AV 15 i—155

Statsutskottets utlåtande nr 15i år 1955

1

Jir 154

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg- —
Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

(5:e avd.)

I propositionen nr 192 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsx-ådsprotokollet över finansärenden för den 15 april 1955, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att göra för staten bindande
tillsägelse om inlösen av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB per den 30
september 1957 enligt bestämmelserna i gällande malmavtal samt att senare
få bestämma sättet för ersättningsbeloppets erläggande.

Propositionen

I propositionen, som grundar sig på en av särskilda sakkunniga verkställd
utredning i frågan om statens inlösen av stamaktierna i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, föreslås att staten begagnar sin avtalsenliga rätt
att inlösa stamaktierna den 30 september 1957 samt att staten bos Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund gör för staten bindande tillsägelse härom
senast den 30 september 1955. De med en inlösen förenade kostnaderna
för staten har preliminärt beräknats ligga mellan 880 och 975 milj. kronor.

Betalningen skall enligt gällande bestämmelser erläggas antingen kontant
under första året efter inlösningsdagen eller i jämna rater under en femårsperiod
eller under en tioårsperiod. Staten äger bestämma betalningssättet.
1 propositionen föreslås att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande att senare
få bestämma sättet för betalningens erläggande.

Efter en inledning, i vilken bl. a. omnämnes en av särskilda sakkunniga
verkställd utredning och deras den 14 mars 1955 avlämnade betänkande i
ämnet, redovisas i propositionen dels utredningen (s. 3—29), dels ock de
över betänkandet avgivna remissyttrandena (s. 29—44). Utskottet tillåter
sig hänvisa till propositionen i dessa delar.

För egen del anför dejxirtcmentschcfen följande:

»Frågan om förvärv för statens räkning av äganderätten till de norrbottniska
malmfälten har varit aktuell alltsedan malmbrytningen på allvar togs
upp omkring sekelskiftet. Statsmakterna intog då liksom senare den stånd1
Bihang till riksdagens protokoll 1955. G samt. Nr 154—155

2

Statsutskottets utlåtande nr 15''r år 1955

punkten, att malmfyndigheterna i de norrbottniska malmfälten i sin helhet
borde överföras i samhällets ägo. När så ändå icke skett, har detta berott på
att statsmakterna, vid de tillfällen frågan varit aktuell, ansett att ett omedelbart
övertagande skulle medföra så stora utgifter från statens sida, att
den vägen ej borde beträdas under de då rådande omständigheterna. Bakom
uppgörelser och förslag till uppgörelser under 1900-talets första decennium,
som slutligen resulterade i att staten blev hälftendelägare i LKAB, låg tanken,
att ersättningen från staten till de enskilda intressenterna helt eller
delvis skulle ske på så sätt, att dessa först fick tillgodogöra sig en del av
malmtillgången.

År 1927 träffades mellan svenska staten, å ena sidan, samt LKAB och TGO,
å andra sidan, det avtal, som med vissa senare tillägg alltjämt reglerar
förhållandet mellan staten och TGO i LKAB. LI\AB:s aktiekapital uppgår
till 110 milj. kronor. Av aktierna, som vardera lyder å 1 000 kronor, är
hälften stamaktier och hälften preferensaktier. TGO är ägare till samtliga
stamaktier och staten ägare till samtliga preferensaktier. Preferensaktierna
medför enligt bolagsordningen endast en tiondels röst för varje aktie. Styrelseledamöterna
utses till lika antal av stamaktieägare och preferensaktieägare.
De av stamaktieägarna valda styrelseledamöterna äger att inom sig
utse såväl ordförande som verkställande direktör och vid lika röstetal inom
styrelsen har ordföranden utslagsröst. Genom dessa bestämmelser har TGO
såsom stamaktieägare erhållit bestämmanderätten i LKAB. Det inflytande
staten såsom preferensaktieägare har över bolagets skötsel består huvudsakligen
av rätt till insyn i bolagets förvaltning och skötsel samt vetorätt i
vissa frågor, exempelvis i fråga om malmförsäljning i annans namn än
LKAB:s, malmförsäljning avslutad för längre tid än fem år, malmförsäljning
eller annan rättshandling, som innefattar åtagande för längre tid än
till närmaste inlösendag, fondering av bolagets vinstmedel samt ianspråktagande
av fonderade vinstmedel. Staten har på vissa villkor och vid vissa
tidpunkter rätt att inlösa TGO:s aktier i LKAB.

Efter ingåendet av 1927 års malmavtal blev frågan om statens inlösen av
TGO:s aktier i LKAB första gången aktuell 1945. Föredragande departementschefen
förordade därvid i proposition till riksdagen att — ehuru han
ansåg att staten borde förvärva den fulla äganderätten till de ifrågavarande
naturrikedomarna — tillsägelse i dåvarande läge ej borde ske med hänsyn
till att lösensumman på grund av säregna omständigheter framstod som
onormalt hög på längre sikt.

Riksdagen anslöt sig till den uppfattning, varom departementschefen
erinrat, nämligen att malmrikedomarna i de norrbottniska malmfälten av
olika anledningar ansetts inta en sådan särställning, att man oberoende av
skilda ekonomiska samhällsuppfattningar kunnat förorda deras överförande
i samhällets ägo samt att en sådan överföring borde äga rum så snart detta
kunde ske på rimliga villkor.

Riksdagen har sålunda, utan att skilda ekonomiska samhällsuppfattningar
därvidlag föranlett meningsskiljaktigheter, 1945 uttalat sig för att ett över -

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

3

lörande i statens ägo av malmfälten borde äga rum, så snart delta kunde
ske på rimliga villkor.

I en skrivelse av den 1 februari 1954 från de statliga styrelserepresentanterna
i LKAB till mig anmälde de, att frågan om statens inlösen nu åter
var aktuell och att, därest inlösen skulle ske den 30 september 1957, tillsägelse
därom måste delges TGO senast den 30 september 1955. Statsrepresentanterna
ansåg det icke ankomma på dem att avge något yttrande beträffande
frågan, huruvida staten borde övertaga TGO:s aktier eller om fortsatt
samarbete i en eller annan form borde eftersträvas. Däremot framhöll styrelserepresentanterna,
att om det senare alternativet skulle väljas, vissa
jämkningar vore påkallade i fråga om statens och TGO:s inbördes ställning.
1 en vid skrivelsen fogad promemoria framhölls vidare att det från allmän
synpunkt torde vara otillfredsställande att staten icke hade större inflytande
på skötseln av LKAB. Efter en inlösen överginge hela bestämmanderätten
till staten, vilket ur nyssnämnda synpunkt finge anses önskvärt.

Några omständigheter har efter 1945 enligt mitt förmenande icke tillkommit,
som skulle motivera en omprövning av den principiella inställningen
från statsmakternas sida. Det borde därför, när frågan om inlösen nu åler
blivit aktuell, allenast undersökas, huruvida de villkor, som i dagens läge
gäller för en inlösen, är att betrakta som för staten rimliga från dessa synpunkter.

Kontakter med TGO. Med hänsyn till att LKAB nu under lång tid drivits
i samarbete mellan staten och TGO och detta samarbete, där TGO haft bestämmanderätten,
hittills ägt rum utan större friktioner och meningsmotsättningar,
har jag emellertid ansett skäl föreligga att pröva, huruvida ett
fortsatt samarbete med TGO vore möjligt. Min avsikt var att i sådant fall som
ett alternativ till inlösen underställa riksdagen även förslag om fortsatt samarbete
på basis av delad äganderätt men med vissa betydelsefulla förändringar
i nu gällande avtal mellan staten och TGO. Under det första skedet av
LKAB:s bestånd fram till 1907 tillsköt TGO i kapital omkring 55 milj. kronor.
Statens insats bestod i ett överförande av statens jordägarandelar i
vissa inmutningsområden till LKAB. I malmbanan investerade staten under
samma skede 54 milj. kronor. Under hela perioden fram till 1954 har TGO:s
bidrag till kapitalbildningen inom LKAB inklusive fonderade vinstmedel utgjort
omkring 290 milj. kronor. Motsvarande insats från statens sida uppgår
till 345 milj. kronor. Investeringarna från statens sida i malmbanan
bar fram till och med 1953 uppgått till omkring 295 milj. kronor.

De ifrågasatta ändringarna borde framför allt bestå däri att staten som
den på grund av kapitaltillskott och vinstandel i företaget liksom på grund
av investeringarna i malmbanan dominerande intressenten i gruvrörelsen
erhöll större möjligheter att aktivt göra sina synpunkter gällande i fråga
om företagets skötsel. Härav skulle följa förändringar i bestämmanderätten
inom bolaget och i koncernförhållandet.

.lag tog sålunda på sommaren 1954 kontakt med ledningen för TGO för

4

Statsutskottets utlåtande nr 15b år 1955

att få klargjort, huruvida genom ändringar i avtalet en sådan ordning kunde
åvägabringas, som eventuellt kunde medföra, att statsmakterna skulle
kunna avstå från att begagna sin inlösenrätt.

De från min sida framförda synpunkterna om önskvärda förändringar i
nuvarande avtal kan sammanfattas sålunda.

1. Staten borde erhålla det avgörande inflytandet på bolagsstämman och i
styrelsen.

2. LKAB borde organiseras som ett från TGO helt fristående bolag.

3. Samarbete mellan LKAB och TGO eller dess tjänstemän borde regleras
genom intermittenta avtal.

4. Inlösenrätten borde bibehållas i huvudsak i sin nuvarande utformning
men inlösensumman borde med hänsyn till den fortgående utbrytningen
av malm ur gruvorna minskas med en hundradel för varje år som
förflutit efter 1957.

