Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet.

Genom en den 25 februari 1955 dagtecknad proposition, nr 89, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 18 §, 13 kap. 2 § och 16 kap. 6 §
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock att i lagens 13 kap. skall införas en ny
paragraf, betecknad 2 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.

18 §.

Kan vid — —---—---—- utgör samfällighet.

Finnes kostnaden för sådan jämkning
ej stå i skäligt förhållande till
den betydelse, det må hava för dessa
delägare att undfå vederlag i jord,
eller skulle genom jämkning ägoanordningen
mellan nyssnämnda ägolotter
bliva mindre lämplig, då må, i
den mån vederlaget icke överstiger
två procent av det uppskattade ägobelopp,
som jämlikt äldre delning
tillagts delägare, ersättning i penningar
i stället för jord tillerkännas denne,
där det kan ske utan någon delägares
förfång.

Finnes kostnaden för sådan jämkning
ej stå i skäligt förhållande till
den betydelse, det må hava för dessa
delägare att undfå vederlag i jord,
eller skulle genom jämkning ägoanordningen
mellan nyssnämnda ägolotter
bliva mindre lämplig, då må, i
den mån vederlaget icke överstiger
fem procent av det sammanlagda
uppskattade ägobelopp, som jämlikt
äldre delning tillagts och vid skiftet
enligt delningsgrund tillkommer delägare,
ersättning i penningar i stället
för jord tillerkännas denne, där
det kan ske utan någon delägares för -

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 12

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

fång. Därvid skall vad i 13 kap. 2 §
fjärde stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

13 KAP.
2 §•

Till varje —-----—-----

Finnes det för lämplig skiftesläggning
av synnerlig vikt att till ägolott
lägges visst av fastighets- eller andra
ägogränser, vägar, större diken eller
varaktiga naturliga skillnader begränsat
område, må dock, utan hinder
därav att detta område ensamt
eller tillsammans med andra till ifrågavarande
ägolott vid skiftet lagda
ägor icke jämnt svarar mot vad den
enligt delningsgrund har att bekomma,
området tilldelas ägolotten, därest
avvikelse från det envar ägolott
tillkommande ägobelopp, som därigenom
uppkommer, icke överstiger
två procent av samma belopp och sådan
avvikelse icke länder till någon
delägares förfång. Där fråga är om
delning av område, som vid lantmäteriförrättning
undantagits för gemensamt
ändamål eller eljest lämnats
oskiftat, må för fastighet, som
vid skiftet i området erhåller del, avvikelsen
utgöra högst två procent av
det ågobelopp, som motsvaras av
uppskattningsinnehållet av fastighetens
andel efter delningsgrund i det
skiftade området sammanlagt med
det fastigheten vid tidigare laga delning
tillagda uppskattade ägobelopp.

Gottgörelse för

— samma ägolott.

Finnes det för lämplig skiftesläggning
av synnerlig vikt att till ägolott
lägges visst område, må dock avsteg
från vad i första stycket stadgas ske,
såframt därav föranledd avvikelse
från det ågobelopp, som vid skiftet
tillkommer envar ägolott enligt delningsgrund,
icke länder till någon
delägares förfång. Vad nu sagts skall
ock gälla, därest jämkning av sådan
skiftesplan, som avses i 19 §, skulle
medföra kostnad, vilken icke står i
skäligt förhållande till den betydelse
det må hava för delägarna att erhålla
jord enligt delningsgrund. Det ägobelopp,
som vid skiftet lägges till ägolott,
må icke understiga det ägolotten
enligt delningsgrund tillkommande
ägobeloppet med mera än fem procent
eller, såvitt gäller ägolott avsedd för
bostadsändamål eller för industriell,
kommunikationsteknisk eller kulturell
anläggning eller för annat därmed
jämförligt ändamål, tjugufem
procent av sistnämnda ägobelopp.
Dår fråga är om laga skifte av sådant
skifteslag, som i 1 kap. 2 § under
3 avses, skola angivna procenttal beräknas
å fastighet enligt delningsgrund
vid skiftet tillkommande ägobelopp
sammanlagt med det uppskattade
ägobelopp, som tillagts fastigheten
vid tidigare laga delning.

— — — stycket förmäles.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

3

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Lägges till följd av vad nu stadgats
till fastighet, som på grund av inteckning
eller eljest häftar för fordran
eller annan rättighet, ägobelopp,
vilket understiger vad som enligt delningsgrund
tillkommer fastigheten,
skall i fråga om sättet för erläggande
och fördelning av penningersättningen
samt om verkan därav vad om
expropriationsersättning är stadgat
äga motsvarande tillämpning. Såframt
innehavarna av samtliga sådana
fordringar och rättigheter det
medgiva eller ock uppenbart är, att
avvikelsen ej kan lända dylik innehavare
till skada, skall dock vad nu
sagts ej gälla.

2 a §.

Utöver vad som följer av vad förut
sagts må avsteg från stadgandet i
2 § första stycket äga rum, såframt
det skriftligen medgives av därav berörda
ägolotters ägare samt det ej
medför försämrad fastighetsindelning.
Det ägobelopp, som vid skiftet
lägges till ägolott, må icke understiga
det ägolotten enligt delningsgrund
tillkommande ägobeloppet med mera
än tio procent av sistnämnda ägobelopp
eller, i fall som avses i 2 § andra
stycket sista punkten, ägobelopp som
där sägs.

