Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

1

Nr 152

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ombyggnad
av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara till normalspår.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Nils Elowsson m. fl. (I: 266) och den andra inom andra kammaren av
herr Johansson i Kalmar m. fl. (II: 360), har hemställts att riksdagen ville
besluta, att järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara ombygges till normalspår
i samband med ombyggnaden av järnvägen Karlshamn—Karlskrona.
Skulle riksdagen vid prövningen av denna fråga finna att, innan ett
definitivt avgörande träffas, ytterligare utredningar äro erforderliga, hemställes
i andra hand att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära en skyndsam utredning beträffande förutsättningarna för en
ombyggnad av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara till normalspår i
samband med att linjen Karlshamn—Karlskrona blir tagen i bruk för normalspårsdrift.

I motionerna framhålles inledningsvis bl. a. att riksdagens beslut 1953
i anledning av de i flera motioner framförda projekten om breddning av olika
smalspåriga järnvägslinjer i skilda delar av landet torde få anses ha
inneburit, att i princip frågan om breddning av ytterligare smalspåriga
järnvägar utöver linjen Forshem—Lidköping—Håkanstorp med bibanan
Källby—Kinnekleva samt linjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—
Vislanda och Bredåkra—Växjö, varom beslut tidigare träffats, icke skulle
kunna prövas, innan en genom Kungl. Maj :ts föranstaltande upprättad plan
för de fortsatta breddningsarbetena framlagts. Vissa bandelar, vilkas framtida
gestaltning ännu icke varit föremål för definitiv prövning, anses emellertid
stå i ett sådant tekniskt och geografiskt samband med ovannämnda
linjer, att frågan om dessa bandelars ombyggnad till normalspår lämpligen
synes böra lösas redan i samband med nu pågående smalspårsombyggnader.
En sådan handel vore linjen (Karlskrona)—Gullberna—Torsås—Bergkvara.

Järnvägen (Karlskrona)—Gullberna—Torsås—Bergkvara består av två
delsträckor, den 43,2 kilometer långa huvudlinjen (Karlskrona)—Gullberna
—Torsås och den 6,6 kilometer långa sidolinjen Torsås—Bergkvara. Huvudlinjen
(Karlskrona)—Gullberna—Torsås säges ha sin naturliga fortsättning
i järnvägarna Torsås—Kalmar och Kalmar—Berga.

Motionärerna lämna vidare (motionen I: 266, s. 2—4) vissa uppgifter rö1
Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 152

2

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

rande tillkomsten av järnvägen samt rörande näringslivets struktur in. in.
inom de av järnvägen närmast berörda bygderna.

I motionerna erinras härefter om att riksdagen år 1952 beslutat, att ombyggnaden
av blekingejärnvägarna skall upptagas på statens järnvägars
ordinarie investeringsprogram. Ombyggnaden fortskrider nu, och linjen
Karlskrona—Karlshamn beräknas kunna tagas i bruk som normalspårig
inom få år, varför tidpunkten anses vara inne att taga upp frågan om den
framtida gestaltningen av linjen Gullberna—Torsås—Bergkvara.

Vid prövningen av denna fråga synas enligt motionärerna tre huvudalternativ
kunna komma i fråga, nämligen

alt. I. Järnvägen nedlägges helt och ersättes med andra likvärdiga ändamålsenliga
trafikmedel;

alt. II. Järnvägen bibehålies vid smalspårsdrift,

vilket alternativ medger två lösningar:

a) Järnvägen bibehålies tills vidare vid spårvidden 1067 mm.

b) Järnvägen omändras till samma spårvidd 891 mm som järnvägen
Torsås—Kalmar;

alt. III. Järnvägen ombygges till normalspår.

Beträffande det förstnämnda alternativet framhålles att vad gäller frågan
om nedläggning av järnvägar i allmänhet riksdagen år 1946 vid behandlingen
av propositionen om ombyggnad till normalspår av linjerna Karlskrona—•
Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö uttalade såsom
sin mening, att det icke borde »ifrågakomma att beröva en bygd en järnvägsförbindelse
utan tungt vägande skäl och i varje fall icke utan att samtidigt
övervägande äger rum rörande förutsättningarna för ett tillgodoseende
i annan form av bygdens berättigade krav på likvärdiga ändamålsenliga
kommunikationer». (Se riksdagens skrivelse nr 210/1946 s. 3.)

Härom anföres vidare följande.

I detta sammanhang är särskilt ordet »likvärdiga» av intresse. Därmed
kan gärna icke avses annat än att riksdagen velat understryka att vid nedläggning
av driften vid en järnväg det icke är till fyllest, att bygdens transportbehov
i stället tillgodoses genom en i sedvanliga former bedriven biltrafik.
Den biltrafik, som skall ersätta en nedlagd järnväg, måste också
kunna erbjuda med järnvägen i ekonomiskt och andra hänseenden likvärdiga
transporter. Detta måste i sin tur innebära, att de speciella förpliktelser,
som åvilar järnvägen som allmän-företag (se härom bland annat riksdagsberättelsen
1954 s. 104 och 105 samt »Nordisk Järnbanetidskrift» 1954
nr 8 s. 207 ff), måste övertagas av den landsvägstrafik, som ersätter järnvägen.
Dylik landsvägstrafik måste alltså ha transportplikt, d. v. s. skyldighet
att i allmänhet ombesörja all trafik, som söker sig till transportleden,
samt taxeplikt, d. v. s. skyldighet att tillämpa samma tariffer som
järnvägen. Detta sistnämnda innebär givetvis, att genomgående tariffberäkning
— »taxemässig samtrafik» — skall tillämpas vid transport av såväl
gods som personer. Härtill kommer, att tarifferna skall vara offentliga
samt att trafikanterna i fråga om specialnedsättningar skall tillförsäkras likformig
behandling i taxehänseende under likartade förutsättningar. (Jfr 1944
års trafikutredning, SOU 1947:85 s. 240—266, särskilt s. 245.) Vägtrafik
av här ifrågavarande typ förekommer vid billinjen Övertorneå—Pajala.

