Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1955

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april
1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 11 februari 1955 dagtecknad proposition, nr 88, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167) om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Härigenom förordnas, att i lagen den 18 april 1952 om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna skall under följande överskrift införas en ny paragraf,
betecknad 7 a §, av nedan angiven lydelse.

Om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog.

7 a §.

Är rätt till delaktighet i allmänningsskog förenad med fastighet som ej
är taxerad såsom jordbruksfastighet, må länsstyrelsen, på framställning av
allmänningsstyrelsen och efter hörande av fastighetens ägare eller i 3 § omförmäld
innehavare av fastigheten, förordna att rätten till delaktighet skall
avlösas mot ersättning i penningar.

Ersättningens belopp fastställes av länsstyrelsen och må, efter vad som
finnes skäligt, bestämmas till högst två och en halv gånger sammanlagda
värdet av den del av allmänningsskogens behållna avkastning för de senaste
tio åren, som svarar mot fastighetens delaktighetstal. Länsstyrelsen skall
utsätta viss dag, då löseskillingen senast skall hava erlagts och bevis därom
inkommit till länsstyrelsen vid påföljd att förordnandet om avlösning eljest
är förfallet.

Då beslut om avlösning vunnit laga kraft och bevis som omförmäles i
andra stycket inkommit till länsstyrelsen, åligger det länsstyrelsen att ofördröjligen
översända meddelande om avlösningen till den som för fastighetsregistret.
Genom dennes försorg skall anteckning om avlösningen verkställas
i registret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 aod. Nr 11

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

I samband med propositionen har utskottet behandlat en i anledning därav
väckt motion, nr 520 i andra kammaren av herr Gezelius m. fl., vari
hemställes, »A. att riksdagen måtte 1) avslå propositionen nr 88, 2) därest
yrkandet under punkt 1 icke skulle vinna riksdagens bifall besluta om sådan
ändring i det föreliggande lagtextförslaget att del s andelsägare i enlighet
med vad i motionen föreslagits måtte vid avlösning erhålla full ersättning
jämväl för värdet av jakt- och fiskerätter, dels ock att det måtte
tillkomma domstol att besluta om avlösning och värdering; samt B. att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför erforderlig lagtext».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda förslaget ävensom de skäl motionärerna åberopat får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen
och motionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att i lagen om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna skall införas föreskrifter som gör det möjligt att i vissa fall få till
stånd avlösning av andel i allmänningsskog. Lagändringen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1956.

I propositionen nr 15 till 1952 års riksdag framlades förslag till bl. a.
lag om häradsallmänningar samt lag om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna. Förslaget till lag om häradsallmänningar innehöll föreskrifter om
möjlighet i vissa fall till avlösning av andel i sådan allmänning. Dylika föreskrifter
fanns däremot ej upptagna i förslaget till lag om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna.

I skrivelse den 18 mars 1952 (nr 87), vari hänvisades till vad riksdagens
tredje lagutskott anfört i sitt utlåtande nr 5 beträffande propositionen nr
15 och motioner som väckts i anledning därav, anmälde riksdagen, att den
för sin del, efter att ha vidtagit viss ändring, antagit lagförslagen, varjämte
riksdagen hemställde, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning om
möjligheterna att anordna avlösning även vid allmänningskogarna. Sedermera
utfärdades den 18 april 1952 dels lag om häradsallmänningar (nr 166),
dels lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna (nr 167).

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog chefen för jordbruksdepartementet
den 9 november 1953 åt f. d. generaldirektören E. F. L. Lindeberg
att enligt meddelade direktiv verkställa utredning och avgiva förslag i den
av riksdagen berörda frågan om avlösning av andel i allmänningsskog.

Utredningsmannen har den 30 september 1954 avgivit betänkande (stencilerat)
med förslag till lagstiftning om avlösning av andel i allmänningsskog
(Norrland och Dalarna).

Över detta betänkande har, efter remiss, utlåtanden avgivits av åtskilliga
myndigheter och allmänningsstyrelser.

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1955

3

1952 års lagstiftning m. m.

Häradsallmänningarna i riket har bestått sedan urminnes tid. De redovisas
i jordregistret såsom särskilda fastigheter och tillhör ägarna av de
fastigheter inom häradet, vilka är satta i mantal eller med vilka, enligt vad
vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen.
Delaktighet åtnjutes efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga om fastigheter
för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den
därvid stadgade grunden.

Behållen avkastning av häradsallmänning får användas eller fonderas
för utdelning åt allmänningens samtliga delägare efter deras delaktighet i
allmänningen eller för annat ändamål som är till gagn för delägarna.

Till allmänningsskogar räknas enligt lagen den 18 april 1952 om allmäriningsskogar
i Norrland och Dalarna dels de s. k. besparingsskogarna i Kopparbergs
och Gävleborgs län, dels vissa allmänningar i Västerbottens och
Norrbottens län. Samtliga dessa skogssamfälligheter har tillkommit under
senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Besparingsskogarna i
Kopparbergs och Gävleborgs län har bildats på så sätt, att när storskiftet
genomfördes i dessa län vissa delar av de skogsanslag som tilldelades socknarna
avsattes för de jordägande socknemännens gemensamma räkning.
Allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län har tillkommit
genom avsättning vid avvittringen.

