Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
1
Nr 32
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956, dels i ämnet väckta
motioner, dels ock väckta motioner angående premiering
av s. k. ungdomssparande.
I en den 15 april 1955 dagtecknad proposition, nr 193, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om premiering av frivilligt sparande under åren
1955 och 1956.
Berörda förslag till förordning är av följande lydelse:
Förslag
till
förordning om premiering av frivilligt sparande under åren 1955 och 1956
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Å sparbelopp, som under år 1955 eller 1956 insättes å för ändamålet upplagt
premiesparkonto hos bank, äger spararen av staten erhålla sparpremie
enligt vad nedan sägs.
Med bank avses i denna förordning sparbank, affärsbank, postsparbanken
samt centralkassa för jordbrukskredit.
2 §.
Sparare må för varje år icke erhålla sparpremie för mer än ett premiesparkonto.
I den mån bank så bestämmer, må insättning å och uttag från premiesparkonto
hos banken ske endast i helt tiotal kronor.
3 §.
Sparpremie må åtnjutas å ett årligt sparbelopp av högst 1 000 kronor för
varje sparare.
Sparpremie utgår med 20 procent av sparbelopp som insättes under år
1955 och med 15 procent av sparbelopp som insättes under år 1956, allt i
den mån sparbeloppet vid utgången av år 1960 fortfarande innestår å premiesparkontot.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 32
2
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
4 §•
Sparpremie må åtnjutas endast av fysisk person, vars taxerade inkomst
enligt förordningen om statlig inkomstskatt vid taxering året efter sparåret
uppgår till minst 1 200 kronor. Skola äkta makar taxeras enligt de för gift
skattskyldig gällande bestämmelserna, må sparpremie åtnjutas av envar av
makarna, om endera makens taxerade inkomst eller makarnas sammanlagda
taxerade inkomster uppgå till minst nämnda belopp.
Sparpremie utgår endast i den mån sparbeloppet svarar mot en ökning under
sparåret av spararens sammanlagda hos banker och andra penninginrättningar
innestående medel. Beträffande äkta makar skall dylik ökning
föreligga för makarna tillhopa.
5 §■
Vid insättning å premiesparkonto under år 1955 eller 1956 gottskrives
spararen preliminärt mot det insatta beloppet svarande sparpremie. Uttages
belopp från sådant konto före utgången av år 1960, avföres för det uttagna
beloppet tidigare gottskriven premie.
Å preliminärt gottskriven sparpremie utgår icke ränta.
6 §•
Sparare, som vill erhålla sparpremie, har att ingiva skriftlig anmälan härom
till beskattningsnämnd, å vilken hans taxering till statlig inkomstskatt
året efter sparåret ankommer. Såvida icke särskilt hinder möter däremot,
skall sådan anmälan fogas vid allmän självdeklaration, som avgives till ledning
för taxering varom nyss sagts. För gift sparare, som icke själv har att
avgiva allmän självdeklaration, må anmälan fogas vid den andra makens
deklaration. Anmälan, som inkommer efter utgången av året efter sparåret,
må icke upptagas till prövning.
Vederbörande taxeringsnämnd eller, vad angår anmälan som inkommer
efter det att taxeringsnämnden avslutat sitt arbete, vederbörande prövningsnämnd
har att pröva, huruvida i 4 § angivna förutsättningar för rätt till
sparpremie äro för handen. Om nämndens beslut skall banken underrättas.
Har underrättelse om beskattningsnämnds beslut enligt föregående stycke
icke kommit banken till handa senast den 1 oktober året efter sparåret, skall
banken skyndsamt lämna spararen meddelande härom.
Har beträffande visst premiesparkonto anmälan varom i denna paragraf
sägs icke inom föreskriven tid ingivits eller har enligt till banken inkommen
underrättelse rätt till sparpremie befunnits helt eller delvis icke föreligga,
avföres å kontot för ifrågavarande sparår preliminärt gottskriven sådan premie
eller vederbörlig del därav.
7 §•
Bank äger att av statsverket utfå sammanlagda beloppet av de sparpremier,
som vid utgången av år 1960 äro enligt denna förordning gottskrivna
å premiesparkonton hos banken.
