Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955
1
Nr 31
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i olycksfallsförsäkringslagstiftningen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 33 i första kammaren av
herr Persson, Ragnar, och herr Mossberger samt nr 44 i andra kammaren
av herr Bengtsson i Halmstad m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om att Kungl. Maj:t -snarast möjligt
ville framlägga förslag till vissa ändringar i olycksfallslagstiftningen.
Motionärerna framhåller att samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen medfört vissa försämringar av detaljer
i yrkesskadeförsäkringen. I motionerna beröres till en början frågan
om ersättning för läkarvård i vissa fall och anföres:
Nu uppstår emellertid den situationen efter de nya sjuk- och olycksfallsförsäkringarnas
tillkomst, att en olycksfallsskadad under vissa omständigheter
själv får bidraga till läkarkostnaden för sin skada. Om t. ex.,
vilket är rätt vanligt inom verkstadsindustrien, en arbetare får smärgel
eller en stålflisa i ögat, så får han nu efter den nya lagens tillkomst själv
betala en del av läkararvodet. Dessa skador brukar nämligen som regel
kunna avhjälpas redan vid första läkarbesöket. Och sak samma gäller
helt naturligt alla olycksfall som avhjälpes innan karenstiden utgått.
Detta är naturligtvis en rätt väsentlig försämring gentemot vad som tidigare
har gällt, och det är förklarligt om de anställda anser, att det är
orimligt att de som regel först skall förlora arbetsförtjänsten under denna
olycksfallstid och dessutom också betala en del av läkarkostnaden.
Motionärerna framhåller vidare att dagersättningen för förlorad arbetsinkomst
i visst fall kan påverkas av andra omständigheter än den
olycksfallsskadades inkomst och anför i denna del:
Om en arbetare legat sjuk i 2 månader eller mera men friskrives och
börjar arbeta, kommer hans olycksfallsersältning att påverkas om han
skulle råka ut för ett olycksfall under de första »20» dagarna. Han kommer
då (vi förutsätter att olycksfallet varar över 3 månader och att vederbörande
tillhör sjukpenningklass 12) under de första trettio dagarna att
erhålla 18 kronor om dagen i dagersättning, därefter kommer han i sextio
dagar att erhålla 11 kronor om dagen för att därefter ånyo erhålla 18
kronor om dagen. Förhållandet är naturligtvis beroende på samordningssträvandena
men verkar icke förty orimligt för de anställda.
919 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 31
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955
Huvuddragen av samordningen mellan sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen m. m.
Enligt beslut vid 1954 års riksdag avlöstes lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 (nr
131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar samt förordningen den 11
juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall fr. o. in. den 1 januari 1955 av lagen den
14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring. Den äldre lagstiftningen
skall dock som regel äga tillämpning även efter den 31 december 1954
på skadefall, som inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Den nya yrkesskadeförsäkringen bär samordnats med sjukförsäkringen.
Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade och obligatoriskt
yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada iskall få ersättning från
yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden,
gått till ända. Under samordningstiden skall som regel sjukhjälp utgå
från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring för sjukdom i allmänhet. Samordningstiden
omfattar tiden t. o. m. 90:de dagen efter olycksfallsdagen eller, om
yrkesskadan uppkommit på annat sätt än genom olycksfall, efter dagen
för skadans yppande. Om skadan medför rätt till livränta, upphör dock
samordningstiden senast den dag livränterätten inträder.
Eftersom praktiskt taget hela befolkningen kommer att omfattas av den
allmänna sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redogjorts,
tillämpliga vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emellertid
drabbar någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket ej
mantalsskriven utlänning, skall yrkesskadeförsäkringen visserligen gripa
in redan från början, men även i detta fall skall en samordningstid löpa
på samma sätt som eljest. Under denna tid skall den skadade erhålla
samma förmåner från yrkesskadeförsäkringen som han skulle ha åtnjutit
från sjukförsäkringen, därest han omfattats av denna. Först därefter skall
ersättning utgå med tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagens regler.
