Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
1
Nr 25
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring
i 9 kap. 2 § jorddelningslagen.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 363 i första kammaren av herr
Larsson, Nils Theodor, och herr Johansson, Theodor, samt nr 445 i andra
kammaren av herrar Ericsson i Näs och Jansson i Aspeboda.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag
om sådan ändring i jorddelningslagens 9 kap. 2 § första stycket, att delningsgrunden
vid laga skifte å förut storskiftad by må utgöra innehavet
på marken vid tiden för ansökningen om laga skiftet».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar
län och Kopparbergs län samt 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Gällande bestämmelser
I 9 kap. lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet meddelas
föreskrifter om delningsgrunden vid laga skifte, d. v. s. den princip efter
vilken storleken av varje delägares andel bestämmes vid skiftet. 1 § i
kapitlet innehåller regler om delningsgrunden i de fall, då skifteslaget ej
tidigare varit skiftat. I 2 §, beträffande vilken motionärerna yrkar ändring,
finns bestämmelser om delningsgrunden vid laga skifte å jord, som
redan tidigare undergått någon form av jorddelning, t. ex. storskifte. Härom
stadgas, att innehavet enligt den tidigare delningen skall utgöra delningsgrund
vid ett laga skifte. Detta innebär, att delägarna i princip erhåller
tilldelning av mark enligt samma andelstal som tillämpats vid den
tidigare delningen.
Yttrandena
Av remissinstanserna yttrar sig länsstyrelsen i Kalmar län i tillstyrkande
riktning. I övriga yttranden däremot avstyrks motionsyrkandet.
Länsstyrelsen i Kalmar län åberopar som eget yttrande ett av överlant960
65 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 avd. Nr 25
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 är 1955
mätaren i länet avgivet utlåtande i ärendet, vari överlantmätaren framhåller
som synnerligen angeläget att den i motionerna åsyftade lagändringen
snarast kommer till stånd.
I överlantmätarens utlåtande anföres i övrigt bl. a. följande.
De flesta storskiften ha verkställts under senare hälften av 1700-talet
och de två första årtiondena av 1800-talet. Mätnings- och karteringsnoggrannheten
var på den tiden avsevärt lägre än vad den är nu. Det kan därför
vålla betydande svårigheter att riktigt överföra cn på en storskifteskarta
redovisad gräns till en nyupprättad karta. Befinnes den på marken nu
hävdade gränsen ej sammanfalla med gränsen, sådan den kan inpassas
från storskifteskartan, så uppstår alltid frågan om avvikelsen beror på
mindre noggrann utstakning vid storskiftet eller på åtgöranden som delägarna
själva vidtagit efter storskiftet. Full bevisning för den ena eller
den andra av dessa två möjligheter lär oftast inte stå att få. Föreligger
utstakningsfel, så får den på marken hävdade sträckningen sanktion på
grund av bestämmelserna i 1930 års lag om äldre ägogränser. I annat fall
blir det nödvändigt att frångå brukningshävden till förmån för hävden
enligt storskiftet, då det gäller att bestämma ägokravet vid en omdelning.
Vid jämförelse mellan brukningshävden och "innehavet för fastigheterna
i en by, sådant det skulle vara enligt vederbörlig storskiftesförrättning,
finner man ofta så stora skiljaktigheter att de icke kunna rubriceras som
mätnings- eller utstakningsfel och inte heller kunna förklaras som under
tidernas lopp uppkomna oavsiktliga jämkningar. Man måste då som orsak
förutsätta avsiktliga åtgärder av delägarna i byn, ehuru dessa åtgärder icke
blivit redovisade vid någon känd förrättning. Endast sällan torde någon
inom skifteslaget nu levande delägare kunna lämna upplysning om när
sådana ändringar genomförts. Detta talar för att de i regel ligga mycket
långt tillbaka i tiden. Ofta torde man ha anledning förmoda, att de förskriva
sig till tiden närmast efter storskiftets slutförande.
