4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1955

Nr 4

^ Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta

motioner om överflyttning till den borgerliga kommunen
av handläggningen av ekonomiska angelägenheter,
som avse kyrkliga ändamål, m. m.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 9
i första kammaren av herr Eriksson m. fl. och nr 1 i andra kammaren
av herr Lundberg m. fl. hemställes, »att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning med uppgift
att ompröva, huruvida och i vilken omfattning ekonomiska angelägenheter,
jämväl i vad de avse kyrkliga ändamål, må kunna handläggas av
den myndighet, som äger besluta om den borgerliga kommunens ekonomiska
angelägenheter, och i god tid före 1958 framlägga de förslag, vartill
utredningen kan föranleda, samt utreda frågan om den kyrkliga kommunens
samhälleliga och rättsliga ställning i dess helhet».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Den borgerliga kommunens kompetensområde bär i 3 § kommunallagen
den 18 december 1953 helt allmänt angivits vara att vårda kommunens
angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar
tillkommer annan. Enligt 1 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
äger i princip varje tei''ritoriell församling att själv vårda
sina gemensamma kyrkliga angelägenheter. I sistnämnda lags 2 § bär en
mera noggrann gräns för den kyrkliga kommunens kompetens dragits
genom följande uppräkning av vad som menas med kyrkliga angelägenheter:
åtgärder till främjande av församlingsvården och särskilda anoi-dningar
till kyrkomusikens höjande, tillsättande och avskedande av kyrkobetjänte,
prästerskapets, kyrkomusikers och kyrkobetjäntes löneförmåner,
kyrkomedels användande, hushållning med och vård om kyrkans egendom
ävensom församlingen tillhöiäg, för kyrkliga ändamål avsedd egendom,
byggande och underhåll av kyrka, församlingshus samt tjänstebostäder
för prästerskap, kyrkomusiker och kyrkobetjänte jämte vad till
sådan byggnad hör, avgifter till kyrka jämte dithöxande anstalter, åtgärder
till vidmakthållande av ordning under gudstjänsten, fördelning av
bänkrum i kyrkan, anskaffande och ordnande av begravningsplats samt
avgifter för gravplatser och för begagnande av kyrkklockor och annan
kyrkans egendom, upprättande och underhåll av församlingen tillhörigt

Konstitutionsutskottets utlåtande nr i år 1955 ä

folkbibliotek (församlingsbibliotek) samt lokal för och avgifter till sådant
bibliotek.

För Stockholms församlingar gäller lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
i Stockholm, vars 1 och 2 §§ innehålla bestämmelser, motsvarande
de ovan anförda.

Den kyrkliga kommunens beslutanderätt utövas å kyrkostämma eller
av kyrkofullmäktige, som skall finnas i församling med mer än 1 500 invånare
och jämväl kan finnas i mindre församlingar. År 1950 fanns
kyrkostämma i 1 410 församlingar och kyrkofullmäktige i 1 136 församlingar.

Grundvalen för den kyrkliga kommunens beslutande organ skiljer sig
så till vida frän den borgerliga kommunens förhållanden, att endast de,
som tillhöra svenska kyrkan, äga deltaga i kyrkostämma och ha rösträtt
vrid kyrkofullmäktigeval.

Den kyrkliga kommunen har en från den borgerliga kommunen helt
skild drätsel med egen medelsförvaltning och egen utdebitering. Kommunallagarna
anvisa icke någon ordning för gemensam budgetberedning
eller annat ekonomiskt samarbete. Sådant samarbete förekommer dock i
vissa fall.

Före 1862 års kommunalförfattningar handlades kommunens kyrkliga
öeh borgerliga angelägenheter gemensamt å sockenstämman under ordförandeskap
av församlingens kyrkoherde. Kravet att de allt talrikare
borgerliga angelägenheterna måtte utsöndras från den kyrkliga stämman
var en av anledningarna till 1862 års kommunalförfattningsrevision.

Den gräns, som genom 1862 års författningar drogs mel Jan den kyrkliga
och den borgerliga kommunens kompetens, är i huvudsak densamma,
som återfinnes i den nuvarande församlingsstyrelselagen, dock med det
viktiga undantaget, att folkskoleväsendet helt hörde till den kyrkliga
kommunen.