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

3

En undersökning av de ekonomiska konsekvenserna av införande av genomgående
avgiftsberäkning bär också verkställts för statens järnvägars
Dingle-linjer i Bohuslän. Som synes är det fråga om delar av landet, som
anses särskilt vanlottade i kommunikationshänseende. Såsom i annat sammanhang
framhållits (se motion nr 28/1953 i FK angående breddning av
vissa smalspåriga järnvägar i sydöstra Sverige samt därvid fogade, under
hand till vederbörande utskott överlämnade utredningar), är kommunikationsstandarden
i sydöstra Sverige så låg, att det i och för sig icke kan
anses orimligt, att man där ställer liknande krav som i Norrland och Bohuslän.
(Jfr även 1943 års järnvägskommitté del II SOU 1945: 8 s. 103-106.) Verkställda utredningar (se 1944 års trafikutredning SOU 1947:85
s. 263—267) ger starka skäl antaga, att inrättandet av en billinje Karlskrona—Torsås—Bergkvara
med genomgående avgiftsberäkning och tilllämpning
av statens järnvägars taxa skulle medföra ett avsevärt driftsunderskott.
Vid ett omedelbart nedläggande av järnvägen kan det heller icke
uteslutas, att redan nu vissa investeringar måste göras i vägnätet, som icke
skulle ha behövt göras förrän i eu mera avlägsen framtid. Ett nedläggande
av järnvägen skulle också avklippa de utvecklingsmöjligheter, varom nedan
förmäles. På grund av vad sålunda anförts och då ingen ansvarig instans
övervägt järnvägens nedläggande, måste detta alternativ avvisas.

Beträffande det andra alternativet framhålles att detsamma, såsom tidigare
nämnts, medger två alternativa lösningar. Ett bibehållande av spårvidden
1067 mm skulle innebära, att järnvägen, sedan normalspårsdrift
införts å sträckan Karlshamn—Karlskrona, skulle ligga kvar som en separat
linje med 1067 mm spårvidd mellan, å ena sidan, en järnväg med
normal spårvidd och, å andra sidan, en järnväg med 891 mm:s spårvidd.
För den bygd banan betjänar skulle en dylik anordning innebära en påtaglig
försämring i transportförhållandena, som kunde förväntas medföra en
ytterligare nedgång i banans användning för godstrafik. Inom kort skulle
därjämte krävas ett genomgående rälsbyte.

Vad angår den lösning som innebär en omändring av spårvidden till 891
in in återges (s. 7 och 8 i motionen 266) 1943 års järnvägskommittés uttalanden
i denna fråga samt järnvägsstyrelsens yttrande över kommitténs
betänkande. Motionärerna anföra vidare bl. a. följande.

De hittillsvarande kalkylerna beträffande kostnaderna för en omändring
av spårvidden från 1067 mm till 891 mm håller sålunda icke. Bedan
detta torde i och för sig vara ett starkt skäl för att avvisa tanken på en
dylik åtgärd. Härtill kommer de med ett bibehållande av smalspåret förenade
tekniska olägenheterna. Om breddningen av järnvägen å sträckan
Karlshamn—Karlskrona ej kombineras med ombyggnad till samma spårvidd
av linjen Gullberna—Torsås—Bergkvara, uppkommer betydande svårigheter
för Karlskrona stad. Man kan nämligen icke gärna räkna med
att Gullberna skulle utgöra terminalstation för tågen på sträckan Kalmar—
Karlskrona. Sålunda kommer fortfarande en jämväl smalspårig terminalanläggning
alt erfordras med rangeringsbangård, lokstall, hamnspår o. s. v.
Staden skulle liksom nu vara nödsakad att ha två spårsystem med tillhörande
anläggningar. Detta måste anses i högsta grad olägligt både ur
utrymmesskäl och med hänsyn till möjligheterna att ordna järnvägsanläggningarna
på ett planmässigt sätt. Staden planerar sammanslagning av nuvarande
två stationer. Denna skulle givetvis underlättas, om endast en
spårvidd användes. Hamnområdet skulle kunna utnyttjas mera rationellt.

4

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

om man sluppe en av de båda spårvidderna. För SJ:s del skulle hållandet
av dubbla terminalanläggningar i Karlskrona medföra avsevärda kostnader
särskild med hänsyn till de höga personalkostnaderna. Svårigheterna att
på ett tillfredsställande sätt ordna tidtabellen mellan Gullberna och Karlskrona
skulle öka.

Det kan givetvis icke uteslutas, att en omändring av spårvidden till 891
mm skulle kunna öka godstrafiken. Den intäktsökning, som järnvägen
eventuellt härigenom skulle erhålla, torde emellertid i viss mån komma att
motvägas av ökade omkostnader för omlastningen och ökade kostnader för
användning av överföringsvagnar. För övrigt torde drift och underhåll
knappast bli lägre vid smalspår än vid normalspår (se 1943 års järnvägskommitté
SOU 1948: 9 s. 60).

Såsom framgår av vad här ovan anförts, förutsätter omändringen av
spårvidden till 891 mm ett avsevärt kapitalutlägg. I den mån trafiken efter
en dylik åtgärd kommer att öka kan det antagas, att de ökade inkomsterna
kommer att ätas upp av ökade omkostnader för omlastningar. De med olika
spårvidd förenade olägenheterna kommer att kvarstå. Järnvägens utvecklingsmöjligheter
kommer att hämmas. Starka skäl föreligger alltså att avvisa
den lösning, som en omändring av spårvidden till 891 mm skulle
innebära.

Beträffande det tredje alternativet framhålles till en början att 1943 års
järnvägskommitté förordat järnvägens ombyggnad till normalspår (SOU
1948: 9 s. 97). Såsom skäl härför har järnvägskommittén bland annat uttalat,
att en ombyggnad av linjen skulle avsevärt förbättra de berörda bygdernas
kommunikationer samt därigenom stimulera näringslivet och öppna
nya utkomstmöjligheter för befolkningen.

Motionärerna erinra bl. a. även om att vid en ombyggnad till normalspår
av järnvägarna Torsås—Kalmar och Kalmar—Berga erhålles, såsom
järnvägskommittén framhållit, en sammanhängande längdbana, en sydostkustbana,
Linköping—Kalmar—Karlskrona—Kristianstad.

