Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1955

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss översyn av
lagen om inteckning i jordbruksinventarier.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 113, av herr Nilzon, Ivar.

I motionen hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om översyn av lagen om inteckning i jordbruksinventarier
i syfte att möjliggöra att sådan inteckning fortfore att gälla i fall då
gäldenären efter frånträdande av ett jordbruk överförde inventarierna till
ett annat av honom tillträtt jordbruk.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har på begäran av utskottet yttranden avgivits av Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Svenska jordbrukskreditkassan.

Gällande rätt

Institutet inteckning i jordbruksinventarier infördes i svensk rätt genom
lagstiftning 1932. Den rättsverkan, som dylik inteckning medför, innefattar
liksom fallet är i fråga om förlagsinteckning endast förmånsrätt jämlikt
17 kap. 7 § handelsbalken till betalning ur inventarierna vid gäldenärens
konkurs. Inteckning till säkerhet för fordran må jämlikt 1 § lagen den 3
juni 1932 om inteckning i jordbruksinventarier meddelas i de för visst jordbruk
avsedda lösa inventarierna. Utfästelse om inteckning skall innehålla
uppgift å den eller de fastigheter varå jordbruket bedrives. Ansökan om inteckning
skall enligt 2 § i lagen göras hos inskrivningsdomaren vid den rätt,
under vilken fastigheten eller, om fastigheterna är flera, huvudfastigheten
lyder. Om inventarierna övergår i annans ägo eller, annat än rent tillfälligt,
bortföres från det jordbruk, vilket avses med inteckningsbeslutet, eller om
jordbruket nedlägges eller överlåtes, upphör den genom inteckningen stiftade
säkerhetsrätten. Till skydd för inteckningshavaren har denne därför i
10 § i lagen tillerkänts rätt att, oaktat intecknad fordran ej är förfallen,
kräva omedelbar betalning därför, om jordbruket helt eller till väsentlig
del nedlägges eller överlåtes, om inventariebeståndet genom försäljning,
bortföring eller förstöring väsentligen nedgår eller om det skäligen kan befaras
att på grund av gäldenärens förvållande inteckningshavarcns säkerhet
kommer att märkligt minskas. Härigenom har inteckningshavaren beretts
möjlighet att, i händelse betalning cj crhålles, antingen efter dom utverka

Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 9

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1955

utmätning hos gäldenären eller ock få denne försatt i konkurs, varvid möjlighet
kan tänkas föreligga att enligt konkurslagens återvisningsregler
bringa avtal om skedd överlåtelse av inventarierna att återgå. Enär inteckning
i jordbruksinventarier icke beaktas vid utmätning, stadgas i 4 § konkurslagen,
att om gods, till vilket borgenär äger förmånsrätt på grund av
inteckning i jordbruksinventarier, utmätes för annans fordran utgör detta
—■ liksom då godset blir föremål för s. k. lösöreköp ■— konkursanledning,
såvitt ej den övriga delen av säkerheten förslår till fordringens gäldande.
Slutligen kan erinras, att inteckningshavare enligt 6 § lagen om inteckning
i jordbruksinventarier äger samma förmånsrätt i utestående köpeskilling
för försålda inventarier som han ägt i det försålda. — Sparbank och jordbrukskassa
må enligt 26 § sparbankslagen respektive 58 § kungl. förordningen
den 5 juni 1942 om jordbrukets kreditkassor icke bevilja kredit mot
inteckning i jordbruksinventarier annat än om därjämte lämnas i och för
sig fullgod säkerhet av pant eller borgen.

Yttrandena

Svenska bankföreningen erinrar om att Föreningen Sveriges häradshövdingar
vid remissbehandlingen av det sakkunnigförslag, som ligger till
grund för 1932 års lagstiftning, ifrågasatte, att inventarieinteckning skulle
knytas till gäldenärens person och omfatta alla hans inventarier, oavsett
var jordbruket dreves, men att departementschefen avvisade häradsliövdingeföreningens
förslag och anförde, att det syntes naturligast och för
kreditgivare i allmänhet mest önskvärt, att inteckningen hänförde sig till
ett för visst jordbruk avsett inventariebestånd.

Bankföreningen anför vidare:

Enligt bankföreningens uppfattning äger vad departementschefen sålunda
anförde fortfarande giltighet. Ur kreditgivarens synpunkter måste det
betraktas såsom en klar fördel att inventariebeståndet är knutet till en viss
fastighet. Enligt bankföreningens mening har motionären sålunda icke anfört
tillräckliga skäl för sitt förslag om en översyn av lagen om inteckning
i jordbruksinventarier. Härtill kommer alt lagstiftningen väl knappast spelar
den roll, som man avsett vid dess tillkomst. Inteckningar i jordbruksinventarier
har väl i de flesta fall — åtminstone inom affärsbankerna —
fått tjäna som supplement till annan säkerhet, t. ex. sekundär fastighetsinteckning.
Ändringar i lagstiftningen, som vore ägnade att förringa kreditgivarens
säkerhet, skulle förmodligen göra lagstiftningen ännu mindre användbar
än nu, vilket i realiteten skulle betyda att den komme att användas
i ytterst ringa omfattning. I detta sammanhang vill bankföreningen understryka
sammanhanget mellan gällande regler om förlagsinteckning och inteckning
i jordbruksinventarier. Den oerhörda utveckling, som präglat vår
industri under de senaste årtiondena, har medfört sådana förändringar beträffande
företagens tillverkningar och struktur, att tiden snart torde vara
inne för en översyn av gällande bestämmelser om förlagsinteckning. I ett
sådant sammanhang torde det vara lämpligt att även överse lagstiftningen
om inteckning i jordbruksinventarier.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 är 1955

3

Svenska sparbanksföreningen anser, att det icke kan bestridas att i de
av motionären angivna fallen vissa olägenheter är förbundna med gällande
bestämmelser, samt har intet att erinra mot motionärens förslag. Föreningen
framhåller emellertid angelägenheten av att en omarbetning av lagen
icke medför någon minskning av inteckningshavarnas trygghet.

Svenska jordbrukskreditkassan finner önskvärt, att inventarieinteckning
ges större värde som säkerhet för lån, och tillstyrker utredning i enlighet
med motionens syfte.

Utskottet

I sin motivering erinrar motionären till en början om reglerna i lagen att
inteckning må meddelas endast i de för visst jordbruk avsedda inventarierna
och att därest den fastighet, för vilken inventarierna sålunda är avsedda,
överlåtes, inteckningssäkerheten upphör att gälla. Motionären anför
vidare, att om jordbrukaren i fråga omedelbart eller inom kort tid efter
överlåtelsen tillträder annat jordbruk, till vilket inventarierna överföres,
och han alltjämt måste lämna säkerhet av inteckning i jordbruksinventarier,
sagda bestämmelser synes medföra onödiga olägenheter. Ny ansökan
om inteckning måste ingivas till inskrivningsdomaren, vilket förorsakade
såväl gäldenären som borgenären besvär, önskvärt vore, enligt motionärens
uppfattning, att den gamla inteckningen fortfarande finge gälla. I varje
fall borde det vara möjligt att uppnå en förenkling av förfarandet, t. ex.
genom intyg av ojävig person om att inventariebeståndet på det nya jordbruket
vore av sådan storlek, att inventarierna fortfarande kunde gälla
såsom säkerhet för fordran. En dylik anordning syntes motionären med
fördel kunna tillämpas, när de ifrågavarande fastigheterna vore belägna i
samma domsaga, men möjligheter till en sådan lösning torde finnas även
i andra fall.

Såsom i vissa av remissyttrandena framhållits torde anknytningen mellan
inventarieinteckningen och visst jordbruk vara avsedd att underlätta
kontrollen av att inventariebeståndet icke skingras eller säkerhetens värde
på annat sätt äventyras. Nämnda kontrollmöjlighet är av betydelse icke
endast för inteckningshavaren utan även för borgensmännen i de fall då
utöver inventarieinteckningen ställts borgen till säkerhet för fordringen.
Eftersom säkerhet av inventarieinteckning torde förekomma främst inom
sparbankernas och jordbrukskassornas verksamhet och dessa kreditinstitut
därvidlag författningsenligt jämväl måste kräva fullgod säkerhet av pant
eller borgen, är sistnämnda fall praktiskt betydelsefullt.

Ett utövande av kreditgivarnas och borgensmännens kontroll över säkerheten
underlättas självfallet av att inventarierna befinner sig på en närbelägen
ort, så att icke uppsikten över gäldenärens åtgöranden kräver särskilda
anordningar. Lagstiftningens nuvarande utformning med ovillkorligt
samband mellan inteckningen och visst jordbruk kan härdvidlag antagas

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 är 1955

vara till fördel. Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen
har också framhållit angelägenheten av att en omarbetning av lagen icke
leder till minskning av inteckningshavarnas trygghet.

Utskottet vill för sin del understryka vad föreningarna sålunda anfört.
Emellertid kan det, även med de regler som nu gäller, vara förenat med
vissa svårigheter för inteckningshavaren att hålla sig underrättad om huruvida
gäldenären överför inventariebeståndet till annat jordbruk. Därest, i
de fall som beröres i motionen, inventarierna förflyttas, synes det utskottet
vara att föredraga, att verkan av inteckningen, i stället för att såsom enligt
gällande rätt är fallet utsläckas, fortfar att gälla i inventarierna på det
jordbruk, till vilket de överförts, låt vara att de därvid kan komma att
befinna sig utom räckhåll för en mera omedelbar uppsikt från fordringsägares
och i förekommande fall borgensmäns sida. Häremot kan måhända
invändas, att en lagändring i antydd riktning kan befaras medföra att kreditinstitut
och borgensmän anser sin trygghet beskuren och att i följd därav
inventarieinteckningens värde som kreditunderlag för jordbrukarna försämras.
Enligt utskottets uppfattning torde emellertid dylika farhågor icke
böra tillmätas alltför stor betydelse, särskilt som det måste förutsättas att
fordringsägarens maktmedel mot gäldenär, som förringar säkerhetens värde,
icke genom den ifrågasatta nya lagstiftningen försvagas.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet att det i motionen behandlade
ämnet bör göras till föremål för utredning.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen 1:113 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att lagen om inteckning i
jordbruksinventarier göres till föremål för översyn i syfte
att möjliggöra, att inteckning kan fortfara att gälla i inventariebestånd,
vilket av gäldenären vid frånträdande av ett
jordbruk överföres till ett annat, som av honom tillträdes.

Stockholm den 8 mars 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl,* Grym, Ivar Nilzon,
Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson och William Ohlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Mölndal,
Johansson i Torp, Nyberg, Levin, fru Boman,* herrar Hansson i Skegrie
och Berggren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1955
550320