År 1903 antogs emellertid en särskild lag angående folkskoleväsendet i
Stockholm, enligt vilken detta med vissa undantag skulle utgöra en för
hela staden gemensam angelägenhet, vilken staden såsom kommun hade
att vårda. Efter åtskillig diskussion tillkom lagen den 25 juni 1909 ang.
folkskoleväsendet i vissa städer, enligt vilket i städer, där stadsfullmäktige
fanns, Kungl. Maj :t kunde förordna, att skolväsendet skulle omhänderhavas
av den borgerliga kommunen.

År 1919 tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet särskilda sakkunniga
för att utreda frågan, huruvida och i vad mån representativt system
kunde införas även inom den kyrkliga kommunen. Sedan sakkunniga
börjat sitt arbete, väcktes vid 1919 års riksdag motion (II: 38) av herrar
Ulrik Leander och Ola Jeppsson om att utredningen måtte utvidgas till att
avse, huruvida icke alla kostnader för kyrkliga ändamål och för folkskole -

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1955

väsendet borde beslutas och handhavas av den borgerliga kommunens
organ. Motionen tillstyrktes av konstitutionsutskottet i så måtto, att utskottet
hemställde om riksdagsskrivelse med anhållan om utredning av
frågan.

I utskottsutlåtandet (nr 17) angående denna motion framhölls bl. a.
hurusom den förefintliga dualismen mellan borgerlig och kyrklig kommun
åstadkommit svårigheter att avväga kommunens utgifter med hänsyn
till kommunmedlemmarnas skatteförmåga, och anfördes vidare:

»Granskas närmare de utgifter, vilka äro av kyrklig natur, synes uppenbart,
att grundade skäl knappast kunna göras gällande mot att överföra
beslutanderätten över vissa sådana utgifter till den borgerliga kommunen.
Sålunda torde bland annat frågor om utgifter för anläggning och underhåll
av kyrkogård, vilka icke endast beröra medlemmar av statskyrkan utan
även övriga statsmedborgare, böra handläggas och avgöras av de borgerliga
myndigheterna.---Var gränsen skall sättas mellan de kyrkliga ut gifter,

som böra överföras till den borgerliga kommunen, och de kyrkliga
utgifter, som uteslutande böra vara en den kyrkliga kommunens angelägenhet,
torde icke utan en mera ingående undersökning kunna avgöras. En
dylik undersökning torde böra verkställas av Kungl. Maj :t. Utskottet anser
sig därför böra föreslå skrivelse i detta syfte. För att utredningen måtte
läggas fullständigt förutsättningslös, torde den lämpligen böra omfatta frågan,
huruvida och i vilken omfattning beslutanderätten över kyrkliga utgifter
må kunna överföras till den borgerliga kommunen.»

Motionen avslogs i första kammaren, men de sakkunniga upptogo på
eget initiativ frågan till behandling (SOU 1923: 4, s. 174). De ansågo, att
om de borgerliga kommunerna övertoge beslutanderätten i församlingarnas
ekonomiska angelägenheter, i flera hänseenden betydande svårigheter skulle
komma att inställa sig. Historiskt och principiellt skulle en sådan anordning
enligt de sakkunnigas uppfattning betyda ingenting mindre än en fullständig
återgång till förhållandena inom primärkommunerna före 1862 åns
stora reform. De omständigheter, som just bidrogo till att göra den gamla
ordningen ohållbar och i stället medverkade till att åvägabringa den skilsmässa
mellan kyrklig och borgerlig kommun, som 1862 kom till stånd,
hade, sades det, icke i någon mån försvagats utan fastmera tillvuxit i
styrka. Efter en närmare granskning av de problem en överflyttning skulle
föra med sig kommo de sakkunniga till det resultatet, att någon allmän
överflyttning av ärenden från kyrklig till borgerlig kommunalmyndighet
icke borde äga rum. Enligt de sakkunnigas mening uteslöte detta däremot
icke, att en annan fördelning av arbetsuppgifterna mellan den kyrkliga och
den borgerliga kommunen kunde förordas.