Förklaringen till sådana urgamla jämkningar kan ligga däri, att delägarna,
efter det lantmätaren för dem utvisat vars och ens ägolott vid storskiftet,
ägde jämkningsrätt. D. v. s. de ägde att sinsemellan komma överens
om t. ex. byten av hela skiften eller om ändring på visst sätt av en utvisad
gräns. Denna rätt synes tämligen ofta ha utnyttjats. Där den företogs
före förrättningens avslutande har gjorts en anteckning därom till protokollet
ofta på undanskymd plats så att den lätt förbises. En sålunda protokollförd
jämkning är givetvis att betrakta som en förrättningsåtgärd,
som vunnit laga kraft eller fastställts med förrättningen.
Mycket synes emellertid tala för att sådana jämkningar kunna ha överenskommits
mellan delägare även efter det lantmätaren lämnat förrättningsplatsen.
Jämkningarna ha då icke blivit protokollförda. För att bryta
motståndet mot storskiftena föreskrev flertalet storskiftesförfattningar att
lantmätaren skulle ta stor hänsyn till böndernas önskemål i fråga om skiftesläggningen.
Detta sett mot bakgrunden av böndernas förut urgamla
rätt att själva dela sin jord kan förklara, att de ansett även sådan efter
en avslutad storskiftesförrättning vidtagen jämkning äga lika gott vitsord
som cn laga förrättning.
Tvivelsutan förekomma inom länets storskiftade byar ett stort antal
ändringar i fastighetsindelningen, vilka ändringar icke skett under laga
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
former. Men det förhållandet att man ännu i byarna påträffar förut
okända handlingar rörande laga förrättningar ger anledning till den förmodan
att fastighetsindelningsändringar, för vilka handlingar helt saknas,
kunna ha skett såsom laga förrättningar och sålunda rättsligen böra
respekteras vid en omdelning. Det torde oftast vara svårt för att inte säga
omöjligt att avgöra om en fastighetsindelningsändring, som ej redovisas
i känd förrättningsakt, bör tillerkännas vitsord eller ej i fråga om delningsgrunden.
Det ovan sagda torde visa, att bestämmelserna i 9 kap. 2 § första stycket
jorddelningslagen kunna vara mycket svåra att tillämpa riktigt vid laga
skifte å eller inom storskiftade byar. I varje fall äro de det regelmässigt
inom Kalmar län. Mången gång skulle det bli hart när omöjligt att genomföra
ett laga skifte å sådan by om man inte finge betrakta brukningshävden
såsom den rätta storskifteshävden.
Överlantmätaren vill av ovan anförda skäl framhalla sasom synnerligen
angeläget att den i motionen åsyftade lagändringen snarast måtte komma
till stånd. o ......
En sådan lagändring synes över lantmätaren också befrämja rättvisa
inom skifteslaget. Det kan nämligen inte anses annat än i hög grad obilligt
för såväl markägare som inteckningshavare om en fastighet skall nödgas
avstå från mark endast därför att man nu ej kan förete laga förrältningshandling
på en ändringsåtgärd i fastighetsindelningen, företagen kanske
sedan flera generationer tillbaka.
Det kan heller inte befrämja intresset för omskifte å länets storskiftade
byar om delägarna, som nu är fallet, kunna befara att utöver andra olägenheter
med skiftet gå miste om mark de alltid ansett sig äga.
Lantmäteristijrelsen och 1954 års fastighetsbildningskommitté, som med
hänsyn till att kommitténs utredning bedrives i nära samarbete med styrelsen
avgivit ett gemensamt yttrande, anför följande.
Såsom motionärerna framhållit har fastighetsbildningskommittén erhållit
uppdrag att göra en allmän översyn av reglerna om fastighetsbildning.
