Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
1
Nr 18
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
m. m., dels ock en i anledning av
propositionen väckt motion.
Genom en den 25 februari 1955 dagtecknad proposition, nr 121, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
l) Lag
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser.
1 §•
Med allmän vatten- och avloppsanläggning förstås i denna lag anläggning,
som har till ändamål att bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder
eller annan bebyggelse och som omhänderhaves av kommun eller, där den
omhänderhaves av annan än kommun, jämlikt 2 § förklarats för allmän.
Den som omhänderhar allmän vatten- och avloppsanläggning benämnes
anläggningens huvudman. Det område som anläggningen omfattar eller är
avsedd att omfatta kallas verksamhetsområdet.
2 §.
Vatten- och avloppsanläggning, som skall omhänderhavas av annan än
kommun, må av länsstyrelsen på framställning av denne förklaras för allmän,
såframt anläggningen med hänsyn till bebyggelsens omfattning, de
sanitära förhållandena och omständigheterna i övrigt prövas vara av väsentlig
betydelse ur allmän synpunkt.
Förklaring som i första stycket sägs må allenast lämnas såframt den eller
de kommuner, varest anläggningen skall hava sitt verksamhetsområde, samtyckt
därtill och anläggningens tilltänkta huvudman innehar eller på grund
av utfästelse från kommun eller annan kan antagas komma att förfoga över
medel till fullgörande av sina förpliktelser såsom huvudman.
Länsstyrelsen må bestämma visst område, utöver vilket anläggningens
verksamhetsområde ej får utsträckas.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 avd. Nr 18
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
3 §■
Där till förekommande av sanitär olägenhet påkallas, att vattenförsörjning
och avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, ankommer
på kommunen att ombesörja eller tillse, att allmän vatten- och avloppsanläggning
kommer till stånd så snart omständigheterna det medgiva. Försummas
det, må länsstyrelsen giva kommunen åläggande därom.
4 §.
Allmän vatten- och avloppsanläggning skall utföras med tillbörlig hänsyn
till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess ändamål kräver.
Erfordras för viss bebyggelse anordningar allenast för vattenförsörjning
eller allenast för avlopp, skall anläggningen lämpas därefter.
Inom område, för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
eller på annan grund särskilda bestämmelser med avseende å
markens bebyggande gälla, må allmän vatten- och avloppsanläggning ej utföras
så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet
med bestämmelserna eljest motverkas. Inom område, för vilket regionplan
fastställts, skall ock denna beaktas.
5 §.
Med den inskränkning, som kan följa av föreskrift enligt 2 § tredje stycket,
tillkommer det huvudmannen för allmän vatten- och avloppsanläggning
att bestämma dess verksamhetsområde. Länsstyrelsen äger dock på framställning
av kommun ålägga huvudmannen att i verksamhetsområdet intaga
sådan bebyggelse inom kommunen, för vilken vattenförsörjning och avlopp
ej kunna med större fördel ordnas på annat sätt. önskar huvudmannen, att
verksamhetsområdet skall omfatta bebyggelse, som ingår eller avses skola
ingå i verksamhetsområdet för annan befintlig eller planerad allmän vattenoch
avloppsanläggning, skall länsstyrelsen, såframt överenskommelse ej kan
träffas, bestämma till vilken anläggning bebyggelsen skall hänföras.
Uppgift om verksamhetsområdets omfattning i den mån beslutet härom
träffats av huvudmannen skall av denne insändas till länsstyrelsen.
Anslutningsrätt och anslutningstvång.
6 §•
Fastighet, som ligger inom verksamhetsområdet för allmän vatten- och
avloppsanläggning och behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp,
skall när det begäres av huvudmannen eller av fastighetens ägare anslutas
till anläggningen, såframt ej ändamålet med sådan anslutning kan
med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt.
Vad i första stycket stadgas utgör ej hinder för anläggningens huvudman
att förlägga arbeten, som föranledas av viss fastighets anslutning, till tjän
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
3
lig årstid och att utföra arbeten för anslutning av ett flertal fastigheter i
lämplig ordningsföljd. Skall ledning läggas i gata, väg eller annan allmän
plats, är huvudmannen berättigad till det anstånd med ledningens utförande,
som påkallas av att andra arbeten skola utföras å samma plats.
Vägras anslutning, när sådan enligt denna paragraf skall ske, må länsstyrelsen
på framställning av den som begär anslutningen giva åläggande
därom.
Vissa med allmän vatten- och avloppsanläggning förenade rättigheter och
skyldigheter.
7 §.
Allmän vatten- och avloppsanläggning skall, då den upplåtes till begagnande,
vara försedd med de anordningar, som erfordras för att den skall
på ett tillfredsställande sätt tjäna sitt ändamål, såsom brunnar, pumpoch
reningsverk samt rörledningar. Huvudmannen äger dock bestämma,
att servisledningar icke eller endast till viss del skola ingå i anläggningen.
Till anläggningen räknas icke ledningar och andra anordningar inom
byggnad, som är ansluten till anläggningen, ej heller rännstenar och vägdiken.
8 §•
Finnas för fastighet, som anslutes till anläggningen, anordningar för vattenförsörjning
eller avlopp, vilka kunna användas för anläggningen, är ägaren
av anordningarna pliktig att på yrkande av huvudmannen låta dem införlivas
med anläggningen mot skälig ersättning.
9 §.
Anordning för vattenförsörjning eller avlopp, som genom tillkomsten
av anläggningen blir onyttig, skall av huvudmannen ersättas i den mån det
prövas skäligt med hänsyn till anordningens ålder, det skick vari den befinner
sig, den fördel, som för fastigheten vinnes genom anslutningen, samt
omständigheterna i övrigt.
10 §.
Huvudmannen är pliktig att, så länge behovet av anläggningen kvarstår,
underhålla den och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller
sitt ändamål.
Nyttjandet av allmän vatten- och avloppsanläggning.
11 §•
Rörledningar, kranar och andra anordningar, som för fastighet, ansluten
till allmän vatten- och avloppsanläggning, kopplas till denna, skola hållas
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
i sådant skick, att fara ej uppstår för driftsavbrott eller annan olägenhet
vid anläggningens begagnande. När så erfordras, skall tillfälle beredas huvudmannen
och hans folk att undersöka sådana anordningar.
12 §.
I avloppsledning må ej utsläppas ämne, som genom frätning, slambildning
eller på annat sätt kan skada anläggningen.
Anläggningen skall i övrigt för ansluten fastighets behov brukas med nödig
försiktighet, så att olägenhet för andra till anläggningen anslutna fastigheter
och för huvudmannen såvitt möjligt undvikes. Huvudmannen äger
meddela de närmare föreskrifter i detta hänseende, som må finnas erforderliga.
Sådana föreskrifter skola, där de ej föranletts av reparationsarbete
eller annat tillfälligt förhållande, underställas länsstyrelsens prövning.
13 §.
Åsidosätter någon vad som åligger honom enligt bestämmelserna i 11
eller 12 § eller enligt föreskrifter, som meddelats med stöd av sistnämnda
paragraf, är han pliktig att ersätta därav föranledd skada.
Avgifter.
14 §.
Till täckande av nödiga kostnader för utförande samt underhåll och drift
av allmän vatten- och avloppsanläggning må avgifter uttagas av de fastigheter,
vilka anslutits till anläggningen.
Låter huvudmannen, i syfte att anläggningen framdeles skall kunna utsträckas
till ytterligare bebyggelse, utföra anläggningen på väsentligen annat
sätt än som eljest skulle hava skett, må därav föranledd merkostnad ej
genom avgifter uttagas, innan utvidgningen kommer till stånd.
Kostnaderna för avledande genom anläggningen av vatten från gator, vägar
och andra allmänna platser inom område under stadsplan eller byggnadsplan
må täckas genom avgifter å tomter och andra för bebyggande avsedda
fastigheter inom området. I den mån omfattningen av dessa platser
uppenbarligen överstiger områdets eget behov, skall dock kostnaden bäras av
den, som har att svara för iordningställande och underhåll av platserna.
15 §.
Avgifterna å de särskilda fastigheterna skola stå i skäligt förhållande till
fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen.
Där på grund av bebyggelsens lokalisering, terrängförhållandena eller
andra omständigheter kostnaden för anslutning till anläggningen av viss eller
vissa fastigheter är avsevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter,
må avgifterna anpassas med hänsyn därtill.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
Å varje fastighet må läggas kostnad för servisledningar och andra för fastigheten
särskilt avsedda anordningar. Fastighet, som anslutits allenast för
vattenförsörjning eller allenast för avlopp, må ej betungas med kostnad,
som belöper å anordningar för det andra ändamålet.
16 §.
Avgift skall utgå enligt taxa, som av huvudmannen utformas i överensstämmelse
med de i 14 och 15 §§ stadgade grunderna. Avgiftsskyldigheten
må uppdelas att avse dels engångsavgift och dels årliga eller på annat sätt
periodiska avgifter.
Engångsavgift må ej sättas högre än till vad som svarar mot fastighetens
andel i kostnaden för anläggningens utförande. Uppgår engångsavgift till
belopp, som kan anses betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska
bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare det begär,
avgiftsskyldigheten fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio
år. Å oguldet belopp må räknas skälig ränta.
Särskilda bestämmelser om anläggningar, som omhänderhavas av annan
än kommun.
17 §.
För allmän vatten- och avloppsanläggning, som omhänderhaves av annan
än kommun, må kommun, inom vilken anläggningen har sitt verksamhetsområde,
utse lämplig person att vara tillsyningsman.
Tillsyningsmannen äger rätt att vinna tillträde till alla delar av anläggningen
samt att granska räkenskaper och andra handlingar rörande denna.
Han skall årligen till kommunen avgiva berättelse över sin tillsyn.
Förekommer förhållande, som påkallar ingripande av länsstyrelsen, hälsovårdsnämnden
eller annan myndighet, skall tillsyningsmannen göra anmälan
därom.
18 §.
Kan med skäl antagas, att viss eller vissa fastigheters intressen åsidosättas
eller att med anläggningen förenade angelägenheter eljest försummas
eller handhavas på mindre lämpligt sätt, må länsstyrelsen förordna syssloman
att i huvudmannens ställe och för dennes räkning handhava anläggningen
och därmed förenade angelägenheter. Syssloman, som nu sagts, må
när förhållandena därtill föranleda av länsstyrelsen entledigas från uppdraget.
Sysslomannen äger åtnjuta arvode av anläggningens huvudman med belopp,
som bestämmes av länsstyrelsen.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
Vissa bestämmelser om prövningen av frågor enligt denna lag.
19 §.
Ärende, som enligt denna lag skall handläggas av länsstyrelse, upptages
av länsstyrelsen i det län, där anläggningen huvudsakligen har eller skall
hava sitt verksamhetsområde.
20 §.
Äro för fullgörandet av uppgifter, vilka enligt denna lag ankomma på
länsstyrelse, särskilda undersökningar erforderliga, må länsstyrelsen vid behov
anlita sakkunnigt biträde därtill. Biträdet äger för uppdraget och därmed
förenade utgifter njuta ersättning med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.
Ersättningen skall gäldas av huvudmannen för den anläggning, som
avses med den väckta frågan, eller, om frågan ej avser befintlig eller planerad
anläggning, av kommunen. Har kostnad föranletts av viss sakägares
yrkande eller bestridande, må, om så prövas skäligt, denne åläggas att gälda
kostnaden.
21 §.
I beslut om åläggande enligt 3 eller 6 § eller om fastställande av föreskrifter
enligt 12 § äger länsstyrelsen stadga vite.
22 §.
Över länsstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen
genom besvär.
23 §.
Tvist i fråga, som avses i denna lag, skall där annat ej är stadgat upptagas
och prövas av allmänna underrätten i den ort, där anläggningen huvudsakligen
har sitt verksamhetsområde.
I mål rörande tillämpning av 8 eller 9 § skall huvudmannen vidkännas å
ömse sidor uppkomna kostnader, såframt ej rätten med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt annorlunda förordna.
Slutbestämmelser.
24 §.
Vad i denna lag stadgas angående fastighet skall, när omständigheterna
föranleda därtill, tillämpas jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning,
som tillhör annan än ägaren till grunden.
25 §.
För fullgörande av förpliktelse, som enligt denna lag åvilar fastighet,
svarar, där annat ej avtalats, fastighetens ägare. Såsom ägare svarar den
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
som enligt kommunalskattelagen är i ägares ställe skyldig att erlägga skatt
för garantibelopp för fastigheten.
Ny ägare eller innehavare svarar ej för avgift, som förfaller till betalning,
innan han skall tillträda fastigheten.
26 §.
Vad i denna lag sägs om kommun skall ock gälla municipalsamhälle, varest
byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.
Lagen skall äga tillämpning å anläggning, som utförts före ikraftträdandet,
såframt den omhänderhaves av kommun eller, där den omhänderhaves
av annan än kommun, länsstyrelsen förklarat anläggningen för allmän.
Länsstyrelsens prövning skall ske enligt de i 2 § angivna grunderna; dock
erfordras ej samtycke av den eller de kommuner, där anläggningen skall
hava sitt verksamhetsområde.
Kostnad som före lagens ikraftträdande nedlagts på anläggning, å vilken
lagen enligt vad nu sagts skall äga tillämpning, må ej genom avgifter uttagas
i vidare mån än detta kunnat ske enligt den fÖTe ikraftträdandet gällande
rätten och för anläggningen meddelade särskilda föreskrifter eller
följer av vad som stadgas i övergångsbestämmelserna till lagen denna dag
om ändring i byggnadslagen.
2) L a g
om ändring i 8 kap. vattenlagen.
Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 1, 2, 14, 17, 22, 29, 33 och 36 §§
vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels att 54 och 55 §§ samt underrubriken »Slutbestämmelser»
skola utgå ur nämnda kap., dels ock att 56 § samma kap. skall med bibehållen
lydelse betecknas 54 §.*
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
För avledande------fall stadgas.
Spillvatten och------industriellt avloppsvatten.
I fråga om vattens avledande för I fråga om vattens avledande för
torrläggning av mark inom stadsplan, sådan torrläggning av mark inom
1 Senaste lydelse av ifrågavarande stadganden i 8 kap., se SFS 1941: 614.
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
som ej sker för viss eller vissa fastig- stadsplan eller byggnadsplan, som ej
heters räkning, eller för torrläggning sker för viss eller vissa fastigheters
av begravningsplats skall gälla vad räkning, eller för torrläggning av beom
avledande av kloakvatten stad- gravningsplats skall gälla vad om av
-
SaS- ledande av kloakvatten stadgas.
2 §.
Vad i-------från fartyg.
Utöver de bestämmelser, som med- Utöver de bestämmelser, som meddelas
i detta kap., skall gälla vad i delas i detta kap., skall gälla vad i
hälsovårdsstadgan eller eljest ur häl- hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt
föreskrives. sovårdssynpunkt föreskrives. Beträf
fande
avledande av avloppsvatten genom
allmän vatten- och avloppsanläggning
skall tillika gälla vad därom
är särskilt stadgat.
Med samhälle avses i detta kap.
verksamhetsområdet för allmän vatten-
och avloppsanläggning och, såvitt
angår utövandet av rättigheter
och fullgörandet av skyldigheter, som
stadgas beträffande samhälle, huvudmannen
för sådan anläggning.
14 §.
Vad i------flera fastigheter.
Lag samma vare beträffande sam- Lag samma vare beträffande samhälle
och en eller flera fastigheter, hälle och en eller flera fastigheter,
som ej ingå i samhällets stadsplan. I som äro belägna utom samhället.
fråga om företag, som år gemensamt
för samhälle och därtill hörande, å
område utom stadsplanen belägna
fastigheter, skall vid fördelning av
kostnaderna skälig hänsyn tagas jämväl
till samhällets skyldighet att svara
för allmänna sanitära intressen.
17
Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat
skall ej äga tillämpning beträffande
avledande inom stadsplan av kloakvatten
från byggnader, tomter, gator
eller andra platser inom det stadsplanelagda
området.
§•
Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat
skall ej äga tillämpning beträffande
avledande inom samhälle av kloakvatten
från byggnader, tomter, gator
eller andra platser i samhället.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22
Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat
skall ej äga tillämpning å ledning
inom stadsplan för torrläggning av
mark inom det stadsplanelagda området
eller för avledande av kloakvatten
från byggnader, tomter, gator
eller andra platser inom detta
område, dock att vad i 19 § första
stycket är stadgat skall gälla jämväl
ledning, som nu sagts.
29
Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i
fråga om två eller flera samhällen
skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å två eller flera fastigheter
så ock beträffande samhälle
och en eller flera fastigheter, som ej
äro belägna inom samhällets stadsplan.
