhållsutgifterna
kunde variera från år till år, de dock i stort sett torde vara stabilare
än investeringarna i övrigt. Det kunde därför i konjunkturpolitiskt sammanhang
vara motiverat att utskilja utgifterna för underhåll av produktionsapparaten.
Dessa senare utgifter ingick nämligen i de förut lämnade
uppgifterna å storleken av de privata bruttoinvesteringarna. Fördelningen
av bruttoinvesteringarna på underhåll och övrigt inom den privata sektorn
belyses av denna tabell (tabell 3).

Byggnader och maskiner. Vid diskussionen rörande investeringsstrukturen
fanns vidare anledning, framhåller kommittén, att skilja mellan investeiingar
i byggnader och anläggningar å ena sidan samt i maskiner och
andra verkstadsprodukter å den andra. Om man till en »allmän sektor»
hänförde statens och kommunernas investeringar samt investeringar i bostadsbyggen
och kraftverksanläggningar, fann man att byggnadsinvesteringarna
dominerade inom denna sektor, medan investeringarna inom
företagssektorn i högre grad var inriktade på maskinanskaffningar o. d.
Kommittén hänvisar i detta hänseende till följande av investeringskommittén
gjorda sammanställning (tabell i).

Tabell 4. Investeringsverksamheten 1951 uppdelad på vissa kategorier
(Lagerinvesteidngar samt reparationer och underhåll inte inberäknade)
Miljoner kronor

Byggnader och anlägg-ningar	Maskiner och andra verk-stadsprodukter	Samtliga investeringar
A. Investeringar inom den allmänna sek-torn (stat, kommun, bostäder och kraft-verk)............................. 3 000	1 000	4 000
B. Investeringar inom företagssektorn (jordbruk, industri, handel, privat sam-färdsel) ........................... 800	2 200	3 000
Summa A +B 3 800	3 200	7 000

Utlandets inflytande. Kommittén anför härom, att ett litet land som
Sverige med en relativt omfattande utrikeshandel även i konjunkturhänseende
måste bli starkt beroende av de internationella växlingarna. Det
förelåg därför ett stort intresse från vårt lands sida av internationell samverkan
för konjunktur stabilisering och för sådana betalningsarrangemang,
som dämpade konjunktur spridningen från ett land till ett annat. Man borde
dock inte vara alltför optimistisk beträffande möjligheterna att helt eliminera
internationella konjunkturfluktuationer. I samma mån fick man
räkna med att förhallandena i vart land inte kunde undgå att påverkas av
sådana fluktuationer och att den inhemska ekonomiska politikens möjlig -

Kangl. Maj.ts proposition nr 100

heter i viss mån begränsades av hänsynen till de internationella betingelserna.
Man fick också räkna med att dessa måste få vissa verkningar på
de privata investeringarnas omfattning.

Motkonjunktur. Mot bakgrunden av det nyss anförda har kommittén
sökt besvara frågan om det är möjligt att åstadkomma en stabilisering av
den totala investeringsverksamheten genom att investeringarna utanför
företagssektorn bringades att variera i omvänt förhållande till konjunkturerna.
Kommittén finner att i viss utsträckning möjligheter härtill givetvis
förelåg, och inte minst under efterkrigsåren hade sålunda bostadsbyggandet
och den offentliga investeringsverksamheten hållits tillbaka under
vissa skeden, då den industriella anläggningsverksamheten ställt mycket
betydande anspråk på landets produktiva resurser. Man borde dock inte
ställa alltför stora förhoppningar på möjligheterna att på denna väg stabilisera
den totala investeringsverksamheten. I ett högkonjunkturläge kunde
det vara svårt att vinna en tillräckligt kraftig nedpressning av investeringarna
inom den allmänna sektorn för att ge utrymme för den spontana ökningen
inom företagssektorn. Och i ett lågkonjunkturläge var det ingalunda
säkert att en utökning av bostadsbyggandet och offentlig investeringsverksamhet
i alla avseenden utgjorde någon lämplig ersättning för en
nedgång i företagens investeringar. Detta framgick tydligt, anför kommittén,
av investeringskommitténs kommentarer till den senast återgivna tabellen
(SOU 1953:6 s. 72—73).

Såsom framgår av tabellen uppgingo 1951 ny- och reinvesteringar inom den
allmänna sektorn (d. v. s. bostäder, kraftverk och offentliga anläggningar) till
ca 4 miljarder kronor. Härav utgjorde 3 miljarder byggnader och anläggningar
samt 1 miljard maskiner och andra verkstadsprodukter, däribland militär utrustning
till ett belopp av ca 500 miljoner kronor. Om man bortser från den
militära materielanskaffningen, vars omfattning inte i någon väsentlig mån
torde påverkas av konjunkturpolitiska överväganden, uppgår således hela den
årliga anskaffningen av maskiner och andra verkstadsprodukter inom den allmänna
sektorn till omkring 500 miljoner kronor eller mindre än fjärdedelen av
motsvarande investering inom företagssektorn. Det kan under sådana omständigheter
inte anses anmärkningsvärt att den offentliga investeringsreserven endast
i ringa utsträckning omfattar investeringar av annat slag än byggnads- och anläggningsarbeten.
Det torde också vara uppenbart att varje mera betydande
utvidgning av investeringsverksamheten utanför företagssektorn främst måste
komma att avse byggnader och anläggningar. Om en mera avsevärd tillbakagång
i företagens investeringsverksamhet till fullo skall kunna kompenseras genom
investeringsökningar på andra områden, måste det sålunda finnas möjligheter att
utvidga den totala byggnads- och anläggningsverksamheten utöver dess normala
omfattning, varvid arbetskraft tillfälligt finge överföras dit främst från verkstadsindustrien.
Men eu sådan tillfällig utökning av byggnads- och anläggningsverksamheten
skulle sannolikt visa sig vansklig att genomföra ur åtskilliga synpunkter.

Om möjligheterna att variera den offentliga investeringsverksamheten samt
bostadsproduktionen i omvänt förhållande till konjunkturerna således framstå

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

såsom starkt begränsade, så innebär detta å ena sidan att det inte längre
finns skäl att hoppas på en fullständig konjunkturutjämning inom den totala
investeringsverksamheten. Å andra sidan blir det som följd härav desto mera
angeläget att undersöka alla rimliga medel för att dämpa konjunkturrörelserna
inom företagens investeringsverksamhet.

Företagsbeskattningskommittén, som funnit investeringskommitténs argumentering
på denna punkt bärkraftig, uttalar att det visserligen var
angeläget, att alla möjligheter tillvaratogs att genom variationer i investeringarna
inom den allmänna sektorn kompensera växlingarna i företagens
investeringsverksamhet. Man måste dock beakta att utrymmet för en sådan
motkonjunktur var begränsat. I de flesta lägen torde därför, enligt
kommitténs mening, en konjunkturreglerande politik inte kunna stanna
vid försök att ernå en motkonjunktur av antytt slag utan måste även inriktas
på åtgärder för att parallellt påverka såväl offentliga som enskilda
investeringar.

Konjunkturpolitikens medel. Kommittén framhåller, att den inte funnit
skäl att behandla de åtgärder som kunde erfordras för att stabilisera investeringsverksamheten
inom den allmänna sektorn. När det åter gällde
att påverka investeringarna inom företagssektorn kunde, efter vad därefter
framhålles, olika medel komma i fråga såsom direkta regleringar, penningpolitik
och finanspolitiska åtgärder. I allmänhet torde det bli fråga
om en kombination av flera sådana medel, vilkas användning fick avpassas
efter det vid varje tillfälle föreliggande ekonomiska läget. Kommittén
framhåller, att den inte hade för avsikt att ingå på en bedömning av de
betydelsefulla politiska awägningsproblem, som därvid uppkom. Den inskränkte
sig till några allmänna principiella betraktelser, som kunde vara
ägnade att belysa den roll speciellt företagsbeskattningens regler kunde
spela därvidlag.

I fråga om bijggnadsregleringens användning för att stabilisera företagsinvesteringarna
anför kommittén följande uttalande av investeringskommittén
(s. 73).

Vid tillgång till en byggnadsreglering skulle det teoretiskt vara möjligt att föra
den ekonomiska politiken i övrigt på ett sådant siitt, att det alltid förelåg en
reserv av icke beviljade byggnadsprojekt, vilken skulle kunna anlitas så snart
några depressionstendenser gjorde sig gällande. Genom att ömsevis dämma upp
och tappa ur denna reserv skulle det vara möjligt att bibehålla stabilitet inom
byggnadsverksamheten trots cykliska växlingar i investeringsbenägenheten. Men
av de projekt, som nekas tillstånd under en högkonjunktur blir det sannolikt
endast en del som byggherrarna komma att vara angelägna om att genomföra
också under en efterföljande konjunkturavmattning. Med avseende på företagens
investeringsverksamhet skulle det dessutom vara en avgörande svaghet
hos den antydda utjämningsmetoden att den i huvudsak skulle vara tillämplig
endast på deras byggnads- och anläggningsverksamhct men inte på deras an -

Kangl. Maj:ts proposition nr 100

skaffning av maskiner och andra verkstadsprodukter och ännu mindre på deras
investeringar i lager. Den begränsande inverkan på maskinanskaffningen, som
indirekt skulle kunna utövas genom byggnadsregleringen, är ju som tidigare framhållits
synnerligen ofullständig. I sämsta fall skulle man f. ö. kunna framkalla
en accentuering av konjunkturfluktuationerna inom maskinanskaffningen i stället
för en utjämning av dessa.

Företagsbeskattningskommittén tillägger att, som framgått av det tidigare
återgivna, det var just för företagens maskinanskaffning som en utjämning
borde eftersträvas. Investeringskommittén hade för sin del dragit
följande slutsats (s. 74): »Ur konjunkturutjämningssynpunkt måste därför
penning- och finanspolitiska kontrollåtgärder, som kunna inverka på
företagens totala investeringsverksamhet, vara att föredra framför fysiska
kontroller, som äro verksamma endast med avseende på företagens byggnadsinvesteringar.
»

Beträffande penningpolitiska åtgärder anföres följande.

Investeringskommittén har behandlat penningpolitiska åtgärder i flera olika
sammanhang. Investeringskommittén har i denna fråga uttalat: »I sådana fall
då den ekonomiska politiken likväl anses böra inriktas på att tillfälligtvis öka
den allmänna sektorns andel av investeringsverksamheten finns det emellertid
möjligheter att vidtaga penning- och finanspolitiska åtgärder, som i första hand
drabba företagens investeringar. Sådana äro även att föredraga med tanke på
de fysiska kontrollernas osmidighet. Såsom tidigare framhållits måste dessutom
en fysisk kontroll sådan som byggnadsregleringen med hänsyn till byggnadsinvesteringarnas
begränsade betydelse för företagen vara förhållandevis ineffektiv,
om det speciellt gäller att hålla tillbaka företagens investeringar» (s. 66). —
Det förefaller dock som om de penningpolitiska medlens effektivitet skulle begränsas
av det även av investeringskommittén inledningsvis omtalade förhållandet,
att »för företagsinvesteringarna har finansiering över den allmänna kapitalmarknaden
inte samma betydelse som för övriga investeringar» (s. 18). Men
vissa verkningar kan likväl uppnås av penningpolitiska kontrollåtgärder »genom
en begränsning av företagens lånemöjligheter. Eftersom likviditeten brukar vara
ojämnt fördelad, finns det alltid företag med lånebehov också i sådana lägen
där det kan konstateras, att likviditeten genomsnittligen är stark för företagssektorn
i dess helhet. Sådana företags möjligheter att finansiera investeringar
bero i hög grad på om de kunna få låna av affärsbankerna, som bl. a. förvalta
de mera likvida företagens tillgodohavanden. En penningpolitik som på det ena
eller andra sättet söker tvinga affärsbankerna att bedriva en restriktiv kreditgivning
kan i viss utsträckning förhindra att de mera likvida företagens tillgodohavanden
tagas i anspråk för andra företags investeringar» (s. 25—26).

Företagens likviditet. Kommittén hänvisar till de undersökningar rörande
industrins bruttosparande och bruttoinvesteringar, som utförts inom konjunkturinstitutet
på grundval av statistiska centralbyråns sedan 1950 sammanställda
företagsstatistiska uppgifter (»Konjunkturläget hösten 1953»,
Meddelanden från konjunkturinstitutet, serie A: 24, bil. 1).

Därvid avses med bruttosparande företagens avskrivningar å anlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ningstillgångar och den redovisade vinsten inklusive avsättningar till fonder
och personalstiftelser efter avdrag för skatteavsättningar och utdelningar.

Angående det använda begreppet för bruttoinvesteringar anför kommittén.

Investeringarna innefattar all ny- och ombyggnadsverksamhet samt ny- och
ersättningsanskaffning av maskiner, apparater, fordon etc. Häri ingår dock ej
kostnader för reparationer och underhåll, vilka om de inräknats i investeringarna,
skulle ha medfört en motsvarande ökning av sparandet och således ej påverkat
sparandeöverskottets storlek. Vid försäljning av anläggningstillgångar
uppkommen vinst eller förlust har reglerats över vinst- och förlustkontot och
därvid ökat (resp. minskat) sparandet med motsvarande belopp, varför ej heller
denna omständighet inverkar på sparandeöverskottets storlek. Lagerposten slutligen
borde egentligen, liksom fallet är med övriga investeringar, representeras
av de mot förändringarna i lagret svarande faktiska kostnaderna och ej av det
bokförda värdet, som i hög grad är beroende av värderingsprinciperna. Om en
nedskrivning av lagrets värde ägt rum vid årets slut, innebär detta emellertid,
att den i statistiken redovisade bruttovinsten och därmed även bruttosparandet
enligt ovan angivna definition minskats med samma belopp. Sparandeöuerskottets
storlek är således oberoende av lagervärderingsmetoden så länge sparandet
och de totala investeringarna påverkas på likartat sätt av den använda
värderingsprincipen. Eftersom uppgift om denna bokföringsmässiga nedskrivning
ej varit tillgänglig, har, för att uppfattning skall erhållas om sparandeöverskottets
storlek, förändringen i det bokförda värdet använts.

Kommittén redovisar därefter, med utgångspunkt från den nyss omnämnda
undersökningen, i en tabell relationerna mellan bruttosparande och
bruttoinvesteringar åren 1950—1952. I denna tabell betecknas bruttosparandet
med S, investeringar i anläggningstillgångar med IA samt investeringar
i anläggningstillgångar och lager med IA -j_ IL, därvid lagerinvesteringarna
beräknats på grundval av förändringar i lagrens bokförda värden. I tabellen
har medtagits de företag, för vilka uppgifter förelegat för alla tre
åren 1950—1952, tillhopa 762 företag med 356 000 arbetare 1952 eller ca
55 procent av hela arbetarantalet hos de i industristatistiken ingående företagen.
Tabellen (tabell 5) innehåller följande uppgifter.

Tabell 5. Bruttosparande och bruttoinvesteringar 1950—1952

Miljoner kronor

År

Ia + Il

1950 ........

1951 ........

1952 ........

1 016,6

1 235,1

1 202,3

1 062,5
1 826,3
1 745,2

Tillhopa 4 273,2

3 454,0

4 634,0

Av tabellen framgick, framhåller kommittén, att bruttosparandet för de
ifrågavarande företagen tillhopa alla åren översteg investeringarna i an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

läggningstillgångar. Av största intresse var emellertid att jämföra sparandet
med de totala investeringarna sådana de framträdde i den sista kolumnen
i tabellen. Den vid en sådan jämförelse framträdande differensen angav
nämligen i vilken utsträckning företagen för de angivna investeringarna
behövt anlita upplåning utifrån resp. kunnat förbättra sin likviditet. År

1950 förelåg för de ingående företagen tillhopa ett sparandeöverskott, för
de båda följande åren däremot ett upplåningsbehov.

Kommittén anmärker, att förhållandena emellertid växlade starkt från
företag till företag och olika branscher emellan. Härom anföres följande.

År 1950 var mellan 60 och 70 procent av företagen helt självfinansierande och
förhållandena var i detta avseende gynnsamma inom flertalet industrigrenar. Det
kan anmärkas, att lagrens volym detta år torde undergått någon minskning. Följande
år var bilden mera splittrad. Endast mellan 35 och 40 procent av företagen
var i anförd mening självfinansierande. Olikheterna mellan branscherna var
stora, med betydande överskott särskilt inom de exporterande skogsindustrierna
och ett ansträngt läge för hemmamarknadsindustrierna, särskilt textilindustrin.
Främst på grund av avsättningssvårigheterna för de sistnämnda branscherna
ägde en betydande ökning av lagervolymen rum (för de i tabell 5 medtagna
företagen uppskattningsvis av storleksordningen 300 miljoner kronor). År 1952
var läget ånyo omkastat. Skogsindustrierna såg sina försäljningsinkomster gå
ned, sina lager växa och sin finansiella ställning försämras, medan en viss återhämtning
inträdde för konsumtionsvaruindustrierna. Över 60 procent av företagen
var helt självfinansierande. — Totalt för hela treårsperioden 1950—52 var
330 av de i tabell 5 ingående 762 företagen i här angiven mening självfinansierande.

Uppenbart var, tillägger kommittén, att helt självfinansierande företag
inte i samma mån som mera kreditbetonade företag kunde påverkas av en
kreditåtstramning, som företogs i syfte att dämpa en extrem högkonjunktur.
I den mån en betydande del av företagen, såsom de nyss anförda
uppgifterna syntes antyda, var självfinansierande kunde därför ett behov
föreligga att i vissa lägen komplettera en restriktiv penningpolitik med
åtgärder av finanspolitisk natur som begränsade företagens möjligheter att
göra investeringar på grundval av inom företagen uppsamlade sparmedel.

Kommittén betonar, att å andra sidan inte allt för vittgående slutsatser
kunde dras av det framlagda materialet, samt tillägger.

För det första måste understrykas, att de år som inbegripes i denna undersökning
representerar en period av förmodligen helt exceptionell karaktär, bl. a.
med hänsyn till den osedvanligt starka vinstkonjunktur, som under åren 1950—

1951 präglade skogsindustrin. För det andra visar även dessa siffror, att cn tillräckligt
stor del av företagssektorn är så pass beroende av kreditmarknaden att
en restriktiv penningpolitik i och för sig kan beräknas få en starkt återhållande
effekt på investeringsverksamheten totalt sett, låt vara att denna effekt kan
väntas slå ojämnt med hänsyn till det skiftande likviditetsläget inom olika branscher
och olika företag. För det tredje är det sannolikt att en allmän åtstramning
på kreditmarknaden även inom helt självfinansierande företag manar till
större omtanke om likvidiletsberedskapen och därmed leder till större återliåll 4

— Bihang till riksdagens protokoll W55. 1 samt. Nr 100

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 100

samhet i investeringshänseende. I ett knappt penningläge kan nämligen dessa
företag snabbt komma i den situationen att deras likvida resurser blir uttömda
och de blir beroende av upplåningen på kreditmarknaden.

Efter vad därefter anföres syntes utvecklingen på den svenska kreditmarknaden
bekräfta, att trots att många företag utan tvivel kunnat grunda
en väsentlig del av sin investeringsverksamhet på självfinansiering, näringslivets
beroende av upplåningen på kreditmarknaden dock varit mycket
utpräglat under de mest markerade högkonjunkturåren. För att belysa
detta har kommittén sammanställt vissa uppgifter, delvis grundade på
ungefärliga uppskattningar, beträffande industrins ianspråktagande av
kredit under åren 1946—1953. Uppgifterna är sammanställda i en tabell
(tabell 6) av följande innehåll.

Tabell 6. Förändringar i utestående industrikrediter under åren 1946—1953

Miljoner kronor

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

Affärsbankerna1....... —10 + 220 + 275 —40 + 75 + 440 + 30 —200

Försäkringsbolagen2 . . . + 8 + 51 + 24 + 31 + 18 + 45 + 139 —

AB Industrikredit..... +1 +10+12+3 + 2 + 2 + 5 + 2

Obligationslån3........ —14 + 162 + 130 + 82 — 21 + 8 + 61 + 159

Förlagslån3........... — + 116 + 86 — + 39 + 87 + 20 + 1

— 15 + 559 + 527 + 76 + 113 + 582 + 255 — 38

1 Uppskattningar grundade på Svenska Bankföreningens statistik angående bankkrediternas
fördelning på näringsgrenar.

2 Lån mot inteckning i fabriksfastighet.

3 Emissioner — amorteringar.

Kommittén erinrar att under efterkrigstidens högkonjunktur förelegat
två markerade toppar, nämligen åren 1947—1948 och 1950—1951. Tabellen
visade klart att det under båda dessa perioder förelegat en mycket kraftig
ökning av industriföretagens upplåning såväl från affärsbankerna som
på marknaden för långfristigt kapital. En kraftig minskning av kreditanspråken
visade sig däremot föreligga inte blott stabiliseringsåret 1949
utan även åren 1952—1953. Den senare nedgången måste till stor del ses
som resultat av den mycket restriktiva kreditpolitik som insattes i början
av 1952.

Enligt kommitténs uppfattning tydde de anförda siffrorna på att spelrummet
för en restriktiv kreditpolitik och därmed möjligheterna att förhindra
en överdriven ansvällning av de privata investeringarna under efterkrigstiden
varit betydande. Sannolikheten talade för att så även i fortsättningen
skulle komma att vara fallet.

Företagsbeskattningens roll. Utan att ytterligare ingå på avvägningen
mellan kreditpolitiska och finanspolitiska åtgärder understryker kommittén

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

önskvärdheten av en samordning av politiken på dessa båda fält. Verkningarna
av exempelvis åtgärder på företagsbeskattningens område måste i hög
grad bli beroende av den penningpolitik, som samtidigt fördes. Det var för
kommittén sålunda uppenbart, att en konjunktur stabilisering inte kunde
åstadkommas allenast med hjälp av företagsbeskattningen utan att denna
måste ingå som ett led i en allmän, på detta syfte inriktad ekonomisk
politik. Från rent konjunkturpolitiska synpunkter var det angeläget att de
olika bestämmelserna i företagsbeskattningen fick en sådan utformning att
de inte i och för sig tenderade att skärpa konjunkturfluktuationerna i företagens
investeringar. Därutöver kunde man diskutera mera speciella skattepolitiska
åtgärder, som kunde behöva tillgripas i särskilda situationer.

I detta sammanhang må följande tilläggas.

Som av den fortsatta framställningen kommer att framgå har företagsbeskattningskommittén
framlagt förslag till åtskilliga ändringar i reglerna
för företagsbeskattningen, vilka ändringar innefattar en viss åtstramning
i möjligheterna till s. k. vinstreglerande dispositioner. Mot vissa av dessa
ändringsförslag har ledamöterna i kommittén herrar Gustafson och Wehtje
i ett gemensamt vid betänkandet fogat yttrande anfört reservation. De
skäl, som reservanterna åberopat till stöd för den av dem hävdade uppfattningen,
kommer jag att i vederbörliga sammanhang redovisa. Redan nu
må emellertid omnämnas, att en av de utav nämnda reservanter åberopade
omständigheterna är att enligt deras mening de ifrågasatta åtstramningarna
skulle utöva inverkan på en jämförelsevis begränsad del av den totala investeringsverksamheten
i samhället. Därvid hänvisas till delar av det siffermaterial,
som av mig i det föregående återgivits från betänkandet.

Remissyttrandena

I det övervägande antalet remissyttranden, som avgivits över företagsbeskattningskommitténs
betänkande, har några invändningar inte riktats
mot det nyss återgivna, av kommittén sammanställda materialet. Detsamma
gäller beträffande kommitténs allmänna diskussion rörande konjunkturväxlingarnas
karaktär och konjunkturpolitikens möjligheter. Vissa
invändningar och påpekanden, som delvis hänför sig till kommitténs i det
följande redovisade överväganden men samtidigt har anknytning till nu
förevarande avsnitt, har emellertid framställts av landsorganisationen, näringslivets
skattedelegation, vissa handelskamrar, Kooperativa förbundet,
länsstyrelsen i Kristianstads län samt kammarrätten.

För det huvudsakliga innehållet i dessa invändningar och påpekanden
lämnas nu en redogörelse, därvid jag emellertid samtidigt vill hänvisa till
vad som i det följande kommer att återges under avsnittet »Allmänna synpunkter
på nettovinslbeskattningen».

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Landsorganisationen säger sig konstatera att de senaste årens utredningsarbete,
bl. a. på grund av frånvaron av samordning mellan de olika
skattekommittéer som arbetat under senare år endast i obetydlig grad
kunnat belysa de finanspolitiska problemen i stort. Även bortsett från de
frågor som var förknippade med tillfälliga ingripanden på företagsbeskattningens
område, rådde det fortfarande stor oklarhet om vilka åtgärder
som var att föredra i kampen mot inflationstendenserna. Vilken roll borde
sålunda tillmätas finanspolitiken över huvud? Borde man tillgripa skärpt
beskattning av företag eller av fysiska personer, skatter eller socialförsäkringsavgifter,
indirekt eller direkt beskattning, allmän omsättningsskatt
eller punktskatter?

I yttrandet från näringslivets skattedelegation uttalas, att de delegerade
inte kunde finna den argumentering bärande som kommittén anfört beträffande
behovet att förstärka penningpolitiken med åtgärder som direkt
drabbade de självfinansierande företagen. Kommittén syntes ha en överdriven
uppfattning om självfinansieringens strategiska betydelse i konjunkturförloppet.
Enligt de uppgifter som kommittén själv anfört i tabell 6, var
det uppenbart, att utvecklingen under efterkrigstiden inte gav stöd för en
sådan uppfattning. Dessa uppgifter antydde, att industrin under de utpräglade
inflationsåren varit starkt beroende av upplåning från kreditmarknaden
för att finansiera sina investeringar. Möjligheterna att genom
en restriktiv kreditpolitik nå en väsentlig effekt på investeringarnas utveckling
hade därför varit mycket stora, om man blott hade velat utnyttja
dessa möjligheter. Det borde också understrykas, att även företag
som i väsentlig grad var självfinansierande, i ett högkonjunkturläge —
som vanligen karakteriserades av stigande anspråk på pengar för olika
ändamål — måste komma att påverkas av den allmänna likviditetsåtstramning
som utlöstes av en restriktiv penningpolitik. Även i sådana företag
kom utgiftsdispositionerna att bli försiktigare i ett läge av allmän penningknapphet.
Riktigheten av den uppfattning om likviditetsförhållandenas
gestaltning i konjunkturförloppet som kommittén utan närmare diskussion
utgick ifrån — nämligen den att företagen hade hög likviditet i högkonjunkturen
och låg likviditet i lågkonjunkturen — kunde ifrågasättas,
och den var i allt fall alltför onyanserad för att läggas till grund för schematiska
lagstiftningsåtgärder. Inom viktiga områden av vår industri syntes
i själva verket förhållandena vara de rakt motsatta: det var högkonjunkturen
som medförde en anspänning av likviditetsförhållandena och därmed
en ökning av upplåningsbehoven.

Därefter uttalar delegerade att, om det likväl för att tillgodose de konjunkturpolitiska
kraven befanns ofrånkomligt att vidtaga åtgärder inom
den permanenta skattelagstiftningen, de konjunkturpolitiska fördelar man
i ett högkonjunkturläge kunde vinna därmed enligt delegerades uppfattning
tedde sig mycket begränsade. Därefter anföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Att de konjunkturpolitiska fördelarna äro mycket begränsade sammanhänger
framför allt med att storleksordningen av de utgifter i samhällsekonomien som
på ett eller annat sätt kunna påverkas av den föreslagna skärpningen av skattereglerna
är relativt obetydlig. I ett extremt högkonjunkturläge av den typ,
som kommittén planerar för, är ju konjunkturpolitikens uppgift att se till att
utgifterna i samhällsekonomien icke tendera att bli större än vad som ryms inom
ramen för tillgängliga reala resurser. Denna politik måste vara efterfrågebegränsande,
och dess verkan måste göra sig gällande över hela fältet av utgifter i
samhällsekonomien, d. v. s. den måste gälla den offentliga konsumtionen och de
offentliga investeringarna lika väl som den privata konsumtionen och de privata
investeringarna. Här kunna de skattepolitiska åtgärder som kommittén rekommenderar
givetvis endast ha betydelse för den del av de totala utgifterna i samhällsekonomien
som representeras av företagens investeringar. Enligt i betänkandet
citerade uppgifter uppgick år 1953 den totala utgiftssumman i samhällsekonomien
till ett belopp av drygt 43 miljarder kronor. Härav svarade de privata
bruttoinvesteringarna för drygt 7 miljarder. En väsentlig del av dessa investeringar
utgjordes dock av investeringar i bostäder, i jordbruk och en hel del annat
som i förevarande sammanhang måste sorteras bort. Räknar man vidare också
bort den del av företagens investeringar som utgjordes av underhållsutgifter —
från de s. k. 3-årsinventarierna, som egentligen också böra frånräknas, kunna
vi i detta sammanhang bortse — kvarstår ett belopp av ca 3 miljarder kronor,
som utgör sådana investeringar inom den privata sektorn vilkas omfattning kan
tänkas påverkas av hur reglerna för företagsbeskattningen äro utformade. Detta
belopp motsvarar ca 7 procent av den totala utgiftssumman i samhällsekonomien.

Det kan knappast göras gällande, att denna del av de totala utgifterna i samhällsekonomien
är så betydande, att det för att förstärka kontrollen över dessa
utgifter skall var.a nödvändigt att företa så genomgripande åtgärder som det
här är fråga om, helst som man redan i de penningpolitiska medlen har ett
effektivt instrument att reglera dessa utgifter.

Den sist antydda synpunkten kommer även till uttryck i yttrandena
från Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskammaren
i Göteborg samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare.

Även Kooperativa förbundet ger uttryck åt en liknande tankegång. Efter
att ha framhållit att det var fullt klart, att konjunkturpolitiken främst
måste avse att påverka investeringarnas omfattning, anför förbundet vidare.

En sådan påverkan måste emellertid planeras och sättas i verket så att den
något så när likformigt och samtidigt riktar sig mot de flesta områden av investeringsverksamheten.
Den kan på det sättet förebygga överinvesteringar på
särskilda områden och därmed också överflödiggöra isolerade ingripanden mot
dessa. Kommittén borde därför ha ägnat större uppmärksamhet åt frågan, huruvida
det område av de privata investeringarna, som berörs av den föreslagna
omläggningen, är stort nog för att garantera en så avsevärd effekt för konjunkturstabiliseringen,
att denna kan i utslagsgivande grad motivera de kraftiga och i
enskilda företags ställning i många fall djupt ingripande beskärningar av företagens
vinstdispositioner för investeringsändamål, vilka slopandet av den fiia
avskrivningsrätten och lagervärderingen innebär. Kommitténs beräkning, att
företagsbeskattningens utformning i sin helhet påverkar CO 70 procent av de
privata bruttoinvesteringarna eller en utgiftssumma på 4 5 miljarder kronor

må vara riktig men är i och för sig inte tillräckligt upplysande. Det område av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

dessa investeringar, som påverkas av de föreslagna speciellt investeringshämmande
förändringarna (slopandet av de fria avskrivningarna) är här mera betydelsefullt
att söka fixera. Inom företagssektorns byggnads- och anläggningsverksamhet
(jordbruk, industri, handel, privat samfärdsel), där nyinvesteringarna
år 1951 utgjorde 800 miljoner kronor, gäller inte den fria avskrivningsrätten,
och de ifrågavarande begränsningarna i denna berör följaktligen inte avskrivningarna
på byggnader. Ser man på de totala —- allmänna och privata — bruttoinvesteringarna
i landet, blir under alla förhållanden, även på kommitténs jämförelsegrunder,
den del av bruttoinvesteringarna, som påverkas genom företagsbeskattningen
(även i andra delar än avdragsåtstramningen) 35—40 procent.
Företagslivets bruttoinvesteringar i inventarier och maskiner — alltså de kategorier,
som i första hand drabbas av begränsningarna av den fria avskrivningsrätten
— utgjorde enligt av kommittén anförda siffror (tabell 1 och 4 i kap. 2)
under högkonjunkturåret 1951 2 200 miljoner kronor av de totala bruttoinvesteringarna
å 10 400 miljoner kronor detta år, eller 21 procent. Övriga investeringar
— alltså den vida övervägande delen eller 8,2 miljarder —- utgjordes av investeringar
av stat och kommun i affärsverk och andra anläggningar, vidare bostäder,
privata företags investeringar i byggnader, jordbrukets investeringar och andra,
vilka inte drabbas av de föreslagna begränsningarna av den fria avskrivningsrätten.

Därefter anföres att, trots de särskilda stimulanserna för investeringsverksamheten,
den totala investeringskvoten för företagssektorn inte ökats;
de privata investeringarna tog under efterkrigstiden, liksom under sista
förkrigsåret, genomsnittligt i anspråk procent av bruttonationalpro dukten.

De offentliga investeringarnas andel hade däremot stigit, eller från
6,7 procent år 1938/39 till 7,8 procent år 1946 och 13,i procent år 1953.
Utan att i detalj diskutera förändringarna i investeringsstrukturen under
efterkrigstiden ansåg sig dock förbundet kunna med ledning därav fastslå,
vad också 1949 års investeringskommitté i princip uttalat, nämligen att
för dämpande av konjunkturrörelserna också de möjligheter borde tillvaratas,
som låg i variationer i de offentliga investeringarna, även med beaktande
av att de offentliga och de privata investeringarna i viss utsträckning
avsåg skilda investeringsområden. Förbundet ville understryka den utomordentligt
stora betydelsen av sådana variationer i de offentliga investeringarna
för att hålla den totala investeringsverksamheten någorlunda jämn.

Skånes handelskammare, som delade kommitténs uppfattning att svårigheterna
att stabilisera den totala investeringsverksamheten uteslutande
genom att investeringarna utanför företagssektorn bringades att variera i
omvänt förhållande till konjunkturerna var betydande, betonar att möjligheter
torde föreligga för det allmänna att genom begränsning av de
offentliga investeringarna och bostadsbyggandet lämna ett inte oväsentligt
bidrag till stabilisering av den totala investeringsverksamheten.

Kammarrätten framhåller att i kommitténs betänkande redogjorts —
på ett fullständigare sätt än tidigare skett — för huru gällande tillämpning
av de beskattningsregler, som medgav vinstreglerande dispositioner, i praktiken
utfallit. Då det gällt att bedöma beskattningsreglernas betydelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

konjunkturförloppen samt möjligheten och lämpligheten att genom beskattningsåtgärder
av olika slag verksamt påverka nämnda förlopp, hade
emellertid inom kommittén olika meningar yppats.

Det skulle enligt kammarrättens mening utan tvivel vara värdefullt, om
vid bedömande av sådana frågor, som varit föremål för kommitténs övervägande,
tillgång fanns till material, som medgav ett mera tillförlitligt bedömande
av olika beskattningsåtgärders verkningar i konjunkturpolitiskt
och samhällsekonomiskt hänseende. Givetvis kunde ett sådant material
inte åstadkommas inom ramen för en under begränsad tid pågående kommittéutredning.
Möjligen skulle dock ett underlag för hithörande frågors
bedömande efter hand kunna samlas genom etablerande i någon form av
en kontinuerlig forskning rörande beskattningens verkningar i sådana
hänseenden, som kunde vara av mera betydelsefullt samhälleligt intresse.
Kammarrätten ville ifrågasätta, om inte — oavsett huru prövningen av de
sakkunnigas förslag utföll — förutsättningarna för åvägabringande av en
forskningsverksamhet av angivna art borde upptagas till övervägande.

Departementschefen

Under efterkrigstiden har en av den ekonomiska politikens mest angelägna
uppgifter varit att söka dämpa expansionssträvandena i syfte att
hålla den samlade efterfrågan inom ramen för tillgängliga resurser. Härvid
har olika medel tillgripits. Huvudinstrumenten har varit den allmänna
finans- och kreditpolitiken. Under större delen av perioden har budgetöverbalansering
förekommit. På kreditmarknaden har åtstramningsåtgärder
vidtagits, bland annat med stöd av skärpta kassareservkrav eller
genom vissa räntehöjningar. Det kan vidare erinras om byggnadsregleringen,
konjunktur- och prisutjämningsavgifterna för skogsindustrin, vinststeriliseringen,
vissa skogsägares skyldighet att göra insättning på s. k.
investeringskonto för skog, konjunkturskatten, investeringsskatten samt
avgiftsbeläggningen av investeringar och bilköp.

I det läge, då genomförandet av nämnda åtgärder och främst dem som
mera direkt åsyftade en kreditåtstramning var aktuellt, framstod såsom
påkallat att parallellt därmed inskränka företagens rätt att utnyttja de i
den permanenta lagstiftningen medgivna mycket vidsträckta möjligheterna
till s. k. vinstreglerande dispositioner. Som framgår av vad i kommittédirektiven
anförts skulle företag med betydande vinstmedel eljest kunna bereda
sig sådant uppskov med beskattningen av dessa vinstmedel att de i
större eller mindre utsträckning gjorde sig oberoende av åtstramningen
på den allmänna kreditmarknaden. De nu antydda åtgärderna avsåg vissa
inskränkningar i den fria avskrivningsrätten och lagervärderingen inskränkningen
i sistnämnda hänseende upphävdes visserligen innan respektive
beskattningsår gått till ända — samt i rätten till avdrag för vissa stif -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

telse- och fondavsättningar. Då avskrivningsrätten och lagervärderingsreglerna
skärptes, avsågs givetvis även att dämpa ett på grund av skattereglernas
konstruktion föreliggande speciellt incitament till anskaffning
just av maskiner och lagertillgångar.

När genomförandet av de nu senast antydda åtgärderna på beskattningsplanet
hastigt blev aktuellt, förelåg självfallet inte någon uttömmande utredning
till ledning för ett bedömande av den samlade effekten från rent
konjunkturpolitiska synpunkter av de ifrågasatta åtgärderna. Bedömandet
fick därför ske på grundval av mera allmänna överväganden. På samma
sätt förhöll det sig med spörsmålet om hur långtgående åtgärder, som i
skilda hänseenden borde vidtagas. Redan nu anförda omständigheter utgjorde
ett starkt skäl för tillsättandet av en utredning, som — så långt
detta kunde vara möjligt — allsidigt undersökte dessa problemställningar.
Det måste nämligen antagas, att det kunde bli nödvändigt med en fortsatt
begränsning i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. Vidare kunde,
för den händelse ett sådant konjunktur skede inträdde som möjliggjorde
en återgång till den permanenta lagstiftningens tillämpning, behov ånyo
uppstå att framdeles tillgripa speciella åtgärder.

Emellertid var det inte endast dessa överväganden, som utgjorde motivet
för kommitténs tillkallande. Erfarenheterna hade givit vid handen dels
att det var förenat med betydande svårigheter att med tillräcklig säkerhet
avgöra nar tidpunkten var inne för åtstramningar på området för företagsbeskattningen
och dels att — även om ett riktigt bedömande härutinnan
kunde göras de tillfälligt insatta åtgärderna sådana skattelagarna var
konstruerade inte fick den omedelbara effekt som åsyftades. Det fanns
därför anledning att även undersöka i vad mån de permanenta reglerna
kunde så ändras att de blev på det hela taget konjunkturpolitiskt godtagbara
även i högkonjunkturlägen.

Jag vill i detta sammanhang något beröra landsorganisationens önskemål
om en större samordning av utredningsarbetet på förevarande område,
varigenom bättre förutsättningar skulle tillskapas för att få de finanspolitiska
problemen i stort belysta och klarhet kunna vinnas om vilka
åtgärder som var att föredra i kampen mot inflationstendenserna.

Vilka åtgärder i sådant syfte, som i det särskilda läget bör tillgripas för
att upprätthålla samhällsekonomisk balans, torde enligt min mening inte
kunna med säkerhet på förhand fastläggas. Förhållandena gestaltar sig
nämligen merendels ganska olika vid skilda tillfällen, varför värdet av
ett pa förhand uppställt program måste förutses vara begränsat. Man får
i stället räkna med att allt efter lägets utveckling pröva erforderligheten
av olika tänkbara ingripanden. Det bör även erinras om att de under senare
år vidtagna åtgärderna i nu förevarande hänseenden innebär problemlösningar,
beträffande vilka någon samlad erfarenhet ännu inte finnes eller
kan för dagen erhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Med det sagda har jag ingalunda velat göra gällande att den av landsorganisationen
ifrågasatta utredningen inte bör göras. Tvärtom synes önskvärt
att en sådan framdeles kommer till stånd. När tiden härför är inne,
kan ej nu med säkerhet anges. I allt fall bör resultatet avvaktas av de
undersökningar, som för närvarande pågår inom 1951 års penningvärdeundersökning
och 1952 års kommitté för indirekta skatter. Jag far erinra
om vad jag redan i finansplanen uttalat rörande avsikten att i höst igångsätta
en utredning angående de praktiska möjligheterna att förena full
sysselsättning med samhällsekonomisk jämvikt och stabilt penningvärde.

I avvaktan härpå bör emellertid de åtgärder vidtagas, som redan nu kan
bedömas verka åt rätt håll, alltså medverka till en konjunktur stabilisering.
På grund härav bör det alltså vara lämpligt att, utan hänsyn till den ifrågasatta
nya utredningen, nu uppta frågan om företagsbeskattningens ändamålsenliga
utformning.

Såsom framgår av de återgivna remissyttrandena har från näringslivets
sida gentemot en åtstramning i företagens rätt till vinstreglerande dispositioner
invänts att detta ur konjunkturpolitisk synvinkel skulle vara av
mycket begränsat värde med hänsyn till storleksordningen av de utgifter i
samhället som härav påverkades. Det har därvid åberopats att av de privata
investeringarna under 1953 å tillhopa 7,3 miljarder kronor blott ca
3 miljarder över huvud läte sig påverkas av beskattningsreglernas utformning.
Dessa 3 miljarder kronor motsvarade endast 7 procent av de totala
utgifterna i samhället.

Om man ser på försörjningsbalansen sådan den tedde sig t. ex. 1953 —-ytterligare statistiskt material finns numera i nationalbudgeten för år 1955,
men detta rubbar inte de allmänna dragen i bilden — uppgick bruttonationalprodukten
till ca 43 miljarder kronor. Härav tog investeringarna i anspråk
ca 13 miljarder kronor; detta belopp fördelade sig i sin tur med ca
7,3 miljarder på privat inhemsk bruttoinvestering och ca 5,7 miljarder på
offentlig sådan. För konsumtion togs i anspråk ca 30 miljarder kronor,
varav för privat sådan ca 25 miljarder.

Såsom även kommittén framhållit låter sig icke alla investeringar inom
den privata sektorn påverkas av beskattningsreglerna. Den del beträffande
vilken en påverkan är möjlig kan dock antagas vara större än vad skattedelegationen
angivit.

Alldeles bortsett härifrån kan emellertid skattedelegationens nyss återgivna
resonemang icke godtagas. En allmän uppfattning är att just investeringarna
spelar en betydande strategisk roll för hela konjunkturförloppet.
Erfarenhetsmässigt företer nämligen företagens investeringsvilja starka
växlingar, som ofta är av avgörande betydelse för förändringarna i det allmänna
ekonomiska läget. Utvecklingen i vårt land under loppet av 1954,
då en oförutsedd ökning just av företagens investeringar framkallat eu
skärpning av högkonjunkturen, utgör ett exempel härpå. De nyss återgivna

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 100

uPP§ifterna 0ln investeringarnas procentuella andel är utan egentligt intresse
och ägnade att ge en felaktig bild vid ett bedömande. Det avgörande
är förändringarna från det ena året till det andra. Även relativt små förändringar
får i den fulla sysselsättningens ekonomi stor betydelse för den
samhällsekonomiska balansen. En ökning av investeringarna övar ett starkt
inflytande inte blott så att ökade investeringar på ett håll inom näringslivet
för med sig ökade investeringar på andra håll utan även därutinnan att en
ökad investeringsverksamhet i näringslivet påverkar hela bilden av försörjningsbalansen
och ytterst även den största posten däri, den privata
konsumtionens omfattning.

En dämpning av företagens expansionssträvanden i ett högkonjunkturläge
lägger sålunda grunden till återhållsamhet även i konsumtionsskiktet.
Självfallet föreligger också möjligheter att genom andra, mera direkt verkande
åtgärder begränsa den privata konsumtionen. Bland sådana medel
som kan ifrågakomma må nämnas överbalansering av statsbudgeten, speciella
acciser eller punktskatter eller en mer allmän konsumtionsbeskattning.
Det bör emellertid framhållas att i en högkonjunktur omfattningen
av konsumtionen endast i viss, relativt begränsad grad låter sig påverkas.
Att i vissa lägen särskilda konsumtionsbegränsande åtgärder likväl kan
behöva vidtagas utgör emellertid uppenbarligen icke, såsom skattedelegationen
velat göra gällande, ett argument mot att man i syfte att upprätthålla
samhällsekonomisk balans tillgriper åtgärder som riktar sig mot den strategiskt
mest betydelsefulla faktorn, nämligen de privata investeringarna.

Det har i diskussionen framhållits att i ett högkonjunkturläge begränsningar
måste göras även av de offentliga investeringarna. En betydande
del av sistnämnda investeringar avser försvarsutgifter; i detta hänseende
finnes intet egentligt utrymme för en konjunkturpolitisk avvägning av investeringsvolymen.
I övrigt omfattar de offentliga investeringarna främst
bostads-, kraftverks- och vägbyggandet. Även i dessa delar anmäler sig
svårigheter att vinna av konjunkturpolitiska hänsyn betingade variationer.
Ett visst utrymme finnes likväl, och liksom fallet var under de tidigare
efterkrigsåren — då dessa investeringar starkt hölls igen — får man räkna
med att även framdeles söka i görligaste mån utnyttja de offentliga investeringarna
för en motkonjunktur. Jag åberopar emellertid — i likhet
med företagsbeskattningskommittén — investeringskommitténs uttalande
(SOU 1953:6, s. 72—73) om de begränsade möjligheterna i detta hänseende
och angelägenheten av att söka ernå en stabilisering av såväl de offentliga
som de privata investeringarna var för sig. De möjligheter att variera
de offentliga investeringarna, som kan finnas, utgör följaktligen inte heller
något argument från konjunkturpolitisk synpunkt mot önskemålet att
i vissa lägen söka dämpa näringslivets expansionssträvanden.

Gentemot kommitténs förslag har från näringslivets sida vidare invänts
att något egentligt behov inte skulle föreligga att komplettera en allmän

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

restriktiv penningpolitik med åtgärder på företagsbeskattningsplanet. Som
stöd för påståendet har åberopats industrins behov av upplåning på kreditmarknaden
under de senaste högkonjunkturåren, varjämte gjorts gällande
att även självfinansierande företag vid en allmän likviditetsåtstramning
iakttog återhållsamhet med utgifterna.

Det är riktigt att de utestående industrikrediterna inte oväsentligt ökade
1950—1952. Men kommittén har påvisat att bruttosparandet, d. v. s. avskrivningar
och redovisad vinst inklusive fonderingar men efter avdrag för
skatter och utdelning, under samma år vägde på det hela taget ganska
jämnt med bruttoinvesteringarna i anläggningstillgångar och lager. År
1950 förelåg ett mindre överskott och de två påföljande åren mindre underskott.

Av än större intresse är att ta del av hur självfinansieringen, i nu avsedd
mening, fördelade sig. Det visar sig att år 1950 var 60—70 procent av de
undersökta företagen självfinansierande; år 1951 var motsvarande siffra
35—40 och år 1952 översteg den 60. Dessa uppgifter ger ett starkt intryck
av självfinansieringens roll och kommer inte på något sätt i motsatsförhållande
till de från näringslivets sida åberopade uppgifterna om industrikrediternas
ansvällning under samma år. Det faktiska förhållandet är
tvärtom det att vinstförhållandena inom stora delar av industrin berörda
år varit sådana, i kombination med gällande liberala skatteregler, att utrymme
funnits för många företag att inte blott finansiera stora investeringar
med egna medel utan även därutöver öka sina banktillgodohavanden.
Detta har i sin mån ökat utrymmet för utlåning till kreditsökande
företag.

Såsom kommittén understryker ligger det i sakens natur att en restriktiv
allmän kreditpolitik i ett högkonjunkturläge får mindre effekt för självfinansierande
företag än för andra företag. Väl kan det antagas att även
de självfinansierande företagen i ett läge karakteriserat av kreditåtstramning
kan finna angeläget att iaktta en viss försiktighet med sina utgifter.
Mer bärande är emellertid kommitténs synpunkt, att när ett företag i ett
högkonjunkturläge har förutsättningar att genomföra ett expansionsprogram,
som vid ett rent företagsekonomiskt bedömande är i det rådande avsättningsläget
motiverat, företaget inte av hänsyn till rådande penningknapphet
på annat håll underlåter att fullfölja från dess synpunkt önskvärda
investeringar. Med hänsyn härtill och till föreliggande uppgifter om
självfinansieringens omfattning under vissa tider delar jag kommitténs
uppfattning om angelägenheten av att komplettera cn allmän krediiåtstramning
med åtgärder riktade mot de mer eller mindre självfinansierande
företagen.

Det förtjänar understrykas, att vad man genom investeringsbegränsande
åtgärder i eu högkonjunktur önskar ernå är att förhindra en expansion,
som samhällsekonomin ej medger. Det har då ifrågasatts om man med

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

dessa åtgärder verkligen vinner att de på längre sikt minst önskvärda investeringarna
förhindras. Till detta får genmälas att med generellt utformade
regler — sådana som en restriktiv penningpolitik och en åtstramning
i skattereglerna — det inte är säkert att ett sådant resultat alltid nås. Men
man torde kunna utgå från att det främst är de minst räntabla investeringarna
som förhindras och att dessa merendels är de minst angelägna. Härtill
kommer att det måste i ett högkonjunkturläge vara det mest betydelsefulla
att hålla näringslivets totala aktivitet inom ramen för de reala resurserna.
Om detta medför att i någon omfattning mer önskvärda investeringar
kommer att få temporärt stå tillbaka för mindre angelägna sådana
är det från samhällsekonomisk synpunkt bättre än en överansträngning
av resurserna.

3. Bruttobeskattning
F öretagsbeskattningskommittén

Inledning. Kommittén erinrar om att långtidsutredningen i avgivet betänkande
(SOU 1951:30) som sin mening uttalat att en ökning av den
direkta skattebördan på företagen — något som i och för sig låg i linje
med den av utredningen förordade ekonomiska politiken -— inte var
praktiskt genomförbar vid nuvarande utformning av företagsbeskattningen.
Redan vid rådande skattetryck stimulerades nämligen företagen till investeringar
och andra utgifter, vilka ökade den totala efterfrågan i samhället.
Med hänsyn härtill och med tanke på de snedvridande och produktivitetssänkande
följderna av en alltför hård beskattning av företagens nettovinster
syntes det utredningen snarare vara ett önskemål att mildra denna
form av företagsbeskattning. Långtidsutredningen ifrågasatte därför en
omläggning av företagsbeskattningen till en bruttobeskattning, som innebar
att skatten erlades på företagens bruttointäkter eller bruttoutgifter eller
viss del av dessa, t. ex. viss avgift per anställd.

Företagsbeskattningskommittén påpekar, att vid en teoretisk diskussion
av frågan om en bruttoskatt problemställningarna självfallet tangerade
det uppdrag som åvilade den pågående utredningen angående den indirekta
beskattningen. Kommittén understryker, att dess uppgift begränsats
till att bedöma ett systern med bruttoskatt från konjunkturpolitisk
synpunkt som ett alternativ eller komplement till en beskattning av företagens
nettovinster. I övrigt hade kommittén inte haft att taga ställning
till frågan om den indirekta beskattningens utformning.

Därefter anföres att en prövning av frågan om en omläggning till bruttobeskattning
i någon form enligt företagsbeskattningskommitténs mening
måste förutsätta en analys av skatteövervältringen vid en sådan övergång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Övervältringsproblemet var emellertid så komplicerat och svårlöst, att det
var förenat med betydande svårigheter att komma till några säkra slutsatser.
Därtill kom att man skulle önska klarlägga inte endast övervältringen
utan de ekonomiska verkningarna i allmänhet. Kommittén var
emellertid av den uppfattningen, att en mer tidsödande undersökning i
ämnet knappast skulle svara mot den praktiska nyttan därav och i allt
fall inte skapade ytterligare motiv av större bärkraft för en till sina verkningar
så ytterligt ingripande reform som den varom nu var fråga. Kommittén
hade därför inskränkt sig till en mera allmän analys.

En analys av verkningarna av en viss skatteform förutsatte alltid, framhåller
kommittén, en jämförelse mellan den ekonomiska situation eller
utveckling, som uppkom vid tillämpning av denna skatteform, och den som
skulle uppkomma, därest något annat alternativ kom till användning. Den
av kommittén gjorda analysen var närmast tänkt såsom en jämförelse mellan
ett system med en nettovinstbeskattning av nuvarande typ och ett
system med bruttobeskattning av permanent typ, som förutsattes medföra
samma intäkter för statskassan. Statsutgifterna antogs givna och oberoende
av skatteformen liksom det ekonomiska läget i övrigt förutsattes vara
detsamma.

Kommittén framhåller att en vanlig uppfattning torde vara att en skatt
på företagens nettovinster inte övervältrades. Om företagen antoges sträva
efter maximal vinst och rättade priser och produktion med detta mål i
sikte, medförde borttagandet av en viss del av den därvid uppkommande
vinsten därvidlag ingen ändring. Företaget fick maximal behållning efter
skattens erläggande vid det handlande som gav maximal vinst före skatt.
Som en allmän presumtion kunde det anses riktigt att en nettovinstskatt
på kort sikt inte övervältrades.

På längre sikt kunde däremot nettovinstskatten komma att få andra
verkningar. Kommittén hänvisar härvid till den finansvetenskapliga litteraturen
i ämnet. I vårt land hade frågan främst behandlats i den undersökning
angående finanspolitikens ekonomiska verkningar, som på sin tid
verkställdes av Gunnar Myrdal för arbetslöshetsutredningens räkning (SOU
1934: 1). I denna undersökning hade Myrdal uttalat att det var sannolikt
att aktiebolagsskatten på längre sikt övervältrades genom produktprisstegringar
och sänkningar av produktionsmedelsersättningar.

Kommittén tillägger att, oberoende av hur det på kortare eller längre
sikt förhöll sig med övervältringen, företagsbeskattningen hade verkningar
på företagens eget handlande. Dessa framträdde särskilt när det gällde
beslut om investeringar i olika former. Verkningarna sammanhängde dels
med att beskattningen inverkade på räntabilitetskalkylen för investeringarna
och dels med att den påverkade företagens likviditet och därmed förhållandet
mellan egna och främmande medel i företaget. Dessa verkningar
kunde ha olika betydelse i olika konjunktursituationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Jag övergår härefter att redogöra för kommitténs överväganden rörande
en på alternativa sätt utformad bruttobeskattning.

Allmän bruttointäktsskatt. Den första form av bruttoskatt varmed kommittén
gör en jämförelse är en allmän bruttointäktsskatt, d. v. s. en skatt
på företagens totala intäkter. Till en början har därvid antagits att en
sådan skatt permanent och helt fick ersätta nuvarande nettovinstskatt.

Kommittén framhåller, att en bruttointäktsskatt måste direkt påverka
företagens pris- och produktionspolitik. Företag, som drabbades av en
sådan skatt, föranleddes att på ett eller annat sätt reagera däremot: genom
prishöjning, genom försök att sänka sina kostnader, genom att lägga om
produktionen, närmast inskränka denna. Särskilt stora anpassningssvårigheter
kunde uppstå för marginalföretag, som redan utan skatten endast
nätt och jämnt fick täckning för sina kostnader. Troligt var att skatten
fick bäras både av företagen och av konsumenterna.

Därefter anfördes, att en bruttointäktsskatt måste drabba produkter,
som passerade flera led på vägen till den slutlige konsumenten, hårdare
än produkter, som gick direkt till förbrukaren. I detta sammanhang åberopar
kommittén (s. 57) ett uttalande av Myrdal, vilken behandlat detta
spörsmål i den förut omnämnda utredningen.

Kommittén framhåller vidare, att ett särskilt problem var beskattningens
inverkan på konkurrensen med utlandet vare sig det därvid gällde produkter,
som såldes på den inhemska marknaden i konkurrens med importerade
varor, eller det gällde exportartiklar, som på andra marknader
konkurrerade med andra länders tillverkningar. Var en sådan konkurrens
effektiv, begränsade den uppenbarligen företagens möjligheter att genom
prishöjning övervältra en bruttointäktsskatt. Importkonkurrensen kunde
möjligen mötas genom avgifter eller tullar på importvarorna. Exportnäringarnas
konkurrensläge kunde eventuellt tänkas förbättrat genom en
restitution av skatten. En skatteövervältring kunde emellertid också ske
bakåt, på produktionskostnaderna. Särskilt på längre sikt var det rimligt
att räkna med att en bruttointäktsskatt kom att påverka kostnadsnivån
inom landet, eventuellt också växelkurserna. Men på kort sikt var både
kostnadsnivå och växelkurser ganska trögrörliga och det föreföll därför
uppenbart, att en bruttointäktsskatt kunde vålla ett land större svårigheter
i den internationella konkurrensen än en nettovinstskatt; den senare
utgick ju endast då vinst uppkom och försvann, då konkurrensen skärptes
så att vinsten sjönk till noll. Bruttointäktsskatten var däremot på kort
sikt utan tvivel en kostnadsfaktor, som företaget måste räkna med i sina
kalkyler.

Enligt kommitténs uppfattning ägde från konjunkturpolitisk synpunkt
det sistnämnda resonemanget också tillämpning på de inhemska förhållandena.
Härom yttrar kommittén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Nettovinstskatten varierar med vinstläget och skulle därför i princip ge automatiska
utslag för konjunkturrörelserna. Den förefaller därför---vara auto matiskt

konjunkturdämpande. Om en permanent bruttointäktsskatt uttages efter
en sådan procentsats, som på längre sikt skall ge samma statsinkomst som nettovinstskatten,
kommer den erlagda skatten visserligen att variera med bruttointäkternas
variationer men sannolikt svagare än nettoinkomsterna. Företagen
skulle snarast få betala mindre skatt under goda år och mera skatt under dåliga
år än med en strikt nettovinstskatt (med utnyttjande av fria vinstdispositionsmöjligheter
kan företagen möjligen komma att omintetgöra dessa med sistnämnda
skatteform förenade fördelar). Om högkonjunkturen är utpräglad, måste det
vidare vara jämförelsevis lätt för företagen att i ett sådant läge övervältra en
bruttointäktsskatt. Båda de nämnda omständigheterna samverkar till att företagen
som sådana skulle komma att bära jämförelsevis liten skatt under högkonjunkturen.
En sådan förskjutning i inkomstfördelningen i samhället kan
kanske framkalla ett ökat sparande, vilket i och för sig skulle vara ägnat att
dämpa eventuella inflationstendenser i ett sådant läge. Men de gynnsamma
vinstutsikterna skulle också stimulera företagen till en än starkare expansion.

I en lågkonjunktur skulle å andra sidan bruttointäktsskatten kännas som en
orörlig kostnadsfaktor, som försvårade en smidig anpassning. En sådan skatt
skulle just i ett sådant läge framstå som en bidragande orsak till arbetslöshet.

Dessa allmänna överväganden har närmast lett kommittén till presumtionen
att en bruttointäktsskatt är ogynnsammare från konjunkturutjämningssynpunkt
än en nettovinstskatt.

Mot detta resonemang kunde emellertid möjligen invändas, anmärker
kommittén, att en bruttobeskattning kunde varieras (s. 56—60). Man
kunde ta ut mera skatt under högkonjunkturår och mindre under en depression.
Kommittén framhåller därvid, att det kunde vara lättare att
variera skatteuttagets storlek vid en bruttoskatt än vid en nettoskatt, bl. a.
därför att sådana variationer vid en nettovinstskatt påverkade företagens
vinstdispositioner på ett kanske inte önskvärt sätt, såvida inte reglerna
härför var mycket strikta. Även om en bruttoskatt, som höjdes mycket
starkt under överkonjunktur, övervältrades, kunde likväl en restriktiv effekt
uppnås genom att ett betydande budgetöverskott åstadkoms, ett överskott
som inte i samma utsträckning skulle kunna nås med en nettovinstbeskattning.
En bruttointäktsskatt som tillräckligt varierades kunde erbjuda
fördelar från konjunkturpolitisk synpunkt framför en nettovinstskatt,
men detta skedde inte automatiskt. Beslut om skatteuttagets storlek
måste fattas år från år. Svårigheten var att vid den tidpunkt, då beslut
om uttagningsprocentens storlek skulle fattas, äga tillräcklig grund för
en bedömning av konjunktursituationen under det kommande året. Att
arbeta med olika skatteuttag för olika branscher vid en splittrad konjunktur,
som man måste räkna med såsom relativt vanlig, var enligt kommitténs
mening inte görligt.

Bruttoutgiftsskatt (s. 60). Härom anför kommittén, att man kunde utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

från att en skatt på de totala utgifterna i huvudsak hade samma verkningar
som en skatt på de totala intäkterna.

En annan form av bruttoskatt utgör skatt på intäkter minus vissa kostnader.
Principiellt finner kommittén att en sådan form av skatt knappast
erbjuder andra aspekter än en skatt på vissa utgifter (s. 61—62).

I sistnämnda avseende anför kommittén, att om företagsbeskattningen
lades som en skatt på vissa utgifter, något som kunde betraktas som en
speciell produktionsskatt, detta ledde till att företagarna i viss utsträckning
undvek dessa slag av utgifter, om de kunde ersättas med utgifter av andra
slag som inte beskattades. Det var också uppenbart, att skatten måste påverka
priserna på de produktionsfaktorer, som ingick i de båda slagen av
kostnader, de beskattade och de inte beskattade. Genom hela prisbildningsprocessen
kunde detta i sista hand påverka konsumtionens sammansättning
så att det köptes något mer av sådana varor, vilkas framställning inte
krävde beskattade råvaror eller produktionsmedel, och mindre av sådana
varor, beträffande vilka detta inte var fallet.

Därefter anföres.

Mot bakgrunden av dessa allmänna resonemang om verkningarna kan man
uppställa frågan om det finns några skäl för att mera permanent lägga företagsbeskattningen
som en skatt på vissa kostnader och i så fall på vilka. Om man
räknar med en bestående svårighet att tillfredsställa aktuella investeringsbehov,
kan detta möjligen vara ett argument för en långfristig skatt på investeringsvaror.
Om man räknar med en strukturell svårighet med vårt lands försörjning med
importbränslen, kan detta vara ett argument för att med hjälp av skatteregler
tvinga till en sträng hushållning med dessa. Om man räknar med en mer eller
mindre permanent, strukturell brist på arbetskraft, kunde detta vara ett skäl
till en löneskatt. Man skulle möjligen kunna göra gällande, att eftersom samhället
bär en hel del kostnader för arbetslösa, sjuka och gamla, så betalar produktionen
inte de totala kostnader, som samhälleligt sett borde ligga på all användning
av arbetskraft. Såvitt kommittén kan finna räcker intet av dessa argument
för en så radikal omläggning som att fullständigt och permanent ersätta
hela företagsbeskattningen med en skatt på något visst slag av kostnader eller
en kombination av sådana skatter.

Vad åter gällde de konjunkturpolitiska verkningarna av skatter på vissa
slag av kostnader, syntes enligt kommitténs mening i stort sett samma
synpunkter kunna hävdas som i fråga om en generell bruttointäktsskatt.
Sådana skatter hade en större stelhet än en nettovinstskatt, som automatiskt
anpassade sig till konjunkturerna. Däremot kunde naturligtvis variationer
vara motiverade i speciella situationer. Om man ville undvika kortsiktiga
kastningar och snedvridningar inom näringslivet, föreföll det dock,
betonar kommittén, som om det skulle finnas större anledning till varsamhet
med alltför stora variationer i skatter på vissa kostnadsslag än
i fråga om en generell bruttointäktsskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kombinationer av nettovinstskatt med andra skatter. Kommitténs allmänna
slutsats av det föregående är att det knappast syntes lämpligt att
räkna med en fullständig och permanent ersättning av nuvarande nettovinstskatt
med någon form av bruttobeskattning av företagen. Därefter
har kommittén till besvarande upptagit frågan om i vad mån det kunde
finnas skäl att permanent eller temporärt komplettera en i huvudsak på
nettovinsten lagd skatt med andra skatteformer.

Härom anföres följande.

Vad först gäller en partiell men permanent sådan komplettering är inte mycket
att tillägga utöver det ovan anförda. De olägenheter som uppkommit av
nuvarande nettovinstbeskattning sammanhänger till en del med denna beskattnings
höjd. Det borde därför enligt kommitténs mening knappast ifrågakomma
att höja denna ytterligare och skulle snarast vara önskvärt om den kunde sänkas.
Närmast skulle ifrågakomma att flytta över någon del av nuvarande företagsskatt
på direkta socialbidrag. I den mån företagsbidrag förutsatts för aktuella ytterligare
utbyggnader av den sociala tryggheten, har dessa bidrag tänkts ta formen
av sådana socialbidrag (till sjukförsäkringen etc.).

Bortsett från dessa speciella fall synes en kombination av en lägre nettovinstbeskattning
och en permanent partiell bruttoskatt knappast vara att rekommendera.
Beträffande den sistnämnda gäller de ovan anförda invändningarna mot
en exklusiv bruttoskatt. Därtill kommer att en kombination skulle kräva dubbla
taxeringsförfaranden och därmed innefatta alla de praktiska svårigheter som vidlåder
såväl nettovinstbeskattningen som bruttobeskattningen. Kommittén har vid
sina överväganden inte blivit övertygad om att en sådan kombination medför
fördelar som skulle uppväga dessa svårigheter.

Annorlunda ställer sig frågan om eventuella temporära kompletteringar av
nettovinstbeskattningen, framför allt ur konjunktursynpunkt. Det synes härvid
ganska klart, att sådana kompletteringar närmast ifrågakommer under utpräglade
högkonjunkturår. Under en depression åter blir det fråga om den stimulans som
kan ligga i att sådana eventuella pålagor avskaffas.

Kommittén tillfogar, att i en högkonjunktursituation kunde valet stå
mellan att på olika sätt skärpa nettovinstskatten eller att komplettera
denna med en extra, fristående skatt.

Till sistnämnda spörsmål avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.

Kommittén har slutligen något berört en bruttobeskattning från taxeringstekniska
synpunkter (s. 63—65) och anför bl. a. att även om en
bruttoskatt i en eller annan form i förstone framstod som något relativt
lättillämpat detta vid en närmare prövning likväl knappast blev fallet. Man
måste förutse att en bruttoskatt skulle behöva så utformas att den färdiga
varan i de fall, där densamma först efter eu rad olika led i produktionen
och distributionen nådde konsumenten, inte skulle få ha gång på gång
träffats av skatten. Om inom ett och samma företag råvaran genomlöpte
hela processen fram till dess den färdiga varan nådde konsumenten skulle
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

beskattningsresultatet bli ett helt annat än om olika företag ombesörjde de
skilda leden i produktionen och distributionen. Det måste förutses att de
nu antydda synpunkterna ställde krav på regler, vilkas svårtillämplighet
ingalunda kunde utan vidare förutsättas bli mindre än nuvarande skattereglers.
Skulle avkall vidare göras med hänsyn exempelvis till exportintressen
och liknande mötte ungefärligen samma invändningar. Man kunde
vidare fråga sig, vilka som skulle göras till föremål för en bruttobeskattning.
Stannade man vid aktiebolag och ekonomiska föreningar, kunde de
verkliga bruttointäkterna resp. utgifterna till viss del överföras på ett för
ändamålet bildat handels- eller kommanditbolag. Fördes även dessa in
under bruttoskatten torde steget böra tagas vidare till enskilda företagare
— det gick knappast att härutinnan upprätthålla någon skillnad. Att vissa
fysiska personers skattebelastning skulle bestå i en på löntagare och andra
övervältringsbar skatt samtidigt som sistnämnda grupp av skattskyldiga
skulle alltfort progressivt beskattas för sin inkomst, vore å andra sidan
ägnat att inge betänkligheter. Kommittén hade med det sagda allenast velat
antyda vissa av de betydande svårigheter, som vid en lagstiftning om
bruttoskatt skulle möta, svårigheter som, om de över huvud lät sig bemästras,
knappast kunde lösas annat än till priset av komplicerade och
svårtillämpade regler.

Därefter anföres att, om alltsa bruttoskatten ingalunda blev så enkel
som vid ett första övervägande syntes kunna bli fallet, man med en sådan
skatteform inte heller mötte de invändningar mot nettobeskattningen, som
innebar att denna kunde stimulera till felaktiga eller falska uppgifter.

Att en permanent kombination av nettovinst- och bruttobeskattning från
taxeringssynpunkt var det allra mest olägliga låg i sakens natur.

Remissyttrandena

Inte i något remissyttrande har en övergång från nuvarande nettovinstbeskattning
till bruttobeskattning förordats. Direkt avstyrkande uttalanden
har gjorts i det övervägande antalet yttranden, där frågan härom
uttryckligen berörts. I några remissyttranden framhålles däremot att frågan
om en bruttoskatt inte fick anses slutligt avgjord med de överväganden,
som i betänkandet redovisats. Så är fallet i de yttranden, som avgivits av
försäkringsinspektionen, landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation.

Från remissyttrandena må följande här återgivas.

Riksskattenämnden säger sig dela de av kommittén framförda betänkligheterna
mot en övergång till bruttobeskattning. En sådan beskattning skulle
av allt att döma närmast få karaktär av en allmän konsumtionsskatt men
syntes med sina ojämna verkningar knappast utgöra någon lämplig form

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

för en sådan skatt. De praktiska komplikationerna — bl. a. den restitution
av skatt som väl fick ske vid export -—• var också av den art, att tanken
på en övergång till bruttobeskattning torde sakna aktualitet.

Enligt Svenska stadsförbundets mening föreföll de av kommittén anförda
skälen mot en bruttobeskattning, främst övervältringsriskerna vid
högkonjunktur och stelheten vid lågkonjunktur, övertygande.

I det av försäkringsinspektionen avgivna yttrandet framhålles att inspektionen
ingalunda undervärderade de många praktiska argument mot bruttobeskattning
som kommittén anfört. Frågan om övergång till en metodik
av bruttobeskattnings- eller liknande karaktär kunde i varje fall knappast
på allvar aktualiseras förrän det framlagts ett förslag i sådan riktning, som
visade sig någorlunda kunna hålla inför invändningar av detta slag. Dock
kunde ifrågasättas, om inte kommittén i denna speciella jämförelse låtit
argumenten mot nettobeskattningsmetoden väga alltför lätt. Vad som i ett
läge med inflationstendenser kunde te sig mer relevant än den jämförelse
kommittén gjort var det förhållandet, att om ett visst belopp uttogs av
företagen genom bruttobeskattning, detta inte fick den inflationsstimulerande
verkan, som om samma belopp uttogs i form av nettoskatt och
därmed — såsom kommittén i andra sammanhang påvisat — lockade till
extra investeringar och andra utgifter inom företagen, vilka eljest inte
skulle ha kommit till stånd, i varje fall ej vid ifrågavarande tidpunkt.
Trots de svårigheter med bruttobeskattningsmetodiken som kommittén
understrukit, föreföll det likväl inte vara klarlagt, att frågan om någon
form av bruttobeskattning eller liknande anordning borde avföras från
dagordningen.

Landsorganisationen anser, att problemet om bruttobeskattning borde
upptagas till förnyad prövning. Utan att gå in på någon detaljdiskussion i
frågan ville landsorganisationen framhålla att denna skatteform främst
genom att verka utgiftshämmande och därför konsolideringsbefrämjande
syntes ha så avsevärda fördelar, att de väl kunde tänkas uppväga de nackdelar
som företagsbeskattningskommittén pekat på. Detta gällde så mycket
mer därest de framtida konjunkturförhållandena blev så gynnsamma som
landsorganisationen räknade med. Enligt landsorganisationens mening borde
i detta sammanhang mer än av kommittén gjorts olika tänkbara övergångsformer
mellan brutto- och nettobeskattning genom undantagande
av vissa kostnader från avskrivningsrätt beaktas. Sådana undantaganden
syntes vid behov kunna konjunkturvarieras, så att avskrivningsmöjligheterna
— för t. ex. nyanskaffade tillgångar -— beskars vid inflationstendenser
respektive utvidgades vid konjunkturförsämring.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att frågan om en bruttobeskattning,
som tangerade ämnesområdet för den arbetande utredningen
rörande den indirekta beskattningen, ej kunde betraktas som slutgiltigt
prövad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Departementschefen

De av företagsbeskattningskommittén redovisade argumenten av konjunkturpolitisk
och annan art mot en övergång från netto- till bruttovinstbeskattning
har kommittén funnit vara av sådan styrka att tanken på en
dylik övergång bör avvisas. Det helt övervägande antalet remissinstanser
delar i princip denna mening. Från några håll har dock uttalats önskemål
om fortsatta och mer ingående överväganden samt om ett i detalj utarbetat
alternativ, som kunde vägas mot den av kommittén förordade lagstiftningen.

Företagsbeskattningskommittén har haft en relativt begränsad tid till
förfogande för utarbetande av förslag till ändrad företagsbeskattning. Jag
finner det därför fullt förklarligt att kommittén, som ansett allvarliga
invändningar kunna resas mot en övergång till bruttobeskattning, funnit sig
mot denna bakgrund böra koncentrera sitt arbete på en ändrad utformning
av reglerna för nettovinstbeskattningen. Detta utesluter givetvis inte att
frågan om nettovinstbeskattning eller bruttovinstbeskattning sedermera, om
erfarenheterna ger anledning härtill, kan vara förtjänt av förnyat övervägande.

4. Allmänna synpunkter på nettovinstbeskattningen
F öret agsbeskattningskommittén

Kommittén erinrar om att vår nuvarande företagsbeskattning var lagd på
företagens nettovinst sådan denna skulle beräknas enligt i skattelagarna
givna föreskrifter. I väsentliga hänseenden var denna nettovinst densamma
som framkom vid en beräkning enligt bokföringsmässiga grunder. Detta
innebar att sådana omkostnader, som var vid taxeringen omedelbart avdragsgilla,
direkt och omedelbart påverkade företagets skattebelastning. För
ett företag, som visste att det skulle komma att redovisa vinst till beskattning,
framstod med hänsyn därtill kostnaden i fråga såsom till storleksordningen
inte utgörande det pris företaget hade att erlägga, utan detta pris
minskat med den procentuella andel därav som svarade mot den aktuella
skattesatsen. Vid en hög nettovinstbeskattning kunde därför befaras, att
företagens i och för sig naturliga strävanden att så mycket som möjligt
hålla nere sina löpande utgifter försvagades. Särskilt kunde nämnas sådant
som anskaffning av inventarier med kort varaktighetstid, reparationer,
reklam, representation o. d. Investeringar och utgifter av detta slag kunde
följaktligen i viss mån stimuleras av skattereglerna och under goda år få
en inte önskvärd konjunkturbetoning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Enligt kommitténs mening var följaktligen från såväl fiskalisk som rent
konjunkturpolitisk synpunkt nettovinstbeskattningen inte helt invändningsfri.
Ju högre nettovinstbeskattningen var, desto starkare kunde f. ö. denna
synpunkt hävdas. Att genom ändrade avdragsregler i nu förevarande hänseenden
åstadkomma något mera väsentligt syntes emellertid knappast görligt.
Mera vittgående ingrepp skulle nämligen förändra beskattningens
karaktär av nettovinstbeskattning och mer eller mindre innebära en bruttobeskattning.
En sådan skatteforms för- och nackdelar hade närmare behandlats
i det föregående.

Från konjunkturpolitisk synpunkt var det emellertid, anför kommittén,
inte i första hand de nyss antydda spörsmålen som tilldrog sig det större
intresset. Det var fastmer frågorna om avskrivning på inventarier och byggnader,
värdering av varulager samt avsättning till investeringsfonder och
till pensions- och andra personalstiftelser.

Från kommitténs mera allmänna diskussion från konjunkturpolitisk synpunkt
av sist antydda frågor torde följande få här återges.

Avskrivningar å inventarier och bgggnader. Enligt kommitténs mening
kunde från konjunkturpolitisk synpunkt mot ett system med fria avskrivningar
riktas vissa invändningar. Härom anföres bl. a. följande.

Först och främst medför fria avskrivningar under en högkonjunktur med all
sannolikhet att företagen skriver av mera än vad de skulle gjort vid bundna avskrivningar.
De betalar därför mindre skatt och får mera pengar över till andra
utgifter. Fria avskrivningar förbättrar sålunda företagens likviditet under en högkonjunktur,
vilket tenderar att öka deras investeringar under en tid, då investeringarna
även av andra anledningar är mycket stora. Det är inte lika klart vad
effekten blir under en lågkonjunktur. I den mån användningen av den fria avskrivningsrätten
endast medför en förskjutning i tiden av utnyttjandet av avskrivningarna,
måste detta innebära, att företagen i gengäld kommer att räkna sig till
godo mindre avskrivningar under depressionen, och därför — om de inte redovisar
förluster och därmed inte betalar någon skatt — erlägger en högre skatt
än de eljest skulle göra under en tid då det av konjunkturpolitiska skäl är önskvärt
att företagen har mera medel till sin disposition. Därtill kan komma, att ju
större investeringarna blir under högkonjunkturen, dess mindre kvarstår att göra
under en lågkonjunktur och dess starkare blir variationen i investeringsverksamheten.

För det andra förefaller det sannolikt, att den fria avskrivningsrätten under en
högkonjunktur kan ge ytterligare incitament till vissa investeringar, överavskrivningen
— här använd som beteckning på en avskrivning som går utöver vad som
svarar mot förslitning och värdenedgång — utgör en dold konsolidering, som kan
sägas innebära ett bokförings- och skattemässigt förskjutande av vinst till kommande
år, då så mycket mindre avskrivningar göres på tillgångarna i fråga. Ett
företag, som redan utnyttjat alla andra avskrivningsmöjligheter, kan därför vara
frestat att göra en ytterligare anskaffning för att vinna en ytterligare avskrivningsmöjlighet.
Detta innebär inte, att ett företag investerar enbart av skatteskäl,
men skattereglernas utformning kan ge en extra stimulans till investering i sådana
fall där det eljest står och väger om en investering skall bli av eller inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Härefter uttalar kommittén som sin mening att ett skattesystem, som
ledde till en snabb nedgång i skatterna vid minskande inkomster och en
snabb uppgång vid ökande inkomster, syntes vara det från konjunktur synpunkt
idealiska. Sådana egenskaper besatt en stark progressiv beskattning
av tysiska personer vid källskatteuppbörd och en renodlad nettovinstbeskattning
av företagen med minsta utrymme för störande vinstdispositioner.
Ett system som tvärtom lät skattebetalarna betala skatt på högkonjunkturinkomster
under en lågkonjunktur, då inkomsterna minskade, skärpte däremot
konjunkturfluktuationerna. Å andra sidan hade ofta anförts, framhåller
kommittén vidare, att företagen genom fri avskrivningsrätt för inventarier
stimulerades till stora avskrivningar, till att konsolidera sig, till att
stabilisera utdelningarna m. m., vilket allt ledde till att deras motståndskraft
mot konjunkturväxlingarna ökades och därmed också deras möjligheter
att hålla en mera jämn sysselsättning.

Kommittén tillägger, att från konjunkturpolitisk synpunkt intet syntes
vara att invända mot att företagen stabiliserade utdelningar eller under
goda år konsoliderade sig. Sådana åtgärder kunde verka konjunkturutjämnande.
Men konsolideringen borde kunna ske även på annat sätt än genom
vinstreglerande dispositioner som medförde skattekredit. Den fria avskrivningsrätten
syntes snarast bidra till en konsolidering i form av maskinanskaffningar
jämfört med konsolidering i likvid form. Detta behövde i och
för sig inte föranleda allvarliga erinringar. Men högkonjunkturerna kännetecknades
ofta av en smittsam optimism och det var inte säkert, att alla
investeringar som då gjordes var så väl överlagda.

Därefter anföres, att från konjunkturpolitisk synpunkt framstod det som
önskvärt att sådana investeringar, som inte absolut behövde göras under
högkonjunkturåren, uppsköts till en lågkonjunktur. Man borde därför stimulera
sådana uppskov. Särskilt om ett företag ville »konsolidera» sig, ville
avsätta en del av ett överskott från ett gott år för ett sådant ändamål, borde
det ordnas så att investeringen inte nödvändigt måste ske omedelbart för
att vissa skatteförmåner skulle vinnas. Här hade avsättningar till investeringsfonder
sitt berättigande, vilka just borde ha denna funktion att möjliggöra
överförandet av medel från högkonjunkturen till användning under
lågkonjunkturen.

Kommittén anmärker, att diskussionen om avskrivningarna huvudsakligen
rört sig om högkonjunktursituationer. Detta föreföll också motiverat,
eftersom det just var i sådana situationer som skattepolitiken kunde väntas
ha större effektivitet som investeringsreglerande medel. I ett depressionsläge
var som regel intresset och utrymmet för särskilda vinstdispositioner
mera begränsat. Möjligheterna att i en sådan situation över huvud påverka
investeringarna genom skattereglerna — bortsett från investeringsfonderna
— syntes små. En konsekvens av detta förhållande blev å andra sidan att
man inte kunde gå alltför hårt fram med en investeringsdämpande politik

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

under en högkonjunktur utan att på längre sikt menligt påverka takten i
det ekonomiska framåtskridandet. Inte minst av psykologiska skäl förelåg
en tendens till särskilt livlig investeringsverksamhet inom företagssektorn
under högkonjunkturer. Höll man starkt tillbaka denna tendens under högkonjunkturer
utan att man i motsvarande mån lyckades stimulera företagens
investeringar under lågkonjunkturerna, kunde följden på längre sikt
bli en minskning i investeringsverksamheten. Detta var givetvis en synpunkt
som måste beaktas när det gällde att bedöma hur långt man skulle
tillgodose de önskemål i fråga om företagsbeskattningens utformning som
kunde uppställas från konjunkturpolitiska synpunkter.

Vad kommittén från konjunkturpolitisk synpunkt anfört om avskrivningarna
på inventarier gällde enligt kommitténs uppfattning i princip
även om avskrivningar å byggnader. Med hänsyn till de betydande kapitalbelopp,
som var nedlagda i byggnader, och med hänsyn till byggnadernas
vanligen längre varaktighet, skulle fria avskrivningar å byggnader öppna
möjligheter till vinstdispositioner av stort omfång. De härigenom möjliggjorda
förskjutningarna av skattebetalningarna torde från konjunkturpolitisk
synpunkt i huvudsak få bedömas på samma sätt, som konsekvenserna
av en fri avskrivningsrätt för inventarier.

Lagervärderingsreglerna. Kommittén framhåller, att de totala varulagren
i landet kunde uppskattas till minst 20 och högst 40 miljarder kronor, d. v. s.
ett halvt till ett års nationalinkomst. Av en av kommittén verkställd lagerundersökning,
vilken redovisas i ett senare sammanhang, framgick, att de
av denna undersökning omfattade företagen vid utgången av 1951 hade
sina lager nedskrivna med i genomsnitt 50 å 60 procent av anskaffningsvärdet.
Redan mindre modifikationer i värderingsreglerna kunde därför
ha utomordentligt stor kvantitativ betydelse för variationerna i de redovisade
vinsternas storlek, vilket påverkade skattebeloppen och därigenom
företagens likviditet och deras förmåga att företa andra utgifter. Lagervärderingen
användes också av företagen som utjämningsfaktor mellan
olika år i mycket stor skala.

Kommittén kunde inte finna något bärande skäl för en resultatutjämning,
som åstadkoms genom en godtycklig värdering av varulagret. Lagervärderingen
syntes böra ske med iakttagande av någon konsekvent genomförd
värderingsprincip. Flera av de erkända värderingsprinciperna medförde
en viss automatisk resultatutjämning mellan goda och dåliga år.
Härigenom förhindrades en redovisning av fiktiva prisstegringsvinster och
prisfall sförluster. En allmän konsolidering syntes kommittén däremot böra
åstadkommas med andra medel än lagervärderingen. Många skäl talade för
att man i högre grad än som hittills skett borde genomföra denna konsolidering
Öppet och inte genom alt bilda dolda reserver.

Därefter anföres att i analogi med vad kommittén anfört i fråga om av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

skrivningar å inventarier man från konjunkturpolitisk synpunkt skulle
kunna i fråga om varulager uppställa önskemålet att minsta möjliga nedskrivning
medgavs, d. v. s. endast vad som med konsekvent tillämpning av
en erkänd värderingsprincip kunde motiveras av inkurans och prisfallsrisk.
I så fall fanns knappast anledning för ett företag att göra en lagerinvestering
från konsolideringssynpunkt, i varje fall inte för att därigenom vinna
några skatteförmåner. Det borde hållas i minnet, att lagervärderingsreglerna
genom den effekt de hade på företagens skattebetalning och likviditet
var av betydelse för investeringarna inte endast i lager utan även för företagens
övriga investeringsverksamhet, t. ex. i maskiner och byggnader.

Såg man endast till effekten på lagerhållningen blev det ett önskemål
att åstadkomma sådana regler för varulagrens behandling i skattehänseende,
att man undvek en direkt stimulans till investering i lager i konsolideringssyfte
i en konjunktursituation, där en sådan ökad investering framstod
som mindre lämplig, ävensom att man undanröjde de hinder för en lageravveckling,
som nu förelåg och som givetvis fick en ogynnsam inverkan i
situationer, där en sådan lageravveckling kanske var i och för sig önskvärd.
I båda fallen gällde det härvid att koppla loss konsolideringen som sådan
från själva lagerutvecklingen.

Kommittén framhåller, att en snäv begränsning av nedskrivningsrätten
medförde, att det inte skulle finnas någon anledning för företagen att från
skattesynpunkt hålla på lagren i stället för att minska dem i en situation,
där detta av andra skäl befanns lämpligt. Om företagen ville göra en påfyllnad
eller över huvud en lageruppbyggnad i en konjunktursituation,
då detta framstod som samhälleligt önskvärt, kunde detta eventuellt stimuleras
genom användning av investeringsfond för sådant ändamål.

I den mån det av andra skäl inte var möjligt att begränsa nedskrivningarna
av varulagren på sätt som nyss angavs, enär man vid nuvarande skattesystem
måste medge rätt till en viss dold konsolidering, fick det övervägas
att tillgodose konjunktursynpunkterna på annat sätt. Därvid kunde ifrågasättas,
att en onormal lagerökning inte skulle få föranleda någon nedskrivning,
varigenom incitamentet till en sådan lagerökning skulle bortfalla. Ä
andra sidan kunde en nedgång av lagrets volym under en normal nivå medföra
rätt att lägga upp en påfyllnadsfond, så att den dolda reserven därigenom
också i detta fall skulle kunna bevaras.

Därest man helt omöjliggjorde för företagen att använda lagervärdelingen
för konsolideringsändamål, kunde enligt kommitténs mening tillskapandet
av möjligheter för en öppen konsolidering övervägas. Formen
borde då vara sådan att den inte hade samma ogynnsamma konjunkturpolitiska
verkningar som fri lagervärdering utan medförde viss bindning av
konsolideringsmedlen.

Investeringsfonder. Enligt kommitténs mening måste principen att med
hjälp av investeringsfonder söka påverka fördelningen i tiden av företagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

investeringar anses riktig. Emellertid syntes mot nuvarande regler kunna
riktas vissa erinringar. Eftersom ingen spärrning av avsatta medel ägde
rum, verkade avsättningen under en högkonjunktur på samma sätt som en
extra avskrivning, d. v. s. som ett medel att minska företagets aktuella skatt,
varigenom dess likviditet ökades och en större investering i det läget möjliggjordes.
Det var inte säkert, att medel fanns tillgängliga för den avsedda
investeringen under lågkonjunkturen när denna kom, även om företaget
kanske räknade med att då kunna låna. Från konjunkturpolitisk synpunkt
framstod det som önskvärt, att denna förstärkning av likviditeten under
högkonjunkturen med därav följande konsekvenser undveks och att garantier
skapades för att investeringen kunde utföras under lågkonjunkturen.

Kommittén tillfogar, att det med nuvarande regler fanns alltför liten
stimulans för företagen att utnyttja investeringsfondsinstitutet. För att investeringsfonderna
skulle få någon konjunkturpolitisk betydelse krävdes
enligt kommitténs mening, att reglerna utformades på sådant sätt att avsättningarna
till dylika fonder fick tillräcklig omfattning. Det torde därvid
inte vara nog med de extra avskrivningsmöjligheter, som nuvarande regler
för investeringsfondernas användande beredde.

Avsättningar till pensions- och personalstiftelser hade, anför kommittén,
under senare år kommit att få stort omfång; sådana avsättningar torde ha
gjorts till ett totalt belopp av uppskattningsvis 2 miljarder kronor. I den
mån de avsatta medlen inte överförts kontant och sålunda utgjorde en
skuld till stiftelserna, intog de avsatta medlen dock en ställning närmast
företagens eget kapital. Genom bibehållandet av medlen inom företaget och
genom den med avsättningen förenade skattefriheten, hade avsättning till
sådana stiftelser kommit att spela en betydande roll för tillgodoseendet av
företagens kapitalbehov under efterkrigstidens högkonjunktur.

Kommittén betonar, att dessa avsättningar fyllde ett viktigt socialt syfte
och skattereglerna hade utformats med sikte på att innefatta en viss stimulans
till sådana avsättningar. De hade emellertid också kommit att få en
roll för konjunkturväxlingarna, som inte kunde förbises. Från konjunkturpolitisk
synpunkt torde de kunna betraktas pa analogt sätt med de förut
behandlade vinstdispositionerna, t. ex. de fria avskrivningarna. Om man
under en högkonjunktur önskade minska investeringarnas ansvällning,
skulle sålunda en begränsning av rätten att göra stiftelseavsättningar kunna
motiveras, eftersom de bidrog till finansieringen av investeringarna.

Särskild konjunkturlagstiftning. Så långt har vad kommittén anfört
gällt utformningen av permanenta regler för företagsbeskattningen och den
konjunkturella effekten av olika alternativa utformningar. Man kunde
emellertid också, framhåller kommittén, tänka sig att variera reglerna alltefter
konjunktursituationen eller ha vissa sådana variationer i beredskap

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

att tillgripas i särskilda lägen. I största allmänhet ville kommittén framhålla
nödvändigheten av försiktighet med sådana variationer, som kunde
vara ägnade att försvåra för företagen att planera på lång sikt. Kommittén
yttrar vidare.

En enkel variationsmöjlighet är att variera skattesatsen, närmast att höja den
under en högkonjunktur och sänka den under en lågkonjunktur. En sådan variation
synes dock förutsätta restriktiva regler för vinstdispositioner; eljest skulle
variationen medföra extra stora avskrivningar under tider av höga skatter och
omvänt. Har man restriktiva sådana regler, så medför beskattningen av nettovinsten
redan automatiskt stora variationer i de inbetalade skattebeloppen. Kommittén
har därför ansett sig böra avvisa en variation i skattesatsen.

Man kan vidare tänka sig variera avskrivnings- eller lagervärderingsreglerna.
Närmast skulle ifrågakomma att i ett extremt högkonjunkturläge strama åt dem.
En annan möjlighet är att den ordinarie företagsbeskattningen i vissa lägen
kompletteras med andra åtgärder, t. ex. i form av en investeringsavgift. Kommittén
återkommer i det följande till de här berörda frågorna.

Sedan kommittén sålunda uttalat sin mening om vilka krav, som borde
uppställas på reglerna för en företagsbeskattning grundad på nettovinstprincipen,
har kommittén ställt fragan huruvida de ifrågasatta mer restriktiva
möjligheterna till vinstregler ande dispositioner kunde begränsas att
gälla högkonjunkturlägen och att, med andra ord, nuvarande permanenta
regler alltjämt skulle kunna få tillämpas i andra konjunkturskeden. Åtskilliga
av de skäl, som talar mot sistnämnda alternativ, har av kommittén
närmare belysts vid dess behandling av de olika specialavsnitten, där de
naturligen lättare låter sig överblickas. Kommitténs sammanfattande inställning
till detta spörsmål synes emellertid redan i detta sammanhang böra
återgivas.

Kommittén framhåller sålunda att den haft att välja mellan å ena sidan
ett system med för normala fall synnerligen liberala möjligheter till vinstdispositioner,
vilket sa snart ett högkonjunkturläge inträdde fick överges
eller kompletteras med särskilda åtgärder, och å andra sidan ett system
med mer restriktiva permanenta regler, som inte annat än i rent extrema
konjunkturlägen krävde speciella kompletteringar.

Kommittén har funnit övervägande skäl tala för det senare alternativet.
Huvudargumenten härför kan återges på följande sätt. Det är synnerligen
vanskligt att med tillräcklig säkerhet bedöma konjunkturutvecklingen
t. o. in. för en relativt näraliggande framtid. Följaktligen föreligger stor
risk att de åtstramande bestämmelserna kommer för sent. Härtill medverkar
den omgång, som alltid måste vara förenad med att få dessa bestämmelser
i kraft, vartill kommer att de får sin fulla effekt först vid ett
framtida taxeringstillfälle eller än längre fram i tiden, nämligen då skatteinbetalningen
senast skall ske. Med hänsyn till att bestämmelserna, exempelvis
i avseende å rätt till avskrivning å tidigare anskaffade inventarier,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

inte gärna kan ges retroaktiv innebörd, blir vidare resultatet av en åtstramning
ofta nog först efter en än längre tid en påtaglig realitet för många

o o

företag.

Om det förra alternativet skulle väljas, fick man räkna med att statsmakterna
redan inför ett befarat men ännu inte inträtt högkonjunkturläge
tvingades sätta de tillfälliga bestämmelserna i kraft. Detta skulle innebära
hastiga och ofta återkommande ändringar i företagsbeskattningen. En sådan
ordning synes inte förenlig med näringslivets berättigade krav på fasta
regler som möjliggjorde att mera långsiktigt planera investeringarna och
kalkylera deras finansiering.

Det är mot bakgrunden av synpunkter av nu återgiven art, som kommittén
bestämt förordar alternativet med en sådan åtstramning av de permanenta
reglerna som med tillbörligt beaktande av önskemålet att bereda
näringslivet tillfälle till betryggande avskrivningar och lagervärderingar
kan vidtagas.

I herrar Gustafsons och Wehtjes reservation riktas åtskilliga invändningar
mot vad kommittén sålunda anfört. Reservanternas ståndpunkt
synes kunna sammanfattas med följande.

Kommittén har fäst ett alltför stort avseende vid förhållandena under
efterkrigstidens extrema högkonjunkturperiod. Utformandet av de permanenta
reglerna i skattelagstiftningen bör ske med utgångspunkt från förhållandena
under mera normala tider. Det är inte rimligt att i syfte att
stärka den konjunkturpolitiska beredskapen för ett speciellt konjunkturläge
genomföra regler som skall gälla även för normala tider och för tider
då det i och för sig är angeläget att på alla sätt stimulera investeringsviljan
i näringslivet. Extrema konjunkturlägen bör i första hand mötas med
åtgärder på den allmänna penning- och finanspolitikens område.

Reservanterna har även pekat på den enligt deras mening föreliggande
risken för att åtgärder av det slag kommittén förordat skulle medföra även
på längre sikt minskade investeringar i näringslivet. Detta skulle hota det
fortsatta ekonomiska framåtskridandet. Risk skulle även föreligga för
näringslivets möjligheter att motstå påfrestningarna i en lågkonjunktur.
Särskilt allvarligt skulle läget bli med tanke på näringslivets möjligheter
att hävda sig i den alltmer hårdnande konkurrensen på de internationella
marknaderna.

Det sagda innebär, att reservanterna motsätter sig tanken att av konjunkturpolitiska
skäl åtstrama möjligheterna i den permanenta lagstiftningen
till vinstreglerande dispositioner. Av reservationen framgår tillika
att reservanterna ställer sig avvisande till tanken att i högkonjunkturlägen
göra en sådan åtstramning. Dock har antytts att i extrema lägen en investeringsavgift
eller speciella regler riktade mot lagerökningar kunde behöva
tagas under övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Remissyttrandena

Flertalet hörda myndigheter och andra organisationer än de, som representerar
näringslivet, har anslutit sig till eller i allt fall inte riktat invändningar
mot kommitténs uppfattning om önskvärdheten av företagsbeskattningens
anpassning till en konjunktur stabiliserande ekonomisk politik
genom en åtstramning i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. I
princip tillstyrkande uttalanden har gjorts av fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, riksräkenskapsverket, försäkringsinspektionen,
länsstyrelserna i Kalmar, Kopparbergs samt Göteborgs
och Bohus län, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, landsorganisationen,
Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges akademikers centralorganisation. I åtskilliga yttranden
— detta gäller t. ex. de yttranden som avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Älvsborgs,
Örebro, Värmlands och Jämtlands län — har uttrycklig ståndpunkt
visserligen inte tagits till frågan om angelägenheten av en konjunkturpolitiskt
motiverad åtstramning av beskattningsreglerna men har, med reservationer
i vissa hänseenden, likväl inte riktats principiella erinringar mot
kommitténs allmänna uppfattning om önskvärdheten av mera strikta beskattningsregler.

Mot förslaget att på ifrågasatt sätt ändra nuvarande permanenta regler
för företagsbeskattningen har avstyrkande yttranden, i vissa fall av andra
än konjunkturpolitiska skäl, avgivits av organisationerna på näringslivets
område samt av lantbruksstyrelsen och länsstyrelserna i vissa län. Även
kommerskollegium uttalar sig på i huvudsak avstyrkande sätt.

Från remissyttrandena må här följande återgivas.

I det av fullmäktige i riksbanken avgivna yttrandet betonas, att med den
utomordentliga betydelse som företagens investeringar ägde för konjunkturförloppet,
och den stora vikt företagens interna sparande hade för finansieringen
av dessa investeringar det var givet, att de skatteregler som möjli§§jor(ie
vinstreglerande dispositioner — främst avskrivnings- och lagervärderingsreglerna
— fick konjunkturpolitisk betydelse och följaktligen
även betydelse för utformningen av riksbankspolitiken.

Det var sålunda näraliggande, anföres vidare, att man i en högkonjunktursituation
som ett komplement till kreditpolitik och andra politiskt-ekonomiska
medel kunde finna det önskvärt eller till och med nödvändigt att
begränsa företagens avskrivningsmöjligheter för att därigenom söka dämpa
investeringsverksamheten. Under den senaste högkonjunkturen hade man,
såsom företagsbeskattningskommittén omnämnt, bland andra medel även
tillgripit tillfälliga inskränkningar i avskrivningsmöjligheterna in. m. Kommittén
hade emellertid avvisat ett system med variabla avskrivnings- och
lagervärderingskvoter med hänsyn till ett dylikt systems bristande effek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 77

tivitet då det gällde att hindra icke önskvärda investeringar under inflationstider.

Fullmäktige ville inte bestrida, att metoden med tillfälliga efter konjunkturen
avpassade inskränkningar i avskrivningsmöjligheter o. s. v. företedde
betydande brister. Som kommittén framhållit hjälpte det inte att utrymmet
för vinstreglerande dispositioner begränsades under själva högkonjunkturen,
eftersom företagen i ett sådant läge genom tidigare uppsamlade
medel kunde finansiera sina investeringar. Erfarenheten torde också
visa, att verkningarna av dylika tillfälliga ingripanden inträdde på ett alltför
sent stadium för att bli tillräckligt effektiva. Men också de restriktiva,
permanenta avskrivningsregler m. m., som utredningen föreslog, torde, enligt
fullmäktiges uppfattning, få en relativt begränsad konjunkturpolitisk
effekt. Kommitténs förslag innebar emellertid enligt fullmäktiges mening
en allmän hyfsning av skattereglerna med en från konjunkturpolitisk synpunkt
i varje fall inte ofördelaktigare utformning än nu gällande permanenta
regler. Några nackdelar torde knappast vara förbundna med att de
föreslagna restriktiva reglerna även skulle gälla under tider då det var ett
allmänt intresse att investeringarna ökades. Reglerna måste betraktas som
generösa. I en lågkonjunktur torde inte inkomsterna hos många företag
tillåta ens ett fullt utnyttjande av avskrivnings- och nedskrivningsmöjligheterna.
De mest konsoliderade och av detta och andra skäl minst konjunkturkänsliga
företagen fick fortfarande en favoriserad ställning genom
att de fullständigast kunna utnyttja reglerna. Dessa företag torde emellertid
också vara de, vars investeringar främst hade påtagligt värde från samhällsekonomisk
synpunkt.

Fullmäktige tillägger, att det borde övervägas om inte förslaget — därest
det lades till grund för lagstiftning i ämnet — måste kompletteras med bestämmelser
som gav möjlighet till ett snabbt ingripande i lägen av extremare
karaktär än de för vilka kommitténs förslag avpassats. Härvid borde
uppmärksamheten främst ägnas möjligheten att genom en särskild avgiftsbeläggning
— investeringsavgift —- söka påverka investeringarna.

En av fullmäktige, herr Kollberg, anförde i avgiven reservation att han
anslöt sig till den av reservanterna i kommittén herrar Gustafson och
Wehtje avgivna reservationen.

I det av fullmäktige i riksgäldskontoret avgivna yttrandet anföres bl. a.
följande.

Några delade meningar torde icke råda om önskvärdheten att i möjligaste mån
eliminera de tänkbara orsakerna till en inflationistisk konjunkturutveckling. Ur
angivna synpunkt borde eu måttfull skärpning av de gällande avskrivnings- och
lagervärderingsreglerna kunna allmänt accepteras. Det bör härvid ej förbises,
att bolagen ocli andra hithörande företag genom den fria avskrivningsrätten kommit
att erhålla en i viss mån gynnad ställning i förhållande till övriga skattebetalare,
för vilka ett inflationsläge automatiskt medför ett ökat progressivt skattetryck.
Ej heller torde kunna bestridas, att den fria avskrivningsrätten kommit

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

till användning för vinstreglerande dispositioner i en utsträckning, som från
början ej avsetts och lett till en investeringspolitik, som onekligen bidragit till en
inflationistisk spänning inom samhällsekonomien. Ä andra sidan må framhållas,
att de nu föreslagna åtgärderna icke ensamt kunna åstadkomma den produktionsutjämnande
effekt, som allmänt bedömes såsom önskvärd, ehuru de utan tvivel
skulle vara ägnade att bidraga till en lugnare och efter våra resurser på längre
sikt lämpligare avvägd investeringstakt. Särskild vikt måste dessutom städse
läggas vid åtgärder av penningpolitisk och finanspolitisk art. I extrema högkonjunkturlägen
måste, såsom kommittén förordat, därjämte längre gående inskränkningar
i avskrivnings- och lagervärderingsfriheten än de nu för mera normala
förhållanden ifrågasatta genomföras i en provisorisk lagstiftning. Å andra sidan
kräver extrema lågkonjunkturlägen särskilda åtgärder från statsmakternas sida.

I anslutning härtill understryker fullmäktige vikten av att även staten
anpassade sina investeringar efter konjunkturutvecklingen. Kapitalbudgeten
måste ovillkorligen begränsas till belopp, som kunde tillgodoses inom
ramen för de tillgängliga resurserna. Beloppet borde även avvägas med hänsyn
till storleken av det enskilda sparande, som kunde beräknas stå till förfogande
på den allmänna kapitalmarknaden för sådana långfristiga investeringar,
varom här var fråga. Eljest nödgades riksgäldskontoret att vid sin
kapitalanskaffning i allt för hög grad anlita kortfristig upplåning. Såsom
ett önskemål av största betydelse framstod därför, att driftbudgeten överbalanserades
under högkonjunktur, något som för övrigt utgjort en förutsättning
för vårt nuvarande system med långtidsbalansering av budgeten.
I samband härmed framfördes till övervägande den tanken, att om — såsom
kunde antagas -— staten skulle under en övergångstid efter genomförandet
av skärpta avskrivnings- och lagervärderingsbestämmelser tillföras ökade
skatteinkomster, dessa merinkomster steriliserades i en eller annan form,
förslagsvis genom att ett anslag å driftbudgeten ställdes till riksgäldskontorets
förfogande för återköp av statspapper från riksbanken. Om detta ej
skulle anses innefatta en framkomlig väg, syntes en annan tänkbar möjlighet
vara att särskilt överbalansera driftbudgeten med det belopp, till vilket
dessa inkomster beräknades uppgå. Härigenom skulle en begränsning av
statsupplåningen ernås.

Två av fullmäktige, herrar Hagberg och Svensson, har med åberopande
i huvudsak av vad kommittéreservanterna anfört anmält en från riksgäldsfullmäktige
avvikande mening.

Enligt riksräkenskapsverkets mening syntes det föreliggande förslaget i
stort sett ägnat att anpassa företagsbeskattningen i riktning mot en konjunktur
stabiliserande ekonomisk politik. Åtgärder i sådan riktning torde
i och för sig få anses välmotiverade.

Därefter anföres, att i valet mellan å ena sidan ett system med stor frihet
i fråga om vinstreglerande dispositioner, kompletterat i lägen av högkonjunktur
med tillfälliga restriktioner i syfte att råda bot på den inte önsk\äida
inflationsdrivande effekt, som en sådan frihet eljest inrymde, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

å andra sidan ett system med vissa permanenta restriktioner, ägnat att begränsa
behovet av särskild lagstiftning till extrema lägen, riksräkenskapsverket
för sin del i anslutning till kommittémajoritetens förslag ville förorda
det sistnämnda alternativet. Om man utgick från den fulla sysselsättningens
politik och därför räknade med en fortsatt överkonjunktur, syntes
detta alternativ enligt riksräkenskapsverkets mening vara att föredraga ej
minst med hänsyn till den i viss mån retroaktiva karaktären och den svåröverskådliga
effekten hos varje tillfällig restriktiv lagstiftning på företagsbeskattningens
område. Självfallet uteslöt detta inte, att i speciella lägen
en lagstiftning av sistnämnda slag kunde komma att visa sig ofrånkomlig.

Försäkringsinspektionen uttalar, att visserligen kunde åtgärder på beskattningsområdet,
såsom också framgick av direktiven och av kommitténs
uttalanden, endast ingå såsom ett av leden i en allmän ekonomisk politik,
som syftade till att vidmakthålla ekonomisk stabilitet och som dessutom
måste inbegripa även andra medel, däribland sådana som mera direkt inverkade
på penning-, kapital- och investeringsmarknaderna. Men lämpligt utformade
åtgärder av den allmänna karaktär som kommittén föreslagit
kunde dock representera oundgängliga bidrag till en dylik stabiliseringspolitik.

Inspektionen fann mycket som talade för den av kommittén hävdade uppfattningen,
att mera fasta regler för företagsbeskattningens utformning var
att föredra framför ett system med ändringar i denna beskattnings karaktär
alltefter konjunkturernas växlingar. Men eftersom syftet att i görligaste
mån vidmakthålla ekonomisk stabilitet dock vid varje avvägning måste tillerkännas
hög prioritet, kunde det måhända likväl även i andra än rent
extrema konjunkturlägen stundom erfordras särskilda skattebestämmelser
avsedda att komplettera en ordning av mera varaktig-karaktär. Denna fråga
kunde f. ö. ha betydelse inte endast vid tendenser till inflation. Det borde
ihågkommas, att den fria avskrivningsrätten i vårt land infördes under en
tid, då tänkandet i hög grad påverkades av erfarenheterna av depressionen
under 1930-talets tidigare år och av den alltjämt under senare delen av
samma årtionde kvarstående arbetslösheten. Det var inte alldeles uteslutet,
att även den nya ordning, som vid accepterande av kommitténs förslag
skulle komma till stånd, framdeles kunde komma att visa sig vara i större
eller mindre grad grundad på tidsbundna erfarenheter, fast av motsatt slag.

Kammarrätten framhåller, att i tidigare sammanhang, då det gällt att
avgiva utlåtande över förslag om vissa begränsningar av möjligheterna till
vinstreglerande dispositioner, kammarrätten hade ställt sig tveksam till
dessa förslag, främst emedan kammarrätten funnit behovet av sådana begränsningar
inte vara tillfredsställande ådagalagt. Framläggandet av de av
företagsbeskattningskommittén redovisade undersökningarna kunde i
nämnda hänseende anses ha medfört ett ändrat läge. Såvitt framgick av
dessa undersökningar hade nämligen vinstreglerande dispositioner förekom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

mit i så betydande omfattning, att det inte kunde anses uteslutet att de inverkat
i inte önskvärd riktning på konjunkturförlöppen och att jämväl i
övrigt anledning att taga hänsyn därtill vid beskattningsreglernas utformning
kunde föreligga.

I sitt yttrande har kammarrätten även berört frågan huruvida från allmänt
skatterättsliga och taxeringstekniska synpunkter några erinringar
kunde framställas mot de av kommittén omfattade förslagen. I avseende
härå anför kammarrätten bl. a., att förslaget skatterättsligt berörde reglerna
för beräkningen av inkomst av rörelse. Sådan inkomst skulle enligt
vedertagna beskattningsprinciper och i 41 § kommunalskattelagen intagen
föreskrift beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Häri innefattades
enligt anvisningarna till nämnda paragraf, att hänsyn skulle tagas till bl. a.
in- och utgående lager av varor m. m. Med inkomstberäkningen enligt bokföringsmässiga
grunder sammanhängde ock föreskriften, att kostnaden för
anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
i regel skulle avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag.

Av förarbetena till kommunalskattelagens stadganden om godtagande av
i räkenskaperna gjord lagervärdering och om fri avskrivning å inventarier
framgick, att avsikten därmed inte varit, att nyss angivna grundläggande
principer om beräkning av rörelseinkomst skulle kunna få helt frångås,
exempelvis genom att varulager nedskrevs till ett allenast symboliskt värde
eller att kostnaden för anskaffning av inventarier med längre varaktighetstid
i sin helhet avdrages redan det år, inventarierna anskaffades. Med hänsyn
härtill kunde det inte anses stridande mot kommunalskattelagens inkomstbegrepp,
att vissa gränser uppdrogs för möjligheterna att nedskriva
lager och att verkställa avskrivning å inventarier i snabbare takt än som
motsvarade inventariernas ekonomiska varaktighetstid. Det hade, såsom
redan antytts, inte varit avsikten att den frihet som i nämnda hänseenden
tillerkänts de skattskyldiga, skulle vara helt obegränsad. En viss begränsning
av nämnda frihet kunde därför närmast betraktas såsom en komplettering
av nu gällande lagstiftning med regler för sådana bedömningar, som
enligt gjorda erfarenheter inte lämpligen borde helt överlämnas åt praxis.

Enligt kammarrättens uppfattning talade de taxeringstekniska skälen för
att konjunkturpolitiskt betingade beskattningsåtgärder vidtogs inom ramen
för de ordinarie beskattningsreglerna. Härom yttrar kammarrätten vidare.

Om extraordinära skatteformer tid efter annan skola insättas, komma sådana
åtgärder ofta för sent med hänsyn till att de icke kunna beslutas och träda i kraft
förrän de konjunkturrörelser, som man därigenom vill påverka, redan kommit i
gång. Det är av naturliga skäl vanskligt att genom beskattningsåtgärder åstadkomma
inverkan på en redan påbörjad konjunkturrörelse, eftersom verkningarna
av dessa beskattningsåtgärder först efter längre tid göra sig direkt gällande. De
prohibitiva verkningarna av konjunkturpolitiskt betingade beskattningsåtgärder
måste vidare alltid bliva svåra att bedöma. Slutligen måste beaktas, att beskattningsåtgärdernas
liandhavande i regel måste uppdragas åt de för den ordinarie

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

beskattningens administration avsedda myndigheterna och att de extra arbetsuppgifter,
som speciella beskattningsåtgärder föranleda, i avsevärd omfattning
måste utföras på bekostnad av göromålen med den ordinarie beskattningen. Möjligheterna
att för kvalificerade taxeringsgöromål anlita extra arbetskraft äro i
allmänhet mycket begränsade, eftersom sådana göromål kräva flerårig erfarenhet.
Den taxeringskontroll, som måste eftersättas till följd av extra arbetsuppgifter,
kan medföra att vad som vinnes genom de extraordinära beskattningsåtgärderna
i större eller mindre utsträckning går förlorat på grund av vad som måste underlåtas
beträffande den ordinarie beskattningen.

Kammarrätten tillfogar, att en reglering av möjligheterna till vinstreglerande
åtgärder kunde anses påkallad jämväl med hänsyn till pågående överväganden
om möjligheterna att få till stånd en effektivare och riktigare
taxering. Det torde nämligen inte kunna undgås, att åtgärder i nämnda
hänseenden skulle komma att omfatta jämväl ingripanden mot överdrifter i
fråga om vissa vinstreglerande åtgärder, exempelvis alltför långt driven
nedvärdering av varulager. I brist på vägledande regler kunde då betydande
meningsskiljaktigheter uppkomma mellan de kontrollerande myndigheterna
och de skattskyldiga, något som skulle kunna väsentligt öka antalet skatteprocesser
och leda till stor osäkerhet vid bedömningen såväl för de skattskyldiga
som för taxeringsmyndigheterna.

Sedan länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalat, att det var uppenbait att
företagsbeskattningen — alltefter det sätt, varpå den utformades kunde
verka stimulerande eller återhållande å investeringsverksamheten inom den
enskilda företagssektorn, framhålles att om företagsbeskattningen så gestaltades,
att ett utjämnande inflytande kunde utövas å konjunkturförloppet,
skattelagstiftningen blev ett av hjälpmedlen för upprätthållande och
bevarande av balans i samhällsekonomin. Kommitténs förslag att i största
möjliga utsträckning ge ifrågasatta regler en utformning, som lämpade sig
för permanent tillämpning, var i princip eftersträvansvärt med hänsyn till
angelägenheten för såväl de skattskyldiga som beskattningsorganen av att
kunna förlita sig till fasta regler i sitt handlande. I den mån länsstyrelsen
inte ansåg sig kunna förorda bestämmelser av permanent karaktär, innebar
detta inte något avsteg från berörda principiella inställning utan föranleddes
av tveksamhet, om med hänsyn till förhållandena för närvarande en
definitiv reglering av det ämne, varom fråga var, lämpligen borde vidtagas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansluter sig till uppfattningen
alt företagsbeskattningens permanenta bestämmelser borde så utformas, att
en med beskattningen eftersträvad konjunkturpåvcrkande effekt i görligaste
mån fick automatisk verkan.

Svenska stadsförbundet säger sig intet ha att erinra mot huvudsyftet med
de föreslagna skattelagsändringarna. Under det senaste decenniet hade
kommunerna mer än de flesta fått erfara olägenheterna av både en inflationsdrivande
högkonjunktur såsom sådan och de motåtgärder, som statsmakterna
nödgats tillgripa för att dämpa högkonjunkturens verkningar,
(j — Bihang till riksdagens protokoll 1955. I sand. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Den konjunkturpolitiska effekten av de nu föreslagna åtgärderna, som
främst riktade sig mot självfinansierande företag, torde visserligen vara begränsad.
Men åtgärderna föreföll å andra sidan inte medföra några för
kommunerna skadliga verkningar; tvärtom syntes man från kommunalt
håll böra kunna räkna med ett åtminstone momentant förbättrat skatteunderlag,
på längre sikt kanske också med större utrymme för kommunala
investeringar.

Därefter anföres.

Enligt sina direktiv har kommittén haft att utarbeta förslag till permanenta
konjunkturstabiliserande regler på företagsbeskattningens område. Uppdraget kan
synas motsägelsefullt med tanke på konjunkturernas föränderlighet. All erfarenhet
visar emellertid, att beskattningsreglerna för företagens liksom övriga skattedragares
del från tid till annan måste överarbetas och modifieras efter inträdda förändrade
förhållanden. Femton års högkonjunktur har icke kunnat undgå att
skapa ett nytt »normalläge». Kommittén räknar dessutom med att vid sidan av
de nu föreslagna permanenta reglerna behov av provisoriska beskattningsåtgärder
kunna uppkomma i exceptionella konjunktursituationer. Några principiella betänkligheter
mot den form, i vilken kommittén presenterat sina förslag, har styrelsen
därför ej.

I reservation har fem ledamöter av förbundets styrelse, herrar Jung, Persson,
Petri, Nordkvist och Leandersson, förklarat sig anse det vara principiellt
oriktigt att använda beskattningsåtgärder i syfte att ernå en konjunkturstabilisering.
Därvid anföres bl. a. att om man såg problemet från
kommunal synpunkt, kunde visserligen den temporära ökning i skatteunderlaget,
som de närmaste åren blev att påräkna om förslagen genomfördes,
verka förledande. På längre sikt hade emellertid kommunerna större glädje
av att bland sina skatteobjekt finna välkonsoliderade företag med jämna
vinstutdelningar än av utsikten att under några högkonjunkturår ha ett
momentant förbättrat skatteunderlag.

I det av Svenska landstingsförbundet avgivna yttrandet har förbundet
uttalat sin principiella anslutning till kommittcförslaget.

Avvikande mening har anmälts av ledamöterna i förbundsstyrelsen, herrar
Mannerskantz och Olsson, som ansett att styrelsen bort uttala sin anslutning
till det av reservanterna inom kommittén, herrar Gustafson och Wehtje,
avgivna särskilda yttrandet.

Landsorganisationen har inga principiella invändningar att göra mot det
resonemang som ligger till grund för kommitténs förslag, även om det föreföll
mycket svårt att utforma sådana permanenta regler att balans i samhällsekonomin
kunde upprätthållas utan att tillfälliga ingripanden behövde
göras. Kommittén hade enligt landsorganisationens mening överbetonat de
svårigheter, som var förbundna med tillfälliga ingripanden på företagsbeskattningens
område. Det var sålunda alltid svårt att avgöra, när läget var
sådant, att olika konjunkturpolitiska ingripanden behövde göras, oavsett om
dessa berörde t. ex. kreditpolitiken eller företagsbeskattningen. Det var vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

möjligt att genom grundlagsreform på ett eller annat sätt minska den tidsutdräkt
som föranleddes av riksdagens prövning av skattefrågorna; allteftersom
finanspolitikens roll för att upprätthålla den ekonomiska balansen
hade vuxit, var det önskvärt att de finanspolitiska avgörandena träffades
på effektivast möjliga sätt. Avgörande i detta sammanhang var emellertid
frågan om de av kommittén föreslagna permanenta reglerna på företagsbeskattningens
område var av den skärpa, att de »endast mera undantagsvis»
behövde kompletteras med speciella föreskrifter.

Därefter anföres att frågan huruvida en sådan skärpning av de permanenta
reglerna för företagsbeskattningen, som kommittén föreslagit, var tillräcklig
för att de endast mera undantagsvis skulle behöva kompletteras
med speciella föreskrifter sammanhängde givetvis med hur man bedömde
den framtida konjunkturutvecklingen.

Landsorganisationen yttrar vidare.

Kommittén bär ej direkt uttalat någon mening härom, ehuru den av allt att döma
räknat med att konjunkturrörelserna i framtiden kommer att närma sig 1930-talets
förhållanden. Även om man självklart ej kan utesluta möjligheten av en depression
i mellankrigstidens bemärkelse, finner LO att avgörande skäl talar för att vi under
överskådlig tid kommer alt få en sådan typ av konjunkturväxlingar som vi haft
sedan slutet av 1940-talet, när den av kriget förorsakade varubristen i stor utsträckning
hade kunnat fyllas. Vi skulle i så fall också för framtiden ha att räkna med
växlingar mellan inflationstendenser och en i stort sett balanserad fullsysselsättningsekonomi
med större eller mindre svårigheter endast för enstaka branscher.
Att det rent tekniskt sett är möjligt att upprätthålla en full sysselsättning finner
LO obestridligt — svårigheten ligger helt i att samtidigt upprätthålla en godtagbar
grad av ekonomisk balans. Enligt LO:s mening har emellertid det politiska kravet
på full sysselsättning nu nått en sådan styrka i industriländerna, alt en återgång
till mellankrigstidens typ av konjunkturväxlingar eller ens någonting mellan dessa
och de nuvarande framstår som osannolik. Denna åsikt stämmer väl överens med
den syn på konjunkturutvecklingen som präglade långtidsprogrammet 1951—1955,
en syn som hittills i stort sett blivit bekräftad.

Mot bakgrunden av denna syn på den framtida konjunkturutvecklingen
fann landsorganisationen det tvivelaktigt huruvida de av kommittén föreslagna
permanenta reglerna för företagsbeskattningen endast mera undantagsvis
skulle behöva kompletteras med specialföreskrifter. Landsorganisationen
ville i delta sammanhang erinra om de tillfälliga skärpningar av företagsbeskattningen,
som varit i kraft under de senaste åren och om att landsorganisationen
tidigare framhållit att dessa varit alltför obetydliga. Då kommitténs
förslag ej syntes medföra någon nämnvärd skärpning av den totala
företagsbeskattningen — inklusive de tillfälliga ingripandena — föreföll det
landsorganisationen som om kommitténs förslag ej var tillräckligt långtgående
för att mera effektivt överflödiggöra speciella åtgärder för behärskning
av konjunkturutvecklingen. Det hade uppenbarligen för kommittén
förelegat en konflikt mellan två i och för sig viktiga men motslridande önskemål,
nämligen konjunkturpolitiskt motiverade stränga permanenta regler för

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

den skattemässiga vinstberäkningen respektive företagsekonomiskt motiverade
milda permanenta regler för att befrämja företagens konsolidering, varvid
det förstnämnda önskemålet enligt landsorganisationens mening inte
blivit tillräckligt beaktat. Även om landsorganisationen inte ansåg det möjligt
att helt undvika tillfälliga ingripanden i företagsbeskattningen, borde dock
de permanenta reglerna i viss omfattning skärpas ytterligare.

Riksförbundet landsbygdens folk, som i stort sett ansluter sig till kommitténs
olika förslag, yttrar att det måste anses vara synnerligen angeläget
att den ekonomiska politiken på olika områden utformades så, att förutsättningarna
för bevarande av ett stabilt penningvärde ökades. Härvid var
det enligt riksförbundets mening nödvändigt att bedöma de olika åtgärderna
mot bakgrunden av det faktum, att det i ett samhälle av den typ vi nu hade
uppenbarligen fanns betydande risker för en fortgående försämring av penningvärdet.
Den enighet, som rådde rörande önskvärdheten att uppehålla full
sysselsättning liksom även de pris- och lönekrav man måste räkna med från
starkt organiserade intressegrupper, var faktorer man enligt riksförbundets
mening inte kunde bortse från i sammanhanget. Även om det var ostridigt
att effekten av kommitténs förslag var oviss och kom att bli begränsad, måste
man se företagsbeskattningen endast som ett medel vid sidan av flera andra
i en allmän konjunkturpolitisk beredskap. Vid bedömningen av ifrågavarande
spörsmål måste även beaktas olägenheterna med tillfälliga lagstiftningsåtgärder.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att det syntes ostridigt
att utformningen av beskattningsreglerna i vissa fall kunde komma att medföra
en inte önskvärd ansvällning av investeringsverksamheten i ett högkonjunkturläge.
Det var dock lika klart att en stabilisering inte kunde åstadkommas
enbart med en ändring av beskattningsreglerna utan att dessa endast
var ett led i en på detta syfte inriktad ekonomisk politik. TCO understryker,
att det var av synnerligen stort intresse för både myndigheter och näringsliv
att det system av ett stort antal provisoriska förordningar, som kännetecknat
de senare årens skattelagstiftning, blev avlöst av fastare regler. Som helhet
kunde kommitténs förslag enligt TCO:s uppfattning komma att bidraga
till att i högkonjunkturlägen dämpa en accelererande investeringsprocess.
Å andra sidan kunde det väntas att reglerna för investeringsfonderna skulle
få en viss betydelse för en lämplig spridning av investeringarna i tiden.

I det principiella valet mellan olika system för en anpassning av beskattningsreglerna
till de konjunkturpolitiska önskemålen ansluter sig även
Sveriges akademikers centralorganisation till kommittémajoritetens uppfattning
att extraordinära beskattningsregler så långt möjligt borde undvikas
och att ett system med mer restriktiva permanenta regler var att
föredraga.

.lag övergår nu att lämna en redogörelse för vad som anförts i de remiss -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 85

yttranden, där en begränsning av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner
avstyrkts.

1 det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet ifrågasättes
starkt, om de åtgärder kommittén föreslagit utgjorde en lämplig form för
konj unkturpolitiskt ingripande. Enligt delegerades mening borde medel att
stävja en högkonjunkturutveckling, som tenderade att urarta i inflationistisk
riktning, i det väsentliga sökas på den allmänna penning- och finanspolitikens
område. Delegerade ansåg det i och för sig olämpligt att i detta
syfte ändra på de olika mera specifika reglerna i skattelagstiftningen. Åtgärder
av detta slag måste inverka mera störande på företagens normala
rörelse utan att man för den skull på denna väg tillnärmelsevis kunde nå
den effekt, som stod att vinna exempelvis med penningpolitiska åtgärder.

Därefter anföres, att det var uppenbart att förslaget även från konjunkturpolitiska
synpunkter skulle medföra väsentliga olägenheter. Konjunkturpolitikens
medel borde ju inte utformas enbart med tanke på deras effekt,
när det gällde att bromsa en inflationistisk högkonjunktur utan också med
hänsyn till deras effekt när det gällde att förhindra och bekämpa lågkonjunkturer.
Företagens relativt långt gående frihet i fråga om avskrivningar
och varuvärdering hade i själva verket i stor utsträckning motiverats just
av konjunktur synpunkter. Man hade därigenom önskat möjliggöra för
företagen att konsolidera sin finansiella ställning och stärka sin beredskap
mot de olika påfrestningar, som sammanhängde med konjunkturväxlingarna.
En konjukturutjämning i företagens rörelse torde också i praktiken
ha kommit till stånd i mycket betydande utsträckning under de senaste
decennierna. I anslutning härtill yttrar delegerade vidare.

Resultatutjämningen har sålunda lett till en stabilare vinstredovisning i företagen
och därmed till en stabilare utdelningspolitik. Det viktigaste är dock effekten
i sysselsättningshänseende. Det är---påtagligt, hurusom under de senaste

decennierna en ny syn på sysselsättningsfrågan vuxit fram bland de svenska företagen.
Vid sidan av olika frivilliga åtaganden av mera socialpolitiskt slag ha företagen
alltmera strävat att i de anställdas intresse hålla sysselsättningen så stabil
som möjligt •— även när detta inneburit avsteg från strikt räntabilitetsmässiga
synpunkter. Den första reaktionen vid avsättningssvårigheter har inte varit att
skära ned produktionsapparaten genom att entlediga arbetare, utan man har i
sådana situationer så långt möjligt försökt att sysselsätta de överflödiga arbetarna
genom produktion på lager, underhållsarbeten o. dyl.

Företagens möjligheter att själva bedriva en sådan utjämnande sysselsättningspolitik
ha i mycket hög grad berott på och komma i fortsättningen att bero på
deras möjligheter att bygga upp finansiella reserver under de goda tiderna. För
att i pressade konjunkturlägen kunna ge en sådan sysselsättning av icke direkt
produktiv natur fordras det, att företagen disponera över ett tillräckligt likviditetsutrymme.
Det är därför också uppenbart, att varje förändring i våra skattelagar,
som går ut på att minska utrymmet för den interna reservbildningen i företagen,
också går emot dessa strävanden till en jämnare sysselsättningspolitik.

Om delegationen sålunda även utifrån rent konjunkturpolitiska övervä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ganden ställde sig kritisk till den föreslagna skärpningen av skattereglerna
för företagen, blev detta än mera fallet, om hänsyn även togs till den bromsande
effekt på den ekonomiska utvecklingen på längre sikt som en sådan
skärpning kunde medföra. Det var ingen svårighet att med skattepolitiska
åtgärder åstadkomma en minskning av företagens investeringar under högkonjunkturerna.
Alla åtgärder, som begränsade möjligheterna till sparande
inom företagen, måste få en sådan investeringshämmande effekt. Vad man
däremot — som kommittén för övrigt själv betygade — inte kunde göra med
skattepolitiska åtgärder av sådant slag, som kommittén ifrågasatt, var att
förmå företagen att investera i lågkonjunkturerna. Man måste därför befara,
att en skärpning av skattereglerna över en längre tidsperiod, d. v. s.
sett över en hel konjunkturcykel, fick till totaleffekt en minskning av företagens
investeringar. Men det betjrdde i så fall också en minskad utvecklingstakt
i näringslivet, en uppbromsning av det ekonomiska framåtskridandet.

Delegationen tillfogar, att ett genomförande i det just nu aktuella läget
av en begränsning av utrymmet för självfinansiering av företagen var särskilt
betänkligt dels med hänsyn till att det nu gällde att på grund av den
skärpta utländska konkurrensen öka investeringar, som ledde till rationalisering
och kostnadssänkning, dels ock på grund av det minskade tillflödet
till företagen av nytt, riskvilligt kapital. Beträffande frågan om näringslivets
kapitalförsörjning anför delegationen ytterligare, att även om det
här i landet varit möjligt att bemästra problemet och i själva verket finansiera
en betydande utbyggnad av produktionen, detta sammanhängde framför
allt med de gynnsamma möjligheterna till självfinansiering inom företagen.
Problemet blev emellertid allt svårare, och man måste därför befara,
att en minskning av möjligheterna till självfinansiering i det nuvarande
läget kunde komma att få mycket ogynnsamma verkningar.

I stort sett liknande synpunkter anföres av Sveriges redareförening, Svenska
sparbanksföreningen, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
handelskammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns
handelskammare.

Sveriges grossistförbund erinrar om att avsaknaden av en rätt till öppen
resultatutjämning mellan olika år i stor utsträckning kompenserats genom
tillämpning av gällande kommunalskattelags liberala regler i fråga om
bl. a. fri avskrivning å maskiner och inventarier samt långtgående frihet
beträffande lagervärderingen. Det var alltför allmänt erkänt för att behöva
närmare utvecklas, att dessa regler haft en oerhört stor betydelse för det
svenska näringslivets konsolidering och produktiva utveckling. Mot dem
kunde dock från näringslivets synpunkt riktas den betydelsefulla erinringen
att de inte gällde lika för alla rörelseidkare.

Med hänsyn till den utomordentliga betydelse som de ifrågavarande reglerna
haft för landets ekonomiska utveckling måste det enligt förbundets

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

mening uppenbarligen krävas mycket starka skäl, om man nu ville begränsa
friheten i stället för att tvärtom utvidga den till att fullt ut gälla
även andra rörelseidkare än aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Därefter anföres.

Förbundet kan icke finna att företagsbeskattningskommittén, som föreslagit betydande
sådana begränsningar, förmått förebringa tillräckligt övertygande skäl
härför. Kommitténs uppgift bär varit att ompröva de permanenta skattereglerna
ur rent konjunkturpolitiska synpunkter och mot bakgrunden av att den genom
dessa regler möjliggjorda s. k. skattekrediten ansetts stimulera företagen till investeringsökningar,
som i extrema högkonjunkturlägen kunna få en ur samhällelig
synpunkt icke önskvärd inflationsdrivande effekt. Enligt direktiven har kommittén
härvid i främsta rummet haft att koncentrera sig på den fria avskrivningsrätten
och söka utfinna regler, varigenom denna automatiskt skulle kunna
inskränkas under sådana tidsperioder, då det med hänsyn till föieliggande inflationsrisker
kunde befinnas angeläget att bromsa upp investeringsverksamheten.
Uppgiften skulle emellertid, i den mån kommittén under arbetets gång så
funne erforderligt, kunna utvidgas att omfatta en omprövning av reglerna även
för övriga vinstreglerande dispositioner, bl. a. då lagervärdei ingen, i fråga om
vilken dock ett eventuellt förslag enligt direktiven närmast borde ges formen av
en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde förklaras gälla för en viss
tidsperiod. Vad kommittén i realiteten föreslagit är emellerid varken det ena
eller det andra utan en av konjunkturväxlingarna oberoende permanent begränsning
av både avskrivnings- och nedskrivningsreglerna, vilkens effekt enligt förbundets
mening måste anses lika diskutabel ifråga om att bromsa upp näringslivets
benägenhet till investeringsökningar i extrema högkonjunkturlägen som
odiskutabel ifråga om att minska näringslivets konsolidering och motståndskraft
mot fallande konjunkturer respektive mot exempelvis skärpt utländsk konkurrens.

I den mån kommitténs förslag i överensstämmelse med direktiven bör bedömas
uteslutande ur synpunkten av dess konjunkturpolitiska effekt anser förbundet
därför att förslaget icke är ändamålsenligt utformat.

Förbundet säger sig för sin del helt ansluta sig till den av reservanterna
inom kommittén, herrar Gustafson och Wehlje hävdade uppfattningen, att
konjunkturpolitiken väsentligen måste stödja sig på allmänna penning- och
finanspolitiska åtgärder och att, i den man det i extrema lagen skulle befinnas
önskvärt att stödja dessa med mera speciella skattepolitiska ingripanden,
sådana ingripanden borde vara av tillfällig natur.

Förbundet tillägger, att även bortsett från begränsningen av konsolideringsmöjligheterna
kunde mot förslaget riktas allvarliga erinringar, nämligen
i det hänseendet att ett genomförande av detsamma skulle ytterligare
skärpa i stället för att minska diskrimineringen från skattesynpunkt av de
enskilda rörelseidkarna i förhållande till aktiebolagen och de ekonomiska
föreningarna. För de i annan än aktiebolags- eller föreningsfonn arbetande
rörelseidkarna betydde kommitténs förslag i realiteten en avsevärt försämrad
ställning i skattehänseende genom de skärpta lagervärderingsreglerna
utan att detta — såsom fallet var för aktiebolagen och föreningarna

88 Kiingl. Maj:ts proposition nr 100

— till någon del uppvägdes av uppmjukade bestämmelser i andra hänseenden.

Även Sveriges köpmannaförbund anser, att kommitténs förslag var av
sådan art, att det gentemot de mindre och medelstora företagen verkade
rent diskriminerande, särskilt i fråga om sådana företag, som drevs som
enskild firma och alltså ej i aktiebolags- eller föreningsform. De enskilda
företagarna hade enligt gällande bestämmelser i huvudsak endast en
möjlighet till vinstreglering, nämligen varulagervärderingen. Kommitténs
majoritet gick väsentligt längre än vad direktiven åsyftade, då den föreslog
permanent begränsning av nedskrivningsrätten i lager. Man hade härvid
alls inte beaktat den mycket betydande skärpning i progressionen, som
skett under senare år dels genom nya skatteskalor dels och framförallt
genom en kraftig försämring av penningvärdet. Det kunde inte vara något
rimligt önskemål eller rättvisekrav från det allmännas sida, att en företagare
ett gott år toppbeskattades enligt en starkt progressiv skala, medan han
under ett dåligt år ej fick någon kompensation för uppkommen förlust. Företagarna
måste tvärtom uppfatta detta som en stor orättvisa. Man kunde ej
jämföra med det fallet, att exempelvis en löntagare under dåliga tider helt
eller delvis förlorade sin löneinkomst. Företagaren förlorade nämligen inte
endast sin inkomst utan åsamkades därutöver förluster i rörelsen, som rentav
kunde bringa honom på obestånd.

Enligt förbundets mening kunde ett genomförande av kommitténs förslag
leda till ökad aktiebolagsbildning, en utveckling som knappast torde
vara önskvärd. En annan konsekvens, som måhända endast kunde betecknas
som en sida av den nyss angivna risken för ökad bolagsbildning var, att
de mindre och medelstora företagarna kunde se sig nödsakade att slå sig
samman till större företag eller att överlåta sina rörelser till större, redan
existerande företag. En sådan utveckling skulle säkerligen för många kommuner
hli mycket ödesdiger och kunde väl inte heller från statens sida anses
som enbart lycklig. I en lågkonjunktur torde det vara av stort värde
för samhället att ha tillgång till ett stort antal små och medelstora företag,
där företagarna själva genom betydande insatser från egen och familjernas
sida förmådde uthärda relativt stora påfrestningar, och där viljan
att bevara och föra företaget vidare var mycket stor. Men då måste beskattningen
ordnas på ett förnuftigt sätt, så att dessa företagare ej hade en
känsla av att ha blivit satta på undantag.

Förbundet anför vidare, att såg man till det uppgivna syftet med förslaget,
kunde man hysa stor tvekan om dess konjunkturdämpande effekt. Däremot
var förslaget enligt förbundets mening ägnat att skärpa verkningarna
av en lågkonjunktur. De permanenta reglerna inom vår beskattning borde
enligt förbundets mening utgå från förhållandena under normala tider.
Skulle en extrem överkonjunktur kräva särskilda investeringsbegränsande
åtgärder på beskattningsområdet, syntes ett instrument som investerings -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

avgiften vara att föredraga. Denna hade, såvitt man nu kunde bedöma, i
stort sett haft den investeringshämmande effekt som man önskade.

Det anförda innebar inte, att förbundet anslöt sig till tanken, att den
extrema högkonjunkturen i första hand borde bekämpas genom skattepolitiska
åtgärder. Tvärtom borde först målmedvetna försök göras att genom
penningpolitiska åtgärder bromsa en överkonjunktur. Några allvarliga
försök i denna riktning hade enligt förbundets förmenande ej gjorts. Förbundet
ville även fästa uppmärksamheten på, att förhållandena på arbetsmarknaden
även var av betydelse i detta sammanhang.

Efter att ha framhållit att kommitténs förslag, som sannolikt medförde
en ny, betydande skatteskärpning, i väsentlig grad betydde ett steg tillbaka
till förhållanden som rådde på företagsbeskattningens område före första
världskriget understryker Kooperativa förbundet inledningsvis det anmärkningsvärda
i att kommittén vid utförandet av sitt uppdrag inte närmare
utrett, huruvida den föreslagna omläggningen av företagsbeskattningen innebar
en skärpning av företagsbeskattningen i dess helhet och, i så fall, i
vilken omfattning. Förbundet ansåg det vara av den väsentligaste betydelse,
att full klarhet vanns på denna punkt, innan förslagen om de nya reglerna
framlades till slutgiltigt avgörande.

Förbundet ville också framhålla, att av kommittén föreslagna långtgående
beskärningar av den fria avskrivnings- och lagervärderingsrätten hade
varit lättare att förstå, om de varit avsedda som tillfälliga åtgärder mot en
aktuell inflationsfara i stället för att ingå i en permanent beskattningslagstiftning,
ägnad att tillämpas under normala konjunktur förhållanden och
på lång sikt. Förbundet hade fullt klart för sig, att konjunkturpolitiken
främst måste avse att påverka investeringarnas omfattning. Då de av
kommittén föreslagna åtgärderna emellertid endast skulle komma att påverka
en mindre del av investeringarna, var åtgärden ägnad att framkalla
överinvesteringar inom andra områden, som inte påverkades. I den mån
en beskärning av företagens rätt till vinstdispositioner medförde ökade
skatteintäkter för det allmänna, uppstod därigenom en relativ stimulans
till ökade investeringar från det allmännas sida. Möjligen kunde också den
beskurna avdragsrätten stimulera till ökade utdelningar, vilka på ett mera
oberäkneligt sätt påverkade investeringarnas art och omfattning. Det var
för övrigt inte uteslutet, att vissa förut väl konsoliderade företag använde
den del av vinsten, som inte fick skattefritt avdras för avskrivningar på
maskiner och lager, vilka redan fanns, för att köpa mer maskiner och öka
lagerinköpen i syfte att vidga avskrivningsunderlaget, och att sålunda den
åsyftade investeringsbegränsningen därigenom kom att, åtminstone i sådana
fall, verka som en direkt stimulans till överinvesteringar, ehuru de
restriktiva avskrivningsreglerna avsett att dämpa investeringslusten främst
på ifrågavarande område.

För sin del hade förbundet vid flera föregående tillfällen haft anledning

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

påvisa faran av en genom skärpning av företagens nettovinster ensidigt
eftersträvad reglering av investeringsverksamheten i konjunkturstabiliserande
avsikt. Förbundet hade med kraft hävdat, att den reglering av investeringsverksamheten
som måste ingå i varje effektivt konjunkturstabiliserande
program i första hand måste åstadkommas med penning- och
finanspolitiska medel. Först där detta var otillräckligt, var det försvarbart
att söka påverka investeringsvolymen i stort och på olika delområden genom
specialskatter eller med hjälp av fysiska kontroller. Om sistnämnda
medel användes i normalkonjunkturer medförde detta påtagliga faror för
det ekonomiska framsteget och risker för snedvridningar inom investeringsverksamheten.
Risken för hämmandet av det ekonomiska framåtskridandet
låg framförallt däri, att totaltillgången på sparande kom att nedgå,
om särskilda hinder eller hämningar pålades företagssparandet. Den genom
penningvärdeförsämringen inträdda faktiska skärpningen av skattetrycket
på fysiska personer hade ökat företagssparandets relativa betydelse.

