Nr U—15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1955

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ersättning
åt ägare av marker, som översvämmas eller
besväras av vatten från högre belägna markområden,
m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 160 i första kammaren av herr Nilsson,
Bror, m. fl. samt nr 464 i andra kammaren av herrar Larsson i Luttra
och Jönsson i Rossbol.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till sådan
ändring i vattenlagen och grunderna för statsbidrags utgående att ägare av
marker som översvämmas eller besväras av vatten från andras högre belägna
markområden må kunna tillerkännas såväl skadeersättning som hjälp
till vattnets avlägsnande genom förstoring av avlopp eller på annat sätt».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
yttranden inhämtats från vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen,
varjämte på begäran av utskottet yttrande avgivits av Riksförbundet
Landsbygdens folk.

Gällande bestämmelser

Reglerna om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller
invallning återfinnes i 7 kap. vattenlagen.

I fråga om dikning gäller att envar får upptaga dike på sin mark och
har rätt att om så erfordras fortsätta dikningen över annans mark eller
leda vattnet till annans dike; den dikande är därvid skyldig att enligt särskilda
regler ersätta skada och intrång, som vållas annan, och att deltaga
i kostnaderna för fördjupning m. in. av annans dike (1 och 2 §§). Är dike,
som någon vill upptaga, till båtnad jämväl för annans mark är denne skyldig
att deltaga i dikningen (20 §). Vållas av dikning olägenhet för nedanför
liggande mark, dit vattnet ledes, och kan sådan olägenhet avhjälpas genom
dikning, åligger det den dikande att åt dikningen ge den utsträckning och
omfattning i övrigt som kräves för olägenhetens avhjälpande; finnes kostnaden
för olägenhetens avhjälpande avsevärt större än det belopp, vartill
olägenheten kan skattas, är den dikande berättigad att i stället lämna ersättning
för skadan (3 §).

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 11—15.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1955

Beträffande vattena v ledning, varmed förstås sänkning eller uttappning
av sjö eller annan vattensamling, fördjupande, utvidgning eller
rätning av älv, å eller annat vattendrag eller annan avledning av vatten
därifrån i syfte att torrlägga mark, gäller i huvudsak vad som stadgas om
dikning samt därjämte vissa särskilda bestämmelser (37 §). Sålunda är
bland annat föreskrivet, att vattenavledning ej är tillåten utan att nyttan
av företaget efter avdrag av kostnaden finnes överstiga skadan och intrånget
å annans egendom, därvid skadan och intrånget i vissa fall beräknas
dubbelt (38 §). Med vattenavledning jämställes avdikning av kärr,
mosse eller annan dylik vattendränkt mark, om till följd av dikningen kan
vållas märkbar inverkan å vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan
vattensamling (35 §).

För dikning på egen mark erfordras ej någon föregående prövning
av företaget. Vill någon däremot uppta dike på annans mark eller leda vatten
till annans dike eller skall två eller flera med skilda andelar ta del i dikningen,
då skall, där ej överenskommelse träffas, före arbetets påbörjande
genom syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen prövas, hur och på vilka
villkor arbetet må göras (36 §). Beträffande vattenavledning gäller
motsvarande regel i händelse sannolika skäl föreligger, alt allmän eller
enskild rätt förnärmas genom företaget, eller om två eller flera med skilda
andelar skall ta del i företaget; i vissa fall må dock prövningen ske vid
vattendomstol, varjämte i viss utsträckning givits föreskrift om att synemäns
utlåtande skall underställas vattendomstolens prövning (45 §).

I fråga om rättskraften av synemäns utlåtande och vattendomstols
lagakraftägande beslut rörande företag enligt 7 kap. vattenlagen
gäller enligt 57 § i samma kapitel viss inskränkning så till vida att om skada
eller intrång vållas, som icke förutsetts av synemän eller domstol, äger den
skadelidande påkalla ersättning eller, om skadan och intrånget är av betydenhet,
ändrade föreskrifter rörande skötseln av de för företaget gjorda
anläggningarna och åtgärder till förebyggande eller minskande av skada
eller intrång för framtiden. Talan skall dock väckas inom viss tid, som i
utlåtandet eller beslutet må ha föreskrivits (minst fem högst tolv år från
utgången av den för företagets fullbordande bestämda tiden).