Häftar fastighet, vilken genom avvikelse
som avses i första stycket
skulle vidkännas minskning i ägobelopp,
på grund av inteckning eller eljest
för fordran eller annan rättighet,
må avvikelsen ej äga rum med mindre
innehavare av sådan fordran eller
rättighet lämnar medgivande till avvikelsen
eller det är uppenbart, att den
icke kan lända honom till skada.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr t2 år 1955

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

16 KAP.
6 §•

Har vid prövning av laga skifte befunnits,
att delägare obehörigen fått
mindre ägobelopp än honom tillkommit,
och understiger det honom tilllagda
belopp ej med mera än två
procent vad enligt delningsgrund bort
läggas till hans lott, må, där jämkning
i skiftet skulle medföra avsevärd
kostnad utan motsvarande fördel,
rättelse verkställas på det sätt,
att ersättning för vad som brister tillerkännes
delägaren i penningar enligt
den uppskattning, varom i 11
kap. 2 § andra stycket sista punkten
sägs, att gäldas av den eller de delägare,
som erhållit större ägobelopp
än dem tillkommit.

Har vid prövning av laga skifte
befunnits, att delägare obehörigen
fått mindre ägobelopp än honom tillkommit
men dock icke mindre än
vad som kunnat oberoende av hans
medgivande lägst tilldelas honom vid
skiftet, må, där jämkning i skiftet
skulle medföra avsevärd kostnad
utan motsvarande fördel, rättelse
verkställas på det sätt, att ersättning
för vad som brister tillerkännes
delägaren i penningar enligt
den uppskattning, varom ill kap. 2
§ andra stycket sista punkten sägs,
att gäldas av den eller de delägare,
som erhållit större ägobelopp än dem
tillkommit. Därvid skall vad i 13 kap.
2 § fjärde stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955; dock skall vid den fortsatta
prövningen och vid rättelse av förrättning,
som avslutats före nämnda
dag, äldre lag gälla.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda förslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom den föreslagna lagändringen öppnas möjlighet att i större utsträckning
än nu är fallet göra avsteg från huvudregeln vid laga skifte att
varje ägolott skall tilldelas exakt så mycket mark som svarar mot vad som
tillkommer ägolotten enligt delningsgrund.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

5

Inledning

Med skrivelse den 25 november 1953 har lantmäteristyrelsen till Kungl.
Maj :t överlämnat en inom styrelsen utarbetad promemoria (stencilerad)
angående utvidgad ägokravs jämkning, varmed åsyftas utvidgning av möjligheterna
vid laga skifte att vid utläggande av ägolotterna avvika från delningsgrunden.

över promemorian har efter remiss utlåtanden avgivits av Svea hovrätt,
ägodelningsdomarna i Nedansiljans, Ovansiljans, Sevede och Tunaläns,
Östra och Medelsta, Orust och Tjörns samt Gällivare domsagor, lantbruksstyrelsen
— som bifogat yttranden från lantbruksnämnderna i Kalmar läns
norra område, Kopparbergs län och Norrbottens län — länsstyrelserna i
Kalmar, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs samt Norrbottens län, överlanlmätarna
i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län,
Sveriges lantmätarförening, svenska kommunal-tekniska föreningen, riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, svenska bankföreningen,
svenska sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan samt
Sveriges allmänna hypoteksbank, vilken, sistnämnda bifogat yttranden från
två hypoteksföreningar.

Gällande rätt

Enligt 13 kap. 1 § jorddelningslagen skall vid laga skifte till efterrättelse
vid skiftesläggningen upprättas en tilldelningslängd. I denna skall
angivas bl. a. dels uppskattningsinnehållet av skifteslagets samtliga ägor,
som undergått gradering, dels uppskattningsinnehållet av ägor, som skall
undantagas för gemensamt eller enskilt behov, i den mån gradering ägt rum
av dessa ägor, ävensom sättet för deras avräknande, dels den eller de delningsgrunder
som skall tillämpas och dels uppgift för varje ägolott å det
ägobelopp, som efter delningsgrund tillkommer ägolotten. Sistnämnda uppgift,
som i tilldelningslängden framkommer efter det att markundantagen
för gemensamt och enskilt behov avräknats, kan sägas ange delägarnas
slutliga ägokrav.

Principen vid laga skifte är att vid skiftesläggningen varje delägare skall
erhålla mark som svarar mot hans slutliga ägokrav. f 13 kap. 2 § första
stycket stadgas nämligen, att till varje ägolott skall genom skiftet läggas
det ägobelopp, som tillkommer samma ägolott. Denna princip upprätthålles
emellertid icke undantagslöst, utan jorddelningslagen medger i vissa fall
s. k. ägokravs jämkning, d. v. s. att avsteg göres från nyss angivna princip
och att avvikelsen i fråga om tilldelning i mark utjämnas genom penningar.

Huvudregeln om ägokravsjämkning upptages i 13 kap. 2 § andra stycket
första punkten. Som förutsättning för avsteget anges i detta stadgande att
det för lämplig skiftesläggning är av synnerlig vikt att till ägolott lägges
visst av fastighets- eller andra ägogränser, vägar, större diken eller var -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

aktiga naturliga skillnader begränsat område. Som villkor upptages vidare,
att den avvikelse från det envar ägolott tillkommande ägobelopp, som uppkommer
genom att området tilldelas viss ägolott, icke må överstiga två procent
av samma ägobelopp samt att avvikelsen icke får lända till någon delägares
förfång. Stadgandet, som är indispensabelt, gäller såväl plus- som
minusavvikelse. Gottgörelse för minskning i ägovälde skall enligt 13 kap.
2 § tredje stycket utgå i penningar.