Allmänningsskog tillhör ägarna av de fastigheter för vilka skogen vid
storskifte eller awittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning
bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen. Delaktighet åtnjutes
i regel efter reducerat jordtal eller hemmantal eller, i fråga om fastigheter
för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den
därvid stadgade grunden.

En på frågan om avlösning inverkande skillnad gentemot häradsallmänningarna
framträder i reglerna för användningen av behållen avkastning.
Medam bestämmelserna härom i lagen om häradsallmänningar utgår från
utdelning till delägarna som det normala användningssättet, ger lagen om
allmänningsskogar i första hand anvisningar om andra användningssätt.
Det heter i dess 18 §, att behållen avkastning enligt närmare föreskrifter i
reglementet får användas eller fonderas för betalning av utskylder för de
fastigheter med vilka rätt till delaktighet i skogen är förenad, för främjande
av jordbruket inom den eller de socknar eller delar av socknar för vilkas
jordägare skogen blivit avsatt eller för annat ändamål som är till gagn för
delägarna eller för befolkningen i sagda socknar eller sockendelar. Av särskilt
intresse är, att avkastningen förutsättes kunna användas inte blott
till gagn för delägarna i allmänningsskogen, utan även till gagn för befolkningen
i hela socknen eller i eu del av socknen. I fråga om vissa uppräknade
allmänningsskogar gäller dock inskränkning i möjligheten att använda avkastning
till gagn för befolkningen i socknen oavsett delägarskap.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

Den möjlighet till avlösning av andel i häradsallmänning, som infördes
genom lagstiftningen år 1952, angives i 8 § lagen om häradsallmänningar.

I paragrafens första stycke stadgas att, om rätt till delaktighet i häradsallmänning
är förenad med fastighet som ej är taxerad såsom jordbruksfastighet,
så må länsstyrelsen, på framställning av allmänningsstyrelsen och
efter hörande av fastighetens ägare — eller den som innehar fastigheten
med fideikommissrätt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt — förordna
att rätten till delaktighet skall avlösas mot ersättning i penningar.

8 § andra stycket handlar om ersättningens belopp. Detta fastställes av
länsstyrelsen och skall bestämmas till två och en halv gånger sammanlagda
värdet av den på fastighetens delaktighetstal belöpande utdelningen från allmänningen
för de senast förflutna tio åren. Länsstyrelsen skall utsätta
viss dag, då löseskillingen senast skall ha erlagts och bevis därom inkommit
till länsstyrelsen vid påföljd att förordnandet om avlösning eljest är
förfallet.

I paragrafens tredje stycke ges regler om anteckning i fastighetsregistret,
att avlösning ägt rum. Där stadgas att, då beslut om avlösning vunnit laga
kraft, och bevis som omförmäles i andra stycket inkommit till länsstyrelsen,
åligger det länsstyrelsen att ofördröj ligen översända meddelande om avlösningen
till den som för fastighetsregistret. Genom dennes försorg skall anteckning
om avlösningen verkställas i registret.

Införandet av lagregler om avlösning motiverades i det utredningsförslag
som låg till grund för propositionen nr 15 till 1952 års riksdag med att
häradsallmänningarna var avsedda att lända den jordbrukande befolkningen
till gagn. I närheten av tätorterna skedde emellertid ofta en omfattande
avstyckning av tomter från mantalssatta jordbruksfastigheter. Denna utveckling
hade stundom gått så långt, att av den ursprungliga fastigheten
slutligen återstod endast gator, vägar och allmänna platser, vilka dock alltjämt
var bärare av mantalet och den därmed förenade andelen i häradsallmänningen.
Vidare hade det före tillkomsten av nu gällande jorddelningslag
i stor utsträckning förekommit att fastigheter med del i häradsallmänning
genom ägostyckning uppdelats i mindre lotter för tomtändamål. Dessa
lotter hade åsatts hemmantal och därigenom erhållit andelar i allmänningen.
Ej sällan var dessa andelar så små, att den rätt till utdelning de medförde
saknade praktisk betydelse.

Förslaget att införa en möjlighet till avlösning av andelar i häradsallmänning
vann allmän anslutning i remissyttrandena. Vid remissbehandlingen
av utredningsförslaget framställdes emellertid också från flera håll
önskemål om lösningsrätt i fråga om allmänningsskogarna i Norrland och
Dalarna, således ej blott i fråga om häradsallmänningarna.

Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet uttalade vid lagrådsremisser
att enligt hans mening villkoret för alt avlösning av andel i häradsallmänning
skulle få ske borde vara att fastigheten ej längre var taxerad såsom

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

jordbruksfastighet. Departementschefen förklarade vidare, att om avlösningsrätten
begränsades i enlighet med vad han sålunda förordade, det endast
i sällsynta undantagsfall torde kunna bli fråga om avlösning av annat
än små andelar med obetydligt värde.

