Nr 22—23
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagfästande
av rätten till arbete.
Andra lagutskottet har till behandling förebaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 5 i första kammaren av herr
Persson, Helmer, och herr Norling samt nr 3 i andra kammaren av herr
Hagberg i Stockholm m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utarbetande av förslag till lag
i överensstämmelse med vissa i motionerna angivna punkter samt att lagförslaget
snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen.
De punkter som sålunda borde lagfästas bär i motionerna angivits på
följande sätt:
»1. Envars rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och
tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet förankras
i lag.
2. Samhälleliga planeringsåtgärder för upprätthållande av produktion
och full sysselsättning.
3. Kapitalisterna berövas rätten att själva avgöra om företag skall drivas
eller slå igen. Där de vägrar att hålla i gång viktig produktion, övertar
samhället företagen och driver dem i egen regi.
4. Skyldighet för företag att varsla om planerade förändringar av driften
i så god tid, exempelvis två månader i förväg, att arbetsmarknadsmyndigheterna
kan överväga och vidta lämpliga åtgärder.»
Beträffande de skäl som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden
får utskottet hänvisa till motionen II: 3.
I fråga om lagfästandet av rätten till arbete in. in. hänvisar
motionärerna till artikel 23 moment 1 i den av Förenta Nationernas generalförsamling
år 1948 antagna förklaringen om människans rättigheter.
Artikel 23 moment 1 i förklaringen om människans rättigheter lyder:
»Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och
fördelaktiga arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet.»
Förklaringen om människans rättigheter antogs den 10 december 1948
av Förenta Nationernas generalförsamling »såsom en gemensam riktlinje
för alla folk och alla nationer, på det att varje individ och varje samhälls
1—030
65 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 2 avd. Nr 22—23
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 är 1955
organ må under ständigt besinnande av denna förklaring sträva att i undervisning
och uppfostran befordra respekten för dessa fri- och rättigheter
samt genom framstegsfrämjande nationella och internationella åtgärder
säkerställa ett allmänt och verksamt erkännande och iakttagande av desamma,
såväl bland medlemsstaternas egna folk som folken i områden
under deras överhöghet».
I två lilcalydande motioner (I: 319 och II: 381) vid 1953 års riksdag yrkades,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kiungl. Maj:t hemställa om
förslag till lag på grundval av ovannämnda artikel 23 moment 1 samt att
Kungl. Maj:t måtte utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter, särskilt
med avseende på företag i s. k. enskild ägo.
Skälen för motionärernas hemställan eller beskaffenheten av de »tillämpningsföreskrifter»,
varom motionärerna hemställde, hade icke angivits i
motionerna.
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 34 år 1953, hänvisade till att den svenska arbetslagstiftningen,
liksom i regel den svenska lagstiftningen över huvud taget,
icke innehåller sådana allmänna deklarationer som de i förklaringen om
människans rättigheter uppställda samt hemställde att motionerna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I fråga om samhälleliga planeringsåtgärder för upprätthållande
av produktion och full sysselsättning beröres i motionerna
under rubriken »Vad gör de statliga planeringsorganen?» bl. a. det arbete
som utförts av kommittén för produktionsfrämjande åtgärder och uttalas,
att kommittén begränsat sig till en inventering av de beställningar, som det
allmänna avsåge att under viss tid placera i industrien och som vid behov
eventuellt skulle kunna tidigareläggas.
Enligt den redogörelse som lämnas för kommitténs arbete i årets riksdagsberättelse
(IFi:6) har kommittén med skrivelse till chefen för finansdepartementet
den 8 maj 1954 — i vilken kommittén bland annat föreslagit
inrättande av en delegation för samordning av beredskapen mot vikande
konjunkturer — avlämnat utredningar angående dels åtgärder för främjande
av avsättning utomlands av svensk produktion, dels synpunkter på
jordbruket under en allmän sysselsättningskris, dels behovet av skogsproduktionsfrämjande
åtgärder och möjligheterna att utföra sådana och
dels statens och kommunernas beställningar hos industrien vid en eventuell
sysselsättningskris på arbetsmarknaden.
Kommittén har vidare ställt en del arbetspromemorior samt visst annat
utredningsmaterial till förfogande för den enligt Kungl. Maj :ts beslut den
30 juni 1954 tillsatta nämnden för planering av ekonomiska stödåtgärder.
Utredningsarbetet är därmed slutfört.
En redogörelse för kommitténs arbete lämnas även i 1954 års riksdagsberättelse
(I Fi: 28).