5. TGO borde erhålla ett minoritetsskydd, i stort sett svarande mot det,
som hittills tillkommit staten.

Någon förändring i nuvarande aktie- och vinstfördelning förutsågs ej.

De från TGO:s sida framförda motförslagen innebar i huvudsak följande.

1. TGO skulle behålla bestämmanderätten inom styrelsen och på bolagsstämman.

2. Koncernförhållandet borde bestå.

3. Statens granskningsrätt skulle utvidgas.

4. De statliga styrelserepresentanternas vetorätt i styrelsen skulle utökas
att gälla bl. a. alla avtal om malmförsäljningar, avtal om malmens befraktning
till lands och sjöss samt nyinvesteringar.

5. Inlösensumman skulle fixeras en gång för alla till det belopp som
kunde beräknas utgå om inlösen gjordes den 30 september 1957. Den skulle
dock justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar. Inlösenyätt
skulle tillkomma staten när som helst med tre års varsel.

6. I fråga om substansminskningen i gruvorna syntes det TGO naturligast
— med hänsyn till att en utnyttjningstid av åtminstone 200 år återstod
-— att överlämna åt parterna att först i ett läge då frågan om den återstående
malmreservens storlek kom att nämnvärt påverka värdet av TGO:s
aktier i LKAB överenskomma om det sätt varpå substansminskningen då
lämpligen skulle beaktas.

7. TGO var berett att låta överföra gruvfyndigheterna i samhällets ägo
under förutsättning att LKAB utan erläggande av avgift fick arrendera dem
under den tid TGO var delägare.

I fråga om de av TGO föreslagna utökade vetorätterna från de statliga
styrelserepresentanternas sida har jag den uppfattningen, att förslagen icke
lämnar utrymme för den aktiva medverkan i företagets skötsel från statens
sida, som enligt min mening utgör en förutsättning för att statsmakterna
skulle kunna överväga att som ett alternativ till statsinlösen träffa en ny
överenskommelse om fortsatt samarbete baserat på delad äganderätt till
LKAB. Denna uppfattning framkommer även direkt eller indirekt i flertalet
remissyttranden.

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

5

Ej heller har förslagen till beräkning av lösensumman vid kommande inlösentillfällen
eller förslaget om ett formellt överförande av LKAB:s gruvinnehav
till staten synts mig innebära jämkningar i nuvax-ande avtal av
sådant slag, som kunde ge mig anledning att betrakta TGO:s förslag som
en bas för ett till inlösenmöjligheten praktiskt alternativ att underställa riksdagen.
TGO:s inställning till frågan om eif hänsynstagande till den fortgående
utbrytningen av malm ur gruvorna vid inlösensummans beräknande,
enligt vilken ett sådant hänsynstagande visserligen i princip kan tänkas men
på grund av gruvornas förmodade återstående utnyttjningstid tills vidare
saknar aktualitet, skiljer sig alltför mycket från den uppfattning jag på
denna punkt har. överförandet av gruvorna i statens ägo — såsom TGO
skisserat sitt erbjudande — skulle få en helt formell innebörd. Statens möjligheter
att påverka brytningen vid gruvorna skulle ej bli större, och skulle
staten i framtiden önska företa en inlösen, blir ersättningsbeloppet detsamma
som om LKAB alltjämt var ägare till malmtillgångarna. Vad som på
sistone framkommit om de nuvarande äganderättsförhållandena till gruvtillgångarna
i de ifrågavarande malmfälten, och till vilket förhållande jag
senare återkommer, har icke gjort dessa TGO:s förslag mer acceptabla från
de synpunkter, som jag anser att det allmänna bör lägga på denna fråga.

Då sålunda TGO:s förslag ej kunnat läggas till bas för en förhandling i
syfte att finna en alternativ lösning till en statlig inlösen, och då TGO ej
ansett sig kunna acceptera de från min sida framförda förslagen som bas
för förhandlingar, har det gällt att närmare undersöka, huruvida en inlösensumma
enligt i avtalen gällande bestämmelser med hänsyn till den bedömning,
som kan göras av malmbolagets ekonomiska framtidsutsikter,
kan betraktas som godtagbar, och om i övrigt de praktiska konsekvenserna
av en inlösen kommer att bli av sådant slag, att i nuvarande läge ett beslut
härom från statens sida ter sig befogat. På min hemställan tillkallade
därför Kungl. Maj :t särskilda sakkunniga att verkställa utredning i frågan
om statens inlösen av stamaktierna i LKAB.

Utredningens förslag. Utredningsmännen har med skrivelse den 14 mars
1955 överlämnat betänkande med utredning av frågan om statens inlösen av
stamaktierna i LKAB jämte bilagor. Enligt utredningsmännens uppfattning
skulle för statens vidkommande en inlösen av stamaktierna i LKAB vara en
ekonomiskt fördelaktig affär och från denna synpunkt att föredra framför
ett fortsatt samarbete med hittillsvarande regler för vinstfördelningen. Utredningsmännen
uttalar vidare, att de synpunkter, som de i övrigt lagt vikt
vid, då de bedömt frågan om den fortsatta skötseln av LKAB, även talar för
att staten i första hand borde sikta till att helt övertaga äganderätten till
LKAB. Under hänvisning härtill och då överenskommelse ej kunnat träffas
med TGO om fortsatt samarbete på för staten godtagbara villkor, förordar
utredningsmännen, att staten begagnar sin avtalsenliga rätt att inlösa stamaktierna
i LKAB den BO september 1957 och senast den 50 september 1955
hos TGO gör tillsägelse härom.

6

Statsutskottets utlåtande nr 15b år 1955

Sammanfattning av yttranden. Statskontoret, fullmäktige i riksbanken,
landsorganisationen i Sverige och Gällivare kommun har i sina yttranden
över betänkandet tillstyrkt en inlösen. Detsamma är fallet beträffande Kiruna
stad, som dock under vissa förutsättningar ej ansett sig ha något att
erinra mot att staten träffar överenskommelse med TGO antingen om fortsatt
samarbete eller att till tiden något förskjuta inlösen av stamaktierna.
Kommerskollegium har förordat att staten gör tillsägelse om inlösen senast
den 30 september 1955 men har samtidigt föreslagit att sådan tillsägelse nu
ej skall ske, därest staten kan träffa överenskommelse med TGO att skjuta
tidpunkten för tillsägelsen om inlösen ett år framåt. Länsstyrelsen i Norrbottens
län har förordat att beslut i frågan om inlösen skjutes ett år framåt i
tiden under förutsättning att överenskommelse härom kan träffas mellan
staten och TGO. Fullmäktige i riksgäldskontoret har icke yttrat sig i huvudfrågan,
om staten bör begagna sin inlösenrätt eller ej. TGO har ansett det
icke ankomma på bolaget att tillstyrka eller avstyrka utredningens förslag
om att staten skall begagna sig av sin inlösenrätt. Svenska gruvindustriarbetareförbundets
styrelse har ansett, att frågan om statens inlösen av stamaktierna
kan ställas på framtiden, därest vissa av styrelsen preciserade ändringar
i nuvarande avtal kan utverkas. Tjänstemännens centralorganisation
samt handelskammaren i Norrbottens och Västerbottens län har uttalat sig
mot att staten begagnar sin rätt till inlösen.

Ekonomiska överväganden. Huvudprincipen för vinstfördelningen mellan
TGO-stamaktieägaren och staten-preferensaktieägaren är att nettovinsten
per ton malm fördelas lika mellan parterna intill en kvantitet om 3,75 milj.
ton bortfraktad malm per bokslutsår, medan nettovinsten för överskjutande
kvantiteter fördelas med två tredjedelar till staten och en tredjedel till TGO.
Vid nuvarande brytningsnivå erhåller staten drygt 60 procent av vinsten
och TGO knappt 40 procent. Enligt 1927 års avtal skulle hela nettovinsten,
efter föreskriven avsättning till reservfond och sedan avskrivningar verkställts
enligt avtalets bestämmelser, utdelas. Enligt 1932 års avtal äger ordinarie
bolagsstämma besluta om fondering av bolagets vinstmedel utöver
föreskriven avsättning till reservfond. Genom sådana fonderingar har medel
skapats för de stora investeringarna under senare år. Vid inlösen skall
TGO:s andel av sålunda fonderade vinstmedel återgå till TGO.

Enligt 1927 års avtal ägde staten första gången inlösa TGO:s aktier i
LKAB den 30 september 1947. Därefter äger staten dylik inlösenrätt den
30 september vart tionde år. Vill staten begagna denna rätt, skall staten
därom göra för staten bindande tillsägelse hos TGO senast två år före inlösningsdagen.
Lösensumman skall uppgå till ett belopp lika med hälften
av vinsten på 25 gånger 4,25 milj. ton. Med vinsten förstås LKAB:s utdelningsbara
medelnettovinst per ton efter skatter och avskrivningar under
den tioårsperiod, vars sista dag infaller två år före inlösningsdagen. Härutöver
skall som nyss nämnts TGO bl. a. gottgöras för dess andel av vissa i
LKAB fonderade vinstmedel. Då lösensumman för aktierna är beroende på

Statsutskottets utlåtande nr lök år 1955 7

utfallet av rörelsen t. o. m. (ten 30 september 1955 och gottgörelsen för fonderade
vinstmedel avser läget den 30 september 1957, kan det totala ersättningsbeloppets
storlek i dag icke exakt anges. Vissa punkter i gällande bestämmelser
rörande inlösen ger dessutom utrymme för olika tolkningar och
möjlighet är att därvid kan bli fråga om fastställande genom domstolsförfarande.