8 §.
Sparpremie skall icke utgöra skattepliktig inkomst vid taxering enligt
kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt.
9 §•
Ä sparbelopp, för vilket rätt till sparpremie föreligger, skall utgå ränta
efter en räntesats, som icke må understiga den högsta räntesats för inlåning
från allmänheten, som av vederbörande bank i övrigt tillämpas.
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
3
Gottskrivning av å premiesparkonto upplupen ränta skall icke anses som
insättning å kontot enligt denna förordning. Uttag från sådant konto före
utgången av år 1960 skall i första hand anses avse insatt sparbelopp.
10 §.
Har beskattningsnämnd funnit rätt till sparpremie helt eller delvis icke
föreligga för med anmälan enligt 6 § avsett sparbelopp, skall spararen
underrättas härom genom rekommenderat brev med mottagningsbevis. I underrättelsen,
som skall lämnas å blankett enligt av riksskattenämnden fastställt
formulär, skall finnas angivet, vad som skall iakttagas vid anförande
av besvär över beskattningsnämndens beslut.
över beskattningsnämnds beslut enligt denna förordning må besvär anföras
endast av spararen. Besvär skola anföras, vad angår beslut av taxeringsnämnd
hos vederbörande prövningsnämnd och vad angår beslut av
prövningsnämnd hos kammarrätten, allt inom sextio dagar från det spararen
erhållit del av beslutet, över utslag av kammarrätten må besvär icke
anföras.
Har beskattningsnämnds beslut om rätt till sparpremie efter besvär ändrats,
skall banken underrättas härom.
11 §.
Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer äger utfärda
för tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft
dels två före propositionens avlämnande väckta likalydande motioner,
nämligen nr 74 i första kammaren av herr Nilzon, Ivar, m. fl. och nr 94 i
andra kammaren av herr Adolfsson m. fl.,
dels ock följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren nr 529 av herr Ewerlöf m. fl., nr 530 av herr öhman
och herr Persson, Helmer, nr 531 av herr Anderson, Carl Albert, m. fl., nr
536 av herr Persson, Johan, och nr 537 av herr Ewerlöf m. fl. samt inom
andra kammaren nr 653 av herr Holmberg, nr 654 av herr Lundqvist m. fl.,
nr 655 av hery Lundberg, nr 659 av herr Ahlberg m. fl., nr 660 av herr
Neländer m. fl., nr 661 av herr Hjalmarson m. fl. samt nr 662 av herr
Johanson i Västervik.
I motionerna I: 74 och 11:94 hemställes, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning angående premiering av
s. k. ungdomssparande i enlighet med motionens syfte.
Motionen 1: 529 innehåller en hemställan att den föreliggande propositionen
måtte av riksdagen antagas med de ändringarna att 4 och 11 §§ i den
föreslagna förordningen får följande lydelse:
4
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
4 §•
Sparpremie må —--- nämnda belopp.
Sparpremie utgår endast i den mån sparbeloppet svarar mot belopp, med
vilket spararen under sparåret ökat sina sammanlagda tillgodohavanden
hos banker och andra penninginrättningar, med tillägg i förekommande
fall av det belopp, som han under samma år erlagt i premier för kapitalförsäkring
utöver vad han erlagt i sådana premier under år 1954. Har beloppet
av erlagda premier enligt vad nyss sagts ökats men tillgodohavandena
hos penninginrättnlingar minskats, må dock sparpremie åtnjutas
högst för ett sparbelopp motsvarande skillnaden mellan sagda ökning och
minskning. Har spararen under sparåret belånat, låtit återköpa eller överlåtit
kapitalförsäkring, skall hänsyn tagas endast till den del av ökningen
av tillgodohavanden och premiebelopp, som överstiger beloppet av vad han
genom belåningen, återköpet eller överlåtelsen uppburit. Beträffande äkta
makar skall vad i detta stycke sägs avse makarna tillhopa.
11 §.
Kungl. Maj:t---erforderliga föreskrifter.
