6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1953

Nr 23

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.is proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående vissa
laga skiften i Kiruna stad.

Genom en den 31 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 181, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

med särskilda bestämmelser angående vissa laga skiften

i Kiruna stad

Med ändring av vad lagen om fastighetsbildning i stad innehåller häremot
stridande förordnas, att inom sådana delar av Kiruna stad, för vilka
jordregister skall föras, skola beträffande laga skifte å område, som är att
jämställa med skifteslag varom förmäles i 1 kap. 2 § under 1 lagen om
delning av jord å landet och som icke tidigare skiftats, föreskrifterna i
sistnämnda lag och i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) innefattande vissa
bestämmelser angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar
av Norrbottens län äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda förslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att vissa skiftesförrättningar inom landsbygdsområden
av Kiruna skola handläggas med tillämpning av samma bestämmelser
som skulle ha gällt, därest områdena icke tillhört stad.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955

i

Inledning

Genom resolution av Kungl. Maj :t den 24 oktober 1947 erhöll Jukkasjärvi
kommun med dess dåvarande område stadsrättigheter från och med den
1 januari 1948. Staden skulle benämnas Kiruna.

Sedan laga skifte begärts å vissa inom staden belägna områden, vilka
vid en år 1896 fastställd awittring i Jukkasjärvi socken avskilts från kronans
marker, samt till följd av förrättningsansökningarna vissa förberedande
utredningsarbeten och inventeringar verkställts av lantmäterimyndigheterna,
anmälde överlantmätaren i Norrbottens län genom skrivelse den
10 november 1954 till lantmäteristyrelsen, att behov av särskilda lagbestämmelser
syntes föreligga för att de sökta skiftena skulle kunna genomföras.
Med anledning därav inkom styrelsen den 28 januari 1955 till Kungl. Maj:t
med framställning (stencilerad) om särskild lagstiftning för skiftesverksamheten
i Kiruna stad.

Över framställningen har efter remiss utlåtanden avgivits av hovrätten
för Övre Norrland, ägodelningsdomaren i Gällivare domsaga, lantbruksstyrelsen,
som bifogat yttrande från lantbruksnämnden i Norrbottens län,
skogsstyrelsen, som bifogat yttrande från skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens
län, länsstyrelsen i Norrbottens län, som bifogat yttrande från drätselkam*
maren i Kiruna, samt överlantmätaren i Norrbottens län.

Gällande rätt

För fastighetsbildning i stad gäller i princip bestämmelserna
i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad (fastighetsbildningslagen),
vilka bestämmelser närmast är avpassade för typiska stadsbyggnadsförhållanden.
Med anledning av att städerna numera icke sällan
omfattar betydande områden av ren landsbygdskaraktär har emellertid möjlighet
öppnats att inom stad i stället tillämpa vissa av de för fastighetsbildningen
på landsbygden gällande reglerna, vilka i huvudsak återfinns i
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (jorddelningslagen)
och lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet (sammanläggningslagen).
Enligt lag den 27 februari 1948 med särskilda bestämmelser
om fastighetsbildning inom vissa områden av stad (här betecknad
1948 års lag) äger sålunda Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj :t
bestämmer, att där så påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket
förordna att beträffande område av stad, i stället för de i fastighetsbildningslagen
meddelade bestämmelserna om avstyckning av område som
ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning av stadsägor, vad för landet
är stadgat om avstyckning och sammanläggning skall äga tillämpning
med vissa i lagen angivna undantag. Sådant förordnande skall icke gälla
beträffande mark, som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan,

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955

fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat än jordbruksändamål.

Vid tillkomsten av 1948 års lag behandlades frågan huruvida jorddelningslagen
i sin helhet — alltså även dess regler om laga skifte — borde
kunna bliva gällande inom stadsområde, men tanken på en sådan utvidgning
av lagstiftningen avvisades. Beträffande laga skifte gäller alltså huvudregeln
om fastighetsbildningslagens tillämplighet inom stad, oavsett om förordnande
enligt 1948 års lag meddelats eller ej. Utan betydelse för tillämpligheten
av fastighetsbildningslagen är även frågan huruvida jordregister
enligt förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister skall föras i
staden i stället för fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelser,
vilket sistnämnda register i det följande betecknas stadsregister.
Enligt gällande registreringsbestämmelser skall stadsregister i princip alltid
finnas upplagt för en stads hela område, men Kungl. Maj:t eller myndighet
Kungl. Maj:t bestämmer äger, där det med hänsyn till omständigheterna
finnes lämpligt, förordna att i stället jordregister skall föras.