Förbundet anför vidare, att de reserver, som företagen i tillförsikt till
företagsbeskattningssystemets permanens skaffat sig, användes för att upprätthålla
drift och sysselsättning under lågkonjunkturer, alltså i direkt
konjunkturstabiliserande syfte. Härom yttrar förbundet vidare.

Till väsentlig del kommer dessa att begagnas för de investeringar, som då behöver
göras av företagen för att i dylika lägen kunna möta skärpt inhemsk och
utländsk konkurrens. Uteblivna investeringar inom företagssektorn i en lågkonjunktur
kan inte ersättas genom en ökning av de allmänna investeringarna, som
i allmänhet sker på andra områden. Här ligger, enligt styrelsens mening, väsentligen
frågans kärnpunkt. Även om de lämnade »skattekredilerna» kan sägas bidraga
till en ökning av investeringarna i företagssektorn också under normalkonjunkturer
— då en viss stegring av investeringsverksamheten förutsättes som
ett led i det ekonomiska framåtskridandet, betingad av strävandena efter välståndsökning
och av befolkningsökningen — kan man dock räkna med att en
avsevärd del av reserverna bevaras för sämre tider längre fram. En överflyttning
av dessa reserver till det allmänna får till resultat, antingen att de begagnas för
täckning av löpande utgifter eller för att stärka beredskapen för allmänna investeringar
i ett lågkonjunkturläge, respektive för att förebygga konjunkturförsämring.
Enligt styrelsens mening är emellertid ett stärkande av det allmännas
investeringsberedskap, som sker därigenom att företagssektorns beredskap försämras,
i hög grad oförmånligt för de intressen, som här i främsta rummet beröres,
nämligen upprätthållandet av full sysselsättning och högsta möjliga produktivitet
inom det ekonomiska livet, som helhet betraktat. De reserver, som redan finnes,
och de som ytterligare kan uppsamlas genom konsolideringsåtgärder, vilka företagen
vant sig att betrakta som i högsta grad normala, förvaltas och användes
säkerligen med större samlad nytta ur produktivitetssynpunkt i det givna läget
av de tusentals små och stora företagen i vårt land än om de flyttas över i det
allmännas händer. Härvid förbises ingalunda den stora betydelsen av det allmännas
investeringar i allvarliga lågkonjunkturlägen, då sådana investeringar
blir en nödvändighet. Vad som emellertid också är av betydelse är att den förebyggande
konjunkturpolitiken i tid beaktar den avvägning mellan allmänna investeringar
och investeringarna inom företagssektorn, som kan garantera den

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

högsta produktiviteten inom folkhushållet under en depression, och inte underlåter
att vid beskattningens utformning vidtaga nödiga förberedelser för en sådan.

Därefter anföres, att även om investeringsverksamheten och investeringslusten
varit mycket hög fick det inte förbises, att en viss del av investeringarna
varit av direkt inflationshämmande karaktär därigenom att
de bidragit till rationalisering och ett minskat anspråk på arbetskraft.

Avslutningsvis anför förbundet bl. a., att på det hela taget hade utvecklingen
av den samhällsekonomiska balansen under efterkrigstiden i särskilt
hög grad belyst, huru önskemålet att vidmakthålla en hög och jämn
sysselsättning, som varken slog över i inflationstryck eller ledde till riskabla
depressiva tendenser, reste synnerligen svårbemästrade avvägningsproblem
för företagslivet och det allmänna. Ett betydande mått av rörlighet och
smidig anpassning av den ekonomiska politiken måste enligt förbundets
mening till, om statsmakternas intentioner i detta stycke skulle kunna förverkligas.
De skilda medel, som härvid stod till buds — penning- och finanspolitiken,
valuta- och handelspolitiken, åtgärder av natur att direkt påverka
investeringsverksamheten — måste användas i kombination och sättas
in vid de riktiga tidpunkterna för att bemästra ofta snabbt skiftande
lägen och tendenser i konjunkturutvecklingen. Då det gällde att bemöta de
inflationstendenser, som kunde uppstå i ett konjunkturläge med full sysselsättning
också utan att dessa behövde föranledas av plötsliga och oväntade
förändringar i den internationella situationen, hade förbundet i olika sammanhang
tillstyrkt användningen av de grundläggande instrumenten för de
ekonomiska stabiliseringssträvandena, nämligen stram penning- och kreditpolitik,
vissa finanspolitiska åtgärder och även direkt investeringskontroll.

Vad beträffar de finanspolitiska åtgärderna hade förbundet uttalat sig
för en överbalansering av budgeten och att i särskilda lägen vissa onormala
vinstöverskott inom företagssektorn steriliserades i syfte att begränsa köpkraftsöverskottet.
I överensstämmelse härmed hade förbundet tillstyrkt
förslaget om tillfälligt indragande till staten av viss del av skogsindustrins
exportinkomstöverskott. Förbundet hade också ansett sig kunna för vissa
lägen förorda förslagen om invsteringsskatt och investeringsavgift. Även
sådana långt gående åtgärder som omsättningsskatt uttagen i fabrikantoch
grossistleden samt olika former av tvångssparande hade förordats.

Förbundet kunde inte på förut anförda grunder tillstyrka, att stadigvarande
beskattningsregler utformades så, att de bidrog till att minska företagslivets
beredskap för en lågkonjunktur och på längre sikt verkade som
en broms på utvecklingen mot högre produktivitet och ökad produktion.

Skånes handelskammare uttalar, alt som tidigare i andra sammanhang
framhållits handelskammaren i princip var motståndare till att företagsbeskattningen
användes i konjunlcturpolitiskt syfte. Under inga förhållanden
borde konjunkturutjämningen mer eller mindre bli en huvuduppgift
för densamma. Skattelagstiftningen och särskilt då dess avskrivnings- och

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

lagervärderingsregler borde enligt handelskammarens övertygelse i stället
utformas j)å grundval av en skälig avvägning av de fiskaliska och företagsekonomiska
intressena på längre sikt. Handelskammaren kunde inte underlåta
att påtala den motsättning, som förelåg mellan å ena sidan kommitténs
relativt försiktiga bedömning av konjunkturpolitikens möjligheter och å
andra sidan dess oreserverade anslutning till tanken på en omgestaltning av
företagsbeskattningen för konjunkturpolitiska ändamål. Denna motsättning
torde inte kunna finna någon annan förklaring än att kommittén
utgått ifrån den arbetshypotesen, att fullföljandet av den fulla sysselsättningens
politik måste kräva en sådan politik på övriga fronter, d. v. s.
genom penning- och finanspolitik och offentliga investeringar, att ett permanent
inflationstryck måste komma att bli följden. Från en dylik uppfattning
om, hur långt sysselsättningspolitiken skulle drivas, måste handelskammaren
för sin del taga bestämt avstånd. Att som mål för den ekonomiska
politiken uppställa en sysselsättningsgrad, som medförde ett konstant
inflationstryck, måste enligt handelskammarens övertygelse med nödvändighet
förr eller senare leda till att en ny inflation blir verklighet.

Aktgivandet å dagens inflationsrisker borde, framhålles vidare i handelskammarens
yttrande, inte få leda till att beskattningen ensidigt utformades
enbart med tanke pa dessa. I ett försämrat konjunkturläge var det av avgörande
betydelse — det kunde inte nog starkt understrykas — att företagen
var väl konsoliderade och hade möjligheter att stå emot de påfrestningar
som uppstod. Erfarenheten hade också givit vid handen, att de liberala
avskrivnings- och lagervärderingsreglerna varit en mäktig hävstång
för det ekonomiska framåtskridandet.

Handelskammaren hävdade för sin del gentemot kommittémajoriteten,
att beskattningsreglerna i sin nuvarande utformning verkat konjunkturstabiliserande
åt båda hållen, såväl i högkonjunkturer genom de möjligheter
till sparande och konsolidering, som förelegat, som i lågkonjunkturer
genom att företagen då haft större motståndskraft mot påfrestningar.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län säger sig inte ha
stor tilltro till möjligheten att med höga skatter dämpa en högkonjunktur,
förutsatt att man inte samtidigt ville taga risken av en utarmning av produktionsapparaten.
Under alla förhållanden syntes det handelskammaren
föga välbetänkt att, såsom kommittén föreslog, för att dämpa konjunkturtopparna
införa en permanent skärpning av avskrivningsreglerna och därigenom
hindra en kapitalbildning, som inte hade med företagarens privata
konsumtion att göra. Penningvärdet borde skötas med penningpolitiska
medel och, om sa i undantagsfall erfordrades, med temporära speciella
finanspolitiska åtgärder, men icke genom en lagstiftning, som kom att utgöra
en permanent broms på utvecklingen såväl i högkonjunkturer som i
lågkonjunkturer.

Svensk industriförening konstaterar, att skattereglernas utformning och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

verkningar uppenbarligen spelade en roll i det konjunkturpolitiska händelseförloppet.
Mot bakgrunden härav kunde det följaktligen diskuteras
huruvida rent tekniska ändringar i skatteregler, vilka arbetats fram efter
åtskilliga års prövningar och avvägningar och härigenom kommit att i stort
sett bli ändamålsenliga, borde användas för att påverka kommande presumerade
konjunkturförlopp. Föreningen ansåg, att så inte borde ske, och
att konsekvenser av allvarlig natur härigenom kunde uppstå i framtiden.
Denna principinställning innebar inte att föreningen ansåg de nu gällande
skattebestämmelserna sakrosankta eller ens till alla delar konsekventa, eller
att alla kommitténs förslag måste förkastas. Tvärtom vittnade vissa av
kommitténs förslag om en aktningsvärd vilja att behandla företagsbeskattningens
problem på ett konstruktivt sätt fjärran från fiskalisk småttighet,
vilket var värt erkännande och anslutning.

Enligt föreningens mening hade kommittén i alltför hög grad påverkats
av föreställningen att högkonjunkturen skulle bli en permanent företeelse.
En mer realistisk och konsekvent syn på företagsbeskattningen torde innebära,
framhåller föreningen, att skattereglerna gavs en sådan utformning
att de inte måste överges eller kompletteras i mindre extrema lågkonjunkturlägen.
Konsekvensen härav var att företagsbeskattningsreglerna liksom
alla andra lagregler måste avpassas efter normala och balanserade förhållanden.

Kommerskollegium framhåller, att det visserligen var angeläget från
samhällets synpunkt att förhindra en högkonjunktur att övergå i inflation,
men då det gällde att välja medel för att uppnå detta syfte var det inte
principiellt tillfredsställande att anlita vare sig tillfälliga eller bestående
regler, som avsåg att genom beskattning minska omfattningen av företagens
investeringar. Denna utväg borde enligt kollegii mening anlitas med försiktighet.
Vida större utrymme borde i stället beredas de penning- och
finanspolitiska medel, som allmänt påverkade de totala utgifterna i samhället
utan att direkt rikta sig mot privata investeringar. Vad nu anförts
uteslöt dock inte att beskattningsregler, som visat sig motverka de konjunkturpolitiska
stabiliseringssträvandena, ändrades för att giva dem en i
dessa hänseenden mer neutral karaktär.

Lantbruksstgrelsen uttalar, att det rådde enighet om att rätten till fri
avskrivning och lagervärdering i ett utpräglat högkonjunkturläge stimulerade
till cn från konjunkturpolitisk synpunkt inte önskvärd investeringsverksamhet.
De skäl, som av kommittén anförts för behovet av cn permanent
åtstramning, fann emellertid styrelsen mindre tungt vägande, än de
skäl, som kunde anföras mot cn sådan anordning. Lantbruksstyrelsen anför
vidare.

Vad som enligt styrelsens mening framför allt talar mot de föreslagna begränsningarna
i den fria avskrivningsrätten och rätten till lagernedskrivning är, att
vid ett genomförande av förslaget näringslivet skulle komma att under mera nor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

mala förhållanden betungas av en anordning, som avsetts för mer eller mindre
extrema högkonjunkturlägen. Om en sådan anordning ändock icke skulle visa
sig tillräckligt effektiv i sådana lägen, vilket är ovisst, verkar den som en ren
belastning för näringslivet. Ett tillgodoseende av de konjunkturpolitiska önskemål,
som avses med nu ifrågavarande förslag, bör därför enligt styrelsens uppfattning
ske icke såsom kommitténs majoritet föreslagit genom ändringar i de
permanenta bestämmelserna rörande företagsbeskattningen utan genom tillfällig
lagstiftning. Styrelsen bar liärvid särskilt beaktat de svårigheter ett genomförande
av förslaget skulle medföra för distributions- och förädlingsföretagen på jordbrukets
område. Den snabba utveckling, som här sker, skapar behov av betydande
nyinvesteringar. Varje åtgärd, som försvårar dylika investeringar, kommer att
få till följd att möjligheterna att nedbringa livsmedelspriserna minskas till men
för såväl konsumenter som producenter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar.

Av kommittén föreslagna skärpningar av reglerna för avskrivning å inventarier
och värdering av varulager ha motiverats med intresset att begränsa företagens
likviditet och investeringsmöjligheter under extrema högkonjunkturlägen, men
konsekvenserna av de föreslagna bestämmelserna göra sig i minst lika hög grad
gällande under andra konjunkturlägen, då de varken torde vara av konjunkturpolitiskt
eller annat allmänt intresse. Följden kan då i stället beräknas bliva viss
minskning i företagens konsolidering och rationalisering. På grund härav anser
länsstyrelsen det mycket tvivelaktigt, om det kan vara lämpligt med permanenta
regler som allenast äro till nytta under konjunkturtopparna. Under förutsättning
att konjunkturpolitiska synpunkter anses böra läggas på den permanenta skattelagstiftningen,
kan man ifrågasätta om icke reglerna i första hand böra inrymma
möjligheter till en ökning av företagens motståndskraft under lågkonjunkturer.
Den omständigheten att det ekonomiska livet oväntat länge arbetat under högkonjunktur
bör icke giva anledning till införande av sådana bestämmelser att
näringslivet står mindre väl rustat att möta de depressionstider som kunna komma. I

I stort sett liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Södermanlands
och Västernorrlands län. Även länsstyrelsen i Västerbottens län, som
framhåller vikten av att beskattningsreglerna utformas helt och hållet för
uPPgiften att tillföra stat och kommun de för täckande av det allmännas
utgifter erforderliga skattemedlen, ger uttryck för en motsvarande uppfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län kunde inte på grundval av erfarenheter
från sitt verksamhetsområde uttala sig om huruvida ett permanent behov
nu fanns att via beskattningen tillgodose konjunkturpolitiska syften. Länsstyrelsen
trodde för sin del att en investeringsavgift skulle vara ett mera
utjämnande och därför rättvisare medel att uppnå den åsyftade konjunkturpolitiska
effekten än de av kommittén förordade åtgärderna. De svårigheter
vid tillämpningen av gällande förordning om investeringsavgift, som
givetvis förelåg, borde enligt länsstyrelsens mening inte tillmätas avgörande
betydelse vid valet av den ena eller andra metoden; där borde rättvisekravet
väga tyngre.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Departementschefen

Jag har förut — under hänvisning till investeringarnas roll för konjunkturförloppet
samt till självfinansieringens betydelse för investeringarna —-tillkännagivit min uppfattning om angelägenheten av att i sådana lägen, då
en allmän kreditåtstramning göres, vinna det erforderliga komplementet på
beskattningsplanet. Jag övergår nu att diskutera möjligheten att vinna
detta komplement inom ramen för en nettovinstbeskattning och lämpligheten
av att ändra den permanenta lagstiftningen i sådant syfte.

Såsom kommittén framhållit är det möjligt att göra reglerna för en nettovinstbeskattning
av företagen bättre konjunkturpolitiskt anpassade genom
att åtstrama möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. Konsekvensen
av en sådan åtstramning blir uppenbarligen den att beskattningen närmare
än vad nu är fallet ansluter sig till det faktiska vinstresultatet under året.
En högre skatt uttages vid ökad vinst och en lägre skatt när vinstförhållandena
är sämre. I det förstnämnda fallet kan företagen följaktligen inte
i samma utsträckning som med gällande permanenta regler förskjuta beskattningen
och därigenom förbättra sin likviditet. I andra konjunkturlägen
åter kan som en följd härav möjligheterna vara relativt större för
företagen att skattefritt bevara sin vinst och då i motsvarande mån förstärka
sin likviditet. Verkningarna i såväl hög- som lågkonjunkturlägen
skulle följaktligen bidraga till konjunktur stabilisering.

För en skattelagstiftning enligt nu angivna principer har, som framgår
av det förut sagda, flertalet hörda myndigheter, stads- och landstingsförbunden,
Riksförbundet landsbygdens folk samt löntagarorganisationerna
uttalat sig. Några myndigheter samt organisationerna på näringslivets område
motsätter sig däremot den ifrågasatta lagstiftningen.

I avseende å motiveringen för de tillstyrkande remissyttrandena kan jag
i huvudsak hänvisa till vad från dessa förut återgivits. I det väsentliga
grundas dessa yttranden på samma synpunkter som kommittén för sin del
funnit vara av utslagsgivande betydelse. Därvid understrykes från åtskilliga
håll, som ock skett i kommittébetänkandet, att en på ifrågasatt sätt
ändrad skattelagstiftning inte ensam kan få någon mer avgörande betydelse
i konjunktur stabiliserande hänseende. Men den betraktas som ett betydelsefullt
led i eller ett viktigt komplement till en allmän ekonomisk politik
med sådan inriktning.

Från kammarrättens tillstyrkande yttrande kan även erinras om uttalandet
att av förarbetena till kommunalskattelagens stadganden om fri
lagervärdering och fri avskrivningsrätt framgår, att avsikten med dessa
stadganden inte varit att så frångå de allmänna principerna för inkomstberäkningen
att rent symboliska varulagervärden och omedelbara fullständiga
inventarieavskrivningar skulle godtagas. En begränsning skulle följ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

aktligen närmast innebära att man återförde lagstiftningen till vad som
i själva verket åsyftades vid dess tillkomst.

I de tillstyrkande remissyttrandena har självfallet inte förbisetts att en
av konjunkturpolitiska skäl önskvärd åtstramning i nuvarande möjligheter
enligt den permanenta lagstiftningen till vinstreglerande dispositioner måste
vägas mot intresset av att bereda företagen tillfälle till betryggande avskrivningar
och lagervärderingar. Flertalet nu ifrågavarande remissinstanser
har, som vid den följande behandlingen av de olika specialavsnitten
närmare kommer att beröras, godtagit den av kommittén gjorda avvägningen.
Såsom framgår av vad nyss återgivits från landsorganisationens
yttrande är organisationen för sin del dock närmast av den uppfattningen
att önskemålet om en från konjunkturpolitisk synpunkt tillräcklig åtstramning
inte vid kommitténs avvägning genomgående tillräckligt beaktats. Till
dessa frågor får jag emellertid framdeles återkomma.

Jag övergår härefter att behandla vissa av de principiella invändningar,
som gjorts i de avstyrkande remissyttrandena och som jag tidigare inte
berört.

Av näringslivets organisationer hävdas att kommittéförslagets genomförande
skulle från konjunkturpolitiska synpunkter medföra väsentliga
olägenheter. De konjunkturpolitiska medlen bör inte utformas, framhålles
det, enbart med tanke på deras bromsande effekt i en inflationistisk högkonjunktur
utan också med hänsyn till deras effekt när det gäller att förhindra
eller bekämpa lågkonjunkturer. Den fria avskrivningsrätten och
lagervärderingen har möjliggjort för företagen att konsolidera sin finansiella
ställning och stärka sin beredskap mot påfrestningar vid konjunkturväxlingar.
Varje förändring i skattelagarna, som går ut på att minska utrymmet
för den interna reservbildningen i företagen, motverkar, framhålles
det vidare, företagens strävanden att genom produktion på lager,
underhållsarbeten o. dyl. upprätthålla sysselsättningen i sämre avsättningslägen.

Självfallet måste det vara av värde för det allmänna med ett välkonsoliderat
näringsliv. Det är också uppenbart, att vittgående möjligheter till
vinstreglerande dispositioner ger företagen stora möjligheter till konsolidering.
Emellertid bör understrykas att stora maskin- och lageravskrivningar
ingalunda alltid innebär detsamma som konsolidering eller innefattar ökade
möjligheter för företagen att i sämre konjunkturlägen upprätthålla sysselsättningen.
Avgörande härför är hur de mot överavskrivningarna svarande
vinstmedlen under högkonjunkturåren verkligen utnyttjats. I den män
dessa vinstmedel placerats i likvida eller lättrealiserbara tillgångar eller
använts till låneavbetalningar har företaget rustat sig för att upprätthålla
sysselsättningen i lågkonjunktur. Men i den mån dessa vinstmedel utnyttjats
för en mer kvantitativ utbyggnad av produktionsapparaten eller till
ökad lagerhållning är det ingalunda säkert att företaget stärkt sin ställ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

ning inför en konjunkturväxling. Ofta torde motsatsen vara förhållandet.
Härtill kommer att ett högkonjunkturläge med stor efterfrågan och finansiella
förutsättningar för expansion lockar även till sådana investeringar
vars lämplighet på längre sikt är tvivelaktig, inte bara för företagen utan
även för samhället i dess helhet.

Jag har med det sagda inte velat göra gällande att de betydande vinstmedel,
som med stöd av vår liberala skattelagstiftning kunnat skattefritt
bevaras inom företagen, till övervägande del placerats på ett på längre sikt
mindre önskvärt sätt. Någon närmare utredning i detta hänseende finns ej
och torde knappast heller kunna åvägabringas. Ej heller finns anledning
antaga att så i mer avgörande hänseenden skulle vara fallet. Men jag har
mot bakgrunden av den diskussion, som förevarit i detta hänseende, ansett
det vara på sin plats att framhålla att spörsmålet om företagens konsolidering
genom skattefritt bevarande av vinstmedel ingalunda är så självklart
och entydigt som ofta från näringslivets sida göres gällande.

Det önskvärda med skatteregler, som i mycket vidsträckt omfattning
möjliggör för näringslivet att stå väl rustat att motstå påfrestningarna under
lågkonjunktur och då ha resurser att hålla sysselsättningen uppe, måste
uppenbarligen vägas mot olägenheterna av skatteregler, som i högkonjunkturlägen
medverkar till eller rent av stimulerar en investeringsverksamhet
som inte ryms inom ramen för samhällets reala resurser. Det är alltså
här fråga om ett avvägningsproblem, något som vid de nuvarande skattereglernas
tillkomst inte uppmärksammades.

Jag vill i detta sammanhang tillägga, att det självfallet ankommer på
statsmakterna att med tjänliga medel även medverka till sysselsättningens
upprätthållande i lågkonjunkturlägen. Redan förut har jag framhållit att
— så långt detta är möjligt — det allmännas investeringar bör utnyttjas
för en motkonjunktur. Även skattelagstiftningen kan här lämna bidrag.
Jag syftar inte enbart därpå att denna lagstiftning alltfort bör ge utrymme
för en rimlig konsolidering i högkonjunktur. En lämpligt utformad investeringsfondslagstiftning
kan här, under förutsättning av avsedd medverkan
från företagens sida, ge ett inte oväsentligt bidrag. Givetvis får ankomma
på statsmakterna att även på annat sätt, såsom exempelvis genom kreditgivning
på lämpligt sätt och i erforderlig omfattning, underlätta för företagen
att i depressionslägen upprätthålla sysselsättningen.

En ytterligare invändning från näringslivets sida är, att om man bromsar
investeringarna med skatteregler i ett högkonjunkturläge, man då riskerar
att investeringarna sammanlagt och på längre sikt blir mindre. Detta skulle
minska utvecklingstakten och verka uppbromsande på det ekonomiska
framåtskridandet.

Som framgår av vad jag tidigare anfört är vad som åsyftas med kreditrestriktioner
och skärpta skatteregler att i högkonjunkturlägen vinna en
marginell ned pressning av investeringsvolymen. En längre gående effekt
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

kan rimligen inte antagas följa härav. Påståendet att en sådan politik
skulle utgöra ett hot mot det ekonomiska framåtskridandet synes inte
realistiskt. Under alla förhållanden måste här önskemålet om att med bevarat
penningvärde upprätthålla en hög och jämn sysselsättning träda i
förgrunden. Jag erinrar även om vad jag nyss framhöll därom att statsmakterna
— med hjälp av skattereglerna så långt detta är möjligt och i övrigt
med andra tjänliga medel — har att verka för investeringar och sysselsättning,
när investeringsvolymen tenderar att bli för liten i förhållande
till de reala resurserna. Det finns anledning antaga att en sådan, på hög
nivå utjämnad investeringsverksamhet ger ett bättre resultat än en under
tillfälliga överkonjunkturlägen orimligt uppdriven investeringsvåg som
sedan följes av perioder med krympande aktivitet.

Grossistförbundet och köpmannaförbundet har särskilt erinrat om den
möjlighet till resultatutjämning, som gällande liberala skatteregler inrymmer,
och uttalar att detta haft stor betydelse för näringslivets konsolidering
och den ekonomiska utvecklingen. Enligt förbundens mening har tillräckliga
skäl inte anförts för att begränsa denna möjlighet. Vidare göres gällande
att förslaget skärpte i stället för minskade diskrimineringen från
skattesynpunkt av de enskilda rörelseidkarna i förhållande till aktiebolag
och ekonomiska föreningar.

Härtill torde få genmälas att den av kommittén ifrågasatta åtstramningen
i rätten till vinstreglerande dispositioner torde innebära de liberalaste
skatteregler som något jämförbart skattesystem uppvisar. Synnerligen vidsträckta
möjligheter till förtäckt resultatutjämning skulle alltjämt finnas.
Ej heller kan jag dela uppfattningen att förslaget skulle innebära
en skärpt diskriminering av de fysiska personerna i beskattningshänseende.
Det motsatta torde närmast bli fallet. Lagervärderingsreglerna
gäller generellt och, som i ett senare sammanhang närmare skall visas, beröres
i realiteten de enskilda rörelseidkarna i mycket begränsad omfattning
av den ifrågasatta åtstramningen på detta område, medan så i högre
grad blir fallet beträffande aktiebolagen. De fysiska personerna har följaktligen
betydligt större möjligheter att faktiskt utnyttja lagerreglerna för
resultatutjämning. Och vad angår avskrivningsreglerna är ju läget självfallet
det att en begränsning i den fria avskrivningsrätten närmar i stället
för fjärmar de för enskilda och för bolag gällande skattereglerna till varandra.
Härtill kommer,
synes mig möjligt att förorda samma avskrivningsregler för alla rörelseidkare.
Som enda realitet kvarstår då — förutom en med hänsyn till skatteflyktssynpunkter
starkt motiverad skiljaktighet i vissa hänseenden beträffande
reglerna för pensionsstiftelseavsättning — att kommittén av olika
skäl inte ansett möjligt förorda skattemässig förlustutjämning för fysiska
personer.

Med den uppfattningen att övervägande skäl talar för en av konjunktur -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

politiska skäl motiverad åtstramning i möjligheterna till vinstreglerande
dispositioner uppkommer frågan huruvida en dylik åtstramning skall gälla
tillfälligt, i högkonjunkturlägen, eller om de permanenta skattereglerna
bör skärpas.

Kommittén har bestämt förordat det senare alternativet, d. v. s. en sådan
skärpning av kommunalskattelagens regler som är förenlig med önskemålet
att bereda företagen möjlighet till en tillfredsställande konsolidering.
Skälen för kommitténs ståndpunkt har förut utförligt redovisats. I flertalet
remissyttranden godtages dessa skäl och en lagstiftning enligt kommitténs
linje tillstyrkes i princip. Från andra håll åter, detta gäller främst
organisationerna på näringslivets område, hävdas att de för normala tider
avsedda skattereglerna inte bör utformas med tanke på önskemålen för
högkonjunkturlägen. Som framgår av det förut sagda godtages i dessa
remissyttranden emellertid inte heller anordningen med skärpta regler i
sådana konjunkturlägen. För dessa fall antydes dock på sina håll beredvillighet
att möjligen godtaga någon form av investeringsavgift.

För egen del delar jag kommitténs uppfattning om angelägenheten av
en åtstramning redan i de permanenta reglerna. Kommitténs motivering
härför finner jag övertygande. Erfarenheterna från de senaste årens av
konjunkturpolitiska skäl betingade tillfälliga skattelagstiftning ger även belägg
för uppfattningen att stor risk måste föreligga för att effekten av tillfälligt
insatta bestämmelser inträder först sedan de konjunkturrörelser utvecklats
som man med bestämmelserna velat påverka. Ett exempel härpå
är den begränsning i avskrivningsrätten som gällde från och med 1952.
Åtstramningen beträffande avskrivning på nyanskaffade inventarier kunde
av åtskilliga företag mötas med motsvarande högre avskrivning på före
1952 anskaffade inventarier. Likartade synpunkter kan anläggas beträffande
lagervärderingen.

Begränsas möjligheterna till vinstreglerande dispositioner i den permanenta
lagstiftningen, blir behovet av tillfälliga inskridanden starkt reducerat.
I vad mån det i extrema högkonjunkturlägen likväl kan bli erforderligt
med tillfälliga ingripanden på området för lagervärderingen får jag diskutera
i ett senare sammanhang.

5. Avskrivning å maskiner
Gällande bestämmelser

Bestämmelser i civillagstiftningen rörande avskrivning. Bokföringslagen
den 31 maj 1929 — som föreskriver upprättande av inventarium och
balansräkning, av vilka inventariet skall upptaga den bokföringsskyldiges
samtliga tillgångar och skulder samt balansräkningen utgöra ett över -

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

siktligt sammandrag av inventariet — stadgar i 9 § med avseende å upprättandet
av dessa räkenskapshandlingar, bland annat, att tillgångarna
ej må upptagas över sina verkliga värden, dock att tillgångar avsedda
till stadigvarande bruk för den bokföringsskyldige, må upptagas till det
belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått,
ändå att verkliga värdet är lägre än detta belopp. I sådant fall
skall dock årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas av
ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.
Tillika stadgas, att i stället för sådan avskrivning motsvarande
belopp må kunna uppföras bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto,
samt att sådant konto ej må minskas annorledes än genom en
minskningen motsvarande avskrivning å ifrågavarande tillgångar. Än vidare
gäller, att om tillgångar, som här avses, vid slutet av det räkenskapsår,
varunder de anskaffats eller tillverkats, upptages till högre belopp än det,
vartill kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, eller
om dylika tillgångar åsättes högre värde än i närmast föregående balansräkning,
skall i balansräkningen angivas med vilket belopp höjning skett.

Lagen den 14 september 1944 om aktiebolag innehåller i 100 § värderingsregler
av i stort sett motsvarande innehåll. Anläggningstillgångar må
sålunda upptagas till högst det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning
eller tillverkning uppgått; dock skall avskrivning därå efter
lämplig avskrivningsplan årligen ske med belopp, som motsvarar tillgångarnas
värdeminskning på grund av ålder och nyttjande eller annan därmed
jämförlig orsak, såvitt ej tillgångarnas verkliga värde uppenbarligen
är högre än det, som skulle framkomma efter sådan avskrivning. Om tillgångs
verkliga värde till följd av orsak, som ej kan antagas vara övergående,
finnes vara avsevärt lägre än det värde som erhålles efter nu nämnda
avskrivning, skall särskild avskrivning ske, i den mån ej en ökning av den
årliga avskrivningen må anses tillfyllest jämlikt allmänna bokföringsgrunder
och god köpmannased. Anläggningstillgång, som måste anses äga ett
bestående värde väsentligt överstigande det belopp, vartill den är uppförd
i närmast föregående balansräkning, må upptagas till högst detta värde,
såframt det belopp varmed uppskrivning sker användes till erforderlig avskrivning
på värdet av andra anläggningstillgångar eller sådan ökning av
aktiekapitalet varom stadgas i 64 § aktiebolagslagen. Har under räkenskapsåret
kostnader nedlagts för förbättring å anläggningstillgång eller
har sådana kostnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas
i anskaffnings- eller tillverkningskostnaderna. I andra fall än de
nämnda får anläggningstillgång inte upptagas till högre värde än det,
vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Fast egendom
får inte i något fall uppskrivas över det senast fastställda taxeringsvärdet.

De i lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar givna föreskrifterna
överensstämmer i stort sett med aktiebolagslagens. I föreningslagen

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

finns emellertid inte någon bestämmelse att avskrivningen får inhiberas,
om tillgångarnas verkliga värde uppenbarligen är högre än det bokförda
värdet. Uppskrivning får ske endast under förutsättning, att det belopp
varmed uppskrivning verkställes användes till erforderlig avskrivning på
värdet av andra anläggningstillgångar.

Bestämmelserna syftar —- liksom i fråga om värderingen av lagertillgångar
— väsentligen endast till att förhindra, att dylika tillgångar bokföres
till för högt värde, men de hindrar inte att värdet i räkenskaperna
upptages lägre än det verkliga.

Kommunalskattelagens bestämmelser. I 29 § 1 mom. kommunalskattelagen
stadgas att från bruttointäkten av rörelse avdrag må göras för allt,
som är att anse som driftkostnad, vartill räknas, bland annat, värdeminskning
genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren tillhöriga
maskiner och andra inventarier eller, om dylik tillgång är underkastad
hastig förbrukning, kostnad för anskaffning av tillgången. I punkt 3 av
anvisningarna till denna paragraf återfinnes de närmare bestämmelserna
om så kallad planenlig eller bunden avskrivning och i punkt 4 bestämmelserna
om så kallad fri avskrivning.

Det anmärkes att i avskrivningshänseende räknas till inventarier jämväl
sådana fasta maskiner och andra till byggnad hörande inventarier, för
vilka enligt punkt 5 av anvisningarna till 10 § kommunalskattelagen särskilt
maskinvärde redovisats vid fastighetstaxeringen eller, såvitt fråga är
om tillgångar vilka ännu ej varit föremål för fastighetstaxering, bör redovisas
vid sådan taxering.

Bunden avskrivning. Huvudregeln är alt kostnaden för anskaffande av
maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier avdrages
genom årliga värdeminskningsavdrag så avpassade att anskaffningsvärdet
kan i sin helhet avdragas under den tidsrymd tillgången beräknas vara
ekonomiskt användbar (tillgångens varaktighetstid). Beräknas tillgången
bli förbrukad under högst tre år får dock anskaffningskostnaden i sin helhet
avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret. Normalt bestämmes
det årliga värdeminskningsavdraget enligt avskrivningsplan till
viss bråkdel av anskaffningsvärdet.

Vad angår tillgång med längre varaktighetstid än tre år, fördelas, som
redan berörts, anskaffningsvärdet genom värdeminskningsavdrag såsom
omkostnad på ett antal år i följd med belopp så avpassade att anskaffningsvärdet
kan i sin helhet avdragas under den tidsrymd tillgången beräknas
vara ekonomiskt användbar. Normalt skall det årliga värdeminskningsavdraget
bestämmas enligt avskrivningsplan till viss bråkdel av anskaffningsvärdet.
Huvudregeln enligt kommunalskattelagen är sålunda
att värdeminskningsavdraget beräknas å anskaffningsvärdet. Vid den

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

praktiska tillämpningen torde det emellertid understundom förekomma,
att någon form av den s. k. nettometoden kommer till användning. Vanligen
torde med nämnda metod — som inte har något stöd i kommunalskattelagens
bestämmelser -— menas ett förfaringssätt av innebörd att den
årliga avskrivningen å nya inventarier beräknas å skillnaden mellan anskaffningskostnaden
för nyinköpta tillgångar och försäljningssumman för
utrangerade tillgångar. De utrangerade eller försålda tillgångarna kvarstår
i avskrivningstablån till dess anskaffningsvärdet å desamma är helt avskrivet.
Något utrangeringsavdrag beräknas sålunda inte och ej heller
vinst eller förlust vid försäljningar. Fördelarna med denna metod är att
den är lätt att tillämpa och att man erhåller en mera jämn inkomstredovisning,
då utrangeringsvinster och -förluster så att säga fördelas på flera år.

Rörelseidkaren är inte helt bunden av den avskrivningsplan som en gång
uPP§jorts- Jämkning och förskjutning av värdeminskningsavdrag får nämligen
ske i vissa fall (punkt 3 c av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen).

Utöver avdrag enligt avskrivningsplanen kan den skattskyldige få åtnjuta
avdrag för avsevärd värdenedgång ävensom avdrag för s. 1c. överpris.

Då inventarier avyttras eller såsom för rörelsen obrukbara utrangeras,
får avdrag ske för vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av
anskaffningsvärdet, men skall å andra sidan belopp, som erhålles vid avyttring
av tillgången, i sin helhet upptagas såsom intäkt i rörelsen. I fråga
om fartyg, som avyttrats eller utrangerats av annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank,
skall dock såsom intäkt av rörelse upptagas endast vad som vid avyttringen
må ha återbekommits av belopp, för vilket avdrag i beskattningsavseende
åtnjutits. För sistnämnda fall gäller å andra sidan att avdrag får ske för
vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet
endast i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttringen
av fartyget.

Fri avskrivning. Med fri avskrivning förstås rätt till avdrag å inventariernas
värde i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna.
Enligt bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
må aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yrkande,
berättigas att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning å
maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier i enlighet
med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna.

Den fria avskrivningsrätten omfattar till förvärvskällan rörelse hörande
lösa inventarier samt sådana fasta maskiner eller andra inventarier, som
ingår i till förvärvskällan hörande byggnad och åsatts eller kommer att
åsättas särskilt maskinvärde vid fastighetstaxeringen. Förutsättning för

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

att fri avskrivning skali få åtnjutas är dels att beskattningsnämnd därtill
lämnat medgivande dels ock att tillfredsställande utredning föreligger om
vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet
å ifrågavarande tillgångar samt att dessa ävensom avskrivningar å desamma
i den skattskyldiges räkenskaper och i företedd utredning redovisas
på sådant sätt, att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgångarna
framdeles möjligen uppkommande vinster ej skall undgå taxering.

Som framgår av det redan sagda åtnjutes fri avskrivningsrätt endast tills
vidare. Ehuru stadgandets formulering således synes innefatta en möjlighet
för beskattningsmyndigheterna att återkalla medgivandet till fri avskrivningsrätt,
har veterligt sådant återkallande inte skett i något fall.
Emellertid lär vara uppenbart att ett återkallande kan ske om den skattskyldiges
räkenskaper ej längre är i sådant tillfredsställande skick, som
var en förutsättning för beskattningsnämndens tidigare lämnade medgivande.
Särskild uppmärksamhet har i den skatterättsliga diskussionen ägnats
frågan huruvida en avskrivning, som av beskattningsmyndigheterna
bedömes vara överdriven, kan föranleda återkallelse av det lämnade medgivandet
till fri avskrivning. Anvisningspunkten lämnar inte någon ledning
för lösningen av detta spörsmål. Inte heller förarbetena till lagstiftningen
kan sägas lämna något otvetydigt svar på frågan hur långt den fria avskrivningsrätten
avsetts skola sträcka sig med avseende å avskrivningsbeloppets
storlek.

Beträffande värdet å rättigheter till leverans av maskiner och andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt
godkännes nedskrivning å värdet därå endast i den mån den skattskyldige
visat, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen
understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt
prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras.

Tillfälliga begränsningar i avskrivningsrätten. Av de åtgärder inom skattelagstiftningens
område som av statsmakterna vidtagits de senaste åren
i syfte att ernå en investeringsbegränsning inom den enskilda sektorn av
näringslivet är i detta sammanhang av intresse dels förordningen den 30
mars 1951 (nr 151) angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa
investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt) och dels föiordningarna
den 6 juni 1952 (nr 380) om tillfällig begränsning av rätten
till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m. och den 26 februari 1954 (nr 50) om begränsning av rätten till fri
avskrivning å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
in. m.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Förordningen om investeringsskatt syftade till att motverka investeringar
både i varulager och inventarier men beröres här endast i vad den
avser det senare slaget av tillgångar. Förordningen gällde för beskattningsåret
1951. Vid investeringar i inventarier var skattskyldigheten begränsad
till sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar med rätt till fri avskrivning
som under beskattningsåret haft en sammanlagd omsättning av minst
300 000 kronor. Från skattskyldighet var emellertid vissa i förordningen
angivna bolag och rörelseidkare frikallade.

Bestämmelserna innebar, att därest skattskyldig, varom fråga var, under
beskattningsåret 1951 anskaffat inventarier med en varaktighetstid överstigande
tre år, investeringsskatt utgick med 10 procent å ett beskattningsbart
belopp, som i princip motsvarade skillnaden mellan den avskrivning
å dessa inventarier, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen, och
den avskrivning, som motiverades av förslitning eller värdeförsämring. En
avskrivning av 10 procent a anskaffningskostnaden för år räknat presumerades
enligt förordningen motsvara inventariernas förslitning och värdeförsämring.
Om den genomsnittliga årliga värdeminskningen av samtliga
i bruk varande inventarier motsvarade 20 procent eller mera av anskaffningskostnaden,
fick dock tillåten avskrivning beräknas efter sistnämnda
procenttal.

Bestämmelserna gällde inte inventarier med en varaktighetstid av tre år
eller mindre och inte heller inventarier anskaffade före beskattningsåret
1951.

Hade under beskattningsåret levererade inventarier avskrivits med belopp
motsvarande under samma år såsom skattepliktig intäkt upptagen ersättning
vid avyttring av inventarier eller på grund av försäkring mot
förlust av inventarier, föranledde sådan avskrivning inte taxering till investeringsskatt.
Detsamma gällde om investeringsfond under beskattningsåret
tagits i ansprak för avskrivning av nyanskaffade inventarier.

Bestämmelserna rörande den tillfälliga begränsningen i rätten till fri
avskrivning fastställdes genom 1952 års nyssnämnda förordning att gälla
för beskattningsåren 1952 och 1953. 1952 års lagstiftning innebar, att
beträffande under nämnda beskattningsår anskaffade inventarier med en
beräknad varaktighetstid av mer än tre år avdrag för värdeminskning
fick åtnjutas med högst 20 procent för år. För äldre ännu inte avskrivna
inventarier gällde däremot inte någon begränsning i avskrivningsrätten.
Avdraget vid taxeringen skulle alltid överensstämma med den i räkenskaperna
gjorda avskrivningen. Hade skattskyldig gjort större avskrivning
i räkenskaperna än som kunde medges som avdrag vid taxeringen,
gick den skattskyldige i motsvarande mån förlustig avdragsrätten.

Hade skattskyldig beskattningsåret 1952 helt eller delvis inte utnyttjat
det värdeminskningsavdrag å 20 procent, vartill han varit berättigad, fick

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 105

han i stället utnyttja detta avdrag eller resterande del därav beskattningsåret
1953.

Hade skattskyldig under något av beskattningsåren 1952 och 1953 avyttrat
inventarier, som anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952,
eller hade skattskyldig under något av nämnda beskattningsår förlorat
inventarier och härför uppburit försäkringsersättning, fick inventarier,
som anskaffats under det beskattningsår då försäljningssumman eller
försäkringsersättningen upptagits såsom skattepliktig intäkt, fritt avskrivas
med belopp, svarande mot vad som erhållits för de avyttrade eller
förlorade inventarierna (nettometoden). Därjämte fick avdrag åtnjutas
med 20 procent å de nya inventariernas därefter återstående del av anskaffningsvärdet.

I förordningen hade givits en särskild regel för det fall att skattskyldig
jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen
åtnjöt anstånd med beskattningen av uppburen ersättning på grund
av försäkring för förlust av fartyg. Avdrag för värdeminskning å fartyg,
som anskaffats under beskattningsåret 1952 eller 1953, fick nämligen då
åtnjutas med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts
för fartygsanskaffningen och upptagits såsom intäkt i rörelsen under
beskattningsåret. Det 20-procentiga avdraget beräknades därefter å återstående
belopp.

I förordningen fanns vidare bestämmelser meddelade om rätt till extra
avdrag för s. k. överpris och merkostnad i anledning av avsevärd värdenedgång
eller utrangering.

Om avdrag tidigare medgivits för avskrivning å leveranskontrakt eller
om investeringsfond tagits i anspråk för anskaffning av inventarier under
beskattningsåret 1952 eller 1953 under sådana förhållanden att inventarierna
i beskattningsavseende skulle anses avskrivna med motsvarande
belopp, skulle avdrag enligt nettometoden eller 20-procentregeln beräknas
med utgångspunkt från återstående del av anskaffningskostnaden.

Riksskattenämnden kunde i vissa fall lämna dispens från förordningens
bestämmelser.

Om skattskyldig i räkenskaperna verkställt avskrivning med större belopp
än det, varmed han var berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,
ägde beskattningsnämnd, när särskilda skäl förelåg, tills vidare återkalla
rätten till fri avskrivning för den skattskyldige.

Sedan företagsbeskattningskommittén i en den 29 september 1953 dagtecknad,
till chefen för finansdepartementet ställd skrivelse, upptagit frågan
om en förlängning på ett år av de för beskattningsåren 1952 och 1953
meddelade bestämmelserna om begränsning i avskrivningsrätten m. m.,
förelädes 1954 års riksdag i proposition nr 17 ett på kommitténs fram -

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

ställning grundat förslag om begränsning i avskrivningsrätten in. in. jämväl
för beskattningsåret 1954, vilket förslag av riksdagen oförändrat antogs.
Denna lagstiftning anknöt i allt väsentligt till den för beskattningsåren
1952 och 1953 gällande ordningen. Inventarier med en beräknad
varaktighetstid av högst tre år fick alltså avskrivas omedelbart, medan
övriga inventarier, som anskaffats åren 1952—1954, fick avskrivas med
högst 20 procent vid 1955 års taxering. Under beskattningsåren 1952 och
1953 outnyttjade avdrag fick förskjutas. Den s. k. nettometoden, tillämplig
då äldre inventarier avyttrats, ägde alltjämt tillämpning. Från år 1951
bevarat avskrivningsunderlag fick fritt avskrivas.

Utredning rörande den fria avskrivningsrättens ekonomiska verkningar

I företagsbeskattningskommitténs betänkande redovisas de viktigaste resultaten
av en av experten hos kommittén professor Nils Västhagen inom
Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm
utförd utredning rörande den fria avskrivningsrätten (Nils Västhagen:
»De fria avskrivningarna 1938—1951. Första delen. Industrien.» Gleerups
1953). Rörande denna utredning torde jag få i huvudsak hänvisa till den
i betänkandet lämnade redogörelsen (s. 82—109). Följande må dock här
återgivas.

Undersökningen bygger i huvudsak på företagens självdeklarationer för
åren 1938—1951. Urvalet har bestämts av en för undersökningen uppgjord
arbetsplan, enligt vilken följande industrigrenar skulle vara representerade:
mekanisk verkstadsindustri, varvsindustri, textilindustri och skogsindustri.

Västhagen beräknar att undersökningen, som avsett 128 företag, med
hänsyn till arbetarantalet i stort sett representerar ca 40 procent av verkstadsindustrin
(exkl. skeppsvarven), ca 65 procent av varvsindustrin och
35—40 procent av textilindustrin (exkl. sömnadsindustri o. d.).

1949 års investeringskommitté (SOU 1953:6, s. 54) beräknade, att de
under 1950 gjorda maskininvesteringarna inom industrin uppgått till ca
1 000 miljoner kronor. Härav beräknas belöpa på de i föreliggande undersökning
behandlade företagen ca 200 miljoner kronor, alltså 20 procent
av industrins totala investeringar i maskiner.

Av undersökningen framgår bl. a. hur avskrivningsunderlaget utnyttjats.
Det visar sig, att i det närmaste hälften av de undersökta företagen vid
något tillfälle haft sina maskiner helt avskrivna. Vidare framgår, att det
egentligen endast är inom verkstadsgruppen som något större antal företag
haft maskinerna bortskrivna under ett större antal år. Omkring 20 procent
av företagen hade helt utnyttjat avskrivningsunderlaget under minst hälften
av det antal år de haft fri avskrivning. Medan närmare 30 procent

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

av företagen hade värdena bortskrivna i 1949 och 1950 års bokslut, minskades
siffran till hälften i 1951 års bokslut, något som till stor del konstaterats
vara en följd av den för beskattningsåret 1951 gällande investeringsskatten.

Vidare har avskrivningarnas förhållande till avskrivningsunderlaget undersökts,
varvid konstaterats att antalet företag, som utnyttjat hela —
eller praktiskt taget hela — sitt avskrivningsunderlag under 1950, varit
betydande, ca 30 procent, men 1951 gått avsevärt tillbaka.

För att möjliggöra en om än schablonmässig bedömning av de verkställda
avskrivningarnas relativa storleksordning har verkställts en jämförelse
mellan de verkliga avskrivningarna och konstruerade bundna avskrivningar
enligt olika alternativ. I ett som A betecknat alternativ har
de avskrivningsplaner, som respektive företag vid beskattningen följde före
övergången till fri avskrivning, förts fram t. o. m. 1951. I de allra flesta
fallen visar det sig, att dessa planer upptagit avskrivning med 10 procent
av anskaffningsvärdet. I alternativ B är avskrivningarna i stort sett baserade
på samma förutsättningar som i nyssnämnda alternativ, dock med
den skillnaden att avskrivningarna räknats på tillgångarnas aktuella nyanskaffningsvärde
(nuvärdet). Jämförelsen visar, för att nämna resultatet
för ett par grupper företag, nämligen verkstäderna och skogsindustrin,
följande. För hela perioden 1938—1951 uppgick de verkliga avskrivningarna
för verkstadsgruppen till 356,1 miljoner kronor och skulle, om alt. A
eller B tillämpats, ha uppgått till 238,8 resp. 285,4 miljoner kronor. För
skogsindustrin är motsvarande siffror 253,8 resp. 178,1 och 214,1 miljoner
kronor. För samtliga undersökta företag visar undersökningen bl. a. följande.

Medan totalsumman av de faktiska avskrivningarna för hela pei ioden
är mellan 45 procent och 60 procent högre än de bundna avskrivningarna
enligt alt. A, utfaller en jämförelse för vart och ett av åren mycket olika.
I verkstäderna har de verkliga avskrivningarna under samtliga ar med
undantag av konfliktåret 1945 varit väsentligt högre än de konstruerade.
Det är särskilt under åren 1940 och 1947—1950, som relationstalen är höga.
Skeppsvarvens avskrivningar är relativt höga 1938 och 1939 men påfallande
låga under de första krigsåren och även 1946. Relationstalen har därefter
kraftigt stigit t. o. in. 1950. Inom skogsindustrin har endast ett ringa
antal företag fått fri avskrivning fram till 1945, varför de verkliga och de
bundna avskrivningarna inom denna industri i stort sett sammanfaller.
Det är först 1947 som avskrivningarna kunnat göras nämnvärt större än
om den bundna planen hade följts. Även textilindustrin visar god överensstämmelse
mellan de verkliga avskrivningarna och avskrivningarna enligt
alt. A under periodens förra del. Däremot är avskrivningarna under åren

1947_1950 i de större företagen 2—3 gånger så stora som de planenliga,

och detsamma gäller för de mindre textilföretagen för perioden 1948—1950.

108 Kungl. Maj. ts proposition nr 100

I båda grupperna minskades avskrivningarna kraftigt 1951, vilket berodde
dels på de vikande branschkonjunkturerna, dels på investeringsskatten.

För hela perioden 1938—1951 ligger de verkliga avskrivningarna även
vid alternativ B högre än de konstruerade avskrivningarna i vad gäller
grupperna i deras helhet, men divergensen är mindre här än i fråga om
alt. A. För verkstäder, skeppsvarv och skogsindustri ligger de verkliga avskrivningarna
20 ä 25 procent över summa nuvärdeavskrivningar, för större
textilföretag ca 15 procent och för mindre textilföretag ca 25 procent. Spridningen
i relationstalen är mycket stor. Ett mindre antal företag har gjort
avskrivningar, som totalt är dubbelt så stora eller mera än vad som skulle
ha blivit resultatet av alt. B. De allra flesta företagens avskrivningar ligger
för hela perioden mellan 80 och 150 procent av summan enligt den
konstruerade planen.

Med ledning av de vunna resultaten av jämförelserna mellan verkliga
avskrivningar och beräknade bundna avskrivningar har Västhagen gjort
en schablonmässig bedömning av den betydelse den genom utnyttjandet
av den fria avskrivningsrätten vunna skattekrediten haft såsom finansieringsfaktor,
jämförd med andra finansieringsmetoder.

Att bedöma hur stor den utnyttjade skattekrediten varit har låtit sig
göra endast under vissa förenklade antaganden om vad som skall anses
vara normal avskrivning. Västhagen har härvid till att börja med gått ut
från att alternativ A skulle ge tillräckligt stora avskrivningar. Under denna
förutsättning kunde meravskrivning betraktas som en av myndigheterna
accepterad konsolideringsåtgärd, som innebar att vinstmedel skattefritt
fick kvarstanna i företaget.

Vid beräkningarna har räknats med en genomsnittlig skattebelastning
av 45 procent.

Med utgångspunkt härifrån har skattekreditens andel i meravskrivningen
beräknats och ställts i relation till totalinvesteringen. Totalt för åren 1938

1951 utgjorde skattekreditens andel i finansieringen 11_14 procent

(skeppsvarv och skogsindustri 11, verkstäder 13 samt grupperna större
och mindre textilföretag 14 procent).

Vasthagen påpekar att man inte kunde draga några direkta slutsatser
om hur mycket mindre investeringarna skulle ha varit, om vid taxeringen
avdrag för avskrivning hade medgivits enligt alternativ A. Det fick nämligen
observeras att de konstruerade bundna avskrivningarna räknats på
den faktiska investeringen, som till en del kunde antagas ha kommit till
stånd med utnyttjande av skattekredit.

Västhagen tillägger att det emellertid är tydligt, att en taxeringsmässig
bunden avskrivning skulle ha beskurit de senare årens investeringar kraftigare
än de tidigare årens.

Motsvarande undersökning för åren 1949—1951 visar nämligen, att skat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

109

tekreditens andel av finansieringen inom verkstadsgruppen är 13 procent
eller exakt densamma som för perioden i dess helhet, medan den för
övriga grupper är större, nämligen 16—24 procent. Ökningen inom skogsindustrigruppen,
24 procent, är mest framträdande.

Om nuvärdeavskrivningen enligt alt. B räknas som normalavskrivning,
reduceras meravskrivningen till den del av den i verkligheten gjorda avskrivningen,
som överstiger nuvärdeavskrivningen. Gjord beräkning av
skattekreditens relativa betydelse från denna utgångspunkt med avseende
på hela perioden 1938—1951 visar, att dess andel av totalfinansieringen
av samtliga investeringar varierat mellan 2 och 8 procent (högst för verkstäderna
och skeppsvarven med 8 resp. 7 procent och lägst för större
textilföretagen och skogsindustrin med 2 resp. 4 procent).

Motsvarande uträkningar för åren 1948—1951 visar att skattekrediten
medverkat med 7—18 procent av investeringarnas finansiering (högst för
skogsindustrin och lägst för verkstäderna).

Västhagen har även sökt utröna huruvida något samband föreligger mellan
variationerna i avskrivningar och investeringar. Det understrykes därvid
att endast den överensstämmelse som kom till uttryck i höga korrelationskoefficienter,
kunde antagas bero på något kausalförhållande mellan
avskrivnings- och investeringspolitik.

Västhagen betonar, att en hög korrelationskoefficient måste framkomma
även i det fall då man vid jämn investering konsekvent avskrev en viss
procent av anskaffningsvärdet. Här blev avskrivningen en direkt funktion
av investeringen, och man kunde ej tala om korrelation i egentlig mening,
då det ej var fråga om oberoende variabler.

Vid närmare undersökning av ifrågavarande företags förhållanden hade
emellertid kunnat konstateras, att en del av företagen med hög korrelation
företedde mycket ojämna såväl anskaffnings- som avskrivningskurvor. Det
syntes Västhagen troligt att avskrivningen i vissa av dessa fall direkt anpassats
efter kapitalbehovet.

Mer än hälften av de undersökta företagen har korrelationskoefficienter
som är högre än 0,6. Så är fallet beträffande de undersökta företagen i
den omfattning som framgår av följande uppställning.

En annan fråga som undersökts är den, huruvida de företag, som gjort
avsevärt större avskrivningar än som beräknats vara erforderliga för uppe -

Grupp 1 (verkstäder)

Grupp 2 (skeppsvarv) .........

Grupp 3 (skogsindustri) .......

Grupp 4 a (textilföretag, större)
Grupp 4 b (textilföretag, mindre)
Samtliga företag ...............

56 %
71 %
39 %
52 %
50 %
52 %

HO Kungl. Maj:ts proposition nr 100

hållande av niaskinkapaciteten, företer starkare samband mellan avskrivningar
och investeringar än övriga företag. Undersökningen visar att så
är fallet.

Av de företag som gjort de relativt sett största avskrivningarna har 25
eller nära 90 procent en korrelationskoefficient av mer än 0,6.

Undersökningen rörande korrelationen mellan avskrivningar och redovisad
vinst för en grupp av företagen visade, att flera av de företag, inom
vilka hög korrelation mellan avskrivningar och investeringar förelåg, också
haft utpräglad samvariation mellan avskrivningar och vinster.

F öretagsbeskattningskonunittén

Kommittén framhåller inledningsvis att redan av vad förut återgivits framgick
att från konjunkturpolitisk synpunkt invändningar kunde riktas mot
verkningarna av en helt fri avskrivningsrätt, nämligen med hänsyn till den
förstärkning av företagens likviditet i ett högkonjunkturläge som en sådan
avskrivningsrätt möjliggjorde. Från denna synpunkt tedde sig följaktligen
ett avskaffande eller i allt fall en viss begränsning av den fria avskrivningsrätten
önskvärd.

För ett närmare bedömande av riktigheten av det nyss gjorda uttalandet
har kommittén undersökt vilka slutsatser som enligt kommitténs mening
kan dragas av den av Västhagen verkställda utredningen beträffande den
fria avskrivningsrättens verkningar.

Kommittén anför härom följande.

Vid de i det föregående redovisade övervägandena hade kommittén utgått
från uppfattningen att, med hänsyn till avskrivningarnas direkta inverkan
dels på företagens likviditet och dels på investeringarnas räntabilitet,
det måste finnas ett nära samband mellan företagens investeringar
och avskrivningar. Att ett sådant samband förelåg måste anses bestyrkt
av Västhagens utredning. Kommittén hänvisar i första hand till vad som
härutinnan anförts i den i betänkandet lämnade redogörelsen för ifrågavarande
undersökning och ville endast erinra om att en jämförelse mellan
avskrivningar och investeringar visade, att för mer än hälften av de undersökta
företagen korrelationskoefficienten var högre än 0,6. Av utredningen
framgick vidare att de företag, som gjort större avskrivningar än som
beräknades vara erforderligt för att uppehålla maskinkapaciteten, uppvisade
ett starkare samband mellan avskrivningar och investeringar än
övriga företag. Utredningen visade därjämte att flera av de företag, som
hade hög korrelation mellan avskrivningar och investeringar, också haft
utpräglad samvariation mellan avskrivningar och vinster. Mot det sagda
kunde visserligen invändas att samvariationen kunde bero på att företagen
konsekvent avskrivit en viss procent av anskaffningsvärdet i vilket fall
en hög korrelationskoefficient erhölls. Vid en närmare undersökning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

företagen hade det emellertid kunnat konstateras, att en del företag med
hög korrelation företedde mycket ojämna såväl anskaffnings- som avskrivningskurvor.
I dessa fall maste antagas att det förelag ett direkt samband
mellan de vid ett visst tillfälle gjorda avskrivningarna och då föreliggande
behov av kapital för finansiering av redan verkställda eller planerade
investeringar. Även Västhagen hade funnit ett sådant samband troligt.

Kommittén framhåller därefter att Västhagens undersökning vidare gav
viss ledning för bedömningen av skillnaden i den kvantitativa storleksordningen
av skattekrediten vid tillämpningen av olika avskrivningssystem.
Såsom framgick av den av Västhagen gjorda jämförelsen mellan de verkliga
avskrivningarna och konstruerade bundna avskrivningar beräknade
på det historiska anskaffningsvärdet (alt. A) hade för hela perioden 1938

_1951 ll—14 procent av nettoanskaffningarna i de undersökta företagen

finansierats med skattekredit. För åren 1949—1951 var motsvarande siffror
13—24 procent. Räknade man däremot konstruerade bundna avskrivningar
beräknade på nuvärdet (alt. B) som jämtörelseled, sjönk talen till 2 8

procent för perioden 1938—1951 och 7—18 procent för perioden 1949—
1951.

I anslutning härtill anför kommittén.

De framkomna procenttalen kan i förstone förefalla låga. Det skulle dock enligt
kommitténs mening vara förhastat att draga den slutsatsen, att det därför
intet finns att invända mot dessa skattekrediter ur konjunkturpolitisk synpunkt.
Det må nämligen uppmärksammas, att Västhagen vid sina beräkningar har utgått
från nettoanskaffningarna, varmed han avser kostnaden för de nyanskaffade inventarierna
och maskinerna med avdrag av vad som influtit vid försäljning av
äldre sådana. Till grund för beräkningarna ligger sålunda närmast bruttoinvesteringarna,
d. v. s. kostnaden för såväl ersättnings- som nyanskaffning. Det är
rimligt att avskrivningarna i första hand bör anses täcka företagens reinvesteringsbehov,
eller med andra ord de anskaffningar som erfordras för att uppehålla
företagens inventarieutrustning. Man skulle därför ha skäl att i stället fråga.
Hur stor del av företagens expansion — som man vet har varit mycket betydande
under efterkrigstiden — har finansierats med avskrivningsmedel?

Om man antager att de avskrivningsbelopp, som erhålles vid tillämpning av
de av Västhagen konstruerade bundna avskrivningsplanerna enligt alt. B, motsvarar
de undersökta företagens reinvesteringsbehov, skulle skillnaden mellan
de totala investeringarna och nämnda avskrivningar utgöra ett mått på de undersökta
företagens anskaffningar i och för expansion. Det måste emellertid bemärkas,
att det avskrivningsbelopp som erhålles med tillämpning av alt. B i
själva verket betydligt överstiger företagens faktiska reinvesteringsbehov beroende
på att företagen undergått en ständig expansion. Dessa spörsmål har närmare
undersökts av Västhagen på s. 40—44 i hans tidigare omnämnda arbete,
men med hänsyn till materialets vidlyftighet återgives detsamma inte i detta
betänkande. Om man emellertid tills vidare bortser från innebörden av det nyss
gjorda påpekandet kan följande beräkning göras. Av tabell 25 i den tidigaie
lämnade redogörelsen för Västhagens utredning framgår, att de undersökta företagen
kunnat finansiera ca 65 procent av sin expansion under senare år med
avskrivningsmedel. Vad som finansierats på annat sätt än med avskrivnings -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

medel är, som framgår av tabellerna, genomgående en relativt liten del av de
stora investeringarna. Överhuvud har det varit utmärkande för efterkrigskonjunkturen
att företagens mycket stora expansion i stor utsträckning finansierats
med inom företagen uppsamlade medel. Kommittén får i detta avseende hänvisa
till vad kommittén i föregående kapitel anfört rörande förhållandet mellan sparande
och investeringar inom industrin åren 1950 och 1951. Det kan därför med
fog antagas, att vad ovan visats gälla rörande skattekreditens andel i, finansieringen
av de i Västhagens undersökning ingående företagens expansion mer eller
mindre motsvarar förhallandena inom hela det svenska näringslivet.

Enligt vad därefter framhålles påverkade valet av avskrivningsprocent
vid någorlunda kontinuerlig anskaffning, såsom Västhagen i sin utredning
visat, endast i begränsad omfattning avskrivningarnas storlek under en
viss period. Över en följd av år, särskilt om perioden var lång, borde därför
vid kontinuerlig investering fri avskrivning och ett system med bundna
avskrivningar ge approximativt samma resultat. Efter att ha betonat att
det var i avskrivningarnas fördelning på de olika åren som skillnaden
mellan olika system låg, anför kommittén vidare.

Om en mycket stark ökning av investeringsvolymen inträffar under ett eller
ett fåtal år, ger självfallet en hög avskrivningsprocent större avskrivningar för
ifrågavarande år än om en lägre procentsats tillämpats. Skillnaden mellan fri
avskrivning och ett system med bundna avskrivningar måste följaktligen visa
sig för enskilda år. För att se hur de olika avskrivningssystemen verkat under
ett enda år har kommittén valt år 1950, som sannolikt representerar höjdpunkten
av investeringskonjunkturen för företagen. 1949 års investeringskommitté beräknar
—--att industrins investeringar i maskiner år 1950 uppgick till ca

1 000 miljoner kronor. De i Västhagens undersökning ingående företagen hade
nämnda ar verkställt nettoanskaffning på omkring 200 miljoner kronor, vilket
således motsvarar ungefär Vs av hela industrins inventarieanskaffning. Om man
utgår från att förhållandena för hela industrin varit jämförbara med de undersökta
företagens, erhåller man ett mycket grovt mått på hela industrins avskrivningar
enligt olika system genom att multiplicera de i Västhagens undersökning
framkomna värdena med 5. De i undersökningen ingående företagens verkliga
avskrivningar uppgick år 1950 till 162 miljoner kronor, medan de vid tillämpning
av bunden avskrivning skulle ha utgjort 91 miljoner kronor och enligt
alt. B 111 miljoner kronor. De verkliga avskrivningarna för de undersökta företagen
var sålunda tillhopa 71 miljoner kronor större än vad de skulle ha varit
enligt alt. A och 51 miljoner kronor större än enligt alt. B. Med ovan angivna
beräkningsgrunder skulle sålunda meravskrivningen för hela industrin ha utgjort
355 resp. 255 miljoner kronor. Emellertid erinras därom att dessa belopp bör
uppräknas, nämligen med hänsyn till vad tidigare framhållits därom, att viss del
av vad som hänförts till reinvestering i själva verket finansierat utökningsanskaffning.
Det är dock inte görligt att ange till vilket belopp sådan uppräkning
bör ske. Härjämte bör uppmärksammas att om den ovan angivna beräkningen
hade omfattat hela näringslivet och inte blott industrin den framräknade
meravskrivningen enligt något av de angivna alternativen skulle ha uppgått till
ännu större belopp.

Kommittén tillägger, att med det anförda hade kommittén allenast velat
påvisa att de under år 1950 gjorda avskrivningarna beträffande de i Väst -

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

hagens undersökning ingående företagen inte blott varit tillräckliga för att
finansiera den ersättningsanskaffning i det aktuella penningvärdet som
varit erforderlig för att upprätthålla företagens fulla kapacitet i avseende
å inventarieutrustningen utan även därutöver till en betydande del möjliggjort
finansiering av företagens expansion.

Vid bedömningen av den fria avskrivningsrätten måste emellertid å andra
sidan beaktas att denna varit av betydande värde inte blott för företagen
utan även för det allmänna. Från åtskilliga synpunkter kunde goda skäl
anföras för den fria avskrivningsrättens bibehållande. I detta avseende
anför kommittén följande.

När lagstiftningen om den fria avskrivningsrätten antogs vid 1938 års riksdag,
motiverades bestämmelserna härom inte blott med hänsyn till önskemålet att
undvika stridigheter mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheter genom tillskapandet
av en slags presumtion för det befogade i de uti räkenskaperna gjorda
avskrivningarna. Man beaktade även att större frihet för företagen att fördela
avskrivningarna å olika beskattningsår enligt företagets eget bedömande skulle
medföra en önskvärd konsolidering av näringslivet. Att så även blivit fallet torde
vara en allmän uppfattning.

Taxeringstekniskt har den fria avskrivningsrätten stora förtjänster. Genom den
gällande presumtionen för de i räkenskaperna gjorda avskrivningarnas riktighet
har skatteprocesser angående värdeminskningsavdragens storlek upphört. Enär
det taxeringsmässiga restvärdet å inventarierna alltid utgöres av det bokföringsmässiga
restvärdet, förutsätter avskrivningsförfarandet inte — såsom vid bunden
avskrivning —■ att särskilda avskrivningsplaner användes. Av nyss angiven
anledning erfordras inte att vid sidan av det egentliga bokslutet verkställes en
särskild resultatberäkning i och för taxeringen. Den fria avskrivningsrätten underlättar
även granskningen av företagens självdeklarationer.

Då företagen vid fri avskrivning äger frihet att fördela avskrivningarna på
olika beskattningsår efter eget skön, kan avskrivningarna avvägas på ur företagens
synpunkt lämpligaste sätt med hänsyn till de speciella omständigheterna
i de individuella fallen. Rytmen i företagens rörelse kan ofta vara så varierande
år från år att en schablonmässig fördelning av avskrivningarna med lika belopp
för varje år skulle vara för företagen olägligt. Maskiner, inventarier och andra
anläggningstillgångar anskaffas ofta för att utnyttja goda konjunkturer, då de
tillför företaget stora intäkter. Det kan då i och för sig anses rimligt att företagen
får göra proportionsvis större avskrivningar under dessa år för att i stället
få lägre avskrivningskostnader under följande sämre år. Genom fria avskrivningar
kan på så sätt ges möjligheter till en viss resultatutjämning inom företagen.
Man synes också i detta sammanhang böra beakta att maskiner o. d. utnyttjas
betydligt hårdare under de goda årens intensivare drift. Även denna
omständighet kan motivera större avskrivningar under de goda åren.

Vidare bör uppmärksammas att vid den kraftiga stegring av återanskaffningskostnaderna,
som vållats av det sistförflutna decenniets prisutveckling, den fria
avskrivningsrätten har, trots att avskrivningen beräknats å de historiska anskaffningskostnaderna,
i viss utsträckning medgivit en avskrivning beräknad å återanskaffningsvärdet
(nuvärdet).

Kommittén tillfogar, att det emellertid torde vara ett känt förhållande,
att den fria avskrivningsrätten i betydande omfattning utnyttjats för en
8 — Diliang till riksdagens protokoll 1055. 1 sand. Nr 100

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

reservbildning, som med hänsyn till att den skedde med obeskattade vinstmedel
inte tedde sig till alla delar från samhällets synpunkt godtagbar.
Härutinnan ville kommittén hänvisa till Västhagens utredning, som visade
att närmare hälften av de undersökta företagen under något år haft sina
inventarievärden helt avskrivna. Inte mindre än 20 procent av företagen
hade haft hela sitt avskrivningsunderlag bortskrivet minst halva den tid
som den fria avskrivningsrätten gällt. I och för sig borde inte det förhållandet
att något enstaka företag bortskrivit sina inventarier föranleda någon
erinran. Men mot bakgrunden av att investeringsvolymen i stort sett starkt
ökat under hela den period, som varit föremål för undersökning, måste
frekvensen av företag som helt utnjdtjat sitt avskrivningsunderlag betecknas
såsom anmärkningsvärt hög.

Sammanfattningsvis konstaterar kommittén, att den fria avskrivningsrätten
berett företagen ökade möjligheter till konsolidering och resultatutjämning.
Till följd härav hade företagen lättare kunnat lämna en jämn
vinstutdelning, vilket i sin mån verkat konjunkturstabiliserande. I de
fall då företagen genom de fria avskrivningarna kunnat förbättra sin likviditet
och rationalisera produktionen hade företagen därigenom vunnit
ökade förutsättningar för att motstå påfrestningarna under en lågkonjunktur
och då bidraga till upprätthållandet av sysselsättningen. Den fria avskrivningsrätten
hade i sådana fall varit av påtagligt värde även från samhällsekonomisk
synpunkt. Därtill kom de taxeringstekniska fördelarna med
fri avskrivningsrätt. Mot fri avskrivningsrätt talade emellertid såsom förut
framhållits, förutom ovan antydda erinringar från fiskalisk synpunkt, den
omständigheten att nämnda avskrivningsrätt möjliggjorde en likviditetsförstärkning
och därigenom verksamt bidrog till investeringar även i sådana
lägen, där en investeringsbegränsning från det allmännas synpunkt
var önskvärd. Att så varit fallet belystes av de av kommittén gjorda beräkningarna
för år 1950 på grundval av Västhagens utredning, som visade att
företagen kunnat genom avskrivningar kvarhålla högst betydande vinstmedel
för investeringsändamål. Enligt kommitténs mening skulle en begränsning
av avskrivningsrätten i det läget antagas ha verkat återhållande
på företagens investeringar. Det var i och för sig möjligt, att en begränsning
av avskrivningsrätten endast i mindre utsträckning skulle ha påverkat
de genomsnittliga investeringarna men likväl genom att skära bort
vissa ytterlighetsfall fått en från konjunkturpolitisk synpunkt tillräcklig
effekt på investeringsvolymen.

Sedan kommittén konstaterat att gällande bestämmelser sådana de utformats
inte gav myndigheterna möjlighet att på ett tillräckligt verksamt
sätt inskrida mot ett överdrivet utnyttjande av avskrivningsrätten, framhålles
att vid en prövning av frågan hur ett ändrat avskrivningssystem
borde utformas kommittén haft att beakta, att dess främsta uppgift varit

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

att undersöka möjligheterna att skapa sådana regler, att avskrivningsrättens
omfattning under en viss tidsperiod gjordes beroende av vad från
samhällets synpunkt kunde anses vara för samma tidsperiod önskvärt med
hänsyn till investerings- och kreditsynpunkter. En på antytt sätt utformad
lagstiftning skulle innebära, att gränserna för avskrivningsrättens utnyttjande
gjordes rörliga med möjlighet till anpassning till det för varje tidsperiod
rådande konjunkturläget.

Härom anför kommittén följande.

Kommittén har ägnat ifrågavarande spörsmål ingående överväganden men har
inte kunnat finna, att ett allmänt konjunkturvariabelt avskrivningssystem nämnvärt
skulle främja de konjunkturpolitiska önskemålen. Det får nämligen anses
klart, att möjligheterna att i någon nämnvärd grad påverka investeringsvolymen
genom förändringar i avskrivningsrättens omfattning endast föreligger under
högkonjunktur. För att investeringar i önskvärd utsträckning skall komma till
stånd under ett depressionsläge kräves mera direkt investeringsstimulerande
åtgärder än en liberalisering av avskrivningsreglerna. Inom skatterättens område
är det enligt kommitténs mening endast investeringsfonderna som här erbjuder
vissa påtagliga möjligheter. Till denna fråga återkommer kommittén i samband
med behandlingen av sitt förslag till investeringsfondslagstiftning. Från konjunkturpolitisk
synpunkt kan inte göras några invändningar mot att fri avskrivning
tillämpas under lågkonjunktur. En fri avskrivningsrätt synes vara möjlig
att acceptera ur ifrågavarande synpunkt även under normala konjunkturer under
förutsättning att en åtstramning i avskrivningsrätten kan få tillräcklig effekt i
högkonjunktur.

Kommittén uttalar därefter att det skulle kunna göras gällande att ett
system av sist antydd innebörd, med hänsyn till den fria avskrivningsrättens
obestridliga fördelar, skulle innebära en lämplig avvägning mellan
å ena sidan de synpunkter som talade för bibehållandet av fri avskrivning
och å andra sidan de konjunkturpolitiska önskemålen om den fria avskrivningsrättens
avskaffande. Kommittén betonar att svagheterna med ett
sådant emellertid hade visat sig under den senaste högkonjunkturen, samt
anför följande.

Till en betydande del måste nämligen framgången med en tillfälligt insatt begränsning
i avskrivningsrätten bero av att lagstiftningen härom träder i kraft
redan i ett tidigt skede av högkonjunkturen. Erfarenheten har dock lärt, att det
är synnerligen vanskligt att avgöra arten av en viss konjunktursituation, särskilt
som konjunkturläget ofta kan vara högst olika för olika branscher. Det är därföi
risk för att den tillfälliga lagstiftningen skulle komma att sättas i kraft först
sedan högkonjunkturen blivit verkligt utpräglad och då redan hunnit åstadkomma
vissa rubbningar i den samhällsekonomiska balansen. Härtill kommer
och det är i detta sammanhang en synnerligen vägande anmärkning mot en dylik
lagstiftning — att tillfälligt insatta begränsningar i avskrivningsrätten inte får
den omedelbara effekt som är önskvärd ur konjunkturpolitisk synpunkt. Erfarenheterna
av den för beskattningsåren 1952 1954 gällande inskränkningen i av skrivningsrätten

bestyrker detta. Då den tillfälliga lagstiftningen inte gärna kan
givas retroaktiv innebörd, skulle inte helt avskrivna inventarier, som anskaffats
före den tillfälliga lagstiftningens ikraftträdande, fortfarande få avskrivas fritt.

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Först sedan detta äldre avskrivningsunderlag blivit helt utnyttjat, skulle begränsningen
i avskrivningsrätten få åsyftad verkan. Detta äldre avskrivningsunderlag
kan ofta vara av sådan omfattning att ett fullständigt utnyttjande av detsamma
kan under en förhållandevis lång tid mer än väl uppväga en begränsad avskrivning
å nyanskaffade inventarier.

Härjämte må uppmärksammas att under den tid som den begränsade avskrivningen
gäller ett betydande avskrivningsunderlag kommer att uppsamlas, som,
då fri avskrivning åter blir tillåten, kan på en gång utnyttjas. Detta förhållande
kan medföra besvärande rubbningar i skatteunderlaget. Därest de genom avskrivningarna
frigjorda vinstmedlen omedelbart användes för investeringsändamål,
kan nämnda förhållande i sin mån medverka till ett nytt inflationstryck.

Det sagda visar enligt kommitténs uppfattning att ett system med i princip
fri avskrivning, som i vissa lägen inskränkes, inte ger en godtagbar lösning av
frågan från konjunkturpolitisk synpunkt. Med hänsyn härtill finner kommittén
att en viss permanent åtstramning i den fria avskrivningsrätten bör allvarligt
övervägas.

Kommittén tillägger, att i valet mellan fri avskrivning, som i vissa lägen
kunde inskränkas, och en permanent åtstramning i den fria avskrivningsrätten,
förutom de konjunkturpolitiska synpunkterna, jämväl följande
kunde anföras till förmån för den senare anordningen. Ett alternerande
mellan olika avskrivningssystem innebar betydande olägenheter för företagen
och försvårade arbetet för taxeringsmyndigheterna. Företagen hade
berättigade ansprak på att veta vad de hade att räkna med för avskrivningsregler,
innan de fastlade sina investeringsplaner m. m., särskilt som
dessa planer ofta var långsiktiga. Det skulle därför skapa ett initiativhämmande
osäkerhetsmoment för företagen om varierande avskrivningsregler
infördes.

I detta sammanhang erinrar kommittén vidare om de bl. a. av 1948 års
bevillningsutskott påtalade överdrifterna vid utnyttjandet av den fria avskrivningsrätten.
Då gällande bestämmelser inte torde medge taxeringsmyndigheterna
tillräckliga möjligheter att ingripa mot dylikt missbruk,
framstod enligt kommitténs mening en i lagtexten angiven gräns för avskrivningsrättens
utnyttjande såsom önskvärd. Vid ett ställningstagande
till detta spörsmål borde tillika observeras att, ehuru den fria avskrivningsrätten
visserligen till sin egentliga innebörd var en fråga om fördelning
mellan beskattningsår, ett överdrivet utnyttjande av avskrivningsrätten i
samband med en fortgående expansion av företagen innebar en faktisk
skattelindring. Då man sett på längre sikt hade att räkna med en ständigt
fortgående expansion, var angivna förhållande från fiskalisk synpunkt
inte invändningsfritt.

Kommittén går härefter över till frågan hur en permanent begränsning
av den fria avskrivningsrätten bör närmare utformas. Kommittén anför
därvid att ehuru de taxeringsmässiga avskrivningsreglerna inte nödvändigt
behövde iakttagas vid upprättandet av företagens bokslut, de helt naturligt
lätt blev normgivande härför. Det hade därför synts kommittén ange -

117

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

läget att försöka fastställa vilka krav som från företagsekonomisk synpunkt
kunde ställas på ett avskrivningssystem. Efter en diskussion — beträffande
vilken jag torde få hänvisa till betänkandet (s. 118) -— av detta
spörsmål konstaterar kommittén att det inte fanns några i alla sammanhang
riktiga principer för beräkningen av avskrivningarna; intet avskrivningsförfarande
kunde göra anspråk på att vara det enda företagsekonomiskt
riktiga.

Mot bakgrunden härav fann kommittén det vara önskvärt att gränserna
för de taxeringsmässiga avskrivningarna bestämdes så liberalt, att de gav
det enskilda företaget möjlighet att konsekvent följa en viss teoretiskt
grundad avskrivningsmetod. Av detta skäl ville kommittén inte förorda
en återgång till bunden avskrivning i kommunalskattelagens mening. Å
andra sidan måste de nya avskrivningsreglerna innefatta en sådan åtstramning
i avskrivningsrättens omfattning att en investeringsstimulerande
effekt under högkonjunktur så vitt möjligt undveks. Därjämte måste man
söka utforma avskrivningsreglerna så att de blev enkla att tillämpa för
både de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna.

Enligt vad i betänkandet framhålles syntes avskrivningsfrågan böra lösas
efter den linjen att den högsta årliga avskrivning, som taxeringsmässigt
var tillåten, uttryckligen fastställdes.

Härvid anföres följande.

Det bör därvid observeras att med hänsyn till de högst växlande förhållandena
det knappast är görligt att föreskriva varierande avskrivning för olika slag
av inventarier och skilda branscher. En sådan anordning skulle för övrigt komplicera
förfarandet i en utsträckning som inte är godtagbar. Det blir därför
nödvändigt att tillämpa en och samma avskrivningsprocent för samtliga inventarier
och i alla branscher. Vid prövningen av frågan om lämplig avskrivningsprocent
må till en början framhållas, att kommittén inte avser att föreslå någon
ändring av nu gällande bestämmelser beträffande inventarier med en varaktighetstid
av högst tre år. Sådana inventarier skall enligt kommitténs förslag alltjämt
omedelbart få helt avskrivas, varför från ifrågavarande inventarier fortsättningsvis
bortses.

Då avskrivningsprocenten skall tillämpas generellt kan den inte fastställas
lägre än som vid bunden avskrivning ifrågakommer beträffande inventarier med
kort varaktighetstid. Det torde därför inte vara möjligt att fastställa en för samtliga
inventarier gällande lägre avskrivningsprocent än som svarar mot en avskrivningstid
av fem år. Det bör beaktas att de konjunkturpolitiska synpunkterna
kräver snäva gränser för avskrivningsrättens utnyttjande och att en avskrivningsprocent
i enlighet med vad nyss sagts kan synas väl hög. Med hänsyn
till nyss anförda omständighet anser sig kommittén likväl inte kunna ifrågasätta
en lägre avskrivningsprocent än 20. Kommittén får erinra om att detta procenttal
vid den tillfälliga begränsningen i avskrivningsrätten för beskattningsåren 1952
-—1954 av statsmakterna ansetts innebära den lämpligaste avvägningen.

Kommittén har vid diskussionen av de ifrågasatta nya reglerna övervägt
i huvudsak två alternativ.

Det ena alternativet innebär att nu gällande tillfälliga bestämmelser

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

rörande begränsning i den fria avskrivningsrätten — vilka bestämmelser
medger en lineär avskrivning med 20 procent för år — skulle läggas till
grund för en permanent lagstiftning i ämnet. I avseende å detta alternativ
anför kommittén bl. a. följande.

Om avskrivningsreglerna utformades enligt lineär metod syntes det inte
kunna undvikas, att de skattskyldiga måste upprätta och till självdeklarationen
foga värdeminskningsplaner. Därest man nöjde sig med att låta
värdeminskningsplanen visa det lägsta belopp till vilket inventariebeståndet
bokfördes, kunde värdeminskningsplanen göras förhållandevis enkel. Arbetet
med att upprätta och granska värdeminskningsplanerna skulle under
sådana förhållanden inte alltför mycket komplicera förfarandet.

Kommittén anmärker, att en förutsättning för att värdeminskningsplanen
skulle kunna konstrueras på detta enkla sätt var, att överensstämmelse alltid
rådde mellan det taxeringsmässiga restvärdet och bokfört värde. I och
för sig var sådan överensstämmelse givetvis inte nödvändig vid ett system
med bunden avskrivning. Å andra sidan måste det vara ett mycket starkt
önskemål från såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna att det
taxeringsmässiga restvärdet och bokfört värde stämde överens. Som kommittén
tidigare berört var det en av de väsentliga fördelarna med fri avskrivning
att så var fallet. Det fanns därför starka skäl att söka bibehålla
denna fördel så långt detta var möjligt även i ett nytt avskrivningssystem.

Kommittén erinrar om att enligt de tillfälliga bestämmelserna rörande
begränsning av den fria avskrivningsrätten i det fall, då såväl inköp som
försäljning av inventarier skett samma beskattningsår, allt vad som influtit
vid försäljningen fick användas för avskrivning å de nyanskaffade tillgångarna
(nettometoden). Enligt kommitténs mening fanns det inte tillräckliga
skäl att bibehålla en sådan regel, som även i vissa fall kunde leda till
missbruk, i en permanent lagstiftning. Endast till den del försäljningsbeloppet
översteg taxeringsmässigt restvärde borde det få användas för avskrivning
å nyanskaffade tillgångar. Motsvarande skulle gälla för det fall,
då inventarier förlorats och försäkringsersättning i anledning därav uppburits.

Därefter framhålles att om värdeminskningsplanen utformades på det
förenklade sätt som ifrågasatts, det i efterhand skulle vara omöjligt att beträffande
det särskilda inventariet fastställa det taxeringsmässiga restvärdet.
Det skulle därför bli nödvändigt att vid beräkningen av vinsten vid
försäljningen använda en schablonberäkning, vilken rimligen skulle innebära
att de försålda inventarierna antages ha avskrivits med 20 procent för
år. Inventarier, som var äldre än fem år, skulle sålunda anses helt avskrivna.

De i den tillfälliga lagstiftningen givna bestämmelserna rörande överprisavdrag
och avdrag vid avsevärd värdenedgång borde enligt vad i betänkandet
framhålles äga motsvarande tillämpning i den permanenta lag -

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

stiftningen. I den tillfälliga lagstiftningen intagna reglerna hur man skulle
bedöma de fall, då avdrag tidigare skett för avskrivning å leveranskontrakt
och då investeringsfond tagits i anspråk, borde också inflyta i den permanenta
lagstiftningen.

Kommittén framhåller sammanfattningsvis att av den lämnade redogörelsen
torde framgå, att en lineär metod, utformad på det sätt kommittén
angivit, medgav en förhållandevis enkel tillämpning av avskrivningsförfarandet.
I två avseenden medförde dock metoden komplikationer, nämligen
så tillvida att värdeminskningsplaner krävdes och att en särskild beräkning
av vinsten å försålda eller förlorade inventarier blev nödvändig.

I ett andra alternativ har kommittén därför sökt eliminera ifrågavarande
svårigheter och därvid tänkt sig en lösning enligt vilken årets avskrivning
ställes i relation till summan av årets anskaffningskostnad och ingående
bokfört värde å inventariebeståndet. Har inventarier, som anskaffats
under beskattningsåret, utrangerats, försålts eller förlorats före beskattningsårets
slut, skall anskaffningskostnaden för sagda inventarier inte
medräknas vid beräkning av tillåten avskrivning. Däremot skall utrangeringsavdrag
åtnjutas för anskaffningskostnaden för sagda inventarier.

Kommittén ger exempel, däri räknats med en avskrivning med 30 procent,
för att belysa bestämmelsens innebörd.

Ett nystartat företag anskaffar en maskin för 100 000 kronor. Avdrag
erhålles första året med 30 procent av 100 000 kronor, d. v. s. med 30 000
kronor. Följande år göres inte någon nyanskaffning; avdrag erhålles detta
år med 30 procent av ingående bokfört värde, 70 000 kronor, eller med
21 000 kronor. Det bokförda värdet uppgår då till 49 000 kronor. Det tredje
året anskaffas ytterligare en maskin för 50 000 kronor. Avdrag erhålles
detta år med 30 procent av (49 000 + 50 000 =) 99 000 kronor eller med
29 700 kronor.

Kommittén anmärker, att, skulle den högsta medgivna avskrivningen
något år inte utnyttjas, härav följde att det ingående bokförda värde, varå
tillåtet avskrivningsbelopp följande år beräknades, blev motsvarande högre.

Därest den skattskyldige något år gjorde större räkenskapsavskrivning än
som kunde godkännas vid taxering enligt nyssnämnda regler, skulle tillägg
vid inkomstberäkningen göras med det överskjutande beloppet. Avskrivningsunderlaget
hade dock minskats med hela avskrivningen enligt räkenskaperna,
vilket innebar att den skattskyldige gått förlustig en avdragsmöjlighet.
Även detta system måste nämligen bygga på en överensstämmelse
mellan bokförings- och taxeringsmässigt restvärde.

Därefter anföres, att då avskrivningen skedde å bokförda värdet och följaktligen
inte fördelades å de särskilda inventarierna, det i regel var omöjligt
att fastställa det taxeringsmässiga restvärdet för eu viss tillgång. Det
var därför bl. a. av denna anledning inte tekniskt görligt att, utan att alltför
mycket komplicera tillämpningen av förevarande alternativ, införa före -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

skrifter rörande särskilt avdrag vid försäljning, förlust eller utrangering av
tillgångar. Denna fråga kunde emellertid erhålla en tillfredsställande lösning
enligt en kompletterande regel.

Det syntes kommittén skäligt att nettometoden fick komma till användning
även vid detta alternativ, något som för övrigt inte föranledde någon
komplikation vid tillämpningen. Den omständigheten att särskilt utrangeringsavdrag
inte medgavs omöjliggjorde ett sådant missbruk av nettometoden
som vid alternativ 1 framtvingade komplicerade bestämmelser. Man
kunde sålunda medgiva att hela den uppburna ersättningen för försålda
eller förlorade inventarier fick i sin helhet användas för avskrivning å
inventarier. Denna nettometod borde då även bli tillämplig i det speciella
fall som förelåg då ersättning i anledning av försäkring för förlust av fartyg
redovisades till beskattning i enlighet med bestämmelserna i 28 § 2 mom.
andra stycket kommunalskattelagen.

Som nyss berörts borde enligt kommitténs mening inte några direkta bestämmelser
rörande utrangeringsavdrag föreskrivas. Avsaknaden av en
sådan avdragsmöjlighet kunde emellertid i vissa lägen föra till obilliga
resultat. På grund härav och då en avskrivning beräknad å bokfört värde
teoretiskt aldrig medförde att inventarierna blev helt avskrivna, fordrade

systemet, framliålles därefter, en kompletterande regel av innebörd, att _

om den skattskyldige kunde visa att värdet av vid beskattningsårets slut i
bruk varande inventarier efter årlig avskrivning beräknad efter viss procent
å anskaffningskostnaden var lägre än det restvärde som erhölls vid tillämpning
av reglerna i övrigt — avskrivning fick ske ned till detta lägre värde.
Vid tillämpning av den kompletterande regeln togs automatiskt hänsyn till
gjorda utrangeringar o. d. på så sätt att försålda eller förlorade inventarier
inte medräknades vid beräkning av det lägsta tillåtna bokförda värdet.

Angående tillämpliga procenttal för beräkning av den årliga avskrivningen
vid det nu behandlade alternativet anför kommittén följande.

Det äi uppenbart, att de skäl, som föranlett kommittén att förorda en avskrivningsprocent
av 20 vid den lineära metoden i förra alternativet, i lika hög grad
gör sig gällande vid prövningen av frågan om lämplig procentsats för den kompletterande
regeln. Under hänvisning till vad kommittén därutinnan anfört vid
behandlingen av den lineära metoden förordar kommittén, att vid tillämpning av
den kompletterande regeln årlig avskrivning skall beräknas efter 20 procent.

Vad sedan angår frågan vilken avskrivningsprocent som bör komma till användning
vid beräkning av avskrivning enligt huvudregeln må till en början uppmärksammas,
att systemet i och för sig väl medger, att ett procenttal användes
för beräkning av avskrivning å det ingående bokförda värdet och ett annat procenttal
vid beräkning av avskrivningen å anskaffningskostnaden för under beskattningsåret
anskaffade inventarier. Av praktiska skäl synes dock en enhetlig
procentsats vara att föredraga. Valet av avskrivningsprocent för den kompletterande
regeln är i viss utsträckning avgörande för vilket procenttal som kan
komma i fråga vid tillämpning av huvudregeln. Om den kompletterande regeln
verkligen skall få karaktär av en huvudregeln kompletterande bestämmelse, är

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

det nödvändigt, att avskrivningsprocenten vid huvudregeln avpassas på sådant
sätt, att den kompletterande regeln kommer till användning endast undantagsvis.
De skattskyldiga skulle eljest tvingas att regelmässigt beräkna avskrivningarna
enligt såväl huvudregeln som den kompletterande regeln för uträkning av högsta
tillåtna avskrivning.

Med denna utgångspunkt är det uteslutet att använda en avskrivningsprocent
av 20 i huvudregeln, eftersom den kompletterande regeln vid kontinuerlig eller
enstaka anskaffning skulle slå igenom redan från och med andra året. Gjorda
beräkningar har visat att inte heller 25 procent lämpligen kan intagas i huvudregeln.
Med tillämpning av detta procenttal skulle vid enstaka anskaffning den
kompletterande regeln slå igenom redan tredje året och vid kontinuerlig anskaffning
från och med fjärde året. Något av nu nämnda procenttal synes därför inte
böra komma till användning.

Då man vid val av procenttal synes böra eftersträva att talet medger så enkla
beräkningar som möjligt av tillåten avskrivning, är 30 det procenttal som därnäst
kan tänkas komma i fråga.

I betänkandet (s. 124—127) belyses därefter med olika exempel verkningarna
av en avskrivningsprocent av 30, använd vid beräkningen av tilllåten
avskrivning både å ingående bokfört värde och å anskaffningskostnaden
under beskattningsåret (metoden i det följande benämnd 30-regeln).
I anslutning härtill anför kommittén, att med ledning av de nyss antydda
exemplen kunde konstateras att en avskrivning enligt 30-regeln i vissa
lägen gav något större avskrivning än en 20-procentig lineär metod. I stort
sett anslöt sig dock de båda alternativen väl till varandra. Även om den
kompletterande regeln i vissa fall behövde tillämpas, fanns anledning antaga,
att avskrivningen i regel kom att ske med 30 procent å bokförda värdet
eftersom delta var enklare och den ökning av avskrivningen som kunde
erhållas med tillämpning av kompletteringsregeln vanligen var skäligen
ringa. Det torde därför endast bli i ett mindre antal fall som kompletteringsregeln
skulle komma att utnyttjas. Om emellertid de skattskyldiga,
trots kommitténs förmodanden i motsatt riktning, skulle i större utsträckning
påkalla eu tillämpning av kompletteringsregeln, borde understrykas
att detta inte nämnvärt komplicerade förfarandet. Även kompletteringsregeln
var nämligen enkel i tillämpningen.

En höjning av avskrivningsprocenten utöver 30 skulle självfallet ytterligare
minska det antal fall, då kompletteringsregeln kunde vinna tillämpning.
En sådan böjning av procenttalet kunde dock enligt kommitténs mening
inte av konjunkturpolitiska skäl komma i fråga.

Enligt kommitténs uppfattning borde även vid 30-regeln de i den tillfälliga
lagstiftningen om begränsning av den fria avskrivningsrätten givna
bestämmelserna rörande hur de fall skulle bedömas, då avskrivning tidigare
skett å leveranskontrakt eller då investeringsfond tagits i anspråk ävensom
bestämmelserna om avdrag för överpris och vid avsevärd värdenedgång, äga
motsvarande tillämpning.

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Kommittén framhåller härefter att av vad tidigare anförts beträffande
de båda av kommittén uppställda alternativen för avskrivningsreglernas
utformning torde framgå, att det allmänt sett inte förelåg någon betydande
skillnad mellan de båda systemen. Om man bortsåg från att den kompletterande
regeln i vissa lägen måste tillämpas vid alternativet med 30-regeln,
något som emellertid torde inträffa relativt sällan och, där så likväl blev
fallet, krävde enkla beräkningar, torde av praktiska skäl denna metod vara
att föredraga framför en lineär metod. Vidare frainhålles att 30-regeln
medförde något gynnsammare verkningar för företagen. Särskilt för nystartade
företag och företag under expansion gav en tillämpning av 30-regeln ett förmånligare resultat än årlig avskrivning med 20 procent. Då
företagen regelmässigt låg under ständig utveckling var detta förhållande
värt särskilt beaktande från företagsekonomisk synpunkt, inte minst med
tanke på de relativt höga initialavskrivningarna. Det sagda innebar emellertid
tillika att en avskrivning med 20 procent för år ägde visst företräde
från rent konjunkturpolitisk synpunkt; initialavskrivningarna blev nämligen
då mindre.

Kommittén, som ingående vägt de båda metodernas förtjänster och svagheter
mot varandra, fann att något företräde borde givas åt 30-regeln.

För att närmare undersöka verkningarna i enskilda fall av 30-regeln har
kommittén verkställt vissa beräkningar på grundval av det material som
genom Västhagens undersökning ställts till kommitténs förfogande. Av
de utav Västhagen undersökta företagen utvaldes därvid ett antal av 39
(20 inom verkstadsindustrin, 10 inom skogsindustrin och 9 inom textilindustrin)
beträffande vilka förutsättningar fanns för beräkning av årliga
avskrivningar enligt 30-regeln från och med det år vederbörande företag
medgavs rätt till fri avskrivning. Såsom jämförelse med de sålunda framräknade
avskrivningsbeloppen har för varje företag upptagits dels av företaget
gjorda verkliga avskrivningar och dels de avskrivningar, som erhålles
med tillämpning av de av Västhagen använda konstruerade metoderna
alt. A och alt. B.

Kommittén framhåller, att de utförda beräkningarna visade, att de avskrivningsbelopp
som erhölls med tillämpning av 30-regeln i genomsnitt
under hela perioden 1938—1951 relativt obetydligt understeg de i verkligheten
utförda avskrivningarna. I några fall blev avskrivningarna enligt
30-regeln till och med högre. Detta gällde beträffande fyra verkstadsföretag
och två företag inom skogsindustrin. Avskrivningarna enligt 30-regeln översteg
betydligt konstruerade bundna avskrivningar enligt alt. A, vilka sistnämnda
avskrivningar kunde anses utgöra ett mått på företagens avskrivningsbehov
för att uppehålla maskinparken vid oförändrade priser, och
täckte även väl avskrivningar enligt alt. B, som motsvarade avskrivningsbehovet
därest detta skulle anses böra bestämmas med hänsynstagande till

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

inträffade prisstegringar. Endast i sju fall var de konstruerade bundna
avskrivningarna enligt alt. B högre.

Kommittén erinrar om att en tillämpning av 30-regeln möjliggjorde en
så snabb avskrivning att en maskin redan efter två år kunde avskrivas med
mer än hälften och efter fjärde året med mer än tre fjärdedelar av anskaffningsvärdet.
Detta måste enligt kommitténs mening innebära en i alla lägen
fullt betryggande avskrivningsrätt för företagen. Men samtidigt måste metoden
anses innebära en sådan begränsning av avskrivningsmöjligheterna,
som i vissa lägen måste anses vara av konjunkturpolitiska skäl påkallad.

I sistnämnda hänseende anföres, att kommittén tidigare visat vilken
ungefärlig betydelse de under år 1950 gjorda avskrivningarna haft för företagens
^investering och utökningsanskaffning. Jämförelse gjordes därvid
mellan verkliga avskrivningar och avskrivningar enligt bland annat alt. B.
Avskrivning enligt sistnämnda alternativ hade beträffande de av kommittén
specialundersökta 39 företagen rätt väl motsvarat den avskrivning som
företagen skulle ha verkställt därest 30-regeln gällt. Den effekt som 30-regeln skulle ha givit det undersökta året, 1950, hade alltså ungefärligen
varit densamma som följt av en avskrivning enligt alt. B. Kommittén hänvisade
härutinnan till den förut redovisade beräkningen för år 1950.

Till ytterligare stöd för det gjorda påståendet anför kommittén vidare.

Av de 39 specialundersökta företagen skulle 24 år 1950 ha berörts av 30-regeln;
dessa 24 företag redovisar sammanlagt verkliga avskrivningar till belopp av ca
65 miljoner kronor samtidigt som inventarieanskaffningen samma år uppgick till
ca 62 miljoner kronor. Hade i stället 30-regeln gällt skulle summa avskrivningar
för dessa företag ha varit ca 21 miljoner kronor lägre än de verkliga. Förutsättning
för beräkningen är att avskrivningarna för de företag som inte skulle ha
berörts av 30-regeln är oförändrade och sålunda överensstämmer med de verkliga
avskrivningarna. Med hänsyn till att de i Västhagens undersökning ingående
företagen investerat sammanlagt ca 200 miljoner kronor nämnda år och då härav
å de 39 företagen belöper ca 93 miljoner kronor kan antagas att de nu ifrågavarande
företagen motsvarar mindre än hälften av samtliga i Västhagens undersökning
ingående företag. Då sistnämnda företag kan antagas motsvara ungefär
en femtedel av hela svenska industrin, skulle således som ett grovt mått på den
samlade effekten år 1950 på minskningen av avskrivningarna inom industrin
med tillämpning av 30-regeln erhållas siffran 250 miljoner kronor. Detta svarar
väl mot den tidigare gjorda överslagsberäkningen.

Det är även av intresse att undersöka verkan i sådana enskilda fall där avskrivningarna
varit speciellt stora. Några belysande exempel kan nämnas. I ett
fall skulle avskrivningarna enligt 30-regeln visserligen ha väsentligt överstigit de
konstruerade avskrivningarna enligt alt. A och B. I förhållande till de verkligen
gjorda avskrivningarna skulle 30-regeln emellertid ha gett en med ca 17 miljoner
kronor lägre avskrivning under åren 1938—1951. Av dessa 17 miljoner kronor
föll eu 13 miljoner kronor på högkonjunkturåren 1949—1951. För ett annat fall
visade beräkningarna att 30-regeln under åren 1938—1951 skulle ha medgivit
avskrivningar med ca 18,5 miljoner kronor medan de konstruerade avskrivningarna
enligt alt. A och 15 utgjorde resp. ca 16 och 20,5 miljoner kronor. Då den
faktiskt verkställda avskrivningen för angivna tid uppgick till ca 22,5 miljoner

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

kronor skulle den sammanlagda begränsningen vid en tillämpning av 30-regeln
ha uppgått till inemot 4 miljoner kronor. Praktiskt taget hela denna differens
låg på åren 1949—1951.

Sammanfattningsvis framhåller kommittén, att 30-regeln möjliggjorde
avskrivningar som för flertalet företag inte oväsentligt översteg den faktiska
värdeminskningen men samtidigt innebar en sådan begränsning i avskrivningsrätten,
att de konjunkturpolitiska synpunkterna blev tillgodosedda så
långt detta var möjligt vid en avvägning mot näringslivets krav på synnerligen
liberala avskrivningsregler. På grund härav och med hänsyn till metodens
företräden ur tillämpningssynpunkt i förhållande till andra system
för den fria avskrivningsrättens begränsning förordade kommittén att 30-regeln lades till grund för lagstiftning.

Kommittén anför därefter följande.

Vid varje begränsning i den fria avskrivningsrätten som inte innebär en återgång
till helt planenlig avskrivning måste med styrka hävdas principen om överensstämmelse
mellan taxerings- och bokföringsmässiga avskrivningar. Om 30-regeln som direkt bygger på bokförda värden lägges till grund för lagstiftning,
måste en sådan överensstämmelse självfallet upprätthållas.

Det må erinras om att i den tillfälliga lagstiftningen om begränsning av den fria
avskrivningsrätten föreskrives — i syfte att vinna garantier för berörda överensstämmelse
— att om skattskyldig finnes ha i räkenskaperna gjort större avskrivning
än som svarar mot vad han kan erhålla avdrag för vid taxeringen, beskattningsnämnd
må, när särskilda skäl föreligger, föreskriva att den skattskyldige tills
vidare inte äger åtnjuta rätt till fri avskrivning. Då rätt till begränsad fri avskrivning
enligt 30-regeln — i likhet med vad nu gäller beträffande rätt till fri
avskrivning — enligt kommitténs mening bör vara beroende på medgivande från
vederbörande beskattningsnämnd, skulle jämväl med 30-regeln en föreskrift av
denna innebörd vara tänkbar. Emellertid torde en tillräcklig garanti mot för stora
räkenskapsmässiga avskrivningar erhållas om stadgandet erhåller den utformningen,
att om skattskyldig finnes ha i räkenskaperna gjort större avskrivning
än som svarar mot vad som kan medgivas såsom avdrag vid taxeringen, den skattskyldige
i motsvarande mån förlorat sin avskrivningsrätt.

Ett stadgande av detta innehåll kan emellertid befaras ha till följd att en skattskyldig,
som delvis vägrats yrkat avdrag för i räkenskaperna gjorda avskrivningar,
inte vågar föra den åsatta taxeringen till högre instans, emedan den skattskyldige,
om besvären ogillas, helt saknar möjlighet att taxeringsmässigt utnyttja
avskrivningen i fråga. Om den skattskyldige däremot nöjer sig med beskattningsnämnds
beslut och har möjlighet att göra om bokslutet samt upptaga inventarierna
till det av taxeringsmyndigheterna godkända beloppet, skulle i sådant fall
någon avskrivning inte förloras i taxeringshänseende. Detta skulle emellertid
medföra det mindre tillfredsställande resultatet att beskattningsnämnderna i realiteten
blev sista instans i dessa frågor. Enligt kommitténs mening synes därför
böra öppnas möjlighet för skattskyldig att, utöver sedvanligt avdrag enligt räkenskaperna,
åtnjuta avdrag för belopp, som avskrivits i räkenskaperna men som
inte fått avdragas vid inkomstberäkningen. Sådant avdrag kan inte komma i fråga
förrän taxeringen för det aktuella beskattningsåret vunnit laga kraft. Rätten till
extra avdrag bör emellertid inte vara alldeles ovillkorlig. Om överavskrivningen
skett i uppsåt att vinna påtagligt obehöriga fördelar i skattehänseende eller av

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

125

vårdslöshet vid avskrivningens beräknande kan det vara befogat att extra avdrag
inte medgives. Ett ursäktligt misstag eller en från taxeringsmyndigheterna avvikande
uppfattning i en ren bedömningsfråga bör däremot inte betaga den skattskyldige
rätten till extra avdrag. Exempel på frågor av sistnämnda slag erbjuder
sådana fall där skattskyldig haft vissa om än inte tillräckliga skäl att på en gång
avdraga en kostnad som rätteligen bort fördelas på flera år, såsom då kostnaden
för förbättringsarbete omedelbart avdragits ehuru så inte bort ske eller då inventarier
med en varaktighetstid av mer än tre år hänförts till »treårsinventarier».
Det torde inte vara möjligt att i författningstexten precisera under vilka förutsättningar
det extra avdraget skall få åtnjutas utan detta bör få bli beroende av
en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Extra avdrag bör inte
heller komma i fråga när det överskjutande beloppets storlek är av endast ringa
betydelse. Avdraget bör fördelas på en tid av minst fyra år. Kommittén förordar
en bestämmelse av innebörd, att den omständigheten att skattskyldig skall anses
ha vid taxeringen åtnjutit avdrag för belopp, som avskrivits i räkenskaperna men
inte medgivits vid taxeringen, inte skall utgöra hinder för den skattskyldige att,
sedan taxeringen för beskattningsåret blivit slutligen avgjord, med beskattningsnämnds
särskilda medgivande åtnjuta avdrag för det överskjutande beloppet enligt
särskild av nämnden godkänd avskrivningsplan avseende en tid av minst fyra
år, räknad från nyssnämnda beskattningsår. Detta innebär att om slutligt beslut
träffats först under det fjärde beskattningsåret efter det överavskrivning gjorts
det överskjutande beloppet må redan detta fjärde år i sin helhet avdragas. Det
kan tilläggas, att då reglerna rörande beräkning av tillåten avskrivning är enkla
och i allmänhet inte bör föranleda meningsmotsättningar, den nu föreslagna avdragsmöjligheten
inte torde få större praktisk räckvidd.

Kommittén påpekar slutligen, att det givetvis stod den skattskyldige fritt
att övergå till bunden avskrivning, vilket möjliggjorde ett utnyttjande av
i räkenskaperna gjorda och vid taxeringen inte medgivna avdrag, därest
den skattskyldige företedde utredning som möjliggjorde sådan övergång.

Därefter anföres att kommittén tagit under övervägande huruvida —- vid
ett genomförande av 30-regeln -— dennas tillämpning borde begränsas till
sådana skattskyldiga som enligt nu gällande regler åtnjöt fri avskrivning,
d. v. s. vissa juridiska personer som drev rörelse eller innehade jordbruksfastighet,
eller om 30-regeln skulle kunna ersätta jämväl den bundna avskrivningen.
Av olika skäl bade kommittén inte kunnat framlägga något
förslag i sistnämnda riktning. En utsträckning av lagstiftningen på antytt
sätt skulle innebära att jämväl rörelseidkare som var fysisk person skulle
äga tillämpa 30-regeln. Det var emellertid uppenbart att detta kunde godtagas
allenast beträffande skattskyldiga med en från alla synpunkter tillfredsställande
bokföring. Vidare erinras om att den progressiva beskattningen
på sin tid bedömdes såsom ett skäl mot fri avskrivning för fysiska
personer. Mot en utsträckning av 30-regeln till fysiska personer talade även
konjunkturpolitiska skäl. Härtill kom slutligen att erfarenhet av 30-regelns
tillämpning syntes böra vinnas, innan den planenliga avskrivningen övergavs
även beträffande fysiska personer.

Kommittén framhåller därefter, att kommittén i del föregående behandlat

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

den metodik, varå reglerna om begränsningen i den fria avskrivningsrätten
alternativt kunde grundas. Däremot hade inte närmare berörts det underlag
varå avskrivningsbeloppen skulle beräknas. Enligt gällande bestämmelser
gjordes avskrivningarna på den verkliga anskaffningskostnaden, det s. k.
historiska värdet. Det låg i sakens natur att avskrivningsregler, som innebar
en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden, i tider med
fallande penningvärde medförde, att det sammanlagda beloppet av gjorda
avskrivningar inte svarade mot kostnaden för ett återanskaffande av en
med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kunde således göras gällande
att i ett läge som det nyss antydda en viss förtäring av företagets
kapital genom beskattningen ägde rum. Från dessa utgångspunkter hade
också från näringslivets sida vid skilda tillfällen gjorts gällande att man
borde få grunda avskrivningarna inte på det historiska anskaffningsvärdet
utan på maskinens nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Då reglerna inte
varit så utformade hade ett särskilt värde tillerkänts den fria avskrivningsrätten
därutinnan att densamma teoretiskt möjliggjort en omedelbar och
fullständig avskrivning, vilket alltså skett i det aktuella nuvärdet.

Kommittén, som erinrar om att i direktiven för utredningsarbetet angivits
att kommittén skulle pröva denna fråga, anför härom följande.

Frågan om avskrivning på nuvärdet har visserligen redan i tidigare lagstiftningssammanhang
varit föremål för överväganden och därvid avvisats. Det kan
emellertid sägas att detta spörsmål efter den penningvärdeförsämring som inträtt
under efterkrigsåren vunnit ökad aktualitet. Detta gäller inte blott för vårt lands
vidkommande utan i minst lika hög grad i åtskilliga andra länder, där penningvärdeförsämringen
varit stor. Trots detta har i dessa länder, bortsett från vissa
åtgärder av i huvudsak engångsnatur samt med bortseende tillika från vissa i
Finland vidtagna, av där föreliggande exceptionella förhållanden betingade anordningar,
kommittén veterligt inte vidtagits några särskilda lagstiftningsåtgärder
i syfte att medge avskrivning på annat värde än den historiska anskaffningskostnaden.

Anledningen till den restriktiva hållning som i allmänhet intagits —- det bör
observeras att denna ståndpunkt tagits oaktat man i utlandet har betydligt
strängare permanenta avskrivningsregler än vad den i Sverige gällande provisoriska
lagstiftningen innebär — har till en början sin grund däri att någon enhetlig
uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i en avskrivning på nuvärdet.
Det hävdas nämligen att något godtagbart resultat inte uppnås om man
isolerat beaktar prisförändringarna för allenast en post i balansräkningen. En
förlust på tillgångssidan sammanhängande med en nedgång i penningvärdet kan
mycket väl ur företagets synpunkt vara kompenserad genom en vinst på passivsidans
skulder. Det sagda exemplifieras lättast om man tänker sig att en maskin
helt finansierats med lånade medel och de mot avskrivningarna svarande beloppen
skall användas för amorteringar å lånet. Skulle man i ett sådant läge
medge avskrivning på nuvärdet, innebar detta endast att man tillförde företaget
en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren åsamkas. Resultatet är sålunda
beroende av i vilken utsträckning företaget arbetar med lånat kapital.

För det fall då maskinanskaffningen inte finansieras genom lån har enighet
vidare inte förelegat huruvida tillgångens anskaffningsvärde skulle omräknas med

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

hänsyn till förändringar i det allmänna penningvärdet eller till den individuella
penningvärdeförändring, som gäller just med avseende på den aktuella maskinen.

Ett tungt vägande argument mot en avskrivning på nuvärdet har i all diskussion
varit de utomordentliga praktiska svårigheter som skulle vara förenade med tilllämpningen
av en bestämmelse av dylik innebörd. Skulle nuvärdet fastställas för
varje tillgång för sig, föreligger merendels det förhållandet, att på grund av teknikens
utveckling den äldre maskinen ersatts av en ny med helt eller delvis annorlunda
konstruktion, varför rätta jämförelser mellan anskaffningskostnaderna vanligen
inte kan göras. En undersökning och omräkning av antytt slag skulle behöva
verkställas för varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara
att söka fastställa ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men
även ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst
missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd och
maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså nås högst ojämna
resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det väsentliga likväl skulle
bestå.

Kommittén, som ingående dryftat dessa problem, har funnit att så starka invändningar
från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste framställas mot en
avskrivning å nuvärdet, att kommittén inte kan förorda något förslag i sadan
riktning. Kommittén vill emellertid tillägga att den av kommittén förordade 30-regeln medger en så väsentlig initialavskrivning — mer än 50 procent under de
två första åren — att frågan om avskrivning på anskaffningsvärde eller nuvärde
blir i väsentlig mån reducerad. Kommittén vill vidare hänvisa till resultatet av
den förut omnämnda specialundersökningen av 39 företag av vilken undersökning
framgår att en avskrivning enligt 30-regeln skulle, om regeln tillämpats
under tidsperioden 1938—1951, i det väsentliga ha svarat mot den konstruerade
avskrivningen enligt alternativ B, vilket alternativ upptar just en lineär avskrivning
baserad på nuvärdet. Tillika vill kommittén påpeka, att den lagstiftning
rörande investeringsfonder, som kommittén i ett senare sammanhang skall närmare
beröra, är ägnad att än ytterligare reducera problemet om avskrivning på
anskaffnings- eller nuvärde.

Kommittén fogar härtill att även om de konjunkturpolitiska synpunkterna
i förevarande sammanhang inte borde vara avgörande, kunde konstateras
att även från dessa synpunkter en avskrivning på nuvärde i högkonjunkturlägen
kunde ge mindre önskvärda resultat.

Slutligen kunde i detta sammanhang framhållas, fortsätter kommittén,
att en konsekvent och från fiskalisk synpunkt acceptabel utformning av en
regel om avskrivning på nuvärdet förutsatte att vid stigande penningvärde
avskrivningarna beräknades på ett lägre belopp än den historiska anskaffningskostnaden.
En sådan anordning skulle emellertid kunna komma i
strid med allmänt vedertagna och även i civillagstiftningen lagfästa regler
rörande avskrivningarna. Omöjligheten att konsekvent tillämpa en avskrivning
på nuvärdet var självfallet ägnad att på sitt sätt belysa det teoretiskt
mindre hållbara i det framförda yrkandet om avskrivning på ett högre belopp
än anskaffningskostnaden vid fallande penningvärde.

En minoritet inom förctagsbeskattningskommittén, herrar Gustafson och
Wehtje, har reserverat sig mot kommitténs förslag om en begränsning i den

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

fria avskrivningsrätten. Reservanternas mening är att den ifrågasatta begränsningen
skulle medföra så allvarliga olägenheter att dessa måste tillmätas
avsevärt större vikt än de eventuella fördelar från konjunkturpolitisk
synpunkt som kunde stå att vinna.

Reservanterna har som motivering för sin ståndpunkt åberopat en råd
olika synpunkter. För några av dessa har i tidigare sammanhang redogjorts.
Sammanfattningsvis kan dessa återges med följande. Inskränkningen
i avskrivningsrätten skulle medföra endast obetydliga fördelar av
konjunkturpolitisk art, bl. a. med hänsyn till den begränsade del av den
totala investeringsverksamheten som kunde tänkas påverkas. Utformningen
av de permanenta reglerna i skattelagstiftningen borde bygga på förhållandena
under mera normala tider. Kommittén hade fäst alltför stort avseende
vid erfarenheterna från de senaste högkonjunkturåren, då en rad
speciella faktorer påverkat investeringsviljan och konjunkturförloppet. En
extrem överkonjunktur borde i första hand mötas med åtgärder på den
allmänna penning- och finanspolitikens område. Så skedde inte i tillräcklig
tid och på tillräckligt verksamt sätt under de inflationsbetonade topparna
i efterkrigstidens högkonjunktur. En åtstramning i avskrivningsrätten
medförde risk för på längre sikt minskade totala investeringar. Minskade
möjligheter skulle även uppkomma för företagen att rusta och stärka sig
inför en konjunkturväxling. Vidare skulle företagen få mindre möjligheter
till rationaliseringar, varigenom svårigheter kunde uppkomma i konkurrensen
med utlandet.

Även från mera speciella företagsekonomiska synpunkter skulle enligt
reservanternas förmenande ett slopande av den fria avskrivningsrätten
medföra betydande olägenheter. Efter att ha berört den fria avskrivningsrättens
möjligheter för tillgodoseende av individuellt betingade avskrivningsbehov
och den betydelse den fria avskrivningsrätten haft för företagen
i tider av starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och
andra inventarier, anför reservanterna följande.

Mot bakgrunden av den vikt denna fråga tillmätts i olika sammanhang och med
hänsyn till de allvarliga olägenheter som den kraftiga stegringen av återanskaffningskostnaderna
för maskiner och andra inventarier vållat företagen under
krigsåren och efterkrigsåren är det beklagligt, att denna fråga inte ägnats större
uppmärksamhet i majoritetens förslag, och vi kan inte godta de mera teoretiska
argument på vilka avvisandet av frågan grundas. Däremot är vi väl medvetna
om de praktiska svårigheter av olika slag som kan vara förenade med en övergång
i skattelagstiftningen till ett system som innebär medgivande till avskrivningar
på ett högre värde än den historiska anskaffningskostnaden. Just denna
omständighet anser vi emellertid i varje fall borde ha bjudit till försiktighet med
att inskränka företagens fria avskrivningsrätt. Det är nämligen uppenbart, att
denna frihet hittills i viss mån möjliggjort för företagen att motväga verkningarna
av de stigande återanskaffningskostnaderna. Många företag har i själva verket
på ett från företagsekonomisk synpunkt fullt riktigt och försvarligt sätt baserat
sina faktiska avskrivningar på återanskaffningskostnaderna och har därigenom

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

inom ramen för den fria avskrivningen och så långt den historiska anskaffningskostnaden
medgivit gjort snabbare avskrivningar på maskiner och inventarier
än som vid stabila prisförhållanden i och för sig hade varit motiverat. Detta är
ofta anledningen till att många företag under krigsåren och efterkrigsåren kommit
att visa låga restvärden på sina maskiner och inventarier eller understundom
helt bortskrivit dessa.

Därefter uttalas, att en annan omständighet som även i många fall motiverat
en snabbare nedskrivning av maskiner och andra inventarier än vad
som i och för sig betingats av den faktiska värdeminskningen på dessa tillgångar
var nuvarande restriktiva praxis i avseende på medgivna värdeminskningsavdrag
för byggnader som används i företagens rörelse. Dessa
värdeminskningsavdrag var, enligt vad vid upprepade tillfällen även vitsordats
av riksdagen, ofta otillräckliga för att tillgodose affärsmässigt motiverade
avskrivningsbehov. Det var naturligt, om företagen i vissa fall strävat
att motväga detta genom en snabbare nedskrivning av maskinparken än
eljest, helst som byggnader och maskiner i industriell drift ofta kunde betraktas
som en sammanhängande enhet. Även när det gällde byggnader
hade de stigande återanskaffningskostnaderna vållat företagen mycket betydande
olägenheter och kraftigt medverkat till att de faktiska a\slui\-ningsbehoven ofta inte kunnat täckas av medgivna värdeminskningsavdrag.
Reservanterna var visserligen väl medvetna om de vanskligheter det i praktiken
skulle möta att utforma ett system där avskrivningarna baserades på
byggnadernas nuvärden, och de var även medvetna om de besvärliga problem
som redan en höjning av nu tillämpade värdeminskningsavdrag skulle
aktualisera. Den omständigheten att något egentligt förslag inte kunnat
framläggas i dessa hänseenden, var emellertid ytterligare ett skäl att inte
upphäva den fria avskrivningsrätten i fråga om maskiner och andra
inventarier.

Sedan reservanterna framhållit, att i kommitténs förslag större uppmärksamhet
borde ha ägnats den fria avskrivningens betydelse för företagens
kapitalförsörjning, anföres härom följande.

Framför allt genom förskjutningar i det enskilda sparandets struktur har den
direkta tillförseln utifrån till företagen av riskvilligt kapital kommit att kraftigt
minskas under de senaste decenniernas utveckling. Ett anmärkningsvärt inslag
i denna utveckling är den allt mindre betydelse för företagens finansiering som
aktiemarknaden kommit att få. Samtidigt härmed har det stigande skattetrycket
försämrat företagens möjligheter till självfinansiering på grundval av en fondering
av beskattade vinstmedel. Med hänsyn till de växande kapitalbehoven för
näringslivets utveckling har dessa tendenser inte kunnat undgå att väcka bekymmer.
I detta läge måste de interna konsolideringsmöjligheterna via företagens
avskrivningar tillmätas allt större vikt. Dessa möjligheter innebär väl endast ett
uppskov med en del av beskattningen och inte någon definitiv lättnad i skattetrycket,
men de ger dock en lättnad åt expanderande företag under själva expansionsperioden,
varigenom de direkt utvecklingshämmande verkningarna av eu
hög beskattning begränsats. Inte minst härigenom har den fria avskrivningen

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. t saml. Nr 100

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

kommit att innebära en motvikt mot de berörda faktorer som tenderat att försvåra
företagens finansieringsproblem. Om man genom att upphäva den fria avskrivningen
skulle eliminera denna motvikt i en tid då dessa finansieringsproblem
blir alltmera brännande, måste allvarliga konsekvenser för vår ekonomiska
utveckling befaras.

Reservanterna berör slutligen den fria avskrivningens stora förtjänster
med hänsyn till enkelheten i tillämpningen. På grund härav gav, framhåller
reservanterna, den fria avskrivningen så stora fördelar, att en övergång
till begränsad avskrivningsrätt måste väcka stora betänkligheter.
Detta gällde både redovisningstekniskt i företagen och kanske framför allt
i taxeringstekniskt hänseende. De förslag som framlades av kommittén var
i och för sig en talande illustration till de komplikationer som måste uppstå
vid en sådan åtgärd. Man kunde inte undvika krångliga och svårtydbara
bestämmelser. Sålunda aktualiserades beträffande maskiner och andra
inventarier för samtliga företag inom alla verksamhetsgrenar den besvärliga
gränsdragningen mellan nyanskaffning och förbättringsarbeten å ena sidan
samt reparations- och underhållsarbeten å andra sidan.

Remissyttrandena

Vad först angår hörda statliga myndigheter har flertalet av dessa i princip
tillstyrkt eller i allt fall inte framfört invändningar mot att den fria
avskrivningsrätten permanent inskränkes. Direkt avstyrkande uttalanden
har gjorts av lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Skaraborgs,
Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens
län.

Av övriga remissinstanser tillstyrkes en inskränkning av den fria avskrivningsrätten
av Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skogsägares riksförbund, Landsorganisationen
i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges akademikers centralorganisation. Vid detta
ståndpunktstagande har i vissa fall fogats reservationer och invändningar.
Avstyrkande yttranden har avgivits av samtliga nu ej nämnda näringsorganisationer.

Remissinstansernas inställning till frågan huruvida den fria avskrivningsrätten
bör permanent inskränkas eller inte har i allmänhet varit beroende
på vederbörandes allmänna uppfattning om nödvändigheten eller
lämpligheten av att vidtaga åtgärder beträffande de permanenta skattereglerna
i syfte att bättre än för närvarande anpassa företagsbeskattningen till
en konjunktur stabiliserande ekonomisk politik. Beträffande dessa mera
allmänna synpunkter får jag hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen
för remissyttrandena. Utöver vad tidigare återgivits har frågan
om en permanent begränsning av avskrivningsrätten föranlett i huvudsak
följande uttalanden.

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret erinrat om att såsom ett argument
mot en skärpning av avskrivningsreglerna anförts, att den nuvarande bolagsbeskattningen
bland annat betingats av gällande liberala bestämmelser
om fri avskrivning och att man därför inte borde skärpa dessa bestämmelser
utan en samtidig sänkning av skatteuttaget från bolagen, uttalas att
något reellt skäl att sammankoppla dessa i grunden skilda frågor inte
syntes finnas. Kommittén avsåg inte med sitt förslag en ökad skattebelastning
för företagen, men däremot en beskärning i konjunkturutjämnande
syfte av företagens hittillsvarande möjligheter att temporärt disponera över
skattemedel för egna nyinvesteringar eller för konsolideringsändamål. När
man talade om den hårda företagsbeskattningen bortsåg man vidare lätt
ifrån att den år 1938 för bolagens del genomförda proportionella skatteberäkningsmetoden
under den följande tiden av sjunkande penningvärde
medfört särskilda lättnader. Detta förhållande i förening med de liberala
avskrivningsreglerna hade i själva verket möjliggjort det »företagssparande»,
som blivit ett av de mest karakteristiska dragen i de senare
årens finansiella bild. Det skulle inte bestridas, att detta »företagssparande»
haft en viss betydelse för uppehållande av en hög produktionsnivå,
men det hade även inneburit vissa inflationsdrivande moment. Samhällsekonomiskt
sett kunde det dessutom vara diskutabelt att i den utsträckning
som skett öppna möjlighet för enskilda företag att genom uppskov
med beskattning bilda och under en längre tidsrymd uppehålla skattefria
reserver.

Från nyss angivna utgångspunkter kunde fullmäktige i princip godtaga
en skärpning av bestämmelserna om den fria avskrivningsrätten beträffande
maskiner och inventarier.

Två av fullmäktige, herrar Hagberg och Svensson, har i avgiven reservation
uttalat, att fullmäktige bort förklara att de inte biträdde förslaget om
en begränsning av den fria avskrivningsrätten. Reservanterna anför bl. a.
att en permanent begränsning av den fria avskrivningsrätten, vilken rätt
otvivelaktigt bidragit till näringslivets konsolidering och till uppehållande
av en hög sysselsättningsnivå, inte kunde med fog motiveras av omsorgen
om eu lugn och jämn produktionsutveckling utan måste betraktas såsom
en opåkallad extra belastning för strävandena att ernå en fortsatt framgångsrik
utveckling av vårt näringsliv. Det fanns intet stöd för antagandet,
att en begränsning av den fria avskrivningsrätten skulle i nämnvärd mån
bidraga till att dämpa inflationstendenserna.

Landsorganisationen finner det befogat att frångå systemet med helt fria
avskrivningar. Detta system kunde sägas stimulera till investeringar i alla
konjunkturlägen och var därför utan tvivel mindre lämpligt under efterkrigstidens
konjunkturförhållanden än dcL hade varit tidigare.

1 det av Sveriges lantbruksförbund avgivna yttrandet anföres bl. a., att
den fria avskrivningsrätten inneburit väsentliga fördelar för därav berörda

132

Iiungl. Maj.ts proposition nr 100

företags utvidgning och utveckling samt konsolidering ävensom möjliggjort
större möjligheter för resultatutjämning. Det kunde emellertid inte förnekas,
att en fullständigt fri avskrivning uppmuntrade till nyanskaffningar.
De ogynnsamma verkningarna härav framträdde särskilt i en högkonjunktur.

Sedan förbundet framhållit önskvärdheten av permanenta bestämmelser
för avskrivningsreglerna, därvid i stort sett åberopas de av kommittén anförda
skälen härför, förklarar sig förbundet kunna tillstyrka inskränkning
i den fria avskrivningsrätten under följande förutsättningar. Ett permanent
avskrivningssystem borde medföra en begränsning av investeringarna
under högkonjunkturen men å andra sidan bereda företagen möjlighet att
vid starkt stegrade återanskaffningspriser verkställa avskrivningar, som
möjIiggjorde ett bibehållande av den ekonomiska kapaciteten. Likaså borde
investeringsverksamheten under en lågkonjunktur ges starkare stimulans
genom att under lågkonjunkturen efter särskild prövning branschvis eller
för enskilda företag större avskrivningar medgavs än eljest. Denna prövning
kunde överlämnas till riksskattenämnden såsom fallet var i andra
liknande dispensfrågor. En dylik konstruktion av avskrivningsreglerna
torde kunna medföra den önskade utjämningen i investeringsverksamheten
mellan olika år. I

I flertalet yttranden från de länsstyrelser, som tillstyrker att den fria avskrivningsrätten
inskränkes, uttalas önskemålet om en begränsning även
av skattemässiga skäl.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att när fri avskrivning å inventarier
infördes vid den s. k. bolagsbeskattningen år 1938 betonade vederbörande
skattekommitté, att man visserligen medvetet ville möjliggöra för
företagen att skapa dolda reserver på samma sätt som beträffande varulager
men att detta knappast kunde få synnerlig inverkan på beskattningsunderlaget.
Omdömet grundades på allmänna erfarenheter om att företagen
helt säkert oftast icke skulle ha intresse av att på en gång förbruka
större avskrivningsmöjligheter men kunde ej bestyrkas med någon utredning.
Det vill emellertid synas, fortsätter länsstyrelsen, som man inom
näringslivet numera uppfattade reservbildningen i inventarier lika skattemässigt
legitim som lagervärderingsreserverna. Full täckning för detta
betraktelsesätt förelåg dock knappast sedan företagsbeskattningskommittén
genom utredningar lämnat en utförlig redovisning av hur den fria avskrivningen
å inventarier faktiskt utnyttjas. Skatteprocenten var numera väsentligt
högre än 1938, varför det framstod som uppenbart från rent skattemässiga
synpunkter, att någon motvikt till för hastig takt i avskrivningarna
borde finnas i skattereglerna.

Sedan länsstyrelsen i Örebro lån betonat den fria avskrivningens stora
betydelse för företagens konsolidering, anför länsstyrelsen bl. a. följande.

133

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 100

Den rätt till fri avskrivning aktiebolag m. fl. juridiska personer åtnjutit bär
emellertid, som kommittén påpekat, i icke oväsentlig utsträckning missbrukats. En
helt fri rätt till avskrivning av kostnader för maskin- och inventarieanskaffning
torde för övrigt knappast vara förenlig med så högt skatteuttag, som är nödvändigt
i dagens läge. Under den tid skatten på aktiebolags vinst inskränkte sig till
10 procent kunde däremot sådan frihet i avskrivningshänseende vara acceptabel,
då det låga skatteuttaget icke krävde samma noggrannhet beträffande bestammande
av bolagens beskattningsbara inkomster, som nu är erforderlig, för att
icke skattebördan skall övervältras på andra kategorier skattskyldiga. Ej heller
torde det vid den fria avskrivningsrättens införande varit tänkt eller avsett, att
densamma skulle medföra rätt att verkställa avskrivning i så stor utsträckning,
som sedermera praktiserats utan möjlighet till ingripande från taxeringsmyndigheternas
sida. Det är väl inte heller troligt, att man skulle ha övervägt införandet
av fri avskrivningsrätt år 1938, om skatteläget då varit lika högt som nu.

Länsstyrelsen, som delar kommitténs uppfattning, att en viss begränsning av
den fria avskrivningsrätten ur konjunkturpolitisk synpunkt kan anses önskvärd,
ansluter sig därför i princip till kommitténs förslag att ersätta rätten till fri a\-skrivning med något mera restriktiva regler på detta område.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län, som anser att en begränsning av
den fria avskrivningsrätten inte skulle få åsyftad effekt från konjunkturpolitisk
synpunkt och därför motsätter sig att rätten till fri avskrivning
avskaffas, uttalar, att en begränsning måhända kunde vara påkallad av det
förhållandet att rätten utnyttjats på ett sätt som inte var avsett vid den fria
avskrivningsrättens tillkomst.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner en modifierad begränsad a\skri\-

ning_bl. a. med hänsyn till taxeringsmyndigheternas arbetsbelastning

vara att föredra framför fri avskrivning, vilken relativt ofta måste ersättas
med speciallagstiftningar.

Som argument mot en begränsning av den fria avskrivningsrätten gores
i några yttranden gällande att kommitténs utredning rörande tillämpningen
av den fria avskrivningsrätten var missvisande eller i allt fall inte gav
någon rättvisande bild, emedan kommittén utgått från förhållandena under
efterkrigstidens högkonjunktur.

I det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet undeistrykes
sålunda vad reservanterna inom kommittén anfört därom, att kommitténs
förslag om avskaffande av den fria avskrivningsrätten i hög grad utgick
från erfarenheterna under efterkrigstidens högkonjunkturperiod. Den av
kommittén åberopade utredningen rörande avskrivning på maskiner och
inventarier avsåg krigsåren och efterkrigsåren, präglade av abnorma förhållanden
i olika avseenden såsom avspärrningar, kristidsproduktion och
inflationistiska tendenser med starkt stegrade återanskaffningskostnader.
Förhållandena under en så extrem konjunkturperiod borde inte, såsom
reservanterna framhållit, tagas till utgångspunkt vid utformningen av avskrivningsreglerna
i den permanenta skattelagstiftningen. Att så likväl

134

Kiingl. Maj. ts proposition nr 100

skett syntes utgöra förklaringen till, att kommittén underskattat värdet av
den ökade möjlighet till ekonomiskt framåtskridande, som den fria avskrivningen
bidragit till att skapa genom högklassiga anläggningar för produktion
och distribution samt väl konsoliderade konkurrenskraftiga företag.
Dessa positiva resultat hade för kommittén kommit att träda i bakgrunden,
medan däremot den, såsom finansministern i direktiven för kommittén
uttryckt sig, »i vissa konjunkturlägen» befarade stimulansen till överinvesteringar
dominerat bilden i sådan grad, att den helt satt sin prägel på
de permanenta skattebestämmelser, kommittén förordat.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att länsstyrelsen vid ställningstagandet
till frågan om upphävande av den fria avskrivningsrätten inte
kunnat bortse från det förhållandet, att den tidsperiod, under vilken den
fria avskrivningen gällt och som avsågs i den av kommittén verkställda
undersökningen, inkluderade till sin förra del en krigsperiod med därav
hämmad investeringsverksamhet och till sin senare del en på grund av
eftersatta behov och en extrem högkonjunktur intensifierad sådan verksamhet.
Det syntes därför ovisst, om vad som legat till grund för den framlagda
utredningen gav en tillräckligt klar bild för bedömande av den fria
avskrivningsrättens verkningar under normala förhållanden. Med hänsyn
till det anförda och då obestridligt var, att möjligheten till fri avskrivning
verksamt bidragit til! näringslivets konsolidering och därmed även varit
till gagn för samhället självt, fann länsstyrelsen tillräcklig anledning inte
föreligga att för närvarande tillstyrka den fria avskrivningsrättens definitiva
upphörande.

Den lria avskrivningsrättens stora betydelse för företagens konsolidering
har vitsordats i flertalet yttranden.

Kommerskollegium, som inte ansåg sig kunna bestrida att rätten till fri
avskrivning hade en investeringsstimulerande effekt, något som av naturliga
skäl gjorde sig mest märkbart under en högkonjunktur, framhåller
bl. a. att den fria avskrivningsrätten möjliggjort en betydande konsolidering
inom näringslivet och därigenom varit ägnad att stärka beredskapen
mot påfrestningar under en lågkonjunktur. Den hade vidare lett till att
en viss utjämning av de redovisade vinsterna och därigenom skattebelastningen
för olika år kunnat ske. Detta hade i avsaknad av en särskild lagstiftning
rörande resultatutjämning varit synnerligen värdefullt. Ytterligare
hade den fria avskrivningsrätten i viss utsträckning möjliggjort för företagen
att vid beräkning av avskrivningarnas storlek taga hänsyn till de
stegrade återanskaffningskostnaderna på maskiner, inventarier och byggnader.

Sveriges grossistförbund erinrar om att den fria avskrivningsrätten infördes
på sin tid i klart syfte att möjliggöra inte bara fullt betryggande
värdeminskningsavdrag utan även reservbildningar för direkt konsolide -

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

ringsändamål. I det hänseendet behövde endast hänvisas exempelvis till
dåvarande finansministerns yttrande i proposition nr 258/1938 att det kunde
förväntas att den fria avskrivningsrätten »skall verksamt bidraga till näringslivets
konsolidering och dess förmåga att vid sämre konjunkturer bereda
sysselsättning åt sina anställda». Om man bortsåg från de speciella
högkonjunkturaspekterna, som enligt vad tidigare framhållits inte borde
lösas genom regler i den permanenta skattelagstiftningen, hade, såvitt förbundet
kunde finna, inte förebragts några bärande skäl för att franga denna
från början uppställda målsättning.

Skånes handelskammare anför, att den fria avskrivningsrätten lamnat
ett värdefullt bidrag till den omfattande förnyelse och rationalisering av
den svenska industrin, som kommit till stånd under krigsåren och därefter
till båtnad för icke blott företagarna och de anställda utan hela vårt nationella
välstånd; rationaliseringen hade möjliggjort den höjning av industrins
produktivitet, som utgjort en av de viktigaste förutsättningarna för de uppkomna
reallöneförbättringarna för arbetstagarna och för den allmänna standardhöjningen.
En näringsgren, för vilken den fria avskrivningsrätten
varit till alldeles särskilt gagn, hade varit rederinäringen med dess utomordentligt
starka beroende av de konjunkturella fluktuationerna på fraktmarknaden;
den svenska sjöfartsnäringen hade icke kunnat utveckla sig pa
sätt som skett, om icke rederierna haft möjlighet att under de år, då fraktinkomsterna
varit goda, verkställa relativt stora avskrivningar å tonnaget
med dess högt uppdrivna anskaffningspriser.

Sveriges redareförening erinrar om det bekymmersamma läge, vari den
svenska rederinäringen kommit efter det första världskriget, då bolagen ej
ägt rätt till fri avskrivning. Den år 1938 införda fria avskrivningsrätten
hade därför för rederinäringen varit av utomordentligt stor betydelse.
Rederiföretagen hade tack vare denna avskrivningsrätt kunnat ersätta små
under det senaste världskriget förlorade fartyg, nyanskaffa fartyg sasom
ersättning för äldre, utrangerat tonnage ävensom utvidga och modernisera
den svenska handelsflottan. Särskilt betydelsefull var denna rätt for rederinäringen,
som under mera normala förhållanden måste rakna med att un ei
en lång period ha endast ett eller ett par goda år, medan däremot de Övriga
åren i perioden var svaga eller mycket dåliga.

