Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955
1
Nr 34
Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj.ts proposition
med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 6b8), dels ock
i ämnet väckta motioner.
Genom en den 25 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 172, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över
ett vid propositionen fogat förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande 14 i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 496 av herr Andersson, Birger, och herr
Elowsson, Nils, samt II: 614 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.;
de likalydande motionerna 1:504 av herr Bergvall m. fl. samt 11:622
av herr Asp m. fl.;
de likalydande motionerna 1:505 av herr Bergvall m. fl. samt 11:623
av herr Asp m. fl.;
de likalydande motionerna I: 506 av herr Sunne m. fl. samt II: 626 av
herr Carlsson i Stockholm m. fl.;
de likalydande motionerna 1: 507 av herr Sunne och herr Johansson,
Anders, samt II: 625 av herrar Christenson i Malmö och Carlsson i Stockholm;
de
likalydande motionerna I: 508 av herr Bergh samt II: 624 av herrar
Cassel och Asp;
motionen 11:613 av herr Hansson i Skegrie m. fl.; ävensom
motionen II: 627 av herrar Hansson i önnarp och Andersson i Brämhult.
Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena kommer att
lämnas i samband med behandlingen av de delar av propositionen, som
beröres av motionerna.
Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till
1—ion 35 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 34
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 3i år 1955
stöd för sina yr kand en, får utskottet, i den män redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna II: 613—
614 och 622—627.
Till utskottet har i ärendet inkommit en den 30 april 1955 dagtecknad
skrivelse från docenten i neurokirurgi Lars Leksell, Lund.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen, vilken i huvudsak grundar sig på ett av trafiksäkerhetsutredningen
den 15 december 1954 avgivet betänkande (SOU 1954:38),
föreslås vissa ändringar i vägtrafikförordningen. Ändringarna rör följande
ämnen, nämligen dels hastighetsbegränsning, dels skyldighet att stanna vid
huvudled, dels passerandet av vässa järnvägskorsningar, dels omkörning,
dels överskridande av maximilast m. m., dels fordonsbelysning m. m., dels
ock hastighetsmätare.
De föreslagna bestämmelserna om hastighetsbegränsning går ut på att
det inom tättbebyggt område skall vara generellt förbjudet att framföra
motorfordon med högre fart än 50 km i timmen, dock att länsstyrelsen kan
för viss eller vissa vägar föreskriva annan fartgräns. En mindre jämkning
föreslås i fråga om de särskilda bestämmelserna om maximihastighet för
tyngre fordon. Däremot föreslås i detta sammanhang icke någon generell
hastighetsbegränsning för vägar utom tättbebyggt område.
Förslaget upptager bestämmelser om skyldighet för fordon sförare, som
vill korsa eller köra in på huvudled, att dessförinnan stanna sitt fordon.
I fråga om passerandet av järnvägsövergång föreslås ovillkorlig skyldighet
för vägtrafikant att stanna framför korsning, då där anbragt ljussignal
visar rött sken eller ringklocka ringer, samt att kvarstanna, till dess
signalen upphört. Vidare föreslås en rådgivande hastighetsbegränsning till
40 km i timmen å vägsträckan närmast före korsningen.
Vad angår reglerna rörande omkörning mellan fordon föreslås vässa
skärpningar i fråga om skyldigheten att avgiva omkömingssignal m. m.
Vid överträdelser av föreskrifter om maximilast eller högsta axeltryck
skall enligt förslaget polisman äga förbjuda eller hindra fortsatt färd med
det överbelastade fordonet.
I fråga om fordonens belysningsutrustning föreslås skärpning av föreskrifterna
för bilar, motorcyklar, traktorer, släp- och efterfordon, cyklar
och hästanspända fordon. Bl. a. föreslås, att bil alltid skall vara försedd
med två baklyktor och två reflektorer baktill samt att cykel, som framföres
på väg under mörker, skall vara försedd med baklykta. Vidare föreslås
skärpta föreskrifter om sättet för utmärkande av gods, som skjuter utanför
fordon.
Med avseende å buss, som är byggd för befordran av mer än 30 passagerare,
och lastbil, vars totalvikt överstiger 7 ton, föreslås skyldighet att
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b ap 1955
3
i den utsträckning Kungl. Maj :t förordnar inmontera instrument, som
automatiskt registre‘rar fordonets hastighet m. m. (färdskrivare). Vidare
föreslås, att bilar i allmänhet skall vara utrustade med vanlig hastighetsmätare
samt stänkskydd och vindrutetorkare.
Flertalet av de nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli
1955 med vissa undantag för äldre bilar. I fråga om åtskilliga föreskrifter
om belysningsanordningar m. m. föreslås dock ikraftträdande först den
1 juli 1956.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 3''t år 1955
Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.
Förslag
till
Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648)
Härigenom förordnas, att 3 § 1 inom., 4 § 1 och 3 mom., 5 § 2, 3 och
4 mom., 6 § 1, 2 och 4 inom., 7 § 1 och 2 inom., 8 §, 27 § 6 inom., 42 § 1
och 2 mom., 46 § 1 inom., 47 § 2 och 3 inom., 48 § 1 mom., 51 §, 52 § 2 mom.,
56 § 1 och 2 inom., 57 § 1 mom., 61 § 1 inom., 65 § 1 och 6 mom. samt 67
och 69 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 ävensom punkten
4 i övergångsbestämmelserna till nämnda förordning skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, samt att i vardera av 3 och 10 §§ samma
förordning skall införas ett nytt moment, benämnt 6 mom., och i 6 § berörda
förordning införas ett nytt moment, benämnt 5 inom., allt ay nedan
angiven lydelse.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §•
1 mom. Bil skall —--tillfredsställande sätt;
f) baktill dels lykta, varigenom
på bilen anbragt registrerings-, interims-
eller saluvagnsskylt kan så
belysas med vitt sken, att den under
mörker lätt avläses (skyltlykta),
dels två på samma höjd, en på
vardera sidan av bilen, anbragta lyktor,
som kunna visa rött sken bakåt
(baklyktor), dels lykta, som vid
användning av ifotbroms eller motsvarande
anordning visar rött eller
gult sken bakåt (stopplykta), dels
ock två på samma höjd, en på vardera
sidan av bilen, anbragta reflexanordningar,
som vid belysning återkasta
rött sken bakåt; och få lyktor
och reflexanordningar kombineras;
g) apparat, med---avloppsgaserna (ljuddämpare);
k) stänkskydd, bestående av k) stänkskydd, bestående av
stänkskärmar eller däremot svarande stänkskärmar eller däremot svarande
anordningar; stänkskydd erfordras anordningar; stänkskydd erfordras
dock icke på chassi och ej heller dock icke på chassi och ej heller
f) baktiil dels lykta, varigenom
på bilen anbragt bakre registrerings-,
interims- eller saluvagnsskylt kan så
belysas med vitt sken, att den under
mörker lätt avläses (skyltlykta),
dels lykta, som kan visa rött sken
bakåt (baklykta), dels ock lykta
som vid användning av fotbroms
eller motsvarande anordning kan
visa rött eller gult sken bakåt
(stopplykta); och få dessa lyktor
kombineras;
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
o
(Gällande lydelse)
på sådan lastbil, varest skyddet finnes
medföra avsevärd olägenhet med
hänsyn till bilens konstruktion och
ändamål; samt
1) om bilen är avsedd för att
draga släpfordon, tillfredsställande
kopplingsanordning.
(Föreslagen lydelse)
på sådan lastbil, varest skyddet finnes
medföra avsevärd olägenhet med
hänsyn till hilens konstruktion och
ändamål;
l) om bilen är avsedd för att
draga släpfordon, tillfredsställande
kopplingsanordning;
m) instrument på vilket föraren
under färd kan avläsa bilens hastighet
(hastighetsmätare); samt
n) om bilen är försedd med vindruta,
effektiv vindrutetorkare.
6 mom. På buss, som är byggd
för befordran av flera än 30 personer
(passagerare) utöver föraren,
och på lastbil, vars totalvikt överstiger
7 ton, skall, därest Kungl.
Maj:t så förordnar, finnas instrument,
som på ett varaktigt sätt upptecknar
dels vid varje tidpunkt under
färd bilens hastighet, dels körtiden,
dels ock den tillryggalagda
väglängden (färdskrivare). Uppteckningen
skall av bilens ägare bevaras
under ett år. Det åligger bilens ägare
och förare att på anmodan överlämna
av honom innehavda uppteckningar
till besiktningsman eller
polisman eller i övrigt till den myndighet
Konungen förordnar.
Färdskrivaren skall vara av typ,
som godkänts av statens provningsanstalt.
4 §•
1 mom. Motorcykel skall---3 § 1 mom. e);
e) baktill dels lykta, varigenom e) baktill dels lykta, varigenom
på motorcykeln anbragt baltre re- på motorcykeln anbragt bakre registrerings-,
interims- eller salu- gistrerings-, interims- eller saluvagnsskylt
kan så belysas med vitt vagnsskylt kan så belysas med vitt
sken, att den under mörker lätt av- sken, att den under mörker lätt avläses
(skyltlykta), dels ock lykta, läses (skyltlykta), dels lykta, som
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
(Gällande lydelse)
som kan Ansa rött sken bakåt (baklykta)
; och få dessa lyktor kombineras;
f)
apparat, med---- svarande
Vad i —--- för motorcykel.
3 mom. På tillkopplad sidvagn
skall framtill på den från motorcykeln
vända sidan finnas lykta,
som kan visa vitt eller gult sken
framåt. Om sidvagnen är kopplad
till höger om motorcykeln, skall sidvagnen
dessutom baktill på högra
sidan vara försedd med lykta, som
kan visa rött sken bakåt, eller ock
med reflexanordning, som vid belysning
återkastar rött sken.
(Föreslagen lydelse)
kan visa rött sken bakåt (baklykta),
dels ock reflexanordning, som vid
belysning återkastar rött sken bakåt;
och få lyktor och reflexanordning
kombineras;
anordningar.
3 mom. På tillkopplad sidvagn
skall på den från motorcykeln vända
sidan finnas dels lykta, som kan
visa vitt eller gult sken framåt, dels
lykta, som kan visa rött sken bakåt,
dels ock reflexanordning, som vid
belysning återkastar rött sken bakåt.
Lyktor och reflexanordning få kombineras.
Tillkopplad sidvagn —--svarande anordningar.
5 §•
2 mom. Vid färd under mörker
på allmän väg, gata eller annan allmän
plats, där tillfredsställande belysning
ej finnes, skall på traktor
föras minst två på samma höjd, en
på vardera sidan av fordonet, anbragta
lyktor, vilka kunna framåt
kasta vitt eller gult sken av sådan
sammanlagd ljusstyrka, att traktorn
kan föras på betryggande sätt. Dessa
lyktor skola, om de hava bländande
sken, kunna snabbt avbländas på
tillfredsställande sätt. Vid färd som
nyss sagts skall dessutom baktill på
traktorn föras lykta, som kan visa
rött sken bakåt (baklykta), eller reflexanordning,
som vid belysning
återkastar rött sken. Baklykta eller
reflexanordning erfordras dock ej,
då sådan anordning finnes på tillkopplat
fordon.
2 mom. Vid färd under mörker
på allmän väg, gata eller annan allmän
plats, där tillfredsställande belysning
ej finnes, skall på traktor
föras minst två på samma höjd, en
på vardera sidan av fordonet, anbragta
lyktor, vilka framåt kasta
vitt eller gult sken av sådan sammanlagd
ljusstyrka, att traktorn
kan föras på betryggande sätt. Dessa
lyktor skola, om de hava bländande
sken, kunna snabbt avbländas på
tillfredsställande sätt. Vid färd som
nyss sagts skall dessutom baktill på
traktorn föras dels på högra sidan
lykta, som visar rött sken bakåt
(baklykta), dels ock två på samma
höjd, en på vardera sidan av
traktorn, anbragta reflexanordningar,
som vid belysning återkasta rött
sken bakåt; och få baklykta och re
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
flexanordning kombineras. Baklykta
och re f l exa no rd ni n g erfordras dook
ej, då sådana anordningar finnas på
tillkopplat fordon.
Då skäl —--myndighet bestämmer.
Med stadsmyndighet---eller kommunalborgmästare.
3 mom. Då traktor i annat fall
än i 2 mom. sagts föres under mörker,
skall den vara försedd antingen
med en eller flera lyktor så anbragta,
att ljus kan synas såväl
framifrån som bakifrån, eller ock
med reflexanordningar, som återkasta
sken såväl framåt som bakåt. Lyktor
och reflexanordningar skola visa
vitt eller gult sken framåt och rött
sken bakåt. En lykta eller reflexanordning
för sken framåt skall vara
anbragt vid högra sidan av traktorn.
Lyktor, vilka hava bländande sken
framåt, iskola kunna snabbt avbländas
på tillfredsställande sätt. Anordning
för rött sken bakåt erfordras
icke, då sådan anordning finnes på
tillkopplat fordon.
4 mom. Motorredskap skall —
Vid färd under mörker skola på
motorredskap föras belysnings- eller
reflexanordningar, som beskrivas i
3 mom.
3 mom. Då traktor i annat fall
än i 2 mom. sagts föres under mörker,
skall den vara försedd dels på
högra sidan med lykta, som visar vitt
eller gult sken framåt, dels på
högra sidan med lykta, som visar rött
sken bakåt, dels ock baktill med två
på samma höjd, en på vardera sidan
av traktorn, anbragta reflexanordningar,
som vid belysning återkasta
rött sken bakåt; och få lyktor och
reflexanordning kombineras. Lyktor,
vilka hava bländande sken framåt,
skola kunna snabbt avbländas
på tillfredsställande sätt. Anordning
för rött sken bakåt erfordras
icke, då sådan anordning finnes på
tillkopplat fordon.
— lämnat detta.
Vid färd under mörker skola på
motorredskap föras belysnings- och
reflexanordningar, som beskrivas i
3 mom.
1 mom. Släpvagn, som--
e) baktill dels lykta, varigenom
på släpvagnen anbragt registrerings-,
interims- eller sahivagnsskylt, som
avser bilen, kan så belysas med vitt
sken, att den under mörker lätt avläses
(skyltlykta) dels lykta, som
kan visa rött sken bakåt (baklykta),
dels ock lykta, som vid använd
-
6 §.
— därtill förordnar;
e) baktill dels lykta, varigenom
på släpvagnen anbragt registrerings-,
interims- eller sahivagnsskylt, som
avser bilen, kan så belysas med vitt
sken, att den under mörker lätt avläses
(skyltlykta), dels två på
samma höjd, en på vardera sidan av
fordonet, anbragta lyktor, som kun
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
(Gällande lydelse)
ning av fotbroms eller motsvarande
anordning på dragande bil kan visa
rött eller gult sken bakåt (stopplykta);
och få dessa lyktor kombineras;
samt
f) stänkskydd, bestående--—
Vad i detta moment stadgas om
broms, skyltlykta och stopplykta
skall icke gälla släpvagn, som vid
eldfara användes av brandväsendet.
På sådan släpvagn må i stället för
baklykta föras reflexanordning, som
vid belysning återkastar rött sken.
2 mom. Släpsläde, som---
Vid färd under mörker skall baktill
på släpsläde, som här avses,
eller på slädens last föras lykta, som
kan visa rött sken bakåt (baklykta),
eller reflexanordning, som vid belysning
återkastar rött sken. Vad sålunda
föreskrives skall vid färd med
flera släpslädar äga avseende endast
å den sista av dessa.
4 mom. Släpfordon, som -—- — —
Vid färd med släpfordon, som här
avses, eller efterfordon under mörker
på allmän väg, gata eller annan
allmän plats, där tillfredsställande
belysning ej finnes, skall baktill på
fordonet eller dess last finnas belysningsanordning,
som kan visa rött
sken bakåt (baklykta), eller ock
(Föreslagen lydelse)
na visa rött sken bakåt (baklyktor),
dels lykta, som vid användning av
fotbroms eller motsvarande anordning
på dragande bil visar rött eller
gult sken bakåt (stopplykta), dels
ock två på samma höjd, en på vardera
sidan av fordonet, anbragta reflexanordningar,
som vid belysning
återkasta rött sken bakåt; och få
lyktor och reflexanordningar kombineras;
samt
och ändamål.
Vad i detta moment stadgas om
broms, skyltlykta, baklyktor och
stopplykta skall icke gälla släpvagn,
som vid eldfara användes av brandväsendet.
tillfredsställande kopplingsanordning»
Vid färd under mörker skall baktill
på släpsläde, som här avses,
eller på slädens last föras dels på
högra sidan lykta, som visar rött
sken bakåt (baklykta), dels ock
två på samma höjd, en på vardera
sidan, anbragta reflexanordningar,
som vid belysning återkasta rött
sken bakåt; lykta och reflexanordning
få kombineras. Vad sålunda
föreskrives skall vid färd med flera
släpslädar äga avseende endast å
den sista av dessa,
tillfredsställande kopplingsanordning.
Vid färd med släpfordon, som här
avses, eller efterfordon under mörker
på allmän väg, gata eller annan
allmän plats skall baktill på fordonet
eller dess last föras dels på högra
sidan lykta, som visar rött sken bakåt
(baklykta), dels ock två på samma
höjd, en på vardera sidan, an
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
9
(Gällande lydelse)
reflexanordning, som vid belysning
återkastar rött sken. Vad nu sagts
skall vid färd med flera släpfordon
eller efterfordon gälla blott det sista
av dem.
Vad i---— föregående stycke.
(Föreslagen lydelse)
bragta rcflexanordningar, som vid
belysning återkasta rött sken bakåt;
och få lykta och reflexanordning
kombineras. Vad nu sagts skall vid
färd med flera släpfordon eller efterfordon
gälla blott det sista av dem.
5 mom. Släpfordon eller efterfordon,
vars högra del skjuter längre
in på vägen än det dragande fordonet,
skall, om skillnaden överstiger
20 cm, vid färd under mörker framtill
på högra sidan vara försett med
lykta, som visar vitt eller gult sken
framåt.
7 §•
1 mom. Cykel skall — — — lämnat denna;
b) under mörker dels framtill
lykta, som kan visa vitt eller gult
sken av tillräcklig ljusstyrka för att
cykeln skall kunna föras på betryggande
sätt, och som, därest den
har bländande sken, kan snabbt avbländas
på tillfredsställande sätt,
dels ock baktill antingen lykta,
som visar rött sken bakåt, eller reflexanordning,
som vid belysning
återkastar rött sken; samt
c) ringklocka.
2 mom. Fordon, som kopplats vid
sidan av cykel, skall vid cykling under
mörker framtill på den från
cykeln vända sidan vara försett med
lykta, som visar vitt eller gult sken
framåt, eller ock reflexanordning,
som vid belysning återkastar sådant
sken. Om sidofordonet är kopplat
till höger om cykeln, skall det dessutom
baktill på högra sidan vara
försett med lykta, som visar rött
b) under mörker dels framtill
lykta, som visar vitt eller gult
sken av tillräcklig ljusstyrka för att
cykeln skall kunna föras på betryggande
sätt, och som, därest den
har bländande sken, kan snabbt avbländas
på tillfredsställande sätt,
dels ock baktill lykta, som visar
rött sken bakåt (baklykta) och reflexanordning,
som vid belysning
återkastar rött sken bakåt; och få
baklykta och reflexanordning kombineras;
samt
c) ringklocka.
2 mom. Fordon, som kopplats vid
sidan av cykel, skall Aid cykling under
mörker på den från cykeln vända
sidan vara försett med dels
lykta, som visar vitt eller gult sken
framåt, dels lykta, som visar rött
sken bakåt, dels ock reflexanordning,
som vid belysning återkastar
rött sken bakåt; och få lyktor och
reflexanordning kombineras.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 är 1955
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sken bakåt, eller ock med reflexanordning,
som vid belysning återkastar
rött sken.
Är fordon----— rött sken.
8
Föres med dragare förspänt fordon
under mörker på allmän väg,
gata eller annan allmän plats, där
tillfredsställande belysning ej finnes,
skall på fordonet, dragaren eller fordonets
last finnas antingen en eller
flera lyktor så anbragta, att ljus kan
synas såväl framifrån som bakifrån,
eller ock reflexanordningar, som
återkasta sken såväl framåt som
bakåt. Lyktor och reflexanordningar
skola vara inrättade för vitt eller
gult sken framåt och rött sken bakåt.
En lykta eller reflexanordning
för sken framåt skall, om sådan anordning
ej finnes på dragaren, vara
anbragt vid högra sidan av fordonet
eller lasten.