Fastighetsbildningslagens föreskrifter om laga
skifte återfinns i 6 kap., där förutsättningarna för institutets tillämpning
regleras i 1 §. Enligt första stycket av denna paragraf må laga skifte äga rum
allenast för utbrytande av kvotdelar av fastighet eller av område, som vid
mätningsförrättning undantagits för delägares gemensamma behov eller
lämnats oskiftat. Vid sådant laga skifte, vanligen kallat klyvningsskifte,
skall med vissa i följande paragrafer av kapitlet angivna undantag gällande
bestämmelser om laga skifte av jord på landet i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Utöver stadgandet i 1 § första stycket om klyvningsskifte innehåller denna
paragraf i andra stycket en föreskrift, som ger möjlighet till laga skifte
å förut skiftad jord, s. k. omskifte. Enligt denna föreskrift må Kungl. Maj:t,
där särskilda omständigheter sådant föranleder, medgiva omdelning av redan
skiftad stadsjord, och äger Kungl. Maj:t i sammanhang därmed bestämma
skifteslagets omfång ävensom meddela de föreskrifter i övrigt beträffande
skiftet, som må finnas erforderliga.

Vid sidan av jorddelningslagens regler om laga skifte gäller för vissa
landsändar särskilda stadganden. Av intresse i detta sammanhang är I agen
den 5 juni 1909 innefattande vissa bestämmelser angående laga
skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län (här betecknad
1909 års lag), vilken författning ännu är gällande. Enligt lagens
ingress skall beträffande laga skiften i de i rubriken angivna båda socknarna
de särskilda bestämmelserna i lagen lända till efterrättelse jämte de
angående laga skifte i allmänhet gällande föreskrifter, såvitt dessa föreskrifter
ej strider mot vad i lagen stadgas.

I skifte, varå 1909 års lag är tillämplig, skall endast ingå inrösningsjord
samt så mycket av återstående jord som oundgängligen erfordras för att
bereda delägarna så lämpligt och redigt skifte av inrösningsjorden som belägenheten
medger. Om delägare som innehar minst hälften av skifteslagets

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955

skattetal det yrkar, skall i skiftet ytterligare intagas så mycket av skogsmarken,
som må erfordras för att tillägga varje ägolott nödig husbehovsskog
(1 §). Bestämmandet av skifteslagets omfång enligt angivna regler
får dock icke medföra att skifte kommer att, såvitt gäller Jukkasjärvi socken,
omfatta mer än hälften av skifteslagets hela areal enligt awittringshandlingarna
(2 §). Utan hinder av dessa stadganden må ägodelningsrätten
föreskriva utsträckning av skiftets omfattning om och i den mån sådant
finnes oundgängligen nödigt för vinnande av lämpligt och redigt skifte
(4 §).

Lantmäteristyrelsen

I sin framställning har lantmäteristyrelsen till en början återgivit vissa
delar av överlantmätarens skrivelse den 10 november
1 9 5 4 samt därefter redogjort för sin uppfattning om behovet av en
lagstiftningsåtgärd.

Jämlikt bestämmelserna i § 19 i 1873 års stadga om avvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker skulle, framhöll styrelsen, vid avvittring
iakttagas att gemensamt område tilldelades hemman och nybyggen,
som hörde till en by eller eljest hade sadant läge att de syntes lämpligen
kunna utgöra ett skifteslag. Sådana enheter hade i praxis hänförts till skifteslag
som avsågs i 1 kap. 2 § under 1 jorddelningslagen alltsa till s. k.
primära skifteslag. Såsom framgick av överlantmätarens redogörelse fick
stor tveksamhet anses föreligga huruvida skiftesreglerna i fastighetsbildningslagen
var tillämpliga på dylika primära skifteslag, som innefattade
ett flertal jordregisterfastigheter. Fastighetsbildningslagens regler för skifte,
i den mån ej var fråga om omskifte, avsåg fastighet eller område, som vid
mätningsförrättning undantagits för delägares gemensamma behov eller lämnats
oskiftat. Med fastighet avsågs ursprungligen »stadsägan», vars motsvarighet
inom jordregisterområde var »jordregisterfastigheten». Något behov
av skifte å angivna primära skifteslag förelåg ej vid fastighetsbildningslagens
tillkomst. Förekomsten av sådana skifteslag var en följd av att betydande
landsbygdsområden införlivats med stadssamhällena.