Vad angick frågan om avlösning av andelar i allmänningsskogar uttalade
departementschefen, att det i och för sig skulle vara önskvärt att sådan avlösning
kunde äga rum, även om behovet av avlösningsbestämmelser icke
var lika framträdande i fråga om allmänningsskogarna som beträffande
häradsallmänningarna. Såsom kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och
lantmäteristyrelsen framhållit, anförde departementschefen vidare, var det
emellertid betydligt svårare att anordna ett avlösningsförfarande vid allmänningsskogarna
än vid häradsallmänningarna. Bl. a. var det på grund
av de regler som gällde för användningen av allmänningsskogarnas avkastning
förenat med stora svårigheter att beräkna värdet av en andel i
sådan skog. Departementschefen var därför icke beredd tillstyrka att bestämmelser
om avlösningsrätt meddelades också för allmänningsskogarnas
del. Skulle detta framdeles visa sig påkallat, borde emellertid frågan
upptagas till förnyat övervägande.

Lagrådet påpekade, att det avlösningsförfarande som föreslogs för häradsallmänningarnas
del kunde medföra vissa faror för inteckningshavares
säkerhet. Det borde därför ankomma på länssstyrelsen att vid sin handläggning
av avlösningsärenden beakta inteckningshavarnas rätt och att i deras
intresse företaga en oskadlighetsprövning. Stadgande därom hade ej upptagits
i lagtexten. Men med hänsyn till att lagtexten ej hindrade en sådan
prövning och till att avlösning blott torde komma i fråga beträffande andelar
med bagatellartade värden kunde lagrådet likväl godtaga förslaget.

Utredningsmannens förslag

Det förslag till lagstiftning om avlösning av andel i allmänningsskog,
som utredningsmannen framlagt omfattar dels regler om avlösningen
och förfarandet därvid, upptagna i en ny paragraf, 7 a §, och under
särskild rubrik, »Om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog»,
i lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, dels viss ändring i
18 § nämnda lag, varigenom i lagen införes beteckningen delägarbåtnad då
behållen avkastning användes så att den länder till gagn endast för delägarna
i skogen, och beteckningen sockenbåtnad då den behållna avkastningen
användes så att den blir till gagn för befolkningen i dess helhet i den eller de
socknar eller delar av socknar, för vilkas jordägare skogen blivit avsatt, dels
slutligen ett specialstadgande upptaget i lag om ändring i 24 § förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Den av utredningsmannen föreslagna 7 a § i lagen om allmänningsskogar
är uppdelad i två moment.

7 a § 1 mom. innehåller först ett allmänt stadgande, att om rätt till delaktighet
i allmänningsskog är förenad med fastighet som ej är taxerad så -

c

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

som jordbruksfastighet, så må länsstyrelsen, på framställning av allmänningsstyrelsen
och efter hörande av fastighetens ägare eller i 3 § omförmäld
innehavare av fastigheten, förordna att rätten till delaktighet skall avlösas
mot ersättning i penningar. — Detta stadgande överensstämmer med 8 §
första stycket lagen om häradsallmänningar.

Vidare föreskrives, att ersättningens belopp skall fastställas av länsstyrelsen
och vara lika med andelens värde vid tiden för avlösningen. Andelsvärdet
skall bestämmas till en mot fastighetens andelstal svarande del av
det belopp, varmed allmänningsskogens tillgångar överstiger dess skulder,
d. v. s. av dess behållna tillgångar. Från behållna tillgångarna skall emellertid
först dias ett belopp, som förhåller sig till dessa tillgångars totalsumma
som den sammanlagda sockenbåtnaden av allmänningsskogen förhåller sig
till summan av denna båtnad och den sammanlagda delägarbåtnaden. Vid
beräkningen av behållna tillgångarna skall fast egendom upptagas till ett
realisalionsvärde, som uppskattats med ledning av taxeringsvärdet och den
officiella statistiken över förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden
för jordbruksfastigheter.

Den löseskilling, som bestämts enligt dessa regler, skall senast den dag,
som länsstyrelsen bestämmer, nedsättas hos länsstyrelsen, vid påföljd att
förordnandet om avlösning eljest skall vara förfallet. Då beslut om avlösning
vunnit laga kraft och löseskillingen blivit nedsatt hos länsstyrelsen,
åligger det länsstyrelsen att ofördröj ligen översända meddelande om avlösningen
till den som för fastighetsregistret. Genom dennes försorg skall anteckning
om avlösningen verkställas i registret.

7 a § 2 mom. reglerar förhållandet mellan den vid avlösning ersättningsberättigade
fastighetsägaren och inteckningshavarna i hans fastighet. Där
stadgas, att om fastighet, vars andel i allmänningsskog skall avlösas, är besvärad
av inteckning för fordran, så skall fastighetens ägare utan hinder
av inteckningen äga hos länsstyrelsen utbekomma löseskillingen, förutsatt
att han visar, att löseskillingen ej överstiger en tiondel av fastighetens taxeringsvärde.
Är löseskillingen däremot större, får den ej utbetalas till fastighetens
ägare annat än om han visar, att inteckningshavarna medger det.
Visas ej senast vid löseskillingens nedsättande, att sådant medgivande lämnats,
skall länsstyrelsen så snart ske kan utsätta sammanträde för förhandling
om rättsägares anspråk och löseskillingens fördelning. Länsstyrelsen
skall pröva fråga om inteckningshavares rätt till betalning utom i fall då
inteckningshavaren givit tillkänna, att han ej önskar betalning.