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955
3
Genom Kungl. Maj:ts ovan nämnda beslut den 30 juni 1954 tillsattes,
förutom nämnden för planering av ekonomiska stödåtgärder, ytterligare
två organ för samordning av den ekonomiska politiken, nämligen en
samarbetsdelegation för överläggningar rörande den ekonomiska politiken
och ett utredningsråd. En redogörelse för dessa tre organ lämnas i den av
statens upplysningsbyrå utgivna tidskriften »Från departement och nämnder»,
nr 12 år 1954, av ledamoten i samarbetsdelegationen och nämnden
byråchefen Gustav Cedervall. Ur redogörelsen, till vilken utskottet i övrigt
torde få hänvisa, må här endast återges några synpunkter på det arbete
som utförts av kommittén för produktionsfrämjande åtgärder. I redogörelsen
anföres, att kommittén tillkallats när man för ett par år sedan trott
sig kunna skymta risken för en förestående konjunkturavmattning men
att konjunkturutsikterna medan kommittén arbetade undergick en kontinuerlig
förbättring. Denna kunde, framhålles i redogörelsen, inte undgå
att påverka kommitténs överväganden, och kommittén fann det svårt att
nu framlägga slutgiltiga förslag till konkreta åtgärder. Sådana måste nämligen
i stor utsträckning bero av hur förhållandena gestaltar sig vid en
konjunkturnedgång. Mot denna bakgrund föreslog kommittén tillsättandet
av en delegation för att följa utvecklingen, ha överblick över vad som
behöver göras för att trygga en beredskap mot vikande konjunkturer samt
ta initiativ till lämpliga åtgärder.
År 19H träffades mellan dåvarande arbetsmarknadskommissionen och
en för Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund gemensam
kommitté, sedermera ombildad till Industriens produktionsråd, en överenskommelse
om frivilligt varsel vid driftsnedläggelser, driftsinskränkningar
och per mit teringar. Enligt överenskommelsen
hade industriföretagen att till myndigheterna meddela det antal arbetare,
som under de närmast följande två månaderna väntades behöva permitteras
eller avskedas.
Bakgrunden till att denna överenskommelse träffades var, att man i slutet
av kriget räknade med att under en övergångsperiod svårigheter skulle
kunna uppstå att upprätthålla sysselsättningen framför allt inom de industrier,
vilkas kapacitet i betydande grad togs i anspråk för militära beställningar.
I början av år 11)52 hölls mellan arbetsmarknadsstyrelsen å ena sidan och
Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Industriens
produktionsråd å andra sidan — i syfte att få till stånd en effektivisering
och aktualisering av varselsystemet — överläggningar rörande åtgärder i
anledning av driftsnedläggelse och driftsinskränkning m. in. Dessa överläggningar
resulterade i en överenskommelse, som innebar en omoganisation
av varselsystemet. 1 fortsättningen skulle sålunda uppgifter om driflsnedläggelse
etc. lämnas direkt från företagsledningen till länsarbetsnämn
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 är 1955
den (länsarbetsdirektören eller arbetsförinedlingsinspektören). Vid företagens
kontakt med länsarbetsnämnden bör enligt överenskommelsen uppgifter
lämnas om vid vilken tidpunkt avskedandena eller per mit teringar na
avses komma att genomföras, antalet anställda som beröres, driftsinskränkningens
beräknade varaktighet samt orsaken till driftsinskränkningen.
Beträffande de fall av permitteringar och avskedanden för vilka rapporteringsskyldighet
föreligger och den tidpunkt då länsarbetsnämnden skall
underrättas har överenskommelsen följande huvudsakliga innebörd. Meddelande
till länsarbetsnämnden lämnas
a) vid definitiv driftsnedläggelse i mycket god tid och under alla förhållanden
senast två månader före driftsnedläggelsen;
b) vid driftsinställelse, varmed avses totalt driftstopp under mer än 14
dagar, senast 2 månader före driftsinställelsen;
c) vid driftsinskränkning av mera väsentlig betydelse senast 2 månader
före åtgärdens vidtagande eller, om i undantagsfall inskränkningen icke
rimligen kunnat förutses redan 2 månader i förväg, i så god sid som möjligt;
d) vid korttidspermittering — varmed avses permittering av mera väsentlig
betydelse, meddelad på viss tid, ej överstigande 14 dagar — i god
tid före permitteringstillfället;
e) vid fortlöpande arbetstidsförkortning — varmed avses sådan inskränkning
av arbetstiden, en eller flera dagar per vecka, som berör en
mera väsentlig del av arbetsstyrkan — i god tid före åtgärdens vidtagande;
samt
f) vid permittering eller avskedande av säsongarbetare i så god tid
som möjligt, innan arbetskraften kommer att friställas.
Beträffande underrättelse till de anställda om driftsnedläggelse finns
bestämmelser i ett mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige år 1946 träffat avtal om företagsnämnder. Enligt
6 § i avtalet skall, när fråga uppkommer om nedläggande, inställelse eller
väsentlig inskränkning av ett företags drift, i så god tid som möjligt
innan dylik åtgärd vidtages, samråd därom äga rum inom företagsnämnden.
Därest sådan åtgärd anmäles till offentlig myndighet, skall enligt samma
bestämmelse dylik anmälan delgivas nämnden och denna fortlöpande
hållas underrättad om ärendets utveckling.
Vid 1952 år riksdag hemställdes i en motion i andra kammaren (II: 141)
om utredning rörande anmälningsskyldighet för industriföretag om inskränkningar
i driften. Motionen hänvisades till bankoutskottet och behandlades
i dess utlåtande nr 15.
Över motionen avgavs yttranden av arbetsmarknadsstyrelsen, Landsorganisationen
i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriföiimnd
och Tjänstemännens centralorganisation.
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955
5
Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation tillstyrkte
det i motionen framställda förslaget om en utredning rörande den ifrågasatta
anmälningsskyldigheten. Organisationerna tog dock icke ställning till
frågan om formen för en skärpt reglering av ifrågavarande spörsmål. TCO
framhöll sålunda, att det vore uppenbart att det skulle innebära eu klar
fördel om skyldighet förelåge för företaget att meddela kommun och arbetsmarknadsorganen
om en förestående driftinskränkning. Huruvida detta
borde åstadkommas lagstiftningsvägen eller via överenskommelser mellan
industrien och .arbetsmarknadsstyrelsen borde enligt TCO utredas.
Arbetsmarknadsstyrelsen underströk i sitt yttrande, att det för arbetsmarknadsmyndigheterna
självfallet vore av största vikt att på ett så tidigt
stadium som möjligt erhålla kännedom om förestående driftsnedläggelser,
driftsinskränkningar och permitteringar inom näringslivet. Under hänvisning
till den då nyligen träffade, ovan i huvudsak återgivna överenskommelsen
rörande effektivisering och aktualisering av varselsystemet uttalade
sig emellertid arbetsmarknadsstyrelsen för att den frivilliga överenskommelsen
bibehölles.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund avstyrkte i
gemensamt utlåtande motionen under hänvisning till den träffade frivilliga
överenskommelsen. Enligt Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet
funnes icke anledning att ifrågasätta det rådande varselsystemets betydelse
som ett smidigt och effektivt system för lämnande av förhandsinformationer
till de statliga arbetsmarknadsorganen om planerade driftsinskränkningar
och driftsnedläggelser.
Efter påpekanden från Industriens produktionsråd hade, framhölls
vidare i utlåtandet, i en del fall företagen ändrat sina dispositioner och
utsträckt avvecklingsperioden.
Bankoutskottet fann det angeläget, att garantier skapades för att företagen
fullgjorde viss rapportskyldighet vid inskränkningar i driften. Med
hänsyn till den år 1952 träffade frivilliga överenskommelsen om viss varselskyldighet
ansåg utskottet det emellertid icke erforderligt att föreslå riksdagen
att hemställa hos Kungl. Maj:t om utredning i ämnet och hemställde,
alt motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Efter 1952 års riksdagsbehandling av varselfrågan bär viss utbyggnad
av det frivilliga systemet skett. Arbetsmarknadsstyrelsen tillställde i mitten
av år 1952 statliga verk med arbetarpersonal, förvaltningarna i Sveriges
städer, köpingar och landskommuner samt företag, som icke var anslutna
till Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, tryckta
meddelanden med informationer om den år 1952 träffade frivilliga överenskommelsen
om varselskyldighet och framhöll, att det vore angeläget, att
det nya varselsystemet tillämpades även av arbetsgivare, som icke vore
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955
anslutna till de organisationer, med vilka överenskommelsen träffats.
Överenskommelse om förhandsinformationer vid personalinskränkningar
har härefter, enligt vad som från arbetsmarknadsstyrelsen inhämtats, träffats
med Handelns arbetsgivareorganisation och Kooperationens förhandlingsorganisation.
Vid 1954 års riksdag hemställdes i två likalg dande motioner, I: 8 av herr
Persson, Helmer, m. fl. och II: 15 av herr Hagberg i Stockholm in. fl., att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till lag, som stipulerade skyldighet för företag att minst två månader
i förväg underrätta arbetsmarknadsorganen om planerade driftsinskränkningar.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 6 år 1954. Utskottet framhöll, att svåra arbetsmarknadsproblem
kunde uppkomma, då företag nedlade eller inskränkte driften,
samt att det vore av stor vikt, att arbetsmarknadsorganen i god tid
erhölle vetskap om de förändringar i driften, som företagen planerade.
Efter en redogörelse för det frivilliga varselsystem som tillämpades uttalade
utskottet, att utskottet med hänsyn till den utveckling det frivilliga
varselsystemet undergått icke fann erforderligt att nu i lag stadga skyldighet
för företag att underrätta arbetsmarknadsorganen om planerad driftsnedläggelse
eller driftsinskränkning. Därest erfarenheten gåve vid handen,
att systemet icke fungerade med tillräcklig effektivitet, borde spörsmålet
emellertid kunna upptagas till förnjut övervägande. Utskottet förutsatte,
att arbetsmarknadsstyrelsen uppmärksamt skulle följa systemets tillämpning
och taga de initiativ, som kunde påkallas av förhållandena på området.
Utskottet
Vad först angår frågan om lagfästande av rätten till arbete in. in. på
grundval av artikel 28 moment 1 i Förenta Nationernas förklaring om
människans rättigheter uttalas i motionerna — i anslutning till ett påpekande
av hur frågan lösts i Norge — att det närmast vore fråga om en
principförklaring utan bindande förpliktelse för staten eller arbetsgivarna.
Såsom utskottet i yttrande i frågan vid 1953 års riksdag uttalat, innehåller
den svenska arbetslagstiftningen, liksom i regel den svenska lagstiftningen
över huvud taget, icke sådana allmänna deklarationer. Strävandena
inriktas i stället på utformningen av de åtgärder, som ger de allmänna
grundsatserna konkret innehåll, såsom i förevarande hänseende
åtgärder till byggande av en god och jämn sysselsättning, främjande av
yrkesutbildning, åstadkommande av effektiv arbetsförmedling, beredande
av arbete vid kriser, in. m. Utskottet finner det icke påkallat att i lagform
uttrjTcka de allmänna riktlinjerna för dessa och liknande i motionerna
berörda åtgärder och avstyrker därför motionerna i denna del.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955
Beträffande frågan om skyldighet för företag att i god tid varsla om
planerade förändringar av driften, så att arbetsmarknadsmyndigheterna
kan överväga och vidtaga lämpliga åtgärder, syftar motionärerna till en
konkret utformning i lag av sådan skyldighet. Utskottet vill här såsom
skett i tidigare utskottsutlåtanden i ämnet — hänvisa till att mellan
arbetsmarknadsstyrelsen samt organisationer å arbetsgivarsidan sedan
flera år föreligger en överenskommelse om underrättelse till arbetsmarkna
dsorganen vid driftsnedläggelse och driftsinskränkning in. m. Därest
erfarenheten ger vid handen, att detta system icke fungerar med tillräcklig
effektivitet, bör spörsmålet om en lagstiftningsvägen genomförd reglering
av frågan enligt utskottets mening upptagas till övervägande. Såsom utskottet
i tidigare uttalande anfört har utskottet förutsatt, att arbetsmarknadsstyrelsen
uppmärksamt följer systemets tillämpning och tar de initiativ,
som kan påkallas av förhållandena på området. Arbetsmarknadsstyrelsen
har emellertid icke påfordrat någon ändring av gällande överenskommelse
eller hemställt om dennas ersättande med lagstiftning i
ämnet. Ej heller eljest har, sedan riksdagen senast under fjolåret behandlade
frågan, förekommit något som enligt utskottets bedömande bör föranleda
till ändrat ställningstagande från riksdagens sida. Utskottet kan
därför icke heller i denna del tillstyrka motionerna.
På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1: 5 och II: 3, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 mars 1955
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,
herrar Magnusson, Anders E. Johansson, Grönkvist, Alvar Andersson
och Alexanderson*; samt
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i
Göteborg*, Hagård*, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, herrar
Bengtsson i Varberg och Rimmerfors.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.