Andra lagutskottets utlåtande nr 2b år 1955
1
Nr 24
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 12 §
lagen om semester.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 197,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Gustafson i Göteborg och
Königson hemställt, »att riksdagen för sin del måtte besluta, att förbudet
mot förläggande av semester utan arbetstagarens medgivande till tid då den
anställde är sjuk också skall gälla tid då gemensam semester anordnats vid
företaget och att sista meningen i första stycket av § 12 i semesterlagen
därför skall utgå».
Angående den nuvarande lydelsen av 12 § första stycket semesterlagen
får utskottet hänvisa till den redogörelse för lagbestämmelser som lämnas
här nedan.
Beträffande de skäl motionärena anfört till stöd för sin hemställan får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till
motionen.
Yttranden över motionen har på utskottets begäran avgivits av Landsorganisationen
i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens
centralorganisation. Redogörelse för yttrandena lämnas i det följande.
Gällande bestämmelser
Lagen den 29 juni 19b5 om semester äger enligt 1 § tillämpning å arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare
hos staten, för vilka gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Arbetstagaren
äger enligt 3 § på grund av det arbete, som han under ett kalenderår
(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne
erhålla semester. Denna skall utgå under nästfoljande år, dock att parterna
äger överenskomma om att semestern helt eller delvis må åtnjutas tidigare.
Semester utgår enligt 7 § första stycket med en och en halv dag för varje
kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst sexton dagar. Med dag, å vilken arbete
utförts, jämställes enligt 7 § andra stycket dag, varunder arbetstagaren under
pågående anställning a) åtnjutit semester; b) varit oförmögen till arbetet
på grund av sjukdom, dock att dag, som infaller efter det att arbetstagaren
till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet under sammanlagt
nittio dagar av kvalifikationsåret, jämställes endast om arbetsoförmågan
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt, 2 avd. Nr 24.
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955
föranletts av yrkesskada; c) i samband med havandeskap eller barnsbörd
avhållit sig från arbetet, i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor;
eller d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven
militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller
direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning
högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till
godo. Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i 7 § andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å
vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å sådan dag.
12 § första stycket, vari motionärerna nu yrkar den ändringen, att sista
meningen skall utgå, har följande lydelse:
Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till tid,
då arbetstagaren på grund av sjukdom, som inträffat innan semestern börjat,
är oförmögen till arbetet, eller till sådan tid för hans bortovaro från
arbetet, som enligt 7 § andra stycket c) och d) skall jämställas med tid å
vilken arbete utförts. Dylikt medgivande erfordras dock icke, därest arbete
eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å tid som nu sagts.
Enligt 13 § skall arbetsgivaren senast fjorton dagar före semesterns början
på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern.
Frågans tidigare behandling
Enligt den vid 1938 års riksdag antagna lagen den 17 juni 1938
om semester fick arbetsgivare icke förlägga en arbetstagares semester till
tid, då arbetstagaren var oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet
eller sådan sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Däremot fanns ingen bestämmelse om förbud mot semesterns
förläggning till tid, då arbetstagaren var oförmögen till arbete på grund
av annan sjukdom än nu nämnts.
Något sådant förbud hade ej heller upptagits i det till grund för lagen
liggande förslag till semesterlag, som avgivits av 1936 års semestersakkunniga
(SOU 1937:49), men hade däremot föreslagits vid remissbehandlingen
av de sakkunnigas förslag. I proposition i ämnet till 1938 års riksdag
(1938: 286) uttalade föredragande departementschefen, att det måste betecknas
såsom uppenbart olämpligt för en arbetstagare, om semestern för
honom förlädes till sådan tid, då han av någon omständighet vore oförmögen
att använda densamma till vila, och föreslog vissa bestämmelser till
undvikande av sådan förläggning av semestern. Emellertid fann departementschefen
sig icke kunna förorda ett förbud mot utgivande av semester
under sådan sjukdomstid, som ej vore hänförlig till olycksfall i arbetet
eller sådan sjukdom som avsåges i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Anledningen härtill vore, att departementschefen ansett sig
kunna utgå från att det vid sådana företag, där samtliga arbetstagare er
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1!)55
hölle semester på en gång, ofta vore olämpligt för arbetsgivaren att bereda
den, som varit sjuk vid tiden för utgivandet av semester till övriga arbetstagare,
semester vid ett senare tillfälle. Departementschefen befarade därför,
att ett generellt förbud mot utgivande av semester under tid, då arbetstagaren
vore sjuk, kunde göra arbetsgivaren benägen att hellre avskeda arbetstagaren
än att uppskjuta semestern till en senare tidpunkt.