Vad i —--föregående stycke
10
27
6 mom. Kontrollbesiktning av fordon,
för vilket turistvagnslicens utfärdats,
avser att utröna, huruvida
fordonet är i sådant skick, som
§•
Föres med dragare förspänt fordon
under mörker på allmän väg,
gata eller annan allmän plats, skall
dels på dragaren eller på högra
sidan av fordonet eller av dess last
finnas lykta, som visar vitt eller gult
sken framåt, dels på högra sidan
av fordonet eller av dess last finnas
lykta, som visar rött sken bakåt,
dels ock baktill på fordonet eller
dess last finnas två på samma höjd,
en på vardera sidan av fordonet, anbragta
reflexanordningar, som vid
belysning återkasta rött sken; och få
lyktor och reflexanordning kombineras.
§•
6 mom. Vid färd med lastbil skall
för fordonet gällande besiktningsinstrument
eller typintyg eller styrkt
avskrift eller fotografisk kopia härav
medföras och på tillsägelse uppvisas
för besiktningsman eller polisman.
Handlingen skall vara i sådant skick,
att den utan svårighet kan låsas.
§•
6 mom. Kontrollbesiktning av fordon,
för vilket turistvagnslicens utfärdats,
avser att utröna, huruvida
fordonet är i sådant skick, som
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 är 1955
11
(Gällande lydelse)
stadgas i 2—4 samt 6 §§, dock att
körriktningsvisare, varom i 3 § förmäles,
icke erfordras. Därest fordonet
befinnes vara i föreskrivet skick,
skall besiktningsmannen på licensen
teckna bevis därom.
(Föreslagen lydelse)
stadgas i 2—4 samt 6 §§, dock att
bil icke behöver vara försedd med
mer än en baklykta eller med körriktningsvisare
eller hastighetsmätare.
Därest fordonet befinnes vara
i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen
på licensen teckna bevis
därom.
42
1 mom. Vägtrafikant, som ämnar
passera korsning i samma plan mellan
väg och järnväg, skall, oavsett
förekommande säkerhetsanordningar,
genom uppmärksamhet på järnvägen
förvissa sig om huruvida tåg
nalkas. Vid färd med fordon skall
därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna
tillräckligt låg hastighet.
§■
1 mom. Vägtrafikant, som ämnar
passera korsning i samma plan mellan
väg och järnväg, skall, oavsett
förekommande säkerhetsanordningar,
genom uppmärksamhet på järnvägen
förvissa sig om huruvida tåg
nalkas. Vid färd med fordon skall
därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna
tillräckligt låg hastighet.
Inom 50 meter från korsningen
bör hastigheten ej överstiga 40
kilometer i timmen.
Med tåg----på järnvägsskenor.
2 mom. Då av signal eller annat
förhållande framgår, att tåg nalkas,
skall vägtrafikant stanna på betryggande
avstånd från korsningen och
före ljussignal, om sådan finnes.
Föreligger ej förhållande, som nu
sagts, skall korsningen skyndsamt
passeras.
På fordon---annalkande
2 mom. Då av signal eller annat
förhållande framgår, att tåg nalkas,
får korsningen ej passeras förrän
signalen upphört eller, därest signal
ej givits, tåget kört förbi.
46 §.
1 mom. Fordons hastighet skall
anpassas till vad trafiksäkerheten
och behörig hänsyn till omständigheterna
i övrigt kräver.
1 mom. Fordons hastighet skall
anpassas till vad trafiksäkerheten
och behörig hänsyn till omständigheterna
i övrigt kräver. Den bör ej
vara högre än att fordonet kan stannas
å den del av den framförvarande
vägbanan, som föraren tydligt kan
överblicka.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Särskilt åligger —--eller påstigning;
j) då fordonet nalkas småbarn, j) då fordonet nalkas barn, som
som uppehåller sig på eller invid uppehåller sig på eller invid vägen;
vägen;
k) då fordonet — — —- nalkas kreatur.
Förare av ----— att passera.
Vid smutsigt —--för smutsstänk.
47 §.
2 mom. Omkörning av annat fordon
må ej ske, där sikten är skymd,
och under inga förhållanden strax
före eller i vägkorsning eller skarp
kurva eller strax före eller på backkrön.
3 mom. Fordonsförare, som vill
köra om annat fordon, skall före
omkörningen övertyga sig om att
den framförvarande är beredd på
omkörning. För sådant ändamål bör
den omkörande giva sig tillkänna
genom ljud- eller ljussignal eller på
annat lämpligt sätt. Inom tättbebyggt
område eller vid tät trafik må
dock, om så kan ske utan fara, omkörning
äga rum utan hinder av att
signal ej avgivits.
2 mom. Omkörning av annat fordon
må ej ske, där sikten är skymd,
och under inga förhållanden strax
före eller i vägkorsning eller skarp
kurva eller strax före eller å backkrön
eller tydligt markerat övergångsställe
för gående.
3 mom. Fordonsförare, som vill
köra om annat fordon, skall före
omkörningen övertyga sig om att
den framförvarande är beredd på omkörning.
För sådant ändamål skall
den omkörande giva sig tillkänna
genom ljud- eller ljussignal eller på
annat lämpligt sätt. Inom tättbebyggt
område eller vid tät trafik må
dock, om så kan ske utan fara, omkörning
äga rum utan hinder av att
signal ej avgivits.
Föraren på — ---besvara denna.
Den omkörande — —• — den omkörde.
48 §.
1 mom. Vid korsning mellan väg,
som enligt 61 § förklarats såsom huvudled,
och annan väg åligger det
fordonsförare, vilken från sistnämnda
väg vill korsa huvudleden eller
svänga in på denna, att lämna företräde
åt fordon på huvudleden.
1 mom. Vid korsning mellan väg,
som enligt 61 § förklarats för huvudled,
och annan väg, så ock eljest
vid färd in på huvudled åligger det
fordonsförare, vilken vill passera
huvudleden eller svänga in på denna,
att dessförinnan stanna fordonet
samt att lämna företräde åt fordon
på huvudleden.
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
13
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
51 §.
— dylik släpvagn.
-- är anordnad.
Då fordon -—
I stället ---
Angående rätt att i vissa fall på
fordon föra reflexanordning i stället
för belysningsanordning gäller vad
därom finnes stadgat i 4—8 §§.
Fordon, som under mörker är
uppställt på väg, där tillfredsställande
belysning icke är anordnad,
skall vara försett med belysningse/ter
reflexanordning, som utmed
vägen utsänder eller reflekterar vitt
eller gult ljus framåt och rött ljus
bakåt.
På fordon ---
På fordon ----
Fordon, som under mörker är
uppställt på väg, där tillfredsställande
belysning icke är anordnad,
skall vara försett med belysningsoch
reflexanordning i enlighet med
vad som är föreskrivet, då fordonet
föres under mörker på väg; dock att
skyltlykta, då sådan finnes, icke behöver
vara tänd och att i stället för
stadgad lykta för sken framåt motsvarande
parkeringslykta får användas.
---god tid.
— icke körriktningsvisare.
52 §.
2 mom. Om på fordon föres gods,
som skjuter utanför fordonet framtill
eller mer än 150 centimeter baktill,
skall godsets yttersta del vara
tydligt utmärkt med flagga, lykta
eller annan lämplig anordning, såframt
icke godset föres på sådant
sätt, att särskilt utmärkande uppenbarligen
ej erfordras.
2 mom. Om på fordon föres gods,
som skjuter utanför fordonet framtill
eller mer än 150 centimeter baktill,
skall godsets yttersta del vara
tydligt utmärkt med flagga eller annan
lämplig anordning av vit och
röd färg. Under mörker skall utmärkandet
baktill ske med lykta,
som visar rött sken bakåt och åt
sidorna.
56 §.
1 mom. Buss eller lastbil får icke 1 mom. Buss eller lastbil får icke
föras med högre hastighet än 60 föras med högre hastighet än 60
kilometer i timmen. Inom tättbe- kilometer i timmen.
byggt område får dock hastigheten
icke överstiga 40 kilometer i timmen.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 ur 1955
(Gällande lydelse)
2 mom. Har till bil kopplats fordon,
få fordonen icke föras med
högre hastighet, än nedan för varje
fall sägs, nämligen då fråga är om
Hastighet
km i timmen
a) en pähängsvagn samt
bilens och påhängsvagnens
samtliga hjul är o försedda
med effektiva från fotbroms
eller motsvarande anordning
på bilen manövrerbara bromsar
................................. 60
b) en släpvagn i annat fält,
än som under a) sägs, samt
släpvagnen är försedd med
effektiva från fotbroms eller
motsvarande anordning på bilen
manövrerbara bromsar ... 50
c) en släpvagn i annat fall,
än som under a) och b) sägs,
samt släpvagnen har en bruttovikt
icke överstigande bilens
bruttovikt .................. 40
d) två släpvagnar samt
släpvagnarna äro försedda
med effektiva från fotbroms
eller motsvarande anordning
på bilen manövrerbara brom
-
sar ................................. 40
e) en släpsläde samt släp
släden
har en bruttovikt icke
överstigande bilens bruttovikt
................................. 30
f) ett eller flera fordon i
andra fall, än som under a—
e) sägs ........................... 20
1 de under a) och b) angivna
fallen får inom tättbebyggt område
hastigheten icke överstiga 40 kilometer
i timmen.
(Föreslagen lydelse)
Har till bil kopplats fordon, få
fordonen icke föras med högre hastighet,
än nedan för varje fall sägs,
nämligen då fråga är om
Hastighet
km i timmen
a) en pähängsvagn samt
bilens och påhängsvagnens
samtliga hjul äro försedda
med effektiva från fotbroms
eller motsvarande anordning
på bilen manövrerbara bromsar
................................. 60
b) en släpvagn i annat fall,
än som under a) sägs, samt
släpvagnen är försedd med
effektiva från fotbroms eller
motsvarande anordning på bilen
manövrerbara bromsar ... 50
c) en släpvagn i annat fall,
än som under a) och b) sägs,
samt släpvagnen har en bruttovikt
icke överstigande bilens
bruttovikt .................. 40
d) två släpvagnar samt
släpvagnarna äro försedda
med effektiva från fotbroms
eller motsvarande anordning
på bilen manövrerbara brom
-
sar ................................. 40
e) en släpsläde samt släp
släden
har en bruttovikt icke
överstigande bilens bruttovikt
................................. 30
f) ett eller flera fordon i
andra fall, än som under a—
e) sägs ........................... 20
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
15
(Gällande lydelse)
Har till bil kopplats endast en
släpvagn, vars totalvikt icke överstiger
en tredjedel av bilens tjänstevikt,
må fordonen utan hinder av
vad ovan stadgats föras med samma
hastighet, som är medgiven för bilen
utan släpvagn.
(Föreslagen lydelse)
Har till bil kopplats endast en
släpvagn, vars totalvikt icke överstiger
en tredjedel av bilens tjänstevikt,
må fordonen utan hinder av
vad ovan stadgats föras med samma
hastighet, som är medgiven för bilen
utan släpvagn.
2 mom. Inom tättbebyggt område
får fordons hastighet icke överstiga
50 kilometer i timmen.
57 §.
1 mom. Har för------sålunda fastställts.
Finner polisman, att å fordon
tagits så stor last eller sådant antal
passagerare, att den för fordonet
fastställda maximilasten eller det
vid fordonets färd å vägen tillåtna
högsta axeltrycket överskridits, äger
han, därest fortsatt färd med fordonet
icke kan äga rum utan fara eller
olägenhet, förbjuda fortsatt färd, så
ock, där förbudet icke efterkommes,
hindra färden. Har maximilasten
överskridits med mer än 20 procent
eller axeltrycket med mer än 10 procent,
åligger det polismannen att vidtaga
åtgärd, som nu sagts, där ej särskilda
skäl till annat föranleda. Polismannen
skall snarast möjligt underrätta
vederbörande förman om
åtgärden.
61
1 mom. Det tillkommer,såvitt angår
stads område, stadsmyndighet,
som angives i 6 mom., och eljest
länsstyrelsen att beträffande viss allmän
väg, gata eller annan allmän
plats eller beträffande samtliga dylika
vägar inom visst område meddela
erforderliga föreskrifter, avseende
-
§•
1 mom. Det tillkommer länsstyrelsen
att beträffande viss allmän
väg, gata eller annan allmän plats
eller beträffande samtliga dylika
vägar inom visst område meddela
erforderliga föreskrifter, avseende
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
(Gällande lydelse)
a) förbud mot trafik eller inskränkning
i trafiken beträffande
fordon av visst slag, fordons axeltryck,
bruttovikt eller bredd, last av
viss beskaffenhet, fårdhastigliet eller
körriktning samt provkörning eller
övningskörning med fordon;
b) parkering eller annan uppställning
av fordon;
c) medgivande till större axeltryck
eller bruttovikt å fordon eller
större bredd å fordon och last än
som tillätes i 54 §;
d) att viss väg skall anses såsom
huvudled; eller
e) andra särskilda åtgärder för
reglering av trafiken.
(Föreslagen lydelse)
a) förbud mot trafik eller inskränkning
i trafiken beträffande
fordon av visst slag, fordons axeltryck,
bruttovikt eller bredd, last av
viss beskaffenhet, körriktning samt
provkörning eller övningskörning
med fordon;
b) parkering eller annan uppställning
av fordon;
c) färdhastighet;
d) medgivande till större axeltryck
eller bruttovikt å fordon eller
större bredd å fordon och last än
som tillätes i 54 §;
e) att viss väg skall anses såsom
huvudled; eller
f) andra särskilda åtgärder för
reglering av trafiken.
Såvitt angår stads område tillkommer
det stadsmyndighet, som
angives i 6 mom., att meddela erforderliga
föreskrifter i de fall, som
under a), b), d) och f) sägs.
Länsstyrelsen äger föreskriva lägre
eller högre hastighet än som tilllåtes
i 56 §.
65 §.
1 mom. Brukas fordon--— förenad därmed.
Den, som icke efterkommer vad
i 3 § 6 mom. sägs om skyldighet att
bevara uppteckning eller att på anmodan
överlämna sådan uppteckning,
straffes med dagsböter.
6 mom. Den, som — — — med dagsböter.
Till samma--— femte stycket.
Förseelse mot 12 § 2 inom. femte
stycket, 3 mom. tredje stycket eller
4 mom., 13 § 3 mom. fjärde stycket
eller 4 inom., 21 § 2 mom. första
stycket a—d), samma moment förs
-
Forseelse mot 10 § 6 inom., 12 §
2 inom. femte stycket, 3 mom. tredje
stycket eller 4 inom., 13 § 3 mom.
fjärde stycket eller 4 inom., 21 § 2
moin. första stycket a—d), samma
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
17
(Gällande lydelse)
ta stycket e), såvitt angår tjänstevikt,
bredd, maximilast och största
antal passagerare, eller andra stycket
eller 3 mom. eller 27 § 4 mom.
sjätte stycket eller 5 mom. tredje
stycket, straffes med böter, högst
trehundra kronor.
(Föreslagen lydelse)
moment första stycket e), såvitt angår
tjänstevikt, bredd, maximilast
och största antal passagerare, eller
andra stycket eller 3 mom. eller 27 §
4 mom. sjätte stycket eller 5 mom.
tredje stycket, straffes med böter,
högst trehundra kronor.
67 §.
Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41
§ 1 inom. eller 2 mom. andra stycket,
42 § 4 mom., 46 § 1 mom. tredje
stycket, 48 § 3 mom., 49 § 2, 3 eller
4 inom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom.,
55 § 1 mom. eller 2 mom. första
stycket, 56 § eller 57 § 2 mom. tredje
stycket eller 3 eller 4 mom.
Med böter, högst trehundra kronor,
straffes den, som bryter mot
44 §, 46 § 1 mom. fjärde stycket, 50
§ 3 inom., 52 § 2 mom., 55 § 2 mom.
andra stycket, 57 § 2 mom. fjärde
stycket, 58 §, 59 § 1 mom. första
stycket eller 2, 3 eller 4 mom. eller
60 § 3 mom.
Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41
§ 1 inom. eller 2 inom. andra stycket,
42 § 2 eller 4 mom., 46 § 1 mom.
tredje stycket, 47 § 3 mom. första
stycket, 48 § 1 eller 3 mom., 49 § 2, 3
eller 4 mom., 52 § 2 mom., 53 §, 54 §
2 eller 4 mom., 55 § 1 mom. eller 2
mom. första stycket, 56 § eller 57 §
2 inom. tredje stycket eller 3 eller 4
mom.
Med böter, högst trehundra kronor,
straffes den, som bryter mot
44 §, 46 § 1 mom. fjärde stycket, 50
§ 3 inom., 55 § 2 mom. andra stycket,
57 § 2 mom. fjärde stycket,
58 §, 59 § 1 mom. första stycket eller
2, 3 eller 4 mom. eller 60 § 3 mom.
Förseelse mot —--trehundra kronor.
Befordras med---och vilja.
69 §.
Om den, som ertappats med all
under färd icke hava medhaft körkort
eller, i förekommande fall,
handling, som avses i 12 § 2 eller
4 inom., 13 § 4 inom., 27 § 4
mom. eller 57 § 2 mom. fjärde
stycket, senast å tredje söckendagen
därefter hos vederbörande polismyndighet
eller åklagare styrker, att han
2—1011 55
Om den, som ertappats med att
under färd icke hava medhaft körkort
eller, i förekommande fall,
handling, som avses i 10 § 6 mom.,
12 § 2 eller 4 inom., 13 § 4 inom., 27 §
4 inom. eller 57 § 2 mom. fjärde
stycket, senast å tredje söckendagen
därefter hos vederbörande polismyndighet
eller åklagare styrker, att han
Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 2 avd. Nr 34
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
(Gällande lydelse)
vid tiden för förseelsen innehaft gällande
körkort eller sådan handling,
som nyss sagts, och giva omständigheterna
vid handen, att förseelsen
haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende,
vare han fri från ansvar.
(Föreslagen lydelse)
vid tiden för förseelsen innehaft gällande
körkort eller sådan handling,
som nyss sagts, och omständigheterna
giva vid handen, att förseelsen
haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende,
vare han fri från ansvar.
Övergångsbestämmelser.
4. Stadgandena under 3 § 1 mom.
k), i § 1 mom. h) och 3 mom. andra
stycket, 6 § 1 mom. c) och f) samt
21 § 2 mom. andra stycket skola
icke äga tillämpning å fordon, som
före dagen för denna förordnings
ikraftträdande undergått besiktning
eller för vilket före samma dag typintyg
utfärdats, under förutsättning
att fordonet vid besiktning eller vid
typintygets utfärdande icke var försett
med anordning, som i nämnda
författningsrum sägs.
4. Stadgandena under 6 § 1 mom.
c) samt 21 § 2 mom. andra stycket
skola icke äga tillämpning å fordon,
som före dagen för denna förordnings
ikraftträdande undergått besiktning
eller för vilket före samma
dag typintyg utfärdats, under förutsättning
att fordonet vid besiktning
eller vid typintygets utfärdande icke
var försett med anordning, som i
nämnda författningsrum sägs.
Denna förordning träder i kraft
a) den 1 juli 1955 såvitt angår
bestämmelserna i 3 § 6 mom., 10 §
6 inom., 27 § 6 mom. beträffande
hastighetsmätare, 42 § 1 och 2 mom.,
46 § 1 mom., 47 § 2 och 3 mom., 48 §
1 mom., 51 §, 52 § 2 mom., 56 § 1
och 2 mom., 57 § 1 mom., 61 § 1
mom., 65 § 1 och 6 mom. samt 67
och 69 §§;
b) den 1 juli 1955 såvitt angår
bestämmelserna i 3 § 1 mom. m)
och n); dock att dessa bestämmelser
icke skola äga tillämpning å bil,
som före nämnda dag undergått besiktning
eller för vilken dessförinnan
typintyg utfärdats, under förutsättning
att fordonet vid besiktning
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
19
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
eller vid typintygets utfärdande icke
var försett med hastighet smätare
eller vindrutetorkare;
c) den 1 juli 1956 såvitt angår
bestämmelserna i övrigt.
Inledning
Remissyttranden över det betänkande av trafiksäkerhetsutredningen,
som ligger till grund för propositionen, har avgivits av ett stort antal
myndigheter, föreningar in. fl. För visst förslag i propositionen, nämligen
beträffande medförande av besiktningsinstrument eller typintyg och skyldighet
att uppvisa detta för polisman eller besiktningsman, ligger till
grund en skrivelse den 25 mars 1954 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Jämväl nämnda skrivelse har remissbehandlats. — I fråga om vilka instanser
som avgivit remissyttranden får utskottet hänvisa till propositionen
s. 19—20.
