Nr 10—11
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 År 1955
1
Nr 10
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i
bestämmelserna rörande kostnadsfria läkemedel.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
209, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Johanson i Västervik
och Almgren hemställt, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av läkemedelsförordningen, att karensbeloppet slopas för de läkemedel som
rabatteras med 50 % sedan karensbeloppet på 3 kronor er lagts».
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,
får utskottet hänvisa till motionen.
Vid 1954 års riksdag antogs ett genom proposition nr 163 år 1954 framlagt
förslag om detaljutformning av den läkemedelsreform, varom principbeslut
fattats vid 1953 års riksdag. Enligt den sålunda antagna kungl.
förordningen den 4 juni 195i ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1955, skall vissa läkemedel,
varå recept utfärdats av läkare, på apotek utlämnas kostnadsfritt eller
till nedsatt pris. Sålunda skall den som är försäkrad enligt lagen om
allmän sjukförsäkring vid särskilt angivna långvariga och allvarliga sjukdomar
erhålla vissa läkemedel utan kostnad. I andra fall skall vid sjukdom
den sjukförsäkrade vid inköp av läkemedel, som är att hänföra till apoteksvara
eller innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning av läkemedelspriset
med hälften av det belopp, varmed priset överstiger 3 kr.
Sådan prisnedsättning erhåller även den som utan att omfattas av den
allmänna sjukförsäkringen är i allmän eller enskild tjänst här i riket.
Kungl. Maj :t äger från prisnedsättningen undantaga visst läkemedel eller
viss grupp av läkemedel som nyss nämnts.
För vad allmänheten ej erlagt av priset för ifrågavarande läkemedel skall
apotekarna erhålla ersättning från tillsynsmyndigheten för den allmänna
sjukförsäkringen, dvs. riksförsäkringsanstalten.
Av utgifterna för läkemedelsreformen — vilka beräknats till ca 34 milj.
kronor om året — skall staten svara för ett belopp per år motsvarande
1 kr. 15 öre för varje sjukkassemedlem eller i runt tal 6 milj. kr. medan
återstående kostnader fördelas på de sjukförsäkrade och arbetsgivarna i
enlighet med 1953 års beslut i frågan.
34r> or» Bihang till riksdagens protokoll 1955. .9 samt. 2 avd. Nr 10—11
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1955
Till grund för propositionen låg ett förslag av en särskilt tillkallad utredningsman.
Enligt detta förslag skulle rabatt medgivas med 50 % å det belopp
för recipe — dvs. varje särskilt förskrivet läkemedel — som översteg
2 kr. Vid remissbehandlingen tillstyrktes systemet med karensbelopp nästan
genomgående. Farhågor uttrycktes dock för att ett dylikt system skulle
leda till utskrivning av större myckenhet läkemedel på en gång än eljest
skolat ske med ty åtföljande risk för missbruk. Vidare påpekades, att
karensbeloppet innebar en försämring i jämförelse med vad som då gällde
för många sjukförsäkrade, enär övervägande delen av sjukkassorna gav
ersättning för läkemedel med vanligen 50 % utan något karensbelopp.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, uttalade bl. a.:
Enligt min uppfattning är systemet med visst karensbelopp förenat med
avgjorda fördelar. Därmed kommer en mängd smärre läkemedelsinköp
automatiskt att undantagas från rabatteringen, och det torde i dessa fall
vanligen röra sig om icke receptbelagda läkemedel. Här förhindras alltså
en övergång till receptköp. Karenssystemet ger vidare möjlighet till att
genom en något högre rabattsats bereda en större prisnedsättning för dyrare
läkemedel, varigenom de mera behjärtansvärda fallen kan bättre tillgodoses.
Ett visst karensbelopp synes därför böra föreskrivas, och beloppet bör
enligt min mening räknas för varje läkemedel för sig, därvid flera under
en formel förskrivna läkemedel synes böra räknas såsom ett, och varje
inköp räknas för sig. Att såsom ifrågasatts uppställa särskilda beräkningsgrunder
i fråga om itereradc recept eller anknyta karensbeloppet till sjukdomen
som sådan synes mig av administrativa skäl ej böra ske.
Vid bestämmande av karensbeloppets och rabattsatsens storlek må hållas
i minnet, att utredningsmannen beräknat kostnaderna för en läkemedelsreform
med det innehåll, som förordats av honom, till 32 å 34,5 milj. kr.
om året — differensen beror på svårigheten att ange storleken av den
kostnadsfria läkemedelssektorn — samt att statsmakterna vid 1953 års
principbeslut räknade med eu kostnadsram av 34 milj. kr. Enligt min
mening bör nämnda kostnadsram hållas. Givetvis måste alla kostnadsberäkningar
för en reform av förevarande slag bli osäkra. De av utredningsmannen
gjorda beräkningarna har verkställts med utgångspunkt från
recepturoinsättningen år 1952 utan att därvid räknats med någon förhöjning
av denna omsättning till följd av sjukförsäkrings- och läkemedelsreformens
genomförande. Med hänsyn härtill och till den under en lång
följd av år fortgående ökningen av läkemedelskonsumtionen synes en viss
ej alltför obetydlig marginal för ökning av läkemedelsförbrukningen böra
reserveras. Eu marginal å ca 6 milj. kr. skulle erhållas, därest karensbeloppet
med oförändrad rabattsats höjdes till 3 kr.; skulle samtidigt rabattsatsen,
såsom ifrågasatts, höjas till 75 %, skulle däremot i stället uppstå
en kostnadsökning av ca 2 milj. kr.
Vad nu anförts synes tala för att karensbeloppet fastställes till 3 kr. och
rabattsatsen till 50 %. Med den tämligen vida omfattning, som det rabatterade
läkemedelsområdet erhållit, torde detta vara motiverat. En sådan höjning
av det föreslagna karensbeloppet bör även vara ägnad att stävja eventuella
tendenser till läkemedelsmissbruk. Den medför också en administrativ
lättnad, vilket inte är minst värdefullt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1955
3
1 den läkemedelskostnad, som sålunda bör rabalteras, torde även böra
inräknas kostnaden för emballage o. dyl. Motsvarande bör för övrigt
givetvis även gälla i fråga om de kostnadsfria läkemedlen.
Med ett karenssystem kan det naturligtvis föreligga viss risk för att
läkare, i syfte att låta patienten komma i åtnjutande av föreskriven läkemedelsrabatt,
ordinerar större myckenhet läkemedel åt gången än eljest
skolat ske. Risken härför synes dock enligt min mening ej vara alltför stor.
Frågan bör emellertid följas med uppmärksamhet av vederbörande centrala
tillsynsmyndighet; och missbruk och slöseri med läkemedel torde, om så
finnes erforderligt, kunna föranleda införandet av bestämmelser om maximaldosering
av vissa läkemedel.
Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 37 år
1954 och hade därvid även att taga ställning till ett i motionen II; 646
framställt yrkande att karensbeloppet skulle helt slopas och att den merkostnad,
som blev eu följd härav, finge uttagas genom förhöjd sjukvårdsersättningsavgift,
om den ej kunde täckas på annat sätt. Utskottet framhöll
härvid bland annat följande.
Beträffande systemet med karensbelopp har olika meningar gjort sig gällande.
I motionen 11:646 föreslås sålunda, att karensbeloppet helt skall
slopas, medan i remissyttrandena — vilka till övervägande delen ansluter
sig till tanken på ett karensbelopp — även den meningen framkommit, att
karensbeloppet bör vara större och i gengäld rabattsatsen höjas.
Vid sin bedömning av frågan utgår utskottet från att den av statsmakterna
vid 1953 års beslut förutsatta kostnadsramen för reformen bör hållas.
Härför talar såväl statsfinansiella skäl som intresset av att begränsa storleken
av avgifterna till sjukvårdsförsäkringen. Det är vidare enligt utskottets
mening önskvärt — ej minst med hänsyn till att det här är fråga om
en reform, vars verkningar i olika hänseenden det är svårt att i förväg överblicka
— att försiktighet iakttages vid utformningen av rabattsystemet i
avvaktan på praktisk erfarenhet av reformens verkningar.
Systemet med karensbelopp är förenat med bl. a. den väsentliga fördelen,
att det inom en given kostnadsram medger en högre rabattsats och således
ger en effektivare hjälp vid dyrare och för den enskilde mera betungande
inköp av medicin. Kostnaderna för läkemedelsreformen kommer vidare
icke att belastas med mindre läkemedelsinköp av i allmänhet ringa ekonomisk
betydelse för den enskilde. Genom att dessa inköp undantages förbilligas
även administrationen av reformen, varigenom en större del av
utgifterna för denna kommer att användas för dess egentliga syfte. Till belysning
av detta kan nämnas, alt enligt i propositionen redovisade uppgifter
angående apotekens omsättning år 1952, antalet recipen — dvs. särskilt
förskrivna läkemedel — å belopp under tre kronor utgjorde 7,5 miljoner st.,
medan sammanlagda antalet recipen var 20 miljoner st.
Vad nu sagts om systemets fördelar kan givetvis motivera endast ett
tämligen lågt karensbelopp. Ett högt karensbelopp får till följd att kostnaderna
för de läkemedel, som på grund av karensbeloppet ej rabatteras
eller rabatteras allenast i ringa mån, kan bli alltför kännbara för den enskilde.
Ett karensbelopp å tre kronor synes utskottet mot bakgrunden av
de på senare år allmänt ökade realinkomsterna och de genom den allmänna
sjukförsäkringen förbättrade sjukförmånerna icke behöva möta avgörande
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1955
betänkligheter. På grund av vad utskottet sålunda anfört godtager utskottet
därför propositionens förslag i detta hänseende.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Utskottet
Då utskottet vid 1954 års riksdag hade att taga ställning till detaljutformningen
av den läkemedelsreform, varom principbeslut fattats vid 1953
års riksdag, behandlade utskottet även ett i motion framställt yrkande av
samma innebörd som det nu förevarande. Utskottet uttalade därvid att
såväl statsfinansiella skäl som intresset av att begränsa storleken av avgifterna
till sjukförsäkringen talade för att den av statsmakterna vid 1953
års beslut förutsatta kostnadsramen för reformen borde hållas. Utskottet
fann vidare på närmare angivna skäl bland annat att systemet med karensbelopp
vore förenat med fördelar i skilda hänseenden. Vad utskottet sålunda
uttalat äger alltjämt giltighet.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion, II: 209, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 februari 1955
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Axel E. Svensson, fru Svenson*,
fru Carlqvist, herrar Magnusson, Anders E. Johansson, Grönkvist och
Alexanderson*;
från andra kammaren: fru Västberg*, herrar Lundberg, Carlsson i
Bakeröd, fröken Höjer, herr Svensson i Göteborg, fru Ewerlöf, herrar Bengtsson
i Varberg och Königson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Lundberg.
Reservation