Ej heller i den vid 1 94 5 års riksdag antagna alltjämt gällande
lagen den 29 juni 1945 om semester stadgades i lagens ursprungliga lydelse
förbud för arbetsgivaren att förlägga semestern till tiden för sådan sjukdom,
som ej vore att hänföra till olycksfall i arbetet eller sådan däri ådragen
sjukdom, som avsåges i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Den kommitté, 1942 års semesterkommitté, vars förslag till ändrad semesterlagstiftning
(SOU 1944: 59) tåg till grund för 1945 års semesterlag,
upptog icke något förbud mot förläggning av semester till tid då arbetstagaren
var oförmögen till arbete på grund av »vanlig» sjukdom. Vid remissbehandlingen
framfördes emellertid även nu önskemål om sådant förbud.
Föredragande statsrådet hänvisade i proposition till 1945 års riksdag med
förslag till lag om semester (1945: 273) till att frågan varit föremål för övervägande
vid antagandet av 1938 års semesterlag och att statsmakterna därvid
funnit sådant förbud icke böra stadgas samt uttalade, att erfarenheterna
under de år lagen varit i kraft icke syntes giva anledning till att frångå
detta ståndpunktstagande.
Vid 1948 års riksdag yrkades i två likalydande motioner (1:44
och 11:69) sådan lagändring, att semester ej heller skulle få förläggas till
tid då arbetstagare vore borta från arbetet på grund av olycksfall eller sjukdom
utom arbetet.
I yttrande över motionerna tillstyrkte Landsorganisationen yrkandet och
anförde bl. a., att som godtagbara skäl mot detsamma kunde väl över huvud
endast diskuteras dels företagets intresse av att vid en för alla arbetstagare
gemensam förläggning av semestern icke behöva vidkännas den olägenhet,
som skulle ligga i att semestern för en eller annan sjuk arbetstagare finge
framflyttas till senare tidpunkt, dels det härmed sammanhängande skälet
att skyldigheten att göra dylika undantag skulle kunna göra arbetsgivaren
benägen att avskeda den sjuke. Den förstnämnda invändningen kunde, anförde
LO, från arbetarskyddssynpunkt icke godkännas, och även praktiskt
sett vore argumentet föga respektabelt. Olägenheten för arbetsgivaren reducerades
högst väsentligt av att regeln om arbetsgivarens fria förläggningsrätt
gällde även beträffande den framflyttade semestern. I de fall ej annat följde
av avtal om viss semesterperiod kunde arbetstagaren ej kräva att utfå semestern
under viss tid av året. Uppsägningsrisken behövde man enligt LO:s
mening knappast på allvar räkna med. Vidare anförde LO att om erfarenheten
bekräftat, alt friheten alt förlägga semestern till sjukdomstid icke utnyttjades
til! arbetstagarens förfång, syntes detta förhållande snarare ut
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955
göra ett skäl för än ett skäl mot att lagfästa en ordning, som från principiell
synpunkt måste erkännas vara den riktiga.
Den föreslagna lagändringen beträffande semesterns förläggning avstyrktes
däremot av Svenska arbetsgivareföreningen. Föreningen ville särskilt
understryka de stora praktiska olägenheter, som ett förbud att förlägga semestern
till vanlig sjukdomstid skulle innebära i synnerhet för företag, vilka
för semester gjorde uppehåll i driften eller redan tidigt under året fastställde
semesterplan.
Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 27, att det icke vore tillfredsställande
att arbetsgivare kunde förlägga en arbetstagares semester till tid
då arbetstagaren vore sjuk och därigenom hindra arbetstagaren från att få
semester efter tillfrisknandet. En arbetstagare som varit sjuk hade i allmänhet
störde behov av vila och rekreation än en som icke varit sjuk. Å
andra sidan, framhöll utskottet, torde förbud för arbetsgivare att förlägga
arbetstagares semester till tid, då arbetstagare vore sjuk, i vissa fall kunna
medföra olägenheter för arbetsgivaren. Detta gällde framför allt i företag,
som redan tidigt på året fastställde semesterplan, och företag, som gjorde
uppehåll i driften för semester. Utskottet förordade att en utredning av frågan
komme till stånd, och riksdagen beslöt på utskottets hemställan att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla bl. a., att Kungl. Maj:t ville verkställa
sådan utredning.
Den gällande lydelsen av 12 § första stycket semesterlagen beslöts vid
1954 års höstriksdag och trädde i kraft den 1 januari 1955. Enligt
den sålunda antagna lydelsen gäller förbud för arbetsgivaren att utan
arbetstagarens samtycke förlägga semestern till tid då arbetstagaren på
grund av sjukdom ej är i arbete. Från förbudet stadgas dock det undantaget,
att arbetstagarens samtycke ej erfordras, därest arbete eljest uppenbarligen
icke kunnat beredas arbetstagaren å tid som nyss sagts.
Förslag till ändring i fråga om rätten att räkna viss sjukdomstid som s. k.
privilegierad frånvarotid och till en utvidgning av förläggningsförbudet hade
framlagts i en inom socialdepartementet upprättad departementspromemoria.
I promemorian erinrades om att den samordning av den allmänna sjukförsäkringen
och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen varom beslut fattats
vid 1953 års riksdag innebär, att yrkesskador och andra (»vanliga»)
sjukdomar i fortsättningen komme att under en samordningstid av i regel
90 dagar försäkringsmässigt behandlas enligt i stort sett samma ordning och
att det först därefter bleve anledning att pröva, huruvida en sjukdom föranletts
av yrkesskada eller ej. Semesterlagen kunde därför i denna fråga icke
längre bygga på yrkesskadeförsäkringen. Frågan om sambandet mellan sjukdom
och arbete måste, om ändring ej gjordes i semesterlagen, i det alldeles
övervägande flertalet fall utredas och avgöras i semesterärendet. Dessa besvärligheter
försvunne emellertid, om alla sjukdomar såvitt nu vore i fråga
i semesterlagen behandlades lika under samordningstiden.
Vad härefter angår spörsmålet om semesterns förläggning till sjukdoms -
Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955
5
lid framhölls i promemorian, att överensstämmelse nu rådde mellan den
i semesterlagen priviligierade frånvarotiden och den tid, till vilken semestern
icke utan arbetstagarens medgivande finge förläggas, samt att redan
den omständigheten, att tid för frånvaro på grund av vanlig sjukdom privilegierades,
syntes höra föranleda att semestern ej mot arbetstagarens vilja
skulle få förläggas till sådan frånvarotid. Det syntes emellertid knappast
finnas anledning att begränsa privilegieringen av sjukdom i förläggningshänseende
till att vid bortovaro från arbetet på grund av vanlig sjukdom
gälla endast 90 dagar. Vidare anfördes, att om en sjukdom gåve sig till känna
först efter det arbetstagaren börjat sin semester, skulle arbetstagaren ej
äga åberopa sjukdomen för att avbryta semestern och få denna förlagd till
en senare tidpunkt. Vidare borde från förläggningsförbudet undantagas det
fallet, att driften vid ett företag helt inställdes under viss tid för att de vid
företaget anställda därunder skulle beredas semester; motsvarande borde i
fråga om de berörda arbetstagarna gälla om ett företag inställde driften avdelningsvis.
I propositionen nr 46 år 1954, vari förslag till ändring i semesterlagens
regler om privilegierad frånvarotid och om förläggningsförbud underställdes
riksdagen, anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,
att undantag från förläggningsförbudet borde göras för sådana fall, då företaget
under semestern inställde driften helt eller etappvis å särskilda avdelningar.
I en inom andra kammaren av herrar Gustafson i Göteborg och Königson
i anledning av propositionen väckt motion, nr 500, hemställdes att riksdagen
för sin del måtte besluta att förbudet mot förläggande av semester utan arbetstagarens
medgivande till tid då den anställde vore sjuk också skulle
gälla tid, då företaget, eller berörd avdelning inom detsamma, vore stängt
för gemensam semester.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och motionen i sitt
av riksdagen godkända utlåtande nr 43, hemställde att riksdagen måtte,
med avslag å motionen 11:500, bifalla propositionen. I utlåtandet anförde
utskottet i fråga om den föreslagna utvidgningen av förläggningsförbudet
följande.