En redogörelse för gällande författningar lämnas i propositionen s.
20—21. Till denna redogörelse liksom till vad som i propositionen upptagits
beträffande verkställda undersökningar rörande vägtrafikolyckor
— propositionen s. 21—24 — torde här jämväl få hänvisas.
Utskottet vill vidare erinra om att i propositionen för varje däri under
de särskilda rubrikerna C.—I. upptaget avsnitt lämnas redogörelser för
dels utredningens förslag och dels de avgivna remissyttrandena.
Föredragande departementschefen, statsrådet Andersson, anför inledningsvis
följande.
»De förslag, som utredningen framlagt, kan i korthet sägas gå ut på en
skärpning och närmare reglering av bestämmelserna om förarnas uppträdande
i trafiken samt strängare krav på de särskilda anordningar, med
vilka fordonen skall vara utrustade. Jag ansluter mig till utredningens
mening, att vid sidan av pågående åtgärder för förbättrande av vägnätet
en skärpning av reglerna på förevarande områden kan på längre sikt leda
till en förbättring av trafiksäkerheten och en minskning av olycksfrekvensen.
Målet kan givetvis icke nås utan uppoffringar. Vad angår den föreslagna
närmare regleringen av förarnas uppträdande innebär föreskrifter
av denna art att på trafikanterna lägges band, som kan synas överflödiga
och irriterande i de fall, då vederbörandes eget omdöme säger honom, att
en överträdelse icke skulle medföra någon fara. Bestämmelserna om viss
utrustning å fordonet medför vissa kostnader för trafikanterna. Frågan om
trafiksäkerheten är emellertid av den vikt, att dylika betänkligheter icke
får vara avgörande. Det bör beaktas, att fråga i sista hand är om åtgärder,
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
som föreskrives i trafikanternas eget intresse. Utan att föregripa mitt ställningstagande
till de särskilda åtgärder, som de sakkunniga föreslagit, vill
jag därför redan här uttala, att jag anser hänsyn till trafiksäkerheten motivera
mera långtgående bestämmelser än de nu gällande.»
Hastighetsbegränsning
Departementschefen
Beträffande trafiksäkerhetsutredningens förslag om införande av allmän
hastighetsbegränsning på vägar i allmänhet utom tättbebyggda
områden anför departementschefen följande.
»Förslaget om allmän hastighetsbegränsning är utan jämförelse den fråga,
kring vilken meningarna skarpast brutit sig i remissyttrandena, och goda
skäl har anförts både för och emot förslaget.
Intet tvivel råder om att ett mycket stort antal trafikolyckor med motorfordon
helt eller delvis vållas av att fordonen framföres med en hastighet,
som icke i tillräcklig mån anpassats till väg- och trafikförhållandena. Den
verkställda utredningen ger även i övrigt vid handen, att det icke alltid
är väl beställt med förarnas förmåga och vilja att rätta hastigheten efter
vad situationen kräver. Varje åtgärd, som kan leda till en bättring i dessa
hänseenden, innebär ett steg mot förbättrad trafiksäkerhet. Frågan är enligt
min uppfattning av den betydelse, att man icke får tveka att tillgripa även
radikala åtgärder, om syftet icke kan nås med mildare medel.
De tekniska framsteg, som bilismen under de sista årtiondena genomgått,
har medfört, att man på goda vägar kan hålla en betydligt högre fart
än tidigare. Vägnätet har också avsevärt förbättrats. Det är naturligt, att
den enskilde bilföraren söker efter förmåga utnyttja de sålunda förbättrade
framkomstmöjligheterna. De tekniska framstegen och den fortgående förbättringen
av vägbeståndet bör emellertid utnyttjas icke blott för att förkorta
körtiden utan även för att befordra trafiksäkerheten. Utredningen har
visat, att de vinster i tid och väg, som uppstår genom högre hastighet, är
ganska obetydliga. Det lcan därför i och för sig knappast sägas vara något
ohemult krav på bilisterna, att de avstår från att tillämpa de högsta hastigheterna
och genom detta ringa offer i sin män bidrager till att öka trafiksäkerheten.
Önskvärdheten härav inses säkerligen av de flesta bilförare,
men den ganska allmänna förekomsten i trafiken av bilar med onödigt
hög hastighet visar, att icke alla rättar sitt handlande därefter. Om så varit
fallet, skulle frågan om en allmän hastighetsbegränsning icke ha behövt på
allvar övervägas.
Det är givetvis riktigt, att även en låg hastighet kan vara alltför hög i
förhållande till omständigheterna, liksom att en hög hastighet icke alltid
innebär någon mera betydande olycksrisk. Kärnpunkten i hastighetsproblemet
är därför också en fråga om hastighetsanpassning och icke en fråga
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955
21
om hastighetsbegränsning. Detta utesluter dock icke att frågeställningarna
delvis sammanfaller och att en hastighetsbegränsning kan vam lämplig
såsom medel att i vissa fall nå en bättre hastighetsanpassning.
Uppfattningen att en allmän hastighetsbegränsning skulle innebära att
en viss hastighet angåves såsom generellt lämplig kan jag icke biträda.
Regeln innebär ju allenast att en hastighet över den angivna gränsen betecknas
såsom generellt olämplig.
Vad åter angår den invändning mot förslaget, som går ut på att en hastighetsbegränsning
leder till att trafikövervakningen huvudsakligen inriktas
på hastighetskontroll å huvudleder och andra ställen, där överträdelser
mot eu generell hastighetsbegränsning förmodas bli vanliga, medan övervakningen
av trafiken å andra vägar lämnas åsido, är det uppenbart, alt
övervakningen måste inriktas på att stävja överträdelser var de än förekommer.
Man kan emellertid inte helt bortse från risken att fastställandet
av en allmän fartgräns får till resultat att trafikpolisen kommer att tagas
i anspråk för övervakning härav i sådan utsträckning att kontrollen över
det individuella körsättet även i fortsättningen kan bli eftersatt.
Ett allvarligare argument mot den föreslagna bestämmelsen är farhågan
för att den icke kommer att efterlevas i sådan omfattning, att den kan
sägas fullfölja sitt syfte att minska körtempot på vägarna. Nyttan av bestämmelsen
beror mycket på huruvida den av det övervägande antalet
motorförare betraktas som lämplig eller åtminstone rimlig och därför i
allmänhet efterlevcs, eller om överträdelser kommer att höra till vanligheten.
Att införa en bestämmelse, som många, kanske flertalet motorförare
i större eller mindre omfattning överträder, väcker betänkligheter bl. a. ur
den synpunkten, att den minskar respekten för trafikföreskrifter över
huvud och såmedelst motverkar sitt syfte att höja trafiksäkerheten.
Det måste, bl. a. av skäl som sist sagts, anses vara av synnerlig vikt, att
en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras med en intensiv
övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves. Övervakningen
får icke begränsas till stickprovskontroll utan bör vara så effektiv, att en
motorförare, som överträder bestämmelsen, måste såsom en praktisk möjlighet
räkna med att bli åtalad och sakfälld. Den måste utsträckas till alla
delar av landet och till alla slags vägar. Alldeles speciellt är det av vikt, att
övervakningen blir tillräckligt omfattande och effektiv under tiden närmast
efter bestämmelsens ikraftträdande. För närvarande finnes emellertid
uppenbarligen icke tillräckliga resurser för eu övervakning av denna omfattning.
Möjligen kan detta bli fallet efter den utökning av statspolisens
personal och förbättring av dess utrustning, som beslutats av 1954 års
riksdag. Det då antagna upprustningsprogrammet kan icke förväntas bli
slutfört förrän tidigast vid utgången av år 1956. Å andra sidan är det icke
uteslutet, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en sådan
förbättring av trafikförhållandena, att behovet av en allmän hastighetsbe
-
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 3''/ år 1953
gränsning väsentligt minskas. Redan de nu gällande bestämmelserna torde,
i de fall då en tillfredsställande utredning kan förebringas, ge icke ringa
möjligheter att ingripa mot förare, som färdas med påtagligt för hög
hastighet.
En annan allvarlig invändning mot förslaget är att detta sannolikt icke
enbart länder till att minska trafilkriskerna utan i vissa hänseenden t. o. in.
kan skapa nya faromoment. Jag syftar härvid speciellt på de förhållanden,
som uppkommer, då ett fordon skall köra om ett framförvarande fordon.
I detta läge är det av vikt, att det omkörande fordonet håller så hög hastighet,
att omkörningssträckan icke blir onödigt lång. Även med en bestämmelse
om maximihastighet måste man räkna med att körhastigheten för
olika fordon varierar högst avsevärt. För vissa fordon gäller ju en lägre
hastighetsgräns än den vanliga, och för de lättare fordonen, vilka utgör
flertalet, är den föreslagna maximihastigheten 80 km i timmen på många
vägar uppenbart för hög. Särskilt på de tätare trafikerade vägarna kan
problemet bli av den storleksordning, att speciella åtgärder påkallas för
dess lösande, t. ex. införande av filer med olika körhastighet e. d.
Även i andra hänseenden möter vid genomgång av utredningsmaterialet ett
flertal spörsmål, som enligt min mening bör ytterligare utredas och belysas.
Önskvärt vore att genom omsorgsfull analys av ett större antal trafikolyckor
få närmare klarlagt, vilken roll hastighetsfaktorn spelar för uppkomsten
av trafikolyckor och över huvud ur trafiksäkerhetssynpunkt. För
bedömande av en lämplig hastighetsgräns erfordras en mera omfattande
utredning rörande de hastigheter, som i allmänhet faktiskt tillämpas på
vägar av olika slag, i olika delar av riket och under olika yttre förhållanden.
Speciellt intresse tilldrager sig i detta sammanhang den av utredningen
omnämnda s. k. prima-facie-regeln. I den utformning, regeln erhållit i vissa
av Amerikas förenta stater, d. v. s. som en ren bevisbörderegel, torde den
visserligen knappast vara helt lämpad för svenska förhållanden. Däremot
kunde väl övervägas att införa en i princip gällande regel om viss maximihastighet,
försedd med modifikationer, som icke har karaktär av bevisbörderegler
men syftar till ungefärligen samma effekt, t. ex. att den angivna
hastigheten får överskridas där sådant med hänsyn till vägförhållandena
och övriga omständigheter uppenbarligen icke medför någon fara ur trafiksäkerhetens
synpunkt. Om denna lösning väljes, måste emellertid synnerlig
möda nedläggas på att utforma undantaget så, att tillämpningen blir
den avsedda och att undantaget icke kommer att i praktiken helt upphäva
huvudregeln. Även denna fråga fordrar för sin lösning undersökningar och
överväganden, vilka icke lämpligen kan komma till stånd i förevarande
sammanhang.
Sammanfattningsvis vill jag framställa min ståndpunkt till förevarande
fråga på det sättet, att förekomsten av fordon, vilka framföres med alltför
hög hastighet, utgör en trafikfara av stora mått men att å andra sidan en
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
regel om allmän hastighetsbegränsning är förenad med sådana nackdelar,
att den bör tillgripas endast vid trängande behov. Missbruk av den fria
hastigheten förekommer emellertid i sådan omfattning, att det förr eller
senare kan bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en eller annan
form, därest den skärpta trafikövervakningen och andra nu aktuella åtgärder
till trafiksäkerhetens främjande icke medför någon mera markant bättring.
För närvarande är det emellertid icke tillrådligt att införa en bestämmelse
i ämnet med hänsyn till de bristande övervakningsresurserna. Mindre
lämpligt torde också vara att vidtaga en så radikal åtgärd utan samråd med
övriga nordiska länder. Jag vill i detta hänseende särskilt fästa uppmärksamheten
på Nordiska rådets rekommendation den 3 februari 1955, nr 16,
angående samarbete beträffande trafiklagstiftningen.
Med hänvisning till det sagda anser jag mig för närvarande icke kunna
biträda utredningens förslag om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggda
områden men förutsätter att de myndigheter, som sysslar med
trafikfrågor, kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande
spörsmål och därvid söka införskaffa ytterligare utredning i de hänseenden,
jag förut angivit.»
Beträffande övriga hithörande spörsmål anför departementschefen:
»De invändningar, som kan anföras mot en hastighetsbegränsning, gällande
vägar i allmänhet, talar i viss mån också emot en särskild hastighetsbegränsning
för tättbebyggda områden. Det är sålunda
uppenbart, att en hastighetsgräns, hur den än väljes, icke kan ge något
mått på den hastighet, som det på skilda platser och i olika situationer är
lämpligt att hålla. Vad jag nyss anfört i fråga om bl. a. de ökade risker
vid omkörningar, till vilka en absolut hastighetsgräns kan ge upphov, gäller
i någon omfattning också förhållandena i tättbebyggda områden.
Detta oaktat är skälen för införande av en hastighetsgräns betydligt
starkare i fråga om tätorterna än eljest. Inom en sådan ort kan de högre
hastigheterna utan vidare stämplas såsom oförsvarliga. Här bör det alltså
vara möjligt att utan alltför stor generalisering angiva ett högsta mått för
hastigheten, vilket under inga förhållanden får överskridas. Åtminstone där
fråga är om typiska tätortsbildmingar — städer och liknande samhällen —
har dessutom trängseln i trafiken oftast lett till att flertalet fordon framföres
med lika hög eller åtminstone jämförlig hastighet. EU avsevärt överskridande
av denna för orten normala hastighet medför i regel knappast
någon större tidsvinst men ger upphov till ett flertal omkörningar och
andra trafikfarliga manövrer och kan därför alltid sägas i viss mening innebära
ett åsidosättande av tillbörlig aktsamhet. En hastighetsgräns för tättbebyggda
områden kan därför sältas tämligen lagt, utan att detta kan sägas
innebära något kännbart tvång för trafikanterna. Riktigheten av det anförda
bestyrkes hl. a. därav, att eu hastighetsbegränsning för tättbebyggda
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1955
orter i princip tillstyrkts nästan enhälligt i remissyttrandena och att meningssJuljaktigheterna
i stort sett begränsat sig till vad som är att anse
såsom den lämpligaste hastighetsgränsen. Även jag ansluter mig till den
meningen, att en allmän hastighetsbegränsning för tättbebyggda områden
skulle höja trafiksäkerheten utan att medföra några allvarligare betänkligheter
ur annan synpunkt. Jag tillstyrker därför att en bestämmelse i
detta ämne införes i vägtrafikförordningen.
Vad angår den lämpligaste hastighetsgränsen biträder jag åsikten, att
maximihastigheten bör angivas i helt tiotal kilometer i timmen. I valet mellan
de tal, som närmast kommer i fråga, nämligen 40 och 50 km i timmen,
anser jag den förstnämnda siffran väl låg för att komma i fråga såsom en
generell regel. Den är dessutom mindre lämplig av den anledningen att åtskilliga
av de vanligaste typerna av bilar icke kan bekvämligen framföras
med så låg hastighet utan nedväxling. Fartgränsen bör därför enligt min
mening bestämmas till 50 km i timmen. Liksom utredningen anser jag, att
fartgränsen bör i fråga om visst område eller viss väg kunna höjas, men
finner ej skäl att begränsa denna behörighet inom någon viss i författningen
angiven ram. Givetvis skall fartgränsen liksom hittills även kunna sänkas.
Införandet av en allmän hastighetsbegränsning för tättbebyggda omlåden
medför att behovet av särskilda hastighetsbegränsningar för vissa
orter eller vägsträckor avsevärt nedbringas. Det är också ur trafikanternas
synpunkt önskvärt, att särbestämmelser icke införes utan tvingande skäl.
Speciellt i fråga om orter, som korsas av större genomfartsleder, bör dylika
bestämmelser givas endast i rena undantagsfall. Med hänsyn härtill är
det enligt min mening mindre lämpligt, att avgörandet av frågor om fartbegränsning
i städerna överlämnas åt kommunal myndighet. Å andra sidan
synes icke erforderligt att driva enhetssträvandet så långt, att beslutanderätten
överlämnas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Utredningens förslag,
att beslut om lokal hastighetsbegränsning skall ankomma på länsstyrelsen,
synes här representera eu antaglig medelväg. Att länsstyrelsen
bör före avgörandet av dylik fråga höra de kommunala myndigheterna och,
där sådant kan anses påkallat, även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, torde
även utan särskild bestämmelse vara uppenbart.
Jag ansluter mig till utredningens mening, att andra lokala trafikföreskrifter
än sadana som rör hastighetsbegränsning, t. ex. föreskrifter om
Parkering m. m., alltjämt bör, såvitt angår städerna, ankomma på dessas
eget beprövande.
Tättbebyggda områden är redan nu utmärkta genom särskilda vägmärken.
Emellertid torde det mångenstädes vara lämpligt att i samband med
de nya bestämmelsernas ikraftträdande en översyn sker beträffande märkenas
placering, så att hastighetsbegränsningen icke onödigtvis kommer att
gälla å sådana vägsträckor, som icke ligger i direkt anslutning till någon
bebyggelse, t. ex. vissa genomfartsleder och tillfartsvägar inom större
städer.
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955 25
I detta sammanhang vill jag framhålla, att frågan om en revision av
vägmärkesförordningen kommer att upptagas senare.
Utredningen har vidare föreslagit vissa justeringar av hastighetsgränserna
för lastbilar och andra tyngre fordon. De sålunda föreslagna
bestämmelserna är icke i och för sig motiverade av hänsyn till trafiksäkerheten
men utgör i viss mening konsekvenser av utredningens förslag
till bestämmelser om allmän hastighetsbegränsning. Då jag, på sätt jag
förut yttrat, icke kan för närvarande förorda införandet av regler om allmän
hastighetsbegränsning å vägar utom tättbebyggda områden, förfaller
behovet av en mera genomgripande revision av de särskilda hastighetsreglerna
för tyngre fordon.
En viss jämkning i nuvarande bestämmelser kan emellertid vara påkallad
av önskemålet att afl trafik inom tättbebyggda orter skall såvitt
möjligt framgå med samma hastighet. Om den generella hastighetsgränsen
inom dylika orter sättes till 50 km i timmen, vilket jag förordat, bör därför
övervägas, om icke den maximihastighet av 40 km i timmen, som nu
är stadgad för färd inom sådan ort med buss och lastbil, bör höjas till
50 km i timmen. Enligt min mening kan en sådan höjning icke anses
menlig ur trafiksäkerhetssynpunkt utan är tvärtom att förorda. Jag tillstyrker
därför, att ändring i angiven riktning vidtages.
Vad angår den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för fordonsförare
att under mörker begränsa hastigheten så, att
fordonet kan stanna å den vägsträcka, vilken tydligt kan
överblickas, är denna regel enligt min mening så naturlig, att frågan
närmast bör anses gälla, huruvida den för sin giltighet behöver inskrivas
i författningen. Redan i det allmänna kravet på att föraren skall visa den
omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av
omständigheterna, ligger uppenbarligen att en fordonsförare icke bör onödigtvis
försätta sig i en situation, som han ej lcan behärska. Sedd ur denna
synpunkt är regeln icke begränsad till de särskilda förhållanden, som
råder under mörker, utan kan med fog uppställas såsom en allmän norm
för en bilförares bedömande i fråga om den hastighet, som i olika situationer
är försvarlig. Att i vägtrafikförordningen inskriva en uttrycklig regel i
ämnet, begränsad att avse mörkersituationen, synes då mindre lämpligt,
eftersom härav kan dragas en oriktig slutsats i fråga om regelns tillämplighet
i andra fall.
Mot den föreslagna regeln kan emellertid också riktas invändningar ur
motsatt synpunkt, nämligen att den i vissa situationer är svår eller rentav
omöjlig att efterkomma. I remissyttrandena har särskilt framhållits det
fallet, alt en förare under mörker blir utsatt för bländning från ett mötande
fordon; enligt den föreslagna regeln skulle det då åligga honom att omedelbart
nedbringa farten till ett minimum, även om detta skulle kräva en
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
trafikfarlig inbromsning. Också andra fall är tänkbara, där sikten plötsligt
blir försämrad. Stundom kan det ur trafiksäkerhetssynpunkt vara lämpligt
att föraren — t. ex. för att taga sig ur en uppkommen kritisk situation —
ökar hastigheten även i ett läge, där sikten är skymd. Det anförda visar,
att en tvingande regel om skyldighet att anpassa hastigheten med hänsyn
till längden av den överskådliga vägsträckan mången gång skulle visa
sig för stel och lägga onödig hämsko på förarens omdöme.