Enligt den äldre lagstiftningen gällde i fråga om försäkringsförmånerna
i de hänseenden som nu är aktuella i huvudsak följande. Vid
olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom tillhandahölls den skadade eller
sjuke erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra särskilda hjälpmedel.
Om sjukdom uppkommit, som varat mer än två dagar efter dagen
för olycksfallet resp. dagen för yrkessjukdomens yppande (karenstid),
utgavs fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen resp. yppandedagen sjukpenning
så länge sjukdomen förorsakade förlust av arbetsförmågan eller
nedsättning av densamma med minst en fjärdedel. Sjukpenningens storlek
var beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst under tiden närmast
före olycksfallet resp. yrkessjukdomens yppande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 är 1955
3
Enligt lagen om allmän sjukförsäkring gäller att läkarvård
ersättes med 3A av den försäkrades utgifter för vården, dock högst med s/«
av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa
(sådan fastställd genom SFS nr 532/1954). Sjukkassemedlem, vars årsinkomst
av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr., är obligatoriskt sjukpenningförsäkrad.
Sjukpenningförsäkrad medlem äger vid sjukdom som
förorsakar förlust av arbetsförmågan för varje dag rätt till hel sjukpenning.
Om .sjukdom utan att medföra förlust av arbetsförmågan förorsakar
nedsättning av denna med minst hälften skall halv sjukpenning utgivas.
Varje sjukpenningförsäkrad medlem är försäkrad för grundsjukpenning.
Hel grundsjukpenning utgör 3 kr. Sjukpenningförsäkrad medlem,
vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., är dessutom
försäkrad för tilläggssjukpenning. Tilläggssjukpenningens storlek är beroende
av den sjukpenningklass till vilken medlemmen hör. Sjukkassan
inplacerar ifrågavarande medlemmar i sjukpenningklasser alltefter storleken
av deras årsinkomst av tjänst. Sjukpenningklasserna är till antalet
tretton. Efter de första 90 dagarna av en sjukperiod för vilka sjukpenning
utgives, utgår tilläggssjukpenningen med lägre belopp i fjärde t. o. m. trettonde
sjukpenningklasserna. Vid beräkning av ifrågavarande tid av 90
dagar skall medräknas tid, för vilken sjukpenning utgivits under de 60
dagar, som närmast föregått sjukperioden. Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
gäller en karenstid av tre dagar, den dag då sjukdomsfallet
inträffade inräknad.
Om yrkesskada efter samordningstidens utgång föranleder behov av
läkarvård skall enligt yrkesskadeförsäkringslagen erforderliga
kostnader härför ersättas av vederbörande försäkringsinrättning. Förorsakar
yrkesskada efter samordningstidens utgång sjukdom äger den
skadade uppbära hel sjukpenning för varje dag sjukdomen medför förlust
av arbetsförmågan och halv sjukpenning för varje dag arbetsförmågan till
följd av sjukdomen är nedsatt med minst hälften. Sjukpenningens storlek
bestämmes i regel av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med
hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra. För yrkesskadeförsäkringen
finns tretton sjukpenningklasser. Sjukpenningen i varje klass
är lika med summan av grundsjukpenningen och den för de första 90
dagarna av eu sjukperiod utgående tilläggssjukpenningen i motsvarande
sjukpenningklass enligt sjukförsäkringslagen. Yrkesskadeförsäkringslagen
har icke någon motsvarighet till föreskriften i sjukförsäkringslagen om
lägre tilläggssjukpenning efter viss tid.