18 § Jagen om allmänningsskogar skall i den föreslagna nya lydelsen ändras
allenast såtillvida, att beteckningarna »delägarbåtnad» och »sockenbåtnad»
införes i paragraftexten.

24 § 3 mom. inteckningsförordningen innehåller i sin nuvarande lydelse
en hänvisning till vad som särskilt stadgas beträffande inteckning som utgått
ur brandskadeersättning. Lagrummet har i utredningsmannens förslag
kompletterats så, att hänvisningen till särskilda stadganden skall komma
att avse också specialreglerna om avlösning av allmänningsskog och sådan
avlösnings inverkan i vissa fall på inteckning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1955

7

Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser synes gilla tanken att andel i
allmänningsskog skall kunna avlösas och de flesta har i princip godtagit
utredningsförslaget eller lämnat det utan erinran. Emellertid har även vissa
anmärkningar framställts. Dessa riktar sig huvudsakligen mot värderingsmetoden.

Avgjorda uttalanden med mera allmän innebörd må
här några återges. Domänstyrelsen uttalar, att det synes angeläget att åt
allmänningsskog beredes möjlighet att avlösa sådan andel, som icke längre
tjänar det med allmänningsskogen avsedda syftet. Andra remissinstanser
är mera förbehållsamma i sina omdömen om behovet av lagstiftningen.
Lantmäteristyrelsen anför således, att den i princip biträder förslaget, även
om behovet av avlösning icke är lika påtagligt när det gäller allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna som när det gäller häradsallmänningar.
Lantbruksstyrelsen förklarar, att det icke föreligger något intresse av betydenhet
ur jordpolitisk synpunkt av den ifrågasatta lagändringen och att
den föreslagna avlösningsrätten torde få praktisk betydelse väsentligen genom
att den kan medföra förenkling av arbetet med allmänningsiskogarnas
administration.

Flera remissinstanser i Kopparbergs län har, utan att göra någon erinran
mot utredningsmannens förslag i och för sig, avstyrkt förslaget för
detta läns del. Till de avstyrkande hör länsstyrelsen i Kopparbergs län.
Länsstyrelsen anför i sitt remissyttrande, att lagstiftningen ej är av behovet
påkallad för länets del. överlantmätaren i Kopparbergs län, lantbruksnämnden
i samma län samt nio allmänningsstyrelser för skogar i Dalarna
har uttalat sig på liknande sätt. Övriga remissinstanser i Kopparbergs
län, nämligen skogsvårdsstyrelsen och tre allmänningsstyrelser har
— utan att göra något förbehåll om undantag för detta län — lämnat förslaget
utan erinran.

Vad beträffar värderingsmetoden har utredningsförslaget såsom
redan antytts rönt åtskillig kritik. Sålunda har några remissinstanser
gjort allmänna uttalanden om att den föreslagna värderingsmetoden synes
invecklad och svår att tillämpa. Vidare har förslag om andra värderingsmetoder
framlagts. Detaljkritiken slutligen riktas särskilt dels mot att den
officiella statistiken rörande förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden
för jordbruksfastigheter skall inverka på uppskattningen av värdet
på allinänningsskogens behållna tillgångar, dels mot den roll vid uppskattningen
av andelsvärdena, som utredningen tillagt uppdelningen av allmänningsskogs
avkastning efter dess användning till sockenbåtnad eller delägarbåtnad.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

I fråga om sättet för uppskattning av allmänningsskogs
värde har kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelsen i Norrbottens län, lantbruksnämnden i Norrbottens
län, lantbruksnämnden i Västerbottens län, skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län och styrelsen för Pajala, Junosuando och Tärendö socknars
allmänningsskog framställt erinringar mot tanken på att vid uppskattningen
bygga på den officiella statistiken över förhållandet mellan saluvärden
och taxeringsvärden för jordbruksfastigheter. Man har bl. a. framhållit, att
försäljningarna inom den grupp av fastigheter dit allmänningsskogarna
hänföres är alldeles för fåtaliga för att det statistiska materialet skall bli
representativt.

Uppdelningen av avkastningen från allmänningsskog efter sockenbåtnad
och delägarbåtnad och denna uppdelnings inverkan på värderingen
av andel i allmänningsskogen har huvudsakligen föranlett den erinran,
att gränsen mellan delägarbåtnad och sockenbåtnad stundom kan
vara rätt obestämd och att det ej är säkert att allmänningsskogarnas räkenskaper
ger ledning för gränsdragningen. Uttalanden av denna innebörd har
gjorts av kammarkollegiet, skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län och länsstyrelsen
i Gävleborgs län.

Mot metoden med uppdelning av kapitaltillgångarna efter förhållandet
mellan sockenbåtnad och delägarbåtnad har också erinrats, att allmänningsskog
kan ha tillgångar som avsatts för bestämd användning och att en uppdelning
av dessa efter den angivna grunden kan te sig orättvis. Denna synpunkt
har anförts av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län,
styrelsen för nybyggarnas i Gällivare socken särskilda allmänningsskog och
skogsstyrelsen.

