6
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1955
Nr 2
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av konvention mellan Sverige och Schweiz
rörande socialförsäkring.
Genom en den 7 januari 1955 dagtecknad proposition, nr 48, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att godkänna ratifikation av konvention
mellan Sverige och Schweiz rörande socialförsäkring.
Konventionen avser ömsesidigt utgivande av förmåner från den allmänna
ålders-, invalid- och efterlevandepensioneringen samt yrkesskadeförsäkringen.
I fråga om texten till konventionen får utskottet hänvisa till den vid propositionen
fogade bilagan.
Sedan schweiziska regeringen inbjudit till förhandlingar för avslutande av
en konvention mellan Sverige och Schweiziska förbundsrepubliken angående
ömsesidigt utgivande av socialförsäkringsförmåner, har sådana förhandlingar
ägt rum i Bern den 19—27 september 1952 och i Stockholm den 4—8 maj
1954. över det förslag, som uppgjordes under förhandlingarna i Bern, har,
såvitt angår vårt land, yttranden inhämtats från pensionsstyrelsen, socialstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten. Av dessa myndigheter framställda
erinringar har vid utarbetandet av det slutliga konventionsförslaget vid förhandlingarna
i Stockholm blivit i allt väsentligt beaktade.
Konventionen jämte slutprotokoll har den 17 december 1954 undertecknats
i Bern. Konventionen innehåller bestämmelse om att den skall ratificeras;
och den träder icke i kraft förrän å första dagen i andra månaden
efter utväxlingen av ratifikationsinstrumenten. Konventionen och slutprotokollet
har upprättats på svenska och tyska språken.
Syftet med konventionen är, enligt vad i densamma anges, att såvitt möjligt
bereda medborgare i de båda länderna fördelarna av svensk och schweizisk
socialförsäkringslagstiftning. Konventionen har emellertid begränsats
till att blott omfatta ålders-, invalid- och efterlevandepensionering samt yrkesskadeförsäkring,
enär övriga socialförsäkringsgrenar, d. v. s. sjuk-, moderskaps-
och arbetslöshetsförsäkringarna, i Schweiz huvudsakligen regleras
kantonalt med olikartade föreskrifter i de skilda kantonerna och därför
ej ansetts lämpa sig för en överenskommelse mellan de båda länderna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1955
7
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anför i propositionen
bl. a. följande.
»Det under senare år alltmer vidgade mellanfolkliga samarbetet på det socialpolitiska
området avser bl. a. att genom överenskommelser tillförsäkra
de fördragsslutande ländernas medborgare rätt att i annat sådant land åtnjuta
en med detta lands egna medborgare såvitt möjligt likställd behandling
i fråga om sociala förmåner. Vårt land har tidigare slutit flera sådana
överenskommelser med de övriga nordiska länderna; och ifrågavarande
mellanfolkliga strävanden har även lett till att inom Europarådets ram utarbetats
vissa multilaterala avtal rörande social välfärd.---
Den nu aktuella konventionen mellan Sverige och Schweiz rörande socialförsäkring
är det första bilaterala avtal som Sverige på detta område sluter
utanför den nordiska kretsen. Konventionen har ej kunnat utsträckas till
att omfatta hela fältet av sociala förmåner, enär från schweizisk sida endast
kunnat medtagas de grenar av social säkerhet, som är reglerade av
själva förbundsstaten. Konventionen är enligt artikel 1 tillämplig på ålders-,
invaliditets- och efterlevandepensionering samt yrkesskadeförsäkring. För
Sveriges del betyder detta att konventionen kommer att avse förmåner enligt
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, lagen den 26 juli 1947 om
bidrag till änkor och änklingar med barn, lagen den 26 juli 1947 om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn samt lagen den 14
maj 1954 om yrkesskadeförsäkring. Dessa förmåner äger i stort sett sin
motsvarighet i den av konventionen omfattade schweiziska förbundslagstiftningen
rörande ålders- och efterlevandeförsäkring och rörande försäkring
för olycksfall i arbete och yrkessjukdomar, liksom för olycksfall utom
arbete.
Konventionens huvudprincip är, såsom angives i konventionens inledning
och närmare bestämmes i artikel 2, att svenska och schweiziska medborgare
skall vara likställda i fråga om rättigheter och skyldigheter vid tillämpningen
av ifrågavarande lagstiftning, såvida ej annat särskilt angives i konventionen.
Med medborgare jämställes därvid statslös person, som senast varit
medborgare i Sverige eller Schweiz. För svensk del märkes, att den tilllämpning
av den svenska lagstiftningen, som konventionen sålunda medför,
täckes av de bemyndiganden som lämnats Kungl. Maj :t dels i hithörande
sociallagstiftning — se härom t. ex. 42 § folkpensioneringslagen — och dels
i lagen den 17 juni 1938 angående rätt för Konungen att meddela förordnande
om vissa förmåner åt statslösa med flera.1
I artiklarna 3—5 regleras frågan om tillämplig lagstiftning i konventionsfallen.
Huvudregeln innebär, att den svenska lagstiftningen om folkpensionering,
änke- och änklingsbidrag samt särskilda barnbidrag skall tillämpas
på schweizisk medborgare, som är bosatt och mantalsskriven i Sverige,
under det att den schweiziska förbundslagstiftningen rörande ålders- och
efterlevandeförsäkring blir tillämplig på svensk medborgare, som är bosatt
i Schweiz eller har förvärvsarbete där. Denna huvudregel innefattar i sig
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1955
de i vardera landet uppställda förutsättningarna för anslutning till dessa
socialförsäkringsgrenar, givetvis med utlämnande av kravet på medborgarskap
i landet. Vad åter angår den svenska yrkesskadeförsäkringen och den
schweiziska försäkringen för olycksfall och yrkessjukdom gäller som huvudregel,
att lagstiftningen i det fördragsslutande land, där det av försäkringen
omfattade arbetet utföres, skall tillämpas. Härvid må erinras om att
den svenska yrkesskadeförsäkringslagen i 58 § innehåller ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse
med främmande makt om tillämpning av den svenska lagen eller
det andra landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet inom det andra
bedriver verksamhet, vari arbetstagare användes.
Från nämnda huvudregler har gjorts vissa, av praktiska hänsyn föranledda
undantag för speciella persongrupper. Härjämte har vederbörande
förvaltningsmyndigheter i de båda länderna bemyndigats att överenskomma
om ytterligare undantag i särskilda fall från huvudreglerna eller från
nyssnämnda undantag.
Den i artikel 2 stadgade likställighetsprincipen har i vissa viktiga avseenden
ej kunnat helt genomföras med hänsyn till svårigheterna att förena det
i Sverige förekommande systemet för ålders-, invalid- och efterlevandepensionering,
där förmånens storlek ej är beroende av erlagda avgifter och
där en territoriell begränsning av förmånsrätten å andra sidan införts, med
det mera försäkringsmässigt uppbyggda systemet för ålders- och efterlevandepensionering
i Schweiz, där motsatta principer i stort sett gäller i dessa
hänseenden. Den schweiziska pensionen står sålunda som regel i viss relation
till de erlagda försäkringspremierna samt till försäkringstiden (för
full pension kräves 20 års försäkring). För att åstadkomma viss reciprocitet
mellan förmånerna i de båda länderna har därför i konventionen uppställts
krav på viss tids bosättning i Sverige resp. viss tids försäkring i Schweiz.
Tiden har ansetts kunna sättas så lågt som fem år, enär den schweiziska
försäkringen, när det gäller beräkningen av förmånerna, överkompenserar
kort tids försäkring och låga avgifter så att efter fem års försäkring utgives
en pension motsvarande mellan 65 och 70 procent av full pension. Vidare
har, med hänsyn till att från svensk sida ej ansetts böra eftergivas den territoriella
begränsningen av de svenska folkpensionsförmånerna, den motsvarande
begränsning, som i fråga om de schweiziska förmånerna förekommer
för utländska medborgare men från vilken undantag kan medgivas i
reciproka fall, bibehållits för svenska medborgare. Som kompensation härför
medgives i stället från vartdera landets sida rätt för det andra landets
medborgare och deras efterlevande att i vissa fall återbekomma de avgifter,
som erlagts till landets pensionsförsäkring.
Vad angår övriga av konventionen omfattade försäkringsgrenar, nämligen
den svenska yrkesskadeförsäkringen och den schweiziska försäkringen
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1955
9
för olycksfall och yrkessjukdomar, har det varit möjligt att åstadkomma
full likställighet mellan de båda ländernas medborgare.
Konventionen med Schweiz innehåller i övrigt bestämmelser av teknisk
natur, vilka i huvudsak överensstämmer med vad konventioner av detta
slag vanligen innehåller i där berörda ämnen. Här må blott nämnas, att enligt
artikel 19 skall konventionens bestämmelser såvitt avser ålders-, invalid-
och efterlevandepensionering äga tillämpning även på försäkringsfall,
som inträffat före konventionens ikraftträdande, och tidigare erlagda schweiziska
premier kan ävenledes återbetalas till svensk medborgare. Vad nu
sagts gäller emellertid ej tidigare inträffade fall inom området för den
svenska yrkesskadeförsäkringen eller den schweiziska försäkringen för
olycksfall och yrkessjukdomar.
Vad angår slutprotokollet må — utöver vad tidigare anmärkts — blott
nämnas att däri under punkt 2 angivits, att konventionen ej omfattar den
frivilliga statliga pensionsförsäkringen i Sverige, som enligt lagen därom
den 29 juni 1946 föreskriver svenskt medborgarskap utan att öppna möjlighet
till dispens, liksom ej heller den motsvarande schweiziska frivilliga
ålders- och efterlevandeförsäkringen. Vidare må nämnas, att rörande de
kommunala bostadstilläggen till folkpension, änke- och änklingsbidrag samt
särskilda barnbidrag enligt punkt 7 i slutprotokollet blott gjorts den utfästelsen,
att svenska regeringen skall verka för att dessa tillägg, som är beroende
av vederbörande kommuns eget beslut, skall komma schweiziska
medborgare till del.»
Departementschefen anför slutligen, att en ratifikation av ifrågavarande
konvention ej synes förutsätta att någon ändring vidtages i hithörande
svenska lagstiftning.
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot att förevarande konvention
ratificeras.
Utskottet hemställer,
att riksdagen med bifall till förevarande proposition, nr 48,
måtte godkänna ratifikation av berörda konvention mellan
Sverige och Schweiz rörande socialförsäkring.
Stockholm den 8 februari 1955
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN
Q
Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 1—2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1955
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sunne, fru Carlqvist, herrar
Anders E. Johansson, Grönkvist, Göran Karlsson*, Älvar Andersson och
Eskilsson*;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Hagård*,
Lundberg, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, herrar Odhe*, Bengtsson i Varberg
och Fredriksson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
550347