I den omfattning Kungl. Maj:t föreskriver äro banker och andra penninginrättningar
samt försäkringsbolag skyldiga att till ledning för beskattningsnämnds
prövning av rätt till sparpremie lämna uppgifter, som finnas
erforderliga.
I motionerna 1:530 och 11:653, vilka är likalydande, föreslås att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition. Alternativt föreslås, under förutsättning
att riksdagen i övrigt bifaller propositionen, att KF:s och HSB:s
sparkassor upptas i förteckningen över banker och andra kreditanstalter,
där sparpremie kan erhållas i enlighet med propositionen nr 193.
I motionerna I: 531 och II: 654, vilka är likalydande, hemställes att 1 §
andra stycket i förslaget till förordning måtte erhålla följande lydelse:
»Med bank avses i denna förordning sparbank, affärsbank, postsparbanken,
centralkassa för jordbrukskredit, Kooperativa förbundet och Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund jämte till dessa
riksorganisationer anslutna föreningar, som har egna sparkassor.»
Motionerna 1:536 och 11:660, vilka även de är likalydande, innehåller
förslag om att riksdagen vid Behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr
193 angående premiering av frivilligt sparande under åren 1955 och 1956
måtte besluta a) att premiesparkonto må öppnas även i andra kredit- och
sparkassor än de i Kungl. Maj :ts förslag angivna efter medgivande av Kungl.
Maj :t för varje särskild kassa och således även i KF:s och HSB:s sparkassor,
b) att å premiesparkonto insatta belopp skall penningvärdeförsäkras enligt
i motionen angivna riktlinjer, och c) beträffande kontrollen i fråga om
nysparande införa ett stadgande i förordningen av i motionen angiven innebörd,
samt vidare att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig
författningstext.
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955 5
I motionerna I: 537 och II: 661, som likaledes är av samma lydelse, hemställes,
att riksdagen, vid sin behandling av Kungl. Maj :ls proposition nr 193,
måtte
A. besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
Sill innevarande års riksdags höstsession framlägga ytterligare förslag till
sparstimulerande åtgärder, som bland annat innefattar,
att gränsen för skattefri inkomst av kapital höjes till 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för äkta makar,
att intäkt av eget hem blir skattefri intill ett belopp av 200 kronor samt
att det skattefria avdraget för försäkringspremier höjes till högst 400
kronor för ensamstående samt högst 800 kronor för äkta makar och för
ogift skattskyldig som haft hemmavarande barn, för vilket rätt till barnbidrag
förelegat;
B. besluta att Till upplysningsverksamhet angående olika spar privilegier
anvisa ett förslagsanslag av 50 000 kronor;
C. antaga förslaget till förordning om premiering av frivilligt sparande
under 1955 och 1956 med den ändring att 3 § erhåller följande lydelse:
3 §•
Sparpremie må---varje sparare.
Sparpremie utgår med 20 procent av sparbelopp som insättes under åren
1955 och 1956, allt i den mån sparbeloppet vid utgången av år 1960 fortfarande
innestår å premiesparkontot.
Motionen II: 655 innehåller yrkande om avslag å propositionen nr 193.
I motionen II: 659 hemställes, att ett i motionen framfört förslag till sparpremier
måtte övervägas vid utskottsbehandlingen av propositionen.
I motionen 11:662 hemställes,
att riksdagen måtte besluta begränsa den av Kungl. Maj :t föreslagna sparpremien
för 1955 till 10 % och för 1956 till 5 %; samt
att 3 § i förslaget till förordning om premiering av frivilligt sparande i
Kungl. Maj:ts proposition ändras i enlighet härmed.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956 ävensom i fråga om vad motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse härför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen resp. motionerna.
Inledningsvis anför departementschefen följande.