Vad beträffar frågan om förbud mot att utan arbetstagarens medgivande
förlägga semester till tid, då denne är sjuk, delar utskottet uppfattningen,
att den nuvarande ordningen ej kan anses tillfredsställande. Såsom skäl
mot en utsträckning av förbudet till att avse även annan sjukdomstid än
sådan, som föranletts av yrkesskada, har anförts, att en förläggning av
semestern till tid efter det arbetstagaren tillfrisknat i vissa fall kan medföra
avsevärda olägenheter för arbetsgivarna. Man har här pekat på exempelvis
sådana fall, då arbetsgivaren helt eller delvis inställer driften under
en gemensam semesterperiod och arbetstagaren har en sådan befattning,
att det är svårt att skaffa en ersättare för honom, om han skulle få ut
semester sedan driften åter upptagits. Propositionens förslag, som innebär
att förbudet för arbetsgivare att utan arbetstagarens medgivande förlägga
semester till privilegierad frånvarotid utsträckcs till att gälla även
Hd för frånvaro på grund av vanlig sjukdom, varvid undantag dock göres
C Andra lagutskottets utlåtande nr 2t år 1955
för tid, då arbete uppenbarligen icke skulle kunnat beredas arbetstagaren,
synes utskottet utgöra en rimlig avvägning av de intressen, som här bör
beaktas.
I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hemställdes, att riksdagen,
med förklaring att riksdagen i anledning av motionen II: 500 funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda lagförslaget,
måtte för sin del antaga lagförslaget med den ändringen att sista meningen
i första stycket av 12 § måtte utgå.
Motionen
I den nu förevarande motionen anföres bl. a., att det allmänt erkännes
att den som varit sjuk under semestertiden i regel har ett större behov av
vila och rekreation än den som hela året varit frisk. Om arbetstagaren vore
anställd i ett företag, där semestrarna vore utspridda över hela sommaren,
hade han vid sjukdom rätt att få semester senare. Om företaget däremot
hade gemensam semester, hade han ej laglig sådan rätt. För arbetsgivaren
borde ett slopande av undantagsbestämmelsen för fall av gemensam
semester ej innebära någon nämnvärd belastning, och för enskilda anställda
som drabbades av sjukdom vore frågan av mycket stor betydelse.
Remissyttrandena
Landsorganisationen hänvisar i sitt remissyttrande till att organisationen
i yttrande över motioner i ämnet år 1948 framfört den uppfattningen, att
undantag från förläggningsförbudet för fall av gemensamhetssemester inte
kunde anses tillräckligt motiverat, och förklarar, att LO i princip vidhåller
denna sin uppfattning. I fortsättningen åberopas ett remissyttrande som LO
år 1953 avgivit över den departementspromemoria, som låg till grund för
de år 1954 genomförda ändringarna i 12 § semesterlagen, och anföres:
Att organisationen i sitt yttrande 1953 över den nämnda promemorian icke
ansåg sig böra hävda uppfattningen berodde på att det bedömdes som skäligen
utsiktslöst att söka få undantaget slopat, sedan det, trots LO:s argumentering
1948, upptagits i det inom socialdepartementet utarbetade förslaget.
Undantaget ansågs inte heller ha så stor praktisk betydelse att man
icke skulle kunna avvakta erfarenheterna av dess tillämpning; ett visst korrektiv
mot dess missbrukande ligger ju för övrigt i ai’betsgivarens skyldighet
att även i hithörande fall 14 dagar i förväg varsla om semestern. Vidare
medverkade hänsyn till att den föreslagna — av LO alltsedan 1938 förordade
— reformen i övrigt bedömdes så värdefull att dess omedelbara genomförande
icke borde försvåras genom krav på ett förläggningsförbud av i här
ifrågavarande avseende större omfattning än vad som tidigare anses ha
gällt för yrkesskadade.