Vad angår de föreslagna reglerna till skydd för inteckning shavares
rätt ifrågasätter kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen och
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län om sådana regler är behövliga.

Departementschefen

Departementschefen, statsrådet Norup, anförde vid lagrådsremissen bland
annat följande.

I likhet med utredningsmannen och flertalet remissinstanser förordar
jag att möjlighet till avlösning i viss utsträckning införes även i fråga om
andelar i allmänningsskog.

I fråga om förutsättningarna för avlösning uppkommer till en början det
spörsmålet, om — i likhet med vad som gäller för häradsallmänningarna
— avlösning skall kunna ske endast då den fastighet som skall avlösas ej
är taxerad sasom jordbruksfastighet. Därmed skulle visserligen möjligheten
att använda avlösningsförtarandet bli begränsad till ett jämförelsevis ringa
antal fastigheter och så gott som alltid till sådana med andelar, vilkas

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

värde är relativt obetydligt. Fördelen med sådan begränsning är emellertid,
att förfarandet kan göras mera schablonmässigt och enkelt. Vidare uppstår
då mindre risk för att inteckningshavares rätt kan röna inverkan av avlösningen.
Skulle man, såsom vissa remissinstanser ifrågasatt, låta avlösningsförfarandet
omfatta även fastigheter vilka är taxerade såsom jordbruksfastighet,
blir frågan däremot av annan och mera invecklad beskaffenhet.
Ett visst utrymme för vidgad möjlighet att tillämpa förfarandet kan emellertid
synas önskvärt. Jag syftar på att vissa i allmänningsskog delaktiga
fastigheter, vilka inte längre användes för jordbruk eller skogsbruk, alltjämt
kan vara taxerade såsom jordbruksfastighet. Frågan om fastighets
taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet tillägges emellertid
betydelse i allt flera sammanhang. Det är därför troligt, att ökad uppmärksamhet
från taxeringsmyndigheternas sida kan komma att ägnas denna
fråga och att detta kan leda till att fastigheter av det angivna slaget blir omtaxerade
och överförda till gruppen annan fastighet. Sedan sådan överföring
skett kan fastighetens andel avlösas. Jag finner bland annat med hänsyn
härtill att tillräcklig anledning ej föreligger att göra avsteg från den klara
gränsdragning, som vinnes genom att, såsom utredningsmannen föreslagit,
avlösning endast skall kunna ske av andel, som tillhör fastighet vilken icke
är taxerad som jordbruksfastighet.

För att avlösning skall få ske fordras, efter mönster av lagen om häradsallmänningar,
länsstyrelsens tillstånd. Rätt att göra framställning om avlösning
tillkommer, såsom jag tidigare nämnt, endast allmänningsstyrelse.
Framställning bör ej göras utan att förhandlingar med andelsägaren ägt
rum. Allmänningsstyrelsen bör vid förhandlingarna söka nå en överenskommelse
om avlösning. Medger ägaren ej avlösning, bör länsstyrelsen höra
honom i ärendet innan avlösning beslutas.

I fråga om häradsallmänningarna gäller en i lagen angiven och där närmare
utformad metod för värdering av andel som skall avlösas. Värderingen
grundar sig på en kapitalisering av värdet av den utdelning, som tillfallit delägaren.
Denna metod kan ej oförändrad tillämpas på allmänningsskogarna,
eftersom avkastningen av dessa endast i undantagsfall kommer delägare till
godo i form av utdelning i reda penningar efter delaktighet. Enligt den av
utredningsmannen förordade värderingsmetoden skall man först uppskatta
allmänningsskogens behållna tillgångar. Den fasta egendomen skall därvid
värderas med ledning av taxeringsvärdet och den officiella statistiken
över förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden på jordbruksfastigheter.
Löseskillingen skall beräknas motsvara den del av de behållna tillgångarnas
värde, som belöper på delägarens fastighet efter dess delaktighet,
sedan avdrag gjorts för den del av tillgångarna, vars avkastning användes
till vad utredningsmannen kallar sockenbåtnad, d. v. s. vad som
kommer de i socknen boende till del oavsett delaktighet i allmänningsskogen.
Mot denna metod har vid remissbehandlingen framställts åtskilliga erinringar.