Även kommerskollegium och Stockholms handelskammare har framhalht
den fria avskrivningsrättens stora betydelse särskilt för rederinäringen.
Handelskammaren anför, att med beaktande av de särskilda förhållanden,
som var rådande inom sjöfarten med dess av konjunkturväxlingarna i
värdehänseende ytterst känsliga fartygsmaterial, den fria avskrivningsrätten
otvivelaktigt hade bidragit till att skapa sunda ekonomiska förhållanden
inom den svenska rederinäringen. Den arbetade med anläggningstillgångar
som representerade stora värden. Belysande härför var exempelvis,
att ett fartyg om ca 3 500 dwt. i dag representerade ett värde av i runt

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

tal 6,5 miljoner kronor. Detta motsvarade värdet å byggnader, maskiner
och varulager i ett relativt stort industriföretag. I motsats till ett sådant
företag ägde rederiföretagen — i allt fall enbåtsrederierna — i huvudsak
inte annan möjlighet till konsolidering än nedskrivning av fartyg. Det var
sålunda naturligt, att rederiföretagen var i särskilt behov av att verkställa
betryggande nedskrivningar å sina fartyg för att därigenom kunna möta
en lågkonjunktur utan alltför stora ekonomiska risker. Även om rederinäringen
under en längre tidsperiod haft en relativt god konjunktur, gällde
erfai enhetsmässigt att dylika konjunkturer inom denna näringsgren var
labila och ofta efterföljdes av mycket djupgående lågkonjunkturer.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar, att mot bakgrunden av vad kommittén
anfört beträffande den fria avskrivningsrättens förtjänster var den
av kommittén nu intagna ställningen mot den fria avskrivningen ägnad att
förvåna. Kommittén syntes huvudsakligen ha anlagt sådana konjunkturpolitiska
synpunkter som att en obeskuren avskrivningsrätt skulle i ett
hogkonjunkturläge möjliggöra en förstärkning av företagens likviditet och
därigenom verksamt bidraga till investeringar även i sådana lägen, där en
investeringsbegränsning från det allmännas synpunkt var önskvärd. Enligt
länsstyrelsens mening fick man inte tillmäta avgörande betydelse åt argument,
som tog sikte på överkonjunkturlägen. En i egentlig mening permanent
skattelagstiftning måste inriktas på mer normala förhållanden, dit
givetvis även måste hänföras ekonomiska lägen med mer eller mindre
långvariga fluktuationer uppåt eller nedåt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att det under utredningen
vitsordats, att det var investeringarna under högkonjunkturår som
drev utvecklingen framat och höjde den totala nationalprodukten. Kommittén
hade vidare uttalat, att i den mån företagen genom den fria avskrivningen
kunnat förbättra sin likviditet och rationalisera produktionen företagen
därigenom vunnit ökade förutsättningar att motstå påfrestningarna
under en lågkonjunktur och då bidraga till upprätthållandet av sysselsättningen.
Den fria avskrivningen hade i sådana fall varit av påtagligt
värde från samhällsekonomisk synpunkt. Länsstyrelsen instämde i dessa
synpunkter, som den ansåg avspegla det normala förhållandet inom näringslivet.
Med särskild hänsyn till riskerna att nu vidtaga åtgärder, som kunde
inverka ogynnsamt på företagens motståndskraft i ett lågkonjunkturläge,
avstyrkte länsstyrelsen den av kommittén föreslagna ändringen av avskrivningsreglerna.

Nu återgivna synpunkter har jämväl kommit till uttryck i en del andra
remissyttranden.

Det har vidare framhållits, att en begränsning av den fria avskrivningsrätten
skulle på längre sikt få till följd en minskning av investeringsvoly -

137

Knngl. Maj. ts proposition nr 100

men och försvåra eller förhindra de med hänsyn till det höga kostnadsläget
i vårt land önskvärda rationaliseringarna.

Kommerskollegium anför.

Vid ett bedömande av kommitténs förslag om upphävande av den fria avskrivningsrätten
anser kollegium, att den största uppmärksamhet bör ägnas frågan i
vilken mån ett genomförande av förslaget kan komma att inverka på storleken
av de totala investeringarna i maskiner och andra inventarier på längre sikt.
Eftersom näringslivets investeringar i arbetsbesparande eller eljest ekonomiskt
effektiva maskiner och andra inventarier — för sjöfartens del fartyg — i väsentlig
grad befrämja framåtskridandet och det materiella välståndet samt därigenom
också stärka skatteunderlaget, är denna fråga av stor vikt. Om kommitténs förslag
skulle få åsyftad verkan, fordras för att de totala privata investeringarna på
längre sikt skola kunna hållas på samma nivå som vid fri avskrivning att investeringsminskningen
under högkonjunkturer uppväges av ökade investeringar under
andra konjunkturlägen. En sådan utveckling —- som lagstiftningen om investeringsfonder
avser att främja •— torde emellertid vara svår att åstadkomma. I allt
fall torde ett upphävande av den fria avskrivningsrätten icke gynna investeringar
under lågkonjunkturer. Att hämma speciellt den privata investeringsverksamheten
under högkonjunktur skulle kunna vara försvarligt, därest säkerhet förelåge
för att minskningen träffade de ur samhällets synpunkt minst ekonomiska
investeringarna. Någon sådan säkerhet synes emellertid kommitténs förslag icke
giva. Enligt kollegii mening finnes därför anledning befara, att ett slopande av
den fria avskrivningsrätten kan få mer ogynnsamma verkningar på längre sikt
än ett bibehållande av densamma.

Sveriges köpmannaförbund uttalar, att såg man till det uppgivna syftet
med förslaget, nämligen en dämpande och investeringsbegränsande effekt
i ett skärpt konjunkturläge, så utgick kommittén från den av erfarenheten
knappast bestyrkta förutsättningen, att en högkonjunktur skulle fortsätta
in infinitum. Redan den omständigheten, att nuvarande högkonjunktur
varat osedvanligt länge, talade enligt förbundets mening för att risken för
en lågkonjunktur var större än risken för en extrem högkonjunktur. Vårt
land hade hittills befunnit sig i den gynnsamma situationen att ha ett oskadat
och väl utbyggt näringsliv, medan andra länder kämpat med uppbyggnadssvårigheter.
Det kunde inte vara klok politik att införa regler, som
avsevärt begränsade vårt näringslivs möjligheter till rationalisering och
konsolidering och därmed dess möjligheter att konkurrera, medan man i
andra länder gick motsatt väg.

Förbundet tillägger, att visserligen var den fria avskrivningsrätten inte
av samma betydelse för detaljhandeln som för industrin, men den pågående
rationaliseringen inom handeln medförde ökade krav på investeringar i
maskiner och inventarier. De moderna snabbköpsaffärerna erbjöd sålunda
ett gott exempel på denna utveckling. Påtagligt var också, att utvecklingen
gick mycket snabbt, så att vad som i dag ansågs vara modernt och effektivt
redan om några år betraktades som omodernt. Behovet av snabb avskrivning
ökade följaktligen även i detaljhandeln. En sådan permanent begräns -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ning av den fria avskrivningen, som kommitténs majoritet föreslagit, var
därför enligt förbundets mening inte lycklig.

Skånes handelskammare framhåller, att den enda tänkbara väg, på vilken
svensk företagsamhet skulle kunna fortsättningsvis göra sig gällande gentemot
utlandet, var den fortsatta kostnadsbesparande rationaliseringens
väg. Om sysselsättningen överhuvud taget skulle kunna bibehållas på sin
nuvarande höga nivå och lönestandarden förbli intakt, måste villkoret härför
vara, att svensk industri, handel och sjöfart hade möjligheter att fortsätta
sina rationaliseringssträvanden för att därigenom öka produktiviteten
hos landets näringsliv. Begränsades företagens möjligheter härtill, kunde
detta på längre sikt få menliga återverkningar för arbetsmarknaden och
äventyra den fulla sysselsättningen. Det var att märka, att arbetsmarknaden
under det närmaste årtiondet skulle komma att få mottaga växande årskullar,
vilka måste beredas sysselsättning. Detta förutsatte också i sin tur
ökade investeringar i maskiner och byggnader från näringslivets sida.

Därtill kom att frågan om företagens kapitalförsörjning för investeringsändamål
på grund av att investeringskostnaden per arbetstagare befann sig
i oavlåtlig stegring blivit ett alltmer centralt problem.

Liknande uttalanden har även gjorts i vissa andra remissyttranden.

Åtskilliga av de remissinstanser, som avstyrker begränsning av den fria
avskrivningsrätten, upptar till behandling spörsmålet huruvida den fria
avskrivningsrätten kommit att utnyttjas på ett sätt som man vid lagstiftningens
genomförande inte förutsett eller om den kan anses ha missbrukats.

Sedan i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet framhållits
att vissa uttalanden i betänkandet gav vid handen, att kommittén vid
sitt ställningstagande till frågan om den fria avskrivningsrättens bibehållande
varit starkt påverkad av uppfattningen, att denna skulle ha utnyttjats
på ett sätt som vid dess tillkomst inte förutsatts, uttalas att på grund av
den penningvärdeförsämring, som under senaste decenniet ägt rum, det
inte var möjligt att avgöra vare sig om den fria avskrivningsrätten »missbrukats»
genom alltför djupgående avskrivningar eller om denna avskrivningsrätt
var motiverad av företagsekonomiska skäl, utan att man först
tog bestämd ståndpunkt till, huruvida avskrivningarna rätteligen borde beräknas
på det historiska anskaffningsvärdet, nuvärdet eller återanskaffningsvärdet.
I dagens läge uppkom nämligen en betydande differens mellan
avskrivningsresultaten, om det historiska anskaffningsvärdet eller något
av sistnämnda värden användes som avskrivningsunderlag.

Delegationen erinrar om att statsmakterna i andra sammanhang — såsom
vid beräkningen av jordbrukssubventionerna, vid tillämpning av priskontrollen
och vid statens största affärsdrivande verk, statens järnvägar —
godkänt principen att avskrivningarna skulle beräknas på grundval av åter -

139

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

anskaffningskostnaderna. Kommittén gjorde däremot gällande, att avskrivningarna
skulle beräknas på den ursprungliga anskaffningskostnaden, men
lämnade inte någon förklaring till vad anledningen kunde vara, att mot
varandra stridande principer skulle av statsmakterna tillämpas vid skattelagstiftningen
och i andra sammanhang.

Delegationen säger sig anse att det med fog kunde begäras, att den av
statsmakterna sålunda sanktionerade beräkningsgrunden principiellt godkändes
även vid den slutliga prövningen av kommitténs förslag. Därmed
förlorade de av kommittén åberopade skälen för den fria avskrivningsrättens
slopande även den bärkraft, som efter den av reservanterna inom
kommittén framförda kritiken därav möjligen kunde återstå. I detta avseende
inträdde ingen ändring, om nuvärdet tilläventyrs ansågs böra tillerkännas
prioritet före återanskaffningsvärdet.

I likhet med reservanterna var delegationen väl medveten om de praktiska
svårigheter av olika slag, som kunde vara förenade med en övergång i
skattelagstiftningen till ett system, som innebar medgivande till avskrivningar
på ett högre värde än den historiska anskaffningskostnaden. Den
frågeställning, som i förevarande sammanhang i första hand var aktuell,
var emellertid ej, huruvida den taxeringsmässiga beräkningen av avskrivningarna
borde omläggas till att avse viss procentsats av återanskaffningsvärde
eller nuvärde utan huruvida det från företagsekonomiska synpunkter
var riktigt och önskvärt, att avskrivningarna i räkenskaperna avvägdes så,
att de lämnade utrymme för vad en på något av dessa värden beräknad avskrivning
krävde.

Därefter anföres att det var under beaktande härav som det utredningsmaterial
skulle bedömas, på vilket kommittén grundade sitt påstående, att
den fria avskrivningsrätten utnyttjats till mera djupgående avskrivningar
än som från det allmännas synpunkt var godtagbart.

Delegationen anför vidare.

Under förutsättning, att den ovanberörda av statsmakterna godkända principen
rörande beräkning av avskrivningarna på återanskaffningsvärdet lägges till grund
för bedömningen, giver således berörda utredning intet stöd för att någon allmän
»överavskrivning» ägt rum. Skulle det trots statsmakternas tidigare ställningstagande
likväl göras gällande, att den ifrågavarande betydelsefulla principen av
en eller annan anledning i allt fall bör justeras såtillvida, att nuvärdet, icke återanskaffningsvärdet,
lägges till grund för avskrivningarnas beräkning, kan väl den
omständigheten, att vissa företag gjort avskrivningar, som äro avsevärt större än
vad som skulle ha blivit resultatet, om nuvärdet lagts till grund, vid ett ytligt betraktelsesätt
förefalla att giva stöd för att överavskrivningar förekommit. Så behöver
emellertid icke vara fallet, främst beroende på att utredningsperioden som
nämnts genomgående kännetecknats av i hög grad abnorma konjunkturförhållanden.
Ovissheten om den framtida konjunkturutvecklingen var under ifrågavarande
tidsperiod i regel långt större än vanligen är fallet. En omfattande kristidsproduktion,
ofta på direkt föranstaltande av statsmakterna, föranledde många
företag till investeringar, vilkas räntabilitet var direkt betingad av krigsförhål -

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

landena och avspärrningen. Att under dylika förhållanden intjänade mervinster
användas till särskilt djupgående avskrivningar, stod uppenbarligen helt i överensstämmelse
med företagsekonomiskt riktiga principer.

Delegationen framhåller härefter, att det i och för sig var riktigt, att den
fria avskrivningen utnyttjats på ett sätt, som inte förutsattes då den infördes
1938, men detta innebar inte att den missbrukats. Ehuru frågan
inte berörts i förarbetena till 1938 års lagstiftning kunde man på grund av
den allmänna inställningen i dessa till önskemålet om största möjliga överensstämmelse
mellan redovisad och skattepliktig vinst taga för visst, att
om det vid tillkomsten av den fria avskrivningen gjorts gällande, att företagen
i tider med stark penningvärdeförsämring kunde befaras komma att
medelst särskilt djupgående nedskrivningar söka förskaffa sig viss kompensation
för det genom stegrade återanskaffningskostnader ökade avskrivningsbehovet,
så skulle även ett dylikt förfaringssätt från den skattskyldiges
sida ha ansetts acceptabelt och denna omständighet t. o. in. ha åberopats
såsom en ytterligare förtjänst hos det föreslagna fria avskrivningssystemet.
Företagsbeskattningskommittén hade inte visat, att den fria avskrivningsrätten,
såsom från vissa håll gjorts gällande, blivit missbrukad.
\ ad som betecknats såsom missbruk hade på grund av en icke förutsedd
utveckling på det ekonomiska området i realiteten kommit att innebära en
vid lagstiftningens tillkomst icke förutsedd ytterligare fördel från såväl
företagsekonomiska som allmänekonomiska synpunkter hos det fria avskrivningssystemet.

Med det anförda hade delegationen inte avsett att göra gällande, att det
inte i enstaka fall kunde ha inträffat att företag, i syfte att vinna skatteuppskov
och stärka sin likviditet, så utnyttjat rätten till fri avskrivning i
förening med varuvärderingsreglerna, att förfarandet trots prisutvecklingen
kunde betecknas såsom ett missbruk av de ifrågavarande bestämmelserna.
Det kunde dock under inga förhållanden vara välbetänkt att i anledning av
enstaka fall av missbruk, vilka tilläventyrs förekommit, beskära avskrivningsmöjligheterna
för samtliga i aktiebolags- eller föreningsform arbetande
företag.

I stort sett liknande synpunkter anföres av Sveriges redareförening och
vissa handelskamrar.

Kommerskollegium uttalar att, om kommitténs förslag inte skulle få avsedd
konjunkturpolitisk effekt, som motiv till borttagande av den fria avskrivningsrätten
endast kvarstod det av kommittén framförda skälet, att
gällande bestämmelser utnyttjats på ett sätt som inte varit avsett vid reglernas
tillkomst. Även om så skulle vara fallet, torde detta vara att hänföra
till förhållanden av sällsynt art. I och för sig kunde det inte anses
anmärkningsvärt, om företagen begagnat sin lagenliga rätt till att verkställa
djupgående avskrivningar på maskiner och andra inventarier. Den osedvanligt
långa perioden av högkonjunktur, som åtföljts av fallande penning -

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

värde, hade lett till starkt stigande återanskaffningskostnader å företagens
anläggningstillgångar, något som till stor del motiverat även långtgående
avskrivningar. Enligt kollegii uppfattning utgjorde det sätt, varpå den
fria avskrivningsrätten utnyttjats, inte tillräckligt motiv för att slopa detta
från näringspolitiska synpunkter så värdefulla institut.

För liknande synpunkter ger länsstyrelsen i Skaraborgs län uttryck.

Även i det av Sveriges grossistförbund avgivna yttrandet framhålles den
betydelse som den fria avskrivningsrätten hade som motvikt mot stigande
återanskaffningspriser. En begränsning av avskrivningsrätten borde inte
genomföras utan att samtidigt infördes en möjlighet till justering av avskrivningsunderlaget
med hänsyn till återanskaffningsvärdet. — Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare intar samma ståndpunkt.

Å andra sidan har företrädare för taxeringsmyndigheterna som sin mening
uttalat att något annat värde än den historiska anskaffningskostnaden
inte kunde komma i fråga som underlag för beräkning av den årliga avskrivningen.
Yttranden av denna innebörd har avgivits av överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Kalmar län och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

Ytterligare anföres i några yttranden som argument mot en begränsning
av den fria avskrivningsrätten att en sådan åtgärd skulle medföra en skatteskärpning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att 1947 års skattereform,
som bland annat innebar en höjning av bolagsskatten till 40 procent, genomfördes
under förutsättning att den fria avskrivningsrätten skulle lämnas
oantastad. Inom näringslivet hade allmänt uppfattats såsom en utfästelse
det uppgivna sambandet mellan avskrivningsreglernas utformning och bolagsskattens
höjd. Då från denna synpunkt en samtidig prövning av de
båda frågorna ansetts nödvändig, förelåg enligt länsstyrelsens mening skäl
att skjuta på avskrivningsfrågan och inte nu ensidigt forcera fram densamma.

Sveriges hantverks- och smäindustriorganisation och Svenska företagares
riksförbund framför en liknande mening.

I ett stort antal yttranden framhålles slutligen till förmån för bibehållandet
av fri avskrivning de stora fördelarna som är förenade därmed från
tillämpningssynpunkt.

Jag övergår härefter till eu redogörelse för vad som anförts i remissyttrandena
beträffande olika alternativ för en begränsning av den fria avskrivningsrätten.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Av de myndigheter, som tagit uttrycklig ställning till något alternativ för
begränsad avskrivning, har flertalet tillstyrkt eller i allt fall inte motsatt
sig ett genomförande av det av kommittén förordade alternativet (30-regeln) . Yttranden av denna innebörd har avgivits av riksräkenskapsverket,
kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs
och Bohus samt Älvsborgs län. Detta alternativ tillstyrkes även av Svenska
stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges akademikers centralorganisation. Vid dessa ståndpunktstaganden
har dock i vissa fall fogats invändningar och krav på modifikationer.

I några myndigheters remissyttranden, däri en begränsning av den fria
avskrivningsrätten avstyrkts, framföres — såsom ett ytterligare skäl att
bibehålla den fria avskrivningsrätten — vissa invändningar mot 30-regeln.
Yttranden av denna innebörd har avgivits av bl. a. överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Kristianstads och Västerbottens län. Länsstyrelsen i
Jämtlands län och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ifrågasätter
med hänsyn till de svårigheter som kan väntas uppstå vid tillämpning av
30-regeln ytterligare överväganden.

Från remissyttrandena må följande här återgivas.

Kammarrätten anför.

Den av kommittén föreslagna s. k. 30-regeln jämte den därtill anknutna kompletteringsregeln
synes innefatta en godtagbar metod för bestämmande av den
gräns, inom vilken företagen själva få bestämma de årliga avskrivningarna. För
det stora flertalet av de med dessa regler avsedda skattskyldiga torde kompletteringsregeln
sällan behöva tillgripas, eftersom anskaffning i allmänhet sker
kontinuerligt och avskrivningsunderlaget därmed fortlöpande hålles uppe. Med
hänsyn till att 30-regeln bör betraktas icke såsom en regel för beräkning av den
företagsekonomiskt riktiga avskrivningen utan endast såsom en för normala förhållanden
avsedd med hänsyn till de praktiska behoven utformad spärregel, synes
kunna bortses från att vissa invändningar ur teoretiska synpunkter kunna framställas
mot att avskrivning å inventarier beräknas å dessas bokföringsvärde.

Riksskattenämnden som inledningsvis konstaterar de stora fördelarna
från taxeringssynpunkt med den fria avskrivningen uttalar, att även med
den förhållandevis moderata begränsning av avskrivningsrätten, som kommittén
föreslog, var det att förutse att tvistefrågor skulle komma att
aktualiseras i betydande omfattning. Härvid gällde det bl. a. att taga ställning
till de ofta mycket svårbedömda frågorna om när en anskaffning
av delar eller reservdelar till maskiner och andra inventarier var att hänföra
till reparation och underhåll eller till nyanskaffning av inventarier;
härvid borde särskilt beaktas att arbetskostnader och indirekta kostnader
ofta var svårbestämda. Liknande svårigheter uppkom när det gällde att
avgöra om ett inventarium skulle anses ha en varaktighet av tre år eller

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

icke. Riksskattenämnden —- som haft beröring med dessa frågor redan
när det gällt den tillfälliga begränsningen av den fria avskrivningsrätten
— torde, om förslaget genomfördes, ha att emotse en betydande tillströmning
av ärenden avseende förhandsbesked beträffande dylik gränsdragning.

Mot de taxeringstekniska fördelarna med en rätt till fri avskrivning
hade man att väga de konjunkturpolitiska motiv, som föranlett kommittén
att föreslå en inskränkning av denna rätt. Riksskattenämnden ansåg
sig inte böra taga ställning till denna avvägning. Skulle emellertid skälen
för att nu mer eller mindre uppgiva den fria avskrivningsrätten befinnas
vara tillräckligt grundade, fann nämnden det angeläget att de nya bestämmelserna
redan från början avpassades så att de kunde tjäna som en mera
permanent lagstiftning. För såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna
var det till allvarlig olägenhet om man skulle behöva räkna med
tillfälliga ändringar av bestämmelserna så snart det ekonomiska läget
förändrades.

Enligt riksskattenämndens mening syntes den föreslagna 30-regeln tillgodose
anspråken på ett enkelt system samtidigt som den för de skattskyldiga
kunde sägas medföra ett icke oskäligt resultat. Den supplementära
regeln om rätt att årligen avskriva 20 procent av anskaffningskostnaden,
vilken anslöt sig väl till huvudregeln, kunde — såsom fallet alltid måste
bli med en supplementär regel — innebära merarbete vid deklaration och
taxering men torde likväl icke kunna undvaras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig finna den av kommittén
förordade regeln att tillåta avskrivning med trettio procent av bokfört
värde ganska väl fylla kravet på enkelhet. Denna regel torde medföra,
att restvärdet endast i sällsynta fall skulle komma att ligga högre än det
betryggande bottenvärde, som från olika synpunkter alltid måste eftersträvas.
Visserligen kunde det synas vara en nackdel att man enligt förslaget
även skulle behöva kalkylera med en tjuguprocentig avskrivningsplan.
Då emellertid denna senare vid många tillfällen torde komma att
bereda vederbörande företag fördel av större värdeminskningsavdrag än
det reguljära trettioprocentiga avskrivningsförfarandet, kunde det väl finnas
anledning för företagen att vid bokslut jämföra restvärdet enligt den
degressiva trettioprocentplanen med restvärdet enligt den lineära tjuguprocentplanen.
Mot att sådan fördel bereddes företagen torde erinran icke
böra framställas, då ändringsförslaget i alla fall innebar att den tidigare
fria avskrivningsrätten blev väsentligt beskuren.

Sedan länsstyrelsen erinrat om alt anmärkning framställts därom att
det trettioprocentiga avskrivningsförfarandet skulle kunna komma i strid
med aktiebolagslagens grundsatser om att vinster och förluster vid utrangering
av enstaka inventarieföremål skulle specifikt redovisas, anför
länsstyrelsen vidare.

144

Kungl. Maj.ts proposition, nr 100

Det må emellertid framhållas, att intresset av tillräcklig insyn i allmänhet torde
få anses tillfredsställt, om förvaltningsberättelsen innehåller en summarisk redogörelse
för förvärv och avgång av inventarierna. Ett sådant redovisningsförfarande
får nog anses överensstämma med punkt A. 4. och B. 4. i 102 § aktiebolagslagen.
Det har även anmärkts, att i vissa fall den situationen kan uppstå,
att det trettioprocentiga avskrivningsförfarandet leder till högre restvärde än
som ur civil redovisningssynpunkt kan anses försvarligt. Att företaget i dessa
särskilda fall icke bör underlåta att i räkenskaperna verkställa erforderlig extra
avskrivning torde icke behöva särskilt framhållas, men det må konstateras, att
för dessa fall en motsvarande rätt till extra avskrivning även i taxeringshänseende
föreligger enligt föreslagna lagtexten.

Riksförbundet landsbygdens folk anför, att den avvägning mellan konjunkturpolitiska
och företagsekonomiska synpunkter företagsbeskattningskommittén
träffat i och med sitt förslag syntes sådan, att riksförbundet
icke ville avstyrka förslaget. Dock var det uppenbart, att inskränkningar
i den fria avskrivningsrätten liksom i den i fortsättningen behandlade fria
lagervärderingen kunde medföra svårigheter för företagen att tillgodose
sitt kapitalbehov genom självfinansiering. De inskränkningar i företagens
frihet riksförbundet för sin del av konjunkturpolitiska skäl icke ville avstyrka
borde sålunda enligt förbundets mening kombineras med åtgärder
ägnade att öka förutsättningarna för finansiering genom aktier och andelar.
Ett effektivt medel syntes här vara att minska den s. k. dubbelbeskattningen
av aktieutdelning och avkastning på andelskapital i ekonomiska
föreningar.

Svenska stadsförbundet förklarar sig inte kunna dela de av representanter
för näringslivet framförda farhågorna för att ett genomförande av
kommitténs förslag skulle allvarligt äventyra företagens konsolideringsmöjligheter.
Förutom att 30-regeln medgav betydande avskrivningar var
det enligt förbundets mening oriktigt att inte i sammanhanget beakta de
samtidigt framlagda förslagen till reviderade regler för investeringsfonder
och nya regler för förlustutjämning. Mot bakgrunden härav förlorade kommittéreservanternas
invändning, att de föreslagna reglerna blott tillät avskrivning
på det historiska anskaffningsvärdet men icke på nuvärdet, det
mesta av sin verkan. Enligt förbundets mening gav de föreslagna reglerna
företagen betryggande konsolideringsmöjligheter -— ett viktigt kommunalt
intresse med tanke på företagens ortsbundenhet och ofta utslagsgivande
betydelse för det kommunala skatteunderlaget — samtidigt som reglerna
tillgodosåg de speciella konjunktursynpunkter kommittén främst haft att
beakta.

Mot den föreslagna 30-regeln har i huvudsak riktats de invändningarna
att den vid den praktiska tillämpningen kan medföra visst dubbelarbete
och ge upphov till svårbedömda gränsdragningar.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

överståthållarämbetet förklarar sig anse det från principiell synpunkt
vara en olägenhet att man med en uttryckligt fastställd högsta tillåten
årsavskrivning icke kunde taga tillbörlig hänsyn till de beträffande inventarier
högst skiftande förhållandena inom olika branscher och företag. Den
taxeringsmässiga varaktighetstiden kunde nämligen variera från 4 å 5 ar
till 20 ä 25 år och den faktiska varaktigheten kunde även överskrida sistnämnda
tidsrymd. Från praktisk synpunkt ansåg överståthållarämbetet
vidare att kompletteringsregeln till 30-regeln samt tröskelproblemen vid
tillämpningen av 3-årsgränsen skulle komma att bli en avsevärd belastning
för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna, överståthållarämbetet
var därför icke berett att tillstyrka kommitténs ifrågavarande
förslag.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.

Den av kommittén föreslagna s. k. 30-regeln kan förefalla mycket enkel i sin
tillämpning. Procentsatsen 30 synes emellertid ha beräknats så snävt, att man
har anledning räkna med att antingen den s. k. kompletteringsregeln eller den
särskilda möjligheten till bevisning om ett lägre faktiskt värde än restvärdet
ofta skulle komma till användning. Möjligheten att få större värdeminskningsavdrag
än enligt huvudregeln torde för många företag öka vid en uppdelning av
inventariebeståndet på flera konton.

Då kompletteringsregeln skall tillämpas räcker det icke med att minska anskaffningsvärdena
å inventarier för vart och ett av de senaste 5 åren med 20
procent per år, ty en del av dessa inventarier kunna vara sålda eller utrangerade.
Beräkningarna torde därför mången gång bliva invecklade och företagens uppgifter
svårkontrollerade. Detta gäller särskilt, då fråga är om inventarier vilka
mer eller mindre tillfälligt tagits ur driften. Att en bevisning om lägre faktiskt
värde å inventariebeståndet än enligt någon av schablonmetoderna måste vålla
tillämpningssvårigheter och tvister synes uppenbart.

Det finns anledning förmoda, att de föreslagna bestämmelserna angående värdeminskningsavdrag
å inventarier skulle komma att i ett mycket stort antal fall
resultera i olika uppfattning hos de skattskyldiga och taxeringsorganen, huruvida
inventarier skola anses ha en varaktighetstid av högst tre år. Sådana tvister
kunna uppkomma icke blott i fråga om mindre inventarier såsom kontorsmaskiner
och bilar utan även beträffande dyrare maskiner, vilka anskaffats på
prov eller för försök med nya tillverkningsmetoder. Maskiner anskaffade för
sådana försök kunna, om försöken lyckas, ha en sådan ekonomisk livslängd att
30-regeln medför snabbare avdrag än vad som svarar mot den faktiska värdeminskningen,
men om försöket utfaller sämre, kan maskinanskaffningen i ekonomiskt
avseende utgöra en kostnad för allenast ett eller några få år. Det förefaller
sannolikt, att många företag anse sig omedelbart böra bortskriva på detta
sätt anskaffade maskiner, medan taxeringsorganen anse 30-regeln böra tillämpas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har företagit ett antal undersökningar om
utfallet av taxeringen vid tillämpningen av 30-regeln och den av kommittén
föreslagna kompletteringsregeln beträffande några större företag i länet.
Utredningen utvisar följande.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 saml. Nr 100

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Undersökn. omfattar Kompl. regeln Skillnaden mellan 30-regeln
antal år i kraft och kompl. regeln i % av

inv. anskaffningsvärde

1.	16 år	5 gånger	1,5	10,2	7,3	2,4
2.	10 »	3 »	0,2	0,8	2,2
3.	8 »	4 »	9,7	8,9	0,14	0,6
4.	8 *	2 *	2,5	0,8
5.	10 »	2 »	3,7	6,5
6.	8 »	2 »	1,5	0,2
7.	12 »	2 »	16,8	3,7

Beträffande undersökningens resultat anför länsstyrelsen följande.

I de flesta fall är sålunda skillnaden mellan inventariernas restvärde enligt
30-regeln och enligt kompletterande regeln ytterst obetydlig. Undersökningen
visar dock att skillnaden kan bli högst väsentlig. Av denna anledning är det vid
denna metod ofrånkomligt med en kompletterande hjälpregel avsedd att fungera
som regulator. Då det ligger i företagets intresse, att få fram så lågt restvärde
som möjligt, d. v. s. största möjliga avskrivning, erfordras en tämligen vidlyftig
kontroll för att förhindra att den avsedda effekten av begränsningen i den fria
avskrivningsrätten går förlorad. Även om 30-regeln vid deklarationsförfarandet
i och för sig icke kräver upprättandet av värdeminskningsplaner kommer den
kompletterande regeln därför att tynga taxeringsarbetet.

Näringslivets skattedelegation vill, utöver vad reservanterna inom kommittén
anfört, särskilt framhålla olägenheten av det dubbla avskrivningssystem,
som den på bokföringsvärdet beräknade avskrivningen enligt delegationens
mening ofrånkomligen nödvändiggjorde. Företagen skulle ständigt
vid sidan av bokföringen nödgas upplägga en sidoordnad avskrivningstablå
för att få klarhet i det lägsta tillåtna bokförda värdet.

Liknande synpunkter har anförts i ett flertal yttranden. Å andra sidan
har framförts den uppfattningen att farhågorna för de taxeringstekniska
svårigheterna är överdrivna. Sedan länsstyrelsen i Örebro län i sitt yttrande
omnämnt, att reservanterna i kommittén som skäl för bibehållande av fri
avskrivningsrätt bl. a. anfört de taxeringstekniska svårigheter, som skulle
uppstå med mera restriktiva bestämmelser på detta område, säger sig
länsstyrelsen inte kunna förneka, att varje lagstiftning som innebar regler
och bestämmelser, om hur det skulle förfaras i visst hänseende, medförde
komplikationer i jämförelse med om full frihet lämnades till vederbörande
att efter eget bedömande förfara, som han önskade. Reservanterna hade
sålunda bl. a. framhållit svårigheterna av att i praktiken draga gräns
mellan nyanskaffning och förbättringsarbeten å ena sidan och reparationsoch
underhållsarbeten å andra sidan. I praktiken hade emellertid denna
gränsdragning icke vållat mera framträdande svårigheter, icke ens då
fråga varit om taxeringen till investeringsavgift, trots att gränsdragningen

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

vid taxeringen till denna tillfälliga skatt varit mera kritisk och av större
betydelse än vid inkomsttaxeringen. Reservanternas farhågor härvidlag
syntes sålunda vara betydligt överdrivna. Däremot torde förslaget om två
parallella metoder för beräkning av avdrag för värdeminskning vara ägnat
att vålla besvärligheter vid tillämpningen.

Det av kommittén som nr 1 betecknade alternativet (avskrivning med
20 procent enligt lineär metod) för avskrivningsreglernas utformning tillstyrkes
av länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län. Även i några andra
yttranden förordas lineär avskrivning eller göres uttalanden till förmån
för en sådan avskrivningsmetod, dock med vissa modifikationer i förhållande
till det av kommittén behandlade alternativ 1. Om en begränsning
av den fria avskrivningsrätten genomföres, tillstyrker även Smålands och
Blekinge handelskammare detta alternativ.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att den enda fördel, som den s. k.
30-regeln medförde i jämförelse med metoden med lineär avskrivning med
20 procent, var i huvudsak att hänföra till att den förra metoden ej
krävde att särskild avskrivningsplan bifogades deklarationen. För att utröna,
hur högt värdeminskningsavdrag, som maximalt kunde erhållas, syntes
dock företagen nödgas att internt uppgöra sådan plan enligt metoden
för lineär avskrivning efter 20 procent. Någon större lättnad skulle sålunda
den av kommittén förordade lösningen i praktiken icke innebära.
Det syntes under sådana omständigheter kunna ifrågasättas, om ej systemet
med en avskrivning med 20 procent för år var att föredraga. Avskrivningsplanerna
enligt detta alternativ syntes också, som kommittén framhållit,
kunna bliva av mycket enkel beskaffenhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att en begränsning av den fria
avskrivningsrätten enligt länsstyrelsens mening lämpligen borde ske genom
att nu gällande tillfälliga bestämmelser gjordes permanenta. Dessa
var enkla och hade, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, inte medfört
svårigheter eller komplikationer vid tillämpningen. I

I några remissyttranden framföres förslag om andra alternativ för avskrivningsreglernas
utformning än de kommittén behandlat.

Riksskattenämnden påpekar, att en annan möjlighet till avskrivningsbegränsning
var att bibehålla den fria avskrivningsrätten med den inskränkningen
att det taxeringsmässiga restvärdet för inventarierna icke
fick understiga de två sista årens anskaffningsvärde. En sådan regel syntes
som konjunkturbekämpningsmedel erbjuda stora fördelar samtidigt som
den taxeringstekniskt skulle ställa sig enkel och vara lätt alt tillämpa.
Även här skulle dock fordras eu supplementär regel om rätt att under
alla förhållanden erhålla en lineär avskrivning med 20 procent, eftersom
huvudregeln icke skulle ge tillräckliga avskrivningsmöjligheter för ny -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

startade företag eller i situationer, då en stor engångsanskaffning gjorts
utan att något motsvarande avskrivningsunderlag bildats under de närmast
föregående åren. Utan att ha haft tillfälle att närmare undersöka
verkningarna av ett sådant system, hade riksskattenämnden funnit uppslaget
vara värt att framföras.

En ledamot i riksskattenämnden, herr Sivert, har i särskilt yttrande anfört
bl. a., att nämnden till närmare övervägande bort förorda den lösningen
av avskrivningsfrågan, att avskrivningsrätten begränsades till 30
procent av anskaffningsvärdet för det beskattningsår, varunder tillgången
anskaffats, samt 30 procent å bokförda värdet för efterföljande beskattningsår
med bibehållen fri avskrivningsrätt å restvärdet under därefter
följande beskattningsår.

Överståthållarämbetet förordar, att rätten till fri avskrivning i princip
bibehålies men med möjlighet för taxeringsmyndigheterna att ingripa, om
den dolda reserven på grund av sin omfattning eller beskaffenhet kunde
anses vara obehörig. Vid bedömningen härav borde även beaktas i vad
mån avsättning verkställts till investeringsfond. För att möjliggöra nyss
antydda prövning borde enligt ämbetets mening i princip samma grunder
vara normerande för den fria avskrivningen, som de, vilka kommunalskattelagen
angav för den bundna avskrivningen, nämligen att anskaffningsvärdet
skulle fördelas på det antal år tillgången beräknades vara
ekonomiskt användbar; vid fri avskrivning skulle företaget emellertid icke
behöva beräkna avdraget till en årlig bråkdel av anskaffningsvärdet. I enlighet
härmed borde således rätten till fri avskrivning å inventarier förutsätta
en bestämmelse av innebörd att värdesättningen av dessa tillgångar
i räkenskaperna skulle ske i överensstämmelse med nyss angivna princip
i kommunalskattelagen.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att den fria avskrivningsrätten
i princip borde bestå men att garantier mot för långt gående avskrivningar
skapades på så sätt, att nedre gränsen för tillåten avskrivning
bestämdes till 40 procent av nettovärdet av de under senaste femårsperioden
anskaffade inventarierna. — I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen
i Blekinge län, som i andra hand förordar alternativ 1 med vissa modifikationer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att om 30-regeln lagfästes,
kodifierades den s. k. nettometoden, som inrymde många praktiska fördelar.
I och för sig kunde länsstyrelsen ej yttra sig om behovet av procenttalet
30 ur konjunktur synpunkt. Det förelåg icke något tekniskt hinder
att variera procentsatsen. Länsstyrelsen ville för sin del föreslå en så
modifierad 30-regel, att begränsningen gällde exempelvis de två första åren
av resp. års anskaffningskostnad men förbands med fri avskrivning det
tredje året. Om 30-regeln uppmjukades i denna riktning, erfordrades
måhända en särskild övergångsbestämmelse om att av det vid ikraftträ -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

dandet kvarstående restvärdet fick under första tillämpningsåret avskrivas
högst viss kvotdel av bokförda värdet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar i första hand lineär avskrivning
med 50 procent för år.

Kooperativa förbundet ifrågasätter såsom alternativ till fri avskrivning
fullständig avskrivning på två ä tre år.

Jag övergår härefter till att redogöra för i remissyttrandena framförda
förslag till ändringar i utformningen av 30-regeln.

Frågan om vilka procenttal, som bör användas för beräkning av tillåten
avskrivning, har berörts i några utlåtanden.

Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter om inte de föreslagna
nya reglerna trots de förbättrade reglerna om avsättning till investeringsfond
och införandet av förlustutjämning för majoriteten av företagen betydde
en viss skatteskärpning. Även om kommittén ej ansett sig böra
upptaga en prövning av t. ex. en avskrivningsprocent av 35 under hänvisning
till att den av konjunkturpolitiska skäl ej kunde komma i fråga,
ville TCO ifrågasätta om ej vid oförändrad skattesats verkningarna av en
dylik något utvidgad avskrivningsrätt borde upptagas till prövning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att utöver det förhållandet
att den föreslagna procentsatsen 30 inte kunde antagas inrymma någon
konsolidering alls, kunde den i vissa fall inte ens antagas täcka den ekonomiska
värdeminskningen. Avskrivningsprocenten borde därför inte sättas
lägre än 50 i huvudregeln och 25 i kompletteringsregeln. — Även länsstyrelserna
i Gotlands och Kristianstads län finner en höjning av procenttalen
önskvärd. Sistnämnda länsstyrelse anser att procenttalet i huvudregeln
bör bestämmas till 40.

Enligt landsorganisationens mening skulle en önskvärd ytterligare åtstramningseffekt
kunna nås genom att vissa investeringsobjekt undantogs
från avskrivningsrätt. Sådana undantag kunde vara motiverade främst ur
skatterättvisans synpunkt, då det veterligen förekom att mindre nogräknade
företag ställde vissa inventarier — som tack vare avskrivningsrätten
i realiteten anskaffats till i runt tal halva värdet — till personligt förfogande
för företagets ägare eller ledande personal.

Några remissinstanser anser att om den högsta medgivna avskrivningen
något år inte utnyttjas motsvarande belopp bör få förskjutas till kommande
år.

Uttalanden i denna riktning har gjorts av Sveriges redareförening och
Riksförbundet landsbygdens folk.

Mot kommitténs förslag alt för det fall att skattskyldig i räkenskaperna
gjort större avskrivning än som skulle tillkomma honom enligt 30-regeln,
den skattskyldige i motsvarande mån skall ha förlorat sin avskrivnings -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

rätt, dock med viss möjlighet att i efterhand få utnyttja även det överskjutande
beloppet, har föranlett erinringar i ett flertal utlåtanden.

Kammarrätten framhåller, att de av kommittén föreslagna föreskrifterna
huru skulle förfaras då skattskyldig i räkenskaperna verkställt avskrivning
å inventarier med större belopp än det, för vilket avdrag fick åtnjutas,
enligt kammarrättens uppfattning icke var tillfredsställande. Den föreslagna
regeln, att ett icke medgivet avdrag skulle anses tillgodonjutet,
var i och för sig mindre tilltalande. Vidare kunde antagas att prövningen,
huruvida ett felaktigt gjort och vid taxeringen till beskattning återfört
belopp sedermera skulle få ligga till grund för avdrag, torde komma att
ställa taxeringsmyndigheterna inför vanskliga avgöranden. Det kunde befaras,
att påföljdsbestämmelserna kom att bli mindre effektiva. Vidare
syntes ovisst, huruvida och på vad sätt påföljd skulle inträda, då ett för
högt avdrag uppdagades först när ett visst taxeringsårs taxering inte kunde
ändras på ordinär väg.

Enligt kammarrättens mening borde en tillfredsställande påföljd kunna
konstrueras på följande sätt. Skattskyldig skulle ha att i sin deklaration
lämna uppgifter varav klart framgick, huruvida de i räkenskaperna gjorda
avskrivningarna höll sig inom ramen för det enligt bestämmelserna medgivna
maximibeloppet. Om uppgifterna visade, att ett för högt avdrag gjorts,
kunde rättelse ske vid taxeringen. Lämnades oriktig uppgift i det hänseende,
varom här var fråga, inträdde enligt vanliga regler ansvar för oriktig
deklaration. Uppdagades förhållandet först sedan taxeringsårets taxeringar
slutbehandlats, kunde eftertaxering åsättas. Rörande avdrag, som
skett med för högt belopp, borde enligt kammarrättens mening meddelas
stadganden av följande innehåll: Har skattskyldig i räkenskaperna verkställt
avskrivning med större belopp än det, varmed han må åtnjuta avdrag
vid taxeringen, må den omständigheten att vid taxering avdrag för
värdeminskning medgives med lägre belopp än det i räkenskaperna avskrivna
beloppet eller att den skattskyldiges förfarande föranleder eftertaxering
icke föranleda ändring av det värde, varå räkenskapsbunden
avskrivning må beräknas. Avdrag för belopp, med vilket den skattskyldige
i räkenskaperna verkställt avskrivning utöver vad vid taxering blivit godkänt,
må åtnjutas endast sedan sådan taxering blivit slutligen avgjord
och enligt särskild av beskattningsnämnd godkänd avskrivningsplan, avseende
en tid av minst fyra år.

Kammarrätten tillfogade, att risken att få ett för högt värdeminskningsavdrag
på detta sätt förskjutet samt att, om oriktig uppgift lämnats, få
stå till ansvar för oriktig deklaration, torde innebära en tillräcklig garanti
för att bestämmelserna skulle efterföljas.

Liknande uppfattning framföres av näringslivets skattedelegation och
Sveriges redareförening. Även länsstyrelsen i Kristianstads lön framför
erinringar mot kommitténs förslag i denna del.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Delegationen framhåller sålunda, att det i realiteten här icke var fråga
om en på inkomstberäkning grundad skattepåföring utan en enligt vaga
bestämmelser efter diskretionär prövning beslutad påföljd för ett visst
såsom klandervärt ansett handlande från den skattskyldiges sida. Delegerade
motsatte sig bestämt att rätt inrymdes åt taxeringsmyndigheterna att
utdöma dylika straffavgifter. Förslaget tillgodosåg i denna del icke rimliga
krav på rättssäkerhet. Om den skattskyldige gjort sig skyldig till förfarande,
som enligt gällande skattestrafflag kunde föranleda ansvar, skulle
detta utkrävas vid laga domstol. Något behov av andra garantier av straffrättslig
karaktär för efterlevande av just de förevarande bestämmelserna
än dem, nämnda lag skapade, hade i,cke ådagalagts.

Riksskattenämnden påpekar att, eftersom det överskjutande beloppet
enligt författningsförslaget skulle få åtnjutas »där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda», detta inte stämde med den av kommittén givna
motiveringen. Enligt riksskattenämndens mening syntes det mest naturligt
att påföljden för den skattskyldige, därest han i räkenskaperna gjort för
stora avskrivningar, blev den att han riskerade gå miste om den modifierade
fria avskrivningsrätt, som låg i 30-regeln, d. v. s. att systemet här
anslöt sig till den nu gällande regeln vid fri avskrivning.

Överståthållarämbetet anför, att den skattskyldige borde gå förlustig
avdrag för överskjutande avskrivning endast i sådana fall, då ansvar enligt
skattestrafflagen kunde utkrävas.

Länsstyrelsen i Kalmar län framför den meningen att avdrag för överskjutande
avskrivning borde få åtnjutas nästföljande år.

Det i betänkandet framlagda förslaget, att tillämpningen av 30-regeln, i
allt tills vidare, bör förbehållas aktiebolag och därmed i beskattningshänseende
jämställda juridiska personer har i det stora flertalet remissyttranden
lämnats utan erinran. I de av länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs
län, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening, handelskammaren
i Gävle samt Smålands och Blekinge handelskammare avgivna
yttrandena uttalas emellertid den meningen att lagstiftningen bör utsträckas
till fysiska personer.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att enligt länsstyrelsens bestämda
uppfattning torde anledning saknas att i förevarande hänseende
skilja mellan fysiska och juridiska personer. Då beskattningsnämnd i varje
särskilt fall hade att taga ställning till skattskyldigs yrkande om tillämpning
av de nya reglerna om begränsad fri avskrivning, syntes säkerhet
föreligga för att dylikt tillstånd endast meddelades skattskyldiga med ordnad
bokföring.

Då frågan tidigare — i samband med införandet av den fria avskrivningsrätten
— varit aktuell, hade som argument framförts, att den skulle

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

få mycket större betydelse för den enskilde rörelseidkaren än för aktiebolag
med hänsyn till den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan.
Detta argument syntes med hänsyn till de nu föreslagna bestämmelserna
ha fått mindre betydelse. I många fall torde för övrigt redan nu
fysiska personer i sina deklarationer yrka och av taxeringsmyndigheterna
medgivas avskrivning efter procentsatser, som varierade mellan 15 och
25 procent.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som inte heller finner anförda skäl för att
bibehålla den bundna avskrivningen för fysiska personer bärande, uttalar
att om 30-regeln utsträcktes till fysiska personer, detta skulle motverka
tendensen till aktiebolagsbildning.

Svensk industriförening betonar, att önskemålet om att småföretagen
bereddes de största tänkbara möjligheter till konsolidering var av så avgörande
betydelse för möjligheterna att hålla en hög och jämn produktion,
att rätten till fri avskrivning, alternativt 30-regeln borde utsträckas att
gälla alla rörelseidkare. Ett ytterligare skäl härför var att ifrågavarande
regler var enklare att tillämpa för en liten företagare, som i allmänhet
inte ägde tillgång till någon bokföringsexpertis.

I några yttranden ifrågasättes om inte nettometoden bör uttryckligen
fastslås att gälla för fysiska personer. I den riktningen uttalar sig länsstyrelserna
i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Riksskattenämnden
framhåller, att det skulle vara av intresse att få fastslaget om nettometoden
fick användas av fysiska personer.

Vidare torde här få återges några påpekanden av formell natur, som
gjorts i vissa remissyttranden.

Kammarrätten ifrågasätter av praktiska skäl om inte en lämplig teknisk
term, förslagsvis räkenskapsbunden avskrivning, borde i författningstexten
införas för betecknande av den avskrivningsmetod som 30-regeln innebar.
Om så skedde, syntes såsom term för den i anvisningspunkten 3 till 29 §
kommunalskattelagen avhandlade avskrivningsmetoden kunna införas uttrycket
planenlig avskrivning.

Beträffande avfattningen av andra stycket i punkt 4 av anvisningarna
till 29 § i författningsförslaget ville kammarrätten ifrågasätta, om icke
detta stycke borde inledas med stadgande, att kostnaden för s. k. treårsinventarier
omedelbart fick avskrivas. Dels föreföll det mest naturligt att
så skedde och dels skulle — då nämligen i anskaffningsvärdet av sådana
under beskattningsåret anskaffade tillgångar, som var i bruk vid årets
slut, regelmässigt ingick kostnaden för tillgångar med en beräknad varaktighetstid
av högst tre år — på ett klarare sätt markerades, att kostnaden
för omedelbart avskrivna s. k. treårsinventarier inte skulle ingå i underlaget
för 30-procentavskrivning.

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kammarrätten anför vidare, att tredje stycket i nyss angivna anvisningspunkt
i författningsförslaget hade sådan lydelse, att avskrivning å
inventarier alltid i första hand fick åtnjutas med belopp, motsvarande
skattepliktig ersättning för försålda eller förlorade tillgångar, varefter
30-regeln skulle tillämpas å återstående avskrivningsunderlag. I betänkandet
hade kommittén emellertid anfört, att avdrag motsvarande intäkt på
grund av försäljning eller förlust fick åtnjutas för avskrivning å nyanskaffade
inventarier. Kammarrätten ansåg den i förslaget till författningstext
upptagna regeln vara att föredraga. Avdrag, motsvarande intäkt som nyss
sagts, borde alltså få åtnjutas oavsett huruvida och med vilket belopp
nyanskaffning skett. Emellertid torde sådant avdrag böra begränsas till
det vid beskattningsårets ingång kvarstående avskrivningsunderlaget, ökat
med beskattningsårets anskaffningsvärde. Eljest skulle avdraget kunna bli
större än det sammanlagda avskrivningsunderlaget, vilket inte torde vara
avsett.

Riksskattenämnden anmärker, att i författningsförslaget använda uttrycket
»de vid beskattningsårets utgång i bruk varande tillgångarna»
kunde föranleda missförstånd och torde böra utbytas mot en bestämning,
som täckte även tillgångar vilka tillfälligtvis inte var i bruk.

Beträffande författningstexten i punkt 2 första stycket av övergångsbestämmelserna
till den föreslagna lagen om ändring i kommunalskattelagen
framhåller riksskattenämnden att det däri använda uttrycket att
skattskyldig må tills vidare erhålla avdrag »enligt bestämmelserna i denna
lag» lätt torde kunna felläsas.

Slutligen har några remissinstanser i sina utlåtanden upptagit följande
särskilda frågor till behandling.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har observerat att skattskyldiga sökt vinna
fördelar genom att pendla mellan fri och bunden avskrivning. Enligt länsstyrelsens
mening syntes det önskvärt att ett sådant förfaringssätt förhindrades
genom uttryckliga bestämmelser.

Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar om att i punkt 4 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen stadgades, att inventarierna i räkenskaperna
skulle redovisas på sådant sätt, att trygghet förelåg att vid avyttring av
tillgångarna framdeles möjligen uppkommande vinster ej skulle undgå
taxering. Denna bestämmelse syntes vara alltför allmänt hållen och borde,
särskilt om en begränsad fri avskrivningsrätt infördes även för fysiska
personer, ersättas med mera preciserade bestämmelser. Enligt länsstyrelsens
mening borde övervägas en föreskrift av innehåll att inköp och försäljning
av inventarier skulle mycket detaljerat redovisas i särskild inventarieliggare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att i föiväivskällan
tjänst saknades bestämmelser om rätt att göra avskrivning å inventarier

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

men enligt praxis medgavs även där avdrag i vissa fall för årlig värdeminskning.
Avgöranden i regeringsrätten visade emellertid, att vid avyttring
återbekomna avdrag av detta slag icke kunde beskattas, om det avyttrade
inventariet varit i den skattskyldiges ägo under mer än fem år. En
reglering av dessa frågor, vilka var av stor betydelse för bl. a. handelsresandekåren,
syntes påkallad. Här syntes ett avskrivningsförfarande enligt
nettometod böra godtagas med hänsyn till att det var enkelt att tilllämpa
och i allmänhet ledde till godtagbara resultat.

Departementschefen

Företagsbeskattningskommittén har vid sin närmare prövning av behovet
och den lämpliga omfattningen av en begränsning i avskrivningsrätten haft
att tillgå professor Västhagens omfattande aktuella undersökning rörande
de fria avskrivningarna. I kommittébetänkandet återfinns en redogörelse
för undersökningen och i det föregående har ett sammandrag härav lämnats.
Även beträffande de slutsatser, till vilka undersökningsresultatet berättigar,
kan jag hänvisa till vad förut från kommittébetänkandet återgivits. Här
må blott erinras om följande.

Ungefär hälften av alla undersökta företag har vid något tillfälle med
stöd av den fria avskrivningsrätten haft sina maskiner helt avskrivna eller
upptagna i rena redovisningsvärden. Av dessa företag har i sin tur inemot
hälften haft detta under ett större antal år.

Beträffande Västhagens utredning om skattekreditens andel i finansieringen
erinras om att denna enligt en uträkningsgrund totalt för åren 1938
—1951 beräknats till 11—14 procent och för tidrymden 1949—1951 till
10—24 procent samt enligt en annan uträkningsgrund till 2—8 respektive
7—18 procent. Med dessa uppgifter bör sammanställas kommitténs konstateranden
utifrån utredningsmaterialet att de under de senaste högkonjunkturåren
faktiskt gjorda avskrivningarna på maskinernas historiska anskaffningsvärden
svarat inte blott mot den till samma år hänförliga kostnaden
för ifrågavarande maskiners återanskaffning till det aktuella högre återanskaffningsvärdet
utan därjämte mot 65 procent av företagens erfarenhetsmässigt
kraftiga expansion under dessa år.

Vidare bör uppmärksammas den av Västhagen konstaterade korrelationen
mellan avskrivningar och investeringar. Ju större avskrivningarna
varit, ju högre korrelationstal har framkommit. En utpräglad samvariation
mellan avskrivningar och vinster visas även vara för handen.

Slutligen må här omnämnas att överavskrivningarna år 1950 — förhållandena
under detta år har särskilt undersökts — för industrin uppskattats
till totalt 355 miljoner kronor. Göres beräkningarna under hänsynstagande
till att reinvestering sker i försämrat penningvärde blir beloppet
i stället 255 miljoner kronor. Av skäl kommittén anfört är dessa

155

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

belopp i själva verket för låga, men förutsättningar för att med någon
bestämdhet ange de högre beloppen saknas. Till dessa kommer så i båda
fallen överavskrivningarna inom den del av näringslivet, som ej är hänförlig
till industri.

Jag delar kommitténs uppfattning att vad sålunda förekommit ger ett
starkt uttryck för vad de fria avskrivningarna betytt för investeringarnas
finansiering. Särskilt bör uppmärksammas betydelsen härav under de
senaste högkonjunktur åren. Det torde också vara uppenbart, att när den
fria avskrivningsrätten infördes år 1938 i vårt skattesystem, man väl hade
klart för sig värdet av regler som gav företagen goda möjligheter att stärka
sin ställning inför ett lågkonjunkturläge, men att man å andra sidan inte
ägnade någon egentlig uppmärksamhet åt de konjunkturpolitiskt mindre
önskvärda verkningarna i mer markerade högkonjunkturlägen. Det är
en avvägning mellan dessa båda synpunkter, som kommittén eftersträ^t.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande dels att de åberopade erfarenheterna
från en tidsperiod, kännetecknad av en extrem högkonjunktur,
inte borde läggas till grund för en permanent lagstiftning och dels att
kommittén vid utformningen av sitt förslag tagit alltför stor hänsyn till
just dessa erfarenheter av den fria avskrivningsrättens verkningar. Detta
kan sägas vara huvudinvändningarna i de avstyrkande remissyttrandena.

Vad angår dessa invändningar må följande framhållas. Väl kan sägas
att den tid, varunder fri avskrivningsrätt gällt, innefattar — förutom en
krigsperiod med delvis hämmad investeringsverksamhet en efterkrigsperiod
kännetecknad av eftersatta behov och även en av den fulla sysselsättningens
ekonomi och av vissa internationella förhållanden starkt stimulerad
expansionsiver inom näringslivet. Ä andra sidan är det just erfarenheterna
av ifrågavarande skattereglers betydelse under en starkt utpräglad
högkonjunktur som visar dessa reglers mindre ändamålsenliga utformning
och som aktualiserat en justering av dem. Verkningarna av den fria
avskrivningsrätten i lågkonjunkturlägen och även i vad som biukat kallas
normala tider kan utan avvaktan på fortsatta erfarenheter med tillräcklig
säkerhet förutses. I sådana tider kan, som kommittén framhållit, den fria
avskrivningsrätten från rent konjunkturpolitiska synpunkter godtagas. Då
föreligger ingen egentlig fara för att denna skulle leda till överinvesteringar.
Emellertid är lika uppenbart att i sämre vinstlägen fri avskrivningsrätt
inte heller har samma betydelse för företagen, vilket för övrigt även kan
utläsas av Västhagens undersökning. Det kan även antagas, att om mer
påtagliga överavskrivningar förhindras i högkonjunktur ett relativt sett
större avskrivningsunderlag finns för framtiden bevarat. Härigenom kan
vid den senare tidpunkten företagen ha större möjligheter att hos sig skattefritt
bevara de då erhållna vinstmedlen, något som måste anses vara från
samhällets synpunkt önskvärt.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Härtill kommer, även om det självfallet är vanskligt med prognoser av
sådan art, att åtskilligt talar för att man även för framtiden får räkna
med mer eller mindre långvariga konjunkturlägen kännetecknade av en
aktivitet och investeringsvilja hos näringslivet, som kan utsätta samhällsekonomin
för allvarliga påfrestningar. En allmän och medveten strävan
hos alla länder är, i långt större utsträckning än vad tidigare varit fallet,
att söka leda utvecklingen hän mot den jämna höga sysselsättning, som
även är det främsta målet för den svenska ekonomiska politiken. Sådana
målmedvetna strävanden kan, inte minst med hänsyn till vårt lands beroende
av den internationella utvecklingen, lätt medföra tillspetsade konjunkturlägen
gentemot vilka beredskapsåtgärder måste i god tid vidtagas.

Vad inskränkningen i den fria avskrivningsrätten följaktligen bör innebära
är med den förut tillkännagivna uppfattningen om det mindre
ändamålsenliga med tillfälligt insatta åtgärder på beskattningsplanet —-en avskrivningsbegränsning som å ena sidan utövar en viss marginell
effekt i högkonjunktur men i andra lägen lämnar det utrymme för avskrivning
som vinstförhållandena hos näringslivet kan antagas medge.
Ltrymmet för avskrivningar i högkonjunkturlägen bör alltså så begränsas
att de nuvarande reglernas inflationsdrivande effekt reduceras men skall
å andra sidan inte vara så snäva att de motverkar mera angelägna investeringar
och rationaliseringsåtgärder.

Med det sagda har jag tagit ståndpunkt för en begränsning i den fria
avskrivningsrätten men mot en återgång till läget före 1938, d. v. s. till en
helt planenlig avskrivning grundad på rena förslitningssynpunkter.

Vad angår de även i detta sammanhang från några håll gjorda uttalanden
om att en inskränkning i den fria avskrivningsrätten medförde risk
för mindre totala investeringar över en längre tidsperiod, kan jag helt hänvisa
till vad jag häremot redan tidigare genmält.

Reservanterna Gustafson och Wehtje liksom några remissinstanser har
kritiserat kommittéförslaget i nu förevarande del från synpunkten att en
åtstramning i avskrivningsrätten skulle försvåra företagens kapitalförsörjning.
I samband därmed har gjorts gällande att den direkta tillförseln
utifrån till företagen av riskvilligt kapital under de senaste decennierna
kraftigt minskat.

Härtill vill jag anföra att den försiktiga åtstramning i avskrivningsrätten,
varom nu är fråga, kan ha en allenast ganska obetydlig negativ
effekt i avseende å företagens kapitalförsörjning i form av internt företagssparande.
Överavskrivningarna under synnerligen goda vinstår blir
visserligen mindre. Men större avskrivningar än med nuvarande ordning
kan förutses i andra konjunkturlägen. På något längre sikt än ett eller
ett par år lärer totalavskrivningarna bli i huvudsak lika stora vid den
ifrågasatta begränsade fria avskrivningsrätten som vid fri avskrivning.

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Vad angår uttalandet om brist på riskvilligt kapital, får jag framhålla att
väl synes förhållandet vara det att nyemissioner på aktiemarknaden under
senare år förekommit i mindre omfattning. Genom företagssparandet
synes likväl det arbetande kapitalet inom företagen ha varit i stadig och
kraftig tillväxt; genom fondemissioner i mycket stor omfattning har detta
kapital på ett mer definitivt sätt därefter bundits vid företagen. Om vad som
här är orsak och verkan kan meningarna vara i viss mån delade. Jag kan
tillägga att gjorda undersökningar tyder på att det rena nyföretagandet
närmast tenderar att öka.

En fråga som tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet i ett antal remissyttranden
är den, huruvida den fria avskrivningsrätten kan sägas ha missbrukats
eller ej. Jag finner av skäl, som av det följande framgår, detta
spörsmål vara av ganska ringa intresse, men vill likväl något beröra det.

Det torde inte råda tvekan om att syftet med 1938 års lagstiftning var
att ernå dels förenklade taxeringsregler och dels ökade konsolideringsmöjligheter
för företagen. Men, och jag kan härutinnan hänvisa t. ex. till
vad kammarrätten anfört, avsikten var inte att medge det enskilda företaget
rätt att omedelbart helt avskriva varje nyanskaffning.

Av Västhagens utredning finner man att så ingalunda heller genomgående
skett, men man kan å andra sidan med kommittén konstatera att
mot bakgrunden av att investeringsvolymen starkt ökat sedan 1938
frekvensen av företag, som helt utnyttjat sitt avskrivningsunderlag, måste
betecknas som anmärkningsvärt hög. Om detta är att anse som missbruk
eller ej, må lämnas därhän. Med hänsyn till de särskilt under senare delen
av tidsperioden stegrade återanskaffningspriserna kan företagsekonomiska
skäl åberopas för de på sina håll mycket stora engångsavskrivningarna.
Hur långt detta skäl räcker kan å andra sidan diskuteras. Jag åsyftar inte
blott att överavskrivningarna ägt rum parallellt med en kraftig expansion
utan även vad kommittén anfört beträffande det teoretiskt ingalunda alltid
berättigade i kravet på avskrivning på återanskaffningsvärdet. Att här
närmare utveckla detta intrikata spörsmål skulle föra för långt och synes
för övrigt vara av föga värde. Det avgörande motivet för en begränsning
i avskrivningsrätten ligger nämligen på det konjunkturpolitiska planet.

Men jag vill i detta sammanhang — samtidigt som jag med kommittén
och det helt övervägande antalet remissinstanser konstaterar att såväl
teoretiska som starka praktiska invändningar talar mot en rätt för företagen
att grunda avskrivningarna på annat belopp än den faktiska anskaffningskostnaden
— något beröra vad främst näringslivets skattedelegation
i förevarande hänseende anfört. Delegationen erinrar om att vid
upprättandet av jordbrukskalkylen, vid tillämpningen av priskontrollen
och hos statens järnvägar avskrivningarna beräknas på återanskaffnings -

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

kostnaderna och att samma princip borde godkännas vid prövning av
företagsbeskattningskommitténs förslag.

Det gäller i samtliga dessa fall grunderna för en kalkyl för prissättningen.
I det sammanhanget har det sedan länge av den företagsekonomiska sakkunskapen
rekommenderats att utgå från nuvärdet av tillgångarna. Denna
ståndpunkt har också accepterats av myndigheterna. Det skulle framstå
som egendomligt om priskontrollen begagnade kalkyleringsmetoder, som
resulterade i olika kostnader för konkurrerande företag inom ett och samma
område, vilka anskaffat sina maskiner in. in. vid olika tidpunkter. Liknande
synpunkter gäller för jordbrukskalkylen. Däremot är resultatsredovisningen
för företagen en helt annan sak. Jordbrukare liksom av priskontrollen
berörda företagare har givetvis att skatta i vanlig ordning för resultatet
av sin rörelse. Detsamma gäller andra jämförbara skattskyldiga som
vid sina prissättningar kan ta hänsyn till intresset att kalkylera priserna på
basis av anläggningstillgångarnas återanskaffningskostnad. önskemålet att
skattereglerna skulle anpassas efter dylika internkalkyler är en fråga
väsentligen på ett annat plan. Den sammanhänger med det sätt varpå det
allmännas andel i företagens faktiskt uppkomna vinst, alltså skatten, skall
uträknas. Om än en strävan varit att på åtskilliga punkter därvid tilllämpa
samma beräkningsgrunder, är ingalunda självklart att så genomgående
bör ske. Skulle förevarande önskemål beaktas, innebar detta ett
skatteefterskänkande vid fallande penningvärde, därvid skatteeftergiften
grundade sig på förmodanden om framtida reinvestering i högre pris, och
ett högre skatteuttag vid förbättrat penningvärde, innebärande att den
faktiska anskaffningskostnaden aldrig fick avskrivas. Ingendera konsekvensen
är invändningsfri och det sistnämnda resultatet avvisas bestämt
från företagsekonomisk synpunkt. Kommittén har visat att ej heller avskrivning
på återanskaffningsvärdet vid fallande penningvärde alltid är
teoretiskt motiverat. Då härtill kommer, att en sådan regel är utomordentligt
svartillämpad, torde tillräckliga skäl föreligga för att avvisa delegationens
invändning.

Vad särskilt angår statens järnvägars avskrivningspolitik, får jag framhålla
att ett klart samband finnes mellan denna och hela frågan om finansieringen
av den statliga verksamhet, som drives i statens järnvägars regi.
Företagsbeskattningens utformning har föga eller intet med detta spörsmål
att skaffa.

Jag övergår nu till frågan om den närmare utformningen av begränsningen
i den fria avskrivningsrätten. Jag kan härutinnan fatta mig relativt
kort, då kommittébetänkandet på ett fullständigt sätt redovisat innebörden
av samt för- och nackdelar med de två av kommittén ifrågasatta
alternativen.

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kommittén förordar för egen del den s. k. 30-regeln, vilken innebär
rätt att avskriva trettio procent utav summan av årets nyanskaffningskostnad
och det i den ingående balansräkningen upptagna värdet å tidigare
anskaffade inventarier. För regelns tillämpning kräves alltså endast
vetskap om två belopp, som omedelbart finns i räkenskaperna lätt tillgängliga.
Regeln är påtagligt enkel i tillämpningen. Om man ser allenast
på en enstaka maskin, innebär 30-regeln att denna kan avskrivas med
30 procent på ett år, med sammanlagt 51 procent på två år, med sammanlagt
ca 66 procent på tre år o. s. v. Initialavskrivningen är sålunda relativt
hög, vilket synes företagsekonomiskt riktigt men från konjunkturpolitisk
synpunkt måhända något mindre önskvärt än t. ex. en lineär avskrivning
med 20 procent.

Den s. k. nettometoden, som bör ingå i systemet, är lätt förenlig med
30-regeln, ger inga egentliga tillämpningssvårigheter och kan ej missbrukas.

30-regeln kräver ett komplement, nämligen med hänsyn dels till att
nämnda regel teoretiskt inte medger full avskrivning och dels med tanke
på utrangeringar. Den förordade kompletteringsregeln innebär rätt för ett
företag att när och under hur många år som helst falla tillbaka på en
lineär avskrivning med 20 procent. Ej heller kompletteringsregeln är invecklad
eller kräver några fortlöpande värdeminskningsplaner. Ett företag
som ett visst år, låt oss säga 1960, vill undersöka om kompletteringsregeln
medger högre avskrivning än 30-regeln förfar på följande sätt. Av
sina räkenskaper kan företaget lätt se vad anskaffningskostnaderna var
1960 och de tre närmast föregående åren. Summan av 80 procent av
1960 års, 60 procent av 1959 års, 40 procent av 1958 års och 20 procent av
1957 års anskaffning utvisar det belopp, vartill inventarievärdet vid 1960
års bokslut lägst får enligt kompletteringsregeln upptagas. Har någon
eller några av de under ifrågavarande år anskaffade inventarierna försålts
eller utrangerats, bortses från motsvarande del av anskaffningskostnaden.
Vanligen torde företagen ha kontinuerliga anteckningar om dylika försäljningar
och utrangeringar. I den mån sådana anteckningar inte löres,
får det företag, som önskar tillämpa andrahandsregeln, utreda kostnaden
för utgångna inventarier, anskaffade under de tre senaste åren. Egentliga
svårigheter torde detta inte erbjuda, helst som försäljning eller utrangering
av relativt nyanskaffade inventarier är mindre vanligt.

Kommittén har uttryckt en förmodan att kompletteringsregeln mera
sällan torde komma till användning. 30-regeln ger nämligen ofta större
eller ungefär lika stor avskrivning, varjämte nettometoden är exklusivt
knuten till huvudregeln. Men det må tilläggas att om kompletteringsregeln
i större omfattning än kommittén förmodat kommer till användning, detta
inte är ägnat att i avsevärd grad förringa värdet av det enkla avskrivningssystcm,
som kommittén strävat att åstadkomma.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kommitténs andra alternativ är att göra det nuvarande provisoriet permanent,
alltså en lineär avskrivning med 20 procent. Huvudinvändningen
häremot är att nettometoden inte kan förenas med systemet utan att i
tillämpningen besvärliga beräkningsgrunder uppställes. Vidare blir de
något mer invecklade beräkningar, som krävs för tillämpningen av kompletteringsregeln
till 30-regeln, obligatoriskt aktuella för varje företag
varje år. Företagsekonomiska synpunkter talar även mot detta alternativ
i jämförelse med det av kommittén förordade.

Flertalet remissinstanser, som tagit uttrycklig ställning till de båda
alternativen, har tillstyrkt kommitténs förslag. Även för egen del finner
jag detta alternativ vara att föredraga. Skälen härför är inte enbart de av
kommittén åberopade. Som jag i det följande närmare skall beröra finner
jag det möjligt och önskvärt med gemensamma avskrivningsregler för
såväl bolag och föreningar som andra rörelseidkare och enskilda jordbrukare
som taxeras enligt bokföringsmässiga grunder. Det torde inte råda
någon tvekan om att från denna synpunkt alternativet med 30-regeln är
att föredraga.

Innan jag ytterligare diskuterar kommitténs förslag, får jag beröra några
andra av remissinstanserna ifrågasatta möjligheter till avskrivningsbegränsning.

Riksskattenämnden har pekat på möjligheten att konstruera reglerna
så att som lägsta bokförda värde å inventarierna skulle godtagas sammanlagda
anskaffningskostnaden under de två senaste åren, dock att samtliga
inventarier alltid skulle få avskrivas med 20 procent per år. Länsstyrelsen
i Malmöhus län har framfört tanken på avskrivning med 30 procent de
två första åren; från det tredje året skulle fri avskrivning gälla.

Först må anmärkas att riksskattenämndens framförda tanke måste,
med hänsyn till vad i allmän lag stadgas om minimiavskrivning, kompletteras
med en rätt att avskriva de två senaste årens anskaffningar med
minst 10 procent per år. Länsstyrelsens i Malmöhus län förslag åter måste,
för att få något värde från konjunkturpolitisk synpunkt, skärpas till överensstämmelse
med vad nyss sagts. Från dessa utgångspunkter har, med
rimliga antaganden rörande avskrivningsunderlagets storlek för ett i gång
varande företag före ett tänkt högkonjunkturläge och vilka avskrivningar
som sedan under högkonjunkturen kunde göras på äldre och nyanskaffade
inventarier, inom finansdepartementet närmare undersökts den konjunkturpolitiska
effekten i jämförelse med kommitténs alternativ. Det
bär därvid befunnits att det nyss skisserade systemet inte är bättre utan
snarare sämre från konjunkturpolitisk synpunkt än 30-regeln. Härtill kommer
att nettometoden inte kan infogas i systemet utan att besvärliga tilllämpningssvårigheter
uppkommer. Anordningen är vidare påtagligt oförmånlig
för nystartade företag. Slutligen kan nämnas att 30-regeln har, i
motsats till andra ifrågasatta system, den fördelen att den i ett extremt

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

högkonjunkturläge kan skärpas, nämligen på så sätt att initialavskrivningen
på nyanskaffade inventarier kan sänkas till exempelvis 20 procent.

Även några andra förslag till avskrivningsbegränsning har, som framgår
av remissyttrandena, framförts. Jag finner emellertid intet av dessa
kunna tagas under övervägande.

Mot 30-regeln har invänts att den till sin principiella konstruktion är
felaktig, nämligen så till vida att den teoretiskt aldrig ger full avskrivning
på varje enskild tillgång, vilket även anses belyst av nödvändigheten att
till denna anknyta den förut omnämnda kompletteringsregeln. Jag kan
emellertid inte finna denna invändning bärande. Just genom kompletteringsregeln
blir systemet i dess helhet principiellt invändningsfritt. Och
med huvudregeln har allenast avsetts att på ett synnerligen enkelt sätt
ange ett för det stora antalet fall godtagbart lägsta värde, vartill inventarierna
får avskrivas. Inom ramen för detta värde eller kompletteringsregelns
till äventyrs lägre värde har företagen rätt att praktisera vilket
teoretiskt motiverat avskrivningssystem som helst.

Det ter sig naturligt att i detta sammanhang något beröra vad professorn
A. ter Vehn och lektorn S. Kellgren vid handelshögskolans i Göteborg
företagsekonomiska institution anfört i en förut omnämnd till finansdepartementet
ingiven skrift. Det har i denna skrift gjorts gällande, att
de av kommittén förordade avskrivningsreglerna och speciellt förfarandet
vid utrangering av inventarier (nettometoden) skulle komma i konflikt
med bokföringsmässiga grunder och aktiebolagslagens föreskrifter angående
vad som skall framgå av vinst- och förlusträkningen samt de synpunkter
som varit vägledande vid den ändring av aktiebolagslagen som
genomfördes år 1951 efter insynskonnnitténs förslag. Konflikten anses
bero på att kommittén sett avskrivningsproblemet och den därmed sammanhängande
redovisningen endast från skattetekniska synpunkter, ehuru
kommittén förutsatte, att det taxeringsmässiga restvärdet alltid skulle
överensstämma med det bokföringsmässiga restvärdet.

Vid en i anledning av ter Vehns och Kellgrens påpekanden inom finansdepartementet
med tillkallad företagsekonomisk expertis förd diskussion
i ämnet har ansetts att något egentligt fog för den framförda kritiken
knappast finns. Jag kan här även erinra om att i länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län avgivna remissyttrande denna kritik inte ansetts
bärande. Nettometoden sådan den i kommittéförslaget utformats är uteslutande
att betrakta som ett uttryck för en skattemässigt medgiven rätt
till extra avskrivning vid försäljning av anläggningstillgångar. Detta innefattar
inte, lika litet som alternerandet mellan 30-regeln och kompletteringsregeln,
något som helst avkall från de i aktiebolagslagen uppställda reglerna
och principerna för avskrivning samt redovisning av försäljningsvinster
eller försäljningsförluster. Det bör hela tiden hållas i minnet att de skattemässiga
avskrivningsreglerna allenast ger ett uttryck för vilket lägsta bok11—Il
i h ant/ till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

162

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 100

förda inventarievärde, som varje särskilt år kan av taxeringsmyndigheterna
godtagas. Den skattemässigt tillåtna avskrivningsrätten är limiterad
nedåt genom enkla schablonregler, som anger lägsta taxeringsmässigt godtagbara
värde på inventarierna i deras helhet. Annat är uppenbarligen inte
avsett med skattereglerna.

Då jag sålunda inte kan finna några bärande invändningar anförda mot
det av kommittén föreslagna avskrivningssystemet, förordar jag att detta
lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Det är självfallet, att från rent deklarations- och taxeringsmässiga synpunkter
intet system är så enkelt och friktionsfritt i tillämpningen som
en helt fri avskrivningsrätt. De remissinstanser som, främst på andra
grunder, velat avvisa tanken på eu åtstramad avskrivningsrätt har velat
göra gällande — utan att framföra något alternativ eller godtagbart sådant
till kommittéförslaget — att detta skulle medföra stora tillämpningssvårigheter.
Jag kan inte finna att dessa invändningar har större fog.

Vad som här invänts är främst att svårigheter uppkommer vid gränsdragningen
dels mellan s. k. treårsinventarier — anskaffningskostnaden
för dessa får föras på omkostnadskontot och alltså omedelbart avskrivas
— och andra inventarier samt dels mellan omedelbart avdragsgilla reparationsarbeten
på inventarierna och sådana kostnader för förbättringar
som skall aktiveras och avdragas enligt 30-regeln. Dessa gränsdragningar
har alltid funnits, nämligen när det gäller avskrivningar hos enskilda
rörelseidkare och hos bolag som tillämpar bunden avskrivning. Efter vad
som upplyses från taxeringsmyndigheterna har meningsmotsättningar i
dessa fall inte förekommit i större omfattning. I några remissyttranden
från länsstyrelserna har i avseende å investeringsavgiften, där denna
gränsdragning hade en mycket större faktisk innebörd, sagts att tillämpningssvårigheterna
inte varit särskilt betydande. Då jag även är beredd
förorda en uppmjukning av kommittéförslaget i avseende å rätten att
framdeles utnyttja för stora avskrivningar, som gjorts ett år och då föranlett
taxeringshöjning, blir innebörden av förevarande kritik ytterligare
reducerad.

I sistnämnda hänseende innebär kommitténs förslag som huvudregel
att en i räkenskaperna verkställd för stor inventarieavskrivning, som föranleder
tillägg vid den skattemässiga inkomstberäkningen, skall anses
vara ett vid taxeringen definitivt förlorat avdrag. Med denna regel — som
har sin motsvarighet i nuvarande provisorium där därjämte föreskrives att
för hög räkenskapsmässig avskrivning kan medföra att företaget förlorar
sin, om än begränsade, fria avskrivningsrätt — har åsyftats att skapa
garantier för att företagen inte gör skattemässigt ej tillåtna avdrag. Med
tanke på de fall, där tvekan kan råda om gränserna för avskrivningsrätten,
har kommittén emellertid tillika förordat att taxeringsmyndigheterna efter

163

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

prövning av omständigheterna skulle äga medge företaget rätt att under de
följande fyra åren åtnjuta avdrag för den otillåtna överavskrivningen.

Vissa remissinstanser har riktat erinringar mot den diskretionära prövning,
som kommittén velat i nu angivet hänseende ålägga taxeringsmyndigheterna.
Därvid har framhållits, att myndigheterna skulle ställas inför
vanskliga avgöranden och att tvistigheter lätt kunde uppkomma. Jag delar
denna uppfattning och anser mig kunna förorda, att alla överavskrivningar
skall utan särskild prövning få taxeringsmässigt utnyttjas på sätt kommittén
för vissa fall förordat. Det synes mig knappast troligt att en så
utformad regel skulle i större omfattning medföra missbruk. Oriktiga deklarationsuppgifter
kan ju, som kammarrätten erinrat, i vissa fall föranleda
ansvarspåföljd.

I anledning av vad några remissinstanser påpekat därom att det extra
avdraget enligt nettometoden får, sådan kommitténs författningstext utformats,
utnyttjas för avskrivning å såväl äldre som nyanskaffade inventarier
medan en passus i kommitténs motivering närmast antyder att denna extra
avskrivning blott skulle få ske å sistnämnda inventarier, får jag framhålla
att den förstnämnda tolkningen är den riktiga. Annat torde inte heller ha
av kommittén avsetts.

Kommittén har med verkställda uträkningar visat, att om 30-regeln i
stället för fri avskrivning gällt för 1950, skatteunderlaget inom industrin
skulle för detta år ha varit ca 250 miljoner kronor högre än vad som var fallet.
Härtill kommer sedan överavskrivningar hos bolag och ekonomiska föreningar
inom andra områden av näringslivet än industrin. Kommittén har
ock påvisat att en betydande effekt skulle uppnåtts i enskilda fall. Jag hänvisar
till kommitténs anförda exempel.

Väl kan sägas att en avsevärt större effekt skulle uppnåtts om i stället
för 30-regeln planenlig avskrivning gällt. Av skäl jag förut framhållit bör
man emellertid enligt min mening inte gå längre än till en åtstramning i
den fria avskrivningsrätten. Jag delar å andra sidan inte den mening, som
från sina håll framförts, att effekten av 30-regeln skulle vara så ringa att
från konjunkturpolitisk synpunkt något värde av regeln inte skulle följa.
Ett ökat skatteuttag av bolag och föreningar med ca 150 miljoner kronor
för 1950 års vinster skulle självfallet haft sin givna konjunkturpolitiska
betydelse.

Om ett företag ett år inte helt utnyttjar medgiven avskrivning, följer
härav ett motsvarande högre bokvärde å inventarierna och följaktligen
större avskrivningsmöjlighet framdeles. Från några håll har likväl ifrågasatts
en ytterligare rätt att förskjuta ett avdrag från ett år till ett annat.
Jag kan inte förorda särskilda regler med sådan innebörd. Av det nyss

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

sagda framgår, att systemet automatiskt medför en förskjutning i avskrivningsrätten,
så att all anskaffningskostnad kan under några följande år
avskrivas. Att härutöver medge ytterligare förskjutningsrätt, exempelvis
så att vad som ett år inte utnyttjats skulle få i sin helhet utnyttjas redan
nästföljande år, synes —- så liberalt som reglerna utformats — inte påkallat
och skulle därjämte inte obetydligt komplicera systemet.

Ej heller kan jag, som i något remissyttrande ifrågasatts, förorda regler
om rätt till extra avskrivning efter dispens av riksskattenämnden.

Som jag förut framhållit, finner jag det önskvärt med samma avskrivningsregler
för aktiebolag och ekonomiska föreningar som för andra rörelseidkare.
Åtskilliga remissinstanser har uttalat sig härför och några tekniska
hinder för en sådan reform torde inte föreligga. Väl kan sägas att införandet
av 30-regeln för sistnämnda grupp av skattskyldiga inte gynnar de
konjunkturpolitiska synpunkterna; den planenliga avskrivningen är självfallet
från dessa synpunkter att föredraga. Å andra sidan torde en möjlighet
till snabbare avskrivning för enskilda rörelseidkare knappast föranleda
mer vägande invändningar av konjunkturpolitisk art.

Om 30-regeln torde också kunna sägas, att den är väl lämpad för enskilda
rörelseidkare. Metoden är enkel att tillämpa och företagsekonomiskt
att föredraga framför planenlig avskrivning. Tvister om avskrivningsprocent,
nettometodens tillämplighet m. in. skulle undslippas även för denna
grupp av skattskyldiga. En given förutsättning är att vad som inflyter vid
inventarieförsäljning skall utgöra skattepliktig inkomst, precis som nu är
fallet för aktiebolag och ekonomiska föreningar. En sådan utvidgning av
inkomstbegreppet skedde för de fysiska personernas vidkommande redan
för några år sedan, dock att denna utvidgning inte har avseende å intäkt
av fartygsförsäljning. Sistnämnda inskränkning sammanhänger med att
avskrivning enligt nettometoden ej lagfästs beträffande fysiska personer.
När denna metod nu blir automatiskt tillämplig för den som övergår till avskrivning
enligt 30-regeln, bör hinder ej möta att genomgående utvidga
inkomstbegreppet på antytt sätt för nu ifrågavarande skattskyldiga och
följaktligen medge även delägare i partrederier, fiskare och liknande skattskyldiga
den snabbare avskrivningsrätten enligt 30-regeln. Å andra sidan
måste fortfarande gälla att skattskyldig som så önskar får kvarstå på planenlig
avskrivning. För sådant fall bör beskattning av inkomst vid försäljning
o. likn. av inventarier ske i enlighet med vad nu gäller. Det får givetvis
förutsättas att fysisk person, innan han övergår till avskrivning enligt 30-regeln, gör klart för sig de härmed förenade konsekvenserna.

Helt förutsättningslöst kan 30-regeln emellertid inte få gälla för fysiska
personer och därmed jämställda skattskyldiga, lika litet som för aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Det måste, såsom nu gäller för sistnämnda
skattskyldiga, krävas att vederbörande har ordnad bokföring, som avslutas

165

Kangl. Maj:ts proposition nr 100

medelst vinst- och förlustkonto, och rätt att utnyttja 30-regeln bör tillkomma
skattskyldig endast efter en prövning av beskattningsnämnd utifrån
nyssnämnda krav. De villkor, som f. n. finns angivna i punkt 4 första stycket
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, skall självfallet generellt
gälla för rätt till avskrivning enligt 30-regeln. För avdrag vid taxeringen
enligt denna regel får också genomgående krävas att motsvarande avskrivning
skett i räkenskaperna.

Det är möjligt, att — som länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat -— ett
pendlande mellan fri och planenlig avskrivning av vissa skattskyldiga utnyttjats
i avsikt att vinna fördelar. Jag är likväl inte beredd förorda en
uttrycklig föreskrift mot rätt att återgå till planenlig avskrivning; det torde
i själva verket vara helt uteslutet att meddela en sådan bestämmelse. Då
det å andra sidan uppenbarligen inte är lagstiftarens mening att godtaga
ett dylikt alternerande, betingat enbart av önskemålet att förskaffa sig
tillfälliga förmåner, synes hinder inte böra föreligga för taxeringsmyndigheterna
att i sådana fall vägra företaget en förnyad övergång till 30-regeln.

Såsom länsstyrelsen i Jönköpings län påpekat är det, synnerligast om
30-regeln skall gälla alla rörelseidkare, angeläget att köp och försäljning
av inventarier redovisas på sådant sätt att full kontroll erhålles. Detta
önskemål torde kunna tillgodoses genom ändamålsenligt utformade deklarationsblanketter.
Det bör alltså ankomma på riksskattenämnden att närmare
överväga detta vid fastställandet av blanketterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har erinrat om att bestämmelser
saknas i skattelagarna angående värdeminskningsavdrag i förvärvskällan
tjänst men att i praxis avdrag medges i förhållande till inventariernas förslitning.
Vid inventariernas försäljning har, i avsaknad av bestämmelser,
återvunna värdeminskningsavdrag inte kunnat beskattas, därest de avyttrade
inventarierna varit i den skattskyldiges ägo mer än fem år. Länsstyrelsen
efterlyser bestämmelser och vill även förorda rätt att använda nettometoden
i dessa fall.

Jag delar länsstyrelsens mening att reglerande bestämmelser för nu åsyftade
fall är önskvärt, men jag är inte beredd att nu framlägga förslag i
ämnet. Spörsmålet torde först få prövas av 1950 års skattelagssakkunniga
eller annan utredning.

Några av remissmyndigheterna gjorda påpekanden av i huvudsak formell
natur torde böra iakttagas vid författningstextens utformning.

6. Avskrivning å byggnader
Gällande bestämmelser

Avdrag för kostnaden för anskaffning av byggnad, som är avsedd alt
användas i ägarens rörelse, får i princip åtnjutas endast i form av årliga

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

värdeminskningsavdrag. Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 a^
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. I vissa särskilda fall får
emellertid byggnadskostnaden i sin helhet avdragas för det år, då utgiften
för byggnadens uppförande ägt rum, nämligen i sådana fall då fråga är
om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år.

Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget
är beroende på den förebragta utredningen om byggnadernas livslängd.
Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning å fabriksbyggnader
merendels medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet. Efter
utredning, som visar att byggnaden är underkastad särskilt stor slitning,
kan högre avdrag få åtnjutas. I fråga om procentsatsernas storlek synes
praxis numer intaga en något mindre restriktiv hållning än tidigare.

I fråga om byggnad har inte i anvisningarna till kommunalskattelagen,
såsom fallet är beträffande inventarier, meddelats några bestämmelser om
avdrag för överpris eller merkostnad. I praxis har dock sådant avdrag medgivits,
då överpriset eller merkostnaden förorsakats därav att byggnad anskaffats
för utnyttjande av en speciell konjunktur.

Utrangeras eller nedrives i rörelse använd byggnad, beträffande vilken
den skattskyldige förebringar utredning om anskaffningsvärdet och i beskattningsavseende
åtnjutna värdeminskningsavdrag, får avdrag ske för
vad som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån detta belopp
överstiger vad som influtit vid avyttring av byggnadsmaterialier och dylikt
i samband med utrangeringen eller rivningen.

Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse,
hänföres köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse —
inte ens till den del som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna
avdrag för värdeminskning. Intäkten blir hänförlig till tillfällig förvärvsverksamhet.
Om influtet belopp blir skattepliktigt eller inte bedömes sålunda
enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning vid försäljning av
fast egendom. Är däremot byggnad att anse som varulager utgör givetvis
köpeskillingen intäkt av rörelse.

Företagsbeskattningskominittén

Kommittén framhåller att i direktiven för utredningsarbetet inte angivits,
att kommittén hade att verkställa översyn även av bestämmelserna
rörande avskrivning å byggnader. Kommittén hade likväl ansett sig i viss
utsträckning böra pröva denna avskrivningsfråga, då understundom gjorts
gällande att avskrivningsreglerna för byggnader och därpå grundad praxis
inte inneburit ett tillräckligt tillgodoseende av föreliggande avskrivningsbebov,
främst med hänsyn till den starkt stegrade återanskaffningskostnaden.
Därjämte hade gjorts gällande, att en begränsning i den fria avskrivningen
å inventarier skulle motivera en uppmjukning av de för byggnader
gällande avskrivningsreglerna, nämligen med hänsyn till att den fria av -

1G7

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

skrivningsrätten å inventarier kunnat i vissa fall utnyttjas i sådan omfattning
att en kompensation erhållits för en såsom otillräcklig ansedd avskrivning
å byggnader.

Till en början erinrar kommittén om att i samband med att den fria
avskrivningsrätten infördes år 1938 på förslag närmast av 1936 års skattekommitté
även frågan om en friare avskrivningsrätt å byggnader prövades.
Därvid ansågs en uppmjukning av de för byggnad gällande avskrivningsreglerna
förutsätta en utvidgning av inkomstbegreppet på så sätt att
vid avyttring återbekomna förut avskrivna belopp blev beskattade. Då
sådan beskattning på anförda skäl inte ansågs kunna föreskrivas, bortföll
även möjligheten till uppmjukning av de för byggnad gällande avskrivningsreglerna.
Skattekommittén betecknade kontrasten mellan den större
friheten i fråga om inventarier och strängheten beträffande byggnader såsom
beklaglig.

Därefter anföres att vad angick den sist anförda omständigheten, vilken
fick anses innebära att de olikartade avskrivningsreglerna på byggnader
och inventarier på sitt sätt ansågs kunna innefatta en orättvisa olika skattskyldiga
emellan och tillika understundom medverkade till en snedvridning
av investeringsverksamheten, denna självfallet förlorade i betydelse därest
eu begränsad fri avskrivning å inventarier genomfördes. Den friare avskrivningsrätten
beträffande inventarier gällde för övrigt endast aktiebolag
och ekonomiska föreningar under det att de för byggnader gällande
avskrivningsreglerna avsåg samtliga skattskyldiga, vilket alltså innebar
att kompenserande meravskrivningar å inventarier endast stått vissa skattskyldiga
till buds. Frågan om rätt till avdrag vid taxeringen för värdeminskning
av byggnader borde alltså enligt kommitténs mening bedömas
såsom en väsentligen fristående fråga.

Det spörsmål, till vilket kommittén sålunda i detta sammanhang haft
att taga ställning, var om den nu gällande lagstiftningen kunde anses medge
tillräckliga avdrag för värdeminskning.

Kommittén framhåller, att det i fråga om byggnader med hänsyn till att
det i regel gällde mycket stora och långvariga investeringar var motiverat, att
kostnaden fördelades över en betydligt längre period än när det gällde
maskiner och inventarier. Någon form av bunden avskrivning måste med
hänsyn härtill komma till användning. Annan mening härom hade inte
heller yppats inom kommittén. Det spörsmål som diskuterats hänförde
sig väsentligen till frågan huruvida avskrivningen skulle beräknas på
annat värde än anskaffningskostnaden och om i praxis använda procenttal
för avskrivningens beräkning kunde anses tillfyllest.

Vad först beträffade frågan om avskrivning å återanskaffningsvärdet
(nuvärdet) syntes detta spörsmål, anför kommittén, inte ha närmare uppmärksammats
i samband med 1938 års lagstiftning. Detta problem förelåg

168

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

val redan då men hade förts fram i diskussionen på allvar först under senare
år i samband med den under och efter det senaste världskriget höjda
kostnadsnivån. För kommittén framstod det visserligen såsom uppenbart
att frågan om avskrivning å nuvärdet beträffande byggnader inte till alla
delar var jämförbar med motsvarande spörsmål beträffande inventarier.
Någon prisstegringen kompenserande överavskrivning lämnade nämligen
gällande avskrivningsregler beträffande byggnader merendels inte något
utrymme för. Därtill kom att skillnaden mellan anskaffnings- och återanskaffningskostnader
kunde bli mycket betydande på grund av byggnadernas
normalt längre varaktighetstid. å andra sidan förelåg i fråga om byggnader
moment som minskade frågans betydelse. Mera sällan torde sålunda
förekomma att en industribyggnad helt utrangerades och ersattes av nybyggnad.
Betydligt vanligare torde vara att den äldre byggnaden om- eller
tillbyggdes, ofta i olika etapper. Härigenom erhöll vad av den ursprungliga
byggnaden återstod ett ökat värde och en längre varaktighetstid. Det skulle
ej heller förbises, att genom omfattande vid taxeringen avdragsgilla reparationsarbeten
byggnaderna ofta bibehölles eller understundom rent av
ökade i värde. Vidare kunde på grund av den långa brukstiden både stigande
och sjunkande priser hinna avlösa varandra, varför ofta intet kunde
med större bestämdhet förutses beträffande kostnadsnivån vid det framtida
tillfälle, då byggnaden till äventyrs utrangerades och ersattes med
en ny.

Därefter framhålles, att i likhet med vad fallet var beträffande inventarier
kommittén vidare måste konstatera, att det varken från teoretiska
eller praktiska utgångspunker förelåg någon enhetlig uppfattning i frågan
om det berättigade i att beräkna avskrivning å byggnad å nuvärdet. Om
emellertid en regel av sådan innebörd skulle upptagas, borde härav följa
att vid stigande penningvärde eller av annan anledning sjunkande byggnadskostnader
avskrivningarna minskades motsvarande.

Oavsett vilken inställning man än hade till berörda spörsmål, måste
det enligt kommitténs uppfattning av praktiska skäl vara uteslutet att i
ett permanent avskrivningssystem lägga återanskaffningsvärdet till grund
för beräkningen av den årliga avskrivningen. Vad kommittén anfört beträffande
de tekniska svårigheterna att bestämma återanskaffningsvärdet
å inventarier gällde i lika mån i fråga om byggnader. Härtill kom att en
avskrivning a nuvärdet med nödvändighet förutsatte en sådan utvidgning
av inkomstbegreppet vid försäljning av byggnader som man i tidigare
sammanhang inte funnit möjlig att genomföra.

Härtill fogar kommittén att en avskrivning å nuvärdet kunde inge vissa
betänkligheter även från konjunkturpolitisk synpunkt. Då prisstegring
regelmässigt inträdde under högkonjunktur, skulle avskrivning å nuvärdet
öka avskrivningsbeloppen och följaktligen förstärka företagens likviditet
i ett läge, dä detta inte var önskvärt av konjunkturpolitiska skäl. Det borde

169

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

uppmärksammas att de avskrivningar, varom i förevarande sammanhang
var tal, ofta uppgick till mycket betydande belopp. Kommittén fann alltså
att en avskrivning å nuvärdet i fråga om byggnader inte var förenlig med
de konjunkturpolitiska synpunkter som kommittén hade att anlägga vid
fullgörandet av sitt utredningsuppdrag.

Vad därefter gällde frågan om de procentsatser efter vilka avskrivningarna
skulle beräknas kunde uppmärksammas, yttrar kommittén, att
en högre avskrivningsprocent i sin mån kunde anses innefatta ett ef tei -kommande av önskemålet om visst hänsynstagande till ökade återanslcaffningskostnader.
I överensstämmelse med de överväganden som gjordes i
samband med 1938 års lagstiftning fann kommittén att även vid en uppmjukning
av avskrivningsreglerna i form av höjda procentsatser inkomstbegreppet
måste utvidgas till att omfatta åtminstone de vid avyttring åtei -bekomna tidigare åtnjutna värdeminskningsavdragen. Förutom att i manga
fall en för en dylik beskattning erforderlig utredning inte kunde presteras
av de skattskyldiga, något som redan det måste inge starka betänkligheter
mot en utvidgning av inkomstbegreppet, var enligt kommitténs mening
åtskilliga andra svårlösta spörsmål förenade med en lagstiftning av antydd
innebörd. En av dessa frågor var huruvida beskattningen skulle omfatta
jämväl värdestegring å mark; ett spörsmål som enligt gällande rätt vunnit
sin lösning enligt realisationsvinstprincipen. Om värdestegring på mark
skulle undantagas från beskattning mötte komplicerade problem, nät det
gällde att fastställa huru stor del av för en fastighet erlagd köpeskilling
respektive uppburen ersättning som belöpte å marken och huru stor del
som avsåg byggnaden. Vidare kunde framhållas, att vid den ifrågasatta
utvidgningen av inkomstbegreppet en fastighetsförsäljning ofta skulle
utlösa sådan beskattningseffekt att förutsättningarna för en ^investering
i hög grad skulle försämras, överhuvud skulle beskattningseffekten i enskilda
fall kunna bli av sådan storleksordning att allvarliga betänkligheter
måste inställa sig.

Härefter anför kommittén följande.

Även om det skulle vara möjligt att lösa frågan om utvidgning av inkomstbegreppet,
måste likväl en verklig uppmjukning av avskrivningsreglerna för byggnader
i form av väsentligt högre procenttal för avskrivningens bei åkning föranleda
ungefär samma invändningar ur konjunkturpolitisk synpunkt som en avskrivning
å nuvärdet. Det kan anmärkas att enligt den offentliga statistiken det
år 1952 taxerade byggnadsvärdet för svenska aktiebolag tillhöriga fastigheter
utgjorde ca 9 miljarder kronor. Någon motsvarande uppgift beträffande ekonomiska
föreningar finns ej. Om här bortses från att avskrivningen ofta i stället
grundas på den i många fall högre anskaffningskostnaden och om man räknar
en årlig avskrivning med 2 procent erliålles ett sammanlagt värdeminskningsavdrag
av ca 180 miljoner kronor. Om man tänker sig ett stadgande av innebörd
att värdeminskningsavdraget skulle få beräknas efter ett dubbelt så högt procent -

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

tal skulle följaktligen avskrivningsbeloppen öka med likaledes ca 180 miljoner
kronor. Väl skulle en friare avskrivning å byggnader än för närvarande möjligen
inte i och för sig stimulera till ökade investeringar just i byggnader under högkonjunktur,
men de genom ökade avskrivningar i företagen kvarhållna vinstmedlen,
som med hänsyn till de stora värden, det är fråga om, uppenbarligen
blir mycket betydande, skulle stå till företagens fria disposition för andra investeringar.
Följaktligen talar även de särskilda synpunkter, som kommittén har
att iakttaga, för ett bibehållande av nu gällande grunder för värdeminskningsavdrag
å byggnader.

Enligt vad kommittén därefter anför borde vid bedömningen av frågan
om avskrivning å byggnader beaktas att en mera väsentlig uppmjukning
av de för byggnader gällande avskrivningsreglerna måste antagas minska
1 öretagens intresse för avsättning till investeringsfonder. Investeringsfonderna
i deras tilltänkta utformning hade av kommittén bedömts såsom
varande det inom beskattningsområdet enda mera verksamma medlet fölen
stimulans till investeringar i lågkonjunktur. Även från denna synpunkt
kunde följaktligen invändningar riktas mot en mera väsentlig uppmjukning
av avskrivningsreglerna för byggnader.

På anförda skäl kunde kommittén inte förorda ändrade grunder för beräkning
av värdeminskningsavdrag å byggnad. Emellertid fann kommittén
angeläget att i praxis sådana värdeminskningsavdrag medgavs, som betingades
av byggnadernas ekonomiska livslängd.

Kommittén kunde inte helt frigöra sig från uppfattningen att — även om

pi axis under senare ar i vissa fall medgivit större avdrag än tidigare _

det förhållandet alltjämt förelåg, att vid bestämmandet av värdeminskmngsavdragets
storlek tillräcklig hänsyn inte togs till att en byggnads
ekonomiska livslängd med hänsyn till teknikens snabba utveckling och
produktionens därav betingade omläggning ofta väsentligt understeg den
fysiska livslängden. Kommittén förordade med hänsyn härtill att en viss
omredigering gjordes av bestämmelsen i punkt 7 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen, varigenom tydligare markerades den vikt som borde
lastas vid den ekonomiska livslängden, när det gällde att fastställa skälig
avskrivningsprocent.

Det får tilläggas, att vad kommittén i förevarande hänseende anfört och
förordat inte föranlett någon reservation inom kommittén.

Remissyttrandena

Kommitténs uttalanden och förslag i fråga om avskrivning å byggnader
har i det helt övervägande antalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Den av kommittén föreslagna omredigeringen av den ifrågavarande
anvisningspunkten avstyrkes dock av länsstyrelsen i Västerbottens län. I
det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna yttrandet ifrågasättes behovet
av den föreslagna ändringen.

171

Kungl. Maj. ts proposition nr i00

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Sedan kammarrätten förklarat sig intet ha att erinra mot den av kommittén
föreslagna ändringen i förevarande anvisningspunkt framhålles,
att den ifrågasatta uppmjukningen av föreskrifterna om vardeminskmngsavdrag
för byggnader kunde leda till att nu sedan åtskilliga år tillämpade
procenttal för beräkning av ifrågavarande värdeminskningsavdrag kom
att frångås i deklarationerna, något som kunde ge upphov till taxeringsbesvär
i'' icke ringa omfattning. Med hänsyn till att bestämmandet av de
procenttal, som skulle ligga till grund för värdeminskningsavdragens beräkning,
i regel förutsatte skönsmässiga bedömningar, syntes det önskvärt,
att riksskattenämnden, om de föreslagna bestämmelserna antogs, utfärdade
tämligen utförliga anvisningar till ledning för skattskyldiga och
taxeringsmyndigheter rörande den omfattning, vari den nya lydelsen av avdragsbestämmelserna
borde föranleda frångående av nu tillämpade procenttal
för avdragsberäkning.

I det av Sveriges grossistförbund avgivna yttrandet understrykes vad
kommittén anfört om att vid bestämmande av storleken av värdeminskningsavdraget
för byggnad »tillräcklig hänsyn inte tages till att en byggnads
ekonomiska livslängd med hänsyn till teknikens snabba utveckling
och produktionens därav betingade omläggning ofta väsentligt understiger
den fysiska livslängden». Enligt förbundets mening torde man med hänsyn
till de problem, som var förenade med en verklig uppmjukning av avskrivningsreglerna
för byggnader, i förevarande sammanhang icke komma myckeUängre
än till den omredigering av anvisningarna till 29 § i kommunalskattelagen,
som kommittén föreslagit.

Sveriges köpmannaförbund framhåller för detaljhandelns del angelägenheten
av att i praxis de synpunkter, som legat till grund for kommitténs
förslag till omredigering av anvisningspunkten, beaktades även i fråga om
butiks- och lagerfastigheter, där kraven på rationalisering och modernisering
numera medförde en snabbare ekonomisk värdeminskning än tidigare.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare framhåller, att det
förelåg utomordentligt stora svårigheter att komma till rätta med de spörsmål
som sammanhängde med frågan om avskrivning å byggnader, inte
minst vad gällde de taxeringstekniska spörsmålen. Kommittén hade lämnat
frågeställningarna öppna men dock föreslagit en från näringslivets synpunkt
tacknämlig omredigering i hithörande anvisningspunkt i syfte att
nå bättre anpassning mellan den ekonomiska livslängden och avskrivningsprocentens
storlek.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att de av kommittén föreslagna
ändringarna för avskrivning å byggnader, anvanda i rörelse, fick
anses som eu viss uppmjukning av gällande föreskrifter och praxis. Lansslvrelsen
hyste emellertid farhåga för att vid den praktiska tillämpningen

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

av desamma onödiga tvister skulle komma att uppstå om frågan om eu
bySSnads ekonomiska livslängd, spörsmål som var synnerligen svårbedömliga
för taxeringsmyndigheterna. Gällande bestämmelser och de i praxis
tillämpade procentsatserna för avskrivning å byggnad i rörelse torde ge
ett sådant godtagbart resultat, att någon ändring av bestämmelserna härutinnan
inte borde ske, såvida de ej kompletterades med lämplig regel om
beskattning av vinst vid försäljning av byggnad i rörelse, som innehafts
mer än 10 år. Kommittén hade emellertid inte ansett sig böra föreslå någon
sådan bestämmelse. Länsstyrelsen förordade därför att någon ändring infe
skedde i nu gällande avskrivningsregler för bvggnader.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Redan nu beaktas i praxis de speciella omständigheter som kan påverka eu
åyggnads ekonomiska livslängd. Den föreslagna omredigeringen till förmån för
ökade avsknvningsprocenter innebär därför ingen saklig ändring. Behovet av
förtydligande bör bedömas även mot bakgrunden av att det vid efterhandskontroll
ar ylterst svårt att utmönstra ombyggnadskostnader, som därför ofta lär avdragas
som reparationskostnader. Vidare blir del allt vanligare, att kontorslokaler
inrymmes i samma byggnadskropp som verkstäder, lager och andra egentliga
dnftutrymmen. Byggnader och maskiner betraktas ofta som en sammanhangande
enhet. Det är vanskligt att fastställa den rätta avskrivningsprocenten
tor olika delar av en och samma byggnad och valet av genomsnittsprocent sker
i regel till den skattskyldiges förmån. Länsstyrelsen är därför icke helt övertygad
om att den ifrågasatta omredigeringen erfordras.

Några remissinstanser har framhållit önskvärdheten av att frågan om
avdrag för värdeminskning å byggnader gjordes till föremål för ny utredning.
Yttranden av denna innebörd har avgivits av kammarrätten, länsstyrelsen
i Stockholms län, Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening
och handelskammaren i Gävle. Även näringslivets skattedelegation,
som dock inte gjort något bestämt uttalande härom, svnes vara av den
meningen.

Kammarrätten framhåller, att frågor om avdrag för värdeminskning å
byggnader under senare år till skillnad mot vad tidigare varit fallet endast
mera sällan varit föremål för taxeringsbesvär, beroende på att avdrag numera
schablonmässigt medgavs enligt procenttal, i fråga om vilka en tämligen
omfattande praxis förelåg. Enligt kammarrättens uppfattning hade
det vant önskvärt, att frågan om ifrågavarande värdeminskningsavdrag
av kommittén upptagits till något utförligare behandling, eftersom nu gällande
regler och därpå grundad praxis inte alltid torde leda till fullt tillfredsställande
resultat. I vissa fall medförde den starkt schabloniserade
tillämpningen, att avdrag medgavs med otillräckliga belopp, under det att
i andra fall medgivna avdrag inte motsvarades av verkliga kostnader. Kammarratten
ville därför uttala önskvärdheten av att bestämmelserna om
avdrag för värdeminskning å byggnader i lämpligt sammanhang upptogs
till ytterligare övervägande.

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig inte vara beredd förorda
att högre avskrivningsprocent för värdeminskning å byggnader än som
nu i praxis godtogs skulle medgivas generellt. Frågan härom innefattade
ett ämne, där disparata åsikter förelåg. Enligt länsstyrelsens mening borde
detta spörsmål bli föremål för en särskild omprövning.

Handelskammaren i Gävle, som i första hand tillstyrkt den av kommittén
föreslagna omredigeringen av anvisningarna, betonar önskvärdheten av
att förnyad utredning företogs med sikte på att astadkomma ytterligare
uppmjukning i fråga om avskrivningsreglerna för i rörelse nyttjade byggnader.
Enligt handelskammarens mening var ett beaktande av behovet
att beräkna avskrivningarna på nuvärdet av särskild betydelse i fråga om
detta slag av tillgångar.

Slutligen torde här få återgivas av länsstyrelserna i Stockholms och
Jönköpings län framförda ändringsförslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att, om vissa begränsningar
av nedskrivningsrätten genomfördes beträffande tillgångsgrupper där den
oreglerade värderingsrätten onekligen medfört överdrifter, det torde finnas
anledning att undersöka möjligheten att uppmjuka de bestämmelser, som
reglerade rätten till avdrag för utgifter för i rörelse använd fastighet. Kostnader
för ändringsarbeten, som inte medförde förbättrad räntabilitet utan
endast gjordes för att följa med utvecklingen och som skedde inom den
tidigare fastighetsvolymen, borde kunna få avdragas i större utsträckning
än som nu var fallet. En sådan utvidgning av avdragsrätten förutsatte emellertid
en viss utvidgning av inkomstbegreppet, vilket emellertid knappast
kunde tänkas ifrågakomma annat än beträffande juridiska personer; för
fysiska personer, vilka ofta förvärvat en fastighet genom arv, skulle en
sådan omläggning sannolikt icke vara möjlig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar bl. a., att de möjligheter till engångsnedskrivningar
å byggnader, som förelåg genom investeringsfonderna,
aktualiserade frågan om en ändring av inkomstbegreppet. Det syntes
i och för sig skäligt, att vinst vid avyttring av byggnad i rörelse samt vinst
på grund av utfallen brandskadeersättning för byggnad i rörelse hänfördes
till skattepliktig inkomst. De betänkligheter, som kommittén uttalat mot
eu sådan utsträckning av inkomstbegreppet, skulle väsentligt minskas, om
vinst vid avyttring eller brand fick användas till direktnedskrivning å nybyggnader
eller kvarvarande byggnader i rörelse.

I vissa fall skulle det säkerligen föreligga svårigheter att utreda det taxeringsmässiga
restvärdet å byggnaderna, men erfarenheten torde ha visat,
att det var möjligt att komma fram till rimliga lösningar av dessa frågor.
Fördelningen av köpeskillingen på byggnadsvärde och markvärde borde
härvid i de fall, då utredning härom inte förebragts, kunna ske med ledning
av det laxerade byggnadsvärdet och det taxerade markvärdet.

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Ett skäl, som enligt länsstyrelsens mening i synnerhet talade för en ändring
av gällande inkomstbegrepp, var att det ofta beträffande industribyggnader
var mycket svårt att avgöra, vad som var att hänföra till byggnad
och vad som var maskiner. Därjämte var det synnerligen vanligt, att kostnader
för nybyggnader och icke avdragsgilla förbättringskostnader ej aktiverades
utan belastade rörelsen det år de utfördes.

Departementschefen

Gällande regler om avskrivning å byggnader är inte så utformade att
de föranleder några erinringar från konjunkturpolitisk synpunkt. Att kommittén
likväl upptagit bestämmelserna i fråga till behandling sammanhänger
dels med att från näringslivets sida hävdas att rådande praxis är vid
bestämmande av värdeminskningsavdragens storlek väl restriktiv och dels
med att från samma håll gjorts gällande att en åtstramning i avskrivningen
å inventarier borde motivera liberalare avskrivningsregler för byggnader.
Kommittén har för egen del avvisat sistnämnda argument men funnit fog
föreligga för att föreslå en sådan omredigering av ifrågavarande bestämmelser
att tydligare än vad nu är fallet markeras den vikt, som bör fästas
vid den ekonomiska livslängden hos en byggnad, när det gäller att fastställa
skälig avskrivningsprocent. Någon egentlig ändring i nuvarande bestämmelsers
principiella innebörd avses däremot inte med förslaget.

I likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser vill jag förorda
att kommitténs förslag genomföres. Huruvida det kan finnas erfordeiligt
att, som kammarrätten ifragasatt, riksskattenämnden efter en författningsändring
utfärdar vägledande anvisningar, kan ej nu bedömas.
Det får ankomma på nämnden att pröva denna fråga.

Från några håll har förordats en fortsatt prövning av frågan om ändamålsenliga
regler för byggnadsavskrivning. Jag känner mig av de anförda
motiveringarna knappast övertygad om angelägenheten härav. Vad exempelvis
länsstyrelsen i Stockholms län anfört om teoretiskt tänkbara regler
för avskrivning vid vissa till- och ombyggnader synes kunna ge anledning
till både principiella och praktiska invändningar.

Som nämnts förordar jag emellertid att kommitténs föreslagna omredigering
av punkt 7 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen godtages.

7. Värdering av varulager
Gällande bestämmelser

I 41 § kommunalskattelagen stadgas att inkomst av rörelse skall beräknas
enligt bokföringsmässiga grunder, i den mån dessa inte står i strid med
särskilda bestämmelser i lagen. I anvisningarna till nämnda paragraf an -

175

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

gives detta stadgande innebära bland annat att hänsyn skall vid inkomstberäkningen
tagas till in- och utgående lager av varor, råmaterial, heloch
halvfabrikat in. in. ävensom till fordringar och skulder. Den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning ellei
förbrukning i rörelse — såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat,
handelslager, penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar
av förvaltade medel i aktier, obligationer, lanefordringar in. in.
skall för skattskyldiga som haft ordnad bokföring endast om särskilda
omständigheter därtill föranleder frangas vid inkomstbeiäkningen.

Dessa bestämmelser anses innebära, att en värdesättning å lagret kan godkännas
i taxeringshänseende därest densamma inte strider mot god köpmannased,
även om värderingen i och för sig skulle vara sådan, att tvekan
kan råda om den överensstämmer med vad som vanligen kan betecknas
såsom gott affärsbruk. Det är endast skattskyldiga med ordnad bokföring
som kan göra anspråk på att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen
skall äga vitsord vid taxeringen.

I detta sammanhang torde böra omnämnas att nedskrivning av värdet a
rättigheter till kontraherade ej levererade tillgångar godkännes endast i den
mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen
understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt
prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat skick försäljes.

Om beskattningsmyndighet frångått den skattskyldiges på hans räkenskaper
grundade inkomstberäkning och sasom inkomst för ett år beskattat
vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare
år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstbeiäkningen
för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det
sistnämnda årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn häitill
justeras på sådant sätt, att den redan beskattade vinsten inte för det
året ånyo tages till beskattning.

Såsom bestämmelserna om varulagervärderingen utformats i kommunalskattelagen
lämnar de inte något mera bestämt svar på frågan var gränsen
går för en i beskattningshänseende godtagbar nedskrivning av varulagret.

Inte heller skattedomstolarna har velat binda sig för någon fix nedre
gräns i fråga om tillåten nedskrivning. Detta torde sammanhänga med att
nedskrivningsbehovet är mycket olika för skilda varuslag och bianscher
och även kan växla högst betydligt mellan olika företag inom samma
bransch. Nedskrivningsbehovet kan också variera med hänsyn till det vid
varje bokslutstillfälle rådande konjunkturläget. Skattedomstolarna har
därför bedömt frågan om gränsen för tillåten nedskrivning från fall till
fall.

Av föreliggande rättsfall framgår, att rörelseidkare i praxis ansetts ha

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

en mycket vidsträckt — om än ej obegränsad — rätt att verkställa nedskrivning
å varulager i rörelsen.

Det må tilläggas att om för visst beskattningsår lagret är kvantitativt oförändrat
eller har ökat, varulagervärderingen torde kunna frångås endast
när fråga är om ökning av dold reserv i varulagret under beskattningsåret.
Däremot torde eu skattskyldig om lagertillgångarna minskat inte kunna
göra anspråk på att få bibehålla befintlig dold reserv. En dylik reserv lärer
nämligen böra upplösas i den mån lagret nedgår till sin mängd.

Ett försök att tillämpa en lägsta gräns för lagervärderingen vid inkomsttaxeringen
har sedan ar 1950 gjorts av mellankommunala prövningsnämnden.
Den lägsta gränsen har därvid i princip angivits till 30 procent av lagrets
anskaffningsvärde, i förekommande fall reducerat med hänsyn till inkurans
och prisfall, som kan konstateras å balansdagen. Från denna
huvudregel kan dock undantag göras. Om prisstegringen för varulagret
överstiger 100 procent av förkrigspriserna medgives sålunda, att den överskjutande
prisstegringen först får bortskrivas. Det därefter återstående
beloppet får nedskrivas med 70 procent. Är det utgående lagrets anskaffningsvärde
lika stort eller större än anskaffningsvärdet för det ingående
lagret medgiver nämnden att den ingående reserven räknad i kronor får
bibehållas oförändrad, även om bokföringsvärdet för det utgående varulagret
härigenom skulle komma att understiga 30 procent av anskaffningsvärdet.
Vidare får samma procentuella nedskrivning bibehållas för det utgående
varulagret som medgivits för varulagret vid beskattningsårets ingång.
Dessutom anser nämnden att, om ett företag tillämpat samma värderingspiinciper
under en längre följd av år, dessa värderingsprinciper ofta kan
godkännas vid beskattningen. Om sålunda en skattskyldig under en längre
tidsperiod konsekvent tillämpat normallagervärdering och om normallagerpriserna
är skäliga, synes nämndens mening vara att en sådan värdering
bör godtagas vid beskattningen, såvida varulagrets värde ej blir negativt.
Även då en skattskyldig värderar varulagret efter från år till år oförändrade
å-priser godtages detta, om å-priserna är rimliga.

De av mellankommunala prövningsnämnden sålunda tillämpade reglerna
for lagervärdering vid inkomsttaxeringen torde ha accepterats av flertalet
andra beskattningsnämnder. Därvid synes dock främst huvudregeln,
d. v. s. en lägsta gräns för lagervärderingen vid 30 procent av anskaffnings-
eller återanskaffningsvärdet, ha tillämpats. Dessa värderingsregler
har ännu inte kommit under beskattningsdomstolarnas prövning.

Vidare torde böra erinras om att under de senaste åren vissa inskränkningar
i nedskrivningsrätten temporärt beslutats som ett led i den förda
ekonomiska politiken. Sålunda antog 1951 års vårriksdag förordningen

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

den 30 mars 1951, nr 151, om investeringsskatt och samma års höstriksdag
förordningen den 14 december 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelsei
om värdering av varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Bestämmelserna i förordningen om investeringsskatt, vilka här beröres
endast i vad avser investeringar i varulager, innebar i princip att en
särskild skatt skulle erläggas av rörelseidkare, som under år 1951 ökat
sitt varulager. Skatt utgick emellertid endast om vid lagerökning den
dolda reserven — skillnaden mellan anskaffningsvärde och bokfört värde
— samtidigt ökat; skatten beräknades till 10 procent av ett beskattningsbart
belopp, som motsvarade reservökningen eller, om värdet av lagerökningen
var lägre, sistnämnda värde. Beräkning av värdet av lagerökning
och av ökning av dold reserv skulle därvid i regel ske vid jämförelse med
lagret vid 1949 års utgång. En reservökning, som tillskapats genom att till
investeringsfond avsatta medel tagits i anspråk, föranledde inte taxering
till investeringsskatt. Bestämmelserna om investeringsskatt var inte tillämpliga
på rörelseidkare med omsättning understigande 300 000 kronor för år.

Den tillfälliga förordningen om värdering av varulager, som antogs av
1951 års höstriksdag, avsåg samtliga rörelseidkare samt skulle gälla vid
1953 och 1954 års taxeringar. Förordningens bestämmelser kom emellertid
aldrig att tillämpas enär 1952 års riksdag med hänsyn till det ändrade
ekonomiska läget upphävde förordningen innan densamma trätt i tilllämpning.
Samtidigt antog sistnämnda års riksdag en förordning (SFS
755/1952) med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års taxering.
Även denna förordning upphävdes emellertid innan densamma hunnit
tillämpas. Avsikten med dessa tillfälliga bestämmelser var att begränsa
investeringar i lager i förvärvskällan rörelse genom att förhindra att lagerökningar
skulle delvis kunna finansieras med obeskattade vinstmedel.
Förordningarna avsågs sålunda tillämpliga om rörelseidkare vid utgången
av de mot ovan nämnda taxeringsår svarande beskattningsåren ökat sitt
varulager i jämförelse med varulagret vid utgången av det beskattningsår,
som gått till ända närmast före den 1 mars 1952 respektive före den 1 mars
1953, det s. k. jämförelselagret. Huvudregeln var att vid lagerökning fick
den dolda reserven inte öka. Hade den dolda reserven i sådant fall ökat,
skulle i princip ett belopp motsvarande reservökningen tilläggas nettointäkten
av rörelse. Vid beräkningen av detta tillägg fanns emellertid vissa
spärregler. Tillägget fick sålunda inte överstiga värdet av lagerökningen.
Man hade med andra ord velat förhindra just möjligheten att nedskriva
lagerökningen. För att möjliggöra en viss konsolidering för nystartade
företag och företag med små jämförelselager hade den modifikationen föreskrivits,
att eu nedskrivning till 50 procent av lagrets (åter-)anskaffningsvärde
alltid var tillåten. Tillägget fick i enlighet härined inte överstiga
ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, hällten av det lägre
12 — Biliang till riksdagens protokoll 1055. t sand. Nr 100

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena å lagret vid beskattningsårets
utgång och, å andra sidan, det bokförda värdet av samma lager.

Särskilda invenieringsbestämmelser. Kommunalskattelagen innehåller
inte några regler om inventering av varulager. I samband med avvecklingen
av krigskonjunkturbeskattningen meddelades emellertid av 1945 års riksdag
vissa bestämmelser i detta ämne att tillfälligt gälla. För att i möjligaste
mån skapa garantier för att hela lagret medtogs i inventariet föreskrevs
nämligen i en förordning med särskilda bestämmelser angående inventering
av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling
(SFS 777/1945) att i regel två i inventeringen deltagande personer skulle
å inventariet teckna en på heder och samvete avgiven försäkran att vid
inventeringen inte någon lagertillgång uppsåtligen undantagits. För att
hindra att inneliggande varulager värderades för lågt föreskrevs vidare, att
i inventariet skulle för varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda
för omsättning och förbrukning i rörelse, angivas anskaffningsvärdet eller
dagspriset vid bokslutstillfället (återanskaffningsvärdet). Den skattskyldige
ägde dock om han så önskade i stället angiva utförsäljningspriset, nämligen
under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
kunde på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt från det sålunda
.ingivna priset. Om en skattskyldig vid tidigare inventeringar regelmässigt
tillämpat annan tillförlitlig värderingsmetod, fick den skattskyldige även
vid 1945 års inventering angiva värdena enligt denna metod, under förutsättning
att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet å inneliggande lager
kunde på ett tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt från de i inventariet
angivna värdena.

Företagsbeskattningskommittén

Av kommittén verkställd undersökning av lagernedskrivningar. I betänkandet
redovisas en av företagsbeskattningskommittén verkställd undersökning
av lagervärderingen i ca 4 700 aktiebolag och ekonomiska föreningar
på grundval av de av dessa skattskyldiga år 1952 avgivna deklarationerna
för taxering till investeringsskatt. Från den i betänkandet (s. 178—201)
lämnade redogörelsen, vartill i övrigt hänvisas, torde följande få återges.

Det undersökta materialet utgöres av uppgifter angående lagervärden
m. in. som lämnats av aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilkas styrelse
har sitt säte inom Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands
och Västernorrlands län samt därjämte av vissa aktiebolag, vilkas
styrelse har sitt säte i Stockholms stad. Av bolag, vilkas styrelse har
sitt säte i nämnda stad, har medtagits bolag inom fyra av stadens åtta
bolagstaxeringsdistrikt.

Beträffande det undersökta materialets representativitet anför kommittén.

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Genom att uppgifter hämtats från samtliga ifrågakommande aktiebolag och ekonomiska
föreningar från län i skilda delar av landet har en viss garanti vunnits
för att de olika branscherna är tillfredsställande representerade.

Beträffande industrin torde den omständigheten att uppgifterna endast avser
aktiebolag och ekonomiska föreningar knappast minska materialets representativitet,
enär industriföretag av någon betydelse i regel drives i form av aktiebolag.

Även företag inom grosshandeln drives i så stor utsträckning såsom aktiebolag
eller ekonomiska föreningar att materialet, trots dess begränsning till dylika juridiska
personer, torde vara tillräckligt belysande.

För detaljhandeln däremot kan materialet inte sägas vara representativt, men
det bör dock kunna ge en viss ledning för bedömning av lagernedskrivningen
inom denna del av handeln.

Enligt kommitténs beräkning kan antagas att det undersökta materialet
för industrins del omfattar mellan 30 och 40 procent av hela industrin med
hänsyn till lagerhållningen. Beträffande gross- och detaljhandeln är i avsaknad
av jämförbar statistik någon motsvarande bedömning svår att göra.

Från deklarationerna till investeringsskatt har uppgift bl. a. hämtats i
fråga om varulagren vid 1949 och 1951 års — eller motsvarande räkenskapsårs
— utgång beträffande anskaffnings- och bokföringsvärdena. Med anskaffningsvärde
förstås här det lägsta av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena
(lagret värderas efter lägsta värdets princip) och efter avdrag
för inkurans. I de fall inkuransavdraget angivits i deklarationerna
har även uppgift härom insamlats.

I en kommentar till undersökningen framhåller kommittén att, då undersökningen
byggde på uppgifter, som lämnats i deklarationer till ledning
för taxering och uppgifterna varit mycket svårkontrollerbara och i hög grad
beroende på vederbörande företags eget bedömande, man inte kunde bortse
från att de av företagen gjorda beräkningarna inte var helt rättvisande. Man
måste sålunda räkna med, att då det gällt att beräkna t. ex. inkuransavdrag
och prisstegring detta kunde ha skett så att beräkningen varit till företagens
förmån vid taxeringen. Det hade nämligen legat i företagens intresse
att visa att lagerökningen och reservökningen i lagren mellan åren 1949
och 1951 varit så liten som möjligt. Härav följde att företagen hade intresse
av att visa ett högt anskaffningsvärde å 1949 års lager och således ett litet
inkuransavdrag i detta lager, en hög prisstegring mellan 1949 och 1951
samt ett lågt anskaffningsvärde å 1951 års lager och således ett stort inkuransavdrag
i detta lager. Man kunde inte bortse från att detta kunde ha
påverkat de lämnade uppgifterna.

Kommittén framhåller vidare, att det borde observeras att skillnaden
mellan anskaffningsvärde och bokfört värde inte alltid behövde i sin helhet
ha föranletts av en egentlig nedvärdering. Även om uttrycket nedskrivning
för enkelhetens skull användes för att beteckna differensen mellan nyss
angivna värden, fick delta uttryck täcka även den del av differensen som
kunde ha föranletts av en prisstegring å lagertillgångarna.

180

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Undersökningen visar bl. a. att nedskrivningen vid 1951 års utgång i
kronor räknad var betydande och uppgick till sammanlagt mer än 4 miljarder
kronor. Då det undersökta materialet enligt kommitténs uppskattning
knappast kan omfatta mer än \U av lagerhållningen hos samtliga landets
företag (undersökningen omfattar t. ex. endast en ringa del av detaljhandeln)
räknar kommittén med att den sammanlagda nedskrivningen av lagerhållningen
vid 1951 års slut utgjorde mellan 10 och 20 miljarder kronor.

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att prisstegringen under åren
1950 och 1951 uppgick till mer än 30 procent. Å andra sidan påpekar kommittén
att enligt den verkställda undersökningen skillnaden mellan anskaffningsvärde
och bokfört värde år 1949 uppgick till sammanlagt ca
3 miljarder kronor. Detta innebär, anför kommittén, att den sammanlagda
nedskrivningen vid utgången av år 1949 inte mera avsevärt kan ha understigit
motsvarande nedskrivningar år 1951.

Av den verkställda undersökningen finner man att den procentuella nedskrivningen
i förhållande till lagrens anskaffningsvärden obetydligt förändrats
mellan 1949 och 1951. För industrin inkl. byggnadsverksamheten
har den procentuella nedskrivningen något ökat, för grosshandel och detaljhandel
något minskat. De framkomna procenttalen är för industrin 56
resp. 58, för grosshandeln 53 resp. 50 och för detaljhandeln 58 resp. 52.

Kommittén har även undersökt den genomsnittliga procentuella nedskrivningen
inom olika branscher inom industrin, grosshandeln och detaljhandeln.
Den procentuella nedskrivningen för olika branscher företer betydande
avvikelser från de nyss angivna genomsnittssiffrorna.

Vad beträffar industrin ligger nedskrivningsprocenten — om man bortser
från byggnadsverksamhet, livsmedelsindustri och kraft-, belysningsoch
vattenverk, där nedskrivningen inte är jämförbar med läget inom andra
områden — mellan 50 och 70 procent av anskaffningsvärdena. Största nedskrivningsprocenten
visar pappers- och grafisk industri, 78 procent, samt
textil- och beklädnadsindustri, 63 procent.

Även grosshandeln utvisar — fransett ett par branscher — en variation
i nedskrivningsprocenten mellan 50—70 procent. Nedskrivningsprocenten
är dock i stort sett något lägre än för industrin.

Nedskrivningsprocenten inom detaljhandeln synes i regel ligga något över
motsvarande nedskrivningsprocent för grosshandeln.

För såväl industri som gross- och detaljhandel framgår av utredningen
att den procentuella nedskrivningen i stort sett är större hos företag med
stora lager än hos företag med mindre lager.

Vidare visar utredningen, om man går till de enskilda företagen, att nedskrivningsprocenten
varierar mycket mellan olika företag även inom samma
bransch. Ett inte ringa antal företag har högre nedskrivningsprocent än
70, d. v. s. de har gjort större nedskrivning än som mellankommunala prövningsnämnden
enligt huvudregeln medger. Utredningen ger emellertid

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

också vid handen att hos inånga företag skulle nedskrivningen vara ganska
obetydlig. De stora procentuella nedskrivningarna finns hos de gamla företagen
och hos dessa främst hos dem med stora lager. Även i andra åldersgrupper
är tendensen, som förut berörts, den att ju större lagren är desto
större är nedskrivningsprocenten.

Det torde böra framhållas att den i det föregående angivna lagernedskrivningen
beräknats å anskaffningsvärdet efter avdrag för inkurans.

Beträffande verkställda inkuransavdrag framgår av utredningen att endast
en del företag öppet redovisat inkuransavdragen. Avdragen visar stor
spridning även då det gäller företag inom en och samma bransch.

Kommitténs överväganden och förslag. Kommittén erinrar till en början
om att i utredningsdirektiven hade framhållits att det i fråga om varulagervärderingen
kunde vara lämpligt att undersöka huruvida bestämmelser
kunde utarbetas som motverkade spekulativa investeringar i lager
under tider då en viss återhållsamhet i lageranskaffningarna bedömdes
såsom från samhällets synpunkt önskvärd. Möjligen borde reglerna därvid
utformas så att de allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Vidare
hade framhållits, att bestämmelserna närmast syntes böra ha karaktär av
en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde förklaras skola
gälla för eu viss förestående tidsperiod.

Härefter anför kommittén följande.

Såsom skattelagarnas värderingsregler beträffande varulager kommit att tilllämpas
i praxis, d. v. s. att en mycket långt gående nedvärdering tillåtes, kan
reglerna inte anses fylla de krav som från konjunkturpolitisk synpunkt bör uppställas,
nämligen att de inte skall verka direkt investeringsstimulerande i högkonjunkturlägen.
Sådana inte önskvärda verkningar av värderingsreglerna kan
som i direktiven antytts motverkas genom särskilda bestämmelser som sättes i
kraft när en återhållsamhet i investeringar är från samhällets synpunkt önskvärd.
Då det emellertid som kommittén i tidigare sammanhang framhållit ofta är svårt
att avgöra när dylika bestämmelser skall börja tillämpas, kan skattelagarnas värderingsregler
i ett tidigt skede av en högkonjunktur, innan beredskapslagstiftningen
satts in, stimulera och underlätta investeringar i sådan omfattning att
svårigheter därigenom kan uppkomma att i ett senare läge bemästra de inflationistiska
tendenserna i högkonjunkturen. Därtill kommer att en beredskapslagstiftning
på detta område torde bli nödvändig att utforma på det sätt, att en
före ikraftträdandet av denna lagstiftning på grundval av de permanenta värderingsreglerna
bildad reserv får bibehållas. Om de permanenta bestämmelserna
tillåtit en mycket betydande nedskrivning, har företagen därigenom fått större
möjlighet att öka lagret även om beredskapslagstiftningen inte skulle tillåta en
nedskrivning av lagerökningen. Det bör nämligen uppmärksammas att företagets
likviditet förbättrats genom den minskning av skatten som erhållits genom nedskrivningen
och att företaget genom den stora reserven i lagret fått möjlighet att
även efter en lagerökning, som ej får nedskrivas, hålla lagret i dess helhet bokfört
i betryggande värde. Därjämte må framhållas att de medel, som genom
lagernedskrivningar frigöres, kan disponeras även för andra investeringar än i
varulager, I. ex. i inventarier. Som framgår av vad som anförts i samband med

182

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

redogörelsen för kommitténs lagerundersökning kan de medel varom här är fråga
uppgå till synnerligen stora belopp. De skäl, som kommittén anfört för eu permanent
begränsning av den fria avskrivningsrätten beträffande inventarier, kan
därför och i än större utsträckning åberopas även för restriktivare permanenta
värderingsregler i fråga om varulager.

Kommittén tillägger, att då nuvarande värderingsregler avseende varulager
infördes i skattelagarna år 1928 lagstiftaren knappast torde ha räknat
med att de skulle innebära möjlighet till en så långt gående nedvärdering
som praxis numera tillät. Begreppet god köpmannased när det gällde varulagervärdering
hade i hög grad påverkats av skattetrycket i förening med
frånvaron av en i skattelagstiftningen angiven nedre gräns för värderingen.
Det torde numera över huvud vara svårt att hävda att en nedvärdering gått
så långt att den kunde sägas strida mot god köpmannased. I andra länder
med striktare värderingsregler i skattelagstiftningen, t. ex. i England, torde
en sådan lagervärdering som regelmässigt tillämpades av svenska företag
anses direkt strida mot vad där ansågs som god köpmannased.

Frånvaron av mera preciserade lagervärderingsregler i skattelagarna
hade, enligt vad därefter anföres, medfört, att den skattskyldiges värdesättning
i allmänhet godtagits av beskattningsnämnderna. Frågor rörande tillläinpningen
av värderingsbestämmelserna avseende varulager hade mycket
sällan kommit under beskattningsdomstolarnas prövning. Detta berodde
även därpå att tillförlitliga uppgifter angående företagens lagervärdering
mera sällan stått taxeringsmyndigheterna till buds. Endast i undantagsfall
redovisade företagen öppet i balansräkningen de nedvärderingar som verkställts.
Från taxeringsmyndigheternas sida hade framhållits, att även vid
direkta förfrågningar svårigheter understundom förelegat att erhålla tillfredsställande
uppgifter. Företagen framhöll att inventeringen inte var så
verkställd att de utan ett mycket tidskrävande arbete kunde framräkna
anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet för lagren. Otvivelaktigt förelåg
en strävan hos många företag att hålla lagervärderingen dold för insyn.
Bristen på klara upplysningar beträffande lagret skapade ofta överdrivna
föreställningar om förekomsten av dolda reserver och hade inte kunnat
undgå att hos taxeringsmyndigheterna skapa en misstro mot de uppgifter
angående lagren som erhölls i samband med taxeringen.

Kommittén påpekar att av en i betänkandet lämnad redogörelse (s. 154
—178) för uttalanden, gjorda av länsstyrelserna och vissa näringsorganisationer
rörande erfarenheterna beträffande skattelagarnas regler om lagervärdering
framgick, att de hörda myndigheterna ganska enstämmigt ansett
en inskränkning i rätten till nedskrivning önskvärd och att vissa länsstyrelser
funnit att värderingsreglerna understundom utnyttjats på ett sätt
som betecknats som missbruk.

Härefter framhåller kommittén bl. a., att från näringslivets sida hävdades
att de liberala värderingsreglerna varit av mycket stor betydelse och

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

att någon inskränkning i desamma därför inte borde ske. Därvid anfördes,
att den dolda vinstutjämningen genom varierande lagervärdering ersatte
den öppna resultatutjämningen. Man pekade även på förhållandena efter
första världskriget, då skattelagstiftningen inte medgav företagen sådan
möjlighet till nedvärdering av lagren att de kunde skydda sig mot förlusterna
genom de våldsamma prisfallen. Jämförelse gjordes därvid med de
stora prisförändringar som under de senaste åren skett beträffande vissa
råvaror. Vidare framhölls att den frihet, som företagen åtnjutit beträffande
lagervärderingen, varit av ovärderlig betydelse, när det gällt att skapa förutsättningar
för en konsolidering av företagens finansiella ställning och möjliggöra
för företagen att redovisa jämnare vinster med därav betingade fördelar
bl. a. i konjunkturutj ämnande hänseende. Det betonades att den
konjunkturberedskap, som företagen under senare decennier kunnat bygga
upp, till stor del vilat på en försiktig lagervärdering och att alla strävanden
att begränsa utrymmet för en sådan måste medföra risker för en försämrad
konjunkturberedskap i framtiden.

Det var enligt vad i betänkandet framhalles även kommitténs uppfattning
att de liberala värderingsreglerna otvivelaktigt medverkat till en konsolidering
och en utveckling av näringslivet som från det allmännas synpunkt
varit av värde. Även om det allmänna fått bidraga till denna utveckling
genom att lämna avsevärda skattekrediter, borde inte enbart sistnämnda
synpunkt vara ett tillräckligt motiv från det allmännas synpunkt
att alltför radikalt beskära möjligheterna till nedvärderingar av varulagren
med anlitande av obeskattade vinstmedel. Däremot borde det vara önskvärt
från såväl skattemyndigheternas som företagens synpunkt att få klarlagt
var gränsen för en tillåten nedvärdering gick. Därjämte var det, såsom
tidigare framhållits, från konjunkturpolitisk synpunkt nödvändigt att
värderingsreglerna inte var så liberala att de i begynnande högkonjunkturlägen
verkade alltför investeringsstimulerande. En avvägning mellan de nu
anförda synpunkterna måste därför ske.

De permanenta värderingsreglerna. Kommittén anför, att det inte torde
kunna resas några berättigade invändningar mot sådan nedvärdering av
lagren, som var nödvändig för att erhålla hetryggande säkerhet mot förluster
på grund av inkurans och prisfallsrisk. Däremot var det svårt att
motivera att lagervärderingen enligt räkenskaperna skulle ligga till grund
för inkomsttaxeringen även i sådana fall, där lagervärderingen utnyttjades
i sådana vinstreglerande syften som t. ex. att nedbringa den bokföringsmässiga
vinsten med hänsyn till intresset att hålla tillbaka aktieägarnas
krav på högre utdelning, de anställdas krav på höjda löner eller till risk
för ökad konkurrens etc. Det var inte heller tillfredsställande att lagervärderingen
skulle utgöra eu ersättning för eu öppen resultatutjämning
mellan olika år. Det kunde också riktas erinringar mot att en konsolidering

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

med obeskattade vinstmedel skulle ske genom lagernedskrivning eftersom
behovet av en dylik konsolidering inte behövde stå i proportion till det inneliggande
lagrets storlek. Det kunde t. ex. — såsom i ett fall vilket särskilt
belysts inom kommittén — förhålla sig på det sättet att ett företag överlät
tillverkningen av detaljer och halvfabrikat åt underleverantörer. Hela risken
för denna del av tillverkningen låg i realiteten hos beställaren, men
det var underleverantören som formellt hade möjlighet att verkställa nedskrivning
å varulager trots att han hade ett fastställt försäljningspris. I
detta fall var det endast beställaren som kunde ställa berättigade krav på
en skattefri konsolidering för täckande av riskerna. Kommittén hade med
det sagda endast velat redovisa problemställningen och även giva exempel
på att den omständigheten att en rörelseidkare hade ett varulager i och för
sig inte behövde innebära att vederbörande hade ett berättigat anspråk att
få nedskriva detsamma med obeskattade vinstmedel. Det skulle från såväl
konjunkturpolitiska som andra synpunkter vara önskvärt om man kunde
skapa andra möjligheter för resultatutjämning och eventuellt även för konsolidering
med obeskattade vinstmedel samt låta lagervärderingen endast
taga sikte på förluster på grund av risken för inkurans och prisfall.