LO erinrar i sitt remissyttrande vidare om att den år 1954 genomförda
lagändringen varit i kraft endast sedan den 1 januari 1955, och uttalar, att
någon erfarenhet av i vad mån arbetsgivaren utnyttjat rätten att förlägga
en sjuk arbetstagares semester till tiden för övriga anställdas gemensam
-
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 2å år 1955
hetssemester således icke linnes. Med hänsyn härtill synes det, anför LO
vidare, inte vara påkallat att redan nu företaga en ytterligare lagändring.
Med sin angivna principiella uppfattning vore LO emellertid beredd att, därest
det skulle visa sig att undantagsbestämmelsen komme att ges en otillbörlig
tillämpning, återkomma till frågan om dess slopande.
I anledning av yrkandet i motionen, att sista meningen i första stycket
av 12 § i semesterlagen skall utgå, anmärker LO, att detta stadgande ej
endast avsåge rätten att förlägga en sjuk arbetstagares semester till tiden
för gemensamhetssemester. Bestämmelsen avsåge förläggning även till tiden
föy t. ex. övriga arbetstagares permittering, och den hänförde sig vidare
också till sådan privilegierad frånvaro som avses i 7 § andra stycket c) och
d), alltså frånvaro på grund av havandeskap eller barnsbörd eller på grund
av vissa militärövningar.
Tjänstemännens centralorganisation hänvisar, liksom för sin del LO, till
det yttrande organisationen år 1953 avgivit över den ovan nämnda departementspromemorian
och framhåller, att TCO då anförde att varje inskränkning
i arbetstagares rätt att få semestern förlagd till tid, då han kan utnyttja
semestern för rekreation och vila, måste vara väl motiverad för att
vinna beaktande vid semesterlagens utformning. TCO ville i yttrandet 1953
ifrågasätta, om undantag från arbetstagarens medgivande för förläggning
av semester till sjukdomstid borde kvarstå i de fall då driften inställdes för
att bereda arbetstagarna semester.
I sitt nu till utskottet avgivna yttrande framhåller TCO, att man har att
väga önskemålet att bereda arbetstagarna möjlighet till sådan semesterledighet,
som erbjuder verklig rekreation och vila, mot de produktionstekniska
nackdelarna av överstående semesterdagar för de arbetstagare, som
på grund av sjukdom eller annan privilegierad frånvaroorsak än semester
inte kunnat åtnjuta den vid företaget eller avdelningen gemensamma
semestern. TCO finner för sin del, att vissa skäl talar för att den yrkade
ändringen genomföres, så att arbetstagarens medgivande för semesterns
förläggande till i semesterlagen privilegierad frånvaro skall erfordras även
då det är fråga om gemensam semester för företaget som helhet eller en
avdelning inom företaget. Det bör observeras, anför TCO slutligen, att sjukdom,
som yppar sig efter det att semestern påbörjats, inte heller i detta
fall skulle medföra semesterns uppskjutande.
Även Svenska arbetsgivareföreningen erinrar om de år 1953 avgivna remissyttrandena
över departementspromemorian samma år och hänvisar för sin del
till att föreningen 1953 framhållit, att arbetsgivarna mycket sällan begagnade
sig av möjligheten att förlägga semester till sjukdomstid och att om så
i något fall skedde, detta säkerligen vore betingat av sådana omständigheter,
att det framstode såsom skäligt, att den enskildes intresse finge vika
för ett betydelsefullt produktionsintresse. Med hänsyn härtill hade föreningen
1953 avstyrkt departementsförslaget.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955
Jämväl det i förevarande motion framställda ändringsförslaget avstyrkes
av arbetsgivareföreningen. Emellertid uttalar föreningen, att det är dess uppfattning,
att semester icke bör förläggas till sjukdomstid, om detta skäligen
kan undvikas. Ett företag som inställt driften för gemensam semester under
viss tid kunde emellertid enligt föreningen komma i en mycket svår belägenhet,
om semester å annan tid måste beredas vissa för produktionens
ostörda gång mera betydelsefulla arbetare. Vid nuvarande arbetskraftssituation
vore det praktiskt taget omöjligt att skaffa ersättare. Motionärerna
har, framhåller arbetsgivareföreningen vidare, icke ens påstått, att arbetsgivarna
missbrukat sin rätt att i dylika lägen förlägga semestern till tid för
sjukfrånvaro. Det syntes med hänsyn härtill orimligt att med helt bortseende
från berättigade produktionsintressen skärpa gällande förbud på sätt
i motionen föreslagits.