Förändringarna i det allmänna konjunkturläget sedan årsskiftet, sedda i
belysning bl. a. av den nu snart avslutade avtalsrörelsen för året, kommer
att inom kort redovisas och analyseras i den reviderade nationalbudgeten
och i konjunkturinstitutets rapport, vilka f. n. är under utarbetande. I propositionen
angående komplettering av riksstatsförslaget för 1955/56 kommer
detta material att redovisas och på grundval härav riktlinjerna för den
ekonomiska politiken uppdragas.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
Med hänsyn till nödvändigheten att i rådande läge begränsa konsumenternas
efterfrågan på varor och tjänster framstår åtgärder, ägnade att stimulera
det frivilliga sparandet, som synnerligen angelägna. En ökning av det frivilliga
sparandet i samhället är av stor vikt även ur andra perspektiv än dagens
mera kortsiktiga, övervägandena beträffande möjligheterna att främja sparandet
med statliga åtgärder har lett till att förslag med sådant syfte utarbetats
inom finansdepartementet. Jag hemställer att nu få anmäla denna
fråga.
Till en början vill jag här erinra om att frågan om åtgärder från statsmakternas
sida för att främja det enskilda frivilliga sparandet under senare
tid i skilda sammanhang aktualiserats. Vissa sådana åtgärder har vidtagits
— här må hänvisas till sparformerna sparobligationer och rikskonto
och till det tidsbundna lönsparandet med vinstutlottning. Förslag till andra
åtgärder i liknande syfte har däremot hittills icke förverkligats. Till dessa
förslag hör ett som i december 1947 framlades av 1944 års allmänna skattekommitté.
Enligt detta skulle avdrag, under vissa förutsättningar och med
viss maximering, få åtnjutas vid inkomsttaxeringen för banksparande under
åren 1948 och 1949. Hit hör likaledes ett förslag, som ungefär samtidigt
framfördes i en inom finansdepartementet upprättad promemoria; i denna
förordades, att sparande av eller till förmån för ungdom skulle stimuleras
genom kontantpremier.
Vid 1951 års riksdags vårsession fördes frågan — som berörts också vid
vissa föregående riksdagar — på nytt fram i motioner i båda kamrarna (de
likalydande I: 186 och II: 284 och de likalydande I: 279 och II: 367). I utlåtande
(nr 12) över dessa motioner uttalade bankoutskottet bl. a., att det
enligt utskottets mening i det aktuella ekonomiska läget vore i hög grad önskvärt
att genom särskilda åtgärder söka uppmuntra till en ökning av det frivilliga,
enskilda sparandet på kort sikt. I enlighet med utskottets hemställan
anhöll riksdagen (skrivelse nr 209), att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
möjligheterna att genomföra åtgärder för uppmuntran av det frivilliga
och enskilda sparandet samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
dessa överväganden kunde föranleda.
I anledning härav utarbetades under år 1951 inom finansdepartementet
av regeringsrådet, dåvarande expeditionschefen H. Klackenberg en PM med
utredning och förslag rörande skattepremiering av frivilligt sparande under
år 1952. Promemorian blev föremål för remissbehandling. Bl. a. på grund
av den kritik, som i vissa avseenden framfördes under remissbehandlingen,
kom promemorieförslaget inte att läggas till grund för någon proposition i
ämnet. Vissa fortsatta överväganden förekom därefter inom finansdepartementet,
men de föranledde icke några åtgärder.
Jag vill tillägga, att frågan om statlig stimulans åt sparandet också senare
motionsvägen har tagits upp i riksdagen.
Efter en redogörelse för huvudlinjerna i 1951 års förslag och de i anledning
av detta avgivna remissyttrandena uttalar departementschefen bl. a. följande.
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955 7
De allra flesta är väl ense om att en ökning på bred front av det enskilda
sparandet skulle vara av stor betydelse som ett led i strävandena att stärka
stabiliteten i vårt ekonomiska liv. Inte minst gäller detta i dagens ekonomiska
läge. För att man skall nå fram till denna ökning av sparandet måste olika åtgärder
prövas, med verkan såväl på längre som på kortare sikt. En sådan åtgärd,
som — enligt vad jag tidigare har nämnt — vid skilda tillfällen har tagits
upp till diskussion, är en särskild statlig stimulering av det enskilda sparandet.
Givetvis låter sig en dylik i och för sig väl infogas i detta sammanhang.