Kommittén hade, framhålles vidare, undersökt möjligheterna att lösa
problemet med en öppen resullatutjämning. Kommittén hade emellertid
av olika skäl funnit sig inte kunna förorda längre gående åtgärder än en
förlustutjämning begränsad till juridiska personer. Då det gällde lagervärderingen
hade kommittén med hänsyn härtill inte velat helt bortse från
önskemålet att bereda viss resultatutjämning genom varierande lagervärdering.
Detta innebar att de lagervärderingsregler som kommittén ville förorda
borde medge en viss möjlighet till konsolidering med obeskattade
vinstmedel under goda vinstår. Men kommittén fann inte fog för lagervärderingsregler
som syftade till att täcka alla de risker en verksamhet
förde med sig. Inte heller var det från det allmännas synpunkt enligt kommitténs
mening invändningsfritt att företagens fortsatta finansiering delvis
skulle ske med obeskattade vinstmedel, då det givetvis inte alltid kunde
förutsättas att de medel som genom skattekrediten ställdes till företagens
förfogande genomgående utnyttjades på ett från det allmännas synpunkt
lämpligt sätt. Det borde även framhållas, anför kommittén, att den omständigheten
att ett företag hade sitt lager nedskrivet till ett lågt värde i
och för sig inte utgjorde någon garanti för att företaget var välkonsoliderat
och väl berett att möta en lågkonjunktur.

Kommittén framhåller, att då det gällde att utforma striktare regler för
varulagervärderingen det enligt kommitténs mening skulle vara önskvärt
om man kunde anknyta bestämmelserna till värderingsprinciper, som i den
teoretiska företagsekonomin var mera allmänt accepterade, samt anför
härom.

Sådana värderingsregler tillåter emellertid i allmänhet inte någon ned- resp.

185

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

uppskrivning av lagret med hänsyn till resultatutvecklingen. Man skulle sålunda
utesluta möjligheten för företagen att utnyttja lagervärderingen för resultatutjämning.
Det bör ej ifrågakomma att ett företag skall kunna äga tillämpa viss
värderingsprincip i tider då denna medför en lagervärdering som är förmånlig
från företagets synpunkt men frångå samma princip när denna i ett annat läge
inte leder till önskvärt resultat. Det har vid diskussion inom kommittén framhållits,
att om ett företag vill konsekvent tillämpa en i den företagsekonomiska
teorin godtagen metod, detta borde vara tillåtet. Därvid har hävdats att många
företag söker att konsekvent tillämpa någon form av normallagermetod. Denna
värderingsmetod innebär att det lager företaget normalt behöver för sin verksamhet
upptages till konstanta och betryggande låga priser. Om lagret ett visst
år överstiger normallagret värderas lagerökningen till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet.
Om lagret minskar under normallagret upplägges en reserv,
som möjliggör att det sedermera pånyttfyllda normallagret kan nedskrivas till
de för detta lager tillämpade priserna.

Det torde emellertid enligt vad kommittén erfarit höra till undantagen att ett
företag tillämpar en normallagermetod som kan göra anspråk på att vara konsekvent
genomförd. I allt fall torde företagen i regel inte underlåta att skriva upp
lagret då så är nödvändigt för att undvika att redovisa förluster eller för att av
olika skäl, t. ex. med hänsyn till möjligheterna att verkställa oförändrad utdelning,
redovisa högre bokföringsmässig vinst än det verkliga resultatet för året
medger. Därtill kommer att det för taxeringsmyndigheterna torde vara omöjligt
att avgöra vad som kan anses motsvara ett företags normallager. Ett normallager
förändras nämligen när företagets verksamhet ökar eller minskar och med hänsyn
till bl. a. möjligheterna att snabbt komplettera lagren. Det torde även vara omöjligt
att närmare precisera hur värderingen skall tillgå då normallagret ändras
med hänsyn till företagets utvidgning eller inskränkning eller på grund av att
normallagrets sammansättning ändrats.

Enligt kommitténs mening borde därför — om striktare värderingsregler
skulle införas i skattelagsstiftningen — detta ske genom att fastställa vad
som i flertalet fall skulle utgöra lägsta gräns för värderingen. Denna lägsta
gräns borde fastställas till en viss procent av lagrets anskaffnings- (tillverknings-)
eller återanskaffningsvärde, d. v. s. enligt i huvudsak samma
princip som tillämpats av mellankommunala prövningsnämnden. Mot sådana
regler kunde anföras att de, om lagren var nedskrivna till lägsta tilllåtna
värden, medförde att reserverna framtogs vid lagerminskningar. Emellertid
borde den lägsta gränsen sättas så pass lågt att företagen inom ramen
för tillåten nedskrivning hade möjlighet att även vid måttliga lagerminskningar
tillämpa någon form av normallagermetod med skäliga värden för
normallagret. Att eu lägsta gräns föreskrevs innebar inte att företagen
nödvändigtvis måste ha sina lager nedskrivna till denna gräns. Risk förelåg
naturligtvis att, om en lägsta gräns fastställdes, det kom alt bli en viss strävan
hos företagen att ha sina lager nedskrivna till denna gräns. Gränsen
borde av detta skäl inte sättas alltför låg.

Kommittén framhåller därefter att, om lagren var nedskrivna till lägsta
gräns, man kunde befara att företagen, om lagren minskat under beskatt -

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

ningsåret, forcerade lageranskaffningen före balansdagen för att slippa
framtaga reserver till beskattning.

Härom yttrar kommittén vidare.

En sådan följd av skattelagarnas värderingsregler är inte önskvärd. Lagerpåfyllnad
bör ske då den av andra orsaker än hänsyn till beskattningseffekten är
lämplig att verkställa. Även nuvarande värderingsregler skapar en strävan hos
företagen att liålla stora lager å balansdagen även om det av andra skäl skulle
varit lämpligt att något dröja med lagerinköpen. För att i viss mån eliminera
denna verkan av värderingsreglerna — en verkan som måste bli större ju liberalare
reglerna är —- har kommittén ansett sig böra föreslå, att den nedvärdering,
som en viss balansdag godtages i beskattningshänseende, skall alternativt få beräknas
å medeltalet av lagrens anskaffningsvärden (återanskaffningsvärden) vid
beskattningsårets slut och vid de två närmast föregående beskattningsårens utgång.
En sådan bestämmelse medför att en negativ lagervärdering i vissa fall kan
komma att tillåtas. Om lagret vid beskattningsårets utgång avsevärt minskat, kan
vad som anses utgöra skälig nedskrivning av medeltalet av de tre årens lager bli
större än anskaffningsvärdet å lagret. I sådant fall får företaget upplägga en
värderegleringsfond för lagret, varvid avdrag medgives vid inkomsttaxeringen
för avsättning till denna fond. Har för visst beskattningsår avdrag medgivits för
avsättning till sådan fond, skall beloppet återföras till beskattning under nästföljande
beskattningsår. Vid detta beskattningsårs utgång får så bedömas om avdrag
för ny avsättning eventuellt kan ifrågakomma. Vid beräkning av det medeltal av
de tre senaste årens lager, å vilken tillåten nedskrivning får beräknas, kan av
praktiska skäl inte ifrågakomma att omräkna lagren till samma penningvärde i
de fall prisförändringar ägt rum mellan åren. En förutsättning för att en skattskyldig
skall få beräkna nedskrivningen å ett treårsmedeltal måste vara att lian
haft ordnad bokföring och att avsättning i förekommande fall till lagerregleringsfond
sker i räkenskaperna.

Kommittén tillfogar att i tider, då en mycket påtaglig bristsituation förelåg,
det kunde bli nödvändigt föreskriva speciella varulagervärderingsregler
av i stort sett samma innebörd som de i förordningen med provisoriska
bestämmelser om investeringsfond för ersättande av normallager
in. m. (SFS 278/1948) upptagna reglerna. Då utformningen av dylika regler
måste anpassas efter den speciella situationen hade kommittén ansett sig
inte kunna framlägga något förslag till en lagstiftning av sådan innebörd.

Därefter anföres att mot införandet av en lägsta gräns för lagervärderingen
hade även invänts att, om lagret var nedskrivet till lägsta medgivna värde,
ett kvantitativt oförändrat lager inte kunde bibehållas i oförändrat bokfört
värde vid stigande priser. Detta innebar att företagen tvingades skriva upp
sina lager och framtaga inte realiserade vinster till beskattning. Emellertid
borde, framhåller kommittén, företagen inom ramen för tillåten nedskrivning
kunna vid måttliga prisstegringar tillämpa en normallagermetod. I
tider av våldsammare prisstegringar förelåg i regel ett sådant konjunkturläge
då sådana speciella värderingsregler, som kommittén i annat sammanhang
närmare behandlade, borde tillämpas. Dessa värderingsregler borde

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

i princip innebära att företagets normallager fick, oberoende av prisstegringar,
bibehållas i oförändrat bokfört värde.

Enligt kommitténs mening borde, om i skattelagarna angavs en lägsta
gräns för värderingen, den tillåtna nedskrivningen beräknas å ett värde å
lagret som motsvarade det lägsta av anskaffnings- respektive tillverkningsvärdet
och återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets utgång. Med anskaffningsvärde
avsågs härvid de senast aktuella anskaffningspriserna. Det
sagda innebar att lagret skulle värderas enligt principen »först in—först ut».
Denna princip innebar att de först inköpta varorna ansågs först sålda. Lagret
vid beskattningsårets utgång skulle sålunda anses bestå av de senast
inköpta varorna.

Beträffande värderingen av inom det egna företaget producerade tillgångar
anför kommittén följande.

l)å fråga är om tillgångar, som framställts inom det egna företaget, skall såsom
anskaffningsvärde i princip anses direkta tillverkningskostnader (material och
arbetslöner) ökade med indirekta tillverkningskostnader, varvid hänsyn dock
ej behöver tagas till ränta å eget kapital. Det torde vara nödvändigt att i skattelagarna
på detta sätt definiera vad som utgör tillverkningsvärde för inom företaget
tillverkade varor. Det blir alltmer vanligt att man inom industrin vid inventeringen
upptager dylika tillgångar endast till värden motsvarande direkta kostnader.
Något pålägg göres med andra ord inte för indirekta kostnader. Detta
innebär att en betydande nedvärdering redan vid inventeringen i själva verket
skett å dessa tillgångar i förhållande till vad som är fallet för den rörelseidkare
som vid inventeringen medräknat de indirekta tillverkningskostnaderna. Dessa
kostnader varierar givetvis mycket starkt mellan olika branscher. I vissa branscher
kan de indirekta kostnaderna uppgå till något tiotal procent av direkta
arbetslöner under det att i andra branscher dylika kostnader kan uppgå till ett
par hundra procent. Vid bedömningen av om ett företag underskridit den lägsta
gränsen för värdesättningen måste för tillgångar som här avses i anskaffningsvärdet
även inräknas skäligt pålägg för indirekta kostnader. Grunderna för beräkningen
av detta pålägg bör i deklarationen angivas av företaget. Några enhetliga
normer för påläggets beräkning kan inte föreskrivas då pålägget av natuiliga
skäl måste bliva olika för olika branscher och olika företag. För inom det
egna företaget tillverkade varor kan ett återanskaffningsvärde vid beskattningsårets
utgång i regel inte angivas. Om beräknat försäljningspris för dylika tillgångar
är lägre än tillverkningsvärdet skall tillgångarna däremot upptagas till försäljningsvärdet
efter avdrag för försäljningskostnaderna.

Därefter anföres att om eu lägsta gräns för lagervärderingen fastställdes
det torde bli nödvändigt att föreskriva, att eventuellt avdrag för inkurans
skulle redovisas öppet. I inkuransavdraget låg sä mycket av subjektiv bedömning
att värdet av en fastställd nedre gräns för lagervärderingen till
stor del gick förlorad om nedvärderingen med hänsyn till inkurans skulle
godkännas utan närmare prövning. För företag inom handeln borde inkuransavdraget
motsvara lika stor procent av den verkliga anskaffningskostnaden
som nedsättningen av utförsäljningspriset på grund av inkurans
utgjorde av utförsäljningspriset för kuranta varor. För industriföretagen

188

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

torde någon dylik regel för beräkning av inkuransavdrag svårligen kunna
angivas. Icke kuranta varor torde, då berörda princip för inkuransavdragets
beräkning inte kunde tillämpas, få upptagas till beräknat utförsäljningspris
i den mån detta var lägre än tillverkningsvärdet. Inom industrin
torde okuranta varor ofta endast ha ett skrotvärde till vilket värde dessa
varor borde upptagas. Även denna reducering av tillverkningsvärdet borde
dock redovisas öppet.

Kommittén förutsatte att företagare i inkomstdeklarationen ålades att
angiva värdet å varulagret värderat till det lägsta av anskaffnings- respektive
tillverkningsvärdet och återanskaffningsvärdet (utan avdrag för inkurans)
vid beskattningsårets utgång. Särskild föreskrift härom borde intagas
i taxeringsförordningen. Från detta värde skulle avdrag därefter göras
för inkurans. Om inkuransavdraget inte översteg 5 procent av det upptagna
lagervärdet och om ett sålunda beräknat avdrag inte syntes i det enskilda
fallet oskäligt, borde detta avdrag i regel utan särskild prövning
kunna godtagas av taxeringsmyndigheterna. För branscher där inkuransavdraget
regelmässigt var betydande, t. ex. modebetonade branscher, skulle
enligt kommitténs förslag riksskattenämnden efter framställning från och
i samråd med vederbörande näringsorganisationer fastställa den högre procentsats
för inkuransavdrag, som inom dessa branscher i regel borde kunna
godtagas utan särskild prövning. Endast om en rörelseidkare kunde göra
sannolikt att inkuransavdraget för hans rörelse på grund av särskilda omständigheter
var avsevärt högre än det avdrag som erhölls enligt sålunda
angivna procentsatser borde han vara berättigad till högre avdrag. Å det
erhållna värdet å lagret efter avdrag för inkurans skulle så den tillåtna
nedvärdei ingen beräknas. Det borde tilläggas att om lagret huvudsakligen
bestod av råvaror och stapelprodukter, inkuransavdraget i regel borde vara
obetydligt.

Enligt vad därefter framhålles var kommittén väl medveten om att många
erinringar kunde riktas mot en dylik schablonisering av avdraget för inkurans.
Förhållandena var inom olika branscher och företag så olikartade,
att det mången gång var omöjligt att i en enda procentsats inbegripa så
vitt skilda sortiment som t. ex. textilgrossistens och kolonialvarugrossistens.
Dessa omständigheter, ävensom variationerna mellan olika år och i vissa
fall även mellan olika orter, medförde att en hög procentsats måste väljas,
för att den skulle kunna täcka alla praktiska fall. Ä andra sidan kunde,
om nedskrivningsprocenten sattes för låg, vissa företag komma i sådant
läge, att det lönade sig bättre att utsortera en inkurant vara än att bibehålla
densamma och redovisa den i inventariet. Det torde även medföra
stora svårigheter till och med för branschorganisationerna att beräkna en
normal inkuransnedskrivning för en viss bransch enär mycket betydande
variationer kunde förekomma hos olika företag inom samma bransch. Trots
dessa invändningar mot en schablonisering av avdraget ansåg kommittén

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 189

övervägande skäl tala för att man på angivet sätt reglerade inkuransnedsk
rivningen.

Rörande frågan om den procentsats med vilken nedskrivning bör få ske
gör kommittén följande allmänna uttalanden.

Vid avvägningen av denna procentsats måste såsom tidigare framhållits hänsyn
tagas till att de permanenta värderingsreglerna väl bör vara liberala men av konjunkturpolitiska
skäl mer restriktiva än de nuvarande. Därjämte torde man få
räkna med som förut framhållits att om en viss gräns för lagervärderingen fastställes,
detta kan antagas påverka vissa företag så att de strävar efter att hålla
lagren nedvärderade till denna gräns. Även detta talar för att gränsen inte sättes
alltför lågt. Mot en alltför låg gräns talar även det förhållandet att om företagen
har sina lager nedskrivna till denna gräns det måste bli en strävan hos dem att
bibehålla lagret även i tider då det skulle vara bättre att minska lagerhållningen.
Den av mellankommunala prövningsnämnden tillämpade procentsatsen synes med
hänsyn härtill medgiva möjlighet till en alltför långt gående nedvärdering. Vid
avvägningen av procentsatsen måste hänsyn även tagas till att kommittén föreslår
regler för en viss öppen förlustutjämning för juridiska personer. Visserligen
har kommittén inte ansett sig kunna föreslå liknande regler för fysiska personer,
men det torde förhålla sig så — vilket även den av kommittén gjorda utredningen
angående lagernedskrivningar visar —■ att de procentuellt sett mycket stora nedskrivningarna
gjorts av företag med stora lager. Dessa företag drives regelmässigt
i aktiebolags- eller föreningsform. En begränsning i nedskrivningsmöjligheterna
skulle därför främst drabba sådana företag, för vilka möjlighet till en viss öppen
förlustutjämning vid ett genomförande av kommitténs förslag lämnas. Vidare bör
framhållas att den tillåtna nedskrivningen enligt kommitténs förslag alternativt
får beräknas å medeltalet av värdena av de tre senaste årens lager. Även detta
motiverar att procentsatsen inte sättes alltför högt.

Å andra sidan måste en sådan nedvärdering tillåtas att en säker garanti erhålles
för prisfallsrisker och att därutöver en viss möjlighet till skattefri konsolidering
lämnas.

Därefter anföres att kommittén efter sina överväganden kommit till att
den lägsta gränsen för lagervärdering för flertalet företag borde sättas vid
50 procent av anskaffnings- (tillverknings-) respektive återanskaffningsvärdet
å lagren efter avdrag för inkurans. Häremot fick vägas den öppnade
möjligheten till att värdera lagret enligt en modifierad normallagermetod,
innebärande t. o. in. i vissa lägen en rätt till negativa lagervärden, och till
möjligheten av förlustutjämning. Även ett förslag, för vilket strax skall
redogöras, innebär, yttrar kommittén vidare, ytterligare uppmjukningar i
den av kommittén förordade värderingsregeln, framförallt för industrin,
vilken visat den högsta genomsnittliga nedvärderingen.

För att garantera att värderingsreglerna gav fullt betryggande säkerhet
för prisfallsrisk skulle enligt kommitténs förslag en alternativ värderingsregel
kunna tillämpas för sådana varor, vilka var underkastade de största
prisförändringarna, nämligen råvaror och stapelprodukter, d. v. s. varor
vilka undergått mycket liten grad av förädling och för vilka eu ständig efterfrågan
fanns och på grund därav även kontinuerliga prisnoteringar. För

190

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

dessa varor borde såsom underlag för beräkning av tillåten nedskrivning
alternativt få användas de lägsta priserna under senaste femårsperiod;
med lägsta pris avsågs lägsta marknadspris. Om sådana priser lades till
grund för värderingen, borde nedskrivningsprocenten dock ej sättas högre
än till 30 procent. Därvid borde särskilt avdrag för inkurans medgivas endast
om det kunde visas att mera avsevärd inkurans förekom i detta lager.
Det borde inte möta något hinder att företaget värderade en del av sitt lager
av råvaror och stapelprodukter enligt huvudregeln och en annan del enligt
denna specialregel.

I betänkandet (s. 212—215) redovisas en av kommittén gjord undersökning
hur en värdering enligt huvudregeln, d. v. s. en nedskrivning till 50
procent av dagsvärdet, beträffande sulfitved, bly, kopparplåt och stenkol —
för vilka uppgifter om priser vid de olika årens slut funnits tillgängliga —
ställer sig i förhållande till en värdering av samma tillgångar till 70 procent
av lägsta värdet under en femårsperiod. Utredningen visar att en tillämpning
av de båda metoderna ger i stort samma resultat, dock att en mera
jämn lagervärdering erhålles vid användning av lägsta värdet under en
femårsperiod, enär tillfälliga prisstegringar inte slår igenom i lagervärdena.

Kommittén framhåller, att de i det föregående behandlade reglerna var
avsedda att gälla för flertalet företag. Kommittén hade inte härutöver ansett
sig kunna framlägga förslag om en differentiering av den tillåtna nedskrivningen
i syfte att tillgodose olika i verkligheten förekommande variationer
i nedskrivningsbehoven. Varje differentiering på huvudgrupper måste
nämligen bli godtycklig. Inom handeln hade t. ex. företag med snabb omsättning
mindre prisfallsrisker än företag med långsam omsättning, inom
industrin var prisfallsriskerna större beträffande varor där råvarukostnaderna
dominerade men mindre beträffande varor där arbetskostnaderna var
utslagsgivande. Om emellertid ett företag kunde visa att reglerna inte gav
tillräckligt skydd mot befarat prisfall, skulle givetvis en längre gående nedvärdering
godkännas. För vissa företag åter kunde en nedvärdering enligt
huvudregeln inte tillåtas. Detta gällde t. ex. banker och andra penninginrättningar,
försäkringsföretag, byggnadsföretag med lager av fastigheter,
företag vilkas lager i betydande utsträckning bestod av prisgaranterade
varor, industriföretag som arbetade på beställning etc. För dessa företag
hade kommittén inte ansett görligt att föreslå fixerade lägsta gränser för
nedvärderingen. Det torde få överlåtas åt praxis att utifrån en i lagstiftningen
angiven allmän princip här skapa värderingsnormer, som för olika
typer av företag måste bli ganska varierande. Såsom norm för nedvärderingen
borde gälla att denna skulle ge säker täckning för de risker, som var
förknippade med lagerhållningen men i övrigt inte ge större utrymme för
en konsolidering än vad för övriga företag ifrågakom. Det var också möjligt
att sedan erfarenhet av de nya reglerna vunnits det blev möjligt att för
olika typer av företag närmare angiva vad som i regel borde vara gräns

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

för nedvärderingen vid inkomsttaxeringen. Möjligen kunde riksskattenämnden
genom att lämna taxeringsmyndigheterna vägledande anvisningar påverka
praxis i här avsedd riktning.

I detta sammanhang har kommittén även berört frågan om gränsdragningen
mellan varulager och fordringar, då det gäller beställningsarbeten.

Härom anför kommittén.

Då fråga är om beställningsarbeten, som utgör lös egendom t. ex. varvsindustrins
fartygsbeställningar, är de under tillverkning varande tillgångarna att anse som
tillverkarens varulager. I den mån riskerna i fråga om detta lager i realiteten
ligger, såsom kommittén i tidigare sammanhang framhållit, hos beställaren, kan
tillverkaren inte göra anspråk på att få nedskriva detta lager i skattehänseende
efter samma grunder som andra lagertillgångar. Nedskrivning bör ske för att ge
garanti för de förlustrisker, som kan vara förknippade med beställningen. Då
det däremot gäller arbeten som nedlägges å fastighet tillhörande beställaren är
det inte längre fråga om varulager för entreprenören. Genom de å fastigheten
nedlagda arbetena har entreprenören fått en fordran å beställaren, svarande mot
nedlagda kostnader, och denna fordran får endast nedskrivas i beskattningshänseende,
därest det göres sannolikt att risk föreligger för förlust å entreprenadarbetet.
Materiallagret utgör entreprenörens varulager. Utläggen för å fastigheten
utförda arbeten är däremot enligt kommitténs mening bokföringsmässigt
och skattemässigt att hänföra till fordringar.

Därefter uttalas att av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt
framgick, att praxis intagit den ståndpunkten att — om lagret inte minskat
under beskattningsåret — en ingående dold reserv i lagret skulle få bibehållas
även om lagret var mycket lågt värderat. Om värderingsreglerna utformades
enligt kommitténs förslag skulle värderingen av lagret vid beskattningsårets
utgång bedömas oberoende av hur det ingående lagret värderats.
Det kunde enligt kommitténs mening inte föreligga något berättigat
krav att en reservering i lager, som gjorts med obeskattade medel, skulle
få bibehållas då reserveringen inte längre kunde anses vara nödvändig.

Kommittén ville också framhålla att bedömningen av lagervärderingen
skulle, för skattskyldig som hade flera förvärvskällor, bedömas för varje
förvärvskälla för sig. Enligt bestämmelserna i 41 § kommunalskattelagen
med de till denna paragraf hörande anvisningarna skedde nämligen inkomstberäkningen
särskilt för varje förvärvskälla.

Bestämmelser om inventering av varulager. I avseende härå anför kommittén
att om värderingsreglerna utformades på det sätt kommittén föreslog,
nämligen att en fix nedre gräns för värderingen fastställdes för flertalet
företag, man måste skapa förutsättningar för att skattemyndigheterna
skulle kunna kontrollera att denna gräns inte underskreds. Såsom tidigare
framhållits förutsatte kommittén att uppgift å lagervärdena lämnades i
inkom stdeklarationen. Därjämte syntes det nödvändigt införa sådana bestämmelser
beträffande inventeringen av lagren att dessa värden med till -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Facklig säkerhet kunde framräknas och kontrolleras. Även för genomförandet
av den särskilda lagstiftning, som för vissa konjunkturlägen kunde
befinnas erforderlig, var dylika bestämmelser av avgörande betydelse. En
förutsättning för att en sådan speciell lagstiftning skulle kunna genomföras
och redan från början få avsedd effekt var nämligen, att företagen kunde
lämna tillförlitliga uppgifter angående inte blott årets utan även vissa
tidigare års lagervärden och att möjlighet till kontroll av dessa förelåg.

Vidare erinrades om att från taxeringsmyndigheternas sida ofta påtalats
svårigheterna att av de skattskyldiga få säkra uppgifter angående lagervärdena
och även att kontrollera uppgivna värden. Detta förhållande måste
anses otillfredsställande med hänsyn till den stora betydelsen av tillförlitliga
uppgifter om lagervärdena för såväl inkomst- som förmögenhetsberäkningen.

Kommittén hade undersökt möjligheterna att införa permanenta bestämmelser
för inventering av varulager. Kommittén hade därvid funnit att dylika
inventeringsbestämmelser i princip borde utformas på sätt skedde i
1945 års förordning med särskilda bestämmelser angående inventering av
varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling. Mot
sistnämnda inventeringsbestämmelser hade invänts att desamma särskilt
ined hänsyn till att de beslöts vid en så relativt sen tidpunkt medförde ett
betungande merarbete för de skattskyldiga utan att i nämnvärd grad öka
myndigheternas möjligheter till kontroll av lagervärderingen, dels ock att
det material, som därigenom framkom, inte skulle kunna effektivt utnyttjas
av beskattningsmyndigheterna. Kommittén var medveten om att inventeringsbestännnelser
inte i och för sig gav en säker garanti för rätta lagervärden.
Genom sådana bestämmelser fick likväl taxeringsmyndigheterna
helt andra möjligheter än vad för närvarande var fallet att kontrollera
lagervärderingen. Enligt kommitténs uppfattning var alltså inventeringsbestämmelser
en nödvändig förutsättning för införande av de värderingsbestämmelser
som kommittén i det föregående föreslagit liksom för tillfälligt
skärpta värderingsbestämmelser. Kommittén hade övervägt om lagfästa
inventeringsbestämmelser skulle vara en alltför betungande anordning
från företagens synpunkt. Emellertid hade kommittén, som i denna fråga
haft samråd med företrädare för företagens expertis på detta område, inte
bibragts den uppfattningen att så skulle bli fallet. Å andra sidan borde
vid bestämmelsernas utformning viss hänsyn tagas till den praxis som
redan utbildats hos vissa företag i avseende å inventeringen. Redan enligt
bokföringslagen torde förutsättas att inventeringen skedde post för post
till vissa värden. Det syntes inte vara någon alltför stor belastning att av
företagen kräva att dessa poster upptogs till sådana värden som erfordrades
för bestämmelsernas tillämpning.

Kommittén framhåller att bestämmelserna i 1945 års förordning beträffande
de värden, till vilka inventeringen skulle ske, även syntes kunna

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ligga till grund för motsvarande stadganden i de nu ifrågasatta föreskrifterna.
Härom anföres följande.

Inventeringen skall sålunda kunna ske till anskaffnings-, återanskaffnings- eller
försäljningspris. För att inventeringen skall få ske till utförsäljningspriser måste
dock krävas att det skall vara möjligt att från dessa på ett tillfredsställande sätt
framräkna anskaffningsvärdena. För den övervägande delen av handeln bör dessa
bestämmelser inte medföra egentliga svårigheter. För företag med lager, som är
mycket stort och består av många olika artiklar och där inventeringen av praktiska
skäl måste ske mera summariskt, måste särskilda undantagsbestämmelser
stadgas, vilka lämpligen bör få den utformningen att den utredning dylik skattskyldig
lämnar angående lagrets värde skall äga vitsord även om inventeringen
inte verkställts i enlighet med förordningens bestämmelser, såvida inte värdet
framstår såsom uppenbart oriktigt. Emellertid torde även sådana företag med
vissa års mellanrum företaga en noggrannare inventering. Vid denna inventering
skall givetvis värderingsbestämmelserna äga tillämpning.

Då det gäller företag, som tillverkar varor, således främst industriföretagen,
skall inventeringen i fråga om hel- och halvfabrikat ske till tillverkningsvärdet.
I detta värde skall, förutom direkta tillverkningskostnader, även ingå skälig andel
av indirekta tillverkningskostnader. Det torde därvid få godtagas att de indirekta
kostnaderna beräknas såsom ett särskilt pålägg vars storlek blir beroende av vad
som är brukligt och skäligt för företaget och för branschen. Redogörelse skall i
inventariet lämnas för grunderna för beräkningen av sådant tillägg.

Enligt kommitténs mening borde bestämmelsen i 1945 års förordning om
försäkran av i inventeringen deltagande personer om att samtliga lagertillgångar
var medtagna även ingå i de permanenta inventeringsbestämmelserna
liksom även vissa strafföreskrifter vid osant intygande. Det syntes
lämpligt att i inventariet särskildes olika grupper, för vilka olika nedskrivningsbehov
kunde antagas föreligga, såsom beställningsarbeten, prisgaranterade
varor, råvaror och andra stapelvaror. Okuranta varor borde upptagas
för sig. Nedskrivning på grund av inkurans skulle redovisas öppet.

Angående innebörden av de föreslagna bestämmelserna i övrigt hänvisades
till det av kommittén utarbetade författningsförslaget.

Övergångsbestämmelser. I och för sig skulle vara önskvärt, framhåller
kommittén, att de nya bestämmelserna rörande varulagervärdering trädde
i kraft samtidigt med övriga av kommittén föreslagna ändringar i skattelagstiftningen,
alltså från och med beskattningsåret 1955. Även om den av
kommittén verkställda undersökningen rörande lagernedskrivningarna år
1951 för företagen i genomsnitt utvisade att dessa nedskrivningar inte
väsentligt skilde sig från de nedskrivningar som kommittéförslaget medgav,
fick likväl inte förbises att åtskilliga företag hade gjort betydligt mera
djupgående nedskrivningar. För dessa företag innebar en anpassning till
de nya reglerna en uppskrivning av lagervärdena med härav följande konsekvenser
i beskattningshänseende. Det sagda innebar att hos dessa företag
til! beskattning framtogs en inte realiserad vinst eller, riktigare uttryckt,
att en tidigare verkställd, långtgående nedskrivning av lagret inte längre
13 — liihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

kunde fullt ut bibehållas. Häremot kunde naturligen riktas vissa erinringar,
nämligen från synpunkten att skatt borde träffa den på året belöpande
vinsten. Härtill fick emellertid genmälas att företag med synnerligen
djupgående nedskrivningar inte kunde med tillräckligt fog kräva att
för all lramtid få bibehålla sådana låga lagervärden som andra företag av
konjunkturpolitiska skäl i framtiden inte kunde medges. Berättigade krav
kunde inte sträckas längre än till en nedvärdering som innefattade en fullt
betryggande risknedskrivning. Att kommitténs förslag medgav detta och
därutöver rätt till en inte obetydlig konsolidering torde vara uppenbart.

Kommittén tillägger att även av taxeringstekniska och liknande skäl det
torde vara ogörligt att medge företag, som vid de nya bestämmelsernas
ikraftträdande hade lägre lagervärden än dessa bestämmelser medgav, rätt
att bibehålla lagren vid dessa lägre värden.

Kommittén fann emellertid att en betydande hänsyn måste tagas till de
företag, varom nu var fråga, nämligen på så sätt att dessa företag bereddes
erforderlig tid för anpassning av lagervärdena till de nya reglerna.

Enligt kommitténs mening talade praktiska skäl för att de erforderliga
övergångsbestämmelserna skulle gälla för samtliga skattskyldiga.

Därefter anföres att som förut framhållits hade under senare år den av
mellankommunala prövningsnämnden tillämpade värderingsregeln alltmer
allmänt accepterats. Huvudprincipen i denna regel innebar en nedskrivning
till 30 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet. Det torde
dock finnas åtskilliga företag med än lägre lagervärden. Med hänsyn härtill
förordade kommittén att de föreslagna nya bestämmelserna skulle gälla
fr. o. in. beskattningsåret 1956 med den inskränkningen att högsta tillåtna
nedskrivning enligt huvudregeln skulle vid 1957 och 1958 års taxeringar
utgöra 70 procent, vid 1959 och 1960 års taxeringar 60 procent samt från
och med 1961 års taxering 50 procent av värdet å lagret vid beskattningsårets
utgång. Det sagda innebar med andra ord att lagstiftningen skulle få
sin fulla verkan först under beskattningsåret 1960.

Det tillädes att kommitténs förslag så utformats att bestämmelserna om
rätt att värdera råvaror och stapelvaror till lägsta pris under en femårsperiod
respektive rätt att beräkna nedskrivningen till 50 procent av medeltalet
av tre års lagervärden blev tillämpliga redan fr. o. m. beskattningsåret
1956.

De förordade inventeringsbestämmelserna förslogs av kommittén skola
tillämpas första gången för räkenskapsåret 1956.

Reservationer. Kommitténs förslag till bestämmelser för varulagervärderingen
är inte i alla delar enhälligt. Beträffande procenttalen för tillåten
nedvärdering och i fråga om övergångsbestämmelserna har nämligen anförts
två reservationer.

I en gemensam reservation framhåller sålunda herrar Gustafson och

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Wehtje att enligt deras mening utredningsdirektiven, som närmast syftade
till en beredskapslagstiftning, inte kunde tagas till intäkt för ett förslag om
en allmän kraftig skärpning av värderingsreglerna i den permanenta lagstiftningen.
Kommitténs förslag betecknade en anmärkningsvärd förskjutning
i målsättningen för kommitténs arbete, som reservanterna inte velat
underlåta att påtala.

Reservanterna kunde inte heller finna, att en skärpning av de permanenta
lagervärderingsreglerna i och för sig var ägnad att motverka en
mindre önskvärd lagerökning i extrema högkonjunkturlägen. Om man
över huvud taget skulle tillgodose ett sådant syfte med skattepolitiska åtgärder,
syntes detta ej kunna ske på annat sätt än med en beredskapslagstiftning
i extrema högkonjunkturlägen. Man borde i detta sammanhang
inte heller bortse ifrån, att i fråga om företagens lagerinvesteringar penningpolitiska
åtgärder i och för sig måste anses vara ett effektivt konjunkturpolitiskt
medel. En tendens till lagerökning inom näringslivet avspeglade
sig erfarenhetsmässigt alltid i ökade anspråk på kredit från bankväsendet
och kunde därför också motverkas genom vidmakthållande av en
stram kreditmarknad. Av denna anledning måste kreditpolitiken just på
detta område i och för sig anses ha ett verksamt inflytande på företagens
åtgärder i olika konjunkturlägen.

Därefter anför nämnda reservanter att om det sålunda enligt deras mening
fanns goda skäl att avvisa tanken på att skärpa de permanenta lagervärderingsreglerna
för att på den vägen söka göra konjunkturpolitiken
mera effektiv i ett högkonjunkturläge, det å andra sidan borde starkt understrykas,
att en sådan skärpning från vissa andra synpunkter måste komma
att medföra allvarliga olägenheter just av konjunkturpolitisk art. En sådan
skärpning måste innebära en kraftig försämring av företagens möjligheter
att under mera normala tider genom en försiktig lagervärdering konsolidera
sin finansiella ställning och öka sin beredskap inför de olika risker som
sammanhängde med konjunkturväxlingarna. Det avgörande i detta sammanhang
var företagens behov av betryggande reserver i sina varulager
som ett skydd mot prisfallsrisker. Man borde inte bortse ifrån att den vidsträckta
friheten i fråga om lagervärderingen vuxit fram som ett resultat
av de katastrofala erfarenheterna i början av 1920-talet, då många företag
led mycket betydande förluster på grund av en oförsiktig lagervärderingspolitik
och då detta blev en omständighet som starkt förvärrade den ekonomiska
krisen i vårt land vid denna tid.

Tillgänglig statistik visade enligt reservanterna att betydande prisfallsrisker
förelåg även i nuvarande läge.

Mot bakgrunden härav hade reservanterna inte kunnat godtaga den av
kommittén föreslagna huvudregeln, vilken enligt reservanternas mening
inte medgav en tillräckligt låg nedre gräns för lagervärderingen för att ge
företagen ett betryggande skydd mot förekommande prisfallsrisker.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Därefter anföres att lagervärderingen i vårt land också traditionellt utnyttjats
som ett medel för resultatutjämning mellan olika år och även därigenom
haft en viktig konjunktur stabiliserande uppgift. Såväl beträffande
möjligheterna till en utjämning av vinstförhållandena som beträffande möjligheterna
att upprätthålla en jämn sysselsättning inom företagen gällde
här samma synpunkter som reservanterna i det föregående anfört i fråga
om den fria avskrivningen. Men det förtjänade framhållas, fortsätter reservanterna,
att lagervärderingen i dessa hänseenden såtillvida hade ännu
större betydelse att utjämningsmöjligheterna på denna väg inte blott stod
öppna för aktiebolag och ekonomiska föreningar utan även för fysiska personer
som drev rörelse. Denna resultatutjämning ledde också till en stabilitet
i skatteutfallet som inte minst när det gällde den kommunala beskattningen
måste anses ligga i det allmännas intresse. Den av kommittén
föreslagna förlustutjämningen kunde i detta hänseende endast innebära
en ringa ersättning.

Reservanterna uttalar vidare att de inte kunde dela kommitténs uppfattning,
att den inom kommittén företagna undersökningen beträffande lagervärderingen
inom vissa företag skulle ge belägg för att 50 procent var en
väl avvägd gräns för värderingen. Vid bedömandet av resultatet av denna
undersökning fick man för det första beakta, att den vid undersökningen
framkomna genomsnittssiffran tydde på en nedskrivning med mellan 50
och 60 procent samt vidare att spridningen kring detta medeltal var mycket
betydande. Satte man den nedre gränsen vid en sådan genomsnittssiffra,
kunde man inte undgå mycket besvärande verkningar för det stora antal
företag som låg under ifrågavarande medeltal. För det andra borde också
beaktas, att sedan år 1951, som representerade ett år med mycket speciella
prisförhållanden, för ett stort antal varor mycket betydande prisfall inträffat.
I den mån företagen strävat att bibehålla förefintliga lagerreserver
kunde man anta att den faktiska nedskrivningen i förhållande till de aktuella
priserna sedan dess i hög grad ökats.

Vad sedan gällde den av kommittén föreslagna kompletterande regeln
som innebar, att den skattskyldige hade frihet att vid värderingen utgå från
det lägsta priset under en 5-årsperiod och nedskriva detta med 30 procent,
fann reservanterna i och för sig denna regel vara av stort värde för att
eliminera verkan av de mera kortsiktiga prissvängningarna mellan olika år.
Enligt reservanternas mening var emellertid procentsatsen för snävt tilltagen
för att ge tillräckligt skydd för starkare prissvängningar, särskilt
sådana som sträckte sig över en längre period än fem år.

Även om reservanterna sålunda ställde sig kritiska mot kommitténs förslag
i nyss berörda avseenden, ville de å andra sidan erkänna det berättigade
i de krav på bättre kontrollmöjligheter och fastare regler beträffande
lagervärderingen som under senare år vid olika tillfällen framförts från
taxeringshåll. Detta krav på bättre kontrollmöjligheter och fastare förhål -

197

Kungl. Majt.s proposition nr 100

landen för lagervärderingen över huvud taget kunde till väsentlig del vinnas
genom införande av mera preciserade bestämmelser för inventeringen av
varulager. Reservanterna hade därför velat medverka till de förslag i detta
avseende som kommittén framfört, även om de var på det klara med att
dessa bestämmelser kunde vara betungande för en del företag som hittills
inte haft en så detaljerad redovisning som dessa bestämmelser förutsatte.

Reservanterna erinrar om att i praxis redan i stor utsträckning en viss
nedre gräns för den tillåtna värderingen av varulager tillämpades. En sådan
reglering var emellertid inte invändningsfri. I tider av långvarig och kraftig
prisstegring innebar en sådan metod att företagen tvingades att framtaga
inte realiserade vinster till beskattning.

Därefter anföres att då reservanterna, trots betänkligheter, anslutit sig
till tanken att i lagstiftningen arbeta med en sådan fix procentsats, det
framför allt var med tanke på önskemålet att få till stånd en avvägning
mellan å ena sidan företagens berättigade intresse av en försiktig lagervärdering
och å andra sidan en betryggande kontroll över lagervärderingen. Enligt
reservanternas mening borde ifrågavarande gräns rimligen inte sättas
högre än till 30 procent i huvudregeln. Denna regel borde kompletteras
med de tvenne specialregler som föreslogs i kommitténs betänkande, dock
att nedre gränsen för värderingen, då lägsta pris under en 5-årsperiod togs
till utgångspunkt, borde sättas till 50 procent. Med en sådan utformning
kunde dessa specialregler i betydande mån anses motväga olägenheterna av
att man över huvud taget i lag fastslog en viss nedre gräns för värderingen.

I avseende å övergångsbestämmelser föreslår reservanterna med tanke
på de företag som nu hade sina lager bokförda i värden som väsentligt
understeg de av reservanterna föreslagna procentsatserna, att en anpassning
upp till ifrågavarande procentsatser skulle ske minst med en tredjedel av
föreliggande differens vart tredje år. På detta sätt vanns en total övergångstid
av nio år, samtidigt som man garanterade, att övergången kom
att ske successivt under denna period, och så varsamt att allvarliga rubbningar
i näringslivet undveks. I

I en av herr Hedborg avgiven reservation understrykes angelägenheten
av att i görligaste mån söka nå fram till permanenta regler för företagsbeskattningen
som kunde gälla i flertalet och helst samtliga konjunkturlägen.
Reservanten var emellertid tillika av den uppfattningen, att förutsättningarna
härför såvitt avsåg lagervärderingen inte var helt gynnsamma. Till
stöd för denna ståndpunkt anför reservanten bl. a. följande.

Kommittén hade förordat en alternativ rätt att värdera råvaror och stapelvaror
till 70 procent av det lägsta priset under en femårsperiod. Av näringslivet
torde detta, liksom möjligheten att bestämma lagervärdet med utgångspunkt
från medeltalet av lagren under en treårsperiod, hälsas med stor
tillfredsställelse. Även från det allmännas synpunkt talade starka skäl för

198

Kungl. Majt:s proposition nr 100

en sådan liberalisering av värderingsreglerna, som i betydligt större omfattning
än nuvarande bestämmelser lämnade utrymme för en företagsekonomiskt
riktig lagervärdering. Reservanten framhåller att även om han
biträdde detta kommitténs förslag, det måste framhållas att just ur konjunkturpolitisk
synpunkt anordningen inte var invändningsfri, samt anför
härom.

I ett högkonjunkturläge måste man räkna med starka prisstegringar, kanske
främst på råvaror och stapelvaror. Nyss antydda rätt att värdera dessa varor
även i sådana konjunkturlägen till 70 procent av lägsta värdet under en femårsperiod
— och det är främst i dylika lägen som den nya regeln har sin egentliga
betydelse — kan lätt medföra en mycket kraftig stimulans till lageruppbyggnader
vid stigande priser. Detta medför, såvitt jag kan bedöma, att redan innan man nått
ett sådant överkonjunkturläge, som enligt kommitténs mening motiverar tillfälliga
regler, det kan bli erforderligt att temporärt komplettera skattesystemet med bestämmelser
riktade mot direkta lagerökningar. Jag hyser med andra ord, i motsats
till kommittén, den uppfattningen att en huvudregel om rätt att värdera lagret
till 50 procent av (åter-) anskaffningsvärdet inte mer väsentligt inverkar på
behovet av tillfälligt insatta värderingsregler. Detta skulle f. ö. knappast ens bli
fallet även om nyssnämnda femårsregel temporärt sattes ur kraft. Först vid en
betydligt kraftigare åtstramning i de permanenta värderingsreglerna än vad kommittén
ansett sig kunna förorda kan enligt min mening med fog hävdas att dessa
regler blir även i utpräglade högkonjunkturlägen godtagbara. Att av andra skäl
en dylik kraftig permanent åtstramning i lagervärderingen måste avvisas, är även
min mening.

Det sagda innebar, fortsätter reservanten, att kommitténs förslag om en
huvudregel, som innebar rätt till nedskrivning intill 50 procent av lägsta
värdet vid beskattningsårets utgång, knappast kunde motiveras från synpunkten
att göra tillfälliga regler praktiskt taget obehövliga. Reservantens
överväganden när det gällde att fastställa värderingsnivån enligt huvudregeln
hade därför begränsats till ett bedömande, med de generaliseringar
som i detta sammanhang var ofrånkomliga, av värdet för de skattskyldiga
av kommitténs nyss omnämnda och av honom biträdda förslag till uppmjukningar
i värderingsreglerna. Dessa uppmjukningar borde — för att
beskattningsreglerna, bedömt på längre sikt, i fortsättningen inte skulle
medföra någon ändring i beskattningens tyngd — medföra en viss åtstramning
i huvudregeln för värdering av varulager. Det hade då gällt att söka
bilda sig en uppfattning om innebörden av nu gällande bestämmelser liksom
vilken lagervärdering som företagen under senare år i själva verket
tillämpat. En utgångspunkt hade därvid varit den av näringslivet ganska
allmänt accepterade, av mellankommunala prövningsnämnden tillämpade
schablonregeln. En annan utgångspunkt hade varit den värdering, som
enligt av kommittén verkställd utredning visats i genomsnitt vara för handen
vid utgången av beskattningsåren 1949 och 1951.

Det hade från sålunda angivna utgångspunkter synts reservanten riktigt

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

att medge en rätt till nedskrivning enligt huvudregeln med 60 procent av
lagrets lägsta värde vid beskattningsårets utgång.

Såsom ett ytterligare skäl härför kunde möjligen åberopas att man inte i
samma omfattning som vid ett genomförande av kommitténs förslag nödgade
företag, som för närvarande redovisade sina lager i mycket låga värden,
att under en övergångstid skatta för en allenast bokföringsmässig vinst.

Reservanten anför därefter att med hans uppfattning att huvudregeln
för varulagervärderingen borde innebära rätt att nedskriva lagret till 40
procent av lagrets värde vid beskattningsårets utgång han även hade anledning
att föreslå andra regler än kommittén beträffande övergångsbestämmelserna.
Reservanten förordade härutinnan, att, om de av honom förordade
reglerna godtogs, dessa skulle fullt ut tillämpas första gången för
beskattningsåret 1958, medan för beskattningsåren 1956 och 1957 borde
gälla rätt att ha lagret nedskrivet till 30 procent av lägsta värdet. Beskattningsåret
1955, liksom för övrigt även beskattningsåret 1954, borde nu gällande
regler bibehållas, därvid förutsattes att företagen i förekommande
fall utnyttjade möjligheten till en successiv anpassning uppåt av lagervärdena.

Remissyttrandena

Värderingsreglerna. Kommitténs förslag att i den permanenta lagstiftningen
införa en bestämd nedre gräns för värderingen av varulager tillstgrkes
i princip eller lämnas i allt fall utan erinringar av alla över företagsbeskattningskommitténs
betänkande hörda myndigheter utom lantbruksstyrelsen
och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Tillstyrkande yttranden har vidare avgivits av Svenska stadsförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet
landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Sveriges redareförening, Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. Sveriges grossistförbund vill inte direkt motsätta sig principen
om en lägsta gräns för lagernedskrivningen. Avstyrkande utlåtanden har
avgivits av övriga hörda näringsorganisationer.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Kommerskollegium anför att en ordning med permanenta minimigränser
för varulagervärderingen enligt kollegii mening inte i nämnvärd grad
var ägnad att motverka spekulativa lagerökningar under uppåtgående konjunkturer,
eftersom företagen därigenom icke hindrades att anskaffa medel
till lagerökningar på annat sätt. Det mest verksamma medlet mot dessa
tendenser torde i stället vara en stram penning- och kreditpolitik. — Reglerna
om fri avskrivning och fri lagervärdering hade nära samband med
varandra i det hänseendet, att medel, som kunde kvarhållas i företagen

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

genom avskrivningar och lagernedskrivningar, kunde användas till investeringar
i vilket slag av tillgångar som helst. Då kollegium förordat att den
fria avskrivningsrätten skulle bibehållas, fanns det än mindre anledning
för kollegium att från konjunkturpolitislc synpunkt tillstyrka kommitténs
förslag till fasta gränser för lagervärdering. Kollegium ville även erinra
om att den fria lagervärderingen hade stor betydelse för de företagare som
saknade rätt till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier. För
dem utgjorde lagervärderingen den enda lagliga möjligheten till konsolidering,
åstadkommen genom ännu ej beskattade vinstmedel.

I detta sammanhang syntes det emellertid lämpligt att undersöka, huruvida
inte mera fasta regler för varulagervärdering kunde vara önskvärda
från andra synpunkter. Sålunda hade från olika håll betonats angelägenheten
av att få större klarhet i fråga om tillåten lagernedskrivning samt
bättre möjligheter till kontroll över lagervärderingen. Kollegium fann dessa
önskemål berättigade och tillstyrkte därför, att i kommunalskattelagen
infördes regler som mera ingående än nuvarande bestämmelser angav omfattningen
av tillåtna lagernedskrivningar. De nya reglerna måste emellertid
— såsom också varit kommitténs utgångspunkt — utformas så att
de medgav en betryggande nedvärdering med hänsyn till inkurans- och
prisfallsrisk.

Riksskattenämnden framhåller att den viktiga och svårlösta frågan om
värderingen av varulager vid taxeringen för närvarande i praktiken var
reglerad genom vissa av beskattningsmyndigheterna i allmänhet godtagna
normer för en viss lägsta värdering, vilka normer också i största utsträckning
efterlevdes av de skattskyldiga. Det kunde i längden synas mindre
tillfredsställande att en för företagsbeskattningen så central fråga som
denna överläts till en reglering uteslutande i praxis. Riksskattenämnden
fann det därför naturligt att lagstiftaren nu ingrep och gav bestämmelser
för värderingen. Då en värdering efter normallagerprincip inte gärna var
möjlig att praktisera vid taxeringen, borde regleringen anknyta till det faktiska
lagret och ske genom att en viss nedre gräns bestämdes för värdesättningen.

En av riksskattenämndens ledamöter, herr Sivert, anför i särskilt yttrande
bl. a., att riksskattenämnden enligt hans mening inte bort förorda att
det föreliggande förslaget lades till grund för lagstiftning. Då reservanten
i likhet med nämnden emellertid ansåg att frågan om den skattemässiga
värderingen av varulager hörde regleras genom lagstiftning och
inte genom praxis, hade nämnden enligt hans mening bort föreslå att
frågan gjordes till föremål för förnyad utredning.

Överståthållarämbetet uttalar, att det beträffande varulagren syntes föreligga
större förutsättningar än i fråga om inventarierna att i den permanenta
skattelagstiftningen införa en specificerad regel i syfte att skapa bättre
likformighet vid taxeringen än vad som kunde åstadkommas med nuva -

201

Kungl. Maj. ts proposition, nr 100

rande bestämmelser. Då varulagren i flertalet företag omsattes relativt
hastigt, borde normala svängningar i konjunkturen på kortare sikt kunna
beaktas genom fastställandet av en lägsta gräns för varulagrets värdering.
Genom avsättning till investeringsfond erhölls därutöver en extra avskrivning,
vilket måste anses innebära en förmån speciellt för framtida lågkonjunkturlägen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det torde vara uppenbart,
att nuvarande regler dels medgav alltför langt gående nedskrivningar
å lagervärdena, dels ock i stort sett omöjliggjorde kontroll från.taxeiingsmyndigheternas
sida av att nedskrivningarna hölls inom rimliga gränser.
Särskilt i tider, då högkonjunktur rådde, främjade det nu gällande systemet
en tendens till lageruppbyggnader i en omfattning, som motarbetade strävandena
att upprätthålla en stabil konjunkturpolitik. Att varulagervärderingen
inte borde vara enbart beroende av de skattskyldigas egna åtgöranden
var en uppfattning, som syntes börja vinna erkännande också bland
näringslivets egna representanter. Det förtjänade även uppmärksammas,
att då kommittéledamöterna Gustafson och Wehtje reserverat sig mot förslaget
om nya grunder för lagervärderingen, detta dock skett på det sätt,
att de accepterat begränsningsregler av i princip enahanda beskaffenhet som
kommitténs majoritet.

Länsstyrelsen i Örebro län anför.

Beträffande lagervärderingen har i Örebro län kunnat konstateras, att ett flertal
större företag ha sina varulager upptagna till värden understigande 10 °Io av
anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet. Beskattningsnämndernas beslut att vid
taxeringen frångå den i räkenskaperna tillämpade värderingen har i allmänhet
icke godtagits av företagen, utan besvär har anförts till Kungl. Kammarrätten. I
de fall företagen kunnat åberopa sedan längre tid tillämpad metod med värdesättning
till vissa låga styckepris har Kammarrätten enligt nyligen meddelade
utslag bifallit besvären. Det har sålunda i praktiken icke visat sig möjligt att
genomgående tillämpa ens den av mcllankommunala prövningsnämnden rekommenderade
i och för sig synnerligen liberala normen för värdesättning av varulager.
Behovet av en lagstiftning med normerande bestämmelser på detta område
är därför påtagligt. Härom är tydligen även ledamöterna av företagsbeskattningskommittén
eniga.

Med de nu återgivna synpunkterna likartade uttalanden har gjorts av
länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Kristianstads, Kalmar,
Västernorrlands och Jämtlands län.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller, att förslaget om inskränkning
i rätten till fri lagervärdering kunde sägas vara ännu mera vittgående
än förslaget beträffande inskränkning i den fria avskrivningsrätten, såtillvida
som den fria lagervärderingen berörde samtliga näringsidkare, som redovisade
inkomst enligt bokföringsmässiga grunder, sålunda även bl. a. jordbrukare.
Riksförbundet anslöt sig emellertid till kommitténs mening, att
lagervärderingsreglerna var av väsentlig betydelse från konjunktursyn -

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

punkt och sålunda inte borde undantagas vid en anpassning av företagens
beskattningsregler till konjunkturpolitiska synpunkter.

Sveriges grossistförbund säger sig för sin del hysa den uppfattningen,
att det överhuvudtaget icke förebragts tillräckliga skäl för en ändring av
nu gällande lagervärderingsregler i annan mån än som kunde erfordras
till förebyggande av spekulativa lagerökningar i extrema högkonjunkturlägen,
en fråga som enligt förbundets mening och i överensstämmelse med
direktiven främst borde lösas genom beredskapslagstiftning. Den kritik,
som riktats mot dessa regler såsom möjliggörande bildandet av alltför stora
lagerreserver, borde i stället riktas mot det faktum, att penningvärdet successivt
försämrats, ty det var i främsta rummet det förhållandet samt den
omständigheten, att företagen enligt fullt riktiga företagsekonomiska principer
underlåtit att skriva upp sina baslager i takt med prisstegringen, som
utgjorde förklaringen till de skenbart överdimensionerade reserverna. Förbundet
ville också framhålla, att de spekulativa lagerökningar, som kunde
ha förekommit i samband med den senaste inflationskrisen, i mycket stor
utsträckning hade sin förklaring i den varubristsituation, som då ännu
rådde efter kriget, och att risken för något motsvarande nu var väsentligt
mindre.

Även om förbundet sålunda ansåg att nuvarande lagervärderingsregler,
sådana de kommit att tillämpas i praxis, borde kunna bibehållas oförändrade,
ville förbundet inte avstyrka ett genomförande av kommitténs förslag,
under förutsättning att vissa betydelsefulla uppmjukningar i detta
vidtogs.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare yttrar att det kunde
anses befogat att införa normerade regler för varulagervärderingen, då det
givetvis medförde osäkerhet för den skattskyldige att i tveksamma fall behöva
avvakta skattedomstolarnas avgörande.

Jag övergår nu till att lämna en redogörelse för vad som anförts i de
remissyttranden, där en begränsning av rådande frihet vid lagervärderingen
i princip avstyrkts.

Lantbruksstyrelsen framhåller att för de enskilda näringsidkarna rätten
till s. k. fri lagervärdering torde vara det enda sätt, på vilket årets resultatredovisning
kunde påverkas. Med hänsyn till att skördeutfallet och därmed
det ekonomiska resultatet av jordbruket i hög grad var beroende av
så ovissa faktorer som väderleksförhållandena, var lagervärderingen inom
jordbruket ett viktigt medel för resultatutjämning och en begränsning av
nedskrivningsrätten skulle därför vara till uppenbar nackdel för jordbi
ukarna. Även i ett annat hänseende skulle ett genomförande av kommitténs
förslag i fråga om lagervärderingen få ogynnsamma verkningar,
då det torde få till följd, att jordbrukarna blev mindre benägna att övergå

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

till inkomstredovisning enligt bokföringsmässiga grunder, vilken metod
eljest syntes vinna terräng.

Även i de av Sveriges lantbruksförbund och Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation avgivna yttrandena understrykes att rätten till fri
lagervärdering i synnerhet för de näringsidkare, som inte åtnjöt rätt till
fri avskrivning, utgjorde den ojämförligt mest betydelsefulla och praktiskt
taget enda möjligheten att utjämna resultaten från näringsverksamheten
olika beskattningsår emellan.

Lantbruksförbundet anför ytterligare, att förbundet i detta sammanhang
ville fästa uppmärksamheten på att enskilda näringsidkare ej heller
enligt förslaget ansetts böra tillerkännas möjlighet till resultatutjämning
genom rätt till avsättning till investeringsfonder eller genom rätt till förlustutjämning.
Kommittén syntes ha förbisett de vådliga konsekvenser, som
uppkom under övergångsåren för de jordbrukare, som övergick till en redovisning
enligt bokföringsmässiga grunder. Dessa skulle ju inte bekomma
något ingångsvärde för varulager men skulle bli skyldiga att övergångsåret
som tillkommande post uppföra lagret till ett värde enligt de spärrar,
som föreslagits, trots att vid tillkomsten av lagstiftningen angående bokföringsmässiga
grunder andra utfästelser lämnats.

I det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet framhålles, under
åberopande av ett vid yttrandet fogat utlåtande av vissa sakkunniga,
att balansvärderingens främsta mål, enligt vad man numera var enig om,
var bestämmande av företagets resultat — vinst eller förlust och ej av
dess förmögenhetsvärde eller kapitalvärdet för enskilda tillgångar resp.
skulder.

Vidare anföres att de »traditionella» metoderna för lagervärderingen —
under förutsättning att anskaffningskostnaden beräknades enligt den s. k.
»först in — först ut»-metoden eller med genomsnittsberäkning — i princip
bortsåg från att resultatet av prisförändringar var av annan natur än företagets
resultat i övrigt. Vid en tillämpning av normallagermetoden eller »sist
in _ först ut»-metoden — för vilka metoder lämnats en redogörelse i det
nyss angivna sakkunnigutlåtandet — eliminerades genom prisfluktuationer
uppkomna »fiktiva vinster» och »fiktiva förluster» mer eller mindre fullständigt.
Sistnämnda båda metoder kunde därför godtagas från företagsekonomisk
synpunkt.

Delegationen betonar, att det låg i sakens natur och belystes med all
önskvärd pregnans i det åberopade sakkunnigutlåtandet, att vikten av att
en från nyssberörda företagsekonomiska synpunkter acceptabel metod tilllämpades
vid varuvärderingen var större ju starkare de prisfluktuationer
var, varmed man vid den aktuella tidpunkten hade att räkna. Om dessa
principer mera allmänt åsidosattes av företagen, kunde följden i tider med
starka prissvängningar bliva högst allvarlig inte blott föi vederbörande
företag utan ock för samhällsekonomin i dess helhet. I detta avseende

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

hade ständigt — och med rätta — erinrats om de dyrköpta erfarenheterna
från 1920-talets första år.

Därefter framhålles att delegationen med det anförda inte avsett att göra
gällande, att vare sig normallagerprincipen eller någon annan värderingsmetod
borde fastslås såsom obligatorisk i skattelagstiftningen eller eljest.
Det förhöll sig tvärtom så att skilda metoder för varuvärderingen för olika
situationer och för företag av olika typ syntes vara de riktigaste och
lämpligaste. Det blev som regel en fråga om att i varje speciellt fall göra
en faktisk bedömning. Detta var också bakgrunden till den grundregel som
fanns i lagstiftning och praxis på skatteområdet och som väl alltjämt fick
anses innebära, att den metod som tillämpades i ett företags bokföring
skulle godtagas, förutsatt att denna metod inte stred mot god köpmannased.
Däremot ville delegationen med bestämdhet hävda, att om mera preciserade
regler för varuvärderingen, utformade i huvudsaklig överensstämmelse
med vad kommittén föreslog, skulle införas i den permanenta
skattelagstiftningen, en ofrånkomlig förutsättning härför borde vara, att
dessa regler utformades så, att de gav utrymme för användning av sådana
värderingsmetoder som byggde på den obestridligt godkända uppfattningen,
att balansvärderingens främsta mål var bestämmande av företagets
resultat, och som eliminerade fiktiva vinster och förluster.

För att belysa att verkningarna av kommitténs förslag blev sådana att
detta enligt delegationens mening inte kunde godtagas från nyss angivna
synpunkter har delegationen verkställt vissa utredningar avseende dels
övergångstiden och dels på längre sikt. Resultatet av dessa utredningar
torde få redovisas i ett senare sammanhang.

Det kan tillfogas, att även kommerskollegium och handelskammaren i
Karlstad ger uttryck för uppfattningen att värderingsreglerna borde ge
utrymme för tillämpning av normallagerprincipen.

Handelskammaren i Gävle framhåller värdet av den nuvarande friheten
beträffande lagervärderingen från konsolideringssynpunlct och Svensk industriförening
understryker behovet av konsolideringsmöjligheter särskilt
för de i allmänhet ekonomiskt svaga småföretagen.

I det av Kooperativa förbundet avgivna yttrandet uttalas att preciserandet
av en viss nedskrivningsrätt ovillkorligen medförde krav på en fast och
säker utgångspunkt, Irån vilken den maximalt tillåtna nedskrivningen
skulle räknas. Det förutsatte med andra ord, att man objektivt kunde fastställa
varulagrets verkliga värde med hänsyn tagen till värdenedgång genom
inkurans och föreliggande prisfallsrisk. Innan detta värde erhållits kunde
nedskrivningen över huvud taget inte mätas. Kommittén hade sökt lösa
detta problem genom att lämna förslag till inventeringsföreskrifter innehållande
även regler för beräkning av anskaffnings-, respektive återanskaffningsvärde
och inkuransavdrag. Generella regler i detta avseende var
dock enligt styrelsens mening helt enkelt omöjliga att uppställa.

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Inte heller länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det är möjligt att lamna
strikta anvisningar i lagparagrafer om tillåten nedskrivning av varulager.
Länsstyrelsen framhåller att, beträffande de av kommittén föreslagna åtstramningarna
i rätten till skattefria vinstregleringar i boksluten, länsstyrelsens
huvudsynpunkt var den, att rätten till fri varulagervärdering
var mest betydelsefull för företagen och samhället och samtidigt den hörnsten,
som det var svårast att rubba, så länge man i princip utgick från att
räkenskaperna skulle ligga till grund för beskattningen. En uniformering
till den föreslagna gränsen av lägsta värdet å lager kanske i och för sig
skulle ge betryggande garantier mot missbruk genom överdrivna nedskrivningar.
Företagen bedrev emellertid sin verksamhet under så skiftande
förhållanden, att länsstyrelsen var tveksam om det skulle vara välbetänkt
att fixera särskilda värderingsprocenter i lagtexten. Den hittills tillämpade
metoden — uttalanden av auktoritativ myndighet, som allmänt respekterats
av företagen — syntes vara väsentligt smidigare. Kommitténs mera preciserade
bestämmelser syntes icke tillförsäkra företagen skydd mot godtycklighet
i praxis. Om meningsmotsättningar rörande tillåten nedskrivning
uppkom, påverkades inkomstberäkningen inte blott för det aktuella beskattningsåret
utan ofta långt därefter. Kommittén hade inte lyckats anvisa
någon praktisk metod för reglering av dylika fall. Denna brist medförde
säkerligen större olägenheter, om antalet tvister av detta slag ökade,
vilket var att befara.

Smålands och Blekinge handelskammare säger sig inte vara övertygad
om att reducerade nedskrivningsmöjligheter alltid ledde till åsyftat mål. I
stället var det tänkbart, att i stor utsträckning de dolda reserverna kom
att bibehållas genom att lagret i motsvarande grad ökades. I så fall uteblev
den konjunkurreglerande effekten helt.

Jag övergår därefter till att redogöra för vad i remissyttrandena anförts
i fråga om olika detaljer i kommitténs förslag.

Beträffande den procentsats med vilken nedskrivning skall
få ske vid tillämpning av huvudregeln har endast en remissinstans
ansett en skärpning i förhållande till kommitténs förslag vara påkallad.
.

I det av landsorganisationen i Sverige avgivna yttrandet uttalas sålunda
att, om man så långt möjligt ville begränsa behovet av tillfälliga ingripanden
på företagsbeskattningens område, de av kommittén föreslagna reglerna
borde skärpas. Eftersom den av kommittén föreslagna lägsta gränsen

__ 5Q procent — enligt en företagen undersökning endast låg obetydligt

över den nedskrivningsgräns som hittills genomsnittligt tillämpats, ville
landsorganisationen föreslå, att den lägsta tillåtna gränsen i stället sattes
vid förslagsvis 00 procent och att de föreslagna kompletteringsreglerna
ändrades i överensstämmelse härmed.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Kommitténs förslag att nedskrivningsprocenten i huvudregeln bör bestämmas
till 50 procent har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, kammarrätten,
länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,
Värmlands och Västerbottens län samt försäkringsinspektionen, Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Tjänstemännens centralorganisation.
Vid detta ställningstagande har i vissa fall framförts erinringar
och yrkanden om modifikationer.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller att det måste medges att
inskränkningen i den fria lagervärderingen för företag med låga lagervärden
kunde komma att medföra svårigheter i samband med betalningen
av därigenom aktualiserade skatteskulder. Dessa svårigheter torde emellertid
i väsentlig mån reduceras genom föreslagna kompletteringsregler
och övergångsanordningar. Enligt fullmäktiges mening skulle även efter
ett genomförande av kommitténs förslag en ingalunda obetydlig marginal
för vinstreglerande dispositioner stå företagen till buds, varför ej med fog
torde kunna göras gällande, att dessas berättigade intressen av konsolidedering
och självfinansiering skulle trädas för nära.

Två av7 fullmäktige, herrar Hagberg och Svensson, uttalar i reservation
att man borde gå fram med den största försiktighet och med sikte på att
ernå begränsningar endast i sådana högkonjunkturlägen, då allvarliga risker
för en inflationistisk utveckling var för handen. Om en permanent begränsning
ansågs pakallad borde nedre gränsen för värderingen av varulager
i allt fall inte sättas högre än 30 procent.

I det av Svenska stadsförbundet avgivna yttrandet anföres att med hänsyn
till att rörelseidkande fysiska personer varken skulle få rätt att göra avsättningar
till investeringsfonder eller att vidtaga särskilda förlustutjämnande
åtgärder, kunde visserligen ifrågasättas om icke, såsom en av reservanterna
med annan motivering föreslagit, nedskrivning av varulager enligt
huvudregeln borde medges med högst 60 procent av lagrets lägsta värde
vid beskattningsårets utgång i stället för av kommittén föreslagna högst
50 procent. Men då rörelseidkande fysiska personer undgick den dubbelbeskattning,
som delägare i aktiebolag var underkastade, och alltför liberala
agervärderingsregler kunde inbjuda till manipulationer i syfte att neutralisera
den för dem gällande progressiva beskattningen, hade förbundet stannat
för att även på denna punkt tillstyrka kommitténs förslag.

I reservation har vissa ledamöter av förbundets styrelse uttalat bl. a., att
de inte kunde dela kommitténs uppfattning att en lagernedskrivning till
50 procent skulle ge betryggande konsolideringsmöjligheter åt företagen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att vad kommittén i
nu förevarande hänseende föreslagit överensstämde med vad länsstyrelsen
på sin tid föreslog i yttrande över taxeringsintendenten Annells år 1945
utarbetade promemoria i ämnet. Den viktiga fråga, som i detta sammanhang

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

måste besvaras, var emellertid, om en begränsning av nedslcrivningsrätten
till 50 procent helt beaktade de prisfallsrisker av ofta väsentlig storlek för
näringslivet i sin helhet eller vissa grenar därav, som i vissa konjunkturlägen
utan tvivel kunde uppstå. Viktigt var uppenbarligen, att nedskrivningsrätten
så bestämdes, att å ena sidan möjliga prisfallsrisker i tillräcklig
grad beaktades och å andra sidan att denna rätt icke utsträcktes till att
bereda företagen en långsiktig konsolidering utöver vad som även i en kritisk
situation kunde anses nödvändig. Huruvida man skulle sätta gränsen
vid 50 eller 40 procent av anskaffningsvärdet ansåg länsstyrelsen vara svårbedömbart;
detta var närmast en avvägningsfråga, till vilken länsstyrelsen
för egen del inte velat taga bestämd ställning. Länsstyrelsen ansåg i varje
fall en rätt att nedskriva lagret till 30 procent inte kunna förordas och ville
understrvka, att den av kommittén verkställda statistiska utredningen inte
gav stöd för en så långt gående nedskrivningsrätt utan närmast syntes peka
på 50 procent som den erfarenhetsmässigt givna nedskrivningsgränsen.

Länsstyrelsen i Västerbottens lån yttrar, att de av kommittén föreslagna
värderingsreglerna syntes väl avvägda och i de flesta fall gav rimlig möjlighet
till konsolidering. Vid tillämpningen av bestämmelserna fick man
dock inte bortse ifrån att de i början skulle komma att vålla en hel del
tolkningstvister och ett inte oväsentligt merarbete för beskattningsmyndigheterna.
Länsstyrelsen ansåg sig likväl böra ansluta sig till förslaget, dock
under förutsättning att av kommittén föreslagen lagstiftning beträffande
investeringsfonder och förlustutjämning genomfördes.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att det framstått såsom mycket
betänkligt, att lagervärderingen inte längre var vad den borde vara, nämligen
ett såvitt möjligt objektivt konstaterande av varulagrets värde, utan
att den i stället verkställdes på sådant sätt, att den påverkades av den vinst
företaget ville redovisa. Dessa och andra synpunkter hade gjort att länsstyrelsen
med tillfredsställelse såg, att denna för vår beskattning så betydelsefulla
fråga hade upptagits till behandling i avsikt att åt reglerna för
nedskrivningen ge en stadga, som kunde vara av stor betydelse vid handhavandet
utav taxeringen. Härigenom uppfylldes önskemålet från taxeringsmyndigheternas
sida att få klarlagt var gränsen för en tillåten nedskrivning
gick och detta borde också vara värdefullt jämväl från företagens
synpunkt. Självklart var att frågan om nedskrivning av varulager hade
mycket stor betydelse från konjunkturutjämnande synpunkt. Delade meningar
kunde emellertid råda om, huruvida kommitténs förslag, som innebar
rätt till nedskrivning med 50 procent såsom huvudregel, var lämpligt
avvägt.

Spörsmålet om den procentsats, med vilken nedskrivning skulle fa ske,
blev särskilt ömtåligt därför att det faktiska nedskrivningsbehovet enligt
vad de av kommittén gjorda statistiska undersökningarna utvisade var högst
växlande inom olika branscher.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Därefter anföres att såsom förslaget var utformat detsamma omfattade
en generell regel för hela näringslivet. De företag, som inte hade behov utav
den föreslagna nedskrivningen med 50 procent, skulle sannolikt komma att
stimuleras att öka sina nedskrivningar upp till den föreslagna procentsatsen.
Härigenom minskades värdet av förslaget från konjunktur ut jämnande
synpunkt. Det riktigaste borde ha varit att utforma reglerna för varulagervärderingen
så, att viss nedskrivningsprocent var tillåten för viss
bransch inom industrin, grosshandeln samt transportverksamheten och
detaljhandeln. Den verkställda utredningen borde kunna ge ett underlag
för sålunda bestämda procentsatser.

Med den generella utformningen av huvudregeln hade kommittén nödgats
föreslå vissa uppmjukningar, som i åtskilliga hänseenden kunde väntas
medföra tillämpningssvårigheter. Enligt länsstyrelsens mening borde därför
frågan göras till föremål för ny utredning, därvid det inte torde vara
omöjligt att uppställa sådana värderingsregler som anknöt till den inom
olika grenar av näringslivet faktiskt utnyttjade nedskrivningsprocenten.

Att den lägsta gränsen för lagernedskrivningen bestämmes till 40 procent
enligt huvudregeln förordas av riksräkenskapsverket, kommerskollegium,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Blekinge, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands län samt Riksförbundet
Landsbygdens folk och Sveriges akademikers centralorganisation.

Kommerskollegium anför.

Därest den lägsta gränsen för nedskrivning av varulager enligt huvudregeln
sättes så högt som vid 50 procent, bli de frågor som sammanhänga med fastslagen
eller befarad inkurans i varulagret ytterst svårlösta. Detta beror på att det enligt
kommitténs förslag - till skillnad från vad nu gäller — hädanefter skulle ankomma
på den enskilde att — bortsett från ett avdrag på 5 procent — styrka
omfattningen av inkuransen. En sådan ordning torde komma att medföra, att
i åtskilliga fall den enskilde företagaren icke får det inkuransavdrag som i och
för sig skulle vara berättigat. Kommitténs förslag härutinnan är därför principiellt
otillfredsställande, men — därest det förut omnämnda önskemålet om fasta
regler skall tillgodoses — är det svårt att avvisa förslaget. Den nyss antydda olägenheten
blir dock mindre ju djupare nedskrivningar som tillåtas. Med hänsyn härtill
finner kollegium den av kommittén föreslagna huvudregeln vara för snäv.

Vid övervägande av dessa frågor har kollegium — i likhet med reservanten
Hedborg stannat för att lägsta gränsen för nedskrivning av varulager bör sättas
till 40 procent. Denna gräns torde vara tillräckligt låg för att företagare utan rätt
till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier skola kunna konsolidera sig.

Riksskattenämnden framhåller att mot bakgrunden av det faktiskt rådande
läget — där med myndigheternas begivande en mycket hård nedskrivning
av lagren sedan länge förelegat — en lagstiftning enligt förslaget
skulle komma att medföra övergångssvårigheter av allvarligaste slag. Härtill
kom att en nedskrivning intill 50 procent i själva verket gav ett knappt
utrymme för resultatutjämning mellan olika beskattningsår, eftersom detta

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

utrymme normalt även skulle täcka risk för prisfall samt risk för inkurans.
Prisfallsriskerna torde -—- som det i betänkandet framlagda statistiska materialet
visade — ofta vara så ansenliga att riskerna konsumerade en mycket
betydande del av nedskrivningsutrymmet. Särskilt besvärande blev detta
för enskilda rörelseidkare, vilka enligt förslaget inte skulle ha den möjlighet
till förlustutjämning som föreslogs för juridiska personer. Det syntes
dock önskvärt att utöver nedskrivning för prisfallsrisk ett inte alltför
knappt utrymme bereddes för reservbildning av annat slag, eftersom det
måste vara ett samhällsintresse att beskattningen hölls någorlunda jämn
och att icke skatteintäkterna fluktuerade alltför mycket beroende på växlande
årsresultat. Det borde även anmärkas att, med hänsyn till de minskade
möjligheterna för resultatutjämning, förslaget kunde på längre sikt
medföra ökat skatteuttag för sådana rörelseidkare, som var underkastade
progressiv beskattning.

Riksskattenämnden fann sig därför — särskilt med tanke på övergångssvårigheterna
— böra förorda att den lägsta gränsen för lagernedskrivningen
normalt bestämdes till 40 procent — i stället för föreslagna 50 procent
— av lagrets anskaffningsvärde respektive återanskaffningsvärde, i
förekommande fall efter avdrag för inkurans. Härvid hade riksskattenämnden
även beaktat att det skatteuttag, som kom att ske till följd av de ändrade
värderingsreglerna, delvis drabbade orealiserade inflationsvinster.

Enligt överståthållaråmbetets uppfattning borde en ändring av gällande
bestämmelser genomföras med största möjliga försiktighet. Ämbetet hade
funnit att anordningen med investeringsfonder var det lämpliga instrumentet
för lågkonjunkturlägen. I den redogörelse, som kommittén lämnat
beträffande dylika fonder, framhölls att avsättningar hittills inte skett i
den omfattning, att det kunde antagas att fonderna skulle få någon mera
påtaglig betydelse i ett allmänt depressionsläge. Avsättningar till fonder
för varulager var relativt obetydliga. Gällande praxis torde därför kunna
antagas tillgodose även mycket betydande reserveringar för lågkonjunktur.
På grund härav kunde någon skärpning av de av mellankommunala prövningsnämnden
tillämpade reglerna vara befogad. Med hänsyn till det anförda
ansåg överståthållarämbetet, att vid ett genomförande av kommitténs
förslag lägsta gränsen för varulagervärderingen närmast borde bestämmas
till 40 procent.

Länsstijrclscn i Örebro län yttrar, att tveksamhet kunde råda rörande
den nedre gräns till vilken nedskrivning generellt borde tillåtas. Frågan
härom syntes intimt sammanhänga med spörsmålet rörande rätt till avräkning
för under förlustår uppkommet underskott mot sedermera uppkommen
vinst. Då kommittén inte framlagt förslag innebärande fullständig
lösning av denna fråga, torde det vara nödvändigt att beträffande lagervärderingen
allt fortfarande acceptera regler gående ut på nedskrivning
i en utsträckning, som inte förekom i andra länder. Länsstyrelsen ansåg
14 — Biliang till riksdagens protokoll 1055. 1 sand. Nr 100

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

dock för sin del, att frågan om förlustutjämning borde bliva föremål för
ytterligare överväganden. Frågan angående varulagervärderingen syntes i
avbidan härpå böra lösas på så sätt att nedre gränsen för lagernedskrivningen
bestämdes i enlighet med kommittéledamoten Hedborgs förslag.
Sedan väl möjligheter öppnats till förlustutjämning mellan beskattningsåren
för alla rörelseidkare torde kunna övervägas att ytterligare inskränka
nedskrivningsmöjligheterna.

I det av Riksförbundet landsbygdens folk avgivna yttrandet framhålles
att, enär lagervärderingsreglerna var av avgörande betydelse för möjligheten
till resultatutjämning mellan olika år för alla de näringsidkare, som
inte åtnjöt rätt till fri avskrivning, en viss varsamhet vid en eventuell inskränkning
i rätten till fri lagervärdering blev nödvändig. Detta så mycket
mera som kommitténs förslag om rätt till förlustutjämning och avsättning
till investeringsfonder inte avsetts gälla enskilda näringsidkare.

Vad gällde jordbruket torde det böra uppmärksammas, att inskränkningar
redan gällde i den fria lagervärderingen, såtillvida att värderingen
av djurbeståndet skulle ske enligt riksskattenämndens direktiv, för närvarande
till 80 procent av dagsvärdet. En för stark inskränkning i friheten
vid värdering även av övriga lagertillgångar skulle komma att ge jordbrukare,
som redovisade inkomst efter bokföringsmässiga grunder, starkt begränsade
möjligheter till resultatutjämning mellan olika år. Det torde böra
uppmärksammas, att dylika inskränkningar lätt kunde komma att avskräcka
från en övergång i ökad utsträckning till, en redovisning efter bokföringsmässiga
grunder. En sådan övergång torde ur många synpunkter
anses önskvärd och borde enligt riksförbundets mening icke bromsas. Då
emellertid enligt förbundets mening lagervärderingen inte borde undantagas
från åtgärder syftande till konjunkturpolitisk beredskap, ville förbundet
förorda, att som lägsta gräns för värdering av varulager sattes
40 procent av anskaffningsvärdet eller motsvarande.

Med hänsyn till svårigheten att överblicka effekten av den ifrågasatta begränsningen
ville riksförbundet för sin del föreslå, att begränsningen utformades
som en temporär lagstiftning gällande under exempelvis fem år.
Efter nämnda tid kunde frågan upptagas till ny prövning med beaktande
av då rådande konjunkturpolitiska läge.

Andra remissinstanser föreslår att nedre gränsen för tillåten nedskrivning
enligt huvudregeln bestämmes till 30 procent. Yttranden av denna
innebörd har avgivits av länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs och
Västernorrlands län, Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening samt
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare och handelskammaren
i Göteborg. I flertalet yttranden, däri en begränsning av lagervärderingen
avstyrkes, förordas att, om en begränsning likväl genomföres, den nedre
gränsen för tillåten nedskrivning inte sättes högre än 30 procent. I det av

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund avgivna yttrandet förordas, att
den av mellankommunala prövningsnämnden tillämpade schablonregeln
lagfästes.

Sveriges grossistförbund anser att kommittén alltför mycket underskattat
själva prisfallsriskerna. Den moderna utvecklingen på varuområdet gick
mycket snabbt, introduktionen av nya varutyper eller nya fabrikationsmetoder
kunde på kort tid leda till våldsamma prisfall på inneliggande lager
av äldre varor (jfr t. ex. vad den syntetiska fiberindustrins frammarsch
betytt för hela den gamla textilbranschen) och starka, oberäkneliga prisfall
kunde också inträffa exempelvis genom en plötsligt skärpt exportoffensiv
från utlandet eller genom åtstramad inhemsk konkurrens. Nämnas
kunde också de mycket kraftiga prisfluktuationer, som ofta kännetecknade
den internationella råvarumarknaden och som för grosshandelns vidkommande
blev särskilt känsliga när det gällde varor, som undergick förhållandevis
liten förädling, och där råvarupriset därför dominerade priset på
handelsvaran.

Förbundet anför härom.

Ett belysande exempel kan hämtas från kaffebranschen. Kaffepriserna på New
York-börsen föllo från juni 1919 till januari 1920 med ca 44 procent, från medio
1920 till medio 1921 med ca 70 procent, från medio 1929 till inedio 1930 med
ca 60 procent och från slutet av 1932 till medio 1933 med ca 47 procent. Från
1939/40 ha de som bekant kraftigt stigit från dåvarande 71/2 cent till 96,25 cent
den 2/4 1954 för att plötsligt falla till 66,50 cent den 31/8 s. å. Ingenting talar för
att prisförändringarna på kaffe skulle bli mindre drastiska i fortsättningen.
Tvärtom innebär det för närvarande uppnådda rekordhöga prisläget att man
måste räkna med mycket kraftiga prisfallsrisker. Det härav betingade kravet på
långtgående nedskrivningsmöjligheter är så mycket starkare som kaffegrossisterna
som regel endast ha kaffe i sitt varuinventarium och därför icke få samma riskutjämning
som företag, vilka ha sitt varuinventarium sammansatt av ett stort
antal olika varugrupper. Den av kommittén föreslagna 50-procentiga huvudregeln
är helt otillräcklig.---

Länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig befara att, även om den av
kommittén föreslagna huvudregeln innebar en tillräcklig säkerhet för prisfallsrisker
beträffande flertalet handelsföretag, så inte alltid blev fallet i
fråga om industriföretagen, enkannerligen skogsindustrin, som erfarenhetsmässigt
fick vidkännas avsevärda prisvariationer i råvarulagret.

Såvitt länsstyrelsen kunde bedöma torde de konjunkturpolitiska problemen,
till den del de över huvud påverkades av beskattningsregler, kunna
behärskas endast genom tillfälliga värderingsregler, insatta i högkonjunkturläge.
För ett bibehållande av största möjliga motståndskraft under lågkonjunkturer
syntes samhället vara bäst betjänt av att företagen fick bibehålla
hittillsvarande konsolideringsmöjligheter. I fråga om procentsatsernas
avvägning anslöt sig därför länsstyrelsen helt till det förslag som
framlagts av reservanterna Gustafson och Wclitje.

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Kristianstads och
Skaraborgs län samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Den av kommittén föreslagna möjligheten för skattskyldig att beräkna
tillåten nedskrivning på medeltalet av lagren under en
treårsperiod (supplementärregel 1) har i det övervägande antalet utlåtanden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några remissinstanser har
dock avstyrkt undantagsregeln varjämte i ett par yttranden kritik riktats
mot stadgandets utformning.

överståthållaråmbetet förklarar sig inte vara övertygat om, att regeln
alltid ledde till ett från beskattningssynpunkt tillfredsställande resultat.
Densamma medförde nämligen, att en reserv, som bildats vid en tillfällig
lagerökning, endast behövde upplösas successivt. Då regeln innebar en viss
komplikation av värderingsförfarandet och smärre variationer i lagerhållningen
inte borde beaktas, ansåg sig överståthållarämbetet böra avstyrka
införandet av en dylik alternativ regel i den permanenta skattelagstiftningen.
Därest en större lagerminskning var föranledd av speciella förhållanden,
borde möjlighet beredas att i det enskilda fallet — i likhet med vad
kommittén föreslagit beträffande prisfallsrisk — få en lägre värdering av
lagret godtagen än enligt huvudregeln.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Kommittén har konstaterat, att vissa rubbningar i näringslivet förorsakats av
företagens strävan att till balansdagen kvarhålla lager i avsikt att skaffa avskrivningsunderlag
och att hindra uppkomst av lagerminskning med åtföljande framtagning
av dold varureserv. Det torde kunna ifrågasättas om den föreslagna lösningen
med möjlighet att beräkna nedvärderingen med utgångspunkt från medeltalet
av anskaffningsvärdet på beskattningsårets och de två närmast föregående
årens utgående lager kan få åsyftad verkan, då nedskrivningsmöjligheten begränsas
till 50 procent. I syfte att bibehålla varureserven oförändrad ligger det
närmast till hands, att företag, med tillräckligt stark likviditet, söker öka varulagret
till balansdagen. En begränsning i nedskrivningsrätten skulle i så fall få
motsatt effekt till vad kommittén tänkt sig.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att, då principen borde vara att
lagret upptogs till det värde, som detsamma hade vid bokslutstillfället,
principiella invändningar måste riktas emot användandet av en metod,
som innebar att lagrets värde vid bokslutstillfället skulle i viss mån vara
beroende av de under tiden före beskattningsåret rådande prisförhållandena.
Då de gamla priserna icke kunde influera på lagrets värde vid bokslutstillfället,
var en sådan metod inte riktig. Metoden medförde den konsekvensen,
för att icke säga inkonsekvensen, att ett existerande varulager
kunde ha minusvärde. Härigenom komplicerades deklarations- och taxeringsförfarandet.
För företag, som på grund av varubrist tvingades att
upplösa dolda reserver i varulager, syntes — om överhuvudtaget någon

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

skattefri vinstreservering i sådant fall borde ifrågakomma -— övervägas
rätt till liknande insättningar, som nu gällde för skogskonto.

Kammarrätten anmärker att den föreslagna regeln, som enligt motiven
tillkommit för det fall att lagret minskat under beskattningsåret, enligt
ordalydelsen i den föreslagna lagtexten emellertid kunde bli tillämplig även
vid prisfall. Detta ledde till att det lägsta värdet å varulagret kunde växla
högst betydligt från år till år. Kammarrätten ifrågasatte om inte regeln
borde begränsas till att avse endast lagerminskning.

över huvud taget kunde de bestämmelser som reglerade det föreslagna
medgivandet befaras leda till åtskilliga komplikationer vid tillämpningen.
Kammarrätten ville ifrågasätta, om inte nämnda stycke borde ersättas
med särskilda bestämmelser om rätt att vid kvantitativ lagerminskning
avsätta medel till lagerregleringsfond.

Näringslivets skattedelegation yttrar att motivet för den medgivna medeltalsberäkningen
var, att det vid beskattningsårets utgång inneliggande lagret
understeg vad som för rörelsens normala bedrivande ansågs erforderligt.
Genom att även det vid sistnämnda tidpunkt befintliga lagret medtogs
vid medeltalsberäkningen måste emellertid detta medeltal antagas
komma att i regel understiga företagets normallager. Särskilt i sådana
fall, då den skattskyldige på grund av omständigheter, varöver han icke
kunnat råda, vid beskattningsårets utgång innehade abnormt litet lager
eller tillfälligt t. o. m. helt saknade lagertillgångar, blev resultatet av en
sådan medeltalsberäkning otillfredsställande. Det syntes bättre överensstämma
med den tankegång som låg till grund för det föreslagna stadgandet
och leda till mera rättvisande resultat, om man vid medeltalsberäkningen
inte medtog lagret vid beskattningsårets slut utan endast lagren
vid de två närmast föregående beskattningsårens utgång.

Gentemot den föreslagna alternativa värderingsregeln
för råvaror och stapelvaror (supplementärregel 2) har endast
några få remissinstanser ställt sig avvisande. I andra utlåtanden har framförts
krav på uppmjukning av stadgandet samt visst förtydligande av de
föreslagna bestämmelserna.

Sedan överståthållaråmbetet ånyo framhållit, att varje undantag från
huvudregeln medförde en komplikation av taxeringsförfarandet, uttalar
ämbetet att, då inte alla varor som undergick stora prisförändringar kunde
hänföras till kategorien råvaror och stapelvaror, den föreslagna bestämmelsen
måste medföra tvister om regelns avgränsningsområde. Kommittén
hade verkställt en utredning angående verkningarna vid tillämpning av
huvudregeln och hjälpregeln för vissa varuslag. Av de till redogörelsen
fogade diagrammen framgick, att stor överensstämmelse mellan de båda
reglerna förelåg för långa tidsperioder, vilket var anmärkningsvärt med
hänsyn till att undersökningen för ett varuslag sträckte sig ända från år

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

1928. Större avvikelser förelåg huvudsakligen endast för åren 1950—1952,
vilken tidsperiod kännetecknades av en betydande depriciering av det
svenska penningvärdet. Överståthållarämbetet ville ifrågasätta, huruvida
vid den permanenta skattelagstiftningen hänsyn borde tagas till sådana
undantagsföreteelser. överståthållarämbetet ansåg sig inte kunna tillstyrka
införandet av den föreslagna hjälpregeln.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att den av kommittén
föreslagna bestämmelsen byggde på tanken att varor, som var utsatta
för stora prisfluktuationer, framför allt vid starkt stigande priser,
skulle värdesättas med särskild försiktighet. Länsstyrelsen ifrågasatte dock
om inte det av kommittén förda resonemanget bort leda till att särbestämmelsen
skulle tillämpas på alla varor, som var utsatta för kraftiga prisväxlingar,
sålunda inte endast på stapelvaror.

Länsstyrelsen ville, bl. a. med hänsyn till svårigheterna att korrekt
tillämpa den av kommittén föreslagna femårsregeln, ifrågasätta, om icke
såsom en ersättning för denna regel — eller eventuellt vid sidan av denna
— kunde skapas en rätt för vederbörande företag att i vissa prislägen
göra en schablonmässig extra nedskrivning av lagret i dess helhet. En
sådan särskild rätt till nedskrivning skulle då föreligga för företag inom
viss bransch, där särskilt betydande prisfluktuation förekommit av det
slag, som kommitténs förslag tog sikte på. Schablonavdraget fick bestämmas
till viss procent av värdet å lagret i dess helhet. Berörda schablontal
skulle kunna fastställas av riksskattenämnden på framställning av näringsorganisation
och användas vid tillfälle, då prisvariationer av angivet slag
förekommit med tillräcklig styrka.

Länsstyrelsen i Kalmar lån erinrar om att en tillämpning av lägsta värdet
under en femårsperiod i tider av stigande priser medförde att bokförda
värdet blev lägre än om huvudregeln tillämpades. Då de stigande
priserna i allmänhet sammanföll med stigande konjunkturer eller inträffad
högkonjunktur, syntes det länsstyrelsen, som om resultatet utav den föreslagna
värderingsregeln skulle bli den, att just i sådana situationer, då
det från penningpolitiska synpunkter kunde finnas skäl för att inskränka
företagens tillgång på likvida medel, företagen just då genom den uppställda
beskattningsregeln skulle erhålla mera likvida medel, än som vid
en tillämpning av förslagets huvudregel skulle ha varit fallet. Det föreföll
alltså, som om den speciella värderingsregeln för råvaror och stapelvaror
inte skulle passa in i sådana åtgärder, som kunde vara behövliga att vidtaga
för bekämpande av inflation.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att med hänsyn till de starka
prisvariationer, som man erfarenhetsmässigt kunde räkna med i fråga
om råvaror och stapelvaror, regeln måste anses ha erhållit en alltför snäv
utformning. Länsstyrelsen ansåg, att antingen tidsperioden för beräkning
av det lägsta priset borde utsträckas eller en lägre procentsats bestäm -

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

mas för ifrågavarande lagertillgångars minimivärde. Den förra möjligheten
hade den nackdelen, att ju längre tillbaka i tiden man gick for att hamta
prisuppgifterna, desto mindre betydelse kunde de antagas få för bedömandet
av den framtida prisutvecklingen, särskilt om man beaktade de stora
förändringar, som präglat den ekonomiska utvecklingen under efterkrigstiden.
Från praktisk synpunkt var ej heller en utsträckning av tiden att
föredraga. Länsstyrelsen ville därför i stället föreslå, att procentsatsen föi
minimivärdet bestämdes till 60.

Näringslivets skcittedelegation framhåller att det föreföll som om kommitténs
förslag angående lagervärderingen i väsentlig grad influerats av
den speciella typ av konjunkturutveckling, som varit rådande under de
senaste 20 åren. Under denna tid hade prisnivån på så gott som alla varor
varit måttligt stigande med avbrott för vissa enstaka kortvariga, kraftiga
prisfluktuationer. Vid en prisutveckling av denna typ syntes supplementärregeln,
även med den utformning kommittén föreslog, kunna leda till en
minskning av ojämnheterna i vinstredovisningen. Det skulle emellertid
vara föga välbetänkt att bygga ett permanent skattesystem på den förutsättningen,
att man även för framtiden hade att räkna med en prisutveckling
av nyssnämnda typ. Under tiden från första världskriget till början
på 1930-talet hade prisfluktuationerna en helt annan karaktär; en hög
prisnivå under en följd av år samt därefter ett plötsligt och mycket kraftigt
prisfall. Speciellt i början på 1920-talet var prisfallen så stora, att
50 procent nedskrivning av lagrets dagsvärde inte skulle varit tillräcklig
för att gardera företagen mot en övervärdering av lagren. I flera fall
skulle inte heller den 30-procentiga nedskrivningen enligt den av kommittén
föreslagna supplementärregeln varit tillräcklig. Delegationen anför
följande exempel.

Enligt Kommersiella Meddelanden var den engelska (Bredford) prisnoteringen
för ull under åren 1916—21 följande: 488, 651, 645, 1 054, 964,
319 kr/100 kg. Vid ett bokslut år 1920 skulle varulagret av ull enligt kommitténs
huvudregel få upptas till lägst 482 (= 964/2) kr/100 kg. Enligt
supplementärregeln skulle detta varulager få upptas till lägst 342 (= 0,70
488) kr/100 kg. Lagerpriset översteg enligt båda dessa alternativ det noterade
varupriset under det följande året.

Vid prisfallsperioden i början av 1930-talet skulle supplementärregeln
varit helt otillfredsställande. Enligt Kommersiella Meddelanden var exempelvis
medelpriset på vete år 1931 6,7 kr/100 kg medan lägsta tillåtna
lagervärde år 1930, räknat enligt supplementärregeln, var 8,8 kr/100 kg.
Motsvarande siffror var för

Bomull	....... 75	resp.	78 kr/100 kg
Koppar	745	»	748 kr/ton
Bly	229	»	229 kr/ton
Kautschuk	98	»	120 kr/100 kg
Kaffe ...........	....... 72		85 kr/100 kg

216

Kungl. Maj :ts proposition nr 100

Därefter anföres att främsta anledningen till att regeln inte gav fullt
betryggande säkerhet för prisfallsrisk och alls inte ledde till jämnare vinstredovisningar
var, att 5 år var en alltför kort period för att lämna utrymme
åt de konjunkturcyklar, varmed man erfarenhetsmässigt hade viss
anledning räkna. En förlängning av tidsperioden till 10 år skulle bättre
tillgodose det avsedda syftet.

Delegationen tillägger, att det borde vara möjligt att träffa sådana anordningar,
att nämnvärda tillämpningssvårigheter inte uppstod, även om
tidsperioden utsträcktes till 10 år, samt anför vidare.

Uppgifter angående lägsta pris under året å råvaror och stapelvaror, som
noteras å varubörs eller för vilka eljest allmänt tillgängliga prisnoteringar finnas,
skulle kunna insamlas av en central myndighet i samverkan med näringslivets
organisationer och lämpligen publiceras i »Riksskattenämndens Meddelanden».
I samband därmed borde riksskattenämnden till ledning för taxerings ndigheterna

utfärda en anvisning att godtaga sådana värderingar, som skett
i överensstämmelse med dessa prisuppgifter.

Genom att utvidga publikationen till att omfatta allt flera varor av ifrågavarande
slag borde det vara möjligt att successivt nedbringa det antal fall, då
annan kontroll än sådan, som sker med ledning av publikationen, bleve erforderlig.
Kontrollarbetet med ledning av en dylik ändamålsenligt uppställd årlig
publikation torde bliva av så enkel beskaffenhet, att kvalificerad arbetskraft
icke skulle behöva anlitas för ändamålet och arbetet skulle bli av samma ringa
svårighetsgrad, vare sig tidsperioden komme att omfatta 5 år eller längre tid.

En utsträckning av tidsperioden till 10 år förordas även av kommerskollegium,
Sveriges grossistförbund och några handelskamrar. Handelskammaren
i Skåne föreslår därjämte, att nedre gränsen för tillåten nedskrivning
enligt ifrågavarande regel bestämmes till 50 procent. Handelskammaren
i Gävle förordar att samma nedskrivningsprocent tillämpas som
i huvudregeln.

Slutligen torde här få beröras ett par påpekanden av formell art.

Kammarrätten anmärker att då tvekan kunde uppkomma vad begreppen
råvaror och stapelvaror innebar — detta gällde i synnerhet begreppet
stapelvaror — i författningstexten borde klargöras vad som föll under
ifrågavarande begrepp. I sammanhang härmed framhölls, att i den föreslagna
texten till anvisningar till 41 § kommunalskattelagen användes
uttrycket »stapelvaror» under det att i anvisningarna till 1 § förordningen
om inventering av varulager vid inkomsttaxeringen uttrycket »stapelprodukter»
nyttjades. Det syntes önskvärt, att uttrycksättet i förevarande
hänseende blev enhetligt.

Med hansyn till att enligt motiven hinder inte borde möta för företag
att vardera en del av sitt lager av råvaror och »stapelprodukter» enligt
huvudi egeln och en annan del därav enligt den ifrågavarande specialregeln
ifrågasatte kammarrätten, om inte efter orden »lagret i denna del»
i författningstexten borde insättas orden »helt eller delvis».

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att uttrycket sta -

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

pelvaror inte blivit med tillräcklig tydlighet definierat. Riksskattenämnden
önskar på denna punkt en fyllig exemplifikation i lagtexten.

Den föreslagna regeln att utan avseende å bestämmelserna i övrigt den
lägre värdering av lagret må godtagas som skattskyldig
med hänsyn till föreliggande risk för prisfall
visar vara uppenbart påkallad har berörts i några utlåtanden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som förordat att nedskrivningsprocenten
enligt huvudregeln inte sättes lägre än 60 procent, har som skäl
härför bl. a. anfört, att de av kommittémajoriteten föreslagna bestämmelserna
för prisfallsskydd syntes innebära att i de fall, där prisfallsrisken
var stor, lägsta godkända lagervärdet kom att i stort sett överensstämma
med lagrets verkliga värde eller med andra ord att något som
helst utrymme för konsolidering inte medgavs.

Länsstyrelsen i Värmlands län anmärker att, då enligt förslaget en lägre
värdering godtogs endast om den skattskyldige visade att detta var »uppenbart»
påkallat med hänsyn till föreliggande prisfallsrisk, undantagsbestämmelsen
hade erhållit en mycket restriktiv utformning. På grund av
den tunga bevisbörda, som lagts på den skattskyldige, kunde man befara,
att nedskrivningar, vilka i och för sig var berättigade, på grund av bevissvårigheter
icke kunde bli godkända. Enligt länsstyrelsens mening borde
det citerade ordet utgå.

Länsstyrelsen tillägger såsom en allmän reflexion att det med hänsyn
till skiftande förhållanden skulle vara önskvärt att i författningstexten
generellt infördes sådana undantagsklausuler, att det blev möjligt för
Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnade att i särskilda
fall, exempelvis för viss bransch, medgiva lindrande undantag från författningens
huvudregler. Endast på sådant sätt syntes det möjligt att vid
behov lämna företagen utväg till konsolidering eller till sådana kapitalkrävande
men riskfyllda investeringar, utan vilka en för konkurrenskraften
oundgänglig teknisk modernisering och rationalisering stundom kunde
bli ogörlig.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att en lägre
värdering vid prisfallsrisk måhända behövde tillämpas även i andra fall
än då lägre värdering visades vara uppenbart påkallad.

Sveriges grossistförbund uttalar, att förutsättningen för att bestämmelsen
över huvud taget skulle få något praktiskt värde måste vara att taxeringsmyndigheterna
härvid godkände de skattskyldigas yrkanden, där
dessa inte befanns klart ogrundade. Uppenbarligen måste det ju nämligen
för en skattskyldig bli mycket svårt att bevisa att dylik extra prisfallsrisk
förelåg, förrän prisfallet verkligen inträffat. Regeln borde även utformas
så att den fick tillämpas inte bara på lagret i dess helhet utan

218

Kangl. Maj.ts proposition nr 100

även på däri ingående delposter, om det bara var en del av lagret, som
var utsatt för sådan prisfallsrisk att den ordinära nedskrivningen blev
otillräcklig. Eljest skulle ju innebörden bli att den extra prisfallsrisken
i första hand måste täckas av eventuell konsolideringsmarginal hos lagret
i övrigt, med andra ord att lagervärderingen måste ske utan någon konsolideringsmarginal
alls, vilket stred mot kommitténs egen uppfattning
om vad lagervärderingsreglerna borde syfta till.

I de av kommerskollegium samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare
avgivna yttrandena riktas likaledes kritik mot förslaget med
hänsyn till bevisbördan. Enligt handelskammarens mening borde sannolikhetsbevisning
rörande prisfallsrisk vara tillfyllest.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar farhågor för att bestämmelsen kommer
att ge upphov till ett stort antal skatteprocesser. Om till stöd för
tillämpning av bestämmelsen skulle åberopas god köpmannased, vilket
med hänsyn till stadgandets formulering inte kunde frånkännas eu viss
giltighet, skulle man enligt länsstyrelsens mening stå på ungefär samma
ståndpunkt som tidigare med en i det närmaste fri lagervärdering.

Kommitténs förslag att i vissa fall från värderingsreglerna undantaga
lager av fastigheter, prisgaranterade varor, beställningsarbeten
och likartade tillgångar samt att här göra värdesättningen
beroende av vad som med hänsyn till omständigheterna
framstår som skäligt har mött stark kritik i ett flertal
yttranden. Därvid har anmärkts att de ifrågasatta bestämmelserna kunde
antagas medföra inte endast svårigheter för den skattskyldige vid fullgörandet
av bevisskyldigheten utan även rent praktiska svårigheter vid
gränsdragningen mellan beställningsarbeten och prisgaranterade varor å
ena sidan och övriga lagertillgångar å andra sidan.

Kammarrätten framhåller, att konsekvenserna av den föreslagna bestämmelsen
att i räkenskaperna gjord värdesättning av vissa slag av tillgångar
skulle godtagas »allenast för såvitt denna med hänsyn till omständigheterna
framstår såsom skälig» torde vara svåra att bedöma. Ordalagen
i fråga ger närmast vid handen, att skattskyldig beträffande sådana
tillgångar alltid måste i sin deklaration lämna en tämligen utförlig redogörelse
för värdesättningen, för att taxeringsmyndigheterna skulle kunna
taga ställning till frågan om värdesättningen var skälig. I vilket fall som
helst torde tillämpningen av berörda stadgande komma att erbjuda stora
vanskligheter med hänsyn till de subjektiva moment, som härvidlag kunde
göra sig gällande. Det syntes angeläget, att mera preciserade regler för värderingen
lämnades.

Även länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund uttalar farhågor för att gränsdrag -

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

ningen mellan beställningsarbeten och prisgaranterade varor å ena samt
övriga lagertillgångar å andra sidan skall ge upphov till processuella svårigheter
och tvister. Båda länsstyrelserna önskar bestämmelser som närmare
anger efter vilka grunder bedömningen skall ske. Beträffande beställningsarbeten
kunde, framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, såsom
huvudregel anges, att tillgångar, vilka helt eller delvis förskottsbetalats
(före leveransen), skulle anses utgöra beställningsarbeten. Även andra
tillgångar syntes vid sidan härav under vissa förhållanden böra fa hänföras
till beställningsarbeten, nämligen varor, som levererats av en mångårig
underleverantör och som inte utan ändring kunde användas av annan
företagare.

Näringslivets skattedelegation anmärker beträffande det nu ifrågavarande
författningsrummets föreslagna utformning att denna så till vida var
anmärkningsvärd, att enligt dess ordalag bevisbördan i fråga om skäligheten
av värdesättningen i räkenskaperna av de lagertillgångar, som omnämndes
i undantagsbestämmelsen, till synes skulle vara helt omkastad i
förhållande till den, som jämlikt fjärde stycket av samma anvisningar
gällde beträffande varuvärderingen i övrigt. Visserligen föreskrevs inte i
förevarande undantagsbestämmelse, att vad i sistnämnda stycke stadgades
icke skulle gälla beträffande de i undantagsbestämmelsen angiva lagertillgångarna
men å andra sidan föreskrevs i sista stycket, att »för sadant
lager skall den i räkenskaperna gjorda värdesättningen godtagas allenast
för såvitt denna med hänsyn till omständigheterna framstår såsom skälig».
Stadgandet var således redan i denna del oklart, men eftersom i motiveringen
ingenting sades om en omkastad bevisbörda, syntes det inte ha varit
kommitténs mening att förorda en sådan. Det fanns desto större skäl för
ett sådant antagande som den reglering av bevisbördan, som skett i fjärde
stycket, uppenbarligen var den enda som, inte minst av praktiska skäl,
kunde komma i fråga, då det gällde värdesättning av lagertillgångar. I motsatt
fall skulle ju en sådan tillämpning kunna befaras, att t. ex. en bank,
för att över huvud taget få rätt till någon nedskrivning å sina lånefordringar,
blev nödsakad att förete specificerad utredning rörande förlustrisken
å var och en av dessa — något som kommittén näppeligen kunde ha
avsett.

I fråga om de föreslagna värderingsreglerna för skattskyldigs lager av
»prisgaranterade varor», »beställningsarbeten» och de synnerligen vagt
konkretiserade tillgångar, som kunde avses i tillägget »liknande tillgångar
beträffande vilka en sådan värdesättning finnes uppenbarligen icke vara
godtagbar», gör delegationen bestämda invändningar.

Delegationen erinrar om att vad angick beställningsarbeten hade i 1946
års förordning om krigskonjunkturskattens avveckling meddelats vissa
specialregler för dylika lagertillgångar. Vad som därvid förekommit gav
eu god uppfattning om svårigheten att definiera begreppet liksom om de

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 100

svårigheter som uppkom vid utformningen av praktikabla regler i förevarande
avseende.

Bortsett från vanskligheten att ange en inte blott praktiskt tillämpbar
utan även av skattemyndigheterna kontrollerbar avgränsning av begreppet
beställningsarbete ville delegationen vidare framhålla, att det många gånger
måste möta rent redovisningstekniska svårigheter att ange värdet av beställningsarbeten.
Härom anför delegationen bl. a.

I verkstadsföretag, vars tillverkning delvis sker på beställning, delvis utgöres
av standardprodukter, är det brukligt att åtskillnad i redovisningshänseende
göres mellan »pågående verkstadsarbeten» och »beställningar under utförande».
Medan den sistnämnda gruppen omfattar individualiserade tillgångar för kunders
räkning, exempelvis montage av utrustning på av kunden anvisad plats, inbegripes
i den förra gruppen sådan tillverkning inom verkstaden, som dels är
avsedd att efter färdigställande inmonteras i och då överföras till »pågående
beställningsarbeten», dels varor under tillverkning för eget lager. Någon uppdelning
av »pågående verkstadsarbeten» med hänsyn till om de avse beställningar
eller eget lager sker i allmänhet ej vid inventeringen. Orsaken härtill är
följande: Inom kostnadsbokföringen i företag av åsyftad art rör man sig ofta
med tre huvudgrupper av kostnader: direkt material, direkt lön och indirekta
kostnader, vilka sistnämnda redovisningsmässigt bruka ingå i produktkalkylen
i form av ett pålägg. Storleken av detta pålägg varierar avsevärt mellan olika
avdelningar inom ett och samma företag beroende på avdelningens (kostnadsställets)
karaktär. I större företag är det icke ovanligt att antalet kostnadsställen
med sinsemellan olika pålägg uppgår till flera hundratal. För att man skall erhålla
uPP8ift °m värdet av pålägg ingående i posten »pågående verkstadsarbeten» är
det nödvändigt med de redovisningsprinciper, som tillämpas i många företag
att verkställa inventeringen per kostnadsställe. Om det pågående arbetet sammanhänger
med beställning eller ej är likgiltigt. Inventeringen måste således av
kalkyltekniska skäl ske på sätt som nu angivits. Det är f. ö. nödvändigt även
med hänsyn till den föreskrift som funnits i vissa tidigare förordningar om
lagervärdering och som också lämnats av företagsbeskattningskommittén, nämligen
att vid beräkning av lagervärdet för produkter av egen tillverkning pålägg
för indirekta tillverkningskostnader skall medtagas. Teoretiskt skulle möjligen
kunna tänkas att företagen ålades att, förutom den inventering som sker på sätt
som nu angivits, verkställa en extra inventering med uppdelning på beställningsarbeten
och övrigt. Mot detta bör blott framhållas att det material som ligger till
grund för inventeringen (i regel materialrekvisitioner och tidssedlar eller liknande)
av naturliga skäl blir mycket omfattande; i större verkstadsföretag överstiger
antalet dylika sedlar vid inventeringen en miljon. Att under sådana omständigheter
framtvinga ett dubbelarbete, som för företagen skulle sakna allt
internt värde, torde icke kunna ifrågakomma.

Delegationen yttrar vidare att det på grund av de många varianter som
praktiska livet erbjöd — exempel fanns på verkstadsföretag där beställningsarbete
även enligt snäv definition till mer än 90 procent omfattade
standarddelar ur företagets lager medan i andra fall arbetet praktiskt taget
helt utgjordes av specialtillverkning — och inte minst på grund av den synnerligen
skiftande redovisningspraxis som detta gav upphov till, starkt
ifrågasattes om det kunde anses önskvärt eller ens möjligt att i lag införa

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

undantagsbestämmelser för beställningsarbeten. Det skulle förutsätta att
man först påtvingade företagen någon form av standardiserad kostnadsredovisning
med otaliga detaljbestämmelser.

Delegationen tillägger, att det bl. a. med hänsyn till de praktiska tilllämpningssvårigheterna
skulle vara synnerligt olyckligt, om begreppet beställningsarbete
— som förhållandet var när lagstiftningen om krigskonjunkturskattens
avveckling genomfördes — sammankopplades med förskottsklausulen.

Delegationen hemställer att den ifrågasatta undantagsbestämmelsen
måtte utgå.

Liknande uttalanden har gjorts av Skånes handelskammare. Handelskammaren
anför, förutom att kommitténs uppläggning var principiellt
och sakligt felaktig, att den dessutom var omöjlig att praktisera. Genomförandet
strandade redan på den omständigheten, att det inte fanns klarlagt,
hur stor del av den för övriga lagertillgångar medgivna nedskrivningsprocenten,
som var avsedd att utgöra täckning för prisfallsrisker och hur
stor del, som motsvarade konsolidering. I avsaknad av en klarläggande
föreskrift i denna centrala punkt erbjöd bestämmelserna ingen garanti för
de skattskyldiga mot rent godtycklig bedömning från skattemyndigheternas
sida. Det var dessutom att märka, att det merendels kunde erbjuda
mycket stora svårigheter för de skattskyldiga, vilka — såsom bestämmelsen
konstruerats — i dessa fall hade bevisbördan, att påvisa förlustriskerna.

Vad näringslivets skattedelegation anfört beträffande bevisbördan, understrykes
såvitt avser penningförvaltande företag, särskilt av Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Försäkringsanstalterna Folket och Samarbete.

Vidare riktas kritik mot den av kommittén föreslagna undantagsbestämmelsen
med hänsyn till de ekonomiska verkningarna. I åtskilliga yttranden
ifrågasättes det berättigade i att medge en mindre långt gående nedskrivning
på de tillgångar, varom fråga är, än på andra lagertillgångar.

Kommitténs förslag innebar enligt riksskattenämndens mening så stora
vanskligheter, att bestämmelsen inte borde i detta sammanhang lagfästas.
Ett sådat undantag kunde — särskilt för varven — få verkningar av inte
önskvärt slag och torde i varje fall böra föregås av en mera detaljerad utredning
angående förslagets ekonomiska konsekvenser. — Inte heller länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser det vara lämpligt att förslaget
i nu förevarande del lagfästes. Enligt länsstyrelsens mening påkallade den
föreslagna begränsningen viss försiktighet med hänsyn till vad förslagets
genomförande kunde ekonomiskt betyda för de stora skeppsvarvens fartygsbyggen.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att anledningen till att kommittén
velat införa undantagsbestämmelser för beställningsarbeten berodde

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

på att man ansett prisfallsrislten mindre för dylika lagertillgångar än för
andra. Den tysta förutsättningen måste därvid antas ha varit, att leverantören
från beställaren erhållit garanti för att visst pris skulle erläggas för
produkten, varigenom förlust genom prisfall icke skulle tillskyndas leverantören.
Det enda fall där dylik garanti absolut kunde anses föreligga var
om beställningen utfördes på löpande räkning, där beställaren förbundit
sig att täcka tillverkarens samtliga kostnader. En beställning baserad på
leveransdagens pris måste exempelvis falla utanför; likaså de fall där priset
fixerats vid orderns erhållande. Det måste emellertid framhållas att förlustrisker
inte endast hänförde sig till prisfall. Tillverkningsrisker fanns
nämligen alltid i form av oförutsedda svårigheter under beställningens utförande,
och i den mån täckning härför inte erhållits genom beställningsavtalets
utformning kunde betydande förluster — oavsett prisfall — uppstå,
speciellt som arbeten av ifrågavarande karaktär ofta krävde lång leveranstid
och avsåg betydande belopp.

I synnerhet inom varvsindustrien var leveranstiderna mycket långa,
uppgående till 3 å 4 år. Under mera långvariga perioder av betydande kostnadsstegringar
hade beställningsindustrien måst använda sig av kontrakt
med bestämmelser, som innebar rätt till ersättning för kostnadsstegringar
(s. k. glidskala). Detta gällde emellertid inte annat än under de mest onormala
förhållandena och först sedan kännbara förluster som regel dessförinnan
måst tagas. Sålunda gjorde den svenska varvsindustrien betydande
förluster på sina kontrakt i samband med prisstegringen vid det senaste
krigsutbrottet och samma följder fick de svenska varven vidkännas av de
fasta kontrakt, som de tog i samband med konjunkturavmattningen 1949/50.
Då en återgång till mer normala förhållanden nu kunde förväntas, upphörde
också därmed successivt förekomsten av glidskaleklausuler.

Upplysningsvis omnämner delegationen att de tre största varven inom de
närmaste åren torde få ligga ute med krediter å levererade fartyg om sammanlagt
ca 400 miljoner kronor.

Det var uppenbart, anför delegationen vidare, att de för beställningsindustrin
föreslagna skärpta värderingsreglerna skulle få mycket allvarliga
konsekvenser för denna industri, särskilt för de svenska varven, vilka
till stor del arbetade på export med stora krediter och under exceptionellt
labila konjunkturförhållanden.

I samma riktning uttalar sig Hantverks- och småindustriorganisationen,
Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg. Inte heller
länsstyrelsen i Malmöhus län säger sig kunna finna att tillräckligt bärande
motiv förelåg att undantaga beställningsarbeten från huvudregeln.

Svenska sparbanksföreningen säger sig ha funnit innebörden av de föreslagna
varulagervärderingsbestämmelserna oklar i vad förslaget avsåg bl. a.
penningförvaltande företags placeringar. De placeringar hos en sparbank,
som främst kunde upptagas till ett annat värde än det nominella, var —

223

Kungl. Maj:t''s proposition nr 100

bortsett från osäkra fordringar ■—■ räntebundna placeringar. I en sparbank
bestod dessa placeringar av obligationer och lån med fast ränta. Riskerna
på de räntebundna placeringarna, som i många sparbanker spelade en förhållandevis
stor roll, var dels kapitalförlustrisker — antingen till följd av
ett eventuellt behov att i ett förändrat kursläge avyttra placeringarna till
underkurs eller till följd av låntagarens eventuella insolvens — och dels
vad som skulle kunna betecknas som avkastningsrisker. Avyttringsbehovet
kunde exempelvis sammanhänga med nödvändigheten att vid en nedgång
i inlåningen taga i anspråk en del av kassareserven. Med avkastningsrisker
avsågs det förhållandet, att marginalen mellan å ena sidan den fasta avkastningen
av de räntebundna placeringarna och å andra sidan en rörlig
inlåningsränta vid en höjning av ränteläget kunde bli helt obefintlig eller
t. o. m. negativ.

Därefter anföres att värderingen av de räntebundna tillgångarna krävde
hänsynstagande såväl till eventuella förlustrisker som till det ekonomiska
lägets fluktuationer och till den möjliga ränteutvecklingen såväl på kort
som på längre sikt. Dessa tankegångar omfattades tydligen också av kommittén.
Det uttryck för dem, som givits i betänkandet (sid. 216) att »Såsom
norm för nedvärderingen bör gälla att denna skall ge säker täckning för de
risker, som är förknippade med lagerhållningen ...», ansåg sparbanksföreningen
lyckligt funnet. Det syntes emellertid som om texten i de föreslagna
anvisningarna inte anslöt sig till vad som uttrycktes i motiveringen.
Den skiftning i uttryckssättet, som här skett, skulle säkerligen komma att
medföra en i praktiken svår tillämpning av bestämmelserna -— besvärlig
både för myndigheterna och för den skattskyldige — och orsaka helt onödigt
arbete. Sparbanksföreningen hemställde därför, att stadgandet i nionde
stycket i förslaget till ändring av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
omformulerades till överensstämmelse med motiveringens
såväl innehåll som uttrycksform.

I fråga om prisgaranterade varor föreligger ofta inte mindre risk för
prisfall än för andra lagervaror framhålles i de av Sveriges lantbruksförbnnd,
näringslivets skattedelegation och Skånes handelskammare avgivna
yttrandena. Lantbruksförbundet anför härom.

Skilda meningar kunna råda om vilka varor, som skola rubriceras som prisgaranterade,
och om det verkligen föreligger prisgaranti. Utgör den nuvarande
jordbruksregleringen en sådan prisgaranti? Jordbrukspolitiken har velat skapa
ett prisskydd och i vissa fall avsättningsmöjligheter för producenterna och icke
direkt för de företag som i industri- och handclsleden handha jordbrukets produkter.
Detta prisskydd har på senaste åren högst väsentligt försvagats och kvarstår
endast beträffande några få varor, brödsäd och smör. Även denna kvarstående
prisgaranti är svävande och icke ovillkorlig. Omfattningen av ersättningen
bestämmes för varje år och är beroende av beslut av vederbörande reglcringsorgan.
Beträffande brödsäd gäller garantin den 1 april kvarliggande lager, om

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

detta fyller kvalitetsbestämmelser angående protein- och vattenhalt, mältningsgrad
m. m. Lagret bokslutsdagen, i regel 31 december, är sålunda icke prisgaranterat.
Detta senare lager kan undergå försämring fram till garantidagen. Prisgaranti
föreligger icke för spannmål, som nedklassats till foderspannmål, och
icke heller för importerad brödsäd. Nedklassningsrisken liksom omfattningen av
importen är i stor utsträckning beroende av skördeförhållandena och därför
varierande år från år och samma år mellan olika landsändar.

Enligt förbundets mening pekade dessa omständigheter på nödvändigheten
av att företag, som förde s. k. prisgaranterade varor, måste beredas
samma rätt till nedvärdering av sina lager som andra företag.

Gentemot kommitténs uttalande att arbeten som nedlagts å fastighet
tillhörande beställaren inte var hänförliga till varulager
för entreprenören har riktats kritik av Svenska riksbyggen, näringslivets
skattedelegation, Skånes handelskammare och handelskammaren i
Göteborg. Skånes handelskammare framhåller sålunda, att de föreslagna
reglerna skulle komma att framtvinga en fullständig omläggning av entreprenadföretagens
lagerredovisning med vittgående ekonomiska konsekvenser
som följd.

Handelskammaren anför vidare att kommittén förutsatte, att entreprenören
städse hade en aktuell fordran på beställaren. Denne gjorde emellertid
under byggnadstiden endast å contobetalningar, vars storlek i regel
bestämdes genom en i entreprenadkontraktet fastställd betalningsplan,
vilken visserligen normalt var knuten till olika etapper i entreprenadarbetet
men ingalunda var anpassad så, att den vid varje tidpunkt erbjöd
full täckning för entreprenörens utlägg; ibland föreskrevs t. o. m. att viss
del av varje fakturerat belopp skulle av beställaren innehållas som säkerhet
till dess att arbetet var slutbesiktigat eller eventuellt till dess garantitiden
utgått.

Därtill kom att risken för entreprenaden låg hos entreprenören. Enligt
de standardkontrakt, som i allmänhet tillämpades inom byggnadsbranschen,
löpte entreprenören betydande tillverkningsrisker, mot vilka han måste
gardera sig. Han svarade sålunda för stegringar i materialpriser och arbetslöner.
Ytterligare kunde byggnadstiden av olika skäl komma att bli förlängd,
något som i sig självt kunde medföra kostnadsstegringar, varjämte
vederbörande entreprenör kunde åsamkas vite eller skadestånd på grund
av försenad leverans. Han stod vidare risken för felkalkylering och beställarens
insolvens.

Handelskammaren tillfogar, att den möjlighet, som byggnadsföretagarna
enligt de föreslagna reglerna skulle få att i varje särskilt fall verkställa
avskrivning å fordran genom att göra sannolikt, att förlust skulle
komma att uppstå å entreprenadarbetet, enligt handelskammarens mening
inte kunde vara från företagarnas synpunkt tillfyllest. Att åstadkomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 225

bevisning i angivna hänseende måste nämligen ofta komma att erbjuda
vanskligheter.

Näringslivets skattedclegation framhåller, att kommittén vid gränsdragningen
mellan varulager och fordringar inom byggnads- och anläggningsbranschen
syntes ha utgått från de civilrättsliga reglerna om äganderätten
till fast egendom och antagit att material som byggdes in omedelbart övergick
i beställarens ägo. Det var emellertid tveksamt, huruvida så var förhållandet,
då beställaren, såsom understundom var fallet, inte var ägare
till den mark, varå ett byggnadsverk utfördes.

Delegationen anför därjämte bl. a., att kommitténs uttalande beträffande
nedskrivning på byggnadsarbeten å entreprenad möjligen kunde tagas till
intäkt för att avsikten därmed varit att göra gällande, att den praxis som
tillämpades å förevarande verksamhetsområde borde skärpas. Delegationen
hemställde att det måtte vid ärendets fortsatta behandling komma till klart
uttryck att så inte borde ske. I varje särskilt fall borde godkännas sådana
med god köpmannased överensstämmande grunder för den skattemässiga
värderingen av pågående arbeten och inkomstberäkningen i övrigt, att företagen
inom byggnads- och anläggningsbranschen liksom övriga rörelseidkare
bereddes erforderligt riskskydd och konsolideringsmöjlighet.

Näringslivets skattedelegation, handelskammaren i Gävle samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare har i sina utlåtanden påpekat
att kommitténs förslag till regler för lagervärderingen för skogsindustrins
del aktualiserade frågan om den skatterättslig a behandlingen
av inköpta träd på rot.

Skattedelegationen yttrar att på grund av den långa lagringstiden och
prisfluktuationerna var prisfallsrisken för skogsindustrins lager stor, i synnerhet
som gagnvirkets andel i det totala lagret var mycket betydande. Den
varierade i allmänhet mellan 60 och 80 procent, beroende på företagets
struktur och de aktuella allmänna prisförhållandena.

Utöver prisfallsrisken på det beskattningsmässiga varulagret hade skogsindustrin,
enligt vad delegationen anför, en betydande prisfallsrisk på rotposter,
då ännu längre tid förflöt tills de därav omfattade virkespartierna
förädlats till säljbara produkter än vad fallet var beträffande det beskattningsmässiga
råvarulagret. Företagens möjlighet att i beskattningshänseende
gardera sig mot dessa prisfallsrisker var mycket begränsad. Delegationen
åberopar därvid ett utslag av regeringsrätten enligt vilket rotposterna
skulle skattemässigt behandlas inte som lager utan som kontraherade tillgångar,
samt framför önskemål om ändrade skatteregler i detta hänseende.

Frågan om schabloniserat avdrag för inkurans har berörts
i några yttranden.

överståthållarämbetet motsätter sig att avdrag över huvud taget inedgives
15—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

iör inkurans. Överståthållarämbetet anför, att själva begreppet inkurans
var synnerligen svävande och redan på denna grund måste giva utrymme
för skilda och subjektiva uppfattningar. Begreppet torde även inrymmas i
vad som kunde hänföras till en maskerad prisdifferentiering, d. v. s. att
olika pris allt efter omständigheterna uttogs av olika konsumenter. Det
förelåg därför stora svårigheter att skilja mellan inkurans och annan prisfallsrisk.
Den av kommittén verkställda undersökningen av vissa deklaratoner,
som avgivits för taxeringen till investeringsskatt, vid vilken inkuransavdrag
redovisades, syntes även bestyrka detta förhållande. Även om vad
som hänfördes till inkurans inom modebetonade branscher kunde överstiga
det av kommittén föreslagna procenttalet, måste å andra sidan beaktas, att
omsättningen inom dylika branscher var relativt snabb, vilket i enlighet
med vad kommittén framhållit medförde en mindre prisfallsrisk för det
»kuranta» lagret än för företag med långsam omsättnng. Då även taxeringstekniska
skäl talade för att avdrag för inkurans inte borde beaktas på
annat sätt än övrig prisfallsrisk, ansåg sig överståthållarämbetet inte kunna
tillstyrka förslaget om särskilt avdrag för inkurans.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar att vid medgivandet av långt
gående nedskrivning denna borde anses inrymma inkuransavdrag. En dylik
regel skulle inte medföra några större orättvisor gentemot rörelseidkarna
och förenklingen skulle innebära väsentliga fördelar för taxeringsmyndigheterna.

Ä andra sidan finner länsstyrelsen i Södermanlands län det vara uppenbart,
att det enligt förslaget medgivna schablonavdraget inte var tillfyllest.
\isserligen
visade den konstaterade värdenedgången i lagret, men enligt länsstyrelsens
mening skulle en sådan utredning många gånger vara svår att åstadkomma.
Bestämmelserna borde härutinnan kompletteras med en föreskrift om rätt
att förebringa sannolikhetsbevisning.

De näringsorganisationer som yttrat sig i frågan uttalar, att inkuransavdraget
inte lämpligen kan schabloniseras eller att den av kommittén föreslagna
regeln är för restriktiv.

Kooperativa förbundet anför att i fråga om uppskattning av inkurans
måste ett visst mått av subjektivt bedömande vara utslagsgivande. Försiktigheten
bjöd att vid inventeringstillfället en rätt pessimistisk syn lades på
möjligheten att avyttra den inkuranta varan. Den tid och den möda, som
från företagens sida måste läggas ned på att redovisa skälen för en viss
uppskattning av trolig inkuransförlust, framstod som i hög grad onyttig.
Enbart en efterhandsbedömning, som kanske visade att de tillämpade värderingsgrunderna
varit för försiktiga, kunde inte utan vidare tagas till intäkt
för att uppskattningen vid inventeringstillfället med då föreliggande
omständigheter var oriktig.

Även Sveriges grossistförbund anser att bedömningen av inkurans måste

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

bli subjektiv. Enligt förbundets mening var detta helt naturligt eftersom
det var fråga om bedömning av framtida risker men ingen annan torde ha
bättre möjlighet än företaget självt att bedöma och ta hänsyn till dessa
risker. Förbundet fick därför i första hand hävda att värdesättningen i
fråga om inkuranta varor borde överlämnas åt företagens eget bedömande,
d. v. s. att i räkenskaperna öppet redovisade inkuransavdrag borde godkännas
vid beskattningen, där omständigheterna inte gav vid handen att
yrkade avdrag var uppenbart opåkallade. Den öppna redovisningen borde
göra det möjligt för taxeringsmyndigheterna att beivra påtagliga fall av
missbruk. Därest statsmakterna emellertid skulle gå in för den av kommittén
förordade schablonmetoden ville förbundet kraftigt understryka
angelägenheten av att procentsatserna blev tillmätta med verklig hänsyn
tagen till de mångskiftande fall de hade att täcka och att det lämnades en
klar möjlighet öppen för de skattskyldiga att få gehör för de inkuransavdrag
utöver schablonerna, för vilka de kunde förebringa sannolika skäl.

Sveriges köpmannaförbund framhåller bl. a. att, då förbundet bland sina
medlemmar under många år bedrivit ett uppfostringsarbete på förenämnda
område, som nu började bära frukt, förbundet fann det synnerligen angeläget,
att detta arbete inte raserades genom en alltför fiskalisk inställning
till inkuransproblemet. Man måste alltid ha i minnet, att vad som var
kurant på ett håll i landet kunde vara inkurant på ett-* annat, att vad som
var inkurant i ett företag var kurant i ett annat. Sålunda måste en vara
bedömas strängare exempelvis i ett mera exklusivt modehus än i en ordinär
beklädnadsaffär. Vidare kunde vad som var kurant ett år, vara fullständigt
inkurant nästa år. Inkurans berodde ej endast på modeväxlingar
utan även på sådana saker som att en vara blivit blekt, skadad, lättnat,
ändrat färg eller form, rostat, ärgat, ruttnat, jäst etc. Var gränsen gick för
inkurans var ofta mycket svårt att avgöra.

Handelskammaren i Göteborg, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser
det föreslagna schablonavdraget med 5 procent vara otillräckligt. Sistnämnda
handelskammare uttalar att så var fallet exempelvis för de flesta
företag inom textilbranschen, där för modebetonad tillverkning inkuransen
f. n. i genomsnitt torde ligga vid 15 å 20 procent och ofta högre.

Sedan näringslivets skattedelegation framhållit, att enligt den föreslagna
författningstexten avdrag endast medgavs för den vid bokslutstillfället konstaterade
värdenedgången, uttalar delegationen, att när det gällde modebetonade
varor inkuransen inte blev konstaterad förrän i samma ögonblick
som varan försåldes. Om man inte vid bokslutstillfället fick rätt alt verkställa
avdrag även för den förlust på grund av inkurans, varmed den skattskyldige
vid detta tillfälle hade grundad anledning att räkna, blev givetvis
bokslutet felaktigt. Avdrag borde därför medgivas för sådan inkuransrisk,
varmed den skattskyldige vid bokslutstillfället hade grundad anledning

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

räkna. Genom en sådan omredigering av förevarande stadgande att avdrag
medgavs för dylik inkuransrisk skulle stadgandet även bringas i god överensstämmelse
med den föreslagna bestämmelsen i åttonde stycket av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller, att i de fall,
där ett företag i fråga om varuslag, å vilket normalt fanns efterfrågan redan
i fredstid, gentemot statlig myndighet åtagit sig att hålla ett särskilt lager
av påtaglig beredskapskaraktär, de minskade dispositionsmöjligheterna
över detta lager borde medföra, att beredskapslagret betraktades såsom »inkurant»
och att hänsyn härtill fick tagas vid lagervärderingen. Företaget
hade ju nämligen inte möjlighet att använda beredskapslagret i sin fredstida
normala rörelse. De föreslagna värderingsreglerna syntes inte giva utrymme
för ett dylikt hänsynstagande, varigenom beredskapslagringen kunde
komma att försvåras. Detta kunde medföra krav på statligt stöd till lagringen,
t. ex. i form av bidrag.

Jag torde härefter få lämna en redogörelse för några av organisationerna
på näringslivets område verkställda utredningar, avsedda att belysa verkningarna
av kommitténs förslag till regler för varulagervärderingen i företagsekonomiskt
hänseende på längre sikt, sedan övergångstiden utgått och
systemet trätt i full tillämpning.

Näringslivets skattedelegation åberopar i detta hänseende två särskilda
utredningar, avseende ett grosshandelsföretag och ett bruksföretag. Genom
de båda utredningarna har, framhålles det, siffermässigt sökt klarläggas,
hur resultatredovisningen och det därpå grundade skatteunderlaget skulle
ha gestaltat sig för de båda ifrågavarande företagen under antagande, att
övergångstiden upphört och det nya varuvärderingssystemet varit i full tilllämpning,
i förra fallet under 6-årsperioden 1948—1953 och i senare fallet
under 5-årsperioden 1949—1953. Utgångspunkten för utredningarna har
således varit, att övergångstiden utgått så att de enligt förslaget »otillåtna»
reserverna redan varit beskattade, i ena fallet den 31/12 1947 och i andra
fallet den 31/12 1948.

Resultatet av ifrågavarande undersökningar torde här kunna återges på
följande sätt.

Ett genomförande av kommitténs förslag skulle för grosshandelsföretagets
del under åren 1948—1953 ha medfört att den taxerade nettointäkten
blivit 15,2 miljoner kronor i stället för redovisade 15 miljoner kronor. Den
resultatredovisning, som skulle erhållas vid tillämpning av kommitténs
förslag, är baserad på antagen tillämpning av den värderingsregel som för
resp. år skulle ge lägsta tillåtna lagervärde. Delegationen framhåller, att det
emellertid inte var berörda förhållande som i främsta rummet var aktuellt
utan den från företagsekonomisk synpunkt helt felaktiga resultatfördelningen
mellan de olika åren i årsserien, vilken var i högsta grad oroande.

229

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Under förutsättning att företaget vid bokslutet år 1949 gått ned till
lägsta enligt kommitténs förslag tillåtna värde — och detta torde med
hänsyn till prisfallsrisken i allmänhet vara påkallat — skulle företaget
för år 1950 haft att såsom vinst redovisa i stället för 1,6 miljoner kronor
4,2 miljoner kronor och för år 1951 i stället för 4,6 miljoner kronor 6,2
miljoner kronor. Dessa mervinster utgjorde enligt vad delegationen anför
inte annat än orealiserad värdestegring å lagret. För de följande åren
1952 och 1953 skulle en tillämpning av de av kommittén föreslagna reglerna
lett till en avsevärd nedgång i den redovisade nettointäkten. För år
1952 skulle sålunda ha uppkommit en nettointäkt av 2,7 miljoner kronor
i stället för redovisade 3,4 miljoner kronor. För år 1953 var motsvarande
siffror 0,2 resp. 2,7 miljoner kronor.

Delegationen anför i anslutning härtill att åren 1950—1953 samtliga
i stort sett torde kunna hänföras till en högkonjunkturperiod. Den skärpta
skattebelastningen under de båda första åren av denna period stod måhända
i överensstämmelse med det konjunkturpolitiska syfte, kommittén
sökt tillgodose, men delegationen betvivlade, att en så våldsam, med denna
merbeskattning sammanhängande nedgång å skatteunderlaget under de
två sista åren av högkonjunkturperioden som utredningen utvisade, verkligen
av kommittén hade avsetts och befunnits eftersträvansvärd.

Beträffande bruksföretaget skulle effekten av det föreliggande förslaget
inte bli endast en omfördelning av skattebördan under högkonjunkturperioden
utan följden skulle bli en väsentligt skärpt sammanlagd beskattning
under perioden 1949—1953. Den sammanlagda nettointäkten skulle
nämligen stiga från redovisade 40 till 46 miljoner kronor eller således en
ökning med 15 procent. Under vart och ett av åren 1950—1952 skulle den
taxerade nettointäkten enligt kommitténs förslag bli väsentligt högre än
den deklarerade, medan en kraftig minskning i taxeringen skulle ha uppkommit
under 1953, nämligen från 13,5 till 8,3 miljoner kronor.

Av utredningarna att döma, yttrar delegationen, skulle förslaget resultera
i ett synnerligen instabilt skatteunderlag till förfång inte minst för
kommunerna.

Därefter anföres att det av kommittén föreslagna systemet för den
skattemässiga lagervärderingen, som byggde på en i lagstiftningen fixerad
procentsat-s såsom lägsta tillåtna gräns vid värderingen, var förenat med
sådan risk för inte önskvärda och delvis oberäkneliga verkningar, inte
minst i företagsekonomiskt hänseende, att delegationen inte ansåg sig
böra tillstyrka införandet av ett dylikt system i skattelagstiftningen. Innan
eu sådan åtgärd vidtogs, borde under alla förhållanden denna betydelsefulla
fråga allsidigt belysas genom en mera ingående utredning. Det borde,
anför delegationen vidare, vara möjligt för den svenska skattelagstiftningen
lika väl som för den amerikanska att medge utrymme för tillämpning av

230

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

sådana redovisningsmetoder, som kommit till uttryck i normallagerprincipen
och den s. k. »sist in—först ut»-metoden.

Om procentsatsen i huvudregeln bestämdes till 30 i stället för 50 som
kommittén föreslagit, skulle regelmässigt ett visst, om ock begränsat utrymme
för resultatutjämning föreligga och de våldsamma ojämnheterna
mellan resultaten för olika år bli mindre framträdande. Om varuvärderingsregler
enligt de i betänkandet angivna riktlinjerna skulle utfärdas,
hemställde delegationen därför att procentsatsen i huvudregeln inte bestämdes
högre än till 30.

Med en den 6 december 1954 dagtecknad skrivelse har Sveriges industriförbund
förebragt ytterligare utredning för att belysa verkningarna av
kommitténs förslag på längre sikt. Denna utredning, som redovisas å vid
skrivelsen fogade diagram och tabeller, kan på grund av materialets vidlyftighet
inte här återges annat än i form av följande koncentrerade
sammanfattning.

Utredningarna avser nio industriföretag (varav ett är identiskt med det
tidigare behandlade bruksföretaget) och ett grosshandelsföretag och bygger
på förutsättningen att anpassningen till de föreslagna reglerna varit
verkställd med utgången av år 1947.