Med beaktande av de nu anförda synpunkterna bör en författningsbestämmelse
i förevarande ämne utformas så, att den dels får karaktären av en
allmän handlingsregel utan begränsning till viss eller vissa situationer och
dels bereder möjligheter till undantag, där sådant påkallas av omständigheterna.
Dessa önskemål torde kunna tillgodoses genom att stadganden får
inflyta i 46 § 1 mom. första stycket vägtrafikförordningen såsom ett tillägg
till den där givna bestämmelsen om att fordons hastighet skall anpassas
till vad trafiksäkerheten och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt
kräver. Stadgandet bör vara av huvudsakligen rådgivande karaktär och kan
lämpligen avfattas så, att hastigheten ej bör vara högre, än att fordonet
kan stannas å den del av den framförvarande vägbanan, som föraren tydligt
kan överblicka. Väljes denna lösning — vilket jag förordar ■—- bör i vägtrafikförordningen
icke inskrivas någon särskild bestämmelse om ansvar
för överträdelse av föreskriften. Att en underlåtenhet att anpassa hastigheten
efter vad trafiksäkerheten kräver kan bestraffas enligt trafikbrottslagen
såsom ovarsamhet vid förande av motorfordon är uppenbart oavsett förekomsten
av eu bestämmelse sådan som den nu förordade.»
Motioner
I de likalydande motionerna 1: it)G och II: Gli yrkas, »att riksdagen
måtte besluta ändra 56 § vägtrafikförordningen i enlighet med 1953 års
trafiksäkerhetsutrednings förslag, innebärande en generell begränsning av
lättare motorfordons hastighet till 80 km/tim. utanför tättbebyggt område,
och således i denna punkt avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 172».
I de likalydande motionerna I: 505 och II: 623 hemställes, »att 56 § 1
mom. första stycket vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)
måtte ges följande ändrade lydelse: Buss eller lastbil med en totalvikt överstigande
2 500 kilogram får icke föras med högre hastighet än 60 km/tim».
Innebörden av yrkandet är, att för buss eller lastbil med en totalvikt, som
icke överstiger 2 500 kilogram, skall gälla samma regler som för personbil;
någon generell hastighetsbegränsning skall alltså icke gälla för dessa bussar
och lastbilar. Ett motsvarande yrkande framställes även i de likalydande
motionerna I: 507 och II: 625.
Sistnämnda motioner, 1:507 och 11:625, upptar vidare synpunkter på
placeringen av de vägmärken som utmärker tättbebyggt område samt på
författningstextens utformning i fråga om den föreslagna hastighetsbegräns
-
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955
ningen inom sådant område. I motionerna — som mynnar ut i en hemställan
att nu nämnda och andra i motionerna förordade ändringar i och
tillägg till vägtrafikförordningen måtte vidtagas — anföres i nu förevarande
fråga:
Det torde i detta sammanhang vara lämpligt med föreskrifter om hur
nära själva tätbebyggelsen dylika vägmärken skall sättas upp. Det är nämligen
önskvärt att hastighetsbegränsningen icke onödigtvis kommer att gälla
på sådana vägsträckor, som icke ligger i direkt anslutning till någon bebyggelse.
Det har antytts lämpligheten av att slopa förbudsmärket avseende tättbebyggt
samhälle i och med genomförande av en generell hastighetsbegränsning.
Emellertid förefaller det vara riktigt att i författningstexten
klart säga ut, att sådan hastighetsbegränsning alltid skall anges med förbudsmärke,
varigenom någon villrådighet om bestämmelsens tolkning om
vad som menas med tättbebyggt samhälle icke behöver uppstå. Olika bedömanden
från trafikanternas sida om vad som innebär tätbebyggelse kan
leda till situationer då fråga kan uppkomma om polisingripande. Att
trafikanter och åklagare haft olika uppfattning i dylika situationer har
förekommit redan med nuvarande bestämmelser.
De nämnda motionerna 1: 507 och II: 625 upptar vidare frågor om enhetlighet
vid uppsättande av vägmärken. Härutinnan anföres:
För åstadkommande av enhetlighet i fråga om uppsättande av ''vägmärken,
vilket har sin betydelse ur trafiksäkerhetsynpunkt, bör föreskrivas
att länsstyrelse skall ha att utfärda föreskrifter, även då stad är väghållare,
på samma sätt som förutsatts i fråga om exempelvis föreskrift om färdhastighet.
Den nuvarande föreskriften i mom. 4, sista stycket, om att det
ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i mån av behov genom
anvisningar eller på annat lämpligt sätt verka för enhetlighet i fråga^ om
vägmärkenas uppsättande, har icke medfört önskvärd enhetlighet, då någon
författningsenlig skyldighet för stad att rätta sig efter sådan föreskrift icke
föreligger.
Utskottet
Kungl. Maj:t har i propositionen icke upptagit trafiksäkerhetsutredningens
förslag om en allmän hastighetsbegränsning på vägar utom tättbebyggda
områden till 80 km i timmen. En sådan begränsning förordas däremot
i motionerna 1:496 och II: 614.
Mot en begränsning av den tillåtna hastigheten till 80 km i timmen
kan anföras bl. a., att motorfordonen numera i allmänhet konstrueras
för att användas även vid högre hastigheter och att de i fråga om vagegenskaper
och bromsförmåga in. in. anpassats efter de skärpta krav som
i dessa hänseenden måste ställas vid dessa högre hastigheter. Även våra
vägar anpassas i växande omfattning härefter. Så till exempel torde våra
huvudvägar nu ofta projekteras för hastigheter över 100 km i timmen.
Att när den tekniska utvecklingen sålunda möjliggör högre hastigheter
med bibehållen trafiksäkerhet dock förbjuda användningen av desamma
kan le sig som ett steg tillbaka och som en broms på utvecklingen.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 3''t år 1955
Dessa synpunkter kan dock inte få vara avgörande. Frågan om en allmän
hastighetsbegränsning måste väsentligen bedömas från synpunkten
om en sådan begränsning kan medföra en ökad trafiksäkerhet.
Att för hög hastighet är en väsentlig trafikrisk är uppenbart. Trafiksäkerhetsutredningen
har med omfattande statistiskt material och siffermässiga
beräkningar sökt belysa bl. a. i vad mån hög hastighet kan antagas
ha medverkat till uppkomna trafikolyckor. Beträffande de gjorda
undersökningarna kan emellertid sägas, att de icke utvisat i vad mån de
för höga hastigheter, som medverkat till trafikolyckor, legat över 80 km
i timmen. Den hastighet som vid undersökningarna betecknas som för
hög har varit detta icke i förhållande till en fix hastighetsgräns utan med
hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Den har med andra
ord varit en icke rätt anpassad hastighet. Kärnpunkten i hastighetsproblemet
är, såsom departementschefen uttalat — och utskottet är angeläget
att kraftigt understryka detta — en fråga om hastighetsanpassning och
icke en fråga om hastighetsbegränsning. Det är enligt utskottets mening
de för höga hastigheterna vid dålig sikt, i skymda kurvor, vid vägkorsningar
och i liknande trafikfarliga situationer som måste stävjas. I dessa
fall är i allmänhet redan en hastighet av 80 km i timmen för hög. En
sänkning av de höga hastigheterna i övrigt till 80 km i timmen skulle
för dessa fall icke i och för sig vara av betydelse.
Mot en regel om begränsning av hastigheten till en fix gräns kan vidare
anföras, att regeln lätt skulle föra med sig en felinriktning av trafikövervakningen.
Departementschefen uttalar, att det måste anses vara av synnerlig
vikt, att en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras
med en intensiv övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves.
Eftersom kontrollen måste gälla om hastighetsgränsen överskrides
och då ett överskridande knappast är att förvänta på trafikfarliga platser,
ligger det i sakens natur att övervakningen skulle komma att inriktas på
goda vägar med rak sträckning. En sådan trafikövervakning är emellertid
enligt utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkt tämligen betydelselös.
övervakningen bör i stället inriktas på att från trafiksäkerhetssynpunkter
kontrollera förarnas individuella körsätt i sådana trafiksituationer,
där förarna erfarenhetsmässigt brister i den omsorg och varsamhet, som
till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.
Såsom departementschefen framhållit är en allvarlig invändning mot
utredningens förslag också, att en allmän hastighetsbegränsning i vissa
hänseenden till och med kan skapa nya faromoment, nämligen vid omkörning.
Omkörningssträckan skulle, eftersom det omkörande fordonet
icke finge överskrida den fastställda hastighetsgränsen, i allmänhet bli
väsentligt förlängd, och man måste räkna med att det redan höga antalet
olyckor i samband med omkörningar skulle stiga ytterligare. Särskilt
som omkörningsolyckorna i regel är av allvarlig natur framstår konsekven
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b är 1955
29
serna härvidlag av en hastighetsbegränsning som ett ur trafiksäkerhetssynpunkt
tungt vägande skäl mot en sådan begränsning.
Utskottet kan som av det ovan anförda torde framgå icke ansluta sig
till yrkandet i motionerna om införande av en allmän hastighetsbegränsning.
Utskottet förbiser vid detta ställningstagande icke, att åtgärder redan
i nuvarande situation är erforderliga för att nedbringa icke minst antalet
av de vägtrafikolyckor där hastigheten har varit en medverkande olyclcsfaktor.
En förbättrad trafikövervakning efter de riktlinjer utskottet ovan
antytt är en grundläggande förutsättning för att en rätt anpassning av
hastigheten skall kunna uppnås. En sådan övervakning ger också på ett
helt annat sätt än hittills varit möjligt utgångspunkter för att sådana
motorfordontsförare som brister i omsorg och hänsyn i trafiken skall kunna
fråntagas rätten att föra motorfordon. Trafiksäkerhetsutredningens fortsatta
arbete, därvid bl. a. frågor om en ökad användning av institutet
återkallelse av körkort avses skola upptagas, torde här kunna bli av betydelse.
Yrkandet i motionerna 1:505 och 11:623 samt 1:507 och 11:625, att
från reglerna om maximihastighet för lastbilar och bussar vid färd utanför
tättbebyggt område skall undantagas lastbilar och bussar, vilkas totalvikt
icke överstiger 2 500 kilogram, har viss anknytning till ett förslag
av trafiksäkerhetsutredningen. Utredningen har nämligen föreslagit, att
för dylika lättare lastbilar och bussar skall gälla samma hastighetsbegränsning
till 80 km i timmen som utredningen föreslagit för personbilar. Utredningen
har uttalat, att det ur trafiksäkerhetssynpunkt icke möter hinder
att beträffande hastighetsföreskrifterna jämställa de lättare lastbilarna
och bussarna med personbilar. Som en för vårt land lämplig viktgräns
bär utredningen angivit den i motionerna föreslagna, nämligen 2 500 kilogram.
För motionärernas förslag talar, att dessa lättare lastbilar och hussar
beträffande såväl konstruktion som vikt mer än att jämställa med personbilar
än med övriga lastbilar och bussar. Beträffande s. k. stationsvagnar
gäller sålunda, att avgörande för om fordonet skall klassificeras som personbil
eller som lastbil kan vara rena inredningsdetaljer. Att sådana detaljer
skall bli utslagsgivande för den hastighet, med vilken fordonet får
föras, är givetvis icke tillfredsställande. Den gällande regeln kan därför
i ett stort antal fall framstå som icke sakligt grundad. Ett sådant förhållande
för lätt med sig, att respekten minskas för bestämmelser om
hastighetsbegränsning även i de fall, där bestämmelserna är sakligt grundade.
En ändring på sätt i motionerna föreslås kan vid nämnda förhållanden
väntas medföra en bättre respekt för övriga regler om hastighetsbegränsning.
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1955
Utskottet vill i sammanhanget också erinra om att i åtskilliga andra
länder gäller särskilda hastighetsgränser endast för tyngre fordon.
Vid sitt ställningstagande fäster emellertid utskottet avgörande vikt
vid att ett bifall till motionärernas förslag skulle medföra den ur trafiksäkerhetssynpunkt
mycket betydande fördelen, att trafikströmmen på
landsvägarna kommer att flyta jämnare med påföljd att omkörningarna,
vilka alltid erbjuder särskilda faromoment, kommer att minska. Utskottet
tillstyrker därför motionärernas förslag. Förslaget föranleder ändring
i 56 § 1 mom. första stycket vägtrafikförordningen i propositionens förslag
och torde kunna utformas så, att buss eller lastbil, vars totalvikt överstiger
2,5 ton, icke får föras med högre hastighet än 60 km i timmen.
Jämväl mot den i propositionen föreslagna regeln, att fordons hastighet
inom tättbebyggda områden ej får överstiga 50 km i timmen, kan anföras
vissa skäl. Utskottet hyser emellertid icke samma betänkligheter i
fråga om en hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område som i fråga
om en allmän hastighetsbegränsning. Särskilt beaktar utskottet, att behovet
av omkörning inom tättbebyggt område ej är så stort och att därför
den särskilda omkörningsrisk, som kan bli en följd av en begränsning av
hastigheten utom tättbebyggt område, här kan lämnas åsido. Att man
söker nedbringa hastigheterna inom tättbebyggt område påkallas också
av särskilda skäl, såsom hänsyn till den rikliga förekomsten av skymda
vägkorsningar. Utskottet tillstyrker därför en regel om allmän fartbegränsning
inom tättbebyggt område. Den i propositionen valda hastighetsgränsen,
50 km i timmen, synes för det stora flertalet sådana områden vara
väl avvägd, och utskottet tillstyrker förslaget, som avser jämväl lastbilar
och bussar, även i denna del. Utskottet vill emellertid understryka vad
departementschefen yttrat om att fartgränsen i fråga om visst område
eller viss väg bör kunna höjas. Det sagda gäller särskilt vissa yttre delar
i de tättbebyggda områdena.
I motionerna I: 507 och II: 625 uttalas, att det torde vara lämpligt med
föreskrifter om hur nära själva tätbebyggelsen de vägmärken skall stå,
som anger att hastighetsbegränsning gäller. Utskottet finner icke anledning
tillstyrka, att särskilda föreskrifter härom utfärdas. Spörsmålet bör
enligt utskottets mening lösas från fall till fall under hänsynstagande till
skiftande lokala förhållanden. Huvudsyftet med förslaget, nämligen att
vägmärken bör uppsättas så, att hastighetsbegränsningen icke onödigtvis
kommer att gälla på vägsträckor, som icke ligger i nära anslutning till
tättbebyggt område, vill utskottet emellertid kraftigt understryka. Respekten
för regeln om hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område beror
väsentligen av att vägmärkena placeras så, att resonans för hastighetsbegränsningen
kan vinnas bland motorförarna. — I samma motioner förordas
i fråga om författningstextens utformning att regeln om hastighets
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
31
begränsning skall anknytas icke till begreppet tättbebyggt område utan till
uppsatta förbudsmärken. Utskottet finner ej anledning förorda att propositionens
förslag härvidlag frångås.
Den grundläggande regeln om hastighetsanpassning återfinnes i 46 §
1 mom. första stycket vägtrafikförordningen och lyder: Fordons hastighet
skall anpassas till vad trafiksäkerheten och behörig hänsyn till omständigheterna
i övrigt kräver. I propositionen föreslås, att till denna grundregel
skall fogas ett stadgande, att hastigheten ej bör vara högre än att fordonet
kan stannas å den del av den framförvarande vägbanan som föraren tydligt
kan överblicka. Placeringen av stadgandet i samma stycke som grundregeln
om hastighetsanpassning synes utskottet ägnad att skymma vikten av sistnämnda
regel. Med hänsyn härtill och då utskottet är tveksamt om värdet
av att införa det föreslagna stadgandet i vägtrafikförordningen avstyrker
utskottet Kungl. Maj :ts förslag i denna del. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om att trafiksäkerhetsutredningen föreslagit en till mörkerförhållanden
inskränkt menii övrigt likalydande regel som den ovannämnda.
Med hänsyn till det förhållandet, att förare av motorfordon under mörker
särskilt vid möte med annat fordon ofta håller en sådan hastighet, att
risk föreligger, att fordonet ej kan stannas i tid utan bakifrån påkör
andra trafikanter, ligger det enligt utskottets mening närmare till hands
att genom en särskild för mörker avsedd bestämmelse inskärpa vikten
av att vid avbländning och därmed följande begränsad sikt hålla en med
hänsyn till förhållandena särskilt låg hastighet. Ett sådant stadgande
kunde lämpligen anslutas till de i 46 § 1 inom. andra stycket uppräknade
situationer, beträffande vilka gäller, att det särskilt åligger förare av fordon
att hålla en med hänsyn till förhållandena tillräckligt låg hastighet.
I vad gäller särskilda hastighetsbegränsningar för vissa orter eller vägsträckor
ansluter sig utskottet till departementschefens mening, att avgörandet
av sådana frågor såvitt angår stads område bör överflyttas till
länsstyrelsen. En konsekvens härav är, att hittills gällande föreskrifter
av dylik innebörd i samband med de nya bestämmelsernas ikraftträdande
omprövas, så att enhetlighet i bedömningen åstadkommes.
Förslaget i motionerna 1:507 och 11:625 att länsstyrelsen även då
stad är väghållare skall ha att utfärda föreskrifter om uppsättande av
vägmärken oavsett innebörden av desamma och alltså även i andra fall
än då fråga är om hastighetsbegränsning finner utskottet icke tillräckligt
motiverat, och utskottet kan icke tillstyrka förslaget.
Skyldighet att stanna vid huvudled
Departementschefen
»Frågan om skyldighet för fordonsförare att stanna före infart på huvudled
diskuterades redan i samband med tillkomsten av 1936 års vägtrafik
-
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
stadga och har sedan dess aldrig helt mist sin aktualitet. I allmänhet torde
den ifrågasatta bestämmelsen — vilken särskilt varmt förordas av motorförarorganisatdonerna
— ha betraktats såsom ett medel att förbättra
framkomligheten på huvudlederna. I det sammanhang, vari frågan nu aktualiserats,
har den emellertid helt erhållit karaktär av åtgärd till främjande
av trafiksäkerheten. Även i sådant hänseende kan åtskilliga argument anföras
såväl för som emot det av utredningen förordade stadgandet.
Till stöd för förslaget i denna del har främst åberopats att ett mycket
stort antal olyckshändelser orsakats av förarnas felaktiga åtgärder i vägkorsningar
samt att skyldigheten att stanna ger föraren tillfälle att bedöma
de risker han löper vid färd in på huvudleden och sannolikt minskar
hans benägenhet att taga den risk det innebär att söka föra upp fordonet
i en alltför liten lucka i trafiken på huvudleden. Vidare har åberopats, att
det överraskningsmoment, som ett plötsligt uppdykande fordon innebär
för den som färdas på huvudleden, lätt leder till panikartade åtgärder från
hans sida och därför vållar avsevärd risk för olyckor. Det har också sagts,
att en allmän stoppskyldighet även eljest ur flera synpunkter är en nödvändig
konsekvens av huvudledens absoluta företräde.
Å andra sidan har gjorts gällande farhågor för att en bestämmelse av nu
åsyftat innehåll i många fall icke kommer att efterlevas i praktiken. I
detta hänseende har särskilt åberopats, att flertalet vägfarande icke
ställer sig till efterrättelse de nuvarande bestämmelserna om skyldighet
att stanna å sådana platser, där stoppskyldighet påbjudits genom
särskilt trafikmärke. Vidare kan anmärkas, att det med den föreslagna bestämmelsen
i vissa fall, nämligen då trafiken på huvudleden är tät och
framgår med större hastighet, kan ställa sig svårt att över huvud komma
in på huvudleden, vilket i sin tur kan leda till trafikstockning på anslutande
bivägar.
Det allvarligaste argumentet mot den föreslagna bestämmelsen är likvisst
den omständigheten, att det vid vissa tunga transporter, speciellt vid
utdrivning av timmer, stundom kan bli mycket svårt för att icke säga
omöjligt att efterkomma densamma. Särskilt i Norrland framgår de viktigaste
vägarna ofta i anslutning till älvdalarna och kommer därigenom att
korsas av ett stort antal permanenta och tillfälliga skogsvägar, vilka ibland
löper i kraftigt medlut. Det kan stundom vara svårt eller omöjligt att bringa
en tyngre hästanspänd timmerfora att stanna vid passerandet av en väg
eller att, sedan den stannats, föra den över vägen. F. ö. kan ifrågasättas,
om en stoppskyldighet i dylika fall är lämplig ens ur huvudledstrafikens
synpunkt med hänsyn till risken för att foran blir stående på vägen.