Statsbidrag för torrläggning av mark må enligt 5 § kungl. kungörelsen
den 30 juni 1939 angående villkoren för statsbidrag från statens
avdikningsanslag (nr 431), sådant stadgandet lyder enligt kungl. kungörelse
den 15 juni 1951 (nr 414), beviljas med belopp motsvarande 40
procent av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden för arbetet, tegdikning
eller dränering däri ej inräknad. Högre bidrag må beviljas, därest
företaget på grund av planerad yttre rationalisering utföres på mera kostsamt
sätt än som eljest varit erforderligt eller en höjning av bidraget eljest
anses skälig på grund av särskilda omständigheter.

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1955

3

1942 års torrläggningssakkunniga

Frågor av sådan art som avses med motionerna har upptagits till behandling
av 1942 års torrläggningssakkunniga i ett år 1944 avgivet betänkande
med förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
(SOU 1944:56 s. 77—81). I ett avsnitt betitlat »Understöd till avhjälpande
av skador, förorsakade genom tilledande av vatten» uttalade de sakkunniga
att vattenlagens regler i berörda avseenden inneslöte möjlighet att tillgodose
den nedanför liggande bygdens intressen. De sakkunniga hävdade
i detta sammanhang att synemän vid förrättning för torrläggningsföretag
icke blott ägde befogenhet att oavsett yrkande av jordägare utsträcka undersökningarna
till att omfatta ett bedömande av företagets verkningar på
nedanför belägen mark utan även hade skyldighet att vidtaga sådana undersökningar.
Å andra sidan framhölls att bestämmelserna till sitt innehåll
vore sådana, att en sträng tillämpning av desamma i vad gällde mindre
betydande företag — av flera i betänkandet redovisade skäl — knappast
kunde vara önskvärd.

I fortsättningen diskuterade torrläggningssakkunniga olika sätt att komma
till rätta med problemet men ansåg det ej vara möjligt att finna någon
i allo tillfredsställande lösning. Såsom icke framkomlig avvisades utvägen
att meddela föreskrifter om samtidig planläggning av alla torrläggningsföretag
inom ett vattendrags hela nederbördsområde eller om skyldighet för
varje torrläggningssamfällighet att inbetala en efter areal eller båtnad beräknad
avgift till en fond med ändamål att bestrida kostnader för skadeavhjälpande
åtgärder. Angående en annan möjlighet, nämligen att stadga
en allmän förpliktelse för torrläggningssamfälligheter att framdeles taga
del i sådana torrläggningsföretag längre ned i samma vattendrag, vilka
hade till ändamål att avhjälpa olägenheter av ovanför utförda torrläggningar,
uttalade de sakkunniga: »Denna förpliktelse faller inom ramen
för den redan nu föreliggande skyldigheten att svara för oförutsedd skada.
Vid förarbetena till vattenlagen uppställdes kravet att sistnämnda skyldighet
måste vara begränsad till viss tid. Begränsningen ansågs vara en nödvändig
följd ej allenast därav att den förpliktade hade en berättigad fordran
att ej under all framtid vara utsatt för anspråk av dylik art utan ock
av svårigheten att sedan någon tid förflutit efter det förändringarna i vattendraget
vidtagits åvägabringa tillförlitlig utredning angående förhållandena
dessförinnan och de orsaker som kunde ha medverkat till skadan.
Dessa skäl torde gälla även i nu förevarande fall och stå i vägen för den
framkastade lösningen.»

Torrläggningssakkunniga ansåg av anförda skäl annan utväg icke stå
öppen än att bereda de skadelidande en förmånlig ställning med avseende
på möjlighet till statsunderstöd för skadornas avhjälpande och tilläde härutinnan:
»På grund av svårigheten att samordna de statsunderstödda torrläggningsföretagen
så att utförandet av det ena icke vållar skada å det andra,

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1955

synes det också rimligt att, när skador genom tilledande av vatten kunna
påvisas och ersättning ej erhålles av någon skadevållande, staten tar på
sig en betydande del av kostnaderna för skadornas avhjälpande.» De sakkunniga
förordade att i fråga om bidrag ur avdikningsanslaget företag av
skadeavhjälpande karaktär skulle hänföras till en högre statsbidragsklass
med möjlighet till bidrag intill hälften av kostnaderna. Även i övrigt rekommenderades
en välvillig tillämpning av bidragsvillkoren för att de skadelidande
icke skulle bli ohjäpta.

I proposition nr 122 till 1945 års riksdag angående den statsunderstödda
torrläggningsverksamheten (s. 40) uttalade föredraganden, statsrådet Rubbestad,
att han anslöte sig till de sakkunnigas förslag att bereda torrläggningsföretag
av angiven karaktär en fördelaktig ställning i sitatsbidragshänseende,
och han tilläde att det enligt hansi mening förtjänade tagas under
övervägande att åt de skadelidande jämväl bereda möjlighet till skälig
gottgörelse av statsmedel för lidna förluster.

Genom kungl. kungörelse den 25 maj 1945 (nr 347) ändrades 5 § i förenämnda
kungörelse den 30 juni 1939 angående villkoren för statsbidrag
från statens avdikningsanslag därhän att bidrag i allmänhet skulle utgå
med en tredjedel av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden för
arbetet men att i vissa fall, bland annat då företaget väsentligen hade till
ändamål att avhjälpa skada, som förorsakades av att vatten tilleddes från
andra torrläggningsområden, bidrag kunde beviljas till hälften av den godkända
kostnaden.

Såsom ovan angivits gäller numera enligt kungörelse den 15 juni 1951
en enhetlig regel om att statsbidraget skall utgå med 40 procent av kostnaden,
såvida icke särskilda skäl föreligger för högre bidrag.

Motioner vid 1954 års riksdag

I två vid 1954 års riksdag väckta, likalydande motioner, nämligen nr 232
i första kammaren av herrar Björnberg och Lundqvist samt nr 306 i andra
kammaren av herrar Svensson i Krokstorp och Eliasson hemställdes, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag snarast
möjligt om ändring och komplettering av vattenlagen i olika hänseenden,
angivna i sex med a)—f) betecknade stycken. Under b) och c) begärdes sålunda
åtgärder i sådan riktning att dels vid utarbetandet av hushållsplaner
i samband med vattenreglering eller vattenavledning resp. invallning
dessa hushållsplaner prövades med hänsyn till vattenföringen inom hela
det berörda nederbördsområdet, varvid särskild hänsyn borde tagas till
att starka variationer med korta tidsintervaller undvekes, dels ock vid
dikning, torrläggning av mark och vattenavledning dessa bedömdes icke enbart
till nyttan och skadan utan även med hänsyn till relationen mellan nederbördsområdets
storlek och där inom befintliga sjöar, som kunde verka
utjämnande på vattenföringen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1955 5

I sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 33, förklarade sig tredje lagutskottet
på anförda skäl vilja i fråga om motionärernas yrkanden under
b) och c) begränsa sig till alt förorda en allsidig undersökning rörande
olika torrläggningsföretags återverkningar i skilda hänseenden. Riksdagen
anhöll därefter, i enlighet med utskottets hemställan, i skrivelse den 24 november
1954, nr 370, om dylik undersökning.

Yttrandena

Vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen, vilka till
utskottet avgivit yttranden över nyssnämnda, vid 1954 års riksdag väckta
motioner, har i olika avseenden hänvisat till de 1954 avgivna yttrandena
och ifrågasatt lämpligheten av alt i anledning av nu förevarande motioner
vidtaga någon åtgärd.

Vattenöverdomstolen har vidare, efter att ha redogjort för vattenlagens
regler i ämnet, anfört bland annat:

Såvitt vattenöverdomstolen — efter inhämtade upplysningar från Söderbygdens,
Västerbygdens och österbygdens vattendomstolars kanslier —•
kunnat utröna, synas frågor om tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. 3 §
vattenlagen icke ha varit under vattendomstols bedömande i mer än ett
tiotal fall. Frågorna ha väckts i en del fall i form av besvär över avslutad
svneförrättning och i andra fall efter stämning eller anmälan om oförutsedd
skada efter vederbörande företags slutförande. Fyra av målen ha slutligen
avgjorts av vattenöverdomstolen, medan de övriga icke torde ha
fullföljts från vederbörande vattendomtol. Endast i tre av dessa mål har
skyldighet ansetts föreligga att avhjälpa olägenhet för nedströms liggande
marker. Att yrkande i sådant hänseende icke bifallits i de övriga målen har
berott endast på bristande utredning om att vållande till skada förelåge.

Såsom motionärerna framhållit, uppkomma otvivelaktigt på detta rättsområde
en del svårlösta problem. Den inom vattenöverdomstolen företagna
undersökningen har emellertid icke givit belägg för att ifrågavarande bestämmelser
i vattenlagen i och för sig skulle anses otydliga och uppfattas
olika vid de skilda vattendomstolarna.

Sedan vattenöverdomstolen därefter behandlat 1942 års torrläggningssakkunnigas
betänkande samt hänvisat till vad som förekommit i anledning
av de vid 1954 års riksdag väckta motionerna, har domstolen såsom sin
mening uttalat, att det i varje fall icke innan resultatet av den av riksdagen
1954 begärda undersökningen förelåge kunde anses påkallat alt i anledning
av nu förevarande motioner föranstalta om utredning och förslag till
ändring i vattenlagen.

Kammarkollegiet uppehåller sig inledningsvis vid reglerna om avdikning
och vattenavledning i 7 kap. vattenlagen och fortsätter:

Av förarbetena till 3 g framgår att bestämmelserna däri ha avseende å
det förstorande eller utvidgande diket, som erfordras för avhjälpandet av
olägenhet för nedanför liggande mark, dit vattnet ledes, och att mark, som
har båtnad härav, skall ingå i dikningssamfälligheten. Någon skyldighet för
de dikande föreligger däremot icke att företaga utvidgningar av avlopp

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1955

eller diken, som icke ha något omedelbart samband med det dike, man
själv önskar upptaga.

De angivna principerna göra det möjligt att åstadkomma en sammanhängande
avdikning inom ett avrinningsområde t. ex. från början av en
dalgång och ned till avloppsvattendraget. Däremot finnas ej några bestämmelser
för att komma till rätta med det av motionärerna påtalade, ej ovanliga
fallet att genom den ökade avdikningen vattenavrinningen i ett vattendrag
sker hastigare, så att längre ned belägna marker, som varit tillfredsställande
torrlagda, vid snösmältning eller kraftigt regn med åtföljande
häftigare flöden utsättas för översvämning eller skadlig höjning av vattenståndet,
vilket förut icke förekommit i samma omfattning.

Gäller det däremot avdikning av kärr, mosse eller annan vattendränkt
mark, som kan antagas medföra märkbar inverkan på vattenförhållandena
i vattendrag, sjö eller annan vattensamling, tillämpas enligt 35 § reglerna
för vattenavledning. För att ett vattenavledningsföretag skall få komma till
stånd, fordras enligt 38 och 39 §§ vissa relationer mellan nyttan och skadan
av företaget eller att det skall vara allmännyttigt och ej allmänskadligt.
Härvid kan hänsyn tagas till skadeverkningarna av så kallad pådikning.
I företaget kunna också ingå åtgärder till förebyggande av dylika skador,
vilka eljest berättiga till skadeersättning. Av förarbetena till 35 § framgår
att bestämmelserna i paragrafen föranletts av att avdikningen kan medföra
ökning eller minskning i den totala tillrinningen till ett vattendrag
medan man ej synes ha tänkt på det fallet att avrinningen kan medföra hastigare
förändringar i vattenföringen vid oförändrad total vattenmängd.
Lagtexten får dock anses täcka även det fallet.

De här angivna förhållandena skulle närmast kunna föranleda ett övervägande
att utsträcka reglerna i 7 kap. 35 § vattenlagen att avse all dikning»
men frågan härom synes böra betraktas även ur andra synvinklar,
till vilka kollegiet återkommer efter all först ha behandlat frågan om
större statsbidrag till företag, som ha till syfte att motverka följderna av
pådikning på redan verkställda torrläggningar.

I sistnämnda fråga anför kollegiet, att det med hänsyn till att statsmakterna
så sent som 1951 tagit ståndpunkt till grunderna för statsbidragens
utmätande i och för sig kunde anses opåkallat att nu åter ompröva dessa
grunder, men att om den av riksdagen 1954 begärda utredningen komme till
stånd, statsbidragsfrågan torde kunna komma i annat läge.

Kammarkollegiet anför till sist:

Från naturskyddshåll har för kollegiet framhållits — förutom angelägenheten
av att dikning, som kunde skada naturskyddsobjekt, begränsades
— att en verkställd pådikning i sin tur leder till nya dikningsföretag med
ytterligare avsänkning av grundvattennivån som följd, till dess det till slut
visar sig att avdikningarna medför skadliga inverkningar på grundvattennivån
i en hel trakt med risker för otillräcklig vattentillgång, fara för vinderosion
och jordens utarmning.

Det av motionärerna upptagna spörsmålet är endast en mindre del av
den större frågan om dikningslagstiftningens lämpliga utformning under
beaktande av dessa nya och väsentliga synpunkter. Dess lösning blir beroende
av om den nuvarande rätten att dika kommer att inskränkas eller ej.
Eftersträvansvärt synes emellertid vara att erhålla lagregler, som göra alla
torrläggningsföretag, vare sig dikningar eller vattenavledningar, som äro
knutna till samma avloppsvattendrag, solidariskt ansvariga för de skade -

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1955

verkningar vilka förorsakas av den större variation i avrinningen, som blir
en följd av torrläggningsåtgärderna.

Den utredning, vartill förevarande motioner kan giva anledning, jsynes
vara inbegripen i den varom riksdagen anhållit i sin skrivelse nr 370/54,
låt vara att frågan nu betraktas under en något annan synvinkel. Enligt kollegiets
mening finnes icke anledning betvivla, att frågan om pådikningen
kommer att behandlas vid en sådan utredning. Det kan därför ifrågasättas
om någon ny begäran om utredning är av behovet påkallad.

Lantbruksstgrelsen anför bland annat:

Det är i de flesta fall omöjligt vid planerandet av ett litet dikningsföretag
att kunna beräkna den mycket obetydliga ökning av högyattenföringen
i avloppen nedströms, som kan förorsakas av dikningens utförande. Det är
för övrigt icke alltid säkert, att högvattenavrinningen ökar i ett vattendrag,
därför att en dikning utföres inom nederbördsområdet. Under förutsättning
emellertid att en oförutsedd skada kan påvisas nedströms efter
ett torrläggningsföretags utförande, finns enligt vattenlagen möjlighet att
utfå ersättning för sådan skada.

Vid utförandet under en viss tidrymd av ett flertal torrläggningsföretag
inom ett nederbördsområde kanske man för vart och ett av dessa företag
icke kan påvisa någon skada på marker längre ned i området. Den samfällda
inverkan på högvattensavrinningen från dessa torrläggningsoinråden
kan dock bliva betydande. För reglering av den skada, som härigenom kan
åsamkas nedanför liggande marker, finnas inga bestämmelser i vattenlagen.
Inom ett vidsträckt nederbördsområde kunna skadorna vid de i
områdets mynning belägna markerna bliva av stor omfattning.

I detta sammanhang förtjänar framhållas, att även andra anläggningar
än torrläggningsföretag kunna påverka avrinningen från ett markområde.
Sålunda inverkar den växande tätbebyggelsen på sa sätt, att avrinningen
ökar genom utförandet av avloppsledningar, anläggandet av gator och vägar
samt över huvud taget genom åtgärder, som komma vattnet att hastigt
avrinna och minska avdunstningen.

Styrelsen uttalar slutligen, att den av riksdagen 1954 begärda utredningen
lämpligen borde omfatta bland annat de frågor, som berördes i de
nu föreliggande motionerna, varför styrelsen ville föreslå, att sagda frågor
upptoges vid den nyssnämnda utredningen.

Riksförbundet Landsbygdens folk yttrar, att ändring av berörda regler
i vattenlagen icke syntes kunna medföra någon fördel men att möjligheten
att erhålla statsbidrag skulle medföra en förbättring, varför förbundet ansåge,
att en utredning i sistnämnda avseende vore av värde.

Utskottet

Motionärerna anför till stöd för sin hemställan, att det under de senaste
nederbördsrika åren icke sällan inträffat att lägre liggande markområden
blivit helt översvämmade av vatten från ovanför belägna marker utan att
ägare till de lägre områdena kunnat erhålla skadestånd av de högre liggande
markernas ägare eller hjälp till att genom grävning av större diken

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1955

avleda den ökade vattenmängden. Vidare erinrar motionärerna om att odlingarna
ofta kan vara äldst i de lägre liggande områdena och att dikningen
i dessa områden från början varit tillräcklig för områdenas eget behov men
att, sedan uppodlingen och dikningen fortskridit allt högre upp i nederbördsområdet
och vattenavrinningen i följd därav ökat, faran för översvämning
i de lägre liggande trakterna tilltagit och behov av utökad dikning
därför uppstått för deras del. Såsom tänkbara utvägar till lösning av
de sålunda uppkomna problemen har motionärerna anvisat ändring av dels
vattenlagens regler i ämnet dels ock grunderna för beviljande av statsbidrag
till torrläggningsföretag.

Vad angår vattenlagens regler om dikning och vattenavledning torde
svårigheterna i de av motionärerna berörda avseendena vara att hänföra
mindre till utformningen av reglerna i och för sig än till vanskligheten att
vid tillämpningen i de enskilda fallen påvisa den inverkan ett torrläggningsföretag
kan ha medfört för ett nedanför beläget område. I vad mån
utsikter att åstadkomma säkrare bedömning härvidlag föreligger torde,
såsom motionärerna även synes förutsätta, icke kunna avgöras utan en undersökning
på bredare bas av torrläggningsföretags inverkan i förevarande
hänseende. Jämväl för statsbidragsfrågans bedömning synes en dylik undersökning
önskvärd.

I skrivelse den 24 november 1954 har riksdagen, efter hemställan av utskottet,
hos Kungl. Maj :t anhållit om en allsidig undersökning rörande olika
torrläggningsföretags återverkningar i skilda hänseenden. Utskottet har
härvid i sitt av riksdagen godkända utlåtande hänvisat bland annat till
den inverkan på vattenföringen i vattendragen, som de tid efter annan tillkommande
torrläggningsföretagen kan ha, och till de skadeverkningar dessa
företag kan medföra genom att nyttan av tidigare utförda dikningar
minskas.

Såsom i flera remissyttranden framhålles lär sålunda den utredning, vartill
nu förevarande motioner skulle kunna föranleda, vara inbegripen i den
nyssnämnda, av riksdagen år 1954 begärda undersökningen. Vid densamma
torde således utredning kunna vinnas i de hänseenden motionärerna
åsyftar.

På anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:160 och 11:464 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1955

På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1955

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Ivar Nilzon,
Axel Jansson, Herbert Hermansson*, Ebbe Ohlsson, Boo och Etik
Olsson*; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Nyberg, Levin, fru
Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie* och Berggren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.