Genomgående skulle en tillämpning av de av kommittén föreslagna
reglerna ha medfört en väsentlig höjning av den redovisade nettointäkten
under den första delen av den undersökta perioden 1948—1953 under det
att för den senare delen, i regel särskilt under år 1952, en avsevärt lägre
vinstredovisning skulle ha blivit följden. Främsta anledningen till de stora
variationerna i resultatredovisningen var, enligt vad i annat sammanhang
framhålles, att söka i det förhållandet att värderingsreglerna var konstruerade
med utgångspunkt från huvudsakligen aktuella anskaffningsvärden
med alltför svaga korrektiv mot prisväxlingar.

En sammanställning av resultatet för de nio industriföretagen visar att
de, förutom den ökade skattebelastningen under övergångstiden, under
åren 1948—1953 skulle ha haft att redovisa vinstökningar å sammanlagt
240 miljoner kronor, innebärande en skatteskärpning av i medeltal ca
28 procent. I skrivelsen framhålles att vinstökningen till övervägande
del var fiktiv. Det anföres bl. a. vidare att skatteskärpningen — liksom
andra verkningar av förslaget — skulle drabbat de olika företagen synnerligen
ojämnt och slumpartat.

Därefter anföres bl. a. följande.

Av utredningen framgår vidare, att någon genomsnittlig lagerökning icke
förekommit hos de undersökta företagen under åren 1950 och 1951 utan i stället
lagerminskning. De föreslagna värderingsreglerna ha emellertid främst motiverats
därmed, att de skulle vara erforderliga för att man genom tillfälliga skärpningar
därav under början av en högkonjunktur skulle kunna förhindra spekulativa
lagerökningar. Utredningen ger vid handen, att en lagstiftning i dylikt

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

syfte åtminstone icke för de ifrågavarande företagens vidkommande skulle haft
någon uppgift att fylla under ovannämnda högkonjunkturår.

Övergångsbestämmelserna. I åtskilliga yttranden avstyrkes kommitténs
förslag eller uttalas betänkligheter mot detsamma från principiell synpunkt
eller med hänsyn till de ekonomiska verkningarna för företagen. Utöver
de skäl, som i det föregående redovisats, har i flera yttranden svårigheterna
för företagen under anpassningstiden ansetts tala mot en begränsning av
gällande rätt till lagernedskrivning.

Från remissyttrandena torde här få återgivas följande.

Kommerskollegium finner det vara principiellt mycket betänkligt att
reglerna, som medförde att tidigare bildade reserver framtogs till beskattning,
på detta sätt gavs tillbakaverkande kraft. Med hänsyn till
storleken av de dolda reserver, som enligt förslaget måste upplösas och
beskattas, kunde allvarliga likviditetsstörningar befaras uppkomma för
ett flertal företag. De reserver som bildats i hägnet av gällande lagstiftning
och praxis borde principiellt få bibehållas, åtminstone så länge lagret
kvantitativt inte minskade. Kommerskollegium avstyrkte därför bestämt
kommitténs förslag till övergångsbestämmelser.

Även länsstyrelserna i Södermanlands och Kristianstads län anlägger
principiella synpunkter på ifrågavarande spörsmål. Länsstyrelsen i förstnämnda
län säger sig sålunda inte kunna ansluta sig till den principiella
inställning som kommit till uttryck i övergångsbestämmelserna rörande
varulagervärderingen. Förslaget innebar att i strid mot regeringsrättens
uttalande om den ingående dolda lagerreservens oantastlighet denna
tvångsvis blev föremål för beskattning. Rent ekonomiskt föreföll detta
särskilt obilligt i de fall, då denna dolda reserv bildats under år, för vilka
gällt lägre skattesatser än de nuvarande.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter starkt rimligheten att mot
gällande praxis till beskattning framtvinga tidigare bildade lagerreserver,
särskilt som en dylik åtgärd inte syntes påkallad från konjunkturpolitisk
synpunkt.

Näringslivets skattedelegation åberopar till en början en vid remissyttrandet
fogad utredning av Industriens utredningsinstitut rörande verkningarna
av kommitténs förslag under övergångstiden. Såsom underlag
för denna utredning har frågeformulär tillställts 472 medlemsföretag i
Sveriges industriförbund med mer än 200 anställda på en och samma
arbetsplats. Av dessa företag har 328 lämnat de efterfrågade uppgifterna.
Den 31/12 1953 hade dessa 328 företag lager för 7,2 miljarder kronor. Det
bokförda värdet för lagren var 2,2 miljarder kronor, d. v. s. nedskrivningen
utgjorde 68,9 procent.

Enligt utredningen skulle 251 av de 328 företagen bli beskattade för
en lagerreserv av 1,15 miljarder kronor. Detta skulle under de sex övergångsåren
medföra en sammanlagd skatteskärpning för ifrågavarande 251

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

företag med 96 miljoner kronor per år. Härvid har skatten schablonmässigt
beräknats till 50 procent av den lagerreserv som måste tagas fram till
beskattning.

Delegationen påpekar att vid bedömningen av ifrågavarande utredning
borde beaktas, att beräkningarna av den del av lagerreserven, som enligt
kommitténs förslag skulle beskattas, av praktiska skäl hade måst ske enligt
i vissa avseenden schablonmässiga grunder. Sålunda hade avdrag för inkurans
genomgående upptagits till 5 procent. Beräkningen hade vidare
skett under förutsättning, att ingen hänsyn togs till undantagsbestämmelsen
rörande värdering av lager av fastigheter, prisgaranterade varor, beställningsarbeten
in. in. och den skärpning av värderingsgrunderna, som kunde
bli följden av denna bestämmelse. Eftersom beräkningarna anknutits till
balansräkningen per den 31 december 1953 eller motsvarande bokslutsdag,
hade vidare vid tillämpning av supplementärregel nr 2 lägsta marknadspriset
under 5-årsperioden 19f9—1953 legat till grund vid värderingen. Med
hänsyn till prisutvecklingen kunde det förutses, att vid de första bokslut,
då de föreslagna bestämmelserna skulle komma att tillämpas, denna supplementärregel
i väsentligt mindre utsträckning än vad som enligt ifrågavarande
utredning var fallet, kom att resultera i lägre värde än huvudregeln.

Efter jämförelse mellan den av samtliga aktiebolag erlagda statliga inkomstskatten
för vissa år enligt den officiella statistiken och den inkomstskatt
de 328 företagen för samma år beräknas ha erlagt utgår delegationen
från att sistnämnda företag representerar 54 procent av samtliga svenska
aktiebolag. Med utgångspunkt härifrån anger delegationen skatteskärpningen
för samtliga aktiebolag i landet under vart och ett av övergångsåren
till ca 180 miljoner kronor och för hela övergångstiden till 1,08 miljarder
kronor. Härtill kommer ökade skatteuttag även från näringsföretag som
bedrives av ekonomiska föreningar, handels- och kommanditbolag samt
fysiska personer. Delegationen framhåller, att det var sannolikt att ökningen
av skatteutgifterna för näringsföretagen i landet vid tillämpningen
av kommitténs förslag under övergångstiden skulle komma att överstiga
1,5 miljarder kronor.

Om den i huvudregeln angivna procentsatsen bestämdes till 40 procent
och motsvarande justeringar vidtogs i supplemenlärreglerna skulle den
ökade skattebelastningen å näringslivet enligt delegationens uppfattning
komma att ligga över 0,5 miljard kronor och sannolikt närmare 1 miljard
kronor.

Därefter anföres att av utredningen jämväl framgick, att skatteskärpningen
skulle drabba företagen synnerligen ojämnt och tyngst de mest
konjunkturkänsliga.

I detta sammanhang åberopar delegationen en annan utredning avseende
17 företag. Denna utredning avser att söka klarlägga i vilken utsträckning

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

den vid utgången av 1953 hos ifrågavarande företag befintliga lagerreserven
— beräknad enligt de av kommittén föreslagna reglerna — uppkommit
genom att lagren i boksluten inte uppskrivits i takt med prisstegringen på
marknaden.

Delegationen framhåller bl. a. att av sistberörda utredning framgick, att
enligt kommitténs förslag fyra i utredningen ingående verkstadsföretag
under övergångstiden skulle bli beskattade för en »vinst» a sammanlagt
151,4 miljoner kronor och att denna i sin helhet uppkommit, inte genom
återföring till beskattning av tidigare verkställda nedskrivningar å lagertillgångar,
utan av den anledningen, att företagen i enlighet med allmänt
erkända företagsekonomiska principer underlåtit skriva upp sina inneliggande,
för rörelsens normala bedrivande nödvändiga lagertillgångar i takt
med den därå genom penningvärdeförsämringen inträdda nominella värdeökningen.
Det belopp, som skulle tagas till beskattning hos sex skogsindustriföretag,
164,2 miljoner kronor, hade likaledes i sin helhet uppkommit
av denna anledning. För fyra bruksföretag, som skulle beskattas för 138,1
miljoner kronor, hade 106,9 miljoner kronor likaledes sin enda giund i
penningvärdeförsämringen och för tre kemiska industriföretag var motsvarande
belopp 7,5 miljoner kronor och 6,2 miljoner kronor.

Delegationen tillägger, att de rubbningar inom näringslivet, som den av
kommittén föreslagna våldsamma och i hög grad ojämnt fördelade merbeskattningen
skulle åstadkomma, var svåra att överblicka. Att de skulle
bli genomgripande och vålla det ekonomiska framåtskridandet i landet allvarligt
avbräck, var emellertid uppenbart. Ett dylikt skatteuttag skulle
komma att stå i direkt strid mot hittills tillämpade rättsgrundsatser pa beskattningsområdet.

Sveriges köpmannaförbund uttalar bl. a. att de föreslagna övergångsbestämmelserna
innebar stora orättvisor. En inte obetydlig del av de dolda
reserver, som nu fanns, hade tillkommit under tider med avsevärt lägre
skattetryck och betydligt lindrigare progression än nu. För de enskilda
rörelseidkarna blev det en orimlig toppbeskattning. Att den inte blev obetydlig
visade en utredning, som inom förbundet verkställts på grundval av
från bokföringsbyråerna landet runt införskaffat material. Sammanlagt
hade 129 företag representerande 8 olika branscher undersökts. I praktiskt
taget alla fallen skulle någon del av lagerreserven bli beskattad. Genomsnittligt
skulle sålunda ca 25 procent av den totala lagerreserven bli beskattad.
Den skatt, som enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna
skulle få erläggas på framtagna reserver, skulle per år i genomsnitt uppgå
till mer än 30 procent av medeltalet av de för beskattningsåren 1951 53

påförda skatterna, och denna skatteökning skulle tagas ut under sex år.
Detta måste betecknas som en mycket väsentlig och i sak omotiverad skattehöjning,
som kunde leda till avsevärda likviditetssvårigheter, särskilt om
sämre konjunkturer stundade. En bestämd varning för elt framtvingande

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

av redan tillkomna reserver var därför på sin plats. — Liknande synpunkter
anförs av Sveriges grossistförbund.

För en utsträckning av övergångstiden uttalar sig länsstyrelserna
i Stockholms, Kristianstads, Kopparbergs och Värmlands län, Sveriges
lantbruksförbund, landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation,
handelskammaren i Göteborg, Norrbottens och Västerbottens läns
samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare. Även andra
remissinstanser ifrågasätter alternativt en förlängning av övergångstiden.

Lantbruksförbundet betonar att, om förslaget genomfördes, stor försiktighet
måste iakttagas vid utformningen av övergångsbestämmelserna. Uppskrivning
borde därför medgivas under minst 9 år, varvid för jordbrukare,
som övergick till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder, tidsperioden
borde räknas från tidpunkten för övergången.

Handelskammaren i Göteborg och Norrbottens och Västerbottens läns
handelskammare åberopar den av herrar Gustafson och Wehtje avgivna
reservationen.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare förordar att övergångstiden
utsträckes till och med beskattningsåret 1962.

Någon form av dispens från de generella övergångsbestämmelserna
förordas av riksskattenämnden, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, landsorganisationen och Sveriges lantbruksförbund.

Riksskattenämnden framhåller att det syntes önskvärt att för sådana fall,
då den nya värderingsregeln skulle leda till uppenbart oskäliga resultat,
en möjlighet öppnades att erhålla viss dispens från bestämmelserna i så
måtto att den i punkt 3 av övergångsbestämmelserna angivna anpassningstiden
i särskilda fall förlängdes. Ett dylikt dispensinstitut torde vid en omläggning
av detta slag knappast kunna undvaras, även om man helst hade
sett att så kunnat ske. Det syntes lämpligt att det uppdrogs åt riksskattenämnden
att på samma sätt som förekommit i andra liknande sammanhang,
exempelvis vid taxeringen till fondskatt — pröva framställningar om
dylik dispens i mera säregna fall.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, om inte övergångsvis kunde medges
att då lagerreserv framtogs avdragsgill avsättning till investeringsfond fick
göras utan att eljest föreskriven insättning i riksbanken verkställts.

Att sådana övergångsbestämmelser utfärdas, att redan bildade
lagerreserver får bibehållas eller i allt får bibehållas
så länge kvantitativ lager mins k ning i förhållande till
viss tidpunkt inte föreligger föreslås av kommerskollegium,
länsstyrelsen i Södermanlands län, Sveriges grossistförbund, näringslivets
skattedelegation, handelskammaren i Gävle och Skånes handelskammare.

235

Kungl. Maj :ts proposition nr 100

I det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet framhålles att,
om kommitténs förslag lades till grund för lagstiftning, det enligt delegationens
mening under alla förhållanden var nödvändigt, att denna, vare si0
majoritetens eller någon av reservanternas linje följdes, forbands med sådana
övergångsbestämmelser, att en efterbeskattning inte kom till stånd.
Detta syfte kunde vinnas genom ett stadgande, att den reserv i varulager,
som förelåg den 31 december 1953 eller motsvarande bokslutsdag, utan hinder
av de bestämmelser rörande lagervärderingen, som i övrigt kunde bli
meddelade, fick bibehållas så länge kvantitativ lagerminskning i förhållande
till nämnda tidpunkt inte förelåg. Lagerreserven kom därigenom att
bli beskattad i den mån de varor, varpå den belöpte, försåldes eller förbrukades.
För den händelse att lagerminskningen var allenast tillfällig,
kunde emellertid vägande invändningar framställas mot en dylik beskattning.
Det nyss ifrågasatta stadgandet, innehållande huvudregeln, borde for
den skull kompletteras med en supplementär regel, konstruerad i överensstämmelse
med den av kommittén föreslagna supplementärregeln ni 1, och
liksom denna i förekommande fall möjliggörande avdrag för avsättning till
lagerregleringsfond.

Slutligen må nämnas att Tjänstemännens centralorganisation ifrågasatt
att vid ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen upplösta lagerreserven
för aktiebolagens del borde få användas till ökning av aktiekapitalet
genom fondemission.

Inventeringsbestämmelserna. Samtliga börda myndigheter och det lielt
övervägande antalet organisationer har i princip tillstyrkt eller i allt fall
inte anfört erinringar mot införande av de av kommittén föreslagna särskilda
bestämmelserna rörande inventering av varulager. Vid dessa ställningstaganden
har emellertid i vissa fall på särskilda punkter framförts betänkligheter
och förslag om ändringar.

Avstyrkande yttranden har avgivits av näringslivets skattedelegation,
Kooperativa förbundet, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och
handelskammaren i Gävle. Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
som dock inte direkt uttalat sig i frågan, synes intaga en avvisande
hållning.

Från remissyttrandena torde i denna tråga följande få här åteigivas.

Riksskattenämnden förklarar sig dela kommitténs mening att de föreslagna
bestämmelserna var nödvändiga såsom grund för en tillämpning av
värderingsreglerna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför som motivering för sin tillstyrkan
av förslaget, att erfarenheten hade visat att värdering av varulager ofta
skedde slumpmässigt och ojämnt och att det ej sällan hade vård förenat
med stora svårigheter att få kännedom om de principer, efter vilka värde -

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

ring skett. Med hänsyn till den betydelse, som en riktig varulagervärdering
hade för resultatredovisningen och för bedömandet av den bedrivna verksamheten,
borde en reglering av hithörande område ske.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att de föreslagna inventeringsbestämmelserna,
som livligt tillstyrktes, avhjälpte en sedan lång tid känd
brist. Ett godtagbart underlag — som hittills saknats — krävdes för varulagervärdering
vid förmögenhetstaxering. Därjämte kunde denna lagstiftning
bli av betydelse för att skapa större möjligheter i framtiden för t. ex.
beredskapsbestämmelser om skatt eller ränta å lager- eller reservökningar
eller för annan konjunkturbeskattning.

Liknande synpunkter anföres av bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands,
Skaraborgs och Örebro lån.

Näringslivets skattedelegation, som anför kritik mot kommitténs förslag
i flera detaljspörsmål — denna kritik redovisas i det följande — framhåller
sammanfattningsvis, att tillämpningen av den föreslagna inventeringsförordningen
utan tvivel skulle åsamka företagen ett avsevärt improduktivt merarbete.
På grund härav och med hänsyn till de erinringar som i skilda hänseenden
kunde riktas mot förslaget ansåg sig delegationen inte kunna tillstyika,
att detta lades till grund för lagstiftning. Om inventeringen ansågs
böra regleras genom en detaljerad lagstiftning, borde en sådan grundas på
mera allsidiga undersökningar än dem, som företagsbeskattningskommittén
syntes ha verkställt, och föreskrifterna borde smidigare anpassas efter de
olika redovisningssystem, som på grund av de starkt skiftande förhållandena
inom olika grenar av näringslivet måste tillämpas.

Härefter övergår jag till en redogörelse för vad remissinstanserna anfört
i olika detaljhänseenden.

I anledning av kommitténs förslag att inventeringen skall avse
varje i lagret ingående post framhåller näringslivets skattedeleqation
bl. a. följande.

Inom varuhusen hade man allmänt frångått den gamla metoden att göra
en inventering post för post av varulagret vid årsskiftet eller vid bokslutsårets
utgång. För att icke belasta personalen med en allomfattande varuinventering
vid årsskiftet fördelades inventeringarna ofta över årets olika månader
på så sätt, att en varugrupp inventerades exempelvis den sista januari
varje år, en annan varugrupp den sista februari, en tredje sista mars etc. På
detta sätt fördelades inventeringsarbetet över hela året. Bokslutet grundades
sedermera på en statistisk redovisning av lagret. Vid denna redovisning
gjordes generella nedskrivningar med hänsyn till erfarenhetsmässiga lagerbrister
och på grundval av de därigenom erhålla värdena upprättades bokslutet.
Detta förfarande syntes icke kunna tillämpas, om den föreslagna förordningen
rörande inventering av varulager genomfördes. Det skulle inte,
anför delegationen, innebära något åsidosättande av befogade fiskaliska krav

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

att beträffande skattskyldig, som tillämpat annan tillförlitlig inventeringsmetod
än värdering post för post vid bokslutstillfället, tillerkänna den på
dylik grund verkställda varuvärderingen samma vitsord som om värdering
post för post vid nämnda tillfälle ägt rum.

Några remissinstanser har avstyrkt kommitténs förslag att lagret skall
värderas enligt principen »först in — först ut» eller uttalat
betänkligheter mot detsamma.

I det av Sveriges köpmannaförbund avgivna yttrandet framhålles att förbundet,
som visserligen fann de föreslagna inventeringsmetoderna liksom
förslaget till inventeringsförordning kunna godtagas för detaljhandelns
del, ställde sig mycket tveksamt till den föreslagna regeln »först in — först
ut». Denna regel skulle vid stigande priser kunna medföra en uppskrivning
av lagret, som vid tillämpningen av den föreslagna 50 procent regeln t. o. m.
kunde leda till en beskattning av orealiserad vinst, en vinst som i många
fall var mycket tvivelaktig, vilket var ägnat att inge betänkligheter med hänsyn
till gällande föreskrifter i bokföringslag och aktiebolagslag. Om varans
verkliga anskaffningsvärde var lägre, borde detta få användas vid inventeringen.

Sveriges grossistförbund yttrar att kommitténs förslag innebar att lagret
vid beskattningsårets utgång skulle anses bestå av de senast inköpta varorna.
Ett dylikt tillvägagångssätt var enligt förbundets mening direkt
stridande mot vedertagna företagsekonomiska principer, då det i en prisstegringsperiod
skulle framtvinga ett successivt uppräknande av lagren till
de senaste anskaffningspriserna, d. v. s. ett rakt motsatt förfarande mot
det, som låg till grund för den av kommittén i och för sig varmt förordade
normallagermetoden. Därtill kommer att den av kommittén föreslagna
metoden skulle komma att medföra mycket stora praktiska svårigheter i
tillämpningen, detta redan för företag med ganska enkelt sammansatta
varulager och givetvis i ännu mycket högre, för att inte säga i prohibitiv
grad för de många handelsföretag, som arbetade med ett mycket rikt
sortiment av olika varor.

Enligt förbundets mening borde som anskaffningsvärde godtagas det
lägsta under beskattningsåret erlagda anskaffningspriset för de i lagret
ingående varuposterna.

Även kommerskollegium, länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län samt
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anför i stort sett liknande betänkligheter
mot kommitténs förslag i denna del.

Gentemot den föreslagna skyldigheten att i vissa fall vid beräkning av
anskaffningsvärdet göra tillägg för indirekta kostnader
har i åtskilliga remissyttranden framförts invändningar.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att beträffande den bokförings -

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

mässiga redovisningen av indirekta kostnader olika förfaringssätt kommit
till användning inom skilda verksamhetsområden, något som var desto
naturligare då ett inom viss bransch såsom lämpligt befunnit redovisningssystem
inte alltid var användbart inom en annan bransch. Även företag
inom samma bransch tillämpade inte sällan olika redovisningsmetoder i
detta avseende.

Inom skogsindustrin torde numera vara vedertaget att vid kostnads- och
lönsamhetsberäkningar för de enskilda produkterna inte räkna med sådana
indirekta kostnader som var fasta i den meningen att de belastade företaget
oavsett verksamhetens omfattning. Detta gällde i huvudsak räntor,
avskrivningar och administrationskostnader. Dessa kostnader ansågs helt
böra belasta verksamheten under det räkenskapsår, varunder de uppkommit,
och inte via lagervärdena balanseras till någon följande tidsperiod.
Denna uppfattning torde ha visst stöd i 1944 års aktiebolagslags bestämmelser
om innehållet i vinst- och förlusträkningen, som bl. a. skulle ge
upplysning om räntor, avskrivningar och allmänna förvaltningskostnader.
Härtill kom de rent praktiska svårigheterna att fördela ifrågavarande kostnader
på olika produkter. En sådan fördelning blev alltid i stor utsträckning
godtycklig.

Delegationen hemställde, att sådana indirekta tillverknings- eller produktionskostnader
som var att anse såsom fasta inte behövde inräknas
i anskaffningsvärdet.

Liknande synpunkter anföres av handelskamrarna i Karlstad och Gävle.

Skånes handelskammare yttrar bl. a. att föreskriften om tillägg för indirekta
kostnader skulle införa ett osäkerhetsmoment i värderingen inte
minst därigenom att tillägget kunde komma att variera med tillverkningsvolymen.
I ett dåligt år med låg tillverkning skulle man sålunda få en
betydligt högre omkostnadsprocent än normalt, varigenom skulle uppstå
en fiktiv höjning av resultaten.

Kooperativa förbundet yttrar bl. a., att det givetvis var möjligt att på
det sätt kommittén föreslog åstadkomma en ungefärlig uppskattning av
det värde å hel- och halvfabrikat i industriell verksamhet, som skulle ligga
till grund för maximering av nedskrivningsrätten, men då detta värde under
alla förhållanden endast kunde bli ungefärligt, var en diskussion om 50, 60
eller 70 procent maximal nedskrivningsrätt ofruktbar.

Svenska företagares riksförbund framhåller bl a., att det ovillkorligen
fordrades en ganska omfattande driftsbokföring för att kunna fastställa
den skäliga andelen i de indirekta tillverkningskostnaderna, en förutsättning
som väl de flesta små och medelstora företag saknade. Företagens olika
metoder att fördela kostnaderna skulle komma att direkt påverka deras
rätt att nedskriva sina lager, vilket väl knappast var avsett. Även från balansteknisk
synpunkt var metoden att i anskaffningsvärdet medräkna indirekta
kostnader tvivelaktig och i viss mån stridande mot god köpmanna -

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

sed. I företag med mycket billiga råvaror och långt driven automatisering
kunde de indirekta produktionskostnaderna utgöra så stor del av det totala
värdet, att även en nedskrivning till 50 procent innebar att man inte kommit
ner till det värde som motsvarade materiel och direkt lön. Förbundet
ansåg att förslaget i denna del, förutom att det var omöjligt att tillämpa för
en stor del företagare, måste avvisas även från balansteknisk synpunkt, enär
företagarna eljest kunde komma att balansera fasta kostnader.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att mindre företagare mera
sällan hade sådan kostnadsredovisning att de kunde på ett tillförlitligt sätt
beräkna tillägg för indirekta kostnader. Länsstyrelsen ifrågasatte därför
om inte ifrågavarande värderingsregel borde gälla för företag som hade en
årsomsättning av lägst 200 000 kronor och som hade ett lager av halv- och
helfabrikat å minst 50 000 kronor.

Handelskammaren i Göteborg anmärker att bestämmelserna skulle motverka
införandet av rationella redovisningsmetoder och försvåra bokslutsarbetet.
Därför borde enligt handelskammarens mening endast rörliga kostnader
medräknas.

Frågan om skyldighet att redovisa verkställda in k uransa vdrag
öppet i inventariet har berörts i några utlåtanden.

Näringslivets skattedelegation erinrar om att prisnedsättningen för inkurans
inom de stora varuhusen regelmässigt tillgick sa, att man fortlöpande
under året, framför allt i slutet av en säsong, gick igenom lagret och
gjorde den prisnedsättning på varorna, som ansågs betingad av den under
säsongen vunna erfarenheten. I många fall bokförde man lagret statistiskt till
dess sålunda justerade försäljningsvärde och detta försäljningsvärde låg
sedermera till grund för lagervärderingen. Försäljningspriset nedsattes på
en vara, som man hade funnit inte vara attraktiv till det ursprungligen åsatta
priset, och på detta sätt skedde således fortlöpande under året prisjusteringar
inom de flesta varugrupper.

De under året gjorda prisnedsättningarna torde i vad de avsåg varor, som
vid bokslutstillfället kvarlåg i lager, komma att betraktas såsom inkuransavdrag,
vilka enligt de föreslagna bestämmelserna skulle redovisas öppet
i den mån de nedbringade värdet under anskaffningskostnaden. Det fanns
emellertid ingen möjlighet för ett företag, som använt nyss beskrivna metod
för prisnedsättningen, att redovisa denna del av inkuransen i öppen form.
Den i dessa prisnedsättningar återspeglade inkuransen var att anse som den
värdenedgång man vid bokslutstillfället kunnat konstatera, men den var
inte liktydig med den nedgång, som lagret ytterligare kunde antagas bli
utsatt för genom inkurans och för denna ytterligare inkurans måste vissa
reserveringar göras vid bokslutstillfället.

Delegationen tillägger, att ett förfarande, enligt vilket inkuranta artiklar
i lagret skulle upptagas till anskaffnings- eller dagspriset med öppet redo -

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

visat inkuransavdrag, skulle komma att föranleda betydande svårigheter
även inom vissa grenar av industrin, exempelvis verkstadsföretag.

Sveriges grossistförbund däremot förklarar sig ha förståelse för kommitténs
förslag att inkuransavdrag borde redovisas öppet till förebyggande av
missbruk.

Kommitténs förslag att i regel två personer skall deltaga i inventeringen
och teckna en försäkran å inventariet har föranlett
vissa erinringar.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att då ett företag hade sitt lager
utspritt på ett flertal orter och t. o. m. såsom fallet exempelvis var inom
skogsindustrin till stor del upplagt i skogen, det ofta inte var möjligt att två
personer kunde deltaga i inventeringen av hela lagret. Vidare kunde det
inträffa, att den skattskyldige av andra skäl inte hade någon möjlighet att
förete sådan försäkran, som i 2 § avsågs, t. ex. på grund därav, att de i inventeringen
deltagande drabbats av sjukdom eller av tredska vägrade sin
underskrift.

Det låg i öppen dag, att stadgandet i 2 § även med bästa vilja inte alltid
kunde av den skattskyldige efterkommas och det var därför inte från principiella
synpunkter godtagbart. Om det föreslagna stadgandet i 2 § lagfästes,
blev situationen följaktligen understundom den, att en skattskyldig utan
egen förskyllan blev ur stånd att förete ett inventarium, som ägde vitsord.

Enligt delegationens mening borde föreskriften angående försäkran av
två vid inventeringen deltagande personer utgå eller endast gälla, då sådan
försäkran utan svårighet kunde lämnas.

Även Sveriges grossistförbund riktar i stort sett samma anmärkning mot
den föreslagna bestämmelsen. På grund härav och med hänvisning till de
föreslagna straffbestämmelserna påyrkar förbundet en omarbetning av förslaget,
så att det bättre anpassade sig till vad som var praktiskt möjligt och
rimligt att begära.

Sveriges lantbruksförbund yttrar bl. a., att det kunde ifrågasättas om
den personal, vilken utförde inventeringen och som ägde kännedom om de
praktiska svårigheterna vid inventeringen, överhuvudtaget ville avgiva en
dylik försäkran under straffhot. I många fall torde det vara i det närmaste
ogörligt för företagaren själv att på heder och samvete intyga riktigheten av
en värdering som utförts av underlydande personal. — Handelskammaren
i Gävle uttalade sig i samma riktning.

Riksskattenämnden anmärker, att avfattningen av 2 § närmast tog sikte
på det fall att hela inventeringen kunnat utföras av samma två personer.
Ofta måste dock inventeringen komma att inom olika avdelningar av ett
företag ske med anlitande av olika personal. I dylika fall blev det givetvis
erforderligt att de intyg, som lämnades för varje sådan del av inventeringen,
jämväl kompletterades med ett intyg av person i ansvarig ställning

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

om att de olika intygen tillsammans omfattade hela lagret i rörelsen. Eventuellt
borde i anvisningarna intagas ett förtydligande i detta avseende.

Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår, att försäkran om inventeringens
riktighet skulle kunna avgivas av den skattskyldige ensam endast
under förutsättning, att den skattskyldige inte hade någon myndig person
hos sig anställd.

I fråga om de i 3 § i författningsförslaget intagna bestämmelserna anför
kammarrätten följande.

De i 3 § intagna reglerna synas vara alltför schematiska och till innebörden
obestämda för att kunna tjäna till verklig ledning, då fråga uppkommer huruvida
och i vilken omfattning upprättat inventarium bör ligga till grund för
lagervärderingen. Ett inventarium lärer ofta vara av beskaffenhet att kunna —
eventuellt efter viss justering — läggas till grund för taxeringen, även om föreskrifterna
i förordningen icke till alla delar iakttagits. Å andra sidan torde ej sällan
riktigheten av ett inventarium kunna ifrågasättas, även om detsamma formellt
synes uppfylla föreskrifterna i förordningen. Kammarrätten anser lämpligast, att
ifrågavarande paragraf får utgå ur förslaget. Frågan om trovärdigheten av ett inventarium
och därå grundad uppgift i räkenskaperna angående lagervärdet blir,
om nämnda stadgande bortfaller, att bedöma enligt allmänna regler.

Sveriges grossistförbund, som inledningsvis berört svårigheterna att i
praktiken tillämpa föreskriften om försäkran å inventarium, framhåller därefter
att undantagsbestämmelsen i 3 § från skyldigheten att vid inventeringen
varje år iakttaga föreskrifterna i förordningen var för vagt formulerad
och gav alltför mycket spelrum åt subjektiva bedömanden från taxeringsmyndigheternas
sida för att utgöra någon garanti mot oskälig bestraffning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att förslaget om att den
skattskyldige under vissa förutsättningar inte årligen skulle behöva iakttaga
förordningens föreskrifter borde givas en fastare utformning, då missbruk
eljest kunde befaras. Länsstyrelsen föreslog därför, att inventering
skulle vara obligatorisk för det räkenskapsår förordningen träder i kraft
samt under i förslaget angivna förutsättningar därefter exempelvis vart
tredje eller femte år.

De föreslagna straffbestämmelserna har föranlett vissa uttalanden
och förslag till modifikationer.

Sedan Sveriges lantbruks förbund framhållit att enligt förbundets uppfattning
tillämpningen av den föreslagna förordningen skulle komma att bereda
de enskilda jordbrukarna stora svårigheter, då exakta anskaffningsvärden
eller återanskaffningsvärden, t. o. m. kvantiteten och kvaliteten, var
svåra att fastställa, uttalar förbundet att det syntes betänkligt att införa
en särskild straffsanktion.

Lantbruksstyrelsen yttrar att, då det enligt förslaget medförde ansvar att
lämna osann uppgift om att inventarium upptog samtliga lagertillgångar,
16 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

måste förutsättas att särskild hänsyn togs till svårigheterna att inom jordbruket
mera exakt fastställa omfattningen av vissa lagertillgångar.

Sveriges köpmannaförbund framhåller att lagervärderingen och därmed
sammanhängande frågor erbjöd ett problemkomplex av sådan svårighetsgrad
för såväl de skattskyldiga som de fiskala myndigheterna, att straffansvar
inte rimligen kunde komma i fråga annat än vid direkt undanhållande
av lagertillgångar och under förutsättning, att de undanhållna tillgångarna
representerade ett verkligt värde. Om kommitténs förslag till lagervärdering
skulle genomföras, måste straffansvaret likväl begränsas på här
angivet sätt.

Handelskammaren i Gävle uttalar som sin mening, att bestämmelserna
borde omarbetas på så sätt att endast skattskyldig, som uppsåtligen underlåtit
att i inventarium upptaga lagertillgång, kunde straffas.

Kammarrätten framhåller att straff enligt förslaget syntes kunna ifrågakomma
för såväl skattskyldig själv som annan i inventeringen deltagande
person. I båda fallen torde tecknande av försäkran å inventarium kunna
ingå såsom led i sådant förfarande, som kunde bestraffas enligt bestämmelser
i strafflag. Kammarrätten ville ifrågasätta, om inte stadgandet borde
förses med bestämmelse om undantag för sådant fall, då gärningen var belagd
med straff enligt bestämmelser i strafflag.

Departementschefen

Av kommittén verkställda beräkningar visar att det sammanlagda värdet

av varulagren hos det enskilda näringslivet ligger i storleksordningen 20_

40 miljarder kronor och troligen närmare 40 än 20 miljarder. Nedskrivningen
härå eller, bättre uttryckt, skillnaden mellan det verkliga och det
bokförda värdet utgör i sin tur enligt samma beräkningar i genomsnitt
SO 60 procent av det nyss antydda beloppet. Visserligen kan sägas att de
gjorda beräkningarna är föga exakta, men de är å andra sidan fullt tillräckliga
för att ge en uppfattning om lagervärderingens betydelse från de
synpunkter, varom i förevarande sammanhang är tal. Redan mindre ändringar
i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet
kan öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till
likviditetsförstärkning genom lagernedskrivningar. Att en begränsning i
rätten att hålla synnerligen låga lagervärden tillika innebär i viss mån
minskade möjligheter till konsolidering ligger i sakens natur. Varje åtstramning
i värderingsreglerna får alltså, som kommittén understrukit,
vägas mot önskemålet av tillräckligt utrymme för betryggande nedskrivning
för prisfallsrisk.

Reglerna för varulagervärderingen torde i själva verket vara från konjunkturpolitisk
synpunkt så betydelsefulla att något verkligt väsentligt
inte skulle vinnas med en ändrad företagsbeskattning, som bibehöll företagen
vid vad för närvarande gäller på området för lagervärderingen. Detta

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

är även kommitténs och flertalet remissinstansers uppfattning. Men åtskilliga
om än inte alla organisationer på näringslivets områden har ställt
sig helt avvisande till varje form av begränsning i nuvarande värderingsfrihet.

Det har från vissa håll hävdats att kommitténs förslag till en permanent
begränsning i lagervärderingen skulle stå i strid med de lämnade utredningsdirektiven.
Därvid åberopas att i direktiven framhållits att det »kunde
vara lämpligt att undersöka, huruvida bestämmelser kunde utarbetas som
motverkade spekulativa investeringar i lager under tider, då en viss återhållsamhet
i lageranskaffningarna bedömdes såsom ur samhällets synpunkt
önskvärd», varjämte i direktiven tillädes att reglerna möjligen borde
så utformas att de allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Sålunda
utformade bestämmelser skulle då närmast få karaktär av en beredskapslagstiftning.

Invändningar av nu antydd art saknar emellertid bärkraft och innebär
ett förbiseende av det grundläggande uttalandet i direktiven att det inte
borde ifrågakomma att närmare binda kommittén vid dess överväganden;
tvärtom skulle denna ha fria händer att pröva den lämpligaste lösningen
av hithörande frågor. Kommittén har med styrka understrukit svårigheterna
och nackdelarna med ett system, som bygger på tillfälligt insatta
åtgärder, och jag har förut uttalat min fulla anslutning till denna uppfattning
och vill nu blott än en gång i likhet med kommittén förorda en
permanent begränsningsregel, vilken alltså bör utformas såsom en avvägning
mellan de delvis motstridiga intressen som här måste beaktas.

Innan jag närmare ingår på kommitténs förslag vill jag erinra om att
kommitténs utredning visar å ena sidan en genomsnittlig lagernedskrivning
på 50—60 procent men å andra sidan en mycket stor spridning i nedskrivningen
olika företag och branscher emellan. En relativt försiktig åtstramning
skulle följaktligen få ingen eller ringa effekt för åtskilliga företag
och företagare. Detta gäller särskilt de enskilda rörelseidkarna, vilkas
bokförda lagervärden erfarenhetsmässigt och enligt inom finansdepartementet
verkställda utredningar, som jag i ett senare sammanhang skall
redovisa, merendels är så höga att dessa skattskyldiga antingen inte alls
eller i allt fall i ringa mån skulle beröras av en lagstiftning enligt kommittéförslaget.
Detsamma gäller självfallet även vissa bolag och föreningar
men för flertalet av de i allt fall större företagen, drivna i bolags- eller föreningsform,
skulle en viss åtstramning i värderingsreglerna ha sin givna
effekt. Den av kommittén verkställda utredningen visar för övrigt att
effekten skulle bli relativt sett mer påtaglig för större företag, för äldre
företag och för företag med stort lager. Oaktat en begränsning i nedskrivningsrätten
sålunda komme alt verka endast över en del av fältet, kan å
andra sidan antagas att den från konjunkturpolitisk synpunkt eftersträvade
effekten skulle i huvudsak uppnås. Det förefaller sannolikt att de företag,

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

som skulle beröras, i hög grad är just de där möjligheterna till djupgående
lagernedskrivningar i högkonjunkturlägen väcker betänkligheter från konj
unkturpolitiska synpunkter.

Det bör även uppmärksammas, såsom kommittén påpekat, att de konjunkturpolitiska
invändningarna mot en praktiskt taget fullständig frihet
i lagervärderingen avser inte blott, och kanske inte ens främst, det förhållandet
att denna frihet kan i vissa lägen stimulera till inte önskvärda
lagerökningar resp. kan av skatteskäl försvåra i andra lägen önskvärda
lageravvecklingar utan även att förefintligheten av ett betydande lager möjliggör
för företaget likviditetsförstärkande nedskrivningar, som i sin tur
underlättar investeringar av vad slag som helst.

En sammanfattning av synpunkterna för och emot ändrade lagervärderingsregler
torde kunna återges på följande sätt.

De synpunkter av konjunkturpolitisk art, som i det föregående berörts,
talar för kraftigast möjliga åtstramning av värderingsreglerna, en åtstramning
som borde gälla inte endast under högkonjunktur utan även i andra
tider, det sistnämnda med hänsyn dels till svårigheterna att avgöra när tillfälliga
åtstramningar skall insättas och dels till att företagen eljest kunnat
under hand uppbygga en likviditet som kan utnyttjas för stora investeringar
i högkonjunktur. — Nuvarande regler, eller rättare sagt brist på regler,
lämnar företag och myndigheter i starkt tvivelsmål om var gränserna för
tillåten nedskrivning går. Det är redan med hänsyn härtill påkallat med
mera fixa bestämmelser. -— Gällande lagstiftning sådan den i praxis tilllämpas
är slutligen inte invändningsfri från rent fiskalisk synpunkt. Den
möjliggör ett i tiden praktiskt taget obegränsat uppskov med beskattningen
av synnerligen stora belopp. Även om denna omständighet inte i
förevarande sammanhang bör vara av utslagsgivande betydelse får inte
förbises den ingalunda alltid motiverade favör, som fri lagervärdering innebär
för lagerhållande företag såväl gentemot sådana företag utan lager vilka
beskattas i övrigt enligt samma regler som gentemot andra skattskyldiga.

Mot ändringar i nuvarande regler för lagervärderingen talar å andra
sidan den synpunkten att ju större frihet reglerna lämnar, ju större möjlighet
har företagen till en konsolidering, som innebär gardering mot prisfallsrisker
och som kan medföra ökade möjligheter att upprätthålla sysselsättningen
då försämrade avsättningsmöjligheter uppkommer. — Den helt
fria lagervärderingen ger vidare bättre möjligheter till en planmässig,
långsiktig värdering utifrån fasta, av den företagsekonomiska vetenskapen
godtagna principer. — Mot en ändring kan möjligen även framhållas att fri
lagervärdering ger det största utrymmet för en dold resultatutjämning, något
som med hänsyn bl. a. till reglerna om beskattningsårets slutenhet och
till intresset av att upprätthålla en jämn aktieutdelning kan ha ett visst
värde. — Slutligen kan även erinras om nuvarande värderingsreglers faktiska
betydelse för företagssparandet och företagens fortsatta kapitaluppbyggnad.

245

Kungi. Maj. ts proposition nr 100

Flertalet av de nu återgivna synpunkterna för och emot fri lagervärdering
har jag i tidigare sammanhang ingående berört och därvid tillkännagivit
vilket värde dessa olika synpunkter enligt min mening bör tillerkännas.
Jag kan därför nu hänvisa till vad jag förut anfört. Min i anslutning därtill
tillkännagivna ståndpunkt är den, att en avvägning mellan de olika
synpunkterna bör komma till stånd och att möjlighet finnes till regler,
som ger ett väsentligt värde i konjunkturpolitiskt hänseende men samtidigt
lämnar utrymme för betryggande lagernedskrivningar med därmed
i olika hänseenden förenade fördelar.

Vad särskilt angår önskemålet om värderingsregler, som medger kontinuerlig
tillämpning av någon viss inom den teoretiska företagsekonomin
godtagen värderingsprincip, vill jag erinra om att kommittén ingående
dryftat möjligheten att utforma skattelagstiftningen på grundval av någon
sådan princip. Även med bortseende från spörsmålet i vad mån sålunda
utformade regler skulle vara förenliga med de konjunkturpolitiska synpunkter,
som måste vinna beaktande, har kommittén funnit det uteslutet
med några från sådan utgångspunkt utformade regler. Detta sammanhänger
inte blott med att olika företag tillämpar skilda principer och att
någon enhetlig princip inte kan för alla företag föreskrivas utan även med
att det enskilda företaget knappast kan och i allt fall inte önskar konsekvent
fullfölja sin egen värderingsprincip i alla lägen. Det förhåller sig
vidare så att om t. ex. normallagennetoden eller den i Amerikas Förenta
Stater under senare år i viss men ganska begränsad utsträckning praktiserade
»sist in — först ut»-metoden skulle lagfästas, detta i åtskilliga lägen
skulle innebära en skärpning av lagervärderingen långt utöver vad företagsbeskattningskommittén
förordat. Det är betecknande, att näringslivets
skattedelegation väl anser sig vilja åberopa dessa båda metoder, vilka inte
alltid fullt ut låter sig tillämpas inom ramen för den av kommittén förordade
begränsningsregeln, som en allvarlig invändning mot sistnämnda regel,
men å andra sidan ingalunda önskar en lagstiftning på grundval av någondera
av dessa metoder.

Såsom kommittén funnit torde annan lösning av frågan inte stå till buds
än att fixera en viss lägsta gräns för det bokförda lagervärdet, vilken gräns
bör stå i viss relation till lagrets aktuella anskaffnings- eller återanskaffningsvärde.
Inom ramen för denna lägsta gräns äger företaget så rätt att
praktisera vilken som helst värderingsmetod. Taxeringsmyndigheternas
enda uppgift blir att kontrollera att denna gräns ej underskridits, en uppgift
som för övrigt är vida enklare än att söka fastställa vad som skall
menas med ett företags normallager eller liknande.

Under förutsättning att den lägsta gränsen för det räkenskapsmässiga
lagervärdet fastställes med tillbörlig försiktighet torde den bästa lösningen
också vinnas. Detta synes även vara kommitténs enhälliga uppfattning. En
annan sak är, alt delade meningar råder rörande var denna nedre gräns

246

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

bör dragas. Jag får även erinra om att några av näringsorganisationerna
inte ställt sig avvisande till principen om en fixerad lägsta gräns. Det må
tilläggas att, om denna gränsdragning inte göres alltför restriktivt och om
företagen inte i varje läge pressar lagervärdet till lägsta tillåtna gräns, ett
betydande utrymme kvarstår för en dold resultatutjämning.

I anslutning till vad näringslivets skattedelegation anfört om att kommitténs
princip för lagerreglernas utformning inte är förenlig med kravet
på att vid resultatberäkningen »fiktiva vinster» och »fiktiva förluster»
skall elimineras, får jag anföra följande.

Med fiktiva vinster och förluster synes avses all sådan positiv eller negativ
inverkan på resultatberäkning för ett givet räkenskapsår, som följer
av att det vid årets slut kvarvarande lagret åsättes annat värde än det som
var åsatt lagret vid samma års ingång. Prisförändringar, oavsett om dessa
varit beroende av en allmän förskjutning i prisnivån, såsom vid förbättrat
eller försämrat penningvärde, eller av ändrat värde på allenast de lagerhållna
tillgångarna, hävdas inte böra få inverka på resultatberäkningen.
Detta resonemang föres även för det fall att prisförändringarna antages
bli bestående och stödes därvid bland annat på tesen att någon beskattning
inte bör ske av »inte-realiserade lagervinster». Härför synes man i sin tur
vilja åberopa att vad som i den teoretiska diskussionen brukar benämnas
ett företags normallager i själva verket inte är en tillgång av varulagers
natur utan närmast att jämföra med en anläggningstillgång. Normallagret
skall hållas i ett mycket lågt bokfört värde, som inte år från år bör
ändras av hänsyn till att det aktuella anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
förändrats. I konsekvens härmed påkallas även rätt till negativa
lagervärden de år, då den faktiska lagerkvantiteten mer väsentligt understiger
normallagret.

Det nu anförda synes utgöra en sammanfattning av vissa inom den teoretiska
företagsekonomin lanserade synpunkter, som näringslivets skattedelegation
vill åberopa till stöd för sitt krav på en fortsatt fri lagervärdering.

Min avsikt är inte att här uppta något resonemang på den teoretiska företagsekonomins
område. Jag avser fastmer att begränsa mig till några synpunkter
på vad jag för egen del anser vara i förevarande sammanhang
skattemässigt riktigt eller godtagbart. Jag vill därvid till en början understryka
att varje vid något tillfälle gjord uppskrivning av lagret med därav
föranledd högre beskattningsbar vinst medför en motsvarande mindre vinst
att beskatta vid det framtida tillfälle då detta lager utförsäljes. Allt under
förutsättning att en lageruppskrivning ett år inte medför högre bokfört
värde än som svarar mot det belopp, vartill samma lager kommande år kan
avyttras, medför alltså inte uppskrivningen att det allmänna på längre sikt
uttager större skatt av företaget än som vid fri lagervärdering ifrågakommer.
Ytterst kan alltså sägas att fråga här allenast är om beskattningsår.

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Jag får vidare framhålla, att yrkandet om rätt att oaktat prisförändringar
alltid bibehålla »normallagret» i oförändrat bokfört värde inte synes från
skattemässiga synpunkter principiellt godtagbart. Det nyss återgivna resonemanget
bygger på teorin att det kvarvarande lagret inte är de sist anskaffade
lagertillgångarna utan vad som fanns i lager vid årets början eller
rättare vid det än tidigare tillfälle då företaget startade eller nådde sin fulla
utveckling. Att det i själva verket är — med de avvikelser i speciella
hänseenden som självfallet alltid ifrågakommer — de senast anskaffade
lagertillgångarna, som faktiskt kvarligger i lager, är något, varifran man
helt bortser.

Det är möjligt att det nyss diskuterade betraktelsesättet är riktigt när
fråga är om intern vinstberäkning eller liknande. Härom saknar jag anledning
uttala mig. Men vid beskattningsreglernas utformning synes ej böra
bortses från att en successiv lageromsättning hela tiden äger rum och att
följaktligen det vid årets slut kvarvarande lagret dels har eller kan ha ett
helt annat anskaffnings- eller återanskaffningsvärde än en motsvarande
lagerkvantitet vid något tidigare måhända mycket avlägset tillfälle och
dels att detta lager normalt även faktiskt anskaffats till denna högre ellei
lägre kostnad. Skulle den motsatta uppfattningen, alltså den av näringslivets
skattedelegation hävdade, godtagas vid skattereglernas utformning,
innebar detta att man vid stigande priser på lagertillgångarna i fråga eller
vid ett allmänt fallande penningvärde skulle medge lagerhållande företag
— i motsats till alla andra skattskyldiga beträffande vilka de rent faktiska
förutsättningarna för ett liknande krav på generösa regler helt saknas
___en rätt att med obeskattade vinstmedel inte bara möjliggöra ett bi behållande

av kapitalets realvärde utan därutöver i många fall även en ren
kapitaluppbyggnad. Jag finner detta inte vara en skattemässigt godtagbai
anordning. Eftersom en successiv lageromsättning hela tiden sker, bör enligt
min mening prisförändringar av mer bestående karaktär avspegla sig i den
skattemässiga inkomstredovisningen även i vad dessa prisförändringar avser
de vid ett givet tillfälle inneliggande lagertillgångarna.

Härav följer å andra sidan att vid prisfall eller stigande penningvärde
man självfallet även bör godtaga de lägre bokförda lagervärden, som då
kan ifrågakomma.

Det ligger helt i linje med vad jag nu anfört, att det enligt min mening
inte vore riktigt med så snäva värderingsregler att lagret vid något tillfälle
skulle behöva uppskrivas till ett värde, som även vid ett synnerligen föisiktigt
bedömande kan antagas överstiga det belopp vartill samma lageitillgångar
framdeles må komma att avyttras. Tvärtom bör värderingsieglerna
lämna utrymme för fullt betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk.
.lag anser det därför angeläget att komplettera en för normalfallen tillämplig
huvudregel med en alternativ möjlighet till större nedskiivning föi
sådana särskilt priskänsliga varor som rå- och stapelvaror. Och jag vill
även oaktat detta inte har samband med täckning för prisfallsrisk

248

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

medverka till en helt ny regel, som lämnar ett visst utrymme för särskilt
låg eller rent av negativ lagervärdering vid tillfällig lagerminskning.

När jag i det följande behandlar kommitténs förslag i dess olika detaljer,
sker det mot bakgrunden av min nu tillkännagivna principiella uppfattning.

Såsom framgår av det förut sagda är kommittéförslagets huvudlinje att
det lägsta skattemässigt tillåtna bokförda lagervärdet ställes i viss procentuell
relation till lagrets faktiska anskaffningsvärde eller, därest ett lägre
bokfört värde därigenom erhålles, lagrets återanskaffningsvärde. Från det
värde, varå nedskrivningen får göras, skall dock först avräknas den inkurans
i lagret, som kan finnas vid bokslutstillfället. Till frågan om inkuransavdragets
beräkning återkommer jag närmare i det följande.

Den föreslagna huvudregeln innebär att som lägsta bokförda lagervärde
skall godtagas 50 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
(i det följande användes för enkelhetens skull endast beteckningen anskaffningsvärdet).
En reservant inom kommittén, herr Hedborg, har emellertid
\elat
herrar Gustafson och Wehtje, med 70 till 30 procent.

Endast i ett remissyttrande, nämligen landsorganisationens, har en skärpning
i förhållande till kommittémajoritetens förslag ifrågasatts. Under
åberopande att en nedskrivningsgräns vid 50 procent skulle ligga endast
obetydligt över den av kommittén konstaterade genomsnittliga nedskrivningen
föreslår landsorganisationen rätt till nedskrivning med blott 40 till
60 procent.

Mellan kommittémajoritetens förslag om nedskrivning med 50 procent
och reservantförslaget om nedskrivning med 60 procent fördelar sig — om
tills vidare bortses från vad näringslivets organisationer anfört — tillstyrkandena
ganska lika. Jag hänvisar härutinnan till den tidigare lämnade
redogörelsen. Den andra reservationen, d. v. s. rätt till nedskrivning med
70 procent, förordas av tre länsstyrelser och några näringsorganisationer.
Övriga näringslivets organisationer, som i första hand helt avstyrkt varje
inskränkning i den fria lagervärderingen, har, i den mån något ytterligare
uttalande gjorts, i andra hand förordat förslaget i sistnämnda reservation.

Argumentationen för en begränsningsregel till 60, 50, 40 eller 30 procent,
som i allmänhet grundar sig på vederbörande remissinstans’ avvägning
mellan konjunkturpolitiska och andra synpunkter, har förut redovisats och
torde nu inte behöva återges. Det må dock tilläggas att vid ståndpunktstagandena
i vissa fall hänsyn även tagits till de speciella övergångssvårigheter,
som vid en åtstramning i värderingsreglerna temporärt uppkommer
tör företag med för närvarande mycket låga lagervärden.

För egen del har jag den bestämda uppfattningen att en rätt att hålla
lagren i ett bokfört värde svarande mot 30 procent av anskaffningskost -

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

naden inte skulle ge den avsedda konjunkturpolitiska effekten. En huvudregel
enligt detta alternativ i kombination med de av kommittén förordade
supplementärreglerna skulle f. ö. i åtskilliga fall innebära än generösare
värderingsregler än de nu gällande sådana de i praxis tillämpas. Å andra
sidan hyser jag även starka betänkligheter, främst med hänsyn till önskemålet
att lämna utrymme för tillräckliga nedskrivningar för prisfallsrisker,
mot en skärpning av reglerna utöver vad kommittémajoriteten
ifrågasatt.

Följaktligen kvarstår alternativen med nedskrivningsrätt till 50 respektive
40 procent av anskaffningskostnaden. För det förstnämnda av
dessa båda alternativ talar självfallet den omständigheten att ju kraftigare
åtstramning som göres, ju mer minskar utrymmet för i vissa lägen inte
önskvärda likviditetsförstärkningar genom vinstreglerande dispositioner.
Och med hänsyn till de synnerligen stora belopp, varom i detta sammanhang
är tal, är frågan huruvida gränsen skall dragas vid 50 eller 40 procent
uppenbarligen av inte oväsentlig betydelse. Det bör emellertid samtidigt
observeras, att — såsom särskilt kommittéledamoten Hedborg i sin
reservation framhållit — med den föreslagna supplementärregeln om rätt
att värdera rå- och stapelvaror med utgångspunkt från lägsta värdet under
ett antal gångna år är förenad den nackdelen att tillfälliga regler kan behöva
insättas mot lagerökningar i starkt utpräglade högkonjunkturlägen
och detta oavsett om man väljer alternativet med 50 eller med 40 procent.
Läget är alltså inte det att kommittémajoritetens förslag kan sägas i mer
väsentlig mån än alternativet med 40 procent onödiggöra regler mot lagerökningar
i extrem högkonjunktur; först vid en långt kraftigare åtstramning
av huvudregeln skulle tillfälliga ingripanden bli helt obehövliga. Härtill
kommer att en nedvärderingsrätt med 50 procent möjligen kan innebära,
att i vissa speciella fall en fullt betryggande nedskrivning för gardering mot
prisfall inte kan göras. Då slutligen, som jag får anledning att senare återkomma
till, de från näringsorganisationernas sida starkt framhållna övergångsbesvärligheterna
väsentligt minskar vid en gränsdragning vid 40
procent, anser jag, om än med viss tvekan, att avgörande skäl talar för
den mindre restriktiva linjen. Men jag vill tillägga att sedan anpassningen
till en sådan regel slutligt skett vunna erfarenheter och fortsatta överväganden
kan motivera att frågan upptages till förnyad prövning.

Det sagda innebär alltså, att jag såsom huvudregel förordar rätt att
bokföra lagret i lägst 40 procent av anskaffningsvärdet.

I anledning av vad som anförts i några remissyttranden får jag tilllägga
följande. Det torde av flera skäl vara helt uteslutet att i lagtexten
ange olika procenttal att gälla för skilda branscher. Ej heller kan gärna
ifrågakomma alt ålägga riksskattenämnden eller annan myndighet alt
komplettera eu mera allmänt hållen lagregel med vägledande eller bindande
anvisningar för olika fall. Nedskrivningsbehovet varierar till en

250 Kungl. Maj.ts proposition nr 100

början inte bara från bransch till bransch utan även inom den enskilda
branschen, nämligen med hänsyn till företagets struktur i övrigt, om det
är inriktat på försäljning på hemmamarknaden eller på utlandet, om del
är betryggande konsoliderat på annat sätt än genom lagernedskrivning
etc. Vidare är läget olika för företag i olika led av produktionen eller distributionen.
Det kan även erinras om att vissa företag i en bransch är
verksamma jämväl i en eller flera andra branscher. Att genom uttryckliga
lagregler eller genom riksskattenämndsuttalanden söka uppställa
särskilda regler för alla i allt fall mera normalt förekommande varianter
torde vara uteslutet. Man torde i stället få inrikta sig på en generell regel,
godtagbar för samtliga nu åsyftade fall.

En annan sak är att huvudregeln för lagervärderingen inte, såsom kommittén
ock uttalat, bör tillämpas på företag vars lager är av mer speciell
karaktär. Vissa skattskyldiga, t. ex. penningförvaltande företag, företag
med lager av fastigheter o. likn., kan självfallet inte påkalla nedskrivning
med 60 procent. Om skattskyldig åter kan visa eller göra troligt att
huvudregeln inte ger tillräckligt prisfallsskydd, måste å andra sidan möjlighet
finnas att medge större nedskrivning än enligt huvudregeln.

En annan fråga är om värderingsreglerna bör tillämpas även på jordbrukare
med taxering enligt bokföringsmässiga grunder. Detta spörsmål
torde emellertid låta sig bättre överblicka sedan ställning tagits till samtliga
de ifrågasatta bestämmelserna. Jag återkommer därför senare till
denna fråga.

Jag övergår nu till det av kommittén väckta förslaget om en alternativ
möjlighet för skattskyldig att beräkna tillåten nedskrivning på medeltalet
av lagren under en treårsperiod (supplementärregel 1). Tanken bakom
detta förslag är följande. Har ett företag sitt lager kraftigt nedskrivet, medför
detta därest företaget under året utförsäljer sitt lager utan att kunna
före bokslutsdagen återanskaffa detsamma att hela den under årens lopp
skapade dolda reserven framtages till beskattning, och det oaktat företaget
just detta år har sådana vinstförhållanden att — blott lagertillgångar
funnits — den dolda reserven kunnat inte blott bibehållas utan kanske
även ökas. I ett sådant läge måste antagas — ett antagande som f. ö. bekräftas
av erfarenheter från krigs- och de första efterkrigsåren — att
företaget reagerar antingen så att det håller på sitt lager trots föreliggande
starka efterfrågan eller så att det söker till varje pris göra en lagerpåfyllnad.
Båda dessa av nuvarande skattereglers konstruktion framkallade
åtgärder är betänkliga från såväl allmänna som rent konjunkturpolitiska
synpunkter.

Med sitt förslag, beträffande vilket jag i detaljhänseenden hänvisar
till den förut lämnade redogörelsen, har kommittén velat i görligaste mån
förebygga sådana konsekvenser. Genom rätten att falla tillbaka på ett

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

medeltalsvärde kan företaget så att säga balansera över en dold reserv till
ett följande år, då ersättningsanskaffningen i lager göres.

I likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrker
jag detta förslag. En viss jämkning i förslaget synes dock böra ske med
hänsyn till vad som framkommit i ett remissyttrande. Jag åsyftar vad
näringslivets skattedelegation anfört om det mera ändamålsenliga i att
utforma regeln så att medeltalsberäkningen i stället skall ske på grundval
av lagren under de två åren närmast före beskattningsåret och alltså
inte på basis av dessa båda år jämte beskattningsåret. Jag biträder detta
ändringsförslag.

I anledning av vad kammarrätten anfört får jag framhålla att ifrågavarande
supplementärregel skall gälla vid lagerminskning, alltså - därest
den nyss förordade jämkningen i kommittéförslaget göres — under
förutsättning att beskattningsårets lager är mindre än medeltalet av
lagren under de två närmast föregående åren. Såsom kommittén fiamhållit
får man vid prövning av regelns tillämplighet utgå från de redovisade
anskaffningsvärdena utan omräkning till något enhetligt penningvärde,
därest någon variation i detta nu förekommit under tidsperioden i
fråga. Härav följer att regeln blir tillämplig även vid oförändrad lagerkvantitet
men där genom ändrat penningvärde eller prisfall just på de
lagerhållna tillgångarna beskattningsårets lager mätt i kronor är mindre
än medeltalet av de båda föregående årens lager. Jag kan dela kammarrättens
uppfattning att supplementärregeln inte är logiskt motiverad för
dessa fall. Å andra sidan synes det inte behöva inge större betänkligheter
att låta regeln få denna teoretiskt mer vidsträckta tillämpning. Då regeln
har oavvisliga förtjänster i mer betydelsefulla hänseenden och inte utan
stora tillämpningssvårigheter skulle kunna begränsas att gälla endast
fall av faktisk kvantitativ lagerminskning finner jag sålunda kammarrättens
invändning inte vara av avgörande betydelse.

Jag får i detta sammanhang påpeka, att om lagerökning ett år uppkommer,
exempelvis därför att sämre konjunkturer föreligger och företaget
för att upprätthålla sysselsättningen vid sina anläggningar arbetar
på lager, förevarande supplementärregel inte blir tillämplig. Sådant år som
nu avses måste antagas att företagets vinst är mindre än normalt samtidigt
som lagret ökar. Det troligaste är att företaget detta år vill minska sin lagerreserv,
men skulle vinstförhållandena medge ökad reservbildning tinns förutsättningarna
härför då ju lagerökning föreligger.

Jag övergår så till kommitténs andra supplementärregel innebärande
en alternativ möjlighet för företag med rå- och stapelvaror alt värdera
dessa med utgångspunkt från det lägsta värdet under beskattningsåret eller
under något av de närmaste fyra åren dessförinnan. Vid tillämpning av
denna regel må dock det bokförda värdet å lagret inte bestämmas till

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 100

lägre belopp än vad som motsvarar 70 procent av lagrets värde enligt lägsta
femårspris.

Ifrågavarande supplementärregel är att se mot bakgrunden av kommitténs
strävanden att uppställa ett system av värderingsregler, som även
i mer extrema lägen medger ett företag möjlighet till betryggande lagervärden.
Erfarenhetsmässigt kan beträffande rå- och stapelvaror förekomma
kraftiga tillfälliga prisfluktuationer. Genom en tillämpning av supplementärregeln
kan förhindras att sådana tillfälliga prisförändringar slår
igenom vid bestämmandet av det inneliggande lagrets bokförda värde.

Någon remissinstans har avstyrkt denna hjälpregel, vilken ansetts komplicera
tillämpningen, och därvid framhållit att, såvitt kunde bedömas på
grundval av kommitténs utredningsmaterial, de åsyftade kraftiga prisvariationerna
på rå- och stapelvaror huvudsakligen hänförde sig till åren
1950 1952, vilken tidsperiod kännetecknades av en betydande deprecie ring

av det svenska penningvärdet. I remissyttrandet i fråga göres gällande
att dylika undantagsföreteelser inte borde påverka utformningen av de
permanenta skattereglerna. — Av annan remissinstans åter har ifrågasatts
om den av kommittén förordade supplementärregeln borde ersättas med
en mer generell regel, som alltså inte skulle gälla enbart rå- och stapelvaror
utan avse alla varor som varit utsatta för stark prisstegring.

Jag delar för egen del kommitténs uppfattning att det är angeläget med
regler, som ger trygghet för att de särskilt priskänsliga rå- och stapelvarorna
inte skall på grund av en mer tillfällig prisuppgång behöva upptagas
till sadana värden att fara kan uppkomma för bristande täckning för prisfall.
Visserligen torde kunna hävdas att redan en huvudregel med rätt till
nedskrivning med 60 procent lämnar betryggande marginal. I särskilda
lägen kan detta möjligen dock inte vara fallet. Försiktigheten svnes därför
bjuda att följa kommitténs förslag. Visserligen innebär detta en viss komplicering
av skattereglerna, men det bör anmärkas att företag, som vill
åberopa regeln, självfallet har att lämna alla för tillämpningen erforderliga
upplysningar. — Att utvidga regeln att omfatta jämväl andra lagerhållna
varor än de av kommittén angivna torde å andra sidan inte kunna
ifrågakomma. Prisfluktuationerna å sådana tillgångar, som inte är att häntöia
till rå- och stapelvaror, d. v. s. merendels lagertillgångar som undergått
en högre grad av förädling och varå nedlagda arbetskostnader motsvarar
en mera väsentlig del av värdet, torde inte vara av den storleksordningen
att anledning finns till specialbestämmelser. Från rena tillämpningssynpunkter
— man har här inte något allmänt marknadspris att hålla sig
till måste även bestämt avvisas en dylik utvidgning av supplementärregeln.

En viss invändning mot nu ifrågavarande supplementärregel kan, såsom
framgår redan av vad jag förut anfört, göras från rent konjunkturpolitiska
synpunkter. Vid starkt stegrade priser på rå- och stapelvaror kan rätten

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

att värdera dessa med utgångspunkt från ett tidigare väsentligt lägre värde
öppna vidsträckta möjligheter till vinstreglerande dispositioner. Ett företag
med goda vinstförhållanden, som räknar med att den högre prisnivån blir
åtminstone någon tid bestående, kan alltså genom nedskrivningsmöjligheterna
stimuleras till kraftiga lagerökningar delvis finansierade genom
skattekredit. Det kan alltså med visst fog sägas att ifrågavarande supplementärregel
inte ligger i linje med önskemålet om permanenta regler för
företagsbeskattningen, godtagbara även i extrema högkonjunkturlägen. Jag
vill emellertid inte anse denna omständighet vara av utslagsgivande betydelse.
Supplementärregeln torde av förut angivna skäl böra godtagas,
och ett eventuellt tillfälligt ingripande kan, vilket bör understrykas, begränsas
till skattemässiga värderingsregler, som riktar sig mot lagerökningar
i rå- och stapelvaror.

Med förordande i princip av supplementärregeln övergår jag så att behandla
dess utformning i detaljhänseenden.

Från åtskilliga håll — jag hänvisar främst till yttrandet från näringslivets
skattedelegation — har hävdats att fem år är en för snävt avgränsad
tidsperiod för att supplementärregeln skall få sin avsedda effekt. Yrkanden
om en rätt att vid värderingen utgå från lägsta priset under en tioårsperiod
har framställts. Samtidigt har krav väckts på att nedskrivningen av det
sålunda beräknade lagervärdet skall få göras med högre procenttal än av
kommittén föreslagna trettio.

Jag delar skattedelegationens uppfattning att en rätt att återfalla på
lägsta priset under tio år ger större garanti för att den med supplementärregeln
åsyftade effekten verkligen uppnås. Jag är också beredd att tillstyrka
denna uppmjukning i förslaget men endast under förutsättning att större
nedskrivning än med trettio procent inte medges på det sålunda beräknade
lagervärdet. Fasthålles den av kommittén föreslagna nedskrivningsprocenten
vinnes nämligen en viss garanti för att supplementärregeln inte möjliggör
obefogat låga lagervärden. En annan invändning är emellertid att ju
längre tid som väljes, ju svårare kan det vara med säkra uppgifter om
tidigare prisnoteringar. Det blir emellertid självfallet den skattskyldiges
sak att styrka riktigheten av de prisuppgifter som han lagt till grund för
värderingen. För framtiden kan även påräknas att riksskattenämnden eller
annan central myndighet bevarar, sammanställer och publicerar skedda
prisnoteringar på förevarande område.

Av det sagda framgår att jag är beredd förorda en rätt alt värdera råoch
stapelvaror med utgångspunkt från lägsta priset under en tioårsperiod.

1 några remissyttranden har framhållits att tvekan understundom kunde
råda om vilka tillgångar, som faller under begreppet rå- och stapelvaror.

Det skulle i och för sig vara önskvärt om i lagtexten kunde på ett oförtydbart
sätt anges vad som menas med rå- och stapelvaror eller om i allt
fall en ganska uttömmande exemplifiering kunde lämnas i författningen.

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Det är emellertid vanskligt att söka efterkomma ett sådant önskemål. En
definition skulle knappast kunna innehålla annat än vad kommittén i sin
motivering anfört, nämligen att fråga skall vara om varor vilka undergått
mycket liten grad av förädling samt för vilka en ständig efterfrågan finns
och på grund därav även kontinuerliga prisnoteringar. Med en sådan definition
skulle emellertid möjligen kunna göras gällande att exempelvis tackjärn
och pappersmassa, som ovedersägligen är att hänföra under begreppet
rå- och stapelvaror, inte skulle — med hänsyn till storleken av nedlagda
förädlingskostnader — skattemässigt behandlas som sådana varor, å andra
sidan skulle med denna definition andra tillgångar, som enligt vedertagen
uppfattning inte är rå- eller stapelvara, möjligen komma att hänföras
till denna varugrupp. En exemplifiering skulle i sin tur knappast kunna
innehålla mer än ett angivande av sådant som bomull, ull, gummi, kaffe,
spannmål, massa, tackjärn, bly och liknande varuslag, beträffande vilka
någon tvekan inte kan råda, varjämte skulle få tilläggas något sådant som:
andra därmed jämförbara tillgångar. Den ovisshet rörande begreppet råoch
stapelvaror, som tilläventyrs kan finnas, skulle alltså inte undanröjas.

Övervägande skäl synes mig tala för att i lagtexten nöja sig med vad
kommittén i sitt förslag härutinnan upptagit. I den mån tveksamhet i praxis
uppkommer bör ankomma på riksskattenämnden att, efter hörande av
branschorganisationerna inom näringslivet och eventuellt i samråd med
andra statliga myndigheter, göra vägledande uttalanden.

h örut har framhållits att kommittén velat medge lägre lagervärde än
som följer av nu behandlade regler i de fall, då skattskyldig visar detta
uppenbart påkallat. I anledning av anförda erinringar kan jag biträda en
sådan uppmjukning av förslaget i denna del, att det lägre lagervärde skall
godtagas, som den skattskyldige — vilken här självfallet måste ha bevisbördan
— med hänsyn till föreliggande prisfallsrisk visar vara påkallat. Om
denna större prisfallsrisk avser blott en del av lagret, synes rimligt att i
praxis behovet av den ytterligare nedskrivningen väges jämväl mot graden
av konsolidering i övriga lagerhållna tillgångar.

Huvudregeln om lagervärdering med därtill anknutna supplementärregler
är avsedd för det stora antalet skattskyldiga. Likaväl som — jag
hänvisar till vad nyss sagts — lägre lagervärden i vissa fall bör kunna
godtagas, måste mer restriktiva regler gälla för andra fall.

Vad först angår sådana lagertillgångar som t. ex. penningförvaltande
företags och försäkringsföretags placeringar av förvaltade medel i aktier,
obligationer, lånefordringar in. in. eller en skattskyldigs lager av fastigheter,
är det uppenbart att beträffande dylikt lager de i det föregående angivna
normalreglerna för lägsta värdegräns inte bör gälla. I nu antydda fall

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

är risken för prisfall i lagret avsevärt mindre. Att här uppställa bestämda
gränser för lagernedskrivningen är, som kommittén framhållit, knappast
möjligt. Det torde såsom hittills i stället få ankomma på praxis att fastställa
gränsen för skälig nedskrivning. Principen bör vara att en fullt betryggande
täckning skall medges för förlustrisker och att en häremot svarande
nedskrivning skall kunna medges även utan specificerad utredning.
Den föreslagna författningstexten bör med hänsyn till det nu sagda i vissa
hänseenden jämkas.

Jag vill tillägga att även på nu förevarande område vägledande uttalanden
från riksskattenämnden kan finnas önskvärda från synpunkten att vinna
en avsedd och enhetlig tillämpning.

Kommittén har även utanför de generella reglerna velat ställa sådana
lagertillgångar som omfattar prisgaranterade varor, beställningsarbeten och
liknande tillgångar. Detta har i åtskilliga remissyttranden föranlett erinringar.
Jag kan härutinnan hänvisa till den förut lämnade redogörelsen för
vad vissa mvndigheter och organisationer på näringslivets område anfört.
Dessa erinringar synes mig bärande och böra föranleda att något uttryckligt
undantag från huvudregelns tillämpning på lager av beställningsarbeten
o. likn. inte stadgas. Jag vill emellertid tillägga följande.

Uppenbarligen kan inte samma prisfallsrisk vara för handen beträffande
lager av beställningsarbeten som i avseende å andra omsättningstillgångar.
Den som här bär den största risken torde merendels vara det företag, som
utlagt beställningarna i fråga. Sistnämnda företag äger dock enligt gällande
bestämmelser mycket begränsade möjligheter till prisfallsnedskrivning,
företaget i fråga är hänvisat till vad som kan medges enligt reglerna för
nedskrivning på leveranskontrakt. Denna fråga har också särskilt uppmärksammats
i den förut omnämnda, till finansdepartementet inkomna skrivelsen
från Aktiebolaget Volvo; bolaget har framställt önskemål om ökade
nedskrivningsmöjligheter på sina kontrakt.

Jag saknar inte förståelse för bolagets yrkande. Företag i nu angivet läge
är uppenbarligen sämre ställda än skattskyldiga, som inte använder sig
av underleverantörer. Hade det varit möjligt att genomföra kommittéförslaget
i vad det avser nedskrivning på lager av beställningsarbeten, hade
vissa förutsättningar också tillskapats för vidgade möjligheter till nedskrivning
på leveranskontrakt. Näringslivets organisationer har emellertid
ställt sig synnerligen avvisande. Då det uppenbarligen inte kan ifrågnkornma
att i större omfattning än vad gällande bestämmelser faktiskt medger
tillåta två olika företag att göra prisfallsnedskrivningar på snmma
lagertillgångar, synes mig förutsättningar saknas för att efterkomma det
av Aktiebolaget Volvo framställda önskemålet.

Vad i det föregående yttrats angående nedskrivning å lager av beställningsarbeten
äger i huvudsak motsvarande avseende å lager av prisgaranlerade
varor.

256

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Kommittén har gjort ett uttalande av innebörd, att då en entreprenör
nedlagt arbeten på fastighet tillhörande beställaren fråga inte längre är
om varulager för entreprenören. I stället har entreprenören erhållit en
fordran på beställaren och denna fordran får avskrivas i den mån förlustrisk
visas vara för handen.

Vad kommittén sålunda anfört har från några organisationer på näringslivets
område föranlett påpekanden, att om denna uppfattning vore riktig
detta skulle framtvinga omläggning av entreprenadföretagens lagerredovisning
med därav betingade konsekvenser i beskattningshänseende. Därvid
har även framhållits, att det syntes tveksamt huruvida kommitténs
på civilrättslig grund byggda resonemang vore riktigt för det fall, då beställaren,
såsom understundom inträffade, inte var ägare till den mark,
varå ett byggnadsverk uppfördes.

Kommitténs nu åsyftade uttalande och vad i anledning därav förekommit
påkallar intet ställningstagande från min sida. Frågan om den från
skattemässiga synpunkter riktiga rubriceringen av här ifrågavarande tillgångsposter
röner i och för sig ingen inverkan av ett genomförande av det
framlagda förslaget till ändrad företagsbeskattning. Som förut får det ankomma
på praxis att här taga ställning.

Ej heller det från några organisationer på näringslivets område framförda
önskemålet om ändrade regler för den skatterättsliga behandlingen
av inköpta träd på rot finner jag anledning att här närmare ingå på.

Jag får så övergå att behandla frågan om avdrag för inkurans i varulagret.

De allmänna principer, som företagsbeskattningskommittén här upptagit,
kan jag helt ansluta mig till. I beräkningen av inkurans, d. v. s. den
värdenedgång på lagret eller delar av lagret som kan konstateras vara för
handen å balansdagen, ligger så mycket av subjektiv bedömning att värdet
av en fastställd nedre gräns för tillåtet värde på lagret skulle till stor del
kunna gå förlorat, om klara regler för inkuransavdraget inte uppställdes.

Dessa regler bör i princip innebära skyldighet att redovisa lagret till anskaffnings-
(tillverknings-) värdet eller återanskaffningsvärdet utan att
hänsyn därvid tagits till inkurans. Från det sålunda framkomna värdet
får så avdrag för inkurans öppet yrkas, och avdrag skall självfallet medges
för all faktiskt föreliggande inkurans. Med det sagda har jag inte velat
förorda krav på en så fullständig bevisning, som kanske inte alltid kan
iakttagas. Men den som yrkar inkuransavdrag måste likväl kunna förebringa
en godtagbar motivering för sitt yrkande. Det bör därvid uppmärksammas
att en allenast befarad risk för framtida prisfall inte berättigar
till inkuransavdrag. För prisfallsrisken skall nämligen täckning
erhållas genom den lagernedskrivning, som medges enligt de tidigare behandlade
bestämmelserna.

257

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

För att underlätta tillämpningen har kommittén ansett sig böra förorda
en rätt till inkuransavdrag med fem procent utan att särskild bevisning
om inkuransens storlek företes. Förslaget har tillkommit i syfte att förenkla
tillämpningen och betager inte något företag rätt till det högre avdrag,
som klart visas behörigt.

Några myndigheter har avstyrkt all rätt till särskilt inkuransavdrag
under framhållande att den allmänna nedskrivningsrätten bör täcka jämväl
inkurans. Jag finner dock för egen del kommitténs förslag mer tilltalande
och — särskilt när gäller starkt modebetonade branscher o. likn. — ge
större trygghet för betryggande nedskrivning. Från näringslivets håll åter
har ifrågasatts större schablonavdrag än med fem procent. Med hänsyn till
att schablonavdraget skall — med bortseende från de fall då avdrag för
inkurans framstår som uppenbart opåkallat — gälla generellt kan dock
inte ifrågakomma att gå längre än vad kommittén gjort.

Jag biträder alltså kommitténs förslag och har inte heller något att erinra
mot vad kommittén i speciella hänseenden anfört om avdrag för inkurans
eller om beräkning av avdragets storlek.

Jag får härefter med några ord beröra vad näringslivets skattedelegation
och, i en vid en senare tidpunkt inkommen skrivelse, Sveriges industriförbund
anfört om de mera långsiktiga verkningarna av en lagstiftning
enligt kommittéförslaget.

De undersökningar, som åberopas av delegationen och förbundet, hänför
sig till förhållandena under tiden 1948—1953 och bygger på en tillämpning
av majoritetens förslag. Det ligger i sakens natur att vid en jämförelse av
taxeringsutfallet vid lagervärderingsregler sådana som de nu gällande och
vid de ifrågasatta skärpta reglerna, resultaten enligt de båda metoderna blir
särskilt iögonfallande när en sådan tidsperiod utväljes. Vid mindre starka
prisfluktuationer från år till år och vid en jämnare rytm i investeringsverksamheten
— det är just härtill ändrade företagsbeskattningsregler i kombination
med andra åtgärder syftar — utfaller en jämförande undersökning
självfallet helt annorlunda. Det kan emellertid vara av ett visst intresse
att ta del av resultatet av den verkställda undersökningen, en undersökning
som för övrigt, då den helt bygger på företagens egna interna uppgifter
och beräkningar, inte av kommittén kunnat göras. Värdet av den
verkställda undersökningen är dock av olika skäl begränsat. Jag syftar
inte främst därpå att beräkningar av nu angivet slag kan vara synnerligen
svåra att göra och att eventuella felaktigheter, med verkningar å det ena
eller det andra hållet, inte kan korrigeras. Fn mer väsentlig invändning
är att undersökningen bygger på den förutsättningen, att de ifrågakommande
företagen vid varje bokslutstillfälle nedpressat lagervärdet till den
absolut lägsta tillåtna gränsen, något som företagen säkerligen i den praktiska
tillämpningen inte skulle funnit förenligt med sina egna intressen.
17—Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 sand. Nr 100

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Ett sådant förfaringssätt skärper nämligen i hög grad variationerna i de
olika årens vinstredovisning och medverkar starkt till de tvära kastningar
i vinstkurvorna, som skattedelegationen och industriförbundet särskilt vänder
sig mot. Härtill kommer att om de av mig i det föregående förordade
uppmjukningarna i kommittéförslaget godtages, undersökningsresultatet
måste väsentligt påverkas härav.

Undersökningsresultatets värde ligger alltså huvudsakligen däri att det
anger tendensen, det håll varåt en tillämpning av kommittéförslaget skulle
ha verkat. Även de grafiska kurvor, som fogats vid skattedelegationens
yttrande och industriförbundets skrivelse, är att bedöma som tendenskurvor.
Det torde inte kunna ifrågakomma att här söka i alla detaljer
behandla undersökningsresultatet eller föra någon diskussion från fall till
fall. Men efter en ingående prövning har jag inte hibragts annan uppfattning
än att undersökningen å ena sidan antyder att just det resultat
från konjunkturpolitisk synpunkt kommer att uppnås som med en ändrad
företagsbeskattning åsyftas samt å andra sidan synes utvisa att i allt fall
det modifierade förslag, som jag i det föregående förordat, ej leder till av
andra skäl inte godtagbara verkningar.

Det kan i anslutning härtill vara lämpligt att behandla de till kommittéförslaget
fogade övergångsbestämmelserna.

Av vad i tidigare sammanhang anförts framgår att åtskilliga företag för
närvarande har sina lager bokförda i väsentligt lägre värden än som svarar
mot kommitténs förslag. I åtskilliga fall är de bokförda värdena även
lägre än vad som kan godtagas vid det av mig förordade modifierade förslaget.
För dessa företag innebär den ifrågasatta lagstiftningen en tvångsmässig
lageruppskrivning med därav betingad inverkan på rörelseresultatet.
Med tanke på dessa företag har kommittén även förordat ett successivt
ikraftträdande, innebärande möjlighet att under ett antal år under
hand anpassa lagervärdena uppåt.

Mot förslaget i denna del har i några remissyttranden ansetts att principiella
invändningar kunde riktas. Därvid har hävdats att ett framtvingande
til! beskattning av reserver, tidigare bildade i enlighet med gällande
bestämmelser, inte borde ifrågakomma. Vidare har gjorts gällande att
det vore företagsekonomiskt oriktigt att beskatta inte realiserade lagervinster.

Av åtskilliga skäl kan jag inte för egen del godtaga dessa synpunkter.
Detta framgår redan av vad jag under detta avsnitt tidigare anfört och
jag kan därför hänvisa därtill. Följande må emellertid tilläggas. När nuvarande
liberala regler för varulagervärdering infördes, var detta i syfte
att skattemässigt godta en sådan värdering i räkenskaperna enligt god köpmannased,
som innefattade betryggande säkerhet för förlust i lagret genom
prisfall. Längre sträckte sig inte syftet med den fria lagervärderingen —
jag kan hänvisa till vad kammarrätten härutinnan anfört. Utvecklingen

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

har emellertid sedermera fört fram till att företag, som haft sådana -vinstförhållanden
att detta låtit sig göra, genom mycket långtgående nedskrivningar
respektive genom att bibehålla sina lager i samma värde i kronor
räknat trots sänkt penningvärde eller bestående prisförhöjningar, gjort
utomordentligt stora skattefria kapitaluppbyggnader som i och för sig
inte kunnat motiveras såsom gardering mot prisfallsrisk. Dessa företag
kan inte, under åberopande av tidigare gällande skatteregler, med fog kräva
mer än vad som för framtiden kan enligt nya regler för företagsbeskattningen
medges andra företag, nämligen rätt till en fullt betryggande nedskrivning
för prisfallsrisk. Lagervärderingsreglernas syfte har aldrig sträckt
sig längre än att ge denna betryggande nedskrivning, och den omständigheten
att tidigare under årens lopp förvärvade eller tillverkade och därefter
avyttrade lagertillgångar kunnat bokföringsmässigt hållas i mer eller
mindre symboliska värden kan inte sägas ge någon motsvarande rätt beträffande
framtida lager.

Inte blott från nu angivna synpunkter utan även av andra skäl kan inte
ifrågakomma att skapa några specialbestämmelser för företag, som vid
eventuella nya värderingsreglers ikraftträdande har en större dold reserv
än som kan medges enligt dessa regler. Av rent praktiska skäl finner jag
det uteslutet att efterkomma de från vissa håll framställda yrkandena om
rätt att bibehålla nu befintlig dold reserv. Detta skulle förutsätta en år
från år återkommande omräkning av lagret till enhetligt penningvärde
respektive med hänsyn till av annan anledning uppkomna bestående prisförändringar.
Sådana föreskrifter skulle knappast kunna efterkommas och
än mindre av myndigheterna kunna kontrolleras. Vidare bör uppmärksammas
att det skulle vara helt uteslutet med regler om rätt att bibehålla ifrågavarande
dolda reserv vid lagerminskning. Detta medför att från konjunkturpolitisk
synpunkt anordningen skulle få de mest ogynnsamma verkningar.
De berörda företagen skulle visa den största ovillighet till lageravvecklingar
respektive finna det i högsta grad angeläget att även i tider
av allmän varuknapphet återanskaffa sitt lager.

Jag ställer mig av skäl, som framgår av det anförda, för egen del helt
avvisande till tanken på specialbestämmelser av nu antytt slag och ansluter
mig alltså härutinnan till kommitténs ståndpunkt.

Å andra sidan är jag i likhet med kommittén medveten om att en anpassning
till de ifrågasatta nya lagervärderingsreglerna kan utsätta vissa
företag för betydande påfrestningar från likviditetssynpunkt. Omfattningen
av dessa är av olika skäl mycket svår att med någon högre grad
av säkerhet förutse.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, till vilken jag här
allenast vill hänvisa, har några organisationer på näringslivets område
gjort vissa uppskattningar rörande storleken av skatten på de lagerreserver
som vid ett genomförande av kommitténs förslag skulle framtagas

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

under övergångsåren. Inom finansdepartementet har likartade beräkningar
utförts på grundval av kommitténs utredning rörande företagens egen lagerredovisning
per den 31 december 1951. Resultatet av sistnämnda beräkningar
av skatter på framtagna lagerreserver under övergångsåren framgår
av följande uppställning.

För industrin
» grosshandeln
» detaljhandeln

Huvudregeln medger nedskrivning till

50 %

1 110 milj.
200 »
78 »

40 %

630 milj
90 >

38 »

30 %

270 milj.
20 >
14 »

Summa (i avrundade tal) 1 390 milj. 760 milj. 300 milj.

Som framgår av redogörelsen bygger beräkningarna på en tillämpning
enbart av huvudregeln. Supplementärreglernas tillämpning ger lägre värden
som dock endast rent uppskattningsvis kan anges till respektive 1 200
miljoner, 650 miljoner och 250 miljoner kronor.

I syfte att komplettera kommitténs utredning, vilken huvudsakligen avser
blott juridiska personer, har inom finansdepartementet sammanställts
uppgifter avseende enskilda rörelseidkare, vilka uppgifter hämtats från
deklarationer till investeringsskatt avgivna av sådana skattskyldiga i Stockholm
och Malmö. Med detta urval har uppgifter erhållits för de större företag
inom grosshandeln och detaljhandeln som drives såsom handelsbolag
eller enskild firma. Av kommitténs utredning framgår att de största procentuella
nedskrivningarna ligger just hos de största företagen.

Antalet undersökta företag är inom grosshandeln 136 och inom detaljhandeln
196. En rad olika branscher är därvid representerade. Av företagen
inom grosshandeln skulle vid alternativet med 50 procent 45 företag,
vid alternativet med 40 procent 36 företag och vid alternativet med 30
procent 13 företag beröras. Motsvarande siffror för de 196 detaljhandelsföretagen
är respektive 72, 46 och 21. — Den befintliga genomsnittliga
nedskrivningen motsvarade av anskaffningsvärdet endast 35 respektive 23
procent. Den verkställda utredningen belyser vad kommittén också framhållit
att de föreslagna lagervärderingsreglerna skulle få en i hög grad
begiänsad betydelse för de enskilda företagarna inom grosshandeln och
än mer inom detaljhandeln.

Jag vill alltså erinra om att därest, såsom jag förut förordat, huvudregeln
föi lagervärderingen bestämmes till 40 procent av anskaffningsvärdet de
lagerreserver, som under övergångsåren inom näringslivet i dess helhet
skulle framtagas till beskattning, ligger i storleksordningen 6—700 miljoner
kronor, bedömt på grundval av det i det föregående redovisade materialet.
Det må anmärkas att den framtida prisutvecklingen självfallet i hög grad
pa\erkar storleken av det belopp, som totalt kommer att redovisas till
beskattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 261

Det skulle emellertid vara helt orealistiskt att räkna med att det allmänna
under övergångsåren skulle tillföras ökade skatter med sådant
belopp som nyss antytts. Man måste i stället förutse att företagen i stor
utsträckning kommer att i samband med lageruppskrivning verkställa
ökade avsättningar till pensionsstiftelser och i andra hand till investeringsfonder.
Mot en sådan utveckling finnes emellertid intet att erinra från
allmänna synpunkter.

Sammanfattningsvis får jag framhålla att de anpassningssvårigheter till
de nya lagervärderingsregler, som från vissa remissinstansers sida med sådan
styrka framförts som ett argument mot ändrade lagervärderingsregler,
enligt min mening inte kan anses vara av beskaffenhet att utgöra något
hinder för ett genomförande av kommitténs förslag med de modifikationer
däri som jag i det föregående förordat. Å andra sidan är jag även väl medveten
om att i individuella fall denna anpassning kan medföra vissa påfrestningar.
Jag är med hänsyn härtill beredd förorda sådana övergångsbestämmelser
att som lägsta värde å varulager enligt huvudregeln skall
godtagas vid 1957 års taxering 20 procent samt vid 1958 och 1959 års
taxeringar 30 procent av lagrets anskaffningsvärde. Detta innebär å ena
sidan att vid 1956 års taxering nu gällande regler skall tillämpas som
huvudregel samt å andra sidan att först från och med 1960 års taxering
de nya bestämmelserna fullt ut träder i tillämpning.

Från något håll har ifrågasatts en möjlighet till dispens, innebärande
en efter prövning i det särskilda fallet medgiven förlängning av anpassningstiden.
Något egentligt behov av en sådan dispensmöjlighet torde enligt
min mening emellertid inte föreligga, i allt fall inte därest de av mig
förordade uppmjukningarna i huvudregeln och supplementärreglerna liksom
i avseende på ikraftträdandebestämmelserna godtages. Med hänsyn
härtill och till de invändningar som av principiella skäl alltid måste riktas
mot ett dispensförfarande anser jag mig inte kunna förordna några bestämmelser
av sådan innebörd.

Av vad förut anförts framgår att kommittén ansett en given förutsättning
för en utformning av värderingsreglerna på av kommittén angivet
sätt vara, att företagen lämnar erforderliga upplysningar angående sitt
varulager och om dettas anskaffnings- eller återanskaffningsvärde. Kommittén
har också, i detta syfte, enhälligt förordat att uttryckliga inventeringsföreskrifter
meddelas.

För lämpligheten av en sådan åtgärd har det helt övervägande antalet
remissinstanser, däribland åtskilliga näringsorganisationer, uttalat sig.
Även för egen del finner jag det i hög grad angeläget med sådana bestämmelser.
Utan inventeringsföreskrifter saknar taxeringsmyndigheterna praktiskt
taget helt möjlighet alt kontrollera lämnade uppgifter angående
relationen mellan lagrets aktuella och bokförda värden. Visserligen kan

262

Knngl. Maj:ts proposition nr 100

inte bestridas att en inventering till vissa angivna priser för de företag,
som för närvarande inventerar sitt lager efter andra grunder, kan framtvinga
en omläggning av inventeringsförfarandet och i vissa fall möjligen
medföra ett visst merarbete. Detta kan emellertid inte utgöra något avgörande
skäl mot sådana föreskrifter, som förutsättes för lagstiftningens
tillämpning. Det kan för övrigt erinras att redan enligt bokföringslagen
inventering skall ske post för post till visst värde. Vad man ytterligare
skulle kräva är att detta värde skall utgöra eller kunna ligga till grund
för en framräkning av anskaffnings- (tillverknings-) eller återanskaffningsvärdet.
Bestämmelser av sådant slag har för övrigt tidigare gällt,
nämligen vid avvecklingen av krigskonjunkturskatten.

Jag vill i detta sammanhang anmärka att för vissa företag kan föreligga
särskilda svårigheter att verkställa en inventering av lagertillgångarna.
Såsom ett typiskt exempel härpå brukar angivas bokförlagen som ofta
inte kan erhålla uppgifter till bokslutstillfället om storleken av företagets
i bokhandeln liggande varulager. I fall sådana som dessa måste beskattningsmyndigheterna
självfallet godtaga företagets uppgifter sådana de
lämnats och avvika från dem allenast därest det framstår som sannolikt
att värdet är ett annat än det uppgivna. Även de i dessa fall tillgodoförda
inkuransavdragen synes böra godtagas, därest de inte med hänsyn till
omständigheterna förefaller oskäligt stora.

Jag övergår nu att behandla vissa detaljfrågor avseende inventeringsbestämmelsernas
utformning.

Näringslivets skattedelegation har framhållit att inom varuhusen den
gamla metoden att göra inventering post för post vid bokslutstillfället
frångåtts och att i stället inventering göres under årets olika månader
beträffande särskilda varugrupper.

Det finnes enligt min mening inte någon anledning att från skattemässiga
synpunkter ställa sig avvisande till en sådan inventeringsmetod.
Bestämmelserna bör därför så utformas att de lämnar utrymme för ett
dylikt förfaringssätt, därvid dock självfallet måste förutsättas att det
vid det särskilda inventeringstillfället framkomna värdet på ett tillfredsställande
sätt korrigeras med hänsyn till lagerutvecklingen för varugruppen
i fråga under tiden fram till bokslutstillfället.

Vid den framräkning av anskaffnings- eller tillverkningsvärdet, som
enligt inventeringsbestämmelserna skall verkställas, bör -— såsom kommittén
föreslagit — principen »först in — först ut» tillämpas. Detta innebär
alltså att man anser de sist inköpta varorna vara de som finns kvar
i lager vid bokslutsdagen. Häremot har från några håll invänts att principen
i fråga kunde medföra ett högre anskaffningsvärde än som från vissa
synpunkter vore riktigt.

I de remissyttranden, där dessa invändningar gjorts, synes ha förbisetts
att syftet med regeln i fråga är att i görligaste mån vinna garantier för

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

att en enhetlig beräkning kommer till stånd vid framräknandet av det
lagervärde, som skall ligga till grund för beräkning av tillåten nedvärdering.
Om man tänker sig ett företag med ett år från år kvantitativt oförändrat
lager av t. ex. stenkol, skulle — om anskaffningsvärdet inte definierades
på sätt kommittén föreslagit •— företaget kunna hävda att det
kvarvarande lagret anskaffats vid den måhända mycket avlägsna tidpunkt
då kolpriset var som lägst. Skulle en dylik beräkningsmetod godtagas,
kunde inte ifrågakomma någon generell rätt att nedskriva detta värde med
— som förut förordats ■— 60 procent.

Av det sagda framgår att kommitténs definition av anskaffningsvärdet
får anses vara en förutsättning för att nedskrivningsrätt skall kunna medgivas
i enlighet med vad förut förordats.

Även i ett annat hänseende har kritik riktats mot kommitténs definition
på anskaffningsvärdet. Jag åsyftar förslaget att detta värde för de inom
ett företag tillverkade lagertillgångarna skall inkludera såväl direkta
som indirekta kostnader. Kritiken grundas dels på att det av vissa skäl
inte skulle vara riktigt att medräkna de indirekta kostnaderna och dels
på de praktiska svårigheterna att beräkna och fördela dessa kostnader på
olika lagertillgångar.

Inte heller kritiken i denna del finner jag kunna föranleda ett frångående
av kommitténs förslag.

Skulle anskaffningsvärdet beräknas utan hänsynstagande till de indirekta
kostnaderna, innebar detta att man med hänsyn till den varierande
storleken av de indirekta kostnaderna skulle behandla företagen inbördes
väsentligen olika. I de fall då dessa kostnader uppgår till mycket betydande
belopp — något som ingalunda är ovanligt -— skulle ett bortseende från
dessa innebära en i särskild ordning medgiven rätt till avsevärd nedvärdering
och utesluta regler om en generell nedskrivningsprocent. Vill man ha
en allmän regel som fastställer lägsta tillåtna bokförda värde till vad som
motsvarar en viss procent av anskaffnings-(tillverknings-)värdet — och
härför talar övervägande skäl — är alltså ofrånkomligt att i sistnämnda
värde inräkna de indirekta kostnaderna.

Understundom kan vissa svårigheter föreligga när det gäller att beräkna
de indirekta kostnaderna och på godtagbart sätt fördela dem. Detta har
även uppmärksammats av kommittén, som uttalat att i praxis torde få
godtagas att de indirekta kostnaderna beräknas såsom ett särskilt pålägg,
vars storlek blir beroende av vad som är brukligt och skäligt för företaget
och branschen. Dock kräves att företaget i inventariet skall ange grunderna
för beräkningen av pålägget.

Det kan tilläggas att företagen i sina internkalkyler regelmässigt räknar
med pålägg för indirekta kostnader. Att så ock får ske vid beräkningen
av det värde, som skall åsättas tillgångarna vid inventeringen, synes inte
vara något för långt gående krav.

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Vad angår kommitténs och remissinstansernas uttalande om inkuransavdragets
beräkning i samband med inventeringen kan jag i huvudsak
hänvisa till vad jag i tidigare sammanhang anfört. Den inkurans, som
skall beaktas vid inventeringen, är den inkurans, som då faktiskt föreligger
och som motiverat ett lägre utförsäljningspris än som eljest skulle
ifrågakommit. För den inkuransrisk, som härutöver kan föreligga, erhålles
täckning genom den allmänna rätten till nedskrivning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag inte ansett mig kunna
biträda kommitténs förslag att andra värderingsregler skulle gälla för
beställningsarbeten och prisgaranterade varor än för lagertillgångar i allmänhet.
Godtages vad jag förordat, bör den i de föreslagna inventeringsbestämmelserna
angivna uppdelningen på olika varugrupper så ändras att
något urskiljande av beställningsarbeten och de prisgaranterade varorna
ej behöver ske.

Kommitténs förslag att inventeringen skall till sin riktighet bekräftas
genom intyg av två personer — såvitt fråga inte är om fall då den skattskyldige
ensam gjort inventeringen, då en särskild regel gäller — om att
någon lagertillgång inte uppsåtligen undantagits har mött vissa erinringar.
För egen del har jag den uppfattningen att bestämmelsen har sådant värde,
att den inte bör utgå. Fall kan emellertid förekomma, då svårigheter föreligger
att iakttaga föreskriften i fråga. En viss jämkning i författningstexten
bör med hänsyn härtill göras. Jag vill emellertid tillägga, att avsaknaden
av en dylik försäkran kan vara ägnad att tala till den skattskyldiges
nackdel när tvist uppkommer om lagervärderingen, dock att
detta självfallet är beroende av omständigheterna i det särskilda fallet.

\ad härefter angår det framförda förslaget om bötesstraff, därest inventeringsbestämmelserna
ej efterkommes, har även detta föranlett vissa
erinringar. För egen del anser jag mig kunna förorda att bestämmelsen
utgår.

Kommitténs förslag och uttalanden i hänseenden, som jag i det föregående
inte närmare berört, föranleder inte någon erinran från min sida.

Slutligen får jag återkomma till den i ett tidigare sammanhang antydda
frågan huruvida de ifrågasatta nya lagervärderingsbestämmelserna bör
gälla jämväl för jordbruk, som redovisas enligt bokföringsmässiga grunder.
Med kommitténs utformning av lagtexten skulle de nya bestämmelserna i
hela sin vidd erhålla denna vidsträckta tillämpning.

Häremot har vissa erinringar gjorts.

Från rent materiella synpunkter föreligger inte samma skäl för en åtstramning
i värderingsreglerna beträffande jordbrukare som för rörelseidkare.
Den för jordbrukare i detta sammanhang mest betydelsefulla
tillgångsgruppen är merendels djurbeståndet. Härutinnan gäller redan nu
att detta skall beräknas enligt vissa av riksskattenämnden angivna värden,

265

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 100

som i princip motsvarar 80 procent av djurens saluvärde. I detta väsentliga
avseende föreligger alltså fixa och ganska restriktiva regler.

En tillämpning av inventeringsbestämmelserna skulle vidare erbjuda
synnerligen stora svårigheter för jordbrukare, då dessa merendels inte
kan ange tillgångarnas tillverkningsvärde. Och i avsaknad av ett sådant
värde, blir den maximerade nedskrivningen utan reell betydelse.

Det sagda innebär, att såväl materiella skäl som rent praktiska hänsynstaganden
talar mot att det nya värderingssystemet skall gälla jämväl jordbruk.
Frågan om skäligt värde torde i stället få bedömas i praxis. Ett
värde som inte understiger 40 procent av beräknat utförsäljningspris bör
därvid alltid kunna godtagas. Med hänsyn till att en rörelseidkare äger göra
nedskrivning med 40 procent på anskaffningsvärdet bör även ett än lägre
lagervärde än som framgår av det nyss sagda kunna godtagas för jordbrukare.

8. Investeringsfonder för konjunkturutjämning

Gällande bestämmelser

I den gällande förordningen av den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder
är principen, att den eljest skattepliktiga vinsten ett visst beskattningsår
minskas med belopp, som under samma år avsättes till investeringsfond.
Då den investering, för vilken fondavsättningen skett, sedermera
göres, avföres medlen från fonden och användes för omedelbar nedskrivning
av den anskaffade tillgången. Syftet med investeringsfonderna är att
stimulera avsättningar under tider av högkonjunktur. De avsatta medlen
avses sedan skola användas för investeringar i lågkonjunktur. Därigenom
skulle lagstiftningen verka för en utjämning av sysselsättningen.

Rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond må tillgodonjutas
vid beräkning av nettointäkt av rörelse vid taxering enligt såväl kommunalskattelagen
som förordningen om statlig inkomstskatt.

Rätt att göra avsättning till investeringsfond enligt förevarande lagstiftning
tillkommer inte alla skattskyldiga utan endast svenskt aktiebolag och
svensk ekonomisk förening. Och av dessa skattskyldiga är rätten begränsad
till dem, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
åtnjuter fri avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier, samt dem som — utan att äga sådan fri avskrivningsrätt
— av beskattningsnämnd efter därom gjord framställning
erhållit särskilt medgivande till avdrag för avsättning till investeringsfond.

Enligt förordningen kan avsättning ske till fyra olika tondei, nämligen

a) investeringsfond för byggnader,

b) investeringsfond för inventarier,

c) investeringsfond för varulager, samt

d) investeringsfond för arbeten i gruva.

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

De olika fonderna skall i räkenskaperna redovisas var för sig. Medel, som
avsatts till en fond, får i princip inte användas för ändamål, som avses
med någon av de andra fonderna. Från denna regel kan dock medges
undantag.

Huvudregeln är att avdrag för avsättning till investeringsfond inte får
överstiga 20 procent av årsvinsten, oavsett om avsättning sker till en eller
flera fonder, dock att i vissa fall, vid stigande årsvinster, avsättningen kan
få uppgå till ytterligare högst 15 procent. Vidare kan på ansökan av skattskjddig
Kungl. Maj :t i vissa fall, såvitt angår fond för byggnader och fond
för arbeten i gruva, medgiva att högre avdrag får åtnjutas.

Med årsvinsten förstås den i räkenskaperna redovisade vinsten efter avdrag
för avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen är att hänföra
till omkostnader i rörelsen — jämväl om de formellt utgått av vinstmedel
— men utan avdrag för avsättning till reservfond, dispositionsfond,
investeringsfond m. fl. fonder, donationer o. d. Avdrag skall inte ske
tör de på årsvinsten belöpande skatterna, vare sig de erlagts preliminärt
eller inte. Avdrag skall däremot ske för annan under beskattningsåret erlagd
skatt. Enligt uttalande av bevillningsutskottet (bet. nr 26/1947, s. 9)
är avsättning till pensionsstiftelse att anse som omkostnad i rörelse och
skall således avdragas vid beräkning av årsvinsten.

Avsättning till investeringsfond sker enbart genom en bokföringsåtgärd
samt redovisas på balanskontots skuldsida till dess fondmedlen tagits i
anspråk för sitt ändamål eller återförts till beskattning. De mot avsättningen
svarande medlen behöver inte hållas avskilda från företagets övriga
tillgångar.

Avsättningar till investeringsfond skall stå under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen,
som också äger besluta när investeringsfond får tagas i anspiåk
för sitt ändamål. Arbetsmarknadsstyrelsen äger därvid föreskriva de
villkor, som av läget på arbetsmarknaden påkallas. Beslutet kan avse samtliga
företag eller företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa
företag.

Investeringsfond för byggnader får tagas i anspråk inte blott för avskrivning
å byggnad, som uppförts under beskattningsåret, utan även för
avskrivning av kostnader för till- eller ombyggnad. Detta får ske med
högst ett belopp, som motsvarar kostnaderna under beskattningsåret för
ny-, till- eller ombyggnaden. Nu omförmäld fond må därjämte användas
till bidrag under samma år till ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller
välfärdsanläggning för arbetstagare eller förutvarande arbetstagare utan
ledande ställning hos den skattskyldige eller honom närstående företag.
Avdrag får åtnjutas vare sig bidraget lämnas direkt till arbetstagaren eller
den förutvarande arbetstagaren eller till förening eller annan sammanslutning,
bildad huvudsakligen av personal hos det ifrågavarande företaget
eller detta närstående företag, eller till sådant närstående företag, vars

267

Kungl Maj:ts proposition nr 100

huvudsakliga uppgift är att uppföra och tillhandahålla bostäder eller välfärdsanläggningar
åt personal, som nyss sagts.

Om särskilda skäl därtill föranleder kan Kungl. Maj :t medgiva, att investeringsfond
för byggnader får användas till vissa grundförbättringskostnader,
som eljest inte skulle vara avdragsgilla, nämligen för avskrivning
av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar,
iordningställande i övrigt av tomtområde för bebyggelse och liknande
arbeten.

I förordningen har givits bestämmelser rörande beskattning av fondmedel
för det fall, att fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond
avsatta medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttras. Motsvarande
gäller då ersättning utfaller på grund av försäkring för skada å
fastigheten.

Investeringsfond för inventarier får tagas i anspråk under visst beskattningsår
för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under samma beskattningsår. Beträffande
fartyg får fonden även användas för ombyggnad. Avskrivning får
i detta senare fall dock ske med högst ett belopp motsvarande kostnaderna
under beskattningsåret för ombyggnaden.

Har investeringsfond tagits i anspråk, skall tillgång vid beräkning av
värdeminskningsavdrag för efterföljande beskattningsår anses vara avskriven
med belopp motsvarande de ianspråktagna fondmedlen.

Investeringsfond för varulager får begagnas för nedskrivning av råvaror
samt hel- och halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaderna
under beskattningsåret för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar.

Kungl. Maj :t kan — om särskilda skäl därtill föranleder — medgiva
skattskyldig, som själv eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet,
att taga investeringsfond för varulager i anspråk för kostnader, ämnade
att främja avsättningen utomlands av varor som den skattskyldige här i
riket tillverkar.

Investeringsfond för arbeten i gruva tår tagas i anspråk för kostnader för
undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredningsarbete under
beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet.

Har investeringsfond, som enligt meddelat beslut skolat tagas i anspråk
för sitt ändamål, inte tagits i anspråk i enlighet med beslutet, ager arbetsmarknadsstyrelsen
föreskriva, att fondavsättning helt eller delvis skall
återföras till beskattning. Samma förhållande kan inträffa om den skattskyldige
inte iakttagit de särskilda villkor, som arbetsmarknadsstyrelsen
kan ha föreskrivit beträffande investeringen.

Om skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk utan tillstånd eller
om arbetsmarknadsstyrelsen beslutat att fondavsättning skall återföras
till beskattning, skall beloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt av ro -

268

Knngl. Maj.ts proposition nr 100

relse for det beskattningsår, varunder ianspråktagandet skett eller enligt
meddelad föreskrift skolat ske. Till beloppet skall därvid läggas ränta,
beräknad efter tre procent om året för det antal taxeringsår, som förflutit

efter det, då avdraget för avsättningen skett, till och med det då beloppet
taxeras.

Har till investeringsfond avsatta medel, i annat fall än nyss sagts, inte
tagits i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker
under tionde taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum,
skall medlen detta taxeringsår återföras till beskattning. Kungl. Maj :t
ager, om därtill finns skäl, föreskriva att tioårsperioden skall utsträckas
med högst åtta år. Där de avsatta medlen ej fått av den skattskyldige tagas
i ansprak under något år efter avsättningen, skall ränta beräknas efter
allenast två procent.

Har skattskyldig trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras
till beskattning för det beskattningsår, varunder beslutet om likvidationen
fattats. Har aktiebolag genom fusion uppgått i annat aktiebolag, skall investeringsfond
hos det förstnämnda bolaget återföras till beskattning för
det beskattningsår, varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats.
Vid sådan fusion, som avses i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen (moderoch
belagt dotterbolag), må moderbolaget i beskattningsavseende övertaga
investeringsfonden, därest moderbolaget enligt förordningen har förutsättning
att inneha investeringsfonder. Vid återföring i nyss berörda fall
beraknas räntan likaledes efter två procent.

Vid återföring till beskattning får varken nettointäkten eller den till
kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av förvärvskällan i

ränta UPPt3gaS tiU Iägre beIopp än den återförda fondavsättningen jämte

Skattskyldig som gjort avsättning till investeringsfond är pliktig att till
självdeklaration foga särskild uppgift rörande fonden.

1947 års förordning trädde i kraft den 15 maj 1947. I samband härmed
upphörde, med vissa undantag, äldre bestämmelser att gälla.

Har må erinras om att, i likhet med vad som gällt beträffande andra
vinstreglerande vinstdispositioner, rätten till avsättning till investeringsfonder
från och med beskattningsåret 1951 varit inskränkt eller helt avskaffad
jämlikt provisoriskt gällande bestämmelser. Sålunda utgick enligt
förordningen den 30 mars 1951, nr 151, om investeringsskatt sådan skatt,
därest vid 1952 års taxering avdrag tillgodoförts för avsättning till investeringsfond
enligt 1947 års lagstiftning. Sådant avdrag har helt vägrats beskattningsåren
1952 och 1953 enligt 10 § förordningen den 6 juni 1952,
nr 380, och var inte heller tillåtet för beskattningsåret 1954 enligt 10 §
förordningen den 26 februari 1954, nr 50.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

269

F öretagsbeskattningskommittén

Allmän motivering. Kommittén erinrar om att syftet med 1947 års permanenta
lagstiftning om investeringsfonder främst var att med stöd av
skatteregler söka påverka företagens handlande så att en konjunkturutjämnande
effekt uppnåddes. Genom fondavsättningar under högkonjunktur
skulle nämligen underlättas för företagen att hålla verksamheten i
gång under sämre tider, antingen så att byggnads- eller maskininvesteringar
o. d. då gjordes i större omfattning än som eljest skulle ifrågakommit
eller ock så att företagen temporärt »arbetade på lager». Kommittén
fann den tanke, som utgjorde huvudmotivet för 1947 års lagstiftning, värdefull
och kunde i princip helt ansluta sig till vad de sakkunniga och
departementschefen i samband med tillkomsten av lagstiftningen i fråga
uttalade angående behovet och önskvärdheten av densamma.

Därefter anföres att erfarenheterna av investeringsfondlagstiftningen av
uppenbara skäl var starkt begränsade. På grund av rådande förhållanden
på arbetsmarknaden hade nämligen de hittills avsatta investeringsfonderna
inte fått tagas i anspråk för avsett ändamål annat än i vissa speciella fall.
Någon praktisk erfarenhet rörande verkningarna i en lågkonjunktur av
gällande lagstiftning om investeringsfonder förelåg följaktligen inte. Såsom
i det föregående framhållits måste det emellertid vara riktigt, yttrar
kommittén, att försöka påverka fördelningen i tiden av företagens investeringar
genom rätt för företagen att göra fondavsättningar för framtida investeringar.
Från konjunkturpolitiska synpunkter var en fortsatt lagstiftning
om investeringsfonder enligt kommitténs mening alltså motiverad.

Förutom nu nämnda skäl anför kommittén till förmån för ett bibehållande
av en lagstiftning om investeringsfonder för framtiden, att möjligheten
att göra fondavsättning för företagen merendels innefattade ett betydelsefullt
komplement till rätten till avdrag för avskrivning å inventarier och
byggnader samt för nedskrivning å varulager. Vad särskilt gällde byggnader
— beträffande vilka kommittén förordat en fortsatt tillämpning
av bunden avskrivning grundad på värdeminskningsprincipen — kunde
antagas att den extra avskrivning som erhölls genom ianspråktagande av
investeringsfonder för byggnadsändamål måste av företagen bedömas såsom
värdefull. Men även beträffande inventarier hade investeringsfonderna
sitt givna värde i sådana lägen, där en extra avskrivning utöver vad som
erhölls med tillämpning av avskrivningsreglerna bedömdes vara önskvärd
t. ex. på grund av befarad risk för stegrade återanskaffningskostnader. Motsvarande
kunde även sägas gälla i fråga om lager.

Det borde vidare uppmärksammas, att det måste vara till fördel för företag
med stora vinster som utnyttjat övriga möjligheter till vinstdispositioner
att kunna göra skattefria avsättningar till investeringsfond för framtida
användning i stället för att redovisa medlen i fråga till beskattning
eller av skatteslcäl föranledas till omedelbara investeringar, vilka av före -

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

tagsekonomiska skäl bort företagas vid en senare tidpunkt. I den mån utnyttjandet
av möjligheten till fondavsättning i sådana fall medförde en förskjutning
av investeringar från högkonjunktur till lågkonjunktur, kom
även de konjunkturpolitiska önskemålen att tillgodoses.

För att investeringsfonderna skulle få sin avsedda betydelse krävdes emellertid,
yttrar kommittén, att lagstiftningen ändrades i väsentliga hänseenden.
Erfarenheten hade visat att erinringar i skilda hänseenden kunde riktas
mot den nuvarande lagstiftningens utformning. Kommittén framhåller
sålunda att den gällande lagstiftningen var förenad med den olägenheten,
att avsättning till investeringsfond hos det avsättande företaget medförde
en likviditetsförbättring motsvarande den skatt som skulle ha belöpt å
fondavsättningen. Den likviditetsförbättring, som en fondavsättning under
sådana förhållanden medförde, möjliggjorde nämligen en sådan ökning av
företagens investeringar i ett högkonjunkturläge som inte var önskvärd
från konjunkturpolitisk synpunkt. Anledning till att man vid 1947 års
lagstiftning föreskrev en omedelbar avdragsrätt för till investeringsfond
avsatta medel utan skyldighet för företagen att insätta fondmedlen å spärrat
konto eller eljest hålla medlen avskilda var, att man ville stimulera företagen
att verkställa fondavsättningar.

Kommittén kunde helt instämma med vad som uttalades vid 1947 års
lagstiftning av de sakkunniga och underströks av departementschefen därom
att en förutsättning för avsedda verkningar av en lagstiftning om investeringsfonder
var att den såvitt möjligt vann en mera allmän anslutning
från företagens sida. Kommittén måste emellertid konstatera att förväntningarna
inte infriats.

Därefter redovisas i betänkandet (s. 238—240) vissa statistiska uppgifter
rörande kvarstående fondavsättningar vid utgången av år 1952 samt
deras fördelning å olika ändamål m. in. Därav framgår bl. a. att vid nyss
angivna tidpunkt 660 företag hade kvarstående avsättningar till ett belopp
av tillhopa ca 246 miljoner kronor, varav den huvudsakliga delen (80 %)
avsåg investeringsfonder för byggnader.

I anslutning härtill anför kommittén, att av de statistiska uppgifterna
torde framgå att avsättning till investeringsfonder hittills inte skett i den
omfattning att det kunde antagas att fonderna skulle få någon mera påtaglig
betydelse i ett allmänt depressionsläge. För att belysa fondavsättningarnas
relativa storlek erinrar kommittén i detta sammanhang om
den offentliga investeringsreserven, som var avsedd att tillgripas vid inträffande
arbetslöshet. För budgetåret 1953/54 omfattade denna en allmän
reserv å anläggningsarbeten och anskaffningar för en total kostnad av ca
1 200 miljoner kronor och en särskild grovarbetarreserv å dylika arbeten
för ca 115 miljoner kronor. I nämnda belopp ingick investeringar i maskiner
med endast mindre belopp.

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kommittén framhåller därefter bl. a., att en väsentlig orsak till det bristande
intresset hos företagen för fondavsättningar hade varit att företagen
haft en så vidsträckt rätt till avskrivning å inventarier och nedskrivning å
varulager att någon större stimulans till fondavsättning inte förelegat.
Endast beträffande byggnader hade utnyttjandet av investeringsfonder
inneburit en ytterligare avskrivningsmöjlighet. Den helt övervägande delen
av de avsättningar som hittills skett hade också gällt fonder för byggnadsändamål.

Därjämte innefattade den nuvarande lagstiftningen till sin konstruktion
flera hämmande moment. Sålunda var den skattskyldige betagen varje
möjlighet att efter eget skön utnyttja fonderna vid inträffande behov eller
i något avseende inverka på frågan när fonderna skulle användas, vilket
skapade stor osäkerhet om och när fonderna fick utnyttjas för sitt ändamål.
Förutom att angivna förhållande rent psykologiskt påverkade de
skattskyldigas intresse i negativ riktning, uppstod härigenom praktiska
svårigheter för företagen att på ett mera ändamålsenligt sätt infoga investeringsfonderna
i sina investeringsplaner. Även detta verkade självfallet
hämmande.

Till denna ovisshet om när fonderna fick tagas i anspråk kom sedan
vetskapen om att fonderna, därest de inte fått utnyttjas för sitt ändamål,
inom en viss begränsad tid likväl skulle återföras till beskattning, därvid
till det återförda beloppet lades den ränta, som för dylika fall var bestämd.
Skattskyldig som ämnade avsätta till investeringsfond hade vidare att beakta
att återföring till beskattning kunde komma att ske vid ett högre
skattetryck än som rådde då avsättning gjordes eller eljest i ett, t. ex. från
likviditetssynpunkt, för företaget ogynnsamt läge.

Om den nuvarande lagstiftningen kunde, anför kommittén vidare, sammanfattningsvis
fällas det omdömet, att den dels kunde bidra till en skärpning
av högkonjunkturen på grund av att fondavsättning för företagen
medförde en likviditetsförbättring som möjliggjorde ökade investeringar
i ett högkonjunkturläge och dels inte vunnit sådan anslutning från företagens
sida att den kunde antagas få tillräcklig effekt under lågkonjunktur.

Kommittén framhåller att den åtgärd, som borde vidtagas för att eliminera
den nuvarande lagstiftningens investeringsstimulerande effekt under
högkonjunktur, väsentligen måste gå ut på att förhindra att obeskattade
vinstmedel frigjordes i samband med fondavsättning. Härvid syntes två
möjligheter föreligga.

Den ena, den s. k. restitutionslinjen, övervägdes men avvisades redan
vid tillkomsten av 1947 års lagstiftning. Kommittén, som fann de anförda
skälen för den då intagna ståndpunkten bärande, ville inte förorda en
anordning av denna innebörd.

Den andra möjligheten var att de till investeringsfond avsatta medlen
helt eller delvis hölls avskilda från företaget genom insättning i riksbanken.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Sedan kommittén erinrat om att frågan om skyldighet att i riksbanken
insätta till investeringsfond avsatta medel eller å avsättningen belöpande
skatt varit föremål för överväganden i tidigare sammanhang men då avvisats
med hänsyn till att en sådan anordning skulle medföra administrativa
svårigheter och verka hämmande på intresset för fondavsättningar,
anför kommittén följande.

Självfallet skulle även enligt företagsbeskattningskommitténs mening en föreskrift
om skyldighet att insätta ett mot den gjorda fondavsättningen helt eller
delvis svarande belopp å särskilt konto i riksbanken i viss mån komplicera tilllämpningen
av lagstiftningen. Bland annat med ledning av de vunna erfarenheterna
beträffande avsättningar till investeringskonto för skog kan enligt kommitténs
mening antagas att de med en spärrning av avsatta medel förenade praktiska
svårigheterna inte är av avgörande art.

Även om i nu berört avseende vissa erinringar kan riktas mot ett krav på insättning
i riksbanken såsom villkor för avdragsrätt, måste häremot vägas de
konjunkturpolitiskt ogynnsamma verkningarna av den nuvarande lagstiftningen.
Med den av kommittén redan i det inledande kapitlet angivna ståndpunkten att
det från konjunkturpolitisk synpunkt framstår såsom önskvärt att undvika den
förstärkning av likviditeten, som enligt den nuvarande ordningen uppkommer i
samband med fondavsättning, finner kommittén en förutsättning för fortsatt lagstiftning
om investeringsfonder vara, att en del av fondmedlen temporärt steriliseras.
Härigenom skulle inte blott medel undandragas företagens fria dispositionsrätt
under högkonjunktur, då fondavsättning huvudsakligen sker, utan
även skapas bättre betingelser för att investering verkligen kommer till stånd i
lågkonjunktur.

Enligt kommitténs mening syntes ligga närmast till hands att föreskriva
skyldighet att göra insättning i riksbanken. Kommittén hade övervägt
huruvida sådan skyldighet skulle föreligga allenast i vissa högkonjunkturlägen
efter därom av statsmakterna i varje särskilt fall träffat beslut. I
avseende härå anför kommittén, att mot en för vissa tider gällande insättningsskyldighet
måhända främst talade att fondavsättningar skulle komma
att verkställas endast under tider, då insättning inte behövde ske.
Lagstiftningen skulle härigenom i betydande grad mista sin konjunkturutjämnande
effekt. Därtill kom att det torde föreligga svårigheter att tillräckligt
snabbt genomföra ett beslut om insättningsskyldighet, vilket beslut
syntes förutsätta medverkan både av Kungl. Maj :t och riksdagen.
Det sagda visade, att en anordning av nu antydd innebörd inte var godtagbar.

Kommittén framhåller därefter att vad gällde storleken av det belopp
som skulle insättas i riksbanken denna fråga uppenbarligen måste bli
beroende på en avvägning mellan olika intressen, samt yttrar vidare.

Från konjunkturpolitisk synpunkt är det önskvärt att så stor del som möjligt
av fondavsättningen insättes, eftersom insättningen påverkar företagens likviditet
vid avsättningstillfället. Därigenom kan också tillräckliga medel för en planerad
investering ställas till förfogande i samband med att investeringsfond får tagas
i anspråk. För att fullt tillgodose ifrågavarande synpunkter skulle närmast ifrågakomma
en föreskrift om insättningsskyldighet motsvarande hela den gjorda av -

273

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

sättningen. I vart fall borde från nu nämnda synpunkter insättningsskyldigheten
avse den skatt, som belöper å de mot avsättningen svarande vinstmedlen.

Å andra sidan skulle ett tillgodoseende av nyssnämnda konjunkturpolitiska
önskemål medföra ett minskat intresse från företagens sida för fondavsättningar.
Först när det belopp som måste insättas i riksbanken understiger den mot avsättningen
svarande skatten, föreligger, åtminstone under vissa förutsättningar,
en omedelbar stimulans till fondavsättning. Med hänsyn till nödvändigheten av
att lagstiftningen som förut berörts erhåller en såvitt möjligt allmän anslutning
från företagen, måste insättningsskyldigheten avvägas på så sätt att tillräcklig
stimulans till fondavsättning erhålles.

Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter förordar
kommittén att såsom villkor för avdragsrätt vid taxeringen för fondavsättning
skall gälla, att ett belopp motsvarande 40 procent av den gjorda avsättningen
insättes på särskilt konto i riksbanken. Kommittén framhåller,
att med en på angivet sätt begränsad insättningsskyldighet aktiebolag vid
avsättning till investeringsfond tillfälligt fick avstå ett något mindre belopp
än vad som slutligt skulle avstås därest det mot avsättningen svarande
beloppet redovisats till beskattning. Denna marginal torde komma att innebära
en viss stimulans som i ett läge, där bolaget övervägde om fondavsättning
skulle ske eller inte, kunde vara avgörande för att avsättningen kom
till stånd. —- Vad angick ekonomiska föreningar skulle, vid nuvarande
skattesatser, insättningsskyldigheten för dessa i allt fall inte innefatta en
tyngre belastning än den eljest ifrågakommande skattebördan.

Kommittén framhåller, att vid ett genomförande av kommitténs förslag
om insättningsskyldighet, vilket måste antagas minska företagens intresse
för fondavsättningar, det blev än mer angeläget att de hämmande momenten
i den gällande lagstiftningen avlägsnades.

Därefter anföres att, då en av de omständigheter som minskade företagens
benägenhet för fondavsättning var ovissheten om och när investeringsfonderna
fick tagas i anspråk, en uppmjukning av bestämmelserna
rörande ianspråktagandet av fonderna syntes böra övervägas. Vid en prövning
av denna fråga fick det till en början anses uteslutet att helt överlåta
åt de skattskyldiga att själva avgöra när fonderna skulle tagas i anspråk.
Om syftet med lagstiftningen skulle upprätthållas, måste liksom för
närvarande det allmänna, vid risk av fondmedlens återföring till beskattning,
kunna påfordra användning av fondmedlen, när det med hänsyn till
konjunkturläget var påkallat.

Det syntes däremot vara möjligt att låta de skattskyldiga, sedan viss tid
förflutit från fondavsättningen, fritt förfoga över eu del av investeringsfonden.
En sådan uppmjukning av rätten att taga investeringsfond i anspråk
var inte betingad enbart av önskemålet att ernå en stimulans till
fondavsättningar utan utgjorde också en förutsättning för att lagstiftningen
skulle bli ett komplement till reglerna för avskrivning å inventarier och
byggnader samt för nedskrivning å varulager.

18 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

274

Kiingl. Maj.ts proposition nr 100

Vid bestämmandet av den kvotdel som borde få fritt tagas i anspråk
måste tillses att lagstiftningens konjunkturutjämnande effekt inte gick
förlorad. Den fria dispositionsrätten måste å andra sidan vara så frikostig
att det verkligen uppstod en stimulans till fondavsättningar. Med beaktande
av nyssnämnda synpunkter fann kommittén för sin del att högst 30 procent
av investeringsfond borde kunna användas fritt efter den skattskyldiges
eget bedömande.

Vad därefter beträffar frågan om den tid som borde förflyta innan fondmedel
fick fritt tagas i anspråk framhåller kommittén att det var tydligt,
att en kortare tid medförde en starkare stimulans till fondavsättningar
än en längre. Kommittén yttrar vidare.

Med hänsyn härtill har kommittén övervägt huruvida tidsperioden skulle kunna
sättas till tre år. Emot en så kort tidsperiod anmäler sig emellertid vissa betänkligheter.
Då fondavsättning företrädesvis torde komma att ske under högkonjunktur,
är det av konjunkturpolitiska skäl önskvärt att ett större antal år
förflyter, innan investeringsfond får användas fritt. Därjämte bör beaktas att
en relativt kort tidrymd ökar risken för ett sådant inte avsett utnyttjande av
reglerna som att företag gör fondavsättning uteslutande i syfte att utnyttja
30 procent därav för byggnadsinvestering varefter återstoden återföres till
beskattning; även om en viss påföljd för sådant fall föreskrives, skulle förfaringssättet
likväl kunna medföra en i sådant läge inte avsedd ekonomisk
fördel för företaget. En något längre tidsperiod skulle försvåra sådana spekulationer
och därjämte bättre tillgodose de konjunkturpolitiska synpunkterna. Med
hänsyn härtill förordar kommittén att den tidsperiod varom här är fråga bestämmes
till fem år. Företag som sedan fem år förflutit efter fondavsättningen
inte önskar helt eller delvis utnyttja den fria kvotdelen bör enligt kommitténs
mening äga rätt att använda nämnda del av fondmedlen när som helst därefter
såvitt ej myndigheterna påfordrat fondens anlitande dessförinnan. Då den fria
delen av under olika år avsatta fondmedel i regel kan ackumuleras, får företagen
en betydande möjlighet att, om så önskas, disponera avsevärda belopp för
större engångsinvesteringar.

Kommittén tillägger, att då några hållpunkter för bedömning av verkningarna
av den sålunda förordade uppmjukningen i fråga om ianspråktagandet
av investeringsfond inte fanns, det kunde synas osäkert huruvida
anordningen kom att medföra en tillräcklig stimulans till fondavsättningar.
Enligt kommitténs förmenande borde dock detta vara fallet.

Under hand vunna erfarenheter kunde möjligen komma att utvisa att
man, för att än ytterligare stimulera till fondavsättningar, borde överväga
en höjning av den kvotdel av fondavsättningen som utan tillstånd fick
tagas i anspråk. Å andra sidan kunde erfarenheterna även utvisa skäl för
en sänkning av kvotdelen nämligen om en lagstiftning enligt kommitténs
förslag befanns ha i inte godtagbar omfattning utnyttjats allenast på så
sätt att 30 procent av fondmedlen använts av företaget enligt dess egen
önskan medan resterande del av fonden återförts till beskattning.

I detta sammanhang framhåller kommittén att intresset för utnyttjande

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

av de betydande avskrivningsinöjligheter, som investeringsfondlagstiftningen
erbjöd, måste antagas öka sedan läget blivit sådant att fondmedel
fått användas för avsett ändamål. På ett mera påtagligt sätt kom då fördelarna
att framträda, vilket kunde antagas innebära den kanske största
stimulansen till ökade fondavsättningar i framtiden.

Kommittén framhåller att av skäl som förut berörts det utgjorde en
väsentlig nackdel att investeringsfonderna enligt gällande bestämmelser
skulle återföras till beskattning om de inte tagits i anspråk inom tio år
oavsett om medgivande till ianspråktagande under tioårsperioden lämnats
eller ej. Kungl. Maj:t ägde visserligen, då skäl därtill var, utsträcka tidsfristen
men inte för någon obegränsad tid.

Därefter anföres bl. a. att vid en prövning av skälen för och emot bibehållandet
av en viss tidsgräns för fondavsättning enligt kommitténs mening
starkt avseende borde fästas vid det förhållandet, att en yttersta gräns
för fondavsättningen med nödvändighet minskade företagens intresse för
lagstiftningen. Redan av denna anledning måste det vara motiverat att avskaffa
berörda tidsgräns. En sådan åtgärd var enligt kommitténs uppfattning
påkallad även med hänsyn till lagstiftningens syfte. Då de till investeringsfond
såsom regel under högkonjunktur avsatta medlen var avsedda
att komma till användning för sitt ändamål under lågkonjunktur, borde
fonderna sett från konjunkturpolitisk synpunkt få kvarstå till dess läget
befanns påkalla fondernas ianspråktagande eller den skattskyldige underlät
att utnyttja ett lämnat tillstånd.

De mindre svårigheter som från administrativ synpunkt kunde uppstå
borde inte tillmätas nämnvärd betydelse i detta sammanhang. Även om
tidsfristen avskaffades torde man enligt kommitténs uppfattning inte
behöva befara att fondavsättningarna kom att bli alltför långvariga, då
myndigheterna torde komma att mera regelbundet lämna tillstånd till
fondernas ianspråktagande. Det borde bemärkas att förhållandena under
de senaste femton åren varit exceptionella och knappast kunde förutsättas
framdeles komma att råda under längre tidsperioder. Även om en hög och
jämn sysselsättning skulle i huvudsak kunna upprätthållas, måste vissa
fluktuationer dock alltid förutses. Om ett sådant relativt stabilt läge skulle
kunna upprätthållas på längre sikt, tedde det sig naturligt att ställa kraven
lägre beträffande de betingelser, som borde vara för handen för att investeringsfonderna
skulle få användas. Dessa fonder skulle följaktligen undei
dylika förhållanden få till främsta uppgift att bidraga till en utjämning
av de mindre variationer i sysselsättningsgraden som enligt vad nyss framhölls
alltid måste antagas uppkomma.

Med åberopande av det anförda förordade alltså kommittén, att nu gällande
anordning med en viss tidsfrist för fondavsättningen inte upptogs
i en blivande lagstiftning.

Beträffande frågan om reglerna för tillstånd att taga investeringsfond

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

i anspiak vttiai kommittén, som inte fann anledning att i detta hänseende
föreslå andra bestämmelser än de nuvarande, härefter ytterligare följande.

I första hand bör gälla att generellt medgivande till ianspråktagande lämnas;
härigenom beredes nämligen alla företag, som gjort fondavsättning, möjlighet
att erhålla den avsedda skatteförmånen och kritik avseende bristande jämlikhet
i beskattningen mellan dessa företag undvikes. Medgivande som begränsas till
vissa branscher kan dock, om än mera undantagsvis, vara påkallat, varför även
denna möjlighet bör finnas. Vad slutligen angår enskilda företag, kan ur vissa
synpunkter riktas erinringar mot ett medgivande för sådana att utnyttja investeringsfondsmedel.
Detta skulle nämligen kunna innebära att man ger ett företag
inom en bransch ett indirekt ekonomiskt stöd, som ett annat företag inom
samma bransch vilket jämväl gjort fondavsättning ej erhåller. Kommittén finner
en viss försiktighet böra ur nämnda synpunkter iakttagas i vad det gäller individuella
medgivanden, men finner å andra sidan möjligheten till sådana medgivanden
kunna motiveras av arbetsmarknadsskäl. Ett företag kan nämligen
vara av dominerande betydelse för en kommun, där utpräglade sysselsättningssvårigheter
kan hota. Som ett ytterligare skäl må anföras att förhållandena kan
vara sådana att ett till visst eller vissa företag begränsat medgivande att taga
investeringsfond i anspråk inte skulle väcka betänkligheter av arbetsmarknadsskäl
samtidigt som den av företaget med fondavsättningen åsyftade investeringen
inte längre kan anstå. Det vore då otillfredsställande om ett individuellt medgivande
inte skulle kunna lämnas.

Ett medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen att taga investeringsfond i anspråk
kan, som förut framhållits, konstrueras antingen som en rätt eller, vid risk av
återföring till beskattning, som en skyldighet att göra investeringen i fråga.
Självfallet är att sistnämnda form för tillstånd bör väljas allenast när starka
arbetsmarknadsskäl talar härför. Såsom grundläggande princip bör därjämte gälla
att en föreskrift om skyldighet till fondmedlens ianspråktagande bör föregås av
överläggningar med de berörda företagen, därvid arbetsmarknadsstyrelsen gjort
sig underrättad om att de faktiska förutsättningarna för en investering verkligen
är för handen.

Det må tilläggas att det givetvis är önskvärt att arbetsmarknadsstyrelsen även
i andra fall genom överläggningar med företagen håller sig underrättad om företagens
investeringsplaner, så att en smidig tillämpning av lagstiftningen uppnås.

Kommittén finner ej heller skäl föreslå någon ändring i vad f. n. gäller därom
att ett medgivande, eventuellt vid risk av återföring till beskattning, begränsas
att avse endast vissa slag av investeringar. Visserligen bör i största utsträckning
gälla att företagens önskemål om arten av investering tillgodoses. I speciella fall,
såsom då t. ex. en påtaglig arbetslöshet föreligger inom ett verksamhetsområde
medan sysselsättningsmöjligheterna inom övriga områden är på sin höjd normala,
kan det vara motiverat medge en till vissa slag av investeringar begränsad
rätt att använda fondmedel.

Kommittén framhåller, att det huvudsakliga skälet för eu uppdelning
på olika fonder enligt gällande bestämmelser torde ha varit, att en sådan
från arbetsmarknadssynpunkt ansågs vara att föredraga med hänsyn till
att de olika slagen av investeringar i allmänhet torde påverka olika grenar
av näringslivet på olika sätt och på olika vägar.

Enligt kommitténs mening syntes det knappast föreligga tillräckliga skäl
att bibehålla anordningen med särskilda fonder för olika ändamål. Med

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO

277

en gemensam fond vanns en bättre och smidigare anordning. Företagen
behövde inte redan i samband med avsättningen taga ställning till frågan
om för vilket ändamål fonden senare skulle användas. Vidare fick arbetsmarknadsstyrelsen
större möjligheter att verka för investeringsfondernas
användning på det för varje särskilt tillfälle lämpligaste sättet. Kommittén
förordade därför att avsättning i förvärvskällan rörelse skulle ske till en
enda investeringsfond.

Beträffande de ändamål för vilka investeringsfond i förvärvskällan
rörelse borde få tagas i anspråk hade, enligt vad därefter anföres, kommittén
inte funnit anledning föreslå någon inskränkning i vad som nu
gällde. Kommittén hade vidare undersökt huruvida lagstiftningen skulle
vinna i effektivitet om kretsen av de ändamål för vilka investeringsfond
fick användas vidgades. Därvid hade kommittén funnit att av de ändamål
som stod utanför gällande lagstiftning endast reparations- och underhållsarbeten
torde vara av den omfattningen, att de kunde väntas lämna något
mera värdefullt bidrag till konjunkturutjämningen.

Kommittén framhåller att en utsträckning av investeringsfondernas användningsområde
på antytt sätt inte borde helt frånkännas betydelse från
sysselsättningssynpunkt. Näringslivet i åtskilliga samhällen dominerades
helt av där befintliga industriföretag. I sådana fall måste det vara av värde
om företagen i ett depressionsläge hade möjlighet att genom utnyttjande
av investeringsfonder bereda sina anställda arbete med utförande av reparations-
och underhållsarbeten.

Den från konjunkturpolitisk synpunkt viktigaste effekten av eu utsträckning
av lagstiftningen till reparationsarbeten måste emellertid antagas bli
en dämpning av högkonjunkturen. Om investeringsfond fick användas för
reparationsarbeten, skulle företagen beredas möjlighet att uppskjuta mera
omfattande reparations- och underhållsarbeten från högkonjunktur till
ett läge, då efterfrågan på arbetskraft och material var mindre stark. Även
om det enskilda företaget överförde endast en del av ifrågavarande arbeten
från tider av högkonjunktur, kunde den samlade effekten härav likväl bli
av inte obetydligt värde. Av konjunkturpolitiska skäl var följaktligen en
utsträckning av lagstiftningen på antytt sätt motiverad. Härtill kom den
allmänna stimulans till fondavsättning, som kunde antagas följa av en på
antytt sätt gjord utvidgning av området för fondernas användning.

Med hänsyn till de administrativa svårigheter som skulle vara förenade
med en utsträckning av lagstiftningen till reparationsarbeten i allmänhet
måste en viss begränsning ske. Då endast industriföretagen torde ha reparationsarbeten
av sådan omfattning att de kunde antagas lämna bidrag av
betydelse för konjunkturutjämningen, borde enligt kommitténs mening
rätten att taga investeringsfond i förvärvskällan rörelse i anspråk för dylika
arbeten förbehållas skattskyldig som huvudsakligen bedrev industriell

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

verksamhet. Bland annat med hänsyn till önskemålet att inte komplicera
tillämpningen av lagstiftning borde vidare den begränsningen ske att ändamålet
skulle avse endast reparations- och underhållsarbeten av byggnader
som användes i rörelsen. Till sådana byggnader hänfördes då inte blott
rena fabriksbyggnader utan även personalbostäder, lagerlokaler, kontorsoch
andra administrationsbyggnader m. in.