Det totala ersättningsbeloppet har under hänsynstagande till ovanstående
preliminärt beräknats ligga mellan 880 och 975 milj. kronor, varav 630 till
675 milj. kronor utgör lösen för själva aktierna och 250 till 300 milj. kronor
gottgörelse för TGO:s i LKAB fonderade vinstmedel m. m. År 1945 beräknades
det totala ersättningsbeloppet vid en inlösen komma att uppgå till
c:a 400 milj. kronor. Härav utgjorde 350 milj. kronor lösen för själva aktierna
och 50 milj. kronor fondmedelsgottgörelse m. m. Räknat i dagens
penningvärde har inlösenbeloppet för aktierna från år 1945 till ar 1955 stigit
med mellan 20 och 25 procent. Mot den ökade fondmedelsgottgörelsen
står de stora utvidgningarna och rationaliseringarna av företaget; företagets
brytningskapacitet kommer från den 1 oktober 1957 att vara mer än 60 procent
högre än den faktiska genomsnittliga brytningen under de gångna tio
åren.

Utredningen har ansett att en inlösen skulle vara en för staten ekonomiskt
fördelaktig affär. Man har angivit, att vid en amorteringstid om 75 år full
amortering och förräntning efter 4 procent erhålles vid en genomsnittlig produktion
om 13 milj. ton och en vinst per ton om c:a 8 kronor. Sättes amorteringstiden
till 50 år erfordras för full amortering och förräntning under
i övrigt lika förhållanden en vinst per ton malm om c:a 9 kronor. Under den
nu aktuella tioårsperioden har genomsnittliga årsbrytningen beräknats till
9,35 milj. ton och vinsten per ton genomsnittligt legat vid c:a 13 kronor.
Under de senaste åren har vinsten per ton legat vid omkring 18 kronor. Den
bedömning som legat bakom de senare årens stora utbyggnader vid malmföretaget,
synes även böra leda till uppfattningen att stora utsikter föreligger
för att den genomsnittliga brytningen i framtiden skall kunna ligga betydligt
högre än vad den gjort i det förgångna. I andra exempel har utredningsmännen
visat, hurusom vid ett fortsättande under någon tid av nuvarande
gynnsamma konjunkturer en full amortering och förräntning av ersättningsbeloppet
skall kunna nås på relativt kort tid — mellan 12 och 20 år.

TGO har i sitt yttrande anfört, att utredningsmännen i sin framtidsbedömning
synes ha förbisett viktiga omständigheter, som skulle ha motiverat
en större försiktighet. Bolaget hävdar sålunda att den direkta avkastning
staten kan påräkna på ett utbetalat lösenbelopp icke skulle bli av den storleksordning,
att avkastningssynpunkten över huvud taget borde kunna tillmätas
någon avgörande vikt för inlösenfrågan. Flertalet övriga remissinstanser
har i stort sett ej haft något att erinra mot den bedömning, som i betänkandet
förekommer, nämligen att gynnsamma utsikter föreligger för en förräntning
och amortering av de aktuella ersättningsbeloppen inom en 50-årsperiod, respektive att man vid goda konjunkturer i periodens början kan
räkna med full amortering på betydligt kortare tid.

3

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

En bedömning av de framtida vinstutsikterna för ett företag av denna
art är alltid vansklig att göra. TGO synes i sitt yttrande främst ha tagit sikte
på de exempel, som i utredningen redovisats om möjligheterna att under
vissa betingelser nå en full amortering redan efter 20 år eller mindre. Jag
kan dela TGO:s synpunkter däri, att sådana exempel icke ensamma kan
ligga till grund för en bedömning om de ekonomiska villkoren för en inlösen
av stamaktierna är gynnsamma. Det synes väl ej heller ha varit utredningsmännens
avsikt. Undersöker man i stället de minimikrav, staten bör
ha på avkastningens storlek, finner man, att om brytningstiden antas närma
sig 75 år, det skulle behövas en genomsnittlig årlig brytning om ej fullt
8 milj. ton för att vid en genomsnittlig vinst om 13 kronor per ton ersättningsbeloppet
skulle kunna förräntas och amorteras. Begränsar man amorteringstiden
till 50 år skulle under lika förutsättningar i övrigt brytningen
behöva ligga vid c:a 9 milj. ton årligen i genomsnitt. Omvänt skulle — om
brytningen uppgår till 13 milj. ton per år -— vinsten per ton behöva uppgå
till c:a 9 kronor. Det förefaller mig icke som om TGO:s betänkligheter
åsyftade det berättigade i att räkna med sådana utfall av driften.

Så långt man över huvud taget kan säga något om de ekonomiska framtidsutsikterna
förefaller också mig ett sådant minimikrav på den kommande
avkastningen vara lågt mot bakgrunden av omdömena om de allmänt
sett gynnsamma betingelserna för avsättning av lapplandsmalmerna,
varom utredningsmännen och TGO synes vara ense. Att möjligheterna, särskilt
som företaget nu genomgår en snart fullbordad rationaliserings- och
lltbyggnadsprocess, för den närmaste tiden är särskilt goda för att utnyttja
en tillfredsställande konjunktur för stora brytningskvantiteter med i förhållande
till kostnaderna relativt goda priser, anser jag icke heller att man
helt skall bortse från i detta sammanhang.

Emellertid har kommerskollegium i sitt yttrande framhållit en omständighet,
som ansetts böra tillmätas en icke oväsentlig vikt. Jag syftar härvidlag
på vad bergmästaren i norra distriktet i sitt yttrande till kommerskollegium
anfört, nämligen att LKAB:s gruvinnehav inskränker sig till de
nu utmålslagda områdena och att staten — på grund av att malmerna genom
sin sido- och fältstupning mot djupet kommer utanför ulmålet —
automatiskt blir ensamägare till fyndigheterna långt innan malmtillgångarna
börjar sina. Bergmästaren räknar med att inemot hälften av malmen
i Kiirunavaara faller utanför utmålen och att liknande förhållanden råder
i Luossavaara och Malmberget. Kommerskollegium finner med anledning
härav, dels att avkastningsvärdet av de malmtillgångar, som genom inlösen
skulle tillfalla staten, måste beräknas på en väsentligt lägre kvantitet
än vad utredningsmännen förutsatt, dels att det icke kan uteslutas, att
inlösensumman, beräknad med ledning av de i 1927 års avtal angivna ersättningsgrunderna,
är för hög med hänsyn till den malm, som nu finnes
att bryta i LKAB:s gruvor.

De totala malmtillgångarna beräknas inom Kiirunavaara malmfält ned
lill 1 000 meters djup uppgå till c:a 1 600 milj. ton och inom Gällivare malm -

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

9

fält ned till 800 meters djup till c:a 420 milj. ton. Även under dessa djup
finnes malm, beträffande Kiirunavaara malmfält i vart fall sannolikt ned
till 1 700 meters djup, men noggrannare undersökningar om omfattningen
har ej verkställts.

En genom utredningsmännens försorg numera verkställd undersökning,
vilken utredningsmännen överlämnat till mig med skrivelse den 7 april 1955
och vilken jämte sagda skrivelse torde få fogas till detta protokoll såsom bilaga,
ger vid handen att LKAB:s gruvinnehav inom Kiirunavaara malmfält
kan antas innehålla närmare 650 milj. ton malm och vid Malmberget c:a 230
milj. ton, d. v. s. de motsvarar vid en genomsnittlig brytning av 13 milj. ton
per år 65 till 70 års brytning. Det förhållandet, att utmålsgränserna nås
långt innan LKAB:s malminnehav definitivt utbrutits, fordrar att — därest
nuvarande form för samarbete skulle bestå — nya överenskommelser träflas
mellan LKAB och staten om brytning av statsmalm vid en tidigare tidpunkt,
för Kirunamalmens del senast om 35—40 år och för Malmbergets efter c:a
30 år. För utnyttjandet av malmtillgången i Luossavaara finnes ett relativt
omgående behov av sådana överenskommelser och för Frej amalmen föreligger
redan överenskommelser om brytning av statsmalm på arrendebasis.

De av utredningsmännen gjorda bedömandena har baserats på förutsättningen
att en amortering skulle kunna äga rum på 50 till 75 å,r eller kortare
lid. De nyss redovisade äganderättsförhållandena till malmen påverkar således
icke utredningsmännens bedömning i frågan om lönsamheten vid en
omedelbar inlösen. Än starkare framträder detta om hänsyn tas även till
den omständigheten att anläggningarna vid malmfälten, även sedan all
LKAB tillhörig malm utbrutits, äger ett bruksvärde för bearbetning av den
staten tillhöriga malmen. Kollegiets farhåga, att inlösensumman skulle vara
för hög med hänsyn till den malm, som nu finnes att bryta i LKAB:s gruvor,
synes mig därför undanröjd.

Jag har sålunda — även med hänsynstagande till deri omständigheten att
en avsevärd del av återstående malmtillgångar redan nu tillhör staten
kommit till uppfattningen, att det ersättningsbelopp varom nu kan bli fråga
ur ekonomisk synvinkel för statens vidkommande kan betraktas som ett
godtagbart vederlag för de värden staten skulle övertaga, därest inlösen nu
äger rum. Däremot ställer sig frågan om vederlagets förhållande till ersättningsbeloppet
annorlunda beträffande en inlösen längre fram i tiden.

