Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1955
1
Nr 19
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss
ändring i 17 § vägstadgan.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 159 i första kammaren av herr
Niklasson och herr Nilsson, Bror, samt nr 248 i andra kammaren av herr
Ericsson i Näs m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t anhålla att vägstadgans 17 § måtte ändras så,
att vägmyndighet vid utarbetande av arbetsplan i förekommande fall må
vara skyldig att söka samråd med lantbruksnämnden.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt lantbruksstyrelsen.
Gällande bestämmelser
Lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar stadgar i 15 §, att
innan väg bygges arbetsplan skall upprättas för vägen.
Rörande den närmare behandlingen av vägfrågor har Kungl. Maj :t enligt
bemyndigande i 17 § lagen om allmänna vägar samma dag utfärdat stadga
(nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga). Nämnda
stadga föreskriver i 17 §: »Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd beträffande
vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med
länsstyrelsen och ordföranden i vägnämnden samt i förekommande fall
med överlantmätaren, länsarkitekten och riksantikvariens ombud ävensom
de övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, vilka hava ett
väsentligt intresse av företaget.»
Yttrandena
Motionerna avstyrkes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen men tillstyrkes
av lantbruksstyrelsen. Ämbetsverken anför till stöd för sina ståndpunkter
följande.
Väg- och vattenbijggnadsstgrelsen
För att hänsyn till förekommande önskemål skall kunna tagas redan vid
en arbetsplans utformande och för att överarbetning av planen icke skall
770 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 sand. 3 avd. Nr 19
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1955
behöva förekomma i större omfattning, föreskrives i 17 § vägstadgan, att
vid planens utformning i övrigt samråd skall ske med de myndigheter och
organ som beröras av företaget och ha ett väsentligt intresse av företaget.
Beröres ett mera betydande jordbruksintresse skall sålunda vid planens
utarbetande vägförvaltningen söka samråd med bl. a. lantbruksnämnden.
Styrelsen får i detta sammanhang nämna, att styrelsen haft anledningberöra
ifrågavarande spörsmål i sitt yttrande över förslaget till organisation
av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering (SOU
1948:2), därvid styrelsen framhöll följande:
Vid upprättande av vägförslag är det många gånger omöjligt att erhålla
för trafiken och trafiksäkerheten tillfredsställande planlösning av vägfrågan
utan att mark, som användes till jordbruksändamål, tages i anspråk
eller att vissa svårigheter för jordbrukare uppstå. Styrelsen är givetvis
angelägen om att berörda olägenheter i görligaste mån lindras. I sådant
syfte söker styrelsen, bl. a., verka för att ägoutbyten komma till stånd,
där genom en vägs framdragande bruksenheter på ett olämpligt sätt bliva
sönderskurna. Styrelsen hyser den förhoppningen att lantbruksnämnderna
skola komma att beforda och underlätta dylika ägoutbyten. Styrelsen tilllåter
sig i detta sammanhang även erinra om att jordbruksdepartementet i
ämbetsskrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 18 april 1947
hemställt till styrelsen att medverka till att vid uppgörande av planer till
vägföretag, som kunna förutsättas medföra en ofördelaktig splittring av
därav berörda fastigheters ägovälden, samarbete åvägabringas mellan vägförvaltningen
och egnahemsnämnden eller det organ, som efter den 1 juli
1948 kan komma att övertaga egnahemsnämndens funktion. Styrelsen vill
vidare nämna, att styrelsen i sina anvisningar för arbetsplaners upprättande
framhållit vikten av att, bl. a., jordbruket vållas minsta möjliga skada och
intrång vid såväl anläggning som omläggning av väg.
Vad styrelsen i ovannämnda sammanhang anförde, äger fortfarande
aktualitet.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning förekommer för
närvarande sådant samråd mellan vägförvaltningarna och bl. a. lantbruksnämnderna
vid arbetsplanernas upprättande att behov av särskilda föreskrifter
i vägstadgan om samråd med nämnda myndigheter icke föreligger.
Styrelsen vill därjämte framhålla, att det finnes flera myndigheter, vilka
i samrådshänseende äro likställda med lantbruksnämnderna. Styrelsen
tänker härvid närmast på den kontakt som i motsvarande fall tages med
till exempel domänverket, vattenfallsverket och försvaret, vilka ej heller
äro särskilt nämnda i 17 § vägstadgan.
Lantbruksstyr elsen
Som motionärerna framhållit kunna ur jordbrukets synpunkt olämpliga
vägsträckningar vålla allvarliga olägenheter för jordbruket. Dylika skadeverkningar
kunna exempelvis bestå i att åkerfält genomskäras av vägen på
sådant sätt att brukningsfigurer av mindre gynnsam form och storlek uppkomma
eller att vägen passerar jordbruksbebyggelse på sätt, som medför
Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1955
olägenheter för kommunikationerna mellan brukningscentra och ägorna.
I många fall har det visat sig möjligt att undgå dylika skadeverkningar
genom omarronderingsåtgärder, varigenom fastighetsindelningen anpassats
till vägen på ett för brukningen lämpligt sätt. I andra fall kan vägen ha
delat upp ett åkerfält på sådant sätt att brukningsmöjligheterna redan på
grund av de naturliga begränsningslinjer de olika delarna sålunda erhållit
definitivt blivit allvarligt försämrade eller helt förstörda.
För att i möjligaste mån undvika dylika skadeverkningar för jordbruket
är det uppenbarligen betydelsefullt att sådant samråd, som motionärerna
avsett, sker och att detta samråd tages upp redan på ett tidigt stadium av
vägfrågans behandling. Det torde nämligen kunna vara av väsentlig betydelse
för uppläggningen av utredningsarbetet rörande vägsträckningen att
det redan inledningsvis i stort klargöres hur olika tänkbara alternativ ställa
sig ur sådana synpunkter, som ovan berörts.
Emellertid är det väl icke de nu berörda synpunkterna, som främst
motivera ett nära samarbete mellan vägmyndigheterna och lantbruksnämnden.
Ett sådant samarbete synes ju över huvud taget nödvändigt med hänsyn
till den genomgripande betydelse för utvecklingen av landsbygdsnäringarna
in. m., som det allmänna vägnätets utbyggnad ofta har, och det
vitala samband, som till följd härav råder mellan vägfrågorna och den
planeringsverksamhet, som bedrives på jordbrukets område. Såsom uttryck
för detta betraktelsesätt torde bl. a. få tagas de bestämmelser om samråd
mellan berörda myndigheter som år 1952 infördes i de författningar, som
avse statligt stöd till den enskilda väghållningen (SFS nr 793—795/1952).
På grund av det ovan anförda finner styrelsen den av motionärerna
ifrågasatta ändringen av 17 § vägstadgan väl motiverad och får sålunda
tillstyrka bifall till motionerna i fråga.
Utskottet
Såsom motionärerna framhåller kan framdragandet av en väg medföra
olägenheter med hänsyn till jordbrukets yttre rationalisering. Angeläget
är därför, att alla åtgärder vidtages för att vid vägbyggnader så långt möjligt
skänka sådan sträckning åt vägen, att icke olämplig ägoanordning
eller eljest hinder för jordbruksdriften uppkommer. En förutsättning härför
är att arbetet med vägens planering bedrives på ett ändamålsenligt sätt.
Det ligger emellertid i sakens natur, att även med den bästa planering
olägenheter för jordbruket i viss utsträckning blir en nödvändig följd av
ett vägföretag, därest vägen skall utformas i enlighet med de krav, som
trafiken ställer på densamma. De olägenheter, som sålunda uppstår, kan
i viss mån undanröjas genom ändringar i fastighetsindelningen. I anledning
av en vid 1954 års riksdag väckt motion, vari hemställdes om åtgärder
i syfle att främja dylika ändringar, uttalade tredje lagutskottet i sitt
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1955
utlåtande nr 19, att det vore angeläget att lagstiftningsåtgärder i detta
syfte snarast vidtoges. Såsom av utlåtandet framgår har frågan uppmärksammats
av lantmäteristyrelsen, som i december 1954 framlagt en promemoria
i ämnet.
I anslutning till vad utskottet i sitt nyssnämnda utlåtande yttrade om
angelägenheten av att åstadkomma bättre möjligheter för att undanröja
vägföretags skadeverkningar för jordbruket vill utskottet betona, att det
enligt utskottets mening icke är mindre viktigt att genom en omsorgsfull
planering i största möjliga mån undvika att dylika skadeverkningar av
någon betydenhet alls uppstår. För uppnående av ett sådant resultat är
ett förtroendefullt samarbete mellan vägmyndigheterna och lantbruksnämnderna
av största vikt.
Enligt 17 § vägstadgan skall vid utarbetande av arbetsplan samråd beträffande
vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med,
förutom vissa uppräknade myndigheter och befattningshavare, de övriga
myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, som har ett väsentligt
intresse av töretaget. En sådan myndighet är uppenbarligen lantbruksnämnden.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har också upplyst, att samråd
mellan vägförvaltningarna och lantbruksnämnderna förekommer vid
uppgörande av arbetsplaner.
Utskottet förutsätter, att det samarbete som sålunda äger rum mellan
vägmyndigheterna och lantbruksnämnderna på ifrågavarande område utvidgas
i den mån så erfordras för tillgodoseende av de ovan anförda önskemålen.
Härtör torde med hänsyn till författningstextens avfattning någon
ändring av förevarande bestämmelse i vägstadgan icke vara behövlig. Då
det av motionärerna framförda önskemålet således kan vinna fullt beaktande
redan med gällande regler, bör någon åtgärd i anledning av motionerna
icke vidtagas.
På grund härav får utskottet hemställa,
att förevarande motioner I: 159 och II: 248 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 april 1955
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,
Grym*, Ivar Nilzon, Ebbe Ohlsson och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman*, Johansson
i Torp, von Seth, Levin, Andersson i Ryggestad, Berggren och Jansson
i Benestad*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Sthlm 1953. K. L. Beckmans Boktr.