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

Den av utredningsmannen föreslagna värderingsmetoden har enligt min
mening förtjänster ur rent principiell synpunkt. Såsom flera remissinstanser
framhållit är den emellertid invecklad och svår att tillämpa i praktiken.
Jag har därför undersökt möjligheten att, i anslutning till vad vissa remissinstanser
och bland dem särskilt lantbruksstyrelsen anfört, finna en metod,
som är enklare och så mycket som möjligt överensstämmer med den som
gäller vid avlösning av andel i häradsallmänning. Svårigheten är därvid
främst att finna en lämplig utgångspunkt, som motsvarar den vilken användes
vid värdering av andel i häradsallmänning, nämligen utdelningen
från allmänningen. Som jag tidigare nämnt lämnas endast i undantagsfall
utdelning efter delaktighetstal för andel i allmänningsskog. Den behållna
avkastningen kan enligt 18 § i lagen om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna användas för betalning av delägarnas utskylder, för främjande av
jordbruket eller för annat ändamål, som är till gagn för delägarna eller för
befolkningen i den eller de socknar för vilkas jordägare skogen är avsatt.
Avkastningen användes alltså i viss utsträckning även till gagn för personer,
som ej är delägare. Detta är anledningen till att utredningsmannen
ansett sig böra föreslå ett system, som ger möjlighet att vid värderingsförfarandet
avräkna de tillgångar vilkas avkastning användes för sockenbåtnad.
Då det emellertid står allmänningsstämman fritt att årligen — inom
de i denna lag angivna vida gränserna — besluta om den behållna avkastningens
användning och alltså även att ändra den fördelning mellan delägarbåtnad
och sockenbåtnad som under tidigare år tillämpats, ställer det
sig i fråga om allmänningsskogarna mycket svårare att beräkna det ekonomiska
utbyte, som delägarna framdeles kan komma att få av sina andelar, än
när det gäller häradsallmänningarna. Visserligen kan begränsande bestämmelser
rörande avkastningens användning ha meddelats i det för allmänningsskogen
gällande reglementet, men Kungl. Maj :t torde i regel sakna
anledning motsätta sig sådan ändring härutinnan som ligger inom lagens
gränser. Jag har därför kommit till den slutsatsen, att man vid bedömandet
av eu andels värde bör utgå från den sammanlagda behållna avkastning, som
eu allmänningsskog lämnat i medeltal under en följd av år, oberoende av
om avkastningen använts till sockenbåtnad eller delägarbåtnad. Någon svårighet
att avgöra vad som skall anses utgöra behållen avkastning kan ej
föreligga, då detta, bland annat för tillämpning av såväl nuvarande som
tidigare lags bestämmelser rörande avkastningens användning, bör framgå
av bokföringen.

Det förslag, som jag efter dessa överväganden framlägger, utgår alltså
från att en beräkning skall ske av den del av allmänningsskogens behållna
avkastning, som vid en fördelning efter delaktighetstalet skulle belöpa på
andelen. Sådan beräkning bör göras för vart och ett av de senaste tio åren.
Det sammanlagda avkastningsbeloppet kommer då att motsvara det kontanta
belopp, som andelen skulle ha erhållit under tioårsperioden, därest
all behållen avkastning utdelats kontant efter andelstalet.

I fall, då sådan kontant utdelning skett och även framgent kan väntas ske,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955 11

är situationen densamma som vid häradsallmänning. Ersättningsbeloppet
bör då bestämmas efter kapitalisering enligt samma princip som gäller för
häradsallmänningar. Avkastningsvärdet för de tio åren bör alltså multipliceras
med 2,5, vilket motsvarar en kapitalisering efter 4 procent.

I andra fall däremot skulle ett användande av multiplikatorn 2,5 ofta
komma att ge ett för högt ersättningsbelopp. Har ingen eller blott obetydlig
avkastning kommit delägaren till godo under tioårstiden, torde det i regel
framstå såsom klart att så skulle bli fallet. Anses andel i allmänningsskog
med hänsyn till användningen av avkastningen ha ett mindre värde än om
avkastningen delats ut till delägaren efter delaktighetstalct, bör multiplikatorn
sålunda sättas till lägre tal än 2,5. Vid bestämmandet av detta tal bör
hänsyn tagas till samtliga omständigheter, som kan inverka på värdet av
andelen, alltså ej blott till omfattningen av den avkastning, vilken tidigare
fallit på andelen, utan även till den nytta som delägaren i övrigt haft såsom
andelsägare exempelvis i form av fiske- eller jakträtt. Det är med denna
metod i regel ej möjligt att få fram ett exakt värde på andel i allmänningsskog
utan man får ofta nöja sig med en värdering efter skälighet. Detta
synes, med hänsyn bland annat till att de andelsvärden, varom här är fråga,
så gott som alltid torde vara jämförelsevis obetydliga, kunna godtagas. I
lagtexten torde blott böra utsägas att det tal, varmed den sammanlagda beräknade
tioårsavkastningen skall multipliceras, må bestämmas till högst
två och en halv. Då varje delägare genom sin rösträtt vid allmänningsstämma
har möjlighet att påverka beslut om avkastningens användning, och delägaren
genom avlösningen i varje fall går miste om denna rätt, bör det ej
förekomma att avlösning sker helt utan ersättning. I förslaget stadgas därför
att avlösning alltid skall ske mot ersättning. Någon minimigräns i
övrigt har jag däremot ej föreslagit.

Redan tidigare har jag betonat önskvärdheten av att avlösning kommer
till stånd genom överenskommelse mellan allmänningsstyrelsen och delägaren.
överenskommelsen bör omfatta även löseskillingens belopp. Har
parterna i avlösningsärendet enats om löseskillingen, torde länsstyrelsen i
regel kunna fastställa det överenskomna beloppet utan mera ingående prövning
av dess skälighet. För länsstyrelsens bedömning bör emellertid allmänt
gälla, att länsstyrelsen, om den finner att en avlösning skulle vara till nämnvärd
nackdel för inteckningshavare, bör lämna tillstånd endast om inteckningshavaren
ej har något att erinra däremot.