Utredningsmännen anser del icke osannolikt att ersättningsbeloppet vid
kommande inlösentillfällen kommer att bli högre än nu. De fäster även
uppmärksamheten på substansminskningen i fyndigheterna, varigenom ett
senare förvärv från statens sida jämfört med ett förvärv nu innebär att icke
obetydliga kvantiteter av de lättast tillgängliga malmtillgångarna kommer att
ha utbrutits. De anser därför att en inlösen, därest den skall ske, bör företas
vid nu instundande tillfälle. Om härutöver hänsyn tages till det förhållandet
att LKAB:s eget gruvinnehav cj motsvarar en brytningsperiod om
mer än 65—70 år, blir det än angelägnare alt — om staten skall inlösa
stamaktierna — detta sker redan vid nu stundande tillfälle. Ett ytterligare

10

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

uppskjutande därav något eller några decennier skulle — vid oförändrade
regler för lösensummans beräknande liksom även vid ett accepterande av
de från TGO:s sida föreslagna bestämmelserna — kunna leda till att inlösensumman
icke skulle kunna amorteras medelst avkastningen från de
LKAB tillhöriga malmtillgångarna. Ur den synpunkten ansluter jag mig
till kommerskollegiets uppfattning, att det synes ofrånkomligt att 1927 års
avtal snarast bringas att upphöra.

Även för bedömandet av frågan, hur vid ett eventuellt fortsatt samarbete
mellan TGO och staten bestämmelserna om en framtida inlösen bör utformas,
får frågan om nuvarande äganderättsförhållanden till gruvtillgångarna
en avgörande betydelse. I sitt förslag till nytt avtal anför TGO i fråga
om en eventuell substansminskningsklausul följande. »Det kan ifrågasättas,
huruvida man vid en dylik fixering av lösensumman även bör beakta substansminskningen
i gruvorna. Med den betydande osäkerhet, som ännu så
länge måste vidlåda uppskattningarna av den totala storleken av LKAB:s
malmtillgångar, blir emellertid en beräkning av substansminskningens inverkan
ytterst vansklig. Det är vidare uppenbart, att med eu nu förutsedd
utnyttjningstid för gruvorna av åtminstone 200 år det kommer att dröja
mycket länge innan frågan om den återstående malmreservens storlek över
huvud taget kommer att nämnvärt påverka värdet av TGO:s aktier i LKAB.
När den tidpunkt närmar sig, då en dylik påverkan blir att räkna med, torde
väsentligt noggrannare uppskattningar föreligga beträffande malmreserven
än vad som nu är tekniskt möjligt att åstadkomma. Det synes oss därför
naturligast, att man nu överlämnar åt parterna att i ett sådant läge överenskomma
om det sätt, varpå substansminskningen då lämpligen skall beaktas.
I alla händelser torde staten, genom sin inlösningsrätt och sin redan
i nuvarande avtal tillförsäkrade rättighet att själv anställa undersökningar
rörande LKABrs malmreserver, vara skyddad för ekonomiska risker i detta
avseende.» Som framgått av det föregående är de malmtillgångar, som ägs
av LKAB, relativt överskådliga och räcker ej ens 100 år vid den förutsedda
brytningen. TGO synes här ha resonerat som om samtliga malmtillgångar i
området vore att hänföra till LKAB:s malmreserver, vilket synes förvånansvärt.
De angivna förhållandena gör det fullt klart att substansminskningsfrågan
— långt från att kunna skjutas mot en avlägsen framtid — är aktuell
redan i dag och att den hänsyn, som togs till denna fråga i mitt förhandlingsbud
till TGO, snarast var otillräcklig.

Följande torde även böra beaktas vid bedömningen av tidpunkten för inlösen
och villkoren för ett fortsatt samarbete. Vid de förhandlingar, som
— under förutsättning av fortsatt samarbete enligt nu gällande avtal eller enligt
TGO:s förslag — senast om några decennier blir nödvändiga för att
träffa överenskommelse om de villkor på vilka LKAB skall äga "bryta den
malm, som tillhör staten, blir statens ställning starkt försvagad, då avkastningsvärdet
på stamaktierna icke längre kan antas motsvara ersättningsbeloppet.
Alternativet till en då ur ekonomisk synvinkel icke längre lönsam
inlösen blir en överenskommelse om LIvAB:s brytning av statens malm på

Statsutskottets utlåtande nr 1;H år 1955

IL

arrendebasis. Det torde vara obestridligt att LKAB i ett dylikt läge kommer
att äga större möjlighet än staten att påverka arrendevillkoren. Staten skulle
nämligen, då den med hänsyn till gruvdriftens fortbestånd ej kan förvägra
LKAB att utnyttja även statens malm, icke med full styrka kunna hävda i
och för sig rimliga anspråk på arrendeersättning, därest LKAB skulle motsätta
sig detta.

Sociala motiv. I fråga om de sociala motiv, som talar för eu statlig inlösen
eller ett större statligt inflytande över företagets skötsel, har i betänkandet
en närmare redovisning lämnats.

Sålunda har framhållits, att malmtillgångarna en gång i framtiden kommer
att sina och att verksamheten i Kiruna och Malmberget är helt avhängig
av gruvdriften. Större förändringar i förutsättningarna för dess upprätthållande
skulle skapa stora problem för gruvsamhällena och därmed även
för det allmänna. En kraftig nedgång i brytningen på längre sikt eller eu
successiv nedgång i densamma i riktning mot dess totala nedläggande skulle
nödvändiggöra stora statliga insatser för överförande av befolkningen till
andra verksamhetsgrenar och andra delar av landet. Det synes därför utredningsmännen
kunna vara rimligt att småningom låta en del av de likvida
värden, som erhålles genom utnyttjande av dessa naturrikedomar,
reserveras för att möta sådana eventualiteter.

I Norrbotten finnes även andra staten helt tillhöriga gruvfyndigheter med
malmtillgångar som uppskattas till över 300 milj. ton. Utredningsmännen
menar, att det kan vara lämpligt att vid en relativt tidig tidpunkt påbörja
brytningen även vid dessa fyndigheter i syfte att utdryga livslängden hos
malmkropparna i Malmberget och Kiirunavaara. Detta kan bli aktuellt redan
innan något sådant från LKAB:s ekonomiska synpunkter ler sig motiverat.

Skulle en längre period av dåliga konjunkturer inträda för gruvdriften
uppkommer i dessa från landet i övrigt avskilda befolkningsområden speciella
problem från sysselsättningssynpunkt och från sociala synpunkter.
Utredningsmännen anser att staten även med hänsyn härtill bör ha en sådan
bestämmanderätt över bolaget, att den har möjlighet att vidtaga de ekonomiska
dispositioner och de åtgärder i fråga om brytning in. in., som från
dessa synpunkter ter sig önskvärda.

I stora drag kan jag ansluta mig till dessa tankegångar. Vissa av dem har
emellertid i remissyttrandena berörts på ett sätt, som påkallar eu kommentar
från min sida.

De motiv för inlösen, som sammanhänger med det förhållandet, att gruvdriften
en gång kommer att upphöra, får givetvis ökad tyngd i den mån det
kan befaras att detta kan komma att ske inom eu icke alltför avlägsen framtid.
Utredningsmännen har i detta avseende ansett sig böra räkna med att
svårigheter för den fortsatta driften kan komma att uppträda efter eu tidpunkt
om ca 100 år. TGO uppger att man på goda grunder inom LKAB:s
ledning uppskattat gruvornas utnyttjningstid till åtminstone 200 år. Bakom

12

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

dessa olika uttalanden ligger icke skiljaktiga meningar om storleken av de
befintliga malmtillgångarna. Förhållandet synes vara, att experterna i dag
år osäkra om de ekonomiskt-tekniska förutsättningarna för en brytning på
större djup än 1 000 meter under nuvarande brytningsnivå. För det bedömande,
som här kommer i fråga, synes ej erforderligt att göra ett preciserat
sannolikhetsantagande om hur länge tekniskt-ekonomiska förutsättningar
kommer att finnas för en fortsatt brytning.

Anses det vara en staten påkommande uppgift att i tid sörja för att stora
sociala vådor i samband med gruvdriftens upphörande i dessa från landet
i övrigt avskilda samhällen icke uppkommer, bör staten i sin planering räkna
med den tidpunkt, då ett sådant upphörande tidigast kan bli aktuellt.
Ur den synpunkten synes icke utredningsmännens val av brytningstid för
kort tilltagen. Jag anser, att man därvid även bör ägna uppmärksamhet
åt efterfrågesidan. Även om förändringarna inom den tunga metallurgin går
relativt långsamt, är det vanskligt att spå något om förhållandena efter
100 år.

Enligt mitt förmenande har man så begränsade möjligheter att göra sig
föreställningar om hur förhållandena i dessa hänseenden kan gestalta sig,
att staten vid bedömningen om tidpunkten för en inlösen bör ta i betraktande
att redan då en ur gruvsamhällenas synpunkt icke önskvärd utveckling
kan inträda. Skulle så bli fallet måste långt dessförinnan vittgående
dispositioner vidtas för att möjliggöra önskvärda omställningar och omflyttningar.

Man kan hävda — och det har också framskymtat i vissa yttranden över
betänkandet — att även i så fall de åsyftade händelserna ligger så långt
fram i tiden, att de knappast i dag kan utgöra ett motiv för eu inlösen från
statens sida. Därvid synes dock följande omständigheter förtjäna att beaktas.

För amortering av ersättningsbeloppet har utredningsmännen i sina kalkyler
räknat på perioder från under 15 och upp till 75 år. TGO:s försiktigare
bedömning av vinstutsikterna skulle väl snarast innebära, att man realistiskt
ej borde räkna med mindre än 50 å 75 år. Om — för att ta det ogynnsamma
alternativ, som staten i detta fall måste räkna med — det skulle
visa sig efter några decennier, att utvecklingen kommersiellt eller tekniskt
skulle göra det sannolikt att brytningen efter ytterligare 50—60 år skulle få
upphöra eller nedskäras till en bråkdel av dess nuvarande omfattning, kur
skulle då statens möjligheter till inlösen på rimliga villkor se ut? Enligt
TGO:s förslag skulle inlösensumman vara densamma räknat i 1957 års penningvärde.
Möjligheterna att då under en femtioårsperiod amortera densamma
måste av följande skäl bli avsevärt sämre än nu. Företaget genomgår för
närvarande en rationaliseringsprocedur och brytningskostnaderna är ännu
så länge låga. Vidare blir den femtioårsperiod, varunder amortering i så fall
skulle ske, en period med begynnande svårigheter för brytningen eller försäljningen
och en period då samtidigt omfattande ekonomiska och andra
dispositioner kommer att erfordras för den nödvändiga omställningen.