Det kan naturligtvis frågas, om det är möjligt att vinna några påtagliga
fördelar på denna väg. En del av dem, som hade att yttra sig över 1951
års promemorieförslag i ämnet, betvivlade detta. De satte i fråga, om allmänhetens
sparande lät sig på kort sikt nämnvärt påverkas av åtgärder som
de då föreslagna. Tveksamhet kom följaktligen till synes vid bedömningen
om det extra nysparande, vartill premieringen skulle stimulera, kunde väntas
bli stort nog för att uppväga statens kostnader. Det hävdades därtill från
några håll, att kortsiktsåtgärder närmast vore direkt till skada. De komme
att motverka intresset för det normala sparandet och rubba balansen mellan
olika sparformer. Och uppenbarligen måste man ge dessa kritiker rätt i så
måtto, att man kan säga, att det icke är möjligt att prestera förhandsbevis
för att man med en premiering verkligen skall uppnå en effekt tillräckligt
kraftig för att rationellt motivera åtgärden. Man kan därför icke undgå att
hysa en viss tvekan om lämpligheten att genomföra ett premieringsförfarande
av nu avsett slag. Ä andra sidan torde emellertid, om sparpremieringen
konstrueras i en ur teknisk synpunkt ändamålsenlig form, enligt min mening
icke några större nackdelar kunna följa av en sådan åtgärd. Tillämpningstiden
för en sådan anordning bör emellertid till en början begränsas till
innevarande och nästa år. På grundval av de erfarenheter som därvid vinnes
får bedömas vad som därefter bör företagas. Jag anser mig sålunda i
princip böra förorda, att staten under en begränsad tid främjar visst nysparande
genom en på lämpligt sätt anordnad premiering.
Det vitsordades i flera remissuttalanden över 1951 års promemoria, att en
premiering av sparandet enligt de linjer, som uppdragits i promemorian,
skulle vara tekniskt väl genomförbar. Jämsides härmed riktades det dock i
avsevärd utsträckning kritik mot den belastning av främst arbetsgivare och
taxeringsnämnder, som en lagstiftning enligt förslaget skulle få till följd.
Vad angår arbetsgivarna pekades det på att redan deras arbete med skatteuppbörden
vore betungande. Också taxeringsorganisationen vore synnerligen
arbetstyngd. Dess föreslagna medverkan vid sparpremieringen kunde befaras
bli till men för dess centrala och mera angelägna uppgifter. Till detta
komme, att den avsedda kontrollen av att endast nysparande premierades
knappast kunde bli fullt effektiv.
För den sålunda framförda kritiken mot det 1951 föreslagna systemets
administrativa komplikationer föreligger enligt min mening visst fog. Bl. a.
med tanke på den provisoriska karaktären hos de planerade åtgäi derna är det
8
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
av betydelse, att administrationsapparaten icke göres vidlyftigare än som är
nödvändigt, liksom att de anlitade organen icke tvingas att åsidosätta permanenta
och för det allmänna väsentliga uppgifter.
De invändningar, som då gjordes mot att premieringen skulle anknytas
till beskattningen — att med andra ord premien skulle få formen av en
skattenedsättning — synes mig likaledes förtjäna beaktande. Från andra
håll betecknades visserligen, i anslutning till promemorieförslaget, skattelättnaden
som den psykologiskt effektivaste premieringsmetoden. Det kan
heller icke bestridas, att en sparpremiering i form av minskning av
källskatteavdraget kan ha utsikter att åstadkomma resultat. Det är dock
icke givet, att en lämpligt ordnad kontantpremiering blir mindre effektiv.
Om salunda intet bestämt kan sägas om den ena eller andra formens företräde
från denna synpunkt, synes emellertid vissa principiella synpunkter
böra fälla utslaget till förmån för linjen med kontantbidrag. Ått bereda
skattelättnad för viss form av sparande står i mindre god överensstämmelse
med principerna för vår skattelagstiftning. Enstaka avsteg har gjorts
från dessa principer, såsom när det gäller avdraget för försäkringspremier.