Numera säges kunna förutsättas, att efter en ombyggnad av i motionen
berörda banor dieseldrift kommer att anordnas. Vid dieseldrift säges transportkostnadsnivån
bliva ungefär densamma som på de elektrifierade stambanorna.
Vid sådant förhållande skulle godset transporteras över Torsås—
Kalmar—Berga, då denna transportled utgör den kortaste transportvägen.
En schematisk uppfattning av omfattningen av den trafik, som under nämnda
förutsättning en normalspårig längdbana Linköping—Kalmar—Karlskrona—Kristianstad
kan påräkna, skulle erhållas, om man antoge, att det
förelåge en direkt proportion mellan, å ena sidan, det totala antalet trafikenheter
för hela riket med undantag för malmtrafiken och det antal
trafikanter, som en dylik längdbana skulle kunna påräkna, och, å andra
sidan, befolkningstalet i hela riket och befolkningstalet i det område, som
kunde anses utgöra sydostkustbanans trafikområde. Om sistnämnda befolkningstal
sattes så lågt som till endast 140 000, erhölles mellan 500 000
och 600 000 trafikenheter per år och bankm. Enligt modern transportteknisk
uppfattning vore en järnväg med denna trafikvolym fullt bärkraftig.

Vid bedömandet av betydelsen av en sydostkustbana Linköping—Kalmar

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

5

—Karlskrona—Kristianstad—Hässleholm anses också böra beaktas, att
de på senare tid förekommande svårigheterna att rättidigt framföra tågen
av järnvägssakkunniga uppgivits till väsentlig del bero på en överbelastning
av tidtabellerna särskilt på huvudlinjerna. Detta skulle gälla bland annat
bandelarna Linköping—Malmö, och det kunde med skäl sättas i fråga
om ens ett fullständigt utbyggt dubbelspår skulle tillfredsställande undanröja
svårigheten. Tillkomsten av en normalspårig järnväg Karlskrona—
Berga skulle ge möjligheter till en väsentlig avlastning av huvudlinjen
Malmö—Nässjö—Linköping.

Beträffande medelsbehovet för en ombyggnad till normalspår framhålla
motionärerna att detsamma blir beroende av den tekniska standard järnvägen
efter ombyggnaden anses böra erhålla. 1943 års järnvägskommitté
har räknat med att järnvägen efter en ombyggnad skulle ingå såsom ett
led i en blivande sydostkustbana. Med hänsyn till de trafikuppgifter, som
sålunda kunna vänta järnvägen, har järnvägskommittén förutsatt, att den
skulle erhålla en relativt god teknisk standard.

Kostnaderna för en ombyggnad av linjen Gullberna—Torsås—Bergkvara
i enlighet med de bantekniska normer å sträckan Gullberna—Torsås, som
1943 års järnvägskommitté förordat, anges av motionärerna belöpa sig till
sammanlagt omkring 7 090 000 kronor.

Avslutningsvis anföres följande.

Förslagsställarna till en sydostkustbana räknar inte med att banan skall
kunna förverkligas annat än i etapper. Vid sådant förhållande skulle vid
en i samband med Blekinge kustbanor företagen ombyggnad av linjen
Gullberna—Torsås—Bergkvara denna linje kunna ges en lägre teknisk
standard än den 1943 års järnvägskommitté förutsatt. I detta sammanhang
må erinras om att stora delar av inlandsbanan ursprungligen utrustats
med lättare överbyggnad, innefattande en rälsvikt av 27,8 kg/m och
ett sliperavstånd av 75 cm (se SOU 1945: 7 s. 46). Vid en omedelbar ombyggnad
av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara kunde den lämpligen
ges denna standard. Sedan därefter vid en definitiv prövning blivit
fastslaget, att linjerna Linköping—Kalmar—Karlskrona skall utbyggas till
en sydostkustbana, kan linjen Gullberna—Torsås i samband med det löpande
underhållsarbetet undan för undan ges den högre tekniska standard,
som blir erforderlig för att linjen såsom ett led i en sydostkustbana skall
kunna fylla de trafikuppgifter, som kräves av en dylik bana. Vid det här
föreslagna tillvägagångssättet skulle den för ombyggnad av linjen Gullberna—Torsås—Bergkvara
omedelbart erforderliga investeringen kunna
icke oväsentligt nedbringas.

Av det anförda torde tydligt framgå, att av tänkbara alternativ beträffande
den framtida gestaltningen av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara
återstår endast det, som innebär ombyggnad till normalspår, ävensom
att denna ombyggnad bör ske i samband med ombyggnaden av linjen
Karlshamn—Karlskrona.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar och
Blekinge län samt arbetsmarknadsstyrelsen.

6

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

Järnvägsstyrelsen meddelar i sitt yttrande inledningsvis vissa uppgifter
till belysning av trafikomfattningen och driftekonomien på bandelen i fråga
samt framhåller vidare bl. a. följande.

Av förestående redogörelse framgår, alt en rent företagsekonomisk bedömning
av frågan icke gärna skulle kunna giva annat resultat än att järnvägsdriften
med nuvarande förutsättningar i fråga om trafikunderlag borde
helt nedläggas och trafiken överföras till landsväg. Styrelsen delar emellertid
motionärernas uppfattning att en sådan åtgärd för närvarande icke lämpligen
kan och bör ilrågakomma, men stöder sig därvid på en i vissa avseenden
annan motivering.

Som främsta skäl mot en nedläggning anföra motionärerna, att järnvägens
ersättande med en likvärdig billinje, d. v. s. med genomgående avgiftsberäkning
och tillämpning av SJ taxa, av allt att döma skulle medföra ett
avsevärt driftunderskott. Även om visst driftunderskott icke synes uteslutet
vid en på detta sätt anordnad billinje, skulle detta emellertid enligt styrelsens
mening i varje fall bliva avsevärt lägre än vid nuvarande driftform. Anförda
skäl torde därför i och för sig icke stå hindrande i vägen för en nedläggningsåtgärd.