Statsutskottets utlåtande nr 15i år 1955

13

Jag har valt detta exempel — icke för att jag anser en sådan utveckling
sannolikare än någon annan —• utan för att åskådliggöra, att en inlösen
från dessa synpunkter bör företas i god tid. Staten bör kunna räkna med
att under åtminstone en femtioårsperiod icke behöva reservera en större
del av vinstmedlen för att lösa de slutliga omställningsproblemen och att
under samma tid icke behöva riskera en successiv nedgång av brytningen
och försäljningen och därmed minskade amorteringsmöjligheter.

Utredningsmännen har som ovan nämnts andragit andra förhållanden,
som inom betydligt kortare tidrymder kan aktualisera en aktivare insats
från det allmännas sida i fråga om förvaltningen och skötseln av LKAB.
Detta gäller bl. a. de insatser, vilka till gruvsamhällenas stöd kan aktualiseras
i samband med en inträdande kraftigare lågkonjunktur. TGO anför i
sitt yttrande i detta sammanhang, att man inom TGO uppsamlat en konjunkturreserv,
vilken för närvarande uppgår till ca 250 milj. kronor, och
att man genom planmässiga åtgärder för att trygga sysselsättningen alltsedan
1930-talets kris kunnat undvika permitteringar och detta i allt väsentligt
t. o. m. vid tiden omkring krigsslutet, då praktiskt taget inga malmleveranser
ägde rum under nära ett års tid.

En liknande uppfattning om TGO:s möjligheter att med insats av egna
medel vid lågkonjunktur kunna undvika sociala vådor vid de lappländska
gruvfälten framskymtar även i de yttranden, som avgivits av gruvindustriarbetarförbundets
styrelse och av reservanterna i Kiruna drätselkammare.

Jag har från senare år icke erfarenheter, som skulle föranleda ett annat
omdöme från min sida om bolagets syn på och sätt att behandla de sociala
problemen inom gruvdriften, än deyas som sagt att den enskilde delägarens
syn på företagets ekonomiska och sociala uppgifter närmar sig den,
som företrädes av det allmänna.

Till undvikande av missförstånd vill jag på denna punkt dock framhålla
följande. Enligt de informationer jag erhållit föreligger ej några formella
beslut om inrättande av en konjunkturreserv inom TGO. Icke heller finnes
inom TGO några beslut om alt de likvida medlen inom TGO skall stå till
hela koncernens förfogande. Förefintligheten av likvida medel inom TGO
medför sålunda i och för sig icke, att man med säkerhet kan räkna med
att de skulle stå till förfogande för LKAB eller att man skulle kunna kräva,
att de ställdes till LKAB:s förfogande för att undvika sysselsättningssvårigheter.
När den av TGO åberopade sysselsättningskrisen inträdde i
samband med det senaste krigsslutet erhöll LKAB av staten ett läntefritt
lån för att i förskott kunna bryta gråberg. Av sysselsättningspolitiska
skäl igångsattes sålunda ett arbete, som från företagsekonomiska
synpunkter ej var motiverat förrän åtskilliga år senare. Det ansågs då icke
möjligt eller lämpligt att härför använda bolagets egna medel eller medel
på ett eller annat sätt upplånade i marknaden. Anledningen var att detta
genom räntebelastningen skulle leda till en minskad vinst i framtiden och
därmed till minskad utdelning till TGO. Staten fick sålunda ensam påtaga
sig den prestation, som här krävdes. Det är icke min avsikt att med

14

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

detta exempel söka rikta en kritik mot TGO; det var ur företagets synpunkt
naturligt att betrakta saken pa detta sätt och det framgår också av
propositionen (prop. 1945: 138 s. 6 ff) i ärendet, att frågan betraktades på
samma sätt av den föredragande departementschefen. Men det belyser den
begränsning i fråga om användningsmöjligheterna, som naturligen vidlåder
en i en enskild koncern uppsamlad reserv, och den vidare roll, som staten
i ett fall som detta skulle kunna tilldela en motsvarande reserv. Skulle
TGO numera vara villigt att exempelvis garantera att redan befintliga fonder
inom TGO ställdes till förfogande för de användningsområden, som
framgår av det föregående, eller att låta uppbygga nya fonder inom LKAB
lör sådana ändamål, skulle detta innebära, att nuvarande avtal på ett väsentligt
område finge ändras i den riktning, som jag på andra vägar med
mitt bud till TGO-ledningen eftersträvat.

Övriga synpunkter. Som ett praktiskt skäl, som skulle tala mot en inlösen,
har vissa remissinstanser anfört det förhållandet, att en statlig äganderätt
till LKAB under vissa utrikespolitiska och handelspolitiska förhållanden
skulle kunna utgöra en belastning för den svenska staten. Jag har
icke funnit någon anledning att frångå den bedömning, som härom gjordes
i 1945 års proposition i frågan om statlig inlösen. I denna uttalades att erfarenheterna
från krigsåren och de antaganden som kunde göras om framtiden
icke gav stöd för uppfattningen att formen av enskilt företag med
ledningen i väsentliga hänseenden lagd i de enskilda delägarnas hand kunde
bli av nämnvärt gagn vid våra ekonomiska eller politiska uppgörelser
med utlandet. Bedömningen byggde på erfarenheterna under kriget, medan
dessa ännu va,r alldeles färska. Vad som i detta avseende förekommit
efter kriget ger ännu mindre belägg för dylika farhågor. Anledning finns
därför ej att tillmäta frågan om äganderätten någon större betydelse i dessa
hänseenden.

Ett annat skäl, som från flera håll anförts mot en statlig inlösen, liksom
mot den punkt i det förhandlingsbud jag överlämnat till TGO, där det krävs
att koncernförhållandet skall upplösas, har varit att ett upplösande av den
nuvarande förvaltningsformen ur praktisk-ekonomisk synpunkt skulle vara
till en betydande nackdel för vårt land. Det torde ha framgått av den föregående
redovisningen för ärendets behandling, att jag ansett att ett bibehållande
av samarbetet mellan de två största malmbolagen i Sverige medför
vissa fördelar. Jag har utgått från att man, därest en form kunde finnas,
\arigenom
godosågs, genom olika avtal om samarbete mellan TGO och LKAB skulle
kunna bevara det väsentliga av de fördelar som den nuvarande formen
for samarbete medför. Men jag har ansett det ofrånkomligt, att LKAB måste
ges en självständigare ställning gentemot TGO än vad hittills varit fallet.

Utan att därmed avse att rikta någon kritik mot de grenar av koncernförvaltningen,
som är gemensamma för LKAB och TGO, har jag ansett
det självklart, att det ökade inflytande över LKAB:s skötsel, som bör

Statsutskottets utlåtande nr 15b år 1955

15

tillkomma huvuddelägaren staten, icke rimligen låter sig förverkliga utan
att LKAB själv dels besitter en stab av forskare, planerare och försäljningsexperter,
som med direkt ansvar gentemot statens representanter i
bolagsstyrelsen kan tillhandahålla dem önskade informationer och förslag,
dels ock kan föra en självständig försäljningspolitik, även om genom samarbetsavtal
en koordinering äger rum med TGO:s försäljningspolitik.

Den kostnadsökning, detta sannolikt skulle komma att medföra, torde
få betraktas som ganska liten och väl värd att bära för att kunna nå
de allmänna syften, som legat bakom önskemålet från statens sida om en
förändring i bestående förhållanden. Det må ock framhållas, då kostnadssynpunkten
av vissa remissinstanser framdragits, att de ökade kostnader,
som skulle uppstå vid ett upplösande av koncernförhållandet, i vart fall
för LKAB:s del blir relativt måttliga. Den helt övervägande delen av koncernens
malmleveranser faller nämligen på LKAB och kostnaderna för den
centrala administrationen fördelas för närvarande i stora drag i proportion
till malmleveranserna från LKAB och TGO. Förhållandet blir givetvis ett
annat för TGO.

Av kommerskollegium har vidare framhållits, att även om staten och
TGO skulle komma överens om att driva en gemensam försäljningspolitik,
detta icke är detsamma som en gemensam försäljning. En dylik måste för
att kunna bedrivas rationellt nära samordnas med driften, t. ex. i fråga om
brytningens inriktning på olika malmkvaliteter, malmens anrikning och
dess behandling i övrigt. Vid gemensam försäljning kan hänsyn också tas
till bl. a. de olika malmernas kemiska sammansättning och kundernas önskemål
i olika situationer.

Att fördelar kan nås vid en gemensam försäljning, som icke helt får sin
motsvarighet vid avtal om en gemensam försäljningspolitik, torde vara
ovedersägligt. Dock kan en gemensam försäljningspolitik också omfatta
delar av vad nyss angivits naturligt falla inom ramen för en gemensam
försäljning, därest båda parter skulle finna detta med sitt ekonomiska intresse
förenligt. Vad gäller LKAB :s gruvtillgångar inklusive de i Koskullskulle,
innehåller de kvaliteter av en mångfald skiftande slag. I och för
sig kan därför ej tvekan råda om att inom detta företag förutsättningar
finns — i ungefär samma utsträckning som i dag inom hela koncernen —
att erbjuda kunderna för försäljningsresultatet gynnsamma kombinationer
av olika malmkvaliteter. Även i detta avseende torde behovet av samarbete
vara större för TGO än för LKAB.