Samordningsfrågans tidigare behandling
I proposition nr 178 år 1953 lämnades riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande över av föredragande departementschefen i propositionen förordad
samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen och den obliga
-
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955
toriska yrkesskadeförsäkringen. I denna fråga anförde departementschefen
bl. a. följande:
Yrkesskadeförsäkringen är till sin natur i betydande mån att anse såsom
en sjukförsäkring. Två obligatoriska sjukförsäkringar bör enligt min mening
icke utan särskilda skäl därtill bedrivas vid sidan av varandra. Redan
när socialförsäkringsutredningen tillkallades framhöll jag, att åtskilliga fördelar
borde kunna vinnas genom en sådan samordning mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen att sjukförsäkringen finge övertaga
regleringen av de kortvariga olycksfallen och under motsvarande tid
av de långvariga. — ---
I så gott som samtliga remissyttranden har en samordning mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen tillstyrkts. För sjukförsäkringens
del har samordningen allmänt ansetts medföra fördelar. Vad angår yrkesskadeförsäkringen
har emellertid i vissa remissyttranden påtalats, att
samordningen är förenad med nackdelar, därest den genomföres efter de
av utredningen uppdragna riktlinjerna. Dessa nackdelar skulle främst bestå
i att i ersättningshänseende viss försämring i förhållande till vad nu gäller
skulle inträda för de försäkrade.----
Därest en samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
över huvud skall kunna komma till stånd, måste naturligen de bestämmelser,
som gäller för de båda försäkringarna, anpassas till varandra.
Härvid får en avvägning ske mellan å ena sidan de försäkrades intresse
att mot en rimlig avgift erhålla ett tillfredsställande försäkringsskydd och
å andra sidan — bortsett från försäkringsavgifterna ■— den ekonomiska belastning
som försäkringen medför. Vidare bör givetvis tillses att bestämmelserna
blir praktiskt lättillämpliga.
Från dessa utgångspunkter och med beaktande av de fördelar av olika
slag, som följer av samordningen, anser jag, att man bör bortse från den
förändring med avseende å den nuvarande olycksfallsförsäkringens förmåner,
som blir en konsekvens av en samordnad försäkring. I fråga om
förmånerna vid yrkesskador vill jag särskilt framhålla, att genom penningvärdets
och lönenivåns ändring en betydande del av de yrkesskadade
kan draga fördel av den av mig förordade sjukpenningskalan. Samordningen
möjliggör vidare en utsträckning av yrkesskadeförsäkringen till
att omfatta även de i socialvårdskommitténs betänkande berörda s. k. förelagarbarnen,
en omständighet som blir särskilt betydelsefull för den jordbrukande
befolkningen. En betydande utvidgning av skyddet vid yrkessjukdomar
blir även möjlig. Ytterligare är att märka att även de egna företagarna
tillförsäkras ett visst skydd mot yrkesskador genom den obligatoriska
sjukförsäkringen, ett skydd som utan större kostnader kan av dem
kompletteras genom de föreslagna frivilliga sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
I fråga om den samordnade karenstiden framhöll departementschefen:
Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden bestämd
efter gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utredningen har
föreslagit, att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom den samordnade
försäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar, dagen för
insjuknandet inräknad. Under remissbehandlingen bär från arbetstagarhåll
yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har bl. a. från
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955 5
arbetsgivarhåll yrkats på en utsträckning av karenstiden antingen generellt
eller för vässa kategorier. Med hänsyn till min allmänna inställning att
man vid genomförandet av en reform sådan som den förevarande bör
gå fram med varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att nu minska
karenstiden. Å andra sidan synes det vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen
ej möjligt att öka densamma. Att komplicera den obligatoriska
försäkringen genom olika karenstid för olika kategorier försäkrade
anser jag ej böra förekomma. Jag förordar sålunda, att den i den
antagna sjukförsäkringslagen fastställda karenstiden om tre dagar bibehålies.
Propositionen behandlades i andra lagutskottets utlåtande nr 35 år
1953. I samordningsfrågan uttalade utskottet bl. a.:
Det torde vid en samordning av yrkesskadeförsäkringen med en allmän
sjukförsäkring inte kunna undvikas att för de yrkesskadade blir gällande
bestämmelser, som avviker från dem som nu gäller. Utskottet har också
bemärkt att de ersättningar som utgår vid yrkesskada inte sällan kommer
att bli mindre enligt den förevarande propositionen än enligt vad nu gäller.
Vad nu sagts gäller både sjukvårdsförsäkringen och sjukpenningförsäkringen.
Emellertid måste det nämnda förhållandet ses i belysning av att
samtidigt de förmåner, som utgår vid annan sjukdom än yrkesskada,
kommer att förbättras i mycket hög grad; och denna förbättring kommer
givetvis även de yrkesskadeförsäkrade till del. Vissa betydelsefulla
förbättringar av själva yrkesskadeförsäkringen blir också en följd av
den föreslagna samordningen. Denna öppnar sålunda möjligheter att låta
yrkesskadeförsäkringen omfatta jämväl anhöriga — dock inte hustrur —
till företagarna, något som är särskilt betydelsefullt för den jordbrukande
befolkningen, samt att ge försäkringen för yrkessjukdomar en väsentligt
vidare ram. Den höjning i samband med samordningen av det högsta inkomstbelopp,
som skall ligga till grund för beräkningen av sjukpenningar
och livräntor inom yrkesskadeförsäkringen, innebär också en förbättring
för en betydande del av de yrkesskadade. De administrativa fördelarna
av en samordning torde inte blott taga sig uttryck i minskade utgifter
för yrkesskadeförsäkringens administration utan även i en snabbare
ersättningsreglering samt minskat besvär för de skadade och deras
arbetsgivare. Antalet tvister rörande ersättningen vid yrkesskada torde
också komina att nedgå starkt.
Utskottet finner alltså att fördelarna av samordningen är mycket betydande
även om hänsyn tages till de angivna olägenheterna och tillstyrker
därför densamma. — ---
Utskottet hade i sitt utlåtande även att taga ställning till i motioner
framställda önskemål om karenstidens utformning. I denna fråga framhöll
utskottet:
Enligt utskottets mening skulle det med hänsyn till de yrkesskadade vara
önskvärt, därest karenstiden, såsom i motionen 11:585 föreslagits, kunde
minskas från tre till två dagar. En sådan minskning skulle emellertid medföra
en icke obetydlig merkostnad. Storleken av denna merkostnad kan,
med hänsyn till frånvaron av härför lämpad statistik, inte mera exakt beräknas.
Emellertid torde kunna antagas att den årliga merkostnaden minst
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955
kommer att uppgå till cirka 20 milj. kr. Ett helt slopande av karenstiden
skulle uppenbarligen medföra en ännu mera betydande kostnadsökning.
En differentiering av karenstiden mellan å ena sidan sjukdomar orsakade
av yrkesskada och å andra sidan övriga sjukdomar skulle i väsentlig
mån eliminera fördelarna av den föreslagna samordningen och bör därför
inte ifrågakomma. Utskottet kan inte heller tillstyrka någon förlängning
av den i propositionen föreslagna karenstiden.
Utskottet förordade sålunda den i propositionen föreslagna karenstiden
om tre dagar.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
I proposition nr 60 år 1954- förelädes riksdagen bl. a. förslag till lag om
yrkesskadeförsäkring. Propositionen behandlades i andra lagutskottets
utlåtande nr 22 år 1954. Utskottet hade därvid att taga ställning till i
motioner framställda yrkanden berörande samordningsfrågan. I motionerna
1:405 och 11:517 framställdes sålunda yrkanden syftande till att
bibehålla 1916 års olycksfallsförsäkringslags bestämmelser i fråga om
kar ens tid för erhållande av sjukpenning vid yrkesskada. Utskottet framhöll
att bifall till motionerna skulle innebära att olika karensregler komme
att gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och andra sjukdomar.
Härigenom skulle grundvalen för samordningen ryckas undan. Utskottet
avstyrkte därför motionerna. I samma motioner framställda yrkanden av
innebörd att under sainordningstiden ersättning för läkarvård m. in. vid
yrkesskador skulle utgå enligt andra grunder än de som gällde vid övriga
sjukdomar avstyrktes jämväl av utskottet under påpekande av att motionerna
vore oförenliga med de grundtankar, som låge bakom samordningen.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Utskottet
I motionerna framhålles, att samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen
och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen medfört vissa
försämringar av detaljer i yrkesskadeförsäkringen. Motionärerna pekar på
att de yrkesskadade under samordningstiden själva får betala viss del av
kostnaden för läkarvård och antyder att detta kan bli särskilt kännbart
under den s. k. karenstiden, då någon sjukpenning icke utgår. Vidare vänder
sig motionärerna mot det förhållandet att sjukpenningen i sjukpenningklasserna
4—13 kan komma att utgå med lägre belopp under viss del av
samordningstiden i det fall att sjukpenning utgivits för någon tid av de
60 dagar, som närmast föregått den vid yrkesskadan aktuella sjukperioden.
Enighet torde råda därom att samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen
och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen i stort inne
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955
7
burit så betydande fördelar i olika hänseenden att samordningsprincipen
icke bör övergivas. Även från motionärernas sida har sålunda uttalats att
nödvändigheten och fördelarna av samordningen är uppenbara.
Då utskottet vid 1953 års riksdag tog ställning till samordningsfrågan
framhöll utskottet bl. a. att det vid en samordning av förevarande båda
försäkringsformer icke torde kunna undvikas att för de yrkesskadade bleve
gällande bestämmelser som avveke från de tidigare gällande, och i samband
härmed pekade utskottet även på att de ersättningar som enligt det
framlagda förslaget skulle utgå vid yrkesskada inte sällan komme att bli
mindre än enligt vad då gällde. Nämnda förhållande måste emellertid,
framhöll utskottet vidare, ses i belysning av att samtidigt de förmåner, som
komme att utgå vid annan sjukdom än yrkesskada, komme att förbättras
i mycket hög grad, vilken förbättring givetvis även skulle komma de yrkesskadeförsäkrade
till del. Utskottet framhöll även att den föreslagna samordningen
också medförde vissa betydelsefulla förbättringar av själva yrkesskadeförsäkringen.
Utskottet har förståelse för att de anställda stundom kan finna det egendomligt
att de vid yrkesskada utgående försäkringsförmånerna under samordningstiden
i vissa avseenden nu blir något mindre än enligt de tidigare
gällande bestämmelserna. Vad härvid först beträffar ersättningen för läkarvård
skulle emellertid införande av särskilda ersättningsregler vid yrkesskador
innebära att grundvalen för samordningen rycktes undan, och utskottet
kan därför icke förorda en sådan lösning. Att mildra de av motionärerna
påtalade olägenheterna genom att införa en kortare karenstid vid
yrkesskada skulle också innebära att samordningsprincipen finge uppgivas,
och icke heller denna väg kan utskottet därför finna framkomlig.
Såvitt angår det av motionärerna anmärkta förhållandet att vid yrkesskada
sjukpenningen i sjukpenningklasserna 4—13 i ett speciellt fall kan
komma att utgå med lägre belopp under viss del av samordningstiden, dock
högst 60 dagar, vill utskottet endast framhålla att denna konsekvens av
samordningen — vid bibehållande av sjukförsäkringslagens bestämmelser
i denna del — icke kan undvikas på annat sätt än att samordningen bringas
att upphöra vid den tidpunkt då sjukpenningen eljest skulle börjat utgå
med det lägre beloppet. Med hänsyn till önskvärdheten av att samordningen
är så fullständig som möjligt kan ett dylikt avsteg från samordningsprincipen
vara motiverat endast då tungt vägande skäl talar härför.
Enligt utskottets mening är de med förevarande bestämmelse förenade
olägenheterna icke av den art att de motiverar ett undantag från samordningen.
Icke heller på denna punkt vill utskottet därför förorda någon
ändring i gällande bestämmelser.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955
att förevarande motioner, 1: 33 och II: 44, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 maj 1955
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne*, Axel
E. Svensson, fru Carlqvist*, herrar Magnusson, Alvar Andersson och Alexanderson;
från
andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Hagård*, fru Sandström, herrar Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Odhe* och
Johansson i Södertälje.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Lundberg.
Reservation
Sthlm 1955. K. L. Beckmans Boktr.