Beträffande sättet att lösa den föreliggande lagstiftningsfrågan
fann styrelsen, i anslutning till vad överlantmätaren anfört,
att landsbvgdsreglerna för skifte borde bli tillämpliga på de vid avvittringen
utbrutna primära skifteslagen. För en sådan lösning talade enligt
styrelsens åsikt även den omständigheten att lagen den 18 juni 1926 om
säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av. laga skifte
eller annan jorddelningsförrättning därigenom blev tillämplig på ifrågavarande
skiften. Med hänsyn till de stora ersättningsbelopp som vid skiften av
detta slag brukade utgå mellan delägare syntes det önskvärt att i nämnda
lag angiven säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar blev tillämplig
vid skiftena i fråga.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955

Såvitt styrelsen hade sig bekant var skiften av ifrågavarande slag å primära
skifteslag endast aktuella i Kiruna. En begränsning av en ny lagstiftning
till Kiruna i enlighet med vad överlantmätaren föreslagit syntes styrelsen
därför lämplig. Lagstiftningen borde med hänsyn till de omfattande skiftesarbeten
inom staden, vilka påbörjats, bl. a. genom omfattande inventeringar,
snarast möjligt genomföras för att ligga till grund för de avgörande
skiftesbesluten. En sådan lösning föregrep ej och påverkade ej heller det
arbete med revision av fastighetsbildningslagsliftningen, som anförtrotts åt
1954 års fastighetsbildningskommitté.

Lantmäteristyrelsen har på grund av det anförda föreslagit, att i en särskild
lag upptages bestämmelse av i huvudsak det innehållet att jorddelningslagen
skall tillämpas i fråga om laga skiften å sådana primära skifteslag
inom Kiruna stad, vilka ej tidigare skiftats.

Lantmäteristyrelsen har vidare behandlat vissa med tillämpningen av''
1909 års lag inom Kiruna sammanhängande problem. Därvid har styrelsen
sammanfattningsvis anfört, att 1909 års lag erbjöd bestämda fördelar
framför jorddelningslagen. Anledning att upphäva lagen för Kirunas
jordregisterområde enbart för att detta kommit under annan administration
förelåg ej enligt styrelsens mening. Något sådant torde icke ha avsetts
i samband med stadsbildningen. I klarläggande syfte syntes dock i den nu
föreslagna lagbestämmelsen böra stadgas att, jämte jorddelningslagen, 1909
års lag skall äga tillämpning vid skiftena i fråga.

Yttrandena

Lantmäteristyrelsens framställning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
avr samtliga remissmyndigheter.

Beträffande behovet av den föreslagna lagstiftningsåtgärden har ägodelningsdomaren
i Gällivare domsaga framhållit, att den rådande oklarheten
beträffande den rättsliga grunden för de aktuella skiftena snarast möjligt
borde undanröjas och att detta icke lämpligen kunde ske på annat sätt än
genom lagstiftning. Liknande synpunkt har framförts av lantbruksstyrelsen
och drätselkammaren i Kiruna.

Mot utformningen av lantmäteristyrelsens förslag har icke riktats någon
anmärkning. Att göra jorddelningslagens skiftesregler direkt tillämpliga på
de med förslaget avsedda områdena har enligt särskilda uttalanden av lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnden ansetts naturligt och lämpligt.