Vid laga skifte å skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 3 jorddelningslagen
— alltså å område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt
ändamål eller eljest lämnats oskiftat eller som i vissa fall efter laga
skifte genom rågångsförrättning eller eljest tillkommit skifteslag —- har
man att vid sidan om huvudstadgandet iakttaga föreskrifterna i 1 kap. 18 §
andra stycket och — beträffande vissa slag av sådana skifteslag — föreskriften
i 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten. Enligt 1 kap. 18 § första
stycket må vid skifte av samfälld mark, om denna icke lämpligen kan fördelas
mellan alla delägarna, skifteslaget uppdelas mellan några av dem eller
i sin helhet tilldelas en delägare mot vederlag, som tillägges de övriga
delägarna genom jämkning av de ägolotter för vilka skifteslaget utgör samfällighet.
Finnes kostnaden för sådan jämkning ej stå i skäligt förhållande
till den betydelse det må ha för sistnämnda delägare att undfå vederlag i
jord eller skulle genom jämkningen ägoanordningen bli mindre lämplig, må
enligt 1 kap. 18 § andra stycket, i den mån vederlaget icke överstiger två
procent av det ägobelopp som jämlikt äldre delning tillagts delägare, ersättning
i penningar i stället för jord tillerkännas denne, där det kan ske utan
någon delägares förfång. Regeln i 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten
innehåller, att där fråga är om delning av område, som vid lantmäteriförrättning
undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat,
avvikelsen må för fastighet, som vid skiftet erhåller del i området, utgöra
högst två procent av det ägobelopp, som motsvaras av uppskattningsinnehållet
av fastighetens andel efter delningsgrund i det skiftade området sammanlagt
med det fastigheten vid tidigare laga delning tillagda uppskattade
ägobelopp.

Enligt 16 kap. 6 § gäller, att om vid prövning av laga skifte befunnits,
att delägare obehörigen fått mindre ägobelopp än honom tillkommit, och
det honom tillagda beloppet ej med mera än två procent understiger vad
enligt delningsgrund bort läggas till hans lott, rättelse må, där jämkning
i skiftet skulle medföra avsevärd kostnad utan motsvarande fördel, verkställas
på det sätt att ersättning för vad som brister tillerkännes delägaren
i penningar att gäldas av den eller de delägare, som erhållit större ägobelopp
än dem tillkommit. Samma regel gäller enligt 21 kap. 48 § för rättelse
i fastställt laga skifte.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

7

Lantmäteristyrelsen

I promemorian har lantmäteristyrelsen inledningsvis fiamhållit,
att under de närmast förflutna åren ett stort antal partiella reformer genomförts
i jorddelningslagstiftningen. Läget kunde nu karakteriseras så att de
partiella reformernas tid vore förbi och att arbetet borde koncentreras på
skapandet av en ny fastighetsbildningslag. Detta syntes emellertid icke böra
hindra att fråga upptoges om ytterligare partiella reformer av sådan art
att de kunde beräknas ge en väsentlig effekt ur rationaliseringssynpunkt.

Inom Kopparbergs län påginge en livlig skiftesverksamhet, som för närvarande
berörde omkring 6 000 jordägare. Skiftena omfattade cirka 200 000
hektar mark eller en yta motsvarande två tredjedelar av hela Blekinge.
Statsverkets totala ekonomiska insats vid dessa skiften rörde sig årligen om
ett miljonbelopp. Även inom Kalmar län och inom Norrbottens län vore åtskilliga
laga skiften av betydande omfattning under handläggning. Laga
skiften påginge också för att uppordna de invecklade fastighetsförhållandena
inom fiskelägen i Göteborgs och Bohus län.

De pågående laga skiftena representerade tillsamman en verksamhet av
sådan omfattning att det finge anses vara särskilt angeläget att denna bedreves
rationellt. Å ena sidan vore det av vikt att lagstiftningen ej föranledde
mera omfattande och tidskrävande åtgärder än vad som vore oundgängligen
nödvändigt. Å andra sidan vore det angeläget att skiftena gåve ett förstklassigt
resultat med hänsyn till att kostnaderna för såväl staten som de
enskilda jordägarna under alla förhållanden bleve relativt höga. Styrelsen
hade funnit, att skiftesverksamheten skulle avsevärt underlättas och tillika
giva rationellare resultat om reglerna för ägokravsjämkning vid laga skifte
vidgades. Den nya fastighetsbildningslagen finge antagas komma att innehålla
mera långtgående anordningar för överförande av jord mellan fastigheter.
För utformningen av dessa borde det vara värdefullt om erfarenheter
förelåge rörande verkan i praktiken av en utvidgad ägokravsjämkning.

Styrelsen har härefter till närmare granskning upptagit frågan om
behovet av vidgade möjligheter till ägokravsjämkning.

I fråga om det i 13 kap. 2 § andra stycket i jorddelningslagen upptagna
huvudstadgandet om ägokravsjämkning framhåller lantmäteristyrelsen bl. a.
följande.

Till grund för stadgandet låge planläggningstekniska skäl,
d. v. s. den ofta föreliggande lämpligheten av att ägogränser och begränsningslinjer
för tekniska anläggningar eller sådana av viss topografisk art
bringades att sammanfalla. Stadgandet finge antagas vara utformat främst
med tanke på planläggningen av jordbruksfastigheter.

