Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1955
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.
Genom en den 30 december 1954 dagtecknad proposition, nr 39, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
l) Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering in. m.,
vilken enligt lag den 19 mars 1954 (nr 105) gäller till och med den 30
september 1955, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september
1956.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1955.
Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 april 1955
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1955, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 14 april 1955 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar
låta hyresgästen lcvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat
hyresgästen sådant meddelande.
Har hyresvärd före den 1 april 1955 lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september
1955, må framställning enligt samma paragraf göras senast den 14 april
1955.
2) Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430)
om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken enligt lag den 19 mars
1954 (nr 106) gäller till och med den 30 september 1955, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 september 1956.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 avd. Nr 4
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1955
3) L a g
angående fortsatt giltighet ay lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. in., vilken enligt
lag den 19 mars 1954 (nr 107) gäller till och med den 30 september 1955,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1956.
Beträffande motiveringen i propositionen får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Läget på bostadsmarknaden. I propositionen redogöres för en inom bostadsstyrelsen
upprättad promemoria angående läget på bostadsmarknaden
hösten 1954. Härom hänvisas till propositionen (s. 5—6).
Statens hyresråd. I skrivelse den 25 november 1954 — vilken dock icke är
enhällig — har statens hyresråd hemställt, att Kungl. Maj :t måtte snarast
vidtaga åtgärder för att dels hyresregleringslagstiftningen gives förlängd
giltighet till och med den 30 september 1956, med öppen lämnad möjlighet
att under den fortsatta giltighetstiden vidtaga de ändringar i lagstiftningen
som må finnas påkallade, dels —- oavsett huruvida andra ändringar i lagstiftningen
finnes påkallade — orter, där behov av hyresreglering visas icke
föreligga, må kunna undantagas från lagstiftningens tillämpning.
Hyresrådet framhåller angelägenheten av att den föreslagna förlängningslagen
utfärdas i god tid och i varje fall före den 1 april det år då lagstiftningens
giltighetstid enligt senast meddelat beslut utlöper. Som skäl härför
åberopar hyresrådet att det såväl för parterna på hyresmarknaden som för
de hyresreglerande myndigheterna uppstått vissa svårigheter, när regleringslagen
utfärdats senare på året. Det vore därför enligt hyresrådets mening
önskvärt, om den principiella frågan om lagstiftningens fortsatta giltighet
— oavsett huruvida ändringar i lagstiftningen är påkallade — kunde
tagas upp till behandling i så god tid att förlängningslagen kunde utfärdas
före den 1 april 1955.
Från hyresrådets beslut var ordföranden, f. d. landshövdingen Levinson,
herrar Wibom, Fredricsson, Järtelius och Breitholtz skiljaktiga; övriga ledamöter
var herrar Alexanderson och Ekedahl.
Ordföranden anförde med instämmande av herrar Fredricsson och Järtelius,
att då hyresregleringskommittén enligt sina direktiv hade att utarbeta
regler för en avveckling av hyresregleringen, han ansåge att hyresrådets
Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1955
3
hemställan endast borde innefatta ett förslag, att Kungl. Maj:t ville vidtaga
åtgärder för att hyresregleringslagstiftningen snarast möjligt gåves förlängd
giltighet till och med den 30 september 1956, med öppen lämnad möjlighet
att under den fortsatta giltighetstiden vidtaga de ändringar i lagstiftningen
som kunde befinnas påkallade.
Herrar Wibom och Breitholtz anförde bl. a.:
Förutom de av hyresrådet föreslagna åtgärderna för hyresregleringens
avveckling i vissa orter anse vi, att man — utan att avvakta liyresregleringskommitténs
utredning rörande en avveckling av lagen — jämväl bör vidtaga
en ändring av 2 § hyresregleringslagen. Beträffande de olika hyresobjekt,
som nu äro föremål för reglering, bör man således överväga i vad män en
avveckling av lagen kan förberedas därigenom, att regleringen upphäves
eller uppmjukas för vissa lokaler. Därvid bör i första hand komma i fråga
affärslokaler, kontor, garage in. fl. Två vägar synes man här kunna välja
mellan, antingen att helt frisläppa ifrågavarande lokaler eller att för alla
lokaler, som icke äro bostadslägenheter, uppmjuka regleringen på det sättet,
att dessa i fortsättningen icke skola vara underkastade den s. k. snävare
regleringen i 3—5 §§. I stället skulle dessa vara underkastade en reglering
i stort sett i enlighet med vad som f. n. gäller för möblerade rum och lägenheter
enligt 6 §. Uppsägningsskyddet skulle tills vidare bibehållas, men parterna
äga att fritt avtala om skäligt hyresbelopp, medan hyresnämnderna
skulle medgivas rätt att på ansökan av hyresgäst nedsätta uppenbart oskäliga
hyresbelopp. Vi ha stannat inför att förorda det senare alternativet såsom
en förberedelse till en fullständig avveckling av lagen för dessa lokalers
vidkommande.
Remissyttranden. Över hyresrådets framställning har efter remiss yttranden
avgivits av socialstyrelsen, bosladsstyrelsen, Sveriges fastighetsägareförbund
och hyresgästernas riksförbund. Samtliga remissinstanser tillstyrker
uttryckligen förlängning av hyresregleringen eller förklarar sig icke vilja
motsätta sig densamma.
Beträffande det förslag hyresrådets majoritet framlagt rörande åtgärder
för att orter, där behov av hyresreglering visas icke föreligga, må kunna
undantagas från hyresregleringslagstiftningens tillämpningsområde, är meningarna
delade bland remissinstanserna. Förslaget tillstyrkes uttryckligen
av fastighetsägareförbundet, medan socialstyrelsen förklarar sig intet ha alt
erinra mot att Kungl. Maj :t erhåller sådan möjlighet till lokal avveckling
av hyresregleringen som förslaget innebär. Bostadsstyrelsen och hyresgästernas
riksförbund avstyrker förslaget under åberopande av att 1951 års
hyresregleringskommitté erhållit i uppdrag att utarbeta regler för en avveckling
av hyresregleringen samt att kommitténs förslag härom bör avvaktas.
Det av hyresrådets ledamöter Wibom och Breitholtz framförda förslaget
tillstyrkes av fastighetsägareförbundet men avstyrkes av bostadsstyrelsen
och hyresgästernas riksförbund under hänvisning till hyresregleringskommitténs
ännu ej avslutade arbete. Socialstyrelsen berör i sitt yttrande ej
detta förslag.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år t955
Departementschefen. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
anför bl. a. följande:
»Av den i det föregående refererade undersökning, som bostadsstyrelsen
låtit företaga rörande läget på bostadsmarknaden hösten 1954, framgår att
bostadsbristen i varje fall icke kan anses ha ökat sedan motsvarande tidpunkt
år 1953. Tvärtom har styrelsen på grundval av det förebragta materialet
ansett sig kunna draga den slutsatsen, att troligen en viss förbättring
i läget inträffat under det sist förflutna året. Uppenbart är likväl att bostadsbristen
alltjämt är betydande, särskilt i de största städerna, och det
kan därför icke råda någon tvekan om att hyresregleringslagstiftningen —
som förutom hyresregleringslagen omfattar bostadsrättskontrollagen och
lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m. — i princip bör förlängas för ytterligare ett år. Hyresrådets
förslag härom har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga
remissyttranden.
Vad beträffar frågan huruvida hyresregleringslagen nu bör ändras så,
att Kungl. Maj :t beredes möjlighet att besluta om regleringens avskaffande
på vissa orter, torde en lagändring med detta syfte ej i och för sig
vara erforderlig med avseende å de orter, vilka icke automatiskt lyder under
lagen utan genom senare beslut av Kungl. Maj:t förklarats skola tillhöra
de hyresreglerade orterna. Enligt allmänna regler äger nämligen Kungl.
Maj :t befogenhet att självständigt upphäva sina egna beslut. Emellertid är
att märka, att hyresregleringen i vissa avseenden är så konstruerad, att den
icke utan komplikationer torde kunna övergå i en oreglerad marknad. Sålunda
ingriper regleringen på olika sätt i avtalsförhållandena, och det är icke
klart vilka avtalsbestämmelser som skulle bli tillämpliga, om regleringen
utan vidare upphörde. Det lär därför vara erforderligt att i samband med
ett eventuellt beslut om regleringens avskaffande meddela vissa övergångsbestämmelser,
i första hand rörande hyrestidens längd och hyrans storlek,
och detta gäller vare sig beslutet blir generellt eller blott kommer att avse
vissa särskilda orter och, i det senare fallet, givetvis oavsett huruvida orten
automatiskt eller först genom ett Kungl. Maj:ts särskilda beslut hänförts under
lagen. Då dylika övergångsbestämmelser alltså kommer att ingripa i civilrättsliga
avtalsförhållanden, kunna de icke meddelas utan riksdagens samtycke
eller bemyndigande.
Hyresrådets majoritet har nu tydligen menat, att detta krav på formen
för bestämmelsernas antagande skulle kunna tillgodoses genom ett i lag
meddelat fullmaktsstadgande, enligt vilket Kungl. Maj :t tillerkändes befogenhet
att meddela erforderliga övergångsbestämmelser. Därefter skulle
hyresregleringen kunna avskaffas på sådana orter, där regleringen enligt
verkställd utredning ej längre ansåges erforderlig. Såsom en minoritet inom
hyresrådet framhållit förhåller det sig emellertid så, att 1951 års hyresregleringskommitté
enligt sina direktiv har att utreda frågan vilka övergångsbestämmelser
som kan erfordras för den situation, som uppkommer när
hyresregleringen — helt eller delvis, i riket i dess helhet eller blott på vissa
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1955
orter — skall upphöra. Visserligen har kommittén på grund av andra arbetsuppgifter
ännu icke slutfört denna del av sitt uppdrag, men enligt vad
kommitténs ordförande uppgivit kommer detla att ske under loppet av tx-edje
kvartalet år 1955. Med hänsyn härtill kan det enligt min mening icke
anses välbetänkt att, innan kommittén framlagt sitt förslag i ämnet, antaga
ett sådant fullmaktsstadgande som förutsättes för genomförande av det av
hyresrådets majoritet förordade förslaget. Det är enligt min mening påkallat
att riksdagen får taga ställning till övergångsbestämmelserna. Skulle det,
sedan kommitténs förslag väl föreligger, befinnas önskvärt och lämpligt att
utan dröjsmål genomföra en lagändring, kan detta ske redan under hyresregleringslagens
nästa förlängningsperiod.
Vad härefter beträffar frågan huruvida affärslokaler, kontor, garage och
andra dylika lokaler bör undantagas från den s. k. snävare regleringen i
lagens 3—5 §§, så torde även här gälla att övergångsbestämmelser kan bli
aktuella, om man överför vissa lägenheter från den kategori som är underkastad
nämnda regler till den grupp som följer de mindre restriktiva
bestämmelserna i lagens 6 §. Då jämväl detta spörsmål kan väntas bli behandlat
av hyresregleringskommittén, synes det — alldeles oavsett vilken
ställning som i sak bör intagas till frågan — ej lämpligt att föregripa kommitténs
utredning.»
Efter att härefter ha givit sin anslutning till hyresrådets uttalande om
angelägenheten av att lagarna om förlängning av hyresregleringslagstiftningen
utfärdas före den 1 april 1955, fortsätter departementschefen: »Hyresregleringskommittén
har i mitten av november 1954 överlämnat ett betänkande
om hyran för omöblerade lägenheter (SOU 1954: 34), innefattande
förslag till lag om ändring av 3, 5, 20 och 23 §§ hyresregleringslagen. Remissbehandlingen
av detta betänkande kommer icke att vara avslutad förrän
i slutet av januari 1955, och jag torde därför icke förrän i mars kunna vara
beredd att taga ståndpunkt till förslaget. Jag vill därför föreslå alt den
principiella frågan om hyresregleringslagstiftningens fortsatta giltighet nu
upptages till behandling i syfte att för riksdagen framlägga förslag till en
förlängningslag, som kan träda i kraft redan den 1 april 1955. Därest ändringar
i hyresregleringslagstiftningen kan befinnas påkallade av hyresregleringskommitténs
betänkande om hyran för omöblerade lägenheter, torde
särskild proposition därom senare under sessionen kunna framläggas för
riksdagen.
Till en lag om förlängning av hyresregleringslagen torde, liksom vid föregående
förlängningstillfällen, böra fogas övergångsbestämmelser av innebörd
att ansökan om förlängning av hyresförhållande eller övertagande av hyresrätt,
som avser tid efter lagens hittillsvarande giltighetstid, må göras
inom viss kortare tid efter del förlängningslagen blivit utfärdad.»
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1955
Utskottet
I anledning av förevarande proposition har väckts sex motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 362 av herr Andersson, Älvar, samt
nr 390 av herr Ewerlöf m. fl.;
ävensom inom andra kammaren
nr 439 av herrar Gustafsson i Skellefteå och Widén,
nr 440 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.,
nr 484 av herr Hjalmarson in. fl. samt
nr 485 av herrar Munktell och Nygren.
Motionärerna yrkar vissa ändringar i hyresregleringslagstiftningen. Därjämte
hemställes i motionerna I: 390 och II: 484, som är likalydande, om
vissa andra åtgärder. I den nu föreliggande propositionen föreslås emellertid
att till behandling i detta sammanhang skall upptagas endast den principiella
frågan om hyresregleringslagstiftningens fortsatta giltighet. Det förutsättes
därvid, att möjlighet skall finnas att under den fortsatta giltighetstiden
vidtaga de ändringar i lagstiftningen, som må finnas påkallade. Det
föreslagna förfarandet motiveras med angelägenheten av att en förlängningslag
skall kunna träda i kraft redan den 1 april 1955. Departementschefen
förutskickar, att särskild proposition om ändringar i lagstiftningen på grundval
av ett av hyresregleringskommittén i november 1954 avgivet delbetänkande
(SOU 1954: 34) kan komma att framläggas senare under innevarande
session. Ingen av de motioner, som enligt vad som angivits väckts i anledning
av den nu föreliggande propositionen, innehåller något yrkande som står i
strid med den föreslagna förlängningen. Ej heller i övrigt har någon motion
med sådant yrkande väckts.
Under dessa omständigheter har utskottet ansett sig böra nu behandla
endast propositionen samt bordlägga motionerna i avvaktan på att klarhet
vinnes, huruvida någon proposition rörande ändringar i hyresregleringslagstiftningen
kommer att framläggas under riksdagens vårsession. På detta
sätt möjliggöres en gemensam behandling av samtliga förslag till ändringar
i nämnda lagstiftning.
Vad alltså angår den principiella frågan om förlängning av hyresregleringslagstiftningen
framgår av de i propositionen lämnade uppgifterna om
läget på bostadsmarknaden hösten 1954, att bostadsbristen i varje fall icke
kan anses ha ökat sedan motsvarande tidpunkt år 1953. Snarare synes läget
ha förbättrats något. Såsom departementschefen framhåller är det emellertid
uppenbart att bostadsbristen alltjämt är betydande, särskilt i de största städerna.
Hyresregleringen bör därför fortbestå under den tid, som förordas i
propositionen. Utskottet tillstyrker således den föreslagna förlängningen av
hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. in.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1955
7
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte antaga de genom förevarande proposition
framlagda lagförslagen.
Stockholm den 16 februari 1955
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Ivar Nilzon,
Ebbe Ohlsson, Boo, William Ohlsson och Georg Carlsson; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Mölndal,
Johansson i Torp, Nyberg, Carlsson i Stockholm, Bengtsson i Halmstad,
Munktell och Jansson i Benestad.