Den omständigheten, att en bygd genom tillkomsten av en järnväg en gång
erhållit vissa fördelar i transport- och fraktkostnadshänseende till följd av
vissa nu enbart historiskt betingade särdrag i järnvägsdriften kan dessutom
icke rimligtvis tagas till intäkt för krav på att denna undantagsställning oberoende
av nu ändrade förutsättningar skall fortbestå för all framtid. Framför
allt gäller detta då själva grundförutsättningen, nämligen järnvägslinjens
existensberättigande, icke längre är för handen i och med att järnvägsföretaget
blivit alltmer och mer förlustbringande och så gott som helt förlorat
sin tidigare betydelse för bygden på grund av och samtidigt med transportteknikens
förändring. Det ligger för övrigt i sakens natur och sammanhänger
med nyssnämnda förändring i transporttekniken, att en billinje kan
bli ett icke blott likvärdigt utan i väsentliga hänseenden — i fråga om smidig
anpassning till bebyggelsen, möjlighet till transporter från dörr till dörr
etc. — för trafikanterna ändamålsenligare trafikmedel än en järnvägslinje,
även om den förra skulle medföra ett något högre pris på transporttjänsterna
på grund av att den ej i samma mån som järnvägen subventioneras av
andra bärkraftigare linjer.

Ett annat av motionärernas argument mot ett nedläggande, nämligen det
sannolika behovet av vissa omedelbart nödvändiga investeringar i vägnätet,
vilka eljest skulle bliva erforderliga först i en mera avlägsen framtid, synes
styrelsen föga bärande, med tanke på att trafiken i händelse av järnvägsdriftens
nedläggning kommer att överföras huvudsakligen till riksväg 4, vilken
redan nu torde befinna sig i sådant skick, att den utan vidare kan tåla
den förhållandevis ringa trafikökning, som en driftomläggning skulle förorsaka.
Denna trafikökning synes nämligen i fordon räknat kunna röra sig
om endast 5 å 6 procent. De enda svårigheter som möjligen kunna uppstå
gälla sträckan Gullberna—Karlskrona, där vissa trafikreglerande åtgärder
redan nu måst vidtagas; å andra sidan torde den trafikökning, som kan
komma att följa med banans nedläggande, vara mycket obetydlig i jämförelse
med den trafik som redan nu framgår där.

Att styrelsen nu icke anser sig böra förorda den av allt att döma ur företagsekonomisk
synpunkt fördelaktigaste åtgärden, nämligen nedläggning, är
närmast ett uttryck för uppfattningen, all det bästa icke får bli det godas
fiende. Styrelsen hyser nämligen i likhet med motionärerna den åsikten, att
järnvägens bibehållande för närvarande kan vara av viss betydelse för den

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

7

berörda bygdens näringsliv. Än större vikt tillmäter styrelsen det förhållandet,
att ett nedläggande av bandelen Gullberna—Torsås skulle ytterligare
försämra driftresultatet på bandelen Kalmar—Torsås, vilket redan nu är
otillfredsställande, och därmed utgöra incitament till fortsatta nedläggningsåtgärder.

Vad därefter angår alternativet att bibehålla bandelen med oförändrad
spårvidd anser styrelsen i likhet med motionärerna och på i motionerna anförda
skäl, att denna lösning bör avvisas.

Styrelsen förklarar si^ vidare icke dela motionärernas uppfattning, att bibehållandet
av två spårvidder på sträckan Gullberna—Karlskrona skulle
medföra ökade svårigheter att på ett tillfredsställande sätt ordna tidtabellen
på denna sträcka, enär ju smalspåret även i fortsättningen såsom för närvarande
kommer att ligga på särskild banvall vid sidan om normalspåret.
Däremot komme nuvarande olägenheter i Karlskrona i viss utsträckning att
bliva bestående därest två spårvidder bibehölles där. Dessa svårigheter anses
emellertid ha av motionärerna överdrivits. Sålunda anses det ej ha beaktats,
att behovet av terminalanläggningar m. in. för smalspårstrafiken reduceras
högst väsentligt i och med breddningen av bandelen Karlshamn—
Karlskrona.

Sammanfattningsvis uttalar styrelsen att de av motionärerna anförda skälen
mot omändring av spårvidden till 891 mm icke synas bärande.

Beträffande motionärernas tredje alternativ framhåller styrelsen bl. a.
följande.

Kostnaden för ombyggnad till normalspår av bandelen Gullberna—Torsås
—Bergkvara kalkyleras av motionärerna med ledning av uppgifter rörande
den ombyggda bandelen Forshem—Lidköping—Flåkantorp till sammanlagt
7 090 000 kronor, med möjlighet att icke oväsentligt kunna nedbringa
den omedelbart erforderliga investeringen, om linjen till att börja med gives
en lägre teknisk standard och upprustas först sedan det blivit fastslaget, att
linjerna Linköping—Kalmar—Karlskrona skola utbyggas till en sydostkustbana.

Styrelsen anser sig sakna anledning och även möjlighet att nu närmare
ingå på en prövning av sannolikheten av den förväntade trafikökningen.
Önskvärdheten att återupptaga bettrafiken är ur företagsekonomisk synpunkt
diskutabel mot bakgrunden av dessa transporters tvivelaktiga lönsamhet,
som är särskilt påtaglig så länge SJ som nu måste räkna med vagnsbrist
under tiden oktober--december. Huruvida ökningen av cement- och ytongtransporterna
på grund av banans breddning bygger på något verklighetsunderlag,
undandrager sig styrelsens bedömande. Den åberopade utredningen
angives för övrigt i motionerna vara av teoretisk natur. Det bör dessutom
icke a priori anses uteslutet, att en ungefär motsvarande trafikökning skulle
kunna komma till stånd även vid inspikning till 891 mm, då det i sista hand
väl ändå icke är transporttiden utan priset på transporttjänsterna, som när
det gäller tunga transporter av här ifrågavarande slag är avgörande för trafikantens
val av transportmedel. Antydningar om sådan ökning återfinnas
i motionerna under ifrågavarande avsnitt Cs. 9). Att slutligen direktgående
rälshussar mellan Skånes centralorter och Torsås skulle kunna leda till någon
avgörande ökning av den genomgående persontrafiken mellan Skåne och
Kalmar synes styrelsen föga troligt.

8

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

Även om en sådan ökning vore tänkbar, finnes för övrigt ingen anledning
förmoda, att denna skulle bli större vid normalspårsalternativet än vid inspikningsalternativet,
så länge bandelen Kalmar—Torsås bibehålies vid nuvarande
spårvidd. Ett tågbyte bleve ju under alla förhållanden ofrånkomligt.