Styrelsen anför vidare, att ett mycket stort antal bostadslägenheter berördes
av nu pågående laga skiften. Dessa bostadslägenheter vore ofta alltför
små till sin omfattning. Eu väsentligt vidgad ägokravsjämkning borde tillåtas
för att medge den förstoring av de minsta bostadslägenheterna, som ofta vore
önskvärd ur skiftesläggningssynpunkt.

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

På sätt i det föregående återgivits innehåller jorddelningslagen i 1 kap.
18 § andra stycket bestämmelse om ägokravsjämkning av förrättning stekniska
skäl. Att efter skiftes avslutande ägokravsjämkning av sådan
anledning kan få förekomma framgår av 16 kap. 6 § och 21 kap. 48 §. I promemorian
har lantmäteristyrelsen föreslagit, att ägokravsjämkning av förrättningstekniska
skäl skulle få förekomma även i visst annat fall. Det ålåge
enligt 13 kap. 19 § förrättningsmännen — har styrelsen anfört — att upprätta
provisionell plan till skiftet och att utvisa denna såväl å kartan som
ock, där det begärdes eller eljest ansåges erforderligt, å marken. Det vore
en relativt enkel arbetsoperation att därvid utmärka ett område av sådan
omfattning att det ungefärligen motsvarade en delägares ägokrav. Uträknandet
av det exakta ägobeloppet för det utmärkta området innebure ej heller
nagon mera betungande uppgift. När det däremot gällde att jämka gränserna
för sådana preliminärt utlagda områden därhän, att vart och ett av
dem skulle komma att exakt innehålla respektive delägares ägokrav, ställdes
lantmätaren vid ett större omskifte inför ett utomordentligt tidsödande
detaljarbete.

Beträffande utformningen av reglerna om ägokravsjämkning föreslår
styrelsen följande.

T vångsägo kravsjämkningen borde för de större jordbruksfastigheterna
regleras efter en femprocentregel samt för de minsta bostadslägenheterna
efter en regel som medgåve jämkning med ett grundbelopp på trehundra
uppskattade kvadratmeter. En gemensam regel borde emellertid skapas
genom en kombination av dessa preliminära normer. Styrelsen har därför
föreslagit, att ägokravsjämkning skulle få ske med högst trehundra kvadratmeter
i uppskattning med tillägg av fem procent av ägobeloppet för ägolotten.
Regeln, som härletts med utgångspunkt från behovet av ägokravsjämkning
ur planläggningsteknisk synpunkt, finge jämväl anses ge den jämkningsmån
som vore behövlig ur förrättningsteknisk synpunkt.

Beträffande utformningen av huvudstadgandet har lantmäteristyrelsen vidare
förordat, att den i lagtexten nu gjorda uppräkningen av vissa planlaggmngsfall
finge utgå. Med hänsyn till fastighetsteknikens utveckling syntes
nämligen uppräkningen icke längre erforderlig.

I fråga om frivillig ägokravsjämkning borde gälla, att densamma
skulle få äga rum oberoende av ändamålet blott ej åtgärden medförde
försämrad fastighetsindelning. Härigenom bereddes bl. a. möjlighet
att vid skifte åstadkomma sådan förstoring av mindre bostadslägenhet, som
visserligen icke vore erforderlig ur skiftesläggningssynpunkt men som av
andra skäl kunde vara önskvärd. Frivillig ägokravsjämkning borde tillåtas
med högst dubbla beloppet av vad eljest kunnat komma i fråga. En motsvalande
legel gällde för frivilligt ägoutbyte. Innebörden av förutsättningen att
avvikelsen från delningsgrunden icke finge medföra försämrad fastighetsindelning
borde — liksom beträffande motsvarande stadgande vid ägoutbyte
— vara, att de riktlinjer för fastighetsbildningen, som kommit till uttryck i
gallande bestämmelser om avstycknings tillåtlighet, skulle iakttagas.

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

En vidgning av möjligheterna till ägokravsjämkning i enlighet med vad
förut anförts medförde ■— har lantmäteristyrelsen fortsatt — behov av en
regel till skydd för inteckningshavarna. För den ägokravsjämkning,
som förutsatts kunna ske vid skifte även mot delägares bestridande,
syntes det naturligt att införa samma skyddsregler som de för tvångsägoutbyte
gällande. Frivillig ägokravsjämkning komme i regel att te sig önskvärd
från det allmännas synpunkt. Det kunde därför knappast vara lämpligt
att för denna ägokravsjämkning uppställa motsvarande regel, som gällde
vid frivilligt ägoutbyte, nämligen att ägoutbytet ginge om intet därest oskadlighetsprövningen
gåve negativt resultat och medgivande ej erhölles av inteckningshavarna.
Styrelsen föresloge därför att motsvarande skyddsregler
som vid tvångsägoutbyte uppställdes att gälla även för frivillig ägokravsjämkning.

Lantmäteristyrelsen har även berört frågan om vissa specialregler.
Sålunda har styrelsen framhållit, att då vid delning av område, som vid
lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt behov eller eljest lämnats
oskiftat, nu gällande procenttal två beräknades på summan av fastighetens
ägobelopp inom delningsområdet och det ägobelopp fastigheten erhållit vid
tidigare delning, möjligheterna till ägokravsjämkning i praktiken bleve relativt
stora. Förevarande beräkningsregel syntes därför kunna bibehållas oförändrad
tillsvidare. Däremot föresloge styrelsen, att ägokravsjämkning vid
samfällighetsdelning tillätes jämväl av förrättningstekniska skäl.

Yttrandena

Lantmäteristyrelsens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av remissinstanserna med endast få undantag. Ingen har ställt sig
helt avvisande till förslaget. Däremot har fyra remissinstanser — Svea hovrätt,
ägodelningsdomaren i östra och Medelsta domsaga, lantbruksstyrelsen
och Mälarprovinsernas hgpoteksförening — givit uttryck för betydande tveksamhet
om förslagets lämplighet eller påyrkat mera väsentliga jämkningar
i detsamma.

En av de allmänna synpunkter, som uttryckligen framhållits
av ett stort antal remissinstanser, är att ett tydligt behov av lagstiftningsåtgärd
i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget föreligger.

De för tillämplighet av tvångsägokravsjämkning upptagna
förutsättningarna — nämligen att ägokravsjämkningen skall vara påkallad
av planläggningstekniska eller förrättningstekniska skäl — har i stort sett
gillats eller lämnats utan erinran i remissyttrandena.

Mest kritisk mot den föreslagna storleken för tillåten avvikelse vid tvångsägokravsjämkning
är ägodelningsdomaren i östra och Medelsta domsaga,
som ansett att förslaget i denna del måste väcka allvarliga betänkligheter.
Trehundra kvadratmeter i uppskattning kunde, om den jord som skulle

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

överföras hade ett lågt gradtal, motsvara en mångdubbelt större areal på
marken.

Tanken att öppna möjlighet till frivillig ägokravsjämkning
har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

I fråga om lagstiftningens ikraftträdande har flera remissinstanser
understrukit att de nya reglerna borde gälla även redan pågående laga
skiften. Svea hovrätt har ifrågasatt om icke förslaget borde kompletteras
med en övergångsbestämmelse.

Departementschefen

T. f. departementschefen, statsrådet Lindell, anför vid lagrådsremissen
bl. a. följande.

»En av huvudpunkterna i styrelsens förslag i fråga om tvång säg okravsjämkningen
kan sägas vara att, i syfte att underlätta att skiftesläggningen
leder till en lämplig fastighetsindelning, medgiva större avvikelse
än för närvarande mellan det ägobelopp, som utlägges för en ägolott,

och det ägobelopp, som enligt delningsgrunden tillkommer ägolotten.---

Enligt förslaget skall avvikelsen, avseende såväl minskning som ökning av
en ägolotts ägobelopp, kunna avse högst trehundra kvadratmeter i uppskattning
med tillägg av fem procent av det ägobelopp, som enligt delningsgrunden
tillkommer ägolotten. Den föreslagna gränsen vid ett bestämt ägobelopp
utan relation till ägolottens ägokrav utgör en principiell nyhet. Grunden
till detta förslag är att söka i de svårigheter som bostadslägenheterna
och därmed jämställda fastigheter vållar. Sådana fastigheter har ofta en
obetydlig ytvidd. För att en lämplig skiftesläggning skall kunna ske erfordras
därför en jämkning, som, om den också ej avser så stort område på marken,
likväl är stor i förhållande till fastighetens ägoinnehåll. Till följd av
bostadslägenheternas ofta ringa storlek blir deras ägokrav små, och på grund
härav kommer en begränsning av jämkningsmöjligheterna, som ställes i
relation till ägokravet, att bli relativt snäv i fråga om det faktiska antalet
kvadratmeter som jämkningen kan avse. Detta kan självfallet motverkas,
om relationstalet sättes mycket högt, men i så fall är det ej lämpligt för de
egentliga jordbruksfastigheterna.

Ehuru sålunda skäl kan anföras för förslaget att införa en fast gräns vid
visst antal uppskattade kvadratmeter, måste man enligt min mening ställa
sig tveksam till detsamma. Eftersom regeln är knuten till visst antal kvadratmeter
i uppskattning, kommer regelns reella innebörd att bero på vilken
gradering som tillämpats vid skiftet. Det synes med hänsyn härtill svårt
att överblicka, till vilka resultat regeln i praktiken kan leda. Härtill kommer,
såsom lantmäteristyrelsen själv påpekat, att regeln kan medföra att ägolott
på grund av skedd jämkning icke tillägges någon mark. Sker detta och har
ägolotten del i samfällighet, skapas en s. k. andelsfastighet, något som i varje

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1!)55 11

fall i dessa situationer icke är önskvärt. Även om risken för en sådan tilllämpning
av skäl som lantmäteristyrclsen anfört ej bör vara alltför stor, ger
dock styx-elsens förslag ej full garanti i detta hänseende. Vidare är att märka,
att, såsom den av styrelsen föreslagna regeln till skydd för inteckningshavarna
är utformad, genom ägolottens försvinnande inteckningshavarnas rätt
kan sättas i fara. Väl får inteckningshavaren hålla sig till den ersättning som
skall utgå med ledning av graderingen. Men trygghet finnes ej för att denna
ersättning svarar mot ägolottens verkliga värde; övervärde som avses i It
kap. 3 § och värde som hänför sig exempelvis till byggnad ingår ej
häri. Med hänsyn till vad som nu anförts bör den av lantmäteristyrelsen anvisade
vägen med ett fast grundbelopp ej beträdas, därest det är möjligt att
finna en lösning, som står i bättre överensstämmelse med hittills tillämpade
principer inom jorddelningsrätten och som likväl är tillfredsställande med
hänsyn till det syfte reformen avser.

Det önskemål i fråga om de små bostadslägenheterna, som i första hand
behöver tillgodoses, är att kunna ge dem en lämplig utformning utan hinder
av att deras ägobelopp därigenom utökas och i vissa fall utökas kanske
ganska betydligt. Detta önskemål kan uppenbarligen tillgodoses därest
man ej uppställer någon begränsning av möjligheten att genom ägokravsjämkning
utöka en ägolott. Fråga uppkommer då om olägenheter är att
vänta om man underlåter att i nämnda hänseende uppställa en direkt begränsning
vid sidan av den som följer av syftet med åtgärden, d. v. s. att
tillgodose planläggningssynpunkterna. Den fara, som måhända skulle kunna
föreligga, är att en delägare kunde komma att- åläggas emottaga mark i så
stor omfattning att den därför utgående ersättningen skulle vara alltför betungande
för honom. Såvitt gäller de små bostadslägenheterna synes den utökning
som kan komma i fråga avse så begränsade områden att någon större
risk för olägenhet i angivna avseende icke behöver befaras. I varje fall torde
risken i fråga om dessa lägenheter ej vara större med den här diskuterade
ordningen än enligt den av lantmäteristyrelsen föreslagna regeln; och mot
denna har under remissbehandlingen icke riktats anmärkning i det hänseende
varom nu är fråga. Vad åter gäller de större bostadslägenheterna samt
jordbruksfastigheterna är att beakta att det begränsade syftet med ägokravsjämkningen,
nämligen att åstadkomma en lämplig arrondering, kommer att
beträffande dessa i än högre grad än i fråga om de små bostadslägenheterna
inskränka möjligheten att tvångsvis utöka fastigheterna. En remissinstans
har påpekat, att i fall, då likvid skall utgå icke blott för överskjutande ägobelopp
utan även för ståndskog, det kan vara svårt för delägarna att uppbringa
det erforderliga beloppet. I anledning härav må understrykas, att ägokravsjämkning
i direkt syfte att utöka eu fastighets skogsinnchav icke kan
ske tvångsvis. Den skogsareal, med vilken en ägolott ur arronderingssynpunkt
kan komma att utökas, torde regelmässigt bli relativt obetydlig. Härtill
kommer att det kan förutsättas, att förrättningsmännen iakttager särskild
försiktighet, därest det, då fråga om alt genomföra ägokravsjämkning
uppkommer, göres gällande, att utgivandet av gottgörelse som föranledes av
jämkningen skulle bli betungande. Med hänsyn till vad nu anförts synes man

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

utan nämnvärd risk för att delägarna skall åläggas utgiva penningersättning
över förmåga kunna avvara en regel, varigenom möjligheten att tvångsvis
utöka en fastighet begränsas till vissa procent av ägolottens ägokrav enligt
delningsgrunden.

Det torde ej utom i undantagsfall ifrågakomma att ytterligare minska de
redan förut små bostadslägenheterna. Erforderlig mark för påkallade jämkningar
uppåt lärer därför regelmässigt i sista hand få lagas från jordbruksfastigheterna
eller från de större bostadslägenheterna. Jordbruksfastigheterna
torde i allmänhet ha den omfattning att en möjlighet att minska dem
med fem procent —- en gräns mot vilken under remissbehandlingen i stort
sett erinringar ej framställts — torde medföra goda förutsättningar för att
inom skifteslagets tätbebyggelseområde erhålla en lämplig skiftesläggning.
Är åter förhållandena sådana att man för att erhålla erforderlig mark för
lämplig planläggning inom ett tätbebyggelseområde är nödsakad att hålla
sig till bostadslägenheterna och då väl i allmänhet de större, torde däremot
en femprocentgräns ge alltför små möjligheter. Medger man däremot — i
likhet med vad som vid ägoutbyte gäller i fråga om fastigheter inom vissa
planområden — en minskning upp till tjugufem procent, torde vida bättre
förutsättningar att ernå ett tillfredsställande resultat föreligga. Ser man åter
till skiftesläggningen utom tätbebyggelseområdet torde man i varje fall ej
för närvarande böra medge minskning i arronderingssyfte utöver femprocentramen.

Med en ordning efter de linjer, som i det föregående angivits och som nära
ansluter sig till vad som gäller för ägoutbyte, torde de behov, som nu är
aktuella, i allt väsentligt bli tillgodosedda. Ordningen kan icke sägas på
samma sätt som lantmäteristyrelsens förslag innebära någon principiell nyhet
och de olägenheter, som på sätt påtalats i det föregående är förbundna
med styrelsens förslag, torde på det hela taget undvikas. Jag förordar därför
en reform i enlighet med nu antydda linjer.»

Beträffande lantmäteristyrelsens förslag om jämkning av förrättningstekniska
skäl i fall som avses i 13 kap. 19 § jorddelningslagen (»provisionell
skiftesplan») yttrar departementschefen följande:

»Förslaget har allmänt biträtts av remissinstanserna. Även jag ansluter
mig i princip till detsamma. Ramen för jämkningsmöjligheterna ur förrätlningsteknisk
synpunkt synes i och för sig kunna göras snävare än den jag i
det föregående förordat för jämkningar av planläggningstekniska skäl. För
att uppnå enhetliga regler torde det emellertid vara lämpligt att hela den
förordade jämkningsmarginalen får begagnas för nu förevarande ändamål,
i den mån den ej redan utnyttjats för jämkningar av planläggningstekniska
skäl.»

I likhet med lantmäteristyrelsen anser departementschefen vidare, att möjlighet
till frivillig ägo kravsjämkning bör finnas samt att sådan
jämkning i princip bör kunna förekomma för vilket ändamål som helst,
såvitt icke därigenom samhälleliga intressen trädes för när. Departementschefen
tillägger:

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

»Den enda allmänna begränsning, som ur samhällelig synpunkt bör uppställas,
är att jämkningen ej medför försämrad fastighetsindelning. Innebörden
av denna begränsning bör vara densamma som gäller för motsvarande
regel i fråga om det frivilliga ägoutbytet. Med denna ordning bör den frivilliga
ägokravsjämkningen kunna bli ett lämpligt medel att åstadkomma viss
storleksrationalisering inom jordbruket. De betänkligheter lantbruksstyrelsen
anmält mot att genom frivillig ägokravsjämkning få till stånd storleksrationalisering
kan jag ej dela. Jag förutsätter nämligen att vid bedömande
av spörsmålet, huruvida den storleksrationalisering som kan bli följden
av en ägokravsjämkning är lämplig, erforderligt samarbete kommer att
äga rum mellan förrättningsmännen och vederbörande lantbruksnämnd och
att därvid den sistnämndas uppfattning kommer att tillmätas stor vikt.

Av den ståndpunkt jag intagit till frågan om möjligheten att vid tvångsägokravsjämkning
kunna utöka en fastighet följer utan vidare att jag anser
att ej heller möjligheten att vid frivillig ägokravsjämkning utöka en fastighet
bör begränsas till visst procenttal av fastighetens ägokrav enligt delningsgrund.
Vad åter angår möjligheten att genom ägokravsjämkning minska
en ägolott torde det ej vara lämpligt att vid en sådan partiell reform,
varom här är fråga, gå längre än vad som i motsvarande situation gäller
i fråga om ägoutbyte. Jag anser därför att man beträffande frivillig ägokravsjämkning
bör begränsa möjligheten att minska en fastighet till att
gälla tio procent av fastighetens ägokrav.»

I övrigt anför departementschefen bl. a. följande:

»En utvidgning av möjligheterna till ägokravsjämkning i enlighet med vad
förut sagts nödvändiggör regler till skydd för intecknings hava
re m. fl. Erforderlig regel i detta hänseende för tvångsägokravsjämkning
torde, i likhet med vad som gäller för tvångsägoutbyte, böra givas det
innehållet, att penningersättning, som skall utgå till följd av att intecknad
fastighet minskas, skall nedsättas och fördelas i enlighet med de principer
som gäller för expropriationsersättning samt att undantag härifrån skall
äga rum, därest samtliga inteckningshavare så medger eller därest det är
uppenbart, att minskningen ej kan lända dylik innehavare till skada. Lantmäteristyrelsen
har föreslagit att motsvarande regel skall gälla även vid frivillig
ägokravsjämkning. Enligt min mening är den risk inteckningshavarna
löper vid denna typ av ägokravsjämkning större än vid ägokravsjämkning
tvångsvis. Jag anser därför att man även beträffande frivillig ägokravsjämkning
bör upprätthålla parallellen med reglerna för ägoutbyte.

Lantmäteristyrelsen har föreslagit att den nuvarande tvåprocentregeln
skulle bibehållas i fråga om skifte å område som undantagits för gemensamt
behov eller eljest lämnats oskiftat. Vissa remissinstanser har ansett lämpligt
att den vidgade jämkningsmöjligheten skulle bli tillämplig även vid
skiften varom nu är fråga. Därigenom skulle sådana särskilda jämkningsåtgärder
som avses i 1 kap. 18 § kunna undvikas i större utsträckning.
Det av remissinstanserna sålunda framförda förslaget synes välgrundat, och

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

jag är därför beredd biträda detsamma. Regeln i fråga om dessa samfällighetsskiften
innefattar ett undantag från huvudstadgandet i så måtto att
procenttalet här beräknas å det ägobelopp, som motsvarar fastighetens andel
efter delningsgrund i det skiftade området sammanlagt med fastigheten
vid tidigare laga delning tillagt ägobelopp. Denna undantagsregel torde böra
bibehållas. Det torde vara lämpligt att i detta sammanhang utsträcka undantagsregeln
att gälla även skifte av område, som, sedan skifteslag varom
är fråga i 1 kap. 2 § under 1 och 2 undergått laga skifte, genom rågångsförrättning
eller eljest tillkommit skifteslaget.

Vid genomförande av den nyss behandlade ändringen av regeln rörande
skiften å samfälligheter torde, såsom ock en remissinstans påfordrat, lämpligen
den jämkningen böra vidtagas i 1 kap. 18 § andra stycket, att gränsen
för jämkningsmöjligheten höjes till fem procent. Denna ändring torde nödvändiggöra
att regeln till skydd för inteckningshavarna blir tillämplig även
i nu förevarande fall. Därjämte synes för att uppnå överensstämmelse med
särregeln i 13 kap. 2 § andra stycket procenttalet böra beräknas, ej som nu
endast å det ägobelopp som vid tidigare delning tillagts fastigheten, utan å
summan av detta ägobelopp och den del av samfällighetens ägobelopp som
tillkommer fastigheten enligt delningsgrund.

Den omreglering av ägokravsjämkningsmöjligheterna som förordats i det
föregående föranleder, såsom ock lantmäteristyrelsen framhållit, att ändringar
är erforderliga beträffande reglerna om ägokravsjämkning i de fall
då det efter skiftets avslutande befinnes att ägolott tillagts mindre mark än
som vederbort. Principen bör i likhet med vad nu gäller vara att man bör
kunna av förrättningstekniska skäl underlåta att vidtaga ändring i den gjorda
skiftesläggningen, därest den ägokravsjämkning som därigenom uppkommer
tillsamman med den ägokravsjämkning, som må hava gjorts vid
skiftet, ej överstiger den jämkning som vid skiftet kunnat genomföras
tvångsvis. Jag får därför förorda, att 16 kap. 6 § erhåller det ändrade innehållet,
att om det vid prövning av laga skifte befunnits, att delägare obehörigen
fått mindre ägobelopp än honom tillkommit men dock icke mindre än
vad som kunnat oberoende av hans medgivande lägst tilldelas honom vid
skiftet, rättelse må, där jämkning i skiftet skulle medföra avsevärd kostnad
utan motsvarande fördel, verkställas på det sätt att han erhåller ersättning
för vad som brister i penningar. Den sålunda ökade jämkningsmöjligheten
föranleder, att en regel till skydd för inteckningshavarna får anses erforderlig.
Hänvisning bör därför göras till den förut behandlade regeln i 13 kap.
2 § fjärde stycket. Införandet av den frivilliga ägokravsjämkningen synes
ha till konsekvens att rättelse genom penninglikvid bör vara tillåten också
beträffande en större avvikelse än nyss sagts, såframt berörda delägare är
ense därom och den genom rättelsen uppkomna avvikelsen ligger inom ramen
för frivillig ägokravsjämkning samt även övriga förutsättningar för

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

denna är uppfyllda. En sådan ordning torde kunna vinna tillämpning utan
någon särskild regel därom i förevarande paragraf.

Med den utformning 21 kap. 48 § har blir vad sålunda förordats tillämpligt
även i fall som avses i nämnda lagrum.

Det är angeläget att reformen träder i kraft så snart som möjligt. Lagändringarna
torde därför böra gälla fr. o. m. den 1 juli 1955. Den nya ordningen
bör vinna tillämpning även i fråga om förrättningar, som påbörjats före lagens
ikraftträdande. Härför erfordras ej någon övergångsbestämmelse. Om
förrättningen avslutats före lagens ikraftträdande, bör dock vid fastställelseprövningen
och vid prövningen av anförda besvär samt i fråga om sättet för
rättelse av förrättningen äldre lag vinna tillämpning. I detta hänseende torde
en särskild övergångsbestämmelse böra meddelas.»

Lagrådet

Lagrådet yttrade beträffande det till lagrådet remitterade lagförslaget:

»För frivillig ägokravs jämkning skall enligt 13 kap. 2a § beträffande båda
de ägolotter som beröras därav krävas medgivande, förutom av ägarna, även
av innehavare av fordran eller rättighet, för vilken sådan fastighet häftar på
grund av inteckning eller eljest, där det ej är uppenbart att jämkningen
icke kan lända honom till skada. Skada till följd av ägokravsjämkning torde
emellertid icke kunna uppkomma för annan dylik rättsinnehavare än den,
vilkens rätt gäller ägolott som skulle erhålla mindre ägobelopp än enligt
delningsgrund bort läggas därtill. Det torde därför icke behöva fordras medgivande
till åtgärden av den vilkens rätt avser den andra ägolotten. Lagrådet
hemställer att sista stycket i paragrafen ändras i enlighet härmed.»

I det genom propositionen framlagda lagförslaget har lagtexten jämkats i
överensstämmelse med lagrådets hemställan.

Utskottet

Såsom lantmäteristyrelsen framhåller i den promemoria, som föranlett
den föreliggande propositionen, har under senare år ett stort antal partiella
reformer genomförts i jorddelningslagstiftningen. Styrelsen karakteriserar
läget så att de partiella reformernas tid vore förbi och att arbetet nu borde
koncentreras på att skapa en ny fastighetsbildningslag. Med denna uppgift
är 1954 års fastighetsbildningskommitté sysselsatt. Att under sådana förhållanden
ytterligare en partiell ändring föreslås i jorddelningslagen kan,
vilket också påpekats av en remissinstans, synas i viss mån överraskande.

Emellertid framgår det av propositionen, att starka skäl talar för den nu
föreslagna reformen. Den stora omfattning skiftesverksamheten har samt

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

det högst betydande arbete och de stora kostnader den medför både för det
allmänna och för de av skiftena berörda sakägarna gör det angeläget att
tillvarataga alla möjligheter till förenklingar och besparingar. Ur denna
synpunkt innebär de föreslagna lagändringarna väsentliga fördelar. Härtill
kommer, att ändringarna medför en önskvärd ökning av möjligheten att
åstadkomma lämplig skiftesläggning. Ett bifall till propositionen kan ej
heller sägas innebära, att resultatet av fastighetsbildningskommitténs arbete
föregripes. Såsom lantmäteristyrelsen uttalar i sin ovannämnda promemoria
kan kommittén nämligen antagas komma att föreslå mera långtgående
anordningar för överförande av jord mellan fastigheter än de som
innefattas i det nu framlagda förslaget. Det förefaller därför för utformningen
av kommitténs kommande förslag vara värdefullt, om erfarenheter
föreligger rörande verkan i praktiken av utvidgad ägokravs jämkning.

Utskottet har ej heller i fråga om de särskilda bestämmelserna i det genom
propositionen framlagda lagförslaget funnit anledning'' till någon erinran.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 22 mars 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl*,
Grym, Ivar Nilzon, Axel Jansson, Herbert Hermansson och Ebbe Ohlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Mölndal,
Johansson i Torp*, Nyberg, Levin, Munktell*, Berggren och Jansson i
Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

55061.3