33
Vad i 24—29 §§ är föreskrivet om
åtgärder till motverkande av förorening
genom kloakvatten samt kostnaden
därför skall äga motsvarande
tillämpning beträffande industriellt
avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet
från fabrik eller inrättning, som är
belägen inom stadsplan, icke genom
samhället tillhörig avloppsledning,
vare därvid så ansett, som om fabriken
eller inrättningen vore belägen
utom det stads planelagda området.
36
För avledande av avloppsvatten
från fabrik eller annan industriell inrättning
inom samhälles stadsplanelagda
område till samhället tillhörig
avloppsledning äge samhället föreskriva
de villkor, som på grund av
§•
Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat
skall ej äga tillämpning å ledning
inom stadsplan eller byggnadsplan
för torrläggning av mark inom det
planlagda området eller för avledande
av kloakvatten från byggnader,
tomter, gator eller andra platser
inom detta område, dock att vad i
19 § första stycket är stadgat skall
gälla jämväl ledning, som nu sagts.
§•
Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i
fråga om två eller flera samhällen
skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å två eller flera fastigheter
så ock beträffande samhälle
och en eller flera fastigheter, som
äro belägna utom samhället.
§•
Vad i 24—29 §§ är föreskrivet om
åtgärder till motverkande av förorening
genom kloakvatten samt kostnaden
därför skall äga motsvarande
tillämpning beträffande industriellt
avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet
från fabrik eller inrättning inom
samhälle icke genom samhällets avloppsledning,
vare därvid så ansett,
som om fabriken eller inrättningen
vore belägen utom samhället.
§■
För avledande av avloppsvatten
från fabrik eller annan industriell inrättning
inom samhälle till samhället
tillhörig avloppsledning äge samhället
föreskriva de villkor, som på
grund av avloppsvattnets beskaffen
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
(Gällande lydelse)
avloppsvattnets beskaffenhet skäligen
kunna anses erforderliga. Sedan avloppsvattnet
inletts i ledningen, är
samhället ansvarigt för behövliga
åtgärder till motverkande av förorening
genom avloppsvattnet ävensom
för skada, som vållas genom
sådan förorening.
Beslut i------befallnin;
(Föreslagen lydelse)
het skäligen kunna anses erforderliga.
Sedan avloppsvattnet inletts i
ledningen, är samhället ansvarigt
för behövliga åtgärder till motverkande
av förorening genom avloppsvattnet
ävensom för skada, som vållas
genom sådan förorening.
[shavandes prövning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955.
3) Lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).
Härigenom förordnas, att 52, 54, 55, 68, 73 och 74 §§ byggnadslagen den
30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
52 §.
När gata-------behörigen tillgodoses.
Vid upplåtandet skall gatan vara
försedd med beläggning efter behovet
och ortens sed samt med erforderliga
gångbanor och nödig anordning
för vattnets avrinnande. Plantering
eller annan särskild anordning, varmed
gatan skall vara försedd enligt
stadsplanen, skall såvitt möjligt utföras
i samband med gatans iordningställande
men eljest så snart ske
kan efter dess upplåtande. Skall i gatan
finnas underjordisk avloppsledning,
skall sådan vara anordnad vid
Vid upplåtandet skall gatan vara
försedd med beläggning efter behovet
och ortens sed samt med erforderliga
gångbanor och nödig anordning
för vattnets avrinnande. Plantering
eller annan särskild anordning,
varmed gatan skall vara försedd
enligt stadsplanen, skall såvitt
möjligt utföras i samband med gatans
iordningställande men eljest så
snart ske kan efter dess upplåtande.
gatans upplåtande: dock äger länsstyrelsen
medgiva anstånd därmed,
om det är förenligt med den allmänna
hälsovårdens krav.
Vad nu
allmän plats.
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
54 §.
Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad
därå innan gata, till vilken
tomten enligt stadsplanen har utgång,
blivit upplåten till allmänt begagnande,
skall , han anordna utfartsväg
och nödigt avlopp från tomten. I
den mån staden förfogar över erforderlig
obebyggd mark som enligt
stadsplanen är avsedd till gata eller
annan allmän plats, vare staden pliktig
att utan ersättning låta marken
nyttjas för ändamålet.
55
Är kronan efter vad i lagen om allmänna
vägar sägs väghållare i stad,
skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§
stadgas om ansvarighet för staden att
såsom gata iordningställa och upplåta
allmän väg avse kronan, med
iakttagande att framställning varom
i 52 § första stycket sägs må göras
såväl av kronan som av staden. Kostnad,
som föranledes av att gatan enligt
stadsplanen bygges till större
bredd eller med dyrbarare utförande
i övrigt än som betingas av trafiken
eller förses med underjordisk avloppsledning,
skall dock gäldas av
staden, om ej Konungen annorlunda
förordnar.
68
Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
skola angiva grunderna
för beräkning av den kostnad
som skall påföras tomtägarna och för
kostnadens fördelning mellan dem
samt tid och ordning för ersättningens
erläggande. Vid grundernas bestämmande
skall iakttagas:
Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad
därå innan gata, till vilken
tomten enligt stadsplanen har utgång,
blivit upplåten till allmänt begagnande
och allmän avloppsledning
anlagts, skall han anordna utfartsväg
och nödigt avlopp från
tomten. I den mån staden förfogar
över erforderlig obebyggd mark som
enligt stadsplanen är avsedd till gata
eller annan allmän plats^ vare
staden pliktig att utan ersättning låta
marken nyttjas för ändamålet.
§•
Är kronan efter vad i lagen om allmänna
vägar sägs väghållare i stad,
skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§
stadgas om ansvarighet för staden att
såsom gata iordningställa och upplåta
allmän väg avse kronan, med
iakttagande att framställning varom
i 52 § första stycket sägs må göras
såväl av kronan som av staden. Kostnad,
som föranledes av att gatan enligt
stadsplanen bygges till större
bredd eller med dyrbarare utförande
i övrigt än som betingas av trafiken,
skall dock gäldas av staden, om ej
Konungen annorlunda förordnar.
§•
Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
skola angiva grunderna
för beräkning av den kostnad
som skall påföras tomtägarna och för
kostnadens fördelning mellan dem
samt tid och ordning för ersättningens
erläggande. Vid grundernas bestämmande
skall iakttagas:
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1. Ersättningsskyldighet må ej
åläggas tomtägare beträffande gata
eller del därav eller avloppsledning
vars anläggning påbörjats framför
tomten då fråga angående bestämmelser
om bidrag till gatubyggnadskostnad
väcktes hos stadsfullmäktige.
1. Ersättningsskyldighet må ej
åläggas tomtägare beträffande gata
eller del därav vars anläggning påbörjats
framför tomten då fråga angående
bestämmelser om bidrag till
gatubyggnadskostnad väcktes hos
stadsfullmäktige.
2. Ersättningsskyldighet må ej av- 2. Ersättningsskyldighet må ej avse
gata eller del därav som lagligen se gata eller del därav som lagligen
skolat vara upplåten till allmänt be- skolat vara upplåten till allmänt begagnande
vid tid som under 1 sägs gagnande vid tid som under 1 sägs.
eller avloppsledning som staden varit
skyldig att utföra före samma tid.
3. Ä tomtägare---—--vanligt kostsam.
4. lomtägare må-------beträffande marken.
5. Utan hinder-------skälig grund.
6. Är inom-------genomsnittliga kostnaden.
7. Tomtägare må icke belastas med
större andel av kostnaden för avloppsledning
än som med hänsyn
till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet
samt övriga på kostnaden
inverkande omständigheter kan anses
belöpa på avloppet från tomten,
jämfört med annat avlopp för vilket
ledningen är avsedd.
8. Till grund för bestämmande av 7. Till grund för bestämmande av
gatubyggnadskostnad må, i stället gatubyggnadskostnad må, i stället för
för vad under 5—7 sägs, läggas på vad under 5 och 6 sägs, läggas på titidigare
erfarenhet stödda beräkning- digare erfarenhet stödda beräkningar
ar av vad gata eller avloppsledning av vad gata under likartade förhålunder
likartade förhållanden beting- landen betingar i anläggning.
ar i anläggning.
9. Därest nuvarande eller föregående
ägare av tomt mot vederlag helt
eller delvis vunnit befrielse från deltagande
i kostnad för anläggning av
gata eller avloppsledning, skall hänsyn
tagas härtill.
10. Tomtägarnas åligganden skola
städse motsvara skäliga anspråk på
rättvisa och billighet.
8. Därest nuvarande eller föregående
ägare av tomt mot vederlag helt
eller delvis vunnit befrielse från deltagande
i kostnad för anläggning av
gata, skall hänsyn tagas härtill.
9. Tomtägarnas åligganden skola
städse motsvara skäliga anspråk på
rättvisa och billighet.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
(Gällande lydelse)
73
I förordnande som avses i 70 § må
Konungen, i den mån så prövas skäligt,
på stadens begäran föreskriva,
att områdets ägare skall vara pliktig
att i den ordning Konungen bestämmer
bekosta anläggning av gator och
avloppsledningar inom området.
74
Underhåll av gata eller annan allmän
plats så ock av allmän avloppsledning
åvilar staden.
Är kronan ---
(Föreslagen lydelse)
§•
I förordnande som avses i 70 § må
Konungen, i den mån så prövas skäligt,
på stadens begäran föreskriva,
att områdets ägare skall vara pliktig
att i den ordning Konungen bestämmer
bekosta anläggning av gator samt
anordningar för vattenförsör jning
och avlopp inom området.
§■
Underhåll av gata eller annan allmän
plats åvilar staden.
allmän väg.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955.
Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad,
vilka gälla vid nya
lagens ikraftträdande, skola, i vad de
röra kostnad för avloppsledning, ej
tillämpas å fastighet, som anslutes
till ledningen efter ikraftträdandet;
och skall vad nu sagts jämväl avse
sådan bidragsskyldigliet i nämnda
hänseende, som gäller av ålder eller
på grund av föreskrifter meddelade
före den 1 januari 1932. Att bidragsskyldighet
beträffande avloppsledningen
kan i annan ordning åläggas
fastighet, varom nu är fråga, framgår
av lagen om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar.
Har fråga om antagande av bestämmelser
om bidrag till gatubyggnadskostnad
väckts före nya lagens ikraftträdande
men icke blivit dessförinnan
slutligen prövad, må kostnaden för
utförande av avloppsledning, som av
kommunen anlagts efter frågans väckande,
av kommunen uttagas genom
avgifter i den ordning som stadgas i
lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
I samband med propositionen har utskottet behandlat en i anledning av
densamma väckt motion, nr 441 i första kammaren av herr Danmans.
I motionen yrkas, att .riksdagen måtte avslå propositionen till den del
däri föreslås bestämmelser om anslutningstvång beträffande vatten- och
avloppsanläggningar.
De av motionären åsyftade bestämmelserna återfinnes i 6 § i förslaget
till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för Kungl. Maj:is förslag och
för yrkandet i motionen får utskottet, i den mån Redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen upptages förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
avsedd att delvis ersätta och delvis komplettera de stadganden
i detta ämne, vilka för närvarande är upptagna bl. a. i vattenlagen, byggnadslagen
och hälsovårdsstadgan. Enligt förslaget skall en vatten- och avloppsanläggning
anses såsom allmän, om den omhänderhaves av kommun
eller — därest den omhänderhaves av annan än kommun — länsstyrelsen
efter prövning i viss ordning förklarat anläggningen för allmän. På kommunen
ankommer att ombesörja eller tillse, att allmän vatten- och avloppsanläggning
kommer till stånd för område, varest vattenförsörjning och avlopp
till förekommande av sanitär olägenhet måste ordnas i ett större sammanhang.
För allmän vatten- och avloppsanläggning skall bestämmas visst
verksamhetsområde. Fastighet, som ligger inom verksamhetsområdet, skall
i princip anslutas till anläggningen, såvida ej ändamålet med anslutningen
kan med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt. Av de anslutna
fastigheterna får uttagas avgifter, vilka skall bestämmas enligt taxa och
tillhopa högst får motsvara självkostnaderna för anläggningen. Förslaget
ger också bestämmelser, som i andra hänseenden närmare reglerar förhållandet
mellan den, som omhänderhar anläggningen, och anläggningens brukare.
Vidare framlägges i propositionen förslag till lag om ändring i 8 kap.
vattenlagen av innebörd, att de bestämmelser, som i nämnda kap. ges för
vissa avloppsföretag rörande bl. a. anslutningsrätt och anslutningstvång,
kostnadsfördelning och organisatoriska förhållanden, icke skall äga tillämpning
inom allmän vatten- och avloppsanläggnings verksamhetsområde. Däremot
skall bl. a. vattenlagens bestämmelser om åtgärder till motverkande
av vattenförorening tillämpas även å allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Slutligen föreslås i propositionen vissa ändringar i byggnadslagen. De
bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad, som gäller för vissa
orter, skall i fortsättningen ej tillämpas i vad de avser kostnader för avloppsledningar,
och nya sådana bestämmelser om kostnader för avloppsledningar
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
skall ej kunna antagas. Genom övergångsbestämmelser regleras närmare,
huru bestämmelserna om ersättning för gatubyggnadskostnad såvitt angår
avloppsledningar skall ersättas med vatten- och avloppstaxor.
Inledning
Den föreliggande propositionen grundar sig på ett av särskilda sakkunniga
— 1946 års vatten- och avloppssakkunniga — i september 1951 avgivet
betänkande (SOU 1951:26), innefattande bl. a. av motiv åtföljda förslag
till ny lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar.
Yttranden över de sakkunnigas förslag har eftey remiss avgivits av ett
stort antal myndigheter och enskilda sammanslutningar (se propositionen
s. 17—18).
I. Gällande bestämmelser om vattenförsörjning
och avlopp.
Vatten- och avloppsfrågorna har först under förhållandevis sen tid blivit
föremål för mera ingående reglering från det allmännas sida. Någon mera
enhetlig reglering av dessa spörsmål har överhuvud icke kommit till stånd.
De föreskrifter som påkallats av utvecklingen har meddelats i olika sammanhang
i hälsovårds-, plan- och vattenlagstiftningen samt vissa andra författningar.
I propositionen (s. 19—26) lämnas en utförlig redogörelse för de bestämmelser,
som är av intresse i detta sammanhang. Här skall därför omnämnas
endast några huvudpunkter.
Hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 innehåller bestämmelser för såväl
stad som landsbygd rörande bl. a. vattenförsörjning och avlopp. Enligt ett
flertal bestämmelser i stadgan åligger det hälsovårdsnämnderna att i skilda
hänseenden verka för att frågorna om vattenförsörjning och avlopp löses
tillfredsställande. Däremot innehåller stadgan icke några uttryckliga föreskrifter
om skyldighet för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggningar.
Numera torde dock, med hänsyn till förefintliga rättsfall, allmänt
anses, att kommun kan med stöd av hälsovårdsstadgan föreläggas att utföra
vatten- och avloppsanläggning, där sådan påkallas av sanitära missförhållanden.
Viss tillsyn över vattenverken utövas enligt förordningen den 19 juli 1941
om kontroll av vattenledningsvatten.
Bgggnadslagen den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan samma dag upptager
ett flertal bestämmelser, som gey det allmänna möjlighet att reglera
bebyggelsen med hänsyn till samhälleliga intressen, däribland frågorna om
vattenförsörjning och avlopp. Bebyggelseregleringen sker främst genom
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
planläggning. Byggnadslagen upptager fyra olika planinstitut, nämligen generalplan,
stadsplan, byggnadsplan och regionplan. Byggnadsverksamheten
inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, kan i vissa avseenden
regleras genom utomplansbestämmelser (2 och 3 §§ byggnadslagen).
Beträffande vattenförsörjning är byggnadslagens bestämmelser väsentligen
blott av den karaktären, att vederbörlig hänsyn vid planeringen skall tagas
till möjligheten att lösa hithörande frågor på ett nöjaktigt sätt.
Mera ingående har i byggnadslagstiftningen avloppsfrågorna behandlats.