Inom kommittén har vidare diskuterats huruvida lagstiftningen lämpligen
borde utsträckas även till reparationsarbeten å fartyg. Kommittén
anför, att motivet till en dylik åtgärd skulle vara att nyssnämnda reparationsarbeten
merendels var av den storleksordningen att de i och för sig
kunde väntas lämna visst bidrag till den önskvärda utjämningen av sysselsättningen
hos den konjunkturkänsliga varvsindustrin. Härigenom skulle
vidare rederierna få viss möjlighet att fondera vinstmedel som delvis skulle
kunna användas för att bestrida kostnaderna för de med vissa års mellanrum
återkommande fartygsklassningarna. Då emellertid sådana klassningar
och i samband därmed utförda reparationsarbeten måste företagas på i
huvudsak bestämda tider och oberoende av läget på arbetsmarknaden,
kunde någon egentlig effekt från konjunktursynpunkt knappast förväntas.
Med hänsyn härtill och då en utsträckning av lagstiftningen till reparationsarbeten
föranledde invändningar av administrativ art har kommittén ansett
att en dylik åtgärd i allt fall borde anstå i avvaktan på att närmare erfarenheter
vunnits av den av kommittén i det föregående föreslagna utvidgningen
till reparationsarbeten å vissa byggnader.

Kommittén har även övervägt huruvida avsättningsrätten bör utvidgas
till att avse investeringsfonder för skogsbruket.

Kommittén erinrar om att, då frågan om inrättandet av investeringsfonder
för skogsbruk prövades vid tillkomsten av 1947 års lagstiftning,
de sakkunniga uttalat att denna fråga i första hand borde bedömas med
hänsyn till den inverkan en sådan åtgärd kunde ha för sysselsättningens
utjämnande. Enligt de sakkunnigas mening kunde lagstiftningen i detta
avseende antagas få endast mindre effekt. Departementschefen framhöll
därjämte att investeringsfonder i förvärvskällan jordbruksfastighet måste
för att få någon betydelse avse även fysiska personer, vilket förutsatte i
väsentliga hänseenden andra regler än de föreslagna.

Därefter framhåller kommittén att genom förordningen den 27 mars
1954, nr 142, rörande skogskonto frågan om investeringsfonder för skogsbruket
i viss mån hade kommit i annat läge. Denna lagstiftning hade visserligen
ett helt annat syfte än den om investeringsfonder, men innefattade
möjlighet för fysisk person som idkade skogsbruk att överföra en del av
inkomsten av skogen under vinstår till användning under år, då någon
skogsförsäljning inte skedde. Bestämmelserna om skogskonto kunde sägas
innebära att de fysiska personernas direkta intresse av investeringsfonder
för skogsbruk i huvudsak tillgodosetts.

279

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 100

Kommittén anför därefter följande.

Någon motsvarande möjlighet att skattefritt fondera vinstmedel står inte öppen
för den betydelsefulla grupp skogsägare, som utgöres av aktiebolag och ekonomiska
föreningar, eftersom jordbruksfastighet aldrig kan taxeringsmässigt ingå
i förvärvskällan rörelse. Skogsindustrin, som i betydande omfattning hämtar
sina råvaror från egna skogar, kan på grund av nyss angivna förhållanden ha
svårigheter att vid inträffande depression sysselsätta de i skogsbruket anställda.
Detta är värt särskild uppmärksamhet med hänsyn till den konjunkturkänslighet,
som vidlåder denna industri. Väl kan skogsbolagen göra fondavsättning i förvärvskällan
rörelse, men i den mån företagen i ett depressionsliige tar sådana
investeringsfonder i anspråk för att arbeta på lager eller eljest hålla rörelsen
i gång, kommer detta på sin höjd indirekt skogsbruket till godo. Värdet i detta
avseende av investeringsfonder i förvärvskällan rörelse bör emellertid, såsom
framhölls av de sakkunniga vid tillkomsten av 1947 års lagstiftning, inte överskattas
med hänsyn till bristen på erforderlig lagringskapacitet hos skogsindustrin.
Om lagstiftningen utsträckes till investeringsfonder för skogsbruket,
synes dock enligt företagsbeskattningskommitténs mening möjligheterna att i
lågkonjunktur sysselsätta den i skogsbruket anställda arbetskraften bli väsentligt
ökade.

Vid en bedömning av sådana investeringsfonders betydelse i detta avseende
synes enligt kommitténs mening inte böra vara utslagsgivande huruvida fonderna
medger en större allmän reserv mot arbetslöshet. Såsom uttalades från något
håll vid remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkande med förslag till
lagstiftning om investeringsfonder får i detta sammanhang det betydelsefulla
anses vara, att skogsföretagen genom fondavsättningar i skogsbruket beredes
möjlighet att vid sämre konjunkturer inom skogsbruket bibehålla den där sysselsatta
arbetskraften med skogsvårdsarbeten samt väg- och byggnadsarbeten i
skogen. Härutinnan erbjuder investeringsfonder för skogsbruket enligt kommitténs
uppfattning vissa möjligheter som inte bör förbises.

Under hänvisning till det sagda förordar kommittén att avsättning till investeringsfond
bör få ske även i förvärvskällan jordbruksfastighet och avse redovisad
inkomst av skogsbruk.

Enligt kommitténs mening borde avsättning ske till en enda fond för
varje förvärvskälla, oavsett om de i förvärvskällan ingående fastigheterna
var belägna inom olika kommuner eller ej. Kommunintresset borde så
tillvida beaktas, att en vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
avsatt investeringsfond för skogsbruk fick tagas i anspråk för investering
endast i skogsbruket. Om investeringsfond för skogsbruk skulle få tagas i anspråk
för t. cx. investering i maskiner i en rörelse belägen i annan kommun,
skulle detta nämligen vara av mindre värde för den kommun i vilken jordbruksfastigheten
låg. Begränsades rätten att taga investeringsfond för
skogsbruk i anspråk för investeringar inom skogsbruket kunde förutsättas
att, sett på längre sikt, samtliga berörda skogskommuner fick kompensation
för det genom fondavsättningarna uppkomna skattebortfallet.

Det bär emellertid synts kommittén önskvärt, att investeringsfond i rörelse
i särskilda fall kunde få användas för investeringar i skogsbruk. De
skattskyldiga varom bär var fråga drev vanligen rörelse till vilken råvaror
hämtades från egna skogar. Om i ett depressionsläge uppstod svårigheter

280

Kungl. Maj.ts proposition nr J00

att sysselsätta de i rörelsen anställda, kunde det vara av värde om företaget
genom att taga i rörelsen avsatt investeringsfond i anspråk för investeringar
i skogsbruket beredde ökade möjligheter till sysselsättning inom skogsbruket.
Investeringar i skogsbruket måste därjämte indirekt komma rörelsen
till godo genom ökad skogsproduktion och lägre kostnader för avverkning
och framforsling av virket. Med hänsyn till hithörande frågors natur
borde tillstånd till sådant ianspråktagande av investeringsfond i rörelse få
lämnas endast av Kungl. Maj :t, därvid vederbörligt beaktande borde ägnas
jämväl rörelsekommunens intressen.

\ad härefter angick de ändamål, för vilka investeringsfond för skogsbruket
fick tagas i anspråk, borde, framhåller kommittén, om lagstiftningen
i denna del skulle få avsedd betydelse, under lagstiftningen inrymmas
även sådana arbeten för vilka kostnaderna inte var i taxeringshänseende
avdragsgilla. Enligt kommitténs mening borde ifrågavarande fonder få
användas för alla kostnader för åtgärder som avsåg att främja skogsbruket.
Hit hörde skogsvårdande arbeten i allmänhet såsom skogsodling,
dikning, hägnad, röjning m. m. Ianspråktagandet borde även få avse investeringar
som höjde skogens avkastning genom att underlätta och förbilliga
avverkning. Till sådana investeringar var att räkna uppförandet av för
skogsbruket nödvändiga byggnader samt anläggning av skogsvägar och
flottleder, som huvudsakligen avsåg att direkt tjäna skogsbruket.

I detta sammanhang erinrar kommittén om att vid 1947 års lagstiftning
den omständigheten att statsbidrag merendels utgick till skogsvårdande
arbeten ansetts utgöra ett skäl mot att utsträcka lagstiftningen till investeringsfonder
för skogsbruket. Kommittén tillägger, att det självfallet inte
kom ifråga att investeringsfond skulle få användas för kostnad som redan
bestritts av allmänna medel. En avvägning borde därför tills vidare ske på
så sätt, att om statsbidrag utgått för visst ändamål, investeringsfond borde
få tagas i ansprak för samma ändamål endast till den del kostnaden översteg
statsbidraget.

Det nu återgivna innefattar en mera allmän redogörelse för kommitténs
förslag och den härför lämnade huvudsakliga motiveringen. Kommittén har
därjämte gjort särskilda uttalanden i anslutning till olika paragrafer i författningsförslaget.
I ett senare sammanhang återkommer jag till kommitténs
redogörelse och motivering för de speciella föreskrifterna.

Remissyttrandena

I det övervägande antalet avgivna remissyttranden tillstyrkes förslaget
i princip eller lämnas detsamma utan erinran. Dock uttalar några av de
remissinstanser som intagit denna ståndpunkt vissa tvivel om att lagstiftningen
skulle få nämnvärd betydelse för konjunkturutjämningen. Avstyr -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 281

kande yttranden har avgivits endast av länsstyrelserna i Stockholms och
Kopparbergs län.

I det följande lämnas en redogörelse för vad remissinstanserna anfört.
Jag hänvisar emellertid även till vad jag kommer att återge från remissyttrandena
i samband med specialmotiveringen.

Fullmäktige i riksbanken framhåller, att det givetvis inte kunde förutsägas
huruvida kommitténs förslag skulle medföra stimulans till fondavsättningar
i sådan omfattning att de skulle få någon mera påtaglig betydelse
i ett allmänt depressionsläge. Förslaget syntes emellertid fullmäktige
ha betydande fördelar framför nu gällande förordning. -— Även kommerskollegium
finner kommitténs förslag i huvudsak vara ändamålsenligt.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att det syntes vara en realistisk bedömning
av läget, då kommittén framhöll, att företagen vid fri avskrivning
hellre gjorde avskrivningar på inventarier och varulager än utnyttjade
möjligheterna till avsättning till investeringsfonder. Endast beträffande
byggnader, för vilka avskrivningsrätten var relativt snävt begränsad, hade
också större fondavsättningar förekommit.

Arbetsmarknadsstyrelsen fann det sannolikt, att avsättningarna till investeringsfonder
skulle komma att öka, därest kommitténs förslag ifråga
om avskrivningsregler och varulagervärdering genomfördes. Därigenom
skulle givetvis investeringsfonderna få större betydelse för arbetslöshetsberedskapen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar, att från de synpunkter länsstyrelsen
hade att företräda, intet var att erinra mot kommitténs förslag.
Såväl ekonomiskt som socialt var det av stor betydelse att näringslivet i
taxeringshänseende fick tillfälle att sörja för en jämnare fördelning av
investeringsverksamheten. Härigenom kunde också en anpassning ske
allt efter konjunkturlägets krav. Sådana åtgärder som syftade till att främja
beredskapen vid försämrade konjunkturer måste därför hälsas med särskild
tillfredsställelse.

Landsorganisationen uttalar sin uppskattning av syftet med de av kommittén
föreslagna reglerna för avsättning till investeringsfonder. I enlighet
med sin syn på konjunktur utsikterna var dock landsorganisationen inte
benägen att fästa alltför stor vikt vid hithörande problem. Landsorganisationen
höll vidare för troligt att ifrågavarande avsättningar inte skulle
komma att få förutsedd omfattning, dels därför att avskrivningsmöjligheterna
även dem förutan skulle komma att vara betydande, dels och framför
allt därför att den i samband därmed föreslagna obligatoriska spärrkontoinsättningen
i riksbanken knappast kunde verka attraktiv för företagen.

Enligt Svenska sparbanksföreningens mening var den föreslagna anordningen
med investeringsfonder väl avsedd att uppväga de olägenheter,
som de av kommittén föreslagna beskattningsreglerna skulle medföra.

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Man kunde dock allvarligt befara, att de föreslagna dispositionsbestämmelserna
i ömtåliga och snabbt växlande konjunkturlägen kunde bliva alltför
otympliga för att fylla ett sådant ändamål. Även i övrigt syntes det
finnas fog för farhågor, att dispositionen av dessa fondmedel kunde komma
att sättas in på ett för sent stadium i utvecklingen.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län framhåller bl. a.,
att den tankegång som låg till grund för kommitténs förslag om investeringsfonder
utan tvivel var riktig. De svårigheter som av kommittén anförts
som skäl mot temporära investeringshämmande skatter torde emellertid
i allt väsentligt förefinnas även när det gällde att avgöra tiden för
ianspråktagande av fondmedel. Även om handelskammaren ej hade allt för
stor tilltro till effekten av investeringsfonder, kunde dock försöket vara
värt att göra.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att den föreslagna insättningsskyldigheten
måste antagas medföra, att främst större företag med god likviditet
skulle begagna sig av möjligheten att avsätta till investeringsfond. Sådana
företag hade emellertid investeringsbehov även under lågkonjunkturer och
var i allmänhet i stånd att tillgodose dessa behov även utan den extra stimulans,
som möjligheten att avsätta medel till investeringsfond innebar.
Mycket talade för att den ifrågasatta lagstiftningen i förevarande avseende
knappast skulle erhålla annat än en förhållandevis obetydlig konjunkturutjämnande
effekt. Verkningarna syntes inte stå i rimlig proportion till den
komplicering av taxeringarna, som bestämmelserna skulle medföra. En
ojämnhet i beskattningen mellan större och mindre företag, som bestämmelserna
maste antagas leda till, innebar också en nackdel. Länsstyrelsen ansåg
sig böra avstyrka förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Kopparberys län, som avstyrkt att den fria avskrivningsrätten
upphävdes, säger sig finna det bäst överensstämma med den därvid
intagna ståndpunkten att av kommittén föreslagna nya grunder för avsättning
till investeringsfonder, vilka föreskrifter i och för sig inte gav anledning
till erinran, tills vidare inte föranledde lagstiftningsåtgärder.

Jag övergår härefter till att redogöra för de invändningar, som riktats
mot utformningen av den ifrågasatta lagstiftningen.

Frågan om skyldighet att å särskilt konto i riksbanken inbetala
ett belopp motsvarande 40 procent av den gjorda fondavsättningen
har berörts i några utlåtanden.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar att, då avsatta medel fritt fick disponeras
av företagen, fondavsättningarna utgjorde ett medel att sänka den
akuella skatten och stärka likviditeten. Under nuvarande förhållanden syntes
investeringsfonderna inte vara något effektivt medel för konjunktur^jämnande
syften. Risk förelåg för att till investeringsfonder avsatta medel inte
alltid kunde disponeras för angivet ändamål i tider av sysselsättningssvårig -

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

heter. Från de synpunkter arbetsmarknadsstyrelsen hade att företräda,
framstod det såsom synnerligen angeläget, att fondmedlen vid uppkommande
arbetslöshet snabbt kunde göras disponibla för planlagda ändamål. Styrelsen
fann det från såväl konjunktur- som arbetsmarknadspolitiska synpunkter
lämpligt att 40 procent av de till investeringsfonder avsatta beloppen
spärrades.

Ledamoten i arbetsmarknadsstyrelsen, herr Saemund, förordar i avgiven
reservation att såsom villkor för avdragsrätt borde föreskrivas större insättningsskyldighet
än den kommittén föreslagit.

Fullmäktige i riksbanken framhåller att, om man ville nå högsta effekt,
insättningen i riksbanken principiellt borde omfatta hela fondavsättningen.
Mot detta fick emellertid, som kommittén framhöll, vägas intresset av att
få största möjliga anslutning från företagens sida för fondavsättningar.
Fullmäktige ansåg emellertid att föreslagna 40 procent av fondavsättningen
utgjorde ett minimum.

I andra yttranden däremot uttalas farhågor för att den av kommittén förordade
insättningsskyldigheten koinrne att motverka företagens intresse
för fondavsättningar.

Näringslivets skattedelegation anför sålunda att även om insättningsskyldigheten
inte i och för sig kunde anses innebära en skatteskärpning,
det dock måste befaras, att lagstiftningen av denna anledning kom att få
något egentligt värde allenast för företag med på lång sikt särskilt god likviditet.
Man syntes ej heller kunna bortse från, att insättningsskyldigheten
även av psykologiska skäl kunde verka hämmande på benägenheten att utnyttja
lagstiftningen.

Kooperativa förbundet framhåller gentemot den av kommittén anförda
motiveringen för insättningsskvldighet —- nämligen att förhindia att avsättning
medförde en likviditetsförstärkning, som i högkonjunkturlägen
kunde bidraga till ökade investeringar — att de företag, vilka gjorde avsättningar
till investeringsfonder, sannolikt i övervägande grad företog dem
som led i en med tillbörlig omsorg upplagd planering av företagets drift och
med tanke på att hålla denna jämn i olika konjunkturlägen. De torde därför
knappast kunna av en tillfällig likviditetsförbättring lockas till att företaga
sådana anstalter, som stred mot denna långsiktiga planering, ä andra
sidan torde permanenta spärrbestämmelser av den art, som föreslagits,
kunna verka återhållande på företagens intresse för att över huvud lägga
upp sådana fonder. I vissa lägen av särskilt tillspetsad högkonjunktur kunde
dock spärrbestämmelser i steriliseringssyfte vara väl berättigade. Den av
förbundet tillstyrkta steriliseringen av skogsindustriernas vinstöverskott
på exporten under Koreakonjunkturen erbjöd här ett exempel. Förbundet
fann det i analogi härmed vara ändamålsenligt, om spärrbestämmelserna
i den föreslagna ändrade förordningen gavs formen av ett beredskapsstadgande.

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Även kommerskollegium, som i och för sig inte fann något att invända
mot tanken på viss insättningsskyldighet, ifrågasätter om det inte med hänsyn
till att en sådan föreskrift skulle dämpa företagens intresse för fondavsättningar
skulle varit lämpligare att utforma regeln om insättningsskyldighet
såsom en tillfällig bestämmelse, avsedd att tillämpas under extrema
högkonjunkturlägen.

Sveriges grossistförbund förklarar sig ha förståelse för de synpunkter,
som dikterat kommitténs förslag att viss del av avsättningen skulle fullgöras
genom kontant insättning å spärrkonto i riksbanken. Däremot var
förbundet tveksamt beträffande den föreslagna procentsatsen för dylik kontantinsättning.
Investeringsfonderna erbjöd från konjunkturpolitisk synpunkt
det mest ändamålsenliga instrumentet för resultatutjämning men ett
för högt ställt krav på kontantinsättning kunde lätt leda till att företagen
inte kom att utnyttja bestämmelserna härom i avsedd eller önskvärd omfattning.
Det kunde från den synpunkten ifrågasättas om inte en begränsning
av kontantinsättningen till 20 eller högst 30 procent skulle leda till
en bättre total effekt än av kommittén föreslagna 40 procent.

Handelskammaren i Gävle, som uttalar sig i samma riktning, föreslår att
insattningsskyldigheten begränsas till 30 procent. — Enligt uttalande av
Smålands och Blekinge handelskammare bör procenttalet bestämmas till
25 procent.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och Sveriges grossistförbund påpekar,
att en viss stimulans till ökade fondavsättningar skulle erhållas om d e
kontant insatta medlen helt eller delvis gjordes räntebärande.
Grossistförbundet erinrar om att ränta utgår å insatta
medel enligt bestämmelserna rörande investeringskonto för skog.

I några yttranden har ifrågasatts huruvida den föreslagna rätten att
fritt taga 30 procent av investeringsfond i anspråk
efter fem år utgjorde en tillräcklig stimulans till ökade avsättningar
till investeringsfonder.

Näringslivets skattedelegation yttrar bl. a. följande.

Vid avvägningen mellan det allmännas intresse av att till sitt förfogande få
behålla största möjliga belopp i fonderna för konjunkturutjämning och angelagenheten
av stimulans till fondavsättningar bör beaktas, att det allmänna icke
blott såsom kommittén synes göra gällande under obegränsad tid får 70 % av
fondavsättningarna till sitt förfogande utan ock för konjunkturutjämning förfogar
över återstående 30 % av åtminstone de på den senaste 5-årsperioden belöpande
fondavsättningarna. Å andra sidan är situationen, sedd ur företagens synpunkt
den, att vid den tidpunkt, då stimulansen till avsättningar är aktuell, dvs.
då avsattningarna skola beslutas, hela fondavsättningen ställes till förfogande
för konjunkturutjämning, därav 70 % under obegränsad tid och 30 % under 5 år.
Det ar tvivelaktigt, huruvida det föreliggande förslaget skapar tillräcklig stimulans

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 285

till fondavsättningar och lagstiftningen torde därför knappast komma till avsedd
användning.

En åtgärd, som kan förväntas erhålla en viss stimulerande effekt, vore att från
statsmakternas sida, helst genom uttryckligt stadgande i författningstexten, klart
utsädes att avsikten är att fonderna omedelbart efter det att en depressiv tendens
inom det verksamhetsområde varom fråga är har konstaterats, skola få tagas i anspråk
för avsett ändamål. Ett sådant stadgande synes desto mindre vara ägnat
väcka betänkligheter, som det är under detta skede av konjunkturcykeln, fonderna
ha sin egentliga uppgift att fylla.

Sveriges redareförening framhåller att, om bestämmelserna skulle få
åsyftad effekt, företagen borde få disponera fritt minst 40 procent av investeringsfonden.

Sveriges lantbruksförbund uttalar, att enligt förbundets uppfattning kunde
den föreslagna anordningen inte vara av den stimulerande effekt, att någon
nämnvärd ökning av fondavsättningen kom att bli följden, enär ianspråktagandet
av återstående 70 procent av investeringsfond var beroende av
statsmakternas bestämmande. Förbundet ifrågasätter, huruvida inte, vid
sidan av bundna investeringsfonder enligt kommitténs förslag, såvitt avsåg
inkomst av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet, redovisad enligt
bokföringsmässiga grunder, borde öppnas rätt till avsättningar till en fri
investeringsfond. Hela den till sådan fond gjorda avsättningen, som i sin
helhet skulle steriliseras genom insättning i riksbanken eller annan bank,
skulle få disponeras fritt efter vederbörande företags eget skön. Bestämmelserna
fer den fria investeringsfonden borde utsträckas att gälla förvärvskällan
jordbruksfastighet i övrigt och inte bara skogsbruk. Enligt förbundets
mening borde rätt att avsätta till fri investeringsfond jämväl tillkomma
fysiska personer.

Förbundet tillägger, att många företagare hellre skulle välja en investering
under lågkonjunktur med de likvida medel, som den fria investeringsfonden
kunde ställa till hans förfogande, än att i normalt hög grad lägga
dessa medel i skatter eller överinvesteringar under en högkonjunkturperiod.

De föreslagna bestämmelserna rörande investeringsfond för
rörelse och de ändamål, vartill sådan fond enligt förslaget
får användas, har i allmänhet ansetts ändamålsenliga. Ett
par remissinstanser har emellertid framfört förslag om utvidgning av investeringsfondernas
användningsområde.

Sveriges redareförening anmärker, att företag som huvudsakligen bedrev
industriell verksamhet ägde använda investeringsfond för kostnader för
reparations- och underhållsarbeten å byggnad, som användes i rörelse, under
det att rederiföretag inte fick använda investeringsfond för sådant ändamål.
Enligt redareföreningens mening borde rimligtvis alla näringsföretag, som
ägde rätt att göra avsättningar till investeringsfond, få använda medlen på
samma sätt och för enahanda ändamål.

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Redareföreningen understryker vidare angelägenheten av att den för rederiföretagen
betydelsefulla frågan om rätt till avdrag för gjorda avsättningar
för blivande kostnader för klassning av fartyg måtte bringas till en snar
lösning. Redareföreningen åberopar i detta sammanhang den tidigare omnämnda
av föreningen den 17 maj 1954 ingivna framställningen i ämnet.
Föreningen hade däri framlagt olika förslag till lösning av nyss angivna
fråga. Ett av dessa alternativ gick i huvudsak ut på att rederiföretagen skulle
medgivas rätt att taga till investeringsfond avsatta medel i anspråk för
klassning av fartyg.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar följande.

Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle ett företag icke kunna direkt utnyttja
fondavsättning för täckande av förlust, som för visst år kan uppkomma. Under
förlustår torde företaget oftast icke hava intresse av att använda investeringsfond
för investeringar. Om investeringsfond däremot finge begagnas för utjämning av
förlust skulle detta tillgodose företagens intresse; från det allmännas sida synes
en sådan användning av investeringsfonderna även kunna godtagas, då man därigenom,
såvitt länsstyrelsen kan bedöma, skulle erhålla en smidig metod för en i
och för sig önskvärd förlustutjämning. Benägenheten till fondavsättningar under
högkonjunktur borde vid sådant förhållande erhålla en kraftig stimulans och vid
lågkonjunktur skulle anordningen snarast verka utjämnande å då rådande konjunktur.
Ur konjunkturpolitisk synpunkt synes det ifrågasatta användningssättet
därför vara fördelaktigt.

Förslaget om investeringsfonder för skogsbruk har inte
föranlett någon principiell erinran. Jag får emellertid hänvisa till ett i samband
med specialmotiveringen redovisat uttalande av skogsstyrelsen. I flera
yttranden understrykes att den föreslagna investeringsfonden för skogsbruk
var den från såväl företagens som samhällets synpunkt värdefullaste förbättringen
i lagstiftningen om investeringsfonder.

Skogsstyrelsen uttalar att, även om skogsbrukets skattefrågor och därmed
sammanhängande spörsmål inte fick anses definitivt lösta genom den
föreslagna anordningen med investeringsfonder för skogsbruk, den likväl
från näringsgrenens synpunkt hälsades med uppenbar tillfredsställelse, då
den syntes ägnad att skapa underlag för ett intensivare upprustningsarbete
i våra skogar. Därefter anföres att det vad skogsbruket angick syntes angeläget,
att fondernas ianspråktagande inte bands av alltför stränga krav på
lågkonjunktur med hänsyn till att även en mindre prissänkning på virke
med därav följande lägre utbud från enskilda skogsägare avsevärt inverkade
på skogsarbetarnas sysselsättningsmöjligheter. Vid sidan härav syntes ifråga
om ianspråktagandet önskvärt, att rent skogliga synpunkter kunde så långt
det var möjligt få göra sig gällande även i andra hänseenden, såsom exempelvis
att kunna utnyttja fonderna för fröinsamling vid inträffande goda
fröår.

Svenska stadsförbundet framhåller, att enligt kommitténs förslag skulle
investeringsfond för rörelse i depressionslägen få användas även för inves -

287

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

teringar i skogsbruket under förutsättning att Kungl. Maj :t lämnade tillstånd
därtill under vederbörligt beaktande av även rörelsekommunens intresse.
Om avsättningar till investeringsfonder fick större omfattning inom
skogsindustrin, kunde detta otvivelaktigt leda till vissa från kommunal synpunkt
stötande resultat såtillvida som i en kommun uppsparade vinstmedel
indirekt kom en annan kommun tillgodo. För dagen torde det vara omöjligt
att förutsäga, om nu berörda omständighet kunde få större praktisk betydelse.
Då förbundet förutsatte, att Kungl. Maj :t vid en konjunkturomsvängning
ägnade förevarande fråga vederbörlig uppmärksamhet, ansåg
sig förbundet sakna anledning att motsätta sig kommittéförslaget i denna
de!.

I sitt yttrande har arbetsmarknadsstyrelsen framhållit angelägenheten av
att bestämmelserna om planläggning för fondernas ianspråktagande
underkastades en speciell översyn. Arbetsmarknadsstyrelsen
anför härom följande.

Under beskattningsåret 1952 fanns i arbetsmarknadsstyrelsens register 660 företag
med redovisade kvarstående avsättningar till investeringsfonder. Godtagbara
uppgifter om planläggning för fondernas användning saknades, trots upprepade
påminnelser av styrelsen och länsarbetsnämnderna, från 96 företag med fonder
uppgående till ett sammanlagt belopp av omkring 60 miljoner kronor. Såväl i
1947 års förordning om investeringsfonder som i kommitténs förslag till ny förordning
föreskrives, att företag, som avsatt medel till investeringsfond, är skyldigt
att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen lämna de uppgifter ifråga om fonden,
som styrelsen anser erforderliga från arbetsmarknadssynpunkt. Därest företag
försummar att meddela styrelsen planläggningsuppgifter, synes det emellertid
inte kunna få annan påföljd, än att styrelsen, då fondens ianspråktagande blir
aktuellt, ålägger företaget att företa erforderlig planläggning före ianspråktagandet.
Från arbetsmarknadssynpunkt kan det emellertid vara synnerligen olägligt, om
planläggningsarbetet är försummat vid situationer, då företagen snabbt bör igångsättas
för att motverka arbetslöshet. Styrelsen föreslår därför, att sådana ändringar
vidtages i kommitténs förslag till förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning,
att företagens skyldighet att fortlöpande medverka till planläggning av
fondernas ianspråktagande blir ovillkorlig.

Frågan om vilka skattskyldiga som bör äga rätt att avsätta
till investeringsfond har berörts i flera yttranden.

I ett par remissyttranden ifrågasättes om aktiebolag och ekonomiska föreningar
av typen familjebolag borde få göra avsättningar till investeringsfond.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller sålunda bl. a., att ett genomförande
av kommitténs förslag i fråga om investeringsfonder, pensionsstiftelser
och förlustutjämning med säkerhet skulle komma att leda till en
stark ökning av antalet aktiebolag och ekonomiska föreningar av typen
»familjebolag». Fn sådan utveckling ledde sig från taxeringsmyndigheternas
synvinkel av flera skäl såsom föga önskvärd. Då det syntes mindre välbetänkt
att införa regler om företagsbeskattning, som med visshet medförde

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

en stark ökning av antalet familjebolag, borde enligt länsstyrelsens mening
rätten till fondavsättning förbehållas aktiebolag och ekonomiska föreningar
som inte var familjebolag. Härigenom eliminerades också i stor utsträckning
riskerna för ett otillbörligt utnyttjande av fonderna.

I andra yttranden åter förordas en utsträckning jämväl till fysiska personer
samt handels- och kommanditbolag av rätten att göra fondavsättningar.

Sveriges köpmannaförbund anför, att med hänsyn till att inom detaljhandeln
fanns ett betydande behov av nybyggnader, nya inredningar o. dyl.
i samband med rationaliseringssträvandena inom varudistributionen, ett utsträckande
av avsättningsrätten till fysiska personer skulle vara påkallad.
Den kraftiga progressionen, som inte var förutsedd, när lagstiftningen om
investeringsfonder först infördes, gjorde det även motiverat att nu i samband
med prövningen av hela företagsbeskattningen upptaga detta spörsmål
till behandling, särskilt som fragan om investeringsfonder för fysiska personer
med inkomst av skogsbruk fått sin lösning genom lagstiftningen om
skogskonto, och denna lagstiftning i hög grad motiverats med den progressiva
beskattningen och behovet av en utjämning av skogsinkomsterna i beskattningshänseende
för fysiska personer.

Sveriges grossistförbund säger sig inte finna något avgörande skäl för
att inte även andra rörelseidkare än aktiebolag och ekonomiska föreningar
skulle få komma i åtnjutande av samma rätt till avsättning till investeringsfond
som de sistnämnda under den enda förutsättning att de var bokföringsskyldiga
och att räkenskaperna uppfyllde de anspråk på kvalitet och tillförlitlighet,
som skäligen kunde uppställas från taxeringskontrollens synpunkt.

Överståthållaråmbetet framhåller bl. a. att om kommitténs förslag beträffande
reglerna för varulagervärderingen genomfördes, frågan om rätt för
fysiska personer, som bedrev bokföringspliktig rörelse, att verkställa avsättning
till investeringsfond syntes böra ägnas ytterligare uppmärksamhet,
varvid främst rörelsens omfattning borde beaktas.

I samma riktning uttalar sig Sveriges lantbruksförbund, Svensk industriförening,
Skånes handelskammare och handelskammaren i Gävle.

Departementschefen

Den första lagstiftningen om investeringsfonder tillkom 1938 och karakteriserades
därvid som en försökslagstiftning. Lagstiftningen har därefter
under hand utbyggts och givits permanent karaktär. Nu gällande förordning
är av 1947.

Redan från början åsyftades med investeringsfonderna att på beskattningsområdet
ernå en anordning, som kunde bidra till en utjämning i produktion
och sysselsättning. Företagen skulle skattefritt få fondera vinst -

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

medel för framtida investeringsändamål, och de skulle stimuleras till dylika
åtgärder genom vidgade avdragsmöjligheter. Investeringen skulle, för
att lagstiftningens konjunktur^jämnande effekt skulle uppnås, emellertid
endast få göras när detta av arbetsmarknadsskäl framstod som önskvärt.
Bedömandet härav skulle ankomma på myndigheterna och inte på
företagen själva.

Konjunkturläget alltsedan de första avsättningarna till investeringsfonder
gjordes har varit sådant att — med vissa undantag från vilka här kan
bortses — medgivande till fondernas ianspråktagande inte lämnats. Man
har sålunda inte någon erfarenhet att bygga på, när det gäller att bedöma
företagens beredvillighet att investera i de konjunkturlägen, då detta är
från sysselsättningssynpunkt önskvärt, eller om bestämmelsernas ändamålsenliga
utformning för dessa fall.

Å andra sidan har de nuvarande reglerna utsatts för kritik av andra
skäl. Genom fondavsättningar i högkonjunktur har företagen beretts tillfälle
att kvarhålla vinstmedel obeskattade och därigenom stärka sin likviditet,
vilket i sin tur skapat ökade möjligheter till omedelbara investeringar.
Detta har sammanhängt med att de till investeringsfond avsatta medlen
inte behövt steriliseras eller ens hållas avskilda i företagets räkenskaper.

Denna kritik har föranlett statsmakterna att genom särskild lagstiftning
temporärt sätta bestämmelserna ur kraft. Nya fondavsättningar har
alltså inte kunnat göras under de senaste åren.

En ytterligare erfarenhet är att företagen, under de år detta varit tilllåtet,
i mindre utsträckning än väntat gjort fondavsättningar.

Kommittén har erinrat härom men tillika framhållit att en fortsatt lagstiftning
om investeringsfonder var motiverad. Kommittén har därvid
åberopat angelägenheten av skatteregler, som på ett mera direkt sätt stimulerade
företagen till åtgärder med konjunkturutjämnande verkningar.
Vidare har framhållits att, om en permanent begränsning av rätten till
avskrivning å inventarier och nedskriving av varulager genomfördes samt
gällande regler för avskrivning å byggnader i huvudsak bibehölls, investeringsfonderna
skulle bli ett för företagen värdefullt komplement till avskrivnings-
och värderingsreglerna.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt en fortsatt
lagstiftning om investeringsfonder enligt kommittéförslaget. Även för egen
del finner jag att kommittén givit övertygande skäl för alt de möjligheter
till konjunktur utjämning, som en fortsatt lagstiftning om investeringsfonder
erbjuder, uppenbarligen inte kan avvaras vid en anpassning av beskattningsreglerna
till en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. I
själva verket torde det förhålla sig så — vilket kommittén ock givit uttryck
för — att av skattereglerna endast investeringsfonderna kan användas för
att posilivt stimulera företagen till investeringar i sämre sysselsättnings19
— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

lägen. Vid det avsedda utnyttjandet av investeringsfonderna skapas även
ökade förutsättningar för att den sammanlagda investeringsvolymen, trots
minskade investeringar under högkonjunktur, totalt och på längre sikt inte
minskar. Det torde vidare böra uppmärksammas att vid en i övrigt hög
eller jämn sysselsättning, det alltid måste förutses vissa fluktuationer för
enstaka branscher eller grupper av företag. Investeringsfonderna skulle
under sådana förhållanden ha sin givna betydelse för utjämning av dessa
mindre variationer i sysselsättningsgraden.

Jag vill tillägga, att det enligt min mening är i hög grad önskvärt att
företagen gör sig underrättade om de speciella favörer, som investeringsfondlagstiftningen
från företagens egna synpunkter erbjuder, och att företagen
— gärna med stöd av denna lagstiftning — inriktar sig på en i tiden
jämnare fördelning av investeringarna.

För egen del kan jag även — liksom flertalet remissinstanser — på av
kommittén anförda skäl ansluta mig till huvudlinjerna i den av kommittén
föreslagna lagstiftningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
Detta innebär, att såsom villkor för avdragsrätt skall gälla, att företaget
till riksbanken inbetalt visst mot den gjorda avsättningen svarande
belopp. Det kan antagas att en föreskrift av denna innebörd verkar i viss
mån hämmande på företagens intresse för fondavsättningar. Men häremot
måste vägas de betydande fördelar, som den föreslagna lagstiftningen erbjuder.
Företag som gör avsättning till investeringsfond kan alltid, vid en
lagstiftning enligt kommitténs förslag, räkna med att efter viss tid utan
särskilt tillstånd få använda en del av fonden för investering. Investeringsfonderna
låter sig härigenom lättare inpassas i företagens investeringskalkyler.
Särskilt lockande måste det därvid te sig för företaget att genom
fondavsättning kunna bereda sig omedelbart avdrag för kostnader,
som eljest överhuvud inte är avdragsgilla vid taxeringen eller avdragsgilla
allenast i form av årliga värdeminskningsavdrag. Vidare må bär erinras
om den föreslagna rätten att utnyttja investeringsfond för rörelse till bestridande
av kostnader för reparation av byggnader, som användes i huvudsakligen
industriell verksamhet, samt rätten att göra avsättningar till
investeringsfond för skogsbruk. Angivna utvidgningar av lagstiftningen
har av remissinstanserna hälsats med tillfredsställelse. Här torde vidare
få erinras om förslaget att sammanslå de olika fonderna i förvärvskällan
rörelse till en enda fond, varigenom möjligheterna för företagen att utnyttja
fondavsättning på det i varje särskilt fall lämpligaste sättet underlättas.
Ett avskaffande av den nu gällande tidsgränsen för investeringsfondernas
ianspråktagande maste även antagas verka i gynnsam riktning.

Mot bakgrunden av det anförda synes den av någon länsstyrelse uttalade
uppfattningen, att lagstiftningen främst skulle utnyttjas av företag
med god likviditet, vilka företag oavsett investeringsfonderna kunde tillgodose
sitt behov av investeringar under lågkonjunktur, vara ogrundad.

291

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Med den ifrågasatta utformningen av lagstiftningen kan förutses, att även
andra företag än de av länsstyrelsen åsyftade skall finna det vara fördelaktigare
att i högkonjunktur avsätta vinstmedel till investeringsfond för
framtida användning — låt vara mot viss insättningsskyldighet i stället
för att definitivt avstå på avsättningen eljest belöpande skatt eller att
av skatteskäl föranledas till en investering, som av företagsekonomiska skäl
hellre bort anstå eller inte alls bort komma till utförande. Vid en bedömning
av frågan huruvida lagstiftningen får avsedd anslutning från företagen
bör också beaktas, att en begränsning av nu gällande avskrivnings- och
lagervärderingsregler kan antagas komma att medföra ökat intresse för
fondavsättningar. Jag kan även med kommittén uttala den förmodan, att
fördelarna med investeringsfondlagstiftningen på ett mera påtagligt sätt
kommer att framträda, sedan läget blivit sådant att fondmedlen fatt användas
för avsett ändamål.

Då emellertid effekten av lagstiftningen är i så hög grad beroende av
största möjliga anslutning från företagens sida är jag, som redan tidigare
antytts, beredd att förorda en viss ändring av förslaget i syfte att än ytterligare
stimulera fondavsättningar. Härtill återkommer jag längre fram.

Jag torde härefter få närmare behandla vissa huvudpunkter i förslaget.

I anledning av kommitténs förslag om skyldighet att å särskilt konto i
riksbanken inbetala ett belopp motsvarande 40 procent av den gjorda fondavsättningen
har från något håll framhållits att en större insättningsskyldighet
borde föreskrivas, därest man ville nå den avsedda effekten. Från
andra håll har däremot gjorts gällande att en lägre procentsats borde föreskrivas,
emedan bestämmelsen eljest lätt skulle leda till att lagstiftningen
inte utnyttjades i avsedd eller önskvärd omfattning.

Frågan om storleken av det belopp som skall insättas i riksbanken är
en avvägningsfråga. Från konjunkturpolitisk synpunkt är otvivelaktigt
motiverat med ett krav på insättningsskyldighet motsvarande hela fondavsättningen.
Fn föreskrift av denna innebörd måste emellertid med nödvändighet
antagas i hög grad verka hämmande på företagens intresse för
fondavsättningar. Härtill kommer att vid ett krav på större kontantinsättning
än den skatt som skulle erläggas, därest avsättning inte sker, det
skulle bli ofrånkomligt att göra fondmedlen räntebärande. Detta skulle
komplicera bestämmelserna och tillämpningen av desamma, bl. a. med
hänsyn till de regler som behövde uppställas för det fall, då investeringsfond
återföres till beskattning. Särskilda regler skulle b!, a. erfordras för
det fall, då den fria kvotdclen utnyttjats, och då så inte är fallet. För att
förhindra att fondavsättning medför likviditetsförstärkning är det å andra
sidan tillräckligt, att ett belopp motsvarande den å avsättningen eljest, belöpande
skatten temporärt steriliseras. Inte heller fullt så långt synes man
böra gå. Enligt min mening är den av kommittén förordade procentsatsen

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

väl avvägd; man vinner väsentligen den åsyftade effekten samtidigt som
en viss stimulans till fondavsättning kvarstår genom att det belopp, som
skall insättas, något understiger den eljest utgående skatten.

Med anledning av att Kooperativa förbundet och kommerskollegium
ifrågasatt, om inte bestämmelsen om insättning av medel å spärrkonto
kunde givas formen av ett beredskapsstadgande, får jag erinra om att
kommittén övervägt en sådan anordning och avvisat den. Den av kommittén
anförda motiveringen härför är främst att, om insättningsskyldighet
skulle gälla endast under högkonjunktur, fondavsättning skulle komma
att ske huvudsakligen blott under tider, då insättning inte behövde ske.
Lagstiftningen skulle härigenom i betydande grad mista sin konjunkturutjämnande
effekt. Jag finner den angivna synpunkten bärande och kan
följaktligen inte biträda ifrågavarande remissinstansers förslag.

Enligt kommitténs förslag skall de kontant insatta medlen inte till någon
del göras räntebärande. Denna mening delas av det övervägande antalet
remissinstanser, men från ett par håll har påpekats att en ytterligare
stimulans till fondavsättningar skulle erhållas om viss förräntning medgavs.

Något principiellt berättigat räntekrav kan ej framställas. Härtill kommer
att bestämmelser om ränteberäkning skulle starkt komplicera tillämpningen.
Då slutligen tillräcklig stimulans till fondavsättningar synes kunna
erhållas på annat sätt, finner jag övervägande skäl tala för kommitténs
förslag.

I anledning av Grossistförbundets påpekande att ränta utgår å medel
insatta enligt bestämmelserna rörande investeringskonto för skog, vill jag
endast framhålla, att nämnda lagstiftning inte erbjuder de fördelar i skattehänseende,
som den nu ifrågasatta lagstiftningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning.

Några remissinstanser har ifrågasatt huruvida kommitténs förslag att
företag skulle få fritt taga 30 procent av investeringsfond i anspråk efter
fem år utgjorde en tillräcklig stimulans till ökade fondavsättningar. Från
vissa håll har därför förordats att större andel av fondavsättningen än
30 procent skulle få disponeras fritt ävensom att kortare tid för dispositionsrätten
än fem år borde bestämmas. Lantbruksförbundet har föreslagit,
att skattskyldig, som driver rörelse eller redovisar inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder, skulle äga rätt att göra avsättning
till en s. k. fri investeringsfond. Enligt förslaget skulle hela avsättningen
steriliseras och fondmedlen disponeras fritt enligt den skattskyldiges
bedömande.

Som framgår av det förut sagda är jag beredd att godtaga kommitténs
förslag att företag, som gjort avsättning till investeringsfond, skall få fritt

293

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO

disponera en del av fondmedlen efter viss tid. Då det gäller att taga ståndpunkt
till spörsmålen hur stor del av fondavsättning, som bör få fritt användas,
och inom vilken tid sådant ianspråktagande hör få ske, måste hållas
i minnet att syftet med den föreslagna lagstiftningen i första hand är
att ernå en konjunkturutjämnande effekt. För att detta syfte skall kunna
upprätthållas, måste det allmänna ha möjlighet att påfordra användning
av fondmedlen, när det med hänsyn till konjunkturläget anses påkallat.
Härtill kommer önskvärdheten av att så stora fondmedel som möjligt
finns tillgängliga i ett dylikt läge. Ju större kvotdel av fondavsättningen
som får användas efter företagets eget skön, ju mindre medel kommer
att framdeles kvarstå. Av det nu anförda framgår även varför jag inte kan
biträda lantbruksförbundets förslag.

Det får inte heller förbises, att risk kan föreligga för att lagstiftningen
utnyttjas allenast på så sätt att den fria kvotdelen tages i anspråk enligt
företagets eget skön medan återstående fondmedel återföres till beskattning.
Vidare kan det fria ianspråktagandet ske på en från konjunkturpolitisk
synpunkt olämplig tidpunkt. Av bl. a. sistnämnda skäl är det
även starkt motiverat, att en inte helt kort tid förflyter mellan avsättningstillfället
och den tidpunkt då den fria delen får disponeras.

De anförda omständigheterna måste enligt min mening inge starka betänkligheter
mot en uppmjukning av de av kommittén föreslagna bestämmelserna.
Som kommittén framhållit kan emellertid under hand vunna erfarenheter
ge vid handen att en omprövning av reglerna är befogad. Då
några hållpunkter för bedömning av verkningarna inte nu finnes, synes
mig försiktigheten bjuda att man, innan närmare erfarenheter vunnits,
stannar för kommitténs förslag.

Med hänsyn till stimulanssynpunkterna vill jag emellertid föreslå ett
ytterligare tillägg till lagstiftningen. Detta skulle innebära, att företag, som
med arbetsmarknadsstyrelsens medgivande tager investeringsfond i anspråk,
beredes en särskild förmån, som i och lör sig inte kan motiveras
från några skattemässiga synpunkter. Denna speciella förmån skulle bestå
i att företaget vid beräkningen av nettointäkt av den rörelse eller den
jordbruksfastighet, vari investeringen skett, tillerkännes ett extra avdrag
med belopp motsvarande 10 procent av den i anspråk tagna fondavsättningen.
Sådant avdrag bör däremot inte ifrågakomma vid investering som
utförts enligt företagets eget skön med användning av den fria kvotdelen.
Har denna del av fondavsättningen inte utnyttjats av företaget utan omfattas
av arbetsmarknadsstyrelsens medgivande till ianspråktagande, eller
meddelar styrelsen sådant beslut före femårsperiodens utgång, hör självfallet
hela det belopp, som tages i anspråk för investeringen, få läggas till
grund för beräkning av det extra avdraget (investeringsavdrag). Investeringsavdraget,
som hör ske vid inkomsttaxeringen för det beskattningsår

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

under vilket investeringen utförts, bör få åtnjutas vid såväl den statliga
som den kommunala taxeringen.

Den nu förordade anordningen måste antagas innebära inte endast en
kraftig stimulans till fondavsättningar utan även, vilket är inte minst viktigt,
medföra en strävan hos företagen att bibehålla fondavsättning till dess
den får tagas i anspråk på grund av arbetsmarknadsstyrelsens beslut.

I anledning av näringslivets skattedelegations uttalande att en viss stimulerande
effekt kunde förväntas om det — helst genom uttryckligt stadgande
i författningstexten — klart utsädes, att fonderna skulle få tagas i
anspråk för avsett ändamål omedelbart efter det en depressiv tendens konstaterats
inom det verksamhetsområde, varom fråga var, får jag anföra
följande. Enligt den föreslagna författningstexten, som i denna del överensstämmer
med nu gällande förordning, äger arbetsmarknadsstyrelsen,
under villkor som läget på arbetsmarknaden påkallar, besluta att investeringsfond
skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål. Beslutet må avse
samtliga företag eller företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa
företag. I motiven till detta stadgande har kommittén anfört, att i första
hand borde gälla att generellt medgivande till ianspråktagande lämnades.
Härigenom bereddes nämligen alla företag, som gjort fondavsättning, samma
skatteförmån. Medgivande som begränsades till vissa branscher kunde
dock, om än mera undantagsvis, vara påkallat, varför även denna möjlighet
borde finnas. Vad slutligen angick individuella medgivanden borde viss
försiktighet iakttagas, enär ett sådant kunde innebära ett indirekt ekonomiskt
stöd, som ett annat företag inom samma bransch vilket jämväl gjort
fondavsättning ej erhöll. Å andra sidan kunde individuella medgivanden
vara motiverade från arbetsmarknadssynpunkt. Om den med fondavsättningen
avsedda investeringen inte kunde anstå borde också, om läget på
arbetsmarknaden det medgav, hinder inte föreligga att lämna ett till visst
eller vissa företag begränsat medgivande.

Jag finner för egen del de sålunda angivna synpunkterna bärande. I det
av skattedelegationen åsyftade fallet bör sålunda medgivande att taga investeringsfond
i anspråk i och för sig kunna lämnas. Huruvida sådant
medgivande skall lämnas måste emellertid i varje särskilt fall bedömas
med hänsyn till då rådande arbetsmarknads- och konjunkturläge. Om för
viss bransch eller visst område föreligger depressiva tendenser men i övrigt
en mycket hög sysselsättning råder, synes enligt min mening medgivande
att taga investeringsfond i anspråk i regel inte böra lämnas. Skulle
i angivet läge medgivande undantagsvis ifrågakomma, måste i allt fall
synnerligen starka skäl härtill vara för handen. Det sagda visar, att det
av skattedelegationen förordade ovillkorliga stadgandet inte är godtagbart.

Ett par remissinstanser har föreslagit ytterligare utvidgning av kretsen
av de ändamål, vartill investeringsfond för rörelse får användas.

295

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Redareföreningen har sålunda — under hänvisning till att enligt förslaget
investeringsfond, såvitt avsåg företag som huvudsakligen bedrev
industriell verksamhet, kunde få användas för kostnader för reparationsoch
andra underhållsarbeten å i rörelsen använd byggnad — ifrågasatt
om inte denna rätt kunde utvidgas till alla näringsföretag som ägde rätt
att göra fondavsättningar.

Härtill vill jag genmäla, att en utvidgning av lagstiftningen utöver vad
kommittén föreslagit knappast kan vara påkallad av konjunkturpolitiska
skäl. Endast industriföretagen torde ha reparationsarbeten av den omfattningen,
att de kan antagas lämna nämnvärt bidrag till konjunktur ut jämningen.
På grund härav och då mot den ifrågasatta utvidgningen kan resas
starka invändningar av administrativ natur anser jag mig inte kunna biträda
redareföreningens förslag. Härtill kommer att vad beträffar annan
rörelse än industri det ofta torde förekomma att i rörelsen använd byggnad
delvis uthyres för bostadsändamål och till denna del sålunda är hanförlig
till förvärvskällan annan fastighet, en omständighet som skulle komplicera
bestämmelserna och vid den praktiska tillämpningen vålla betydande svårigheter.

Redareföreningen har vidare yrkat, att rederiföretag skulle äga rätt att
taga investeringsfond i anspråk för kostnader för klassning av fartyg. Kommittén
har för sin del som skäl mot en utsträckning av lagstiftningen till
ifrågavarande kostnader anfört att, då klassning av fartyg och därmed förenade
reparationsarbeten måste företagas på i huvudsak bestämda tider
och oberoende av läget på arbetsmarknaden, någon egentlig effekt från
konjunkturpolitisk synpunkt knappast kunde förväntas. Då därjämte en
sådan utvidgning av lagstiftningen föranledde invändningar av administrativ
art, borde enligt kommitténs mening en dylik åtgärd i allt fall tills vidare
anstå.

För egen del finner jag de anförda synpunkterna bärande och ansluter
mig till kommitténs mening.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har för sin del ifrågasatt om inte
investeringsfond kunde få användas för utjämning av förlust. I anledning
härav får jag erinra om att syftet med lagstiftningen är att skapa förutsättningar
för att upprätthålla sysselsättningen under lågkonjunktur genom
att företagen då med anlitande av fondmedel beredes möjlighet till
investeringar. Förutom att det av länsstyrelsen ifrågasatta ändamålet följaktligen
ligger helt utom ramen för lagstiftningen, kan följande anföras
mot förslaget. I ctl remissyttrande har i anledning av den av kommittén
föreslagna förlustutjämningcn påpekats den möjlighet som föreligger för
ägaren av ett familjebolag att i syfte att täcka underskott i sin egen deklaration
uttaga så stor lön från familjebolaget alt dettas rörelse utvisar
underskott. Underskottet i ägarens självdeklaration skulle följaktligen
kunna utjämnas genom den för bolaget tillåtna förlustutjämningen. Samma

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

möjlighet till ett obehörigt utnyttjande av lagstiftningen skulle föreligga
vid ett genomförande av länsstyrelsens förslag. Vidare bör uppmärksammas
möjligheten att genom utnyttjande av de vinstreglerande dispositionerna
redovisa en nominell förlust och därefter utnyttja investeringsfond
för att täcka denna förlust. Härigenom skulle företaget kunna återföra
fondavsättning utan den påföljd som av kommittén föreslagits för sådana
fall, då investeringsfond återföres till beskattning.

Av det sagda framgår att jag inte anser mig böra biträda länsstyrelsens
förslag.

\ ad kommittén anfört och föreslagit om investeringsfonder för skogsbruk
har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Jag kan även för egen
del ansluta mig till förslaget.

I anledning av skogsstyrelsens uttalande av innebörd att det syntes
angeläget, att meddelande av beslut om fondernas ianspråktagande inte
inskränktes till utpräglade lågkonjunkturlägen med hänsyn till att även
en mindre prissänkning på virke avsevärt inverkade på skogsarbetarnas
sysselsättningsmöjligheter och att även i övrigt rent skogliga synpunkter
så långt det var möjligt borde få göra sig gällande, vill jag framhålla följande.
Kommitténs förslag är att se mot bakgrunden av önskemålet att
bereda skogsföretagen möjlighet att vid sämre konjunkturer inom skogsbruket
bibehålla den vana arbetarstammen genom att sysselsätta den med
skogsvårdande arbeten och liknande. Vid prövning av frågan om tillstånd
att taga investeringsfond i anspråk bör detta vara en vägledande synpunkt,
därvid även i övrigt skogsbrukets speciella förhållanden givetvis bör beaktas.
Med hänsyn till skogsbrukets särskilda konjunkturkänslighet och
svårigheten att överflytta friställd arbetskraft inom skogsbruket till andra
näringar synes enligt min mening hinder inte föreligga att lämna tillstånd
till ianspråktagande av investeringsfond, även om lågkonjunktur i egentlig
mening inte råder, därest ett sådant medgivande är påkallat med hänsyn
till de rådande sysselsättningsmöjligheterna inom skogsbruket. Självfallet
är att de rent skogliga synpunkterna skall iakttagas så långt detta är
förenligt med lagstiftningens huvudsyfte.

I anledning av arbetsmarknadsstyrelsens yrkande om införande av ovillkorlig
skyldighet för företagen att fortlöpande medverka till planläggning
för fondernas ianspråktagande, får jag anföra. Vissa av de av kommittén
föreslagna uppmjukningarna i lagstiftningen går ut på att vinna en smidigare
och bättre tillämpning än för närvarande. I den riktningen är sålunda
den förordade sammanslagningen av de olika fonderna i förvärvskällan
rörelse till en gemensam fond avsedd att verka. Den anförda motiveringen
för en enda fond är, att företagen inte redan i samband med avsättningen
skulle behöva taga en mer definitiv ställning till frågan om för vilket ändamål
fonden senare skulle användas. Vidare skulle arbetsmarknadsstyrel -

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

sen få större möjlighet att verka för investeringsfondernas användning
på det vid varje särskilt tillfälle lämpligaste sättet.

Med en ovillkorlig skyldighet att redan vid avsättningen planera för en
viss investering skulle uppenbarligen omöjliggöras den smidiga tillämpning
av lagstiftningen, som kommittén åsyftat och som måste vara i hög
grad angelägen, om lagstiftningen skall vinna största möjliga anslutning.
En dylik skyldighet skulle också i många fall medföra onödiga kostnader
och merarbete för företagen. Det är sålunda tänkbart, att en investering
väl är aktuell vid avsättningstillfället, men då fonden sedermera får tagas
i anspråk inte längre erfordras, t. ex. på grund av ändrade tillverkningsmetoder
eller emedan den redan blivit utförd.

Det synes bäst överensstämma med grunderna för den nya lagstiftningen
att inte föreskriva en ovillkorlig skyldighet till planläggning. Jag vill emellertid
understryka att, då någon praktisk erfarenhet inte finns beträffande
investeringsfondernas utnyttjande i lågkonjunktur, verkningarna av lagstiftningen
i nu förevarande avseende bör uppmärksamt följas. Skulle en
ovillkorlig skyldighet till planläggning finnas vara påkallad, bör frågan
härom framdeles upptagas till omprövning.

Jag vill tillägga, att jag med det anförda självfallet inte avsett att företagen
inte bör planlägga de investeringar som avses skola utföras med
användning av fondmedel. En sådan planläggning, som ligger i företagens
eget intresse, är givetvis även från allmän synpunkt önskvärd. Arbetsmarknadsstyrelsens
uppgift bör därvid inte vara att avfordra företagen
investeringsplaner, som de inte är beredda att tillhandahålla, men väl att
genom kontakter och överläggningar med företagen och genom inventering
av lämpliga för olika konjunkturlägen erforderliga investeringar söka
etablera ett samarbete som medverkar till en smidig och från arbetsmarknadssynpunkt
effektiv tillämpning av lagstiftningen.

Beträffande frågan om vilka skattskyldiga som bör äga rätt att avsätta
till investeringsfond har under remissbehandlingen olika meningar gjort
sig gällande. Några remissinstanser har sålunda förordat en utsträckning
av lagstiftningen till andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska
föreningar. A andra sidan har ifrågasatts om aktiebolag och ekonomiska
föreningar av typen familjeföretag borde få avsätta till investeringsfond.

Vad först gäller frågan om en utvidgning av kretsen av skattskyldiga,
som äger tillämpa lagstiftningen, får jag erinra om att motsvarande spörsmål
prövades i samband med tillkomsten av 1947 års lagstiftning därvid
en sådan utvidgning avvisades. Skälet härtill var — förutom taxeringstek -niska och administrativa synpunkter — att endast företag av viss storleksordning
kunde väntas lämna bidrag av betydelse för konjunkturutjämningen
samt att dessa företag i allmänhet var aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Under erinran härom har kommittén förklarat sig finna an -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 100

förda skäl alltjämt bärande. Jag delar denna uppfattning och får tillägga,
att invändningar av administrativ natur efter ett genomförande av anordningen
med insättning å spärrat konto i riksbanken väger än tyngre än
vid tillkomsten av 1947 års lagstiftning.

Å andra sidan finner jag tillräckliga skäl inte vara anförda för att undantaga
familjebolagen från rätt till fondavsättningar.

Specialmotivering till författningsförslaget rörande investeringsfonder

Kommittén har gjort vissa uttalanden i anslutning till olika av kommittén
föreslagna stadganden. Jag skall nu behandla dessa och remissinstansernas
därav föranledda påpekanden.

3 §•

Kommittén. Kommittén har förordat, att avsättning till investeringsfond
för skogsbruk för varje beskattningsår skulle få ske med högst 10 procent
av den för året redovisade bruttointäkten av skogsbruk. Vidare har föreslagits
att till investeringsfond för rörelse skulle få avsättas årligen högst
40 procent av årsvinsten. Kommittén framhåller, att dessa förslag var att
se mot följande bakgrund.

Enligt 1947 års förordning fick avdrag för avsättning till investeringsfond
verkställas med högst 20 procent av årsvinsten, dock att i vissa fall
avsättning kunde få ske med högst 35 procent nämligen i enlighet med viss
medeltalsberäkning vid stigande årsvinst. Med hänsyn till intresset av större
fondavsättningar än som tidigare kommit till stånd och under beaktande av
vad kommittén föreslagit rörande insättning å spärrkonto i riksbanken
av viss del utav fondavsättningen ville kommittén förorda mer vidsträckta
avsättningsmöjligheter än enligt gällande bestämmelser. Vid en avvägning
mellan önskemålet om större fondavsättningar och intresset av att skatteunderlaget
enstaka år inte i alltför hög grad rubbades hade kommittén
stannat för den nyss angivna maximeringen av det årliga avsättningsbeloppets
storlek.

Vad härefter angick frågan om högsta tillåtna årliga avsättning till investeringsfond
för skogsbruk, syntes enligt kommitténs mening annat inte
böra ifrågakomma än att avsättningen borde stå i relation till den redovisade
bruttointäkten av skogsbruket. Det skulle inte vara lämpligt att avväga
fondavsättningen mot den redovisade nettointäkten på jordbruksbilagan,
enär det merendels inte var görligt att renodla den del av årsvinsten
som hänförde sig till skogsbruket respektive till jordbruksdriften i
övrigt. Då avsättningen till fond för skogsbruk sålunda kom att beräknas
på bruttointäkterna, som mycket ofta kunde vara högst betydande, var
erforderligt att med hänsyn till kommunernas intresse av skatteunderlag

299

Kungl. Maj :ts proposition nr 100

iakttaga en viss försiktighet vid fastställande av maximal avsättningsrätt.
En ytterligare anledning till försiktighet var att det underlag, varå fondavsättningen
skulle beräknas, jämväl påverkade det underlag, varå fondavsättning
i rörelse skulle beräknas. En viss ledning för beräkning av fondavsättningens
maximala storlek hade kommittén erhållit av uppgifter, som
redovisats i proposition nr 14/1953 med förslag till förordning om taxering
för inkomst av medel, som insatts å skogskonto. Där hade angivits att enligt
domänstyrelsens erfarenheter cirka 5 procent av skogens bruttoavkastning
ansetts böra avsättas till förnyelsefond för återväxtkostnader. Från nu angivna
utgångspunkter hade kommittén ansett sig kunna förorda den nyss
återgivna regeln om avsättning med högst 10 procent av bruttointäkten.

Vid beräkning av den årsvinst, varå fondavsättning för rörelse skulle
räknas, hade av praktiska skäl föreslagits att avdrag inte skulle ske för
allmänna svenska skatter vare sig de erlagts preliminärt eller inte. Detta
förslag innefattade inte någon mera betydelsefull ändring i den regel för
beräkning av årsvinst som gällde enligt 1947 års förordning.

I 3 § sista stycket har upptagits den tidigare omnämnda regeln att såsom
förutsättning för avdragsrätt skall gälla att ett belopp motsvarande 40
procent av den gjorda avsättningen inbetalats i riksbanken å konto för investering.
Av sista stycket av anvisningarna till samma paragraf framgick,
yttrar kommittén, att om ett mindre belopp inbetalats till riksbanken avdrag
för fondavsättning inte borde i sin helhet vägras utan i stället reduceras
till sådant belopp, att den gjorda inbetalningen svarade mot 40 procent
av det medgivna avdraget.

Remissyttrandena. Skogsstyrelsen uttalar, att det beträffande förvärvskällan
jordbruksfastighet syntes rimligast att såsom kommittén föreslagit
avsättningsrätten ställdes i relation till bruttointäkten. Den procentsats,
som härvidlag borde väljas, kunde givetvis erbjuda betydande svårigheter
att fastställa. Även om skogsstyrelsen ville ansluta sig till kommitténs uppfattning
att försiktighet borde iakttagas vid avvägningen, ville det från
skogsbrukets synpunkt synas, som om en något högre procentsats än den
av de sakkunniga föreslagna — 10 procent — kunde vara motiverad. Med
utgångspunkt från det statistiska material, som lörelåg beträffande domänverkets
kostnader för investeringar för ändamål, beträffande vilka avsättningsrätt
till investeringsfond för skogsbruk skulle vara för handen
enligt förslaget, och verkets inkomster av sålt och utlämnat virke föreföll
en maximisiffra av 15 procent innefatta en riktigare avvägning än förslagets
10 procent. Skogsstyrelsen, som ville tillägga att även en sålunda förhöjd
procentsats torde få anses försiktigt beräknad, förordade alltsa att, om
andra skäl inte ansågs tala häremot, avsättningsrätten för förvärvskällan
skogsbruk maximerades till 15 procent av bruttointäkten.

300

Kungi. Maj.ts proposition nr 100

Departementschefen. Kommitténs här återgivna uttalanden och förslag
har inte mött annan erinran från remissinstansernas sida än att skogsstyrelsen
framhållit, att en procentsats av 15 för högsta tillåten årlig avsättning
till investeringsfond för skogsbruk innefattade en riktigare —
men likväl försiktig — avvägning än föreslagna 10 procent.

Det är möjligt att, som skogsstyrelsen anfört, den årliga kostnaden för
alla de ändamål, vartill investeringsfond för skogsbruk enligt förslaget
får användas, närmare ansluter sig till 15 procent av bruttointäkten än
föreslagna 10. Då emellertid investeringsfond för skogsbruk är en nyhet
för skattelagstiftningen, finns redan med hänsyn härtill skäl att iakttaga
en viss försiktighet vid fastställande av maximal avsättningsrätt, något
som även understrukits av skogsstyrelsen. Som kommittén påpekat är en
ytterligare anledning till försiktighet, att den från skogsbruket härflytande
inkomsten, i den mån den påverkar företagets årsvinst, jämväl utgör underlag
för beräkning av fondavsättning i rörelse. Härtill kommer, och detta
torde vara den viktigaste anledningen till återhållsamhet, att investeringsfond
för skogsbruk regelmässigt får tagas i anspråk för kostnader som inte
är i någon form avdragsgilla vid taxeringen, t. ex. kostnader för skogsvägar.
Detta medgivande, som inte gäller beträffande investeringsfond för
rörelse annat än efter tillstånd av Kungl. Maj :t i särskilda fall, innebär
ett klart avsteg från en grundläggande princip i skattelagstiftningen. Slutligen
vill jag även erinra om den ovisshet, som kan råda om de föreslagna
reglernas inverkan på området för det kommunala skatteunderlagets fördelning.

Allt detta gör att jag anser mig böra förorda kommitténs förslag.

5 §.

Kommittén. Kommittén har framhållit att enligt dess mening rätt borde
föreligga för företag soin gjort fondavsättning att, sedan fem år förflutit
från ingången av det år varunder inbetalningen verkställts, ta 30 procent
av investeringsfonden i anspråk utan särskilt medgivande. Kommittén påpekar,
att av 5 § framgick att bestämmelserna konstruerats så att efter det
nämnda tidsperiod gått till ända företaget ägde efter uppsägning hos riksbanken
uttaga högst 30 procent av det dit inbetalta beloppet. Av bestämmelserna
i 10 § framgick att sedan sådant uttag gjorts vederbörlig del av
fonden måste utnyttjas för sitt ändamål. Hade i fall som nu avsågs företaget
underlåtit att taga investeringsfonden i den del varom nu var fråga
i anspråk för sitt ändamål, återfördes tvångsvis en motsvarande del av
fonden till beskattning. Härom stadgades i 18 §.

Departementschefen. Kommitténs nu återgivna uttalanden har ej mött
erinringar i remissyttrandena. Ej heller har jag för egen del något att invända
mot det anförda.

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 100
16 §.

(15 § i kommittéförslaget)

Kommittén. Kommittén framhåller, att av denna paragraf framgick att
enligt förslaget företag som ägde rätt att taga investeringsfond i anspråk
även ägde rätt att, sedan sådant medgivande lämnats, hos riksbanken uttaga
där insatta kontomedel. Av 18 § framgick att om, oaktat medlen uttagits
från riksbanken, fonden ej använts för sitt ändamål densamma återfördes
till beskattning.

Departementschefen. Vad kommittén anfört har inte föranlett några uttalanden
från remissinstansernas sida. Jag har inte heller någon erinran
att göra.

17 §.

(16 § i kommittéförslaget)

Kommittén. I anslutning till de bestämmelser som upptagits under denna
paragraf uttalar kommittén som sin mening, att arbetsmarknadsstyrelsen
hade att tillse att rätten att taga investeringsfond i anspråk fick sådan
utsträckning i tiden att möjlighet verkligen förelåg för företaget i fråga
att utföra investeringen. Kommittén påpekar att om investeringen blev
fördröjd av omständigheter varöver företaget inte rådde arbetsmarknadsstyrelsen
hade möjlighet att lämna företaget tillfälle att likväl fullfölja
investeringen med utnyttjande av fondmedlen.

Departementschefen. Remissinstanserna har inte riktat erinringar gentemot
det nu återgivna. Även jag ansluter mig till kommitténs uttalanden.

19 §.

(18 § i kommittéförslaget)

Kommittén. Självfallet var angeläget tillse, uttalar kommittén, att investeringsfondslagstiftningen
inte så utformades att den inbjöd till missbruk.
Det torde med hänsyn härtill vara ofrånkomligt att viss påföljd stadgades
för det fall, då fond återfördes till beskattning. Exempelvis kunde erinras
om den möjlighet som förelåg för företagen att först göra eu avsättning till
investeringsfond, efter fem år utnyttja 30 procent därav för anskaffning
och omedelbar avskrivning å byggnader samt vid ett senare tillfälle återföra
resterande 70 procent av det ursprungligen avsatta beloppet. Med hänsyn
till de ändrade möjligheter till fondmedlens användning, som kommittéförslaget
innebar, tedde det sig inte längre naturligt att anknyta till någon
form av ränteberäkning. Under beaktande av olika på frågans bedömande
inverkande omständigheter hade kommittén föreslagit, att vid tvångsvis

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

återföring till beskattning — dock med de i 19 § angivna undantagen —
till det återförda beloppet skulle läggas en tjugondedel av detsammma.
Visserligen kunde ifrågasättas om detta tillägg var tillräckligt för att i alla
lägen förhindra att ett inte avsett utnyttjande av investeringsfondlagstiftningen
tillförde företaget obehöriga fördelar. För att inte komplicera bestämmelserna
ansåg sig kommittén emellertid inte kunna uppställa än
strängare regler att gälla för särskilda fall. Kommittén var även av den
uppfattningen att det förordade tillägget jämte den omständigheten att
företaget genom fondmedlens återföring till beskattning förlorade möjligheten
till de extra avskrivningar som fondavsättningen erbjöd utgjorde på
det hela taget tillräcklig garanti för att lagstiftningen i fråga inte kom att
missbrukas. Till undvikande av missförstånd borde tilläggas att den nu
angivna påföljden självfallet ifrågakom endast därest investeringsfond
utnyttjats på annat sätt än som med lagstiftningen åsyftats eller, trots
föreläggande, inte utnyttjats.

Remissyttrandena. Riksskattenämnden, som erinrar om att kommittén
uttalat viss tvekan om den föreslagna påföljden utgjorde ett tillräckligt
hinder mot ett obehörigt utnyttjande av avsättningsmöjligheterna, förklarar
sig likaledes finna att en viss risk förelåg för att ett företag år efter år
systematiskt utnyttjade bestämmelserna för vinnande av fördelar vid beskattningen,
vilka inte låg inom det av lagstiftaren uppställda konjunkturpolitiska
syftet. Särskilt inom skogsbruket, där fondmedel efter femårsperiodens
utgång kunde disponeras för kostnader, vilka inte var i någon
form avdragsgilla vid taxering — exempelvis kostnader för anläggning av
permanenta vägar — kunde ett sådant utnyttjande te sig fördelaktigt. Men
även i förvärvskällan rörelse, där fondmedlen kunde disponeras för bl. a.
avskrivning å byggnader — som eljest endast var i reglerad utsträckning
avdragsgill vid taxeringen — torde den föreslagna »straffavgiften» vara
otillräcklig för att hindra spekulationer; härvid borde bl. a. beaktas att den
skattskyldige hade möjlighet att vid taxeringen åtnjuta avdrag för värdeminskning
å byggnad med viss procent av det taxerade byggnadsvärdet även
om han i bokföringen, med anlitande av fondmedel, gjort avskrivning på
byggnadskostnaden så att denna nedbringats under det taxerade byggnadsvärdet.
Riksskattenämnden var medveten om att en fullt effektiv spärr i
dessa hänseenden kunde menligt påverka de skattskyldigas intresse för att
över huvud taget begagna sig av fondavsättningar enligt förordningen men
liade dock ansett sig böra fästa uppmärksamheten på den möjlighet, som
här öppnades att vid sidan om syftet med bestämmelserna erhålla avdrag
vid taxeringen för kostnader av eljest inte avdragsgill natur.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län säger sig finna en höjning av den kvotdel,
varmed till beskattning återfört belopp skulle ökas, till i allt fall 1/10
vara motiverad.

303

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

Departementschefen. Jag biträder kommitténs uppfattning, att det är
nödvändigt för att hindra missbruk av bestämmelserna att stadga viss påföljd
för det fall, då investeringsfond återföres till beskattning. Annan
mening har inte heller uttalats av någon remissinstans. Däremot kan jag,
i likhet med riksskattenämnden och länsstyrelsen i Älvsborgs län, inte
dela kommitténs mening att den föreslagna påföljden i alla lägen utgör
ett tillräckligt verksamt hinder mot ett obehörigt utnyttjande av lagstiftningen.
Därvid har jag även beaktat, att ett genomförande av den av
mig förut förordade anordningen med ett särskilt investeringsavdrag bör
skapa en strävan hos företagen att behålla fondavsättning till dess medlen
får tagas i anspråk enligt arbetsmarknadsstyrelsens medgivande. I de av
riksskattenämnden åsyftade fallen synes ett utnyttjande av lagstiftningen
på obehörigt sätt likväl kunna te sig fördelaktigt. Jag anser mig därför böra
förorda, att vid återföring av investeringsfond till beskattning ett tillägg
skall göras med en tiondel av det återförda fondbeloppet.

20 §.

(19 § i kommittéförslaget)

Kommittén. Beträffande denna paragraf framhåller kommittén att av
bestämmelserna framgick att kommittén inte avsett att, då investeringsfond
återfördes till beskattning i anledning av likvidation, något särskilt
tillägg till det återförda beloppet skulle göras. Kommittén tillägger att sådant
andra stycket i 19 § utformats detsamma blev tillämpligt allenast i de
fall då fråga var om fusion enligt 174 § aktiebolagslagen eller 96 § lagen
om ekonomiska föreningar. Härav följde att om fusion skett i annan ordning
och företag i anledning därav upplösts, bestämmelserna i första stycket
rörande företag som trätt i likvidation blev tillämpliga.

Departementschefen. Kommitténs nu återgivna uttalanden har ej mött
erinringar under remissbehandlingen. Ej heller har jag för egen del funnit
anledning till invändningar.

21 §.

(20 § i kommittéförslaget)

Kommittén. Anledningen till den under 20 § upptagna bestämmelsen var
enligt vad i betänkandet anföres följande. Den i ifrågavarande lagstiftning
åsyftade konjunkturpolitiska effekten låg däri att företaget under en högkonjunktur
bereddes möjlighet att skattefritt fondera vinstmedel för en
framtida investering, avsedd att verkställas i ett lågkonjunkturläge. Genom
möjligheten till sådan fondering betogs alltså företaget intresset av att utav
skatteskal omedelbart verkställa en investering, som med hänsyn till samhällsintressena
lämpligen borde anstå till en framtida tidpunkt. Det var

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

emellertid tillika angeläget tillse, att fondavsättningen i och för sig inte
möjliggjorde en likviditetsförstärkning men att å andra sidan detta blev
fallet då fonden framdeles togs i anspråk för sitt ändamål. Med hänsyn
härtill hade kommittén uppställt regeln att 40 procent av fondavsättningen
skulle insättas på särskilt konto hos riksbanken. En konsekvens av denna
uppfattning blev då även att bestämmelser borde meddelas som förhindrade
företaget att genom överlåtelse eller pantsättning förskaffa sig
ett belopp motsvarande det å riksbanken insatta.

Departementschefen. Vad kommittén här anfört har inte föranlett invändningar
i remissyttrandena. Ej heller finnes från min sida något att
erinra.

Övergångsbestämmelser

Kommittén. Kommittén föreslår att lagstiftningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning blir tillämplig från och med beskattningsåret
1955.

I anslutning härtill anför kommittén, att den tagit under övervägande
vilka särskilda bestämmelser, som lämpligen borde meddelas i avseende
å sådana konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder som alltjämt
bestod vid den nya lagstiftningens ikraftträdande. Den fråga, som därvid
i första hand uppställde sig, var huruvida den tidsbegränsning, som för
närvarande gällde beträffande dessa äldre fonder, alltjämt borde bibehållas
eller ej. Även om vissa invändningar från praktisk synpunkt kunde finnas
att uppställa mot ett upphävande av denna tidsgräns syntes det kommittén
likväl som om övervägande skäl talade för att jämställa dessa fonder i
ifrågavarande hänseende med de fonder, som bildades enligt den nya av
kommittén föreslagna lagstiftningen. Det sagda innebar med andra ord
att kommittén förordade att något tvångsvis återförande till beskattning av
de äldre fonderna icke skulle ifrågakomma av den anledningen att fonderna
bestått viss tid. I övrigt förordade kommittén att bestämmelserna i 1947
års förordning om investeringsfonder skulle gälla beträffande fonder som
bildats under tiden för denna förordnings giltighet samt vidare att de i
1947 års förordning upptagna övergångsbestämmelserna beträffande vissa
äldre fonder alltjämt skulle gälla.

Kommittén yttrar därefter, att det inte kunde ifrågakomma att upptaga
någon bestämmelse av innebörd att rätt skulle föreligga för företag som
gjort avsättning jämlikt äldre bestämmelser att utan arbetsmarknadsstyrelsens
medgivande utnyttja fonderna i enlighet med förordningens bestämmelser.
Även dessa fonders ianspråktagande borde göras beroende av
läget på arbetsmarknaden såsom vid fondavsättningen avsetts. Ej heller
torde kunna ifrågakomma att medgiva ianspråktagande av dessa äldre

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

fonder intill 30 procent på sätt kommittén föreslagit skulle gälla beträffande
de nya konjunkturutjämningsfonderna. Rätten att på detta sätt taga
viss del av fonderna i anspråk hade tillkommit väsentligen för att stimulera
fondavsättningar enligt den nya förordningen och kunde följaktligen inte
utgöra något motiv för en liknande föreskrift beträffande de äldre fonderna.

Självfallet måste det framstå såsom angeläget, framhåller kommittén
vidare, att de äldre konjunkturinvesteringsfonderna och investeringsfonderna
avvecklades så snart detta med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
var möjligt. Det borde givetvis inte ifrågakomma att företag, som hade
äldre fondavsättning och därjämte gjort avsättning enligt den föreslagna
nya förordningen, skulle — i vidare mån än som följde av rätten att utan
särskilt tillstånd ta viss del av fonden i anspråk — äga utnyttja den senare
bildade fonden för ändamål vartill den äldre fonden kunde användas. Då
fråga uppkom om ianspråktagande av dessa äldre fonder syntes det även
lämpligt att arbetsmarknadsstyrelsen lämnade sådan föreskrift om fondernas
ianspråktagande att desamma — därest företaget inte utförde den
avsedda investeringen -—- återfördes till beskattning. Kommittén hade med
det sist sagda dock inte velat göra avkall på sitt tidigare uttalande att företag
genomgående borde givas tillräcklig tidrymd för genomförande av den
med fondavsättningen avsedda investeringen.

Kommittén erinrar slutligen i detta sammanhang om bestämmelserna i
förordningen den It maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser
om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier och
lagertillgångar. Dessa bestämmelser som alltså har en provisorisk karaktär
gäller efter beslut som fattats vid 1953 års riksdag till och med beskattningsåret
1955. Vidare erinrar kommittén om förordningen den 19 februari
1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg. Sistnämnda förordning äger jämväl tilllämpning
till och med beskattningsåret 1955. I avseende å dessa förordningar
anför kommittén att, ehuru de tillkommit av i huvudsak andra
skäl än konjunkturpolitiska och därför föll utanför kommitténs ämnesområde,
kommittén likväl som sin mening ville uttala att goda skäl torde
kunna åberopas för inarbetande av båda författningarna i den permanenta
lagstiftningen. Frågan härom torde emellertid böra upptagas till
närmare prövning i ett senare sammanhang därvid författningarna tillika
torde behöva göras till föremål för den översyn som betingades av efter
band vunna erfarenheter. Vid en permanent lagstiftning om s. k. eldsvådefonder
torde tillika böra prövas huruvida i samband därmed de nuvarande
bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen rörande
viss fördelning till beskattning under högst tre år av uppburen försäkringsersättning
för fartyg längre fyllde något egentligt behov.

20 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Remissyttrandena. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter, om inte möjlighet
borde öppnas för företag, som gjort fondavsättningar enligt den
äldre lagstiftningen, att verkställa insättning på spärrkonto i riksbanken
och efter stadgad tid få ta 30 procent av dessa äldre fonder i anspråk för
angivet ändamål. Utöver den stimulans till nya fondavsättningar, som detta
skulle kunna innebära, syntes det också kunna komma att underlätta styrelsens
möjligheter att verka för en lämplig planläggning för fondernas
användning. Styrelsen förordade även, att äldre investeringsfonder för
byggnader fick tas i anspråk för reparationer, samt att 12 § i kommitténs
förslag till förordning, som öppnade möjligheter att ta investeringsfond för
rörelse i anspråk för ändamål, vilket avsågs med investeringsfond för
skogsbruk, även skulle gälla i fråga om de äldre fonderna.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att det syntes från alla synpunkter
värdefullt om fördelarna av anordningen med investeringsfonder
för skogsbruk kunde utvinnas snarast möjligt. Delegationen hemställde
därför, att sådana övergångsbestämmelser måtte meddelas att de redan
befintliga investeringsfonderna enligt arbetsmarknadsstyrelsens medgivande
kunde få utnyttjas jämväl för sådana ändamål, som de föreslagna
investeringsfonderna för skogsbruk fick användas till. Genom en sådan
anordning kunde man ock förväntas skapa ökad stimulans till fondavsättningar
inom de företag, för vilka övergångsstadgandet blev till gagn. Enligt
delegationens mening syntes även föreligga goda skäl för en föreskrift i
övergångsbestämmelserna om att redan befintliga fonder, enligt arbetsmarknadsstyrelsens
medgivande, av företag som huvudsakligen bedrev
industriell verksamhet kunde få användas för kostnader för reparationsoch
andra underhållsarbeten å byggnad, som användes i rörelsen.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag, att lagstiftningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning bör bli tillämplig från
och med beskattningsåret 1955.

Ej heller har jag i och för sig något att erinra mot de föreslagna övergångsbestämmelserna.
Jag kan också understryka angelägenheten av att
de äldre konjunkturinvesteringsfonderna och investeringsfonderna avvecklas
så snart detta med hänsyn till läget på arbetsmarknaden är möjligt. Mot
bakgrunden härav finner jag det önskvärt att utsträcka användningsområdet
för dessa äldre investeringsfonder. En sådan åtgärd synes också vara
till fördel från konjunkturpolitisk synpunkt. Jag anser mig därför kunna
såtillvida tillmötesgå vad arbetsmarknadsstyrelsen och näringslivets skattedelegation
yrkat, att jag förordar dels att vad i 12 § författningsförslaget
stadgas även må gälla äldre konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder
dels ock att investeringsfonder för byggnader enligt äldre lagstiftning
får, efter arbetsmarknadsstyrelsens medgivande, tagas i anspråk för

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

reparations- och undeidiållsarbeten å byggnader som användes i huvudsakligen
industriell verksamhet.

Jag vill tillägga, att jag härutöver anser mig kunna förorda att det särskilda
investeringsavdraget får utgå jämväl när fråga är om dessa äldre
fonder.

I anledning av att arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasatt, om inte företag
som gjort fondavsättningar enligt äldre lagstiftning borde äga göra föreskriven
insättning i riksbanken och efter stadgad tid få ta 30 procent av
dessa äldre fonder i anspråk för angivet ändamål, får jag framhålla följande.
Det förefaller inte troligt att ifrågavarande företag, som redan åtnjutit
avdrag vid taxeringen för de fondavsättningar varom fråga är, nu
skulle visa större intresse för den föreslagna kontantinbetalningen för att
efter fem år kunna utan medgivande taga intill 30 procent av fonden i
anspråk. Mera sannolikt är att dessa företag i stället skulle föredra att
göra fondavsättning enligt de nya bestämmelserna, varigenom de skulle erhålla
förutom nyssnämnda förmån även avdrag vid taxeringen för fondavsättningen.
Med hänsyn härtill och till önskemålet att inte ytterligare
komplicera reglerna anser jag mig inte böra biträda arbetsmarknadsstyrelsens
förslag.

9. Pensions- och andra personalstiftelser
A. Pensionsstiftelser
Gällande bestämmelser m. m.

Jämlikt punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen föreligger
rätt till avdrag vid beräkning av inkomst av rörelse för medel som
avsatts till pensionsstiftelse för pensionering av personal, som är eller varit
anställd i rörelsen, eller efterlevande till sådan personal. Pensionsstiftelserna
är av två slag, nämligen dels sådana som bildats enligt 1937 års lag
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser (s. k. bundna pensionsstiftelser)
och dels andra pensionsstiftelser (s. k. fria pensionsstiftelser).
Stiftelser av först angivna slag kan bildas endast av aktiebolag.
Övriga stiftelser kan bildas av såväl juridiska som fysiska personer.

Bundna pensionsstiftelser. I 1937 års lag gives den grundläggande bestämmelsen
om rätt för aktiebolag att i den i lagen stadgade ordningen
för tryggande av betalningen av pensioner åt anställda hos bolaget och
efterlevande till sådana anställda bilda stiftelse. Vid utformandet av bestämmelserna
om stiftelsebildning var det nödvändigt att taga hänsyn till
att aktiebolagens medverkan endast kunde vinnas på frivilligbetens väg.
Detta förhållande ledde till att man ansåg sig inte kunna uppställa något
krav på att bolag vid bildandet av pensionsstiftelse skulle till denna överföra
kontanta medel. Spörsmålet löstes sålunda, att stiftelseförmögenheten

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

kunde få helt eller delvis innestå såsom fordran hos vederbörande bolag.
Icke ens skuldebrev å beloppet behöver utfärdas.

Beslut om bildande av pensionsstiftelse träffas av ordinarie bolagsstämma.
Pensionsstiftelse, som skall registreras hos Patent- och registreringsverket,
kommer till stånd i och med beslutets införande i aktiebolagsregistret.
Överföring av vinstmedel till pensionsstiftelse beslutas av bolagsstämma
vid fastställande av balansräkning för föregående räkenskapsår.

Sedan registrering av pensionsstiftelsen skett, skall stiftelsen på grund
av överföring av medel från bolaget till stiftelsen, anses äga fordran till
motsvarande belopp. Å denna fordran kan bolaget frivilligt göra avbetalning,
men betalning kan inte krävas av stiftelsen, som följaktligen ej heller
äger på grund av densamma begära bolaget i konkurs.

Bildande av pensionsstiftelse medför inte, där pensioner utgår från bolaget,
någon ändring i bolagets skyldighet att av bolagets medel bestrida
löpande pensionsutgifter. För varje räkenskapsår må emellertid av bolaget
under året gjorda utgifter för betalning av pension eller för inköp av livränta
eller överlevelseränta eller för betalning av pensionsförsäkringsavgifter
för pensionstagare och anställda eller efterlevande till pensionstagare
och anställda avräknas mot stiftelsens räntefordran på bolaget.

Fn rätt för det bolag, som bildat pensionsstiftelse, att fritt använda stiftelsens
förmögenhet till bestridande av löpande pensionsutgifter, har däremot
inte ansetts kunna medgivas. I lagen har föreskrivits, att bolaget
inte må anlita stiftelseförmögenhetens kapital till täckning av sådana utgifter
i vidare mån än som erfordras för att gottgöra bolaget de pensionsutgifter
under föregående räkenskapsår, som ej kunnat avräknas mot stiftelsens
räntefordran, därvid tillika gäller den begränsningen att stiftelseförmögenheten
inte får nedbringas under det belopp som svarar mot
stiftelsens pensionsreserv. Därmed avses vad som enligt försäkringstekniska
beräkningsgrunder erfordras för täckning av kapitalvärdet utav de
pensioner, som utgår från bolaget, samt utav bolagets utfästelser om
pension att framdeles utgå till anställda hos bolaget och efterlevande till
anställda, ökat med en tiondel (stiftelsens pensionsreserv).

Träder bolaget i likvidation utan samband med konkurs, gäller i huvudsak,
att stiftelsens tillgångar skall disponeras i enlighet med stiftelsens ändamål.
Skulle därvid överskott uppkomma, skall detta tillfalla svenska aktiebolagens
pensions- och understödsfond.

Om bolaget försättes i konkurs, får de, som äger fordran mot bolaget
på grund av pensionsrätt, bevaka sina fordringar i konkursen. I avseende
å dessa fordringar har stiftelsen i konkursen ställning av medgäldenär. I
den mån utdelning utgår å pensionsfordringarna, skall utdelningarna avräknas
å utdelningen för stiftelsefordringen.

Pensionstagarna åtnjuter förmånsrätt jämlikt 17 kap. 4 § handelsbalken
för sina fordringar, dock ej för längre tid än ett år. I den mån stiftelseford -

309

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

ringen motsvarar pensionsfordringar, som utgår med förmånsrätt enligt
17 kap. 4 § handelsbalken, tillkommer samma förmånsrätt stiftelsens fordran
(med viss begränsning). Till den del stiftelsefordringen inte utgår med
förmånsrätt enligt nyssnämnda lagrum, är den förenad med förmånsrätt
enligt 17 kap. 11 § handelsbalken.

Om pensionsstiftelse saknar tillgångar, må ordinarie bolagsstämma, med
tillsynsmyndighetens tillstånd, besluta att stiftelsen skall upphöra.

Stiftelser enligt 1937 års lag står under särskild tillsyn. Sedan den 1 juli
1953 är riksförsäkringsanstalten tillsynsmyndighet.

Fria pensionsstiftelser. Enligt punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
förstås med pensionsstiftelse •— förutom pensionsstiftelser
enligt 1937 års lag — inrättning, självständig fond eller annan stiftelse,
vilkens kapital och avkastning må användas endast till pensioner på grund
av tjänst, därest genom föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet skapats
för att stiftelsen så länge den består skall ha sådant ändamål som nyss
nämnts samt att vid stiftelsens upplösning återstående medel skall antingen
användas för dylik pensionering eller ock anslås till välgörande eller eljest
allmännyttigt ändamål.

Av de fria pensionsstiftelserna kan, med hänsyn till deras olika konstruktion,
särskiljas två olika typer. Den ena typen av stiftelse innebär,
att företagets pensioneringsverksamhet övertages av stiftelsen. Pensionsanspråken
skall riktas mot stiftelsen och något rättsförhållande mellan den
anställde och företaget uppkommer inte i avseende å pensioneringen. Vid
den andra typen av stiftelser skall stiftelseförmögenheten, liksom vid bundna
stiftelser, utgöra säkerhet för pensioner från företaget.

Fri pensionsstiftelse torde enligt gällande svensk rätt uppkomma därigenom,
att egendom anslås att såsom självständig förmögenhet fortvarande
tjäna pensioneringsändamål och styrelse utses att handhava den sålunda
grundade stiftelsens angelägenheter. I princip upprätthålles krav på
att egendomen i fråga på rättsligen bindande sätt avskilts från vederbörande
stiftares tillgångar. De avsatta medlen behöver dock inte överföras kontant
utan kan innestå hos företaget; för avdrag erfordras ej mer än att avsättning
gjorts i bokföringen och enkelt skuldebrev å beloppet utfärdats till stiftelsen.
Att läget är detta i fråga om stiftelser bildade av aktiebolag är fastslaget
i praxis (RÅ 1939 ref. 68 II och RÅ 1940 ref. 36). Mer tveksamt är
läget beträffande stiftelser, bildade av fysiska personer. Sålunda lär prövningsnämnden
för Stockholms stad medge avdrag i sådant fall endast
under förutsättning att de avsatta medlen överförts kontant till stiftelsen.
Denna ståndpunkt synes även ha godtagits av kammarrätten. Däremot
torde inte finnas något avgörande av regeringsrätten, som utvisar högsta
instans inställning till denna fråga. — Beträffande handels- och kommanditbolag
torde överhuvud inte finnas något avgörande som utvisar
rättsläget i del hänseende varom nu är tal.

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Föreskrift att fri pensionsstiftelse skall stå under tillsyn finnes ej. Visserligen
blir 1929 års lag om tillsyn över stiftelser tillämplig, men endast
under förutsättning att undantagande från sådan tillsyn inte stipulerats
i samband med stiftelsebildningen. Att fri pensionsstiftelse är underkastad
tillsyn utgör inte någon förutsättning för avdragsrätt vid taxeringen.

Utöver vad inledningsvis anförts beträffande vissa villkor för rätt till
avdrag vid beräkning av inkomst av rörelse för medel som avsatts till
pensionsstiftelse stadgas i punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
ytterligare villkor. Sålunda gäller att avsättningen inte får
överstiga det belopp (den s. k. engångspremiereserven), som enligt försäkringsteknisk
beräkning erfordras för att säkerställa de pensioner jämte
dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser
eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst skall
utgå.

Ytterligare villkor för avdragsrätt är att pensioneringen skall vara anordnad
på sätt i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen föreskrives
som villkor för att livförsäkring skall hänföras till pensionsförsäkring. Enligt
ifrågavarande anvisningar förstås med pensionsförsäkring sådan försäkring,
enligt vilken inte skall utgå andra försäkringsbelopp än

1) ålderspension, utgående högst under den försäkrades livstid,

2) invalidpension, utgående högst så länge den försäkrade är arbetsoförmögen
eller har nedsatt arbetsförmåga,

3) efterlevandepension eller

4) med ålders-, invalid- eller efterlevandepension förenat kapitalbelopp,
som utgar i samband med att pensionen börjar utbetalas eller upphör eller
försäkringen upphör.

Från pensionsstiftelse får därför inte utbetalas t. ex. tillfälliga kapitalunderstöd.
Stiftelsens medel får inte heller användas till att teckna kapitalförsäkringar
till förmån för de anställda.

I detta sammanhang torde få omnämnas att vissa inskränkningar av
tillfällig natur stadgats i avseende å avdragsrättens omfattning. Enligt
den för beskattningsåret 1951 gällande förordningen om investeringsskatt
(SFS nr 151/1951) fick sålunda — utan att taxering till sådan skatt därav
föranleddes — avdrag för avsättning till pensionsstiftelse göras högst med
belopp, som måste avsättas för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets
utgång skulle uppgå till det belopp, som erfordrades för att
jämte framtida avgifter säkerställa pensioner av nu ifrågavarande slag.
Detta innebar, att avsättning till pensionsstiftelse föranledde taxering till
investeringsskatt till den del avsättningen avsåg att täcka framtida kostnader
för pensionering. Genom förordningen den 6 juni 1952, nr 380, om
tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra

311

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100

inventarier vid inkomsttaxeringen, in. m. infördes även begränsning av ratten
till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse under beskattningsåren 1952
och 1953. Denna begränsningsregel är utformad i huvudsak enligt samma
princip, som låg till grund för lagstiftningen om investenngsskatt, d. v. s.
avdrag medges inte för den del av avsättningen, som avser att täcka framtida
kostnader för pensioneringen. Genom förordningen den 26 februari
1954, nr 50, har begränsningsregeln utsträckts att gälla beskattningsåret
1954. Anmärkas må slutligen, att förordningen om konjunkturskatt för ar
1952 (SFS nr 203/1952) innehöll regler i förevarande hänseende, vilka i
jämförelse med motsvarande bestämmelser i förordningen om mvesteringsskatt
innebar en ytterligare begränsning av avdragsrätten.

Såväl bundna som fria pensionsstiftelser åtnjuter skattefrihet utom beträffande
fastighetsskatt och inkomst av fastighet vid den kommunala
taxeringen.

Vid 1953 års riksdag väcktes några motioner, som berörde avsättning
till pensionsstiftelser. I de likalydande motionerna I: 39 och II: 50 yrkades,
att riksdagen måtte besluta om översyn av gällande bestämmelser om rätt
till avdrag vid inkomsttaxeringen för avsättning till pensionsstiftelse i avsikt
att såsom villkor för sådant avdrag skulle föreskrivas att stiftelsen i
princip skulle tillgodose alla grupper av anställda och att dessa skulle vara
representerade i stiftelsens styrelse. I motionen 1:275 hade hemställts, att
riksdagen måtte begära en skyndsam utredning av frågan om ratten till
avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. I sitt av riksdagen godkanda
betänkande nr 4 avstyrkte bevillningsutskottet motionerna under erinran
om att de i motionerna berörda spörsmålen var föremål för överväganden
vid den av företagsbeskattningskommittén företagna utredningen.

Vissa uppgifter angående pensionsstiftelsernas omfattning m. m. I betänkandet
redovisas (s. 272—274) vissa statistiska uppgifter och gjorda
beräkningar rörande antalet stiftelser och storleken av till stiftelser avsatta
medel in. in. Vidare lämnas (s. 274—289) en redogörelse for av
företagsbeskattningskommittén från landskamrerarna i riket in. fl. infordrade
yttranden angående gjorda erfarenheter rörande avsattningar till
pensions- och andra personalstiftelser. Från dessa redogörelser, vartill i
övrigt hänvisas, må här endast följande återges.

Den 1 januari 1953 utgjorde antalet bundna pensionsstiftelser hos aktiebolag
1 028. Tillgångarna hos dessa stiftelser uppgick till ca 357 miljoner
kronor. På grund av avsaknaden av statistik rörande fria stiftelser har
motsvarande uppgifter inte kunnat angivas för de sistnämnda stiftelsernas
del. Med ledning av vissa i betänkandet redovisade uppgifter beraknar
dock kommittén att den sammanlagda förmögenheten hos fria pensionsstiftelser
den 1 januari 1953 i allt fall inte understeg 1 500 miljoner kronor.

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

F öretagsbeskattningskommittén

Könumttéii framhåller till en början bl. a., att den kritik, som i åts
-x liga sammanhang riktats emot bestämmelserna för pensionsstiftelser,
i väsentlig del ytterst bottnade i det förhållandet, att i åtskilliga fall
någon kontroll eller i allt fall någon tillfredsställande sådan inte fanns
beträffande dispositionen av de medel, som skattefritt avsatts till pensionsstiftelser.
Detta sammanhängde i sin tur delvis med det förhållandet att
den rättsliga ställningen för den till såväl antalet som jämväl i övrigt
betydelsefullaste gruppen av pensionsstiftelser, de s. k. fria stiftelserna, i
skilda hanseenden inte reglerats. En sådan stiftelses ändamålsbestämning,
örvaltnmg m. m. var i princip helt avhängig av stiftelsebildarens föreskrifter.
En annan sak var att för rätt till avdrag för avsättning till stiftelse
uppställts vissa krav i kommunalskattelagen. Bestämmelserna i denna del
var emellertid så utformade att ovisshet om deras innebörd i betydelsefulla
hänseenden kunde råda. I de fall, då det var klart att avdrag för en
stiftelseavsättning skulle medges, borde observeras att det för den skull
inte fanns betryggande garantier för att stiftelsens medel kom till användning
för avsett ändamål eller blev beskattade hos den pensionsberättigade.
Detta sammanhängde främst med avsaknaden av en effektiv kontroll
av pensionsstiftelserna.

I den mån fråga var om en effektivare kontroll av att utbetalta stiftelsemedel
blev hos mottagaren behörigen beskattade resp. av att sådan stiftelse
i förekommande fall beskattades för inkomst och förmögenhet var
detta spörsmål som kommittén ej avsåg att närmare ingå på. Enligt vad
kommittén erfarit var hithörande frågor nämligen föremål för prövning
hos 1950 års skattelagssakkunniga.

Därefter anfores att åtskilliga av de föreliggande problemställningarna
som nyss antytts bottnade i det förhållandet att de fria pensionsstiftelsernas
rättsliga ställning i huvudsak inte var reglerad. Det borde tilläggas
att ej heller lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser innefattade
någon garanti for att stiftelserna omhänderhades och utnyttjades på det
sätt, som taxeringsmyndigheterna utgått från vid medgivande av avdrag.
Det berodde bl. a. av att denna lags föreskrifter inte var av tvingande
natur utan fick stå tillbaka för föreskrifter som stiftelsebildaren uppställt.
For övrigt förelåg även den i verkligheten ofta utnyttjade möjligheten för
stiftelsebildaren att helt enkelt förklara att stiftelsen överhuvud var undantagen
från tillsyn.

Enligt kommitténs mening torde för en allsidig och tillfredsställande
lösning i första hand krävas en särskild civilrättslig lagstiftning, som
reglerade de fria stiftelsernas rättsliga ställning i olika avseenden. I detta
sammanhang erinrar kommittén om att 1953 års riksdag i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 16 maj 1953 (nr 274), i anledning av tre vid nämnda

313

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

års riksdag väckta motioner, anhållit om en utredning om pensionsstiftelsernas
rättsliga ställning i skilda hänseenden. Kommittén yttrar härefter,
att oaktat skattereglernas utformning intimt sammanhängde med
den rättsliga gestaltningen av stiftelseinstitutet, det likväl var uppenbart
att därmed förenade spörsmål föll utanför kommitténs ämnesområde.
Kommittén hade dock velat rikta uppmärksamheten på angelägenheten
av att den antydda översynen av de civilrättsliga bestämmelserna snarast
kom till stånd och tilläde att efter en sådan översyn förutsättningarna för
en tillfredsställande skattelagstiftning på förevarande område möjligen
blev gynnsammare.

Kommittén anför vidare, att den beaktat att pensionsutredningen år
1950 avgivit betänkande (SOU nr 33/1950) med förslag till allmän och
obligatorisk pensionsförsäkring. Sedan betänkandet remissbehandlats, tillsattes
år 1951 en särskild utredning med uppdrag att utarbeta slutligt
förslag till allmän pensionsförsäkring. Detta utredningsuppdrag hade ännu
inte slutförts.

I anslutning härtill yttrar kommittén följande.

Åtskilligt talar visserligen för att resultatet av denna utredning bort avvaktas,
innan en översyn av skattelagstiftningens avdragsregler på ifrågavarande område
göres. Det är emellertid ovisst när en allmän pensionsförsäkring kan bli
genomförd, varför det inte vore försvarligt att av detta skäl dröja med en översyn
av skattereglerna. Det kan vidare inte hållas för visst, att även om en allmän
obligatorisk pensionsförsäkring införes, denna utesluter behovet av kompletterande
pensionsanordningar. På grund härav kan därför antagas att även
framdeles föreligger behov av pensionsstiftelser. Kommittén har följaktligen funnit
det nu anförda inte utgöra tillräckliga skäl för att underlåta den i kommittédirektiven
förutsatta översynen av reglerna för stiftelsebeskattningen.

Vad kommittén i det följande föreslår är följaktligen en översyn av bestämmelserna,
som i princip begränsats till beskattningsområdet. Det må emellertid
samtidigt understrykas att då ett oeftergivligt krav för rätt till skattefria avsättningar
för pensionsändamål bör vara, att en betryggande säkerhet finnes för att
till pensionsstiftelse avsatta medel, för vilka avdrag medgivits vid taxeringen,
kommer till avsedd användning, kommitténs förslag får en i viss mån vidare
verkan och syftning. Detta innebär inte något föregripande av den mera allmänna
översyn, som enligt vad kommittén förut anfört är starkt påkallad, utan
allenast konsekvensen av kommitténs bestämda mening att förmånen av skattefria
fonderingar för framtida pensionsutbetalningar förutsätter trygghet för att
stiftelsemedlen kommer att utnyttjas för pensionsändamål.

Formen för medelsöverföring till stiftelse. Kommittén framhåller (s. 292
—295), att den övervägt huruvida såsom villkor för avdragsrätt för avsättning
till stiftelse skulle krävas antingen att det avsatta beloppet överförts
till stiftelsen i form av kontanta medel, värdepapper eller liknande eller i
allt fall att godtagbar säkerhet ställts för betalningsskyldighetens fullgörande.
En sådan föreskrift skulle inte endast innebära en i de flesta
fall effektiv spärr mot missbruk utan även vara motiverad från konjunk -

314

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

turpolitiska och taxeringsmässiga synpunkter. Vidare skulle ett avskiljande
av en stiftelseförmögenhet vara ägnat att skapa större trygghet för
de anställda.

Å andra sidan skulle, enligt vad därefter framhålles, en föreskrift av
angiven innebörd medföra nackdelar för de anställda bl. a. därför att så
avsevärda belopp varom här vore fråga uppenbarligen inte kunde avskiljas
från företagen utan att detta skulle medföra svårigheter för företagens
kapitalförsörjning. Detta skulle försvåra eller omöjliggöra för företagen att
vidare utveckla de anställdas pensionering.

Sammanfattningsvis framhåller kommittén, att enligt kommitténs uppfattning
övervägande skäl talade för att stiftelseförmögenheten alltjämt i
regel borde kunna få innestå såsom fordran hos den, som gjort avsättningen,
och utan att säkerhet ställdes för betalningsskyldighetens fullgörande.

Kommittén anför härefter att om krav på kontant medelsöverföring till
stiftelsen inte uppställdes, särskild vikt måste läggas vid att rätten till
avdrag vid taxeringen ej tillerkändes sådana skattskyldiga, som kunde
antagas komma att undandraga sig skyldigheten att vid behov infria
skulden till stiftelsen.

Efter att ha avvisat tanken (s. 295) att rätten att erhålla avdrag för
stiftelseavsättning, utan att medlen överförts till stiftelsen kontant eller på
därmed jämförligt sätt, skulle vara beroende på prövning i varje särskilt
fall har kommittén undersökt huruvida vissa grupper skattskyldiga kunde
generellt medges avdragsrätt oaktat kontant medelsöverföring ej skett.

Härom anför kommittén.

Vad först angår aktiebolag och ekonomiska föreningar föreligger genom de i
allmän lag givna föreskrifterna om revision, vinstutdelning, likvidation m. m.
en hög grad av trygghet för att en avsättning, som motsvaras av endast en skuld
till stiftelsen, likväl innefattar en verklig förmögenhetsöverflyttning. Delägarskapet
i dessa företag är också ofta fördelat på så många olika händer att avsättning
till pensionsstiftelse regelmässigt måste antagas tillkomma uteslutande
för att tillgodose ett verkligt pensioneringssyfte. Vad nu sist anförts kan dock
inte genomgående sägas gälla för s. k. familjebolag. Om emellertid sådana företag
— kommittén återkommer härtill i ett senare sammanhang — inte får rätt
att skattefritt göra stiftelseavsättning avseende personer, som genom eget eller anhörigas
innehav av aktier eller andelar har ett betydande inflytande över detsamma,
bör även företag av nu angiven art få göra skattefri avsättning till pensionsstiftelse
avseende pensioner till anställda utan sådant inflytande över företagen.
Kommittén har därför stannat för att — med den inskränkning som
framgår av det nyss sagda •— förorda, att alla bolag och föreningar medges rätt
att åtnjuta avdrag för avsättning till pensionsstiftelse även utan annan förmögenhetsöverföring
än att stiftelsen får en fordran på företaget motsvarande avsättningen.

Av den tidigare redogörelsen framgår att det inte är fullt klarlagt, huruvida
gällande rätt beträffande avdragsrätt för avsättning till av fysiska personer bildade

315

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

stiftelser fordrar, att en verklig förmögenhetsöverföring till stiftelsen skett i
form av kontanta medel eller andra liknande tillgångar.

Oavsett huru härmed må förhålla sig, föreligger enligt kommitténs uppfattning
starka skäl för den ståndpunkten, att krav på kontant överföring föreskrives.
Den särskilda trygghet, som beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar
ligger däri, att dessa i särskilda lagar erhållit en strängt bindande utformning,
saknas helt i vad gäller av fysiska personer driven verksamhet. Till skillnad mot
aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilka består för obestämd framtid, är en
av fysisk person bedriven verksamhet vidare intimt knuten till hans person och
upphör eller övergår i andra händer, när han avlider. Vid överlåtelse av verksamhet
är det intet som hindrar att förvärvaren inte övertager ansvaret för de
av överlåtaren ingångna pensionsförpliktelserna. Det är givet, att det finns fysiska
personer, vilka man skulle kunna medge samma avdragsrätt som aktiebolag
utan risk för att denna rätt skulle missbrukas. Då det emellertid av skäl, som
ovan angivits, inte är möjligt att låta avdragsrätten i förevarande avseende vara
beroende på prövning i varje särskilt fall, måste enhetliga regler gälla för alla
fysiska personer.

Efter övervägande av nu anförda skäl har kommittén funnit sig böra föreslå,
att fysisk person må åtnjuta avdrag för avsättning till pensionsstiftelse endast
i den mån de avsatta medlen överförts till stiftelsen i form av kontanta medel
eller liknande förmögenhetstillgångar.

I fråga om handelsbolag och kommanditbolag gör sig de ovan anförda betänkligheterna
beträffande fysiska personer måhända inte gällande med samma styrka.
Många dylika bolag torde i nu förevarande hänseende kunna jämställas med
aktiebolag. Då antalet anställda hos dessa företag merendels torde vara betydligt
större än hos enskilda rörelseidkare, skulle det också med hänsyn till angelägenheten
av att så mycket som möjligt stödja de anställdas pensioneringsintressen
vara av större vikt att underlätta anordnandet av pensionering hos ifrågavarande
bolag än hos fysiska personer.

Å andra sidan talar flera skäl för att fysiska personer samt handels- och kommanditbolag
underkastas samma regler i fråga om avdragsrätt. Det torde sålunda
i praktiken vara så att gränsen mellan enskild firma och handelsbolag ofta är
svävande, varför det understundom kan vara svårt att avgöra om ett visst företag
utgör enskild firma eller handelsbolag. Såsom exempel härå kan nämnas
det fall då ett handelsbolag övergår till att bliva en enskild firma i samband
med att bolagsdelägare avgår. Om handelsbolaget i sådant fall har en pensionsstiftelse,
som endast har en fordran på handelsbolaget motsvarande stiftelseförmögenheten,
kommer stiftelsen därvid i samma läge, som om den bildats av
en fysisk person.

Vidare må erinras om principen i gällande skattelagstiftning att handels- och
kommanditbolag behandlas på samma sätt som fysiska personer. Denna princip
grundas därpå att mången gång någon egentlig skillnad i hänseenden varom nu
är fråga inte förefinnes mellan en enskild rörelseidkare och två eller flera i
handelsbolagets form samarbetande fysiska personer.

Enligt kommitténs mening hör på anförda skäl handels- och kommanditbolag
underkastas samma regler som fysiska personer.

Kommittén tillägger, att den omständigheten att avsatta medel för att
avdragsrätt skulle föreligga måste överföras till stiftelsen i form av kontanter
eller liknande tillgångar, inte behövde innebära att medlen definitivt
undandrogs det avsättande företaget såsom rörelsekapital. Enligt kom -

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

mittens mening borde det alltjämt stå öppet för fysiska personer samt
handels- och kommanditbolag att i sin verksamhet disponera stiftelseförmögenheten,
dock endast under förutsättning att säkerhet lämnades som
kunde godkännas av den av kommittén i det följande föreslagna tillsvnsmyndigheten
för fria pensionsstiftelser. Detta innebar emellertid att företagens
lånemöjligheter i övrigt därigenom torde minska. Även möjligheten
att kunna disponera stiftelseförmögenheten mot ställande av säkerhet
kunde dock för företagen ha sitt givna värde.

Kommittén föreslår vidare att, om till pensionsstiftelse avsatta medel
skall innestå såsom fordran hos aktiebolag eller ekonomisk förening, såsom
minimivillkor för avdragsrätt skall gälla, att bolaget eller föreningen
till stiftelsen — oavsett om denna är bunden eller fri — utfärdat och
överlämnat ett enkelt skuldebrev å det avsatta beloppet.

Förslaget i denna del har motiverats (s. 298—299) av önskemålet att
erhålla klara och generella regler.

Kommittén framhåller, att vid den praktiska tillämpningen vållats en
del tveksamhet huruvida för avdragsrätt krävdes att å skulden till stiftelsen
skulle utgå viss ränta. Vad beträffade bundna stiftelser var det klart,
att någon ränta inte behövde utgå. Enligt kommitténs mening kunde inte
anses föreligga skäl att fordra viss förräntning av stiftelseskulden för
endast de fria pensionsstiftelsernas del. Huruvida ränta skulle utgå eller
inte blev följaktligen en fråga utan betydelse i skattehänseende. I detta
sammanhang ville kommittén framhålla att, om stiftelsens förmögenhet
uppnått den storlek att avdrag för avsättning till stiftelsen inte medgavs
vid inkomsttaxeringen, avdrag likväl borde medgivas för skälig ränta å
skuld till stiftelsen. Något uttryckligt stadgande härom syntes inte erforderligt
meddela.

Pensionsutfästelse. Kommittén har diskuterat (s. 299—301) i vad mån
gjorda stiftelseavsättningar motsvarar en verklig pensionsskuld för företaget,
vilken motiverar en avsättning. I detta avseende anför kommittén sammanfattningsvis
att avsättning, som avsåg att trygga redan utgående pensioner,
vare sig pensionerna utgick på grund av utfästelse eller i enlighet
med en inom företaget tillämpad sedvänja, motsvarade en för företaget juridiskt
bindande skuld till de pensionsberättigade. I fråga om avsättningar
avseende pensioner vilka inte börjat utgå motsvarade avsättningen en företaget
åvilande juridiskt konstaterbar skuld endast under förutsättning, att
pensionsförpliktelserna var grundade på oantastbarhetsprincipen.

Därefter anföres att oantastbarhetsprincipen hade i fråga om arbetarpensioneringen
undantagsvis och i fråga om tjänstemannapensioneringen
i varje fall inte helt genomförts. Avsättningar till fullgörande av redan

317

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

inträffade pensionsfall utgjorde sannolikt en mindre del av de totala avsättningarna
för pensionsändamål. Det fick därför antagas, att företagens
avsättningar för ifrågavarande ändamål till stor del avsåg att trygga andra
pensionsförpliktelser än sådana som juridiskt och bokföringsmässigt uppfattades
som en verklig skuld för det avsättande företaget. Det oaktat åtnjöts
avdrag vid beskattningen för sådana avsättningar. Anledningen härtill
var att, då medel avsatts till en pensionsstiftelse under sådana förhållanden
att trygghet ansetts föreligga för att de avsatta medlen inte
kunde återgå till den som gjort avsättningen och inte heller användas för
annat ändamål än pensionering, företaget likväl ansågs vid skattereglernas
tillämpning ha gjort en för de anställdas pensionering definitiv utgift.

Den avdragsrätt, som sålunda var medgiven, var principiellt inte invändningsfri
i andra fall än då det mot stiftelseavsättningen svarande beloppet
kontant eller på likvärdigt sätt överförts till stiftelsen. Hade sådan överföring
ej gjorts, var nämligen den verkliga innebörden av vad som skett i
åtskilliga fall inte annan än att företaget beretts tillfälle att skattefritt
bevara vinstmedel inom företaget till ett belopp som svarade mot en skuld
till stiftelsen om vilkens infriande vid något framtida tillfälle intet kunde
med visshet utsägas. Det var fullt klart att en avdragsrätt vid taxeringen
för framtida kostnader, som man, i allt fall när fråga var om antastbara
pensioner, inte med bestämdhet visste om eller i vilken omfattning de verkligen
uppkom, inte stod i god överensstämmelse med den principen i vår
skattelagstiftning att avdragsrätt ej förelåg för framtida kostnader.

Kommittén framhåller härefter, att utifrån nu angivna synpunkter inte
utan fog kunde hävdas att avdragsrätten borde begränsas till ett belopp,
svarande mot kapitalvärdet av faktiskt konstaterbara förpliktelser av pensionskaraktär.
Fråga skulle då bli om redan inträffade pensionsfall samt,
framför allt, om de fall då pensionsutfästelsen var grundad på oantastbarhetsprincipen.

Sedan kommittén (s. 303) anfört vissa skäl av mera allmän räckvidd för
att oantastbarheten borde gälla såsom villkor för avdragsrätt, yttrar kommittén
vidare.

Det måste emellertid å andra sidan väcka vissa betänkligheter att söka lösa
frågor av den art och storleksordning varom nu är tal inom ramen för en skattelagstiftning.
Väl kan hävdas att skattereglerna kan böra samordnas med andra
åtgärder i syfte att främja en i och för sig eftersträvansvärd utveckling. Men
innan så sker måste i andra sammanhang frågan om tjänstepensionernas oantastbarhet
och därmed av teknisk och annan art sammanhängande mycket svårlösta
spörsmål ha blivit föremål för ställningstagande. Läget är med andra ord för
närvarande inte det att kommittén anser sig kunna framlägga något förslag om
skatteregler, grundade på oantasfbarhetsprincipen. Kommittén har emellertid
även den uppfattningen att utvecklingen inom området för de anställdas pensionering
kan motivera en omprövning av frågan i vad mån skattereglerna på
ifrågavarande område bör anknytas till oantastbarhetsprincipen.

Sammanfattningsvis får kommittén därför framhålla att en strikt tillämpning

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

av principerna i skattelagstiftningen visserligen skulle leda till att avdrag vägrades
när fråga ej är om oantastbara pensioner, men att denna ståndpunkt —
som ej upprätthålles i nu gällande lagstiftning rörande stiftelseavsättningar —
med hänsyn till rådande läge inte kan bli avgörande för kommitténs förslag på
förevarande område.

Enligt kommitténs mening skulle emellertid en mer tillfredsställande
ordning än för närvarande erhållas om rätt till avdrag för medel, som avsatts
till pensionsstiftelse, inte medgavs med mindre medlen erfordrades
för att trygga pensioner, som företaget var civilrättsligt förpliktat att utbetala
till den anställde, då villkoren för pensionsrätt blivit uppfyllda.
Kommittén förordade därför att avdrag vid beskattningen fick åtnjutas
endast för medel som erfordrades för att säkerställa pensioner grundade
på bindande utfästelser. Detta villkor borde, även med hänsyn till de anställdas
intresse, gälla jämväl i det fall medlen överförts kontant till
stiftelsen.

För att en bindande utfästelse skulle föreligga torde, framhåller kommittén,
vara erforderligt att företaget beslutat att pension under vissa
villkor skulle utgå till de anställda, som berördes av beslutet, samt att
dessa erhållit del av beslutet. Dessa villkor måste självfallet vara av beskaffenhet
att de inte lämnade utrymme för ett godtyckligt bedömande
från företagets sida huruvida pension borde utgå eller ej. Exempelvis ett
sådant villkor som att vederbörande skulle »anses värdig pension» borde
medföra att utfästelsen bedömdes såsom varande av inte bindande karaktär.
Enligt kommitténs förslag (s. 304) skulle utfästelsen anknyta till pensionsbestämmelser,
som gällde för företagets anställda.

Kommittén föreslår vidare (s. 305), att sedvänja inte längre skulle få åberopas
som grund för yrkande om avdrag för avsättning till pensionsstiftelse.
Enligt förslaget skall dock övergångsvis avdrag alltjämt få åtnjutas
för att säkerställa pensioner som redan börjat utgå i enlighet med
en inom företaget rådande sedvänja. Kommittén framhåller att, även om
enligt kommitténs förslag sedvänja inte längre fick åberopas, detta inte
syntes behöva medföra försämrade möjligheter att genom avsättningar
trygga frivilliga ålderspensioner, då såsom pensionsutfästelse alltjämt borde
godtagas även sådan utfästelse, som var förenad med villkor att pensionen
utgavs endast i den mån stiftelsens medel därtill förslog.

Anställda som må avses med stiftelseavsättning. Kommittén framhåller
till en början att, då kretsen av de personer, vilkas rätt till pension kunde
tryggas genom avsättning till pensionsstiftelse, bestämdes av uttrycket
personal, härav följde att innehavaren av en enskild firma inte kunde
erhålla avdrag vid beskattningen för avsättning avseende egen pension. En
viss tveksamhet hade tidigare förelegat huruvida handelsbolag och kommanditbolag
kunde erhålla avdrag vid beskattningen för avsättning till
tryggande av i företaget verksam delägares pension. Då delägarens inkomst

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

av ett sådant bolag enligt kommunalskattelagens bestämmelser inte beskattades
såsom löneinkomst och följaktligen aldrig kunde utgöra en för
bolaget avdragsgill omkostnad, kunde enligt numera stadgad praxis avdrag
emellertid inte erhållas för avsättning avseende delägarens pension.
Härutinnan avsåg kommittén inte att föreslå någon ändring.

I allmänhet erbjöd det inte några svårigheter att avgöra vilka som
kunde anses gå in under benämningen personal. Beträffande i ett företag
verksamma personer, som inte var delägare i detsamma, saknades i allmänhet
anledning antaga annat än att ett rent anställningsförhållande
förelåg. Annorlunda låg saken till beträffande en aktieägare eller en andelsägare,
som hade anställning hos det företag, vari han var delägare. Om en
sådan person genom eget eller anhörigas innehav av aktier resp. andelar
i företaget hade ett avgörande inflytande över detsamma, måste uppmärksammas
att han inte utnyttjade sin ställning för att kringgå beskattningsreglerna.
Ett sådant kringgående kunde ske på exempelvis följande två
sätt, som båda syftade till att genom förtäckt vinstutdelning undvika dubbelbeskattningen
av inkomst från aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Kommittén anför härom.

Den ena möjligheten är att delägaren formellt ehuru inte reellt är anställd
hos företaget och uttager företagets vinst i form av lön eller pension. Härigenom
blir visserligen medlen beskattade när de utfaller, men den dubbelbeskattning,
som bort träffa dem, undgås. Om det vid den ovannämnda prövningen kan konstateras,
att delägaren inte utför ett verkligt arbete hos företaget utan endast
innehar en skenanställning, skall vederbörande givetvis betraktas såsom inte
anställd och avdrag vägras för avsättning avseende pension till honom.

Även om delägaren utför ett verkligt arbete hos företaget, som kan motivera
att han erhåller viss pension, har han möjlighet att bereda sig förtäckt vinstutdelning
genom att tillförsäkra sig en oskäligt stor pension. Det torde visserligen
vara möjligt för taxeringsmyndigheterna att, om den utfästa pensionen
inte står i någon rimlig proportion till vare sig utfört arbete eller åtnjuten lön,
vägra avdrag för den del av en avsättning till pensionsstiftelse, som kan anses
syfta till förtäckt vinstutdelning. Möjligheten att med framgång hävda att en till
en företagsledare, som nedlägger hela sin arbetskraft hos företaget, utfäst pension
överstiger vad som normalt bort utgå, torde emellertid merendels vara liten.
Hinder föreligger ej heller för en huvuddelägare i familjeföretag att till sig utfästa
en mycket hög lön (som ju inte nödvändigt behöver tagas ut) i förhållande
till vilken den utfästa pensionen kan framstå som fullt skälig.

Då vad under utredningen förekommit hade gett vid handen att bestämmelserna
rörande pensionsstiftelser missbrukats eller kunde befaras komma
att missbrukas av företag av typen fainiljebolag i en omfattning, som inte
var godtagbar, säger sig kommittén ha övervägt, vilka åtgärder som kunde
vidtagas för att förhindra sådant missbruk. Det hade därvid synts kommittén
mest tilltalande om familjeföretag kunde medgivas avdrag för avsättning
till pensionsstiftelse till tryggande av pension till huvuddelägare,
som verkligen utförde arbete i företaget, i likhet med vad fallet var be -

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

träffande övrig personal. Detta borde emellertid medgivas endast under
förutsättning att löneuttagen varit skäliga och att avsättningen avsåg en
med hänsyn till förhållandena rimlig pension.

Kommittén har vid prövningen av denna fråga övervägt huruvida densamma
skulle kunna lösas enligt något av följande två alternativ (s.
307—309).

Det ena alternativet innebar i huvudsak att vid avdragsbeloppets beräkning
hänsyn skulle få tagas endast till ett visst maximerat pensionsbelopp.
Det andra av kommittén undersökta alternativet gick i princip ut på att
avdrag för avsättning till tryggande av pension till huvuddelägare i familjeföretag
skulle medgivas endast under förutsättning, att avsättningen stod
i viss relation till avsättning, som avsåg pensionering av andra anställda
inom företaget.

Efter en närmare diskussion av nämnda alternativ framhåller kommittén,
att enligt dess mening övervägande skäl talade för att intet av de
framförda alternativen borde läggas till grund för lagstiftning. Främsta
anledning härtill var, att intet av alternativen erbjöd erforderlig trygghet
för att de avsatta medlen kom att användas för sitt ändamål. Givetvis
skulle detta krav bliva uppfyllt om man för att familjeföretag överhuvudtaget
skulle få rätt till avdrag för medel, som överfördes till pensionsstiftelser,
satte det villkoret, att medlen överförts kontant till stiftelsen
eller att betryggande säkerhet ställts. För att inte lägga hinder i vägen för
lojala företag att tillfredsställande ordna pensioneringen för personalen,
hade emellertid denna utväg, som framgick av vad kommittén tidigare
anfört, under kommitténs överväganden avvisats. Detta resonemang måste
anses tillämpligt även när fråga var om familjeföretag. Man skulle då
kunna tänka sig att begränsa kravet på kontant överföring till att gälla
endast de medel, som avsattes för huvuddelägarens pension i vilket fall
något hinder för pensionering av övrig personal inte behövde uppstå. En
sådan regel skulle dock i åtskilliga fall medföra sådana komplikationer
ej blott vid beräkning av tillåten avsättning utan även när det gällde att
avgöra för vilkas räkning de avsatta medlen fick tagas i anspråk, att kommittén
måste avvisa ett sådant försök till lösning av frågan.

Det sagda hade bibringat kommittén den uppfattningen att det inte var
möjligt att utan risk för missbruk av bestämmelserna bibehålla familjeföretagen
vid rätten att vid beskattningen erhålla avdrag för medel, som
överförts till pensionsstiftelse för att bereda huvuddelägare pension.

Kommittén framhåller, att en dylik begränsning i avdragsrätten inte behövde
medföra några större betänkligheter. Det torde observeras att om
ett familjeföretag verkligen hade för avsikt att pensionera en anställd som
samtidigt var huvuddelägare i företaget, detta kunde ske genom tecknande
av pensionsförsäkring, därvid premierna utgjorde för företaget avdragsgill
omkostnad. Under förutsättning att huvuddelägaren reellt sett innehade

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

eller innehaft anställning i familjeföretaget, ägde detta vidare alltid åtnjuta
avdrag för utbetalade pensionsbelopp. Slutligen anmärker kommittén
att hinder självfallet inte förelåg för ägaren av ett familjeföretag att förfara
på samma sätt som en enskild rörelseidkare, vilken ville trygga sin
pensionering, nämligen att uttaga högre lön ur företaget och själv inbetala
vid taxeringen avdragsgilla försäkringspremier.

Kommittén föreslår, att den förordade begränsningen tekniskt erhåller
den lösningen att pensionsstiftelser aldrig får ha till ändamål att bereda
pension till huvuddelägare i familjeföretag. Beträffande de ytterligare skälen
för denna lösning av frågan och för vissa ytterligare av kommittén i
samband därmed anförda synpunkter torde få hänvisas till betänkandet
(s. 311—313).

Med familjeföretag förstår kommittén, i anslutning till den i 54 § tredje
stycket kommunalskattelagen givna definitionen å familjebolag, aktiebolag
eller ekonomisk förening, där aktierna eller andelarna till huvudsaklig del
äges eller på härmed jämförligt sätt innehaves — direkt eller genom förmedling
av juridisk person — av en fysisk eller ett fåtal fysiska personer.
Kommittén anmärker, att det av uppenbara skäl inte borde ifrågakomma
att i författningstexten angiva det antal delägare, som högst fick finnas för
att stadgandet skulle vara tillämpligt, eller under vilka förutsättningar
aktierna eller andelarna skulle anses till huvudsaklig del ägas av fysisk
person. Förhandenvaron av nämnda förutsättningar måste konstateras
genom prövning i varje särskilt fall. Vid denna prövning borde de grunder
som gällde för tillämpningen av motsvarande stadgande i 54 § tredje stycket
kommunalskattelagen och på grundval härav utbildad praxis kunna tjäna
till vägledning.

Med huvuddelägare förstår kommittén en hos ett familjeföretag anställd
eller efterlevande till denne, vilken genom eget eller anhörigas innehav av
aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i bolaget eller föreningen.

Kommittén betonar, att det inte torde kunna undgås att vid den praktiska
tillämpningen uppkom vissa svårigheter att avgöra om en anställd som
här avsågs hade ett avgörande inflytande över företagets handlande. Kommittén
anför vidare.

Då det gäller familjeföretag som äges av en enda person kommer bestämmelserna
knappast att bereda några svårigheter. Mera besvärlig blir prövningen i
fråga om företag, där aktierna eller andelarna är fördelade på många händer. Det
kan givetvis inte möta hinder för ett familjeföretag att erhålla avdrag för stiftelseavsättning
för en anställd, som visserligen är aktie- eller andelsägare men varken
genom eget eller anhörigas aktie- eller andelsinnehav dominerar bolaget. I dylikt
fall finnes inte anledning antaga annat än att avsättningen verkligen avser att
bereda den anställde pension. Den omständigheten att den anställde inte själv är
aktie- eller andelsägare i företaget förhindrar i och för sig inte begränsningsbestämmelscns
tillämplighet. Kommittén åsyftar här exempelvis det fall att en företagsledare
överlåtit sin aktiemajoritet på sina barn. Detta kan naturligtvis inte

21 —■ llilmng till riksdagens protokoll 1055. 1 smid. Nr 100

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

medföra att familjeföretaget blir berättigat till avdrag för medel som överförts till
stiftelse för att bereda företagsledaren pension. Vid utformningen av praxis bör
den omständigheten att den anställde är direkt eller indirekt en verklig intressent
i företaget och att han genom eget eller anhörigas innehav av aktier eller andelar
kan bestämma företagets handlande vara avgörande.

Kommittén framhåller, att det torde få ankomma på riksskattenämnden
att i samband med fastställande av deklarationsformulären avgöra om
familjeföretagen — utöver de uppgifter som infordrades i och för förmögenhetsvärderingen
av aktier i familjebolag — borde avfordras för avdragsyrkandets
bedömning erforderliga uppgifter redan å formuläret i fråga.

Kommittén tillägger att inom kommittén uppmärksammats det fall, då
en person som, utan att vara delägare i ett familjeföretag, varit där anställd
och som vid ett senare tillfälle förvärvat huvudparten av aktierna eller
andelarna i företaget. Hade under det tidigare skedet avsättning av företaget
gjorts till pensionsstiftelse i syfte att trygga pension bl. a. just till nu
ifrågavarande person kunde möjligen synas mindre tillfredsställande om
någon utbetalning av stiftelsens förmögenhet inte skulle kunna ske till
denne. Emellertid blev läget knappast otillfredsställande, därest — såsom
torde vara det vanliga — den nye ägaren efterträdde den gamle i dennes
egenskap av företagsledare och samtidigt anställde en ny person i sitt ställe.
Stiftelseförmögenheten fick då trygga den sist anställdes pensionering.
Skulle dylik nyanställning inte ifrågakomma, torde hinder ej möta för att
stiftelsen — innan aktie- eller andelsförvärvet ägt rum — tecknade en pensionsförsäkring
till förmån för den blivande ägaren av företaget. På stiftelsens
styrelse ankom självfallet därvid att bevaka att andra anställdas
rätt till den trygghet stiftelseförmögenheten erbjöd inte obehörigt träddes
för när.

Slutligen erinrar kommittén om den möjlighet som förelåg för familjeföretag
att hos riksskattenämnden inhämta bindande förhandsbesked huruvida
en viss av företaget tillämnad avsättning blev avdragsgill vid taxeringen.

Begränsning i avdragsrätten för stiftelseavsättning. Kommittén erinrar
om att den i kommunalskattelagen stipulerade begränsningen i avdragsrätten
för stiftelseavsättning innebar, att avdrag medgavs intill sådant belopp,
att stiftelsens förmögenhet i princip uppgick till men ej översteg
värdet av gjorda pensionsutfästelser (det s. k. kommunalskattetaket). Avdrag
kunde följaktligen ske på en gång för hela kapitalvärdet av pensionsutfästelserna,
alltså även i den mån kostnaderna belöpte på framtiden.

Därefter anföres, att sagda mycket vidsträckta avdragsrätt för stiftelseavsättningar
emellertid hade, som redan förut framhållits, ansetts ingiva
betänkligheter, nämligen med hänsyn till att företagen i högkonjunkturlägen
kunde stärka sin likviditet vilket i sin tur underlättade investeringar.

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

I tider, då statsmakterna funnit nödvändigt att, i syfte att vinna samhällsekonomisk
balans, föra en restriktiv kredit- och investeringspolitik, hade
därför inskränkningar gjorts i rätten till avdrag för stiftelseavsättningar.

Den tillfälliga begränsning i avdragsrätten, som sålunda gällt sedan 1951,
innebar i korthet, att avdrag medgavs intill sådant belopp, att stiftelsens
förmögenhet i princip uppgick till högst värdet av pensionsskulden (det
s. k. investeringsskattetaket). Avdrag fick alltså ske med belopp, som
erfordrades för att stiftelsens förmögenhet skulle motsvara de kostnader
för pensionering av anställda, som belöpte på beskattningsåret och tidigare
år. Avdrag medgavs däremot inte för kostnader som belöpte på framtiden.

Kommittén framhåller härefter att, om kommunalskattelagens regler även
framdeles skulle gälla, man i speciella lägen fick räkna med fortsatta tillfälliga
ingripanden. Då stiftelseavsättningarna med hänsyn till den väntade
kraftiga utvecklingen av tjänstepensioneringen torde komma att uppgå
till väsentligt högre belopp än för närvarande, kunde framdeles av konjunkturpolitiska
skäl framstå som än mer angeläget med sådana tillfälliga
ingrepp.

Enligt kommitténs mening (s. 316) kunde de konjunkturpolitiska synpunkterna,
som kommittén enligt direktiven i första hand hade att beakta,
inte anses bliva tillräckligt tillgodosedda genom en särskild lagstiftning,
avsedd att tillgripas i tider då de totala investeringarna tenderade att överstiga
tillgängliga resurser. I valet mellan en sådan särskild lagstiftning och
en permanent begränsning i avdragsrätten måste de konjunkturpolitiska
synpunkterna anses tala för det senare alternativet. För sistnämnda alternativ
talade dessutom det förhållandet, att något i princip godtagbart krav
på rätt att till stiftelsen avsätta ett större belopp än pensionsskulden inte
kunde resas, då företaget redan härigenom fått täckning för sina förpliktelser
på grund av utfästelsen, bedömt på grundval av förhållandena vid
beskattningsårets utgång (s. 317). Huruvida utfästelsen efter denna tidpunkt
kom att medföra ytterligare behov av avsättning kunde vid beskattningsårets
utgång inte överblickas; den anställde kunde sluta sin anställning
eller avlida. Möjligen kunde det anföras, att ett behov att till stiftelsen
överföra medel, som uppbringade förmögenheten till högre belopp än pensionsskulden,
låg däri, att företagen borde beredas så liberala avsättningsmöjligheter
under goda vinstår att de på förhand kunde till viss del täcka
kommande förpliktelser. Ett sådant resonemang var emellertid inte invändningsfritt.
Det fanns knappast skäl att från rent skattemässiga synpunkter
beträffande pensionsutgifter medge en rätt till fondering för framtida
kostnader.

Nu nämnda från skattemässiga synpunkter gjorda överväganden och det
av konjunkturpolitiska skäl föranledda behovet av en begränsning i avdragsrätten
motiverade närmast, yttrar kommittén, en permanent bestämmelse
av den innebörden, alt avdrag medgavs intill sådant belopp, att stil -

324

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

telsens förmögenhet exakt motsvarade pensionsskulden. En sådan föreskrift
skulle emellertid i tillämpningen bli alltför komplicerad och betungande
bl. a. med hänsyn till att den förutsatte att företag, som yrkade avdrag
för stiftelseavsättning — i allt fall då stiftelseförmögenheten närmade sig
pensionsskulden — alltid lät upprätta och till beskattningsmyndigheten
ingiva en försäkringsteknisk beräkning av pensionsskulden.

För det syfte, som kommittén velat nå med en begränsning i avdragsrätten,
var det tillräckligt, framhåller kommittén, att såsom ett mått på
tillåten avsättning tillämpa en mera approximativ beräkning av pensionsskulden.
Därvid borde en enkel schablonmetod komma i fråga. Vid valet
av en sådan metod föll det sig naturligt att i första hand överväga huruvida
inte det s. k. investeringsskattetaket utgjorde en tillfredsställande lösning.
Även investeringsskattetaket fordrade en i viss mån försäkringsteknisk
utredning men den kunde i många fall med ledning av enkla tabeller verkställas
av företagen själva. Mot metoden hade emellertid en del invändningar
riktats. Det hade sålunda framhållits, att bestämmelsens begränsande
effekt i viss mån varit otillräcklig. Från andra håll hade å andra
sidan anmärkts, att en avsättning upp till investeringsskattetaket inte tillgodosåg
berättigade anspråk på fondering för pensioneringsändamål. I anledning
härav hade kommittén låtit verkställa en undersökning av sagda
bestämmelser från huvudsakligen försäkringsmässiga synpunkter.

Beträffande denna undersökning, som utförts av försäkringsaktuarien
fil. lic. E. Hahr och docenten i försäkringsmatematik och matematisk statistik
vid Stockholms högskola C.-O. Segerdahl, torde jag få i huvudsak
hänvisa till den i betänkandet lämnade redogörelsen (s. 318—324). Följande
må dock här återgivas.

Undersökningen har gått ut på en jämförelse i olika fall mellan, å ena
sidan, den avsättning, som rymmes inom investeringsskattetaket, och, å
andra sidan, den försäkringstekniska reserv, som skulle erfordras vid en
pensionsförsäkring. Till grund för beräkningarna har legat dels tre av
Hahr och Segerdahl konstruerade teoretiska fall och dels personalplanerna
för ett antal existerande företag.

De av Hahr och Segerdahl på grundval av personalplanerna för existerande
företag utförda beräkningarna, som i detta sammanhang torde vara
av det största intresset, visar bl. a. följande.

I ett relativt nystartat företag, där antalet anställda var omkring 130,
varav 20 procent kvinnor, låg investeringsskattetaket 92 procent över pensionsskulden,
d. v. s. kvoten mellan investeringsskattetak och pensionsskuld
var 1,92. Beräknat enbart för kvinnorna uppgick procenttalet till 43.
Medelanställningsåldern var 30,7 år. — I ett annat företag, 25—30 år gammalt,
utgjorde kvoten mellan investeringsskattetak och pensionsskuld 1,47.
Vid beräkningen har medtagits omkring 130 anställda (jämte ett tiotal
pensionärer), varav omkring 100 kvinnor. Medelanställningsåldern var

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

30,6 år. — I ett äldre företag med 40 manliga anställda (jämte tre pensionärer)
blev kvoten 1,35. Medelanställningsåldern utgjorde 24,3 år.

Hahr och Segerdahl anmärker, att de anställda i de undersökta fallen
erhållit generella löneförhöjningar, föranledda av de senaste årens penningvärdeförsämring.
Dessa höjningar hade ej oväsentligt bidragit till att
höja kvoterna.

Kommittén framhåller, att det givetvis var vanskligt att göra generella
uttalanden grundade på vad undersökningen av ett fåtal företag visade.
Med stöd av de gjorda beräkningarna i ett antal faktiska fall hade emellertid
kommittén ansett sig kunna draga den slutsatsen, att för företag med
ett normalt sammansatt personalbestånd en avdragsrätt intill investeringsskattetaket
väl täckte de skulder, som kunde anses åvila företagen vid avsättningstillfället
på grund av gjorda pensionsåtaganden. Avdragsrätten
torde i dylika fall i själva verket gå långt utöver vad som erfordrades för
nämnda ändamål. Även om personalbeståndet var mindre normalt sammansatt
torde avdragsrätten vara helt tillfyllest.

Härutöver anför kommittén följande.

Kommittén får erinra om att reglerna rörande beräkningen av investeringsskattetaket
är mycket förmånligt utformade i det hänseendet, att var och en, för
vilken pensionsutfästelse gäller, skall vid beräkningen av »taket» anses ha varit
anställd i företaget från det han fyllde 25 år, ehuru anställningsåldern inte sällan
är högre. Därjämte förutsättes att den anställde, oavsett vilken ålder och lön han
hade vid det aktuella beskattningsårets utgång, åtnjutit sina nuvarande löneförmåner
från det han var 25 år.