Några remissinstanser, däribland kommerskollegium och länsstyrelsen i
Norrbottens län, har ifrågasatt att beslut om tillsägelse om inlösen skulle
skjutas ytterligare ett år, under förutsättning att staten med TGO kunde
träffa överenskommelse härom.

Ett av skälen härtill har varit, alt man då skulle erhålla tid för ytterligare
undersökning, huruvida de nuvarande äganderättsförhållandena i fråga
om malmtillgångarna påverkar bedömningen av om ersättningsbeloppet är

16

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

att betrakta som godtagbart. Efter de undersökningar, som nu genomförts
och för vars resultat jag i det föregående redovisat, synes ett uppskov av
denna anledning ej erforderligt.

Kommerskollegium har vidare ifrågasatt att — därest det skulle visa sig
att inlösensumman vore för hög med hänsyn till den malm som finnes att
bryta i LKAB:s gruvor — förhandlingar skulle upptas utan att inlösen sker
i syfte att finna en väg som ur TGO:s och allmän synpunkt vore framkomlig-
Enligt kollegiets mening borde TGO ha intresse av en sådan förhandling
sedan det klargjorts att vid ett bibehållande av nuvarande avtal TGO:s
utbyte av- gruvorna blir allt mindre ju närmare utmålsgränserna brytningen
kommer

Som av det föregående framgått är icke inlösensumman för hög med hänsyn
till de malmtillgångar, som äges av LKAB. Jag vill emellertid till detta
foga den kommentaren att det ingalunda synes mig självklart, att det i detta
läge skulle vara den enskilde delägaren, som liade det största intresset
att frångå nuvarande avtal. Det förefaller mig — även om man som kollegiet
intar ståndpunkten att inlösenrätten närmast bör brukas i syfte att skapa
en plattform för förnyade förhandlingar med TGO — som om statens ställning
i sådana förhandlingar blir bättre, om de föregåtts av en tillsägelse om
inlösen.

Andra skäl för ett uppskov med tillsägelse om inlösen har varit — och
det är närmast länsstyrelsen i Norrbottens län samt malmkommunerna,
som gjort sig till tolk härför — att utredningen ej tagit upp till behandiing
och ej gjort några uttalanden om de konsekvenser för den kommunala
beskattningen in. in., som kunde följa med en statlig inlösen av stamaktierna.
Även här har kompletterande utredningar ifrågasatts. Jag vill härtill
säga, att avsikten icke varit att utredningsmännen nu skulle ta upp dessa
frågor till behandling. För det fall att samarbetet med TGO skulle bibehållas
i ungefär nuvarande form, finns icke anledning att i detta sammanhang
inga pa dessa frågor. Endast om inlösen sker eller avgörande förändringar
i nu gällande avtal kommer i fråga får dylika spörsmål aktualitet.
Jag Ear därför betraktat det som naturligt att eventuella problem i detta
sammanhang upptas till behandling vid de utredningar som påkallas, först
sedan statsmakterna definitivt tagit ställning till frågan om inlösen.

Sättet för betalningen. I fråga om valet av betalningssätt gäller, att staten,
därest den gör tillsägelse om inlösen, också senast den 30 september 1955
skall meddela TGO enligt vilket av de i 1927 års avtal angivna alternativen
betalning kommer att erläggas. De tre alternativen är att lösensumman erlägges 1.

kontant å inlösningsdagen; dock med rätt för staten att dröja med erläggande
av lösensumman eller någon del därav intill den 30 september
nästföljande år, mot skyldighet för staten att meddela TGO dagen för inbetalningen
en månad förut samt att erlägga fyra procent ränta å det resterande
beloppet från inlösningsdagen till dess betalning sker;

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

17

2. med en femtedel å inlösningsdagen samt en femtedel jämte upplupna
räntor den 30 september ett vart av de fyra närmast följande åren; och skall
oguldna delar av lösensumman från inlösningsdagen förräntas efter fyra
procent om året till och med den 30 september nästföljande år samt därefter
med sex procent om året;

3. med en tiondel å inlösningsdagen samt en tiondel jämte upplupna räntor
den 30 september ett vart av de nio närmast följande åren; och skall
oguldna delar av lösensumman förräntas på sätt nyss under 2. sagts.

Vid en kontantbetalning inträder främst genom den ökade likviditeten i
bankerna risker för försämrad balans i samhällsekonomien, om utbetalningen
sker i ett konjunkturläge liknande det som nu råder. Utredningsmännen
har visserligen ansett, att de icke önskvärda verkningarna av en kontantinlösen
skall kunna neutraliseras med gängse finans- och penningpolitiska
medel. De har emellertid icke givit bestämt förord för någotdera av betalningsalternativen
utan förordat att Kungl. Maj :t måtte hemställa om riksdagens
bemyndigande att senare efter hörande av bankofullmäktige och
riksgäldsfullmäktige få bestämma sättet för ersättningsbeloppets erläggande.

Även flertalet remissinstanser har understrukit de risker för inflationistiska
verkningar som föreligger vid en kontantinlösen. I vissa yttranden har
man därför ifrågasatt ytterligare utredningar i denna fråga innan definitiv
ståndpunkt tas till sättet för ersättningsbeloppets erläggande. Fullmäktige
i riksbanken anser att de eventuella samhällsekonomiska verkningarna bör
ytterligare prövas innan staten binder sig för det ena eller andra alternativet.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har vid sin prövning av de föreliggande
riskerna och möjligheterna för statsmakterna att genomföra de åtgärder,
som kan bli nödvändiga för att neutralisera de inflationsdrivande verkningarna
av en kontantinlösen, kommit till slutsatsen, att staten bör undvika
alternativet med engångsbetalning av ersättningsbeloppet. Fullmäktige
ger i princip förord för alternativet med uppdelning på tio år av betalningen.

Jag är liksom utredningsmännen och remissinstanserna medveten om att
en kontantbetalning kan skapa rubbningar på penning- och kapitalmarknaden,
som icke är önskvärda och vars neutraliserande kan erfordra användandet
av penning- och finanspolitiska medel av relativt genomgripande
art. I och för sig torde åtgärder kunna vidtagas som medför en önskad neutralisering.
Mycket beror därvid på det ekonomiska läget vid tidpunkten för
en inlösen. Då staten måste träffa sitt val av betalningssätt två år innan
inlösen äger rum, är det emellertid icke möjligt att vid bestämmandet av
betalningssättet veta något bestämt om det ekonomiska läget vid tiden för
inlösen. Det kan därför finnas skäl att följa den linje, som fullmäktige i
riksgäldskontoret förordat, även om statens räntebörda härigenom ökar under
de tio åren. Ökningen i räntekostnaden blir under perioden ca 70 milj.
kronor, därest man som alternativ räknar med alt staten vid kontantbetalning
skulle kunnat upplåna beloppet till 4 procent ränta. Att märka är, att
om tioårsalternativet väljes, några större bekymmer för rubbningar på penning-
och kapitalmarknaden ej behöver befaras. Så länge nuvarande kon 2

Ilihang till riksdagens protokoll 19.r>.r>. G samt. .Yr 154—155

18

Statsutskottets utlåtande nr 15b år 1955

junkturläge består skulle de årliga utbetalningarna till TGO inte bli särskilt
mycket större än detta bolags andel i vinsten enligt nu gällande avtal. Skulle
en konjunkturförsämring med lägre vinstmöjlighet uppkomma under avbetalningsperioden,
skulle detta å andra sidan innebära att några inflationsrisker
ej längre skulle föreligga i samband med inlösensummans utbetalande.
Emellertid anser jag — bl. a. med hänsyn till att man jämväl bör beakta
statens övriga kapitalbehov vid den för inlösen aktuella tidpunkten —•
att vissa ytterligare undersökningar bör verkställas innan bestämt beslut fattas
om sättet för betalningen. Jag vill därför ansluta mig till utredningsmännens
och bankofullmäktiges förslag att — vid framläggandet av proposition
om att staten skall giva tillsägelse om inlösen — Kungl. Maj :t samtidigt
hemställer om riksdagens bemyndigande att senare få bestämma sättet
för ersättningsbeloppets erläggande. Jag förutsätter därvid, att innan beslut
fattas förnyade yttranden i frågan inhämtas från bankofullmäktige och
riksgäldsf ullmäktige.

Då i den offentliga debatten kring spörsmålet om statens inlösen av stamaktierna
i LKAB även frågan om det skatterättsliga läge, som uppkommer
för TGO vid en eventuell inlösen, varit föremål för olika uppfattningar, vill
jag härom framhålla följande. Någon tvekan kan inte råda om att de av
TGO innehavda aktierna i LKAB har karaktär av s. k. organisationsaktier.
Härav följer att den framkomna vinsten skall beskattas i den mån reglerna
för beskattning av realisationsvinst föranleder därtill. Då aktierna i fråga
innehafts mer än fem år, blir resultatet i detta fall att den framkomna vinsten
blir skattefri. Utslag av regeringsrätten bekräftar riktigheten av denna
uppfattning.

LKAB.s framtida förvaltning m. m. Jag har icke — innan statsmakterna
fattat definitivt beslut i inlösenfrågan — ansett mig böra framlägga mer
preciserade förslag om den framtida förvaltningen av de norrrländska malmfälten.
Om detta och andra härmed sammanhängande spörsmål har jag
avsett att föreslå utredning så snart definitivt beslut i huvudfrågan föreligger,
för att i den mån frågornas art så påfordrar hemställa till Kungl.
Maj:t att vid en kommande riksdag framlägga erforderliga förslag. Jag vill
dock redan nu säga, att jag finner det naturligt att LKAB även efter en inlösen
skall drivas i aktiebolagsform. Det torde också vara lämpligt att undersöka,
under vilka förutsättningar — därest ett fortsatt samarbete med
TGO ej befinnes möjligt — enskilt och kommunalt kapital skall kunna beredas
tillfälle att ingå i företaget.