Utskottet
Vid fjolårets riksdag beslöts vissa ändringar i semester lagens bestämmelser
om s. k. privilegierad frånvarotid och om förläggningsförbud beträffande
semester. Ändringarna, som trädde i kraft den 1 januari 1955, innebär
dels att även tid för sådan sjukdom, som ej orsakats av yrkessjukdom eller
olycksfall i arbetet, i viss utsträckning räknas såsom semesterkvalificerande,
och dels att tidigare förbud för arbetsgivaren att utan arbetstagarens
medgivande förlägga semester till privilegierad frånvarotid i princip utsträckts
till att gälla även tid för frånvaro på grund av vanlig sjukdom.
Sistnämnda princip modifieras emellertid i två hänseenden. Förläggningsförbudet
gäller sålunda endast sjukdom som inträffat innan semestern börjat,
och arbetstagarens medgivande erfordras icke för att semester skall få
förläggas till sjukdomstid, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat
beredas arbetstagaren å sådan tid. Det sistnämnda åsyftar bl. a. fall då ett
företag eller en avdelning vid detsamma stängts för gemensam semester.
I motionen yrkas nu, att förläggningsförbudet vid sjukdom skall ytterligare
utsträckas, så att det kommer att gälla även de ovan berörda fallen
då gemensam semester utgår vid företaget, samt »att sista meningen i första
stycket av 12 § i semesterlagen därför skall utgå».
Ett bifall till motionärernas förslag skulle endast till en del lösa frågan
om förbud mot förläggning av semestern till sjukdomstid, i vad denna fråga
ännu är olöst. En arbetstagare som insjuknat efter det semestern börjat
skulle icke heller vid bifall till motionen äga rätt att få återstående semester
förlagd till annan tid än tiden för sjukdomen. Utskottet vill också peka på
att den i motionen föreslagna ändringen i semesterlagens text -— att sista
meningen i första stycket av 12 § skulle utgå — komma att få vissa i motiveringen
till yrkandet ej berörda följder, såsom att semester icke utan arbetstagarens
medgivande vid fall av gemensam semester finge förläggas till
tid för bortovaro från arbetet på grund av vissa andra frånvaroorsaker än
sjukdom.
Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955
9
Det är givetvis önskvärt att semestern förlägges till tid då arbetstagaren
kan utnyttja den för vila och rekreation. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att Svenska arbetsgivareföreningen i remissyttrande till utskottet
uttalat, att det vore föreningens uppfattning, att semester icke bör förläggas
till sjukdomstid, om detta kan undvikas. Emellertid måste enligt utskottets
mening hänsyn tagas också till de olägenheter det innebär för arbetsgivaren
att nödgas utge semester för vissa arbetstagare å annan tid än tiden
för den gemensamma semestern. Ett företag som inställt driften för gemensam
semester under viss tid kan, framhåller Arbetsgivareföreningen, komma
i en mycket svår belägenhet, om semester å annan tid måste beredas
vissa för produktionens ostörda gång mera betydelsefulla arbetare.
Ett yrkande av samma innebörd som det i den nu förevarande motionen
framställda väcktes vid 1954 års riksdag i en motion i anledning av den proposition,
varigenom de i detta yttrande inledningsvis berörda ändringarna i
semesterlagen förelädes riksdagen.
Utskottet fann i sitt utlåtande över nämnda proposition och motion, att
propositionens förslag utgjorde en rimlig avvägning mellan de intressen
som här borde beaktas, och riksdagen godkände utlåtandet och avslog alltså
motionen.
Efter det frågan sålunda behandlats vid fjolårets riksdag har enligt utskottets
mening icke inträffat något av beskaffenhet att böra föranleda till
ändrat ställningstagande från riksdagens sida. Utskottet kan därför icke
heller nu tillstyrka de i förevarande motion framförda yrkandena.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 197, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 mars 1955
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne*, Axel
E. Svensson, fru Svenson, fru Carlqvist, herrar Magnusson och Anders E.
Johansson;
från andra kammaren: fru Västberg*, fru Sandström*, herrar Lundberg,
Carlsson i Bakeröd, Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje, Königson
och Ahlberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955
Reservation
av herrar Sunne, Anders E. Johansson och Königson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort ha följande lydelse.