I detta hänseende föreslogo de sakkunniga en överflyttning från den
kyrkliga till den borgerliga kommunen av ärenden rörande folkskole- och
fortsättningsskoleundervisningen jämte dithörande anstalter, barnavårds -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1955

7

ärenden och ärenden rörande biblioteksväsendet. Beträffande frågor rörande
ordnande av begravningsplatser ställde sig de sakkunniga tveksamma, men
stannade för att sådana ärenden borde handläggas inom den kyrkliga kommunen.
Beträffande budgetärendens behandling föreslogo de sakkunniga
viss gemensamhet mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunen.

De sakkunnigas förslag föranledde icke någon omedelbar lagstiftning
men låg delvis till grund för 1930 års lag om församlingsstyrelse.

År 1924 lades hela den samhälleliga barnavårdsverksamheten under den
borgerliga kommunen.

Frågan om förhållandet mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunen
behandlades av 1929 års kyrkomöte. I anslutning till en inom kyrkomötet
väckt motion (nr 37) hemställde mötet (skrivelse nr 22), att Kungl.
Maj :t ville vid det slutliga utarbetandet av förslag till lag om församlingsstyrelse
tillse, att inga åtgärder vidtoges, som kunde vara ägnade att försvaga
den kyrkliga församlingens dittillsvarande självständighet eller försvåra
strävandena att göra henne alltmera skickad att lösa de henne påvilande
uppgifterna, särskilt i fråga om det inre församlingsarbetet.

I samband med 1930 års revision av kommunallagstiftningen antogs
lagen om skolstyrelse i vissa kommuner, som innebar, att skolärendena
också i landskommuner med kommunalfullmäktige kunde läggas under
den borgerliga kommunens organ. Departementschefen anförde därvid
(Kungl. Maj :ts proposition nr 100, s. 78—79) såsom med reformen förknippade
fördelar, att bättre reda och enhetlighet vid det kommunala budgetarbetet
skulle vinnas genom att skolutgifterna behandlades tillsammans
med övriga större kommunala utgiftsposter samt att det kyrkliga livet
skulle främjas genom att prästerna befriades från ansvaret för skolväsendet
och därav följande omfattande administrativa göromål.

På förslag av konstitutionsutskottet (utlåtande nr 31, s. 9) beslöt riksdagen,
att överflyttning skulle vara obligatorisk i alla kommuner, där kommunal-
eller stadsfullmäktige funnos och där kommunens gränser sammanföllo
med skoldistriktets. Skyldighet att utse fullmäktige ålåg då kommuner
med minst 1 500 invånare.

Vid skolstyrelselagens ikraftträdande hörde folkskoleväsendet till den
borgerliga kommunen allenast i 95 städer. Året efter ikraftträdandet låg
folkskoleväsendet under den kyrkliga kommunen i 1 390 kommuner, därav
11 städer, och under den borgerliga kommunen i 1 141 kommuner, därav
103 städer. År 1940 skedde eu ytterligare förskjutning i riktning mot borgerligt
skolväsende, beroende på att kommunallagarna år 1938 ändrats på
det sätt, att kommun tillkommande beslutanderätt skulle utövas av fullmäktige
redan om kommunens invånarantal översteg 700. Efter 1940 var
fördelningen av skolväsendet mellan kyrkliga och borgerliga kommuner
relativt konstant fram till den 1 januari 1952, då kommunindelningsrcformen
medförde en mycket stark förskjutning. Genom att skoldistrikten an -

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1955

passades efter de nya kommunerna och dessas omfång ökades, skapades
nämligen förutsättningar för tillämpning av skolstyrelselagen på långt flera
håll. Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari i år (nr 296
år 1954), bär folk- och fortsättningsskoleväsendet principiellt gjorts till en
den borgerliga kommunens angelägenhet.

I de till 1930 års riksdag (Kungl. Maj ris proposition nr 100) framlagda
förslagen till lag om församlingsstyrelse m. m. sköts spörsmålet om förskjutning
av kompetensgränsen helt åsido. Emellertid väcktes vid samma
riksdag motion (I: 299) av herr Johan Nilsson i Malmö, vari yrkades utredning
av frågan i överensstämmelse med vad konstitutionsutskottet hemställt
åi 1919. Utskottet avstyrkte motionen, som också avslogs av riksdagen.