Enligt 1927 års avtal äger de statliga styrelserepresentanterna i LKAB påfordra
att LKAB begär att få inlösa viss del av det fartygstonnage som tillhör
TGO. Skulle beslut träffas om inlösen av stamaktierna, torde denna
fråga få upptas till närmare övervägande av statsrepresentanterna i LKAB:s
styrelse. Vid en inlösen av fartygstonnage från LKAB:s sida kan härför erforderliga
medel tillskjutas ur företagets egna tillgångar.

Statsutskottets utlåtande nr 15i år 1955 19

Sammanfattning. Statsmakterna har tidigare vid ett flertal tillfällen och
senast i samband med denna frågas behandling under 1945 års riksdag uttalat,
att staten helt borde övertaga äganderätten till ifrågavarande norrbottniska
malmfält, så snart detta kunde ske på rimliga villkor. Statens dominerande
ekonomiska intresse i gruvrörelsen och dess ansvar för utvecklingen
i gruvsamhällena gör det naturligt att staten — så länge inlösen
ej skett — äger ett avgörande inflytande på LKABrs bolagsstämma och i
dess styrelse. Kontakter från statens sida med TGO i syfte att undersöka
om överenskommelse kunde träffas om sådana förändringar i nu gällande
avtal, som kunde erfordras härför, har icke lett till positivt resultat. Efter
de ytterligare undersökningar, som nu gjorts i fråga om äganderättsförhållandena
till malmtillgångarna i de berörda malmfälten, står det vidare klart
att vid fortsatt samarbete såväl inlösenbestämmelserna som vinstfördelningsbestämmelserna
skulle behöva överses. Det är mot denna bakgrund som
frågan om inlösen måste övervägas. De bedömningar, som kan göras rörande
de framtida avsättningsmöjligheterna för LKAB-malmerna och rörande
möjligheterna att efter en inlösen amortera och förränta ersättningsbeloppet
med den del av LKAB:s vinst, som, därest inlösen ej skulle ske, skulle
tillfalla TGO, visar att en inlösen kan ske på för staten godtagbara villkor.
Ej heller har i övrigt omständigheter framkommit, som i det föreliggande
läget med fog kan andras mot ett förvärv från statens sida av stamaktierna
i LKAB.

Jag finner mig av anförda skäl böra förorda, att Kungl. Maj :t utverkar
riksdagens bemyndigande att senast den 30 september 1955 göra för staten
bindande tillsägelse om inlösen av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB i enlighet
med föreskrifterna i gällande malmavtal. Jag vill understryka, att ett
sådant bemyndigande enligt min mening icke bör utesluta, att — om intresse
från TGO:s sida föreligger för fortsatta förhandlingar — sådana upptages.
Skulle de leda till ett godtagbart resultat, bör tillsägelsen under förbehåll
av riksdagens senare godkännande kunna återtas. Grunden för nya
förhandlingar bör dock utgöra ett accepterande av statens önskemål att som
den störste intressenten i LKAB och den för utvecklingen i malmsamhällena
i sista hand ansvarige erhålla det avgörande inflytandet på bolagsstämman
och i styrelsen. Vid sådana nya förhandlingar måste därutöver — med
beaktande av vad som numera ytterligare framkommit beträffande äganderätten
till malmfyndigheterna — för statens del som villkor bl. a. uppställas
att ändrade bestämmelser utformas för vinstfördelning och inlösenrätt.»

Motionerna

I anledning av propositionen har väckts följande motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna I: 525 av herr Nyström och II: 652 av herr
Gavelin, i vilka yrkats, att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr
192, och under förutsättning att definitiv ställning tagits för inlösen, måtte

20

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t förutsätter att vid de
utredningar och underhandlingar som blir påkallade vid statens inlösen av
malmfältens gruvor särskilt beaktas punkterna 1), 2) och 3) som återfinnes
i malmfältskommunernas yttranden;

dels de likalydande motionerna I: 533 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 657
av herr Hjalmarson m. fl., i vilka yrkats, a) att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära att Kungl. Maj :t av TGO söker utverka medgivande
att datum för tillsägelse om inlösen av stamaktier i LKAB måtte
få förskjutas till senast den 31 december 1955, b) att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t omgående låter upptaga
fria och förutsättningslösa förhandlingar med företrädare för TGO i syfte
att på grundval av nu gällande malmavtal nå de förändringar i eller tillägg
till avtalet, vilka med hänsyn till substansminskning, framtida arrendeförhållande
eller till eljest föreliggande omständigheter kan anses motiverade,
c) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 192;

dels ock de likalydande motionerna I: 532 av herr Ohlon m. fl. och II: 658 av
herr Ohlin m. fl., i vilka yrkats dels att vederbörande utskott vid en inledande
behandling av propositionen nr 192 undersöker möjligheterna av en förflyttning
av senaste datum för tillsägelse om inlösen av stamaktierna i LKAB
till den 31 december 1955 och, om utsikter till överenskommelse föreligger,
föreslår riksdagen att hemställa att Kungl. Maj:t utan dröjsmål träffar avtal
om en sådan förflyttning, dels att utskottet måtte föreslå riksdagen att
uppskjuta behandlingen av propositionen till höstsessionen och därvid uttala
att Kungl. Maj :t under mellantiden bör upptaga förhandlingar om en
ändring och förlängning av nu gällande avtal samt därefter för höstsessionen
framlägger de förslag som därvid kan föranledas, samt dels att riksdagen,
om definitiv ställning till propositionen nr 192 skall tagas redan under
vårsessionen, beslutar avslå denna proposition.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande yrkanden får utskottet hänvisa
till motionerna I: 525, I: 533 och 11:658.

Utskottet

Såsom i förevarande proposition erinras äger staten jämlikt gällande avtal
rätt att den 30 september 1957 inlösa de Trafikaktiebolaget Grängesberg
—Oxelösund (TGO) tillhöriga stamaktierna i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag (LKAB). En förutsättning härför är alt staten därom gör bindande
tillsägelse hos TGO senast den 30 september 1955. I propositionen
föreslås, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att göra för staten bindande
dylik tillsägelse.

Motsvarande spörsmål har varit aktuellt vid tidigare tillfällen. Efter ingående
av nu gällande avtal av år 1927 var detta första gången fallet för
tio år sedan, alltså år 1945. Vid detta tillfälle ansågs emellertid tillsägelse
om inlösen ej böra ske med hänsyn till att lösensumman framstod som
onormalt hög på längre sikt. Riksdagen anslöt sig vid frågans behandling

Statsutskottets utlåtande nr Idb år 1955

21

till den uppfattningen, att malmrikedomarna i de norrbottniska malmfälten
av olika anledningar ansetts inta en sådan särställning, att man oberoende
av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar kunnat förorda deras
överförande i samhällets ägo samt att en sådan överföring borde äga rum
så snart detta kunde ske på rimliga villkor.

När frågan nu åter tagits upp har detta skett bl. a. med utgångspunkt
från att staten — så länge inlösen ej skett — ansetts böra, i motsats till
vad f. n. är fallet, tillförsäkras ett avgörande inflytande på LKAB:s bolagsstämma
och i dess styrelse. Då gjorda undersökningar om förändring av
gällande avtal i detta syfte ej lett till positivt resultat och då vid fortsatt
samarbete såväl inlösen- som vinstfördelningsbestämmelserna ansetts behöva
överses, har frågan om inlösen upptagits till övervägande. Departementschefen
bar härvid ansett några omständigheter inte ha efter år 1945
tillkommit, som skulle motivera en omprövning av den i det föregående
återgivna principiella inställningen från statsmakternas sida; då frågan om
inlösen nu åter blivit aktuell, borde det därför enligt departementschefen
allenast undersökas, huruvida nuvarande villkor för inlösen kan anses för
staten rimliga. Då en inlösen nu befunnits kunna ske på för staten godtagbara
villkor, har Kungl. Maj:t begärt bemyndigande att göra tillsägelse om
inlösen. Enligt vad departementschefen anfört har emellertid ett dylikt bemyndigande
förutsatts ej skola utesluta fortsatta förhandlingar mellan staten
och TGO, och tillsägelsen skulle i så fall, om förhandlingarna leder till
godtagbart resultat, kunna under förbehåll av riksdagens senare godkännande
återtas. Förutom förslaget om inlösen avser propositionen att bemyndigande
skulle lämnas Kungl. Maj:t att senare få bestämma sättet för ersättningsbeloppets
erläggande.

I samband med sin behandling av den föreliggande frågan har utskottet
lämnat företräde åt de i ärendet tillkallade utredningsmännen, verkställande
direktören i TGO och LKAB samt landshövdingen i Norrbottens län
jämte representanter för malmkommunerna, vilka samtliga beretts tillfälle
att inför utskottet framföra sina synpunkter i ärendet. Härigenom har, i den
mån så befunnits påkallat, ytterligare belysning av den föreliggande frågan
erhållits.

I de likalydande motionerna 1:532 och 11:658 samt 1:533 och 11:657
framföres den uppfattningen att definitiv ståndpunkt till den föreliggande
frågan inte bör tagas nu utan uppskjutas till höstsessionen innevarande år.
I enlighet härmed framställes yrkanden av innebörd, dels att avtalsvägen
skulle åstadkommas en framflyttning av det f. n. bestämda senaste datum
för tillsägelse om inlösen, nämligen från den 30 september till den 31 december
1955, dels att förhandlingar skulle upptagas om de ändringar i nu
gällande avtal som kan anses påkallade. Dessutom yrkas i motionerna
1: 533 och II: 657 avslag på den nu föreliggande propositionen; motsvarande
yrkande framställes även i motionerna I: 532 och II: 658 men är där knutet
till förutsättningen att definitiv ställning till propositionen skall tagas under
vårsessionen.

