Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
1
Nr 1
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
omreglering av vissa ersättningar av statsmedel
i anledning av olycksfall i arbete m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.
Genom en den 18 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 156, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. in.
Vidare har Kungl. Maj :t genom en den 18 mars 1955 dagtecknad proposition,
nr 158, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel
i anledning av olycksfall i arbete m. m.; samt
2) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni
1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete;
dels medgiva, att livräntor, som förhöjts enligt kungörelsen den 10 juni
1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade
arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m., må fr. o. m.
den 1 januari 1956 ytterligare höjas på sätt departementschefen föreslagit;
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utgiva särskilda ersättningar till av
silikos drabbade arbetstagare enligt de grunder, som i propositionen förordas;
dels
ock för budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln anvisa
1) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m.m.
ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor; samt
2) till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m. ett förslagsanslag av 2 800 000 kronor.
Det vid propositionen nr 156 fogade lagförslaget är av följande lydelse:
1 Biliang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. 2 avd. Nr 1
2
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
Förslag
till
Lag
angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 jnni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete ni. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Ersättning på grund av obligatorisk försäkring jämlikt lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929
(nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller lagen den 11 juni
1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer
skall, i den mån ersättningen ej utgives av staten, under tillämpning
i övrigt av vad i nämnda lagar är stadgat omregleras enligt vad nedan sägs.
2 §•
Vid omreglering enligt denna lag skall den årliga arbetsförtjänst, efter
vilken ersättningen beräknas, avrundas till närmaste hundratal kronor och
därefter höjas,
om arbetsförtjänsten motsvarar den i 3 § angivna medelarbetsförtjänsten
för den tidsperiod, under vilken skadan inträffade, till sextusensexhundra
kronor samt
eljest till belopp, vilket står i samma proportion till sextusensexhundra
kronor som arbetsförtjänsten förhåller sig till angivna medelarbetsförtjänst.
Arbetsförtjänsten må dock ej i något fall uppräknas till högre belopp
än sjutusenniohundratjugu kronor.
3 §.
Medelarbetsförtjänsten för envar tidsperiod framgår av följande tabell:
Tidsperiod under vilken |
Medel- arbetsförtjänst kr |
Tidsperiod under vilken |
Medel- arbetsförtjänst kr |
1918 |
1600 |
1939—1940 |
2 200 |
1919 |
1700 |
1941 |
2 300 |
1920—1921 |
2100 |
1942 |
2 700 |
1922 |
1900 |
1943 |
2 900 |
1923—1926 |
1800 |
1944 |
3 000 |
1927 |
1900 |
1945 |
3 200 |
1928 |
2 000 |
1 jan.—30 juni 1946 |
3 300 |
1929 |
1900 |
1 juli—31 dec. 1946 |
3 800 |
1930—1931 |
2 000 |
1947 |
4 000 |
1932 |
1900 |
1948 |
4 200 |
1933—1934 |
1800 |
1949 |
5 200 |
1936—1936 |
1900 |
1960 |
5 400 |
1937 |
2000 |
1951 |
5 900 |
1938 |
2100 |
1952—1954 |
6 000 |
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
3
4 §•
Vid förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst
tre tiondelar skall livränta till den skadade
för tid till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, beräknas
på grundval av hans enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst och med tilllämpning
av de grunder, som angivas i 16 § första stycket a) eller b) och
tredje stycket lagen om yrkesskadeförsäkring, samt
för tid efter utgången av nämnda månad utgöra hälften av det belopp som
följer av vad nyss sagts.
Är arbetsförmågan nedsatt med mindre än tre tiondelar men minst två
tiondelar, skall livränta till den skadade för tid till och med den månad, under
vilken han fyller sextiosju år, utgöra hälften av det belopp, vartill livräntan
uppgår, om den beräknas på grundval av hans enligt 2 § förhöjda
arbetsförtjänst och med tillämpning av de i 16 § första stycket c) samt tredje
stycket lagen om yrkesskadeförsäkring stadgade grunderna.
Har livränta — i förekommande fall jämte tillägg därå enligt förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. — jämlikt 6 §
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) delvis utbytts mot ett kapital för en gång,
skall den omreglerade livräntan bestämmas så, att den svarar mot den icke
kapitaliserade delen av den ursprungliga livräntan jämte tillägg.
5 §.
Är någon behäftad med två eller flera skador, som medföra rätt till livränta
enligt någon av de i 1 § omförmälda lagarna, skall vid tillämpning av
4 § invaliditetsgraden beräknas för skadorna gemensamt och ett för dem gemensamt
livräntebelopp fastställas. Därvid skall, om livränta för de skilda
skadorna ej skolat beräknas på grundval av samma enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst,
den högsta arbetsförtjänsten läggas till grund för beräkningen.
Den gemensamma livräntans årsbelopp skall anses belöpa å de olika skadorna
i förhållande till de särskilda invaliditetsgraderna.
6 §.
Livränta till efterlevande make för tid till och med den månad, under vilken
maken fyller sextiosju år, samt till barn eller adoptivbarn skall beräknas
på grundval av den avlidnes enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst och med tilllämpning
av, såvitt angår make, 20 och 23 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring
och, beträffande barn eller adoptivbarn, 21 och 23 §§ samma lag.
Livränta till efterlevande make för tid efter utgången av den månad, under
vilken maken fyllt sextiosju år, samt till fader, moder eller adoptant
skall förhöjas med tjugu procent av livräntans belopp, dock endast såframt
skadan inträffat före den 1 januari 1941.
4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i år 1955
7 §•
Sjukpenning till skadad skall beräknas på grundval av hans enligt 2 §
förhöjda arbetsförtjänst samt med tillämpning av de i 13 § lagen om yrkesskadeförsäkring
stadgade grunderna; och skall därvid vad i 14 och 15 §§
nämnda lag finnes stadgat om barntillägg och hempenning äga motsvarande
tillämpning.
8 §.
Vad i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) är stadgat om högre livränta till
någon, som är i behov av särskild vård, och om ersättning för förnyelse av
särskilda hjälpmedel skall ej längre gälla. I stället skall, om den skadade
till följd av skadan under längre tid är ur stånd att reda sig själv, honom
tillkommande livränta eller sjukpenning under tid, då han icke på grund avskadan
åtnjuter sjukhusvård, förhöjas med vårdbidrag enligt vad i 17 §
lagen om yrkesskadeförsäkring sägs; och skall i fråga om ersättning för särskilda
hjälpmedel gälla vad som är stadgat i 12 § andra stycket sistnämnda
lag.
9 §.
Har till följd av bestämmelserna i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) livränta
eller sjukpenning bestämts på grundval av en årlig arbetsförtjänst,
som överstiger det belopp, vartill arbetsförtjänsten skolat beräknas enligt
9 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235), skall vid tillämpningen av 2 § denna
lag överskjutande belopp icke beaktas; och skall i dylikt fall livräntan eller
sjukpenningen i stället höjas med belopp, som enligt förstnämnda lag svarar
mot den del av arbetsförtjänsten vilken icke beaktats.
Därest livränta eller sjukpenning beräknats på grundval av en årlig arbetsförtjänst,
som förhöjts till följd av övergångsbestämmelserna till förordningen
den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, skall omregleringen
enligt denna lag ske på grundval av den sålunda förhöjda arbetsförtjänsten.
10 §.
Ersättning, som omreglerats enligt vad i 1—9 §§ sägs, må ej i något fall
understiga det belopp, varmed ersättning skulle hava utgått, därest omreglering
ej skett.
11 §•
Om någon, som ådragit sig yrkessjukdom genom långvarigt arbete i verksamhet
där fara föreligger för sjukdomen, först efter utgången av år 1954
\araktigt upphört att arbeta i dylik verksamhet, skall livränta eller sjukpenning
till honom eller livränta till hans efterlevande beräknas enligt de grunder,
som angivas i lagen om yrkesskadeförsäkring, såvida ej livräntan eller
sjukpenningen, beräknad enligt vad i 1—9 §§ sägs, skulle uppgå till högre
belopp,
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 5
Har någon ådragit sig stendammlunga skall, såframt vad i första stycket
är stadgat ej äger tillämpning, vid bedömande i vad mån sjukdomen medfört
nedsättning av arbetsförmågan i stället för vad som är stadgat i 8 §
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) bestämmelserna i 10 § lagen om yrkesskadeförsäkring
gälla.
12 §.
Åtnjuter den, som uppbär livränta eller sjukpenning enligt någon av de i
1 § omförmälda lagarna, mot ersättningen svarande understöd, är han skyldig
att enligt vad Konungen därom förordnar vidkännas avdrag å den omreglerade
ersättningen, dock högst med vad som svarar mot understödet.
Vad i 26 § lagen om yrkesskadeförsäkring sägs rörande avdrag för ersättning
från allmän sjukkassa eller för folkpension eller för bidrag enligt
lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
in. fl. barn eller lagen samma dag (nr 531) om bidrag till änkor
och änklingar med barn skall äga motsvarande tillämpning å ersättning,
som omreglerats enligt denna lag.
13 §.
Slutar omreglerat belopp, som skall utbetalas, ej å helt tiotal ören, avrundas
det till närmast högre, å helt tiotal ören slutande belopp.
14 §.
Till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes av
bestämmelserna i denna lag, åligger det annan arbetsgivare än staten att erlägga
proportionellt tillägg till de avgifter, som jämlikt 38 och 39 §§ lagen
om yrkesskadeförsäkring skola för året beräknas för honom.
Angående debitering och uppbörd av tillägg, som avses i första stycket,
skall tillämpas vad i sådant hänseende gäller rörande där omförmälda avgifter.
15 §.
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956 men äger icke tillämpning å
ersättning, som belöper å tid dessförinnan.
Genom denna lag upphäves förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om
tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. m., såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall
omregleras enligt denna lag.
6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
De vid propositionen nr 158 fogade författningsförslagen är av följande
lydelse:
Förslag
till
Förordning
angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning
av olycksfall i arbete m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Ersättning, som av statsmedel utgår jämlikt någon av de författningar,
vilka angivas i 2 §, skall, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, omregleras
enligt de grunder, som angivas i lagen den 1955
(nr ) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. in. Vad
nu sagts skall ock gälla ersättning, som efter Konungens förordnande
utgives enligt grunderna i någon av de i 2 § avsedda författningarna. Innebär
förordnandet avvikelse från grunderna i sådan författning, skall motsvarande
avvikelse göras vid omreglering enligt denna förordning.
Kostnad, som föranledes av tillämpningen av denna förordning, bestrides
av statsmedel.
2 §.
De författningar, som avses i 1 §, äro:
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;
förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig;
förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;
lagen
den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å
fartyg tjänstgörande personer;
förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare in. fl.;
förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;
förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i
vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;
förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;
7
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;
förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt;
kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning in. in.; samt
militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261).
3 §•
Bestämmelserna i denna förordning äga icke tillämpning å ersättning
jämlikt militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261), såframt
fråga är om skada, som inträffat efter utgången av år 1954, eller å ersättning,
som utgives med tillämpning av förordningen den 2 juni 1950 (nr
262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, och ej heller å sådant i övergångsbestämmelserna
till förordningen den 21 april 1943 (nr 183) avsett fall, där
ersättningen endast delvis utgår av statsmedel.
4 §■
Vid omreglering av ersättning jämlikt förordningen den 1 juni 1923 (nr
138) skall skadan anses hava inträffat år 1923 och den skadades årliga arbetsförtjänst
anses uppgå till tvåtusenfyrahundra kronor.
5 §•
Vid omreglering av ersättning jämlikt förordningarna den 24 mars 1938
(nr 102 och 103) skall gälla, dels att den årliga arbetsförtjänst efter vilken
ersättningen beräknas, såvitt avser skada som inträffat under åren 1941
1948, skall anses hava utgjort högst tvåtusenfyrahundrasjuttio kronor och
dels att arbetsförtjänsten ej i något fall må uppräknas till högre belopp än
femtusen kronor.
6 §•
Omregleringen skall icke föranleda ändring av livräntetillägg enligt förordningen
den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för
skada till följd av olycksfall vid flygning. 7
7 §•
Är den skadade berättigad jämväl till livränta, som avses i lagen den
1955 (nr ), skall omreglering av livränta, varå denna
förordning äger tillämpning, ske så, att livräntornas sammanlagda årsbelopp
motsvarar vad som skulle hava tillkommit den skadade, därest de skilda
livräntorna skolat omregleras enligt nämnda lag.
Utgick den andra livräntan enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete eller enligt förord
-
8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
ningen den 2 juni 1950 (nr 262), skall omreglering av livränta, varå denna
förordning äger tillämpning, ske så, att livräntornas sammanlagda årsbelopp
motsvarar vad som skulle hava tillkommit den skadade, därest de skilda
livräntorna i förra fallet utgått enligt sagda lag och i senare fallet omreglerats
enligt förenämnda förordning den 2 juni 1950.
8 §.
Åtnjuter den, som uppbär livränta varå denna förordning äger tillämpning,
pension av statsmedel vilken ej utgör understöd i anledning av skadan,
är han skyldig att, i den mån Konungen förordnar därom, vidkännas
avdrag å den omreglerade livräntan.
Utöver vad ovan stadgats skall i fråga om ersättning, vilken omreglerats
enligt denna förordning, i tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet
beträffande ersättningen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956 men äger icke tillämpning
å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.
Genom denna förordning upphävas förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. m„ såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall omregleras
enligt denna förordning, ävensom förordningen den 22 maj 1953
(nr 255) angående höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar m. fl.
Förslag
till
Förordning
angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216)
om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den
5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillägg
av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1952: 181.
9
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Den som enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete äger
rätt till livränta med ett belopp av
minst 90 kronor om året skall, såframt
livräntan ej grundas på försäkring
enligt 24 § i lagen, erhålla
tillägg därå i enlighet med vad nedan
sägs.
För tid intill utgången av den månad,
under vilken livråntetagaren
fyllt 67 år, skall livräntetillägget utgå
med så stort belopp, att detsamma
jämte livräntan motsvarar vad
som skulle hava utgått i livränta,
därest lagen den il juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete i
dess ursprungliga lydelse ägt tillämpning
samt den skadades årliga arbetsförtjänst
utgjort 1 617 kronor.
För tid efter utgången av den månad,
under vilken livråntetagaren
fyllt 67 år, skall livräntetillägget utgå
med 125 procent av livräntans belopp.
Livräntetilläggen bestridas---
Den som enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete äger
rätt till livränta skall, såframt livräntan
ej grundas på försäkring enligt
24 § i lagen, erhålla tillägg därå
i enlighet med vad nedan sägs.
Tillägget skall bestämmas så, att
detsamma jämte livräntan motsvarar
vad som vid tillämpning av förordningen
den 1955
(nr ) angående omreglering av
vissa ersättningar av statsmedel i anledning
av olycksfall i arbete m. m.
skolat utgå i livränta, därest olycksfallet
inträffat år 1918 och den skadades
årliga arbetsförtjänst utgjort
1 600 kronor; dock skall, såvitt angår
livränta till änka för tid efter
den månad varunder hon fyllt 67 år,
tillägget utgå med 170 procent av
livräntans belopp.
— ■— ■— av riksförsäkringsanstalten.
Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1956 men äger icke
tillämpning å ersättning, som belöper
å tid dessförinnan.
Genom denna förordning upphäves
förordningen den 2 juni 1950 (nr
295) om tillägg av statsmedel ä vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., såvitt
angår tillägg till livränta, som
avses i denna förordning.
10 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
Vid propositionen fogat utkast till kungörelse om ändrad lydelse av §§ 2
och 3 kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa
till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor
in. in. fogas såsom bilaga till detta utlåtande.
I anledning av propositionerna har inom riksdagen väckts tre motioner,
nämligen dels de likalydande motionerna 1:495 av herr Gustaf Karlsson
m. fl. samt II: 611 av herr Johansson i öckerö m. fl., dels ock motionen II:
612 av herr Hansson i Skegrie m. fl. Yrkandena i nämnda motioner redovisas
i det följande.
Propositionen nr 156 har hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.
Propositionen nr 158 har, såvitt angår förordningsförslagen, hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet; i övrigt har sistnämnda
proposition hänvisats till statsutskottet. De ovan nämnda motionerna har
hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet. Efter överenskommelse
mellan statsutskottet och andra lagutskottet har propositionerna
och motionerna hänskjutits till behandling av sammansatt stats- och andra
lagutskott.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionerna
framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionerna och motionerna.
Propositionernas huvudsakliga innehåll
I propositionen nr 156 föreslås, att en omreglering skall ske av vissa ersättningar
på grund av obligatorisk försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag,
1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag eller 1937 års krigsförsäkringslag,
i den mån ersättningen icke utges av statsmedel.
Enligt förslaget skall nuvarande system med tillägg av statsmedel till
vissa utgående livräntor enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) avlösas
av ett system, där livräntorna omregleras efter i huvudsak följande
grunder. Den årliga arbetsförtjänst, som ligger till grund för livräntan enligt
olycksfallsförsäkringslagen, skall räknas upp så att den i medelarbetsförtjänstläget
utgör 6 600 kronor, oberoende av när under åren 1918—1954
som olycksfallet inträffat. Den sålunda förhöjda arbetsförtjänsten lägges
till grund för uträknande av livräntan, varvid för invalider under 67 år med
en invaliditetsgrad av minst 30 procent samt för efterlevande make under
67 år och för efterlevande barn tillämpas den nya yrkesskadeförsäkringslagens
regler. Även för invalider under 67 år med en invaliditetsgrad uppgående
till minst 20 men ej till 30 procent samt för invalider över 67 år —
i vilka fall nu i regel ej utgår något ersättningstillägg — föreslås en omreglering,
ehuru av mindre omfattning. Som exempel på huvudregeln kan nämnas
att helinvalid före 67 år får en årslivränta av 6 050 kr., oberoende av
om olycksfallet inträffat år 1918 eller år 1954; 50-procentsinvaliden får
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 11
2 750 kr., 30-procentsinvaliden 1 430 kr., änkan 2 200 kr. och ett barn 1 100
kr. Om den skadades arbetsförtjänst över- eller understeg medelarbetsförtjänsten
för dem, som blev invalider genom olycksfall samma år, blir den
omreglerade livräntan proportionsvis högre resp. lägre än för fallen i medelarbetsförtjänstläget.
För vissa yrkessjukdomar — framför allt silikos — som yppats före den
1 januari 1955, föreslås särskilda ersättningsregler.
Kostnaderna för omregleringen beräknas första året uppgå till omkring
22 milj. kr. för att sedan successivt sjunka. Enligt förslaget skall kostnaderna
för omregleringen bäras av försäkringen eller — närmare uttryckt av
varje kalenderårs arbetsgivare/försäkringstagare enligt 1954 års yrkeskadeförsäkringslag.