Vid 1942 års riksdag gjordes vissa ändringar i den särskilda lagen''om
församlingsstyrelse i Stockholm. En utredningsman, kammarrådet Tom
Wohlin, förordade en total kyrklig samfällighet i ekonomiskt hänseende
av stadens samtliga territoriella församlingar och fann en överflyttning av
de kyrkliga ekonomiska angelägenheterna till den borgerliga kommunens
beslutandeorgan motiverad (SOU 1940: 1). En annan utredningsman, professor
Äke Hassler, förordade däremot en partiell kyrklig samfällighet och
menade, att systemet med anslagsbeviljande från församlingarnas sida icke
innebar några praktiska olägenheter utan fastmera utgjorde en värdefull
komplettering av stadsfullmäktiges anslagsverksainhet på ifrågavarande område
(SOU 1941: 31). Det av Hassler utarbetade förslaget låg till grund för
statsmakternas beslut.

År 1943 togs frågan ånyo upp i riksdagen genom en motion av herr Lundberg
i Uppsala (II: 10). Konstitutionsutskottet avstyrkte, ehuru med reservation
av fem ledamöter, i utlåtande (nr 1) motionen och yttrade därvid:

»Motionären har icke angivit hur han tänkt sig den ifrågasatta uppdelningen
av församlingarnas angelägenheter genomförd. För utskottet står det
klart, att den skulle erbjuda stora, måhända oöverstigliga svårigheter. I
varje fall skulle tankens genomförande medföra, att blott ett ganska litet
antal ärenden bleve kvar under församlingarnas vård. Att för dessa frågor
bibehålla en särskild kyrklig kommunal organisation skulle emellertid icke
gärna kunna komma i fråga. Ett beträdande av den av motionären föreslagna
vägen skulle därför få till följd den kyrkliga kommunens försvinnande
och uppgående i den borgerliga. En åtgärd med sådana konsekvenser
— vilka motionären för övrigt knappast torde ha tagit i betraktande — kan
utskottet för sin del ej tillstyrka.»

Riksdagen avslog motionen utan votering.

Vid 1949 års riksdag tog herr Lundberg, denna gång jämte nio medmotionärer,
ånyo upp frågan. Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen (utlåtande
nr 15) och hänvisade därvid i första hand till vad utskottet anfört
1943. Därjämte påpekades, att vid beslutandet av kommunindelningsreformen
förutsatts, att ett motsvarande sammanförande av församlingar till
storförsamlingar icke skulle ifrågakomma. Utskottet fortsatte:

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1955

»Vidhålla statsmakterna denna uppfattning, är redan av praktiska skäl
ogörligt att nu låta den borgerliga kommunen övertaga den kyrkliga kommunens
beslutanderätt i ekonomiska frågor. Skulle åter storförsainlingar
utbildas, som sammanfölle med de nya storkommunerna, innebure det ett
upprivande av pastoratsgränserna, vilket i sin tur skulle åstadkomana
synnerliga komplikationer både i fråga om den ecklesiastika jordens förvaltning
och prästerliga befattningshavares ställning.»

Fem utskottsledamöter reserverade sig utan att angiva något yrkande.

Riksdagen följde konstitutionsutskottet och avslog motionen.

Åren 1950—1953 verkställde pastoratsindelningssakkunniga utredning
om en revision av pastoratsindelningen i riket in. m. De sakkunniga hade
i och för sig icke anledning att gå in på frågan om gränsen mellan den
kyrkliga och den borgerliga kommunens kompetens, men liksom pastoratsindelningen
tjänade till viss vägledning vid bildandet av de nya storkommunerna,
så kom också storkommunindelningen att spela en roll vid försöken
att skapa en förbättrad pastoratsindelning. Pastoratsindelningssakkunniga
ha i sitt förslag (SOU 1953: 11) eftersträvat antingen full kongruens
mellan storkommun och pastorat eller inpassning av flera pastorat
inom en kommuns ram. Avvikelser härifrån ha dock måst göras i ganska
många fall. Sakkunnigas förslag har ännu inte lett till omreglering av
pastoraten.