Under en lång följd av år har från löntagargruppernas sida riktats kritik
mot den möjlighet som semesterlagen givit arbetsgivarna att mot den anställdes
önskan förlägga semester till tid då denne är sjuk.
1948 års riksdag uttalade att detta förhållande icke vore tillfredsställande
och hemställde i skrivelse till Kungl. Maj :t om en utredning av frågan.
Först vid förra årets riksdag kom ett regeringsförslag i ärendet. Departementschefen
föreslog förbud för arbetsgivaren att utan arbetstagarens samtycke
förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av sjukdom ej
är i arbete, under förutsättning att sjukdomsfallet inträffat innan semestern
påbörjats.
Emellertid föreslog departementschefen att undantag från detta förbud
skulle göras i de fall då företag eller avdelning inom företaget hade gemensam
semester. Riksdagen godkände detta förslag.
I motion II: 197 har yrkats att nämnda undantag skulle utgå. Liknande
yrkande framfördes förra året.
Av de remissyttranden över motionen, som avgivits av Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation, framgår att organisationerna
i princip är av samma uppfattning som motionärerna. Landsorganisationen
anser det emellertid inte påkallat att redan nu företaga en lagändring men
förklarar sig beredd att återkomma till frågan för den händelse det skulle
visa sig att undantagsbestämmelsen komme att ges en otillbörlig tillämpning.
Utskottet anser det vara ostridigt att den som är sjuk under semestertiden
har samma behov av att senare få ta ut semester oavsett om företaget
har gemensam semester eller inte. Undantagsbestämmelsen är därför motiverad
endast om det kan påvisas att ett slopande av densamma skulle innebära
avsevärda olägenheter för arbetsgivarna. Man har i detta sammanhang
framfört den synpunkten, att det i företag som har gemensam semester
skulle vara svårt att skaffa ersättare för den som varit sjuk under semestertiden,
för den händelse han skulle ha rätt att få ut semester sedan driften
återupptagits. Utskottet anser dessa farhågor vara betydligt överdrivna. De
fall som kan komma i fråga torde inte bli så många att de kan bli av någon
större betydelse för företagen. De kommer att utgöra en mycket liten procent
av de fall då företagen måste skaffa ersättare på grund av att anställda
blivit sjuka under andra tider på året.
Slopandet av undantagsbestämmelsen skulle innebära, att även anställda
som beröres av bestämmelserna i § 7 andra stycket c) och d) skulle få möjlighet
att ta ut semester senare. Motionen innebär emellertid på denna punkt
i stort sett endast att den löntagare som är anställd i ett företag med gemen
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955
11
sam semester erhåller samma villkor som den som är anställd i företag med
annan förläggning av semestertiderna.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 197,
måtte för sin del antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 12 § första stycket lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester.
Härigenom förordnas, att 12 § första stycket lagen den 29 juni 1945 om
semester1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
Arbetsgivaren äger bestämma, när
semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat
begär, såvitt möjligt förläggas
till sommartid. Utan arbetstagarens
medgivande må semestern icke förläggas
till tid, då arbetstagaren på
grund av sjukdom, som inträffat innan
semestern börjat, är oförmögen
till arbetet, eller till sådan tid för
hans bortovaro från arbetet, som enligt
7 § andra stycket c) och d) skall
jämställas med tid å vilken arbete
utförts. Dylikt medgivande erfordras
dock icke, därest arbete eljest uppenbarligen
icke kunnat beredas arbetstagaren
å tid som nu sagts.
(Föreslagen lydelse.)
Arbetsgivaren äger bestämma, när
semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat
begär, såvitt möjligt förläggas
till sommartid. Utan arbetstagarens
medgivande må semestern icke förläggas
till tid, då arbetstagaren på
grund av sjukdom, som inträffat innan
semestern börjat, är oförmögen
till arbetet, eller till sådan tid för
hans bortovaro från arbetet, som enligt
7 § andra stycket c) och d) skall
jämställas med tid å vilken arbete
utförts.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1956.
Senaste lydelse av 12 § första stycket se SFS 1954:661.