Departementschefen

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anförde vid lagrådsremissen
bl. a. följande:

»I de fall, då stadsregister icke skall uppläggas för stad och stadsägoindelning
alltså icke genomföres, kan den situationen inträffa att 6 kap. 1 § fas -

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955

tighetsbildningslagen, tolkad efter sin ordalydelse, lägger hinder i vägen för
ett skifte, som i och för sig kan vara önskvärt. Ett odelat skifteslag, bestående
av flera registerfastigheter med gemensam ägovidd, är sålunda icke direkt
hänförligt till något av de i stadgandets första stycke angivna skifteslagen,
och en tillämpning av andra stycket, som förutsätter en tidigare delning av
skifteslaget, kan icke ifrågakomma. Även om skäl kan anföras till stöd för en
mindre snäv tolkning av stadgandet, kan man icke bortse från möjligheten
att vid rättslig prövning en delning av dylikt skifteslag icke kommer att anses
tillåtlig. Något vägledande domstolsavgörande av denna fråga föreligger
icke.

Enligt det anförda måste det alltså anses ovisst, huruvida de med lantmäteristyrelsens
framställning avsedda avvittringsenheterna, som består av
ett flertal fastigheter och icke tidigare undergått laga delning, kan underkastas
laga skifte. Utan särskild lagstiftning torde klarhet i denna fråga
icke kunna vinnas med mindre handläggningen av de sökta förrättningarna
fortsätter och prövning av förrättningarnas laglighet i vanlig ordning kommer
till stånd. Med hänsyn till vikten av att få till stånd ett snabbt avgörande
synes det önskvärt att frågan löses lagstiftningsvägen. Genom en särskild
lagstiftningsåtgärd undviker man även risken av att betydande kostnader
förgäves blir nedlagda på förrättningarna. Såsom framgår av bl. a.
lantbruksnämndens yttrande är skiftenas genomförande av stor betydelse
såväl för det allmänna som för de enskilda fastighetsägarna. Icke minst för
näringslivet i orten är det en angelägenhet av vikt att brukningsförhållandena
inom dessa avvittringsenheter blir uppordnade utan onödigt dröjsmål.
På grund av nu angivna omständigheter bör det snarast bliva fastslaget att
hinder mot förrättningarna inte möter av formella skäl och jag förordar
därför att den föreliggande frågan regleras genom särskild lagstiftning.

Lantmäteristyrelsen har föreslagit att lagstiftningsåtgärden begränsas till
att avse endast Kiruna. I princip är det naturligtvis mindre tilltalande att
meddela sådana särbestämmelser för ett enstaka område. Med hänsyn främst
till att fastighetsbildningslagstiftningen är föremål för en allmän översyn
samt att eu lösning av den för Kirunas del väckta frågan icke bör fördröjas
eller kompliceras anser jag det dock försvarligt att genomföra den föreslagna
begränsade lagstiftningen och alltså icke föranstalta om en utvidgning
därav till andra städer, där något behov av särskild reglering i detta
hänseende icke yppats.

Beträffande den huvudsakliga innebörden av de särskilda lagbestämmelserna
torde, i enlighet med vad samtliga de myndigheter funnit som uttalat
sig i frågan, böra stadgas, att såvitt gäller vissa i lagen angivna skiftesförrättningar
i Kiruna jorddelningslagens skiftesregler skall lända till efterrättelse.
Med en föreskrift av detta innehåll kan förrättningarna genomföras
utan hinder av de begränsningar av skiftesmöjligheterna som 6 kap. 1 § fastighetsbildningslagen
må innehålla. Då föreskriften även kommer att ha till
följd att förrättningarna skall handläggas utan iakttagande av de i övrigt
i fastighetsbildningslagen meddelade särbestämmelserna om skifte men dessa

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955

bestämmelser alltjämt synes böra gälla inom den egentliga stadsbebyggelsen,
bör föreskriften, såsom ock föreslagits, göras tillämplig allenast inom
jordregisterområde. En sådan begränsning är så mycket mera befogad som
behov av särlagstiftning beträffande områden med stadsregister icke visats
föreligga. Det av lantmäteristyrelsen anmärkta förhållandet att jorddelningslagen
saknar regler om val i stad av gode män torde icke, såsom
styrelsen även funnit, föranleda några olägenheter vid tillämpning i stad av
jorddelningslagen i stället för fastighetsbildningslagen.