I anslutning till arbetet med 1953 års kommunallag bär en revision av
1930 års allmänna församlingsstyrelselag påbörjats. För detta ändamål har
år 1953 tillsatts en församlingsstyrelsekommitté. Dess huvuduppgift är att
verkställa utredning rörande den kyrkliga kommunallagstiftningens anpassning
efter den — då föreslagna — nya allmänna kommunallagen sålunda’,
att i den mån icke sakliga skäl betinga skiljaktigheter, överensstämmelse
bör råda i form och innehåll mellan de kyrkliga och de borgerliga kommunalförfattningarna.
I direktiven -för utredningen angivas olika frågor,
som kommittén särskilt bör uppmärksamma. Dit hör »en över hela linjen
klarare gränsdragning mellan de kyrkliga och de borgerliga kommunernas
kompetensområden». De sakkunniga böra »därvid tillika beakta, i vad mån
innehållet i och utformningen av den nuvarande kompetensregleringen för
församlingarna över huvud taget är i dagens läge tillfredsställande, samt
föreslå de jämkningar därabi som må befinnas påkallade».

Utskottet

Förevarande motioner ha samma syfte som de 1943 och 1949 behandlade.
Utskottet anser liksom vid behandlingen av de tidigare motionerna, att ett
beträdande av den i motionerna föreslagna vägen skulle få till följd den
kyrkliga kommunens försvinnande och uppgående i den borgerliga. De
skäl, som åberopades för folkundervisningens överflyttning till den borgerliga
kommunen, kunna nämligen icke utan vidare åberopas för en fort -

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1955

satt överflyttning dit av de ärendegrupper, som fortfarande liöra till den
kyrkliga kommunen. Deras karaktär är rent kyrklig och deras omfattning
är ej heller större än att också en överflyttning i begränsad utsträckning
allvarligt måste äventyra den kyrkliga kommunala organisationens
existens. Ej heller kan det, sedan skolärendena nu i princip helt överflyttats
till den borgerliga kommunen, pekas på någon speciell grupp av kyrkokommunala
ärenden, som med större fördel skulle kunna handläggas av
den borgerliga kommunen.

Motionärerna ha vidare enligt utskottets mening underskattat de svårigheter,
som en sammanslagning av den kyrkliga och den borgerliga kommunen
skulle föra med sig. Det sönderbrytande av den nuvarande församlingsindelningen,
som skulle bliva en konsekvens av motionärernas
resonemang, komme utan tvivel att skapa utomordentligt komplicerade
problem. Bland rent faktiska svårigheter må pekas på de invecklade kyrkliga
äganderättsförhållandena, som icke kunna undgå att rubbas vid ett
avskaffande av den kyrkliga kommunens förvaltningsorgan.

Härtill kommer, att motionärerna näppeligen påvisat några påtagliga
nackdelar med den nuvarande organisationen. Den dubbla budgetbehandlingen
torde knappast vålla kommunmedlemmarna nämnvärda olägenheter.
Samverkan under hand mellan kyrklig och borgerlig kommun vid
budgetbehandlingen har för övrigt visat sig kunna komma till stånd utan
uttrycklig författningsföreskrift. Möjligheterna att genom kyrkokommunala
val påverka de kyrkliga organens sammansättning torde utgöra fullt
tillräckligt korrektiv mot olämplig handläggning av kyrkliga budgetfrågor.

Vad sålunda anförts finner utskottet i och för sig utgöra tillräcklig anledning
att avstyrka förevarande motioner. Under erinran tillika om att
pastoratsindelningssakkunnigas utredning ännu icke lett till någon Kungl.
Maj :ts åtgärd samt att församlingsstyrelsekommitténs utredning icke avslutats
får utskottet därför hemställa,

att förevarande motioner, I: 9 och II: 1, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1955

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN
Närvarande:

från första kammaren: herrar Damström, Pettersson, Weiland, Fritiof
Karlsson*, Erik Olsson, Olsén*, Ollén*, Bror Nilsson, Sörlin och Arrhén*;
samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Fast, Norén, Spångberg, Olsson
i Mora, Nilsson i Göingegården, Edberg, Harnrin, Larsson i Hedenäset och
Stenberg*.

Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1955

11

Reservation

av herrar Sörlin, Spångberg och Edberg, som inom utskottet yrkat, att
utskottet mätte hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning huruvida och i vilken omfattning ekonomiska angelägenheter
i vad de avse kyrkliga ändamål må kunna handläggas
av organ, som äger besluta om den borgerliga kommunens
ekonomiska angelägenheter, samt om den kyrkliga
kommunens samhälleliga och rättsliga ställning i dess helhet.