Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1955

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av
semesterlagens preskriptionsbestämmelser.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
96, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Clxristenson i Malmö
hemställt »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning
och förslag om sådan ändring av semesterlagens preskriptionsbestämmelse,
att preskription må kunna avbrytas annorledes än genom talans
anhängiggörande, eller — i andra hand — att preskriptionstiden förlänges».

Den i motionen avsedda preskriptionsbestämmelsen återfinns i 25 §
lagen den 29 juni 1945 om semester och är av följande lydelse:

»Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna
lag, skall anliängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år,
varunder arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken
anspråket hänför sig. Försummas det, vare talan förlorad.»

I motionen erinras om att lagstiftaren velat förhindra, att arbetstagaren
i fall då han är den svagare avtalsparten går miste om semesterlagens
förmåner, och alt semesterlagstiftningen därför alltifrån början
varit av tvingande natur. Vidare framhålles, att statsmakterna ägnat det
största intresse åt utformningen av semesterlagen, men att meningsskiljakliglieter
och tvister i semesterfrågor dock ofta uppkommer mellan arbetstagare
och arbetsgivare. Vidare anföres bl. a. följande.

Det är uppenbart, att nuvarande preskriptionsbestämmelse för många
arbetstagare, särskilt de icke kollektivavtalsanställda, måste komma att
medföra en hård begränsning av möjligheterna att göra sina semesterkrav
gällande. En arbetstagare, som uttager stämning å arbetsgivaren för att
säkra sin semesterrättsfordran, stöter sig i flertalet fall med arbetsgivaren,
och förhållandet mellan parterna blir i regel så spänt att anställningen
bringas till upphörande på initiativ av ena eller andra parten. Särskilt
känsligt är det för arbetstagare att göra gällande sina semesterrättigheter
i små förhållanden, där arbetsgivaren sysselsätter endast en eller ett
par personer. Med hänsyn till nu berörda konsekvenser ser arbetstagaren
sig ofta tvungen att efterge sin semesterrättsfordran, även om arbetsgivarens
bestridande av fordran saknar varje rimlig motivering.

1—426 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 14

2

Andra lagutskottets utlåtande nr l''t år 1955

Sammanfattningsvis uttalas i motionen, att samtidigt som arbetstagarnas
semesterrätt skyddas genom bestämmelser av hängande natur har
semesterlagens preskriptionsbestämmelse för många arbetstagare faktiskt
kommit att medföra just det resultat, som lagstiftaren velat undvika genom
att göra semesterlagens regler tvingande.

Beträffande de skäl som motionären i övrigt anfört till stöd för sitt
yrkande får utskottet hänvisa till motionen.

I fråga om preskriptionsinstitutet må här anföras följande.

Preskription kan sägas innebära, att en fordringsrätt upphör, i allt
fall så vitt angår möjligheten att indriva densamma hos gäldenären,
genom att en viss, i lagen fastställd tid förflyter, utan att rättigheten
genom något åtgörande under samma tid från borgenärens eller eventuellt
gäldenärens sida behållits vid makt.

För preskriptionsinstitutet har åberopats ett flertal skäl. Man har hänvisat
till att efter en längre tids förlopp svårigheterna att föra bevisning
vid domstol, särskilt vittnesbevisning, rörande fordringens existens och
omfattning är utomordentligt stora. Vidare har preskriptionsreglerna till
följd, att kvitton icke behöver sparas under obegränsad tid och att kontrahenterna
drivs att icke dröja med avvecklingen av sina mellanhavanden
oskäligt länge, vilket bidrager till kreditväsendets sundhet. Än ytterligare
kan ofta den omständigheten, att en borgenär dröjt under en så avsevärd
tid med att göra sitt krav gällande giva gäldenären fog för den uppfattningen,
att borgenären avstått från fordringen.

Enligt 1 § kungl. förordningen den A mars 1862 om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer gäller, att »var, som har fordran
hos annan i penningar, eller vad det är, skall den genom stämning eller
lagsökning, eller eljest skriftligen eller muntligen, hos gäldenären kräva
inom tio år från den dag, då skuldebrev eller annan handling, varå fordran
grundad är, gavs, eller fordringen annorledes tillkom». I 2 § stadgas
att »försummar borgenären att fordran bevaka efter vad i 1 § skils; have
sin talan emot gäldenären förlorat».

Reglerna om preskription har under senare tid fått ökad betydelse. Vid
sidan av den tioåriga preskriptionen i 1862 års preskriptionsförordning
har på allt flera områden införts särskilda regler med kortare preskriptionstider,
och tendensen torde gå i riktning mot att förkorta den tid, inom
vilken en fordringsrätt måste bevakas, för att den skall kunna göras gällande
mot gäldenären. Men dessa särskilda regler avviker även i andra
hänseenden från reglerna om tioårig preskription. Sålunda är vanligen
utgångspunkten en annan, nämligen fordringens förfallotid eller rättsförhållandets
upphörande i stället för dess tillkomst. Vidare avbrytes preskriptionen
oftast icke så lätt som genom ett enkelt krav från borgenären
eller ett erkännande av gäldenären, utan det kräves stämning, lagsökning
e. d. å borgenärens sida.

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1955 3

Här må endast omnämnas några exempel på bestämmelser om korttidspreskription.

Som fall av tvåårig preskription kan nämnas preskription av jordägares
eller arrendators fordringsanspråk på grund av arrendeavtal enligt 2 kap.
41 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, av hyresvärds
eller hyresgästs fordringsanspråk på grund av hyresavtal enligt
3 kap. 41 § samma lag och av anspråk på skadestånd enligt lagen den 30
juni 1916 ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (9 §).
Vidare kan erinras om 5 § lagen den 21 december 1945 om förbud mot
arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
in. in., enligt vilket stadgande arbetstagare, som vill göra gällande anspråk
enligt sagda lag, skall dels därom underrätta arbetsgivaren inom två månader
från det arbetstagaren, i strid mot lagen, skilts från sin anställning
eller fått vidkännas minskning i de därmed förenade förmånerna, dels
ock anhängiggöra sin talan inom två år från samma tidpunkt. Underlåtes
det, är arbetstagaren sin rätt förlustig.

I många betydelsefulla fall gäller en preskriptionstid om endast ett år,
bl. a. enligt 54 § lagen den 20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom
för det fall köparen vill tala å fel eller brist i godset samt i fråga om proprieborgen
enligt 4 § kungl. förordningen den 28 juni 1798 ang. vissa omständigheter
uti lagsöknings- och utmätningsmål.

På handelsrättens område meddelas vidare i ett stort antal fall preskriptionsregler
av skiftande beskaffenhet.

Frågan om upptagande av eu särskild preskriptionsbestämmelse i semesterlagstiftningen
behandlades under förarbetet till 1938 års lag
o in semester.

Kommittén angående privatanställda, som år 1935 avlämnade betänkande
med förslag till lag om arbetsavtal (SOU 1935:18), föreslog att i
en lag om arbetsavtal skulle intagas en bestämmelse om alt arbetsgivare
eller arbetstagare, som ville framställa fordringsanspråk på grund av arbetsavtalet,
skulle anhängiggöra sin talan inom två år från det anställningen
upphörde. Underlätes detta vore han sin talan förlustig. Kommitténs
förslag föranledde ej lagstiftning.

1936 års semestersakkunniga, vilkas betänkande med förslag till lag
om semester (SOU 1937:49) ligger till grund för 1938 års lag om semester,
erinrade om att enligt gällande rätt vore fordran, som grundade
sig å arbetsavtal, ej underkastad annan begränsning med avseende å tiden,
varunder fordringen kunde göras gällande, än den, som följde av de allmänna
bestämmelserna om tioårig preskription. Med hänsyn härtill torde
det enligt de sakkunniga icke vara lämpligt att införa en särskild preskriptionstid
i fråga om en ur arbetsavtalet härflytande materiell förmån.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag ifrågasatte arbets -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr l''t år 1955

domstolens ordförande, huruvida icke i semesterlagen borde upptagas en
bestämmelse om kortare preskriptionstid, och anförde härom bl. a. följande.
Frågan hade förnämligast betydelse för de små förhållandena, där arbetsgivaren
sysselsatte en eller ett par arbetare. Många gånger vore arbetsgivaren
då socialt sett tämligen jämställd med arbetstagaren och arbetade
sida vid sida med denne såsom kamrat. Om de då hade en uttrycklig
eller underförstådd överenskommelse sig emellan angående vissa avvikelser
från den i kollektivavtal fastställda regleringen, tillämpades denna
överenskommelse år från år, så länge de stode på god fot med varandra.
Men uppkomme en brytning, som rubbade det personliga förhållandet, begagnade
också arbetstagaren i regel tillfället att göra gällande sin formella
rätt till ersättning för vad han utfått för litet. Arbetsdomstolens
ordförande hade därför sedan länge känt det som en stor brist i kollektivavtalslagstiftningen,
att icke en kortare preskriptionstid stadgats, exempelvis
två eller tre år, räknat från fordringens uppkomst. En sådan kortare
preskriptionstid för särskilda förhållanden vore synnerligen vanlig i modern
lagstiftning, både här i landet och utomlands. För svensk lagstiftnings
del kunde exempelvis hänvisas till de nya lagarna på familj e- och
arvsrättens område.

Socialstyrelsen framhöll i avgivet yttrande, att det, i likhet med vad
som brukade ske med tvister om kollektivavtals innebörd och tillämpning,
måste anses såsom önskvärt, att arbetstagares och arbetsgivares mellanhavanden,
när det gällde rätt till semester, kunde lösas utan alltför stor
tidsutdräkt. Bl. a. måste i detta sammanhang beaktas de stora svårigheter,
som kunde uppslå, då det gällde att efter en mera avsevärd tidrymds förlopp
fastställa grunderna för rätten till semester eller semesterlön. I avvaktan
på en lagstiftning om arbetsavtal borde lämpligen provisoriskt i
lagen om semester föreskrivas en förslagsvis tvåårig preskription, då fråga
vore om en fordran, som avsåge semester, semesterersättning eller semesterlön.
Helst borde denna preskriptionstid räknas från den tidpunkt då
fordran uppkommit.

Svenska arbetsgivareföreningen anförde, att vad de sakkunniga åberopat
till stöd för avstyrkandet av en särskild preskriptionsbestämmelse icke
vore bärande. Föreningen påpekade, att den tioåriga preskriptionstiden
för övriga ur arbetsavtalet härflytande materiella förmåner hänförde sig
till frivilligt åtagna förpliktelser, medan det enligt semesterlagen gällde
tvingande påföljder. Det torde ej heller mellan parterna på arbetsmarknaden
råda annat än enighet om värdet av att tvister begränsades till tiden.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, uttalade (prop.
1938: 286) att det vore önskvärt, att arbetsgivares och arbetstagares mellanhavanden
löstes utan alltför lång tidsutdräkt. Det måste anses vara olämpligt,
att tvistefrågor som hänförde sig till länge sedan förfluten tid, fördes
inför domstol. Man kunde även peka på de bevisningssvårigheter, som

Andra lagutskottets utlåtande nr Ib år 1955

5

därigenom föranleddes. Ur dessa synpunkter vore en relativt kort preskriptionstid
starkt motiverad.

Vidare anförde departementschefen bl. a. följande.

Såsom de sakkunniga påpekat, är en fordran, som grundar sig å arbetsavtal,
enligt gällande rätt ej underkastad annan begränsning med avseende
å tiden, varunder fordran kan göras gällande, än som följer av bestämmelserna
om tioårig preskription. Med hänsyn härtill är det naturligt,
att tveksamhet kan råda, om man lämpligen bör stadga en särskild
preskriptionstid för eu viss ur arbetsavtalet härflytande materiell förmån.
Det torde nämligen i detta sammanhang icke vara lämpligt att till diskussion
upptaga frågan om en kortare preskriptionstid för alla fordringar,
som kunna härröra ur arbetsavtal.---Vad svenska arbetsgivareför eningen

anfört om skillnaden mellan frivilligt åtagna förbindelser och vad
någon enligt lagbestämmelse förbundits att utgiva förtjänar emellertid beaktande.
Då även arbetsdomstolens ordförande och socialstyrelsen funnit
sig kunna förorda en särskild preskriptionstid för fordran, som hänför sig
till semesterlagens bestämmelser, vill jag icke motsätta mig detta önskemål
utan tillstyrker, att bestämmelser om en kortare preskriptionstid intagas
i lagen.

I fråga om preskriptionstidens längd anförde departementschefen, att
den syntes böra bestämmas till två år.

Vid behandlingen av vilken tidpunkt som borde väljas som utgångspunkt
för preskriptionen uttalade departementschefen bl. a., att vissa skäl
talade för att räkna preskriptionstiden från tiden för anställningens upphörande.
Eljest kunde nämligen befaras, att en arbetsgivare, medan arbetsavtalet
varade, under hot om uppsägning kunde förmå arbetstagaren att
avstå från den rätt, som lagen tillerkänner honom. Mot att låta preskriptionstiden
börja löpa först vid avtalets upphörande talade emellertid, att
en sådan preskriptionsbestämmelse icke bleve särskilt effektiv. Vid tvist
mellan parterna kunde man ju nämligen då gå hela tio år tillbaka i tiden.
En sådan preskriptionsbestämmelse innebure alltså ej någon lättnad för
domstolarna eller motparten. Departementschefen ansåg därför att utgångspunkten
för preskriptionstiden borde sättas i förhållande till tiden
för fordrans uppkomst, bestämd på det sätt som angives i lagen.

Riksdagen godtog förslaget om eu tvåårig preskriptionsbestämmelse.

Den i 1938 års semesterlag införda bestämmelsen om en tvåårig preskription
överfördes sedermera Ull gällande 1945 års lag om semester.

Utskottet

Den svenska lagstiftningen om preskription för fordran inrymmer dels
eu allmän regel om tioårig preskription och dels ed stort antal särskilda
preskriplionsbestämmclser, däribland den i motionen berörda bestämmelsen
i semesterlagen om en tvåårig preskription.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1955

Inom justitiedepartementet har enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den
9 november 1951 tillkallats eu särskild sakkunnig för att verkställa en
översyn av bestämmelserna rörande preskription av fordran. Utredningsarbetet
bedrives i samråd med delegerade för Danmark, Finland och Norge.
Det är att förvänta att frågan om preskription i det av motionären berörda
hänseendet kommer att upptagas till behandling i detta sammanhang. Att
nu begära särskild utredning och förslag i enlighet med den i motionen
gjorda hemställan bör därför enligt utskottets mening icke komina i fråga.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 96, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1955

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
fru Carlqvist, herrar Magnusson, Anders E. Johansson, fru HamrinThorell*
och herr Alvar Andersson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fru Johansson i Norrköping,
herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, Bengtsson i Varberg, Ericsson i
Näs, fröken Wetterström* och herr Königson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Sthlm 1055. K. L. Beckmaus Boktr.