Detta är dock knappast skäl nog att nu göra ytterligare avsteg för syften,
som måhända i samma mån kan tillgodoses på annat sätt.
Av vad jag har sagt lär framgå, att den sparpremiering som jag förordar
inte i alla delar bör utformas efter de riktlinjer, som drogs upp i 1951 års
promemoria. Den kritik, som framfördes under remissbehandlingen av promemorian,
liksom de alternativa förslag som från vissa håll samtidigt framlades,
inrymde i flera avseenden uppslag och synpunkter som nu bör beaktas.
Från dessa utgångspunkter har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till kontantpremiering av frivilligt sparande under
åren 1955 och 1956.
Närmast kommer jag att lämna en redogörelse för det huvudsakliga i det
sålunda utarbetade förslaget.
Det sparande, som enligt förslaget kan premieras, skall ha formen av insättningar
under år 1955 eller 1956 på särskilt upplagda konton i bank. Insättningarna
ombesörjs av spararen själv. Vid insättning krediteras spararen
preliminärt en sparpremie, som avses skola utgå med 20 procent av
1955 års och 15 procent av 1956 års sparbelopp. Högst 1 000 kronors sparande
per år skall kunna komma i fråga till premiering. Vid utgången av år
1960 tillfaller premien slutligt spararen, under förutsättning att sparbeloppet
fortfarande innestår å kontot. De innestående medlen skall icke vara
spärrade. Men vid uttag före år 1961 går spararen miste om sparpremien
för det uttagna beloppet. Endast sparpremie, som definitivt tillfallit spararen,
utbetalas av statsverket till vederbörande bank. Som konsekvens härav
gottgör banken icke ränta på preliminärt gottskrivna premier utan endast
på det av spararen själv insatta beloppet. Sparpremie skall icke vara
skattepliktig inkomst.
För rätt till sparpremie skall krävas, utöver vad som nyss sagts, att spa -
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
9
rarens taxerade inkomst under sparåret enligt förordningen om statlig inkomstskatt,
vid sambeskattning tillhopa med makens, uppgår till minst 1 200
kronor och att spararen — om han är gift makarna tillsammans — under
samma år ökar sina sammanlagda banktillgodohavanden minst med sparbeloppet.
Kontrollen över att så är fallet skall ankomma på taxeringsnämnderna.
Fördenskull skall spararen, samtidigt med att han avlämnar självdeklaration
för sparåret, göra en särskild anmälan till taxeringsnämnden.
Sedan denna funnit, att de angivna kraven är fyllda, lämnas meddelande
härom till vederbörande bank. För konto, beträffande vilket sådant meddelande
icke ingått, åtnjutes ingen sparpremie.
Efter denna översiktliga redogörelse skall jag närmare beröra vissa särskilda
punkter i förslaget.
Vad först angår frågan, vilka sparformer som skall premieras,
valde utredningsmannen 1951 att låta de föreslagna åtgärderna avse
i huvudsak endast banksparandet. Det har häremot invänts, att andra sparformer,
icke minst det ekonomiskt viktiga försäkringssparandet, vore lika
förtjänta av premiering. Invändningarna kan icke utan vidare avvisas. Frågan
sammanhänger dock i viss mån med hur man vill begränsa premieringen
i tiden och till beloppet. Dras gränserna tills vidare tämligen snävt i dessa
avseenden, minskas risken för ogynnsam inverkan på andra sparformer.
Tekniskt skulle det vara en svårlöslig uppgift att utsträcka premieringen till
allt sparande; det betydelsefulla kravet på enkelhet i tillämpningen skulle
vid en utsträckning bli svårt att tillgodose.
I fråga om försäkringssparandet skulle en premiering måhända visserligen
lättare låta sig anordna. Jag vill emellertid erinra om att denna form
av sparande redan är premierad genom det avdrag för kapitalförsäkringsm.
fl. premier, som får åtnjutas vid taxeringen. Det försäkringssparande,
som kan vara att påräkna från det stora flertalets sida, torde oftast rymmas
inom det sålunda medgivna avdraget. Försäkringssparandet får dessutom i
mindre grad än banksparandet antagas vara känsligt för en tillfällig stimulans.