Vidare är den faktiska marginalen mellan investeringsskattetaket och pensionsskulden
av följande anledning långt större än vad de av Hahr och Segerdahl
gjorda beräkningarna visar. Som flera gånger berörts avser huvudparten pensionsutfästelser
allenast antastbara pensioner. Det oaktat sker beräkningen av
investeringsskattetaket som om fråga var om genomgående oantastbara pensioner.
Någon hänsyn tages alltså inte till det förhållandet, att ett visst antal anställda
— varierande från företag till företag — erfarenhetsmässigt slutar sin anställning
innan pensionsrätt inträtt.

I detta sammanhang kan tilläggas, att den försäkringstekniska uträkningen i
övrigt av investeringsskattetaket ofta torde ske med tillämpning av de av Kungl.
Maj :t fastställda grunderna för livförsäkringsbolagens avgifter och reserver. I
den mån detta beräkningssätt godtages i praxis följer härav, med hänsyn till den
låga räntefoten, en ytterligare förmån för de skattskyldiga. Å andra sidan kan
beräkningsgrunderna i nu förevarande hänseende bli mindre förmånliga för pensionsstiftelser
med litet antal pensionsberättigade, nämligen med hänsyn till att
dessa grunder bestämts med utgångspunkt från försäkringsbolag med stort antal
försäkringstagare och beträffande vilka en betryggande riskfördelning alltså föreligger.

Del anförda torde visa, anför kommittén vidare, att ett visst fog låg i den
framförda uppfattningen, att investeringsskattetaket i många fall medgav
omotiverat stora avsättningar. För att uppnå bättre överensstämmelse mel -

326

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

lan »tak» och pensionsskuld hade därför inom kommittén framförts tanken,
att vid beräkningen skulle tillämpas en högre medelanställningsålder än
25 år. En sådan ytterligare skärpning måste emellertid vägas mot företagets
och de anställdas intresse av att företagen bereddes möjligheter att
under goda vinstår göra större avsättningar. Som Hahr och Segerdahl betonat
skulle en höjning av medelanställningsåldern även medföra risk för
att »taket» i vissa lägen skulle komma att understiga pensionsskulden. Enligt
kommitténs mening talade därför starka skäl för att i detta avseende
bibehålla reglerna för investeringsskattetaket.

Då bestämmelserna för beräkning av investeringsskattetaket var enkla
i tillämpningen och medgav betryggande avsättningar för företag av normalt
förekommande slag förordade kommittén att avdragsrätten permanent
begränsades i enlighet med dessa bestämmelser.

Kommittén tillägger, att det i vissa extrema fall var tänkbart, att en avsättning
till investeringsskattetaket inte täckte pensionsskulden. Kommittén
föreslår därför (s. 326), att företag som så önskade kunde få beräkna
den exakta pensionsskulden enligt gängse försäkringsteknisk sed och med
tillämpning av de av Kungl. Maj :t fastställda grunderna för uträkning av
livförsäkringsbolagens avgifter och reserver.

Bestridandet av kostnaderna för pensioneringen. Kommittén erinrar till
en början om att bildandet av en bunden stiftelse inte medförde någon ändring
i bolagets skyldighet att av bolagets medel bestrida löpande pensionsutgifter.
Bolaget ägde av stiftelsens förmögenhet gottgöra sig ersättning
för direkta pensionsutgifter endast i den mån stiftelsens förmögenhet översteg
pensionsreserven. Detta hängde samman med de bundna stiftelsernas
karaktär av fondbildning, som vid bolagets konkurs o. dyl. skulle i görligaste
mån trygga de anställdas pensionsrätt.

Enligt kommitténs uppfattning borde även en fri pensionsstiftelse i princip
konstrueras som en garanti för tryggande av de pensionsutfästelser,
som lämnats av företaget. I den mån så skedde kunde teoretiskt hävdas att
hinder ej boide föreligga för företaget att, intill dess stiftelsens förmögenhet
uppgick till ett belopp motsvarande den aktuella pensionsskulden, direkt
bestrida aktuella pensionsutgifter och åtnjuta avdrag härför vid beskattningen.
I den man sadan direkt utbetalning skedde nedbringades emellertid
skulden enligt pensionsutfästelserna, vilket i sin tur påverkade tillåten
gräns för stiftelseavsättning i sänkande riktning. Ehuru det alltså borde
vara företaget som av sina medel bestred de aktuella pensionsutgifterna,
borde enligt kommitténs mening någon tvingande föreskrift härom inte
komma i fråga. Enligt vad kommittén erfarit torde nämligen åtskilliga pensionsstiftelser
finnas, som själva gjort utfästelser och utbetalade pensioner.
Det torde inte kunna ifrågakomma att vägra avdrag för avsättningar till
dessa stiftelser.

327

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Vidare borde inte uppställas hinder mot att under år, då företagets ställning
inte medgivit att bestrida de löpande pensionsutgifterna, stiftelsens
förmögenhet tillfälligt fick — i den mån detta var förenligt med villkoren
vid stiftelsebildningen — användas för dylika utgifter. För löpande pensionsutgifter,
som utbetalats av stiftelsens kapital eller av stiftelsen gottgjorts
företaget på annat sätt, kunde företaget givetvis inte åtnjuta avdrag
vid beskattningen.

Kontrollföreskrifter m. m. Enligt kommitténs mening fordrades för att
stiftelseformen inte skulle utnyttjas för att uppnå inte avsedda skattelättnader,
förutom bestämmelser som reglerade omfattningen av rätten till avdrag
för avsättningar till stiftelsen, även kontroll över att avsatta medel
utnyttjades för avsett ändamål.

Kommittén erinrar om att sådan kontroll redan ägde rum beträffande de
bundna pensionsstiftelserna, vilka obligatoriskt skulle registreras och stå
under tillsyn av riksförsäkringsanstalten. Då den granskning, som utövades
av tillsynsmyndigheten, innebar en betryggande kontroll över att stiftelsens
förmögenhet inte användes för annat än avsett ändamal, bortsåg
kommittén i det följande från de bundna stiftelserna.

Sedan kommittén framhållit, att i fråga om de fria pensionsstiftelserna
däremot inte fanns några under alla förhållanden bindande kontrollföreskrifter,
yttrar kommittén bl. a. följande.

Visserligen sker en viss kontroll av taxeringsmyndigheterna, men detta är fallet
endast i den mån dessa myndigheter har att taga befattning med stiftelserna.
Då avdrag för avsättning yrkas första gången, granskas regelmässigt huruvida
sådana förhållanden i fråga om stiftelsen och för denna gällande stadgar föreligger,
att avdrag kan medgivas. Men sedan avdrag medgivits, torde i stort sett
dessa stiftelser vara utan någon kontroll från taxeringsmyndigheternas sida. I
regel torde vid senare avsättningar till stiftelserna inte undersökas huruvida ändring
i pensionsstadgarna vidtagits. Inte heller torde förekomma någon kontroll
över att de avsatta medlen användes eller kommer till användning för sitt
ändamål.

Det sagda visar ovedersägligen att det föreligger behov av offentlig kontroll
över de fria pensionsstiftelserna. Visserligen kan möjligen invändas att frågan
om en dylik kontroll ligger utanför skattelagstiftningens ram. Men å andra sidan
måste från det allmännas sida resas krav på garanti för att de medel, som skattefritt
får avsättas till pensionsstiftelse, kommer till användning för pensionering.
Utan sådan garanti borde avdrag vid taxeringen rätteligen ej medges. Uppenbart
är vidare att de anställda har ett betydande intresse av att en sådan kontroll
kommer till stånd. I övervägande antalet svar å kommitténs rundskrivelse till
landskamrerarna har också uttalats den uppfattningen, att de fria pensionsstittelscrna
bör ställas under tillsyn.

Härtill fogar kommittén att vid bedömandet av frågan om tillsyn över
fria pensionsstiftelser det jämväl borde beaktas att inga möjligheter för
närvarande fanns till ingripande mot missbruk av stiftelsemedlen.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Kommittén framhåller att den övervägt om tillsynen över stiftelserna
borde åligga central myndighet, något som skulle medföra vissa fördelar
bl. a. i fråga om möjligheten att erhålla en likformig behandling av
likartade frågor. Å andra sidan hade kommittén funnit det ligga utanför
dess uppdrag att söka utforma bestämmelser, som i mera väsentliga hänseenden
föll utom ramen för en skattelagstiftning. Ej heller torde det
kunna komma i fråga att i skattelagstiftningen införa dylika kontrollföreskrifter.
För kommittén hade med hänsyn till det sagda inte stått annat
alternativ öppet än att så utforma skattereglerna att de fria pensionsstiftelserna
de facto bringades in under länsstyrelsens tillsyn enligt 1929 års
tillsynslag. Kommittén förordade alltså att såsom villkor för avdragsrätt
för avsättning till fri pensionsstiftelse skulle gälla att stiftelsen stod under
tillsyn enligt 1929 års lag (s. 330, 331).

Kommittén framhåller, att med hänsyn till svårigheterna att avgöra om
en fri pensionsstiftelse kommit till stånd det framstod såsom mindre lämpligt
att prövningen av denna fråga skulle åligga taxeringsmyndigheterna,
som i regel saknade erforderlig förtrogenhet med dessa spörsmål. Enligt
kommitténs mening var det därför angeläget att denna prövning överflyttades
på tillsynsmyndigheten. Detta syfte skulle uppnås om i punkt 6 av
anvisningarna till 53 § kommunal skattelagen såsom förutsättning för att
en fri pensionsstiftelse i skattelagarnas mening förelåg ytterligare föreskrevs
det villkoret, att stiftelsen skulle stå under tillsyn enligt 1929 års tillsvnslag.
Att länsstyrelsen funnit en anmäld pensionsstiftelse böra stå under
tillsyn enligt tillsynslagen, fritog givetvis inte taxeringsmyndigheterna från
att kontrollera att de i kommunalskattelagen stadgade särskilda förutsättningarna
för avdragsrätt förelåg.

Kommittén påpekar att avgörande för omfattningen och beskaffenheten
av länsstyrelsernas tillsyn blev bestämmelserna i 1929 års tillsynslag. I anslutning
härtill har kommittén gjort vissa uttalanden berörande hithörande
spörsmål. Beträffande vad kommittén sålunda anfört torde jag få hänvisa
till betänkandet (s. 332—334).

Såsom ytterligare villkor för förhandenvaron av eu fri pensionsstiftelse
i kommunalskattelagens mening föreslår kommittén skall gälla, att stiftelsens
stadgar fastställts av länsstyrelsen. Förslaget har tillkommit för att
bereda länsstyrelsen möjlighet att vid stiftelsens tillkomst utöva inflytande
över stadgarnas utformning (s. 334).

Enligt gällande bestämmelser i kommunalskattelagen skall vid stiftelsens
upplösning återstående medel användas för pensionering eller anslås till
välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål. Kommittén anmärker att, så
länge en stiftelse hade medel, det emellertid inte torde finnas någon möjlighet
att upplösa densamma. Det var därför tänkbart att det kunde komma
att bestå pensionsstiftelser, som visserligen hade medel men som inte hade
någon uppgift att fylla, emedan några pensionsberättigade inte längre fanns.

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Något bärande skäl för att dylika stiftelser skulle bestå syntes inte föreligga.
Kommittén förordade därför att stiftelsens återstående medel skulle användas
till pensionering på grund av tjänst eller anslås till välgörande eller
eljest allmännyttigt ändamål, förutom vid stiftelsens upplösning, jämväl
då det inte längre fanns någon, vars rätt till pension skulle tillgodoses av
stiftelsen. Kommittén åsyftade därvid inte sådana fall, då stiftarföretaget
tillfälligtvis inte hade någon pensionär eller någon för vilken gällde utfästelse
om framtida pension.

Som ett led i kontrollen av de fria pensionsstiftelsernas verksamhet hade
kommittén enligt vad därefter anföres övervägt huruvida såsom villkor för
avdragsrätt borde gälla, att de anställda, som avsågs med stiftelsen, var
representerade i stiftelsens styrelse (s. 335—337).

Ehuru det enligt kommitténs mening från såväl det allmännas som personalens
sida framstod såsom ett berättigat önskemål att personalen var
representerad i stiftelsestyrelsen, hade kommittén inte ansett det vara förenligt
med kommitténs uppdrag att utarbeta regler för en dylik representation;
ett förslag i sådan riktning skulle i huvudsak falla utom ramen för
en skattelagstiftning.

Kommittén tillägger, att den omständigheten huruvida de anställda var
representerade i stiftelsestyrelsen eller inte, emellertid borde utgöra ett betydelsefullt
moment vid taxeringsmyndigheternas prövning av huruvida till
stiftelse avsatta medel avsågs skola användas för pensionering och sålunda
medföra avdragsrätt. Företag, som verkligen avsåg att trygga de anställdas
pensioner genom stiftelseavsättning, borde därför lämpligen betyga detta
genom att låta i styrelsen för stiftelsen ingå representanter för den av
pensioneringen berörda personalen.

Övergångsbestämmelser. Kommittén föreslår, att de förordade bestämmelserna
rörande rätt till avdrag för avsättning till pensionsstiftelser tilllämpas
från och med beskattningsåret 1955.

Kommittén har tagit under övervägande vilka särskilda bestämmelser,
som bör meddelas i avseende å de vid den nya lagstiftningens ikraftträdande
befintliga pensionsstiftelserna. Ett särskilt problem erbjöd därvid, framhåller
kommittén, frågan hur sådana äldre pensionsstiftelser, som inte uppfyllde
de formella förutsättningarna för avdragsrätt enligt den av kommittén
förordade lagstiftningen, skulle kunna inpassas under de nya bestämmelserna
(s. 337—339).

En lösning som utan vidare erbjöd sig var självfallet att företag med
äldre pensionsstiftelse bildade en ny sådan i enlighet med kommunalskattelagens
bestämmelser. Från företagens och även de anställdas synpunkt var

330

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

detta emellertid inte en tillfredsställande anordning. Förutom en komplicering
av förvaltningen skulle med denna anordning följa svårigheter att
avgöra vilka anställdas förmåner som skulle tryggas genom den ena eller
andra stiftelseförmögenheten. Härtill kom den komplicering som följde av
att man vid beräkning av högsta avdragsgilla avsättning till den nya stiftelsen
måste beakta den äldre stiftelsens förmögenhet.

Även om kommittén inte ville uppställa något hinder för företagen att
på sist antytt sätt lösa frågan, hade kommittén funnit det angeläget att anvisa
en annan möjlighet. Kommittén förordade att beträffande nu ifrågavarande
äldre pensionsstiftelser skulle såsom en särskild förutsättning för
avdragsrätt gälla att det företag, som yrkade avdrag vid taxeringen, vid sin
deklaration skulle foga avskrift av ett av stiftelsens styrelse fattat beslut
varav framgick att stiftelsen mottagit de vid tillfället i fråga avsatta medlen
under det uttryckliga förbehållet att dessa medel skulle användas för
sådant ändamål som i kommunalskattelagen angavs. Nyssnämnda beslut
borde bifogas deklarationen i två exemplar varav det ena tillställdes tillsynsmyndigheten
genom taxeringsmyndighetens försorg.

Kommittén tillägger, att sådana äldre stiftelser med ändamål att tillgodose
inte blott pension utan även annan personalvård till sin karaktär
självfallet var såväl pensions- som annan personalstiftelse. Vid tillämpning
av bestämmelserna i punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
torde få antagas att det huvudsakliga syftet med stiftelsen blev utslagsgivande.

Godtogs kommitténs förslag att pensionsstiftelse i familjebolag inte fick
avse företagets ägare, uppkom beträffande åtskilliga äldre stiftelser ett
problem likartat med det i det föregående behandlade. Kommittén föreslog
att även denna fråga löstes efter en linje överensstämmande med den i det
föregående förordade beträffande andra äldre pensionsstiftelser med ändamålsbestämning
inte överensstämmande med kommunalskattelagens föreskrifter.

Därefter anföres, att det självfallet måste framstå såsom angeläget att
även äldre fria pensionsstiftelser underkastades den av kommittén förordade
tillsynen enligt 1929 års tillsynslag. Såsom villkor för avdragsrätt för
avsättning till nyssnämnda stiftelser borde därför gälla, att stiftelserna
ställdes under tillsyn jämlikt nämnda lag. Stadgarna för flertalet dylika
äldre stiftelser torde innehålla en föreskrift att stiftelsen skulle vara
undantagen sådan tillsyn. För att stiftelse skulle kunna ställas under tillsyn
krävdes följaktligen ändring av stadgarna i detta avseende. Det torde
kunna antagas att något hinder merendels inte förelåg för en sådan stadgeändring.
Kommittén tillägger, att det från allmän synpunkt inte borde
finnas något att erinra mot att under tillsyn ställdes en sådan stiftelse där
eu dylik ändring i stadgarna vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr i00

331

Remissyttrandena

Det helt övervägande antalet remissinstanser har i princip tillstyrkt eller
lämnat utan erinran kommitténs förslag om att införa skärpta bestämmelser
för rätt till avdrag för avsättningar till pensionsstiftelser. Vid detta
ståndpunktstagande har i flera yttranden understrukits behovet av en
översyn av de bestämmelser som reglerar stiftelsernas rättsliga ställning.
Några remissinstanser har dock ifrågasatt lämpligheten av eller avstyrkt en
ändring helt eller delvis av de skatterättsliga reglerna rörande stiftelseavsättningar
under hänvisning till nu pågående eller väntade utredningar
m. in. rörande tjänstepensioneringen. Yttranden av sist angiven innebörd
har avgivits av kommerskollegium, näringslivets skattedelegation, Sveriges
redareförening, Thulebolagen, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Skånes handelskammare och handelskammaren i Gävle.

Från remissyttrandena torde följande få återgivas.

Kammarrätten förklarar sig i likhet med kommittén finna, att rätten till
avdrag för avsättningar till pensionsstiftelser borde närmare regleras. Kammarrätten
ville emellertid framhålla, att en sådan reglering borde betraktas
såsom provisorisk i avvaktan på den översyn av förevarande beskattningsregler,
som syntes böra komma till stånd i samband med de i betänkandet
omnämnda utredningarna.

Liknande uttalanden göres av några länsstyrelser.

Riksskattenämnden, som säger sig inte ha några principiella erinringar
att göra mot kommitténs förslag i denna del, framhåller att visserligen
kunde en allmän arbetarpensionering, om en sådan genomfördes, komma
att i fråga om pensionsstiftelser kräva andra regler vid taxeringen än de
nu föreslagna. Arbetarpensioneringen var emellertid en fråga på längre
sikt, även om numera en utredning därom framlagts av Svenska arbetsgivareföreningen.
I dagens läge borde frågan om en kommande pensionering
av anställda inte få fördröja den skatterättsliga regleringen av nu
existerande fria pensionsstiftelser.

Riksförsäkringsanstaltcn betonar, att man inte torde komma till rätta
med samtliga de problem, som kommittén ville lösa, enbart genom en omarbetning
av bestämmelserna inom beskattningsområdet. Eu samtidig översyn
av de bestämmelser som reglerade stiftelsernas rättsliga ställning torde
vara erforderlig.

Näringslivets skattedelegation framhåller bl. a., att erfarenheterna rörande
verkningarna av 1950 års lagstiftning beträffande avdrag för avsättning
till pensionsstiftelser inskränkte sig till taxeringen 1951. Åtskilligt
talade för, såsom kommittén framhållit, att resultatet av den år 1951 igangsatta
utredningen med uppdrag alt utarbeta slutligt förslag till allmän

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

pensionsförsäkring bort avvaktas, innan översynen av skattelagstiftningens
avdragsregler på ifrågavarande område ägde rum.

Härtill kom att fragan om införande av en arbetarpensionering gjorts
till föremal för överläggning av arbetsmarknadens parter. Grundläggande
principer för en sådan pensionering hade framlagts av Svenska arbetsgivareföreningens
pensionskommitté. Något beslut förelåg inte ännu i de
frågor, vartill nämnda kommitté tagit ställning. Utredningen hade dock
offentliggjorts samt överlämnats till landsorganisationen.

Den skatterättsliga regleringen av pensionsstiftelserna blev av avgörande
betydelse för en lycklig lösning av de utomordentligt betydelsefulla frågor,
varom utredningar sålunda pågick. Delegationen hemställde därför, alt
man för närvarande endast lagfäste de av kommittén föreslagna kontrolltöreskrifterna
men lät ytterligare överväganden beträffande åtgärder på
förevarande område av skattelagstiftningen anstå, så att denna kunde anpassas
efter det behov, lösningen av de aktuella pensionsfrågorna kunde
skapa.

I samma riktning uttalar sig kommerskollegium, Sveriges redareförening,
Skånes handelskammare och handelskammaren i Gävle.

Thulebolagen säger sig vitsorda, att det förelåg ett behov av rättslig
reglering av pensionsstiltelsernas ställning och åtskilliga därmed sammanhängande
frågor. Thulebolagen instämde också i den av kommittén uttalade
åsikten att denna reglering borde föregå en översyn av avdragsreglerna.
Det måste nämligen vara mindre tillfredsställande att i kommunalskattelagen
nu införa regler, som måste få provisorisk karaktär,
eftersom de kanske måste ändras sedan de civilrättsliga problemen blivit
lösta. Det var så mycket mer betänkligt att, såsom föreslagits, införa beskattningsregler,
vilka i verkligheten blev normerande för stiftelseinstitutet
i materiellträttsligt hänseende. Man föregrep härigenom det ställningstagande,
som borde ske på grundval av resultatet av den pågående utredningen
rörande allmän pensionsförsäkring och den av riksdagen begärda
utredningen om pensionsstiftelsernas rättsliga ställning och därmed sammanhängande
frågor. Thulebolagen avstyrkte därför, att frågan om rätt
till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse och därmed sammanhängande
spörsmål närmare reglerades i kommunalskattelagen, innan de fria
stiftelsernas civilrättsliga ställning blivit föremål för utredning och lagstiftning.

Jag övergår härefter till att redogöra för vad remissinstanserna anfört
beträffande olika detaljer i förslaget.

Kommitténs förslag att såsom villkor för avdragsrätt för av fysisk person,
handels- eller kommanditbolag gjord avsättning till pensionsstiftelse
skall gälla, att medlen överförts till stiftelsen kontant eller på därined
jämförligt sätt, har tillstyrkts eller i allt fall lämnats utan erinran av

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

samtliga över betänkandet hörda statliga myndigheter och personalorganisationer
samt åtskilliga näringsorganisationer. Avstyrkande yttranden
har avgivits av Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförening,
Sveriges grossistförbund, näringslivets skattedelegation, Svensk industriförening,
Svenska företagares riksförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Skånes samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare
och handelskamrarna i Gävle och Karlstad.

Ett längre gående krav på kontant överföring av medel till pensionsstiftelser
än kommittén föreslagit har förordats av överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län.

Försäkringsinspektionen uttalar, att inspektionen till fullo förstod de
skäl som föranlett kommittén att i ett förslag om ny permanent lagstiftning
ta in en kategoriklyvning. Det förekom nämligen otvivelaktigt avsevärda
olikheter mellan skilda företag i fråga om säkerheten av deras förbindelser.
De skatteförmåner, som var förenade med pensionsavsättningar
till stiftelser, var av sådan omfattning att samhället borde överväga vissa
villkor i fråga om kvaliteten av dessa avsättningar från synpunkten av de
intressen de skulle tjäna. Men en metod, som innebar diskrimination mot
småföretagen såsom fallet var med den föreslagna, borde man enligt inspektionen
helst inte föra in i en ny lagstiftning.

Om handelsbolag, kommanditbolag och fysiska personer i en ny permanent
lagstiftning skulle förvägras rätt att annat än vid överföring av
kontanter eller värdehandlingar av viss bonitet göra skatteavdrag för avsättningar
till stiftelser, syntes rättvisan fordra, att enahanda villkor skulle
gälla även för aktiebolag och liknande företagsbildningar. I själva verket
fanns det starka allmänna skäl för en sådan regel, vilket också hade
understrukits av kommittén. Å andra sidan syntes inspektionen övervägande
skäl tala för att i varje fall inte nu rekommendera ett krav på
överföring av kontanta medel eller liknande tillgångar såsom förutsättning
för att aktiebolag och liknande företagsbildningar skulle få åtnjuta
avdragsrätt för avsättningar till pensionsstiftelser.

Därefter anföres att konsekvensen av dessa synpunkter skulle närmast
bli den, att handelsbolag, kommanditbolag och fysiska personer borde erhålla
samma rätt som föreslagits för aktiebolag att göra avdrag för sådana
överföringar till pensionsstiftelser, vilka dokumenterats genom överlämnande
av skuldebrev. Emellertid kunde befaras att detta alternativ, som
från rättvisesynpunkt var tilltalande, skulle kunna medföra allvarliga
olägenheter. Denna senare lösning skulle nämligen i så måtto innebära
en nyhet, att det därmed blev fastslaget att ifrågavarande småföretag
hade en rätt, som f. n. åtminstone var tvivelaktig. Det var svårt att förutse
vad verkningarna härav kunde bli. Dock var det inte uteslutet att en
dylik regel kunde föranleda en rik flora av nya fria stiftelser, som, genomsnittligt
sett, skulle vara vida svagare än vad som motsvarade medeltalet

334

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

för de bundna och fria stiftelser som nu fanns. Även om, som inspektionen
förutsatte, vissa åtgärder vidtogs för att förstärka länsstyrelsernas personella
kapacitet med hänsyn till dessa organs utvidgade tillsynsfunktion,
kunde en sådan utveckling ändå i praktiken lätt föranleda, att övervakningen
blev helt otillräcklig. Även med hänsyn till de förändringar på
pensionsområdet, som kunde föranledas av pensionsutredningens förslag,
skulle en dylik expansion framstå såsom olämplig. En ansvällning på
detta område kunde eventuellt också vålla vissa olägenheter med hänsyn
till den ekonomiska stabiliteten.

Någon rationell utväg ur detta dilemma syntes inte kunna anges annat
än på grundval av en framtida utredning. I avvaktan på det praktiska
resultatet av dels dessa överväganden och dels pensionsutredningens arbete
ville inspektionen, trots betänkligheter, inte motsätta sig kommitténs förslag,
som syntes ha stöd i skattemyndigheternas praktiska erfarenhet.

Sveriges köpmannaförbund anför följande.

Förslagets krav på överlämnande i form av kontanter, aktier, obligationer eller
därmed jämförliga tillgångar till ett värde motsvarande den gjorda avsättningen
till pensionsstiftelse för personal i enskild firma, anser sig förbundet icke kunna
biträda. Dylika bestämmelser skulle eventuellt utgöra ett incitament till aktiebolagsbildning
men skulle också kunna bli ett verkligt hinder för lösandet av
personalens pensionsfråga. I många fall gäller det till åren kommen personal,
som av hälsoskäl icke kan erhålla pension genom försäkring eller för vilken
dylik pensionering skulle ställa sig orimligt dyrbar. Det är dock bättre, att pension
ordnas i någon form, än att den helt uteblir. Naturligtvis bör stiftelse i
enskild firma stå under tillsyn samt styrelse och stadgar för stiftelsen finnas,
och de anställda vara representerade i styrelsen. Därjämte måste ordentlig redovisning
och revision krävas — revision gärna genom auktoriserad revisor. Men
ha alla dessa villkor uppfyllts, bör avsättning också få ske i form av skuldebrev,
såvida ej den skattskyldiges ekonomiska ställning är sådan, att skuldebrevet
uppenbarligen är värdelöst. Ett skuldebrev från en enskild person, som svarar
med allt sitt gods, är ofta långt värdefullare än ett skuldebrev från ett aktiebolag.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation yttrar, att med tanke
på det klart vitsordade behovet av rörelsekapital för den mindre företagsamheten
och de speciella åtgärder, som tid efter annan vidtagits för att
underlätta för dessa företag att täcka sitt kapitalbehov, det inte kunde
vara riktigt att dessa i huvudsak mindre företag med enklare företagsformer
inte skulle ha rätt att på samma sätt som aktiebolag inom rörelsen
behålla det kapital som behövdes för pensionering av de anställda. Organisationen
ville här förorda, att ett system utarbetades innebärande samma
möjligheter för dessa företag att avsätta till pensionsstiftelser inom företagen
som kommitténs förslag beredde aktiebolagen.

Liknande uttalanden göres av övriga näringsorganisationer som avstyrkt
kommitténs förslag i nu förevarande del.

Som redan berörts förordar några remissinstanser en mer vidsträckt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 335

skyldighet att kontant eller på därmed jämförligt sätt överföra medel till
pensionsstiftelse.

Sålunda framhåller överståthållarämbetet, att företagare som verkställt
avsättningar till pensionsstiftelse, finansiellt sett herett sig en förmån i
förhållande till sådana, som ordnat pensionering för sina anställda genom
försäkring. Från konjunkturpolitisk synpunkt skulle därför vara befogat
att sterilisera så stor del av avsättningarna, som i genomsnitt motsvarade
företagarnas andel vid försäkringspensionering.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar att, om för avdragsrätt för till pensionsstiftelse
överförda medel inte fordrades kontant eller likvärdig utbetalning
även för i aktiebolagsform bedrivna företag av familjebolags
karaktär, det kunde befaras att rätten till pension i många fall blev illusorisk.
Länsstyrelsen anför vidare.

Frestelsen för företagsledningen att i någorlunda god tid före pensionsålderns
inträde avskeda personal måste ju bli stark, då härigenom uppnås att en endast
med enkel revers garanterad utfästelse att utgiva pension aldrig behöver infrias.
Av samma skäl bör, i motsats till vad kommittén föreslagit, varken fysisk person
eller familjebolag tillerkännas rätt att låna och i rörelsen disponera medel
tillhörig pensions- eller annan personalstiftelse. Tänkbart torde också vara att
ordna frågan om garantien för förpliktelsernas fullgörande efter alternativa linjer.
Företagarna skulle eventuellt kunna få välja mellan att antingen kontant
inbetala medel till pensionsstiftelse eller att tillförsäkra sina anställda oantastbar
pensionsrätt.

Mot det ovan anförda kan resas den invändningen, att företagen i regel icke
torde vara benägna att definitivt avhända sig medel för pensions- och liknande
ändamål och att pensionsavsättningarna sålunda skulle bli mindre omfattande
än hittills. Om företagen emellertid gives möjlighet att på annat sätt, d. v. s.
genom införande av en klausul om oantastbarhet, undgå sådan belastning, torde
det icke behöva befaras, att sådana företag, som verkligen önska ordna sina
anställdas pensionsfråga, skulle behöva avstå härifrån av likviditetsskäl. Den
minskning i frekvensen i avsättningarna, som likväl möjligen kan tänkas inträda,
torde ej behöva vålla betänkligheter, då pensionsavsättningar, som företagen
icke anse sig vilja omgärda med tillräckliga garantier, ha föga värde för de
anställda.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som erinrar om att länsstyrelsen tidigare
ifrågasatt skyldighet att till stiftelse överföra en viss del av avsättningen
i form av kontanter eller därmed jämförliga tillgångar, framhåller att vad
i betänkandet anförts inte rubbade denna ståndpunkt. Någon anledning
att i förevarande hänseende behandla de skilda kategorierna av företagare
olika syntes inte föreligga. Möjligen skulle mindre stränga krav kunna
uppställas beträffande sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilka
inte var »familjebolag». Att göra åtskillnad mellan fysiska personer med
ordnad bokföring och familjebolag syntes däremot inte motiverat.

Endast riksförsäkringsanstalien har — dock endast vad beträffar bundna
stiftelser — avstyrkt kommitténs förslag att såsom villkor för avdragsrätt

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

för av andra skattskyldiga än fysiska personer, handels- och kommanditbolag
gjord stiftelseavsättning generellt skall gälla, att enkelt skuldebrev
å det avsatta beloppet överlämnats till stiftelsen. Riksförsäkringsanstalten
erinrar om att en bunden stiftelses fordran hos stiftaren enligt gällande
bestämmelser uppstod i och med att bolagsstämmas beslut att överföra
medel till stiftelser i särskild ordning registrerats. Något krav på att skuldebrev
utfärdats eller överlämnats till stiftelsen hade inte uppställts. Då den
av kommittén föreslagna förutsättningen för avdrag för medel, som avsatts
till bunden stiftelse, kom att medföra en komplicering av dessa stiftelsers
förvaltning utan att från kontrollsynpunkt något vanns, ställde sig
riksförsäkringsanstalten avvisande till förslaget i vad avsåg sådana stiftelser.

I frågan huruvida för avdragsrätt bör krävas att utfästelse om pension
är grundad på oantastbarhetsprincipen har endast överståthållarämbetet
uttalat en från kommitténs förslag avvikande mening.

Sedan överståthållarämbetet erinrat om att kommittén, som dock i princip
ansag att oantastbarheten borde gälla såsom villkor för avdragsrätt,
funnit det betänkligt att lösa frågor av den art och storleksordning, varom
nu var tal inom ramen för en skattelagstiftning, anför ämbetet vidare.

Även om överståthållarämbetet i och för sig kan ansluta sig till vad kommittén
sålunda uttalat, synes dock icke hinder böra möta att i skattelagstiftningen
intaga bestämmelser om de förutsättningar under vilka avdrag vid beskattningen
skall medgivas för avsättning till pensionsstiftelse. Snarare synes avsaknaden
av allmänna bestämmelser på ifrågavarande område mana till viss försiktighet
och böra föranleda införandet i skattelagstiftningen av restriktiva avdragsregler.
Om icke ens i ett högkonjunkturläge de nuvarande avsättningarna för de anställdas
pensioner kunna säkerställas, föreligger så mycket större anledning att
betrakta åtminstone avsättningar för de antastbara pensionerna såsom synnerligen
osäkra. Vid beskattningen bör därför enligt överståthållarämbetets mening
avdrag icke medgivas för framtida kostnader, vilkas omfattning måste anses
vara diskutabel. Den sekundära följden härav, nämligen att pensioneringen endast
kommer att uppbyggas i den mån samhällsekonomien tillåter detta, kan
rent av anses vara eftersträvansvärd. Spörsmålet om pensionsfrågans lösning och
den omständigheten, att de statliga pensionerna icke äro oantastbara, torde icke
ha något direkt samband med förevarande beskattningsfråga. Här må även framhållas,
att pensionsfrågan kan komma att lösas på sådant sätt, att företagarna
endast skola bidraga till de anställdas pensionering. Enligt överståthållarämbetets
mening böra skattereglerna därför redan nu utformas på grundval av oantastbarhetsprincipen,
vilket ju icke hindrar en utvidgning av avdragsrätten, om
pensioneringen löses efter förmånligare linjer.

Gentemot den föreslagna bestämmelsen att avdragsrätt föreligger endast
för avsättningar för pensioner som är grundade på av vederbörande företag
gjorda bindande utfästelser har några remissinstanser riktat erinringar.
Sålunda förklarar sig försåkringsinspektionen, som intet hade att

337

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

erinra mot att endast avsättningar för pensioner som byggde på bindande
utfästelser blev avdragsgilla vid beskattningen, vara tveksam om lämpligheten
att nu i skattelagstiftningen uppställa ett krav på att pensionsutfästelserna
måste ha gjorts av företaget och inte fick vara gjorda av
stiftelsen. Inspektionen ville erinra om att det förekom två olika typer av
fria pensionsstiftelser, nämligen dels stiftelser som övertog vederbörande
företags pensioneringsverksamhet och sålunda själva gjorde pensionsutfästelser
och dels stiftelser som endast skulle trygga pensioner från företaget.
Den förra formen torde vara den vanligaste. Den civil- och konkursrättsliga
ställningen för dessa två olika stiftelsetyper var inte fullt klar.
Det torde bl. a. därför vara svårt att göra något generellt uttalande om
vilken av de två typerna som var den ändamålsenligaste. Här borde dock
nämnas att endast sådana stiftelser, som själva åtagit sig pensionsförpliktelser,
torde kunna försätta vederbörande företag i konkurs. Med hänsyn
till att rättsläget sålunda var oklart och en närmare reglering i lag
av stiftelseinstitutet torde kunna väntas inom en inte alltför avlägsen framtid,
syntes det försäkringsinspektionen knappast vara lämpligt att man
genom bestämmelser i skatteförfattningarna nu länkade utvecklingen i en
viss riktning i fråga om valet av stiftelsetyp. Inspektionen fann övervägande
skäl tala för att avdragsrätt skulle finnas oberoende av om utfästelsen
gjorts av vederbörande företag eller av stiftelsen.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att enligt 8 § pensionsstiftelselagen
skulle pensionsreserven för bunden pensionsstiftelse avse inte blott utfäst
utan jämväl faktiskt — d. v. s. utan stöd av utfästelse utövad pensionering.
Hit räknades periodiskt återkommande utbetalningar från vederbörande
bolag till anställda efter avgång från tjänst och till efterlevande
efter anställda, för såvitt inte särskilda omständigheter kunde anses föranleda
till antagandet, att utbetalningarna avsågs skola pågå allenast under
kortare tid. Som exempel på här avsedda periodiska utbetalningar kunde
nämnas dyrtidstillägg, som beslutades med från år till år fastställda belopp
att utgå å pensioner från bolaget, eller å pensioner, som från annat
håll — exempelvis på grund av försäkring — tillkom förutvarande anställda
eller efterlevande till sådana anställda. Med hänsyn till att pensionsstiftelses
förmögenhet jämlikt samma lagrum inte fick nedbringas under
belopp, som svarade mot stiftelsens pensionsreserv, kunde bolaget inte ur
stiftelsen bereda sig gottgörelse för pensionsutgifter förrän stiftelseförmögenheten
uppnått sådan storlek, att täckning förefanns även för kapitalvärdet
av bolagets faktiskt utövade pensionering. Kommitténs förslag skulle
innebära, att aktiebolag, som utövade pensionering i enlighet med vad
nu sagts, inte skulle kunna erhålla skattefrihet för avsättning, som erfordrades
för säkerställande av denna pensionering. En sådan ordning
torde inte kunna anses tillfredsställande.

22 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

338

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

Skånes handelskammare anför.

Kommitténs förslag — ■— — innebär enligt handelskammarens mening en
onödig och ur vissa synpunkter olämplig skärpning av kravet på utfästelsens
karaktär. Särskilt när det gäller tillskott till utgående pensioner eller medgivande
av pensionsrätt till sådana personalkategorier, som icke normalt bruka
erhålla pension, är det förklarligt, om företagen iakttaga en viss försiktighet med
att giva utfästelsen en civilrättsligt klart bindande karaktär i förhållande till
varje särskild ifrågakommande befattningshavare. Det kan ligga närmare till
hands att lita till sedvänja eller mera allmänt formulerade pensionsbestämmelser.
--- _ Den föreslagna skärpningen kan sålunda enligt handelskammarens uppfattning
vara ägnad att åstadkomma en restriktiv effekt på företagens möjlighet
att ordna pensionsfrågan för ytterligare grupper av anställda eller att sörja för
en viss anpassning av pensionerna till penningvärdesförändringar. Handelskammaren
vill därför föreslå, att den i kommunalskattelagen upptagna föreskriften
i nu berörda hänseende bibehålies.

I samma riktning uttalar sig Kooperativa förbundet. Förbundets yttrande
åberopas i sin tur av Försäkringsanstalterna Folket och Samarbete.

Flertalet statliga myndigheter, som avgivit yttrande över betänkandet,
har tillstyrkt eller i allt fall inte anfört erinringar mot kommitténs förslag
att pensionsstiftelse hos familjeföretag inte får ha till ändamål att bereda
pension till huvuddelägare. Avstyrkande yttranden har avgivits av kommerskollegium,
försäkringsinspektionen, riksförsäkringsanstalten och länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands och Malmöhus län. Vad beträffar
övriga remissinstanser har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av Svenska sparbanksföreningen, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Rikslörbundet
landsbygdens folk och Tjänstemännens centralorganisation.

Från remissyttrandena i denna del torde följande få här återges.

Överstäthållarambetct, som förklarar sig i princip ansluta sig till vad
kommittén anfört och föreslagit i fråga om de s. k. familjebolagen, framhåller
att det främst var denna företagsform som skapat förutsättningar
för skatteflyktsåtgärder av olika slag. Enligt de av kommittén föreslagna
bestämmelserna skulle avsättningar kunna verkställas för andra anställda
än aktieägare och dessa närstående personer, vilket överståthållarämbetet
fann vara en avgjord och nödvändig förbättring i förhållande till nu gällande
beskattningsregler. Måhända kunde ifrågasättas införandet av en
bestämmelse, som möjliggjorde pensionering av anställda aktieägare i sådana
familjebolag, som helt likställt sig med de egentliga aktiebolagen,
d. \. s. sådana bolag, som lämnat skälig utdelning och anpassat aktiekapitalet
efter rörelsens omfattning. Härvid fick emellertid även i bolaget
redovisad fordran å aktieägare och dessa närstående beaktas. Emellertid
torde en dylik bestämmelse komma att medföra svåra bedömningsproblem
och föranleda skattetvister. Med hänsyn härtill och då dylika familjebolag
torde vara rätt fåtaliga, ville överståthållarämbetet förorda kommitténs
förslag.

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att länsstyrelsen anslöt sig till
kommitténs förslag i vad avsåg mindre familjebolag. Inom företag av sådan
storlek att den naturliga organisationsformen var aktiebolaget kunde det
däremot i många fall verka stötande, om familjebolag med avseende å
rätten till skattefri avsättning för pensioneringsändamål skulle komma i
sämre ställning än i övrigt likartade företag utan anställda intressenter.
Detta gällde framför allt de fall då ett flertal intressenter hade anställning
hos bolaget eller då de anställda aktieägarna innehade förhållandevis ringa
del av bolagets aktier. Kommitténs motiveringar härvidlag var emellertid
av sådan art, att länsstyrelsen inte ansåg sig kunna föreslå någon bestämmelse
som kunde undanröja sagda inadvertens.

Kooperativa förbundet säger sig vara tveksamt om inte den av kommittén
i princip förordade lösningen skulle vara att föredraga, nämligen att
familjeföretag inte skulle äga åtnjuta avdrag för avsättning som avsåg
att bereda pension till dem som hade ett avgörande inflytande i företaget.

Av de remissinstanser som avstyrkt kommitténs förslag yttrar riksförsäkringsanstalten
följande.

Som framgår av 1 § lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser skall bunden pensionsstiftelse vara antingen allmän och avse
alla nuvarande eller förutvarande anställda och deras efterlevande eller särskild
och avse nuvarande eller förutvarande innehavare av vissa eller vissa slag av
befattningar och efterlevande till sådana befattningshavare. Det torde därför enligt
nuvarande civilrättsliga bestämmelser icke vara medgivet, att i samband med
bildande av bunden pensionsstiftelse besluta sådan ändamålsbestämning för stiftelsen,
som enligt kommitténs förslag — det tillagda stycket i punkt 6 av anvisningarna
till 53 § kommunalskattelagen — skall fordras för att familjebolag
skall komma i åtnjutande av skattefri avsättning till densamma. Ej heller lärer
möjlighet föreligga för bunden pensionsstiftelses styrelse att vid mottagande av
till stiftelsen avsatta medel med bindande verkan göra förbehåll om medlens
användning för annat ändamål än det i pensionsstiftelselagen angivna. Ett genomförande
av kommittéförslaget i nu berört hänseende torde följaktligen medföra,
att inga avsättningar från familjebolag till bunden pensionsstiftelse bleve avdragsgilla
vid taxeringen. En naturlig följd skulle sannolikt bliva, att familjcbolagen
framdeles vid stiftelsebildning ej komme att välja den bundna stiftelseformen.

Då de bundna pensionsstiftelserna erbjuda större trygghet för de anställda än
de fria stiftelserna, synes det icke rimligt att lojala familjebolag, som anordnat
pensionering av sina anställda och till tryggande härav bildat bunden pensionsstiftelse,
skola avstängas från möjligheten att erhålla skattefria avsättningar till
stiftelsen.

Försäkringsinspektionen förklarar sig inte känna sig övertygad om lämpligheten
att uppställa den av kommittén föreslagna specialregeln beträffande
familjebolag. Det borde observeras att någon särskild inskränkning
inte föreslogs i dessa bolags rätt att göra avdrag för löner, utgående pensioner
eller pensionsförsäkringspremier för anställda huvuddelägare. Det
enda villkoret för alt sådan avdragsrätt skulle finnas och för att det inte

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

skulle anses föreligga en förtäckt vinstutdelning torde vara att förmånerna
i fråga stod i rimligt förhållande till det arbete inom företagen vederbörande
utförde. På motsvarande sätt fanns möjlighet att belasta räkenskapernas
passivsida med en pensionsskuld motsvarande kapitalvärdet av
upplupen oantastbar egenpension till huvuddelägare i familjebolag. Under
nu angivna förhållanden syntes det vara föga motiverat att ställa avsättning
till en pensionsstiftelse för sådan delägare i en särställning. Risken
för ett kringgående av dubbelbeskattningsbestämmelserna torde inte vara
större vid avsättningar till en pensionsstiftelse än vid exempelvis en pensionering
genom försäkringsbolag eller understödsförening. Då enligt kommitténs
förslag avdragsrätt inte fanns för avsättningar till andra stiftelser
än sådana som stod under tillsyn, syntes det inte heller vara någon större
risk för att stiftelseavsättningar för pensionering av huvuddelägarna i ett
familjebolag i fortsättningen kom att kunna missbrukas på annat sätt.
Framhållas må vidare, att familjebolagen i stor utsträckning torde utgöras
av små eller medelstora företag. Såsom ovan framhållits har småföretagen
ofta finansieringssvårigheter. Detta förhållande talade också för att de
inte borde förhindras att lösa pensionsfrågorna för huvuddelägarna i sådana
former, som tillät ett bibehållande av pensioneringskapitalet i rörelsen.

Kommitténs förslag led också av den nackdelen, att det i många enskilda
fall blev oklart, huruvida nu ifrågavarande specialbestämmelse var tillämplig
eller ej.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att med nuvarande beskattningsregler
kunde ägaren av ett rörelsedrivande aktiebolag taga ut företagets hela
vinst i form av lön utan att taxeringsmyndigheterna hade möjlighet att med
framgång ingripa på grund av svårigheten att fastställa i vad mån lönen
var rimlig i förhållande till utfört arbete. Avstod företagaren från en del
av denna lön till förmån för en pensionsstiftelse, kunde detta innebära så
påtagliga fördelar för företagets anställda, att hinder inte borde uppställas
av skattetekniska skäl. Befarade missbruk borde kunna förhindras genom
ökade befogenheter för kontrollmyndigheten.

Sveriges grossistförbund anser att kommittén inte förebragt bärande skäl
för att undantaga huvuddelägare i familjebolag från den rätt till pensionering
via stiftelse som de äger enligt nu gällande lagstiftning. Kommitténs
förslag härom grundade sig, framhåller förbundet, på de förmenta möjligheter
till missbruk som kunde uppstå antingen genom att delägare endast
formellt men inte reellt var anställd i företaget och uttog företagets vinst
i form av lön eller pension eller genom att delägare, som aktivt arbetade i
företaget, tillförsäkrade sig en oskäligt stor pension. Gällande rättspraxis
hade emellertid lagt klara hinder i vägen för utnyttjande av någon av dessa
möjligheter. Eventuellt skulle denna praxis kunna ytterligare stödjas genom
en bestämmelse, som direkt angav maximigränsen för godtagbar pensionsförpliktelse
åt huvuddelägare. En pensionering via stiftelse av huvuddel -

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ägare i ett företag efter dessa riktlinjer var enligt förbundets mening ett väl
så legitimt behov som motsvarande pensionering av andra anställda i företaget
och förbundet kunde inte finna att kommittén anfört något verkligt
motiv mot att även detta behov tillgodosågs. Vad kommittén anförde om
att huvuddelägare, som verkligen hade för avsikt att pensionera sig själva,
kunde göra detta genom pensionsförsäkringar vittnade om ett alltför litet
hänsynstagande från kommitténs sida till frågan om företagens likviditet.

Näringslivets skaitedelegation, som yttrar sig i samma riktning, framhåller
att ett stadgande, överensstämmande med det kommittén föreslog,
men avseende allenast sådana familjebolag, som huvudsakligen bedrev förvaltningsverksamhet,
måhända kunde vara lämpligt från den synpunkten,
att myndigheternas kontrollarbete därigenom skulle underlättas medan å
andra sidan någon risk för nämnvärda skadeverkningar å näringslivet knappast
behövde befaras.

Delegationen hemställde, att det i sista stycket punkt 6 av anvisningarna
till 53 § föreslagna stadgandet måtte utgå eller givas allenast nyssnämnda
begränsade räckvidd.

Sveriges köpmannaförbund säger sig finna kommitténs förslag vara en
både upprörande och onödig diskriminering. Om det gällde en aktivt arbetande
person, för vilken pensionen begränsats till vad som kunde anses utgöra
normal pension i förhållande till utgående löneförmåner och dessa
varit av rimlig storleksordning i förhållande till arbetsinsatsen, och om
stiftelsen stod under tillsyn och hade en ordnad redovisning med betryggande
revision, borde enligt förbundets mening hinder inte möta för aktieägare
att få pension från sitt eget bolags pensionsstiftelse.

Sveriges akademikers centralorganisation anför.

• För de fria yrkesutövarna är pcnsioneringsfrågan ett betydelsefullt och svårlöst
problem. Anledningen härtill är att med nuvarande regler angående försäkringsbolagens
och understödsföreningarnas medelsplacering ingen någorlunda värdebeständig
pensioneringsform står till förfogande för dem. Den fortgående inflationen
har kraftigt urholkat värdet av gjorda pensionsavsättningar, varigenom en
så stor osäkerhet uppstått, att det snarast är regel att den fria yrkesutövaren för
sig och sin familj saknar ett rimligt pensionsskydd. Enda sättet att komma till
rätta med detta problem synes vara att öppna en möjlighet till en mer värdebeständig
pensionsform. Till den del pensionsförsäkringen är en ren riskförsäkring
kan den (lock för närvarande icke ersättas på annat sätt. Den torde däremot,
till den del den utgör ett sparande, åtminstone i viss utsträckning lämpligen kunna
ersättas med avsättning till en pensionsstiftelse inom den egna verksamheten.

På grund bärav föreslår SACO, att avsättning till pensionsstiftelse skall kunna
ske även för huvuddelägare i familjeföretag samt egna företagare. De av kommittén
uttalade farhågorna för skattemissbruk synes icke motiverade, om krav
uppställes på dels att pensionsstiftelsen står under länsstyrelsens tillsyn enligt
lagen om tillsyn över stiftelser, dels att avdragsrätt för avsättning i här avsett
fall inte skall föreligga med mindre det avsatta beloppet överförts till stiftelsen
i form av kontanta medel, värdepapper eller liknande. (I praktiken torde det i

342 Kungl. Maj:ts proposition nr 100

stor utsträckning bli fråga om sådana värdepapper, som kan beräknas vara relativt
värdebeständiga.)

Även Svenska företagares riksförbund anser att enskild näringsidkare
bör kunna trygga sin pensionering genom avsättningar till pensionsstiftelse.

En permanent begränsning av rätten till avdrag för avsättning i huvudsaklig
överensstämmelse med nu gällande tillfälliga bestämmelser på sätt
kommittén föreslagit tillstyrkes eller lämnas utan invändningar i det helt
övervägande antalet yttranden. Vid detta ståndspunktstagande har i några
fall framförts förslag om vissa modifikationer. Avstyrkande yttranden har
avgivits av kommerskollegium, näringslivets skattedelegation, Sveriges grossistförbund,
Sveriges redareförening, Kooperativa förbundet, Thulebolagen,
Skånes handelskammare samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Kammarrätten framhåller, att ett genomförande av de av kommittén
föreslagna restriktivare bestämmelserna beträffande avskrivning å inventarier
och värdering av varulager torde komma att medföra en tendens till
ökade avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser, även om de
av kommittén nu föreslagna begränsningarna i rätten till avdrag för avsättningar
till sådana stiftelser genomfördes. Kammarrätten ansåg det därför
vara av stor vikt, att den föreslagna nya översynen jämförelsevis snart
kom till stånd. Såsom ett provisorium ansåg kammarrätten de föreslagna
begränsningarna i avsättningsrätten kunna godtagas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län erinrar om att länsstyrelsen i annat sammanhang
hävdat att avdragsmöjligheterna såvitt gällde andra företag än
familjebolag borde göras så liberala som möjligt. Länsstyrelsen hade därför
hyst en viss tvekan i fråga om begränsning av avdragsrätten. Den av
kommittén företagna utredningen hade givit vid handen, att viss överavsättning
även med de nu gällande provisoriska avdragsreglerna möjliggjorts
bland annat på grund därav att avdragsrätten i tillämpningen kommit att
huvudsakligen avse s. k. antastbara pensioner, innebärande att företagen
fick tillgodogöra sig avdrag även för personal som slutade sin anställning
innan pensionsrätt inträtt. Någon inskränkning av avdragsrätten på denna
grund hade inte ifrågasatts av kommittén. Vidare borde bemärkas, att den
sedan 1951 gällande provisoriska lagstiftningen innefattade en begränsning
i avdragsrätten av i stort sett samma omfattning som den nu föreslagna,
samt att det egentliga syftet med denna tillfälliga begränsning varit att förhindra
avdrag för kostnader som belöpte på framtiden. På grund av nu
anförda omständigheter hade länsstyrelsen även för sin del ansett kommittéförslaget
böra accepteras i berörda hänseende.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att TCO under beaktande
av den i betänkandet gjorda jämförelsen mellan tillräckligheten av

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

det s. k. investeringsskattetaket jämfört med de belopp som enligt en beräkning
av den försäkringstekniska reserven var erforderlig vid pensionsförsäkring
anslöt sig till kommitténs förslag.

Överståthållarämbetet uttalar, att den av kommittén föreslagna schablonmetoden
i flertalet fall torde lämna för vid marginal i förhållande till den
faktiska pensionsskulden. Detta torde kunna leda till att företag, som ordnat
pensionering genom försäkring och således endast hade årliga kostnader
för densamma, bildade pensionsstiftelser för att komma i åtnjutande
av övervärdet såsom skattefri reservering; en sådan reservering måste emellertid
anses vara obehörig. Överståthållarämbetet fann det därför vara angeläget
att schablonavdraget beräknades på en högre medelanställningsålder
än 25 år.

Försäkringsinspektionen framhåller bl. a. att, även om investeringsskattetaket,
såsom kommittén påpekat, lämnade visst utrymme för förskottsavsättningar,
vilket av flera skäl var önskvärt, detta utrymme blev mindre
ju mer företagen övergick till att lämna oantastbara pensioner.

Därefter anföres att det emellertid måste hävdas, att önskemålet att överkonjunkturer
inte stimulerades genom en liberal lagstiftning i detta stycke
måste tillerkännas en hög prioritet. Även för företagen och för de anstallda
måste vidmakthållande av ekonomisk stabilitet framstå såsom ett angeläget
intresse. Med hänsyn härtill syntes övervägande skäl tala för en tämligen
snäv begränsning. Det borde också framhållas, att en sådan begränsning
av taket kunde ge vissa företag ett incitament att överväga en utsträckning
av sina pensionsanordningar till nya grupper - något som måste te sig
tacknämligt med hänsyn till att stora kategorier löntagare fortfarande var
i avsaknad av anordningar för sin pensionering.

Begränsningen fick dock inte drivas längre än att tillräckligt utrymme
fanns för att göra avsättning för redan upplupna förpliktelser. För det
övervägande flertalet fall innebar förslaget också att taket blev något högre
än vad som motsvarade detta minimikrav.

För flertalet fall fanns sålunda ett visst utrymme för förtidsavsättningar.
Det kunde emellertid förefalla rimligt att ännu något mera allmänt bereda
visst utrymme för sådana förtidsavsättningar under goda år. Av detta skäl
ville inspektionen inte motsätta sig, att taket något jämkades uppåt, förslagsvis
till en nivå 10 procent högre än den av kommittén föreslagna.

Näringslivets skattedelegation, som enligt vad i det föregående berörts i
första hand yrkar att lagstiftningsåtgärder på förevarande område för narvarande
får anstå, yttrar.

I vad mån företagen anses böra beredas möjlighet att under goda vinstår på förband
få täcka sina pensionsförpliktelser är beroende av en avvägning mellan, å
ena sidan, företagens och de anställdas intresse av pensionsförpliktelsernas säkerställande
och, å andra sidan, det fiskaliska intresset på kort sikt. Vid den avvägning
i berörda hänseende, som låg till grund för statsmakternas år 1950 fat -

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

tade beslut, varigenom reglerna för beräkningen av det s. k. kommunalskattetaket
fastställdes, tillerkändes intresset av pensionsförpliktelsernas säkerställande sådan
prioritet, att obegränsad avdragsrätt medgavs för avsättningar, avsedda att på förhand
täcka vid avsättningstillfället befintliga pensionsförpliktelser. Trots att frågan
nu liksom för 4 år sedan gäller en permanent för normala förhållanden avsedd
författning, har pendeln vid den förnyade avvägning företagsbeskattnings ommittén

företagit slagit så helt om, att ingen möjlighet principiellt ansetts böra
medgivas företagen att på förhand säkerställa sina pensionsförpliktelser. Om så
är, att de enligt reglerna för beräkningen av kommunalskattetaket meddelade bestämmelserna
ansetts bereda så liberala avsättningsmöjligheter att fiskala och
tilläventyrs även konjunkturpolitiska skäl påkallade en viss begränsning därav,

synes dock gränslinjen hava bort uppdragas med större moderation.---Vi

vilja vidare erinra om, att vid utformningen av civilrättsliga bestämmelser på
forevarande område lagstiftarna funnit angeläget att genom fastställande av vissa
säkerhetsmarginaler bereda pensionstagarna skydd. Sålunda stadgas i 8 § sista
stycket lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser den 18 juni
1937, att vid beräkning av stiftelsens pensionsreserv det enligt försäkringstekmska
grunder fastställda kapitalvärdet av pensionsförpliktelserna skall ökas med
/io. I konsekvens härmed synes under alla förhållanden åtminstone den uppmjukningen
av förevarande beskattningsregler böra vidtagas, att avdragsgilla avsättningar
medgivas med 110 procent av investeringsskattetaket.

Kooperativa förbundet, som granskat kommitténs förslag mot bakgrunden
av det av kommittén förordade kravet på bindande utfästelse för avdragsrätt,
uttalar att kommitténs förslag i och för sig måste betraktas som rimligt.
Sett i sammanhang bl. a. med sociallagstiftningen tedde det sig emellertid
diskutabelt. Förbundet syftade härvid främst på de konsekvenser,
som inkomstprövningen inom folkpensioneringen och vissa närstående
understödsformer kunde medföra. Inom många företag, även sådana
med god personalvård, uteslöts lägre inkomsttagare i företagens pensioneringsplan
av den anledningen, att tjänstepensionering åt dessa ofta på
giund av inkomstprövningen blev oekonomisk.

Enligt kommitténs förslag kunde avsättning endast göras för pensionsavsättningar,
som svarade mot gjorda bindande utfästelser. Emellertid
kunde företaget genom kategoriklyvningen ådraga sig en dold pensionsskuld,
för vilken avdragsgill avsättning rätteligen borde medgivas. Förmän,
verkmästare, butiksföreståndare och andra arbetsledare, vilka hörde till
kategorien med pensionsutfästelse, befordrades nämligen ofta till sådan
befattning först vid tämligen framskriden ålder. Om hela pensionskostnaden
skulle bestridas under tiden från befordran till pensionsåldern, kunde
denna kostnad bli så hög, att en rekrytering bland förtjänta obefordrade
försvårades. Det syntes därför vara i princip riktigt att företaget fick göra
avdiagsgill avsättning, som avsåg att till en normal nivå nedbringa pensionskostnaderna,
när anställd, som saknade pensionsrätt eller endast hade
xätt till pension med belopp, som inte föranledde minskning av folkpension,
vid framskriden ålder befordrades till befattning med pensionsrätt.

Det låg i sakens natur att frågan inte gärna kunde lösas genom att som

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

försäkringstekniskt antagande införa »befordringsfrekvens» el. dyl. Förbundet
var därför inte i stånd att anvisa någon lösning, som förenade det
här uppställda önskemålet med kommitténs stränga krav. Förbundet hade
emellertid den bestämda uppfattningen, att staten måste taga den konsekvensen
av inkomstprövningen inom folkpensioneringen, att företagen fick
erforderlig rörelsefrihet för anpassning till densamma. Det torde därför
vara starkt motiverat att på ett eller annat sätt mjuka upp de av kommittén
ställda kraven.

Kommerskollegium säger sig inte vilja bestrida, att förslaget kunde vara
berättigat från konjunkturpolitisk synpunkt, men det kunde ifrågasättas
om det socialpolitiskt sett var lämpligt att denna begränsning gjordes beständig.

Sveriges grossistförbund uttalar, att kommitténs förslag i jämförelse med
kommunalskattelagens bestämmelser gick i en för de anställdas intressen
klart negativ riktning. Fördelen med sistnämnda bestämmelser hade varit
att företagen under särskilt goda år kunnat göra stiftelseavsättningar, som
tryggat inte bara redan upplupna utan också på kommande år belöpande
pensionskostnader, vilka eljest vid en eventuell försämring av företagsresultatet
kanske skulle komma att förbli otäckta. Det kunde från dessa
utgångspunkter starkt ifrågasättas, om den av konjunkturpolitiska skäl
motiverade begränsning av taket för avsättningarna, som kommittén föreslog,
över huvud taget hörde hemma i den permanenta skattelagstiftningen
och om den inte i stället borde, liksom hittills, hänvisas till en temporär
beredskapslagstiftning.

Även Skånes handelskammare, som betonar värdet av kommunalskattelagens
vidsträckta avsättningsmöjligheter från resultatutjäinningssynpunkt,
uttalar sig i samma riktning. Thulebolagen förordar, därest en begränsning
anses önskvärd, en förlängning av giltighetstiden av nu gällande tillfälliga
bestämmelser.

Det i betänkandet gjorda uttalandet, att det förhållandet att ett företag
avsatt medel till en fri pensionsstiftelse inte borde förhindra att företaget,
i allt fall intill dess stiftelsens förmögenhet uppgick till ett belopp motsvarande
den aktuella pensionsskulden, medgavs avdrag för direkt utbetalda
pensionskostnader, har föranlett erinringar i några utlåtanden.

Övcrståthållarämbetet yttrar, att uttalandet inte syntes helt klarlägga avdragsrättens
omfattning, överståthållarämbetet ville här endast upptaga
spörsmålet för det fall, då utfästelser gjorts av stiftelse och avsättning
verkställts till ett belopp motsvarande den aktuella pensionsskulden. Om
bolaget därefter bestred årliga pensionsutgifter, innebar avsättningen till
stiftelsen en fondbildning, som i verkligheten kunde vara för hög. För det
fall att pensioneringen sedermera helt ordnats genom försäkring med årliga
premier, som erlades av bolaget, förelåg en obehörig fondbildning, som inte

346

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

skulle kunna upplösas förrän bolaget upphört med sin verksamhet. Enligt
överståthållarämbetets uppfattning borde dessa frågor ägnas ytterligare
uppmärksamhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker, att ett företag syntes ha möjlighet
att kringgå bestämmelserna om maximering av avsättningar till pensionsstiftelser
därigenom att rörelsen belastades med löpande pensionsutbetalningar
och pensionspremier ehuru stiftelsekapitalet genom avsättningar
uppnått maximalt belopp. Detta skulle kunna undvikas om en bestämmelse
infördes av innebörd att pensions- och premieutbetalningar, som
skulle tryggas genom stiftelsen, också skulle påföras stiftelsen vid utbetalningen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att enligt länsstyrelsens mening
kommitténs tillkännagivna uppfattning beträffande frågan huruvida
företag, som bildade pensionsstiftelser, borde åläggas att föra samtliga pensioneringskostnader
över stiftelsen, inte syntes helt övertygande. Även om
en bestämmelse av sådan innebörd skulle medföra, att åtskillnad i berörda
hänseende borde göras mellan bundna och fria stiftelser, torde denna omständighet
inte böra föranleda större betänkligheter. Då stiftelser av den
senare typen väl alltjämt kom att bli de vanligaste, skulle en föreskrift, som
stadgade ett enhetligt förfaringssätt i fråga om pensioneringskostnader, för
vilka avsättning skulle få ske, i vart fall underlätta granskningsarbetet.

Samtliga över betänkandet hörda remissinstanser med undantag av riksförsäkringsanstalten
har tillstyrkt eller i allt fall inte riktat erinringar mot
kommitténs förslag att fria pensionsstiftelser skall stå under länsstyrelsens
tillsyn enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftelser. I åtskilliga yttranden
uttalas emellertid tvivel om att den föreslagna tillsynen blir tillräckligt
effektiv.

Riksskattenämnden förklarar sig finna det vara i hög grad erforderligt
att kontroll ordnades över användningen av de fria pensionsstiftelsernas
medel. Om det därvid var tillräckligt med den kontroll, som kunde åstadkommas
genom länsstyrelsernas försorg i samband med tillsynen, kunde
möjligen vara tveksamt. Det var dock en avgjord förbättring i jämförelse
med nuvarande förhållanden, att pensionsstiftelserna obligatoriskt ställdes
under tillsyn enligt lagen om tillsyn över stiftelser.

Överståthållarämbetet säger sig finna det vara synnerligen angeläget att
någon form av allmän kontroll tillskapades av de i de fria pensionsstiftelserna
uppsamlade betydande beloppen. Ämbetet anslöt sig därför i princip
till kommitténs förslag.

Därefter anföres att vad kommittén uttalat angående omfattningen av
den granskning, som länsstyrelsen jämlikt 1929 års lag om tillsyn över
stiftelser borde verkställa, inte föranledde någon erinran i sak från överståthållarämbetets
sida. Förutsättning för att det allmänna i fråga om till -

347

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

synen över stiftelser skulle godtaga sådana former för medelsplacering som
i förhållande till stiftaren godkändes såsom grundande avdragsrätt vid beskattning,
var emellertid att i stiftelselagen föreskrevs att tillsynen för
pensionsstiftelsernas del skulle ske efter delvis andra grunder än eljest.
Den av kommittén förordade översynen av 1929 års lag kunde emellertid
väntas först om ett par år föranleda ändrad lagstiftning. Därest vad kommittén
i denna del föreslog skulle genomföras dessförinnan, erfordrades
därför såsom ett provisorium införande i stiftelselagen av en undantagsföreskrift
i fråga om kontrollen över pensionsstiftelsernas medelsplacering.
Det fick tilläggas, att enligt ämbetets praxis pensionsstiftelsernas medelsplacering
kontrollerades vare sig medlen utgjordes av reversfordringar å
stiftaren eller av andra slag av tillgångar.

Försäkringsinspektionen erinrar om att inspektionen i tidigare sammanhang
förordat en civilrättslig lagstiftning om fria pensionsstiftelser. Därvid
hade inspektionen anfört, att det syntes angeläget att man övervägde frågan
om att undantagslöst ställa de fria pensionsstiftelserna under tillsyn av
lämplig myndighet. Försäkringsinspektionen hade sedermera förordat att
tillsynen över bundna pensionsstiftelser och understödsföreningar förlädes
till försäkringsinspektionen, som var ett organ specialiserat på »yttre» tillsyn
och inte var belastat med några administrativa huvuduppgifter som
motsvarade riksförsäkringsanstaltens befattning med sjukkasseväsendet
och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Härigenom skulle bl. a.
administrativa fördelar vinnas och samhället inom ett och samma organ
erhålla en mera samlad överblick än hittills över olika förekommande privata
pensionsanordningar.

Sedan försäkringsinspektionen understrukit angelägenheten av att bl. a.
frågan om stiftelseformen och övervakningen av stiftelser blev utredd, framhåller
inspektionen att i avvaktan på dessa överväganden och vad de kunde
föranleda företagsbeskattningskommitténs direkta förslag att avdragsrätt
inte skulle medges för avsättningar till en fri pensionsstiftelse med mindre
stiftelsen stod under tillsyn av länsstyrelsen och fått sina stadgar fastställda
av denna myndighet syntes vara utomordentligt väl motiverat. Under förutsättning
att länsstyrelserna för ändamålet hade eller fick tillgång till erforderlig
personell kapacitet torde härigenom garantier kunna erhållas mot
missbruk av pensionsstiftelsernas tillgångar och möjlighet öppnas att snabbt
sätta in rättsliga åtgärder mot dem, som var ansvariga för eventuella obehöriga
transaktioner. Försäkringsinspektionen tillstyrkte därför denna del
av kommitténs förslag.

Justitiekanslersämbetet yttrar, att den reglering av kontrollen som föreslagits
var av provisorisk natur och såvitt justitiekanslersämbetet kunnat
bedöma gav förslaget inte anledning till någon erinran. En viss tvekan liadc
dock yppat sig, om kontrollen möjligen gjorts alltför ingående. Det skulle
nämligen vara beklagligt, om kontrollbestämmelser som måhända kunde

348

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

undvaras ledde till att företag in. fl., som eljest var intresserade av att bilda
pensions- och andra personalstiftelser, underlät grunda sådana stiftelser.
Justitiekanslersämbetet, som blott hade ringa kännedom om den av länsstyrelserna
utövade tillsynen över stiftelser, exempelvis effektiviteten därav,
och ej heller ägde någon kunskap om de synpunkter, som från näringslivets
sida kunde anläggas å hithörande spörsmål, ansåg sig inte kunna göra något
uttalande, i vilket eller vilka hänseenden den föreslagna kontrollen kunde
mildras. Ämbetet ville emellertid förorda, att denna fråga gjordes till föremål
för så allsidigt övervägande som möjligt under ärendets fortsatta beredning.

En annan fråga rörande kontrollen, som ämbetet uppmärksammat och
som i någon mån hade beröring med den nyss nämnda, gällde behovet av
en central instans för vägledning vid anordnandet av kontrollen och vinnandet
av enhetlig tillämpning därav. Härvid kunde främjas önskemålet
att framgå med försiktighet vid kontrollen.

Näringslivets skattedelegation förklarar sig intet ha att erinra mot att de
fria stiftelserna, på sätt kommittén föreslog, de facto bringades in under
länsstyrelsernas tillsyn enligt 1929 års tillsynslag, om ock en dylik åtgärd
inte i och för sig var påkallad beträffande åtskilliga pensionsstiftelser, vilka
genom sin fasta organisation, redovisning inför de pensionsberättigade och
andra omständigheter torde skapa fullt tillfredsställande trygghet i berörda
avseende.

Däremot syntes det ligga lika mycket i företagens och stiftelsernas som i
länsstyrelsernas intresse, att den fortlöpande kontroll rörande fullföljandet
av stiftelsernas ändamål beträffande varje pensionsberättigad som kommittén
föreslog inte bands av stela föreskrifter och vid obligatoriska formulär
utan lämpades efter det med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall föreliggande behovet. En obligatorisk skyldighet för en fast organiserad
pensionsstiftelse, avseende 1 000-tals pensionsberättigade, att varje år till
länsstyrelsen överlämna specifikation för envar, till vilken pensionsutbetalning
skett, angående fullständigt namn, hemvist, bostadsadress och under
året uppburen pensionsförmån, skulle bli förenat med betydande arbete,
medan värdet från kontrollsynpunkt av en så omfattande specifikation föreföll
mycket tvivelaktigt. Det torde vara praktiskt taget omöjligt att göra
den till föremål för annat än en ytlig stickprovskontroll. Enligt delegationens
mening syntes befogenhet böra beredas länsstyrelserna att, då skäl
därtill förelåg, anordna kontrollen på annat sätt än enligt de allmänna riktlinjer,
som i detta hänseende kunde bliva föreskrivna. En i många fall praktisk
anordning syntes vara att vederbörande befattningshavare hos länsstyrelsen,
med de tidsintervaller, som i varje särskilt fall ansågs lämpliga,
efter överenskommelse med stiftelsen bereddes tillfälle taga del av dess
räkenskaper.

Kooperativa förbundet framhåller, att den föreslagna tillsynen i flertalet

349

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

fall visserligen torde bli alltför svag — centralisering till en i försäkringsmässiga
frågor mera sakkunnig myndighet skulle av den anledningen vara
att föredraga — och i andra fall vara helt onödig. Det senare gällde utan
tvivel den av Kooperativa förbundet bildade Konsumentkooperationens pensionsstiftelse,
vilken sannolikt var den största i landet. Den föreslagna tillsynen
torde emellertid få betraktas som ett steg i rätt riktning och kunde
inte vålla välskötta stiftelser sådana som den nämnda någon kännbar
olägenhet. Förbundet ville understryka kommitténs önskan att den av riksdagen
begärda utredningen om pensionsstiftelsernas rättsliga ställning snarast
kom till stånd.

Inte heller övriga hörda näringsorganisationer har haft något att erinra
mot den föreslagna tillsynen.

Riksförsäkringsanstalten, som i likhet med kommittén anser ett stort
behov av kontroll av de fria pensionsstiftelserna föreligga, yttrar att med
hänsyn till begränsningen av kommitténs uppdrag kommittén inte haft
annat alternativ än att föreslå tillsyn av de fria pensionsstiftelserna enligt
1929 års tillsynslag. Sättet, på vilket tillsynen ordnades, var givetvis av den
största betydelse och torde fordra mera ingående överväganden än dem
kommittén gjort. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening talade starka
skäl för att tillsynen av de bundna och fria stiftelserna förlädes till en
gemensam central myndighet. Det torde ligga inte blott i det allmännas
utan även i företagens och de anställdas intresse, att kontrollen av stiftelsernas
förvaltning blev så långt ske kunde likformig samt att bedömandet
av olika problem — bl. a. i samband med avsättning till stiftelse och
användandet av stiftelsernas tillgångar -— fick största möjliga enhetlighet.

Landsorganisationen i Sverige uttalar, att såsom villkor för avdragsrätt
borde uppställas kravet att pensionsstiftelse hade styrelse och att de anställda
var representerade i styrelsen.

Frågan om utformningen av övergångsbestämmelserna till de av kommittén
föreslagna författningsändringarna har uppmärksammats i ett flertal
yttranden.

Kammarrätten framhåller, att kommittén förutsatt att beträffande äldre
stiftelse med ändamål att tillgodose såväl pension som annan personalvård
skattereglerna för pensionsstiftelser skulle gälla, om det huvudsakliga syftet
var att bereda pension. Kammarrätten ville emellertid ifrågasätta, om inte
i sådana fall en uppdelning borde ske efter en linje, överensstämmande med
vad kommittén förordat beträffande äldre pensionsstiftelser, vilkas ändamålsbestämning
inte överensstämde med kommunalskattelagens föreskrifter.
Direkta stadganden syntes vidare erforderliga därom att rätten till avdrag
för ytterligare avsättningar till äldre stiftelser skulle vara beroende
av att dessa stiftelser ställdes under tillsyn.

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

I anledning av kommitténs uttalande att hinder inte borde föreligga för
företag att, då en äldre pensionsstiftelse inte uppfyllde de föreslagna nya
bestämmelserna, bilda en ny stiftelse ifrågasätter länsstyrelsen i Västernorrlands
län, huruvida inte möjlighet borde lämnas öppen för taxeringsmyndighet
att vägra avdrag för avsättning till ny stiftelse, därest den äldre
stiftelsen genom att ställas under tillsyn och genom vederbörlig försäkran
av stiftelsens styrelse skulle anses fylla de i kommunalskattelagen uppställda
kraven. Härigenom skulle t. ex. vinnas, att sådana stiftelser, som
bl. a. avsåg pensionering av aktieägare, kom under vederbörlig kontroll.

Flera remissinstanser — däribland kammarrätten, riksskattenämnden,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån, näringslivets skattedelegation,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Thulebolagen — anmärker
att äldre stiftelser, som inte uppfyllde ändamålsbestämningen i den
föreslagna nya lydelsen av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen,
blev oinskränkt skattskyldiga. Sålunda anför Thulebolagen.

Genom den föreslagna bestämmelsen i punkt 6 andra stycket av anvisningarna
till 53 | kommunalskattelagen komma pensionsstiftelser, i vilkas ändamål ingår
att bereda pension åt någon eller efterlevande till någon, vilken genom eget eller
anhörigas innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i familjeföretag,
att falla utanför begreppet pensionsstiftelse. Detta medför, att stiftelsen
blir skattskyldig till stat och kommun såsom stiftelse i allmänhet för all inkomst
och dessutom till staten för förmögenhet. Då en sådan konsekvens av förslagets
utformning uppenbarligen icke varit avsedd och för övrigt måste anses orimlig,
torde, om förslaget i förevarande del skall genomföras, ett tillrättaläggande böra
ske vid författningstextens slutliga redigering.

Riksskattenämnden, länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands och
Jämtlands län, Sveriges grossistförbund, Sveriges lantbruksförbund och
handelskammaren i Gävle påpekar behovet av bestämmelser till klarläggande
av frågan i vad mån avsättning till äldre stiftelse, som avser att bereda
pension jämväl till huvuddelägare, framdeles skall inverka på beräkningen
av högsta tillåten avsättning enligt de nya bestämmelserna. Grossistförbundet
framhåller sålunda, att enligt förbundets mening innebar
kommitténs förslag att redan förut gjorda avsättningar för pensionering av
huvuddelägare först skulle tagas i anspråk för pensionering av andra anställda
innan ytterligare avsättning fick ske för dessas räkning. Då en
dylik retroaktiv effekt enligt förbundets mening var förkastlig och väl knappast
heller avsedd, fordrades ett klart förtydligande på den punkten. —
Länsstyrelsen i Jämtlands län anmärker, att kommittén inte vidrört problem,
som torde kunna uppstå i samband med dispositionen av medel, som
nu fanns hos pensionsstiftelser med avsättningar huvudsakligen för huvuddelägaren.
Länsstyrelsen ansåg att kommittén inte hade bort lämna behandlingen
av dessa frågor helt åsido.

Näringslivets skattedelegation yttrar följande.

351

Iiungl. Maj:ts proposition nr 100

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna torde redan gjorda avsättningar
få användas till skälig pension åt huvudaktieägare i enlighet med hittills gällande
praxis men däremot bliva ytterligare avsättningar icke avdragsgilla, även om de
utgå till fullgörande av ett mellan bolaget och huvudaktieägare träffat bindande
avtal. För undvikande av uppenbart obilliga och för rättskänslan stötande verkningar
av den föreslagna författningsändringen bör under alla förhållanden en
sådan övergångsbestämmelse meddelas, att de avsättningar bli avdragsgilla, som
erfordras för fullgörande av avtal, gällande vid författningsändringens ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att det förhållandet att de
nya bestämmelserna rörande pensionsstiftelser föreslagits träda i kraft vid
1956 års taxering inte borde få medföra, att familjebolag vid 1955 års taxering
erhöll avdrag för avsättningar till pensionsstiftelser med ändamål att
tillgodose anställda aktieägares pensionering.

Slutligen torde få återges ett påpekande av formell natur.

I anledning av det av kommittén föreslagna stadgandet i punkt 6 av anvisningarna
till 53 § kommunalskattelagen att stiftelsens återstående medel
skall användas på visst i anvisningarna angivet sätt, inte blott såsom för
närvarande då stiftelsen upphör, utan även »då det icke längre finnes någon,
vars rätt till pension på grund av tjänst skall tillgodoses av stiftelsen» yttrar
näringslivets skattedelegation bl. a., att stadgandets ordalag uppenbarligen
icke gav utrymme för den uppfattning, som i motiveringen kommit
till uttryck. Även de mest tillfälliga förhållanden kunde enligt stadgandets
ordalag åberopas såsom grund för dess tillämpning. En omformulering av
stadgandet var enligt delegationens mening nödvändig. Det skulle exempelvis
kunna kompletteras genom att man efter orden »tillgodoses av stiftelsen»
tilläde »och det ej heller kunde förväntas, att sådana pensionsberättigade
komma att finnas».

Departementschefen

Den omständigheten att den av 1953 års riksdag begärda utredningen om
pensionsstiftelsernas rättsliga ställning och därmed sammanhängande frågor
inom kort kommer att igångsättas kan möjligen åberopas som ett skäl
mot att nu företa eu allmän översyn av bestämmelserna rörande den skatterättsliga
behandlingen av avsättningar till dylika stiftelser. Även pågående
utredningar rörande en allmän tjänstepensionering och inledda överläggningar
mellan organisationerna för arbetsmarkadens parter beträffande
arbetarpensioneringen kan med visst fog åberopas mot att i dagens läge
verkställa en sådan översyn.

För egen del finner jag emellertid det nu anförda inte vara av utslagsgivande
betydelse. I likhet med en härutinnan enhällig kommitté och det
helt övervägande antalet remissinstanser finner jag tvärtom avgörande

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

skäl tala för ändrade skatteregler på förevarande område. Det är nämligen
uppenbart att vid en översyn av företagsbeskattningen från konjunkturpolitisk
synpunkt man inte kan lämna pensions- och övriga personalstiftelser
å sido. Härtill kommer det från många håll starkt understrukna
behovet av regler, som förhindrar stiftelseinstitutets utnyttjande i skatteundandragande
syfte. Även den rådande tveksamheten om nuvarande bestämmelsers
innebörd i betydelsefulla hänseenden talar för ändrade och
i möjligaste mån klargörande regler.

Det måste även uppmärksammas, att de inledningsvis omnämnda utredningarna
och överläggningarna visserligen kan, när de slutförts, komma
att motivera en förnyad översyn av skattereglerna, men att det för dagen
inte kan förutses när så blir fallet. Det synes mig inte försvarligt att dröja
med en av andra skäl önskvärd översyn av skattereglerna av den anledningen,
att en framtida utveckling kan i större eller mindre utsträckning
påverka problemställningarna. Jag vill även understryka att åtskilliga av
de nu föreslagna reformerna samtidigt är av beskaffenhet att skapa ökad
trygghet för de anställdas berättigade krav på stiftelsemedlens utnyttjande
för det avsedda ändamålet.

Slutligen må tilläggas, att därest vad jag i det följande förordat i avseende
å ändrade skatteregler godtages, detta inte behöver binda den fortsatta
utvecklingen. Ifrågavarande skatteregler såväl som andra kan självfallet
omprövas, när anledning därtill uppkommer.

Innan jag övergår till en närmare behandling av kommittéförslaget får
jag erinra om att 1950 års skattelagssakkunniga i sitt betänkande om effektivare
taxering (SOU 1954: 24) föreslagit vissa åtgärder i syfte att öka
kontrollen av att utbetalta stiftelsemedel blir beskattade samt av att stiftelserna
i förekommande fall blir beskattade för inkomst och förmögenhet.
Till dessa spörsmål får jag emellertid återkomma senare i samband med
en anmälan av de skattelagssakkunnigas nämnda förslag.

Jag övergår härefter till att behandla de olika huvudpunkterna i förslaget.

Som framgår av den tidigare redogörelsen åtnjutes enligt nu gällande
bestämmelser regelmässigt avdrag för stiftelseavsättning även om medlen
inte överförts kontant eller på därmed jämförligt sätt till stiftelsen. Detta
gäller i allt fall i fråga om avsättningar gjorda av aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Kommittén har vid prövningen av frågan om formen för
medelsöverföringen funnit sig kunna förorda, att stiftelseförmögenheten
alltjämt skulle kunna i regel få innestå såsom fordran hos det företag som
gjort avsättningen, dock endast under förutsättning att fråga var om skattskyldig
beträffande vilken tvekan inte behövde råda om att skulden till
stiftelsen vid behov skulle infrias. Bedömandet av sistnämnda förutsättning
har kommittén på anförda skäl ansett kunna ske endast efter vissa

353

Kungl. Maj ds proposition nr 100

schematiska regler. I enlighet härined förordas att aktiebolag och ekonomiska
föreningar samt andra därmed i beskattningshänseende jämställda
juridiska personer skall tillerkännas denna rätt. I fråga om tysisk person,
kommandit- och handelsbolag har kommittén däremot föreslagit, att för
avdragsrätt skall gälla att medlen kontant eller i form av aktier, obligationer
eller därmed jämförliga tillgångar överlämnats till stiftelsen.

Det helt övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till kommitténs
förslag i denna del. Dit hör samtliga statliga myndigheter och hörda
personalorganisationer samt åtskilliga näringsorganisationer. Från några
håll har dock uttalats önskemål om en ytterligare skärpning av kommittéförslaget.
Andra remissinstanser åter har yrkat att samtliga skattskyldiga
skulle äga avdragsrätt på samma villkor som aktiebolag och ekonomiska
föreningar.

Vad först angår önskemålen om en mer vidsträckt skyldighet att kontant
eller på därmed jämförligt sätt överföra medel till stiftelse, synes mig
övervägande skäl tala för att inte kräva sådan skyldighet av aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Avsättningar till pensionsstiftelser i sådana
företag sker regelmässigt — bortsett från vissa fall av avsättningar avseende
huvuddelägare — i ett klart pensioneringssyfte och genomsnittligt
föreligger här genom de i lag givna föreskrifterna om revision, vinstutdelning,
likvidation m. m. en hög grad av trygghet för att skulden till
stiftelse skall infrias. De önskemål, som från taxeringsmässiga synpunkter
kan föreligga att även av aktiebolag eller ekonomiska föreningar för
avdragsrätt kräva kontant överföring av medlen helt eller delvis, synes i
allt fall för närvarande böra stå tillbaka för angelägenheten av att inte
lägga hinder i vägen för en önskvärd utveckling av de anställdas pensionering.
Det synes inte heller enligt min mening böra ifrågakomma att
ställa strängare kraV beträffande vissa typer av bolag eller föreningar.
.lag har med det sagda inte velat göra gällande, att det inte i särskilda
fall kan inträffa att även bolag och föreningar inte infriar stiftelseskulden.
Att göra rätten till avdrag utan kontant överföring beroende på prövning
i varje särskilt fall måste dock, som kommittén uttalat, vara uteslutet.

På anförda skäl kan jag inte biträda ett längre gående krav på kontant
avsättning än kommittén förordat.

T de yttranden, i vilka förordats att för fysiska personer samt handelsoch
kommanditbolag borde föreliggå samma förutsättningar för avdragsrätt
som för aktiebolag och ekonomiska föreningar, har gjorts gällande
att ett krav på överföring av medel i form av kontanter eller därmed jämförliga
tillgångar skulle utgöra ett hinder för lösandet av de anställdas
pensionsfråga. Köpmannaförbundet har sålunda som sin mening uttalat att,
om stiftelsen ställdes under tillsyn, betryggande revision av stiftelsen ordnades
och de anställda var represertterade i stiftelsestyrelsen, hinder inte
borde möta alt medge fysiska personer samt handels- Och kommanditbolag
23 — Hihalig till riksdagens protokoll 1!)öö. I sand. Nr 100

354

Kanyl. Maj.ts proposition nr 100

avdrag även om blott ett skuldebrev utfärdats, såvida ej den skattskyldiges
ekonomiska ställning var sådan att skuldebrevet uppenbarligen var
värdelöst.

Härtill vill jag genmäla, att de skäl kommittén anfört mot alt generellt
medge avdragsrätt för stiftelseavsättningar, vilka dokumenterats allenast
genom överlämnande av skuldebrev, enligt min mening är bärande. Här må
endast erinras om att en av fysisk person bedriven verksamhet är intimt
knuten till hans person; verksamheten upphör eller övergår i andra händer,
när han avlider. YTid överlåtelse av verksamheten är det intet som
hindrar att förvärvaren inte övertager ansvaret för de av överlåtaren ingångna
förpliktelserna. Det är också mycket vanligt att den enskilde
rörelseidkaren är verksam och uttager lön i sitt företag intill sitt frånfälle.
Vad beträffar handels- och kommanditbolag är gränsen mellan enskild
firma och sådant bolag ofta svävande. I praktiken är det därför understundom
svårt att avgöra om ett visst företag utgör enskild firma eller
bolag. Exempel härpå utgör det fall, då ett handelsbolag i verkligheten
övergår till att bli enskild firma i samband med att bolagsdelägare avgår.
Någon egentlig skillnad förefinnes inte mellan en enskild rörelseidkare
och två eller flera i handelsbolagets form samarbetande fysiska personer.
Med hänsyn till de förmåner, som är förenade med stiftelseavsättningar
i rån skattesynpunkt, måste det allmänna ha krav på att de gjorda avsättningarna
i största möjliga utsträckning verkligen kommer till användning
tör avsett ändamål. Jag delar också försäkringsinspektionens mening, att
en stadgad rätt för förevarande skattskyldiga att åtnjuta avdrag för avsättning
mot allenast en revers kan föranleda en rik flora av nya stiftelser,
som genomsnittligt sett är vida svagare än medeltalet av nu befintliga
stiftelser; en sådan utveckling skulle inte främja de anställdas intresse
och är inte heller önskvärd från konjunkturpolitisk synpunkt.

Det är inte heller en framkomlig väg att, som köpmannaförbundet synes
förutsätta, låta avdragsrätten i förevarande avseende vara beroende på
provning i varje särskilt fall. Jag vill tillägga, att även om stiftelse ställes
under tillsyn in. m., såsom förutsättes i köpmannaförbundets yttrande,
detta på intet vis ökar garantin för att ett till stiftelse överlämnat skuldebrev
utgör en verklig förmögenhetsöverflyttning. I vad mån så är fallet,
är helt beroende på den skattskyldiges framtida ekonomiska ställning.
EU bedömande härav ligger utom ramen för det möjliga.

I anledning av den från vissa näringsorganisationer framförda invändningen
att kommitténs nu förevarande förslag ställer vissa företag sämre
än andra från ren kapitalförsörjningssynpunkt, vill jag endast framhålla,
att rätten till avdrag för stiftelseavsättningar måste i första hand bedömas
som en fråga på pensioneringsplanet och inte som en möjlighet att skattefritt
bevara vinstmedel inom företagen. Därtill konmier att, som kommittén
påpekat, medlen inte definitivt undandrages de berörda företagen;

355

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO

dessa har alltid möjlighet att genom lån mot betryggande säkerhet disponera
stiftelseförmögenheten i verksamheten.

Av det sagda framgår, att jag inte anser mig böra biträda förslaget att
i nu förevarande avseende jämställa fysiska personer samt handels- och
kommanditbolag med aktiebolag och ekonomiska föreningar.

1 anledning av länsstyrelsens i Örebro län förslag att företagen alternativt
skulle få välja mellan att antingen kontant inbetala medlen till stiftelsen
eller att tillförsäkra de anställda oantastbar pensionsrätt, får jag
anföra. Om det senare alternativet väljes, skulle visserligen därmed följa
större säkerhet för att de anställda får ut sin pension eller den på anställningstiden
belöpande pensionen, dock endast om stiftelsen verkligen disponerar
över häremot svarande medel vid den aktuella tidpunkten. Skulle
förmögenheten utgöras endast av en revers på stiftarföretaget, kan den
omständigheten att pensionsrätten är oantastbar inte i och för sig skapa
större trygghet för att rätten till pension verkligen infrias.

Av det anförda framgår att jag biträder vad kommittén förordat.

Kommitténs förslag att i det fall, då till stiftelse avsatta medel skall
innestå såsom fordran hos det avsättande företaget, såsom villkor för avdragsrätt
skall gälla att enkelt skuldebrev å det avsatta beloppet överlämnats
till stiftelsen har avstyrkts av riksförsäkringsanstalten under hänvisning
till att en bunden stiftelses fordran hos stiftaren enligt gällande
bestämmelser uppstår i och med att bolagsstämmas beslut att överföra medel
till stiftelsen i särskild ordning registreras. Enligt riksförsäkringsanstaltens
mening skulle därför förslaget endast komplicera de bundna
stiftelsernas förvaltning utan att något vanns från kontrollsynpunkt.

I anledning härav får jag anföra följande.

Det är riktigt, att sedan bunden stiftelse registrerats en stiftelsens fordran
gentemot stiftaren uppkommer då denne beslutar överföring av medel
till stiftelsen. Något krav på kontantöverföring eller överlämnande av
skuldebrev uppställes däremot inte i 1937 års lag. Jag finner emellertid
för egen del att detta inte utgör något avgörande skäl mot att krav på
skuldebrev upprätthålles även i fråga om bunden stiftelse för rätt till
skatteavdrag. Det är från taxeringsmyndigheternas synpunkt ett starkt
önskemål med så enhetliga regler som möjligt. Och då man inte kan
frånfalla kravet på skuldebrev när det gäller fria stiftelser, synes samma
krav böra gälla beträffande bundna stiftelser. Några egentliga olägenheter
härav synes knappast behöva uppkomma.

Vad kommittén uttalat i fråga om ränta å stiftelseskulden föranleder inte
någon erinran från min sida. I anledning av kommitténs uttalande att avdrag
bör medgivas för skälig ränta å skuld till stiftelse även om stiftelsens
förmögenhet uppgår till sådant belopp, att avdrag för ytterligare stiftelse -

356

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

avsättning inte är medgivet vid inkomsttaxeringen, vill jag endast tillägga
att vid beräkning av tillåten avsättning bör självfallet ränta, som under
beskattningsåret eller tidigare överförts till stiftelsen, jämställas med vanlig
stiftelseavsättning och sålunda ingå i stiftelseförmögenheten.

I syfte att skapa en mer tillfredsställande ordning än för närvarande har
kommittén föreslagit att avdrag får åtnjutas endast för medel, som erfordras
för att säkerställa pensioner grundade på bindande utfästelser. Utfästelserna
skall anknyta till för de anställda utfärdade pensionsbestämmelser.
Enligt förslaget behöver utfästelsen emellertid inte avse oantastbar
pensionsrätt.

För egen del finner jag kommitténs förslag, som är ägnat att skapa
ordning och reda, väl motiverat. Därvid har jag även beaktat att, därest
en högsta gräns för tillåten avsättning fastställes, denna låter sig tillförlitligen
beräknas allenast på grundval av föreliggande utfästelser. Vad angår
frågan om krav bör uppställas på oantastbara pensioner, kan väl sägas
att detta från vissa synpunkter skulle vara önskvärt. Jag anser emellertid
att kommittén anfört övertygande skäl för sin uppfattning att det för närvarande
inte är möjligt att införa denna princip i skattelagstiftningen.
Då överståthållarämbetet nu förordat att avdragsreglerna bör utformas
på grundval av oantastbarhetsprincipen, är sålunda detta ett yrkande som
jag inte kan biträda. Jag vill emellertid — i likhet med kommittén —
Understryka att utvecklingen inom området för de anställdas pensionering
kan framdeles motivera en omprövning av skattereglerna på denna
punkt.

Försäkringsinspektionen har ifrågasatt lämpligheten av att i skattelagstiftningen
uppställa ett krav på att pensionsutfästelsen skall lämnas av
företaget och inte av stiftelsen. Enligt inspektionen var inte klarlagt vilket
som var det mest ändamålsenliga. Det skulle därför knappast vara lämpligt
att genom bestämmelser i skattelagstiftningen länka utvecklingen i
viss riktning.

Ehuru kommitténs förslag får anses endast innefatta en bekräftelse av
vad som på denna punkt torde ha åvsetts med nu gällande bestämmelser,
vill jag likväl förorda, att den föreslagna föreskriften att utfästelse skall
ha lämnats av företaget utgår. Ett slutligt ställningstagande till förevarande
spörsmål bör anstå i avvaktan på det närmare klarläggande av de
olika rättsverkningarna vid av företaget eller stiftelsen lämnad utfästelse,
som torde vara att förvänta i samband med den förestående utredningen
rörande pensionsstiftelsernas rättsliga ställning i skilda hänseenden.

Några remissinstanser har riktat invändningar mot att sedvänja enligt
förslaget inte längre får åberopas som grund för yrkande om avdrag för
stiftelseavsättning. Riksförsäkringsanstalten har sålunda framhållit att, då
bunden pensionsstiftelses förmögenhet enligt bestämmelser i pensions -

357

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO

stiftelselagen inte fick nedbringas under belopp, som svarade mot stiftelsens
pensionsreserv — i vilken även kapitalvärdet av faktiskt utövad pensionering
skall inräknas -— stiftarbolaget inte kunde ur stiftelsen bereda
sig gottgörelse för pensionsutgifter förrän stiftelseförmögenheten uppnådde
sådan storlek, att täckning fanns även för kapitalvärdet av bolagets
faktiskt utövade pensionering. Om kommitténs förslag genomfördes, skulle
därav följa att aktiebolag inte skulle erhålla skattefri avsättning för säkerställande
av faktiskt utövad pensionering.

I anledning härav får jag anföra. I fråga om pensionering, som sker
enligt sedvänja, skall vid beräkning av pensionsreserven täckning äga rum
endast för kapitalvärdet av redan utgående pensioner. Enligt gällande bestämmelser
måste för avdragsrätt i allt fall kunna åberopas sedvänja. Föi
kapitalvärdet av framdeles utgående pensioner sker täckning endast i den
mån utfästelse föreligger. Har bolaget börjat utbetala pension i enlighet
med tillämpad sedvänja lärer föreligga en för bolaget juridiskt bindande
förpliktelse att även fortsättningsvis utbetala denna pension. Om kommitténs
förslag genomföres blir följaktligen enda skillnaden den, att bolaget
måste genom utfästelse bekräfta den i realiteten redan föreliggande
förpliktelsen. Det anförda gäller även dyrtidstillägg och andra liknande
kompensationsutbetalningar. Det bör i sammanhanget uppmärksammas
att kommittén upptagit en övergångsbestämmelse av innebörd att avdrag
skall få åtnjutas för att säkerställa pensioner som börjat utgå vid de
föreslagna nya reglernas ikraftträdande.

Av anförda skäl anser jag mig inte kunna godtaga den av riksförsäkringsanstalten
gjorda invändningen.

Ej heller finner jag något verkligt fog ligga i den invändningen, som
från några håll riktats mot förslaget, att detta skulle få en restriktiv effekt
på företagens möjlighet att ordna pensionsfrågan för ytterligare grupper
anställda. Det torde nämligen böra uppmärksammas, att såsom pensionsutfästelse
bör godtagas även sådan utfästelse, som är förenad med villkor
att pension utgår endast i den mån stiftelsens medel därtill förslår.

I anledning av kommitténs uttalande att utfästelse skall anknyta till
för de för företagets anställda utfärdade pensionsbestämmelserna vill jag
tillägga, att innebörden härav inte är att generella bestämmelser måste
gälla för de anställda. Avsikten är endast, att det av utfästelsen eller, om
utfästelsen anknyter till vissa pensionsbestämmelser, av dessa skall framgå
de i varje särskilt fall gällande förutsättningarna för erhållande av pension,
såsom anställningstid, pensionsålder, pensionsförmånernas storlek
in. m.

Enligt gällande bestämmelser är avsättning till pensionsstiftelse avdragsgill
vid den skattemässiga inkomstberäkningen i den mån avsättningen är

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

hänförlig till driftkostnad i den verksamhet varom fråga är. Detta är fallet,
då avsättningen avser att bereda pension till personal, som är eller
varit anställd i verksamheten, eller efterlevande till sådan personal. Härav
följer å andra sidan att vid beräkningen av inkomst av en utav en enskild
firma eller utav ett handels- eller kommanditbolag bedriven verksamhet avdrag
inte får ske för avsättning till tryggande av pension åt ägaren respektive
delägaren. En person kan nämligen uppenbarligen inte vara anställd
i sin egen verksamhet. Kommittén har inte föreslagit någon ändring
i vad nu gäller. För egen del finner jag inte heller skäl att, med den i skattelagstiftningen
intagna ståndpunkten att de förmåner som innehavaren av
enskild firma eller delägaren i ett handels- eller kommanditbolag uppbär
från egen verksamhet, utgör inkomst av rörelse, föreslå någon ändring
härutinnan. Jag kan följaktligen inte biträda det från några håll framförda
förslaget, att innehavaren av enskild firma skulle få åtnjuta avdrag vid
beskattningen för avsättning avseende egen pension.

Av det sagda följer att rätten till avdrag i princip fortfarande endast
hör omfatta avsättning vilken erfordras för att bereda pension till personal,
som är eller varit anställd i företaget, eller efterlevande till sådan personal.
Särskilt övervägande tarvar emellertid frågan huruvida avdragsrätt
alltjämt bör föreligga, då avsättningen avser personer som formellt är anställda
men som i realiteten är ägare helt eller delvis till företaget. Jag
åsyftar här sådana i familjeföretag anställda som genom egna eller anhörigas
aktier eller andelar har ett bestämmande inflytande över företagets
handlande.

Kommittén har vid sin prövning av ifrågavarande spörsmål funnit, att
det med hänsyn till konstaterade missbruk och risken för att vissa familjeföretag
även framdeles missbrukar bestämmelserna är nödvändigt att vidtaga
åtgärder häremot. Beträffande de sätt, varpå missbruk kan ske, hänvisar
jag till vad kommittén anfört.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande att risken för missbruk inte
skulle vara ådagalagd eller att kommittén i allt fall överdrivet denna risk.
Vad därvid anförts innefattar emellertid intet egentligt nytt i förhållande
till vad i kommittébetänkandet redan redovisats. Jag finner därför inte
anledning att närmare ingå på dessa frågor utan begränsar mig till att med
kommittén understryka angelägenheten av åtgärder till förhindrande av
att den för aktiebolag och ekonomiska föreningar förordade avdragsrätten
kan missbrukas av i sådana företagsformer bedrivna familjeföretag. Jag
vill, till undvikande av missförstånd, framhålla att jag med det sagda ingalunda
velat göra gällande varken att missbruk är begränsat till familjebolag
eller att alla familjebolag kan antagas vilja missbruka bestämmelserna.
Men det föreligger erfarenhetsmässigt beträffande så stora grupper
av familjebolag anledning till restriktiva bestämmelser att det inte är möjligt
att i allo jämställa familjebolagen med andra bolag.

359

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Av vissa remissinstanser har även framförts olika förslag i syfte att,
med bibehållen rätt för familjeföretag att vid beskattningen åtnjuta avdrag
för stiftelseavsättning avseende huvuddelägare, förhindra ett obehörigt
utnyttjande av bestämmelserna. De framförda förslagen överensstämmer
med av kommittén prövade och avvisade alternativ. F rämsta skälen
till kommitténs avvisande hållning har varit, att kommittén funnit att
intet av ifrågavarande alternativ medförde tillräcklig trygghet för att avsatta
medel kom till användning för avsett ändamål eller också att inte
godtagbara komplikationer i tillämpningen skulle uppkomma. För egen del
finner jag av kommittén anförda synpunkter bärande och kan alltså inte
biträda något av de framförda ändringsförslagen. Jag ansluter mig i stället
till den av kommittén enhälligt omfattade meningen att familjeföretagen
inte kan med hänsyn till riskerna för missbruk medgivas rätt till avdrag
för stiftelseavsättning för att trygga pension till huvuddelägare. Kommittén
har för sin del förordat att stadgandet gives den innebörden, att
pensionsstiftelse i familjeföretag inte får ha till ändamål att bereda pension
till huvuddelägare eller efterlevande till sådan.

I anledning av förslagets utformning har riksförsäkringsanstalten framhållit,
att enligt de i 1937 års pensionsstiftelselag givna bestämmelserna det
inte var medgivet, att i samband med bildande av bunden pensionsstiftelse
besluta sådan ändamålsbestämning för stiftelsen som enligt kommitténs
förslag skulle fordras för att familjebolag fick komma i åtnjutande av skattefri
avsättning till densamma. Ej heller lär sådan stiftelses styrelse med
bindande verkan kunna göra förbehåll om mottagna medels användning
för annat ändamål än det i pensionsstiftelselagen angivna.

En följd av det av riksförsäkringsanstalten anmärkta förhållandet skulle
följaktligen bli att ett genomförande av kommitténs förslag endast skulle
få åsyftad effekt beträffande fria pensionsstiftelser. Emellertid stannar
inte konsekvenserna vid detta. Just de familjebolag, med tanke på
de inskränkande bestämmelserna tillkommit, skulle fortsättningsvis övergå
till bundna stiftelser och på så sätt kringgå de av skatteflyktsskäl uppställda
reglerna. I realiteten skulle sålunda den åsyftade effekten vinnas
enbart beträffande ekonomiska föreningar. Detta kan inte anses godtagbart.
För egen del vill jag därför i stället förorda en bestämmelse av den innebörden,
att familjeföretag inte må åtnjuta avdrag vid beskattningen för
stiftelseavsättning för att bereda eller trygga pension åt huvuddelägare.
Detta innebär med andra ord, att vid beräkning av avdragsgill avsättning
hänsyn inte tages till pensionsförmån tillförsäkrad huvuddelägare.

Med huvuddelägare bör i enlighet med den av kommittén föreslagna definitionen
förstås en i ett familjeföretag anställd eller efterlevande till sådan
anställd, vilken genom eget eller anhörigas innehav av aktier eller andelar
har ett avgörande inflytande i familjeföretaget. Även om vid beräkning
av tillåten avsättning till pensionsstiftelse i familjeföretag hänsyn inte lår

360

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

tagas till eventuell pensionsutfästelse till huvuddelägare, föreligger med
den av mig förordade begränsningsregeln däremot inte hinder för sådan
pensionsstiftelse att ha till ändamål att bereda eller trygga pension även
till huvuddelägare. Såsom närmare framgår av betänkandet är en på detta
sätt utformad begränsningsregel inte helt invändningsfri, nämligen därför
att mindre nogräknade företag kan på andra anställdas bekostnad tillgodose
huvuddelägares pensionsrätt ur stiftelseförmögenheten, oavsett avdragsgill
avsättning beräknats med hänsynstagande uteslutande till övriga
anställda tillförsäkrade pensionsförmåner. Å andra sidan erhålles ett effektivt
hinder mot att egentliga enmansföretag, mot vilka bestämmelsen i det
■väsentliga riktar sig, förskaffar sig skattefria avdrag för avsättningar, som
i realiteten aldrig skulle komma till användning för avsett ändamål. Det
kan tilläggas, att bestämmelser utformade i enlighet med vad jag nu
förordat inte kan antagas i realiteten medföra något försämrat läge för
anställda, som ej är delägare. Företag, som för närvarande verkligen gör
stiftelseavsättningar för sådana anställdas räkning och inte i huvudsakligt
syfte att ernå skatteförmåner, förhindras inte att fullfölja detta syfte.

Försäkringsinspektionen har uttalat, att i många enskilda fall skulle
bli oklart huruvida avdragsrätt för avsättning till delägare i familjeföretag
föreliggei eller ej. I anledning härav får jag anföra, att varje gränsdragning
självfallet medför vissa svårigheter. Enligt min uppfattning finns det dock
inte anledning anta, att dessa svårigheter skulle bli alltför betydande.
Vad först beträffar begreppet familjeföretag anknyter detta nära till den
i 54 § tredje stycket kommunalskattelagen givna definitionen å familjebolag.
Vid tillämpningen av detta stadgande har utbildats en praxis som
kan vara vägledande även i fråga om stiftelseavsättningar.

Vad härefter angår frågan huruvida en i familjeföretag anställd person
genom eget eller anhörigas innehav av aktier eller andelar skall anses
ha ett avgörande inflytande över företagets handlande, får detta spörsmål
bedömas med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet. Vissa svårbedömda
gränsfall kan därvid givetvis uppkomma. Principen vid avgörandet
bör — såsom kommittén framhållit — vara huruvida den anställde
direkt eller indirekt är en verklig intressent i företaget och att han genom
eget eller anhörigas innehav av aktier eller andelar kan bestämma företagets
handlande. I själva verket torde det väl oftast komma att röra
sig om sådana självklara fall, där samtliga aktier eller andelar äges av
någon eller några personer eller familjer. I mera svårbedömbara gränsfall
finns alltid möjligheten att hos riksskattenämnden inhämta bindande förhandsbesked
huruvida en tillämnad avsättning för delägares pensionering
blir avdragsgill vid taxeringen. Riksskattenämnden kan även verka fölen
enhetlig praxis genom vägledande uttalanden.

Det torde få ankomma på riksskattenämnden att i samband med upprättande
av deklarationsformulär avgöra huruvida för bedömning av yr -

361

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

kande av familjeföretag om avdrag för stiftelseavsättning erforderliga
uppgifter bör avfordras redan å formuläret i fråga.

De nu gällande tillfälliga bestämmelserna om begränsning i rätten till
avdrag för stiftelseavsättning innebär, att avdrag medges intill sådant
belopp, att stiftelsens förmögenhet i princip uppgår till högst värdet av
pensionsskulden (det s. k. investeringsskattetaket). Avdrag får alltså ske
för de på beskattningsåret och tidigare år belöpande pensionskostnaderna.
Däremot är avdrag inte medgivet för s. k. framtida kostnader. I överensstämmelse
med de överväganden kommittén gjort i fråga om övriga
möjligheter till vinstreglerande dispositioner har kommittén föreslagit, att
avdragsrätten bör permanent begränsas i fråga om stiftelseavsättningar.
Förslaget innebär att stiftelses förmögenhet högst får uppbringas till
ett belopp motsvarande det s. k. investeringsskattetaket. Enligt förslaget
får dock företag, som så önskar, beräkna den exakta pensionsskulden
enligt försäkringsteknisk beräkning och åtnjuta avdrag i enlighet därmed.
Det helt övervägande antalet hörda remissinstanser har vid sitt ställningstagande
funnit de av kommittén anförda skälen motivera en permanent
begränsning i avdragsrätten på angivet sätt. Då ett genomförande av
kommitténs förslag är av viss betydelse från de anställdas synpunkt, är
det av särskilt intresse att notera att de hörda personalorganisationerna
ansett sig utifrån sina utgångspunkter kunna godtaga förslaget.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att, om andra möjligheter
till vinstreglerande dispositioner modifieras, en begränsning måste
ske även i förevarande avseende. En av konjunkturpolitiska skäl vidtagen
begränsning måste uppenbarligen gå ut på att förhindra avsättningar som
överstiger företaget åvilande förpliktelser och därför i den mån så är
fallet uteslutande skulle få karaktären av skattefria vinstreserveringar.
Jag finner det därför befogat, att gränsen för medgivet avdrag sättes vid
ett belopp som i princip motsvarar pensionsskulden vid beskattningsårets
utgång.

Från något håll har hävdats att en begränsning i avdragsrätten inte
bör göras permanent med hänsyn till att det från skilda synpunkter är
värdefullt om företagen under goda år på förhand kan täcka en del av
de kommande förpliktelserna. Den av konjunkturpolitiska skäl motiverade
begränsningen bör i stället ges formen av en beredskapslagstiftning. I allt
fall bör, har det framhållits, den uppmjukningen vidtagas, att avdragsgilla
avsättningar medges med 110 procent av investeringsskattetaket.

Vad först beträffar möjligheten att nå en från konjunkturpolitislc synpunkt
erforderlig verkan med tillfälligt insatta bestämmelser har kommittén
påvisat svårigheterna och den bristande effektiviteten i ett system
av denna innebörd. 1 likhet med tidigare överväganden rörande valet

362

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

mellan permanenta och tillfälliga regler förordar jag med kommittén en
permanent begränsningsregel.

Vad härefter angår de framförda önskemålen om en avdragsrätt intill
110 procent av investeringskattetaket får jag anföra följande.

Kommitténs förslag innebär att i författningstexten endast anges de
allmänna principerna för beräkning av högsta tillåtna avsättning medan
däremot intet föreskrives rörande de försäkringstekniska grunder som skall
tillämpas. Denna anordning finner jag praktisk och lämplig. De försäkringstekniska
grunderna kan följaktligen väljas på sådant sätt, att de
i det aktuella fallet erforderliga säkerhetsmarginalerna erhålles. Det kan
enligt min mening inte ifrågakomma alt, utöver de säkerhetstillägg som
möjliggöres genom ett på grund av försäkringstekniska överväganden
träffat val av grunder för beräkningen, medge ytterligare avdrag för samma
ändamål enligt en fix procentsats. Det bör även bemärkas, att underlag
för beräkning av det procentuella tillägget skulle utgöra bl. a. just nyssnämnda
säkerhetstillägg.

I detta sammanhang torde också böra anmärkas, att en beräkning av
den aktuella pensionsskulden med tillämpning av livförsäkringsbolagens
grunder för uträkning av sina reserver och avgifter, vilka grunder det
står företagen fritt att använda, ger ett värde som i stort sett motsvarar
den i pensionsstiftelselagen definierade pensionsreserven. Pensionsreserven
innefattar nämligen intet annat omkostnads- och säkerhetstillägg än de
10 procent varmed de enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder beräknade
nettovärdet på reserven skall höjas.

Av det sagda framgår att något fog för att bestämma gränsen för avdragsgill
avsättning till 110 procent av investeringsskattetaket inte föreligger.
Därtill kommer att reglerna för beräkning av investeringsskattetaket,
såsom kommittén framhållit, är så förmånligt utformade att företag
med normalt sammansatt personalbestånd kan verkställa avdragsgilla
avsättningar som väsentligen överstiger pensionsskulden. De i betänkandet
redovisade undersökningarna, varav framgår att investeringsskattetaket
i de undersökta fallen låg mellan 92 och 35 procent över den försäkringstekniska
reserv, som skulle erfordras vid en pensionsförsäkring, bestvrker
detta förhallande. Om personalen uteslutande eller till övervägande del
består av personer med lägre levnadsålder än 25 år, vilket är ett föga
realistiskt antagande, skulle emellertid reglerna för investeringsskattetaket
kunna ge ett inte fullt tillfredsställande resultat. I dylika extrema
undantagsfall kan företaget emellertid falla tillbaka på den av kommittén
föreslagna möjligheten att genom en försäkringsteknisk utredning styrka
den exakta pensionsskulden.

Av det förut sagda framgår enligt min mening att reglerna för investeringsskattetaket
medger så frikostiga avsättningar att även de av Koo -

36:?

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

perativa förbundet med hänsyn till konsekvenserna av inkomstprövningen
vid folkpensioneringen uttalade önskemålen i huvudsak blir tillgodosedda.

I själva verket har kritik riktats mot bestämmelserna därför att de i
flertalet fall lämnar för vid marginal i förhållande till den faktiska
pensionsskulden och sålunda inte får tillräcklig effekt från de synpunkter,
som främst föranlett deras uppställande. Sålunda har överståthållarämbetet
ifrågasatt att investeringsskattetaket skulle beräknas på en högre
medelanställningsålder än 25 år.

Även om jag i och för sig kan biträda uppfattningen, att bestämmelserna
i vissa fall medger möjligheter till vinstdispositioner i en från rent
konjunkturpolitiska synpunkter inte önskvärd omfattning, anser jag mig
å andra sidan i likhet med kommittén inte kunna förorda en skärpning av
bestämmelserna i förevarande hänseende. Därvid har jag även beaktat,
att det med hänsyn till de relativt små personalbestånd varom fråga understundom
kan vara, bör finnas visst utrymme för att utjämna de påfrestningar
som kan uppstå.

Jag förordar alltså att kommitténs förslag godtages.

1 några remissyttranden har anförts vissa erinringar i anledning a\
kommitténs uttalande att det inte borde föreligga hinder för företag, som
avsatt medel till pensionsstiftelse, att i allt fall intill dess stiftelsens förmögenhet
uppbringats till belopp motsvarande den aktuella pensionsskulden,
åtnjuta avdrag för direkta pensionsutgifter.

Med anledning av vad sålunda förekommit vill jag uttala min anslutning
till kommitténs tillkännagivna uppfattning att de fria pensionsstiftelserna
i likhet med bundna stiftelser principiellt borde uppfattas såsom fondbildningar,
avsedda att trygga de anställdas pensionsrätt. Så länge stiftelsen
inte nått »taket» för tillåten avsättning, kan enligt min mening från
skattemässiga synpunkter inte resas invändningar mot att företaget erhåller
avdrag för direkta pensionsutgifter. Då företagen ofta ligger under
ständig utveckling, stiger gränsen för avdragsgill avsättning automatiskt.
Om företag under sådana förhållanden utbetalar pensionskostnader, innebär
detta endast att utrymmet för stiftelseavsättningar minskar. I de fall,
då företaget går tillbaka och »taket» sålunda blir lägre, borde pensionskostnaderna
rent principiellt bestridas av stiftelseförmögenheten. Det torde
emellertid i praktiken inte vara möjligt för taxeringsmyndigheterna att
vid det tillfälle, då frågan om avdragsrätt för direkt utbetalda pensionskostnader
skall prövas, avgöra huruvida företaget på ett mera varaktigt
sätt gått tillbaka eller om endast eu tillfällig nedgång föreligger. Att uppställa
några särskilda regler för dessa fall låter sig svårligen göra och
torde för övrigt knappast vara erforderligt. I ett läge, där företaget definitivt
inskränker sig, torde det merendels vara ett företagets intresse att
disponera stiftelsens förmögenhet för bestridande av pensionsutgifterna.

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Jag vill i detta sammanhang även erinra om den av kommittén föreslagna
bestämmelsen att då det inte längre finnes någon, vars pensionsrätt skall
tryggas genom stiftelseförmögenheten, denna skall disponeras för allmännyttigt
ändamål. Till sistnämnda spörsmål återkommer jag i det följande.

Även om det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrkt eller
i allt fall intet haft att erinra mot kommitténs förslag om offentlig tillsyn
av de fria pensionsstiftelserna, har i åtskilliga yttranden uttalats tvekan
om värdet av den kontroll, som kunde vinnas genom länsstyrelsernas
tillsyn. Det har även ifrågasatts om inte annat tillsynsorgan borde tillskapas.

För egen del kan jag visserligen dela den meningen, att den föreslagna
tillsynen inte till alla delar kan antas uppfylla anspråken på en effektiv
kontroll, närmast beroende på att 1929 års lag om tillsyn av stiftelser
inte tar sikte på tillsyn av stiftelser av den karaktär varom här är fråga.
Å andra sidan är vissa betydande fördelar förknippade med att tillsynen
ligger hos länsstyrelserna, bl. a. det nära samarbete mellan tillsyns- och
taxeringsmyndigheter som lätt kan etableras. Under alla förhållanden är
läget för dagen det, att något alternativ till en tillämpning av 1929 års
tillsynslag inte kan framföras. Emellertid kan denna fråga vara förtjänt av
fortsatta överväganden och sådana synes lämpligen böra äga rum i samband
med den antydda utredningen rörande pensionsstiftelsernas rättsliga
ställning. I detta sammanhang torde alltså annat inte kunna övervägas
än att såsom villkor för rätt till avdrag vid taxeringen för avsättning
till fria pensionsstiftelser uppställa, att stiftelsen ställts under tillsyn
enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftelser samt att stiftelsens stadgar
fastställts av tillsynsmyndigheten. Ej heller har jag något alt erinra, mot
att ifrågavarande villkor intages i punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
såsom förutsättning för förhandenvaron av en fri pensionsstiftelse.
Härav följer även att äldre fria pensionsstiftelser måste
underkasta sig nämnda tillsyn för att komma i åtnjutande av de för
pensionsstiftelse stadgade undantagen från skattskyldighet.

Avgörande för omfattningen och beskaffenheten av länsstyrelsernas tillsyn
skulle alltså bli bestämmelserna i 1929 års tillsynslag och på grundval
därav utbildad praxis. Några remissinstanser har framfört yrkanden om
ändringar i tillsynslagen eller om utfärdande av vissa föreskrifter för
tillsynen. Detta är emellertid frågor som inte kan bli föremål för prövning
i detta sammanhang. Jag vill dock i anledning av att överståthållarämbetet
ifrågasatt, huruvida inte ett genomförande av kommitténs förslag om
tillsyn förutsätter att i tillsynslagen provisoriskt införes eu undantagsföreskrift
i fråga om kontrollen över pensionsstiftelsernas medelsplacering
med tanke pa de fall, då stiftelsens medel utgöres av en reversfordran,
anföra följande. Av betänkandet synes framgå att kommittén, mot bakgrunden
av att tillsynslagens föreskrifter inte är av tvingande natur utan

365

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

får stå tillbaka för föreskrifter som stiftelsebildaren uppställt, utgått från
uppfattningen, att stiftaren principiellt avgör vilken egendom han vill
tillföra stiftelsen. Vill stiftaren endast överlämna en revers till stiftelsen,
synes kommitténs uppfattning vara att både stiftelsen och tillsynsmyndigheten
— såvitt inte i stiftelsestadgarna uttryckligen föreskrivits annat —
saknar befogenhet att gentemot stiftarföretagets vilja söka förbättra värdet
av den överlämnade förmögenheten. I allt fall kan stiftaren i stiftelsestadgarna
uttryckligen föreskriva med för stiftelsen och tillsynsmyndigheten
bindande verkan, att stiftelsens förmögenhet skall utgöras av en
revers utan säkerhet. Jag får tillägga att hithörande fråga lämpligen synes
höra närmare undersökas i samband med utredningen rörande pensionsstiftelsernas
ställning i rättsligt hänseende.

Landsorganisationen har förordat att såsom ytterligare villkor för avdragsrätt
skall gälla att pensionsstiftelse har styrelse och att de anställda
är representerade i styrelsen.

Jag delar landsorganisationens mening att föreskrifter rörande styrelse
och de anställdas representation i stiftelsestyrelse är önskvärt. Ifrågavarande
spörsmål, som är av den arten att de inte lämpligen bör lösas
inom ramen för en skattelagstiftning, torde emellertid först få göras till
föremål för närmare prövning i samband med nyssnämnda utredning. Den
från skattemässiga synpunkter nödvändiga insynen vinnes om förslaget
att ställa de fria pensionsstiftelserna under länsstyrelses tillsyn godtages.

Jgg biträder kommitténs förslag, att stiftelses förmögenhet, i den mån
den inte-tages i anspråk för sitt primära ändamål, skall användas till
pensionering på grund av tjänst eller anslås till välgörande eller eljest
allmännyttigt ändamål inte blott, såsom för närvarande gäller, vid stiftelsens
-upplösning utan jämväl då det inte längre finns någon, vars rätt
till pension skall tillgodoses av stiftelsen. Det av näringslivets skattedelegation
i detta sammanhang gjorda påpekandet av formell natur synes böra
medföra én viss jämkning i den av kommittén föreslagna författningstexten.

Jag inträder kommitténs förslag att den nya lagstiftningen i sin helhet
bör tillämpas första gången vid inkomsttaxeringen för beskattningsåret
1955. Det sagda innebär tillika, att jag inte kan förorda länsstyrelsens i
Kristianstads län förslag att bestämmelserna till viss del skulle tillämpas
redan vid 1955 års taxering.

Godtages den av mig i det föregående förordade anordningen att familjeföretag
inte får åtnjuta avdrag för stiftelseavsättning avseende huvuddelägares
pension men att det däremot inte bör föreligga hinder för pensionsstiftelse
i familjeföretag att även omfatta huvuddelägare, bortfaller behovet
av övergångsbestämmelser för att lösa eljest uppkommande problem beträffande
äldre stiftelser i familjeföretag. Alltjämt erfordras dock över -

:i6ö

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

gångsbestämmelser för sådana äldre pensionsstiftelser som efter den år
1950 beslutade ändringen av bl. a. punkt 2 av anvisningarna till 29 §
koimnunalskattelagen inte uppfyller denna lags föreskrifter.

Kommittén anvisar för sin del två utvägar. Den ena är att företag
med äldre pensionsstiftelse bildar en ny sådan i enlighet med kommunalskattelagens
föreskrifter. Enligt min mening bör denna möjlighet alltid
stå öppen och några särskilda föreskrifter härom torde inte erfordras.
Såsom kommittén påpekat torde böra uppmärksammas att vid beräkning
av högsta avdragsgill avsättning till den nya stiftelsen den äldre stiftelsens
förmögenhet måste beaktas. Jag har inte funnit tillräckliga skäl föreligga
för att tillstyrka länsstyrelsens i Västernorrlands län förslag, att avdrag
för avsättning till ny stiftelse skulle vägras i det av länsstyrelsen avsedda
av högsta avdragsgilla avsättning till den nya stiftelsen den äldre stiftelsens
under tillsyn med mindre sådan stiftelse vill komma i åtnjutande av
härmed förenade fördelar ur beskattningssynpunkt. — Den andra av
kommittén föreslagna möjligheten är att det företag, som yrkar avdrag
vid taxeringen för avsättning till sådan äldre stiftelse varom här är fråga,
måste för att åtnjuta avdrag vid sin deklaration foga avskrift av ett av
stiftelsens styrelse fattat beslut, varav framgår att stiftelsen mottagit de
vid tillfället i fråga avsatta medlen under det uttryckliga förbehållet att
dessa medel skall användas för sådant ändamål som i kommunalskattelagen
anges. Under remissbehandlingen har förslaget inte mött några
erinringar. Även för egen del kan jag biträda detta förslag.

Det synes inte föreligga tillräcklig anledning att tillmötesgå det från
något håll framförda förslaget att avdrag övergångsvis skulle få åtnjutas
för avsättning till pensionsstiftelse i familjeföretag till fullgörande av
mellan företaget och huvuddelägaren ingånget pensionsavtal, gällande vid
författningsändringens ikraftträdande. Något hinder torde inte föreligga
för företaget att fullgöra sådant avtal genoin att göra direkta avdragsgilla
utbetalningar av pensioner eller pensionsavgifter.

1 anledning av kommitténs uttalande att beträffande äldre stiftelse
med ändamål att tillgodose såväl pension som annan personalvård skattereglerna
för pensionsstiftelse skall gälla om det huvudsakliga syftet är att
bereda pension, har kammarrätten ifrågasatt, huruvida inte i sådana fall
en uppdelning borde ske, överensstämmande med vad kommittén förordat
beträffande äldre pensionsstiftelser. Gentemot detta får jag anföra, att
förbehåll om medlens användning för vissa ändamål kan ske endast beträffande
avsättningar som äger rum efter författningsändringens ikraftträdande.
Beträffande medel, som före denna tidpunkt överförts till äldre
stiftelser, torde en sådan uppdelning som av kammarrätten ifrågasatts
inte kunna föreskrivas.

Kammarrätten har vidare ansett erforderligt med ett direkt stadgande
därom, att rätten till avdrag för avsättning till äldre stiftelser är beroende

367

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

av att dessa stiftelser står under tillsyn. I anledning härav får jag framhålla
att, såsom den av kommittén föreslagna författningstexten är utformad,
ytterligare avdrag för avsättning till äldre stiftelse inte kan åtnjutas
med mindrei stiftelsen ställts under tillsyn. Sådan tillsyn är
nämligen en av förutsättningarna för att stiftelse skall anses som pensionsstiftelse
i kommunalskattelagens mening.

B. Andra personalstiftelser än pensionsstiftelser (personalstiftelser)
Gällande bestämmelser m. m.

Enligt punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
är skattskyldig, som överfört medel till annan personalstiftelse
än pensionsstiftelse, berättigad till avdrag för de överförda medlen
under förutsättning att stiftelsens ändamål är sådant, att den skattskyldige
vid direkt omkostnad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag.
Personalstiftelserna är av två olika slag, nämligen dels s. k. bundna personalstiftelser
som bildats enligt 1937 års lag om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser, dels s. k. fria personalstiftelser vilka bildats
utanför denna lags bestämmelser.

Bestämmelserna om de bundna personalstiftelserna återlinns i huvudsak
i 16 § 1937 års lag. Av denna paragraf framgår att aktiebolag kan
med iakttagande av föreskrifterna i lagen bilda en personalstiftelse, då
bolaget vill avsätta vinstmedel att användas för anställdas eller deras
anhörigas välfärd annorledes än genom beredande av pension.

I bolagsstämmas beslut om stiftelses bildande skall upptagas tydliga bestämmelser
om stiftelses ändamål, om de villkor under vilka förmån från
stiftelsen skall utgå och om ordningen i övrigt för medlens användande, så
ock om stiftelsens benämning, vilken skall innehålla ordet stiftelse och
ett kortfattat angivande av stiftelsens ändamål.

Nedsättning av bolagets skuld till stiftelsen, annorledes än efter betalning
å skulden, eller utbetalning av medel från stiftelsen till bolaget må
äga rum endast i den mån av bolaget utgifter gjorts i överensstämmelse
med de för stiftelsen fastställda bestämmelserna. Har bolaget trätt i likvidation
eller försatts i konkurs må, utan hinder av dessa bestämmelser, behållning
hos stiftelsen eller del därav användas för stiftelsens ändamål
eller eljest till befrämjande av deras välfärd, som är eller varit anställda
hos bolaget eller är anhöriga till sådana personer. Förslag därom skall underställas
tillsynsmyndigheten för prövning och fastställelse. Uppkommer
överskott, skall det tillfalla svenska aktiebolagens pensions- och understödsfond.
I övrigt gäller i stort sett samma bestämmelser som i fråga om
pensionsstiftelser.

För bildandet av fria personalstiftelser gäller i stort sett samma förutsättningar
som i fråga om fria pensionsstiftelser. För avdragsrätt vid be -

368

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

skattning för till sådan personalstiftelse överförda medel erfordras sålunda
förutom att stiftelsens ändamål uppfyller den ovan berörda föreskriften
i punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
— att stiftelsen är så anordnad att stiftelsens kapital och avkastning
får användas endast för det ifrågavarande ändamålet, att genom
föreskrifter i reglementet för stiftelsen eller eljest trygghet skapats för att
stiftelsen så länge den består skall ha sådant ändamål samt att vid dess
upplösning återstående medel antingen skall användas för dylikt ändamål
eller anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål.

Någon principiell skillnad i fråga om avdragsrätten för avsättning till
det ena eller andra slaget av personalstiftelser föreligger inte. Beträffande
de fria personalstiftelserna godtages emellertid inte att avsättning endast
sker genom en bokföringsåtgärd. I praxis har krävts att avsättningen inneburit
ett definitivt avhändande av de till stiftelsen avsatta medlen. Detta
har ansetts uppfyllt — förutom vid utbetalning kontant eller på därmed
jämförligt sätt — då skuldebrev utfärdats till stiftelsen å det avsatta beloppet.

För avdragsrätt förutsättes inte att det avsättande företaget till de anställda
lämnat utfästelser om förmåner, som skall tryggas av stiftelseförmögenheten.
I författningstexten har inte heller intagits någon bestämmelse
om begränsning av avdragsbeloppets storlek. Principiellt torde därför
avsättning kunna ske med obegränsat belopp och avdrag åtnjutas för
detsamma vid beskattningen.

I likhet med vad som varit fallet beträffande pensionsstiftelser har från
och med 1952 års taxering gjorts vissa inskränkningar av tillfällig natur
i rätten till avdrag för avsättning till personalstiftelser. Enligt den för
beskattningsåret 1951 gällande förordningen om investeringsskatt (SFS
nr 151/1951) utgick sålunda, om vid 1952 års taxering avdrag för avsättning
till personalstiftelser medgavs med högre belopp än som erfordrades
för att säkerställa före beskattningsåret 1951 gjorda bindande utfästelser,
investeringsskatt å det överskjutande beloppet. Detta innebar att avsättning
till dylika Stiftelser i regel inte kunde verkställas för beskattningsåret
1951 utan att investeringsskatt utgick. Genom förordningarna den
6 juni 1952, nr 380, och den 26 februari 1954, nr 50, upphävdes avdragsrätten
i förevarande hänseende, med visst undantag, för beskattningsåren
1952—1954. Enligt dessa förordningar medgavs sålunda avdrag för avsättning
under nämnda beskattningsår allenast med belopp, som erfordrades
för att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången av beskattningsåret
1952.

Enahanda skattefrihet som pensionsstiftelser åtnjuter bundna personalstiftelser
med vissa kvalificerade ändamål, nämligen stiftelser för arbetslös -

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

hetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall. Dylika stiftelser är sålunda
allenast skattskyldiga för inkomst av fastighet vid den kommunala
taxeringen samt skyldiga att erlägga skatt på grund av garantibelopp för
fastighet. Andra personalstiftelser än de nu nämnda är — bortsett från s. k.
fromma stiftelser, å vilka bestämmelserna i 53 § e) kommunalskattelagen
och 7 § f) förordningen om statlig inkomstskatt är tillämpliga — oinskränkt
skattskyldiga för såväl inkomst som förmögenhet. De fromma stiftelserna,
vartill hänföres bl. a. stiftelser med huvudsakligt ändamål att främja vård
och uppfostran av barn eller att lämna understöd för beredande av undervisning
eller utbildning, är skattskyldiga vid den kommunala taxeringen
för inkomst av fastighet och av rörelse samt vid den statliga taxeringen för
inkomst av rörelse.

Vissa uppgifter angående personalstiftelsernas omfattning m. m. I betänkandet
redovisas vissa statistiska uppgifter beträffande bundna personalstiftelser
(s. 345, 346), en av Sveriges industriförbund på hemställan
av kommittén verkställd utredning angående förekomsten m. m. av
personalstiftelser hos ett antal medlemmar i förbundet (s. 346—349) samt
en redogörelse för av kommittén från landskamrerarna i riket m. fl. infordrade
yttranden angående gjorda erfarenheter rörande avsättningar till
personalstiftelser (s. 349—356). Från dessa redogörelser, beträffande vilka
jag i övrigt hänvisar till betänkandet, må här återges följande.

Den 1 januari 1953 utgjorde antalet bundna personalstiftelser 90. Dessa
stiftelsers tillgångar uppgick till omkring 11,5 miljoner kronor. I fråga om
fria personalstiftelser, som i regel är undandragna varje form av tillsyn
och registrering, har det inte varit möjligt att förebringa motsvarande
uppgifter. Av den av industriförbundet verkställda utredningen, som avsett
985 aktiebolag, framgår att av de i undersökningen ingående bolagen
bildats 177 personalstiftelser. Till ifrågavarande stiftelser hade avsatts
omkring 68 miljoner kronor, varav 46 miljoner kronor eller 68 procent
utgjordes uteslutande av fordringar på företagen. Av landskamrerarnas
yttranden synes framgå att ett påtagligt stegrat intresse för avsättning
till personalstiftelser inträtt omkring år 1950.

F öretagsbeskattningskommittén

Kommittén anför bl. a., att med hänsyn till den relativt ringa omfattning,
vari avsättningar till personalstiftelser skett, dessa stiftelser hittills
varit av jämförelsevis underordnad betydelse från konjunkturpolitisk synpunkt.
Det fanns emellertid skäl antaga, att den utveckling mot ökade avsättningar,
som brutits genom den tillfälliga begränsningen i avdragsrätten
för avsättningar till personalstiftelser, skulle komma att fortsätta, sedan
nyssnämnda lagstiftning upphört. Skulle samtidigt härmed den av kom24
— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 100

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

mittén i det föregående förordade åtstramningen av företagens övriga
möjligheter att företaga vinstreglerande dispositioner genomföras, måste
detta antagas få till följd en accentuerad strävan från företagens sida att
utnyttja avdragsrätten för nu ifrågavarande stiftelseavsättningar. En sådan
stimulans till stiftelseavsättningar i förening med den enligt vad kommittén
tidigare berört praktiskt taget obegränsade avdragsrätten skulle i
vissa lägen kunna medföra avsättningar i den omfattning, att syftet med
den av kommittén förordade inskränkningen i rätten till avdrag för bl. a.
avsättning till pensionsstiftelser skulle äventyras. Mot bakgrunden av de
konjunkturpolitiska synpunkter, kommittén hade att iakttaga vid utformningen
av bestämmelserna i fråga, skulle det därför inte vara konsekvent
att vidtaga en skärpning i avdragsrätten för avsättning till pensionsstiftelser
och samtidigt lämna avdragsreglerna beträffande personalstiftelser oförändrade.

Därefter anföres att förutom de konjunkturpolitiska synpunkterna andra
omständigheter talade mot att bibehålla kommunalskattelagens nuvarande
avdragsregler för avsättning till personalstiftelser. Härefter yttrar kommittén
följande.

Även om utvecklingen mot ökade avsättningar ur vissa synpunkter varit att
hälsa med tillfredsställelse, måste dock konstateras att sistnämnda bestämmelser
inte ger någon garanti för att den med avsättningen avsedda kostnaden någonsin
kommer till stånd. Då såsom förut framhållits för avdragsrätt inte förutsättes,
att företaget lämnat utfästelse till de anställda, torde några utfästelser vanligen
inte föreligga. Sådana torde för övrigt med hänsyn till personalstiftelsernas särskilda
karaktär inte annat än undantagsvis kunna lämnas. De anställda kan därför
i regel inte göra gällande några anspråk på stiftelseförmögenheten. Enär avsättning
i huvudsak sker till fria personalstiftelser, som i regel är undantagna
från tillsyn, sker oftast inte heller någon offentlig kontroll över att de avsatta
medlen kommer till användning för avsett ändamål. Intet hindrar företagen från
att avsätta medel till stiftelse men avföra samtliga kostnader för personalvård
såsom direkt omkostnad i rörelsen. Företagen kan härigenom under vissa förutsättningar
i realiteten bereda sig dubbelt avdrag för samma kostnader. De av
kommittén i det föregående förordade bestämmelserna rörande tillsyn m. m. av
pensionsstiftelserna syftar till att förhindra att avdragsrätten missbrukas. För
att förebygga att nämnda bestämmelser förfelar sitt syfte är det enligt kommitténs
mening nödvändigt, att avdragsreglerna beträffande personalstiftelser
undergår en motsvarande skärpning. Resultatet skulle eljest bli att företag, som
ämnar avsätta medel för pensioneringsändamål men inte önskar underkasta sig
de för pensionsstiftelserna föreslagna bestämmelserna om tillsyn m. in., skulle
kunna rubricera stiftelsen som personalstiftelse och följaktligen, trots att avsättningen
i realiteten skett till en pensionsstiftelse, få åtnjuta avdrag för avsättningen
enligt reglerna för personalstiftelser.

Det anförda syntes enligt kommitténs mening böra leda till att någon
form av begränsning i rätten till avdrag för avsättning till personalstiftelser
infördes samt att ifrågavarande stiftelser i förekommande fall ställdes
under offentlig tillsyn.

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

De överväganden som föranlett kommittén att förorda att såsom förutsättning
för att en av ett företag bildad fri pensionsstiftelse skulle anses
som pensionsstiftelse i kommunalskattelagens mening skulle gälla, att stiftelsen
stod under tillsyn enligt 1929 års tillsynslag, ägde i lika mån avseende
å de fria personalstiftelserna. Kommittén förordade därför att för
rätt till avdrag för till sistnämnda slag av stiftelser överförda medel skulle
gälla, att stiftelsen stod under länsstyrelses tillsyn jämlikt nyss nämnda lag
samt att stiftelsens stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten.

Kommittén framhåller, att när det gällde att finna en form för begränsning
i rätten till avdrag för avsättning till personalstiftelser, särskilda
svårigheter gjorde sig gällande med hänsyn till dessa stiftelsers speciella
karaktär. De olika stiftelsernas ändamål var synnerligen skiftande från
fall till fall. Utmärkande för understödsstiftelser var att bidrag från stiftelsen
utgick efter diskretionär prövning i varje särskilt fall. Någon normering
av understödsstiftelsernas verksamhet i likhet med vad fallet var
beträffande pensionsstiftelsernas syntes följaktligen inte vara möjlig att
åstadkomma. En följd härav var, att såsom villkor för avdragsrätt inte kunde
krävas att de förmåner som de avsatta medlen avsåg att täcka måste vara
grundade på utfästelse, enär en utfästelse förutsatte fasta regler för verksamheten
ävensom ett reglemente eller dylikt, varav framgick under
vilka förutsättningar och vid vilken tidpunkt prestationen skulle fullgöras.
Med hänsyn härtill var det självfallet inte möjligt att ange någon övre
gräns för avdragsrätten av den art, som föreslagits böra gälla för pensionsstiftelser.

Vad beträffade understödsstiftelser hade kommittén övervägt huruvida
en begränsning skulle kunna åstadkommas på så sätt, att avdragsrätten
sattes i viss relation till företagets vinst, till antalet anställda eller till en
viss procent av företagets årliga lönekostnader. Kommittén hade vidare
diskuterat möjligheten att strikt begränsa de ändamål, vartill avsättning
fick ske, kombinerad med någon högsta gräns för tillåten avsättning, antingen
så att avdrag fick åtnjutas intill ett belopp som med hänsyn till
förhållandena kunde anses vara skäligt eller på så sätt, att stiftelsens förmögenhet
fick uppbringas till ett belopp, som motsvarade summan av de
utbetalningar företaget styrkte ha skett för ifrågakommande ändamål
under en viss förfluten tid.