Beträffande avlösningsärendenas handläggning torde vidare böra gälla,
att länsstyrelsen, därest förordnande meddelas om avlösning, bör utsätta
viss dag då löseskillingen senast skall vara erlagd vid påföljd att förordnandet
eljest är förfallet. Länsstyrelsen bör vidare, sedan avlösning skett,
sända meddelande därom till fastighetsregisterföraren för anteckning i registret.
Förfarandet överensstämmer i denna del helt med vad som gäller
för häradsallmänningar.

Utredningsmannen har föreslagit tämligen utförliga regler till skydd för
inteckningshavarna i fastighet, vars andel i allmänningsskog skall avlösas.

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

Såsom bland annat lantmäteristyrelsen och kammarkollegiet anfört torde
större behov av sådana regler ej finnas då det gäller avlösning av andel i
allmänningsskog än vid motsvarande förfarande i fråga om andel i häradsallmänning,
vid vilket inga i lag givna skyddsregler i detta avseende gäller.
I likhet med dessa remissinstanser anser jag därför att sådana regler icke
erfordras. Liksom vid avlösning av andel i häradsallmänning torde, som jag
tidigare påpekat, emellertid få förutsättas, att länsstyrelserna icke lämnar
tillstånd till avlösning i de av allt att döma fåtaliga undantagsfall, då det
kan antagas, att avlösningen skulle lända inteckningshavare till skada och
denne icke samtyckt till åtgärden.

Länsstyrelses beslut om avlösning av andel i allmänningsskog är av sådan
beskaffenhet, att besvär däröver torde böra prövas av regeringsrätten. Starka
skäl talar för att även besvär över beslut om avlösning av andel i häradsallmänning,
vilka nu prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, skall prövas av
regeringsrätten. Dessa skäl ökar i styrka, därest förevarande förslag genomföres.
För genomförande av detta fullföljdssätt erfordras ändring i regeringsrättslagen.
Frågan härom kommer att anmälas i annat sammanhang.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari
1956.

Lagrådet

Lagrådet har vid granskningen av lagförslaget uttalat bland annat följande.

De föreslagna lagreglerna om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog
innehålla i fråga om fastställande av löseskillingsbelopp allenast,
att beloppet må bestämmas till högst två och en halv gånger sammanlagda
värdet av den del av allmänningsskogens behållna avkastning för de senaste
tio åren, som svarar mot delaktighetstalet, samt att inom den sålunda angivna
maximigränsen beloppet bestämmes efter vad som finnes skäligt.

Maximigränsen för löseskillingen kommer således att bliva beroende av
den behållna avkastningen. En andels värde står emellertid icke alltid i relation
till denna. Den rätt att nyttja fisket å allmänningsskog som jämlikt
23 § första stycket lagen om rätt till fiske tillkommer delägare skall sålunda
enligt bestämmelse i 17 § lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
icke inräknas i allmänningsskogs avkastning i vidare mån än allmänningsfisket
må hava nyttjats för gemensam räkning. Lantmäteristyrelsen
har anfört, att det i Norrland ofta torde vara så att det i första hand är
fiskerätten på allmänningsskogen och först i andra hand utdelningen eller
subventionerna från denna, som bestämmer delaktighetens värde när det
gäller bostadsfastigheter. Rätten att fiska å allmänningen kan således representera
en icke oväsentlig förmån som ligger helt vid sidan om värdet
av andelen i den behållna avkastningen. Departementschefen har beaktat
detta genom att framhålla andelsägarens fiskerätt såsom en av de omstän -

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1955

digheter vilka böra beaktas vid löseskillingens bestämmande inom den givna
maximigränsen. Fråga är emellertid om icke fiskerättens värde stundom
kan vara så stort att den föreslagna maximigränsen kan bliva för snäv,
och detta även om värdet av fiskerätten, såsom tillbörligt är, bestämmes
med hänsyn allenast till ett skäligt och normalt utnyttjande av rättigheten.
Med anledning härav vill lagrådet understryka vad dåvarande lagrådet den
16 maj 1951 yttrade i anledning av förslaget om upptagande i en ny lag
om häradsallmänningar av stadganden om avlösning av rätt till delaktighet
i dylika allmänningar (NJA II 1953, s. 231 ff). I detta yttrande framhölls
att avlösning icke under några förhållanden borde få ske, därest densamma
skulle medföra avsevärt förfång för fastighetens ägare eller med
honom likställd innehavare eller för inteckningshavare och denne icke
lämnat medgivande till avlösningen. Vad lagrådet sålunda anförde synes
böra iakttagas även beträffande avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog.

Utskottet

Det nu föreliggande lagförslaget har utarbetats på grundval av utredning,
varom riksdagen hemställt vid behandlingen 1952 av den då antagna lagstiftningen
om häradsallmänningar samt allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna.

Såsom tredje lagutskottet vid riksdagsbehandlingen 1952 påpekade hade
under remissförfarandet i lagstiftningsärendet rörande häradsallmänningar
samt allmänningsskogar rått stark uppslutning kring kravet på att möjlighet
borde öppnas för avlösning av andel i allmänningsskog. Jämväl i det
nu till behandling föreliggande ärendet har tanken att dylik möjlighet bör
beredas vunnit i stort sett allmän anslutning från remissinstansernas sida.
De invändningar som rests, främst från remissinstanser i Kopparbergs län,
innebär i huvudsak att behovet av den ifrågasatta lagstiftningen vore obetydligt
och att med den utformning lagförslaget erhållit verkningarna av
lagstiftningen måste antagas bli ringa.

