Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1955

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december
19W (nr 655) med särskilda bestämmelser om
utskrivning från sinnessjukhus.

Genom en den 30 december 1954 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 38, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med
särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Härigenom förordnas, att lagen den 21 december 1949 med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, vilken jämlikt lag den
30 maj 1952 (nr 275) gäller till och med den 30 juni 1955, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 31 december 1956.

Genom lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus erhöll Kungl. Maj :t fullmakt att beträffande
visst sinnessjukhus förordna, att de ärenden om utskrivning från sjukhuset
av straffriförklarade m. fl., vilka enligt sinnessjuklagen i första hand
skall prövas av sinnessjuknämnden, i stället skall handläggas av en lokal utskrivningsnämnd.
I avbidan på att man skulle vinna erfarenhet av den nya
ordningen gavs lagen giltighet endast till och med den 30 juni 1952.

Genom lag den 30 maj 1952 har giltighetstiden för 1949 års lag förlängts
till och med den 30 juni 1955.

I förevarande proposition föreslås, att 1949 års lag skall erhålla fortsatt
giltighet t. o. m. den 31 december 1956.

Gällande bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

Bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus finnes f. n. som framgår
av vad redan sagts dels i sinnessjuklagen den 19 september 1929 dels i
lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning
Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 1 avd. Nr 13

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1955

från sinnessjukhus. Tillämpningen av sistnämnda lag vid visst sjukhus är
som nämnts beioende av Kungl. Maj :ts förordnande. Har sådant förordnande
ej meddelats, är sålunda sinnessjuklagens regler tillämpliga.

Enligt sinnessjuklagen meddelas beslut om utskrivning från sinnessjukhus
antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämnden,
överinspektören för sinnessjukvården äger därjämte befogenhet att förordna
om utskrivning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på sjukvårdsläkaren
att besluta därom. Vad om överinspektören för sinnessjukvården
är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården, i stället tillämpning
å inspektören för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på
grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas
till ansvar för begånget brott (N-fall) eller som, enligt vad känt är, under
inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat, s. k. O-fall (20 § första stycket, jämfört
med 18 § andra stycket). Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om
utskrivning från sinnessjukhus av den som intagits där i samband med
frigi\ning från straffarbete eller fängelse och vissa därmed jämförliga
kategorier.

Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande
viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant
uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,
mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses återkallat
(20 § första stycket).

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna
bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,
ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören
för sinnessjukvården -— att förordna därom (P-fall; 20 § andra stycket).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av
förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga
sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.
Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning
utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta
utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är
dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning
om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens
skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller
annan, om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra
stycket).

Sinnessjuknämnden består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen
är självskriven ledamot; övriga ledamöter jämte suppleanter utses
av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård
särskilt kunniga läkare. De båda övriga får icke vara läkare, och

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1955 3

den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete.

Har förordnande meddelats om tillämpning av f.94.9 års lag beträffande
visst sinnessjukhus, skall jämlikt 1 och 3 §§ nämnda lag de utskrivningsfrågor,
som enligt vad nyss sagts prövas av sinnessjuknämnden såsom
första instans, i stället handläggas av en lokal utskrivningsnämnd. I andra
fall ankommer det vid dessa sjukhus på sjukvårdslälcaren ensam att besluta
om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget att i dylika fall hänskjuta
ärendet till utskrivningsnämndens prövning.

Utskrivningsnämnd skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande,
vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med
erfarenhet i allmänna värv. För särskild utsedd ledamot förordnar Konungen
en eller flera suppleanter. Närmare bestämmelser om nämndens verksamhet
meddelas av Konungen (2 §). Detta har skett genom instruktion
den 10 mars 1950 (nr 79) för utskrivningsnämnd vid sinnessjukhus, ändrad
genom kungörelser den 29 juni 1950 (nr 460) och den 12 december 1952
(nr 747).

För att en lokal utskrivningsnämnd skall få skriva ut en intagen fordras
att nämnden är enig. Är ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot
så yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Innan
utskrivningsnämnden fattar beslut i ett utskrivningsärende, skall nämndens
ledamöter ha skaffat sig personlig kännedom angående den om vars utskrivning
är fråga. Är denne redan utskriven på försök, får dock beslut fattas
även om icke samtliga ledamöter har sådan kännedom (4 §).