Mot dessa alternativ kunde emellertid enligt kommitténs mening riktas
vägande erinringar (s. 359—362).

Kommittén förordade därför i stället att såsom villkor för avdragsrätt
skulle gälla, att de till stiftelsen avsatta medlen överförts kontant eller på
därmed jämförligt sätt. Enligt kommitténs uppfattning vanns härigenom
den lämpligaste och enklaste lösningen. Nämnda villkor, som jämväl var
motiverat från konjunkturpolitisk synpunkt och med hänsyn till de anställdas
intresse av större säkerhet för sina förmåner, skulle verka som

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

en naturligt avhållande regulator utan att likväl hindra utvecklingen av
stiftelsernas verksamhet (s. 362, 363).

För att ernå en enhetlig behandling av hela personalstiftelseområdet talade
enligt kommitténs mening övervägande skäl för att man även beträffande
andra personalstiftelser än understödsstiftelser •— med bibehållande
i princip av nuvarande regler —- inskränkte sig till ett krav på
kontant avsättning såsom villkor för avdragsrätt. I synnerhet då stiftelsens
ändamål var att anskaffa fast egendom framstod det som naturligt att
mot avsättningen svarande medel även överförts till stiftelsen. Syftet var
ju i sådana fall, att det avsatta kapitalet skulle förbrukas för det angivna
ändamålet.

Vad kommittén i det föregående förordat i avseende å övergångsbestämmelser
till de nya reglerna för pensionsstiftelser borde, anför kommittén,
i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande andra personalstiftelser.

Remissyttrandena

Vad kommittén anfört och föreslagit om rätt till avdrag för avsättning
till andra personalstiftelser än pensionsstiftelser har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av alla remissinstanser utom kammarrätten och länsstyrelsen
i Stockholms län. Sistnämnda myndigheter uttalar sig emellertid för en
ytterligare skärpning av villkoren för avdragsrätt.

Försäkringsinspektionen förklarar sig i likhet med kommittén anse det
vara orimligt att bibehålla en obegränsad avdragsrätt för avsättningar till
nu ifrågavarande stiftelser, då man begränsade de avdragsgilla avsättningarna
till pensionsstiftelser. Emot det sätt, på vilket avdragsrätten av kommittén
begränsades för nu ifrågavarande stiftelser, hade inspektionen intet
att erinra.

Kammarrätten anför följande.

Enligt kammarrättens mening ger det av kommittén föreslagna kravet på kontant
avsättning såsom villkor för avdragsrätt icke någon garanti för att den med
avsättningen avsedda kostnaden kommer till stånd. Avsatta medel kunna av företaget
upplånas mot revers och därigenom åstadkommes samma resultat som om
från början endast en förbindelse utfärdats. Även om stiftelserna ställas under
tillsyn, på sätt kommittén förordat, torde det vidare enligt kammarrättens förmenande
fortfarande förefinnas risk för att avsatta medel komma till användning
för ej avsedda ändamål. Kammarrätten ifrågasätter därför, om icke möjligheterna
till avdrag för avsättningar till personalstiftelser böra regleras utförligare än vad
kommittén föreslagit. En sådan reglering synes lämpligen kunna omfatta såväl
de ändamål, vartill avsättning får ske, som beloppen för avdragsgill avsättning.
Den nu gällande hänvisningen till vad som får avdragas vid direkt omkostnad,
vilken föreslås bibehållen, synes alltför obestämd med hänsyn till att vad som får
avdragas vid beräkning av inkomst av rörelse är så ofullständigt angivet i kommunalskattelagen.
De ändamål, som kunna föranleda medgivande av avdrag, böra
angivas så noggrant som möjligt. Det synes föreligga så mycket större anledning

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

att reglera rätten till avdrag för framtida kostnader för personalvårdande ändamål
som företagen äga rätt att avföra de löpande kostnaderna såsom direkta omkostnader
i rörelserna och avsättningsrätten därför kan komma att begagnas huvudsakligen
för konsolideringsändamål. Kammarrätten vill vidare ifrågasätta, om
icke en begränsning av beloppen för de avdragsgilla avsättningarna bör ske. En
sådan begränsning kan åstadkommas på det sättet, att storleken av avdragsgill
avsättning liksom vid lagstiftningen om investeringsfonder sättes i relation till
företagens årsvinst.

Även länsstyrelsen i Stockholms län anser att större begränsning av avdragsrätten
bör övervägas.

Departementschefen

Vad kommittén uttalat och föreslagit i fråga om andra personalstiftelser
än pensionsstiftelser föranleder inte någon erinran från min sida.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt strängare regler än de kommittén
förordat. I sådan riktning har kammarrätten uttalat sig under
framhållande av att kravet på kontant avsättning inte medförde garanti
för att den med avsättningen avsedda kostnaden kom till stånd. Avsatta
medel kunde av företaget upplånas mot revers, anför kammarrätten
vidare, och därigenom åstadkoms samma resultat som om från början
endast en förbindelse utfärdats.

Härtill vill jag genmäla att, om personalstiftelse i enlighet med kommitténs
förslag ställes under tillsyn, det åligger tillsynsmyndigheten inte
endast att kontrollera att de avsatta medlen verkligen kommer till användning,
utan även att dispositionen av medlen står i överensstämmelse
med stiftelsens ändamål. I tillsynen ingår också att i det fall, då företaget
önskar låna stiftelsens medel, pröva att företaget lämnar nöjaktig säkerhet.
Visserligen kan tänkas att företaget vid stiftelsens bildande förbehåller
sig att få låna medlen utan säkerhet. Då emellertid ett dylikt förbehåll
måste anses som ett uppenbart kringgående av det av lagstiftaren uppställda
kravet på garanti för att det med avsättningen avsedda ändamålet
skall bli uppfyllt, kan antagas att taxeringsmyndigheterna i sådant fall
inte medger avdrag för avsättning till dylik stiftelse. Det sist sagda har
motsvarande avseende å av fysisk person samt handels- och kommanditbolag
bildade pensionsstiftelser. Av det anförda framgår alltså att jag
inte delar kammarrättens farhågor för att kommitténs förslag inte skulle
skapa tillräcklig garanti mot missbruk. Jag anser mig inte heller kunna
biträda av kammarrätten föreslagna metoder för begränsning i avdragsrätten,
vilka metoder överensstämmer med av kommittén undersökta och
av anförda skäl avvisade alternativ.

374

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

10. Förlustutjämning

Inledning

Den svenska skattelagstiftningen bygger i stort sett på den principen att
vad som för ett visst beskattningsår göres till föremål för beskattning är
under året influtna intäkter efter avdrag för på samma tid belöpande omkostnader.
Principen om beskattningsårets slutenhet förutsätter för sin tilllämpning
bestämmelser som reglerar till vilket beskattningsår en intäkt
eller utgift hör. Reglerna härom återfinns i 41 § kommunalskattelagen och
i anvisningarna till denna paragraf. Innebörden av dessa bestämmelser är,
såvitt nu är i fråga, att ett underskott som uppkommit under ett beskattningsår
inte får avdragas från överskott ett följande beskattningsår. Ej
heller medger reglerna någon återbäring av tidigare erlagd skatt av den
anledningen att verksamheten ett följande år gått med förlust. Nuvarande
regler om beskattningsårets slutenhet har mött kritik. Beskattningsåret har
ansetts vara en alltför kort period för att medge en riktig vinstberäkning.
Den vinst som kommer till synes ett visst beskattningsår kan vara resultatet
av i verksamheten nedlagda kostnader flera år tidigare. Om verksamheten
dessa tidigare år gått med förlust, som inte kunnat vid taxeringen
för beskattningsåret utnyttjas, har med styrka hävdats att ett på
längre sikt oriktigt beskattningsresultat uppkommit.

De särskilda förhållanden som beträffande rörelse kan medföra obilliga
resultat vid ett fasthållande av principen om beskattningsårets slutenhet
har i viss omfattning beaktats vid åtskilliga reformer på skattelagstiftningens
område. Av olika skäl har dock ansetts ofrånkomligt att hänföra
taxeringen till kalenderåret (räkenskapsåret). Ej heller har ansetts möjligt
att medge rätt att öppet kvitta förluster som uppkommit under ett
beskattningsår mot vinster under ett annat. Däremot har man genom relativt
vidsträckta möjligheter till s. k. vinstreglerande dispositioner möjliggjort
för rörelseidkare — och i viss mån även för jordbrukare — att i
realiteten åstadkomma en utjämning av de skattemässiga vinsterna och
förlusterna. Framför allt genom reglerna om värdering av varulager har
möjlighet lämnats till en ganska vidsträckt resultatutjämning. Reglerna
om avskrivning å inventarier kan även innebära betydelsefulla möjligheter
till sådan utjämning. Såsom exempel på ytterligare uppmjukningar i gällande
regler om beskattningsårets slutenhet får erinras om bestämmelserna
rörande avdrag för avsättningar till investeringsfonder, till pensions- och
andra personalstiftelser samt såvitt angår vissa jordbrukare till s. k. skogskonto.
Vidare innefattar rätten att omlägga räkenskapsår en viss möjlighet
att utjämna vinster och förluster.

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Trots föreliggande möjligheter till resultatutjämning mellan olika beskattningsår
har kritik kvarstått mot huvudregeln om beskattningsårets
slutenhet. Detta sammanhänger självfallet med att möjligheter till vinstreglerande
dispositioner har sin givna begränsning. Såsom framgår av det
sagda kan företag under vissa år nödgas redovisa förlust medan under
andra år överskott redovisas i följd varav beskattningen under perioden
i dess helhet sker av större inkomst än företaget under samma period i
realiteten haft. Så blir t. ex. fallet när en verksamhet i sitt inledande skede
gått med förlust.

Det är visserligen möjligt att den i nya aktiebolagslagen intagna bestämmelsen
om aktivering av vissa organisationskostnader kan i sistnämnda
avseende komma att medföra ett något bättre läge för nystartade
aktiebolag. Enligt 100 § 8 mom. andra stycket aktiebolagslagen må nämligen
— under vissa villkor — kostnader för tekniskt, kommersiellt eller
annat arbete, där det är av väsentligt värde för organisationen av bolagets
rörelse, upptagas såsom anläggningstillgång i särskild post i bolagets balansräkning.
Å sådan tillgång skall avskrivning ske enligt vissa i lagrummet
angivna grunder. Enligt ett uttalande av riksskattenämnden får förevarande
bestämmelser anses medföra, att de sålunda såsom tillgång bokförda
kostnaderna i princip bör godtagas såsom avskrivningsobjekt och
att avdrag för ifrågavarande kostnader bör kunna medgivas vid taxeringen
genom årliga värdeminskningsavdrag. Spörsmålet huruvida berörda kostnader
kan vid taxeringen periodiseras har dock ännu inte prövats i högsta
instans.

Den ojämnhet som föreligger i förhållande mellan sadana skattskyldiga
för vilka nuvarande möjligheter till förlustutjämning är för handen och
sådana som inte kan komma i åtnjutande härav ävensom de föreliggande
möjligheternas begränsade räckvidd har föranlett krav på rätt till en öppen
resultatutjämning.

Företagsbeskattningskommittén

Kommittén framhåller att det i och för sig var önskvärt med en ökad
möjlighet för skattskyldiga att i skattehänseende utjämna vinster och förluster
under olika beskattningsår. Härtill kom att ett genomförande av de
av kommittén i det föregående förordade reglerna för avskrivning a inventarier
och nedskrivning å varulager fick antagas medföra att den möjlighet
till dylik utjämning, som nu gällande regler medgav, i viss mån kom att
minska. Med hänsyn härtill och då det inte kunde anses tillfredsställande
att möjligheten till resultatutjämning var beroende av vissa speciella förutsättningar,
hade för kommittén framstått som angeläget pröva möjligheterna
av att genomföra eu öppen resultatutjämning. Kommittén hade däi -

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

vid särskilt beaktat läget för nystartade företag, vilka måste antagas ha
särskilt stort behov av en dylik utjämning.

\ id en prövning av frågan hur en lagstiftning rörande resultatutjäm*
ning borde utformas, uppställde sig till en början, fortsätter kommittén,
spörsmålet huruvida reglerna skulle så utformas att de medgav en fullständig
resultatutjämning eller om man här nödgades begränsa sig till en
förlustutjämning. Från vissa synpunkter kunde givetvis hävdas att det
skulle vara mest önskvärt med det förra alternativet. Å andra sidan kunde
inte vara godtagbart med en möjlighet till sådan utjämning allenast för
vissa skattskyldiga. Denna fråga måste med andra ord lösas i ett mera vidsträckt
sammanhang och under beaktande även av andra skattskyldigas än
rörelseidkares intresse av att erhålla lindring i den progressiva beskattningens
verkningar vid ojämna inkomster. Detta vidsträckta och mycket
svårlösta problemkomplex föll utanför kommitténs ämnesområde. En första
konsekvens härav blev då att kommitténs fortsatta överväganden inskränktes
till att pröva möjligheterna att genomföra en förlustutjämning.

Härefter yttrar kommittén.

Av det förut sagda framgår emellertid tillika att när fråga är om rörelseidkare
som är fysisk person en rätt till förlustutjämning skulle innebära att man utbröt
— uteslutande för denna kategori skattskyldiga — till självständig lösning ett
detaljspörsmal som intimt sammanhänger med den stora frågan om den progressiva
beskattningens verkningar vid ojämna inkomster. Detta måste inge betänkligheter
från skilda synpunkter, bland annat med hänsyn till den bristande jämlikheten
i den skattemässiga behandlingen av å ena sidan det fallet då en fysisk
persons rörelse ett år visar förlust och ett följande år vinst samt å andra sidan
det fallet då verksamheten ett år lämnar ett obetydligt överskott och ett följande
år ett mycket stort sådant. Det finns emellertid ytterligare skäl som gjort att
kommittén inte ansett det möjligt att framlägga ett förslag om förlustutjämning
avseende jämväl rörelseidkare, som är fysiska personer. Kommittén åsyftar en
rad mycket svårlösta spörsmål av såväl materiell som teknisk art som, om de
anses böra lösas, måste göras till föremål för en ingående utredning i särskild
ordning. Såsom exempel på dylika problem må följande anföras. En fysisk person
kan en tid ha drivit en rörelse som gått med förlust för att därefter ha övergått
till att driva annan rörelse eller ock taga tjänsteanställning. Det synes ovisst
om och i vad mån förlustavdrag i sådana fall bör ifrågakomma. I detta sammanhang
bör även erinras om de många gånger mycket flytande gränserna mellan
vad som skattetekniskt skall hänföras till rörelse respektive annat inkomstslag.
Vidare kräves särskilda överväganden för sådana fall då en person avlidit eller
gått i konkurs samt dödsboet respektive konkursboet fortsätter verksamheten. En
likartad problemställning uppkommer då en enskild firma ombildas till aktiebolag,
därvid läget även kan vara det att bland aktieägarna ingår annan än den
ursprungliga rörelseidkaren. Man frågar sig vidare hur en förlustutjämning skall
ordnas i sådana fall da en avliden rörelseidkares änka eller barn övertar en verksamhet
som i ett tidigare skede gått med förlust. Vidare kompliceras spörsmålen
av gällande regler om samtaxering av äkta makar och om beräkning av ortsavdrag
och möjligen även vissa andra avdrag vid taxeringen. Slutligen kan erinras om
att de fysiska personernas hemvist i betydande utsträckning växlar vilket i hög

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

grad skulle komplicera tillämpningen och starkt försvåra taxeringsmyndigheternas
kontroll. Exemplifieringen på uppkommande svårigheter skulle kunna fortsättas
men det sagda torde tillräckligt ha belyst nödvändigheten av den av kommittén
intagna ståndpunkten att en ingående speciell utredning av frågan om en förlustutjämning
för fysiska personer måste föregå en lagstiftning i ämnet. Vid en sådan
utredning måste då även beaktas vilka kompletterande regler som kan erfordras
för att förhindra ett sådant obehörigt utnyttjande av en rätt till förlustutjämning
som eljest lätt skulle kunna ifrågakomma. — Det nu anförda har i allt väsentligt
avseende jämväl å handels- och kommanditbolag, beträffande vilka problemställningarna
för övrigt kan bli än mera komplicerade.

Kommittén anför därefter att för skattskyldiga underkastade en proportionell
beskattning läget var ett annat. Även om sådana skattskyldiga från
vissa synpunkter kunde ha intresse av ökade möjligheter till en jämn vinstredovisning
var det skattemässiga läget för dessa skattskyldiga likväl sådant
att en rätt till förlustutjämning gav garanti för att beskattningen under
en längre tidsperiod kom att grundas på det sammanlagda resultatet under
perioden i fråga. Härtill kom att aktiebolag och ekonomiska föreningar i
beskattningshänseende intog en särställning. Kommittén åsyftade det förhållandet
att av dessa skattskyldiga förvärvad inkomst var underkastad
dubbelbeskattning. Den vinst, som dessa företag förvärvade, beskattades
hos delägarna när vinsten utdelades, och den beskattning som skedde hos
företaget självt utgjorde en mcrbeskattning betingad av det förhållandet att
ifrågavarande företagsformer ansetts medföra en ökad skatteförinåga. Det
torde kunna anföras särskilda skäl för att denna merbeskattning i princip
grundades på den på längre sikt redovisade nettovinsten. Det borde i detta
sammanhang erinras om att den fria avskrivningsrätten — liksom för övrigt
även den av kommittén förordade rätten till avskrivning enligt 30-regeln
-— samt lagstiftningen om investeringsfonder var förbehållen bolag och föreningar,
varav framgick att statsmakterna redan tidigare funnit skäl föreligga
för i skilda hänseenden olikartade regler beträffande inkomstberäkningen
för nyssnämnda företag och andra skattskyldiga.

Med åberopande av det anförda förordade kommittén att regler infördes
om en rätt till förlustutjämning begränsad till aktiebolag och ekonomiska
föreningar, med vilka i förevarande sammanhang liksom fallet var i vissa
andra hänseenden borde jämställas ömsesidiga försäkringsbolag och sparbanker.

Kommittén tillägger att med hänsyn även till att här var fråga om en försökslagstiftning
starka skäl talade för att begränsa lagstiftningen till en
mindre och mer enhetlig grupp skattskyldiga. Även från taxeringsmyndigheternas
sida måste detta utgöra ett starkt önskemal innan erfarenhet vunnits
av denna i vårt skattesystem helt nya princip.

Kommittén förordar, att rätten till förlustutjämning utformas på så sätt
att underskott å förvärvskälla, som uppkommer vid taxering till statlig
inkomst för visst beskattningsår och som inte kan utnyttjas vid denna taxe -

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ring, i stället får utnyttjas vid kommande taxeringar till statlig inkomstskatt
under en tioårsperiod. Angående skälen för detta ställningstagande
torde få hänvisas till betänkandet (s. 370—372). Fastställande av underskott
som får utnyttjas för förlustutjämning — med sådant underskott
förstår kommittén underskott varom förmäles i 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt — skall ske endast om den skattskyldige framställt
särskilt yrkande härom (s. 372).

Enligt förslaget äger skattskyldig för vilken förlustavdrag blivit fastställt
för visst beskattningsår åtnjuta avdrag för sagda förlust, fördelat på ett
eller flera år inom tioårsperioden, efter därom framställt yrkande (s. 373).

I avgiven reservation yrkar herrar Gustafson och Wehtje (s. 405—407)
att den av kommittén föreslagna förlustutjämningen utsträckes till att avse
även fysiska personer som driver rörelse.

Vid betänkandet fogat, av reservanterna utarbetat författningsutkast
torde få såsom Bihang 2 fogas till statsrådsprotokollet för denna dag.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag om öppen förlustutjämning tillstyrkes i princip av
flertalet remissinstanser. Nästan genomgående har emellertid kritik riktats
mot förslaget i det hänseendet att rätten till förlustutjämning har förbehållits
vissa juridiska personer.

Direkt avstyrkande yttranden har avgivits av överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län.
Enligt länsstyrelsens i Västernorrlands län mening kan frågan om rätt till
förlustutjämning tills vidare anstå, därest avskrivnings- och lagervärderingsfrågorna
löses på det sätt länsstyrelsen förordat.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

De remissinstanser som tillstyrkt förslaget har i allmänhet utan närmare
motivering förklarat sig inte ha något att erinra mot förslaget.

Sedan Kooperativa förbundet uttalat sin anslutning till kommitténs
allmänna resonemang, vilket utmynnade i slutsatsen att genom en kvittning
av förlustresultatet mot efterföljande vinstresultat en tillfredsställande förlustutjämning
säkerligen erhölls i praktiken, framhåller förbundet att en
resultatutjämning vid företagens beskattning inte var önskvärd bara från
teoretiska rättvisesynpunkter utan också i betraktande av den nuvarande
faktiska höga skattebelastningen. För företagens del innebar kvittningen,
under den förutsättning att förluster huvudsakligen uppstod under lågkonjunktur,
en skattelindring under efterföljande konjunkturförbättring, som
kunde bidraga till att underlätta ett uppsving. Från konjunkturpolitisk
synpunkt borde den föreslagna förlustutjämningen, liksom varje annan
anordning, som bidrog till att skattebelastningen träffade företagen rättvist

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

och likformigt, anses väl motiverad. Med nuvarande korta, i huvudsak ettåriga
beskattningsperioder för företagen blev resultatet i tider av växlande
konjunkturer det, att de förlustbärande, d. v. s. de i allmänhet minst
skattekraftiga företagen, på längre sikt fick den hårdare belastningen.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar, att den föreslagna rätten till förlustutjämning
för vissa skattskyldiga vid den statliga taxeringen syntes utgöra
en betydelsefull ersättning för den med kommitténs förslag i övrigt förbundna
minskningen av möjligheterna till utjämning av rörelseresultaten
genom olika vinstreglerande åtgärder. Det var ej minst värdefullt att företag,
vilka enligt god köpmannased och gällande lagbestämmelser i ett visst
läge skulle avskriva anläggningstillgångar och värdera varulager på sådant
sätt att förlust uppstod, kunde vidtaga erforderliga dispositioner utan att
behöva räkna med att härigenom få vidkännas en definitiv skatteförlust.

Av de remissinstanser som avstyrkt kommitténs förslag anför överståthållarämbetet
bl. a. att för en rörelseidkare förlustutjämningen strängt taget
torde ha sin största betydelse för det fall, då denne på grund av förlustbringande
verksamhet måste upphöra med rörelsen. Dylik kvittning ansåg
kommittén emellertid inte böra ifrågakomma. I stället syntes kommittén
närmast vilja beakta läget för nystartade företag. Den för dessa av kommittén
påtalade omstridda frågan om avdrag för aktiverade organisationskostnader
måste enligt överståthållarämbetets uppfattning i vart fall bedömas
vara i ett avgjort gynnsammare läge genom 1951 års lagändring angående
beskattningsreglerna för rättigheter av goodwills natur, enär genom
aktiveringen närmast bildades en tillgångspost av immateriell art. De för
rörelseidkarna eljest gällande bestämmelserna om tillåtna dolda reserveringar
måste även efter av kommittén föreslagna inskränkningar inrymma
betydande möjligheter till resultatutjämning, som inte tilläts för andra inkomstslag.
Då vidare kommitténs förslag om tilläten förlustutjämning ej
ens omfattade alla rörelseidkare, ansåg sig över ståthåll arämbetet redan på
nu anförda skäl böra avstyrka förslaget.

Efter att ha framhållit att det kunde ifrågasättas om kommittén beaktat
förslagets konsekvenser i vissa avseenden, yttrar överståthållarämbetet
vidare.

Härutinnan vill överståthållarämbetet påpeka den skillnad, som i förevarande
avseende bör göras mellan familjebolag och övriga aktiebolag. En person, som
bedriver rörelse i aktiebolagsform, kan utnyttja rätten till förlustutjämning i bolaget
i icke avsedd omfattning, därigenom, att han för att täcka eget underskott
å andra förvärvskällor eller för andra allmänna avdrag uttager så hög lön från
bolaget, att bolagets rörelse visar underskott. Underskott i aktieägarens-löntagarens°självdeklaration
skulle följaktligen kunna utjämnas genom den för bolaget
tillåtna förlustutjämningen. Förslaget öppnar således vissa möjligheter till skatteflykt.
Det må även anmärkas att förlustutjämningen i de åsyftade fallen kan bli
vidsträcktare än till och med den förlustutjämning, som kommittéledamöterna
Gustafson och Wehtje i särskild reservation föreslagit för fysiska personer. Vidare

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

må här framhållas att möjligheter till förlustutjämning även kan öppnas genom
att aktier i bolag med nedlagd rörelse och förlustbalans överlåtas. Det av kommittén
avvisade förslaget till förlustutjämning för tidigare redovisad vinst, skulle
sålunda i realiteten kunna leda till en allmän förlustutjämning mellan aktiebolag.
Överståthållarämbetet får under hänvisning till det anförda på det bestämdaste
avstyrka, att rätt till förlustutjämning tillerkännes familjebolag. För andra aktiebolag
än sådana av familjebolagskaraktär torde frågan om förlustutjämning visserligen
kunna lösas oberoende av förhållandena för rörelseidkare i övrigt, men
frågan synes dock icke böra slutgiltigt lösas förrän spörsmålet om förlustutjämning
blivit avgjord beträffande fysiska personer, såväl rörelseidkare som icke
rörelseidkare.

Länsstyrelsen i Kristianstads lön anför.

Det kan icke bestridas att en rätt till förlustutjämning av flera skäl vore önskvärd.
Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna kommer emellertid att
icke oväsentligt komplicera taxeringsarbetet. Då skattskyldig enligt hittills gällande
bestämmelser redovisat förlust, har deklarationsgranskaren endast behövt
göra ett bedömande, huruvida deklarationen borde ändras i sådan utsträckning,
att positiv taxering skulle bli resultatet. Det torde däremot innebära ganska stora
svårigheter att fastställa förlustens taxeringsmässiga storlek, icke minst med hänsyn
till den dåliga ordning som ofta föreligger i samband med företagsförluster
samt till att bokföringsmässig förlust som uppkommit genom rekonstruktion av
ett företag i stor utsträckning plägar bestå av icke avdragsgilla kostnader. I reservation
till betänkandet har framkommit förslag om att förlustutjämning borde få
göras även av fysiska personer. Då likformighet vid taxering av fysiska personer
och aktiebolag m. fl. bör i möjligaste mån eftersträvas, ansluter sig länsstyrelsen
i princip till denna tanke. Med hänsyn till svårigheterna att åtminstone för fysiska
personer genomföra en reglering av hithörande område och då frågan icke synes
tillräckligt utredd torde förslaget om rätt till förlustutjämning vid taxering i sin
helhet böra överarbetas.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att frågan om förlustutjämning
bör utredas ytterligare. Länsstyrelsen anmärker, att i betänkandet saknades
bl. a. uppgift om de skattemässiga verkningarna av förslaget. Vidare
framhålles att de föreslagna bestämmelserna torde medföra en väsentligt
ökad arbetsbörda för beskattningsnämnderna samt länsstyrelsernas redan
förut arbetstyngda taxeringssektioner. Det kunde inte heller bortses från
att en förlustutjämning i vad gällde familjebolagen kunde komma att utnyttjas
i skatteundandragande syfte.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att det måste betecknas som
en brist att den av kommittén föreslagna reformen inte omfattade även de
fysiska personerna. Enligt länsstyrelsens uppfattning borde därför denna
fråga i hela dess vidd utredas innan slutlig ställning togs till det föreliggande
förslaget.

Som redan framhållits har frågan om en utsträckning av lagstiftningen
till fysiska personer berörts i ett stort antal yttranden.

Fyra länsstyrelser, näringslivets skattedelegation, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening, Sveriges lant -

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

bruksförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening,
Sveriges akademikers centralorganisation och flertalet handelskamrar
förordar att rätt till förlustutjämning omedelbart beredes enskild
näringsidkare. I flera fall anses därvid det av kommittéreservanterna
utarbetade författningsutkastet böra läggas till grund för lagstiftning.

Enligt kammarrättens mening bör den av kommittén föreslagna lagstiftningen
efter band utvidgas till fysiska personer.

Riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen,
sex länsstyrelser, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska företagares
riksförbund och två handelskamrar föreslår att frågan göres till
föremål för utredning.

Länsstyrelsen i Örebro lån uttalar, att det syntes beklagligt att kommittén
inte ansett sig kunna framlägga förslag till förlustutjämning jämväl för
fysiska personer. Det föreföll som om sådan rätt kunnat införas, om ej utjämningen
ansetts böra utsträckas att avse så lång tidrymd som tio år. Om
denna inskränktes till fem år, vilket syntes fullt tillräckligt, syntes ej alltför
stora svårigheter föreligga att utsträcka rätten till förlustutjämning till
fysiska personer. Då deklarationsmaterialet för denna kategori skattskyldiga
förvarades i sex år, hade taxeringsmyndigheterna alltid möjlighet verkställa
erforderlig granskning av den eller de deklarationer, vari förlust redovisades,
i samband med att yrkande om avdrag för förlusten prövades.

Sveriges grossistförbund, som finner kommitténs förslag vara ett steg i
rätt riktning, framhåller att alla rörelseidkare, som uppfyllde vissa anspråk
i fråga om räkenskapernas kvalitet och tillförlitlighet, borde tillerkännas
samma rätt till förlustutjämning. Gränslinjen borde inte — såsom kommittén
föreslagit — dras mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar, å
ena sidan, och övriga rörelseidkare, å den andra, utan uteslutande med
hänsyn till de krav, som skäligen kunde uppställas från taxeringskontrollens
synpunkt.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation yttrar, att det var ett
berättigat krav från enskilda firmor, handels- och kommanditbolag att de,
trots de enklare juridiska former under vilka de bedrev sin verksamhet,
skulle ha samma rätt till förlustutjämning som aktiebolagen. Det var verklighetsfrämmande,
att, som kommittén gjort, som intäkt för sin inskränkning
till aktiebolag etc. i detta fall andraga, att tillräckliga kontrollmöjligheter
inte fanns beträffande de mindre företagen. Det fanns en utförlig
bokföringslag och det torde inte behöva möta något hinder att företag med
bokföringen ordnad efter bokföringslagens bestämmelser skulle få ha rätt
till vinst- och förlustutjämning. Om man mot förmodan skulle anse, att
dessa lagbestämmelser inte var tillfyllest, skulle man här kunna tänka sig
att för de enklare företagsformerna utarbetades särskilda bokföringsbestämmelser,
vilka skulle efterföljas av de företag, som önskade begagna sig
av rätten till vinst- och förlustutjämning.

382

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO

Riksskattenämnden anför.

Att rätten till förlustutjämning tills vidare inskränkes till aktiebolag m. fl. juridiska
personer behöver i och för sig icke möta någon invändning, eftersom beskattningen
av de juridiska personerna är till s:tt väsen helt skild från den beskattning
som åvilar fysiska personer. Frågan om en utsträckning av förlustutjämningsrätten
även till enskilda rörelseidkare rymmer en mångfald problem
och fordrar en mera ingående utredning. Ur rättvisesynpunkt synes dock motiverat
att en sådan utvidgning av möjligheterna till förlustutjämning kommer till
stånd, om den befinnes möjlig att praktisera. För skogsbruket — som är den
näringsgren där inkomsterna för fysiska personer uppvisa de största variationerna
— har numera genom lagstiftningen om skogskonto införts en rätt till vinstutjämning.
För rörelse, som icke drives i bolagsform och där ävenledes variationerna
i inkomsterna äro större än för andra grupper av inkomsttagare, finnas
däremot icke några motsvarande möjligheter. Riksskattenämnden anser det därför
motiverat — särskilt om lagervärderingen nu regleras — att frågan om rätt
till förlustutjämning för fysiska personer blir föremål för fortsatt utredning.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk förordar
en utredning av möjligheterna att utsträcka rätten till förlustutjämning,
förutom till enskilda rörelseidkare, till fysisk person som redovisar inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att det föreliggande förslaget
till förordning om rätt till förlustutjämning fyllde, ehuru det allenast innebar
en mycket begränsad lösning av den öppna resultatutjämningens problem,
ett vid upprepade tillfällen vitsordat behov. Det borde enligt delegationens
mening genomföras såsom ett provisorium, varjämte problemet
om en konsekvent genomförd resultatutjämning borde göras till föremål
för skyndsam utredning. Självfallet borde emellertid denna utredning liksom
förordningen om resultatutjämning omfatta samtliga skattskyldiga.
Den omständigheten, att det förelåg ett ännu större behov av resultatutjämning
för rörelseidkande fysiska personer än för aktiebolag, utgjorde
såsom kommittéreservanterna anfört inte något bärande skäl för att inte
ens medgiva dessa fysiska personer den rätt till förlustutjämning, som
föreslogs skola tillkomma aktiebolagen.

Departementschefen

Som av den lämnade redogörelsen framgår har de liberalt utformade
reglerna för de vinstreglerande dispositionerna i viss utsträckning möjliggjort
en dold resultatutjämning. Denna möjlighet till resultatutjämning
är emellertid beroende av speciella förutsättningar och har även i övrigt
sin givna begränsning. En ojämnhet finnes alltså i det skattemässiga läget
mellan å ena sidan skattskyldiga med faktiskt föreliggande möjligheter till
dold resultatutjämning och å andra sidan övriga skattskyldiga.

Jag kan i princip dela kommitténs mening att denna bristande jämlikhet
är otillfredsställande. Det kan även sägas vara ett mindre tillfredsställande

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

förhållande, att avskrivnings- och värderingsreglerna samt stiftelse- och
fondavsättningarna skall användas för i princip ovidkommande syften.
Dessa omständigheter utgör givetvis ett skäl för att överväga möjligheterna
att genomföra regler i syfte att åstadkomma en öppen skattemässig
resultatutjämning. I sin mån får denna fråga även ökad aktualitet vid en
åtstramning i rätten till vinstreglerande dispositioner.

Det är från dessa utgångspunkter kommittén framlagt sitt förslag om
rätt till en viss förlustutjämning, vilken rätt av anförda skäl förbehållits
vissa juridiska personer.

Att jag, trots vad jag förut i principiellt hänseende anfört, ställer mig
tveksam inför kommitténs förslag i denna del sammanhänger med följande.

En rätt till öppen utjämning av vinster och förluster mellan olika år
är något fullständigt nytt för vår skattelagstiftning. De erfarenheter som
står att vinna från utländsk lagstiftning är närmast av negativ art. De
där införda systemen har komplicerat tillämpningen av skattereglerna,
vilket i sin tur lett till så restriktivt utformade regler att en effektiv utjämning
ej kunnat erhållas. Kompliceringen i tillämpningen har på något
håll t. o. m. medfört att den införda förlustutjämningen åter avskaffats.
Redan av det sagda framgår, att det finns skäl att framgå med försiktighet
vid införandet av rätt till öppen utjämning.

Det av kommittén framlagda förslaget ter sig förtjänstfullt i det avseendet,
att det, såvitt kan bedömas, i och för sig synes tämligen enkelt
att tillämpa. Likväl har under remissbehandlingen invänts att ett genomförande
av kommitténs förslag skulle medföra komplikationer och inte
oväsentligt öka taxeringsmyndigheternas arbetsbelastning. Inte heller kan
bortses från den av länsstyrelsen i Kristianstads län gjorda anmärkningen,
att det skulle bli ganska stora svårigheter att fastställa förlustens taxeringsmässiga
storlek, inte minst med hänsyn till den dåliga ordning som
ofta föreligger i samband med företagsförluster samt till den omständigheten
att bokföringsmässig förlust, som uppkommit vid rekonstruktion
av ett företag, i stor utsträckning plägar bestå av inte avdragsgilla kostnader.
Med hänsyn till den begränsade tid som stått till kommitténs förfogande
har kommittén inte undersökt i vilken omfattning förluster förekommer
och hur dessa förluster fördelar sig på olika branscher eller
typer av företag. Det är därför inte möjligt att på grundval av kommitténs
utredning taga ställning till bärigheten i de gjorda invändningarna. Bristen
på utredningsmaterial omöjliggör vidare en prövning av förslagets skattemässiga
verkningar. I sistnämnda avseende må följande tilläggas.

Den nyss berörda enkelheten i förslaget har kommittén endast kunnat
vinna på bekostnad av den förlustutjämnande effekten. Enligt förslaget
föreligger rätt till förlustutjämning vid den statliga men inte vid den
kommunala taxeringen, vilket måste framstå som eu inadvertens. Såsom
förslaget är utformat gäller vidare alt förlust vilken uppstår i slutet av

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ett företags verksamhet, då rätten till förlustutjämning enligt vad i något
iemissyttrande påpekats har sin största betydelse, inte kan utjämnas.

Såsom överståthållarämbetet anmärkt, synes kommittén vidare inte
tillräckligt ha beaktat förslagets konsekvenser i vissa betydelsefulla avseenden,
nämligen i fråga om uppkommande möjligheter till missbruk.
Överståthållarämbetet har sålunda påpekat att möjlighet till skatteflykt
föreligger därigenom att ägaren av aktierna i ett aktiebolag för att täcka
underskott i sin egen deklaration uttager så hög lön från bolaget att
rörelsen utvisar förlust. Underskottet i aktieägarens deklaration skulle sålunda
kunna utjämnas genom en för bolaget medgiven förlustutjämning.
Överståthållarämbetet har vidare, och detta är måhända en allvarligare
anmärkning, framhållit att missbruk kunde ske på så sätt att aktier i bolag
med förlustbalans överläts. En av rena skatteflyktsskäl föranledd efterfrågan
på sadana företag skulle uppkomma. Kommittén har inte framlagt
något förslag till mötande av dylika skatteflyktsåtgärder, och jag är inte
beredd att utan närmare utredning själv framföra något förslag i ämnet.
Jag vill tillägga, att någon tillfredsställande lösning inte vinnes genom
en generell föreskrift, att rätten till utjämning av tidigare års förluster
går förlorad, då aktierna eller andelarna i ett företag överlåtes å annan.
Vidare synes ofrånkomligt att närmare undersöka i vad mån en förlustutjämning
kan av familjeföretagen, även i andra än det av överståthållarämbetet
påpekade fallet, utnyttjas för skatteflyktsåtgärder och vilka lösningar
resultatet av en sådan undersökning kan aktualisera.

Av det sagda framgår att enligt min mening redan införandet av en
lätt till förlustutjämning begränsad till aktiebolag och ekonomiska föreningar
förutsätter en särskild ingående utredning av de svårlösta och
komplicerade problemställningar som här uppställer sig.

Det är emellertid inte enbart av nu anförda skäl, som jag finner mig
böra intaga en avvisande hållning till det framförda förslaget om förlustutjämning.

Jag kan visserligen instämma med kommittén i dess uttalande, att
aktiebolag och ekonomiska föreningar från skilda synpunkter intar en
sådan särställning i beskattningssystemet att ytterligare specialregler för
dessa företag kan principiellt motiveras. Alltigenom godtagbart är dock
inte detta resonemang. Skillnaden mellan en såsom enskild firma driven
rörelse och en i aktiebolagets form utövad näringsverksamhet är mången
gang av en rent yttre, formell natur. En person, som av någon anledning
ombildat sitt företag till aktiebolag och som — vilket är mycket vanligt -—-uttar hela nettovinsten såsom lön eller tantiem, är ofta i precis samma
skattemässiga läge som före bolagsbildandet. En rätt till förlustutjämning
i det ena men inte i det andra fallet ter sig då onekligen mindre tilltalande.
Detta har även understrukits från åtskilliga håll och främst av näringslivets
företrädare.

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

En utvidgning åter av rätten till förlustutjämning att avse jämväl
enskilda rörelseidkare möter alla de invändningar och betänkligheter, som
kommittén för detta fall angivit. Jag anser sålunda bl. a. att det vore
i hög grad inkonsekvent att medge fysiska personer med den för dem
gällande progressiva beskattningen en rätt till förlustutjämning men inte
till en mer allmän resultatutjämning. Skulle alla de svårigheter kunna
bemästras, som är förenade med sistnämnda långtgående reform, är det
emellertid i sin tur inte gärna möjligt att genomföra denna utan att
samtidigt pröva i vad mån en likartad möjlighet till skatteutjämning bör
erbjudas andra skattskyldiga med varierande inkomster.

Det nu sagda visar att man här ställs inför synnerligen långtgående
och utomordentligt svårlösta problemställningar. Att jag i förevarande
sammanhang inte har möjlighet att närmare ingå på dessa frågor är
uppenbart.

Jag vill slutligen något uppehålla mig vid uttalandet att en åtstramning
i rätten till vinstreglerande dispositioner gör det mer angeläget än tidigare
att söka lösa problemet med förlust- och resultatutjämning. Jag kan väl
i princip dela denna uppfattning. Men samtidigt vill jag understryka, att
om det förslag till ändrad företagsbeskattning godtages som jag i det
föregående förordat, stora möjligheter till förtäckt resultatutjämning alltjämt
kommer att föreligga. Det är antagligt att dessa möjligheter i det
övervägande antalet fall är av betydligt större värde än den i vissa främmande
länder medgivna rätten till öppen förlustutjämning, vilka länder
vid sidan härav inte erbjuder på långt när samma möjligheter till förtäckt
resultatutjämning som inrymmes jämväl i den föreslagna ändrade företagsbeskattningen.

Som framgår av det nu sagda är från skilda synpunkter så starka invändningar
att rikta mot kommitténs förslag till förlustutjämning, att jag
inte anser mig ha möjlighet att förorda att detsamma lägges till grund
för lagstiftning.

11. Skattesatsen för vissa juridiska personer

För aktiebolag höjdes år 1947 skattesatsen vid taxeringen till statlig inkomstskatt
från 32 till 40 procent av den beskattningsbara inkomsten. Höjningen
grundades på förslag av 1945 års statsskatteberedning (SOU nr
79/1946).

För de ekonomiska föreningarna hade statsskatteberedningen föreslagit
samma skattesats som för aktiebolag. I proposition nr 212/1947, däri riksdagen
förelädes förslag om ändrad statlig inkomstbeskattning, upptogs
beredningens förslag i sistnämnda hänseende. Bevillningsutskottet (bet. nr
50/1947) förordade emellertid, att skattesatsen för de ekonomiska för25
— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 100

386

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

eningarna skulle bibehållas vid 32 procent. Utskottet anförde bl. a. att det
utan tvivel kunde antagas, att föreningarnas medlemmar i genomsnitt hade
lägre inkomster än aktiebolagens delägare. Vidare framhölls att bland de
ekonomiska föreningarna torde finnas ett stort antal föreningar med små
inkomster och många av dessa hade ej heller till syfte att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen. Visserligen kunde praktiska skäl tala
för att skattesatsen bestämdes lika för de båda kategorierna. Utskottet fann
dock, att dessa skäl vägde mindre tungt än önskemålet om att bibehålla
skattesatsen vid 32 procent för föreningarna.

Även för Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
hypoteksföreningarna, svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna
föreslog utskottet en skattesats av 32 procent.

Förslaget godkändes av riksdagen med den utvidgningen, att jämväl
sparbankerna fördes till samma grupp som de ekonomiska föreningarna.

Vid sin prövning av juridiska personers inkomstbeskattning fann 1949
års skatteutredning (SOU nr 51/1951) någon sänkning av bolagsskatten inte
vara påkallad. Frågan om aktiebolagsbeskattningens höjd var — framhöll
skatteutredningen — enligt uttalanden i samband med 1947 års lagstiftning
väsentligen sammankopplad med bolagens möjligheter att skattefritt bilda
dolda reserver. För beskattningsåret 1951 hade dessa möjligheter på visst
sätt inskränkts genom lagstiftningen om investeringsskatt. Då denna lagstiftning
var av tillfällig natur, ansåg skatteutredningen inte att frågan om
inkomstbeskattningens storlek därigenom bringats i principiellt annat läge
än tidigare. Skulle aktiebolagens rätt till fri avskrivning å inventarier eller
till nedskrivning av lager bli väsentligt beskurna på mera varaktigt sätt,
torde dock, framhöll utredningen, även frågan om beskattningens höjd få
tagas under omprövning.

Skatteutredningen föreslog att skattesatsen för de ekonomiska föreningarna
— med undantag för jordbrukets kreditkassor — skulle bestämmas
till 40 procent. Den verksamhet som bedrevs av aktiebolag och
ekonomiska föreningar var enligt utredningens mening så likartad att
någon rationell grund för en olika behandling var svår att finna. Tvärtom
borde det vara ett önskemål att den ena företagsformen inte bereddes förmåner
vid skatteberäkningen framför den andra. Med den konsolidering,
som de kooperativa föreningarna uppnått, och med de för dem i övrigt
gällande moderata beskattningsreglerna ansåg utredningen de skäl som
år 1947 åberopades för en differentiering inte längre vara bärande.

Enligt skatteutredningens förslag skulle sparbanker och vissa andra
kreditinstitut bibehållas vid en skattesats av 32 procent.

I proposition nr 213/1952, som grundades på skatteutredningens betänkande,
framhölls att skatteutredningens förslag rörande skattesatsen
för juridiska personer i remissyttrandena mött erinringar av mycket varierande
slag. På anförda skäl framfördes inte något förslag i ämnet.

387

Kiingl. Maj ds proposition nr 100

Det må i detta sainmanhang omnämnas att i skrivelse den 29 maj 1954
till företagsbeskattningskommittén Sveriges grossistförbund, Svenska foderämnes-
och spannmålsimportörernas förening och Föreningen Sveriges
spannmålsintressenter hemställt att kommittén matte föreslå sådana ändrade
regler, att aktiebolag och ekonomiska föreningar blev fullt likställda
vid den statliga inkomstbeskattningen. I skrivelsen framhålles bl. a. att
de skäl som år 1947 åberopades för en differentiering, nämligen att medlemmarna
i ekonomiska föreningar regelmässigt hade lägre inkomster än
delägarna i aktiebolag, inte syntes vara bärande. Företagets egen skatteförmåga
borde vara ensamt avgörande. Jämväl rättvisekrav talade för att
aktiebolag och ekonomiska föreningar beskattades lika. Den lägre skattesatsen
för ekonomiska föreningar medförde en omotiverad fördel i konkurrenshänseende.
Därtill kom, framhålles vidare, att ekonomiska föreningar
även i annat hänseende intog en i viss mån gynnad ställning i beskattningsavseende
nämligen därigenom att pristillägg och återbäring på
medlemmarnas försäljningar och inköp fick avdragas vid föreningarnas
inkomstbeskattning.

Företagsbeskattningskommittén

Kommittén framhåller till en början att i de för kommittén givna direktiven
inte hade angivits att kommittén hade att pröva frågan om ett likställande
av aktiebolag och ekonomiska föreningar i avseende å den statliga
inkomstbeskattningens storlek. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande
spörsmål inte ägde något direkt samband med den översyn av beskattningsreglerna
från i huvudsak konjunkturpolitisk synpunkt som kommittén enligt
direktiven hade att verkställa, hade kommittén inte ansett sig böra ingå
på denna fråga.

Vad kommittén däremot hade att pröva var frågan huruvida de av kommittén
i det föregående föreslagna bestämmelserna borde föranleda en ändring
av nu gällande procentsatser för den statliga inkomstskatten — 40 procent
för aktiebolag och 32 procent för ekonomiska föreningar — i ena eller
andra riktningen.

Därvid borde först framhållas att i den mån de av kommittén föreslagna
bestämmelserna tillkommit för att förhindra ett inte avsett utnyttjande av
gällande bestämmelser, kommitténs förslag inte borde betraktas som en
skärpt företagsbeskattning. Detta hade också av departementschefen uttryckligen
angivits i direktiven.

Vad härefter angick frågan huruvida ett genomförande av de av kommittén
av konjunkturpolitiska skäl föreslagna striktare bestämmelserna
för avskrivning å inventarier och nedskrivning av varulager innebar en
skärpt företagsbeskattning ville kommittén till en början framhålla, att enligt
kommitténs mening den sammankoppling av rätten till fri avskrivning

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

och lagervärdering med frågan om tillämplig skattesats för aktiebolag och
ekonomiska föreningar som tidigare skett måste föranleda principiella
erinringar. Det måste nämligen observeras att den skattesats som fastställdes
skulle gälla alla aktiebolag och ekonomiska föreningar oavsett om
i det enskilda fallet fanns maskiner eller varulager eller om sådana tillgångar
helt saknades och — om dylika tillgångar fanns — helt oberoende
av om företagens vinster, utöver vad som måste redovisas för utdelningsändamål,
medgivit några konsolideringsnedskrivningar. Då skattesatserna
rimligen borde vara avvägda även med tanke på sådana skattskyldiga som
saknade inventarier eller varulager, syntes den omständigheten att relativt
frikostiga möjligheter till vinstdispositioner stått vissa skattskyldiga till
buds knappast böra vara avgörande för frågan om skattesatsens storlek. Med
hänsyn till den sammankoppling av rätt till vinstreglerande dispositioner
och tillämplig skattesats som likväl skett fick kommittén anföra följande.

De av kommittén förordade bestämmelserna för avskrivning å inventarier
innebar självfallet i förhållande till en fullständigt fri avskrivning
en viss skärpning. 30-regeln medgav emellertid en så väsentlig initialavskrh
ning mer än 50 procent under de två första åren — att en avskrivning
enligt denna regel och i förekommande fall enligt den supplementära
regeln mer än väl täckte den faktiska värdeminskningen av inventarierna
även i sådana fall då inventarierna var underkastade stark förslitning.
Regeln medgav därutöver en inte obetydlig avskrivning i konsolideringssyfte.
Sasom framgick av de av kommittén gjorda undersökningarna beträffande
ett antal företag skulle de avskrivningar, som erhölls med tilllämpning
av 30-regeln, i genomsnitt under perioden 1938—1951 ha allenast
obetydligt understigit de i verkligheten utförda.

Därefter anföres att de av kommittén förordade reglerna för lagervärderingen
enligt huvudregeln medgav en värdering av lagren till en lägsta gräns
som bedömt på grundval av den av kommittén gjorda lagerundersökningen
i huvudsak inte skulle väsentligt överstiga den vid då ifrågavarande tidpunkt
förekommande genomsnittliga procentuella nedskrivningen. Med de
av kommittén föreslagna specialreglerna kunde lagren nedbringas till lägre
värden än enligt huvudregeln. Sålunda fick erinras om den föreslagna rätten
att beräkna nedskrivningen på ett medeltalsvärde för lagren under
vissa år, varigenom även negativa lagervärden kom att godtagas. Vidare
hade föreslagits rätt att alternativt värdera råvaror och stapelvaror till det
lägsta värdet under en längre tidsperiod och nedvärdera det sålunda beräknade
lagret med 30 procent.

Vad beträffade den föreslagna investeringsfondlagstiftningen innebar
kommitténs förslag vissa betydande fördelar för de skattskyldiga, som med
lagstiftningen avsags, i förhallande till nu gällande regler. Den av konjunkturpolitiska
skäl betingade föreskriften om viss insättningsskyldighet
i riksbanken kunde inte anses utgöra någon skärpt företagsbeskattning.

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Ifrågavarande lagstiftning fick antagas bli ett betydande komplement till
reglerna för avskrivning å inventarier och byggnader samt för värdering
av varulager.

Vidare erinras om det av kommittén framlagda förslaget om förlustutjämning.

Vad angick de föreslagna reglerna beträffande pensions- och andra personalstiftelser
var innebörden av dessa att söka förhindra ett nu förekommande
obehörigt utnyttjande av skattereglerna. Förslaget i denna del kunde
därför inte anses som en sådan skärpt beskattning som kunde motivera en
omprövning av skattesatsen. Vad slutligen angick en permanent begränsning
av avdragsrätten för stiftelseavsättning till investeringsskattetaket fick
framhållas att denna begränsningsregel alltfort lämnade frikostigt utrymme
för stiftelseavsättningar för pensioneringsändamål.

Sammanfattningsvis anför kommittén som sin mening att de av kommittén
förordade bestämmelserna tillsammantagna inte motiverade någon
ändring av nu gällande skattesatser.

I avgiven reservation framhåller herrar Gustafson och Wehtje inledningsvis
bl. a., att vad kommittén i förevarande sammanhang uttalat stod i
klart motsatsförhållande till vad som uttalades av statsskatteberedningen
och departementschefen i samband med den år 1947 beslutade höjningen
av bolagsskatten (s. 407—409). Därefter anföres att de inskränkningar i
företagens möjligheter till prisfallsskydd, resultatutjämning och konsolidering,
som blev en följd av kommitténs förslag, ovedersägligen skulle
resultera i en avsevärt ökad skattebelastning å näringslivet här i landet.
Enligt de för kommittén utfärdade direktiven borde dess förslag inte utmynna
i en skärpning av företagsbeskattningen. Under sådana förhållanden
hade kommittén, såsom en ofrånkomlig konsekvens av de bestämmelser
den förordade, enligt reservanternas mening bort föreslå en sänkning
av den för aktiebolagen gällande skattesatsen för statlig inkomstskatt.

Även de nya bestämmelser för företagsbeskattningen, som reservanterna
anslöt sig till, innebar en viss åtstramning av skattereglerna, men de nödvändiggjorde
enligt deras mening inte i och för sig en sänkning av skattesatsen
för aktiebolagen.

Remissyttrandena

Flertalet över betänkandet hörda statliga myndigheter har tillstyrkt eller
i allt fall lämnat utan erinran vad kommittén anfört och föreslagit i fråga
om skattesatsen för vissa juridiska personer. En omprövning av nu gällande
skattesatser har ifrågasatts av kommerskollegium samt förordats av
länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs, Värmlands, Västernorrlands och
Västerbottens län. Även överståthållarämbetet uttalar sig i samma riktning.

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kommitténs förslag har vidare lämnats utan erinran av Svenska stadsförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Taxeringsnämndsordtörandenas
riksförbund och Sveriges akademikers centralorganisation
medan övriga börda näringsorganisationer förordat en omprövning av gällande
skattesatser. I några fall har därvid en omprövning ansetts böra
ifrågakomma endast för aktiebolagens del.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Av de remissinstanser som tillstyrkt kommitténs förslag yttrar länsstyrelsen
i Stockholms län att utan ingående undersökningar beträffande
skattetrycket för alla grupper av skattskyldiga andra skattesatser för de
juridiska personerna än de nuvarande inte syntes kunna föreslås. De
fysiska personerna hade på grund av inflationen i realiteten drabbats av en
skatteskärpning sedan år 1947, vilket de juridiska personerna, som haft att
erlägga proportionell skatt, undgått.

Länsstyrelsen i Kalmar län understryker de av kommittén anförda skälen
för ett bibehållande av nuvarande skattesatser.

Landsorganisationen förklarar sig i valet mellan en höjning av skattesatserna
och en skärpning av de permanenta vinstberäkningsreglerna förorda
den senare utvägen.

De remissinstanser som förordar en omprövning av skattesatserna anför,
under hänvisning till de för kommittén givna direktiven, såsom skäl för en
sådan omprövning att ett genomförande av kommitténs förslag till avskrivnings-
och lagervärderingsregler skulle medföra en skatteskärpning.

Länsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens län, näringslivets skatiedelegation,
Sveriges redareförening samt handelskamrarna i Skåne och
Göteborg anser att en skärpning av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner
bör medföra en reducering av skattesatsen endast för aktiebolagen.
Skattedelegationen, som förordar en enhetlig procentsats för aktiebolag och
ekonomiska föreningar, säger sig vad beträffade storleken av denna enhetliga
procentsats kunna biträda den i herrar Gustafsons och Wehtjes reservation
uttalade uppfattningen, att den åtstramning av skattereglerna de förordade
inte med nödvändighet i och för sig gjorde en sänkning av skattesatsen
för aktiebolagen nödvändig, men endast under den förutsättningen,
att dessa reservanters förslag till regler för varuvärderingen förbands med
de av delegationen föreslagna övergångsbestämmelserna rörande bibehållande
av vid beskattningsårets ingång befintlig lagerreserv. De numera av
delegationen på grundval av kommitténs förslag verkställda utredningarna
rörande verkningarna av de av majoriteten förordade lagervärderingsreglerna
gav nämligen vid handen, att även genomförandet av reservanternas
förslag eljest kom att innebära ökad skattebelastning för ett stort antal
företag under övergångstiden.

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Däremot biträdde delegationen helt vad reservanterna i övrigt anfört
rörande skattesatsen för aktiebolagen och ville särskilt understryka det
anmärkningsvärda i kommitténs uppfattning, att det inte numera i motsats
till vad som med skärpa framhölls från regeringspartiets sida i samband
med den år 1947 företagna höjningen av bolagsskatten — förelåg anledning
att väga i skattelagstiftningen medgivna möjligheter till vinstdispositioner
mot bolagsskattens höjd.

Enligt delegationens mening motiverade genomförandet av kommitténs
förslag en sänkning av skatten för aktiebolagen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att det föreliggande förslaget i
vissa avseenden medförde en omedelbar skärpning av beskattningen för
flertalet rörelseidkare, därigenom att skatteuttagsprocenten skulle bli oförändrad
ehuru avskrivningsrätten begränsades. Enligt länsstyrelsens mening
borde därför ett genomförande av en begränsning av den fria avskrivningen
skäligen medföra en omprövning och modifiering av skatteuttagsprocenten
och länsstyrelsen hade inte kunnat finna övertygande vad i förslaget anförts
som motivering för att skatteuttaget skulle bibehållas vid 40 procent.

Övriga remissinstanser som förordar en omprövning av skattesatserna
anser en sådan åtgärd vara motiverad även för de ekonomiska föreningarnas
del.

I det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet ifrågasättes en
ytterligare sänkning av skattesatsen under övergångstiden, om en lagstiftning
på grundval av de i betänkandet angivna riktlinjerna skulle genomföras.
Delegationen framhåller, att skulle kommitténs förslag till regler
för varulagervärderingen lagfästas utan att förbindas med sådana övergångsbestämmelser
som delegationen förordat, de av delegationen abeiopade
utredningarna uppenbarligen gav vid handen, att en mycket betydande
sänkning av procentsatsen för den statliga inkomstskatten var motiverad.

Därefter anföres att vid beräkning av den sänkning av skattesatsen för
aktiebolag, som ett lagfästande av kommitténs förslag till ändrade regler för
inkomstberäkningen borde föranleda, man syntes böra taga som utgångspunkt
den skatteskärpning, som i genomsnitt skulle komma att drabba de
i den av delegationen i samband med behandlingen av reglerna för varulagervärderingen
åberopade utredningen ingående 328 företagen. Denna
utgjorde 16 procent av sammanlagda beloppet av företagens statliga och
kommunala skatter. Med en kommunal utdebitering av 12 kronor per skattekrona
blev, med hänsyn till det medgivna avdraget för den kommunala
inkomstskatten vid taxering till statlig inkomstskatt, den effektiva sammanlagda
skattesatsen för aktiebolagen 47,2 procent, vilken således i genomsnitt
skulle höjas med 16 procent eller till 34,7 procent av inkomsten. Denna
procentsats betecknade emellertid ett minimibelopp. Den verkliga skattesatsen
torde komma att bli ca 60 procent.

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Dessa summariska beräkningar gav vid handen, yttrar delegationen
vidare, att en för aktiebolag och ekonomiska föreningar m. fl. juridiska
personer gemensam procentsats för uttagande av statlig inkomstskatt utan
de av delegationen förordade övergångsbestämmelserna i allt fall måste
under övergångstiden sättas lägre än 32 procent.

I fråga om enskilda rörelseidkare, som var underkastade progressiv beskattning,
borde, enligt vad delegationen framhåller, nedsättningen av
skattesatsen beräknas från den utgångspunkten, att skatteskärpningen för
dessa kom att överstiga vad som i genomsnitt blev fallet för aktiebolagen.
Till en del kunde en sådan enligt kommitténs direktiv inte avsedd skatteskärpning
undvikas genom nedsättning av uttagningsprocenten för den
statliga inkomstskatten i förening med reduktion av förmögenhetsskatten
samt rätt till avdrag för denna skatt vid taxering till statlig inkomstskatt.
Ytterligare reduktioner blev emellertid nödvändiga, om en skärpning av
beskattningen särskilt under övergångstiden för de enskilda rörelseidkarna
skulle kunna undvikas.

För undvikande av skärpt beskattning av företagen erfordrades enligt
delegationens mening en reduktion av skattesatserna under övergångstiden
även för det fall att någon av de reservationsvis framförda förslagen till
varuvärdering skulle genomföras utan de av delegationen föreslagna övergångsbestämmelserna.
Såvitt angick den av herr Hedborg avgivna reservationen
syntes det kunna tagas för visst, att skattesatsen för aktiebolag
och därmed likställda i allt fall borde bestämmas lägre än till 36 procent,
om en slcatteskärpning för de i aktiebolagsform bedrivna företagen under
angivna förutsättningar skulle kunna undvikas.

Åtskilliga remissinstanser anser att skillnaden i skattesats för aktiebolag
och ekonomiska föreningar bör upphävas. Dit hör kommerskollegium, länsstyrelserna
i Blekinge och Värmlands län, näringslivets skattedelegation,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening,
Tjänstemännens centralorganisation och flera handelskamrar.

Kommerskollegium framhåller, att bärande skäl inte förelåg att i fråga
om skattesatsen göra åtskillnad mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Näringslivets skattedelegation anför.

På sätt 1949 års skatteutredning anfört är den verksamhet, som bedrives av
aktiebolag och ekonomiska föreningar, så likartad, att någon rationell grund för
en olik behandling är svår att finna. Tvärtom är det ett befogat önskemål att den
ena företagsformen inte beredes förmåner vid beskattning framför den andra.
Med den konsolidering, som de kooperativa föreningarna uppnått och med de
för dem gällande moderata beskattningsreglerna, kunna några bärande skäl för
en differentiering av skattesatserna, enligt vad utredningen framhåller, icke anses
föreligga.

En minoritet inom skatteutredningen ansåg, att även jordbrukets kreditkassor

393

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

i förevarande hänseende borde likställas med aktiebolag. Den verksamhet som
bedrevs inom jordbrukskasserörelsen, vore inriktad på att bereda jordbrukskassornas
intressenter — jordbrukarna —■ dels lån till lägsta möjliga ränta, dels
högsta möjliga avkastning på av dem i kassan insatt kapital. Genom denna nedpressning
av marginalen mellan in- och utlåningsränta tillfördes den ifrågavarande
intressentgruppen en ekonomisk fördel, vilken visserligen bleve beskattad
hos intressenterna men icke — i motsats till vad som tillgodofördes aktiebolagens
intressenter, aktieägarna -— jämväl blev föremål för beskattning hos den juridiska
personen. Även om den skillnaden mellan intressentgrupperna förelåg, att dessa
i det förstnämnda fallet tillika voro låntagare, kunde de i jordbrukskasserörelsen
verksamma inrättningarna härigenom anses komma i ett fördelaktigare läge i
beskattningshänseende än de affärsmässigt drivna kreditinrättningar, med vilka
de konkurrerade. Någon ändring härutinnan ifrågasatte minoriteten icke, men
den ansåg icke befogat att gynna de ifrågavarande penninginrättningarna även
i det avseendet, att de starkt reducerade vinster, som sålunda av dem redovisades,
skulle beskattas efter en lägre skattesats än den, som gällde för de med dem konkurrerande
penninginrättningarna. Jordbrukskassorna fingo sin skattebörda avvägd
på grundval av den låga inkomst de redovisade och skatten blev härigenom
reducerad i all den utsträckning, den av dem förda räntepolitiken kunde anses
motivera. Vad ovan sagts angående jordbrukskassorna var i princip tillämpligt
jämväl på vissa övriga penninginrättningar, för vilka utredningen föreslog lägre
skattesats än för aktiebolag.

Under åberopande av det anförda hemställer delegationen, att en enhetlig
procentsats för samtliga de i 10 § 2 mom. a) och b) förordningen om
statlig inkomstskatt avsedda juridiska personerna måtte fastställas.

Sveriges köpmannaförbund förklarar sig anse att ett bibehållande av en
skattesats av 32 procent för de ekonomiska föreningarna skulle vara en
ren diskrimination av den enskilda detaljhandeln.

Sveriges grossistförbund yttrar, att den nuvarande olikheten i skattesatsen
mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilken skillnad borde
bringas att upphöra, enligt förbundets mening var helt omotiverad och för
aktiebolagen innebar ett betydande handikap i konkurrensen, som kom att
få ytterligare ökad tyngd efter en eventuell begränsning av avskrivningsoch
nedskrivningsmöjligheterna.

Departementschefen

Kommitténs uppfattning är, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna
rörande avskrivning och lagervärdering samt avsättning till investeringsfonder
och personalstiftelser tillsammantagna inte är ägnade att
på längre sikt medföra någon skärpt företagsbeskattning. Med anledning
härav har kommittén inte funnit anledning att föreslå någon ändring av
nu gällande skattesatser.

Reservanterna Gustafson och Wehtje har kritiserat kommitténs förevarande
uttalande och för sin del ansett att ett genomförande av kommitténs
förslag skulle resultera i en avsevärt ökad skattebelastning. Kom -

394

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

mittén hade därför enligt reservanternas mening bort föreslå en sänkning
av den för aktiebolagen gällande skattesatsen. Åtskilliga av de hörda organisationerna
och några myndigheter har på i huvudsak samma skäl som
reservanterna förordat en sänkning av skattesatserna för både aktiebolag
och ekonomiska föreningar. I vissa yttranden har dock en sådan omprövning
ansetts böra begränsas till skattesatsen för aktiebolagen.

Till stöd för yrkandet om sänkt skattesats har bland annat hänvisats
till det i direktiven gjorda uttalandet, att avsikten med den ifrågasatta
översynen av företagsbeskattningen i och för sig inte var att åstadkomma
en skärpt företagsbeskattning.

I anledning av det åberopade direktivuttalandet får jag erinra om att
syftet med den nu föreliggande sakkunnigutredningen varit att undersöka
möjligheterna att uppställa sådana regler för företagsbeskattningen, soin
är från konjunkturpolitisk synpunkt bättre avvägda än vad fallet är med
nuvarande regler. Kommittén har haft fria händer att pröva alternativen
med bruttoskatt och nettovinstbeskattning samt att inom ramen för det
ena eller andra alternativet förorda de enligt kommitténs mening mest
ändamålsenliga detaljbestämmelserna. Syftet med reformen är alltså i och
för sig inte av fiskalisk natur. Det är detta, men inte heller mer, som med
det ifrågavarande direktivuttalandet utsagts och åsyftats.

Härav följer att detta uttalande inte kan tagas till intäkt för ett krav
på en sänkt skattesats av den anledningen, att minskade möjligheter till
vinstreglerande dispositioner visserligen skulle medföra ett större skatteuttag
vissa år men å andra sidan på längre sikt bibehålla företagen vid i
huvudsak samma skattebelastning som för närvarande.

Vad angår de av mig i det föregående förordade reglerna för den ändrade
företagsbeskattningen, vill jag framhålla att vissa av dessa regler
innebär en försiktig åtstramning i rätten till vinstreglerande dispositioner,
andra — jag tänker särskilt på investeringsfonderna — en uppmjukning
av gällande bestämmelser och därutöver en tidigare inte förefintlig möjlighet
till ett extra avdrag samt åter andra att förhindra ett obehörigt utnyttjande
av skattereglerna. Enligt min mening kan de föreslagna bestämmelserna
tillsammantagna inte anses innebära en på längre sikt skärpt
företagsbeskattning. Jag erinrar att kommittén tillkännagivit motsvarande
uppfattning redan beträffande de av kommittén föreslagna reglerna.

Särskild uppmärksamhet har tilldragit sig förhållandena de år, varunder
vissa företag med för närvarande mycket låga lagervärden har att
anpassa sig upp till de framdeles medgivna lägsta tillåtna bokföringsmässiga
lagervärdena. Det har gjorts gällande, att den ökade vinstredovisning,
som i allt fall teoretiskt kommer att äga rum under ett eller flera
av dessa år, borde motivera en sänkt skattesats för den åsyftade tidsperioden.

Inte heller det sist återgivna kan jag finna bärande. De företag, varom

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

nu är fråga, är sådana som genom långtgående nedskrivningar eller —
trots inträffade ändringar i penningvärdet eller prisnivån — genom bibehållande
av tidigare låga bokförda lagervärden kunnat mer än andra företag
utnyttja skattereglerna för att skjuta beskattningen på framtiden eller
för en skattefri kapitaluppbyggnad inom företaget i fråga. Det kan inte
vara godtagbart att genom en tillfällig sänkning av skattesatserna försätta
dessa företag i ett speciellt gynnat läge. Det bör vidare uppmärksammas
att den berörda gruppen av företag är begränsad. Följaktligen skulle en
tillfällig sänkning av skattesatsen leda till det ganska orimliga resultatet
att skatten sänktes för ett antal företag, varav de allra flesta över huvud
taget inte skulle påverkas av de ändrade reglerna för varulagervärderingen.

Jag vill i detta sammanhang, och med instämmande i vad kommittén
anfört, begagna tillfället att som min mening framhålla att det är principiellt
oriktigt med en sammankoppling av skattesatsen med reglerna för
den skattemässiga inkomstberäkningen. Det skulle föra för långt att här
mer än antyda de skäl, som kan åberopas mot en dylik sammankoppling.
Jag vill emellertid erinra om att en generellt fastställd skattesats skall
gälla företag såväl med som utan anläggnings- eller omsättningstillgångar.
Vidare bör uppmärksammas att en sådan motivering för en högre skattesats,
som hänsynstagande till rätten till långtgående vinstdispositioner utgör,
ej har fog för sig när fråga är om andra än från år till år expanderande
företag och ej heller beträffande företag vars vinstförhållanden
medger — förutom förräntning av insatskapitalet — blott normala avskrivningar
och konsolideringsnedskrivningar.

Av vad jag tidigare anfört framgår att jag — med hänsyn till den sammankoppling
som vid några tillfällen likväl skett av skattesats med reglerna
för inkomstberäkningen — utifrån denna uppenbarligen ganska
oriktiga utgångspunkt gjort en omprövning, som jag funnit inte motivera
en sänkt skattesats. Men jag vill för framtida diskussion understryka, att
frågorna om tillämplig skattesats och om reglerna för inkomstberäkningen
bör behandlas som två av varandra i huvudsak oberoende frågor.

Vad slutligen angår frågan om en gemensam skattesats för aktiebolag
och ekonomiska föreningar får jag framhålla att detta spörsmål ej upptagits
av kommittén till behandling såsom liggande utanför en av konjunkturpolitiska
skäl föranledd ändring i företagsbeskattningen. Ej heller
är jag för egen del beredd att i förevarande sammanhang ingå på detta
ämne.

12. Speciella regler för högkonjunkturlägen
F öretagsbeskattningskommittén

Kommittén framhåller att, såsom tidigare återgivits, det kunde övervägas
alt i sådana högkonjunkturlägen, där en inflationistisk tillspetsning hotade,

396

Kungl. Maj.ts proposition, nr 100

ytterligare åtstrama möjligheterna till avskrivning å inventarier och nedskrivning
av varulager. Vidare kunde ifrågasättas att komplettera systemet
med en särskild lagstiftning, som mera direkt riktade sig mot vissa investeringar.

För kommittén hade enligt vad därefter framhålles gällt att välja mellan
ett system med för normala fall synnerligen liberala möjligheter till vinstdispositioner,
vilket ofta måste kompletteras med särskilda åtgärder, och
ett system med mer restriktiva permanenta regler, vilket system å andra
sidan inte annat än i mycket extrema konjunkturlägen krävde speciella
kompletterande bestämmelser. Vid det principiella valet mellan dessa båda
system hade kommittén funnit, att det från såväl det allmännas som företagens
och taxeringsmyndigheternas synpunkt måste framstå såsom mera
önskvärt med fasta regler som endast mera undantagsvis skulle behöva
sättas ur kraft respektive kompletteras med specialföreskrifter.

Från denna utgångspunkt hade kommitténs strävan varit att söka utforma
de permanenta reglerna inom varje särskilt område på sådant sätt
att de konjunkturpolitiska önskemålen blivit tillgodosedda genom dessa
regler så långt detta varit möjligt vid en samtidig avvägning mot ett även
det allmännas intresse av att företagen bereddes tillfälle till en betryggande
konsolidering. Hänsyn hade därvid också tagits till önskvärdheten av att
i rimlig utsträckning underlätta för företagen att med egna medel finansiera
sin vidare utveckling. För kommittén hade därvid även framstått såsom
angeläget att tillgodose näringslivets krav på så fasta regler att ett
mera långsiktigt bedömande av investeringarna och deras finansiering blev
möjligt. Permanenta regler av innebörd att behöva överges eller kompletteras
redan i mindre extrema högkonjunkturlägen måste, såsom tidigare
framhållits, för näringslivet framstå såsom en väsentlig olägenhet.

Vid avvägningen av de permanenta reglerna hade, såsom tidigare i varje
särskilt sammanhang framhållits, en betydande hänsyn samtidigt tagits
till annat än de rent konjunkturpolitiska önskemålen. Sålunda innefattade
de av kommittén föreslagna avskrivnings- och värderingsreglerna alltfort
väsentligt utrymme för vinstreglerande åtgärder i konsolideringssyfte. Man
kunde därför även om kommitténs förslag genomfördes inte helt bortse
från möjligheten att i extrema högkonjunkturlägen särskilda lagstiftningsingripanden
kunde behöva göras.

A vskrivning sregler

Att 30-regeln med den därtill anknutna supplementära regeln lämnade
möjlighet till väsentligt större avskrivningar än som svarade mot den ekonomiska
värdenedgången hade förut framhållits, yttrar kommittén. Det
kunde därför övervägas att i speciella lägen vidtaga en tillfällig åtstramning.
Närmast till hands syntes därvid ligga att ej medge högre avskrivning

397

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

än som betingades av rena förslitningssynpunkter eller med andra ord
övergå till den för fysiska personer gällande bundna avskrivningen. Detta
skulle emellertid, såsom i tidigare sammanhang framhållits, medföra så
betydande tillämpningssvårigheter att denna utväg enligt kommitténs mening
måste avvisas. Kommittén erinrar om att detta alternativ även prövades
och avvisades vid 1952 års lagstiftning i ämnet.

Enligt kommitténs mening var det alternativ som härnäst erbjöd sig att
modifiera procentsatserna enligt 30-regeln. Härom anför kommittén.

Det torde knappast kunna ifrågakomma att medge lägre avskrivning på ingående
bokfört värde än 30 procent. Däremot bör inte avvisas möjligheten att
modifiera den höga initialavskrivningen å nyanskaffade inventarier, t. ex. genom
att medge avskrivning å sådana tillgångar med 20 procent. Det måste emellertid
observeras att man inte heller med en sådan modifikation alltid når ett från konjunkturpolitisk
synpunkt godtagbart resultat. Detta sammanhänger bl. a. med
följande omständighet. 30-regeln även i detta modifierade skick, liksom fallet är
med den för tillfället gällande provisoriska lagstiftningen på området, inrymmer
rätt till avskrivning enligt nettometoden. Denna innebär som bekant att vad som
inflyter vid försäljning av avyttrade tillgångar får i sin helhet användas för en
extra avskrivning. I högkonjunkturlägen av det slag varom nu är fråga får man
erfarenhetsmässigt räkna med starkt stegrade priser även på begagnade tillgångar.
Ett påtagligt exempel härpå utgjorde prisstegringen på secondhandtonnage
under de senaste högkonjunkturåren. För företag vilka i samband med nyanskaffningar
avyttrar sådana äldre tillgångar kan tänkas att 30-regeln, även om
den modifierades på nyss antytt sätt, inte skulle innebära en från konjunkturpolitisk
synpunkt tillräcklig inskränkning i avskrivningsmöjligheterna.

Härtill fogar kommittén att av sist anförda skäl kunde därför under ett
utpräglat högkonjunkturläge tagas under prövning huruvida det permanenta
avskrivningssystemet borde tillfälligt ändras så att nettometoden inte
blev tillämplig. Tekniskt kunde detta lösas så att den av kommittén förordade
supplementära regeln, vilken inte inkluderade avskrivning enligt
nettometoden, gjordes till huvudregel. Supplementärregeln innebar, erinrar
kommittén, att företagen vid varje givet tillfälle ägde göra en avskrivning
intill ett bokfört värde svarande mot en årlig avskrivning med 20 procent.

Investering savgift

Hur än avskrivningsreglerna utformades — och under förutsättning tilllika
att man i enlighet med kommitténs uppfattning avvisade en återgång
till bunden avskrivning — torde bli ofrånkomligt, anför kommittén, att ett
inte obetydligt utrymme för överavskrivningar likväl kvarstod. Detta förhållande
ävensom den omständigheten att även synnerligen restriktiva avskrivningsregler
ingalunda alltid kunde förutsättas medföra en av konjunkturpolitiska
skäl i det speciella läget starkt motiverad investeringsbegränsning
gjorde att åtgärder vid sidan av tillfälliga modifikationer i avskrivningsreglerna
kunde behöva tillgripas. Kommittén åsyftade möjligheten att

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

— såsom skedde under åren 1952 och 1953 —• genom en särskild avgiftsbeläggning
(investeringsavgift) förhindra mindre räntabla investeringar
respektive söka påverka företagens handlande i sådan riktning att vissa för
dagen från företagens synpunkt visserligen önskvärda men inte absolut nödvändiga
investeringar uppsköts till en senare tidpunkt, då avgiftsbeläggning
inte ifrågakom. Därefter anföres att en lagstiftning av sist antytt slag i
allt väsentligt torde kunna uppbyggas med ledning av 1951 års förordning
i ämnet. Kommittén hade inte funnit möjligt att i detalj utarbeta något förslag
till en beredskapslagstiftning i ämnet. En sådan måste nämligen utformas
under beaktande av vilka åtgärder som i övrigt kunde komma att
vidtagas från statsmakternas sida, t. ex. om byggnadsreglering kom att vid
den aktuella tidpunkten upprätthållas eller ej.

Lagervärderingsreglerna

Kommittén erinrar om att dess förslag härutinnan enligt huvudregeln
innebar rätt att nedskriva lagret till halva dess värde. Vid sidan av denna
regel föreslogs vissa specialregler, innebärande antingen att företaget fick
beräkna nedskrivningen på ett treårsmedeltal eller att såvitt avsåg råvaror
och stapelvaror värderingen fick hänföra sig till lägsta pris under en femårsperiod.
Detta innebar visserligen vidsträckta möjligheter till lagernedskrivningar
men torde likväl innefatta sådana värderingsregler som var
från det allmännas synpunkt godtagbara i flertalet konjunkturlägen.

I mer extrema högkonjunkturlägen fick det inte förbises att de föreslagna
reglerna lämnade ett inte godtagbart utrymme för vinstdispositioner.
Sålunda fick till en början framhållas, att ett företag kunde ha sitt lager
bokfört till ett relativt högt värde då konjunkturläget tillspetsades. Företaget
kunde då, utan att någon lagerökning var för handen, genom nedvärdering
av lagret frigöra obeskattade vinstmedel till betydande belopp för
investeringar av olika slag. För att förebygga en sådan effekt kunde övervägas
en tillfällig skärpning av värderingsreglerna nämligen på så sätt att
en ytterligare nedvärdering i förhållande till läget vid periodens början inte
medgavs. Härvid torde dock en viss mindre sammanlagd nedvärdering än
enligt de permanenta reglerna likväl alltid få godtagas. Mot en sådan anordning
måste självfallet invändas att företag som tidigare inte haft möjlighet
att verkställa betryggande nedskrivning förhindrades att göra sådana
i det avsedda högkonjunkturläget.

Ytterligare borde framhållas, att särskilda värderingsregler kunde bli er»
forderliga i lägen då mycket starka skäl talade från det allmännas synpunkt
för återhållsamhet beträffande lageruppbyggnader. Det måste förutses att
i de avsedda konjunkturlägena anskaffningsvärdena kunde komma att vä -

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

sentligt överstiga motsvarande lägsta värden under senaste femårsperiod.
Härav följde att den permanenta lagstiftningen, om den skulle gälla i
det antydda konjunkturläget, kunde verka starkt stimulerande på lagerinvesteringar.

En lagstiftning med sist angivet syfte hade — såsom av den tidigare
lämnade redogörelsen framgick —- funnits för beskattningsåren 1952 och
1953. Bestämmelserna kom dock på grund av ändrade konjunkturförhållanden
aldrig att tillämpas vid taxeringen.

Kommittén erinrar om att mot utformningen av de för nämnda år gällande
bestämmelserna gjordes från några remissinstansers sida och i motioner
i riksdagen vissa erinringar. Sålunda framhölls att den omständigheten
att lagerökningen beräknades vid jämförelse med lagret vid beskattningsårets
ingång innebar en orättvisa för de företag som vid ingången av beskattningsåret
hade ett osedvanligt litet lager och där lagerökningen i realiteten
kunde innebära att lagret vid beskattningsårets utgång endast motsvarade
företagets normala lager. Det framhölls bl. a., att företag inom
skogsindustrin hade mycket små lager vid 1952 års ingång medan lagren
vid 1952 års slut på grund av ändrade konjunkturförhållanden kunde antagas
bli osedvanligt stora. Kommittén anför härefter att om man såsoin
jämförelselager i en framtida förordning tog det av kommittén ifrågasatta
medeltalet av lagren under en treårsperiod, riskerna för att ett i gång
varande företag fick ett onormalt litet jämförelselager i huvudsak torde
vara eliminerade.

Mot förenämnda bestämmelser invändes därjämte, att lagerökningar
kunde vara föranledda av andra orsaker än spekulation, t. ex. vara orsakade
av ett opåräknat köpmotstånd. Häremot framhåller kommittén, att
om en lagerökning föranleddes av minskad försäljning, något behov av
ökad nedskrivning i regel inte torde föreligga. Företagens vinstförhållanden
vid sådana tillfällen kunde inte antagas medge ökade nedskrivningar;
tvärtom var det just under sådana förhållanden som en uppskrivning av
varulagret var den normala företeelsen.

Det framhölls även att de tidigare tillfälliga bestämmelserna skulle vara
till betydande förfång för nystartade företag och företag som var under
utveckling och för vilka företag en lagerökning för de ifrågakommande
åren i och för sig inte kunde betecknas som en spekulativ lageruppbyggnad.

Kommittén erinrar häremot till en början att lageruppbyggnad även hos
ett nystartat företag eller ett företag under naturlig expansion av konjunkturpolitiska
skäl inte borde underlättas i extrema högkonjunkturlägen. Ett
undantag för nystartade företag skulle vidare lätt medföra ett sådant kringgående
av bestämmelserna som att äldre företag med hänsyn till skattereglerna
bildade dotterföretag dit lagerökningarna förlädes. Å andra sidan
borde även en lagstiftning i nu angivet syfte innefatta en rätt till en viss
mindre nedskrivning för prisfallsrisk, exempelvis med 20 procent.

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 100
Stiftelseavsättningar

Kommittén yttrar att i extrema högkonjunkturlägen fråga kunde uppkomma
om tillfälliga begränsningar rörande avdrag för avsättning till pensionsstiftelser.
En begränsningsregel kunde utformas exempelvis såsom en
rätt att skattefritt avsätta allenast ett belopp motsvarande den på beskattningsåret
belöpande kostnaden för framtida pensionering av personal. Alternativt
kunde övervägas att för avdragsrätt genomgående kräva överföring
av kontanta medel motsvarande stiftelseavsättningen. Från skilda synpunkter
kunde vägande invändningar riktas mot dylika temporära föreskrifter
främst med hänsyn till att de anställdas intresse av trygghet för sin pensionering
i viss mån eftersattes.

Sammanfattning

Av det sagda framgick, anför kommittén, att inom vart och ett av de nu
angivna områdena möjligheter i och för sig fanns att vidtaga lagstiftningsåtgärder
som relativt effektivt tillgodosåg de invändningar av konjunkturpolitisk
art som kunde riktas även mot de av kommittén föreslagna permanenta
reglernas verkningar i extrema högkonjunkturlägen. Utformningen
av sådana tillfälliga åtgärder måste givetvis bli beroende av karaktären av
det ekonomiska läge, i vilket de avsågs att tillgripas, ävensom av den ekonomiska
politik som i övrigt fördes. Kommittén hade därför inte ansett sig
kunna utforma några konkreta förslag till en speciell konjunkturlagstiftning.

Även om sålunda de teoretiska förutsättningarna för lagstiftningsingripanden
av nu antytt slag fanns, ville kommittén understryka de väsentliga
svårigheter som var förenade med ett system vilket byggde på tillfälligt insatta
åtgärder. Erfarenheten utvisade, att det var nästan ogörligt att med
tillräcklig säkerhet avgöra när läget var sådant att tillfälliga åtgärder borde
tillgripas. Detta sammanhängde inte bara med svårigheten att bedöma den
framtida konjunkturutvecklingen utan även med hänsyn till den tidsutdräkt
som föranleddes av att frågor av hithörande slag måste underställas
riksdagens prövning för att därefter måhända nå sin egentliga effekt
först vid ett framtida taxeringstillfälle. Härtill kom att bestämmelser av
nu antytt slag måste kompletteras med övergångsbestämmelser, som fritog
företagen från bestämmelsernas verkningar i sådana fall då företagen på
ett tidigare stadium träffat avtal om vissa investeringar eller liknande. Belysande
exempel härpå utgjorde de övergångsbestämmelser som fogades
till 1951 års förordning om investeringsavgift och 1952 års förordning om
inskränkning i den fria avskrivningsrätten.

Kommittén påpekar även de ojämna och ingalunda i alla hänseenden
önskvärda verkningar som följde av med nödvändighet generellt utformade
tillfälliga bestämmelser.

401

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

De svårigheter och olägenheter, som var förenade med temporära lagstiftningsåtgärder
av här diskuterad art, utgjorde enligt kommitténs uppfattning
som förut anförts ett starkt stöd för sådana permanenta regler på
företagsbeskattningens område, som så långt som möjligt begränsade behovet
av tillfälliga ingripanden.

En minoritet inom kommittén, herrar Gustafson och Wehtje, yttrar i avgiven
reservation att de, såsom tidigare framhållits, inte kunde dela kommitténs
uppfattning, att den konjunkturpolitiska anpassning av skattelagstiftningen,
som kommittén fått i uppdrag att framlägga förslag om, skulle
ske genom att göra de permanenta reglerna i skattelagstiftningen mera
restriktiva. De ansåg det inte rimligt att på sådant sätt underordna lagstiftningen
för normala tider under de speciella krav som kunde resas i ett
extremt högkonjunkturläge.

Reservanterna hade godkänt vissa begränsningar i de permanenta skattereglerna
•— delvis från andra utgångspunkter än dem som redovisats av
kommittén — men enligt deras mening måste dock konjunkturpolitiken i
det väsentliga stödja sig på allmänna penning- och finanspolitiska åtgärder.
I den mån det i ett extremt högkonjunkturläge befanns önskvärt att
komplettera dessa allmänna åtgärder med mera speciella skattepolitiska
ingripanden, borde sådana ingripanden vara av tillfällig natur och ske endast
på ett fåtal punkter. Det borde på förhand vara klart angivet på vilka
punkter sådana konjunkturpolitiskt betingade modifikationer av skattereglerna
kunde tänkas bli aktuella. Med hänsyn härtill förordade reservanterna
en begränsning av dylika åtgärder till en investeringsavgift av
det slag som redan prövats i vårt land under åren 1952 och 1953 och en
beredskapslagstiftning beträffande lagervärderingen av det slag som fanns
under åren 1952 och" 1953. Båda slagen av lagstiftning borde dock enligt
reservanternas mening bli föremal för en teknisk omarbetning.

Reservanterna säger sig däremot i konsekvens med vad som anförts avvisa
tanken på att, som antyddes i kommitténs förslag, i vissa lägen infora
temporära begränsningar i avskrivningsrätten eller speciella inskränkande
regler beträffande avsättningar till pensionsstiftelser.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har redan i samband med behandlingen av frågan om
den permanenta lagstiftningens anpassning till en konjunktui stabiliserande
ekonomisk politik i allmänhet angivit sin principiella inställning till spörsmålet
om en särskild lagstiftning avsedd att tillgripas i mera utpräglade
högkonjunkturlägen. På grund härav och då kommittén inte funnit det
möjligt att i detalj utarbeta eu lagstiftning av sist angiven innebörd har
flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna inte till särskild
26__Ilihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

402

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

granskning upptagit de med en sådan lagstiftning sammanhängande spörsmålen.
Utöver vad tidigare återgivits har emellertid frågan om en särskild
lagstiftning i huvudsak föranlett följande uttalanden.

Fullmäktige i riksbanken, som enligt vad förut berörts anser att det borde
övervägas om inte den av kommittén föreslagna lagstiftningen måste kompletteias
med en särskild beredskapslagstiftning, framhåller att uppmärksamheten
härvid främst borde ägnas möjligheten att genom en särskild
avgiftsbeläggning söka påverka investeringarna. Investeringsavgiften syntes
ge de största möjligheterna till att allt efter konjunkturens karaktär träffa
de minst önskvärda investeringarna.

Överståthållarämbetet anför.

Ändrade konjunkturlägen synas icke böra medföra uttagande av tillfälliga skatter,
såvida icke läget för vissa skattskyldiga medfört att desamma i påfallande
omfattning erhållit oförtjänta vinster. En ökad sterilisering av företagares vinstmedel
kan däremot i vissa lägen vara berättigad; en sådan åtgärd innebär icke
någon ökad beskattning. Alla åtgärder för tillfällig beskattning medföra svåra
tröskelproblem, överståthållarämbetet ifrågasätter om icke tillfälliga åtgärder
kunna tillgodoses genom att föreskriva obligatoriska ökade avsättningar till investeringsfonder.
Antalet skattskyldiga, som träffats av investeringsskatt och investeringsavgift,
torde icke vara synnerligen stort. Om de av kommittén föreslagna
åtgärderna medföra avsedd ökning av skattskyldigas avsättningar till investeringsfonder,
torde skärpta bestämmelser i extrema högkonjunkturlägen icke
medföra nämnvärd stegring av antalet skattskyldiga, för vilka dylika fonder kunna
ifrågakomma.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare förklarar sig vilja
staikt understryka sin uppfattning att en lagstiftning med speciella regler
för högkonjunkturlägen endast fick utgöra ett sekundärt medel vid utformningen
av en aktiv konjunkturpolitik. En sådan lagstiftning fick ej heller
utformas såsom en pålaga på i företagen befintligt kapital eller likvida
medel utan inriktas på en skattebeläggning av aktiva investeringsåtgärder
i form av kvantitativ lagerökning, byggnads- och maskinanskaffning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, näringslivets skattedelegation, Sveriges
grossistförbund, Svensk industriförening och Gotlands handelskammare
åberopar de av kommittéreservanterna anförda synpunkterna. Grossistförbundet
framhåller sålunda, att de konjunkturpolitiska synpunkterna
enligt dess mening — i den män de över huvud taget hade relevans för
skattelagstiftningen — på sätt som förordades av reservanterna Wehtje och
Gustafson främst borde tillgodoses genom särskild beredskapslagstiftning
och inte genom bestämmelser i den permanenta skattelagstiftningen. Även
om det låg viss sanning i kommittémajoritetens uttalande att dylika beredskapsåtgärder
ofta riskerade att bli insatta först på ett förhållandevis sent
stadium, vägde detta enligt förbundets mening väsentligt lättare än nackdelarna
av att genom regler i den permanenta skattelagstiftningen åstadkomma
en allmän minskning i det för framstegsutvecklingen så utomordentligt
betydelsefulla företagssparandet.

403

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO

Departementschefen

Syftet med ett system med restriktiva permanenta regler är bl. a. att
göra tillfälliga ingripanden på beskattningsområdet i huvudsak onödiga.
Detta syfte torde också i det väsentliga bli tillgodosett med de av mig i
det föregående förordade skattereglerna. Såsom kommittén framhållit bör
emellertid inte bortses från att det i extrema högkonjunkturlägen kan bli
erforderligt att överväga speciella åtgärder. Jag vill härutinnan främst hänvisa
till vad jag förut framhållit om ett behov i vissa lägen av regler, som
riktar sig mot tillfälliga lagerökningar.

Vad särskilt angår investeringsavgiften vill jag framhålla att uttagandet
av en sådan avgift är en konjunkturpolitisk åtgärd på ett delvis annat
plan än t. ex. en åtstramning i avskrivnings- och värderingsreglerna. Visserligen
kan en ändrad företagsbeskattning i sin mån minska det framtida
behovet av en investeringsavgift, men en sådan avgift kan likväl i vissa
lägen komma att framstå som ett önskvärt komplement till stramare regler
för den skattemässiga inkomstberäkningen.

Värdet med kommitténs utredning i nu förevarande del är att en inventering
gjorts av de möjligheter, som över huvud kan tagas under övervägande
i ett läge, då de permanenta skattereglerna framstår som mindre
tillfredsställande. Anledning saknas emellertid att i detta sammanhang
närmare än som skett ingå på vad kommittén anfört.

13. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370);

2) förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen, samt

3) förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ilarald Häggquist

404

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Bihang 1

Företagsbeskattningskommitténs förslag
till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkterna 2, 4 och 7 av anvisningarna till 29 §,
punkt 1 av anvisningarna till 41 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

Anvisningar

till 29 §.

2. Skattskyldig må åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till pensionsstiftelse
varom förmäles i punkt 6 av anvisningarna till 53 § för pensionering
av personal, som är eller varit anställd i rörelsen eller efterlevande
till sådan personal.

Avdrag må icke medgivas med mindre pensioneringen anordnats på sätt
i anvisningarna till 31 § föreskrives som villkor för att livförsäkring skall
hänföras till pensionsförsäkring. Vidare kräves för rätt till avdrag att
medlen kontant eller i form av aktier, obligationer eller därmed jämförliga
tillgångar till ett värde motsvarande den gjorda avsättningen överlämnats
till stiftelsen. Är fråga om aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank må med tillgångar som nyss sagts jämställas
skuldebrev som av den skattskyldige överlämnats till stiftelsen.

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse må icke medgivas med högre
belopp än som - bedömt på grundval av förhållandena vid beskattningsårets
utgång — erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de
pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka
högst skola utgå enligt av vederbörande företag gjorda bindande utfästelser
till personer som omfattas av stiftelsens ändamålsbestämninu

m O

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet sålunda
högst må uppgå, skall hänsyn tagas endast till den, som vid ingången av
beskattningsåret uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna
icke antagas lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga
avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa nu ifrågavarande
pensionsförmåner.

Oaktat vad i nästföregående stycke sägs, må den framtida avgiftsbetal -

405

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 100

ningen anses grundad på från dagen för anställningen och till pensionsåldern
med oförändrade belopp utgående avgifter och må all personal för
vilken bindande utfästelse gäller oavsett åldern medräknas. Härvid skall
dock, om löneförhöjning erhållits under anställningstiden, avgiften för den
del av utfästelsen, som belöper på eller kan anses belöpa på löneförhöjningen,
beräknas utgå från dagen för löneförhöjningen. Ävenså skall, i
fall av tilläggsutfästelse av annan anledning än nyss nämnts, avgiften för
tilläggsutfästelsen anses utgå från den dag då denna gavs.

Skattskyldig må jämväl åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till annan
personalstiftelse än pensionsstiftelse, därest medlen kontant eller i
form av aktier, obligationer eller därmed jämförliga tillgångar till ett
värde motsvarande den gjorda avsättningen överlämnats till stiftelsen och
under förutsättning tillika att stiftelsens ändamål är sådant, att den skattskyldige
vid direkt omkostnad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag,
samt att stiftelsen i övrigt uppfyller villkor motsvarande dem som i punkt
6 av anvisningarna till 53 § stadgats beträffande pensionsstiftelse.

4. Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller
sparbank må utan avseende å vad ovan i punkt 3 sägs efter därom hos
beskattningsnämnd framställt yrkande berättigas att, under förutsättning
att motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna, tillsvidare åtnjuta
avdrag för avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier i enlighet med bestämmelserna nedan. Såsom förutsättning
härför gäller att tillfredsställande utredning föreligger om vad som
återstår i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet å här
ifrågavarande tillgångar samt dessa ävensom avskrivningar å desamma i
den skattskyldiges räkenskaper och i företedd utredning redovisas på sådant
sätt, att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgångarna framdeles
möjligen uppkommande vinster ej skola undgå taxering.

Avdrag för avskrivning å här ifrågavarande tillgångar må för visst beskattningsår
åtnjutas med högst trettio procent för år räknat av summan
av bokfört värde å tillgångarna enligt ingående balansräkning för räkenskapsåret
och anskaffningsvärdet av sådana under beskattningsåret anskaffade
tillgångar som äro i bruk vid årets slut. Vad sålunda stadgats
skall gälla oavsett när under beskattningsåret tillgångarna anskaffats.
Kostnaden för tillgångar med en beräknad varaktighetstid av högst tre
år må dock under anskaffningsåret i sin helhet avdragas.

Har såsom skattepliktig intäkt för beskattningsåret upptagits ersättning
för försålda eller förlorade tillgångar, vilka anskaffats före beskattningsårets
ingång, må särskilt avdrag för avskrivning åtnjutas med belopp motsvarande
sålunda upptagen intäkt. Därest skattskyldig erhållit avdrag i
enlighet med bestämmelserna i detta stycke, skall underlaget för beräkning
av avdrag enligt nästföregående stycke fastställas till motsvarande lägre
belopp.

406

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för tillgång
betingats därav, att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller
för en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig eller av annan liknande
omständighet, må under anskaffningsåret avdrag göras för sådant
överpris eller sådan merkostnad. Därest avdrag som nu sagts medgivits,
skall avdrag enligt bestämmelserna i andra stycket beräknas å därefter
återstående del av anskaffningsvärdet.

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret anskaffade tillgångar
tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall, vid beräkning av avdrag
för värdeminskning med 30 procent av anskaffningsvärdet, såsom anskaffningsvärde
anses den verkliga kostnaden minskad med det tidigare åtnjutna
avdraget. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om
investeringsfond tagits i anspråk för avskrivning av tillgångar under beskattningsåret
och om enligt för sådant fall meddelade bestämmelser så
skall anses som om tillgångarna i beskattningsavseende avskrivits med det
i anspråk tagna beloppet.

Ådagalägger skattskyldig att i denna anvisningspunkt avsedda tillgångars
bokföl da värde, därest detta bestämmes i enlighet med ovan angivna''avdragsregler,
skulle överstiga vad av anskaffningsvärdet å de vid beskattningsårets
utgång i bruk varande tillgångarna återstår sedan å sistnämnda
värde avräknats en beräknad årlig avskrivning av tjugu procent, må avdrag
medgivas med härav föranlett högre belopp. Visar skattskyldig att
nämnda tillgångars värde avsevärt understiger även sålunda beräknat värde,
må avdrag medgivas för härav betingad avskrivning.

Då tillgångar, som anskaffats under beskattningsåret, avyttras, förloras
eller såsom för rörelsen obrukbara utrangeras under samma år, skall vad
i punkt 3 d första och tredje styckena sägs äga motsvarande tillämpning.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna verkställt avskrivning med
störie belopp än det, varmed han må åtnjuta avdrag vid taxeringen, skall
så anses som om sådant avdrag åtnjutits jämväl för det överskjutande
beloppet.

Oavsett vad i nästföregående stycke stadgas må dock, sedan taxeringen
för det beskattningsår, varunder skattskyldig i räkenskaperna verkställt
avskrivning med större belopp än som godkänts vid taxeringen, blivit
slutligt avgjord, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
avdrag åtnjutas för det överskjutande beloppet enligt särskild av beskattningsnämnd
godkänd avskrivningsplan avseende en tid av minst fyra år,
räknad från nyssnämnda beskattningsår.

Den omständigheten att vid tillämpning av bestämmelserna ovan avdragen
vid beskattningen skola överensstämma med avskrivningen enligt
räkenskaperna, utgör ej hinder för skattskyldig att efter övergång till av -

407

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

skrivning enligt bestämmelserna i denna punkt utöver avdrag enligt läkenskaperna
tillgodogöra sig från tiden före övergången resterande, i räkenskaperna
gjorda men ej vid beskattningen åtnjutna avdrag antingen inom
ramen för avskrivningsplan som avses i punkt 3 eller, med beskattningsnämnds
särskilda medgivande, på en gång eller enligt särskild av beskattningsnämnd
godkänd avskrivningsplan avseende en tid av högst tio år.
Sedan övergång skett må dock i intet fall sådant avdrag tillgodonjutas,
som avses i punkt 3 c tredje stycket. Har den skattskyldige icke kunnat
vid taxeringen utnyttja på visst år belöpande avdrag, som upptagits i sådan
särskild avskrivningsplan som nyss sagts, må detta avdrag icke tillgodoföras
honom för senare år.

Har före övergång varom nu är fråga skattskyldig vid taxeringen tillgodoräknats
större värdeminskningsavdrag än enligt räkenskaperna, skall,
för åstadkommande av överensstämmelse mellan tillgångens återstående
värden enligt räkenskaperna och i beskattningsavseende, det belopp, varmed
tillgångens värde sålunda i beskattningsavseende understiger värdet
enligt räkenskaperna, upptagas såsom intäkt under det första beskattningsår,
för vilket bestämmelserna i denna punkt gäller, eller, om den
skattskyldige hellre vill, med en tredjedel för nämnda beskattningsår och
ett vart av de två närmast följande åren. Om belopp, varom nu är fråga,
för något av sagda år skulle helt eller delvis undandragas beskattning
genom utnyttjande vid inkomstberäkningen av avdrag, som eljest ej kunna
utnyttjas, skall dock beloppet i stället uppföras såsom intäkt för det första
år, då dylikt förhållande ej föreligger. Vid tillämpning av detta stycke
skall även sådant på tidigare år enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdrag,
som den skattskyldige ej kunnat utnyttja, anses hava
tillgodoräknats honom.

Angående avdrag---till 41 §.

7. Avdrag medgives ock för värdeminskning å byggnad, vilken äi a\-sedd för användning i-ägarens rörelse. Avdraget bör bestämmas till viss
procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid byggnaden anses
kunna utnyttjas. Vid denna bedömning skall beaktas jämväl sådana omständigheter
som att byggnadens ekonomiska varaktighetstid kan antagas
komma att röna inflytande av framtida rationaliseringar, förändringar
med hänsyn till teknikens utveckling, omläggning av verksamhet och liknande.
År på grund av särskilda omständigheter av annan art än nyss
nämnts byggnadens värde för rörelsen begränsat till förhållandevis kol t
tid, skall hänsyn även härtill tagas. Så kan vara fallet exempelvis då fråga
är om byggnad för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet, eller då
å annans grund belägen byggnad, som användes i rörelse, vid nyttjanderättens
upphörande icke skall av jordägaren lösas. I fråga om rent tillfälliga
byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år, må byggnads -

408 Kungl. Maj:ts proposition nr 100

kostnaden i sin helhet avdragas för det år, då utgiften för byggnadens
uppförande ägt rum.

I byggnads---särskilt maskinvärde.

Hinder möter---punkt angives.

Utrangeras eller —---eller rivningen.

till 41 §.

1. Inkomst av — — -— särskilt stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst
ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande av följande.

Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits sådana
intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits
intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifterna avförts sådana poster,
för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig
justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar avsedda för
omsättning eller förbrukning (lager) skall vid inkomstberäkningen godtagas,
därest denna värdesättning icke uppenbarligen står i strid med vad
nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp
än femtio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
vid bokslutstillfället är lägre, sistnämnda värde, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet,
uppgår till lägre belopp än som motsvarar medeltalet av detta värde
och av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren
(jämförelseåren) må lagret vid beskattningsårets utgång i stället
upptagas till lägst ett belopp motsvarande förstnämnda värde å detta lager
efter avdrag med femtio procent av sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom
värden å lagren vid jämförelseårens utgång hava upptagits anskaffningsvärdena
eller, därest återanskaffningsvärdena vid bokslutstillfällena
i fråga var lägre, sistnämnda värden. Föreligger sådant fall att femtio procent
av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång, må avdrag åtnjutas för det överskjutande beloppet, därest
en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lagerregleringsfond.
Då avdrag för dylik avsättning medgivits, skall fondavsättningen
återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid frågan om avdrag
för förnyad avsättning till dylik fond får prövas enligt bestämmelserna
ovan.

Ingår i lagret råvaror eller stapelvaror må, även om en lägre värdesättnmg
av dessa tillgångar härav föranledes, lagret i denna del upptagas till
lägst sjuttio procent av ifragavarande tillgångars värde beräknat efter

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

lägsta marknadspris under beskattningsåret eller under något av de närmast
föregående fyra beskattningsåren. Därest nu angiven grund för värdering
av varulagret eller del därav tillämpats skall vad i nästföregående
stycke sägs icke gälla.

Utan avseende å vad förut stadgas angående den lägsta värdesättning å
lagret som vid inkomstberäkningen kan godtagas må den lägre värdering
av lagret godtagas som skattskyldig med hänsyn till föreliggande risk för
prisfall visar vara uppenbart påkallad.

Vad i femte, sjätte och sjunde styckena här ovan sägs angående det
lägsta värde å skattskyldigs varulager som må vid inkomstberäkningen
godtagas har icke avseende å penningförvaltande företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. eller å skattskyldigs lager av fastigheter, prisgaranterade
varor, beställningsarbeten och liknande tillgångar beträffande vilka en
sådan värdesättning finnes uppenbarligen icke vara godtagbar. För sådant
lager skall den i räkenskaperna gjorda värdesättningen godtagas allenast
för såvitt denna med hänsyn till omständigheterna framstår såsom skälig.

Avdrag för inkurans må icke medgivas med större belopp än vad den
skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogad utredning visar svara
mot den vid bokslutstillfället konstaterade värdenedgången å lagret. Oaktat
vad nu sagts må dock avdrag för inkurans medgivas med fem procent av
det lägsta utav lagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärde, därest
detta ej framstår såsom uppenbart opåkallat, eller med det högre procenttal
därav som riksskattenämnden kan hava för lagren inom vissa branscher
eller hos vissa grupper av skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande av lagrets anskaffningsvärde skall så anses som om
de lagertillgångar, vilka kvarligga i lagret vid beskattningsårets utgång,
äro de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade.

För tillgångar, som den skattskyldige framställt eller bearbetat, skall
såsom anskaffningsvärde anses direkta tillverkningskostnader (materialkostnader
och arbetslöner) ökade med ett tillägg som motsvarar vad som
av de indirekta tillverkningskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande
tillgångar, därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å
eget kapital.

Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av lagertillgångar enligt
ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån det visas,
att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det
kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att
inträffa innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige i oförändrat
eller förädlat skick försäljas. Beträffande värdet å rättigheter till leverans
av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt
ej fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning av värdet därå godkännas
endast i den män den skattskyldige visar, att inköpspriset för tillgångar

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras. Djur å jordbruksfastighet skola, därest icke särskilda
förhållanden till annat föranleda, upptagas lägst till värden, som för olika
slag av djur i skilda åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden. I vissa
fall (såsom i fråga om dyrbarare avelsdjur) fastställas icke dylika värden;
i sådant fall må värdet å djuret icke upptagas lägre än till allmänna saluvärdet,
reducerat med det procenttal, varmed de av riksskattenämnden
fastställda värdena å olika slag av djur understiga genomsnittspriserna å
dessa djurslag under tiden från och med den 1 oktober året före beskattningsåret
till och med den 30 september beskattningsåret.

Vad här---årets inkomst.

Har avverkningsrätt--— influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet---— till beskattning.

Motsvarande gäller — -— — års inkomstberäkning.

till 53 §.

6. Med pensionsstiftelse avses, förutom pensionsstiftelse bildad enligt
lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, jämväl inrättning,
självständig fond eller annan stiftelse under förutsättning, att denna
står under tillsyn enligt lagen om tillsyn över stiftelser, att stiftelsens
stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten, att stiftelsens kapital och avkastning
må användas endast till pensioner på grund av tjänst, att genom
föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet skapats för att stiftelsen så
länge den består skall hava sådant ändamål samt att vid dess upplösning
eller då det icke längre finnes någon, vars rätt till pension på grund av
tjänst skall tillgodoses av stiftelsen, återstående medel antingen skola användas
för dylik pensionering eller ock skola anslås till välgörande eller
eljest allmännyttigt ändamål.

Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening till huvudsaklig
del ägas eller på därmed jämförligt sätt innehavas — direkt eller
genom förmedling av juridisk person — av en fysisk person eller ett fåtal
fysiska personer, skall dock beträffande stiftelse, bildad av sådant bolag
eller sådan förening, gälla att stiftelsen icke må hava till ändamål att bereda
pension åt någon eller efterlevande till någon, vilken genom eget
eller anhörigas innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande
i bolaget eller föreningen.

Denna lag skall, såvitt angår punkterna 2, 4 och 7 av anvisningarna till
29 § samt punkt 6 av anvisningarna till 53 § träda i kraft dagen efter den,
då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling; dock att nämnda anvisningspunkter i tidigare lydelse
fortfarande skola gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om efter -

411

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

taxering för år 1955 eller tidigare år. I övrigt skall denna lag träda i kraft
den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla
i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1956 eller
tidigare år.

I samband härmed skall följande iakttagas.

1. Finnes vid denna lags ikraftträdande personalstiftelse med sådan
ändamålsbestämning att avdrag för avsättning till stiftelsen icke kan jämlikt
punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till
53 § medgivas, må sådant avdrag likväl åtnjutas, därest den skattskyldige
vid självdeklarationen fogar handling som utvisar att stiftelsens styrelse
beslutat mottaga de under beskattningsåret avsatta medlen under uttryckligt
förbehåll att medlen i fråga skola användas uteslutande för sådant
ändamål som jämlikt nyssnämnda anvisningspunkter utgör förutsättning
för avdragsrätt. Handling som nyss sagts skall vidfogas deklarationen i
två exemplar, varav det ena skall av beskattningsnämnd överlämnas till
taxeringsintendenten för att av denne tillställas myndighet som har att
öva tillsyn över stiftelsen.

Utgår vid denna lags ikraftträdande pension utan att pensionsutbetalningen
är grundad på bindande utfästelse gentemot den som uppbär pensionen,
må, oaktat vad i denna lag stadgas, vid beräkning av det belopp,
varmed avdrag för avsättning till pensionsstiftelse högst får medgivas, så
anses som om pensionen i fråga utgår på grund av bindande utfästelse.

2. Skattskyldig, som vid 1955 års taxering åtnjutit avdrag för värdeminskning
å inventarier i enlighet med de i räkenskaperna verkställda
avskrivningarna, är berättigad att utan något beskattningsnämnds ytterligare
medgivande tills vidare erhålla avdrag enligt bestämmelserna i
denna lag.

Har skattskyldig före denna lags ikraftträdande medgivits rätt till fri
avskrivning och har i samband därmed bestämmelserna i punkt 4 andra
eller tredje stycket av anvisningarna till 29 § i äldre lydelse blivit å honom
tillämpliga, skall vad där sägs gälla jämväl efter det denna lag trätt i kraft.

3. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola vid
taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957, skall
för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkställes åren 1957—-1960 följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte stycket
i nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av angivna beskattningsår må lagret icke upptagas till
belopp understigande i det följande angivna procentuella andel av lagrets
i nyssnämnda stycke av sagda anvisningspunkt angivna värde, nämligen

de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes åren
1957 och 1958, trettio procent av lagrets värde; samt

de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes åren
1959 och 1960, fyrtio procent av lagrets värde.

412

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Företagsbeskattningskominitténs förslag
till

förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som är pliktig föra handelsböcker eller som redovisar inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, skall i inventariet
för varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning, angiva anskaffningsvärdet eller dagspriset vid
bokslutstillfället (återanskaffningsvärdet); dock att skattskyldig som så
önskar i stället må angiva utförsäljningspriset, under förutsättning att
anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kan på godtagbart sätt framräknas
med utgångspunkt från det sålunda angivna priset.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §•

Å inventarium, som i 1 § avses, skola två i inventeringen deltagande
personer teckna en på heder och samvete avgiven försäkran att vid inventeringen
icke någon lagertillgång uppsåtligen undantagits. Har den
skattskyldige ensam företagit inventeringen, må dock försäkran som nu
sagts undertecknas av honom ensam.

3 §•

Har skattskyldig icke vid upprättandet av inventarium iakttagit föreskrifterna
i denna förordning, skall hans till ledning för taxering lämnade
uppgifter angående varulagrets värde icke äga vitsord. Då fråga är
om skattskyldig, som med hänsyn till varulagrets storlek och sammansättning
icke utan avsevärda svårigheter kan vid inventeringen varje år
iakttaga föreskrifterna i denna förordning, skall den skattskyldiges utredning
angående värdet dock äga vitsord, därest det icke framstår såsom
sannolikt att värdet är ett annat eller att de tillämpade beräkningsgrunderna
icke äro tillförlitliga.

413

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

4 §•

Har någon, med vetskap om att samtliga lagertillgångar icke upptagits
i skattskyldigs inventarium, därå tecknat försäkran som i 2 § sägs, straffes
med dagsböter.

Har någon, utan att hava undersökt inventariets fullständighet i den
omfattning som skäligen kan fordras, därå tecknat försäkran, som nyss
sagts, dömes, därest lagertillgång uteslutits ur inventariet, till straff varom
i första stycket förmäles.

5 §•

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Anvisningar

till 1 §.

Såsom exempel på annan värderingsmetod, som, därest den regelmässigt
användes, må tillämpas vid inventeringen, kan nämnas värdering till
fasta styckepris. Förutsättning härför är emellertid, att anskaffnings- eller
återanskaffningsvärdet kan på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt
från de angivna värdena.

I denna paragraf föreskrivna värderingsbestämmelser skola iakttagas vid
inventeringen, men betaga icke den skattskyldige rätt att verkställa nedskrivning
av de angivna värdena. Sådan nedskrivning skall öppet redovisas
i inventariet, varvid den nedskrivning som betingas av redan inträdd
inkurans skall redovisas för sig.

414

Kungi. Maj.ts proposition nr 100

inkurans i regel motsvara skillnaden mellan anskaffningsvärdet och varornas
utrangeringsvärde.

Vid redovisningen av varulagret i inventariet bör skattskyldig uppdela
detsamma i huvudgrupper med angivande av grunderna för de olika gruppernas
värdering. Uppdelningen bör lämpligen ske på beställningsarbeten,
prisgaranterade varor, kuranta råvaror och stapelprodukter, övriga kuranta
varor samt okuranta varor.

Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1956.

Företagsbeskattningskommitténs förslag
till

förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet och av rörelse enligt
kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt må svenskt
aktiebolag och svensk ekonomisk förening åtnjuta avdrag i enlighet med
bestämmelserna i denna förordning för belopp, som avsättes till investeringsfond.

Om företaget icke är berättigat att åtnjuta avdrag för avskrivning å
inventarier i enlighet med bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till
22 § eller punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen må
avdragsrätt enligt denna förordning dock icke åtnjutas med mindre beskattningsnämnd,
efter därom framställt yrkande, lämnat särskilt medgivande
därtill.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §•

Investeringsfonder som i denna förordning avses äro investeringsfond
för skogsbruk och investeringsfond för rörelse.

3 §•

Avdrag för avsättning till investeringfond må för visst beskattningsår
icke överstiga,

såvitt avser investeringsfond för skogsbruk, tio procent av den för beskattningsåret
redovisade bruttointäkten av skogsbruk; samt

såvitt avser investeringsfond för rörelse, fyrtio procent av årsvinsten.

415

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Se vidare anvisningarna.)

4 §•

5 §•

Å konto för investering inbetalade medel må icke utbetalas i andra fall
än som nedan i denna paragraf samt i 15, 17 och 21 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången av det år varunder inbetalningen
verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst
trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet. Har sådant uttag
skett åligger det riksbanken att lämna underrättelse därom till länsstyrelsen
för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd. Särskild underrättelse
skall lämnas för varje i 3 § angivet konto från vilket uttag skett
samt innehålla uppgift om företagets namn och adress ävensom det uttagna
beloppets storlek.

6 §•

Inbetalning av medel å konto för investering skall ske till vederbörande
riksbankskontor. Vid inbetalning skola uppgivas företagets namn och adress
samt det beskattningsår som inbetalningen avser ävensom det konto för
investering varom fråga är. Avser vid ett och samma tillfälle inbetalning
konto för investering i såväl skogsbruk som rörelse skall angivas huru
stor del av det inbetalta beloppet, som belöper på vardera kontot.

I av riksbanken lämnat bevis om insättning å konto för investering skall
angivas, att om avtal om överlåtelse eller pantsättning av de insatta medlen
träffas, detta skall anmälas till banken. Har riksbanken erhållit sådan anmälan,
skall banken verkställa anteckning om det förhållande, som med
anmälan avses, samt senast inom åtta dagar efter det anmälan som nyss
sagts ingivits översända underrättelse om vad som förekommit till länsstyrelsen
för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd.

7 §■

Riksbanken skall senast den 15 april under taxeringsåret till länsstyrelsen
översända uppgifter angående de för beskattningsåret verkställda
inbetalningarna å konto för investering. Ä uppgiftshandling, som skall
upprättas särskilt för varje företag, skola angivas företagets namn och

416

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

adress samt det beskattningsår och det konto varå inbetalning skett ävensom
det inbetalta beloppets storlek.

8 §•

Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar skola
stå under tillsyn av statens arbetsmarknadsstyrelse.

9 §•

1 mom. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen
äger besluta att investeringsfond under visst eller vissa
beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden
påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom i första stycket förmäles, må avse samtliga företag eller
företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag.

Fråga om fonds ianspråktagande må väckas, förutom av arbetsmarknadsstyrelsen
och företaget, även av vederbörande kommun och näringsorganisation.

10 §.

11 §•

Tager företag i enlighet med bestämmelserna ovan investeringsfond i
anspråk under visst beskattningsår, skall det ske för ändamål, varom här
nedan sägs:

investeringsfond för skogsbruk: för kostnader för arbeten avsedda att
främja skogsbruket, såsom skogsodling och skogsdikning, röjning, hägnad,
anläggande av flottleder och vägar, som huvudsakligen avse att direkt tjäna
skogsbruket, ävensom uppförande och underhåll av för skogsbruket nödvändiga
byggnader; samt

investeringsfond för rörelse:

417

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

a) dels för avskrivning å byggnad, som ny-, till- eller ombyggts under
beskattningsåret, med högst ett belopp motsvarande kostnaderna undei
beskattningsåret för ny-, till- eller ombyggnaden, dels, såvitt angår företag
som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet, för kostnaderna för
reparations- och andra underhållsarbeten under beskattningsåret å byggnad,
som användes i rörelsen, dels ock för bidrag under samma år till
ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning för arbetstagare
eller förutvarande arbetstagare utan ledande ställning hos företaget
eller detta närstående företag;

b) för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under beskattningsåret eller, vad angåi faityg,
anskaffats eller ombyggts under samma år, dock att beträffande ombyggnad
av fartyg avskrivning må ske med högst ett belopp motsvarande kostnaderna
under beskattningsåret för ombyggnaden;

c) för nedskrivning å lager av råvaror samt hel- och halvfabrikat med
högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning
eller anskaffning av dylika tillgångar, dock att företagets varulager
i dess helhet vid beskattningsårets utgång därigenom icke må nedskrivas
till lägre värde än som enligt kommunalskattelagen är medgivet;
samt

d) för kostnader för undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredningsarbete
under beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan liknande
fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut enligt 9 § 1 mom. fått tagas i anspråk
under flera på varandra följande beskattningsår för ny-, till- eller
ombyggnad eller för underhållsarbeten å byggnad samt ifrågavarande arbeten
pågått under flera av dessa år, må företaget, under förutsättning att
avdrag för kostnaderna under de tidigare åren icke redan skett, under det
sista året taga fonden i anspråk för avskrivning å byggnaden eller för
täckande av underhållskostnaden med högst ett belopp motsvarande de
uppkomna kostnaderna under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om ny- eller ombyggnad av fartjö.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva företag,
som direkt eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga
investeringsfond för rörelse i anspråk för kostnader, ämnade att främja
avsättningen utomlands av varor som företaget här i riket tillverkar.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas, att
kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må medräknas samt
att, då fråga är om inventarier eller varulager, som av företaget förvärvats
från rörelseidkare med vilken det är förbundet i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,
anskaffningskostnaden må medräknas endast om tillgången
tillverkats under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

27__Ilihang till riksdagens protokoll 1005. 1 sand. Nr 100

418

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO
12 §.

Kungl. Maj :t må meddeia tillstånd för företag, som verkställt avsättning
till investeringsfond för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som
avses med investeringsfond för skogsbruk.

13 §.

14 §.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits
i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i It §
avsedd avskrivning, nedskrivning eller kostnad eller för där angivet bidrag
med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men skall, där medlen
tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, så anses, som om den
ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits eller nedskrivits
med det i anspråk tagna beloppet.

15 §.

Om investeringsfond enligt beslut, varom i 9 § 1 mom. stadgas, skall
eller må tagas i anspråk helt eller delvis, äger företaget hos riksbanken,
i den ordning nedan sägs, från konto för investering utfå fyrtio procent
av det belopp av investeringsfonden som i enlighet med beslutet skall
eller må tagas i anspråk. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att
efter därom av företaget gjord framställning förordna om utbetalning som
nyss sagts. Sedan utbetalning skett skall riksbanken lämna underrättelse
därom till arbetsmarknadsstyrelsen med angivande av företagets namn
och adress samt det utbetalta beloppets storlek och från vilket konto för
investering uttag skett.

16 §.

Har Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen jämlikt 9 § 1 mom.
förordnat att investeringsfond skall tagas i anspråk av samtliga företag,
företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag, åligger det
arbetsmarknadsstyrelsen att lämna underrättelse därom dels till företag
varom fiåga är, dels ock till länsstyrelsen för att tillställas vederbörande
beskattningsnämnd.

Avser förordnande jämlikt 9 § 1 mom. att investeringsfond må tagas i
anspråk och har företag i anledning härav enligt 15 § uppburit medel från
konto för investering, åligger det arbetsmarknadsstyrelsen, sedan styrelsen
erhållit besked från riksbanken att utbetalning skett, att till länsstyrelsen,

419

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd, lämna underrättelse
om att investeringsfonden skall tagas i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen
skall innehålla uppgift om år för vilka investeringsfond skall tagas i anspråk
samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, uppgift
härom.

17 §.

18 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk utan tillstånd och är ej fråga om
fall som i 10 § sägs eller har företag jämlikt 5 § andra stycket utfått medel
från konto för investering utan att i sistnämnda fall investeringsfond i
enlighet med bestämmelserna i 10 § tagits i anspråk eller skall investeringsfond
enligt sådan underrättelse som arbetsmarknadsstyrelsen enligt 16 §
avlämnat tagas i anspråk men har så ej skett under det eller de beskattningsår
varom fråga är, skall investeringsfonden eller vederbörlig del omedelbart
upptagas såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla däri fondavsättningen
gjorts. Därvid skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp
motsvarande en tjugondei av vad som av investeringsfonden återförts.

Därest fondavsättning återförts till beskattning, må företaget icke för
beskattningsåret i fråga tillgodonjula avdrag för ny avsättning till investeringsfond.

19 §.

Har företag trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras till beskattning
för det beskattningsår, varunder beslutet om likvidation fattats.

Har genom fusion företag uppgått i annat företag, skall investeringsfond
hos det förra företaget, därest investeringsfonden icke enligt fjärde stycket
övertagits av det senare företaget, återföras till beskattning för det beskattningsår,
varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats. Därvid
skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande eu tjugondei
av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestäm -

420

Knngl. Maj:ts proposition nr 100

melserna i denna paragraf, skall därvid vad i 18 § tredje stycket sägs äga
motsvarande tillämpning.

Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen avses, må
moderbolaget i beskattningsavseende övertaga investeringsfond, därest förutsättning
därför enligt 1 § andra stycket föreligger. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning vid fusion enligt 96 § lagen om ekonomiska föreningar.
Har investeringsfond övertagits i enlighet med vad nyss sagts,
skall så anses som om fonden avsatts hos moderbolaget eller den övertagande
föreningen under det beskattningsår, då avsättning skett hos dotterbolaget
eller den överlåtande föreningen.

Har företag övertagit investeringsfond enligt bestämmelserna i nästföregående
stycke, skall länsstyrelsen efter anmälan av företaget underrätta
riksbanken liärom.

20 §.

Har avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsättning
eller annan rätt till medel som inbetalats å konto för investering, skall
investeringsfonden eller vederbörlig del därav omedelbart upptagas såsom
skattepliktig intäkt i den förvärvskälla däri fondavsättningen gjorts. Därvid
skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande en tjugondel
av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf, skall därvid vad i 18 § andra och tredje styckena
sägs äga motsvarande tillämpning.

21 §.

Har investeringsfond helt eller delvis jämlikt lagakraftvunnet beslut återförts
till beskattning, skall länsstyrelsen, på framställning av företaget, förordna
om återbetalning från vederbörligt konto för investering av ett belopp
motsvarande fyrtio procent av den återförda fondavsättningen i den
mån medlen icke tidigare återgått till företaget.

22 §.

Har fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond avsatta
medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio år från utgangen
av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk, och föreligg3
icke förutsättningar för beskattning av realisationsvinst, skall såsom
skattepliktig intäkt upptagas vad som vid dylik avyttring må hava återbekommits
av belopp, för vilka företaget tillgodonjutit avdrag enligt denna
förordning. Motsvarande skall gälla då ersättning utfaller på grund av
försäkring för skada å sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss
angiven tid.

421

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid avsättning
till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före åtnjutna
avdrag för värdeminskning.

23 §.

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 18, 19 eller 22 §, skall taxeringsnämndens
ordförande i förekommande fall lämna taxeringsnämndsordförandena
i de övriga taxeringsdistrikt, där taxering bör äga rum, erforderliga
meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

24 §.

Företag, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning
eller som jämlikt 19 § fjärde stycket övertagit sådan fond, är pliktigt
att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller övertagandet
ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår, intill dess
de avsatta eller övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt
formulär, som fastställes av riksskattenämnden, rörande avsättning av medel
till fonden samt fondens användning och avveckling. Vid allmän självdeklaration
skall sådan uppgift fogas i tre exemplar.

Företag, som avsatt medel till investeringsfond eller som jämlikt 19 §
fjärde stycket övertagit sådan fond, är skyldigt att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen
lämna de uppgifter i fråga om fonden, som styrelsen
anser erforderliga ur arbetsmarknadssynpunkt.

25 §.

26 §.

Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna avslutat
sitt arbete till arbetsmarknadsstyrelsen översända två exemplar av
de jämlikt 24 § första stycket avgivna uppgifterna. Om ändring i meddelat
beslut rörande avdrag för avsättning till investeringsfond därtill föranleder,
skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröjligen genom länsstyrelsens
försorg tillställas arbetsmarknadsstyrelsen.

27 §.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall föras register över investeringsfonder.

28 §.

Besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna förordning
må föras hos Kungl. Maj:t och skola, vid äventyr av talans förlust, hava

422 Kungl. Maj.ts proposition nr 100

inkommit till finansdepartementet inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet.

29 §.

Åtgärd av riksbanken enligt denna förordning ankommer på bankens
huvudkontor i Stockholm såvitt avser företag som skall taxeras till statlig
inkomstskatt i Stockholms stad eller län samt i övrigt på bankens avdelningskontor
i residensstaden i det län, där vederbörandes hemortskommun
är belägen.

30 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.

Anvisningar

till 1 §.

Företag, som icke tillgodonjuter sådan avskrivning å inventarier varom
i 1 § förmäles, må medgivas rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond
endast om avsättningarna i räkenskaperna och i företedd utredning
redovisas på sådant sätt, att tillfredsställande kontroll kan utövas över
fondmedlens användning. År fråga om inkomst av jordbruksfastighet må
medgivande som nyss sagts lämnas allenast därest inkomsten redovisas
enligt bokföringsmässiga grunder.

till 3 §.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning
efter avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen
äro att hänföra till omkostnader i rörelsen -— jämväl om de formellt utgått
av vinstmedel — men utan avdrag för avsättning till reservfond, skuldregleringsfond,
dispositionsfond, investeringsfond m. fl. fonder, donationer
o. d. Avdrag skall icke ske för allmänna svenska skatter vare sig de
erlagts preliminärt eller icke.

till 11 §.

Investeringsfond för rörelse må tagas i anspråk för bidrag till bestridande
av kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller väl -

423

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

färdsanläggning för arbetstagare eller förutvarande arbetstagare, som i
11 § avses, vare sig bidraget lämnas direkt till arbetstagaren eller den
förutvarande arbetstagaren eller till förening eller annan sammanslutning,
bildad huvudsakligen av personal hos det ifrågavarande företaget eller
detta närstående företag eller till sådant närstående företag vars huvudsakliga
uppgift är att uppföra och tillhandahålla bostäder eller välfärdsanläggningar
åt personal, som nyss sagts.

Har kostnaden för investering, som i 11 § sägs, helt eller delvis bestritts
av annan än företaget eller av detta men med medel, som för ändamalet
ställts till företagets förfogande, må till investeringsfond avsatta medel
användas endast för den del av investeringskostnaden som företaget bestritt
av egna medel.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, da förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser skola gälla i fråga om 1955 års taxering
samt i fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.

Genom denna förordning upphäves, med de inskränkningar som följa
av vad nedan sägs, förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

1. Sistnämnda förordning skall alltjämt äga tillämpning i avseende å
sådana investeringsfonder, som bildats jämlikt samma förordning.

2. Vad i förordningen den 2 maj 1947, nr 174, stadgas rörande nämnda
förordnings tillämplighet å vissa i övergångsbestämmelserna till samma
förordning angivna konjunkturinvesteringsfonder och investeiingsfonder
samt vad beträffande dessa fonder har att iakttagas skall alltjämt äga
giltighet.

3. Oaktat vad vid 1 och 2 ovan sägs skall vad i 11 § första och femte
styckena förordningen den 2 maj 1947, nr 174, stadgas om investeringsfonds
återförande till beskattning inom viss angiven tidrymd ej längre gälla.

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Företagsbeskattningskommitténs förslag
till

förordning om rätt till förlustutjämning i vissa fall vid taxering till

statlig inkomst

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag och sparbank
må, i enlighet med vad i denna förordning sägs, vid taxering till statlig inkomstskatt
åtnjuta avdrag för underskott, som vid tidigare års taxering till
sådan skatt icke kunnat utnyttjas.

2 §■

Avdrag för underskott som i 1 § sägs må åtnjutas med belopp, varmed
summan av de enligt förordningen om statlig inkomstskatt för visst beskattningsår
fastställda avdragen för underskott å skattskyldigs olika förvärvskällor
överstiger sammanlagda beloppet av de enligt nämnda förordning
för samma beskattningsår beräknade inkomsterna av olika förvärvskällor.

Det åligger beskattningsnämnd som har att pröva den skattskyldiges
taxering till statlig inkomstskatt att på av honom framställt yrkande fastställa
det belopp, som enligt ovan må utnyttjas för förlustutjämning (förlustavdrag).

3 §•

Skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, äger utnyttja detta avdrag
sist vid taxering avseende tionde beskattningsåret efter det beskattningsår
för vilket avdraget fastställdes. Hinder möter ej för skattskyldig
att fördela förlustavdraget på två eller flera beskattningsår inom nyss angiven
tidsperiod.

Förlustavdrag skall göras från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges
inkomster från olika förvärvskällor, sedan i förekommande fall
avdrag gjorts för under beskattningsåret uppkommet underskott å förvärvskälla.

4 §•

Yrkande som i 2 § andra stycket sägs skall framställas i den skattskyldiges
till ledning för taxering för det beskattningsår, till vilket underskottet
hänför sig, avgivna deklaration eller vid denna fogad handling, dock att så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 425

dant yrkande även må väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli
under taxeringsåret.

Innefattar beslut av prövningsnämnden eller utslag av Kungl. Maj :t eller
kammarrätten sådan ändring av inkomstberäkningen för skattskyldig att
förlustavdrag må beräknas eller att redan fastställt sådant bör till beloppet
ändras, äger den skattskyldige att inom sex månader från det han av beslutet
eller utslaget erhöll del hos prövningsnämnden framställa härav
föranlett yrkande. Rätt som nu sagts tillkommer jämväl taxeringsintendenten,
dock att den tid, inom vilken yrkande skall framställas, i sist angivet
fall skall räknas från det beslutet eller utslaget i fråga meddelades.

5 §•

Skattskyldig, som vid taxering för visst beskattningsår önskar helt eller
delvis utnyttja fastställt förlustavdrag, har att i självdeklarationen för
beskattningsåret härom framställa yrkande, dock att sådant yrkande även
må väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli under taxeringsåret.

6 §•

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för
fastställande av förlustavdrag, lämnat oriktigt meddelande och har därav
föranletts att förlustavdraget fastställts till för högt belopp, må sist vid
taxeringen för det femte beskattningsåret efter det för vilket avdraget fastställdes
detta bestämmas till sitt rätta belopp. Har det till för högt belopp
fastställda förlustavdraget utnyttjats vid taxering, må rättelse i denna taxering
ske genom eftertaxering som skall hava verkställts sist vid taxeringen
för det femte beskattningsåret efter det för vilket förlustavdraget fastställdes.

7 §•

Det åligger taxeringsnämnd, som prövat framställt yrkande om fastställande
av förlustavdrag, att härom göra anteckning i nämndens protokoll
och om sitt beslut lämna den skattskyldige underrättelse på sätt och inom
tid som i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen sägs. Har taxeringsnämnd
medgivit skattskyldig rätt att utnyttja förlustavdrag, skall anteckning härom
verkställas i protokollet.

8 §•

Beträffande klagan över beslut av beskattningsnämnd eller utslag av
kammarrätten i fråga rörande fastställande av förlustavdrag eller utnyttjande
av sådant avdrag skall vad i taxeringsförordningen sägs angående
fullföljd av talan äga motsvarande tillämpning.

Även vad i övrigt i nämnda förordning stadgas skall i tillämpliga delar
äga motsvarande giltighet.

426

Kungl. Maj.ts proposition nr 100
9 §•

Med ledning av taxeringsnämndens protokoll samt beslut av prövningsnämnden
och utslag av Kungl. Maj :t och kammarrätten skall hos länsstyrelsen
föras anteckningar över skattskyldiga för vilka förlustavdrag fastställts,
därvid tillika skall antecknas när sådant avdrag utnyttjats vid taxeringen.

10 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

427

Bihang 2

Kommittéreservanternas utkast

till

förordning om rätt till förlustutj amning i vissa fall vid taxering till
statlig inkomstskatt1

1 §•

Aktiebolag,---— sägs.

Sådan rätt tillkommer ock under i 4 § angivna förutsättningar fysisk
person, som i nämnda författningsrum avses.

2 §•

Avdrag--— förlustutjämning (förlustavdrag).

3 §•

Skattskyldig, för vilken---fastställdes. Hinder möter ej för skattskyldig,
som avses i 1 § första stycket, att---tidsperiod.

Förlustavdrag skall för sådan skattskyldig göras — ---förvärvskällor.

4 §•

Fysisk person, vilken såväl under det beskattningsår, då förlusten uppstått
och det beskattningsår, för vilket avdrag för denna förlust må av
honom enligt denna förordning utnyttjas som under samtliga mellanliggande
beskattningsår jämlikt bokföringslagen den 31 maj 1929 varit skyldig
föra däri föreskrivna handelsböcker, avseende den rörelse, vari förlusten
uppstått, samt på nöjaktigt sätt fullgjort denna skyldighet, må för förlustutjämning
utnyttja förlust å sådan av honom bedriven rörelse, som omförmäles
i 27 § kommunalskattelagen.

Oavsett huruvida sådan bokföringsskyldighet som ovan sagts ålegat
skattskyldig, vilken i egenskap av delägare i handelsbolag eller kommanditbolag
på grund av underskott å bolagets verksamhet åsamkats förlust, må
sådan förlust av honom utnyttjas för förlustutjämning under förutsättning,
att han under tid, som i första stycket i fråga om bokföringsskyldighet
föreskrives, oavbrutet varit delägare i bolaget samt att detta under samma
tid nöjaktigt fullgjort sin bokföringsskyldighet.

5 §•

Fysisk person äger utnyttja förlustavdrag vid taxering för det beskattningsår,
som infaller närmast efter det, varunder förlusten uppstått och
varunder han enligt avlämnad allmän självdeklaration åtnjutit inkomst
till sådant belopp, att förlustavdraget i enlighet med vad nedan sägs till

1 (I den mån transumering skett förutsattes att författningsrummet skall erhålla samma
lydelse som enligt kommitténs författningsförslag.)

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

någon del kan utnyttjas. I den män så ej enligt de i deklarationen lämnade
uppgifterna vid nämnda taxering kunnat ske, må avdraget utnyttjas vid
närmast därpå följande taxeringar, intill dess förlusten blivit i sin helhet
utnyttjad till avdrag från belopp, som uppgivits i till ledning för dessa
taxeringar avlämnade allmänna självdeklarationer. Har förlust uppstått
under mer än ett beskattningsår, skall tidigare uppkommen förlust utnyttjas
före senare förlust. Förlustavdraget må dock i intet fall göras senare än vid
den taxering, som avser tionde beskattningsåret efter det, för vilket avdraget
fastställdes.

Förlustavdrag skall, såvitt angår fysisk person, anses utnyttjat i den mån
avdrag kunnat ske från den enligt självdeklarationen beräknade till statlig
inkomstskatt taxerade inkomsten.

För fysisk person skall förlustavdraget göras från sammanlagda beloppet
av den skattskyldiges vid taxeringen fastställda inkomster från olika
förvärvskällor, minskat med avdrag som må hava medgivits jämlikt 4 §
förordningen om statlig inkomstskatt. Återstoden utgör för sådan skattskyldig
taxerad inkomst och skall på sätt i 5 § samma förordning sägs utföras
i fulla tiotal kronor.

Avlider skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, må för det
beskattningsår, då dödsfallet inträffade samt för de två närmast därefter
infallande beskattningsåren förlustavdrag eller del därav, som den avlidne
icke kunnat utnyttja, under iakttagande av bestämmelserna i denna förordning,
i stället utnyttjas av dödsboet.

6 § = 4 § i majoritetens författningsförslag

7 §= 5 § » » »

8§=6§» » »

9 § = 7 § » » »

10 § — 8 § » » $

11 §= 9 § >

12 § = 10 § » * »

Denna

1956.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

429

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................................

Författningstext ......................................................

1. Inledning ........................................................

2. Konjunkturer och företagsbeskattning ..............................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen ............................................

3. Bruttobeskattning ..................................................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen ............................................

4. Allmänna synpunkter på nettovinstbeskattningen......................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen ............................................

5. Avskrivning å maskiner ............................................

Gällande bestämmelser ..........................................

Utredning rörande den fria avskrivningsrättens ekonomiska verkningar
......................................................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen ............................................

6. Avskrivning å byggnader...........................................

Gällande bestämmelser ..........................................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen .......................;....................

7. Värdering av varulager ............................................

Gällande bestämmelser ..........................................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen ............................................

8. Investeringsfonder för konjunkturutjämning ........................

Gällande bestämmelser ..........................................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen ............................................

Specialmotivering ..............................................

Sid.

106

130

154

165

166

170

174

178

199

242

265

209

280

288

298

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Sid.

9. Pensions- och andra personalstiftelser .............................. 307

A. Pensionsstiftelser .............................................. 307

Gällande bestämmelser m. m..................................... 307

Företagsbeskattningskommittén .................................. 312

Remissyttrandena .............................................. 331

Departementschefen ............................................ 351

B. Andra personalstiftelser än pensionsstiftelser (personalstiftelser) .... 367

Gällande bestämmelser m. m..................................... 367

Företagsbeskattningskommittén .................................. 369

Remissyttrandena .............................................. 372

Departementschefen ............................................ 373

10. Förlustutjämning .................................................. 374

Inledning ...................................................... 374

Företagsbeskattningskommittén .................................. 375

Remissyttrandena .............................................. 378

Departementschefen ............................................ 382

11. Skattesatsen för vissa juridiska personer ............................ 385

Företagsbeskattningskommittén .................................. 387

Remissyttrandena .............................................. 389

Departementschefen ............................................ 393

12. Speciella regler för högkonjunkturlägen ............................ 395

Företagsbeskattningskommittén .................................. 395

Remissyttrandena .............................................. 401

Departementschefen ............................................ 403

13. Departementschefens hemställan .................................... 403

Bihang .............................................................. 404