22

Statsutskottets utlåtande nr 15b år 1955

Enligt utskottets mening föreligger inte tillräckliga skäl för ett uppskov
till liöstsessionen med ett avgörande av den föreliggande frågan. Visserligen
förefinnes, sasom i nämnda motioner framhålles, åtskilliga spörsmål
i samband med inlösningsfrågan, vilka kräver närmare undersökningar och
mera ingående överväganden än som varit möjligt att åstadkomma inom
ramen för den nu framlagda propositionen. Detta torde emellertid väsentligen
avse förhållanden som, ehuru i och för sig betydelsefulla, likväl inte
kan anses hindra ett ställningstagande till huvudfrågan i propositionen. Då
såvitt utskottet kan finna något väsentligt inte torde vara att vinna på ett
uppskov med nämnda ställningstagande, anser sig utskottet böra förorda,
att Kungl. Maj :ts förslag upptages till prövning redan nu. I enlighet härmed
avstyrker utskottet de nyssnämnda motionerna.

Utskottet har i sakfrågan funnit sig kunna i allt väsentligt ansluta sig till
de synpunkter som av föredragande departementschefen anförts. Det är
även enligt utskottets mening ett starkt önskemål att staten som den störste
intressenten i LKAB och den för utvecklingen i malmsamhällena i sista hand
ansvarige tillförsäkras ett avgörande inflytande på LKAB:s bolagsstämma
och i dess styrelse. Detta kan ske antingen genom en ändring av gällande
avtal på basis av fortsatt samarbete med TGO eller genom att staten helt
övertager äganderätten till LKAB. Den av departementschefen förda argumenteringen
har övertygat utskottet om att det i nuvarande läge är för vinnande
av nämnda syfte ändamålsenligt, att staten gör tillsägelse om inlösen
av stamaktierna i LKAB per den 30 september 1957. Utskottet vill därför
tillstyrka att bemyndigande av denna innebörd lämnas Kungl. Maj:t i enlighet
med förslaget i propositionen. Härvid vill utskottet emellertid instämma
i departementschefens uttalande om att ett sådant bemyndigande
inte bör utesluta fortsatta förhandlingar med TGO, om intresse härför föreligger
från bolagets sida. Till vad departementschefen i samband härmed anfört
får utskottet uttala sin anslutning.

I motionerna 1:525 och 11:652 erinras om att malmkommunerna tillstyrkt
gruvornas förstatligande men härvid förutsatt, att kommunernas
intressen bl. a. i skattehänseende inte eftersättes eller försämras, att vederbörande
läns- och kommunala myndigheter beredas tillfälle att medverka
vid den kommande verksamhetens utformning samt att övergångstidens svårigheter
beaktas, särskilt med avseende å fortgåendet av malmproduktion
och investeringsverksamhet i planlagd omfattning. Dessa svnpunkter har
starkt understrukits vid ortsrepresentanternas i det föregående omnämnda
uppvaktning inför utskottet. Departementschefen har för sin del ansett att
problem av detta slag bör upptas till behandling först sedan statsmakterna
tagit defintiv ställning till inlösenfrågan. Utskottet kan i och för sig instämma
häri. Med tanke på den stora betydelse, ekonomiskt och i andra
avseenden, som de med malmfälten sammanhängande frågorna har för kommunerna
och länet, vill utskottet framhålla angelägenheten av att vid en
kommande utredning de i nyssnämnda motioner framförda synpunkterna
ägnas en allsidig och ingående uppmärksamhet. Då emellertid utskottet för -

Statsutskottets utlåtande nr 15i år 1955

23

utsätter att Kungl. Maj :t beaktar ifrågavarande spörsmål, anser utskottet
någon särskild skrivelse från riksdagens sida inte påkallad. I den mån
nämnda motioner inte kan anses tillgodosedda genom vad utskottet anfört
bör de därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I fråga om valet av betalningssätt gäller, att staten, därest den gör tillsägelse
om inlösen, också senast den 30 september 1955 skall meddela TGO
enligt vilket av tre i 1927 års avtal angivna alternativ betalning kommer att
erläggas. Departementschefen har ansett att vissa ytterligare undersökningar
bör verkställas innan bestämt beslut fattas om sättet för betalningen.
Han har därför anslutit sig till utredningsmännens och bankofullmäktiges
förslag att riksdagens bemyndigande inhämtas för Kungl. Maj:t att senare
få bestämma sättet för ersättningsbeloppets erläggande. Utskottet har med
beaktande av de skäl departementschefen anfört till stöd för ifrågavarande
förslag funnit sig kunna tillstyrka, att Kungl. Maj :t erhåller det begärda
bemyndigandet. Utskottet vill härvid understryka den av departementschefen
angivna förutsättningen, att innan beslut fattas förnyade yttranden
i frågan skall inhämtas från bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige.

Då vad förevarande proposition i övrigt innehåller inte givit utskottet anledning
till särskilt uttalande hemställer utskottet

A. att riksdagen må avslå de i motionerna I: 532 och II: 658
samt I: 533 och II: 657 framställda yrkandena om vidtagande
av åtgärder i syfte att framflytta senaste datum för tillsägelse
om inlösen av stamaktierna i LKAB till den 31 december
1955 ävensom det i motionerna I: 532 och II: 658 framställda
yrkandet om uppskov med behandlingen av propositionen till
höstsessionen innevarande år;

B. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1: 532 och II: 658 samt I: 533
och II: 657, till den del de icke behandlats under A., bemyndiga
Kungl. Maj :t

1. att göra för staten bindande tillsägelse om inlösen av de
TGO tillhöriga aktierna i LKAB per den 30 september 1957
enligt bestämmelserna i gällande malmavtal,

2. att senare få bestämma sättet för ersättningsbeloppets
erläggande;

C. att motionerna 1: 525 och II: 652, i den mån de ej kan
anses tillgodosedda genom vad utskottet anfört, ej må föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1955

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 155.

24

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

Reservation

av herr Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin, Jacobsson, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg i Skövde, Staxäng, fröken Elmén, herrar Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:

»Såsom i förevarande proposition erinras äger staten jämlikt gällande avtal
rätt att den 30 september 1957 inlösa de Trafikaktiebolaget Grängesberg
—Oxelösund (TGO) tillhöriga stamaktierna i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag (LKAB). En förutsättning härför är att staten därom gör bindande
tillsägelse hos TGO senast den 30 september 1955. I propositionen
föreslås, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att göra för staten bindande
dylik tillsägelse.

Detta slutdatum för tillsägelse om aktieinlösen förutsätter att, därest ej
anstånd med tillsägelsen redan nu skulle kunna utverkas, ställning till propositionsförslaget
tages under pågående vårsession. Utskottet vill framhålla,
att förslaget till sin ekonomiska räckvidd och sina verkningar är så omfattande,
att utskottet finner det otillfredsställande, att riksdagsbehandlingen
skall behöva ske under stor tidsnöd. Sakligt sett hyser f. ö. utskottet den uppfattningen
att, såsom i motionerna I: 532 och II: 658 samt I: 533 och II: 657
framhålles, propositionsförslaget inte erbjuder tillräckligt underlag för ett
ställningstagande i frågan. Såsom av propositionen framgår, erfordras ytterligare
utredning i åtskilliga betydelsefulla hänseenden; utskottet vill i detta
avseende bl. a. peka på konsekvenserna för malmkommunerna — jämför motionerna
I: 525 och II: 652 — samt valet av betalningssätt och därmed sammanhängande
samhällsekonomiska problem.

Anförda omständigheter gör det enligt utskottets bestämda övertygelse
ofrånkomligt att undersöka möjligheterna av ett framflyttande av datuin för
tillsägelse om inlösen. I motionerna I: 532 och II: 658 samt I: 533 och II: 657
förordas såsom slutdag för tillsägelse den 31 december 1955. Utskottet ansluter
sig till detta förslag och tillstyrker fördenskull, att Kungl. Maj :t erhåller
riksdagens bemyndigande att med TGO träffa överenskommelse om
dylik förskjutning av tidpunkten för tillsägelse. Därest sådan överenskommelse
kan ernås, förutsätter utskottet att nya förhandlingar mellan staten
och TGO upptages med beaktande av de synpunkter som redovisats i nämnda
motioner. De resultat, vartill dessa förhandlingar må föranleda, bör därefter
för riksdagen redovisas i en ny proposition till instundande höstsession. Av
det anförda följer, att utskottet avstyrker den nu föreliggande propositionen.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

A. att riksdagen må, i anledning av motionerna 1: 532 och
II: 658 samt I: 533 och II: 657,

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att med TGO träffa överenskommelse
om framflyttning av senaste datum för tillsägelse
om inlösen av stamaktierna i LKAB till den 31 december
1955,

Statsutskottets utlåtande nr 15b år 1955

25

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att, under förutsättning
att under 1. avgiven överenskommelse träffas, Kungl.
Maj :t måtte upptaga nya förhandlingar med TGO med beaktande
av vad utskottet anfört samt för riksdagen vid innevarande
års höstsession framlägga de förslag, till vilka förhållandena
må föranleda;

B. att riksdagen må, med bifall till motionerna 1: 532 och
II: 658 samt I: 533 och II: 657, till den del de icke behandlats
under A., avslå Kungl. Maj :ts i förevarande proposition framlagda
förslag;

C. att motionerna I: 525 och II: 652, i den mån de ej kan
anses tillgodosedda genom vad utskottet anfört, ej må föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

3 liihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 154—155