Det åvilar alltså kommittén att utreda bl. a. den i motionerna berörda
frågan om tillämplig delningsgrund vid fastighetsregleringar inom
storskiftade områden. Detta spörsmål är uppenbarligen av synnerlig vikt
och måste bliva föremål för ingående studier och överväganden. Frågan
äger också så intimt samband med andra viktiga spörsmål på fastighetsbildningsrättens
område att den icke lämpligen kan göras till föremål för
en utredning av mera begränsad omfattning. Såvitt styrelsen och kommittén
kunna bedöma torde den av motionärerna föreslagna lösningen
icke kunna genomföras utan att samtidigt hela det invecklade frågekomplex,
som sämjedelningar över fastighetsgräns och sämjebyten utgöra,
upptages till övervägande. Att, såsom motionärerna närmast synas vilja
förorda, utan vidare tillerkänna sämjebytena fastighetsbildande verkan
torde, bl. a. av hänsyn till innehavarna av sådana inteckningar som belånats
redan före bytet, vara eu lösning som kan inge stark tveksamhet.
Enligt styrelsens och kommitténs mening torde delningsgrunden knappast
hava den betydelse för ett snabbt och ändamålsenligt genomförande av
ett laga skifte som motionärerna velat förutsätta. Den omständigheten
att laga skiften i syfte att åstadkomma eu jordbruksrationalisering endast
sällan förekomma beror på helt andra orsaker än det förhållandet att
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
jorddelningslagen som delningsgrund vid omskifte stadgar innehavet enligt
den äldre delningen.
Med hänsyn till det anförda och då kommitténs arbete icke kan vara
slutfört under nästa år viilja styrelsen och kommittén, som äro av den bestämda
uppfattningen att en partiell reform på förevarande område skulle
hindra och föregripa det av kommittén bedrivna utredningsarbetet, såsom
sin mening uttala att motionerna icke böra föranleda någon riksdagens
åtgärd. Vad i motionerna anförts kommer emellertid givetvis att tagas
under övervägande och beaktande vid kommitténs fortsatta arbete på en
ny fastighetsbildningslag.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län åberopar som eget yttrande ett av
överlantmätaren i länet avgivet utlåtande i ärendet, vari överlantmätaren
uttalar att övervägande skäl talar mot bifall till de väckta motionerna.
I överlantmätarens utlåtande anföres vidare bl. a. följande.
Motionärerna synas närmast åsyfta det fall, där en fastighetsägares
markinnehav till följd av sämjeägoutbyten icke längre överensstämmer
med vad som legalt hör till hans fastighet. Ett genomförande av reformen
skulle, beträffande skifteslag, som bli föremål för laga skifte, i realiteten
innebära tvångslegalisering utan särskild förrättningsåtgärd av de en
gång sämjevis företagna ägoutbytena. Det kan för dessa enkla fall utan
tvekan sägas att starka skäl tala för den begärda reformen.
En ändring av 9 kap. 2 § jorddelningslagen skulle emellertid komma
att påverka skiftena även i Kopparbergs län, där förhållandena i de flesta
fall äro långt mer komplicerade. Bristande överensstämmelse mellan formell
äganderätt och faktiskt innehav är inom dalalagens tillämpningsområde
eu mycket vanlig företeelse.
Idealet skulle givetvis vad beträffar skiftena i denna landsända vara
att helt kunna slopa den tidsödande äganderättsutredningen och i stället
grunda skiftesdelägarnas ägokrav på den faktiska hävden —- alltså en
betydligt längre gående reform än den av motionärerna förordade, vilken
endast skulle komma att beröra förhållandena de olika storskifteshemmanen
emellan. Av åtskilliga skäl torde det emellertid visa sig svårt att
nå fram till en så enkel lösning. Här må endast omnämnas det förhållandet,
att inom dalaskifteslagen regelmässigt ett mycket stort antal skiftesdelägare
vistas på annan ort, varvid dem tillhöriga inägor vanligen brukas
av någon hemmavarande släkting. Hävdeförhållandena kunna därför icke
utrönas enbart genom en undersökning på marken, och delägarna själva
veta ofta icke bestämt besked om vilka områden de inneha med äganderätt
och vilka de endast nyttja för annan. Härtill kommer att delägarna
ofta själva synas betrakta sämjedelningarna som mera tillfälliga arrangemang
och anse det primära vara den formella äganderätt de ''ha till andelar
i de olika storskifteshemmanen. Även åtskilliga andra omständigheter, vilka
bär icke torde behöva närmare beröras, bidraga till att göra" frågan om
innehavet som generell delningsgrund synnerligen komplicerad.
En reform av den mera begränsade räckvidd som motionärerna förorda
torde för dalaskiftenas del komma att medföra nya, ytterst svårbemästrade
problem, eftersom sämjedelningar och sämjevis genomförda
ägoutbyten regelmässigt bilda en sådan härva att det är ogörligt att hålla
i sär vad som är det ena eller det andra. I viss mån likartade förhållan
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955 5
den, om ock mindre uttalade, torde också föreligga inom vissa andra delar
av landet. Det synes därför nödvändigt att blivande nya regler om delningsgrund
vid laga skiifte utformas så, att en generell lösning erhålles
av hela det ifrågavarande problemkomplexet.
Det är att hoppas att det inom 1954 års fastighetsbildningskommitté
pågående arbetet på en ny fastighetsbildningslag skall kunna slutföras
inom de närmaste åren. Redan på grund härav måste det anses i hög grad
tveksamt om det överhuvud kan vara lämpligt att nu genomföra eu partiell
reform av gällande jorddelningslag beträffande en så viktig fråga
som den om delningsgrunden. Helt uppenbart är, såsom av det förut
sagda framgår, att en ändring enbart av reglerna i 9 kap. 2 § jorddelningslagen
på sätt motionärerna åsyfta icke bör komma till stånd. Härtill kommer
att ett intimt samband föreligger mellan frågan om delningsgrund
vid laga skifte och en råd andra problem, som fastighetsbildningskommittén
har att lösa. Att utbryta frågan om delningsgrund till särskild behandling
av ett från fastighetsbildningskommittén fristående utredningsorgan
synes därför icke kunna förordas.
Det anförda torde utvisa att övervägande skäl tala mot bifall till de
väckta motionerna. Skulle en särskild utredning om delningsgrund vid
laga skifte trots allt befinnas vara motiverad, bör under alla omständigheter
utredningen syfta till en generell lösning av hela frågan.
Utskottet
Det spörsmål beträffande delningsgrunden vid laga skifte, som motionärerna
upptagit till behandling, är otvivelaktigt av stor betydelse. Som
framgår av remissyttrandena är frågan mycket invecklad, och det är
icke utan vidare givet att den bör lösas efter de av motionärerna uppdragna
riktlinjerna. För bedömningen av den lämpliga lösningen torde tvärtom
krävas en grundlig utredning av skiftesförhållandena i skilda delar av
landet samt ett noggrant övervägande, vilket lämpligen synes böra äga rum i
samband med den omarbetning av fastighetsbildningsreglerna i deras helhet,
varmed 1954 års fastighetsbildningskommitté är sysselsatt. Utskottet
kan därför icke förorda, att någon särskild utredning igångsättes beträffande
den speciella fråga motionärerna berört. Med hänsyn till vikten av
att rationaliseringsverksamheten inom jordbruket underlättas genom lämpligt
utformade regler om fastighetsbildning vill utskottet emellertid framhålla
angelägenheten av att kommitténs arbete bedrivs med all den skyndsamhet
som är möjlig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 363 och II: 445, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd. •
Stockholm den 10 maj 1955
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: (herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym,
Ivar Nilzon, Axel Jansson, Herbert Hermansson och Kriigel;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson
i Torp, Levin, Nestrup och Andersson i Ryggestad.
Sthlm 1955. K. L. Beckmans Boktr.