I likhet med departementschefen finner utskottet att det kunde synas
önskvärt att avlösningsförfarandet kunde komma till användning i vidsträcktare
omfattning än som avses i det genom propositionen framlagda
lagförslaget och tillämpas i fall då såsom jordbruksfastighet taxerad fastighet
icke längre nyttjas för jordbruk eller skogsbruk. Avgörande skäl får
emellertid anses tala för den av departementschefen intagna ståndpunkten
att möjligheten till avlösning bör begränsas till de fall då andelsberättigad
fastighet icke är taxerad såsom jordbruksfastighet. Härvid vill utskottet
hänvisa till att den föreslagna regeln är administrativt lätthanterlig och att
den synes ägnad att minska risken för att inteckningshavares rätt beröres
vid avlösningen.

Med den sålunda angivna förutsättningen för avlösning torde förfarandet
icke komina att tillämpas i något mera betydande antal fall. Att såsom

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

motionärerna anse denna omständighet utgöra anledning att avstå från
lagstiftning i ämnet finner utskottet dock icke berättigat, särskilt som fall
otvivelaktigt föreligger, då möjlighet till en såsom önskvärd ansedd avlösning
erbjudes genom de föreslagna reglerna.

Beträffande den metod för uppskattning av värdet av andel, som skall
inlösas, har utskottet ej funnit anledning till invändning mot det genom
propositionen framlagda förslaget. Erinras må dock att lika litet som motsvarande
regler i fråga om häradsallmänningar de nu föreslagna bestämmelserna
i och för sig utgör någon garanti för att icke ägare eller inteckningshavare
tillskyndas förlust.

Lagrådet har i detta sammanhang fäst uppmärksamheten på värdet av
fiskerätt på allmänningen och ifrågasatt om icke sagda värde understundom
kunde vara så stort att den föreslagna maximigränsen för ersättningsbeloppets
storlek bleve för snäv. Motionärerna lägger särskild vikt vid frågan
om jakt- och fiskerättens betydelse för ägaren och föreslår, för den händelse
lagstiftningen genomföres, att dylika rättigheter särskilt uppskattas
\id sidan av den ersättningsberättigades andel i allmänningsskogens avkastning.

Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att avlösningsinstitutet
icke handhaves på sådant sätt att skada tillfogas av förfarandet berörda
intressen. Lagrådet har i likhet med vad som skedde i fråga om motsvarande
bestämmelser för häradsallmänningarnas del uttalat, att avlösning
icke under några förhållanden borde få ske, om densamma skulle medföra
avsevärt förfång för fastighetens ägare eller med honom likställd innehavare
eller för inteckningshavare och denne icke medgivit avlösningen. Därest
vad lagrådet sålunda anfört iakttages vid prövningen i avlösningsärendet,
synes trygghet kunna vinnas för att icke ägaren frånhändes rättighet, som
ar av något mera betydande värde för honom. Under sådana förhållanden
torde man kunna undvara värderingsregler av det slag, som motionärerna
ifrågasatt och som uppenbarligen skulle bli av invecklad och svårbemästrad
natur.

Vad angår frågan om sättet för handläggning av avlösningsärenden talar
onekligen skäl för att prövningen förlägges till allmän domstol. Emellertid
bor ett förfarande undvikas, som ställer sig alltför kostsamt i förhållande
till de jämförelsevis små värden det här kommer att bli fråga om. Med
hänsyn härtill och till att rättssäkerhetsintresset beaktats genom att fullföljd
talan i avlösningsmål avses skola prövas av regeringsrätten, synes den
i propositionen föreslagna ordningen böra godtagas.

På anförda skäl får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionen 11:520 antaga
det genom propositionen framlagda lagförslaget.

Stockholm den 22 mars 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl*,
Grym, Ivar Nilzon, Axel Jansson, Herbert Hermansson och Ebbe Ohlsson;
samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp*, Nyberg, Levin, Andersson
i Ryggestad, Bengtsson i Halmstad, MunktelP, Berggren och Jansson
i Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Nyberg och Munktell, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Av den i propositionen lämnade redogörelsen för ifrågavarande lagstiftningsärende
finner utskottet framgå, att den möjlighet till avlösning av andel
i allmänningsskog, som öppnas därest lagförslaget genomföres, är så
begränsad, att den kommer att sakna nämnvärd praktisk betydelse.

Med hänsyn härtill och då de föreslagna reglerna om löseskillingens beräkning
icke tillbörligen tillgodoser önskemålet om trygghet mot att förlust
tillskyndas den, som drabbas av inlösningsförfarandet, anser utskottet
att den föreslagna lagstiftningen icke bör komma till stånd;
dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,
att riksdagen med bifall till det i motionen II: 520 under A. 1) framställda
yrkandet måtte avslå ifrågavarande proposition.

5f''0621. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag