Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1955

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av näringsfrihetsförordningen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 143,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Nihlfors m. fl. yrkat, »att
riksdagen hos Kungl. Maj :t ville hemställa om sådan ändring i förordningen
av den 18 juni 1864 att de för vissa grupper statsanställda inskränkande
bestämmelserna om näringsfrihet upphäves eller modifieras».

De i motionen berörda inskränkande bestämmelserna finns i 3 § kungl.
förordningen den 18 juni 186b ang. utvidgad näringsfrihet. Denna paragraf
lyder: »Den, som har kronouppbörd om händer, eller är allmän åklagare,
eller såsom tjänsteman eller betjänt vid tullverket anställd, äger icke idka
handelsrörelse, så länge han i tjänst är.»

Viss utvidgning av förbudet stadgas i 4 §. Enligt denna paragraf är gift
kvinna, som med mannen sammanlever, oförhindrad att idka handel eller
annat näringsyrke, såvida mannen sådant tillåter och ikläder sig ansvarighet
för de förbindelser, hon i och för rörelsen kan komma att ingå; dock
må handelsrörelse ej idkas av den, vars man enligt 3 § ej äger idka sådan
rörelse.

I motionen anföres, att speciellt förbudet för tjänsteman eller betjänt vid
tullen att idka handelsrörelse i vår tid verkar mycket ålderdomligt och att
det torde ha grundats på förhållanden, som inte längre är för handen. Detsamma
torde enligt motionen i ganska stor utsträckning även gälla dem
som har kronouppbörd om händer med tanke på nutida kontrollmöjligheter
och effektiva redovisningssystem. Vidare framhålles, att en stor del av
tullmannakåren tillhör de lågavlönade grupperna i vårt samhälle och att
många befattningshavare i tullverket därför tvingas att för sin försörjning
skaffa sig ansträngande extra anställningar på sin fritid. Häremot lägges,
anför motionärerna, så vitt känt är inte något hinder, och det torde då
knappast vara berättigat att hindra dessa befattningshavare att driva eu
egen liten rörelse med någon anställd.

Beträffande de skäl som motionärerna i övrigt anfört för sitt yrkande
får utskottet hänvisa till motionen.

Kungl. förordningen den 18 juni 186b angående utvidgad näringsfrihet,
näringsfrihetsförordningen, undanröjde vid sin tillkomst i huvudsak det
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 13

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1955

system av näringsregleringar, som tidigare förhärskat. I förordningen fastslås
näringsfrihetens princip genom stadgandet i 1 § att varje svensk man
eller kvinna är berättigad »att i stad eller å landet idka handels- eller
fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering; att till utrikes ort utföra
eller därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa varor, ävensom
att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart».

Denna allmänna näringsfrihet gäller emellertid endast, som det vidare
heter i nämnda paragraf, »med de undantag och inskränkningar samt under
de villkor i övrigt», som upptagas i förordningens följande bestämmelser.
De åsyftade förbehållen äro av skilda slag; ett av dem är det ovan
återgivna i 3 §. Andra undantag gäller en rad i 8 § uppräknade verksamhetsgrenar
samt vidare rätten att idka gårdfarihandel och att företaga s. k.
realisation, d. v. s. tillfällig försäljning av varulager å annan ort än den,
där handlanden driver sin fasta handelsrörelse.

Beträffande statstjänstemännens rätt att inneha bisysslor genomfördes
vissa begränsningar vid 1856—58 års löneregleringar. Bestämmelserna har
sedermera kompletterats och skärpts. I statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 19b8 stadgas nu i 7 § bl. a. följande. För förening av ordinarie
eller extra ordinarie tjänst med tjänstebefattning eller därmed jämförligt
uppdrag annat än i vissa fall eller med uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som har
till ändamål att driva rörelse inom industri, handel, transport-, bank- eller
försäkringsväsen eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har
huvudsakligen ekonomiskt syfte, fordras särskilt tillstånd, så framt icke
den, som äger bevilja tillståndet, tillsatt tjänstebefattningen eller meddelat
uppdraget. Tillstånd må beviljas endast för såvitt innehavet av befattningen
eller uppdraget prövas icke inverka hinderligt för utövandet av den tjänst,
varmed förening skulle ske. Tillstånd bör avse viss tid.

I fråga om förbud för tjänsteman vid visst verk eller för innehavare av
viss tjänst att åtaga sig visst uppdrag eller att utöva verksamhet, som ej
lämpligen bör förenas med hans tjänst, äger Kungl. Maj :t enligt samma § 7
i avlöningsreglementet att utfärda erforderliga föreskrifter.

Dylika specialföreskrifter har givits dels i särskilda lönebestämmelser för
vissa slag av tjänstemän, dels i instruktioner för vederbörande verk eller
befattningshavare.

I instruktionerna har hithörande bestämmelser fått en mycket olikartad
utformning. Förbud mot idkande av näring är naturligen särskilt motiverat
inom de grenar av statsverksamheten, där befattningshavaren har att öva
kontroll över bedrivande av rörelse, och sådana förbud har också givits i
ett flertal fall, t. ex. i instruktionerna den 15 januari 1945 för bergsstatens
befattningshavare § 9, den 17 december 1948 för arbetarskyddsstyrelsen
§ 14, den 18 juni 1949 för yrkesinspektionen § 11 och den 27 juni 1929
för kommerskollegium § 36.

Det må nämnas, att i instruktionen för kontrollstyrelsen icke upptagits

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1955

3

några föreskrifter i berörda hänseende. Däremot har i de författningar, som
gäller tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker, intagits föreskrifter,
varigenom innehavare av vissa befattningar, som har med tillsynen
och kontrollen över ifrågavarande slag av rörelse att göra, förklarats obehöriga
att driva sådan rörelse eller, om den drives i form av juridisk person,
deltaga i dennas ledning.

Även inom en hel del andra statliga verksamhetsområden, där vederbörande
tjänstemän har att verkställa förrättningar av olika slag, är förbud
meddelade för mottagande av enskilda uppdrag eller bedrivande av verksamhet,
där en motsättning kan befaras uppstå mellan tjänsteplikten och
det enskilda intresset; så t. ex. i instruktionerna den 15 juni 1935 för länsarkitektsorganisationen
§ 8, den 27 maj 1949 för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
§§ 11 och 31, den 30 augusti 1943 för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
§ 31 och den 26 juni 1931 för patent- och registreringsverket
§ 28. Generella förbud mot utförande av vissa förrättningar utom tjänsten
är meddelade i lantmäteriinstruktionen den 30 juni 1948, §§ 14 och 58. I
ett flertal instruktioner för vetenskapliga institutioner finnes intaget förbud
mot åtagande från befattningshavarens sida av enskilda uppdrag.

Någon mera fullständig redogörelse för hithörande instruktionsbestämmelser
kan här givetvis ej meddelas, utan det må i detta sammanhang endast
påpekas, att förbuden av antytt slag i de skilda instruktionerna fått
en mycket olikartad utformning. En översikt över hithörande bestämmelsesr
finnes i betänkandet ang. statstjänstemännens bisysslor (SOU 1928: 14
s. 49 f.).

Genom beslut den 1 november 1946 har Kungl. Maj :t bemyndigat chefen
för handelsdepartementet att tillkalla en utredningsman att verkställa utredning
om en revision av näringslagstiftningen och avgiva förslag i ämnet.
Utredningen, som benämnes näringsrättsutredningen, avgav i juli 1952 en
promemoria (stencilerad) angående grunderna för en framlida näringslag
jämte utkast till en dylik lag. Efter överläggningar med särskilda sakkunniga,
som tillkallats att överlägga med utredningsmannen rörande en revision
av näringslagstiftningen, har lagutkastet sedermera överarbetats, och
i maj 1953 har utredningsmannen avgivit reviderat förslag till näringslag.
Utredningsmannen har vidare utrett frågan om näringsfrihetsförordningens
upphävande och inverkan härav på speciallagstiftningen inom näringsrättens
område. I samband härmed har bearbetning skett av tidigare avgivna
förslag till revision av näringslagstiftningen och motivering härtill. Utredningen
kommer att fortsätta sitt arbete under år 1955.

I den i juli 1952 avgivna promemorian anför näringsrättsutredningen
beträffande det med motionen avsedda förbudet i 3 § näringsfrihetsförordningen
bl. a., att anledningen till förbudet givetvis varit den farhåga för
kollision mellan tjänsteplikten och det enskilda handelsintresset, som kunde
uppstå speciellt för dessa tjänstemän. För kronouppbördsmän tillkom -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1955

me härvid den risk, som kunde föreligga för sammanblandning av offentliga
medel och medel som disponeras för rörelsen. Vidare anföres bl. a.:

Såsom av det sagda framgår gäller berörda förbud i näringsfrihetsförordningen
allenast drivande av handelsrörelse. Det är däremot vederbörande
obetaget att driva annan näring, t. ex. hantverks- eller fabriksrörelse, oaktat
den intressekollision, som man genom förbudet velat undvika, givetvis
kan göra sig gällande, även om befattningshavaren idkar rörelse av sistberörda
slag. Därtill kommer att det moderna rättslivet — särskilt genom
aktiebolagsbildningen — erbjuder möjligheter att kringgå förbudet på ett
ur formell synpunkt oantastligt sätt.

Själva omfattningen av begreppet »den som har kronouppbörd om händer»
är ganska svår att fixera. Efter genomförande av källskattereformen
är ju praktiskt taget varje näringsidkare, som har personal anställd, att
anse såsom »uppbördsman» för statliga skattemedel och således enligt lagens
ord förhindrad att driva rörelsen. Givetvis borde ifrågavarande bestämmelse
i näringsfrihetsförordningen ha ändrats i samband med källskattereformen.
— Men även om man begränsar sig till den rena tjänstemannakategorien
är det ganska oklart, vilka tjänster inom den gällande organisationen
av uppbördsförfarandet, som skola anses hänförliga till den i författningen
angivna kategorien.

Även den utvidgning av förbudet, som skett genom att detsamma gäller
ej endast befattningshavaren själv utan också hans hustru, är i hög grad
diskutabel. Det bär i vissa fall väckt missnöje, att en affärsinnehavarinna,
som gift sig med en tjänsteman, som är underkastad restriktionerna i 3 §
näringsfrihetsförordningen, icke äger ingå såsom delägare i ett handelsbolag,
bildat av dödsbodelägarna efter en avliden handlande.

På förfrågan från näringsrättsutredningen har generaltullstyrelsen i skrivelse
den 17 februari 1951 som sin uppfattning uttalat, att ifrågavarande
förbud, såvitt anginge tullverkets befattningshavare, icke borde ha sin plats
i en blivande näringslag.

Rent principiellt sett, uttalas i näringsrättsutredningens promemoria, torde
de begränsningar i tjänstemännens rätt att driva näring, som må finnas
erforderliga ur synpunkten av det allmännas intresse för tjänstens behöriga
upprätthållande, böra ha sin plats i de för vederbörande verk gällande instruktionerna
— till sin natur äro nämligen dylika föreskrifter, där de icke
utgöra villkor för lönens åtnjutande, av instruktionsmässig art. Med hänsyn
härtill har i förslaget till näringslag icke upptagits någon föreskrift i
berörda hänseende.

Utskottet

Den i motionen upptagna frågan om upphävande eller modifiering av bestämmelsen
i näringsfrihetsförordningen om förbud för vissa grupper statsanställda
att driva handelsrörelse har behandlats av näringsrättsutredningen
i en år 1952 avgiven promemoria angående grunderna för en framtida

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1955 5

näringslag. I promemorian riktas viss kritik mot innehållet i bestämmelsen
och uttalas vidare, att de begränsningar i tjänstemännens rätt att driva näring,
som må finnas erforderliga ur synpunkten av det allmännas intresse
för tjänstens behöriga upprätthållande, rent principiellt sett torde böra ha
sin plats i de för vederbörande verk gällande instruktionerna. Näringsrättsutredningen
har därför i avgivet förslag till näringslag, avsedd att ersätta
bl. a. näringsfrihetsförordningen, icke upptagit någon föreskrift i berörda
hänseende.

Med hänsyn till det läge, vari frågan sålunda befinner sig, torde riksdagen
— utan att på sätt i motionen yrkas hemställa hos Kungl. Maj :t om förslag
till ändring i näringsfrihetsförordningen — i en snar framtid få anledning
att taga ställning till frågan om stadgandets bestånd. Utskottet kan därför
icke tillstyrka motionen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:143, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1955

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
fru Carlqvist, herrar Magnusson, Anders E. Johansson, fru HamrinThorell*
och herr Alvar Andersson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fru Johansson i Norrköping,
herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, Bengtsson i Varberg, Ericsson i Näs,
Rimmerfors och fröken Wetterström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.