Sedan stadsplan i stad fastställts, skall plan för avledande av vatten och
flytande orenlighet från gator, allmänna platser och byggnadsmark samt
erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening (avloppsplan)
av fullmäktige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet
i den mån detta påkallas av bebyggelsen (34 § byggnadsstadgan). Skall
enligt avloppsplan eller på grund av beslut i enlighet med bestämmelserna
i hälsovårdsstadgan underjordisk avloppsledning finnas i gata inom stadsplanelagt
område, skall sådan ledning vara anordnad vid gatans upplåtande
(52 § byggnadslagen). På staden ankommer i princip att svara för upplåtande
av gata och följaktligen även av sådan avloppsledning, som skall
finnas i gatan (49 § byggnadslagen). Tomtägare kan emellertid förpliktas
bidraga till kostnaden för iordningställande av gata och till anläggande av
avloppsledning som skall finnas i gatan. Stadsfullmäktige äger nämligen att
för staden i dess helhet eller viss del av densamma meddela bestämmelser
om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till nämnda kostnad (67 §
byggnadslagen). Bestämmelserna skall underställas Kungl. Maj :ts prövning,
för såvitt på tomtägare lägges skyldighet som tidigare ej ålegat honom. Beträffande
vad som kan uttagas av tomtägare gäller att han icke får belastas
med större andel av kostnaden än som med hänsyn till avloppsvattnets
mängd och beskaffenhet samt övriga på kostnaden inverkande omständigheter
kan anses belöpa på avloppet från tomten, jämfört med annat avlopp,
för vilket ledningen är avsedd (68 § byggnadslagen). Underhållet av
allmän avloppsledning åvilar staden (74 § byggnadslagen). Ägare av tomt,
som bebygges innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande,
är skyldig att själv anordna nödigt avlopp (54 § byggnadslagen).
De nu återgivna bestämmelserna om avloppsledningar i stad skall äga
motsvarande tillämpning beträffande köping och sådant municipalsamhälle,
för vilket byggnadslagens bestämmelser angående stad gäller, ävensom
beträffande landskommun, inom vilken med stöd av byggnadslagen
stadsplan kommer till stånd utan municipalbildning. Genom byggnadslagens
bestämmelser i sistnämnda hänseende (105 och 106 §§) har sålunda vidgade
möjligheter öppnats att reglera avloppsförhållandena inom landskommunernas
tätorter. Med avseende å område, för vilket byggnadsplan fastställts,
saknas i byggnadslagen bestämmelser om skyldighet att antaga avloppsplan
och att utföra avloppsledningar. Länsstyrelsen äger emellertid,
när så finnes påkallat, förordna att nybyggnad inom sådant område ej
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
17
må företagas utan tillstånd av länsstyrelsen, innan vägar, vattenförsörjning
och avlopp för området anordnats i erforderlig mån (109 § andra stycket
byggnadslagen). Sådant förbud må meddelas jämväl med avseende å område,
för vilket avstyckningsplan godkänts i enlighet med äldre bestämmelser
(168 § byggnadslagen).
Betydelsefulla stadganden om vattenförsörjning och avlopp ges vidare i
vattenlagen den 28 juni 1918. Här finns sålunda regler om rätt att utnyttja
vattentillgångar, om rätt till ytvattentäkt och grundvattentäkt å annan tillhörigt
område, vilka regler gäller vid sidan av expropriationslagens bestämmelser,
samt om avloppsföretag.
Vattenlagens bestämmelser om avloppsföretag inrymmes huvudsakligen
i 8 kap. Inledningsvis ges i 8 kap. 1 och 2 §§ definition av vissa grundläggande
begrepp. Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller
från verksamhet, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes
»kloakvatten». Spillvatten och orenlighet, som härrör från rörelse av
nyssnämnda slag, benämnes »industriellt avloppsvatten». I fråga om vattens
avledande för torrläggning av mark inom stadsplan, som ej sker för viss
eller vissa fastigheters räkning, gäller vad om avledande av kloakvatten är
stadgat. Utöver vattenlagens bestämmelser gäller i fråga om avloppsvatten
och vattenförorening i hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt
meddelade bestämmelser.
Vattenlagens 8 kap. innehåller vidare regler om kloaklednings beskaffenhet,
om rätt att framdraga ledning över annans mark (3 och 4 §§), om
skyldighet att underhålla ledning (8 §), om anslutningsrätt och anslutningstvång
i fråga om avloppsföretag (9 och 14 §§), om fördelning av
anläggnings- och underhållskostnader (10 §), om skyldighet att vid avledande
av kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde vidtaga
erforderliga åtgärder för att motverka förorening (23 §) ävensom vissa
regler om anläggningar för rening av kloakvatten (24—27 §§).
I fråga om avledande av industriellt avloppsvatten och motverkande av
förorening härigenom gäller enahanda bestämmelser som i fråga om kloakvatten,
men därutöver tillkommer ytterligare vissa föreskrifter. Dessa kan
sägas innebära att frågan om avledande av industriellt avloppsvatten och
om åtgärder till motverkande av förorening genom sådant avloppsvatten bedömes
strängare än beträffande kloakvatten.
Expropriationslagen den 12 maj 1917 stadgar, att fastighet må tagas i
anspråk genom expropriation, om Kungl. Maj :t prövar det nödigt för att
förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning, som
är anlagd för dylikt ändamål (1 § 5.) eller för ändamål som det enligt lag
eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose
(1 § 4.) eller för annat ändamål, som är jämförligt med något av de
nu angivna och äger väsentlig betydelse för det allmänna (1 § 6.) Rätten att
taga fastigheten i anspråk kan avse antingen äganderätt eller ock nyttjanderätt
eller servitutsrätt till det område expropriationcn omfattar (2 §). Expropriationslagen
innehåller icke några särskilda bestämmelser om rätt
2 llihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 and. Nr IS
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
att expropriera område för ordnande av en orts avloppsförhållanden, men expropriationstillstånd
för detta ändamål kan sökas under åberopande av 1 § 4.
eller 6.
Lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning stadgar, att om ledning för angivet
ändamål behöver framdragas över annan fastighets område, dennas ägare
är skyldig att mot ersättning tåla intrånget därav.
II. Grunderna för en ny lagstiftning om vatten- och
avloppsanläggningar.
Huvuddragen av de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga har konstaterat att städernas stadsplanelagda områden
med få undantag är försedda med tillfredsställande vatten- och avloppsanläggningar.
För såväl tät- som glesbebyggelsen inom landskommunerna
lämnar förhållandena däremot mycket övrigt att önska. Enligt en av egnahemsstyrelsen
verkställd, år 1942 avgiven utredning var av de cirka 650 000
fastigheterna på den egentliga landsbygden 470 000 fastigheter eller 72 %
av hela antalet i behov av nya eller förbättrade anordningar. Vid den särskilda
folkräkningen 1935/36 befanns av 32 000 undersökta landsbygdsfastigheter
80 % sakna vattenledning och lika många avlopp. Med stöd av
uppgifter från 1945 års bostadsräkning har den befolkning, vars bostäder
icke var försedda med både vattenledning och avlopp, beräknats till 2,5
milj. eller 37 % av hela den dåvarande befolkningen om 6,7 milj. Det totala
behovet av förbättringsåtgärder måste av flera skäl antagas vara ännu
större än vad dessa utredningar visat.
Det ekonomiska framåtskridandet, som möjliggjort en väsentlig höjning
av levnads- och bostadsstandarden, har enligt de sakkunniga medfört krav
på förbättringar för den bebyggelse, som hittills varit eftersatt i förevarande
hänseende. Med hänsyn till önskemålet att motverka avflyttning från landsbygden
vore det av största vikt att söka tillse, att befolkningen inom den
spridda bebyggelsen och de mindre tätorterna komme i åtnjutande av de
förmåner, vilka för städernas invånare framstode som oundgängliga. Kraven
på tidsenliga vatten- och avloppsanordningar vore motiverade även ur
sanitär synpunkt, i vilket hänseende särskilt kunde framhållas att markanta
missförhållanden uppstått inom äldre okontrollerad bebyggelse till följd av
otillfredsställande eller direkt olämpliga vatten- och avloppsanordningar.
Betraktade såsom rationaliseringsåtgärder inom lantbruket intoge frågorna
om vattenförsörjning och avlopp en särställning med hänsyn till den arbetsbesparing,
som vore möjlig genom en rationell lösning av vattenförsörjningen.
För näringslivets utveckling och därmed befolkningsförhållandena i
landskommunerna vore det av avgörande betydelse att deras tätortsbildningar
bleve försedda med tidsenliga vatten- och avloppsanordningar.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
19
De sakkunniga har ansett att målet för förbättring av vatten-
och avloppsförhållandena borde vara att all bebyggelse
av varaktig art anslötes till gemensamma vatten- och avloppsanläggningar,
där sådana ur teknisk och ekonomisk synpunkt vore lämpliga, och i övrigt
försåges med närmast likvärdiga separata anordningar. Denna målsättning
stode i överensstämmelse med vad som i detta avseende inrymdes i bostadspolitiken,
byggnadslagstiftningen och hälsovårdsstadgan. Kostnaderna
för erforderliga åtgärder kunde — räknat efter 1950 års kostnadsläge
— skattas till omkring 2 miljarder kronor. Enligt de sakkunnigas mening
vore det ej orimligt att åtminstone såsom en arbetshypotes utgå från att
programmet borde kunna successivt förverkligas inom en tidrymd av omkring
20 år.
De sakkunniga uttalar vidare, att de enskildas intresse, initiativ och förmåga
enligt vad den hittillsvarande utvecklingen visat icke vore tillräckliga
för att säkerställa att anläggningar för vattenförsörjning och avlopp tillkomme
i rätt tid och med riktig planläggning. Däremot hade kommunerna
i allmänhet goda möjligheter att på ett rationellt sätt planlägga, fiansiera
och utbygga behövliga större anläggningar och härigenom förebygga olämpliga
investeringar i separata anläggningar och andra irrationella dellösningar.
Att en tätorts behov av vattenförsörjning och avlopp bleve vederbörligen
tillgodosett vore i väsentlig grad ett intresse för alla kommunens
invånare, oavsett om de vore bosatta inom tätorten eller icke, eftersom en
välordnad och utvecklingskraftig tätortsbildning vore av grundläggande betydelse
för näringslivet i kommunen. I städerna hade vattenförsörjning och
avlopp av ålder ansetts som en kommunal angelägenhet. Även det ansvar,
som tillagts kommunerna på bebyggelseplaneringens område, motiverade
att de finge uppgifter och ansvar i fråga om ordnande av vattenförsörjning
och avlopp för bebyggelsen.
Av nu nämnda skäl har de sakkunniga föreslagit lagregler, enligt vilka
utförande, underhåll och drift av sådana vatten- och avloppsanläggningar,
som erfordrades för mera omfattande bebyggelse, skulle, om särskilda förhållanden
ej föranledde annat, vara ett åliggande för kommunen.
Med uttrycket kommun har de sakkunniga åsyftat allenast stad, köping,
som utgör särskild kommun, och landskommun. Vad däremot angår municipalsamhällena
skulle en eventuell skyldighet för dessa att utföra vattenoch
avloppsanläggningar innebära, att deras invånare, vilka liksom övriga
invånare i moderkommunen finge bidraga till att förse denna med erforderliga
vatten- och avloppsanordningar, därutöver finge ensamma bekosta vattenförsörjning
och avlopp inom municipen. För att undvika denna konsekvens
har de sakkunniga föreslagit, att de kommunala vatten- och avloppsuppgifterna
skulle inom municipalsamhälle åvila moderkommunen.
För det fall att vatten- och avloppsanläggning, som erfordras för flera
fastigheters behov, icke utföres och drives av kommunen, uppkommer enligt
de sakkunniga behov av lagregler om lämpliga sammanslutningar eller
andra organ, som kan handhava verksamheten och som äger erforderliga
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
ekonomiska resurser och tillräcklig handlingskraft för att trygga dess behöriga
genomförande. För detta ändamål har de sakkunniga föreslagit, att
de i 8 kap. vattenlagen givna bestämmelserna om avloppssamfälligheter
skall utgå samt ersättas med samfälligheter med ändamål att
ombesörja såväl vattenförsörjning som avlopp.
I ändamål att underlätta för vatten- och avloppssamfälligheterna att finansiera
sin verksamhet har de sakkunniga föreslagit, att samfälligheterna
skulle för sina bidragsfordringar hos de anslutna fastigheterna erhålla förmånsrätt
i dessa fastigheter före intecknad gäld i likhet med vad som
gällde i fråga om vägföreningars och andra vägsamfälligheters bidragsfordringar.
Vidare har de sakkunniga, i syfte att främja tillkomsten av vatten- och
avloppsanläggningar, gemensamma för flera fastigheter, föreslagit införande
av bestämmelser om anslutningstvång beträffande anläggningar
för vattenförsörjning. För att alla fastigheter, vilkas vatten- och avlopps1''råga
lämpligen kunde lösas genom gemensam anläggning, alltid skulle ha
möjlighet härtill, har de sakkunniga även föreslagit bestämmelser om a nslutningsrätt.
Av de nuvarande spridda stadgandena om rätt att taga i anspråk
mark för vatten- och avloppsanläggning borde enligt de sakkunnigas mening
2 kap. 14 § första stycket och 45 § första stycket samt 8 kap. 4 och
24 §§ vattenlagen ävensom lagen om rätt att över annans mark framdraga
ledning för vatten till husbehovsförbrukning göras enhetliga och sammanföras
till en och samma författning. Beträffande rätt att taga i anspråk
vattentillgångar har föreslagits en betydande utvidgning av
de nuvarande i vattenlagen och lagen om expropriation förekommande bestämmelserna
i detta ämne.
Vad angår principerna för avgiftsskyldigheten till vatten- och
avloppsanläggning har de sakkunniga förutsatt, att skyldigheten skulle
åvila ägarna eller i vissa fall brukarna av de fastigheter, som anslutits till
anläggningen. Avgifter borde i princip få uttagas till täckande av alla kostnader
för anläggningen. Däremot finge avgifterna icke uppgå till högre
belopp än som motsvarade självkostnaden. Helt utan undantag kunde denna
princip dock icke genomföras. Sådana merkostnader (s. 1c. utvecklingskostnader),
som nedlades å en anläggning för att den framdeles skulle
kunna utvidgas att betjäna eventuellt tillkommande bebyggelse, borde, intill
dess sådan utvidgning kommit till stånd, bäras av den kommun där
frebyggelseområdet vore beläget. Därjämte kunde det av utjämningshänsyn
vara önskvärt, att även en skälig del av övriga kostnader bestredes av kommunen.
Å andra sidan borde icke, såsom nu vore fallet, någon skillnad i
avgiftshänseende upprätthållas mellan områden inom och områden utom
stadsplan. En kommun, som utförde vatten- och avloppsanläggning, borde
sålunda, oavsett om stadsplaneläggning ägt rum, få uttaga ersättning av
fastighetsägarna till täckande av kostnaderna för anläggningen med nyssnämnda
undantag. Genomförandet av denna regel medförde att byggnads
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
21
lagens hithörande regler måste omarbetas så, att avloppsledning icke längre
komme att i byggnadslagens mening utgöra del av gata samt att i konsekvens
härmed kostnaden för utförande av avloppsledningar icke vidare
finge uttagas i form av ersättning för gatubyggnadskostnad utan i stället
utginge enligt de nyss skisserade avgiftsreglerna.
De sakkunniga har även föreslagit nya regler om förfarandet när
det gäller prövning av frågor om tillämpningen av bestämmelserna om vatten-
och avloppsanläggningar. Den ledande synpunkten vid utformningen
av reglerna om förfarandet borde enligt deras mening vara den, att ett
ärende angående utförande av vatten- och avloppsanläggning i princip
skulle upptagas av en myndighet, nämligen länsstyrelsen, till vilken alltså
sakägarna utan risk för rättsförlust skulle kunna hänskjuta hela frågekomplexet.
Prövningen måste emellertid — för att icke länsstyrelsen skulle
belastas med alltför mycket utredningsarbete — föregås av utredning och
annan förberedande handläggning vid särskild förrättning, verkställd av
en förrättningsman, som länsstyrelsen hade att förordna.
Vissa frågor borde dock enligt de sakkunniga hänskjutas till prövning
av vattendomstol eller expropriationsdomstol.
Yttrandena
Att en förbättring av vattenförsörjnings- och avloppsförhållandena,
särskilt på landsbygden, snarast bör åstadkommas,
har framhållits i nära nog samtliga yttranden. Icke i något yttrande har
behovet av en förbättring bestritts.
Även de sakkunnigas uttalanden om målet för en förbättring av
vatten- och avloppsförhållandena har i yttrandena vunnit allmän
anslutning.
I det övervägande flertalet av de inkomna yttrandena har vatten- och avloppsfrågorna
sammanställts med frågan om åtgärder till förhindrande
av förorening av sjöar, vattendrag och grundvattenförekomster.
Behovet av åtgärder har genomgående betecknats
som trängande. I åtskilliga yttranden har t. o. m. tveksamhet uttalats om
möjligheten och lämpligheten av att genomföra det av de sakkunniga skisserade
arbetsprogrammet med hänsyn till vattenföroreningsfrågans läge.
Den föreslagna principen om skyldighet för kommun att
ställa sig som huvudman för större eller eljest mera betydelsefulla
vatten- och avloppsanläggningar har berörts i de flesta yttrandena och
har allmänt tillstyrkts.
Vad angår municipalsamhällenas vatten- och avloppsfrågor
har en stor del av remissinstanserna tillstyrkt de sakkunnigas
förslag. Däremot har förslaget kritiserals av några remissinstanser, bl. a.
kammarkollegiet, som ansett att det medförde en föga rimlig utbrytning av
vatten- och avloppsfrågorna från de municipala angelägenheterna i övrigt.
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
Med hänsyn till den tid efter annan i olika sammanhang diskuterade avvecklingen
av municipalinstitutet ifrågasatte emellertid kollegiet, huruvida
icke i samband med en översyn av de sakkunnigas förslag frågan angående
avveckling tvångsvis av nämnda kommunalförvaltningsinstitut borde göras
till föremål för en allsidig utredning.
De sakkunnigas förslag om förmånsrätt för vatten- och avloppssamfälligh
eternas bidragsf ordringar hos de anslutna
fastigheterna har mött en viss betänksamhet. I åtskilliga yttranden har
förslaget bestämt avstyrkts.
De sakkunnigas förslag, att nu gällande lagregler om anslutning srätt
och anslutning stvång beträffande avloppsföretag skall
kompletteras med motsvarande regler i fråga om företag för vattenförsörjning,
har i princip tillstyrkts i de flesta yttrandena. Hovrätten över Skåne
och Blekinge samt hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre
Norrland samt Västerbygdens vattendomstol och 1945 års vattenlagssakkunniga
har vitsordat, att det för en tillfredsställande lösning av vatten- och
avloppsproblemen vore nödvändigt att uppställa dylika regler. Medicinalstyrelsen
har uttalat, att sådana bestämmelser, därest de tillämpades med
hänsynstagande till de i varje fall föreliggande omständigheterna, i väsentlig
grad skulle underlätta och påskynda utvecklingen på området. Liknande
uttalanden har gjorts av bl. a. bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus
län, lantbruksnämnden i Uppsala län och länsbostadsnämnden i Kristianstads
län. Sveriges lantbruksförbund har förklarat sig vilja särskilt understryka,
att en väsentlig orsak till att gemensamma vattenledningsföretag hittills
kommit till stånd i så relativt begränsad omfattning säkerligen varit
bristen på bestämmelser om tvångsanslutning. Reglerna om anslutningstvång
och anslutningsrätt vore därför av grundläggande betydelse för genomförandet
av den uppställda målsättningen. —- Samma synpunkter har
även kraftigt betonats i yttrandena från riksförbundet landsbygdens folk
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.
I några yttranden har dock en avvisande hållning intagits till förslaget i
förevarande del. Kammarkollegiet har uttalat, att bestämmelserna kunde
komma att erhålla en alltför vidsträckt tolkning, som kunde medföra ekonomiska
olägenheter för den enskilde. Svenska teknologföreningen har funnit,
att de föreslagna bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång
syntes medföra en handläggning, som skulle innebära krav på en
väsentligt ökad tillgång till såväl enskild som statlig tekniskt kompetent
personal. Liknande synpunkter har anförts av byggnadsstyrelsen och svenska
landskommunerna förbund.
De föreslagna nya reglerna om rätt att utnyttja vattentillgång
har uttryckligen tillstyrkts i de flesta av de yttranden, som närmare
berört frågan. I vissa yttranden, bl. a. från 1945 års vattenlagssakkunniga
och Norrbygdens vattendomstol, har emellertid tveksamhet yppats rörande
behovet och lämpligheten av de regler de sakkunniga förordat i denna
del.
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
Mot det föreslagna avgiftssystemet har i flertalet yttranden gjorts
erinringar blott beträffande detaljfrågor. I vissa yttranden har dock den av
de sakkunniga förordade likställigheten mellan stadsplanelagda och icke
stadsplanelagda områden ansetts möta betänkligheter.
Förfarandet i ärenden rörande vatten- och avloppsanläggningar är
den fråga, kring vilken meningarna skarpast brutit sig. I större delen av yttrandena
behandlas vatten- och avloppsfrågorna i detta hänseende huvudsakligen
som en delfråga i landsbygds- och tätortsplaneringen.
Lantbruksstyrelsen har utgått från att vatten- och avloppsfrågorna i stor
utsträckning borde inordnas i den av lantbruksnämnderna handhavda
landsbygdsplaneringen samt har föreslagit en syneförrättning av i 10 kap.
vattenlagen avgiven innebörd.
Vissa remissinstanser har starkt betonat, att förfarandet i vatten- och
avloppsfrågor borde göras så enkelt som möjligt.
I yttrandena från vattendomstolsorganisationen har åberopats, att vattentäkts-
och föroreningsfrågorna hör under vattendomstol. Yttrandena har
därför utgått från att även frågan om utförande av vatten- och avloppsanläggning
i stor omfattning borde hänföras dit.
Departementschefen
T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anför bl. a. följande.
Allmänna synpunkter
I betänkandet har konstaterats, att vattenförsörjnings- och avloppsförhållandena
inom städernas stadsplanelagda områden är ordnade på ett i stort
tillfredsställande sätt men att förbättringsåtgärder är påkallade såväl med
avseende å städernas randbebyggelse och landsbygdens mindre tätområden
som beträffande den egentliga glesbygden. Som ett lämpligt mål för strävandena
på området har de sakkunniga angivit, att all bebyggelse av varaktig
art bör inom en tid av omkring tjugo år förses med tidsenliga anordningar
för vattenförsörjning och avlopp. Enligt min uppfattning är det angeläget
att få till stånd en förbättring av vattenförsörjning och avlopp för den bebyggelse,
som är eftersatt i detta avseende. Bedömandet av den tid, då
målet kan uppnås, faller emellertid ej inom ramen för lagstiftningsärendet.
De sakkunniga har, främst ledda av syftet att hindra felinvesteringar,
föreslagit ett omfattande system av bestämmelser, avsedda att närmare
reglera utförandet och driften även av mindre vatten- och avloppsföretag.
Särskilt är att nämna, att de nuvarande bestämmelserna i vattenlagen om
rätt och skyldighet att ansluta till avloppsföretag enligt förslaget skulle
överföras till en särskild lag om vatten- och avloppsanläggningar och i samband
därmed utvidgas till att avse även företag för vattenförsörjning. Det
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
synes ej vara anledning att antaga annat än att de av de sakkunniga föreslagna
lagreglerna i flertalet fall skulle giva ett i huvudsak tillfredsställande
resultat och genomsnittligt verka i riktning mot en mera ändamålsenlig utformning
av vatten- och avloppsanläggningarna i glesbygden. För att motivera
införandet av tvångsbestämmelser sådana som de föreslagna bör emellertid
enligt min mening krävas, att risken för misstag i särskilda fall är
ringa. Av det förut anförda framgår, att så ej är fallet, utan att avsevärd
risk för felbedömningar kan föreligga. Härtill kommer, att tillämpningen
av de föreslagna ganska vidlyftiga lagreglerna skulle ställa stora anspråk
på personal och därigenom draga kostnader, vilkas nödvändighet man med
hänsyn till det sagda kan sätta i fråga. Måhända kan läget bli ett annat,
då landsbygdsplaneringen fortskridit och ytterligare erfarenheter vunnits av
vatten- och avloppsanläggningar i glesbygd. Jag anser emellertid, att en
lagstiftning av den omfattning de sakkunniga förordat icke bör genomföras
för närvarande utan att reformen bör begränsas till att gälla i huvudsak
blott de större anläggningarna.
Det övervägande flertalet av de nu förefintliga större anläggningarna äges
och drives av kommuner. En ny lagstiftning om de ur samhällelig synpunkt
mera betydelsefulla vatten- och avloppsanläggningarna blir därför i främsta
rummet tillämplig på kommunala anläggningar. Emellertid har det på senare
tid förekommit, att kommunerna utfört och drivit vatten- och avloppsanläggningar
även för bebyggelseområden av mindre omfattning. Främst har
detta skett inom sådana kommuner, där huvuddelen av befolkningen redan
tillgodosetts genom större kommunala anläggningar. Åtgärden har då främst
halt till syfte att bereda invånarna i de enstaka eftersatta områdena förmåner
som är likartade med dem som kommit övriga kommuninvånare till del.
Detta beaktansvärda syfte skulle motarbetas, om speciella regler infördes för
anläggningar över en viss storlek och lagstiftningen därigenom skapade en
klyfta mellan de större och de mindre kommunala anläggningarna. Lämpligast
synes därför, att den nya lagstiftningen — ehuru dess syfte främst är
att reglera rättsförhållandena beträffande större anläggningar — göres tilllämplig
på alla anläggningar, som omhänderhaves av kommunen, oavsett anläggningens
storleksordning. Med avseende å företag för vattenförsörjning
och avlopp, vilka omhänderhaves av annan än kommunen, är däremot de
skäl, som nyss anförts för en begränsning av lagstiftningen till de större företagen,
i full utsträckning tillämpliga.
Det nu förevarande lagstiftningsproblemet berör nära två grupper av vattenrättsliga
bestämmelser, nämligen dels stadgandena i 8 kap. vattenlagen
om samgående mellan två eller flera rättssubjekt för genomförande av avloppsföretag
och dels de i 2 och 8 kap. vattenlagen upptagna reglerna om
villkor för utnyttjande av vattentäkter och för utsläppande av avloppsvatten.
Den törsta gruppen avser att reglera rättsförhållandena mellan dem,
som deltager eller anses böra deltaga i företaget och alltså är direkt intresserade
i detta. Den andra gruppen av stadganden avser att reglera förhållandet
till sådan tredje man, vilken beröres av företaget såsom ägare eller innehava
-
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
re av fastighet, som behöver tagas i anspråk för ledningar eller andra anordningar,
eller med hänsyn till företagets inverkan på förefintliga vattentäkter
eller på föroreningen av sjöar och vattendrag. Till sistnämnda grupp kan
även räknas de i expropriationslagen givna bestämmelserna om expropriation
för vatten- och avloppsföretag.
Behovet av en reform berör främst stadgandena inom den första av de
nämnda grupperna, särskilt frågorna om rätt att genomföra anslulning
och skyldighet att låta sig anslutas till företag för vattenförsörjning och
avlopp, företagens organisation samt avgiftsskyldighcten och rättsförhållandena
i övrigt mellan den som driver företaget och innehavarna av de
till företaget anslutna fastigheterna. Att särbestämmelser i dessa hänseenden
erfordras för de större företagen är för övrigt redan, såvitt angår
avloppsföretag, uppmärksammat genom bestämmelserna i 8 kap. 54 och
55 §§ vattenlagen, vilka föreskriver vissa undantag från giltighetsområdet
för vattenlagens stadganden i förevarande ämnen och bl. a. generellt undantager
områden under stadsplan. En utvidgning av dessa undantagsbestämmelser
möter inga större svårigheter ur lagteknisk synpunkt.
Att utsträcka den tilltänkta nya lagstiftningen till att omfatta förhållandet
till tredje man möter större betänkligheter. Reformen skulle därmed gripainpå
centrala vattenrättsliga och expropriationsrättsliga områden samt rubba den
hittills tillämpade systematiken i lagverken på dessa områden. Detta skäl
berör visserligen i huvudsak blott lagstiftningens formella sida och kan
icke i och för sig anses tungt vägande. Några mera betydande sakliga fördelar
synes emellertid icke stå att vinna härvidlag. De sakkunniga har ej
heller föreslagit någon väsentlig saklig ändring i vad som nu gäller på detta
område. I stort sett har de inskränkt sig till att i sitt förslag till lag om
vatten- och avloppsanläggningar sammanföra vissa i andra författningar
förekommande bestämmelser om rätt att framdraga ledningar och vidtaga
vissa andra åtgärder på annans mark m. m. En avvägning av fördelen av
den ökade överskådlighet, som ett sammanförande av hithörande stadganden
till en och samma författning innebär, mot olägenheten av att stadgandena
brytes ut ur sitt nuvarande sammanhang resulterar enligt mitt
bedömande i att den nuvarande systematiken bör bibehållas.
I ett hänseende, nämligen i fråga om rätt att utnyttja vattentäkter, har
de sakkunniga föreslagit mera väsentliga ändringar i gällande vattenrättsliga
och expropriationsrättsliga regler. Jag har icke blivit helt övertygad
om att det här föreligger något påtagligt behov av en nyreglering och anser
mig därför böra lämna även detta särskilda spörsmål åsido vid den nu
aktuella lagrevisionen.
Vad angår frågan om avloppsverkens inverkan med hänsyn till förorening
av sjöar och vattendrag vill jag erinra om att de åtgärder, som hittills vidtagits
till förhindrande av dylik förorening, i många fall visat sig otillräckliga.
Allmän enighet råder om att det är alldeles nödvändigt att få till stånd
en förbättring av förhållandena på detta område. Frågan om åtgärder till
vinnande av förbättrat skydd mot vattenförorening är för närvarande fö
-
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
remål för utredning genom 1953 års vattenvårdskommitté. Ett närmare
ställningstagande till hithörande frågor måste anstå, till dess sagda utredning
slutförts. Emellertid bör redan i detta sammanhang beaktas, att lagreglerna
om vatten- och avloppsanläggningar om möjligt bör bringas i samklang
med strävandena att förbättra vattenvården och i allt fall icke utformas
så att de motverkar dessa strävanden.
En fortsatt utbyggnad av avloppsverk är givetvis ägnad att öka föroreningen
av vattnet i sjöar och vattendrag. Sedd enbart ur vattenvårdssynpunkt
är en sådan utbyggnad därför icke önskvärd. Inom områden av
tätortskaraktär är emellertid avbördandet av avloppsvatten genom gemensamma
ledningar oundgängligen nödvändigt ur hygienisk synpunkt, och även
glesbygdens krav på förbättrade vatten- och avloppsförhållanden är, ehuru
delvis av andra skäl, att beteckna som angeläget. För övrigt bör den tilltänkta
lagstiftningen, på sätt framgår av vad jag förut anfört, icke vara ensidigt
inriktad på att främja tillkomsten av vatten- och avloppsanläggningar utan
snarare gå ut på att verka därhän, att de vatten- och avloppsverk, som kommer
till utförande, utformas på det lämpligaste sättet. Bl. a. är avsett, att lagstiftningen
skall stimulera tillkomsten av reningsverk i samband med avloppsanläggningar,
och i den mån detta syfte verkligen vinnes kommer lagstiftningen
givetvis att i gynnsam riktning påverka föroreningsfrågans läge.
Det läge, vari frågan om åtgärder till motverkande av vattenförorening befinner
sig, bör följaktligen enligt min mening icke anses utgöra hinder för
genomförande av en lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar med
den räckvidd, för vilken jag förut uttalat mig.
Kommunala anläggningar
De erfarenheter, som vunnits av kommunal drift i fråga om vatten- och
avloppsföretag, har i såväl tätorter som glesbygd varit nästan uteslutande
positiva. Bland de fördelar som den kommunala driften innebär är främst
att anteckna, att anläggningarna i regel planlägges på ett framsynt sätt, så
att senare utvidgningar kan verkställas utan avsevärda svårigheter, samt
att finansieringsfrågan i regel kan lösas i en smidig form. En annan synpunkt,
som måhända lättare förbises, är att innehavet av vatten- och avloppsanläggningen
för ett samhälle innebär ett faktiskt monopol på den
nyttighet som den representerar och att detta monopol kan, om det handhaves
utan ansvar, missbrukas till förfång för samhället eller för viss eller
vissa delar av detta. Dessa risker undgås i allt väsentligt, om anläggningen
omhänderhaves av kommunen.
En lagstiftning, som syftar till reglering av vatten- och avloppsfrågans
organisatoriska sida, bör uppenbarligen taga hänsyn till de fördelar, som
den kommunala driften innebär. Den bör i enlighet härmed grundas på förutsättningen,
att ordnande av vattenförsörjning och avlopp i första hand är
en kommunal angelägenhet och att de större vatten- och avloppsanlägg
-
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
ningarna bör tillkomma i kommunal regi eller eljest under kommunens
medverkan.
De nuvarande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och byggnadsstadgar
kan sägas förutsätta, att kommunen utför vatten- och avloppsanläggning
för områden inom stadsplan samt för andra områden med sådan tätare bostadsbebyggelse,
att anläggningen kan anses erforderlig av sanitära skäl. I
praxis är fastslaget, att kommun, som försummar sina skyldigheter i detta
avseende, kan genom föreläggande tillhållas att fullgöra dessa. Åtskillig tvekan
har dock varit rådande angående omfattningen av dessa kommunens
skyldigheter, något som medfört osäkerhet och ojämnhet i tillämpningen.
Frågan kan under särskilda omständigheter, t. ex. vid motsättningar mellan
invånarna i olika områden inom en kommun, bli brännande. Med tanke
på dylika fall synes genom uttrycklig bestämmelse böra fastslås, att vattenoch
avloppsanläggningar skall utföras inom område, varest till förekommande
av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp ordnas
i ett större sammanhang, samt att ansvaret för att så sker ytterst åOIar
kommunen.
Municipalsamhällena
De sakkunniga har föreslagit, att municipalsamhällenas befattning med
vatten- och avloppsfrågor skulle avvecklas. En sådan åtgärd skulle sannolikt
i många fall visa sig ändamålsenlig ur vatten- och avloppsverksamhetens
synpunkt. De skäl som de sakkunniga i detta sammanhang åberopat kan
emellertid även anföras till stöd för åsikten, att municipalinstitutet bör helt
avskaffas. Här möter ett stort och svårlöst frågekomplex, som knappast torde
kunna lösas i förevarande begränsade sammanhang. En antydan om svårigheterna
ges i de remissyttranden, vilka framhållit att en isolerad utbrytning
av vatten- och avloppsfrågorna från övriga tätortsfrågor skulle kunna
ge upphov till intressekonflikter, då det gäller att samordna ledningsbyggandet
med samhällsplaneringen i övrigt. I de orter, där förutsättningarna för
en sådan samordning är goda, kan municipalinstitutets berättigande måhända
ifrågasättas. Om åter en dylik samordning är svår att åvägabringa,
visar detta att municipalbildningen för närvarande fyller ett behov. Att genom
lagstiftning framtvinga ett samgående även i fall, då förutsättningar
därför saknas, synes i varje fall icke lämpligt. I stället bör åt tillämpningen
överlämnas att från fall till fall söka finna den smidigaste lösningen av samordningsfrågan.
Jag kan således, i motsats till de sakkunniga, icke finna tillräckliga skäl
för att municipalsamhällena i förevarande sammanhang befrias från skyldighet
att ställa sig som huvudmän för vatten- och avloppsanläggningar.
Med det sagda avser jag dock endast sådana municipalsamhällen, inom
vilka gäller byggnadslagens bestämmelser för stad. Inom annat municipalsamhälle
bör skyldigheten att sörja för erforderlig vatten- och avloppsanläggning
i likhet med andra kommunala uppgifter åvila moderkommunen.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
Icke-kommunala anläggningar
Därest bestämmelserna om kommunernas skyldighet att utföra vattenoch
avloppsanläggningar får den förut angivna omfattningen, måste som
en konsekvens härav accepteras, att omfattande och eljest ur allmän synpunkt
betydelsefulla anläggningar även kan få drivas i enskild regi.
I själva verket kan de allmänna intressen, som påkallar en reform av
lagstiftningen i fråga om större enskilda vatten- och avloppsanläggningar,
i stor utsträckning identifieras just med de kommunala intressena. Ur kommunernas
synvinkel måste det betecknas som önskvärt, att halvkommunala
företag av nyss angiven typ blir delaktiga av samma förmåner som dem,
■vilka lagen tillerkänner de kommunala företagen, och i övrigt underkastar
väsentligen samma rättsregler som dessa. Ur de anslutna fastigheternas
synpunkt toide intet vara att erinra mot en dylik ordning, om kommunen
lämnar garanti för att företagen blir i stånd att uppfylla sina förpliktelser.
Under denna förutsättning kan således ytterligare garantier i form av bestämmelser
om företagens organisation och förvaltning avvaras. Lagstiftningens
omfattning kan härigenom avsevärt begränsas till förmån för dess
överskådlighet. Den vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag omstridda
frågan om införande av en särskild förmånsrätt för fordringar å avgifter
från de anslutna fastigheterna mister ävenledes sin aktualitet.
Med hänsyn till det nu anförda och i enlighet med min förut uttalade mening,
att den nu förevarande lagstiftningen bör i fråga om de enskilda vatten-
och avloppsanläggningarna begränsas att avse blott de större och eljest
ur allmän synpunkt mera betydelsefulla av dessa, anser jag att behovet av
lagregler kan i stort sett täckas genom att de bestämmelser, som skall gälla
för kommunala anläggningar, förklaras tillämpliga även å enskilda anläggningar,
för vilka kommunen lämnat sådan utfästelse som förut sagts. Innebörden
av detta ståndpunktstagande kan också uttryckas på det sättet, att
avgörandet, huruvida en enskild anläggning i ett givet fall skall anses jämställd
med en kommunal anläggning, ankommer på kommunen, som även
själv bär det ekonomiska ansvaret för sitt beslut.
För vissa speciella fall är dock den nu angivna ramen för lagstiftningen
något för snäv. Som exempel kan nämnas det fallet, att ett större, kapitalstarkt
industriföretag utför vatten- och avloppsanläggning för ett bostadsområde
i anslutning till företagets industriella anläggningar. Att uppställa
krav på kommunal garanti för ett sådant företag kan vara både olämpligt
och onödigt. Tänkbart är också att en kommun av särskild orsak icke
vill göra några åtaganden till förmån för viss bebyggelse men att motsvarande
säkerhet beredes genom statsbidrag, inteckningar i fastigheter inom
området eller i andra former. Kan tillfredsställande garantier lämnas för
att vatten- och avloppsföretaget kommer att disponera över tillgångar, som
förslår att infria de förpliktelser företaget rimligen kan ådraga sig, bör
hinder ej möta för att det erhåller samma ställning som ett kommunalt eller
av kommunen garanterat företag.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
29
De nu föreslagna principerna för avgränsning av de enskilda företag, som
skall underkastas samma regler som kommunala företag, innebär intet
absolut hinder för att tillämpningen kunde komma att utsträckas även till
företag av ringa omfattning. Man kan exempelvis icke utesluta möjligheten
att vissa kommuner i syfte att underlätta tillkomsten av vatten- och avloppsföretag
lämnar garanti för enskilda företag i större omfattning än som
är förenlig med syftet att begränsa lagstiftningen till enbart större anläggningar.
Någon form av ytterligare begränsning erfordras därför. Med
hänsyn till det uppställda säkerhetskravet behöver visserligen gränsen icke
dragas snävt. Anläggning för samlad bebyggelse representerar alltid ett allmänt
intresse på grund av sin betydelse ur hygienisk synpunkt. Inom glesbebyggelsen
är detta däremot icke alltid fallet, och en alltför vidsträckt tilllämpning
av bestämmelserna kan, såsom i det föregående anförts, stundom
väcka betänkligheter. Å andra sidan möter svårigheter att göra en bestämd
gränsdragning efter antalet anslutna fastigheter eller annan liknande grund.
Möjligen kan sägas, att ett antal av 20—30 anslutna fastigheter för normala
fall utgör ett antagbart minimum, som dock bör kunna minskas, om
bebyggelsen ligger så samlad, att sanitära synpunkter i högre grad gör sig
gällande. I själva lagen torde kravet på viss omfattning hos den berörda
anläggningen icke kunna angivas närmare än att anläggningen med hänsyn
till bebyggelsens omfattning, de sanitära förhållandena och omständigheterna
i övrigt prövas vara av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt.
Anslutningsrätt och anslutningstvång
Att frågan om skyldighet för fastighetsägare att ansluta sig till vatten- och
avloppsanläggningar erhållit olika lösningar med avseende å städer och
sladsliknande samhällen, å ena, samt landsbygden, å andra sidan, beror
sannolikt ursprungligen på att större anläggningar förekommit blott i orter
av det förra slaget. Sedan dylika anläggningar numera blivit allt vanligare
även på landsbygden, har frågan kommit i ett annat läge. Alltjämt kan dock
motiv åberopas för upprätthållande av en viss skillnad i lagreglerna för företag
i tätorter och andra företag. Bestämmelser om anslutningstvång innebär
ett sådant åsidosättande av den enskildes handlingsfrihet, att till stöd därför
bör kunna åberopas starka skäl. I tätorterna föreligger ett sådant skäl i de
hygieniska förhållandena, vilka i längden gör gemensamma vatten- och
avloppsanläggningar till en tvingande nödvändighet. Inom glesbygd påkallas
däremot större vatten- och avloppsanläggningar sällan av hygieniska
skäl.
Det oaktat kan frågan om glesbygdens förseende med tidsenliga anordningar
för vattenförsörjning och avlopp icke betecknas som sekundär i förhållande
till motsvarande fråga i tätorterna. Tvärtom är frågan för närvarande
ett av landsbygdens mera trängande problem. Understundom kan
lösningen av frågan till och med betecknas som en förutsättning för jordbrukets
bestånd. Om man jämför med andra företag, t. ex. vägföretag, med
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
avseende å vilka tvångsdelaktighet finnes stadgad, kan vatten- och avloppsfrågans
betydelse väl motivera införande av regler om anslutningstvång.
Bestämmelser om skyldighet att ansluta till vatten- och avloppsföretag är
även av stor betydelse för planläggningen av dylika företag. Underlåtenhet
från en eller flera fastighetsägares sida att ansluta till en planerad anläggning
får med avseende å glesbygdens anläggningar en helt annan ekonomisk
betydelse än för anläggningar i tätorter, beroende på anläggningarnas utformning
och de genomsnittligt högre kostnaderna per fastighet. Ur denna
synpunkt är skälen för bestämmelser om anslutningstvång således väl så
starka beträffande glesbygden som beträffande tätorterna.
De betänkligheter mot bestämmelser om anslutningstvång, som kan föreligga
med hänsyn till möjligheten av felinvesteringar och eljest ur ekonomisk
synpunkt, träffar, såsom jag förut anmärkt, väsentligen blott de mindre
företagen. Om lagstiftningens räckvidd begränsas på sätt jag tidigare förordat,
kommer de därmed avsedda företagen att bjuda deltagarna fullt tillräckliga
ekonomiska garantier. Faran för att de genomsnittligt högre anläggningskostnaderna
på landsbygden skall medföra krav på engångstillskott,
som blir alltför betungande för ägarna av de anslutna fastigheterna,
kan i tillräcklig mån motverkas genom föreskrift om rätt att erlägga tillskotten
genom lämpligt anpassade avbetalningar.
Vad jag nu anfört rörande anslutningstvång är icke obetingat tillämpligt
i fråga om anslutningsrätt. En bestämmelse om rätt för fastighetsägare att
framtvinga anslutning mot huvudmannens bestridande skulle, om den tilllämpades
i större omfattning, kunna innebära detsamma som en föreskrift
om skyldighet för huvudmannen att ofördröj ligen utrusta all bebyggelse
i trakten med erforderliga vatten- och avloppsanläggningar. Huvudmannen
skulle härigenom berövas rätten att själv bestämma i frågor rörande planläggningen
och ordningen för utbyggandet av anläggningens särskilda delar.
Såsom jag förut yttrat bör emellertid huvudmannen i princip bibehållas
vid rätten att själv bestämma över sin investeringspolitik. En regel om
anslutningsrätt måste därför •—■ om en sådan över huvud skall införas —
få en begränsad räckvidd. Dess betydelse kan i stort sett icke sträcka sig
längre än till att ge de enskilda fastighetsägarna vissa möjligheter att påverka
ordningen för anläggningens utbyggande inom sådant område, till
vilket huvudmannen i princip är villig att utsträcka anläggningen.
Vad särskilt angår kommunala anläggningar är frågan om anslutningsrätt
i viss mån löst genom den av mig tidigare förordade bestämmelsen om
skyldighet för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggning för tätbebyggelse,
inom vilken sådan är påkallad av sanitära skäl. Ehuru denna
bestämmelse formellt icke kan åberopas till stöd för ett yrkande, att en bebyggelsegrupp
skall anslutas till viss befintlig eller planerad anläggning,
får den dock i praktiken samma verkan som ett stadgande om anslutningsrätt.
Med den föreslagna utformningen av nämnda bestämmelse kan den
åberopas även för enstaka fastighet, såvida dennas anslutning är påkallad
av sanitära skäl. Där så ej är fallet, blir det fråga om en i princip frivillig
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
verksamhet från kommunens sida. Kommunen bör alltså — med visst undantag,
till vilket jag återkommer i det följande — äga själv bestämma det
område (verksamhetsområdet), till vilket anläggningen skall utsträckas, och
anslutningsrätt bör gälla blott för fastigheter inom detta område. Även huvudmannen
för en icke-kommunal anläggning bör i princip ha bestämmanderätt
i fråga om verksamhetsområdets omfattning.
A vgifter
Såsom de sakkunniga framhållit är kommunernas rätt att uttaga avgifter
för nyttjandet av vatten- och avloppsanordningar för närvarande reglerad
på skilda sätt i fråga om anordningar för vattenförsörjning och beträffande
anordningar för avlopp. Rätten att uttaga avgifter för leverans av vatten har
i rättspraxis fastslagits med den begränsning, att avgifterna icke får uppgå
till så högt belopp, att de kan betecknas som en i förtäckt form för kommunens
allmänna ändamål upptagen beskattning. Rätten att uttaga avgifter
för nyttjandet av avloppsanordningar är däremot betydligt snävare avgränsad.
I några av remissyttrandena har mot de sakkunnigas förslag rests den invändningen,
att kommunerna för närvarande tillämpar högst olika system
för finansiering av avlopp och i vissa fall uttager avgifter med stöd av äldre,
för särskilda orter gällande bestämmelser samt att införandet av ett avgiftssystem,
sådant som de sakkunniga föreslagit, i dylika fall komme att
möta praktiska svårigheter. Sådana avgifter, i den mån de förekommer,
måste emellertid i allt fall anses underkastade den förut angivna, även för
vattenavgifter gällande regeln, att avgifterna icke får i sådan mån överstiga
kommunens självkostnader, att de till någon del kan anses såsom en för
kommunens allmänna ändamål upptagen beskattning. De sakkunnigas avgiftsregler
går i sak ut på samma princip, nämligen att avgifterna begränsas
till vad som erfordras för att täcka kostnaderna för de därmed avsedda
anordningarna.
Den begränsning av kommunernas självbestämmanderätt i avgiftsfrågor,
som de nuvarande reglerna om finansiering av avloppsföretag innefattar,
kan således icke anses uppburen av viktigare skäl. Redan det tvång, som
dessa regler ålägger kommunerna i deras ekonomiska politik, kan i och för
sig åberopas som ett vägande skäl för en lagändring, särskilt i belysning
av de förut berörda konsekvenser i fråga om kommunernas villighet att
taga sig an eftersatta bebyggelseområden, till vilka reglerna leder. Andra
viktiga skäl för en reform ligger i de praktiska fördelar, vilka enligt det anförda
står att vinna genom enhetliggörande av avgiftsreglerna för vattenförsörjning
och avlopp. Jag delar därför de sakkunnigas mening, att de nu
gällande begränsningarna i kommunernas rätt att själva bestämma sin avgiftspolitik
i fråga om vatten- och avloppsanläggningar bör bortfalla och
ersättas av den enkla regeln, att avgifter i princip får uttagas till hela det
belopp, som motsvarar kommunens självkostnader för anläggningarna. Den
-
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
na regel bör gälla hela lagstiftningens tillämpningsområde och icke göras
beroende av huruvida stadsplan fastställts eller icke. Jämväl i övrigt synes
de sakkunnigas förslag i förevarande del väl ägnat att läggas till grund för
lagstiftning med de jämkningar, som nödvändiggöres av mitt tidigare
ställningstagande till frågorna om lagstiftningens omfattning och utformning
i övrigt.
Prövnings för farandet
De mångfaldiga problem, som mött de sakkunniga vid utformandet av regier
om förfarandet vid avgörande av frågor rörande tillämpningen av den
föreslagna lagstiftningen, bortfaller i allt väsentligt, om lagstiftningen får
den mera begränsade omfattning, som jag förordat. Sålunda förenklas avsevärt
frågan om uppdragande av gränsen mellan de administrativa myndigheternas
och domstolarnas befogenheter. Till administrativ prövning bör
framför allt — med hänsyn till sambandet med tätorts- och glesbygdsplaneringen
— hänföras frågor om auktorisation av icke-kommunal anläggning,
om åläggande för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggning och om
verksamhetsområdet för allmän vatten- och avloppsanläggning. Av praktiska
skäl bör vidare hit hänföras frågor om anslutningsrätt och anslutningstvång
samt vissa frågor om förordnanden och förelägganden. Övriga frågor —
bl. a. frågor rörande avgiftsskyldighet samt alla ersättningsfrågor — bör
ankomma på domstol.
De ärenden, som skall handläggas av administrativ myndighet, kommer
med denna ordning till övervägande del att utgöras av typiska ansökningsärenden,
i vilka huvudparten av utredningen förebringas av sökanden. Att,
såsom de sakkunniga föreslagit, förlägga utredningen till särskild förrättning
synes därför överflödigt. Dessa ärenden bör i stället upptagas av länsstyrelsen
och handläggas enligt de regler, som i allmänhet gäller rörande
förfarandet hos denna myndighet. För sådana speciella fall, då utredningen
blir särskilt omfattande eller fordrar teknisk sakkunskap, som ej är företrädd
hos länsstyrelsen, bör dock länsstyrelsen genom uttryckligt stadgande
få möjlighet att förordna sakkunnigt biträde med uppgift att ombesörja utredningen
eller viss del av denna.
Med avseende å domstolsförfarandet erfordras vid sidan av de allmänna
reglerna i rättegångsbalken blott vissa bestämmelser om forum m. m.
III. De särskilda lagförslagen
T. f. departementschefen uttalar inledningsvis följande.
De av mig förordade modifikationerna i fråga om lagstiftningens omfattning
möjliggör en betydande minskning av förfaltningsmaterialet i jämförelse
med de av de sakkunniga framlagda förslagen. De sakkunnigas huvudförslag,
nämligen förslaget till lag om vatten- och avloppsanläggningar samt
förslaget till vatten- och avloppsstadga, kan ersättas av ett mindre omfat
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
33
tande lagverk, inrymmande de grundläggande reglerna om kommunala och
andra ur allmän synpunkt mera betydelsefulla anläggningar. Som sammanfattande
benämning för dessa föreslår jag termen »allmänna vattenoch
avloppsanläggningar».
Utöver den lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, som således
kommer att innehålla kärnan i den nya lagstiftningen, berör reformen
även, på sätt framgår av vad förut anförts, vissa bestämmelser i vattenlagen,
varjämte en del ändringar i byggnadslagen är påkallade.
A. Förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
1 §■
Departementschefen. Beträffande den nya lagstiftningens tillämpningsområde
har jag i det föregående uttalat mig för att lagstiftningen bör avse
dels sådana vatten- och avloppsanläggningar som omhänderhaves av kommun
och dels sådana icke-kommunala vatten- och avloppsanläggningar som
efter särskild prövning av länsstyrelsen förklarats för allmänna. Lagen bör
lämpligen inledas med en bestämmelse som anger dess nämnda räckvidd.
2 §.
Departementschefen. Enligt den tankegång, åt vilken jag förut givit uttryck,
bör lagstiftningen — i ändamål bl. a. att nedbringa omfattningen av
de organisatoriska bestämmelserna om icke-kommunala vatten- och avloppsföretag
— begränsas till att av dessa företag behandla endast dem, som är av
större betydelse ur allmän synpunkt och bjuder vissa ekonomiska garantier.
Denna begränsning av lagstiftningens omfattning har kommit till uttryck
redan i 1 § genom att förslaget i fråga om icke-kommunala anläggningar
förklarats äga tillämplighet först efter särskilt auktorisationsbeslut
av länsstyrelsen. Den sakliga innebörden av denna regel framgår dock först
av bestämmelserna rörande villkoren för auktorisation, vilka bestämmelser
med hänsyn härtill får anses vara av den centrala karaktär, att de bör
upptagas bland de inledande stadgandena i förslaget.
3 §•
Departementschefen. Som jag i det föregående redan tagit ställning till
frågan, i vilken omfattning vatten- och avloppsanläggningar bör handhavas
i kommunal regi, kan jag här inskränka mig till några anmärkningar rörande
den närmare utformningen av det stadgande i ämnet, vilket bör inflyta
i början av lagen.
Jag delar den i några remissyttranden uttalade meningen, att åt kommunallagstiftningen
bör vara förbehållet att reglera kommunernas befogenheter
i olika avseenden samt att en lagstiftning av nu förevarande art följaktligen
bör begränsa sig till att ge regler om de skyldigheter, som anses
3 Iiihang till riksdagens protokoll I95,r>. 9 samt. 3 avd. Nr IS
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
böra åvila kommunerna. Någon motsvarighet till den av de sakkunniga föreslagna
bestämmelsen, att kommun skall äga ombesörja utförande och drift
av vatten- och avloppsanläggning inom kommunen, finner jag alltså icke
erforderlig eller lämplig.
Den lagstadgade skyldigheten för kommun att sörja för tillkomsten av
vatten- och avloppsanläggning bör enligt vad jag förut anfört vara bunden
vid den förutsättningen, att fråga är om tätbebyggelse av sådan art, att
vattenförsörjning och avlopp till förekommande av sanitära olägenheter bör
ordnas i ett större sammanhang. Enligt den i förslaget valda formuleringen
kan det icke fordras, att sanitära olägenheter redan uppstått utan blott att
sådana kan förutses med hänsyn till bebyggelsens omfattning och karaktär.
Bestämmelsen är med andra ord avsedd att understryka, att kommunernas
ingripande bör ske på ett så tidigt stadium, att verkliga olägenheter i sanitärt
hänseende icke behöver uppkomma.
I likhet med vad nu är fallet bör det ankomma på länsstyrelsen att öva
tillsyn över att kommunerna fullgör sina skyldigheter i fråga om vattenförsörjning
och avlopp. Jag föreslår, i likhet med de sakkunniga, en uttrycklig
bestämmelse om att länsstyrelsen i fall av försummelse skall äga ingripa
med erforderliga förelägganden.
4 §•
Departementschefen. Hur en vatten- och avloppsanläggning i detalj bör
utformas är i mycket en lämplighetsfråga. Det är icke möjligt att mera ingående
reglera tänkbara konflikter mellan de intressen, som påkallar beaktande
i samband med planeringen och utförandet. Lika med de sakkunniga
anser jag emellertid lämpligt att särskilt framhålla de allmänna sanitära intressena
och därigenom markera att dessa i allmänhet icke bör stå tillbaka
för andra hänsyn. I övrigt förordar jag en allmänt hållen bestämmelse om
att varje anläggning skall utföras på sätt dess ändamål kräver.
5 §.
Departementschefen. I det föregående har jag förordat sådan jämkning i
de sakkunnigas förslag till bestämmelser om anslutningsrätt, att denna rätt
begränsas till visst område (verksamhetsområdet) samt att verksamhetsområdet
i princip skall bestämmas av anläggningens huvudman. Jag har emellertid
även förutsatt, att huvudmannens nämnda befogenhet måste underkastas
vissa modifikationer.
Det är självfallet ur flera synpunkter av vikt, att länsstyrelsen är orienterad
om vatten- och avloppsväsendets utveckling inom länet. I den mån
som verksamhetsområdets omfattning kan bestämmas av huvudmannen
utan inblandning av länsstyrelsen, bör därför länsstyrelsen underrättas om
det beslut som huvudmannen träffat. Bestämmelse härom har införts såsom
ett andra stycke i 5 §.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
35
6 §.
Departementschefen. Reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång
är i de sakkunnigas förslag en av centralpunkterna i lagstiftningen. De har
till uppgift att förverkliga den princip, som enligt de sakkunniga bör ligga
till grund för all planläggning på området, nämligen att varje anläggning
skall ha den omfattning som är lämpligast ur teknisk och ekonomisk synpunkt.
Från denna utgångspunkt är det närmast självklart, att bestämningen
»teknisk och ekonomisk fördel» i förslaget anknutits till det gemensamma
företaget och icke till de särskilda fastigheterna.
Därest — såsom jag föreslagit -— frågan om anläggningens utsträckning i
princip får bero på huvudmannens eget bestämmande genom att han får
befogenhet att fastställa verksamhetsområdet för anläggningen, mister reglerna
om anslutningsrätt och anslutningstvång sin nyss angivna vidsträckta
betydelse. Tvister om anslutningsrätt och anslutningstvång torde också bli
ganska sällsynta. Vid sådant förhållande möter ur praktisk synpunkt ej
hinder för att dessa frågor får en mera individualiserad behandling genom
att lagregeln i ämnet utformas så, att tvångsanslutning äger rum blott om
den innebär fördel för just den fastighet, som skall anslutas. Denna lösning
har därjämte den fördelen att den är mera lättförståelig för den enskilde
fastighetsägaren, vilken givetvis har lättare att bedöma anslutningens verkan
för fastigheten än dess verkan för anläggningen som helhet.
Prövning av frågor rörande anslutningsrätt och anslutningstvång för fastigheter
inom en anläggnings verksamhetsområde torde böra ankomma på
länsstyrelsen.
Jag vill här erinra om att de i förevarande paragraf upptagna reglerna om
anslutningsrätt och anslutningstvång för de fastigheter, som ligger inom
verksamhetsområdet, med avseende å anordningar för avlopp kompletteras
av bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen, enligt vilka anslutning till befintlig
eller planerad avloppsledning i vissa fall kan påfordras även i fråga om
fastigheter utanför verksamhetsområdet.
Avslutningsvis vill jag tillfoga några anmärkningar angående möjligheten
att bringa en skedd anslutning till allmän vatten- och avloppsanläggning att
upphöra. I detta hänseende måste de nu skisserade bestämmelserna om
anslutningsrätt och anslutningstvång rimligen anses ha till innebörd icke
blott att en fastighet kan mot endera sidans bestridande anslutas till vattenoch
avloppsanläggning utan även att sålunda skedd anslutning skall fortfara,
till dess annat i laga ordning bestämmes. Ett avgörande i fråga om fastighets
rätt eller skyldighet till anslutning bör vidare avse fastigheten som sådan
och alltså i princip vara giltigt även mot ny ägare av fastigheten samt
mot innehavare eller blivande förvärvare av begränsade sakrätter med avseende
å denna. Av praktiska skäl är det emellertid icke möjligt och lämpligt
att för varje fall, då en fastighet anslutes till allmän vatten- och avloppsanläggning,
anordna en prövning genom länsstyrelsen, huruvida förutsätt
-
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
ningarna för anslutningsrätt och anslutningstvång är för handen. Tvärtom
är det ett önskemål att anslutning liksom hittills skall kunna ske genom
formlöst avtal mellan fastighetsägaren och anläggningens huvudman. Åt ett
dylikt avtal kan icke förlänas så vittgående verkningar som nyss sagts. Mot
ny ägare av fastigheten eller mot annan tredje man bör avtalet ej gälla, med
mindre han biträtt avtalet. Faktiskt kommer emellertid denna begränsning
i fråga om giltigheten av ett avtal om anslutning icke att bli av större betydelse,
eftersom möjlighet finnes att vid behov påkalla prövning av frågan,
huruvida förutsättningar för anslutningsrätt eller anslutningstvång
föreligger. De nu angivna synpunkterna torde, såsom innefattande allenast
tillämpning av allmänna rättsregler, icke behöva komma till uttryck i lagtexten.
7 §•
Departementschefen. Till närmare utveckling av vad i det föregående
sagts om skyldighet att utföra allmän vatten- och avloppsanläggning samt
om anslutningsrätt och anslutningstvång erfordras ett stadgande, som klarlägger,
vilka särskilda anordningar dessa rättigheter och skyldigheter avser,
d. v. s. vad som är att hänföra till anläggningen. I princip bör huvudmannen
tillhandahålla alla anordningar, som erfordras för att anläggningen skall fylla
sitt ändamål på tillfredsställande sätt.
8 §•
Departementschefen. Vad jag förut yttrat om önskvärdheten av att begränsa
den aktuella lagstiftningen till bestämmelser, som berör rättsförhållandet
mellan huvudmannen för allmän vatten- och avloppsanläggning samt
ägare och innehavare av fastigheter, vilka anslutits eller ifrågasättes skola
anslutas till anläggningen, medför som konsekvens, att de bestämmelser i
de sakkunnigas förslag, som berör expropriationsrättsliga och därmed närstående
ämnen, i allmänhet bör slopas. Behovet av dylika bestämmelser är,
som jag också påpekat, ej synnerligen framträdande. Vad angår möjligheterna
att tvångsvis taga i anspråk mark för anläggningens behov finnes
bestämmelser därom för särskilda fall givna i 2 kap. 45 § och 8 kap. 4 §
vattenlagen samt 1 § lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning. Bestämmelserna i fråga suppleras
därjämte av expropriationslagen, vilken med avseende å sådana större
anläggningar som dem, om vilka nu närmast är fråga, torde medge expropriation
i den omfattning, som erfordras för tillgodoseende av anläggningens
behov. Ytterligare stadganden i ämnet kan därför anses obehövliga.
Från det nu anförda vill jag göra ett undantag, nämligen beträffande
rätt för den som utför allmän vatten- och avloppsanläggning, att för anläggningens
behov taga i anspråk äldre anordningar för vattenförsörjning
eller avlopp. Visserligen kan sådana anordningar i allmänhet tagas i an
-
37
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
språk genom expropriation. I förhållande till anordningarnas i allmänhet
ringa värde framstår emellertid ett expropriationsförfarande såsom alltför
omständligt samt tids- och kostnadskrävande för att anlitas i praktiken.
Jag förordar därför en särskild bestämmelse om rätt för anläggningens
huvudman att mot skälig ersättning taga dylika anordningar i anspråk,
om de kan utnyttjas för anläggningen. Utan särskilt omnämnande i lagtexten
torde vara klart, att ersättningen i nu avsett fall bör — på sätt även de
sakkunniga framhållit —- bestämmas med hänsyn främst till vad det skulle
kosta att utföra en liknande anordning vid tiden, då den tages i anspråk,
med skäligt avdrag för värdeminskning genom ålder och slitage.
9 §.
Departementschefen. Det föreligger otvivelaktigt behov av en bestämmelse
om rätt till skälig ersättning för den som genom anslutning till allmän vatten-
och avloppsanläggning tillfogas förlust på grund av att förut befintliga
vatten- och avloppsanordningar blir obrukbara. Denna rätt kan icke lämpligen
göras beroende av huruvida den fastighet, för vilken anordningarna är avsedda,
blivit tvångsansluten eller icke. En bestämmelse, som gåve den frivilligt
anslutne mindre omfattande rätt till ersättning än den tvångsanslutne kunde
befaras leda till onödiga processer om tvångsanslutning och skulle därigenom
kunna allvarligt försvåra utbyggandet av erforderliga vatten- och avloppsanläggningar.
— Eftersom det enligt det nu föreliggande förslaget skall i princip
ankomma på anläggningens huvudman att bestämma, hur långt verksamhetsområdet
skall utsträckas, behöver ett stadgande om rätt till ersättning
för äldre anordningar icke leda till några allvarligare ekonomiska konsekvenser
ur kommunernas synpunkt.
Enligt de sakkunnigas förslag skall frågan om ersättningens belopp avgöras
efter en tämligen fri skälighetsprövning. Med hänsyn till mångfalden
av faktorer, som i det särskilda fallet kan inverka på frågan, synes denna
lösning vara den enda praktiskt möjliga. Såsom ersättningsmaximum bör
anses det belopp, som kunde utgått vid tillämpning av 8 §, men ersättningen
bör ofta, kanske i regel, reduceras med hänsyn till sådana särskilda omständigheter,
på vilka de sakkunniga anfört exempel. Av vikt är särskilt den av
de sakkunniga anförda synpunkten, att ersättning överhuvud ej bör utgå för
mera primitiva anordningar, vilka med hänsyn till den vanliga standarden
i orten icke kan anses representera något speciellt värde för just den ifrågavarande
fastigheten, och ej heller för anordningar, som icke är godtagbara
ur sanitär synpunkt. Av dessa skäl och för att icke onödigtvis uppmuntra
till processer om mindre ersättningsbelopp hör lagregeln erhålla en restriktiv
utformning. Den synes lämpligen kunna avfattas så, att ersättning skall
utgå i den mån det prövas skäligt icke blott med hänsyn till anordningens
ålder och det skick, vari den befinner sig, utan även med beaktande av den
fördel, som för fastigheten vinnes genom anslutningen, och omständigheterna
i övrigt.
88
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
10 §.
Departementschefen. Till de förpliktelser, som bör ankomma på huvudmannen
för en allmän vatten- och avloppsanläggning, hör framför allt skyldigheten
att driva och underhålla anläggningen på ett tillfredsställande sält.
Att så sker är ett intresse icke blott för de särskilda fastigheter, som är hänvisade
till anläggningen, utan även ur sanitär och annan allmän synpunkt.
I den nu aktuella lagstiftningen, vilken avser att skapa regler just med avseende
å rättsförhållandet mellan huvudmannen och anläggningens brukare,
bör upptagas en uttrycklig regel om skyldighet för huvudmannen att underhålla
anläggningen samt i övrigt sörja för att den fyller sitt ändamål på tillfredsställande
sätt. Att närmare angiva den standard som huvudmannen
skall vara förpliktad att upprätthålla är däremot, på sätt förut nämnts, icke
möjligt. Avgörandet i detta hänseende måste träffas med hänsyn till vad som
är brukligt och skäligen kan fordras vid anläggningar för likartad bebyggelse
och med liknande utformning, varjämte ledning understundom kan stå
att hämta i de författningar, som reglerar hithörande frågor ur hygieniska
och andra allmänna synpunkter.
Utan särskild bestämmelse torde vara uppenbart, att huvudmannens underhållsskyldighet
även innefattar skyldighet att, när behov därav uppkommer,
ombygga (förnya) anläggningen.
Frågan när skyldigheten att underhålla och driva en allmän vatten- och
avloppsanläggning upphör torde sällan bli aktuell. Uppenbarligen bör skyldigheten
bestå så länge de anslutna fastigheterna har behov av anläggningen;
en bestämmelse härom kan lämpligen inflyta i lagtexten. En närmare
reglering av de rättsförhållanden, som uppkommer i samband med att en
allmän vatten- och avloppsanläggning nedlägges, torde däremot icke vara
behövlig. Det må erinras att stadganden för nu avsett fall ej heller ansetts
erforderliga beträffande sådana avloppsföretag, vilkas organisatoriska förhållanden
regleras i 8 kap. vattenlagen.
11—13 §§.
Departementschefen. De bestämmelser som de sakkunniga föreslagit i fråga
om villkoren för nyttjande av vatten- och avloppsanläggningar är visserligen
till större delen av sådan beskaffenhet, att deras innehåll följer redan
av allmänna principer. Då med förevarande lagstiftning avses att i övriga
hänseenden reglera rättsförhållandena mellan anläggningens huvudman
samt ägarna och innehavarna av de fastigheter, vilka anslutits eller skall anslutas
till anläggningen, synes emellertid icke lämpligt att förbigå de särskilda
regler, som bör gälla i detta hänseende.
14 §.
Departementschefen. Frågan om avgiftsskyldigheten kan sägas innefatta
tre spörsmål av tämligen olika karaktär, nämligen för det första hur stort
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955 39
belopp soin totalt får uttagas genom avgifter, för det andra hur avgiftsskyldigheten
bör fördelas mellan de anslutna fastigheterna samt för det tredje
när och hur avgiftsskyldigheten skall fullgöras. Denna disposition har i
stort sett följts i de sakkunnigas förslag. Till följd av att de föreslagna
reglerna gjorts mycket utförliga och fördelats på åtskilliga paragrafer har
emellertid gränsen mellan ämnesområdena fördunklats och texten blivit
något svåröverskådlig. I det nu föreliggande förslaget har reglerna om avgiftsskyldigheten
sammanfattats i tre paragrafer (14—16 §§), av vilka
envar behandlar ett av förenämnda tre spörsmål. I förevarande paragraf
behandlas frågan om avgifternas totalbelopp samt i anslutning därtill frågan,
vilka fastigheter avgiftsskyldigheten åvilar.
15 §.
Departementschefen. Ändamålet med de bestämmelser, som skall reglera
den inbördes kostnadsfördelningen mellan anslutna fastigheter, bör enligt
min mening icke vara att med matematisk noggrannhet angiva, vad varje
fastighet skall betala. Tvärtom är det ett viktigt önskemål, att huvudmannen
erhåller ett icke obetydligt mått av frihet att anpassa avgifterna efter
förhållandena i det särskilda fallet. De vattentaxor, som för närvarande
gäller inom städer och stadsliknande samhällen, företer inbördes mycket
stora olikheter, utan att det med fog kan påstås, att tillämpningen annat
än möjligen i rena undantagsfall ger ett oskäligt resultat. Lagbestämmelserna
i ämnet bör i enlighet härmed icke gå ut på att upphäva vad som nu gäller
utan snarare på att lagfästa nuvarande praxis och därvid söka angiva vissa
riktlinjer för avgiftsbestämningen.
Regeln att varje fastighet skall bidraga till anläggningen i dess helhet
innebär, konsekvent tillämpad, att kostnadsfördelningen helt frigöres från
hänsyn till vad de olika delarna av anläggningen kostar huvudmannen. Bebyggelsen
inom de delar av verksamhetsområdet, där kostnaderna ställer
sig minst, får således genom avgifter subventionera de dyrare delarna
av anläggningen. I regel ställer sig denna princip också fullt naturlig inom
större anläggningar. Hittills torde endast i undantagsfall ha inträffat, att
olika höga vattenavgifter fastställts för t. ex. skilda delar av en stad. Det
kan dock icke förnekas, att en viss differentiering någon gång kan vara
lämplig och rentav nödvändig. Om t. ex. kostnaderna för vattenförsörjning
och avlopp inom ett visst bebyggelseområde ställer sig osedvanligt höga,
kan det bl. a. ur markpolitisk synpunkt vara lämpligt att ägarna av fastigheter
inom området själva fullt ut bekostar erforderliga vatten- och avloppsanläggningar.
Omvänt kan tänkas, att ett mindre eftertraktat bostadsområde,
där självkostnaderna för vattenförsörjning och avlopp är låga, kan
göras mera begärligt genom att avgifterna hålles på en låg nivå. Vidare
kan hänvisas till det av. de sakkunniga behandlade fallet, att viss bebyggelse,
t. ex. industribebyggelse, fordrar vatten- och avloppsanordningar av
större kapacitet eller eljest av annan beskaffenhet än som eljest skulle
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
kommit i fråga. För alla dylika fall, där på grund av bebyggelsens lokalisering,
terrängförhållanden eller andra omständigheter kostnaderna för
viss eller vissa fastigheters medtagande i verksamhetsområdet är väsentligt
olika, bör huvudmannen genom uttryckligt stadgande berättigas att tillämpa
olika avgifter.
16 §.
Betänkandet. Med avseende å indrivning av oguldna avgifter har de sakkunniga
föreslagit förbud mot att såsom påtryckningsmedel avstänga den
försumlige från bruk av anläggningen. Därjämte har framlagts förslag till
bestämmelser (32 och 7o §§) om att taxa kunde underställas länsstyrelsen
för prövning och fastställelse. För taxesamfällighet vore dylik underställning
obligatorisk. Avgift, som utginge enligt fastställd taxa, skulle i allmänhet
få utsökas i samma ordning som om betalningsskyldighet ålagts genom
lagakraftägande dom.
Departementschefen. Med hänsyn till att lagstiftningen begränsas till att
huvudsakligen gälla större anläggningar bör avgifter för anslutning till och
nyttjande av anläggningarna alltid utgå enligt taxesystem.
Vad angår den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om förbud mot
att avstänga fastighet från bruk av anläggningen vid underlåtenhet att betala
avgift har i ett antal yttranden framhållits, att möjligheten att begagna
avstängning såsom påtryckningsmedel vore av stor praktisk betydelse för
huvudmannen. Då denna anmärkning ej kan frånkännas berättigande, har
något förbud mot avstängning ej upptagits i lagen. Denna möjlighet står
alltså öppen i den mån den låter sig förenas med sanitära krav.
Utformningen av taxan ankommer som förut nämnts på huvudmannen.
Behov av särskild fastställelseprövning av taxan synes ej föreligga. Syftet
med en sådan prövning skulle närmast vara att underlätta utmätning av
oguldna avgiftsbelopp, men det praktiska värdet härav synes vara tämligen
ringa. Några bestämmelser i detta avseende har därför ej upptagits i förslaget.
17 §.
Departementschefen. På sätt jag förut framhållit har en kommun, vilken
ger ekonomiska utfästelser till förmån för en vatten- och avloppsanläggning
och sålunda möjliggör auktorisation av anläggningen, tillfälle att i samband
därmed skaffa sig kontroll över skötseln av anläggningens ekonomi och
angelägenheter i övrigt. Det ansvar som kommunen har att bära för utvecklingen
på vatten- och avloppsområdet motiverar emellertid att kommunen,
även om den icke på angivet sätt lämnar stöd åt ett enskilt vatten- och avloppsföretag,
får viss möjlighet att följa dess verksamhet. Jag kan i detta
hänseende bl. a. erinra om regeln i 5 § angående grunderna för bestämmande
av en anläggnings verksamhetsområde. Ett annat motiv för att be
-
41
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
reda kommunen insyn i de icke-kommunala vatten- och avloppsföretagen
Jigger däri, att ägarna av de anslutna fastigheterna ofta icke har möjlighet
att öva någon kontroll över det sätt, på vilket företagets angelägenheter
handhaves.
Av nu angivna skäl föreslår jag att kommun, inom vilken den auktoriserade
anläggningen driver sin verksamhet, skall äga utse en tillsyningsman
för att öva uppsikt över anläggningen och sättet för handhavande av
dess angelägenheter.
18 §.
Departementschefen. Enligt denna paragraf äger länsstyrelsen befogenhet
att ingripa och förordna särskild syssloman, om skötseln av en icke-kommunal
vatten- och avloppsanläggning försummas. Bestämmelsen, som äger viss
motsvarighet i de sakkunnigas förslag (40 och 65 §§), har utformats efter
mönster av 8 kap. 53 § vattenlagen.
22 §.
Betänkandet. Enligt de sakkunnigas förslag (103 §) skulle länsstyrelsens
beslut i där avsedda ärenden meddelas efter anslag. Talan mot beslutet
skulle — utom i visst angivet fall — föras hos Konungen inom en månad
från den dag, då beslutet meddelades, dock att menighet ägde åtnjuta femton
dagar längre besvärstid än nu sagts.
Departementschefen. Med hänsyn till att åtgärder nyligen vidtagits för
att förenhetliga besvär stiden i administrativa mål (se SFS 1954: 355), finner
jag icke lämpligt att i en författning av förevarande art upptages föreskrifter
om besvärstid, som avviker från vad som i allmänhet gäller på detta
område. Bestämmelsen om klagan över länsstyrelsens beslut bör därför
ha det innehållet, att klagan skall föras hos Konungen genom besvär.
23 §.
Departementschefen. I likhet med vad jag vid 19 § föreslagit i fråga om
ärenden, vilka ankommer på länsstyrelse, synes mig lämpligt att även beträffande
mål, vilka enligt förslaget skall ankomma på domstol, införa en
gemensam forumbestämmelse. Tvekan kan råda, huruvida dessa mål bör
upptagas av allmän underrätt eller av någon av specialdomstolarna, d. v. s.
ägodelningsrätt, expropriationsdomstol eller vattendomstol. Till förmån för
något av de senare alternativen talar den omständigheten, att vissa dylika
mål — särskilt de som rör tillämpning av 8 och 9 §§ i förslaget — avser
värderingsspörsmål likartade med dem som förut ankommer på ägodelningsrätter,
expropriationsdomstolar och vattendomstolar. I praktiken torde
dock dylika mål förekomma ganska sällan och endast undantagsvis bli av
större omfattning eller ekonomisk betydelse. Av större vikt är frågorna om
avgiftsskyldigheten. Sådana tvister upptages för närvarande av de allmänna
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
domstolarna, och anledning synes icke föreligga att i detta hänseende göra
någon ändring i vad som nu gäller. Jag föreslår därför att tvister i de frågor,
som avhandlas i förslaget, i den mån de ankommer på domstols prövning
upptages av allmänna underrätten i den ort, där anläggningen huvudsakligen
har sitt verksamhetsområde.
Vad angår tvister enligt 8 §, vars innehåll är av expropriationsrättslig natur,
bör i förslaget inflyta en bestämmelse om att anläggningens huvudman
i regel skall vidkännas kostnaderna å ömse sidor. För att icke denna regel
skall uppmuntra till oskäliga rättegångar bör dock, i överensstämmelse med
vad som stadgats i vissa andra likartade författningar, domstolen erhålla
möjlighet att avvika från densamma, om sådant på grund av särskilda omständigheter
finnes skäligt. Med hänsyn till sambandet mellan 8 och 9 §§
måste de nu angivna grunderna för rättegångskostnader rimligtvis i princip
få gälla även i mål rörande tillämpning av 9 §. Det är troligt, att huvudmannen
i detta senare fall löper större risk att bli utsatt för ohemula anspråk
än i det fall, som regleras i 8 §. Undantagsregeln, som ger domstolen
möjlighet att låta vardera parten stå sina kostnader eller ålägga sakägaren
att bära såväl egna som huvudmannens kostnader, synes emellertid kunna
och böra tillämpas så, att huvudmannen beredes erforderligt skydd i detta
avseende.
24 §.
Departementschefen. Förevarande bestämmelse om utvidgad tillämpning
av begreppet fastighet har motsvarighet i de sakkunnigas förslag (4 §)
och är utformad efter mönster bl. a. av 8 kap. 56 § vattenlagen.
25 §.
Departementschefen. Vid utarbetandet av förevarande lagförslag har förutsatts,
att huvudmannens rättigheter och skyldigheter gäller i förhållande
till de fastigheter, som anslutits eller ifrågasättes skola anslutas till anläggningen,
och i regel icke förändras genom att fastigheterna byter ägare.
Denna förslagets ståndpunkt är av särskilt intresse med avseende å de förpliktelser
(framför allt anslutningstvånget och avgiftsplikten), vilka enligt
förslaget kommer att häfta vid fastigheterna. Förslagets innebörd kan också
uttryckas så, att förpliktelserna har sakrättslig karaktär och i de flesta hänseenden
— dock ej i fråga om betalning av förfallen avgift — t. o. m. kan
sägas ha en förmånligare ställning än sådana förpliktelser, som häftar vid
fastigheterna på grund av inteckning.
Emellertid erfordras, såsom de sakkunniga framhållit, också ett stadgande,
som reglerar frågan, vem som har att bära det personliga ansvaret för fullgörande
av en fastighets förpliktelser. Denna fråga torde böra i huvudsak
lösas i enlighet med de sakkunnigas förslag, d. v. s. så, att förpliktelsen i regel
åvilar fastighetens ägare. Såsom ägare bör den svara, som enligt 47 §
kommunalskattelagen — i dess nyligen antagna ändrade lydelse — är i
ägares ställe skyldig att erlägga skatt för garantibelopp för fastigheten. Att
43
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
med ägare bör jämställas fideikommissinnehavare och den som eljest utan
vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, torde
vara uppenbart även utan att särskild bestämmelse därom gives.
Den nu förordade lösningen av frågan om det personliga ansvaret för fastighets
förpliktelser överensstämmer med vad som tillämpas vid flertalet
kommunala vattenverk. I vissa orter förekommer dock, att vattenavgifterna
påföres hyresgäster och andra nyttjanderättshavare. Eftersom anledning
icke torde föreligga att förbjuda ett sådant uppbördssystem för det fall att
huvudmannen åtnöjes därmed, bör de nyssnämnda bestämmelserna om ansvarighet
för fastighetsägare m. fl. avfattas så, att de endast blir gällande
för det fall att annat ej avtalats.
Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om att ny ägare eller innehavare
av ansluten fastighet ej skall svara för avgift, som förfaller till
betalning innan han skall tillträda fastigheten, har utsatts för kritik ur den
synpunkten, att den skulle försvåra avgiftsindrivningen. En regel av motsatt
innehåll bör emellertid, såsom ägnad att medföra rättsosäkerhet, icke
komma i fråga.
26 §.
Departementschefen. Denna paragraf behandlar frågan om municipalsamhällenas
befattning med vatten- och avloppsfrågorna. Beträffande innehållet
i paragrafen hänvisar jag till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.
övergångsbestämmelserna
Departementschefen. Den föreslagna nya lagstiftningen bör, med hänsyn
till sitt samband med frågan om statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp, träda i kraft vid nästa budgetårsskifte, d. v. s. den 1
juli 1955.
Med avseende å reglerna för ikraftträdandet kan till en början fastslås,
att den nya lagstiftningen för att medföra avsedda verkningar måste i princip
göras tillämplig även på anläggningar som utförts eller är under utförande
vid tiden för ikraftträdandet. Denna regel bör komma till tydligt
uttryck i lagtexten. I fråga om anläggning, som drives av annan än kommun,
är emellertid att märka, att de nya reglerna med hänsyn till stadgandet
i 1 § blir tillämpliga blott om anläggningen genom särskilt beslut
av länsstyrelsen förklaras för allmän. Angående detta förhållande bör i
övergångsbestämmelserna lämpligen göras en erinran i den formen, att
sådant beslut säges kunna meddelas också i fråga om icke-kommunal anläggning,
som kommit till stånd före lagens ikraftträdande. Prövningen
bör ske enligt de i 2 § angivna grunderna. Samtycke av kommunen synes
dock ej böra ovillkorligen krävas i detta fall.
Att den nya lagen i princip icke rubbar avtal angående avgiftsskyldighet
m. m„ som träffats före ikraftträdandet, torde stå klart utan att uttrycklig
bestämmelse därom behöver meddelas. Frågan huruvida tillkomsten av den
44
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
nya lagstiftningen i särskilda fall kan komma att inverka på de förutsättningar,
under vilka sådant avtal ingåtts, och därigenom eventuellt påverka
dess giltighet får bedömas i rättstillämpningen enligt allmänna grundsatser.
B. Förslaget till lag om ändring i 8 kap. vattenlagen
Departementschefen. Med den begränsning av den nya lagstiftningen
som jag förordat behöver den icke i större omfattning beröra rent vattenrättsliga
ämnen. Vissa ändringar i 8 kap. vattenlagen är emellertid ofrånkomliga,
i det att från tillämpningen av stadgandena i nämnda kap. bör
undantagas de ämnen, vilka regleras i den föreslagna lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar. Redan nu gäller, att områden under stadsplan
i viktiga avseenden, särskilt vad angår frågorna om anslutningsrätt,
anslutningstvång och kostnadsfördelning, är undantagna från tillämpningen
av bestämmelserna i kapitlet. De erforderliga ändringarna i kapitlet kan
sägas i stort sett gå ut på att dessa undantag utvidgas till att avse hela
tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar. Därjämte bör emellertid i detta sammanhang upptagas
vissa andra frågor, vilka berör lydelsen av 8 kap.
C. Förslaget till lag om ändriug i byggnadslagen
Betänkandet. På sätt tidigare anförts har de sakkunniga föreslagit att ur
byggnadslagen skulle utgå de stadganden som rörde tomtägares skyldighet
att ersätta avloppskostnad och likaså alla de övriga stadganden som kunde
sägas ha till innebörd att avloppsledning utgjorde del av gata. Dylika stadganden
funnes inrymda i 38, 52, 54, 55, 68 och 74 §§ nämnda lag.
Departementschefen. Den nya lagstiftningen föranleder ändringar i byggnadslagen,
vilka i det väsentliga bör följa de sakkunnigas förslag.
Lagrådet
Rörande den allmänna utformningen av de nu ifrågavarande lagförslagen
anför lagrådet följande.
I förhållande till de sakkunnigas förslag innebära de till lagrådet remitterade
lagförslagen väsentliga begränsningar av lagstiftningens omfattning.
Även efter dessa begränsningar, för vilka anförts skäl som i stort sett synas
övertygande, torde lagstiftningen emellertid vara väl ägnad att främja tillkomsten
av sådana vatten- och avloppsanläggningar som ur allmän synpunkt
äro av större betydelse. Genom att reformen ej gjorts mera ingripande
har det blivit möjligt att i avsevärd mån inskränka lagtextens omfång.
I stor utsträckning hava stadgandena fått en tämligen allmän avfatt
-
45
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
ning. Särskilt med hänsyn till att förhållandena äro mycket olika på olika
orter och till svårigheten att förutse hur utvecklingen faktiskt kommer att
gestalta sig framstår det dock som försvarligt att bestämmelserna ej erhållit
en mera detaljerad utformning. Härigenom har vunnits att lagtexten blivit
överskådlig och fri från tyngande omständlighet. 1 vissa fall synes dock
avsaknaden av utförligare och mera preciserade regler kunna föranleda tvekan
om den närmare innebörden.
Utskottet
I sin allmänna motivering för de genom propositionen framlagda lagförslagen
anför departementschefen, att de sakkunniga i sitt betänkande konstaterat
att vattenförsörjnings- och avloppsförhållandena inom städernas
stadsplanelagda områden är ordnade på ett i stort sett tillfredsställande
sätt men att förbättringsåtgärder är påkallade såväl med avseende å städernas
randbebyggelse och landsbygdens mindre tätområden som beträffande
den egentliga glesbygden. I anslutning härtill förklarar sig departementschefen
anse det angeläget att få till stånd en förbättring av vattenförsörjning
och avlopp för den bebyggelse, som är eftersatt i detta avseende.
De lagstiftningsåtgärder som föreslås har till syfte att befordra en sådan
utveckling. Departementschefen erinrar emellertid om att en fortsatt utbyggnad
av avloppsverk givetvis är ägnad att öka föroreningen av vattnet i
sjöar och vattendrag. Med hänsyn härtill uttalar departementschefen, att lagstiftningen
icke bör vara ensidigt inriktad på att främja tillkomsten av vatten-
och avloppsanläggningar utan snarare gå ut på att verka därhän, att
de vatten- och avloppsverk, som kommer till utförande, utformas på det
lämpligaste sättet. Bl. a. är avsett, fortsätter departementschefen, att lagstiftningen
skall stimulera tillkomsten av reningsverk i samband med avloppsanläggningar,
och i den mån detta syfte verkligen vinnes kommer lagstiftningen
givetvis att i gynnsam riktning påverka föroreningsfrågans läge.
Utskottet ansluter sig till denna allmänna målsättning.
Den föreslagna lagstiftningen tar i huvudsak sikte endast på större vatten-
och avloppsanläggningar. En sådan anläggning anses som allmän —
vilket innebär att den omfattas av ifrågavarande lagstiftning — om den
antingen omhänderhas av kommun eller, därest den oinhänderhas av annan
än kommun, av länsstyrelsen efter prövning i viss ordning förklarats
för allmän. Denna prövning har till syfte dels att från lagstiftningens
tillämpningsområde undantaga smärre anläggningar i den mån de ej omhänderhas
av kommun, dels ock att garantera att anläggningens huvudman
har möjlighet att fullgöra sina förpliktelser. Ansvaret för att vattenförsörjning
och avlopp ordnas i erforderlig omfattning har i sista hand
lagts på kommunerna, som har att antingen själva utföra och driva anläggningarna
eller också tillse, att sådana genom annans försorg kommer
till stånd. Denna skyldighet är dock begränsad till områden, där vattenför
-
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
sörj ning och avlopp till förekommande av sanitär olägenhet måste ordnas
i ett större sammanhang. Inom municipalsamhälle åvilar skyldigheten samhället
under den i regel föreliggande förutsättningen, att byggnadslagens bestämmelser
för stad äger tillämpning för samhället, men eljest moderkommunen.
Även i de nu nämnda hänseendena bör propositionen enligt utskottets
mening godtagas. I fråga om huvudmannaskapet för vatten- och avloppsanläggningarna
anser utskottet dock, att starka skäl talar för de sakkunnigas
av departementschefen icke biträdda förslag att municipalsamhällenas
befattning med vatten- och avloppsfrågor skulle avvecklas. Då utskottet likväl
icke vill motsätta sig departementschefens mening, att municipalsamhällena
icke i förevarande sammanhang bör befrias från skyldighet att
ställa sig som huvudmän för vatten- och avloppsanläggningar, beror detta
på att frågan, såsom departementschefen antyder, lämpligen torde böra
prövas i samband med spörsmålet om hela municipalinstitutets avveckling.
Utskottet vill vidare fästa uppmärksamheten på ett spörsmål, som ej närmare
reglerats i lagtexten eller mera utförligt behandlats i motiveringen,
nämligen frågan hur det bör förfaras, om en enskild huvudman önskar upphöra
att driva en allmän vatten- eller avloppsanläggning. Enligt bestämmelsen
i 10 § i förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
är huvudmannen för en sådan anläggning pliktig att, så länge behovet
av anläggningen kvarstår, underhålla den och i övrigt sörja för att
den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål. För en enskild huvudman
— vilket väl i detta fall i regel innebär ett bolag eller en ekonomisk förening
— kan en sådan förpliktelse, som icke är tidsbegränsad och ej heller
kan uppsägas, under vissa förhållanden onekligen bli mycket betungande.
Som exempel kan nämnas det fall, att ett fabriksbolag anordnat en vattenoch
avloppsanläggning för ett område, där bolaget sålt egnahemstomter till
sina anställda. Om bolaget av någon anledning sedan förlägger fabriksdriften
till annan ort, kvarstår likväl enligt ordalagen i lagtexten förpliktelsen
att vidmakthålla och sköta anläggningen, och detta till och med utan någon
laglig möjlighet att uppsäga förpliktelsen. Uppenbart är också, att man på
något sätt måste förhindra, att anläggningen upphör att fungera, vilket ju
skulle kunna medföra olidliga följder. Olika utvägar kan därvid ifrågakomma.
Om fabriksbyggnaden kvarstår, kan måhända en ny ägare av densamma
övertaga ansvaret för vatten- och avloppsanläggningen. Andra möjligheter
är att kommunen inträder som huvudman för anläggningen eller att
de berörda fastighetsägarna bildar en ekonomisk förening för att omhänderha
densamma. Utskottet utgår sålunda från att i situationer av nu antydd
art en överenskommelse i godo skall visa sig möjlig.
De föreslagna reglerna rörande anslutningsrätt och anslutningstvång innebär
i stort sett, att de fastigheter som ligger inom verksamhetsområdet
för en allmän vatten- och avloppsanläggning skall anslutas till anläggningen,
om detta begäres av huvudmannen eller fastighetens ägare samt under
förutsättning att det ej är fördelaktigare för fastigheten att dess vattenför
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 är 1055 47
sörj ning eller avlopp ordnas på annat sätt. Härvid är att märka, att verksamhetsområdets
omfattning i princip bestämmes av huvudmannen.
I motionen I: 441 yrkas avslag å propositionen i den mån bestämmelser
om anslutningstvång däri föreslås. Motionären anför, att anslutningstvånget
skulle göra handläggningen av ärenden rörande vatten- och avloppsanläggningar
mera komplicerad än vad f. n. är fallet. Härigenom skulle förorsakas
tidsutdräkt och ökade kostnader. Enligt motionärens mening vore det tvivel
underkastat, om motiven för att införa anslutningstvång kunde anses
tillräckligt bärande för att uppväga de av motionären påtalade olägenheterna.
Utskottet vill i denna fråga understryka departementschefens uttalande
(s. 62 i propositionen), att bestämmelser om anslutningstvång innebär ett
sådant åsidosättande av den enskildes handlingsfrihet, att till stöd därför
bör kunna åberopas starka skäl. Såsom departementschefen därefter anför,
torde vatten- och avloppsfrågornas betydelse emellertid väl motivera att sådana
bestämmelser införes. För att dessa frågor skall kunna lösas på ett
tillfredsställande sätt och utan att kommunernas kostnader blir orimligt
stora torde det, såsom också flera remissinstanser framhållit, vara nödvändigt
att uppställa regler om anslutningstvång. Den avfattning dessa regler
enligt vad ovan sagts erhållit synes också utgöra en lämplig och skälig
avvägning mellan de berörda allmänna och enskilda intressena. Utskottet
förordar därför dessa regler och avstyrker alltså yrkandet i motionen.
De stadganden, som föreslås rörande huvudmannens rätt att uttaga avgifter
av dem som är anslutna till en vatten- och avloppsanläggning, utgår
från självkostnadspräncipen. Huvudmannen äger alltså icke betinga sig
högre avgifter än som erfordras för att täcka nödiga kostnader för utförande
samt underhåll och drift av anläggningen. Avgifterna skall fördelas på
de särskilda fastigheterna enligt taxa, som i princip skall utformas i förhållande
till den nytta fastigheterna har av anläggningen. Bestämmelserna om
avgifter, vilka återfinnes i 14—16 §§ i förslaget till lag om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar, ger emellertid huvudmannen tämligen stor frihet
vid utformningen av taxan. Departementschefen hänvisar till nuvarande
praxis rörande avgifter till kommunala vattenverk, vilka avgifter också
bygger på självkostnadsprincipen. Emellertid framhåller departementschefen
(s. 97 i propositionen), att de ifrågavarande stadgandena ej innefattar
något hinder för en kommun att bestämma avloppsavgifterna i väsentlig
överensstämmelse med nu gällande regler om bidrag till gatubyggnadskoslnad,
därest kommunen icke vill utnyttja de fördelar i avgiftshänseende, som
stadgandena bjuder.
Utskottet har i huvudsak intet att erinra mot de föreslagna avgiftsreglerna.
Ett problem, som torde kunna vålla svårigheter, är emellertid den
risk huvudmannen löper att avgifterna ej rätteligen erlägges. Störst betydelse
torde måhända detta problem få i fråga om engångsavgifterna, särskilt
om dessa ej kan uträknas före anslutningen. Att vid bristande avgiflsbetalning
avstänga den ifrågavarande fastigheten från bruket av anlägg
-
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
ningen torde i regel vara uteslutet av sanitära skäl. Någon förmånsrätt
för oguldna avgifter har departementschefen — i motsats till vad de sakkunniga
förordat — icke föreslagit. I och för sig torde väl som villkor för
anslutning kunna uppställas att förfallen avgift erlägges. Däremot synes den
föreslagna lagtexten knappast lämna huvudmannen rätt att påfordra att
säkerhet ställes för icke förfallna avgifter, vare sig det gäller periodiska avgifter
eller engångsavgift, vilken sistnämnda — trots den beteckning den
erhållit — enligt särskilt stadgande kan fördelas på årliga inbetalningar
under högst tio år. En sådan ordning kan tydligen i en del fall förorsaka
huvudmannen förluster, i andra fall vålla onödigt extra arbete för att utfå
oguldna avgifter. Även om det stundom onekligen kan bli betungande för
en fastighetsägare att ställa säkerhet för ännu ej förfallna avgifter, har huvudmannen
enligt utskottets mening ett berättigat intresse att kunna påfordra
säkerhet åtminstone i fråga om engångsavgift.
Med hänsyn till det anförda förordar utskottet, att huvudmannen medges
rätt att som villkor för uppdelning av engångsavgift på ett flertal inbetalningar
påfordra, att nöjaktig säkerhet ställes för att avgiften rätteligen erlägges.
Vid utformningen av ett stadgande härom synes som förebild kunna
väljas den regel av likartat innehåll, som stadgas i byggnadslagens 63 §.
Detta lagrum medger tomtägare, som enligt särskilda bestämmelser i byggnadslagen
har att erlägga ersättning för gatumark, rätt att, om nöjaktig
säkerhet ställes, erlägga ersättningen genom avbetalningar. Utskottet föreslår
därför att i 16 § andra stycket i förslaget till lag om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar efter orden »om fastighetens ägare det begär» inskjutes
orden »samt nöjaktig säkerhet ställes». Att såsom i 63 § byggnadslagen
föreskrivits öppna möjlighet för fastighetsägaren att hos länsstyrelsen
utverka befrielse från skyldighet att ställa säkerhet eller lättnad i denna
skyldighet synes icke erforderligt i nu ifrågavarande fall.
Beträffande förfarandet vid prövningen av frågor om vatten- och avloppsanläggningar
förordar utskottet vad som föreslås i propositionen. Utskottet
har ej heller funnit anledning till erinran mot övriga delar av förslaget till
lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar eller mot förslagen till
lag om ändring i 8 kap. vattenlagen — i huvudsak följdändringar till förstnämnda
lagförslag — och lag om ändring i byggnadslagen. I den sistnämnda
lagen föranledes ändringarna huvudsakligen därav, att möjligheten
för kommun att genom s. k. gatukostnadsbestämmelser av fastighetsägarna
uttaga kostnad för utläggande av avloppsledningar upphäves och
ersättes av stadgandena i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
om rätt att genom avgifter täcka såväl anläggnings- som driftskostnader.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra företagas i förslaget till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar — måtte, med avslag å
motionen I: 441, för sin del antaga de genom propositionen
framlagda lagförslagen med den ändringen att 16 § andra
49
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955
stycket i förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
erhåller följande lydelse:
Engångsavgift må ej sättas högre än till vad som svarar
mot fastighetens andel i kostnaden för anläggningens utförande.
Uppgår engångsavgift till belopp, som kan anses betungande
med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft
och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare det
begär samt nöjaktig säkerhet ställes, avgiftsskyldigheten fördelas
på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio år. Å
oguldet belopp må räknas skälig ränta.
Stockholm den 19 april 1955
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid delta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym*, Ivar Nilzon,
Ebbe Ohlsson, Kriigel*, Erik Olsson och Georg Carlsson; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Mölndal,
Johansson i Torp, von Seth, Carlsson i Stockholm, Persson i Tandö*, Berggren
och Jansson i Benestad*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
4 llihang till riksdagens protokoll 1999. 9 samt. 3 avd. Nr 18