Har utskrivningsnämnden avslagit framställning om utskrivning, kan
var och en, som äger påkalla utskrivning, begära att fråga härom hänskjutes
till sinnessjuknämndens prövning (7 §). Under förutsättning att
förbehåll därom gjorts kan även ett beslut av nämnden om utskrivning av
straffriförklarad eller med honom likställd överklagas hos den centrala
nämnden av överinspektören för sinnessjukvården (inspektören för sinnesslövården)
eller statsåklagare. Framställning härom skall göras inom
fjorton dagar från dagen för beslutet. Har förbehåll gjorts enligt vad nu
sagts, får utskrivningsbeslutet ej gå i verkställighet förrän det visat sig
att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden annorlunda förordnat
(8 §).

Om tillämpning av 1949 års lag meddelades till en början förordnande
endast för fyra sinnessjukhus, nämligen Psykiatriska sjukhuset i Stockholm,
Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns
sjukhus i Sundsvall. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid
förordnades genom kungörelse den 12 december 1952 att lagen skulle
tillämpas vid samtliga statens sinnessjukhus samt vid de kommunala sinnessjukhusen
i Stockholm, Eskilstuna, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Örebro,
Sundsvall och Härnösand.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1955

Utredning om råttssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvården

I proposition nr 167/1952 om förlängning av giltighetstiden för 1949 års
lag upptogs till diskussion vissa frågor om revision av de gällande utskrivningsreglerna.
Bl. a. behandlades förslag om att göra reglerna i 1949 års
lag generellt tillämpliga och i så fall skriva in dem i sinnessjuklagen samt
att utvidga den lokala nämndens befattning med utskrivningsfrågor till att
omfatta även P-fallen. Även förslag om ändrade bestämmelser angående
nämndens sammansättning och om införande av rätt för nämnden att delegera
beslutanderätten till sjukvårdsläkaren berördes. Av skäl som närmare
angavs ansågs emellertid att en revision borde föregås av en mera ingående
undersökning av problemen än som då förelåg och att det var nödvändigt
att man under utredningen kunde tillgodogöra sig erfarenheter från en
icke alltför kort tillämpning av 1949 års lag vid ett ökat antal sjukhus. På
grund härav förordades att giltighetstiden för 1949 års lag skulle förlängas
med tre år.

En utredning angående nyss nämnda och andra närliggande frågor har
sedermera igångsatts. Den 17 juni 1954 tillkallades inom inrikesdepartementet
med stöd av Ivungl. Maj :ts bemyndigande en sakkunnig för utredning
av vissa råttssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvården. I direktiv för
utredningen uttalades (statsrådsprotokollet den 4 juni 1954) bl. a., att såvitt
känt erfarenheterna av utskrivningsnämndernas arbete under tiden
efter 1952 över lag varit goda och att det syntes vara en allmän uppfattning
att systemet med sådana nämnder borde bibehållas. Det borde emellertid
noggrant utredas hur systemet verkat i praktiken och om några förbättringar
av detsamma borde genomföras. Om det, såsom man hade anledning
antaga, befunnes att tiden nu vore mogen för att förläna 1949 års lagstiftning
generell giltighet, syntes skäl tala för den lagtekniska förändringen
att bestämmelserna intoges i sinnessjuklagen. I direktiven erinrades vidare
om att år 1952 frågan varit uppe om att utvidga området för de lokala
utskrivningsnämndernas verksamhet till att omfatta även P-fallen och uttalades
att utredningen borde avse även detta spörsmål. I samband därmed
borde utredas frågan om nämndens sammansättning och beslutförhet och
vidare också huruvida och i vad mån nämnden borde äga delegera sin
beslutanderätt till sjukvårdsläkaren. Vid sidan av de nu berörda spörsmålen
om formerna för utskrivningsprövningen pekades i direktiven även på
vissa andra utredningsuppgifter. Enligt sinnessjuklagen är alla på sinnessjukhus
för vård intagna underkastade reglerna om retentionsrätt. Det kunde
emellertid ifrågasättas — framhölls i direktiven — om icke vissa av de på
sinnessjukhus vårdade skulle kunna helt undantagas från dessa bestämmelser
liksom fallet är med dem som vårdas på psykiatrisk avdelning vid
ett centrallasarett. Man skulle kunna tänka sig att vid sinnessjukhusen inrättades
särskilda vårdavdelningar för vilka lagens bestämmelser om reten -

5

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1955

tionsrätt icke gällde. Vidare borde utredas frågan om möjlighet att giva
lekmän ökad insyn inom sinnessjukvården ej blott beträffande utskrivningsfrågor
utan även i andra vårdfrågor, vilket vore ett gammalt önskemål.
Utredningen borde även avse organet för kontinuerlig inspektion inom
det ifrågavarade vårdområdet, nämligen överinspektören för sinnessjukvården.
•—- Om det vid utredningsarbetet komme att visa sig önskvärt att
reformera bestämmelserna om utskrivningsnämnderna och deras verksamhet
i andra hänseenden än som särskilt angivits i direktiven, borde utredningen
vara oförhindrad att framlägga förslag därom.

Den nu angivna utredningen har påbörjat sitt arbete men har hittills
icke framlagt något förslag.

I detta sammanhang kan omnämnas även en annan utredning, som enligt
sina direktiv har att behandla hithörande frågor, nämligen den inom
justitiedepartementet verksamma utredningen angående ökade rättsliga garantier
vid administrativa frihetsberövande!! och därmed sammanhängande
spörsmål.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, har vid remissen
till lagrådet framhållit, att den år 1954 tillsatta utredningen rörande de
frågor om revision av utskrivningsreglerna, som redovisades i lagstiftningsärendet
angående den särskilda lagens förlängning, och vissa andra närliggande
frågor om rättssäkerheten inom sinnessjukvården icke kunde beräknas
bli färdig inom sådan tid, att ett på dess utlåtande byggt förslag till
ny ordning för utskrivningen kunde föreläggas 1955 års riksdag. Vid sådant
förhållande syntes det provisorium, som 1949 års lag innebure, böra förlängas
ytterligare ett och ett halvt år i avbidan på att den ifrågasatta revisionen
skulle kunna genomföras och eventuella följdförfattningar utfärdas.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet

Ett gammalt önskemål uppfylldes, då det genom lagen den 21 december
1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus blev
möjligt att inrätta lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen för
handläggning av de frågor om utskrivning av straffriförklarade och likställda,
som enligt sinnessjuklagen i första band ankommer på sinnessjuknämnden.
Då man var oviss om huru den nya lagstiftningen i el t par
hänseenden skulle komma att verka och önskade vinna erfarenhet härutinnan,
gjordes lagstiftningen tidsbegränsad och gällde t. o. m. juni 1952.
Av samma skäl genomfördes den i och för sig så angelägna reformen

6 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1955

endast i begränsad omfattning, nämligen vid Psykiatriska sjukhuset i
Stockholm, Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och
Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

I den proposition till 1952 års riksdag, varigenom giltighetstiden för
1949 års lag föreslogs förlängd till att omfatta även perioden den 1 juli
1952—den 30 juni 1955, framhölls, att flera frågor om revision av bestämmelserna
om utskrivning från sinnessjukhus uppkommit och att en särskild
utredning av dessa borde verkställas. Utredningen borde, framhölls
det vidare, få tillfälle att tillgodogöra sig erfarenheterna från en icke alltför
kortvarig tillämpning av den nya lagstiftningen vid ett ökat antal sjukhus.
I yttrande över propositionen (nr 30/1952) anförde första lagutskottet,
att visserligen starka skäl talade för en slutgiltig lagstiftning i ämnet,
men att utskottet dock med hänsyn till de i propositionen anförda skälen
icke ville motsätta sig att den provisoriska lagstiftningens giltighetstid
förlängdes såsom föreslagits. Därvid förutsatte emellertid utskottet, att
förordnande om tillämpning av lagen komme att meddelas i fråga om
samtliga sjukhus, där sådant icke av särskilda skäl stötte på organisatoriska
eller andra svårigheter. Utskottets yttrande godkändes av riksdagen.

Kungl. Maj :t har sedermera meddelat förordnande om tillämpning av
1949 års lag i sådan utsträckning, att lokala utskrivningsnämnder numera
är tillsatta vid alla statliga och åtskilliga kommunala sinnessjukhus. Vidare
har såsom framgår av den föregående redogörelsen under år 1954 igångsatts
en utredning med uppgift främst att på grundval av erfarenheterna
från tillämpningen av 1949 års lag framlägga förslag till en definitiv reglering
av ordningen för utskrivning från sinnessjukhus. Enligt vad i propositionen
upplysts kan denna utredning icke beräknas bli färdig inom
sådan tid, att ett på dess utlåtande byggt förslag kan föreläggas innevarande
års riksdag.

Under angivna förhållanden tillstyrker utskottet att 1949 års lag i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag erhåller fortsatt giltighet t. o. in. den 31
december 1956.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande proposition, nr 38, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 15 februari 1955

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1955

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting*, Lindblom, Per
Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson*, fru Gärde Widemar*, herrar Lindgren*
och Theodor Johansson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg*, Landgren, fröken
Öberg, herrar Andersson i Björkäng, Larsson i Stockholm*, fru Eriksson
i Stockholm* och fröken Karlsson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.