Vad angår frågan om vilka skiftesförrättningar som med stöd av den särskilda
lagen skall handläggas enligt landsbygdsreglerna bör, med hänsyn
till lagstiftningens syfte att skapa garantier för att de på avvittringsenheterna
begärda skiftena kan komma till stånd, de ifrågasatta bestämmelserna
gälla förrättningar på skifteslag, som i likhet med avvittringsenheterna är
att anse såsom primära och som icke tidigare delats. Att såsom berörts
i ett remissyttrande utsträcka bestämmelserna att avse jämväl förrättningar
pa sekundära skifteslag samt omskiften skulle föra längre än som betingas
av det angivna syftet med lagstiftningen och kan medföra konsekvenser,
som icke helt kan överblickas i detta ärende. Ehuru det onekligen
från vissa synpunkter skulle vara fördelaktigt med enhetliga regler beträffande
samtliga skiften inom stadens landsbygd, anser jag det därför icke
tillrådligt med en sådan utvidgning. Beträffande omskiftesförrättningar må
för övrigt erinras om att fastighetsbildningslagen tillåter sådana, låt vara
efter Kungl. Maj:ts medgivande, och att den Kungl. Maj:t tillerkända rätten
att meddela ertorderliga bestämmelser i tillämpningen ansetts möjliggöra
alt fastighetsbildningslagens särbestämmelser ersättes med motsvarande regler
i jorddelningslagen.

Vad beträffar frågan om giltigheten av 1909 års lag inom Kiruna synes
mig ett klarläggande böra ske, såvitt gäller förrättningar som berörs av den
nu föreslagna lagstiftningen. Att på den föreliggande utredningen undantaga
förrättningarna från tillämpning av bestämmelserna i 1909 års lag anser
jag icke kunna komma i fråga. Dessa bestämmelser måste alltjämt anses
fylla en viktig funktion till förhindrande av skadlig uppdelning av skogsmarken.

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft dagen efter den, då lagen
utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Den nya lagen bör
vinna tillämpning även beträffande förrättningar, som påbörjats före lagens
ikraftträdande, och detta bör gälla även i fråga om förrättning, som redan
avslutats vid ikraftträdandet men beträffande vilken slutlig prövning då
annu ej ägt rum. Härför erfordras icke särskild övergångsbestämmelse.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1!)35

13

Utskottet

Enligt det genom propositionen framlagda lagförslaget skall vissa skiftesförrättningar
inom Kiruna stad handläggas med tillämpning av samma bestämmelser
som skulle ha gällt, därest det varit fråga om förrättningar på
landet. Anledningen till att frågan om särskild lagstiftning blivit aktuell är
att laga skifte begärts å vissa områden, vilka genom s. k. avvittring på 1890-talet avskilts från kronans mark och tilldelats vissa hemman, tillhöriga enskilda
personer. Områdena är belägna inom den del av staden, som har typisk
landsbygdskaraktär. Enligt särskilt förordnande registerföres fastigheterna
där i jordregister, d. v. s. den i princip för fastigheter på landet avsedda
registerformen. Vid undersökningar, som företagits i anledning av
framställningen om laga skifte, har det visat sig vara tveksamt, om de regler,
som gäller för fastighetsbildning i stad och som närmast är avpassade
för typiska stadsbyggnadsförhållanden, över huvud möjliggör ett genomförande
av de begärda laga skiftena. Dessa regler torde nämligen ej vara
skrivna med tanke på sådana förrättningar, varom här är fråga. Såvitt känt
har svårigheter av nu nämnt slag uppkommit endast i Kiruna.

Den föreslagna lagen avser att undanröja den angivna tveksamheten samt
att möjliggöra, att de fastighetsbildningsregler, som ur saklig synpunkt ter
sig mest ändamålsenliga i de ifrågavarande fallen, blir tillämpliga. Såsom
framgår av det redan sagda har man i detta syfte föreslagit, att lagen om
delning av jord på landet skall tillämpas i stället för den eljest gällande
lagen om fastighetsbildning i stad. Dessutom föreslås skola gälla en lag av
mera speciell natur, nämligen lagen den 5 juni 1909 innefattande vissa bestämmelser
angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknai
av Norrbottens län. Sistnämnda lag avser att förhindra en skadlig uppdelning
av skogsmark, varav de ifrågavarande områdena till stor del består.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom propositionen
framlagda lagförslaget och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 10 maj 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym,
Ivar Nilzon, Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson* och Kriigel;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Allmän, Johansson
i Torp, von Seth*, Levin, Andersson i Ryggestad, Berggren och Jansson i
Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

550930