Oaktat de argument, som sålunda kan anföras mot en bestämmelse om
skyldighet att stanna före infärd på huvudled, anser jag dock övervägande
skäl tala för bestämmelsen. Jag vill i detta hänseende särskilt framhålla,
att det stora flertalet motorförare är positivt inställda till densamma samt
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955
33
att redan detta förhållande utgör en viss garanti för att den i allmänhet
kommer att efterlevas. Regeln torde minska risken för sammanstötningar
i korsning mellan huvudled och biväg samt på platser, där biväg eljest
ansluter till en huvudled. Detta är särskilt önskvärt ur den synpunkten, att
trafiken på huvudled oftast framgår med relativt stor hastighet och att
sammanstötning med fordon på huvudled därför ofta leder till allvarliga
skador. Vad nyss anförts om praktiska svårigheter för bestämmelsens ti 11-lämpning å vägar med mycket tät trafik torde numera beaktas på det sättet,
att de vägar inom tätare bebyggda områden, varest dylika svårigheter
främst gör sig gällande, endast undantagsvis förklaras för huvudleder. Detsamma
bör gälla de vägar, över vilka timmertransporter förekommer i
avsevärd omfattning. För vissa sådana fall kan övervägas, om icke vägen
lämpligen bör under den säsong, då timmertransporter pågår, helt eller på
vissa sträckor nedklassas till ioke-huvudled. Jag förutsätter givetvis, att
skogsnäringens och andra näringars intressen, vilka i många fall avsevärt
väger över det intresse, som kan påkalla stoppskyldighet vid huvudled,
kommer att tillbörligen beaktas av de tillämpande myndigheterna.
Under hänvisning till det anförda anser jag mig kunna förorda, att en
bestämmelse av den sakliga innebörd, utredningen föreslagit, intages i vägtrafikförordningen.
Vad utredningen anfört rörande önskvärdheten av att s. 1c. stoppmärken
uppsättes icke allenast där allmän väg löper ut i huvudled utan även där
så är fallet med enskild väg, å vilken främmande trafik förekommer i
större omfattning, kan jag i allo biträda. Speciellt med hänsyn till det nordiska
samarbetet på vägtrafikens område och till andra av Sverige ingångna
internationella förpliktelser är det av vikt att stoppskyldigheten konsekvent
utmärkes. Likaledes delar jag utredningens uppfattning att stoppmärket
bör i större omfattning än hittills anbringas även vid trafikfarliga korsningar
av annan väg än ihuvudled.
Vad angår förhållandena i korsning av två huvudleder anser jag att hithörande
frågor bör lösas av vederbörande myndigheter från fall till fall.
Den av utredningen föreslagna ändringen av stoppmärkets innebörd
anser jag vara påkallad. Frågan kommer att tagas upp vid den översyn av
kungörelsen angående vägmärken som är omedelbart förestående.»
Motion
I motionen 11: GUI uttalas betänkligheter mot den föreslagna generella
stopplikten vid huvudled och yrkas, »att riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 172 måtte uttala sig för att vederbörande länsstyrelser
ålägges besluta vid vilka korsningar av huvudväg ovillkorlig stopplikt
skall förekomma».
3—lön 55 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 34
34
Andra liKjutskottets utlåtande nr 3b år 1955
Utskottet
Enligt utskottets mening är det från såväl trafiksäkerhetssynpunkter
som från synpunkten att genomfartstrafiken bör flyta smidigt ett väsentligt
intresse, att regeln om företrädesrätt för trafiken på huvudled
respekteras. Införandet i vidsträckt omfattning av en stopplikt för den
som färdas in på huvudled är därför ett givet önskemål. Den hittillsvarande
ordningen, enligt vilken stopplikt kunnat föreskrivas av lokala
myndigheter, har enligt utskottets mening icke i tillräcklig grad tillgodosett
detta önskemål. Effektivast når man givetvis syftet genom en allmän
stopplikt före infart på huvudled. Mot eu sådan stopplikt talar, att
regeln, i fall då sikten är fri och intet fordon nalkas, lätt kan komma att
te sig som onödig och att ett uppehållande av skyldigheten i dylika fall
kan medföra att respekten för regeln avtrubbas även i andra fall. Utskottet
vill till en början framhålla, alt en regel om stopplikt givetvis
bör gälla där sikten är fri om fordon nalkas på huvudleden. Vill man angiva
detta genom stoppmärke, kommer man till samma resultat som genom
en allmän stopplikt. Man kan därför välja mellan att införa en allmän
stopplikt och att överlämna till den enskilde fordonsföraren att där sikten
är fri själv bedöma, om annalkande fordon kräver, att hans eget fordon
stannas. Det sätt, på vilket förare i stor utsträckning för sina fordon
in på huvudled, synes här itala för att man icke kan lita alltför mycket
till att förarna själva skall respektera företrädesrätten på huvudleden.
Väsentliga fördelar står för övrigt att vinna även i de fall där trafikförhållandena
i och för sig icke nödvändiggör ett stopp för trafiksäker infart.
Genom regelns generella giltighet inskärpes vikten av att uppmärksamhet
ägnas och företräde lämnas åt trafiken på huvudleden. Önskvärt
vore att respekten för huvudleden så inskärptes, att stoppskyldigheten
iakttoges rent automatiskt, varvid den för övrigt icke längre skulle te sig
som onödig. Slutligen vill utskottet framhålla, att den föreslagna generella
regeln nu synes vara omfattad av ett så positivt intresse från motorförarnas
sida, att tillfället för regelns genomförande framstår som gynnsamt. Utskottet
vill därför tillstyrka den föreslagna regeln om generell stopplikt
före infart å huvudled. Motionen II: 613 avstyrkes alltså.
Utskottet förutsätter, att stoppskyldigheten konsekvent utmärkes, och
delar departementschefens mening att stoppmärken bör utsättas även där
enskild väg, på vilken främmande trafik förekommer i större omfattning,
löper ut i huvudled. Utskottet vill därjämte understryka vikten av att
stoppmärken i större omfattning än hittills anbringas vid trafikfarliga
korsningar av annan väg än huvudled. Utskottet ansluter sig till vad
departementschefen anfört om ändring av stoppmärkets innebörd och om
lösning från fall till fall av förhållandena i korsning mellan två huvudleder.
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
35
Passerande av vissa järnvägskorsningar
De partem en t schef eu
»Vad utredningen föreslagit i fråga om skyldighet för fordonsförare att
stanna vid plankorsning mellan järnväg och väg, där ljussignal visar rött
blinkande sken eller ringklocka ringer, och att förbliva stående, till dess
signalen upphört, innefattar enligt min mening en sådan förbättring
av de gällande reglerna, som jag helt kan förorda. Med anledning av att
vissa signaler i järnvägskorsningar visar fast rött sken anser jag vidare,
att den föreslagna bestämmelsen bör utvidgas att avse även dylika signaler.
Härvid är dock att märka, att vissa signaler vid järnvägskorsningar
är så konstruerade, att de visar fast rött sken, om de råkar ur funktion.
Där detta uppenbarligen är fallet, bör hinder givetvis icke möta att passera
korsningen under iakttagande av de försiktighetsmått, som föreskrives
för järnvägskorsning, varest signalsystem ej är anordnat.
Det har ifrågasatts, om icke principen om skyldighet att stanna, då
signal avgives med rött ljus, bör gälla även sådan signal, som uppsatts vid
svängbro eller färjläge. Frågan synes emellertid icke vara av den praktiska
betydelse, att en särskild bestämmelse erfordras i detta ämne.
Den föreslagna undantagsbestämmelsen om att förare skall äga fortsätta
färden över korsningen, då tillräcklig bromssträcka icke står honom
till buds, synes mig icke behövlig. Det torde vara uppenbart, att
föraren i detta fall liksom eljest i nödläge äger vidtaga de åtgärder, som
är påkallade för undvikande av olycksfall.
Vad angår utredningens förslag om en hastighetszon före plankorsning
mellan järnväg och väg kan de faromoment, som gör sig gällande
vid passerande av dylik korsning, i förstone synas vara i viss mån likartade
med dem, som föreligger vid infart på huvudled. En viktig skillnad
föreligger emellertid i det hänseendet, att järnvägsövergångar å allmänneligen
befarna vägar i regel är försedda med goda säkerhetsanordningar i
form av signaler m. m. Reglerna för trafikanternas uppträdande vid sådana
järnvägsövergångar får därför väsentligen karaktären av föreskrifter
om skyldighet att respektera signalerna. I fråga om järnvägskorsningar
utan signalanordningar är en analogi med huvudledskorsning mera befogad.
Även här föreligger emellertid den olikheten, att tågföraren till
skillnad från en förare av fordon på huvudled i regel icke kan genom sitt
handlande i avsevärd mån påverka en uppkommen hotande situation.
Till grund för reglerna om väglrafikanters uppträdande vid korsning
med järnväg bör uppenbarligen ligga den redan nu i vägtrafikförordningen
stadfästa principen, att envar, som ämnar passera korsningen, skall oavsett
förekommande säkerhetsanordningar ägna särskild uppmärksamhet
åt järnvägen samt förvissa sig om huruvida tåg nalkas och att förare av
fordon skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 3''/ är 1955
hastighet. Vad nu sagts innebär i själva verket blott en närmare utveckling
av den allmänna regeln, att vägtrafikant skall iakttaga den omsorg
och varsamhet, som till förekommande av trafikolyckor betingas av omständigheterna.
Lika självfallen är icke den nu föreslagna skärpning av bestämmelserna,
vilken går ut på fastställande av viss maximihastighet för sträckan
närmast före korsningen. Mot en dylik regel kan invändas, bl. a., att en
förare visserligen bör nedbringa hastigheten så, att han får tid till nödiga
observationer och kan bringa fordonet att stanna, om ett tåg skulle nalkas,
men att han å andra sidan bör så skyndsamt som möjligt passera korsningen,
sedan han fastslagit, att banan är fri. Hastighetsbegränsningen
borde därför strängt taget icke gälla sträckan närmast intill korsningen
utan hellre en sträcka eller en punkt på något avstånd från densamma.
Det kan vidare övervägas, om icke skyldigheten att nedbringa hastigheten
snarare bör taga form av en skyldighet att helt stanna fordonet på lämplig
plats, varifrån god sikt råder längs järnvägen. En föreskrift om stoppskyldighet
inger emellertid ganska stora betänkligheter eftersom den skulle
leda till en ökning av tiden för passerande av korsningen. Därtill kommer
att bestämmelsen skulle på vissa vägar leda till besvärande trafikstockningar.
En annan synpunkt, som kom till synes bl. a. i det utlåtande (nr 30),
som andra lagutskottet år 1951 avgav i samband med tillkomsten av de
nuvarande bestämmelserna i ämnet, är att det i åtskilliga fall — exempelvis
då klar sikt råder och banan är överskådlig på långt avstånd —- ej
torde vara erforderligt att minska farten eller stanna före korsningen och
att man i sådana fall knappast kan förvänta, att bestämmelserna om skyldighet
att minska farten eller att stanna blir efterlevda. Respekten för
bestämmelsen skulle därigenom avtrubbas.
Efter övervägande av de nu anförda skälen har jag kommit till den
slutsatsen, att en absolut fartgräns i anslutning till järnvägsövergång ej
är att tillråda men att det ändock kan vara lämpligt att i författningen
angiva en viss hastighet, vilken i regel icke bör överskridas. Jag föreslår
därför att i anslutning till det nyss omnämnda stadgandet i 41 § 1 mom.
vägtrafikförordningen intages en föreskrift om att fordonsförare, som
avser att passera plankorsning med järnväg, icke hör på vägsträckan inom
50 in från korsningen hålla högre hastighet än 40 km i timmen. Underlåtenhet
att iakttaga bestämmelsen kommer således icke att straffbeläggas
i vägtrafikförordningen men kan uppenbarligen inverka på bedömandet
om en förare jämlikt trafikbrottslagen skall anses ha förfarit oaktsamt.
Vid den nu förordade lösningen förfaller spörsmålet om uppsättande
vid järnvägsövergångarna av vägmärken, som utvisar hastighetsbegränsning.
De av utredningen föreslagna bestämmelserna torde däremot — bl. a.
med hänsyn till innehållet i 1949 års vägtrafikkonvention -— ha medfört
skyldighet att uppsätta dylika märken i högst betydande omfattning.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 3''t År 1955
37
Motioner
I de likalydande motionerna 1: 507 och II: 625 anföres, att det förefölle
lämpligare, att regeln om hastighetsbegränsning före järnvägskorsning
upptoge hastigheten 50 i stället för, som föreslagits i propositionen, 40
km i timmen.
I de likalydande motionerna 1: 508 och II: 62/t anföres i fråga om
hastighetsbegränsningen vid järnvägskorsning:
Ett sätt a tit stimulera fordonisförarna att nedbringa hastigheten vid sådana
korsningar, där bommar finnes, är att dessa, när de är uppfällda, får
en annan lutning än vad nu är fallet. En helt uppfälld bom är i många
fall helt skymd av träd eller byggnader. Om bommarna i stället bär en
viss lutning ut över vägen — vilket i stor utsträckning är fallet utomlands
— observeras de lättare av fordonsförarna. Dessutom ger en på sådant
sätt »snedställd» bom intryck av att vara på nedåtgående, vilket automatiskt
bör fä ifordonsföraren att nedbringa hastigheten ytterligare. Vi vill därför
föreslå, att riksdagen uttalar som sin önskan att åtgärder snarast vidtages
för en omställning av bommarna på sätt som ovan antytts.
Sistnämnda motioner utmynnar i ett yrkande, att riksdagen måtte besluta
»a) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att sådana åtgärder
och ändringar vidtages att de i motionen framförda förslagen i sytte att
höja trafiksäkerheten beaktas, b) att vederbörande utskott utarbetar härför
erforderlig lagtext.»
Utskottet
Det är ett känt faktum — och förhållandet belyses för övrigt av undersökningar
som trafiksäkerhetsutredningen redovisat — att ett stort antal
olyckor med dödlig utgång inträffar vid våra järnvägsövergångar. Det är
i vårt land med dess vidsträckta vägnät och ringa befolkningsunderlag icke
möjligt att överallt genomföra skenfria korsningar inom överskådlig tid
ens vid de mest trafikerade vägarna. Säkerheten bär emellertid förbättrats
genom bevaknings- och varningsanordningar av olika slag. Ett stort antal
olyckor inträffar dock alltjämt även vid bevakade övergångar. Undersökningar
utvisar att fordonsförarna icke ägnar förefintliga bevakningsanordningar
tillbörlig uppmärksamhet. Även den varning som rött ljus
vid järnvägsövergång innebär nonchaleras i betydande utsträckning. Att
man straffbelägger underlåtenhet att stanna vid rött ljus, liksom då ringklocka
ringer eller av annat förhållande framgår alt tåg nalkas, är enligt
utskottets mening eu önskvärd åtgärd, ägnad att inskärpa respekten för
säkerhetsanordningarna. Effekten av förslaget är emellertid begränsad
till de på sådant sätt bevakade järnvägsövergångarna. Man torde för övrigt
icke ens här böra räkna med mera betydande resultat i säkerhetsavseende
av bestämmelsen.
En jämförelse mellan de åtgärder en förare hör vidtaga vid infart a
huvudled och vid passerande av järnvägskorsning ligger nära till hands.
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
På de av departementschefen angivna skälen avvisar utskottet emellertid,
att generell stopplikt införes även vid passerande av järnvägskorning.
EU i väsentliga delar motsvarande resultat kan man emellertid här vinna
genom att tillse, att föraren nedbringar farten då han nalkas korsningen.
Eu icke alltför obetydlig minskning av hastigheten kan nämligen bidraga
till att utlösa en skärpt uppmärksamhet. Om föraren nedbringar hastigheten
får han givetvis dessutom längre tid att reagera och handla och
därmed ökade möjligheter att undvika en sammanstötning. Från dessa
synpunkter tillstyrker utskottet en regel om att hastigheten vid passerande
av järnvägskorsning skall vara tåg. Enkelheten kan synas tala för att —
som i motionerna 1:507 och 11:625 föreslagits — samma hastighetsgräns
väljes som vid färd1 inom tättbebyggt område. A andra sidan förlorar
regeln i effekt, om hastighetsgränsen väljes så, att föraren icke tvingas
nedbringa hastigheten betydligt. För det stora antal fall där hastigheten
— beroende på väg, fordon eller förare — ligger blott något högre än 50
km i timmen, är därför en hastighet vid passerandet av järnvägskorsningen
av 40 km i timmen att föredraga. Utskottet ansluter sig till propositionens
förslag och kan alltså icke tillstyrka motionerna.
I anledning av uppslaget i motionerna 1:508 och 11:624 angående
snedställande av järnvägsbommar —- en fråga som icke behandlas i vägtrafikförordningen
— vill utskottet, utan att taga ställning till den sålunda
väckta frågan, uttala, att alla möjligheter att tillgodose kravet på att järnvägskorsningarna
skall göras väl synliga givetvis bör beaktas. Även bommarna
kan naturligtvis här tjäna som ett varningsmärke.
Omkörning
Departementschefen
»Vad utredningen anfört beträffande omkörning mellan fordon innebär
icke, att utredningen ej skulle anse de nuvarande reglerna rimliga och
lämpliga utan blott att trafikanterna icke ställer sig dessa regler till efterrättelse
i den omfattning, som är önskvärd. En viss skärpning i reglernas
formulering kan därför vara önskvärd både såsom ett medel att påverka
den trafikerande allmänhetens inställning och såsom en hjälp åt polisorganen
i deras övervakande verksamhet. Vad särskilt angår sistberörda
synpunkt finnes skäl till förmodan, att övervakningen kommer att intensifieras,
om bestämmelsernas tvingande karaktär blir mera tydligt klargjord
i författningstexten.
I enlighet med det anförda tillstyrker jag, att den nuvarande bestämmelsen
i 47 § 3 mom. vägtrafikförordningen om att fordonsförare, som
vill verkställa omkörning, bör giva sig tillkänna genom ljud- eller ljussignal
eller på annat lämpligt sätt, undergår en sådan jämkning i formuleringen,
som utredningen föreslagit. Vad åter angår den i samma lagrum
förekommande bestämmelsen om att föraren på det framförvarande for
-
Andra lagutskottets uttalande nr 34 år 1955
39
donet bör, då han uppmärksammat tillämnad omkörning, hålla till vänster
och sakta farten samt, om signal avgivits, besvara denna, kan en alldeles
ovillkorlig föreskrift om skyldighet för föraren att avgiva svarssignal
någon gång visa sig mindre lämplig ur trafiksäkerhetssynpunkt. Den nuvarande
formuleringen kan därför på denna punkt sägas vara mera ändamålsenlig
än den av utredningen föreslagna, ovillkorligen tvingande regeln,
och den bör därför enligt min mening bibehållas oförändrad, — Jag tillstyrker
utredningens förslag, i vad det innebär, att underlåtenhet att avgiva
omkörningssignal straffbelägges direkt i vägtrafikförordningen men föreslår
icke någon motsvarande bestämmelse i fråga om underlåtenhet att
avgiva svarssignal.
Likaledes biträder jag den uppfattning, varåt utredningen givit uttryck
i fråga om lämpligheten av att genom uppsättande av vägmärke helt förbjuda
omkörning på särskilt farliga platser.
Vad angår de av utredningen föreslagna särskilda bestämmelserna om
s. k. långsamkörare finner jag för min del uppenbart, att en person, som
färdas påtagligt långsammare än andra trafikanter, måste vidtaga erforderliga
åtgärder för att låta dessa passera. Att skyldighet härtill föreligger,
anser jag följa redan av de nyss refererade bestämmelserna i vägtrafikförordningen.
En närmare uppräkning av de särskilda försiktighetsmått,
som bör iakttagas av den, vilken färdas med särskilt låg hastighet, är ur
viss synpunkt önskvärd men kan lätt missförstås på det sättet, att dylika
åtgärder icke skulle vara påkallade i andra situationer. Med hänsyn härtill
anser jag tillräckliga skäl för närvarande icke föreligga att införa några
speciella stadganden för den nu ifrågavarande situationen.
En mera speciell fråga, som aktualiseras i detta sammanhang, gäller omkörning
vid övergångsställe för gående. Enligt 46 § 1 mom. tredje stycket
vägtrafikförordningen åligger det förare av fordon, som närmar sig obevakat,
tydligt markerat övergångsställe för gående, att nedbringa hastigheten
så, att fordonet kan stannas framför övergångsstället för att lämna
gående tillfälle att passera. Det torde mycket ofta brista i efterlevnaden av
denna bestämmelse, och därigenom har — såsom jag framhöll redan i
direktiven för utredningen — frågan om skärpning av bestämmelserna om
motorfordonens hastighet och förarnas beteende i övrigt vid övergångsställen
blivit alltmera aktuell. I viss mån torde de mindre tillfredsställande
förhållandena bero på brist i övervakningsresurserna, men även själva
bestämmelsen är otvivelaktigt i behov av utbyggnad och komplettering.