Styrelsen anför vidare beträffande en tänkt sydostkustbana att av de i
densamma ingående bansträckorna delen Berga—Kalmar synes böra komma
i fråga till ombyggnad i första rummet. Med hänsyn till behovet av
andra ur järnvägsekonomisk synpunkt i nuvarande läge synnerligen angelägna
investeringar synes det emellertid styrelsen icke tänkbart att ifrågavarande
ombyggnadsprojekt skulle kunna inrymmas i SJ investeringsprogram
förrän tidigast om tio år. Vid sådant förhållande finner styrelsen
mindre välbetänkt att redan nu på sträckan Karlskrona—Torsås göra investeringar,
som kunna väntas bliva till nytta först i en oviss framtid och
endast under förutsättning att jämväl bandelarna Berga—Kalmar och Kalmar—Torsås
anses böra ombyggas till normalspår. Ett beslut i enlighet
med motionärernas hemställan anses med andra ord innebära att riksdagen
i realiteten fattar principbeslut om breddning av hela sträckan Berga—
Kalmar—Gullberna. Ett sådant mera omfattande beslut säger sig styrelsen
i sakens nuvarande läge icke vara beredd att tillstyrka.

Kostnaderna för ombyggnad av bandelen Gullberna—Torsås—Bergkvara
till normalspår med samma bantekniska standard som linjen Kristianstad
—Karlskrona beräknas av styrelsen till i runt tal ca tio miljoner kronor,
dvs. tre miljoner kronor mer än som angives i motionerna. Efter att bl. a. ha
erinrat härom hemställer styrelsen att — då enligt styrelsens mening en
ändring av spårvidden till 891 mm för närvarande framstår som den lämpligaste
och billigaste lösningen av ifrågavarande spårviddsproblem — statsutskottet
måtte avstyrka motionerna I: 266 och II: 360.

Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar sig i princip anse att järnvägarna
Åtvidaberg—Västervik—Hultsfred och Kalmar—Berga i första hand bör
komma i fråga för ombyggnad till normalspår, medan en breddning av järnvägen
Karlskrona—Torsås—Kalmar icke är av samma angelägenhetsgrad.
Av motionen och i denna åberopade utredningar framginge emellertid, att
delsträckan Karlskrona—Torsås—Bergkvara både historiskt och på grund
av sin särskilda spårvidd tekniskt och geografiskt hör samman med Blekinge
kustbanor. Då det dessutom av verkställda utredningar framginge,
att inom kort ett genomgående rälsbyte erfordras, kunde det av rent praktiska
skäl befinnas lämpligt, att järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara
ombyggdes i samband med ombyggnaden av Blekinge kustbanor. Länsstyrelsen
säger sig vilja fästa uppmärksamheten på att järnvägen Karlskrona
Torsås Bergkvara efter breddningen av Blekinge kustbanor skulle kvarligga
som en isolerad bana med 1067 mm spårvidd mellan ett normalspårsystem
och ett system av 891 mm för den händelse icke denna järnväg ombygges.
För bygden komme detta att innebära en försämring i kommunikationsliänseende,
då denna bana sedan den byggdes haft samma spårvidd

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955 9

som Blekinge kustbanor. Frågan om nedläggande av järnvägen skulle därmed
komma att aktualiseras.

Länsstyrelsen framhåller vidare sammanfattningsvis att även om en ombyggnad
av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara icke för länets samfärdsel
är av samma betydelse som en ombyggnad av linjerna Åtvidaberg—
Västervik—Hultsfred och Kalmar—Berga synas dock mycket starka skäl
tala för att även linjerna Karlskrona—Torsås—Kalmar snarast ombyggas
och att i samband med ombyggnaden av Blekinge kustbanor frågan om linjens
Gullberna—Torsås—Bergkvara ombyggande till normalspår prövas.
Med framhållande av att en ombyggnad av denna järnväg icke får fördröja
frågan om en breddning av järnvägarna Hultsfred—Västervik—Åtvidaberg
och Kalmar—Berga tillstyrker länsstyrelsen slutligen bifall till motionen.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som i ärendet inhämtat utlåtande från förvaltningsutskottet
inom länets landsting, har anfört följande.

Såväl den ekonomiska utvecklingen som befolkningsutvecklingen i Blekinge
har, såsom landstingets förvaltningsutskott framhållit, under lång
tid karakteriserats av stagnation och tillbakagång. Under det gångna året
ha dock förhållandena inom länets västra delar i hög grad förbättrats. Denna
förbättring är särskilt framträdande inom karlshamnsområdet. Ombyggnaden
av järnvägen å sträckan Kristianstad—Karlshamn till normalspår
har säkerligen i viss grad varit stimulerande för utvecklingen. Därest även
järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara ombygges till normalspår, kan en
sådan ombyggnad enligt länsstyrelsens uppfattning på motsvarande sätt
medföra en stimulerande effekt inom länets östligast belägna del. De dåliga
kommunikationerna torde under de senaste årtiondena ha varit en av
huvudorsakerna till den fortskridande avfolkningen av östra länsdelen. Mellan
åren 1930 och 1952 har folkmängden inom det av järnvägslinjen närmast
berörda jämjöområdet minskat med 15 procent medan folkminskningen
inom östra Blekinge i övrigt inklusive Karlskrona stad uppgått till
0,6 procent. De längs järnvägen inom jämjöområdet belägna tätorterna
ha varit för små förmatt kunna dämpa flyttningsförlustcrna samtidigt som
industrien varit mycket svagt utvecklad inom hela området. Vissa åtgärder,
ägnade att påverka befolkningsutvecklingen inom östra Blekinge i gynnsam
riktning, ha redan vidtagits. Den pågående utbyggnaden av hamnarna
vid Sandhamn och Kristianopel torde kunna förväntas medföra en utvidgning
av fiskkonservindustrien. Två större livsmedelsföretag ha påbörjat sådan
verksamhet i Karlskrona, och ett tredje företag har förvärvat en i Fågelmara,
Jämjö kommun, belägen konservfabrik, t Kristianopel har därjämte
ett större fritidsområde med gästgivargård in. in. planerats. Den
viktigaste förutsättningen för en mera gynnsam befolkningsutveckling in°nl
länets östligast belägna del torde emellertid vara, att tätorterna längs järnvägen
Gullberna—Torsås utbyggas. För att få en sådan vidgad tätortsbebyggelse
till stånd, synes det vara av mycket stor betydelse, att järnvägen
inpassas i normalspårsnätet. Med hänsyn härtill och då länsstyrelsen i likhet
med motionärerna även i övrigt funnit, att goda skäl för en ombyggnad
av järnvägslinjen Gullberna—Torsås—Bergkvara föreligga, får länsstyrelsen
tillstyrka motionerna.

Arbetsmarknadsstyrelsen slutligen framhåller bl. a. alt ehuru det från
de synpunkter arbetsmarknadsstyrelsen har att företräda är av intresse,

10

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

att förbeiedelser träffas för en ombyggnad till normalspår av järnvägen
Gullberna—Torsås—Bergkvara, synes denna fråga icke lämpligen kunna
behandlas oberoende av frågan om övriga smalspåriga järnvägar i Kalmar
län. Styrelsen erinrar om sitt uttalande i yttrande den 9 april 1948 över
1943 års järnvägskommittés betänkande rörande smalspåriga järnvägar i
östia Småland och Östergötland, att det bland dessa linjer syntes angelägnast
med en ombyggnad av järnvägslinjerna Åtvidaberg—Västervik—Hultsfred
och Kalmar Berga. En ombyggnad till normalspår av järnvägslinjen
Karlskrona—Torsås—Kalmar ansåg styrelsen huvudsakligen kunna motiveras
med att denna linje efter ombyggnad till normalspår av angränsande
smalspåriga linjer eljest skulle komma att utgöra en isolerad smalspår*8
järnväg. Sedan detta yttrande avgavs, ha enligt styrelsens förmenande
inga förändringar inträftat, som motivera ett ändrat ställningstagande från
styrelsens sida.

Utskottet. I de båda likalydande motionerna I: 266 och II: 360 har erinrats
om att den pågående ombyggnaden till normalspår av Blekinge kustbanor,
med vilka järnvägslinjen Gullberna—Torsås—Bergkvara såväl historiskt
som tekniskt och geografiskt hör samman, beräknas vara slutförd
inom ett fåtal år. Med hänsyn härtill ha motionärerna ansett tidpunkten
nu \ara inne att till behandling upptaga frågan om den nämnda järnvägslinjens
framtida gestaltning. Av de i motionerna anförda skälen har jämväl
utskottet bibragts den uppfattningen, att bandelen Gullberna—Torsås—Bergkvara
måste betraktas som ett specialfall inom det smalspåriga järnvägsnätet
i vårt land. Utskottet finner därför hinder icke möta att förevarande
spörsmål nu underkastas särskild prövning, oaktat 1953 års trafikutredning,
som har att ingå även på de med smalspårsdriften sammanhängande
problemen, ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

Enligt motionärernas mening kunna tre olika förslag till lösning av frågan
om den framtida gestaltningen av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara
övervägas. Alternativ I innebär att järnvägen helt nedlägges och ersättes
med andra likvärdiga ändamålsenliga trafikmedel. Alternativ II återigen
förutsätter att järnvägen även i fortsättningen drives som smalspårig bana,
varvid den antingen tills vidare kan bibehållas vid nuvarande spårvidd eller
också omändras till samma spårvidd (891 mm) som den angränsande sträckan
1 oi sås Kalmar. Alternativ III slutligen åsyftar en ombyggnad av järnvägen
till normalspår. Vid sin prövning av de ifrågavarande förslagen ha
motionärerna kommit till den uppfattningen, att allenast alternativ III kan
förordas. Motionärerna ha därvidlag särskilt fäst uppmärksamheten på den
trafikökning som efter en ombyggnad anses sannolik genom att möjligheter
skapas dels för direkta transporter av betor till sockerbruket i Mörbylånga
och dels för transporter av cement och ytong från Degerhamn och
Grönhögen på Öland över en färjeled till Bergkvara. Bandelens betydelse såsom
ett led i en blivande sydostkustbana har jämväl understrukits. På
grundval av nu i korthet berörda överväganden ha motionärerna hemställt,
att riksdagen ville besluta att järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara om -

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

11

bygges till normalspår i samband med ombyggnaden av järnvägen Karlshamn—Karlskrona.
Därest riksdagen vid sin prövning av frågan skulle finna
att, innan ett definitivt avgörande träffas, ytterligare utredningar äro erforderliga,
ha motionärerna i andra hand hemställt att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en skyndsam utredning beträffande
förutsättningarna för den nyssnämnda ombyggnaden.

Av de i ärendet hörda remissmyndigheterna har länsstyrelsen i Blekinge
län, under hänvisning framför allt till den ogynnsamma befolkningsutvecklingen
och den ekonomiska stagnationen inom länets östra del, tillstyrkt
motionerna. Även länsstyrelsen i Kalmar län har funnit starka skäl tala
för motionärernas förslag, även om en ombyggnad av den ifrågavarande
bandelen icke för länets samfärdsel anses vara av samma betydelse som en
ombyggnad av linjerna Åtvidaberg—Västervik Hultsfred och Kalmar
Berga. En liknande ståndpunkt har arbetsmarknadsstyrelsen intagit.

Järnvägsstyrelsen slutligen har, om ock delvis av andra skäl än motionärerna,
förklarat sig dela dessas uppfattning att sträckan Gullberna—
Torsås—Bergkvara icke bör nedläggas och ej heller bibehållas vid nuvarande
spårvidd. Till skillnad från motionärerna har styrelsen däremot icke
ansett sig kunna förorda en ombyggnad av bandelen till normalspår, i huvudsak
beroende på att de av motionärerna uttalade förväntningarna om en
därav föranledd trafikökning icke synts grunda sig på tillräckligt verklighetsunderlag.
Styrelsen har vidare framhållit att förutsättningen för att
genomgående trafik skall kunna omläggas från södra stambanan till en
tänkt sydostkustbana är — förutom breddning av sträckan Berga—Kalmar

_Torsås_Karlskrona — att betydande arbeten av olika slag utföras på

sträckan Linköping—Hultsfred—Berga. Mot bakgrunden av nu anförda
omständigheter har järnvägsstyrelsen för sin del funnit en omändring av
spårvidden till 891 mm utgöra den för närvarande lämpligaste lösningen
av förevarande järnvägsfråga. Styrelsen har därvidlag fäst särskilt avseende
vid att detta alternativ, det s. k. inspikningsalternativet, måste anses
vara betydligt mindre kostsamt än breddningsalternativet. Medan ombyggnaden
beräknas draga en kostnad av alternativt 10,0 eller 6,3 milj. kronor,
beroende på vilken banteknisk standard som väljes, skulle sålunda kostnaden
för inspikningen uppgå till allenast 300 000 kronor. Enligt styrelsens
mening bör nämligen inspikningsalternativet icke skäligen belastas
med andra kostnader än sådana som orsakas av själva spårviddsändringen.
Alla kostnader därutöver, vare sig de hänföra sig till åtgärder som anses
erforderliga i syfte att nedbringa underhållskostnaderna eller äro motiverade
av önskvärdheten att anordna samdrift med bandelen Kalmar
Torsås, finner styrelsen sålunda böra betraktas som kostnader för separata
rationaliseringsåtgärder.

Utskottet, som vid besök i Kalmar och Blekinge län ingående studerat
de i förevarande sammanhang aktualiserade problemen, anser i likhet med
motionärerna och järnvägsstyrelsen alt bandelen Gullberna T oisås
Bergkvara icke lämpligen bör bibehållas vid nuvarande spårvidd jämväl

12

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

för framtiden. Med detta alternativ — vilket innebär att den nämnda bandelen
efter slutförandet av pågående breddning av Blekinge kustbanor
skulle kvarligga som en isolerad linje utan spårviddsgemenskap med angränsande
järnvägslinjer — äro nämligen förbundna så avsevärda praktiska
olägenheter, att det synes kunna ifrågakomma allenast som ett mycket
kortvarigt provisorium.

Vid sin prövning av den variant av smalspårsalternativet som innebär bandelens
inspikning till 891 mm spårvidd har utskottet självfallet icke kunnat
undgå att särskilt beakta, att järnvägsstyrelsen funnit sig, i varje fall
för närvarande, böra förorda en sådan åtgärd. Den jämförelse styrelsen
gjort mellan kostnaderna för en inspikning å ena sidan och för en ombyggnad
till normalspår å den andra synes emellertid utskottet icke alldeles rättvisande.
Medan ombyggnadsalternativet belastats med samtliga hithörande
kostnader, har sålunda som tidigare nämnts inspikningsalternativet belastats
med allenast sådana kostnader som orsakas av själva spårviddsändringen,
enär det i samband med inspikningen nödvändiga utbytet av slipers, räls
och växlar anses böra betraktas som en separat rationaliseringsåtgärd. Enligt
utskottets mening föreligger dock härutinnan icke någon principiell
skillnad mellan nu avsedda alternativ, då ju även breddningen åsyftar en
rationalisering och effektivisering av järnvägsdriften. Vid en inbördes jämförelse
torde därför kostnaderna böra beräknas och redovisas på samma sätt
i båda fallen, om ett rättvisande resultat skall uppnås. Mest realistiskt synes
därvid vara att samtliga kostnader medtagas, oavsett vilka anslag som
komma att anlitas för att täcka desamma.

Av järnvägsstyrelsens remissyttrande framgår, att vederbörande distrikts chef

ansett kostnaderna för en breddning av bandelen Gullberna—Torsås_-

Bergkvara kunna beräknas till alternativt 10,0 eller 6,3 milj. kronor, beroende
på vilken banteknisk standard som väljes. Enligt vad utskottet under
hand inhämtat skulle med tillämpning av samma beräkningsgrunder kostnaderna
för en inspikning uppgå till ca 2,9 milj. kronor. Skillnaden i nu berörda
hänseende de båda alternativen emellan är följaktligen icke så avsevärd
som av järnvägsstyrelsens remissyttrande kan synas framgå. I detta
sammanhang t inner emellertid utskottet det vara av än större intresse att
konstatera, att en omändring av spårvidden till 891 mm i syfte att nedbringa
underhållskostnaderna och möjliggöra samdrift med bandelen Torsås_Kal mar

skulle draga en kostnad av inemot 3 milj. kronor. En kapitalinvestering
av denna relativa storlek, i förevarande fall närmast att jämställa med en
faktisk nybyggnad av en smalspårig järnvägslinje, måste uppenbarligen bli
till betydande nytta för att kunna ekonomiskt motiveras. Då emellertid en
dylik åtgärd knappast torde leda till någon större trafikökning och därmed
ej heller till någon egentlig förbättring av driftresultatet, vill det synas utskottet
som om de eventuella fördelarna icke skulle stå i rimlig proportion
till de därmed förbundna kostnaderna. Att i rådande läge, då utvecklingen
synes gå i riktning mot en avveckling av smalspårssystemet genom antingen
breddning eller nedläggning av vederbörande bandelar, upprusta en smal -

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

13

spårslinje till högre standard med samtidigt bibehållande av smalspårsdriften
framstår ej heller såsom välbetänkt.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter är utskottet icke berett —
såframt icke mera övertygande skäl kunna förebringas — att tillstyrka järnvägsstyrelsens
förslag om inspikning av bandelen Gullberna Torsås ■
Bergkvara.

Vad de båda återstående alternativen därefter beträffar vill utskottet icke
bestrida, att ombyggnadsalternativet ur flera synpunkter utgör den mest
ändamålsenliga lösningen av förevarande järnvägsproblem. Enligt utskottets
mening bör härvidlag icke minst beaktas, att de bygder om vilka nu är fråga
få anses tillhöra de i kommunikationshänseende mest vanlottade delarna
av vårt land. En förbättring av trafikförhållandena framstår därför i och
för sig som angelägen. Såsom framgår av det av länsstyrelsen i Blekinge
län avgivna remissyttrandet inge också befolkningsutvecklingen och den ekonomiska
situationen i förevarande landsända allvarliga bekymmer. En eventuell
järnvägsbreddning utgör självfallet icke någon garanti för en näringslivets
uppblomstring i de berörda trakterna men torde under alla omständigheter
öka dessas förmåga att draga till sig nya industrier och därmed förbättra
befolkningens utkomstmöjligheter.

Att utskottet likväl icke anser sig böra direkt förorda en ombyggnad av
bandelen Gullberna—Torsås—Bergkvara till normalspår beror därpå, att
enligt utskottets mening flera i förevarande sammanhang betydelsefulla
problem ännu icke blivit tillräckligt klarlagda. Med det nu sagda åsyftar utskottet
bl. a. frågan om det trafikunderlag som kan beräknas föreligga för
en breddad bana. Motionärerna ha härutinnan lämnat vissa uppgifter som
framför allt ta sikte på möjligheterna till en trafikökning genom utbyggnad
av den redan normalspåriga färjeleden mellan Bergkvara och Öland. Ifrågavarande
uppgifter tyda på att det driftunderskott som bandelen f. n. anses
uppvisa skulle efter en ombyggnad kunna elimineras. I vad mån detta utgör
en realistisk bedömning av den tänkbara trafikutvecklingen eller ej har
emellertid utskottet svårt att avgöra och finner därför en närmare belysning
av angivna spörsmål erforderlig.

Samtidigt vill utskottet framhålla, att utskottet vid sin prövning av ombyggnadsalternativet
icke främst fäst avseende vid den ifrågavarande bandelens
mera lokalt betonade transportuppgifter. Den största betydelsen härvidlag
har utskottet snarare tillmätt den omständigheten, att sträckan Gullberna—Torsås—Bergkvara
utgör ett led i en tänkt sydostkustbana. Det synes
också utskottet uppenbart att en eventuell breddning av nämnda handel
bör, om den skall bli till största möjliga nytta, efter hand följas av motsvarande
åtgärder på linjerna Torsås—Kalmar och Kalmar—Berga. Sydöstra
Sverige saknar f. n. en huvudlinje av stambanetyp. Genom ombyggnad av
de nyssnämnda tre bandelarna skulle emellertid en sådan skapas och de
ifrågavarande i kommunikationshänseende nu missgynnade bygderna sammanknytas
med det normalspåriga järnvägsnätet såväl norr- som västerut.
Såvitt utskottet kunnat finna föreligger ett mycket stort intresse för en syd -

14

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

ostkustbana i de därav berörda orterna, och som ett uttryck härför har bildats
en särskild kommitté, omfattande representanter för de fyra städerna
Linköping, Kalmar, Karlskrona och Kristianstad. Enligt vad utskottet inhämtat
ha även drälselkamrarna i Malmö och Hälsingborg uttalat sig positivt
för en sådan tanke. Motionärerna ha för sin del särskilt framhållit, att
en sydostkustbana skulle bli väl skickad att ombesörja långväga transporter
i fråga om såväl personer som gods, vilket kunde tänkas medföra en ökning
av trafiken. Av järnvägsstyrelsens remissyttrande framgår, att ej heller styrelsen
är främmande för tanken att en längdbana med denna sträckning
fiamdeles skulle kunna skapas, även om linjen Berga—Kalmar ansetts böra
komma i fråga till ombyggnad i första rummet. Styrelsen har vidare, såsom
tidigare omnämnts, funnit en upprustning av jämväl sträckan Linköping—
Hultsfred—Berga erforderlig och dessutom framfört vissa invändningar
mot de synpunkter som i motionerna anlagts på frågan om valet av
transportväg.

I än högre grad än då det gäller den rent lokala betydelsen av järnvägslinjen
Gullberna—Torsås—Bergkvara finner utskottet det vara av behovet
påkallat att de sist berörda problemen närmare utredas, innan ett avgörande
i den av motionärerna aktualiserade frågan träffas. Det centrala spörsmålet
äi där\id självfallet vilken vikt som ur bl. a. trafiktekniska och näringspolitiska
synpunkter kan tillmätas sydostkustbaneprojektet i och för sig. Även
en rad detaljfrågor inställer sig. En sådan avser sträckningen av linjen från
Gullberna till Torsås—Bergkvara.

\ id sidan av de av utskottet nu behandlade alternativen återstår emellertid
ännu ett, nämligen nedläggningsalternativet. Om hänsyn tages enbart
till den handel det här närmast gäller synes detta alternativ icke kunna helt
uteslutas. För en sådan åtgärd talar i första hand godstrafikens starka nedgång,
vilken dock i icke ringa grad torde ha berott på bandelens karaktär
av smalspårslinje och dåliga tekniska standard i övrigt. Såsom utskottet
redan understrukit framstår också med hänsyn till det lokala näringslivet
en förbättring av den här ifrågavarande bygdens trafikförhållanden såsom
vtterst önskvärd. Huruvida detta är möjligt med enbart en upprustning av
vägnätet anser sig utskottet icke på grundval av föreliggande uppgifter kunna
bedöma. Det synes därför angeläget att jämväl sist berörda frågor bli
utredda och klarlagda i samband med prövningen av ombyggnadsalternativet.

Den av utskottet sålunda intagna ståndpunkten innebär, att utskottet finner
en närmare utredning av de ovan angivna spörsmålen erforderlig.

Det ifrågavarande utredningsuppdraget synes lämpligen kunna anförtros
antingen 1953 års trafikutredning eller en för ändamålet särskilt tillsatt
kommitté. Flera skäl tala helt naturligt för det förstnämnda alternativet;
med hänsyn till omfattningen och den komplicerade beskaffenheten av de
problem som trafikutredningen har att lösa och då den av utskottet förordade
utredningen om möjligt bör vara slutförd i sådan tid att beslut rörande
bandelen Gullberna—Torsås—Bergkvara kan fattas i samband med att

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

15

linjen Karlshamn—Karlskrona blir tagen i bruk för normalspårsdrift, är måhända
likväl det sistnämnda alternativet att föredraga. Enligt utskottets mening
bör det ankomma på Kungl. Maj :t att härutinnan träffa ett avgörande.
Vilketdera alternativ som än väljes förutsätter utskottet, att de lokala intressenterna
på ett eller annat sätt bli företrädda under utredningsarbetet. I avbidan
på resultatet därav bör självfallet den ifrågavarande bandelen tills
vidare bibehållas vid nuvarande spårvidd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1: 266 och
II: 360, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville föranstalta om en utredning av de av utskottet angivna
spörsmålen.

Stockholm den 20 maj 1955

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vi/i förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, Iwar Anderson, Leander, Näsström, Pålsson, Hesselbom, Sundelin,
Einar Persson, Ragnar Persson, fröken Ranmark, herrar Svärd, Ivar Nilzon
och Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Andersson i Malmö, Lindholm, Rubbestad, Eriksson i Sandby, Åkerström,
Staxäng, fröken Elmén, herrar Thapper, Onsjö, Gustafsson i Skellefteå,
Löfroth, Almgren och Andreasson.

560967

Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag