Andra lagutskottets utlåtande nr 27 ur 1955
1
Nr 27
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring
i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsovådligt arbete.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 170 i första kammaren av
herr Nilsson, Bror, m. fl. samt nr 204 i andra kammaren av fru Johansson
i Norrköping m. fl.
I motionerna, vilka är likalvdande, har hemställts, att riksdagen måtte
antaga (följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § första stycket lagen den 25 maj 1951 om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.
Härigenom förordnas att 1 § första stycket lagen den 25 maj 1951 om
förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande Igdelse)
Semester, vartill rätt förvärvats
enligt lagen om semester, skall utgå
med tre dagar för varje kalendermånad
av kvalifikationsåret, under vilket
arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning å minst sexton dagar utfört
arbete, däri arbetstagaren utsatts
för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.
(Föreslagen Igdelse)
Semester, vartill rätt förvärvats
enligt lagen om semester, skall utgå
med tre dagar för varje kalendermånad
av kvalifikationsåret, under vilket
arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning å minst sexton dagar utfört
1) arbete, däri arbetstagaren utsatts
för röntgenstrålning eller från
radioaktivt ämne, eller
2) arbete med smittämne vid bakteriologiskt-virologiskt
laboratorium.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.
628 55
Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 21
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,
tår utskottet hänvisa till motionen 11:204.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från kungl. medicinalstyrelsen och statens
bakteriologiska laboratorium.
Gällande bestämmelser
Enligt den allmänna semesterlagen, lagen den 29 juni 19b5 om semester
(senast ändrad genom lag den 26 november 1954), äger arbetstagare på
grund av det arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört
för arbetsgivarenis räkning, rätt att av denne erhålla semester. Semester utgår
med en och en halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst
sexton dagar. Förlängd semester skall utgå till vissa arbetstagare enligt
bestämmelser i en särskild lag, lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete. Enligt sistnämnda lag, vilken
har ersatt en tidigare lag i ämnet av den 29 juni 1946, skall semester, vartill
rätt förvärvats enligt lagen om semester, utgå med tre dagar för varje
kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning å minst sexton dagar utfört arbete, däri arbetstagaren utsatts
för röntgenstrålning eller strålning ifrån radioaktivt ämne.
Synpunkter på frågan om förlängd semester under förarbetena
till 1946 års lag
Till grund för 1946 års lag om förlängd semester för vissa arbetstagare
låg ett av 19i2 års semesterkommitté framlagt betänkande (SOU 1945: 59).
I fråga om de omständigheter, som borde vara vägledande för en differentiering
av semestern ur behovssynpunkt, anförde kommittén:
Arbetstagarnas behov av semester har i allmänhet sin grund däri, att arbetet
i fysiskt eller psykiskt avseende åstadkommer en nedsättning av
kroppens funktionsförmåga, som icke avhjälpes med de dagligen och
veckovis inträffande uppehållen i arbetet. Givet är, att ju mer påfrestande
arbetet är, desto större blir den trötthetsrest, som semestern avser att så
vitt möjligt borttaga.
Kommitténs undersökningar visa, att arbetstagare, som äro sysselsatta
med i fysiskt eller psykiskt avseende särskilt pressande arbete, ofta ådraga
sig mer eller mindre framträdande men, som yppa sig i allmän fysisk eller
psykisk trötthet eller ock i förslitning av eller funktionsrubbning i viss
kroppsdel eller visst organ. Till följd av att dessa men icke kunna avhjälpas
av den dagliga vilan och veckoledigheten uppstår i regel en oavbruten pålagring
av tröttheten, som i vissa fall kan leda till överansträngning eller
ohälsa.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 27 År 1955
Det står för kommittén klart, att i den mån det genom medverkan av
arbetarskyddet eller ändring av arbetsförhållandena är möjligt att förebygga
sådana skadliga verkningar, som orsakas av särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete, anordningar eller åtgärder i sådant syfte i första hand
böra vidtagas. Åtgärder, som förhindra uppkomsten av skadeverkningar,
måste självfallet vara att föredraga framför sådana, som blott avse att
upphäva eller lindra följderna av redan inträdd skada. Det är emellertid
givet, att man blott i viss utsträckning kan förebygga skadliga verkningar
av arbetsförhållandena. Vissa arbeten äro nämligen till sin natur sådana,
att förebyggande skyddsanordningar icke kunna vidtagas. Gruvarbete under
jord, för att taga ett exempel, anses särskilt påfrestande bland annat av
den anledningen, att det försiggår å instängd, osund arbetsplats under
markytan. Detta förhållande kan man tydligen icke komma till rätta med
genom några skyddsåtgärder. I fråga om vissa andra arbeten kan man på
teknikens nuvarande ståndpunkt icke alls eller blott delvis förhindra skadliga
verkningar av arbetsförhållandena; även med användande av de mest
moderna skyddsåtgärder uppkomma stegrade trötthetssymtom eller kvarstå
i organismen verkningar av giftiga eller eljest farliga ämnen. Den radikala
utvägen att förbjuda arbete, som genom sin särskilt pressande eller
hälsofarliga karaktär är vådligt, kan blott undantagsvis tillgripas, enär
andra samhälleliga intressen ofta kräva att arbetet blir utfört.
Det finnes sålunda och kommer, såvitt nu kan bedömas, även i fortsättningen
att finnas arbetstagare, vilka såsom en följd av sina arbetsförhållanden
drabbas av men i fysiskt eller psykiskt avseende. I de fall, dylika
men genom en längre tids ledighet från arbetet kunna bringas att försvinna
eller i varje fall väsentligt lindras, måste en förlängd semester vara sakligt
motiverad. Däremot kan — åtminstone principiellt sett — så icke anses
vara förhållandet i de fall, då av arbetsförhållandena föranledda skador
över huvud icke påverkas i gynnsam riktning av ens en tämligen lång tids
avbrott i arbetet. Längre semester lär sålunda medicinskt sett icke ha
någon verkan å de sjukliga förändringar, som föreligga vid stendammslunga
i mera framskridet stadium. En annan sak är, att ur rent humanitära
synpunkter en längre semester kan vara motiverad även i sådana fall
som de sistnämnda.
De nu utvecklade synpunkterna innebära, att enligt kommitténs mening
skäl föreligga för en utökning av semestertiden i de fall, där arbetstagaren
till följd av arbetsförhållandena lider allvarligt men av beskaffenhet att
kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom eu längre tids
avbrott i arbetet samt åtgärder till förebyggande, helt eller till väsentlig
de], av menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen kunna vidtagas.
Det torde i delta sammanhang böra erinras om att semestertidens längd
enligt den allmänna semesterlagen före eu år 1951 vidtagen lagändring utgjorde
tolv dagar per år.
I proposition nr 221 till 194G års riksdag, innehållande förslag till lag
om förlängd semester .för vissa arbetstagare, anförde föredragande departementschefen.
statsrådet Mossberg, att han vore ense med kommittén därom
att. i den mån det genom medverkan av arbetarskyddet eller genom ändring
av arbetsförhållandena vore möjligt att förebygga skadliga verkningar av
arbetet, sådana åtgärder i första hand borde vidtagas. Arbetarskyddslag
-
4
Andni lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955
stiftningen torde emellertid icke kunna i allo avhjälpa de olägenheter, som
i en del fall medföra ett ökat semesterbehov. Såsom semesterkommittén
framhållit, anförde departementschefen vidare, förhöll det sig otvivelaktigt
så, att i vissa fall arbetet i sig självt medförde en sådan påfrestning, att det
åstadkom en nedsättning av kroppens funktionsförmåga, som icke avhjälptes
av de dagligen och veckovis inträffande uppehållen i arbetet. Den trötthetsrest
som kvarstode krävde i dessa fall en längre semester än den i den
allmänna semesterlagen lagfästa för att arbetarens rekreationsbehov skulle
bliva behörigen tillgodosett.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 37
år 1946, uttalade bl. a. att vid avgörande av frågan om behov förelåge för
vissa kategorier arbetstagare att erhålla en semester utöver den i den allmänna
semesterlagen stadgade, borde i första hand beaktas semesterns
funktion att utgöra ett komplement till arbetarskyddet.
Arhetstid.sulredningen. Framställningar rörande viss laboratoriepersonal
Frågan om förkortning av arbetstiden för arbetstagare med särskilt påfrestande
eller hälsofarligt arbete bär utretts av den efter Ivungl. Maj:ts
bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallade arbetstidsutredningen. Utredningen
framlade år 1954 ett betänkande om ny arbetstidslagstiftning
och partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954: 22; bilagor i SOU 1954: 23).
I betänkandet redovisades resultatet av en av utredningen verkställd undersökning
rörande sjukligheten bland befattningshavare å sjukhusens laboratorier,
av vilken framgick att översjuklighet rådde för denna personal.
Då den laboratoriepersonal, som berördes av undersökningen, i varje fall
till största delen, omfattade andra personalgrupper än de i motionerna
avsedda, torde undersökningen i detta sammanhang vara av mindre betydelse.
Frågan om en laglig begränsning av arbetstiden vid bl. a. bakteriologiska
och virologiska laboratorier aktualiserades genom eu skrivelse av
den 18 februari 1954 till arbetstidsutredningen från Svenska laboratrisoch
preparatrisföreningarnas samorganisation. I ovannämnda betänkande
uttalas, att framställningen inkommit till utredningen så sent att utredningen
icke haft möjlighet att göra några undersökningar rörande ifrågavarande
personals arbetsförhållanden samt att skrivelsen överlämnats till
chefen för socialdepartementet. Framställningen har varit föremål för
remissbehandling.
I skrivelse till Konungen av den 7 april 1954 har ovannämnda samorganisation
gjort framställning bl. a. om utredning rörande åtgärder till förebyggande
av laboratorieinfektion. Även denna skrivelse har remissbehandlats.
Andra lagutskottets utlåtande nr 27 dr 1955
5
Remissyttrandena
Medicinalstyrelsen uttalar i sitt remissyttrande inledningsvis att det
siffermaterial rörande risken för laboratorieinfektion med tuberkulos,
som åberopades i motionen och som förebragts från riksförsäkringsanstalten
samt Svenska laboratris- och preparatrisföreningarnas samonganisation,
ej syntes tillräckligt omfattande för att ge underlag för uppfattningen
att i motionen avsedd personal skulle förete över sjuklighet i förhållande
till personal på t. ex. epidemisjukhusens och sanatoriernas laboratorier.
Styrelsen framhåller vidare att det vore ostridigt att vid arbete med sjukdomsalstrande
mikroorganismer smittfaran är ett svårundvikligt och ofta
återkommande riskmoment. Vissa åtgärder häremot syntes emellertid
vara möjliga inom ramen av fastställd arbetstid och förefintlig organisation.
Härom anför styrelsen:
För att begränsa denna smittfara i arbetet erfordras i första hand långt
gående försiktighetsmått vid hanteringen av det farliga materialet. Vidare
kräves fullgoda arbetslokaler, med bland annat avskilda utrymmen för
arbeten av särskilt infektiöst slag samt dessutom anordningar för ultraviolettbestrålning
och en rationell ventilation. Av stor förebyggande betydelse
är även att tillfredsställande anordningar för klädbvte och övrig
personlig hygien finnes.
För undanröjandet av riskmomenten spelar också effektiva åtgärder
för smittskydd, särskilt genom skyddsympning, en betydande roll. Förutsättningar
för sådan skyddsympning saknas emellertid alltjämt beträffande
flera sjukdomar och i många fall är ympningsmetoderna sådana,
att ympskyddet blott får ett med hänsyn till såväl effektivitet som varaktighet
relativt värde. Vid laboratorieinfektionerna förekommer dessutom
ofta hopade infektionsdoser i den utsträckning, att ympskyddet icke
sällan blir otillräckligt. Detta är särskilt fallet vid tuberkulos.
Styrelsen uttalar att uttröttning hos laboratoriepersonalen genom påfrestningar
i arbetet kan öka dess risk för infektioner bland annat emedan
ödesdigra misstag eller missöden i arbetet med smittämnena kan inträffa.
Personalens allmänna hälsotillstånd vore därför onekligen av allra största
betydelse för dess motståndskraft mot hotande infektioner. Vore detta
allmäntillstånd gott och kunde skyddsympning verkställas, borde man
kunna räkna med en väsentlig minskning av risken för att en infektion
ledde till ett insjuknande.
Styrelsen berör vidare frågan vilka arbetstagare som är utsatta för
infektionsrisk och anför:
Styrelsen vill i förevarande fall, liksom även tidigare, då det gällde
avvägningen av arbetstidens längd för här avsedda arbetstagare, framhålla
att även andra än dessa kan i sitt arbete utsättas för allvarliga risker av
smittämnen. Styrelsen vill här särskilt nämna de sjuksköterskor, som äro
verksamma vid sjukhusens och sanatoriernas laboratorier. Beträffande
dessa andra saknas dock sådan utredning rörande arbetets art och de för
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955
hållanden, varunder det utföres, samt sjuklighet&frekvensen, att styrelsen
har möjlighet att taga ställning till en utökad semester för dessa enligt
principerna i motionen.
Styrelsen hänvisar till att den i skrivelse den 5 juni 1954 rörande framställning
av Svenska laboratris- och preparatrisföreningarnas samorganisation
rörande åtgärder för förebyggande av laboratorieinfektioner bland
annat förordat en närmare utredning av frågan om laboratoriepersonalens
yrkesrisker, såväl i fråga om arten och förekomsten av infektioner och
intoxikationer som också beträffande vilka möjligheter, som kunde tänkas
föreligga för att bereda denna personal ett ökat hälsoskydd. Utredningen
borde utsträckas att omfatta laboratoriemässigt arbete av ej blott bakteriologisk
utan även kemisk art samt icke begränsas till av det allmänna drivna
laboratorier utan även omfatta industrilaboratorierna. Vidare framhåller
styrelsen att den i yttrande över framställning från Svenska laboratrisoch
preparatrisföreningarnas samorganisation rörande ifrågasatt lagstiftning
om begränsning av arbetstiden för viss laboratoriepersonal avstyrkt
eu dylik lagstiftning.
Under åberopande av det anförda ville styrelsen, ur de synpunkter
styrelsen hade att företräda, uttala, att styrelsen i avbidan på ovanberörda
ytterligare utredning rörande bland annat laboratoriepersonalens vid
epidemisjukhusens och sanatoriernas laboratorier såväl särskilda hälsorisker
som de åtgärder, som kunde befinnas erforderliga, ansåge frågan
om den i motionen berörda särlagstiftningen rörande förlängd semestertid
för viss laboratoriepersonal böra anstå.
Även statens bakteriologiska laboratorium tar upp frågan om vilka
åtgärder som kan vidtagas till skydd mot laboratorieinfektioner. Laboratoriet
anför:
Det är givet att den smittfara, som bakteriologiskt-virologiskt arbete
ofrånkomligen inrymmer, i första hand bör begränsas genom långtgående
försiktighetsmått vid hanteringen av det smittafarliga materialet. Häri
ingå jämväl ändamålsenliga lokaler, innefattande bland annat avskilda
utrymmen för särskilt infektiöst arbete, anordningar för ultraviolettbestrålning
och rationell ventilation. För arbetet med tuberkelbakterier
kommer en nu pågående ombyggnad att skänka lokaler, som ge ökad
trygghet åt personalen vid statens bakteriologiska laboratorium. I fråga
om utrymmen för klädbyte och personlig hygien är läget emellertid mycket
otillfredsställande för flertalet av laboratoriets personal. Denna fråga torde
inte kunna få någon definitiv lösning, förrän en alltjämt pågående utredning
rörande organisationen för tillverkningen av bakteriologiska preparat
blivit slutförd.
I skyddet mot laboratorieinfektioner ingår vidare en konsekvent genomförd
skyddsympning i den utsträckning, som är möjlig. För flera sjukdomar
saknas emellertid ännu förutsättningar härför och beträffande flera
av ympningsmetoderna gäller att ympskyddet blott har ett relativt värde.
Mot de massiva infektionsdoser, som kunna komma ifråga vid laboratorie
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955
7
infektioner, är skyddet sålunda icke sällan otillräckligt. Detta är fallet
t. ex. vid tuberkulos. Det torde i detta sammanhang finnas anledning påpeka
att laboratoriearbete med smittämnen öppnar möjligheter för infektionsdoser
av en storleksordning, som knappast förekommer inom annat
smittofarligt arbete.
Statens bakteriologiska laboratorium uttalar vidare att det vore givet,
att personalens allmänna hälsotillstånd hade en icke oväsentlig betydelse
för motståndskraften mot inträffade infektioner. Ett gott allmäntillstånd
jämte det skydd, som kunde framkallas genom ympningar, borde sålunda
minska risken för att en infektion ledde till ett insjuknande. Ur denna
synpunkt syntes det i motionen framlagda förslaget om förlängd semester
vara ägnat att skänka laboratoriepersonalen bättre förutsättningar att stå
emot infektioner i arbetet än vad nu vore fallet. Laboratoriet hänvisar
även till att risken för infektioner givetvis ökade, om personalen genom
trötthet slappades i sin uppmärksamhet under arbetet. Felgrepp eller
missöden med glaskärl, innehållande sjukdomsalstrande mikroorganismer,
kunde under sådana omständigheter lättare inträffa och leda till en ökad
exposition för smittämnen.
Med hänvisning till det anförda, uttalas vidare i yttrandet, funne statens
bakteriologiska laboratorium att flera skäl talade för att den personal,
som vid bakteriologisk-virologiska laboratorier arbetade med smittämnen,
borde beredas längre semester och i detta hänseende jämställas med personal,
isom utsattes för röntgen- eller radioaktiv strålning. Laboratoriet
ville alltså tillstyrka det i motionen framlagda förslaget. Laboratoriet
framhåller slutligen att om avsett resultat skulle uppnås med förlängd
semester, syntes den tillkommande delen av semestern företrädesvis böra
förläggas till annan tid på året än den ordinarie ledigheten.
Utskottet
Det är givetvis ett intresse både för individen och för samhället att riskerna
för ohälsa vid hälsofarligt arbete i möjligaste mån undanröjes. I den
mån det är möjligt att genom skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått i
fråga om arbetsförhållandena förebygga skadliga verkningar av arbetet
bör sådana åtgärder enligt utskottets mening i första hand vidtagas. Så
långt dylika åtgärder står till buds är de uppenbarligen att föredraga framför
åtgärder som blott avser att upphäva eller lindra följderna av redan
inträdd skada. I de fall där man, på grund av arbetets art eller andra förhållanden,
genom försiktighetsmått som nyss nämnts icke alls eller blott
i viss utsträckning kan förebygga de skadliga verkningarna av arbetsförhållandena,
får andra möjligheter att komma till rätta med arbetets menliga
verkningar övervägas. Härvid kommer frågan om arbetstidsförkortning
och förlängd semester i blickpunkten.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 57 år 1955
Det i motionerna avsedda arbetet med smittämne vid bakteriologisktvirologiskt
laboratorium är såsom framgår av de av medicinalstyrelsen
och statens bakteriologiska laboratorium till utskottet avgivna remissyttrandena
förenat med en icke obetydlig infektionsrisk. I motionerna har
lämnats vissa uppgifter, av vilka synes framgå att över sjuklighet råder
bland den personal, som är sysselsatt med laboratoriearbete av nyss angivet
slag. Det framstår för utskottet som angeläget att åtgärder vidtages för att
i största möjliga utsträckning undanröja riskerna för ohälsa vid sådant
arbete.
Det föreliggande utredningsmaterialet har icke givit utskottet tillräckligt
underlag för ett säkert bedömande av vilka åtgärder som bäst är ägnade
att tillgodose detta syfte. Utskottet finner det därför önskvärt att en närmare
utredning kommer till stånd rörande frågan om de åtgärder som kan
vara erforderliga för att komma till rätta med de särskilda hälsoriskerna
för ifrågavarande laboratoriepersonal. Med hänsyn till vad i medicinalstyrelsens
yttrande anförts om att även laboratoriearbete av annat slag än
sådant som utföres vid bakteriologiskt-virologiskt laboratorium kan vara
förknippat med allvarliga hälsorisker vill utskottet även uttala det önskemålet,
att utredningen måtte omfatta allt slags laboratoriearbete i den
vetenskapliga forskningens, sjuk- och hälsovårdens samt industriens tjänst,
där arbetet är förenat med särskild hälsorisk.
Slutligen må framhållas önskvärdheten av att utredningen måtte vara
oförhindrad att, i den mån utredningens slutliga ställningstagande icke
härigenom föregripes, beträffande de i motionerna berörda arbetstagarna
framlägga de förslag vartill utredningen kan föranleda utan att avvakta
slutförandet av utredningen i övrigt. Härvid bör frågan om förlängd semester
för dessa arbetstagare upptagas till särskild behandling.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 170
och II: 204, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om utredning rörande de hälsorisker som
i vissa fall är förenade med laboratoriearbete i den vetenskapliga
forskningens, sjuk- och hälsovårdens samt industriens
tjänst ävensom i fråga om de åtgärder, som må
kunna vidtagas för undanröjande av dessa risker, samt att
Kungl. Maj:t måtte för-riksdagen framlägga de förslag vartill
utredningen kan giva anledning.
Stockholm den 1 april 1955
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN
Andra lagutskottets utlåtande nr 27 är 1955
9
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
fru Carlqvist, herrar Magnusson*, Anders E. Johansson, fru HamrinThorell*
och herr Alvar Andersson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Lundberg,
Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, herrar Odhe, Svensson i Göteborg, Rimmerfors
och Ahlberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
2—628 6b Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 27