Redan i sin nuvarande lydelse bör den visserligen i allmänhet anses utgöra
hinder för att omkörning mellan fordon verkställes vid ett övergångsställe.
Ofta torde emellertid stadgandet icke uppfattas på detta sätt, och
härigenom vållas lätt olyckor t. ex. i det fallet, att någon söker köra om
ett fordon, som stannat för att låta eu gående passera. Ett generellt förbud
mot omkörningar å övergångsställen utgör enligt min mening en
40
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
nära nog nödvändig komplettering av den nuvarande bestämmelsen. För
fordonstrafikens del innefattar ett sådant förbud knappast någon olägenhet,
eftersom ju varje fordonsförare ändock är skyldig att i erforderlig
män nedbringa hastigheten, då han nalkas övergångsstället. Jag föreslår
däi för, att ett dylikt förbud inskrives i 47 § 2 inom. vägtrafikförordningen.
Liksom fallet är med övriga bestämmelser i detta moment torde överträdelser
av förbudet icke böra straffbeläggas direkt i vägtrafikförordningen
utan bedömas enligt trafikbrottslagen.
Liksom utredningen anser jag att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör
med uppmärksamhet följa de tekniska framstegen i fråga om mottagningsapparater
för fordonsisignaler in. in.»
Motioner
I de likalydande motionerna I: 507 och 11: 625 förordas de ändringar
och tillägg, som av det nedan återgivna kan föranledas, i bestämmelserna
om omkörning vid övergångsställe för gående:
Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det angeläget, att omkörningar icke sker
vid övergångsställen, medan gående passerar dessa. Ett generellt omkörningsförbud,
särskilt då det gäller sådana som icke är belägna i gatukorsningar,
kan emellertid för bilisterna medföra, att överträdelser av förbudet
kan komma att beivras i rent orimliga situationer, exempelvis då två fordonsfiler
först står stilla vid övergångsstället och därefter sätter i gång,
varvid fordonen i den högra filen passerar snabbare än i den vänstra. I
en sådan situation föreligger sålunda tekniskt sett omkörning. Att förbjuda
sådan synes vara att överdriva säkerhetsåtgärderna. En eventuell
lagbestämmelse bör därför förutsätta rätt att vid filkörning passera fordon
i annan körfil inte endast före eller i vägkorsning utan också vid övergångsställe
för gående. °
I fråga om sådana trafikanter, som färdas långsammare än andra, anföres
i de likalydande motionerna I: 508 och II: 62t, att det bör övervägas,
huruvida icke en klarare formulering i den nuvarande författningstexten
bör eftersträvas i syfte att göra fordonsförarna medvetna om deras skyldighet
att, då de blir omkörda, på lämplig plats föra sitt fordon åt sidan och där
stanna för att låta efterföljande fordon passera. Detta behövde emellertid
enligt motionärerna icke få formen av ett direkt åläggande. Vidare framhålles
i dessa motioner, att riskerna lör påkörning bakifrån av parkerade
tordon så långt möjligt bör elimineras, och uttalas, att det syntes lämpligt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle att Kungl. Maj:t måtte
anmoda berörda länsstyrelser att utfärda parkeringsförfoud på huvudled
inom länet där så kan ske utan att betydande olägenhet för motorförarna
därigenom uppstår.
Utskottet
Såsom framgått av vad utskottet ovan i annat sammanhang anfört hyser
utskottet den uppfattningen, att omkörningarna inrymmer särskilda faro
-
Andni lagutskottets utlåtande nr 34 År 1955
41
moment. De regler som i gällande lydelse av vägtrafikförordningen ges för
den omkörande och den omkörde synes utskottet i och för sig lämpliga.
Emellertid har uppenbarligen dessa regler i stor utsträckning satts ur kraft
i praktiken. Icke minst gäller detta regeln att omkörningssignal skall avges.
I mycket stor utsträckning verkställes nu på våra vägar omkörning utan
att den omkördes uppmärksamhet väckts, med de risker detta innebär för
både den omkörande och den omkörde. Utskottet biträder därför den i avseende
å omkörningssignal i propositionen föreslagna skärpningen av stadgandet,
så att skyldigheten att efterkomma bestämmelsen om sådan signal
mera framhäves. Utskottet, som ovan framhållit vikten av att trafikövervakningen
mera inriktas på trafiksäkerhetsdetaljer i anslutning till vissa
trafiksituationer än på allmänna hastighetsövervakningar o. dyl., vill framhålla
vikten av att förarnas beteenden vid omkörning övervakas.
I motionerna I: 508 och II: 624 uttalas i fråga om s. k. långsamkurare,
att det bör övervägas, huruvida icke — i anslutning till ett förslag av trafiksäkerhetsutredningen
— en klarare formulering i den nuvarande författningstexten
borde eftersträvas i syfte att göra fordonsförarna medvetna om
sin skyldighet att, då de omköres, på lämplig plats föra sitt fordon åt sidan
och stanna där för att låta efterföljande fordon passera. Utskottet vill
erinra om att departementschefen för sin del funnit uppenbart, att en
person som färdas påtagligt långsammare än andra trafikanter måste vidtaga
erforderliga åtgärder för att låta dessa passera och att sådan skyldighet
följer av gällande bestämmelser i vägtrafikförordningen. Utskottet,
som delar departementschefens uppfattning i denna fråga, vill erinra om
att redan i den grundläggande regeln i 39 § vägtrafikförordningen stadgas,
att vägtrafikant skall uppträda så, att han icke onödigtvis hindrar eller
stör trafiken. 2 § trafikbrottslagen stadgar vidare särskilt straff för vägtrafikant
som, utan att vårdslöshet i trafik föreligger, onödigtvis i väsentlig
mån hindrar eller stör trafiken på väg. I likhet med departementschefen
anser utskottet, att tillräckliga skäl f. n. icke föreligger att införa speciella
stadganden för nu ifrågavarande situation. Även här torde en intensifierad
trafikövervakning kunna bli av betydelse.
I det förbud mot omkörning av annat fordon å tgdligt markerat övergångsställe
för gående, som i propositionen föreslås infört i 47 § 2 mom.
vägtrafikförordningen, yrkas i motionerna 1:507 och 11:625 viss modifiering.
Enligt motionärerna bör sålunda vid filkörning föreligga rätt att
passera fordon i annan körfil vid övergångsställe för gående. Enligt utskottets
mening skulle en sådan undantagsregel väsentligt minska värdet
av det föreslagna omkörningsförbudet. Däremot kan utskottet instämma i
att det kan te sig orimligt att i vissa situationer beivra överträdelse av omkörningsförbudet,
såsom då två fordonsfiler först står stilla vid ett övergångsställe
och därefter sätter i gång, varvid fordonen i den ena filen
42
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
passerar snabbare än fordonen i den andra. En regel kan emellertid knappast
utan att man gör avkall på kravet på nödig enkelhet utformas så,
att den täcker alla de olika situationer som kan inträffa i trafiken. Straff
för brott mot förbudet inträder vidare — enligt trafikbrottslagen — endast
om föraren gjort sig skyldig till oaktsamhet som ej är ringa. De farhågor
för beivrande i rent orimliga situationer som motionärerna uttalar torde
redan med hänsyn härtill icke besannas.
Den i propositionen föreslagna regeln fäster enligt utskottets mening
otvivelaktigt uppmärksamheten på en väsentlig trafikrisk, och utskottet
tillstyrker att en regel om förbud mot omkörning å övergångsställe för gående
införes i vägtrafikförordningen. Utskottet vill emellertid förorda, att
regeln, i överensstämmelse med vad som enligt 46 § 1 mom. tredje stycket
vägtrafikförordningen gäller i fråga om skyldigheten att nedbringa hastigheten
vid övergångsställe, utformas att avse obevakat, tydligt markerat
övergångsställe. I de fall då trafiken — i en eller flera filer — regleras
genom ljussignaler eller av polis bör sålunda omkörningsförbud ej gälla.
Överskridande av maximilast m. in.
Departementschefen
»Vad utredningen föreslagit i fråga om befogenhet för polisman att förbjuda
eller hindra fortsatt färd med motorfordon, vars fastställda maximilast
överskridits i så avsevärd mån, att förhållandet medför fara eller
olägenhet, innefattar — såsom utredningen också framhållit — knappast
någon principiell nyhet, eftersom en liknande bestämmelse för närstående
fall finnes given i 52 § 3 mom. vägtrafikförordningen. Den avsevärda
trafikfara, som en mera allmän förekomst av överbelastade fordon representerar,
och den skadegörelse, som dessa fordon åstadkommer på
vägarna, kan enligt min mening väl motivera att dylikt förbud också meddelas,
då en mera allvarlig överträdelse av bestämmelserna om maximilast
konstateras. Mot en bestämmelse av sådant innehåll torde icke kunna
åberopas annat argument, än att föreskriften i vissa fall kan leda till
ekonomiskt avbräck för fordonets ägare och förare. Det synes dock ej
vara något rationellt betraktelsesätt att taga särskild hänsyn till deras intresse
av att kunna fullfölja sin olovliga verksamhet. Enligt min mening
talar detta argument i stället med skärpa för att den av utredningen
skisserade bestämmelsen är behövlig för att trygga efterlevnaden av gällande
bestämmelser om maximilast.
Den fara för trafiksäkerheten, som ligger i att ett fordon lastats utöver
den maximilast, som må tagas på fordonet, kan emellertid enligt mitt förmenande
uppstå också därigenom att fordonet, även om det icke för
större last än det ur tekniska synpunkter kan bära, lastats till ett axeltryck,
som överstiger högsta tillåtna axeltryck på den väg, där fordonet
Andra lagutskottets utlåtande nr är 1955
43
framföres. Särskilt på svaga vägar och broar kan redan ett måttligt
överskridande av axeltrycksbestämmelserna medföra skador på vägöverbyggnaden
och broarna, vilka innebär allvarlig fara för såväl den trafikant,
som förorsakar skadan, som efterföljande trafikanter. Härtill kommer
de dryga kostnader för vägväsendet, som eftersättandet av nämnda bestämmelse
förorsakar. Jag anser därför starka skäl tala för att den av utredningen
föreslagna befogenheten för polisman att förbjuda eller hindra
färd med motorfordon, vars maximilast på angivet sätt överskridits, bör
omfatta även de fall då de för vägen gällande axeltrycksbestämmelserna
på motsvarande sätt åsidosatts.
Vad angår den föreslagna bestämmelsen om sliyldighet för polisman
att i vissa fall förbjuda fortsatt färd med fordon, vars maximilast överskridits,
synes denna bestämmelse i och för sig motiverad. En överlast av
mer än 20 % måste såsom regel anses innebära en så betydande trafikfara,
att körförbud bör tillgripas. Skyldigheten synes mig också av motsvarande
skäl böra föreskrivas, då det för vägen tillåtna högsta axeltrvcket
överskridits med mer än 10 %. För att möjliggöra en smidig tillämpning
i fall, då praktiska synpunkter eller billighetsskäl talar för undantag från
regeln, bör polismannen dock få möjlighet att medgiva att färden fortsättes,
om särskilda skäl därtill föreligger.
Frågan om upphävande eller ändring av kungörelsen den 23 mars 1945
angående straffrihet i vissa fall vid överskridande av maximilast in. in.
vid transport av vissa skogsprodukter är för närvarande föremål för särskild
utredning inom kommunikationsdepartementet. Jag är därför icke
nu beredd att taga slutlig ställning till utredningens förslag om upphävande
av denna kungörelse.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om införande av skyldighet
att vid färd med lastbil medföra gällande besiktningsinstrument eller tvpintyg
tar närmast sikte på kontrollen av att fordonen befinner sig i registrerat
skick och att automobilskatt ej undandrages. Den av mig förordade
befogenheten och, i vissa fall, skyldigheten för polisman att förbjuda
eller hindra färd med motorfordon, vars axeltryck överstiger det för vägen
tillåtna, förutsätter emellertid också att det omedelbart vid den flygande
inspektionen finnes möjlighet att avgöra huruvida axeltrycksbestämmelserna
åsidosatts eller ej. Den för lastbilar — vilka är det slag av fordon
som närmast berörs av dessa bestämmelser — vid olika axeltryck
föreskrivna maximilasten framgår av besiktningsinstrumentet eller typintyget.
De uppgifter i detta hänseende, som förekommer å den s. k.
namnskylten, torde däremot icke alltid vara tillförlitliga. Ett genomförande
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag är därför även ett
trafik säkerhet sintresse, och jag har med hänsyn härtill funnit mig böra
i detta sammanhang upptaga och förorda förslaget. Av praktiska skäl
synes föreskrift i ämnet böra utformas så, att vid färd med lastbil skall
44
Andra lagutskottets utlåtande nr 3 b år 1955
i bilen medföras det för densamma gällande besiktningsinstrumentet eller
typintyget eller styrkt avskrift eller fotografisk kopia härav. Likaså bör
skyldighet föreligga att hålla handlingen i fullt läsbart skick och att på
tillsägelse uppvisa densamma för besiktningsman eller polisman. Underlåtenhet
att medföra handlingen i fråga synes böra ur straffrättslig synpunkt
behandlas på samma sätt som underlåtenhet att vid färd medföra
körkort.»
Motioner
I de likalydande motionerna I: 50b och II: 622 hemställes om sådan utformning
av bestämmelserna i 57 § 1 inom. andra stycket vägtrafikförordningen
om åliggande för polisman att förbjuda resp. hindra fortsatt färd,
att skyldigheten skall inträda först då maximilasten överskridits med mer
än 30 procent eller axeltrycket med mer än 20 procent. Vidare föreslås, att
bestämmelserna i sagda stycke skall träda i kraft först sedan Kungl. Maj :t
därom meddelat särskilt förordnande.
Utskottet
Utskottet anser i likhet med departementschefen, att det är motiverat
att förbjuda eller hindra fortsatt färd med motorfordon, då en mera allvarlig
överträdelse av bestämmelserna om maximilast eller högsta tillåtna
axeltryck konstateras. Invändningen att en sådan åtgärd kan leda till ekonomiskt
avbräck för fordonets ägare och förare vill utskottet i likhet med
departementschefen bemöta med att särskild hänsyn icke bör tagas till
deras intresse av att fullfölja sin olovliga verksamhet. Såväl hänsyn till
att fordonets trafiksäkerhet kan antagas bli nedsatt vid överbelastning som
vägekonomiska skäl talar för regeln. Icke minst är det av betydelse att
broarna icke utsättes för överbelastning. Den genom överlast ökade påfrestningen
t. ex. på tjälskadade vägar kan också medföra från trafiksäkerhetssynpunkt
icke önskvärda följder. Emellertid kan onekligen fall föreligga,
då överskridande av maximilasten eller högsta axeltrycket är ursäktligt;
utskottet vill här erinra allenast om att det ofta kan vara synnerligen
svårt att avgöra vikten av jord och grus och annat material, vars tyngd
varierar med fuktighet och andra dylika faktorer. Utskottet förutsätter att
bestämmelserna tillämpas med erforderlig smidighet utan att kravet på
deras efterlevnad för den skull eftersättes. Regeln att fortsatt färd må
medges vid särskilda skäl synes utskottet här vara en lämplig lösning. För
den fortsatta färden bör därvid kunna ställas villkor t. ex. om nedsatt hastighet.
Sådan avlastning som kräver tillgång till särskilda anordningar bör
också med nämnda regel kunna på lämpligt sätt regleras från fall till fall.
Utskottet vill också fästa uppmärksamheten på att för mjölktransporter
medgives en överlast på upp till 20 %. Skulle denna tillåtna överlast överskridas
— och alltså skyldighet enligt förslaget inträda för polisman att
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 är 1955
45
förbjuda fortsatt färd — torde ofta särskilda skäl få anses föreligga att
icke utfärda sådant förbud. Det i såväl propositionen som i motionerna
påpekade särskilda förhållandet med s. k. nedklassning av lastbilar, innebärande
att en bil som byggts för viss högre maximilast kommer att klassificeras
såsom tillåten för endast lägre maximilast, torde man enligt utskottets
mening få söka komma till rätta med på annat sätt än genom höjning
av det procenttal, då färden skall stoppas. Utskottet förutsätter slutligen,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ägnar fortvarande uppmärksamhet
åt frågan om det maximala axeltryck som kan tillåtas på våra
vägar och anpassar bestämmelserna efter vägars och broars bärighet och
den förbättring av vägväsendet som pågår. I fråga om vid vilken överlast
i förhållande till fordons maximilast eller det för vägen tillåtna maximala
axeltrycket, då åliggande skall inträda för polisman att förbjuda fortsatt
färd, godtar utskottet de i propositionen föreslagna gränserna. Utskottet avstyrker
alltså motionerna I: 504 och II: 622 i denna del. Ej heller kan utskottet
tillstyrka förslaget i motionerna att ikraftträdandet skulle uppskjutas
tills vidare.
Mot förslaget i fråga om skyldighet att medföra besiktning sinstrument
m. m. har utskottet ej någon erinran.
Fordonshelysning man.
Departementschefen
»Utredningens förslag till ändrade bestämmelser om fordonens belysningsutrustning
in. m. är genomgående välmotiverade och framstår i flera
hänseenden närmast såsom ofrånkomliga. Dessa förslag har också endast
i fråga om några detaljer mött gensaga i remissyttrandena. Mot en skärpning
av gällande bestämmelser talar i stort sett blott kostnadsfrågan. Kostnaderna
för de åtgärder, som utredningen föreslagit, är emellertid måttliga.
Jag tillstyrker därför, att förslagen förverkligas i alla väsentliga delar.
På några punkter anser jag dock, att en jämkning av förslagen bör ske.
En svaghet i förslagen kan sägas vara, att förslagen i fråga om fordonens
bakbelysning icke helt konsekvent utformats efter den principen att alla
bredare fordon förses med två lyktor och två reflektorer. En sådan princip
skulle enligt min mening befrämja trafiksäkerheten under mörker.
Erkännas må dock, att bestämmelser av sådant innehåll kan bliva
svåra att efterleva i fråga om vissa typer av fordon, såsom traktorer och
hästfordon, samt i fråga om vissa särskilda typer av transporter, exempelvis
tinnnerforor. Efter stor tvekan har jag därför stannat för att tillstyrka
utredningens förslag beträffande traktorer och motorredskap. Ej heller
med avseende å hästfordon finner jag en skärpning av de bestämmelser,
utredningen föreslagit, vara möjlig. Tvärtom talar starka skäl för att icke
göra någon ändring i nuvarande bestämmelser om belysningsutrustning
46
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
å hästfordon vid färd å enskild väg. Utredningens förslag i fråga om hästfordon
bör alltså enligt min mening avse blott fordon, som framföres på
allmän väg, gata eller annan allmän plats.
I fråga om släpfordon och efterfordon förordar jag den ändringen i
utredningens förslag, att föreskrifterna för släpfordon, som dragés av
traktor, och efterfordon skall gälla allenast då fordonet framföres på allmän
väg, gata eller annan allmän plats. En viss skärpning synes mig påkallad
i fråga om släpfordon eller efterfordon, som är avsevärt bredare
än det dragande fordonet. I detta fall kräver enligt min mening hänsyn
till mötande trafikanter, att å högra delen av släpfordonet under mörker
föres lykta, som visar vitt eller gult sken framåt och därigenom ger den
mötande en föreställning om forans totala bredd. Jag förordar därför, att
i vägtrafikförordningen intages en bestämmelse av det innehåll, som nu
nämnts.
Vad beträffar fordon, som kopplats efter cykel, anser jag icke behövligt
att kräva både baklykta och reflexanordning, då ju baklykta enligt utredningens
förslag skall finnas på cykeln.
Att nu införa ett allmänt förbud mot parkering av fordon å vägbana
finner jag icke möjligt. Däremot bör enligt min uppfattning länsstyrelser
och övriga myndigheter, vilka har att meddela beslut i hithörande frågor,
uppmärksamma möjligheterna att, där så befinnes lämpligt, meddela parkeringsförbud
i fråga om viktigare vägar, särskilt riks- och länsvägar.
Vad beträffar fotgängares beteende under mörker anser jag att de
föreslagna bestämmelserna, vilka icke är förenade med någon straffsanktion,
ej har sin plats i vägtrafikförordningen. Däremot finner jag det vara
en angelägen uppgift för myndigheter och sammanslutningar, som sysslar
med trafiksäkerhetsfrågor, att bibringa allmänheten insikt om den verkliga
omfattningen av de faror, som är förenade med underlåtenhet att iakttaga
de av utredningen förordade försiktighetsmåtten.
På sätt framgår av det sagda innehåller vägtrafikförordningen bestämmelser
om fordonsbelysning och liknande anordningar blott för vissa angivna
grupper av trafikanter men ger icke några generella regler i ämnet.
Detta har medfört, att bestämmelser i ämnet helt saknas för vissa grupper
av trafikanter, t. ex. ryttare och marscherande trupp. Det skulle emellertid
medföra vissa svårigheter att ge praktiska, för alla fall tillämpliga
regler i sådant hänseende. Behovet är ej heller mera framträdande, än att
frågan om åtgärder till undvikande av olycksfall kan få ankomma på vederbörandes
eget beprövande. De råd, som utredningen givit angående fotgängares
uppträdande under mörker, bör därvid kunna tjäna till vägledning.
Med avseende å det fall att å fordon föres gods, som skjuter utanför
fordonet, finner jag liksom utredningen mindre tillfredsställande, att de
nuvarande bestämmelserna i 52 § vägtrafikförordningen i första hand över
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 är 1955
47
lämnar åt förarens eget bedömande såväl huruvida godset överhuvud behöver
särskilt utmärkas för andra trafikanter som ock på vad sätt utmärkandet
skall ske. Dessa frågor hör uppenbarligen till dem, som tarvar
en mera ingående reglering i själva författningen. Vad utredningen föreslagit
om att å godsets yttersta del skall under dager föras en röd flagga
eller skylt av viss storlek samt under mörker eu lykta, som visar rött
sken bakåt och åt sidorna, utgör i och för sig en godtagbar lösning. Jag
föreslår dock, att flaggan eller skylten skall vara av vit och röd färg.
Vidare torde den föreslagna bestämmelsen om viss minimistorlek på
flaggan eller skylten av praktiska skäl böra ersättas med en mera allmänt
hållen föreskrift av innebörd, att anordningen skall vara av sådan beskaffenhet
och så anbragt, att lasten tydligt utmärkes.
I fråga om fordonsutrustningen har utredningen i det väsentliga begränsat
sig till vad som sammanhänger med önskemålet att begränsa antalet
olyckor under mörker. Enligt min mening påkallar även vissa andra
detaljer i fordonsutrustningen uppmärksamhet i detta sammanhang. Speciellt
vill jag rikta uppmärksamheten på det angelägna i att alla fordon,
som har vindruta, är försedda med brukbara vindrutetorkare. Eftersom
vindrutetorkare ingår i fordonens standardutrustning, behöver en föreskrift
i ämnet icke medföra någon nämnvärd kostnad eller svårighet för
bilägarna. I detta sammanhang vill jag erinra om att enligt 1949 års konvention
rörande vägtrafik bil skall för att godkännas i internationell trafik
vara försedd med vindrutetorkare. — En annan fråga av viss betydelse
gäller fordonens utrustande med stänkskydd. Enligt föreskrift i 3 § 1 mom.
k) vägtrafikförordningen skall bil vara försedd med stänkskydd av viss
beskaffenhet, men denna föreskrift gäller enligt övergångsbestämmelserna
till förordningen icke fordon, som före dagen för förordningens ikraftträdande
undergått besiktning eller för vilket före samma dag typintyg
utfärdats, därest fordonet icke var försett med stänkskydd vid besiktningen
eller typintygets utfärdande. Till följd härav finnes alltjämt ett mycket
stort antal fordon, som icke är utrustade med stänkskydd. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
fyller stänkskydden eu viktig funktion. De är dessutom en
detalj som, åtminstone i enklare utformning, icke drar någon avsevärd
kostnad. — Under hänvisning till det nu anförda föreslår jag, att i vägtrafikförordningen
intages en bestämmelse om att bil skall vara försedd med
effektiv vindrutetorkare samt att den särskilda övergångsbestämmelsen
rörande stänkskydd upphäves.
De förslag till ytterligare säkerhetsåtgärder, som framställts i vissa
remissyttranden, är i många fall beaktansvärda. Emellertid fordrar de
för sitt förverkligande undersökningar och överväganden, som icke lämpligen
kan komma till stånd i detta sammanhang. Jag förutsätter, att frågan
om ytterligare åtgärder till åstadkommande av bättre trafiksäkerhet beaktas
av utredningen under dess fortsatta arbete.»
48
Andra lagutskottets utlåtande nr ,‘i''/ år 1955
Motioner
I de likalydande motionerna 1: 507 och II: 625 ifrågasattes, om icke bestämmelse
skulle införas om skyldighet att på släpfordon föra reflexanordning
även på framsidan. En sådan åtgärd motiveras enligt motionärerna
av det förhållandet att släpfordon stundom under mörker uppställes på väg
utan dragfordon.
I motionen II: 627 hemställes om bestämmelse, att bil skall vara försedd
med reflexanordning även framtill. Till stöd för yrkandet anföres, att belysningen
på en bil kan krångla under färd, vilket kan tvinga föraren att
stanna den på en kanske relativt olämplig plats på vägen, och att en parkerad
bil kan glömmas bort vid mörkrets inbrott och bli stående kvar med
släckt belysning.
I fråga om den i propositionen föreslagna bestämmelsen om lykta baktill
å cykel yrkas i motionerna I: 507 och II: 625, att bestämmelsen skall
träda i kraft den 1 januari 1956 i stället för, såsom i propositionen föreslås,
den 1 juli 1956.
1 motionerna I: 507 och II: 625 föreslås, att flagga eller annan lämplig
anordning, varmed, enligt 52 § 2 mom. vägtrafikförordningen i dess lydelse
enligt propositionen, utskjutande last under dagen skall utmärkas, skall
vara röd och signalgul i stället för röd och vit, vilka senare färger föreslagits
i propositionen.
Slutligen föreslås i motionerna I: 506 och II: 626, att riksdagen måtte i
skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t måtte ta initiativet till
att en upplysningskampanj anordnas, i syfte att redovisa riskerna för fotgängare
i mörker och att visa på de skyddsmöjligheter som erbjuder sig i
form av reflekterande material.
Utskottet
Erfarenheten ger vid handen att ett mycket stort antal trafikolyckor inträffar
genom påkörning bakifrån under mörker och att en väsentlig riskfaktor
här är den svårsynlighet som, trots gällande bestämmelser om
förande av lykta eller reflexanordning baktill på fordon, alltjämt föreligger
beträffande ett betydande antal trafikanter. Trafiksäkerhetsutredningen
har givit uttryck för den bestämda uppfattningen, att det ur trafiksäkerhetssynpunkt
är ofrånkomligen nödvändigt med skärpta föreskrifter i vissa
hänseenden rörande fordonens belysningsanordningar, och utskottet kan
för sin del i huvudsak godtaga denna uppfattning.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i Kungl. Maj :ts förslag vill
utskottet här närmare beröra endast vissa frågor i anledning av motionsledes
väckta förslag.
Yrkandet i motionen II: 627 att bil skall vara försedd med reflexanordning
även framtill kan utskottet ej tillstyrka. En sådan reflexanordning
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
49
skulle, eftersom bil skall föra belysning framtill, få betydelse endast för
särskilda undantagsfall, såsom då en bil parkerats under dager och föraren
glömt bort att tända belysningen vid mörkrets inbrott.
Starkare skäl kan enligt utskottets mening anföras för den i motionerna
I: 507 och II: 625 ifrågasatta bestämmelsen om skyldighet att på släpfordon
föra reflexanordning även framtill. En sådan åtgärd motiveras i motionerna
med att släpfordon stundom under mörker uppställes på väg utan dragfordon
och alltså utan belysning framtill. Utskottet vill framhålla, att sådan
parkering — oavsett vilka bestämmelser som ges om reflexanordningar —
givetvis måste så långt möjligt undvikas. Utskottet har i detta sammanhang
observerat att i fråga om fordon, som under mörker är uppställt på
väg, där tillfredsställande belysning icke är anordnad, en viss försämring
i jämförelse med vad som nu gäller skulle bli en följd av de ändringar som
i propositionen föreslås i 51 § vägtrafikförordningen. Enligt gällande regler
skall fordon som uppställes under nyssnämnda förhållanden vara försett
med belysning eller reflexanordning, som utmed vägen utsänder eller
reflekterar vitt eller gult ljus framåt och rött ljus bakåt. Enligt Kungl.
Maj :ts förslag skall fordonet, såvitt nu är av intresse, vara försett med belysning
och reflexanordning i enlighet med vad som är föreskrivet, då fordonet
föres under mörker på väg. I fråga om släpfordon som lämnas å
väg medför förslaget, att kravet på belysnings- eller reflexanordning, som
utmed vägen utsänder eller reflekterar vitt eller gult ljus framåt, bortfaller.
Utskottet anser, att nu gällande krav på belysnings- eller reflexanordning
oberoende av fordonets utrustning bör upprätthållas vid mörkerparkering.
Utskottet förordar, att den föreslagna bestämmelsen i 51 § omarbetas i enlighet
med vad nu sagts. Däremot kan utskottet ej förorda det längre gående
förslaget i motionerna, att reflexanordning framtill skall ingå i den
obligatoriska utrustningen på släpfordon.
För propositionens förslag, att cykel fr. o. in. den 1 juli 1956 vid
cykling under mörker baktill skall vara försedd med såväl lykta som reflexanordning,
talar enligt utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkter
goda skäl. Mot förslaget kan anföras huvudsakligen kostnadsskäl. Vad
angår nya cyklar har visserligen Svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen
i remissyttrande över utredningens betänkande framhållit, att baklykta
och reflexanordning kan ingå i cyklarnas standardutrustning utan
någon betungande ökning av cyklarnas pris. Men hittills har cyklarna
endast i mycket ringa omfattning utrustats med lykta baktill, och beträffande
det mycket stora antal cyklar som redan finns i marknaden kvarstår
därför de nämnda kostnadsskälen. Utskottet vill icke motsätta sig,
att den i propositionen föreslagna bestämmelsen nu införes i vägtrafikförordningen,
men anser, alt Kungl. Maj :t bör överväga, om icke med ikraft4—lön
55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 34
50
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
trädandet av densamma kan tills vidare anstå. Man skulle vid en sådan
anordning enligt utskottets mening ha anledning räkna med att baklykta
komme att ingå i standardutrustningen på nya cyklar och att bruket av
baklykta alltså efter hand bleve mera allmänt. Bestämmelsen kan sedan
vid lämplig tidpunkt sättas i kraft. — Vad utskottet anfört innebär, att
utskottet icke kan tillstyrka förslaget i motionerna I: 507 och II: 625, att
ifrågavarande bestämmelse skall träda i kraft redan den 1 januari 1956.
Vad gäller den i propositionen föreslagna bestämmelsen i 52 § 2 mom.
vägtrafikförordningen om utmärkande på visst sätt av gods, som skjuter
utanför fordonet, godtar utskottet uppfattningen att en mer ingående reglering
här erfordras än vad som hittills förelegat. I motionerna 1:507 och
11:625 riktas invändningar mot förslaget i propositionen, att färgen på
flagga eller annan lämplig anordning, som skall föras på godsets yttersta
del, skall vara vit och röd, och föreslås att färgen i stället skall vara signalgul
och röd. Utskottet förordar motionärernas förslag. Genom detsamma
når man beträffande färgen överensstämmelse med vad som i allmänhet
gäller i fråga om varningsmärken enligt vägmärkeskungörelsen.
I vad utskottet här ovan ej särskilt berört de av departementschefen
under förevarande avsnitt förordade förslagen tillstyrker utskottet desamma.
I anledning av yrkandet i motionerna 1: 508 och II: 624 att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte anmoda
länsstyrelserna att utfärda parkeringsförbud på huvudled där så kan ske
utan att betydande olägenhet för motorförarna därigenom uppstår, vill utskottet
allenast erinra om och understryka vad departementschefen i propositionen
uttalat därom, att länsstyrelser och övriga myndigheter, som
har att meddela beslut i hithörande frågor, bör uppmärksamma möjligheterna
att där så befinnes lämpligt meddela parkeringsförbud i fråga om
viktigare vägar, särskilt riks- och länsvägar.
I anledning av motionerna 1:506 och 11:626 vill utskottet uttala, att
utskottet anser att det skulle vara av synnerligt värde om en upplgsningskampanj
insattes i syfte att göra klart för fotgängarna vilka risker de utsättes
för i trafiken under mörker och att visa på de möjligheter till skydd
som finns. I likhet med motionärerna anser utskottet att en sådan upplysningskampanj
lämpligen bör anförtros åt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande. Utskottet finner det emellertid ej nödvändigt att i särskild
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t tager initiativet
till en sådan kampanj.
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
51
Hastighetsmätare
Departementschefen
»Utredningens förslag att större lastbilar och bussar skall obligatoriskt
utrustas med självregistrerande hastighetsmätare, s. k. färdskrivare,
anser jag vara välfunnet. Ur trafiksäkerhetssynpunkt måste det sägas vara
av största betydelse, att polismyndigheten får möjlighet till en mera effektiv
kontroll av de tyngsta fordonens färdhastighet. Icke mindre viktigt är
emellertid att ett instrument av denna typ ger betydligt bättre möjligheter
än hittills att kontrollera förarnas körtid och därigenom hindra trafikfarliga
överträdelser av gällande bestämmelser om arbetstidens begränsning.
Både i detta och i andra hänseenden kan instrumentet tjäna till
att undanröja meningsskiljaktigheter i förhållandet mellan ax-betsgivare
och arbetstagare i transportfacket. Kostnaden för instrumentet torde mer
än väl uppvägas av den nytta som bilägaren har av detsamma. Nutida färdskrivare
kan framställas i sådant driftsäkert utförande, att någon invändning
icke torde ur denna synpunkt kunna riktas mot att färdskrivare i vissa
fall görs obligatorisk. Av nu angivna skäl anser jag mig böra förorda införandet
av en bestämmelse att färdskrivare skall finnas på buss, som är
byggd för befordran av flera än 30 personer utöver förare, och på lastbil,
vars totalvikt överstiger 7 ton.
En bestämmelse av nu angivet innehåll kan dock icke göras helt undantagslös.
För bussar i lokalt begränsad linjetrafik är uppteckningen av mindre
värde. Överträdelser av föreskrifterna om körhastighet, arbetstid m. m.
torde dessutom i dylik trafik vara mindre vanliga än eljest. Jag anser därför
att möjlighet till undantag bör beredas i fråga om bussar, som uteslutande
användes i trafik av sist angivet slag. — Antalet fordon, för vilket
den ifrågasatta bestämmelsen blir gällande, uppgår till minst 50 000 och
är alltså ganska betydande. Med hänsyn härtill synes lämpligt, att bestämmelsen
träder i kraft successivt, så att skyldighet att hålla färdskrivare
först införes för de allra tyngsta fordonen och sedan tid efter annan utvidgas
att avse nya fordonskategorier. — De nu angivna modifikationerna i utredningens
förslag bör därför enligt min mening författningstekniskt komma
till uttryck på det sättet, att .skyldigheten att hålla färdskrivare skall inträda
blott i den mån Konungen så förordnar och att alltså erforderliga föreskrifter
om undantag från förordningens bestämmelser och om ikraftträdandet
sedermera utfärdas av Kungl. Maj:t. Detta utesluter givetvis icke
att Kungl. Maj:t kan till någon del överlåta prövningen åt lämplig myndighet.
I övrigt bör stadgandet i ämnet i allt väsentligt utformas på sätt utredningen
förordat. För att möjliggöra önskvärd kontroll över förarnas arbetstid
och brännoljeförbrukningen bör dock stadgas, att instrumentet
skall utvisa icke blott fordonets hastighet utan även körtiden och den till
-
52
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1955
ryggalagda våglängden. Enligt vad jag inhämtat är brukliga typer av färdskrivare
inrättade på sätt nu sagts. Härjämte bör föreskrivas, att färdskrivaren
skall vara av typ, som godkänts av statens provningsanstalt.
Utredningens förslag att bilar skall vara utrustade med hastighet smätare
av den vanliga typen, torde närmast vara föranlett av utredningens
förslag till bestämmelser om allmän hastighetsbegränsning. En bestämmelse
om skyldighet att ha hastighetsmätare kan emellertid anses
motiverad, även om utredningens förslag i sistnämnda del icke genomföres.
Redan nu gäller fartbegränsning på vissa vägsträckor enligt lokala
föreskrifter. Jag har vidare i det föregående förordat en bestämmelse, som
generellt begränsar hastigheten inom tättbebyggda områden till 50 km i
timmen. Även oavsett fartbegränsningen har hastighetsmätaren en viktig
funktion att fylla såsom ett medel att motverka den tendens till fartblindhet,
som enligt erfarenhetens vittnesbörd kan göra sig gällande även hos
vana och omdömesgilla förare.
Alla bilar torde numera vara utrustade med hastighetsmätare vid leveransen,
och den kostnad, som eu föreskrift om hastighetsmätare skulle
orsaka för fordonens ägare, inskränker sig därför till utgifter för underhåll
av mätaren. Orsaken till att en sådan föreskrift ej införts långt
tidigare ligger sannolikt mindre i hänsyn till kostnaden än däri, att man
hyst misstro till precisionen hos mätarna och därför tvivlat på ändamålsenligheten
av en bestämmelse i ämnet. Nutida mätare torde emellertid vara
konstruerade med tillräckligt hög precision. Man kan därför utgå från
att de mätare, med vilka bilarna är utrustade vid leveransen, fyller de anspråk,
som skäligen kan ställas på ett sådant instrument. Däremot torde
mätarna ganska lätt skadas, vilket har till följd att precisionen gärna
nedgår efter någon tids körning. Emellertid är det för föraren en relativt
enkel sak att tid efter annan själv verkställa viss kontroll av hastighetsmätaren,
och en justering av mätaren torde icke draga någon mera väsentlig''
kostnad. Det kan därför icke anses orimligt att begära att ägaren av
ett motorfordon skall hålla detta utrustat med hastighetsmätare, om blott
anspråken på mätarens precision hålles inom måttliga gränser. Att f. n.
hastighetsmätarna är ur funktion på ett relativt stort antal bilar motsäger
knappast det nu anförda, eftersom detta uppenbarligen beror på att bilägarna
hittills blott sällan låtit avhjälpa skador å mätarna.
I detta sammanhang vill jag något närmare beröra frågan, vilka krav
som bör uppställas på en hastighetsmätare för att den skall kunna godtagas
såsom sådan. Uppenbart är att kravet icke kan ställas alltför högt. Brister
i mätarens justering bör icke i och för sig leda till att den föreslagna bestämmelsen
anses åsidosatt. För att så skall vara fallet måste mätaren vara
funktionsoduglig i den meningen att den antingen icke alls ger utslag vid
förändringar i hastigheten eller att dess utslag icke ger möjlighet att med
nöjaktig säkerhet bedöma den verkliga hastigheten.
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
53
Även om hastighetsmätaren skulle vara helt ur funktion, så är det därmed
icke givet att bilens ägare omedelbart är förfallen till ansvarspåföljd.
Det kan ibland vara förenat med dröjsmål att få fel å hastighetsmätare
avhjälpt. Vid sådant dröjsmål kan också avsevärd olägenhet uppstå
för bilens ägare, om han skulle bliva tvungen att taga bilen ur trafik
för tiden till dess hastighetsmätaren hunnit sättas i tjänstdugligt skick.
Att hastighetsmätaren på en bil undantagsvis är ur funktion under en
kortare tid får i regel anses vara att beteckna som en bristfällighet av
blott ringa betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Vid detta förhållande bör
det med hänsyn till stadgandena i 23 § tredje stycket och 65 § 1 mom,
normalt ej ifrågakomma, att bilägaren betages möjligheten att bruka bilen
under skälig tid för hastighetsmätarens iståndsättande.
Vad nu sagts om skyldighet att hålla hastighetsmätare på bilar kan i
princip åberopas till stöd för att en liknande skyldighet bör införas också
i fråga om motorcyklar. Emellertid ingår hastighetsmätare icke alltid i
motorcyklarnas standardutrustning. I fråga om vissa typer av motorcyklar
— särskilt s. k. scooters — torde dessutom föreligga vissa tekniska
svårigheter att inmontex-a sådana mätare och hålla dem i brukbart skick.
Generellt kan dessutom sägas, att hastighetsmätarna på motorcyklar är
utsatta för skador i betydligt större omfattning än vad fallet är med mätarna
på bilar. En föreskrift om skyldighet att hålla mätaren i skick skulle
därför i många fall bli ganska betungande. Med hänsyn härtill kan jag
icke förorda, att de föreslagna bestämmelserna om hastighetsmätare utsträckes
att gälla motorcyklar.»
Utskottet
Förslaget om införande av bestämmelser om färdskrivare innebär ej
någon nyhet i vår trafiklagstiftning. Sålunda fanns i 1923 års inotorfordonsförordning
en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t ägde förordna
att automobil skulle vara försedd med självregistrerande hastighetsmätare.
Sådant förordnande .meddelades emellertid ej, huvudsakligen därför att
någon praktiskt användbar dylik mätare icke framkommit i marknaden,
och bestämmelsen upptogs ej i 1927 års motorfordonsförordning. I vissa
andra länder är färdskrivare numera obligatorisk på tyngre fordon, och
det finns nu i marknaden dylika apparater som fyller de anspråk man kan
ställa på precision och hållbarhet.
Färdskrivaren ger polisen möjlighet att effektivt övervaka att gällande
regler om generell hastighetsbegränsning efterleves av de tyngre fordonens
förare, vilket är av betydande trafilesäker hetsintresse. För fordonets förare
kan .mätaren vara till gagn bl. a. genom att den i händelse av trafikmissöde
ger föraren möjlighet att värja sig mot vittnens påståenden om för hög
hastighet. Ur fordonsägarens synpunkt medför den jämnare körning, vartill
färdskrivaren kan väntas föranleda, en mera driftsekonomisk körning
54
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
och minskat slitage på fordonet. Vidare vinnes en effektiv kontroll av
förarnas körtid; det är från trafiksäkerhetssynpunkt ett väsentligt intresse,
att reglerna om körtiden efterlevas, så att de risker som följer av uttröttning
undvikes. Även för den kontroll av brännoljeförbrukningen, som
erfordras för uttagande av brännoljeskatt, kan färdskrivaren bli av betydelse.
Dessa i olika avseenden väsentliga fördelar uppväger enligt utskottets
mening kostnaderna för färdskrivare, och utskottet tillstyrker att
färdskrivare göres obligatorisk å de tyngre fordon, som propositionens
förslag omfattar. Beträffande vad departementschefen uttalar om ett
successivt ikraftträdande och om undantag för bussar som uteslutande
användes i lokaltrafik har utskottet ej funnit anledning till erinran.
1 den ovan i utlåtandet anmärkta, till utskottet inkomna iskrivelsen från
docenten i neurokirurgi Lars Leksell har föreslagits, att registrerande
hastighetsmätare införes också på lättare lastbilar och bussar samt på
personbilar, motorcyklar och mopeder. I skrivelsen redogöres för en sådan
apparat, isom bygger på magnetisk registrering och som uppgives kunna
utföras så, att den fyller kraven på enkelhet, hållbarhet och lågt pris.
Registreringen skulle automatiskt utplånas efter exempelvis 500 meters
körning och kunna för de sista 500 meterna avläsas av polisen med hjälp
av särskild apparatur. En sådan registrerande hastighetsmätare skulle
onekligen vara .av stort värde såväl för bedömandet av förarens skuild vid
trafikolycka som för polisens övervakning av vägsträckor, som kräver anpassad
hastighet. Utskottet vill uttala önskvärdheten av att de tekniska
framsteg som kan föreligga eller göras på området följes av Kungl. Maj :t.
Att vanlig hastighetsmätare göres obligatorisk för bilar föranleder ej
heller någon erinran från utskottet. De synpunkter departementschefen i
sammanhanget anfört i fråga om kravet på precision och om fortsatt färd,
då mätaren tillfälligt är .ur funktion, kan utskottet dela.
Författningstextens detaljutformning
I fråga om den närmare utformningen av författningstexten torde här
endast böra upptagas följande.
27 §.
Departementschefen anför:
»De undantag, som enligt 6 mom. medgives från bestämmelserna i 2—4
samt 6 §§ i fråga om fordon, för vilket turistvagnslicens utfärdats, har till
ändamål att icke onödigtvis lägga hinder i vägen för turisttrafiken från
länder, vilkas bestämmelser om fordonsutrustning överensstämmer med
fordringarna i 1949 års konvention rörande vägtrafik.
Enligt utredningens förslag skulle — eftersom konventionen i dessa
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
55
hänseenden icke uppställer krav på mer än en baklykta eller på körriktningsvisare
eller färdskrivare — bestämmelserna om kontrollbesiktning av
fordon, för vilket turistvagnslicens utfärdats, bereda motsvarande lättnader.
Till denna ståndpunkt kan även jag ansluta mig. Därest emellertid bestämmelsen
i 3 § 6 mom. får den lydelse jag tidigare uttalat mig för,
d. v. s. om skyldigheten att ha fordon utrustat med färdskrivare får bero
på förordnande av Kungl. Maj:t, kan erforderligt undantag från skyldigheten
lämpligen göras i samband med detta förordnande, och en särskild
föreskrift därom i vägtrafikförordningen är således icke behövlig. Däremot
anser jag att i förevarande paragraf bör göras undantag beträffande fordon
med turistvagnslicens icke blott från bestämmelserna om baklyktor och körriktningsvisare
utan även från bestämmelsen om hastighetsmätare. I 1949
års konvention finnes nämligen icke upptaget något krav på hastighetsmätare,
och bestämmelser om hastighetsmätare saknas i åtskilliga länder.
I det nu föreliggande författningsförslaget har paragrafens ordalydelse
jämkats i enlighet med vad nu sagts.»
46 §.
Departementschefen anför:
»I andra stycket j) har utredningen föreslagit sådan ändring, att den där
omnämnda skyldigheten för fordonsförare att hålla särskilt låg hastighet
skulle inträda då fordonet nalkas barn eller åldringar, som uppehåller sig
på eller invid vägen. Jag biträder utredningens mening, att stadgandet bör
omformuleras så, att det i princip kommer att avse även barn i yngre skolåldern,
vilka enligt erfarenhetens vittnesbörd ofta drabbas av trafikolyckor.
I viss mån kan detta skäl också åberopas till stöd för en särskild bestämmelse
till skydd för åldringar i trafiken. Eftersom en sådan bestämmelse
vore ägnad att vålla ganska stora tillämpningssvårigheter, har jag dock
— i anslutning till uttalanden i remissyttrandena av bl. a. länsstyrelsen i
Jönköpings län och föreningen Sveriges häradshövdingar — ansett mig
icke kunna förorda densamma. Utredningens förslag har därför jämkats
så, att ordet ''åldringar’ utgått ur texten.»
Bestämmelser med avseende å ikraftträdandet av nu förordade
författningsändringar
Utredningens förslag till övergångsbestämmelser innebär i korthet, att
bestämmelserna om förares uppträdande i trafiken och om hastighetsmätare
på bil skall träda i kraft den 1 juli 1955, att bestämmelserna om
cykelbelysning skall träda i kraft den 1 juli 1956 samt att övriga föreslagna
stadganden — d. v. s. i huvudsak övriga nya bestämmelser om fordonsutrustning
— skall träda i kraft den 1 januari 1957. Bestämmelserna i 3 §
56
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1933
1 mom. m) rörande hastighetsmätare bör dock enligt utredningen icke äga
tillämpning på bil, som besiktigats före den 1 juli 1955 eller för vilken typintyg
dessförinnan utfärdats, om bilen icke var försedd med hastighetsmätare
vid besiktningen eller intygets utfärdande.
Departementschefen anför:
»Det är enligt min uppfattning angeläget, att de föreslagna nya bestämmelserna,
vilka alla har till ändamål att förbättra trafiksäkerheten, blir
gällande så snart som möjligt. Ur denna synpunkt tillstyrker jag utredningens
förslag att de bestämmelser, vilka avser annat än ändringar i fordonsutrustningen,
träder i kraft redan den 1 juli 1955. Jag tillstyrker också
utredningens förslag i fråga om ikraftträdandet av bestämmelsen i 3 §
1 mom. in) rörande hastighetsmätare på bil samt föreslår, att samma regel
får gälla det av mig förordade stadgandet i 3 § 1 mom. n) om skyldighet
att hålla bil utrustad med vindrutetorkare. Med den utformning, som bestämmelsen
om färdskrivare erhållit i det omarbetade förslaget, bör även
denna bestämmelse kunna träda i kraft vid samma tidpunkt. I fråga om
annan fordonsutrustning enfordras däremot en viss frist med ikraftträdandet,
så att fordonsägarna får tillfälle att i tid anskaffa den saknade utrustningen.
Denna frist bör dock ej göras onödigt lång. Av nämnda orsaker och
för att göra övergångsbestämmelserna så enhetliga som möjligt föreslår
jag, att övriga nu föreslagna stadganden träder i kraft den 1 juli 1956.»
Motioner
I fråga om den i propositionen iföreslagna bestämmelsen om lykta baktill
å cykel yrkas i de likalydande motionerna I: 507 och II: 625, att bestämmelsen
skall träda i kraft den 1 januari 1956 i stället för, såsom i
propositionen föreslås, den 1 juli 1956.
I motionerna 1:504 och 11:622 beröres ikraftträdandebestämmelsen
rörande polismans åliggande vid överskridande av maximilast in. in.
Utskottet
Utskottet får beträffande såväl Kungl. Maj :ts som motionärernas förslag
i fråga om ikraftträdandet av bestämmelsen om lykta baktill å cykel hänvisa
till vad utskottet ovan under rubriken »Fordonsbelysning m. m.» anfört.
I fråga om den i motionerna I: 504 och II: 622 berörda ikraftträdandebestämmelsen
hänvisar utskottet till vad utskottet anfört under rubriken
»Överskridande av maximilast in. in.». Kungl. Maj :ts förslag i övrigt föranleder
ej särskilt yttrande från utskottets sida.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition,
nr 172, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet ovan anfört;
57
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 är 1955
B. att förevarande motioner — I: 496 och 11:614, 1:504
och 11:622, 1:505 och 11:623, 1:506 och 11:626, 1:507 och
II: 625, I: 508 och II: 624, II: 613 samt II: 627 — i den mån
de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 maj 1955
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne, Axel
E. Svensson, Magnusson, Grönkvist, Alvar Andersson och Alexanderson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
fru Sandström, herrar Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Odhe, Johansson i
Södertälje och Ahlberg.
Reservationer:
I. beträffande hastighetsbegränsning:
a) av herrar Nils Elowsson, Nilsson i Göteborg och Johansson i Södertälje,
vilka ansett, att vad utskottet här i första—åttonde styckena yttrat
beträffande en allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område bort
ha följande lydelse:
Kungl. Maj :t-----lika med utskottet, första stycket--— II: 614.
Förmågan att manövrera ett motorfordon i trafik är i väsentlig grad beroende
av den hastighet, med vilken fordonet framföres. Detta gäller särskilt
i kritiska lägen, och detta har bland annat framgått av den andel farten har
vid vållandet av trafikolyckor. Av år 1952 registrerade 718 dödsolyckor hade
137 vållats enbart av för hög hastighet, medan vid sammanstötning
med annat motorfordon i 146 fall olyckan vållats av för hög hastighet vid
korsandet av väg eller passerandet av sidoväg. Även i andra fall kan med
skäl antagas, att en för hög fart bidragit till olyckorna, även om farten inte
varit huvudorsaken, och det torde härav framgå, att just farten måste ägnas
särskild uppmärksamhet i strävan att minska trafikolyckornas antal.
Åt denna mening gav också 1953 års trafiksäkerhetsutredning uttryck,
då den föreslog en begränsning av hastigheten till 80 kilometer i timmen
5—1101 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 34
58
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1955
utanför tättbebyggt område. Till stöd för denna sin mening redovisar utredningen
en fyllig statistik över fartens betydelse som olycksorsak och uttalar,
att »de höga hastigheterna innebär emellertid faromoment, som till
sin karaktär delvis har en helt annan prägel än de faror, som kunna föreligga
vid måttliga hastigheter».
Faran av för hög hastighet på motorfordon har också observerats i en
rad länder.
I Norge gäller sålunda för personbilar en hastighetsbegränsning till 60
kilometer i timmen.
I Väst-Tyskland gällde under ockupationsåren i de amerikanska och
biittiska zonerna en begränsning till 80 kilometer i timmen utom tättbebyggt
område för personbilar.
I England gäller olika hastighetsbegränsningar för olika slag av bilar.
Övriga europeiska länder saknar däremot motsvarande bestämmelser.
I Förenta staterna däremot är bestämmelserna olika i olika stater. I mönsterföreskrifterna
anges emellertid den högsta farten till 80 kilometer i timmen
vid dagsljus och till 72 kilometer i timmen under mörker, över dessa
gränser anses det att man inte bör köra. Skälet härtill anges vara, att »det
inträffade för många olyckor och att bland olycksorsakerna hastigheten avnaturliga
skäl rönt stor uppmärksamhet». Det tillädes, att »erfarenheterna
lett fram till den bestämda meningen, att det är möjligt att genom en begränsning
av motorfordonens fart inte bara minska trafikolyckornas antal
utan även deras omfattning» — erfarenheter som får anses starkt tala för
att även vårt land bör begränsa hastigheten i samma syfte.
Med hänvisning härtill får vi därför föreslå, att i vägtrafikförordningen
måtte i enlighet med motionerna nr 1:496 och 11:614 intagas en bestämmelse
av följande innebörd: Utom tättbebyggt område får motorfordon icke
föras med högre hastighet än 80 kilometer i timmen.
b) av herrar Nils Elowsson, Nilsson i Göteborg och Johansson i Södertälje,
vilka ansett, att vad utskottet här i nionde—tolfte styckena yttrat beträffande
undantagande av vissa lastbilar och bussar från reglerna om
hastighetsbegränsning bort ha följande lydelse:
I motionerna 1:505 och 11:623 föreslås, att buss eller lastbil med en
totalvikt överstigande 2 500 kilogram icke må föras med högre hastighet än
60 kilometer i timmen. Detta innebär, att för alla lastbilar av skilda slag med
en totalvikt understigande 2 500 kilogram är hastigheten fri. Departementschefen
har föreslagit, att för dessa bilar skall gälla en hastighetsbegränsning
utanför tättbebyggt område av 60 kilometer i timmen.
Att företaga en sådan uppmjukning för dessa bilar som i motionerna föreslås
kan inte vara förenligt med trafiksäkerhetsintressena. Dessa bilar
användes för alla möjliga ändamål i trafikavseende, slits ofta mycket hårt
och lastas med de mest skiftande slag av varor, från tuber till svetsnings
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955
59
aggregat till behållare med syror och utgör således i en mängd fall allvarliga
risker i trafiken såväl vid olyckstillfällen som eljest, särskilt då de lastas
med utskjutande last — som inte så sällan sträcker sig utanför fordonet
både framtill och baktill — och med skrymmande last och last som inte är
lika väl stuvad som fallet vanligen är vid tyngre lastbilar. I kraftiga svängar
kan bilens styrförmåga påverkas härav och risken för kollisioner och kullkörningar
sålunda avsevärt ökas, varför fri hastighet för dessa bilar icke
kan anses tillrådlig.
Med åberopande av det anförda får därför vi föreslå, att riksdagen måtte
förorda propositionens förslag och alltså avstyrka förslaget i motionerna.
II. beträffade skyldighet att stanna vid huvudled:
av herr Nilsson i Göteborg.
III. beträffande överskridande av maximilast in. m.:
av herr Magnusson och fru Sandström, vilka ansett, att vad utskottet
här yttrat bort ha följande lydelse:
Det i såväl propositionen som motionerna 1: 504 och II: 622 påpekade
särskilda förhållandet med s.k. nedklassning av lastbilar, innebärande att
en bil, som byggts för viss högre maximilast, kommer att klassificeras
såsom tillåten endast för lägre maximilast, torde enligt utskottets
mening böra ge möjlighet till en höjning av det procenttal av överlast
som kan vara tillåten. Erfarenheterna synes också utvisa att de svenska
vägarna äger en betydligt större bärighet än bestämmelserna i vägtrafikförordningen
förutsätter. Nybyggda vägar avses i regel för tio tons axeltryck.
Brobeståndet har förbättrats och c:a 60 procent av våra broar tål
numera åtta tons axeltryck. De höjningar av axeltrycken som medgivits av
länsstyrelserna stöder även uppfattningen att de i propositionen föreslagna
högsta gränserna för överskridande av maximilast och högsta tillåtna axeltryck
är snävt tilltagna.
Mot bakgrunden av det nu sagda anser utskottet att de i propositionen
föreslagna högsta gränserna för överskridande av maximilast och högsta
tillåtna axeltryck (20 resp. 10 procent) bör höjas till 30 resp. 20 procent.
Vissa ändringar överväges för närvarande i bestämmelser, som är av
direkt betydelse för regleringen av nu ifrågavarande spörsmål. I avvaktan
härå bör de nu förordade ändringarna i vägtrafikförordningen såsom motionärerna
föreslår träda i kraft först sedan Kung], Maj:t därom meddelat
särskilt förordnande. Utskottet förordar alltså motionärernas förslag i detta
hänseende.
Mot förslaget i fråga om skyldighet att medföra besiktningsinstrument
in. in. bär utskottet ej någon erinran.
IV. beträffande fordonsbelysning in. in.:
av herrar Sitnne, Alexanderson och Nilsson i Göteborg, vilka ansett, att
vad utskottet här yttrat i femte stycket bort ha följande lydelse:
60
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955
För propositionens förslag, att cykel fr. o. m. den 1 juli 1956 vid cykling
under mörker baktill skall vara försedd med såväl lykta som reflexanordning,
talar enligt utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkt goda skäl.
En cyklist är vid cykling under mörker utsatt för en betydande risk för
påkörning bakifrån av bil. Särskilt gäller detta då den omkörande bilen till
följd av möte med annan bil avbländat sin belysning. Av trafiksäkerhetsutredningen
förebragt material utvisar bl. a. att cyklarnas totala olycksfrekvens
ligger betydligt lägre än bilarnas. I stort sett är risken att bli inblandad
i trafikolycka mer än fem gånger så stor för bil som för cykel.
I fråga om just de slag av olyckor som det här är fråga om, nämligen påkörning
bakifrån i mörker, är emellertid förhållandet helt annorlunda.
Olycksfrekvensen är bär nära fem gånger så stor för cykel som för bil.
En av trafiksäkerhetsutredningen redovisad undersökning av påkörningar
bakifrån, fördelade med hänsyn till omständigheter hos det påkörda
trafikelementet vilka bidragit till olyckan, utvisar att orsaksgruppen svårsynlighet
dominerar. Icke minst frappant är detta beträffande cyklisterna.
Av bakifrån påkörda cyklister var icke mindre än 97,9 procent svårsynliga.
Det är därför för cyklisten själv ett mycket väsentligt intresse att han blir
lättare att se under mörker. Betydelsen härvidlag av att cyklisten har baklykta
på cykeln må belysas med några från trafiksäkerhetsutredningens betänkande
hämtade exempel på gjorda undersökningar.
Vid försök i England gjordes vid förhållanden, motsvarande möte med bil
med avbländade strålkastare, jämförelser mellan å ena sidan celluloidskärm
med reflexanordning (som var fyra gånger bättre än fastställt minimikrav »
och å andra sidan en svagare resp. starkare baklykta. Medan reflexanordningen
var klart lysande på 18 meters avstånd var motsvarande avstånd för
den svagare baklyktan 46 meter och för den starkare 80 meter. Även praktiska
prov, som av trafiksäkerhetsutredningen utförts i Sverige, visar baklyktans
överlägsenhet. Då en mötande bils strålkastare avgav bländande
sken kunde vid proven baklykta iakttagas på i det närmaste 4 gånger så
långt avstånd som reflexanordning. Icke minst betydelsefullt är att baklykta
till stor del fyller sin funktion även om den blir nedsmutsad, vilket
icke är fallet med en reflexanordning. En nedsmutsad baklykta är enligt
trafiksäkerhetsutredningen bättre än en rengjord reflexanordning. Med hänsyn
till det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag, vilket, såvitt
nu är i fråga, innebär, att cykel vid cykling under mörker skall fr. o. in. den
1 juli 1956 baktill vara försedd med lykta och reflexanordning. Förslaget
i motionerna I: 507 och II: 625 att bestämmelsen skall träda i kraft redan
den 1 januari 1956 avstyrkes alltså.
Sthlm 1953. K. L. Beckmans Boktr.