I propositionen nr 158 föreslås, alt äldre olycksfallsersättningar, som utgår
helt av statsmedel, skall på motsvarande sätt omregleras. En motsvarande
uppräkning föreslås beträffande livräntor enligt 1901 års olyeksfallsersältningslag
jämväl när fråga är om olycksfall i arbete för enskild arbetsgivares
räkning.
Propositionen innefattar härjämte förslag om särskilda ersättningar åt
vissa silikosskadade.
Omregleringen föreslås i båda propositionerna skola träda i kraft den 1
januari 1956.
I propositionen nr 158 äskas anslag för budgetåret 1955/56 med 2,9 milj.
kronor till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
in. m. samt med 2,8 milj. kronor till Statsverket åliggande, av andra medel
ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete in. in.
Inledning
1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års
yrkessjukdomsförsäkringslag
Före tillkomsten av lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring1
var den centrala författningen på yrkesskadeförsäkringens område lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olgcksfall i arbete (nr 235; ändr. 323/
1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933, 383/1936, 69/1939,
818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945, 350/1946, 493/1946, 483/
1947 och 420/1948)2.
De skadeersättningar, som en gång bestämts enligt ÖL, är bundna vid
de lagregler, som gällde vid den tidpunkt då skadan
inträffade, ett förhållande som är karakteristiskt också för olvcksfallsförsäkringslagstiftningen
i övrigt.
Enligt ÖL, som gäller skador inträffade under åren 1918—1954, var i princip
varje arbetare på arbetsgivarens bekostnad försäkrad för skada till följd
1 Denna lag benämnes i det följande YFL.
2 Denna lag benämnes 1 det följande ÖL.
12 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
av olycksfall i arbetet. Försäkringen ägde rum i riksförsäkringsanstalten eller
ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.
Ersättning på grund av lagen utgår bl. a. i form av sjukpenning,
invalidlivränta och efterlevandelivränta. Enligt en av de grundläggande principerna
i lagen är dessa försäkringsförmåner till sin storlek beroende av
den skadades beräknade årliga arbetsförtjänst under tiden närmast före
olycksfallet. Ju större lians arbetsförtjänst då var, desto högre blev ersättningen.
Vissa maximi- och minimiregler fanns dock uppställda för den årliga
arbetsförtjänst, vartill hänsyn fick tagas. En annan huvudprincip var,
att sjukpenningens och invalidlivräntans storlek berodde på den grad, varmed
arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet. Vid total förlust av
arbetsförmågan utgår sålunda hel sjukpenning eller full livränta och vid
nedsättning av arbetsförmågan ett jämkat belopp.
De nu angivna båda huvudprinciperna gällde alltifrån lagens tillkomst.
De regler, varigenom ifrågavarande principer närmare utformades och enligt
vilka sjukpenningens eller livräntans storlek i varje särskilt fall skulle beräknas,
ändrades emellertid vid upprepade tillfällen, varje gång i förmånlig
riktning för ersättningstagarna.
Maximibeloppet av den årliga arbetsförtjänst, som enligt 9 § ÖL fick tagas
i beräkning vid bestämmande av livränta, höjdes sålunda fr. o. in. år 1920
från 1 800 till 2 400 kronor, fr. o. m. år 1927 till 3 000 kronor, fr. o. m.
år 1942 till 3 900 kronor, fr. o. in. den 1 juli 1946 till 4 800 kronor samt
fr. o. in. år 1949 till 7 200 kronor. Minimibeloppet, som ursprungligen var
300 kronor, utgjorde från sistnämnda tidpunkt 900 kronor.
Kompensationsgraden var från början för alla invalider 2/3, dvs. livränta
utgick med 2/3 av den årliga arbetsförtjänsten vid fullständig förlust av
arbetsförmågan. För den, vars arbetsförmåga var nedsatt med minst 10
procent, reducerades livräntan så att den kom att svara mot den procentuella
nedsättningen av arbetsförmågan. Genom lagändring år 1948, vilken
gällde fr. o. in. år 1949, höjdes kompensationsgraden i svårare skadefall för
den lid under vilken den skadade befann sig i åldern 18—67 år. Under denna
tid höjdes därigenom livräntan för helinvalid till 11/12 av den årliga arbetsföi
tjänsten och livräntan för den, som fått sin arbetsförmåga nedsatt med
minst 30 procent, till ett mot nedsättningsgraden svarande belopp av arbetsförtjänsten
minskat med 1/12 av arbetsförtjänsten.
År 1923 öppnades möjlighet till viss förhöjning av livränta till s. k. hjälplös
helinvalid. Fr. o. m. år 1949 kan ett särskilt vårdbidrag på högst 1 800
kronor om året utgå till sådan invalid.
Vad efterlevandelivräntorna beträffar utgick livränta till änka (änkling)
ursprungligen med 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, vilken andel
tr. o. m. år 1949 höjdes till 1/3. Livräntorna till barn och föräldrar — 1/6
resp. högst 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst — bibehölls oförändrade,
varemot vissa ändringar genomfördes bl. a. av bestämmelserna om
högsta sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande.
Även sjukpenningbestämmelserna undergick åtskilliga ändringar. Eu år
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 13
1926 införd sjukpenningskala påbyggdes sålunda med ytterligare ett antal
sjukpenningklasser åren 1941 och 1946 för att ersättas med en helt ny år
1948. Enligt den sistnämnda skalan, som gällde fr. o. in. 1949, utgår sjukpenning
i normalfallen med lägst 3: 50 och högst 14: 00 kronor (inklusive familjetillägg
5: 00 resp. 15: 50 kronor), därvid den högsta sjukpenningen utgår
vid en årlig arbetsförtjänst av 6 885 kronor eller mer.
Den som var försäkrad enligt ÖL skulle enligt lagen den 74 juni 1929 om
försäkring för vissa yrkessjukdomar (nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/
1938, 226/1944, 187/1949, 166/1950, 185/1951 och 289/1952)1 anses vara
försäkrad också för vissa särskilt angivna yrkessjukdomar. Beträffande sådan
försäkring ägde bestämmelserna i ÖL med vissa undantag motsvarande
tillämpning. YL gäller sjukdomar, som inträffat under tiden 1930—1954.
Den omständigheten att de efter hand genomförda förbättringarna i ÖL
inte har ansetts böra göras tillämpliga på redan inträffade olycksfall har
jämte stegringen av den allmänna lönenivån medfört, att ersättningarna enligt
ÖL och YL är lägre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger.
Ersättningsbestämmelser för särskilda kategorier
Vid sidan av ÖL och YL har funnits ett flertal författningar med bestämmelser
om ersättningar åt särskilda kategorier skadade.
I fråga om numera aktuella persongrupper innehöll en del av dessa författningar
beträffande reglerna för ersättningarnas fastställande hänvisningar
till motsvarande bestämmelser i ÖL. I det följande redovisas dessa författningar
som en särskild grupp; ersättningarna bekostas här helt av statsmedel.
Statens anställda var redan enligt ÖL försäkrade för olycksfall i arbete.
Ursprungligen fanns föreskrifter härom intagna också i kungörelsen den
30 november 1917 angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning
av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning (nr 832; ändr. 99/1919 och
430/1928). Denna kungörelse upphörde att gälla med utgången av juni
1942. Den ersattes av kungörelsen den 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser
om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning (nr 678;
ändr. 400/1944), vilken gällde t. o. m. år 1954. Enligt sistnämnda kungörelse
utgavs ersättning även vid skada till följd av olycksfall utom arbetet,
såvida arbetaren enligt kollektivavtal ägde rätt till försäkring på arbetsgivarens
bekostnad för sådant olycksfall.
Enligt förordningen den 28 juni 1941 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret (nr 595; ändr. 547/1944
och 629/1944), skulle ersättning utgivas, där någon i fredstid under fullgörande
av tjänstgöring i civilförsvaret skadades till följd av olycksfall el
-
1 Denna lag benämnes i det följande YL.
14 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
ler ådrog sig yrkessjukdom, som avsågs i YL. Vad som stadgades i denna
förordning skulle enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning
m. m., äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för
kroppsskada, ådragen under verksamhet som föll under kungörelsen. Dessa
båda författningar gäller skador, som inträffat före utgången av år 1954.
Genom förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (nr 234; ändr. 239/1936,
113/1938, 941/1941, 316/1944, 343/1946, 484/1947 och 424/1948), reglerades
skadeersättningar för både värnpliktiga och personal hos krigsmakten.
Ersättningar som tillerkänts värnpliktiga och flertalet av de övriga enligt
denna författning utgår numera efter nya grunder (förordningen den 2 juni
1950 ang. omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, nr 262). Vissa kategorier av reservpersonal
in. fl. har dock fortfarande sina ersättningar bestämda enligt 1927
års förordning, vilket för dem innebär att OL:s ersättningsregler varit tilllämpliga.
Förordningen upphörde samtidigt som den i det följande behandlade
militärersättningsförordningen trädde i kraft den 1 juli 1950.
En andra grupp består av författningar enligt vilka OL:s bestämmelser
rörande ersättningarna i huvudsak tillämpades men som innehöll särregler
för beräkning av den årliga arbetsförtjänsten.
Hemvärnspersonal omfattades av förordningen den 28 juni 1941 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring
(nr 593; ändr. 977/1941, 346/1946 och 55/1948). För skadefall under tiden
den 1 juli 1941 (undantagsvis dessförinnan) —• 30 juni 1946 fick arbetsförtjänsten
för bestämmande av livränta inte beräknas till lägre belopp än
1 764 kronor. För skador efter sistnämnda dag var minimibeloppet 3 000 kronor
i anslutning till de för fast anställt manskap föreskrivna grunderna i
1927 års militärersättningsförordning.
Hemvärnspersonalen inordnades sedermera under militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261; ändr. 256/1953, 672/53 och 460/1954),
vilken förordning fortfarande gäller beträffande skador som inträffat efter
den 30 juni 1950; dock är förordningen giltig även beträffande vissa skador,
som inträffat under tiden den 1 januari 1949—den 30 juni 1950. Huvudkategorierna
enligt denna förordning är emellertid värnpliktiga och större
delen av det fast anställda manskapet m. fl. För ersättningar som nu utgår
åt här nämnda kategorier gäller, att arbetsförtjänsten beräknats till minst
3 600 kronor om skadan inträffat under tiden den 1 juli—den 31 december
1950. Motsvarande belopp för skador från tiden 1951—1954 är 4 800 kronor;
för senare skador har minimibeloppet höjts till 5 000 kronor.
Till gruppen kan vidare hänföras vissa författningar om ersättning till
personer som skadats till följd av krigsåtgärder. Enligt förordningen den 1
juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall,
som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr t år 1955 15
(nr 138; ändr. 137/1924), utges ersättningar efter regler som i stort sett
motsvarar OL:s äldre bestämmelser om livräntor vid en årlig arbetsförtjänst
av 2 400 kronor.
Lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer (nr 348; ändr. 854/1939, 540/1941, 216/1942, 175/1943
och 421/1948), som gällde skador inträffade före utgången av år 1954, ägde
tillämpning inom område och under tid som Konungen ägde bestämma.
Krigsförsäkringslagen, som kan sägas innebära en komplettering till ÖL,
omfattade olycksfall som till följd av krigsåtgärd drabbat på fartyg tjänstgörande
person såväl i som —- efter en lagändring år 1941 — utom arbetet.
Intill år 1949 innehöll denna lag förmånligare bestämmelser än ÖL beträffande
den maximala arbetsförtjänst som fick medräknas vid fastställande
av livränta, i det att förtjänstmaximum från början var 4 800 kronor
och under tiden den 1 maj 1943—31 december 1948 6 240 kronor. Minimigränsen
för den årliga arbetsförtjänsten — som ursprungligen var 2 900
kronor och fr. o. m. den 17 december 1939 3 600 kronor — låg hela tiden
ovanför motsvarande gräns i ÖL. Vidare må nämnas, att vissa engångsbelopp
kunde utgå utöver livränta vid bestående invaliditet och dödsfall.
Intill år 1949 innehöll 1937 års lag en särskild förmånligare sjukpenningskala.
Medan ersättningarna enligt de här förut behandlade författningarna bekostas
helt av statsmedel, föreskrevs i 1937 års krigsförsäkringslag, alt arbetsgivaren
var skyldig att till den försäkringsinrättning, i vilken hans anställda
var försäkrade enligt ÖL, betala den ökade försäkringsavgift som
kunde föranledas av tillämpningen av krigsförsäkringslagen. I särskild ordning
bestämdes dock, att förstärkning av bl. a. livräntor, vilka beviljats
med stöd av ifrågavarande lag i anledning av olycksfall under liden den 3
september 1939 kl. 11 f. m.—den 16 december 1939, skulle utgå av statsmedel
med skillnaden mellan å ena sidan vad som skulle ha utgått, såframt
lagen i dess lydelse den 17 december 1939 ägt tillämpning på olycksfallet,
och å andra sidan de livräntor vilka tillerkänts vederbörande.
Krigsförsäkringslagen kompletterades av förordningen den 13 april 1940
om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall,
som förorsakats av krigsåtgärd (nr 213; ändr. 217/1942). Denna författning
grundade rätt till ersättning helt av statsmedel vid vissa olycksfall
under krigsförhållanden. Ersättningen skulle beräknas enligt bestämmelserna
i krigsförsäkringslagen.
Enligt förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl. (nr 102; ändr. 655/1942, 297/1950 och
253/1953) och förordningen samma dag om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl. (nr 103; ändr. 656/1942, 298/1950 och 254/1953)
skulle ersättning utgå av statsmedel med anledning av kroppsskada, vilken
ådragits under vistelse på vissa anstalter m. in. Den årliga arbetsförtjänsten
var enligt båda förordningarna maximerad så, att den inte skulle överstiga
minimibeloppet för arbetsförtjänstberäkningen beträffande värnpliktiga
16 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
m. fl. T. o. m. år 1940 var maximibeloppet enligt förordningarna 1 764 kronor;
för ersättningar som hänför sig till skador under åren 1941—1948 utgjorde
maximibeloppet enligt särskilda bestämmelser 2 470 kronor (förordningen
den 22 maj 1953, nr 255); beträffande skador från åren 1949—1950
var maximibeloppet 3 600 kronor och från åren 1951—1954 4 800 kronor.
Fr. o. m. år 1955 har båda förordningarna ersatts av en författning — förordningen
den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m. — enligt vilken arbetsförtjänsten
är maximerad till 5 000 kronor.
Enligt 22 § i den numera upphävda lagen om tjänsteplikt den 30 december
1939 (nr 934) skulle i fråga om tjänsteplikt^ anställning hos tjänstepliktsberättigad
arbetsgivare i princip gälla vad enligt lag, avtal eller sedvänja
gällde för frivillig anställning av ifrågavarande slag. Härav följer att
ÖL och YL ägde tillämpning, om någon tjänstepliktig under arbetet skadats
eller ådragit sig yrkessjukdom. Sedan Kungl. Maj :t med stöd av tjänstepliktslagen
föreskrivit skyldighet för män, födda 1923, att utföra skogsarbete
in. m., ansågs emellertid vissa särregler motiverade för dessa tjänstepliktiga.
Sådana regler upptogs dels i lagen den 21 april 1943 (nr 182) med
särskilda bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga
m. m. och dels i förordningen samma dag (nr 183) om ersättning
i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt.
I lagen föreskrevs, att vid bestämmande av ersättning enligt ÖL eller
YL den försäkrades årliga arbetsförtjänst skulle anses ej understiga 2 300
kronor. Arbetsgivaren var — liksom enligt 1937 års krigsförsäkringslag —-skyldig att betala den tilläggsavgift som denna föreskrift kunde föranleda.
I förordningen stadgades — i huvudsak — att ersättning i anledning av sådant
olycksfall eller sådan sjukdom, som inte omfattades av ÖL eller YL,
skulle utgivas av statsmedel enligt grunder, som nära överensstämde med
stadgandena i 1927 års militärersättningsförordning. Den årliga arbetsförtjänsten
skulle emellertid beräknas till minst 2 300 kronor. Ersättning kunde
under vissa förutsättningar utgå även för skada som inträffat före förordningens
ikraftträdande den 22 april 1943.
Som en tredje grupp kan räknas författningar, vilka innehåller ersättningsbestämmelser
som mera väsentligt avviker från motsvarande stadganden
i ÖL. Här kommer i betraktande den lag — från år 1901 — som föregick
ÖL samt två äldre författningar avseende olycksfallsförsäkring för en
kategori självständiga yrkesutövare, nämligen fiskare.
I lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete (nr 39), som alltjämt äger giltighet på olycksfall vilka inträffat
under åren 1903 1917, stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare,
huvudsakligen sådana om utövade industriell verksamhet, att lämna ersättning
till arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet; utövade staten
eller kommun verksamhet, som omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet
även staten eller kommunen. Arbetsgivare kunde genom att i riksför
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 17
säkringsanstalten försäkra sina arbetare mot olycksfall i arbetet fritaga sig
från ersättningsskyldighet enligt lagen.
Om ett olycksfall hade medfört bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan,
skulle i ersättning utgivas en årlig livränta, i förra fallet å
300 kronor och i senare fallet å det lägre, belopp, som svarade mot arbetsförmågans
minskning. Livränta skulle dock inte utgå, försåvitt arbetsförmågan
ej blivit nedsatt med minst en tiondel. Hade olycksfallet inom två
år medfört döden, skulle en årlig livränta å 120 kronor utgå till änka. Storleken
av den skadades eller avlidnes arbetsförtjänst var utan betydelse för
livräntans bestämmande.
Livräntorna enligt 1901 års lag höjdes vid olika tillfällen. Enligt kungörelsen
den 10 juni 1921 (nr blO) angående förhöjning av vissa till i statens
tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.
i dess lydelse efter ändring genom SFS nr 172/1930 ägde arbetare, som skadats
genom olycksfall i statens tjänst och som jämlikt 1901 års lag var
berättigad till livränta av statsmedel, utöver livräntan uppbära tilläggsersättning
med ett årligt belopp motsvarande 125 % av livräntan. Änka efter
arbetare, som avlidit genom olycksfall, fick likaledes tilläggsersättning med
ett årligt belopp motsvarande 125 % av den livränta, vartill hon enligt lagen
var berättigad. Genom författningsändring år 1952 (nr 180) beslöts beträffande
livräntetagare som ej fyllt 67 år och som var invalid med en invaliditetsgrad
ej understigande 30 procent eller var änka, att livräntetillägget
skulle utgå med så stort belopp, att det tillsammans med livräntan motsvarade
vad som skulle ha utgått i livränta enligt ÖL i dess lydelse år 1918 vid
en årlig arbetsförtjänst av 1 617 kronor; sistnämnda belopp överensstämmer
med den ur yrkesskadestatistiken framräknade medelarbetsförtjänsten för
invalider åren 1918 och 1919. För övriga livräntetagare behölls tilläggsersättningen
med 125 % av livräntan.
Frågan om höjning av de livräntor, som enligt 1901 års lag utgår till andra
än i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, löstes först år
1938. Enligt förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillägg av statsmedel åt
vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete (nr 216; ändr. 181/1952) utgår tillägg av
samma storlek som de i 1921 års kungörelse angivna. Till andra än de i statens
tjänst skadade utgår dock inte tillägg för invalidlivränta som underskrider
90 kronor, dvs. vid lägre invaliditetsgrad än 30 procent.
Livräntetilläggen bekostas helt av statsmedel.
Enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 angående eu särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr 100 s. 2; ändr. 87/
1911), som äger tillämpning på olycksfall vilka inträffat under tiden fram
till den 1 juli 1918, kunde svensk fiskare genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig ersättning enligt grunderna i 1901 års olycksfallsersättningslag
för skada till följd av olycksfall såväl i som utom arbetet.
Kostnaderna för försäkringen skulle i första band bestridas genom avgifter
2 Iiihang till riksdagens protokoll 6 samt. 2 avd. Nr 1
18 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
från de försäkrade, men om dessa avgifter — som var till beloppet fixerade
i kungörelsen — bleve otillräckliga, skulle bristen fyllas av statsmedel. Till
försäkring för olycksfall utom arbetet utgick emellertid inte statsbidrag.
Någon tilläggsersättning — motsvarande den som enligt de förut omtalade
kungörelserna den 10 juni 1921 (nr 410) och den 3 juni 1938 (nr 216)
utgår å livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag — utgives ej å
livräntor enligt 1908 års kungörelse. Vid helinvaliditet utgår således livränta
enligt denna kungörelse med 300 kronor för år, och för änka utgör livräntan
120 kronor för år.
Ifrågavarande kungörelse ersattes den 1 juli 1918 av förordningen den 11
juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till
följd av olycksfall (nr 375; ändr. 131/1922, 216/1926, 143/1939, 120/1942
och 425/1948). Enligt denna förordning — som gällde tills YFL trädde i
kraft den 1 januari 1955 -— kunde svenska fiskare genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig ersättning i huvudsak enligt de grunder,
som stadgades i ÖL. Den årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättningen
skulle beräknas, bestämdes efter försäkringssökandens val till 600, 900,
1 200, 1 500, 1 800, 2 100 eller 2 400 kronor. Hel sjukpenning utgjorde i lägsta
sjukpenningklassen 1: 10 kronor och i den högsta 4: 40 kronor.
Att märka är att de fyra högsta försäkringsklasserna infördes först den
1 juli 1942. Dessförinnan fanns alltså endast möjlighet till försäkring i någon
av de tre lägsta klasserna. Vidare må nämnas att försäkring i de båda
högsta klasserna var tillåten endast under förutsättning, att försäkringstagarens
årliga arbetsförtjänst vid tiden för försäkringens meddelande kunde
beräknas uppgå till minst det belopp, som avsågs i klassen. Fiskare, som
hade tecknat försäkring för olycksfall i arbete, kunde få tilläggsförsäkring
för olycksfall utom arbete.
1918 års fiskarförsäkring finansierades på samma sätt som 1908 års.
Om ett i arbetet inträffat olycksfall, som omfattades av 1918 års fiskarförsäkring,
förorsakats av krigsåtgärd, skall enligt kungörelse den 30 april
194-2 (nr 218) utgå ett tillägg av statsmedel, motsvarande 50 % av ersättningen.
Enligt Kungl. Maj:ts förordnande utgives i vissa fall sjukpenning eller
livränta enligt grunderna i de i det föregående behandlade författningarna.
De efter hand genomförda förbättringarna i flertalet av de i det föregående
berörda ersättningsbestämmelserna för särskilda kategorier skadade
har i likhet med förbättringarna i ÖL regelmässigt gjorts tillämpliga endast
på nya skadefall. Detta i förening med senare inträdda lönestegringar
har även för de ersättningar som regleras enligt de nu avhandlade författningarna
resulterat i en lägre ersättningsnivå i äldre skadefall än i yngre.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 19
Författningar om ersättningstillägg m. m.
För att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan skadefall från olika
tider inom olycksfallsförsäkringslagstiftningen infördes vid 1950 års riksdag
s. k. ersättningstillägg av statsmedel, vilka avlöste vissa från början av
1940-talet gällande dyrtidstillägg till äldre ersättningar; dyrtidstillägg hade
1 allmänhet utgått med 20 % av förmånens belopp på grund av skadefall
som inträffat före den 1 januari 1941.
Ersättningstilläggen regleras i två författningar. Enligt förordningen den
2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete m. m. (nr 295; ändr. nr 251/1953), som
trädde i kraft den 1 juli 1950, utgives tillägg till sjukpenning eller livränta
som utgår enligt följande författningar ävensom — efter Kungl. Maj :ts förordnande
—- enligt grunderna i någon av dem, nämligen
lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete;
kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;
kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;
förordningen
den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig;
förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;
lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer;
förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare in. fl.;
förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;
förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i
vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;
förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;
förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;
kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om
tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete
å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;
20 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt;
kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning in. m.; samt
militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261).
Ersättningstilläggen är för skadade under 67 år differentierade på sådant
sätt, att den procentsats, efter vilken tillägget utgår, blir högre ju längre
tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju svårare invaliditeten är. Gränsdragningen
mellan de olika tidsperioderna har därvid i princip skett så,
att alla, som fått sina ersättningar bestämda efter samma regler, hänföres
till en och samma ersättningsgrupp. Undantagna är som regel livräntor,
som grundas på frivillig försäkring, ävensom invalidlivräntor till personer,
vilkas arbetsförmåga blivit nedsatt med mindre än 30 procent.
1950 års förordning omfattade till en början endast skadefall, som inträffat
senast år 1948. Genom ändring vid 1953 års riksdag gjordes förordningen
tillämplig också på invaliditetsfall från åren 1949 och 1950, vilka
medfört nedsättning av den skadades arbetsförmåga med mer än 50 procent.
Samtidigt vidtogs — i avvaktan på en mera definitiv lösning av kompensationsspörsmålen
— provisoriska förbättringar av ersättningstilläggen
vilka avsåg att lämna viss kompensation — större vid högre invaliditetsgrader
— för den levnadskostnadsstegring som ägt rum från förordningens
antagande t. o. m. september 1952. Även denna förhöjning bekostades av
statsmedel. Ersättningstillägget får inte leda till att sjukpenningen eller
livräntan jämte tillägget överstiger maximibeloppet av motsvarande ersättning
enligt ÖL i dess senaste lydelse.
Ersättningstilläggen för skadad och för efterlevande make under 67 år
utges enligt följande tabell.
Tid varunder skadan inträffat |
Procentuellt tillägg då arbetsförmå-gan är nedsatt med |
Procentuellt |
||
över 75 % |
över 50 men |
30-50 % |
||
före 1/1 1920 ........................ |
150 |
100 |
70 |
70 |
1/1 1920—31/12 1926 ................. |
125 |
90 |
55 |
55 |
1/1 1927—31/12 1941 ................. |
100 |
65 |
45 |
45 |
1/1 1942—30/6 1946 ................. |
75 |
55 |
35 |
35 |
1/7 1946—31/12 1948 ................. |
60 |
40 |
20 |
30 |
1/1 1949—31/12 1950 ................. |
25 |
20 |
— |
— |
Sedan ersättningstagaren uppnått 67 års ålder och således blivit berättigad
till allmän ålderspension, utges ersättningstillägg endast i vissa äldre
skadefall, där dyrtidstillägg tidigare utgått. Ersättningstilläggen är i dessa
fall genomgående 20 procent. Å föräldra- och barnlivräntor utgår tillägg endast
i motsvarande äldre skadefall — före den 1 januari 1941 — och utgör
tillägget 20 procent.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 21
I följande tabell har sammanställts vissa uppgifter om arbetsförtjänst
och livränta enligt ÖL under tiden 1918—1954 med och utan ersättningstillägg.
De i kolumn e av tabellen redovisade medelarbetsförtjänsterna har
av riksförsäkringsanstalten framräknats ur yrkesskadestatistiken och avser
medeltal årsvis för de årsförtjänster som enligt 9 § ÖL har utgjort beräkningsunderlag
för livräntorna till manliga invalider. Beloppen i kolumn f
har avrundats till hela krontal, varefter beloppen i kolumn g uträknats å
nämnda avrundade belopp.
Olycks- fallsår |
Maximum för |
Maximal livränta1 för |
Medeltal av |
Livränta1 för helinvalid |
||
enligt ÖL |
inkl. ersätt-ningstillägg |
enligt ÖL |
inkl. ersätt-ningstillägg |
|||
a |
b |
C |
d |
e |
f |
g |
1918 |
1800 |
1200 |
3 000 |
1582 |
1055 |
2 638 |
1919 |
1800 |
1200 |
3 000 |
1651 |
1101 |
2 753 |
1920 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
2100 |
1400 |
3150 |
1921 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
2 094 |
1396 |
3141 |
1922 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
1895 |
1263 |
2 842 |
1923 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
1805 |
1203 |
2 707 |
1924 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
1804 |
1203 |
2 707 |
1925 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
1773 |
1182 |
2 660 |
1926 |
2 400 |
1600 |
3 600 |
1799 |
1199 |
2 698 |
1927 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1943 |
1295 |
2 590 |
1928 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1950 |
1300 |
2 600 |
1929 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1941 |
1294 |
2 588 |
1930 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1997 |
1331 |
2 662 |
1931 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1965 |
1310 |
2 620 |
1932 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1857 |
1238 |
2 476 |
1933 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1776 |
1184 |
2 368 |
1934 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1821 |
1214 |
2 428 |
1935 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1854 |
1236 |
2 472 |
1936 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
1929 |
1286 |
2 572 |
1937 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
2 010 |
1340 |
2 680 |
1938 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
2 090 |
1393 |
2 786 |
1939 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
2174 |
1449 |
2 898 |
1940 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
2 247 |
1498 |
2 996 |
1941 |
3 000 |
2 000 |
4 000 |
2 302 |
1535 |
3 070 |
1942 |
3 900 |
2 600 |
4 550 |
2 725 |
1817 |
3180 |
1943 |
3 900 |
2 600 |
4 550 |
2 917 |
1945 |
3 404 |
1944 |
3 900 |
2 600 |
4 550 |
3 044 |
2 029 |
3 551 |
1945 |
3 900 |
2 600 |
4 550 |
3179 |
2119 |
3 708 |
1946 |
||||||
1/1—30/6 |
3 900 |
2 600 |
4 550 |
3 260 |
2173 |
3 803 |
1/7—31/12 |
4 800 |
3 200 |
5120 |
3 770 |
2 513 |
4 021 |
1947 |
4 800 |
3 200 |
5120 |
3 958 |
2 639 |
4 221 |
1948 |
4 800 |
3 200 |
5120 |
4183 |
2 789 |
4 462 |
1949 |
7 200 |
6 600 |
6 600 |
5 242 |
4 805 |
6 006 |
1950 |
7 200 |
6 600 |
6 600 |
5 388 |
4 939 |
6174 |
1951 |
7 200 |
6 600 |
6 600 |
5 869 |
5 379 |
(5 379) |
1952 |
7 200 |
6 600 |
6 600 |
|||
1953 |
7 200 |
6 600 |
6 600 |
|||
1954 |
7 200 |
6 600 |
6 600 |
Utom vårdbidrag (hjälplöshetstillägg).
22 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
Genom förordningen den 2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa livräntor
enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr
296; ändr. nr 252/1953) har även livräntorna enligt den senasf gällande fiskarförsäkringsförordningen
höjts med ersättningstillägg av statsmedel. Till
skadade och änkor under 67 år utgår tilläggen — efter ändringar år 1953 —
enligt följande tabell.
Tid varunder olycksfallet inträffat |
Procentuellt tillägg då arbetsförmå-gan är nedsatt med |
Procentuellt |
||
över 75 % |
över 50 men |
30—50 % |
||
före 1/7 1942 ....................... |
85 |
65 |
35 |
50 |
1/7 1942—31/12 1948 .............. |
60 |
40 |
20 |
|
1/1 1949—31/12 1950 ................. |
25 |
20 |
Den i tabellen gjorda periodindelningen sammanhänger med att antalet
försäkringsklasser utökades år 1942 och att livräntegrunderna ändrades
fr. o. m. år 1949. Nu gällande maximibelopp för nya fall får ej överskridas.
I vissa äldre fall — sådana som inträffat före den 1 juli 1942 — utgår ett
mot tidigare dyrtidstillägg svarande tillägg å 20 procent till invalid över
67 år med en invaliditetsgrad av minst 30 procent, till änkor över 67 år och
till andra efterlevande.
Det är att märka, att ersättningstillägget beräknas ej blott på grundlivräntan
utan även på sådan förhöjning därav, som för olycksfall förorsakade
av krigsåtgärd ägt rum enligt den förut omnämnda kungörelsen den
30 april 1942 (nr 218). I
I detta sammanhang må slutligen erinras om de särskilda ersättningar,
som riksförsäkringsanstalten enligt av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter
har att utge av statsmedel till arbetare, som på grund av silikos (stendammlunga)
blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning
och därigenom lidit inkomstminskning. Dessa ersättningar utgår med högst
700 kronor om året. Dock gäller den maximeringsregeln, att ersättningen ej
får utges med så högt belopp, att den sjukes totala inkomst (arbetsförtjänst
+ ev. livränta + silikosersättningen) kommer att överstiga maximibeloppet
för livränta enligt ÖL, 6 600 kronor för år. Genom beslut år 1952 bestämde
statsmakterna, att den sjukes arbetsförtjänst vid beräkningen av
hans totala inkomst skulle reduceras med 25 %, och år 1953 bestämdes, att
de silikosskadade, som uppbar tillfällig ersättning för första halvåret 1952,
fortsättningsvis under en övergångstid skulle få tillgodonjuta samma förmån,
varefter vid 1954 års riksdag bestämdes, att den dittills tillämpade
ordningen skulle gälla även under budgetåret 1954/55.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 23
Departementschefen
Förslaget till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, erinrar i propositionen
nr 156 till en början om att den vid 1954 års riksdag antagna lagen om
yrkesskadeförsäkring fr. o. in. den 1 januari i år avlöste bl. a. 1916 åis
olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag.
Departementschefen fortsätter:
»Den nya lagen är emellertid i princip inte tillämplig på skador, som inträffat
före dess ikraftträdande. De allra flesta, som råkat ut för skador i
arbetet vilka medfört bestående invaliditet av någon betydelse, uppbär därför
fortfarande ersättning enligt äldre bestämmelser. Samma är förhållandet
för efterlevande till sådana som har avlidit till följd av skador i arbetet. Om
någon är sjukskriven för en skada, som han ådragit sig före årsskiftet
1954/55, utgår vidare sjukpenning enligt äldre lag. Principen att nya bestämmelser
endast omfattar nya skadefall har man också förut hållit fast
vid, då ändringar tid efter annan företagits i lagstiftningen på detta område.
Enligt både den nuvarande och den närmast föregående yrkesskadeförsäkringslagstiftningen
bestämmes de viktigaste ersättningarna — livränta
och sjukpenning — med ledning av den skadades årliga arbetsförtjänst vid
skadetillfället. För arbetsförtjänstberäkningen har dock fastställts en ram,
varigenom högre arbetsförtjänster lämnas ur räkningen, till den del de
överskrider en angiven gräns, och låga arbetsförtjänster upptages till visst
minimibelopp. Livräntan till helinvalid och efterlevande bestämmes till en
viss andel av den sålunda beräknade arbetsförtjänsten, vilken andel alltså
betecknar kompensationsgraden; för dem som ådragit sig partiell invaliditet
minskas livräntan, i första hand med hänsyn till graden av nedsättningen
i arbetsförmågan. Sjukpenningen är till storleken beroende av arbetsförtjänsten,
varvid den högsta medgivna sjukpenningen utgår vid arbetsförtjänst
över en viss gräns.»
Departementschefen erinrar härefter om de i det föregående nämnda
förskjutningar uppåt av gränserna för arbetsförtjänsten, som med hänsyn
till inträdda stegringar i den allmänna lönenivån gång efter annan vidtagits,
samt om höjningarna i kompensationsgraden fr. o. in. år 1949. I huvudsakligt
syfte att utjämna olikheterna i ersättningsnivån mellan äldre och nyare
skadefall infördes — framhåller departementschefen — år 1950 tillägg av
statsmedel till äldre ersättningar enligt bl. a. ÖL och YL. Efter att ha erinrat
om utformningen av dessa ersättningstillägg och om de år 1953 beslutade
provisoriska förbättringarna av tilläggen anför departementschefen:
»År 1952 fick riksförsäkringsanstalten i uppdrag att utreda frågan, huruvida
inte kompensation för stegrade levnadskostnader i en eller annan form
borde beredas olika kategorier, som uppbar ersättning för yrkesskada. Med
anledning härav drog anstalten upp vissa allmänna riktlinjer för en blivan
-
24 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
de indexreglering inom yrkesskadeförsäkringens område, enligt vilka försäkringsersättningarna
genom ett automatiskt indexsystem skulle anpassas till
den allmänna lönenivån och kostnaderna härför — eventuellt även såvitt
angår ersättningstilläggen — skulle bäras av försäkringen. Riktlinjerna och
remissyttranden däröver redovisades i proposition till 1953 års riksdag (nr
147). Vid anmälan av frågan i statsrådet uttalade jag, att denna borde utredas
ytterligare och att riksförsäkringsanstaltens uppslag att lägga kostnaderna
för eventuella tillägg till försäkringsförmånerna på försäkringen syntes
förtjäna närmare övervägande. Sedan Kungl. Maj:t i enlighet härmed
uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att fullfölja utredningsarbetet, har anstalten
i skrivelse den 3 december 1954 framfört vissa synpunkter på indexregleringsfrågan
och lagt fram förslag om uppräkning av vissa ersättningar
enligt ÖL och YL.
Vid departementsberedningen av detta ärende kom jag till den uppfattningen,
att riksförsäkringsanstaltens förslag rörande uppräkningen av äldre
livräntor inte lämpligen borde läggas till grund för lagstiftning. Därför upprättades
inom socialdepartementet en promemoria, vari indexregleringsfrågan
berördes och ett nytt förslag till förbättringar av äldre ersättningar framfördes.
Förslaget omfattade — liksom anstaltens förslag — endast ersättningar
som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL och YL för
andra fall än skada i arbete för statens räkning. Departementspromemorian
har sedermera remissbehandlais.
I promemorian förordas — i likhet med vad riksförsäkringsanstalten anfört
att frågan om en indexreglering på detta område skall anstå
tills vidare. Såsom i promemorian erinrats anförde jag vid behandlingen
i fjol av den nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningen (prop. nr 60/1954),
att en automatisk reglering i rådande läge knappast syntes behövlig vid höjning
av maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning till
15 000 kronor. Jag framhöll också, att man inte kunde ta ståndpunkt till ett
av socialvårdskommittén framlagt förslag om indexreglering inom yrkesskadeförsäkringen
förrän riksförsäkringsanstalten slutligt fullgjort sitt här
nyss angivna utredningsuppdrag. Denna uppfattning hyser jag alltjämt. Med
anledning av vad under remissbehandlingen anförts vill jag emellertid tillätt,
sasom riksförsäkringsanstalten framhållit, med prövningen av
ifrågavarande spörsmål torde böra anstå tills frågan om allmän pensionsförsäkring
kommit närmare sin lösning.»
Departementschefen anför vidare:
»Vid remissbehandlingen av promemorian har allmän enighet rått om behovet
av en förbättring av äldre livräntor, låt vara att meningarna
har varit delade i frågorna hur och i vilken utsträckning förbätti
ingen bör komma till stånd. Jag finner det också vara angeläget att en förbättring
nu genomföres. Från något håll har yppats farhågor för att en
höjning av ersättningar för tidigare yrkesskador skulle kunna få prejudicerande
verkan pa andra områden. Med anledning härav vill jag endast er
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 25
inra om att förhöjningar av yrkesskadeersättningar genom tillägg av olika
slag förut har vidtagits vid upprepade tillfällen och att statsmakterna har
förutsatt, att en mera definitiv ordning skall komma till stånd för yrkesskadeförsäkringslagstiftningens
del.
Vid genomförande av förbättringen av de äldre ersättningarna synes det
mig vara en riktig princip, att man såvitt möjligt efter en enhetlig norm kompenserar
den inkomstminskning yrkesskadan medför, oavsett när den har
inträffat. De viktigaste orsakerna till de nu förekommande ojämnheterna
mellan ersättningar från olika tidpunkter är, såsom framgått av det förut
anförda, att den allmänna lönenivån och ramen för arbetsförtjänstberäkningen
ändrats samt att kompensationsgraden — som alltså betecknar hur stor
andel av arbetsförtjänsten livräntan skall motsvara — har höjts utan att
ändringarna i lagstiftningen gjorts retroaktiva. En utjämning av ersättningarna
för äldre och yngre skadefall måste tydligen förutsätta, att verkningarna
av arbetsförtjänstens ändringar från tid till annan neutraliseras och att
de nya reglerna rörande kompensationsgraden tillämpas överlag. Dessa förutsättningar
uppfylles enligt min mening väsentligen vid tillämpning av den
metod för om reglering av äldre livräntor som föreslagits
i promemorian. Den huvudsakliga skillnaden mellan denna metod och hittills
tillämpade system är att man enligt den nya metoden först räknar upp
den årliga arbetsförtjänsten — som ju är grundläggande för ersättningens
bestämmande — och därefter fastställer ersättningen, medan man tidigare
laborerat med mer eller mindre schablonmässiga uppjusteringar av själva ersättningarna.
Genom att uppräkningen avser arbetsförtjänsten är det alltid
möjligt att direkt och med full effekt på äldre skadefall tillämpa de nya
förmånligare reglerna om kompensationsgraden.
Enligt den i promemorian angivna metoden tar man till utgångspunkt de
medelarbetsförtjänster, som varit aktuella under vart och ett av tidigare år,
och lyfter alla dessa sinsemellan olika medelarbetsförtjänster till ett och
samma belopp. Därefter undersöker man hur stor den årliga arbetsförtjänsten
var i det enskilda fallet, överensstämde denna med medelarbetsförtjänsten
för skadeåret, räknas den upp till det belopp vartill man lyft medelarbetsförtjänsten.
Härigenom kommer alla skadade i medelarbetsförtjänstläget
att få sina arbetsförtjänster uppräknade till samma belopp alldeles
oberoende av när skadan inträffat. De, vilkas arbetsförtjänster låg över
resp. under medelarbetsförtjänsten för skadeåret, far dem uppräknade till
proportionellt högre resp. lägre belopp än skadad med medelarbetsförtjänst.
_ Ersättningen beräknas sedan på grundval av den sålunda uppräknade
arbetsförtjänsten.
I några remissyttranden har man funnit den föreslagna metoden komplicerad.
Denna mening kan jag inte dela. Mig förefaller metoden inte mer invecklad
än som betingas av de förhållanden den avser att omgestalta; och
den bygger på principen att ersättningarna inte skall variera med skadeåret,
vilket — såsom framhållits från något annat håll under remissbehandlingen
— dock är eu enkel princip.
26 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
När det gäller att fixera de medelarbetsförtjänster, som skall anses ha
rått under tidigare år, bör detta enligt promemorian ske med ledning av
de ur yrkesskadestatistiken framräknade medeltalen av årsförtjänsterna
för dem som blivit invalider under varje särskilt år. Uppgifter härom finnes,
beträffande män, för åren 1918—1951, dvs. under OL:s giltighetstid så när
som på de tre senaste åren.1 Som exempel kan nämnas, att medelarbetsförtjänsten
enligt denna statistik var 1 582 kronor år 1918, 2 094 kronor år
1921, 1 776 kronor år 1933, 2 917 kronor år 1943, 5 388 kronor år 1950 och
5 869 kronor år 1951. Dessa uppgifter ger emellertid sannolikt inte exakt
uttryck för den medelarbetsförtjänst som rått på arbetsmarknaden — de
torde bl. a. vara något nedpressade på grund av det arbetsförtjänstmaximum
som enligt ÖL gällt vid varje särskild tidpunkt. En jämförelse mellan
förändringarna i invalidernas medelarbetsförtjänster enligt denna statistik
och i den totala genomsnittliga timförtjänsten för industriarbetare m. fl.
enligt socialstyrelsens lönestatistik uppvisar dock en på det hela taget god
överensstämmelse, även om kurvan för invaliderna i allmänhet ligger något
i underkant. Vidare är naturligtvis invalidernas medelarbetsförtjänster behäftade
med de brister som vidlåder varje medelvärde. Att räkna med olika
arbetsförtjänster för skilda yrkeskategorier, kön etc. torde emellertid vara
ogörligt av praktiska skäl.
För uppräkningen av arbetsförtjänsterna bör självfallet en lönestatistik
vara normgivande. Det kan diskuteras, huruvida inte årsförtjänsterna enligt
den officiella lönestatistiken borde ligga till grund för bestämmande av
medelarbetsfö.rtjänsterna. I sitt nuvarande skick är emellertid denna statistik
ej användbar för ändamålet, och det är enligt vad socialstyrelsen yttrat
osäkert om fullt tillförlitliga resultat kan nås genom bearbetning av statistiken.
Då en viss schematisering även av andra skäl synes oundviklig, torde
man få godtaga de uppgifter, som finnes redovisade om de genomsnittliga
årsförtjänsterna för just den kategoyi det här i första hand gäller, nämligen
de som blivit invalider på grund av yrkesskada. För åren 1952—1954
torde i enlighet med promemorieförslaget 6 000 kronor böra fastställas som
medelarbetsförtjänst. I förslaget i övrigt i denna del torde dock den modifikationen
böra göras, att såväl medelarbetsförtjänsterna som den faktiska
årsförtjänsten i det enskilda fallet jämkas inte, såsom ifrågasatts i promemorian,
till närmast högre utan i stället till närmaste hundratal kronor,
så att arbetsförtjänsten justeras nedåt om den slutar på 01—49 kronor och
eljest uppåt.
Avgörande för ersättningsnivån vid en omreglering av äldre ersättningar
enligt den angivna metoden blir det belopp, till vilket medelarbetsförtjänsterna
för olika år skall lyftas. I promemorian föreslås beloppet 6 600
kronor. En del remissorgan har påyrkat större restriktivitet vid bestämmande
av ersättningsnivån. Statskontoret förordar tre olika belopp, av vilka det
lägsta skulle fastställas för de äldsta skadefallen. Det enligt min åsikt tyngst
1 Se på sid. 21 intagen tabell, kolumn e.
Sammansatta stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 ar 1955 27
■vägande skäl, som ämbetsverket anfört till förmån för en dylik differentiering,
är att till levnadsåren äldre livräntetagare beskattas lindrigare än yngre.
Som skäl för starkare återhållsamhet har vidare bl. a. åberopats, att uppräkningen
inte bör medföra alltför stor skillnad mellan de ersättningar som
•skall utgå före och efter 67 års ålder. Vad det förstnämnda skälet angår torde
böra erinras om att en omprövning av gällande beskattningsregler för livräntor
förutskickades i proposition till fjolårets riksdag (nr 64/1954). Spörsmålet
härom är under övervägande. Frågan om ersättningarnas storlek sedan
vederbörande fyllt 67 år skall jag behandla i det följande, men jag vill
redan här nämna, att vid bifall till vad jag där ämnar föreslå kommer det
sistnämnda skälet för ytterligare restriktivitet vid bestämmande av ersättningsnivån
att väsentligt förlora i styrka.
Jag vill framhålla, att redan beloppet 6 600 kronor är resultatet av försiktiga
överväganden. Maximibeloppet enligt ÖL för arbetsförtjänstens beräkning
var under tiden 1949—1954 7 200 kronor, och som förut nämnts är det
fr. o. m. i år enligt YFL 15 000 kronor. Enligt vad riksförsäkringsanstalten
upplyst har i över hälften av de fall, där anstalten hunnit fastställa livTäntor
på grund av olycksfall hos enskilda arbetsgivare under åren 1953—
1954, arbetsförtjänsten bestämts till maximibeloppet. Vissa uppskattningar
inom anstalten anges tyda på att medelarbetsförtjänsten, om YFL:s maximibelopp
i stället varit gällande, skulle ha något överskridit gränsen 7 200 kronor.
Jag kan därför inte acceptera någon sänkning av den föreslagna ersättningsnivån
utan förordar, att medelarbetsförtjänsterna skall lyftas till 6 600
kronor.
Av skäl, som anförts i promemorian, torde emellertid böra gälla den begränsningen,
att den skadades årliga arbetsförtjänst ej i något fall får räknas
upp till högre belopp än 7 920 kronor.
Vidare bör, såsom i promemorian föreslagits och i överensstämmelse med
det förut anförda, YFL:s regler om kompensationsgraden ävensom om ersättningsunderlag
tillämpas på den uppräknade årliga arbetsförtjänsten. För
invalider, som fått arbetsförmågan nedsatt med minst 30 procent och inte
har fyllt 67 år, innebär detta, att även i skadefall från tiden före år 1949
vid beräkning av livränta skall tillämpas den s. k. 11/12-regeln i stället för
den s. k. 2/3-regeln.
Verkningarna av de anförda reglerna torde få belysas med ett exempel. En
arbetare med en årlig arbetsförtjänst av 924 kronor skadades år 1923 och
blev helinvalid. Han uppbär nu livränta enligt ÖL med ett årligt belopp motsvarande
2/3 av arbetsförtjänsten eller 616 kronor; tillsammans med gällande
ersättningstillägg (125 %) erhåller han 1 386 kronor. Vid den föreslagna
omregleringen avrundas först hans arbetsförtjänst till 900 kronor. Medelarbetsförtjänsten
år 1923 var — avrundad — 1 800 kronor, vilken lyftes till
6 600 kronor. Den skadades arbetsförtjänst räknas upp till av 6 600
kronor eller till 3 300 kronor. Livräntan beräknas till dess han fyller 67 år
utgöra 11/12 av 3 300 kronor eller 3 025 kronor.
28 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
I detta sammanhang vill jag framhålla, att, om det på grund av ändrade
ekonomiska förhållanden i framtiden skulle visa sig behövligt att justera nivån
för äldre yrkesskadeersättningar, detta kan ske på så enkelt sätt som
genom att ändra det belopp om 6 600 kronor, vartill medelarbetsförtjänsterna
enligt mitt förslag skall höjas. Man kan också lätt knyta en eventuell indexreglering
till detta system.»
Beträffande frågan om vilka ersättningar som skulle omfattas av denna
omreglering anför departementschefen:
»I enlighet med promemorieförslaget bör de hittills behandlade reglerna i
sin helhet gälla beträffande invalider, som ej fyllt 67 år, såframt deras arbetsförmåga
är nedsatt med minst 30 procent. Enligt promemorian skall någon
omreglering i princip inte ske, sedan ersättningstagaren uppnått 6 7
års ålder, medan livräntorna för dem som fått arbetsförmågan reducerad
med mindre än 30 men minst 20 procent föreslås omreglerade efter bestämmelser
som —- i fall under 25 procent — är något mindre gynnsamma än
reglerna för högre invaliditetsgrader. Sedan jag övervägt dessa frågor med
anledning av yrkanden som framförts under remissbehandlingen, har jag
kommit till den uppfattningen, att viss kompensation bör beredas ersättningstagaren
även sedan han fyllt 67 år. Skillnaden i ersättning före och
efter nämnda ålder skulle eljest, även om man tar hänsyn till den allmänna
ålderspensionen, bli omotiverat stor. Det kan erinras om att enligt YFL —
som medger avsevärt högre ersättningar än ÖL — invalidlivränta minskas
endast med en fjärdedel då 67-årsgränsen passerats. Det synes rimligt, att
livräntan enligt ÖL till personer över 67 år får utgå med hälften av det belopp,
vartill den skulle ha uppgått enligt de förut angivna reglerna för omregleringen.
Jag förordar alltså denna ändring i förhållande till promemorieförslaget.
Mot förslaget att låta omregleringen omfatta skadefall med mindre än
30 procents invaliditet, förutsatt att invaliditetsgraden är minst
20 procent, har under remissbehandlingen invänts, att den medicinska invaliditeten
här vanligen inte motsvaras av någon ekonomisk invaliditet. Härtill
må anmärkas, att man enligt en i promemorian redovisad undersökning
påvisat ekonomisk invaliditet i en betydande del av fallen i dessa invaliditetsgrader.
Uppenbarligen är också de skador som brukar bedömas medföra medicinsk
invaliditet av denna storleksordning — exempelvis förlusten av ett
öga, en tumme eller flera fingrar — ägnade att reducera vederbörandes för\ärvsmöjligheter.
Skulle dessa skadade lämnas utanför omregleringen, måste
det vidare te sig oproportionerligt att en skillnad i invaliditet på kanske 5
procent skall medföra, att de endast får sin ursprungliga låga livränta, medan
personer i invaliditetsgraderna strax ovanför erhåller högst betydande
förbättringar. Ger man viss — inte full — kompensation i förevarande fall,
minskas också spännvidden mellan de lägsta invaliditetsgrader som omfattas
av omregleringen och de närmast underliggande. Med hänsyn till dessa
omständigheter förordar jag, att skadade, vilkas arbetsförmåga är nedsatt
med mindre än 30 men minst 20 procent, får sina livräntor omreglerade till
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 29
hälften av de belopp de skulle ha fått med tillämpning av omregleringsbestämmelserna
för högre invaliditet; dock bör kompensationsgraden beräknas
enligt YFL:s bestämmelser för invaliditet under 30 procent (2/3-regeln), och
vidare bör förbättringen gälla endast till dess vederbörande fyllt 67 år.
Det torde böra påpekas, att den kompensation, som skall lämnas över 67-årsgränsen vid högre invaliditetsgrader och under denna gräns vid minst 20
men mindre än 30 procents invaliditet, till följd av omregleringssystemets
konstruktion kommer att verka så beträffande skadefall från 1940-talet och
senare år, att kompensationen minskar ju längre fram i tiden skadan ligger
och ju lägre invaliditetsgraden är för att i vissa fall helt upphöra.
Jag biträder promemorieförslaget i vad detta avser efterlevandelivräntor
och enligt vilket änka — i allmänhet endast tills hon fyllt 67 år —
och barn skall erhålla livränta med 1/3 resp. 1/6 av den avlidnes uppräknade
arbetsförtjänst. Tillräckliga skäl synes inte föreligga att, såsom ett remissorgan
föreslagit, låta omregleringen avse även livränta till föräldrar, emedan
dessa, om man tillerkänt dem livränta enligt ÖL, regelmässigt torde åtnjuta
även folkpension.
Enligt förslaget skall sjukpenning utgå enligt YFL:s regler på
grundval av den skadades arbetsförtjänst uppräknad på förut angivet sätt.
Även till detta förslag — varemot ingen erinran riktats vid remissbehandlingen
— ansluter jag mig.
Såsom i promemorian föreslås torde en spärregel böra gälla för att
förhindra att ersättning efter omregleringen i något fall utgår med lägre belopp
än om nuvarande bestämmelser alltjämt hade ägt giltighet.»
Till ytterligare belysning av de förbättringar, som genom omregleringen
skulle uppstå för dem som uppbär invalid- eller efterlevandelivräntor enligt
ÖL och YL från några olika år, hänvisar departementschefen till följande
tabell, i vilken upptagits ersättningar åt livräntetagare, som ej fyllt 67 år, för
de fall, då den skadade har haft en årlig arbetsförtjänst motsvarande medelarbetsförtjänsten
under skadeåret (ersättningarna har avrundats till hela
krontal).
. Ursprunglig Nuvarande Omreglerad
Skadear livränta ersättning ersättning
100 % invaliditet
1918 .............. 1 067 2 667 6 050
1921 ................ 1 400 3150 6 050
1933 ................ 1 200 2 400 6 050
1943 ................ 1 933 3 383 6 050
1950 ................ 4 950 6 188 6 188
1954 ................ 5 500 5 500 6 050
50 % invaliditet
1918 ................ 533 907 2 750
1921 ................ 700 1 085 2 750
1933 ................ 600 870 2 750
1943 ................ 967 1 305 2 750
1950 ................ 2 250 2 250 2 750
1954 ................ 2 500 2 500 2 750
30 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i år 1955
Skadeår |
Ursprunglig Nuvarande |
Omreglerad |
|
livränta |
ersättning |
ersättning |
|
30 % invaliditet |
|||
1918............... |
320 |
544 |
1 430 |
1921............... |
420 |
651 |
1 430 |
1933 ............... |
360 |
522 |
1 430 |
1943 ............... |
580 |
•783 |
1 430 |
1950 ............... |
1 170 |
1 170 |
1 430 |
1954 ............... |
1 300 |
1 300 |
1 430 |
25 % invaliditet |
|||
1918............... |
267 |
267 |
550 |
1921............... |
350 |
350 |
550 |
1933 ............... |
300 |
300 |
550 |
1943 ............... |
483 |
483 |
550 |
1950 ............... |
900 |
900 |
900 |
1954 ............... |
1 000 |
1 000 |
1 000 |
20 % invaliditet |
|||
1918............... |
213 |
213 |
440 |
1921............... |
280 |
280 |
440 |
1933 ............... |
240 |
240 |
440 |
1943 ............... |
387 |
387 |
440 |
1950 ............... |
720 |
720 |
720 |
1954 ............... |
800 |
800 |
800 |
Änka |
|||
1918............... |
400 |
680 |
2 200 |
1921............... |
525 |
814 |
2 200 |
1933 ............... |
450 |
653 |
2 200 |
1943 ............... |
725 |
979 |
2 200 |
1950 ............... |
1 800 |
1 800 |
2 200 |
1954 ............... |
2 000 |
2 000 |
2 200 |
Ett barn |
|||
(1918).............. |
(267) |
(320) |
(1 100) |
(1921).............. |
(350) |
(420) |
(1 100) |
(1933).............. |
(300) |
(360) |
(1 100) |
1943 .............. |
483 |
483 |
1 100 |
1950 .............. |
900 |
900 |
1 100 |
1954 .............. |
1 000 |
1 000 |
t—•> |
Enligt vad departementschefen anför bör den här |
behandlade omregle- |
ringen, såsom i departementspromemorian föreslagits, gälla ersättning, som
utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL och YL, i den mån er
-
sättningen ej utgives av staten som arbetsgivare. Hit bör, framhåller departementschefen,
hänföras även ersättning enligt lagen den 11 juni 1937 (nr
348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, vilken
lag har samma karaktär som ÖL och YL.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 31
I kostnads- och finansieringsfrågorna, såvitt avser den här avsedda omregleringen,
anför departementschefen:
»Den årliga kostnaden för en omreglering i huvudsaklig överensstämmelse
med mitt här framlagda förslag har inom riksförsäkringsanstalten
uppskattats till drygt 22 milj. kronor, varav en relativt liten del faller
på ersättningsförbättringar åt invalider över 67 år. Ifrågavarande kostnad
kommer givetvis att minska successivt, framför allt därigenom att livräntelagare
avlider eller uppnår 67 års ålder.
Omregleringen innebär, att de ursprungliga yrkesskadeersättningarna omräknas
och att de nuvarande ersättningstilläggen försvinner. Ersättning,
som utgår på grund av obligatorisk försäkring vilken omfattas av denna
omreglering, finansieras av försäkringstagarna, dvs. arbetsgivarna.
Ersättningstilläggen trädde i stället för vissa dyrtidstillägg, som infördes
i början av 1940-talet. Dyrtidstilläggen var föranledda av då rådande krisförhållanden
och ansågs böra bekostas av statsmedel, vilket innebar ett avsteg
från finansieringsprincipen inom olycksfallsförsäkringen. När man avlöste
dyrtidstilläggen med ersättningstillägg, övertogs denna finansieringsform.
Kostnaderna för ersättningstilläggen bestrides alltså av staten.
I promemorian har föreslagits, att kostnaderna för den nu aktuella, mera
definitiva omregleringen skall bäras av försäkringen. Detta förslag har godtagits
av flertalet remissorgan. I en del yttranden yrkas däremot, att staten
fortfarande skall betala den del av den omreglerade ersättningen, som överskjuter
den ursprungligen bestämda.
För min del finner jag det naturligt, att den i vårt land hävdvunna principen
att arbetsgivarna skall svara för de ekonomiska följderna av skador,
som drabbar de anställda i arbetet, tillämpas i full utsträckning på de omreglerade
ersättningarna. En sådan tillämpning ansluter sig också till grunderna
för den förordade omregleringen, genom vilken man fastställer hela
den ersättning som skulle ha utgått, om skadan inträffat under senare år
och den skadade gjort samma arbetsinsats som omedelbart före det faktiska
skadefallet.
Under remissbehandlingen har emellertid uttalats, att det skulle vara
oriktigt att betrakta arbetsgivarna som en kollektiv enhet i egenskap av
bärare av försäkringen. Enligt min uppfattning ligger det dock i själva
lörsäkringsbegreppet, att försäkringstagarna inom samma försäkring utgör
ett kollektiv. Svenska arbetsgivareföreningen har funnit det orätt och obilligt,
att framdeles tillkommande försäkringstagare skall deltaga i kostnaderna
för tillägg av kompensationskaraktär i skadefall, som uppkommit före
deras anslutning till försäkringen. Det kan emellertid, såsom närmare utvecklas
i promemorian, inte anses mindre riktigt alt 1956 års arbetsgivarkollektiv
år 1956 svarar för utgifter på grund av skador, som inträffat t. cx.
år 1940, än att 1970 års arbetsgivarkollektiv, vid en indexreglering inom försäkringen,
år 1970 bekostar utgifter i skadefall från år 1956. Att den ytterligare
börda man pålägger nuvarande arbetsgivare inte kan anses vara alltför
tung att bära, framgår av att — enligt den föreslagna ordningen för finan
-
32 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i år 1955
sieringen av omregleringskostnaderna — avgiftstillägget genomsnittligt motsvarar
endast omkring en tiondels procent av de årliga lönesummor arbetsgivarna
betalar ut; liksom försäkringsavgiften blir för övrigt detta tillägg
för företagen undantaget från beskattning. Det torde knappast förekomma,
att en ekonomisk kalkyl för ett företag uppgöres med så snäva marginaler,
att inte det tillägg, som här kan komma i fråga, rymmes inom dem. Skulle
man i stället — vilket nämnda remissorgan har diskuterat — tillämpa kapitaltäckningsmetoden
för att bestrida de av omregleringen föranledda kostnaderna,
bleve däremot pålagan på 1956 års arbetsgivarkollektiv avsevärt
större. Jag vill slutligen inte underlåta att nämna, att Svenska arbetsgivareföreningen
tillsammans med vissa andra organisationer i en särskild framställning
-— som jag kommer att behandla i ett senare sammanhang — hemställt,
att äldre livräntor åt silikosskadade skall regleras enligt YFL, vilket
ju måste innebära att kostnaderna för därmed avsedda förbättringar skall
bestridas av försäkringens framdeles befintliga arbetsgivarkollektiv.
Jag föreslår sålunda, att finansieringen av kostnaderna för denna omreglering
i enlighet med promemorieförslaget och på de där angivna skälen
skall åvila försäkringstagarna enligt YFL. Det kan nämnas, att även i Finland
— och i realiteten också i Norge — de arbetsgivare, som avses i gällande
yrkesskadeförsäkringslagstiftning, får bära kostnaderna för förbättringar
av äldre skadeersättningar.
I fråga om ordningen för finansieringen torde böra gälla, att de av omregleringen
föranledda kostnaderna bestrides genom proportionella tillägg
till de avgifter som fastställes eller beräknas enligt YFL. Det torde böra
erinras om att ingen avgift fastställes eller beräknas för staten såsom arbetsgivare
och att den nu föreslagna omregleringen inte heller skall omfatta
ersättningar åt dem som skadats i statens tjänst.»
I fråga om ikraftträdandet anför departementschefen:
»Omregleringen bör inte träda i kraft förrän den 1 januari 1956, bl. a.
emedan avgifterna regelmässigt bestämmes för kalenderår och omregleringen
kommer att kräva åtskilligt förberedelsearbete hos försäkringsinrättningarna.
»
I special motiveringen till den föreslagna omregleringslagen anföres
bl. a.:
1 §•
» I övrigt vill jag i detta sammanhang framhålla, att lagförslaget utformats
från den utgångspunkten, att själva ersättningsrätten samt rätten till en var
av de olika ersättningsförmånerna skall regleras enligt den ursprungliga
lagstiftningen. Denna skall alltså alltjämt äga tillämpning, i den mån ej
annorlunda stadgas i omregleringslagen. Denna uppläggning medför bl. a.
följande. När i omregleringslagen talas om den årliga arbetsförtjänsten, förstås
därmed det belopp, vartill den skadades årliga arbetsförtjänst beräknats
enligt de å skadan tillämpliga bestämmelserna i 9 § ÖL; undantag härifrån
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 33
göres dock för vissa fall enligt 9 och 11 §§ omregleringslagen. OL:s och
YL:s angivande av när andra skador än olycksfallsskador skall anses ha
inträffat blir automatiskt tillämpliga å omregleringslagen. De bestämmelser,
som enligt ÖL gäller ersättningen med avseende å exempelvis skadestånd
och regressrätt, blir också utan vidare tillämpliga å den omreglerade ersättningen.
På grund härav har i lagtextförslaget inte upptagits några särskilda
bestämmelser i dessa ämnen.
Ytterligare må nämnas att i de invaliditetsfall, där nedsättningen av arbetsförmågan
understiger 20 procent, den lagtekniska konstruktionen medför,
att livränta skall utgå med tillämpning av de ursprungliga reglerna i
den mån ej annat föranledes av de i 5, 9 och 11 §§ föreslagna bestämmelserna.
5 §•
Enligt förslaget skall skador enligt ÖL, YL och 1937 års krigsförsäkringslag
—■ var och en medförande invaliditet på minst 10 procent — sammanläggas
samt därvid ny invaliditetsbedömning ske, såsom om skadorna ådragits
vid ett och samma tillfälle. -— -—• —
7 §■
För närvarande utgår ersättningstillägg ej blott på livränta utan också
på sjukpenning. Såsom anförts i den allmänna motiveringen bör även sjukpenning
omregleras; och detta bör ske så, att den skadades årliga arbetsförtjänst
uppräknas enligt bestämmelserna i 2 § lagförslaget, varefter sjukpenningen
beräknas enligt de i 13 § YFL angivna grunderna.
Bestämmelserna i 14 och 15 §§ YFL om barntillägg till sjukpenningen
och om sjukpenningens förvandling till hempenning under sjukhusvistelse
bör äga motsvarande tillämpning på den omreglerade sjukpenningen.
8 §■
Det synes skäligt och lämpligt, att reglerna i YFL om vårdbidrag och ersättningar
för konstgjorda lemmar in. m. får tillämpning även på äldre
skadefall. Jag biträder därför förslaget i detta hänseende, som inte mött
någon gensaga under remissbehandlingen.
9 §•
Riksförsäkringsanstalten har i skrivelsen den 3 december 1954 framhållit,
att de särskilda ersättningsförhöjningarna enligt 1937 års krigsförsäkringslag
icke borde påverkas av omregleringen. Departementspromemorian gav
uttryck åt samma uppfattning. Detta innebär den avvikelsen i förhållande
till vad som gäller enligt 1950 års förordning, att omregleringen skall avse
3 Rihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. 2 and. Nr 1
34 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
ersättningen på grundval av den årliga arbetsförtjänsten, fastställd enligt
9 § ÖL och med bortseende från det högre minimibeloppet enligt 1937 års
lag. Detta ändringsförslag har lämnats utan erinran under remissbehandlingen;
och en lösning i enlighet härmed synes vara att föredraga bl. a.
med hänsyn till de konsekvenser, som det av mig i den allmänna motiveringen
förordade beloppet 7 920 kronor som maximum vid uppräkningen
av den årliga arbetsförtjänsten eljest skulle kunna få i dessa speciella fall.
Jag vill därför ansluta mig till förevarande ändringsförslag.
Enligt de tidigare omnämnda författningarna rörande vissa tjänstepliktiga
i skogsarbete in. in. — lagen den 21 april 1943 (nr 182) med särskilda
bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga
in. in. samt förordningen samma dag (nr 183) om ersättning i vissa fall i
anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt —
skulle den årliga arbetsförtjänsten icke få beräknas till lägre belopp än
2 300 kronor. Nämnda båda författningar trädde i kraft den 22 april 1943.
Där ersättning på grund av dessförinnan inträffad skada enligt ÖL hade
bestämts efter lägre arbetsförtjänst, skulle — enligt vad som stadgades i en
övergångsbestämmelse till förordningen — tilläggsersättning svarande mot
mellanskillnaden efter ansökan hos riksförsäkringsanstalten utgivas av
statsmedel.
Eftersom beloppet 2 300 kronor understiger aktuellt belopp av medelarbetsförtjänsten,
torde omregleringen här — i motsats till vad beträffar
krigsförsäkringsfallen — böra avse beloppet 2 300 kronor. Ersättningsförhöjning
av statsmedel kommer härvid att alltjämt utgå och utgå med oförändrat
belopp.
10 §.
Denna paragraf innehåller en spärregel till förhindrande av att omregleringen
medför en sänkning av utgående ersättning. Bestämmelsen är påkallad
bl. a. med hänsyn till att sjukpenningen i vissa fall är lägre enligt YFL
an enligt ÖL. Vidare kan ersättningstilläggen enligt 1950 års förordning i
något enstaka fall —- från åren 1949 och 1950 — ge förmånligare resultat
än den nu förordade omregleringen. Dessutom må nämnas att enligt nuvarande
bestämmelser livräntan vid invaliditetsgrader uppgående till minst 20
men understigande 30 procent före 67 år samt vid invaliditetsgrader uppgående
till minst 30 procent efter 67 år i skadefall från senare år redan uppgår
till högre belopp än enligt 4 § i departementsförslaget.
Med »belopp, varmed ersättning skulle hava utgått, därest omreglering ej
skett» avses ersättning enligt de i 1 § nämnda lagarna samt 1950 års ersättningstilläggsförordning
jämte vissa I ampletterande författningar, såsom
kungörelsen den 19 juni 1953 (nr 503) med föreskrifter jämlikt 10 § nyssnämnda
förordning. Däremot avses icke den i anslutning till 11 § i det följande
berörda silikosersättningen; här är det ju fråga om en budgetårsvis
bestämd ersättning, som utgår endast intill den 1 juli i år.
35
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
11 §•
I denna paragraf har intagits vissa specialbestämmelser rörande yrkessjukdomar.
Departementspromemorian
Under erinran om den betydelse, som enligt ÖL, YL och YFL tillmättes
dagen för olycksfallets inträffande resp. yrkessjukdomens yppande, anföres
i promemorian bl. a.
Det kan förekomma, att vederbörande går kvar i farligt arbete och att
lång tid förflyter mellan det att en i arbetet ådragen sjukdom yppas och
ersättningsrätten aktualiseras genom nedsättning av arbetsförmågan. När
den sjuke lämnar det farliga arbetet, har han i allmänhet högre lön än vid
yppandet. På grund härav har i YFL (9 § 6 st.) intagits ett särskilt stadgande,
enligt vilket — om i hithörande fall det farliga arbetet avbrytes först
avsevärd tid efter sjukdomens yppande — den årliga arbetsförtjänsten vid
bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet icke får beräknas
till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om sjukdomen yppats vid
tiden för arbetsavbrottet. Därigenom har för fall, där såväl yppandet som
arbetsavbrottet sker efter utgången av år 1954, ernåtts en tillfredsställande
lösning. För fall, där både yppande och arbetsavbrott ligga i tiden före den
1 januari 1955, bär genom den i denna promemoria föreslagna omregleringen
av ersättningen i äldre fall eliminerats skillnaden mellan om man
går på arbetsförtjänsten vid yppandet resp. vid avbrottet.
Enligt vad i promemorian framhålles hade statsmakterna redan förut
ansett silikos (stendammlunga) böra intaga en särställning i ersättningshänseende.
För att få eu tillfredsställande lösning även för de fall av sill
kos, där sjukdomen yppats före årsskiftet 1954/55 men vederbörande först
därefter avbrutit arbetet, har i promemorian föreslagits ett särskilt stadgande
— 11 § i det i promemorian intagna lagtextutkastet — av innebörd,
att omreglering av ersättningen skall ske med tillämpning av de i
YFL stadgade grunderna, om detta medförde att vederbörande finge högre
ersättning.
Framställning i ärendet
wrågan om ersättning vid fall av silikos har behandlats i den inledningsv
omnämnda skrivelsen den 21 december 1954, som är undertecknad av
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Järnbruksförbundet,
Svenska gjutareförbundet, Svenska gruvinduslriarbetareförbundet,
Svenska metallindustriarbetareförbundet, Sveriges verkstadsförening
och Domnarvets jernverk, i vilken skrivelse bl. a. anföres. I
I många fall hade de antydda förhållandena lett till att de silikosskadades
livräntor blivit synnerligen låga, och i vissa fall med fullständig a betsoförmåga
hade den silikosskadade kommit i en bekymmersam ekonomisk
situation. Genom bestämmelser i YFL komme olägenheterna att bortfalla
för de fall som yppades efter den 1 januari 1955, men för dem som redan
yppats eller som komme att anses yppade före denna dag kvarstode de.
36 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
På grund av vad sålunda anförts hemställes i skrivelsen att åtgärder vidtages
för genomförande av följande.
1. Att de fall av silikos, som yppats före 1/1 1955 men vid sistnämnda
tidpunkt ej erhållit skadeersättning med anledning av nedsatt arbetsförmåga,
vid eventuellt framdeles inträdande nedsättning av arbetsförmågan
får sin ersättning reglerad enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
2. Att de silikosfall, som vid anmälan efter 1/1 1955 får yppandedagen
fastställd till tidpunkt före denna dag, får sin skada reglerad enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
3. Att de tidigare silikosskadades livräntor i fortsättningen utgår med belopp,
som skulle utgått om dagen för sjukdomens yppande sammanfallit
med den dag då arbetsoförmågan ansetts nedsatt med mer än 10 %.
4. Att de silikosskadades livräntor därefter skola behandlas på samma sätt
som övriga yrkesskadades.
Departementschefen
Genom en omreglering i enlighet med vad jag i det föregående förordat
blir det beträffande fall av silikos och annan yrkessjukdom, där både sjukdomens
yppande och arbetsavbrottet ligger i tiden före den 1 januari 1955,
i ersättningshänseende knappast någon skillnad om man tager hänsyn till
arbetsförtjänsten vid tiden för sjukdomens yppande eller vid avbrottet i arbetet.
Vad nu sagts gäller helt beträffande ersättning före 67 år, där fråga
är om en invaliditet uppgående till minst 30 procent eller om efterlevandelivränta,
samt i betydande utsträckning före 67 år, där invaliditeten understiger
30 men uppgår till minst 20 procent, och efter 67 år, om invaliditeten
uppgår till minst 30 procent. För de fall av silikos, där yppande och
arbetsavbrott ligger på var sin sida om årsskiftet 1954/55, synes mig den
i promemorian föreslagna specialbestämmelsen innebära en lämplig lösning.
Med anledning av vad försäkringsrådet och LO yttrat förordar jag
emellertid, att bestämmelsen göres tillämplig å samtliga sådana i 9 § sjätte
stycket YFL avsedda yrkessjukdomar, som var ersättningsberättigande enligt
YL.
Försäkringsrådet har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida ej detta spörsmål
bör lagtekniskt regleras genom en ändring av övergångsbestämmelserna till
YFL. I nuvarande läge anser jag det emellertid naturligt att betrakta ifrågavarande
ersättningsförbättringar som ett led i den allmänna omregleringen
av ersättningar på grund av tidigare skador. Bestämmelserna synes därför
böra ha sin plats i omregleringslagen. Med anledning av vad försäkringsrådet
uttalat vill jag framhålla, att den föreslagna bestämmelsens innebörd är
att endast beloppen av sjukpenning och livränta skall omregleras och att den
tidigare lagstiftningens bestämmelser i fråga om rätten till ersättning alltjämt
skall äga tillämpning. I
I detta sammanhang vill jag även beröra frågan om de tidigare nämnda av
statsmedel utgående särskilda silikosersättningarna om högst 700 kronor om
året. Dessa ersättningar har beslutats budgetårsvis, och det senaste beslutet
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 37
gäller intill utgången av budgetåret 1954/55. Ersättningarna infördes ursprungligen
— år 1948 (prop. nr 238) — såsom ett provisorium i avbidan
på revisionen av yrkesskadeförsäkringslagstiftningen och utgår till arbetare,
som på grund av silikos blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan
sysselsättning och därigenom lidit inkomstminskning; att ersättningarna
infördes torde framför allt ha föranletts av ofullkomligheter i de på den
tiden tillämpade principerna i fråga om invaliditetsbedömningen. Såsom
anfördes i prop. nr 238/1948 uppträder yrkessjukdomen silikos endast hos
personer, som varit sysselsatta med silikosfarligt arbete under lång tid;
och några medel att bota sjukdomen är inte kända. Dess fortskridande kan
dock avsevärt fördröjas, om sjukdomen upptäckes på ett tidigt stadium och
den sjuke övergår till ofarligt arbete. Dylik ändring av sysselsättningen innebär
emellertid inte sällan att arbetaren måste lämna ett välavlönat specialarbete,
som krävt mångårig utbildning. Övergången kan därför medföra
avsevärd inkomstminskning och detta även om sjukdomen inte medfört
någon egentlig nedsättning av arbetarens fysiska prestationsförmåga. I sistnämnda
fall gavs ingen invaliditetsersättning enligt YL.
I propositionen med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring (nr 60/1954)
föreslogs nya bedömningsprinciper i hithörande fall (10 § YFL). Om en
upptäckt silikos ansågs böra medföra övergång till annat arbete, förelåg enligt
vad som uttalades i propositionen en av sjukdomen orsakad begränsning
av arbetarens sysselsättningsmöjligheter. Silikosen borde i sådant fall
anses ha medfört en nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga i YFL:s
mening. Till belysning av storleken av nedsättningen borde i första hand
tjäna den föreliggande inkomstminskningen. På grund av vad sålunda och i
övrigt anförts föreslogs i propositionen att nya silikosfall skulle regleras enligt
ifrågavarande ändrade bedömningsgrunder.
Ett bifall till vad jag tidigare föreslagit — jag syftar härvid såväl på de
för alla yrkesskador avsedda omregleringsbestämmelserna som på de i första
stycket av denna paragraf föreslagna specialbestämmelserna i fråga om vissa
yrkessjukdomar — medför, att de silikossjuka, som för närvarande uppbär
den särskilda ersättningen av statsmedel, får en mer eller mindre kraftig
uppräkning av sin ersättning enligt YL. I den mån så sker bör enligt min
mening den särskilda ersättningen av statsmedel bortfalla. I samband med
omregleringen av ersättningar enligt ÖL och YL bör emellertid en ändring
av det nuvarande systemet med tillfälliga ersättningar till silikosskadade
komma till stånd. En mera definitiv ordning — i stället för den nuvarande
med prövning för ett budgetår i taget — även för de äldre fallen bör enligt
min mening eftersträvas. Enligt de av mig förordade omregleringsbestämmelserna
skall YFL:s modernare ersättningsregler i betydande utsträckning
göras tillämpliga å äldre skadefall. Det synes mig då följdriktigt att
göra de nya principerna för invaliditetsbedömningen enligt YFL tillämpliga
å de silikosfall, som inte omfattas av specialbestämmelserna i första stycket
av förevarande paragraf.
De ersättningsbelopp, som bestämts i enlighet med vad jag tidigare före -
38 Sammansatt slats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
slagit, torde i flertalet fall överstiga eller i vart fall i stort sett täcka de belopp,
som för närvarande utgår i livränta och ersättningstillägg samt »tillfällig
ersättning av statsmedel». Emellertid kommer en del silikosskadade,
som nu har sådan tillfällig ersättning, att få lägre ersättning eller ingen ersättning
alls, om ersättningen bestämmes enligt de förutnämnda nya grunderna.
Särskilt gäller detta personer, vilka nu icke åtnjuter någon livränta,
enär arbetsförmågan inte ansetts nedsatt med minst 10 procent och vilkas
arbetsinkomst visserligen minskats på grund av övergången till ofarligt arbete
men ej i sådan grad att livränta vid tillämpning av 10 § YFL skulle
kunna tillerkännas dem. Med hänsyn härtill torde Kungl. Maj :t böra äga
föreskriva, att därest någon, som vid utgången av år 1955 var berättigad till
tillfällig ersättning av statsmedel, vid tillämpning av omregleringslagen icke
skulle erhålla någon ersättning eller endast en lägre sådan — så länge sådant
förhållande varar -— tillägg av statsmedel skall utgå, motsvarande vad
han eljest skulle gå förlustig. I den mån tillägget per år inte skulle uppgå till
minst 50 kronor, torde rätt till tillägget dock icke böra föreligga.
Såsom tidigare nämnts föreslås omregleringslagen träda i kraft den 1 januari
1956. Med hänsyn härtill synes under andra halvåret 1955 tillfällig
silikosersättning böra utgå enligt den hittills tillämpade ordningen.
12 §.
För undvikande av dubbelkompensation har i första stycket av denna paragraf
intagits en bestämmelse om avdrag å omreglerad ersättning för vissa
understöd. Bestämmelsen motsvarar vad som härutinnan stadgas i 10 § förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) i dess lydelse efter lagändring år 1953
(nr 251).
14 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelserna om finansieringen av omregleringen.
När i första stycket talas om den kostnad, som föranledes av bestämmelserna
i denna lag, avses därvid — såsom framgår av vad jag tidigare anfört
•— kostnaderna för uppräkning av ersättningarna utöver vad dessa uppgår
till enligt ÖL och YL eller, i viss utsträckning, enligt 1937 års krigsförsäkringslag.
I kostnaderna ingår alltså även vad ersättningstillägg enligt förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) skulle ha kostat i fortsättningen"
Enligt departementspromemorian skulle varje års kostnader för omregleringen
fördelas mellan det årets arbetsgivare enligt YFL — med bortseende
från staten. För den del av kostnaderna, som enligt riksförsäkringsanstaltens
förslag skulle falla på andra arbetsgivare än staten, var anstaltens mening
att man skulle tillämpa en dylik fördelning. Fördelningssystemet är
även enligt min mening det finansieringssystem, som bör komma till användning
för omregleringen.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
39
Den erforderliga förhöjningen av yrkesskadeförsäkringsavgifterna lordc
lämpligen böra komma till stånd på det sättet, att man tager ut ett proportionellt
tillägg till avgifterna enligt YFL. Därvid torde man — såsom i riksförsäkringsanstaltens
förslag och i departementspromemorian förordats —
böra beräkna tillägget å summan av avgifterna enligt 38 och 39 §§ YFL. Det
bör härvid beaktas att arbetsgivare, som står total självrisk, ej erlägger avgift
enligt 38 §. Den för arbetsgivaren beräknade avgiften enligt sistnämnda
paragraf skall i sådant fall — jämte avgiften enligt 39 § — ligga till grund
för nu avsett tillägg.
Närmare föreskrifter om beräkning av de för omregleringen erforderliga
avgiftstilläggen in. m. torde få meddelas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.
Den föreslagna omregleringslagen ersätter delvis förordningen den 2 juni
1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete m. m. Nämnda förordning bör därför upphävas
såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall omregleras enligt den
föreslagna lagen.»
Förslaget till förordning angående omreglering av vissa ersättningar av
statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. m.
Under hänvisning till den i propositionen nr 156 föreslagna omregleringen
anför departementschefen i propositionen nr 158 bl. a.:
»Enligt min mening bör en motsvarande omreglering komma till stånd
av i första hand sådana yrkesskadeersättningar som nu i sin helhet bekostas
av statsmedel. Kostnaderna för de härigenom omreglerade ersättningarna
bör stanna på staten. Främst kommer här i fråga ersättningar
som på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL, YL och 1937 års krigsförsäkringslag
tillerkänts personer, vilka skadats i statens tjänst. I samma
ordning torde vidare — såsom närmare utvecklas i det följande — omreglering
böra ske av ersättningar enligt övriga författningar, vilka i fråga om
reglerna för ersättningens bestämmande anknyter, med eller utan modifikationer,
till motsvarande regler i ÖL. Omregleringsbestämmelserna för nu
angivna ersättningar torde böra sammanföras i en författning.
Däremot synes i detta sammanhang någon omreglering inte böra komma
till stånd av ersättningar som utgår enligt 1908 och 1918 års författningar
om fiskareförsäkring, vilka ersättningar grundar sig på frivillig försäkring.
På dessa ersättningar bör sålunda ersättningstillägg utgivas som för
närvarandc.
Omregleringarna föreslås genomförda fr. o. in. den 1 januari 1956.»
40 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
I fråga om det närmare innehållet i den föreslagna omregleringsförordningen
anför departementschefen i huvudsak följande.
»I enlighet med det förut anförda avser ifrågavarande förordning endast
ersättning som enligt vissa där angivna författningar — eller grunderna i
någon av dem — utgår helt av statsmedel. Sådan ersättning skall enligt
stadgande i 1 § omregleras med tillämpning av grunderna i den föreslagna
omregleringslagen. Detta innebär främst, att den skadades årliga arbetsförtjänst
vid tiden för skadefallet räknas upp enligt lagens regler och att ersättningen
fastställes på grundval av den sålunda uppräknade arbetsförtjänsten.
—
Det blir sålunda i huvudsak fråga om en teknisk omräkning av de nuvarande
ersättningarna. Själva ersättningsrätten och rätten till var och en
av de olika yrkesskadeförmånerna skall regleras enligt den ursprungliga
lagstiftningen i den mån ej annat föreskrives i omregleringsförordningen.
Ett stadgande härom har intagits i 8 §. De regler som nu gäller för ersättningen
beträffande exempelvis skadestånd, regressrätt eller besvärsrätt
blir alltså tillämpliga på den omreglerade ersättningen. Också de bestämmelser,
som avser ordningen för ersättningens utbetalning, kommer härigenom
att gälla den ersättning, som omreglerats enligt förordningen. Den
i förordningen intagna hänvisningen till grunderna i omregleringslagen
avser givetvis även lagens bestämmelse (12 § första stycket) om avdrag från
ersättningen för däremot svarande understöd, varför sådant avdrag skall
ske enligt av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. Kungl. Maj :t torde böra
äga utfärda föreskrifter om avdrag från livränta även såvitt angår tjänstepension
i form av ålderspension.
Av de i 2 § upptagna författningarna är endast 1950 års militärersättningsförordning
tillämplig på skador, som inträffat efter 1954 års utgång.
Då oinreglering ej avses skola ske av ersättningar i senare års skadefall,
har ett härav betingat undantagsstadgande ansetts påkallat. Vidare är att
märka, att flertalet ersättningar, som utgår enligt 1927 års militärersättningsförordning
— vilken upptagits i 2 § omregleringsförordningen — redan
omreglerats i särskild ordning. Därför har dylika ersättningar också ansetts
böra undantagas från den här aktuella omregleringen. Slutligen har
från tillämpningen av den föreslagna nya omregleringsförordningen undantagits
fall, där ersättningsfyllnad utgår av statsmedel på grund av övergångsbestämmelserna
till förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning
i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande
av tjänsteplikt; dessa har nämligen redan reglerats i 9 § andra stycket
omregleringslagen.---
Enligt förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av
statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig, bestämdes ersättningarna
till belopp, svarande mot den högsta årliga arbetsförtjänst som enligt ÖL
i dess då gällande lydelse fick medräknas vid ersättningens fastställande,
41
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr t år 19o5
nämligen 2 400 kronor. Genom en i 4 § förslaget till omregleringsförordning
intagen bestämmelse kommer omregleringen i samtliga dessa fall att
ske med utgångspunkt från att skadan inträffat år 1923 och att den skadades
arbetsförtjänst utgjorde 2 400 kronor.
För den som ådragit sig skada under vistelse på vissa anstalter m. in.
gäller numera — enligt förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) — bl. a.
att ersättning får beräknas efter en årlig arbetsförtjänst av högst 5 000
kronor. I motsvarande äldre fall, vilka omfattas av den föreslagna omregleringsförordningen,
har arbetsförtjänstmaximum varierat mellan 1 764 och
4 800 kronor. Enligt förordningen den 22 maj 1953 (nr 255) angående
höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare
och fångar m. fl. är dock nämnda maximum 2 470 kronor i skadefall
från åren 1941—1948; en bestämmelse härom bör intagas i den föreslagna
omregleringsförordningen samtidigt med att nyssnämnda förordning
upphäves. Det synes lämpligt att vid den uppräkning av arbetsförtjänsten,
som skall ske enligt omregleringsbestämmelserna, denna får
räknas upp till högst 5 000 kronor i stället för det belopp — högst 7 920
kronor — som upptagits i den föreslagna omregleringslagen.---
Enligt förordningen den 17 maj 1940 (nr 33) om särskild ersättning i
vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning utgick vissa procentuella
tillägg till den livränta, som enligt den vid varje tidpunkt gällande
olycksfallslagstiftningen och de därtill anknutna militärersättningsförordningarna
tillkom den som skadats på grund av flygolycksfall eller, om
han avlidit till följd därav, hans efterlevande. Denna s. k. flygolycksfallsförordning
har numera upphävts med utgången av år 1954 genom förordningen
den 17 december 1954 (nr 776); därvid bestämdes dock att flygolycksfallsförordningen
alltjämt skulle äga giltighet i fråga om olycksfall,
som inträffat före upphävandet. Ersättningstilläggen enligt förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) utgår å grundlivräntan men ej å tilläggen enligt
flygolycksfallsförordningen.
Såväl i riksför säkringsans tal tens vid lagrådsremissen berörda förslag den
3 december 1954 som i den samtidigt behandlade departementspromemorian
förordades, att ersättningsförhöjningarna enligt flygolycksfallsförordningen
icke skulle påverkas av omregleringen. Under remissbehandlingen av departementspromemorian
har inte framförts någon annan erinran häremot,
än att statskontoret — under åberopande av att flygolycksfallsförordningen
ej gäller för flygolycksfall efter utgången av år 1954 — anser det kunna
ifrågasättas, huruvida inte vid förhöjning av livränta genom omregleringen
avdrag bör göras för livx-äntetillägg enligt flygolycksfallsförordningen. För
egen del finner jag dock ej anledning frångå vad som i delta hänseende
föreslagits. .lag vill erinra om att jag vid framläggandet av förslaget till omregleringslag
intagit samma ståndpunkt i fråga om ersättningsförhöjningarna
enligt 1937 års krigsförsäkringslag.»
Innebörden av den föreslagna regeln för det fall, att den skadade uppbär
flera livräntor, t. ex. en livränta enligt Öl., som ej utgår av statsmedel,
42 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
och dessutom livränta enligt en eller flera av hithörande ersältningsförfattningar,
anges av departementschefen vara följande.
»Om den för skadorna gemensamt beräknade invaliditetsgraden uppgår
till minst 20 procent, skall med tillämpning av 5 § omregleringslagen ett
gemensamt livräntebelopp uträknas. Detta belopp minskas med livräntan
enligt ÖL eller, i förekommande fall, enligt omregleringslagen och återstoden
utgör livränta enligt omregleringsförordningen. En bestämmelse med
denna innebörd har intagits i 7 § första stycket av förslaget till omregleringsförordning.
»
Departementschefen fortsätter:
»I andra stycket av nämnda paragraf har intagits en liknande bestämmelse
för det fall att den ena livräntan utgår enligt någon av de författningar,
varå omregleringsförordningen föreslås bli tillämplig, och den andra
utgåi enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete eller enligt den militära omregleringsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 262).
Jag vill tillägga att med den föreslagna utformningen av ikraftträdandebestämmelserna
till de nya omregleringsförfattningarna stadgandet i 5 §
andra stycket förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) i fråga om sammanträffande
av flera skador alltjämt kan komma att få tillämpning.»
Förslaget till omreglering av ersättningar enligt 1901 års
olycksfallsersättningslag I
I samband med framläggandet av förslaget till den i det föregående behandlade
omregleringsförordningen anför departementschefen i propositionen
nr 158 i fråga om ersättningar enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39)
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete:
»En omreglering enligt samma principer bör vidare ske av ersättningar
som utgår på grund av 1901 års olycksfallsersättningslag. Livräntorna
enligt denna lag har för vissa fall höjts med statliga tillägg dels genom
kungörelse den 10 juni 1921 (nr 410) såvitt angår i statens tjänst skadade
arbetare och dels genom förordning den 3 juni 1938 (nr 216) i fråga om
andra ersättningstagare. För närvarande utgår ersättningstillägg på de
genom nyssnämnda tillägg förhöjda livräntorna. Beträffande ersättningarna
enligt denna lag torde omregleringen böra ske i form av ändringar i 1921
års kungörelse och 1938 års förordning.»
Angående dessa ändringar anför departementschefen i huvudsak följande.
»Den omreglering av livräntor enligt 1901 års lag, som jag i det föregående
föreslagit skola komma till stånd, för enligt min mening — liksom de nuvarande
tilläggen av statsmedel — anknyta till den genomsnittliga livräntan
enligt ÖL i dess ursprungliga lydelse. Detta resultat ernås, om man i 1921
och 1938 års författningar föreskriver, att tillägget skall bestämmas så, att
detsamma jämte livräntan motsvarar vad som vid tillämpning av den före
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 43
slagna omregleringsförordningen skulle ha utgått i livränta, om olycksfallet
inträffat år 1918 och den skadades årliga arbetsförtjänst utgjort 1 600
kronor. För änka över 67 år har ej föreslagits någon uppräkning av livräntan
enligt omregleringslagen eller omregleringsförordningen. 1 dessa
fall bör dock nuvarande tillägg — 125 procent enligt 1921 och 1938 års
författningar och 20 procent enligt 1950 års ersättningstilläggsförordning
— alltjämt utgå. På grund härav har i detta hänseende i 1921 och 1938
års författningar intagits ett stadgande om ett tillägg med 170 procent av
livräntans belopp. Nu enligt 1921 års kungörelse utgående tillägg med 125
procent vid vissa lägre invaliditetsgrader, där omregleringen ej sker — under
20 procents invaliditet före 67 år och under 30 procents invaliditet efter
67 år — bör också bibehållas.»
Anslagsfrågor
I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkterna 80 och 81)
har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1955/56 beräkna dels ett förslagsanslag av 4 200 000
kronor till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. in. och dels ett förslagsanslag av 2 300 000 kronor till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i
arbete in. in. Dessa anslagsfrågor upptages till förnyad behandling i propositionen
nr 158.
Från anslaget till Vissa tillugg å ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m. bestrides kostnaderna för livräntetillägg enligt förordningen
den 3 juni 1938 (nr 216) — som avser livräntetagare enligt 1901 års olycksfallsersättningslag
där skadan inträffat under arbete för annan än staten
-— och för ersättningstillägg på livräntor, som förhöjts enligt denna förordning,
samt för ersättningstillägg jämväl i övriga fall, där grundersättningen
utgår av andra medel än statens. Anslaget är för innevarande budgetår
uppfört med 4 900 000 kronor; nettoutgiften under närmast föregående
budgetår utgjorde 4 571 333 kronor. Riksförsäkringsanstalten har
(skr. 31/8 1954) anfört, att belastningen på anslaget successivt kommer
att nedgå dels genom avgång på grund av dödsfall eller genom reaktivering
och dels genom att ersättningarna efter hand som livräntetagarna uppnår
67 års ålder antingen helt upphör eller väsentligt sänkes. För budgetåret
1955/56 syntes medelsbehovet kunna uppskattas till 4 200 000 kronor.
Beträffande sistnämnda anslag anför departementschefen i propositionen
nr 158:
»I del föregående har jag föreslagit sådana ändringar i förordningen den
3 juni 1938 (nr 216), att livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag
uppräknas efter de principer som anges i den omreglcringslag, varom förslag
framlagts genom den inledningsvis berörda propositionen. Kostnaderna
för dessa livränteförbättringar föreslås stanna på staten. I sistnämnda pro
-
44 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
position har vidare föreslagits, att övriga yrkesskadeförmåner, på vilka nu
erattningstillägg utgives från detta anslag, skall omregleras och att denna
omreglering skall bekostas av arbetsgivarna. Vid bifall till dessa förslag
kommer de här aktuella ersättningstilläggen att försvinna. Omregleringarna
föreslås genomförda fr. o. m. den 1 januari 1956. För nästa budgetår bör
med hänsyn härtill under detta anslag beräknas för budgetårets första
hälft medel efter oförändrade grunder och för dess andra hälft medel
till uppräknade tillägg till livräntor, som på grund av 1901 års lag utgår
till andra än dem som skadats i statens tjänst.
Kostnaden under detta anslag för tillägg till livräntor enligt 1901 års
lag uppgick under budgetåret 1953/54 till i runt tal 530 000 kronor. Vid
en omreglering enligt mitt förslag kan årskostnaden enligt från riksförsäkringsanstalten
inhämtade uppgifter beräknas stiga till omkring 1 800 000
kronor. För budgetåret 1955/56 kan alltså kostnaden för dessa tillägg uppskattas
till (1/2 X 530 000 + 1/2 X 1 800 000) 1 165 000 kronor. Årskostnaden
för övriga från anslaget utgående tillägg torde med utgångspunkt i
i iksförsäkringsanstaltens i det föregående redovisade beräkningar kunna
uppskattas till (4 200 000—530 000) 3 670 000 kronor; kostnaderna för ett
halvt års tillägg uppgår följaktligen till ca 1 835 000 kronor.
Enligt dessa beräkningar skulle således för nästa budgetår erfordras ett
anslag av (1 165 000 + 1 835 000) 3 000 000 kronor. Med hänsyn till avgång
bland livräntetagarna torde det dock vara till fyllest att anslaget uppföres
med 2 900 000 kronor.»
Från anslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m. bestrides kostnaderna för
grundersättningar i ett stort antal skadefall, där ersättning på grund av
försäkring eller enligt speciella författningar eller särskilda beslut skall
utgi\as helt av statsmedel. Även kostnaderna för därpå utgående livräntetillägg
— enligt kungörelsen 1921:410 — och ersättningstillägg bestrides
från detta anslag. Det bör emellertid nämnas, alt ersättningar jämte tillägg
till pei soner, vilka skadats under arbete för affärsverken, riksbanken samt
riksdagen och dess verk, betalas i annan ordning än genom detta anslag.
\ idare ma erinras om att kostnaderna för ersättningar jämte tillägg i skadefall
som härrör från militär- eller hemvärnstjänstgöring och vissa förhållanden
under första världskriget m. m. bestrides av anslag under fjärde
huvudtiteln.
Häi jämte ulbeialas från anslaget vissa tillfälliga ersättningar till av si likos
drabbade arbetare.
Forevarande anslag uppgår för innevarande budgetår till 3 000 000 kronor.
Under budgetåret 1953/54 förbrukades 3 962 440 kronor. Riksförsäkringsanstalten
har (skr. 31/8 1954) förutsett en betydande kostnadsminskning
på grund av samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
Av anslagsförbrukningen under budgetåret 1953/54 antages 1 800 000
kronor ha avsett sjukpenning, 300 000 kronor läkarvård ocli återstoden livräntor.
Kostnaderna för sjukpenning beräknas sjunka till 15 procent, eller
45
Sammansatt stats- och andra tagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
omkring 270 000 kronor, och utgifterna för läkarvård till 10 procent eller
ca 30 000 kronor. Vad livräntorna beträffar antages kostnaderna däremot
med hänsyn till den fortgående ökningen av livräntebeloppen stiga till i
runt tal 2 000 000 kronor. Det sammanlagda medelsbehovet för nästa budgetår
skulle sålunda enligt anstaltens beräkningar uppgå till (270 000 +
30 000 + 2 000 000) 2 300 000 kronor.
I fråga om detta anslag erinrar departementschefen i propositionen nr
158 till en början om sina uttalanden i propositionen nr 156 om de nuvarande
särskilda silikosersättningarna av statsmedel, såvitt avser tiden efter
utgången av budgetåret 1954/55. Härefter anföres:
»Då omregleringslagen enligt förslaget skall träda i kraft den 1 januari
1956, synes under första hälften av budgetåret 1955/56 tillfällig silikosersättning
böra utgå enligt hittills tillämpade grunder. Därefter bör, i enlighet
med det anförda, särskilt tillägg av statsmedel utbetalas endast i den mån
den omreglerade ersättningen inte täcker vad ersättningstagaren tidigare
uppburit, försåvitt mellanskillnaden utgör minst 50 kronor om året.
Vid oförändrade ersättningsgrunder skulle enligt riksförsäkringsanstaltens
beräkningar medelsbehovet under detta anslag uppgå till 2 300 000
kronor. Den av mig i det föregående föreslagna omregleringen av äldre
ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. m. kan,
enligt vad jag under hand inhämtat från riksförsäkringsanstalten, beräknas
medföra en kostnadsökning med ca 1 000 000 kronor för helt år, varvid dock
är att märka, att det är förenat med stora svårigheter att någorlunda exakt
beräkna ökningen. I avvaktan på närmare erfarenhet och då omregleringen
skall ske den 1 januari 1956, bör anslaget uppföras med (2 300 000 -f500
000) 2 800 000 kronor.»
Lagrådet
Lagrådets utlåtande har inhämtats över förslaget till lag angående omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete m. m. Lagrådet har lämnat förslaget utan
erinran.
Motionerna
I motionerna 1:495 och 11:611 hemställes, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts förslag om förhöjning av äldre ersättningar enligt
olycksfallsförsäkringslagen m. in. måtte besluta om en uppräkning av ersättningarna
från fiskarförsäkringen på samma sätt som Kungl. Maj :t föreslagit
i fråga om övriga äldre ersättningar, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta erforderligt författningsförsiag».
I motionen 11:612 hemställes,
»att riksdagen vid behandling av propositionen nr 156 måtte besluta, att
kostnaderna för ifrågavarande omreglering av vissa ersättningar enligt la
-
46 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1055
gen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete in. in. må bestridas
av statsmedel, samt för budgetåret 1955/56 härför anvisa ett förslagsanslag
av 11 000 000 kronor, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
lagtext».
Utskottet
Den 1 januari i år avlöstes 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929
års yrkessjukdomsförsäkringslag av 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring.
Samtidigt ersattes en rad försäkrings- och ersättningsförfattningar för särskilda
persongrupper med nya författningar. Den nya lagstiftningen är
emellertid i princip inte tillämplig på skador, som inträffat före dess ikraftträdande.
Principen att nya bestämmelser inte gäller redan inträffade skadefall
hai även varit avgörande da ändringar tid efter annan företagits i
den tidigare lagstiftningen på detta område.
Enligt såväl den nya som den närmast föregående yrkesskadeförsäkringslagstiftningen
bestämmes ersättning i form av sjukpenning eller livränta
inom vissa minimi- och maximigränser i relation till den skadades årliga
arbetsföitjänst vid skadetillfället. Avgörande för storleken av ersättningen
är dessutom graden av nedsättningen i arbetsförmågan för den skadade
samt den i lagen fastställda kompensationsgraden för ersättningen till den
skadade respektive vissa efterlevande till honom.
Med hänsyn till inträdda stegringar i den allmänna lönenivån har — såsom
framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen — den övre gränsen
för arbetsförtjänstens beräkning enligt olycksfallsförsäkringslagen successivt
förskjutits uppåt från 1 800 till 7 200 kronor, medan maximibeloppet
enligt yrkesskadeförsäkringslagen fastställts till 15 000 kronor. Den undre
gränsen har även successivt flyttats uppåt. Vidare har genom en lagändring
år 1948 för nya skadefall kompensationsgraden höjts vid högre
invaliditetsgrader och för efterlevande make.
Till följd av nu angivna förhållanden är försäkringsersättningarna i allmänhet
lägre ju längre tillbaka i tiden skadefallels inträffande ligger. Avvikelser
härifrån har emellertid uppstått på grund av att lönenivåns förändringar
inte inneburit en fortlöpande stegring. Sålunda var löneläget
i böljan av 1920-talet högre än i början av 1930-talet. Enligt riksförsäkringsanstaltens
statistik var medeltalet för de arbetsförtjänster, som utgör beräkningsunderlag
för livräntorna till manliga invalider, 2 100 kronor om
skadan inträffat år 1920 och 1 776 kronor om den inträffat år 1933.
Under 1940-talet utgavs på grund av levnadskostnadsstegringen särskilda
dyrtidstillägg av statsmedel å ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
och eu rad därtill anknutna författningar. Dyrtidstilläggen utgick efter
enhetliga procenttal och medtörde därför inte någon utjämning av skillnaden
i eisättningsnivan mellan äldre och nyare skadefall. I huvudsakligt
sytte att åstadkomma en sådan utjämning ersattes genom förordningen den
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 47
2 juni 1950 (nr 295) dyrtidstilläggen av tillägg av statsmedel till äldre ersättningar
enligt bl. a. olycksfallsförsäkringslagen. Dessa s. k. ersättningstillägg
har formen av procentuella tillägg till vissa invalid- och efterlevandelivräntor
samt sjukpenning och utgår efter högre procentsats ju längre tillhaka
i tiden skadetillfället ligger och ju svårare invaliditetsgraden är. Genom
att de olika tidsperioderna bestämts så, att alla som fått sina ersättningar
utmätta efter samma regler hänförts till samma ersättningsgrupp,
har spännvidden mellan de olika grupperna minskat. I åtskilliga fall har
dock detta system medfört en ökning av spännvidden mellan ersättningarna
i skadefall från olika år. Som exempel kan nämnas att för helinvalid i
medelarbelsförtjänstläget enligt nyssnämnda statistik livräntan utan respektive
med ersättningstillägg utgör 1 400 respektive 3 150 kronor, om olycksfallet
inträffade år 1920, och 1 184 respektive 2 368 kronor, om olycksfallet
inträffade år 1933.
Dyrtidstilläggen och ersättningstilläggen har betraktats som eu provisorisk
lösning av ifrågavarande kompensationsproblem. I förevarande propositioner
har nu framlagts förslag till en mera definitiv lösning av problemet.
Den nu föreslagna reformen med omreglering av äldre skadeersättningar
syftar vida längre än att såsom 1940-talets dyrtidstillägg ge en viss kompensation
för penningvärdesförsämringen. Omregleringen syftar till att på
ett väsentligt mera effektivt sätt än enligt nuvarande regler om ersättningstillägg
i äldre skadefall ge ersättning i relation till den verkliga inkomstförlusten,
ge eu ersättning som nära ansluter sig till vad som utgår i nyare
skadefall.
Som framgår av den tidigare redogörelsen innebär den nya metoden för
omreglering afl man först räknar upp den årliga arbetsförtjänsten och sedan
på denna tillämpar de nya förmånligare reglerna om kompensationsgraden.
Vid uppräkningen av arbetsförtjänsten tar man till utgångspunkt de medelarbetsförtjänster,
som varit aktuella under vart och ett av tidigare år och
lyfter alla dessa sinsemellan olika medelarbetsförtjänster till samma belopp.
Därefter undersöker man hur stor den årliga arbetsförtjänsten var i
det enskilda fallet. Överensstämde denna med medelarbetsförtjänsten för
skadeåret, räknas den upp till det belopp vartill man lyft medelarbetsförtjänsten.
Härigenom kommer alla skad je i medelarbetsförtjänstläget att
få sina arbetsförtjänster uppräknade till samma belopp alldeles oberoende
av när skadan inträffat. De, vilkas arbetsförtjänst låg över respektive under
medelarbetsförtjänsten för skadeåret, får den uppräknad till proportionellt
högre respektive lägre belopp än skadad med medelarbetsförtjänst. De mcdelarbetslörtjänster,
som skall anses ha rått under tidigare år, föreslås i
propositionen nr 156 skola fastställas för åren 1918—1951 till medelarbetsförtjänsterna
enligt riksförsäkringsanstaltens nyssnämnda invalidstatistik,
avrundade till närmaste hundratal kronor, och för åren 1952—1954 till
6 000 kronor. Dessa medelarbetsförtjänster föreslås skola samtliga lyftas
till 6 600 kronor.
Utskottet anser det vara en angelägenhet av stor vikt all en -- i vissa fall
betydande uppräkning av ersättningarna från den tidigare sociala olycks
-
48 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
fallsförsäkringen konnner till stånd. Uen i Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag
godkända nya metoden för omreglering av äldre skadeersättningar innebär
enligt utskottets mening ett synnerligen värdefullt framsteg, och utskottet
kan helt ansluta sig till förslaget på denna punkt. Beloppet 6 600 kronor
synes utskottet vara ur olika synpunkter väl avvägt.
De tidigare dyrtidstilläggen och de nuvarande ersättningstilläggen har i
allmänhet inte utgått till invalider med eu invaliditetsgrad understigande
30 procent eller i en ålder överstigande 67 år. Utskottet finner emellertid
i likhet med föredragande departementschefen en viss uppmjukning beträffande
ifrågavarande gränsdragningar vara i nuvarande läge motiverad.
De i propositionen föreslagna trappstegen i fråga om invaliditetsgrad och
ålder utgör enligt utskottets mening en lämplig lösning av problemet om
gränsdragning mellan de grupper, som helt omfattas av omregleringen, och
dem, som lämnas utanför densamma.
Omregleringen enligt den i propositionen nr 156 föreslagna lagen avser
ersättningar, som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen,
yrkessjukdomsförsäkringslagen eller 1937 års krigsförsäkringslag,
i den mån ersättningen inte utgår av statsmedel på den
grund att staten är arbetsgivare. Kostnaderna för denna omreglering —-det rör sig om c:a 22 milj. kronor första året eller 1956, vilket belopp sedan
successivt minskar — föreslås i propositionen nr 156 skola bäras av arbetsgivarna/försäkringstagarna
enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Varje års
kostnader för omregleringen föreslås skola fördelas mellan det årets arbetsgivare
enligt sistnämnda lag med bortseende från staten som arbetsgivare.
I motionen 11:612 har emellertid yrkats, att kostnaden för ifrågavarande
omreglering i stället skall bestridas av statsmedel och att för budgetåret
1955/56 härför skall anvisas ett förslagsanslag av 11 milj. kronor.
Med anledning av vad i nämnda motion anförts i fråga om att företagare,
som inträtt i arbetsgivarkollektivet senare, enligt förslaget i propositionen
skulle få vara med om att bära kostnaderna för tidigare skador hos arbetsgivare,
vilka kanske inte längre finns, vill utskottet påpeka att inte heller
enligt nuvarande lagstiftning varje års arbetsgivare/försäkringstagare kan
i allo behandlas som en enhet helt oberoende av tidigare års arbetsgivare/
försäkringstagare. I själva försäkringen ligger att ett tidigare års överskott
eller underskott å försäkringsverksamheten kan resultera i sänkning respektive
höjning av försäkringsavgifterna för ett senare års försäkringstagare.
I samma motion göres gällande, att det i propositionen nr 156 framlagda
förslaget til! finansiering av omregleringen bryter mot principen, att lagar
icke får givas tillbakaverkande kraft. Utskottet kan icke ansluta sig "till
motionärernas uppfattning härutinnan. Det gäller ju icke att i efterhand
genom ny lagstiftning för tidigare års försäkringstagare förhöja de avgifter,
som de erlagt enligt vid varje tidpunkt gällande lagstiftning. Omregleringen
skall vidare inte avse ersättning som belöper å tid före statsmakternas
beslut i ämnet. Och de för finansieringen av omregleringen erfor
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 49
derliga avgifterna skall ju inte heller uttagas för tid före nämnda beslut.
Utskottet vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på att lagrådet
lämnat förslaget i propositionen nr 156 utan erinran.
Såsom motionärerna framhållit har riksdagen tidigare — t. ex. vid behandlingen
av det i propositionen nr 97 till 1950 års riksdag framlagda förslaget
till förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. — godtagit en uppräkning
av äldre olycksfallsersättningar på bekostnad av statsverket. Den för
en sådan finansiering åberopade grunden —• »att då staten en gång tillförsäkrat
vissa behövande rätt till understöd, staten även i fortsättningen bör,
såvitt möjligt, tillse, att denna rätt under ändrade förhållanden icke mister
större delen av sitt värde» — behöver emellertid inte med nödvändighet
medföra att uppräkningen skall direkt bekostas av statsmedel, utan blott
att statsmakterna vidtager för ändamålet erforderliga åtgärder. Enligt utskottets
mening bör vidare bemärkas att såväl dyrtidstilläggen som ersättningstilläggen
inneburit endast en provisorisk lösning.
Efter ingående överväganden av de skäl, som kan anföras för den ena
eller den andra finansieringslinjen, vill utskottet i denna del ansluta sig
till Ivungl. Maj:ts förslag i propositionen nr 156. Utskottet avstyrker på
grund liärav vad i motionen II: 612 hemställts.
Omregleringen enligt den föreslagna omregleringslagen avser ersättningar
enligt lagstiftning, som den 1 januari 1955 avlösts av den nya yrkesskadeförsäkringen.
Det kan därför synas självfallet att tidsperiodindelningen
i 3 § av lagförslaget slutar med utgången av år 1954. På grund av innehållet
i ikraftträdandebestämmelserna till yrkesskadeförsäkringslagen —
60 § i denna lag — kan det emellertid i vissa fall förekomma, att en yrkesskada
skall bedömas enligt den tidigare lagstiftningen ehuru skadan yppats
först någon gång efter årsskiftet 1954/55. Vissa yrkessjukdomar, såsom
silikos och bensolförgiftning, är närmast av intresse i förevarande sammanhang.
Det kan dröja så länge som i åratal efter nämnda årsskifte, innan
sjukdomen yppas. Liksom övriga fall, som skall bedömas enligt den
äldre lagstiftningen, bör dessa specialfall omfattas av omregleringen. Den
naturligaste och enklaste metoden att täppa till ifrågavarande lucka i lagförslaget
synes vara att i 3 § tidsperioden »1952—1954» utbytes mot »1952
eller senare». Utskottet föreslår att denna justering av lagtexten företages.
I övrigt har det i propositionen nr 156 framlagda förslaget till omregleringslag
— här bortsett dock från 11 § till vilken utskottet återkommer —
icke föranlett någon erinran från utskottets sida. I * * 4
I propositionerna nr 156 och nr 158 har särskilt beaktats de speciella
problem, som föreligger i fråga om silikos och vissa andra yrkessjukdomar.
Utskottet hälsar detta med tillfredsställelse och kan för sin del godtaga de
av Kungl. Maj:t föreslagna lösningarna av hithörande problem. Utskottet
tillstyrker sålunda förslaget till bestämmelser i ämnet i 11 § omreglerings
lagen
och har inte heller någon erinran mot att Kungl. Maj:t erhåller be
4
Dihang till riksdagens protokoll 1955. 6 saml. 2 and. Nr 1
50 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
myndigande att av statsmedel utgiva särskilda ersättningar till vissa av
silikos drabbade arbetstagare enligt de grunder, som av föredragande departementschefen
angivits dels för andra halvåret 1955 och dels för tiden
därefter tills vidare.
Enligt den i propositionen nr 158 föreslagna förordningen angående omreglering
av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete
m. m. skall omreglering ske av ersättningar, som utgår av statsmedel
på grund av obligatorisk försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen, yrkessjukdomsförsäkringslagen
eller 1937 års krigsförsäkringslag. Denna omregleringsförordning
föreslås avse även ersättningar enligt en rad ovan i utlåtandet
redovisade författningar, vilka i fråga om reglerna för ersättningens
bestämmande anknyter, med eller utan modifikationer, till motsvarande regler
i olycksfallsförsäkringslagen. Omregleringen föreslås skola finansieras
av statsmedel och ske enligt de grunder, som anges i den i propositionen nr
156 föreslagna omregleringslagen. Vissa specialregler, betingade av de nyssnämnda
modifikationerna i ersättningsbestämmelserna, har upptagits i den
föreslagna omregleringsförordningen.
Utskottet har ingen erinran mot förslaget, såvitt nu är i fråga, utom på
en enda punkt. Utskottet har nämligen uppmärksammat, att ikraftträdandebestämmelserna
till den föreslagna omregleringsförordningen leder till att
förordningen den 22 maj 1953 (nr 255) angående höjning av vissa olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare och fångar m. fl.
helt upphäves. Enligt vad utskottet inhämtat utgår ersättning med tillämpning
av förordningen den 22 maj 1953 i några fall, som icke koinmer att omfattas
av omregleringen, enär invaliditetsgraden understiger 20 procent.
Sistnämnda förordning bör enligt utskottets mening alltjämt äga tillämpning
å de fall, som icke omfattas av omregleringen. Ikraftträdandebestämmelserna
bör därför kompletteras med ett undantagsstadgande för dessa fall.
De nuvarande ersätlningstilläggen utgår även å ersättningar enligt 1901
års olycksfallsersättningslag, förhöjda genom tillägg av statsmedel enligt
kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) respektive förordningen den 3 juni
1938 (nr 216). Enligt förslaget i propositionen nr 158 skall även här en
kraftig förhöjning av livränteersättningarna äga rum. Livräntan och tillägget
skall sammanlagt uppgå till det belopp, som efter omreglering utgår i
livränta i de fall, då skadan inträffat år 1918 och den skadades årliga arbetsförtjänst
motsvarat medelarbetsförtjänsten eller 1 600 kronor. En sådan
förhöjning anser utskottet vara rimlig och den korresponderar för övrigt
med vad som nu gäller.
Det nu berörda tillägget föreslås skola bekostas av statsmedel även i de
fall, da staten icke var arbetsgivare. Utskottet anser en sådan finansiering
kunna godtagas. Eftersom 1901 års lag inle innebar en obligatorisk försäkring
för alla arbetsgivare utan endast ersättningsplikt för vissa företagarkategorier,
finnes ingen naturlig anknytning till arbetsgivarkollektivet enligt
1954 års yrkesskadeförsäkringslag. För övrigt utgår för närvarande ersättningen
i de fall, då annan än staten var arbetsgivare, i allmänhet nästan
51
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
helt av statsmedel. Av helinvalidens nuvarande ersättning, 2 695 kronor om
året, utgår nämligen hela beloppet utöver grundersättningen 300 kronor av
statsmedel.
Utskottet tillstyrker sålunda att tillägg av statsmedel å livräntor enligt
1901 års olycksfallsersältningslag skall utgå enligt de i propositionen nr
158 föreslagna grunderna. Mot den föreslagna författningsmässiga lösningen
har utskottet ej funnit anledning till erinran.
De i det föregående behandlade förslagen till omreglering respektive, i
fråga om 1901 års olycksfallsersättningslag, livräntetillägg avser ersättningar
enligt samtliga författningar, som omfattas av förordningen den 2
juni 1950 (nr 295), utom kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av
olycksfall. Som framgår av den tidigare redogörelsen finnes vidare en förordning
den 2 juni 1950 (nr 296) om tillägg av statsmedel å vissa livräntor
enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. Enligt vad som
anföres i propositionen nr 158 har föredragande departementschefen ansett
att i detta sammanhang någon omreglering inte borde komma till stånd av
ersättningar, som utgår enligt 1908 och 1918 års författningar om fiskarförsäkring.
På dessa ersättningar borde ersättningstillägg utgivas som för närvarande.
I motionerna I: 495 och 11:611 yrkas däremot att riksdagen måtte
besluta om en uppräkning av ersättningarna från fiskarförsäkringen på
samma sätt som Ivungl. Maj:t föreslagit i fråga om övriga äldre ersättningar.
Med anledning härav vill utskottet bringa i erinran följande uttalande i
andra lagutskottets av 1944 års riksdag godkända utlåtande nr 32:
Självfallet kan staten icke åtaga sig att i vanliga fall fylla värdeminskning
å försäkringsersättningar på grund av frivillig försäkring. Fiskarförsäkringen
intager emellertid, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, en
särställning. På grund av den stora betydelse fiskerinäringen har för landet
och de särskilda förhållanden, varunder fiskarbefolkningen i allmänhet
lever och utövar sin näring, ha statsmakterna velat bereda fiskarna möjlighet
att mot en ringa kostnad tillförsäkra sig själva eller sina efterlevande
en viss ekonomisk trygghet vid skador till följd av olycksfall i arbete. Staten
har därför ansett sig böra i avsevärd omfattning bidraga till täckande
av kostnaderna för de vid sådana olycksfall utgående ersättningarna. Syftet
härmed torde ha varit att fiskarna och deras anhöriga vid olycksfall i arbete
genom försäkringen skulle erhålla ett sådant ekonomiskt bidrag att de
kunde anses tillförsäkrade fortsatta existensmöjligheter. Eftersom realvärdet
av ersättningarna till följd av de stegrade levnadskostnaderna nedgått,
kan nämnda syftemål icke förverkligas, om någon kompensation icke lämnas.
På grund av vad sålunda anförts ansluter sig utskottet till det i motionerna
framförda förslaget, att livräntetagare enligt fiskarförsäkringsförfattningarna
skola erhålla dyrtidstillägg.
Utskottet vill vidare erinra om att — enligt vad som framgår av tillgängliga
handlingar — statens bidrag till fiskarförsäkringen i verkligheten blivit
lägre än vad man utgick ifrån då avgifterna för denna försäkring fastställdes.
52 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
Fiskarförsäkringen är visserligen en frivillig försäkring men utskottet
anser att den av nyss anförda skäl intager en särställning bland de frivilliga
försäkringarna. Utskottet ansluter sig till följd härav till motionärernas uppfattning
att fiskarförsäkringens livräntor icke bör lämnas åsido vid den nu
aktuella omregleringen. Utskottet avser därvid livräntorna för skador ådragna
i arbetet men inte livräntor, som utgår enligt den frivilliga kompletterande
försäkringen för olycksfall utom arbetet.
Utskottet är däremot inte berett att nu taga ställning till efter vilka principer
en omreglering av fiskarförsäkringslivräntorna bör ske. I anledning
av motionärernas yrkande att omregleringen av ifrågavarande livräntor bör
ske »på samma sätt som Kungl. Maj :t föreslagit i fråga om övriga äldre ersättningar»
vill utskottet framhålla följande. Som framgår av den tidigare
redogörelsen utgår ersättningen enligt 1908 års fiskarförsäkringskungörelse
med tillämpning av grunderna i 1901 års olycksfallsersättningslag. Ersättningen
enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning utgår däremot efter den
av de ursprungligen tre, sedermera sju försäkringsklasser, mellan vilka försäkringssökanden
haft i stort sett fritt val. I den högsta försäkringsklassen
utgår, sedan den 1 juli 1942, livräntan efter en årlig arbetsförtjänst av 2 400
kronor. Anknytningen till de förutnämnda medelarbetsförtjänsterna för
invalider med ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen synes under sådana
förhållanden utskottet vara rätt svag. Skulle man för en förhöjning
av livräntorna enligt 1908 och 1918 års fiskarförsäkringsförfattningar kopiera
vad som föreslagits för livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag
respektive 1916 års olycksfallsförsäkringslag, så skulle de nya ersättningarna
i fall enligt 1908 års kungörelse i regel högst väsentligt överstiga
de nya ersättningarna i fall enligt 1918 års förordning. Vidare bör beaktas
att några tillägg motsvarande de tidigare nämnda enligt 1921 års kungörelse
eller 1938 års förordning å ersättningar enligt 1901 års lag icke utgår å ersättningar
enligt 1908 års kungörelse.
Med hänsyn till det anförda och i avsaknad av närmare utredning förefaller
det utskottet i hög grad tveksamt om det verkligen är lämpligt alt
för förhöjning av fiskarförsäkringslivräntorna begagna samma regler som
för omregleringen enligt Kungl. Maj :ts förslag i propositionerna nr 156 och
158. Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till yrkandet i motionerna
1:495 och 11:611. I anledning av nämnda motioner föreslår emellertid utskottet
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att, efter närmare
utredning, förslag om en av statsmedel bekostad förbättring av livräntor
enligt 1908 och 1918 års fiskarförsäkringsförfattningar på grund av
olycksfall i arbete förelägges nästa års riksdag.
Utskottet har ingen erinran mot de beräkningar, som i propositionen nr
158 gjorts rörande medelsbehovet under anslagen till Vissa tillägg å ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m. och till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 53
Propositionerna nr 156 och nr 158 har i övrigt icke givit utskottet anledning
till särskilt yttrande.
Utskottets hemställan
På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen — med förklaring alt riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen nr 156
framlagda förslaget till lag angående omreglering av vissa
ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete m. in. — måtte med avslag å
motionen II: 612 för sin del antaga nämnda förslag med den
ändringen att i den i 3 § intagna tabellen »1952—1954» utbytes
mot »1952 eller senare»;
B. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen nr 158
framlagda förslaget till förordning angående omreglering av
vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i
arbete m. m. — måtte för sin del antaga nämnda förslag med
den ändringen, att ikraftträdandebestämmelsen till förordningen
erhåller följande, såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956 men äger icke tillämp
ning å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.
Genom denna förordning upphävas
förordningen den 2 juni 1950 (nr
295) om tillägg av statsmedel å vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., såvitt
angår tillägg till ersättning, vilken
skall omregleras enligt denna förordning,
ävensom förordningen den
22 maj 1953 (nr 255) angående höjning
av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare
och fångar m. fl.
Genom denna förordning upphävas
förordningen den 2 juni 1950 (nr
295) om tillägg av statsmedel å vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., såvitt
angår tillägg till ersättning, vilken
skall omregleras enligt denna förordning,
ävensom förordningen den
22 maj 1953 (nr 255) angående höjning
av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare
och fångar in. fl., i vad avser ersättning,
som skall omregleras enligt
denna förordning.
€. att riksdagen måtte för sin del antaga det vid propositionen
nr 158 fogade förslaget till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om
livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete;
54 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
D. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville förelägga 1956 års riksdag förslag
till en av statsmedel bekostad förbättring av livräntor,
som på grund av olycksfall i arbete utgår enligt kungörelsen
den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall
eller enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd
av olycksfall;
E. att motionerna I: 495 och II: 611 måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan i motiveringen anfört och under
D. hemställt;
F. att riksdagen måtte
dels medgiva, att livräntor, som förhöjts enligt kungörelsen
den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i
statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående
livräntor m. m., må fr. o. m. den 1 januari 1956 ytterligare
höjas på sätt departementschefen föreslagit;
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att utgiva särskilda ersättningar
till av silikos drabbade arbetstagare enligt de grunder,
som i propositionen förordats;
dels ock för budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln
anvisa
1) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m. ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor; samt
2) till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. ett förslagsanslag
av 2 800 000 kronor.
Stockholm den 10 maj 1955
På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:
DAVID NORMAN
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från statsutskottet: herrar Gustaf Karlsson, Iwar Anderson, Jacobsson,
Rubbestad, Åkerström och fröken Elmén;
från andra lagutskottet: herrar Norman, Magnusson, Alvar Andersson,
Jacobsson i Tobo, Svensson i Göteborg och Fredriksson.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 55
Reservationer
I) av herrar Rubbesiad och Alvar Andersson vilka ansett
a) att av utskottets motivering det avsnitt, som börjar å s. 48 med stycket
»Med anledning» och slutar å s. 49 med orden »motionen II: 612 hemställts»,
bort utgå, samt att utskottet — med hänvisning till vad i motionen
II: 612 anförts — bort med avslag å Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
nr 156 i finansieringsfrågan tillstyrka motionen; samt
b) att utskottets hemställan under A. och F. bort ha följande lydelse:
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit det genom propositionen
nr 156 framlagda förslaget till lag angående omreglering av vissa
ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete in. m. icke kunna i oförändrat skick antagas — måtte för sin
del antaga nämnda förslag med dels den ändringen att i den i 3 § intagna
tabellen »1952—1954» utbytes mot »1952 eller senare», dels ock, med bifall
till motionen II: 612, den ändringen att 14 § erhåller följande, såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)
14 §.
Till bestridande av den kostnad
för varje kalenderår, som föranledcs
av bestämmelserna i denna lag, åligger
det annan arbetsgivare än staten
att erlägga proportionellt tillägg till
de avgifter, som jämlikt 38 och 39 §§
lagen om yrkesskadeförsäkring skola
för året beräknas för honom.
Angående debitering och uppbörd
av tillägg, som avses i första stycket,
skall tillämpas vad i sådant hänseende
gäller rörande där omförmälda
avgifter.
Kostnad, som föranledes av bestämmelserna
i denna lag, bestrides
av statsmedel.
F. att riksdagen — — -— anvisa
1) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
ett förslagsanslag av 13 900 000 kronör; samt
2) till ----kronor.
II) av herr Magnusson.
56 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955
Bilaga
Utkast
till
Kungörelse om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 kungörelsen den 10 juni 1921
(nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare
med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.
Härigenom förordnas, att §§ 2 och 3 kungörelsen den 10 juni 1921 angående
förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av
statsmedel utgående livräntor m. m.1 skola erhålla följande ändrade lydelse.
(Gällande lydelse)
§
Uppgår livräntan till minst 90 kronor
för år, skall tillägget därå intill
utgången av den månad, under vilken
livräntetagaren fyllt 67 år, utgå
med så stort belopp, att detsamma
jämte livräntan motsvarar vad som
skulle hava utgått i livränta, därest
lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete i dess ursprungliga
lydelse ägt tillämpning
samt den skadades årliga arbetsförtjänst
utgjort 1 617 kronor.
I andra fall än som avses i första
stycket skall livräntetillågget utgå
med 125 procent av livräntans belopp.
§
Den som, utan att vara berättigad
till livränta enligt förenämnda lag
den 5 juli 1901, såsom ersättning i
anledning av olycksfall eller ådragen
kroppsskada tillerkänts eller kan
komma att tillerkännas livränta eller
(Föreslagen lydelse)
2.
Tillägget skall utgå med så stort
belopp, att detsamma jämte livräntan
motsvarar vad som vid tillämpning
av förordningen den 1955 (nr
) angående omreglering av vissa
ersättningar av statsmedel i anledning
av olycksfall i arbete m. m. skolat
utgå i livränta, därest olycksfallet
inträffat år 1918 och den skadades
årliga arbetsförtjänst utgjort
1 600 kronor; dock skall iakttagas
att, såvitt angår livränta till änka för
tid efter den månad varunder hon
fyllt 67 år, tillägget skall utgå med
170 procent av livräntans belopp
samt att eljest tillägget ej i något
fall må understiga 125 procent av
livräntans belopp.
3.
Den som, utan att vara berättigad
till livränta enligt förenämnda lag
den 5 juli 1901, såsom ersättning i
anledning av olycksfall eller ådragen
kroppsskada tillerkänts eller kan
komma att tillerkännas livränta eller
1 Senaste lydelse av §§ 2 och 3 se SFS 1952:180.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 57
(Gällande lydelse)
årligt understöd av statsmedel enligt
de i samma lag angivna grunder
må härutöver uppbära tilläggsersättning
med belopp och under villkor
i övrigt, som i § 2 angivas.
(Föreslagen lydelse)
årligt understöd av statsmedel enligt
de i samma lag angivna grunder må
härutöver uppbära tilläggsersättning
med belopp, som i § 2 angives.
Denna kungörelse träder i kraft
den 1 januari 1956 men äger icke
tillämpning å ersättning, som belöper
å tid dessförinnan.
Genom denna kungörelse upphä-.
ves förordningen den 2 juni 1950
(nr 295) om tillägg av statsmedel å
vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete
m. m., såvitt angår tillägg till livränta,
som avses i denna kungörelse. 5
5 Bihang till riksdagens protokoll /955. 6 samt. 2 avd. Nr 1