Jag förordar sålunda, att premieringen begränsas till banksparandet.
Bl. a. med hänsyn till den form för sparkontoinsättningarna jag föreslår
finner jag för närvarande icke tillräckliga skäl föreligga att låta premieringen
omfatta också sparkonton för obligationsköp hos riksgäldskontoret.
Däremot bör sparkonto kunna uppläggas även hos centralkassa för jordbrukskredit.
Det kunde ifrågasättas alt inbegripa även KF:s och HSB:s
sparkassor. Det är emellertid att märka, att dessa kassors rörelse, om än
tämligen omfattande, icke avser inlåning från allmänheten utan från organisationernas
medlemmar. Därtill kommer, att dessa sparinslitut, även om
missbruk från deras sida icke skulle kunna befaras, icke är anknutna till
det offentliga på samma sätt som bankerna, vilka är underkastade särskild
inspektion. Med hänsyn härtill torde kretsen av de sparinslitut, som skall
kunna medverka vid premieringen, icke lämpligen böra utvidgas till att
omfatta även de nu nämnda eller andra med liknande sparverksamhet.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
Det må framhållas, att premieringen givetvis skall kunna komma även
sådant organiserat banksparande som exempelvis sparklubbssparande och lönsparande
till godo, i den mån de uppställda villkoren fylls.
Vad beträffar arbetsgivarnas medverkan vid sparandet
torde de skäl överväga, som tala mot en obligatorisk sådan. Enligt min
mening bör den föreslagna sparpremieringen icke begränsas till löntagare
utan kunna komma alla till godo. Genom att man icke gör arbetsgivarnas
medverkan obligatorisk vinner man den fördelen, att i princip ett enhetligt
system kan genomföras för alla sparare.
Även om jag sålunda föreslår, att spararen principiellt själv skall ombesörja
insättningarna av sparmedel, är det givet, att en medverkan från arbetsgivarens
sida är värdefull, där den kan åstadkommas på frivillighetens
väg. Sådan medverkan har förekommit och förekommer vid andra former av
sparande.
Det system som jag skisserat innebär vissa avvikelser från 1951 års
förslag beträffande förhållandet mellan spararen och banken.
Jag avser här frågorna om i vad mån sparmedlen skall vara spärrade
och om vilken räntesats som skall gälla för dessa medel.
I den förra frågan föreslogs i promemorian, att uttag från sparkonto
under de två första åren efter sparåret skulle få ske endast i vissa extraordinära
situationer. Det har invänts, att en sådan spärrning måhända icke
vore psykologiskt lämplig; alt den avskräckte potentiella sparare kunde
betyda mer från allmän synpunkt än att den hindrade förbrukning av sparmedel.
Jag anser, att denna invändning förtjänar beaktande. Utan spärrning
blir visserligen uttagen fler. Men det synes rimligt att antaga, att en
sparare, som avsett att få sitt sparande premierat, i allmänhet icke i oträngt
mål gör uttag från sitt sparkonto och därmed mister sin rätt till sparpremie.
Enligt min mening talar övervägande skäl mot särskilda bestämmelser
om spärrning av sparkontomedlen. Detta utesluter dock inte, att det kan
vara lämpligt, att bankerna i fråga om premiesparandet normalt tillämpar
eu viss uppsägningstid. Härigenom kan motverkas, att premiesparkontona
i onödan utnyttjas för utpräglat kortfristigt sparande. För sparbankernas
del ligger det härvid nära till hands, att de tillämpar den i reglementena
bestämda uppsägningstiden, som lagenligt skall vara minst en månad. En
liknande uppsägningstid torde vara lämplig också för övriga berörda kreditinstitut.
I särskilda fall bör givetvis efter prövning uttag kunna få ske utan
föregående uppsägning.
I den andra nyssnämnda frågan, om räntesatsen för sparmedlen, innebar
1951 års förslag, att ränta skulle utgå enligt den vid varje tillfälle
gällande högsta inlåningsräntan i sparbank. Bakgrunden till förslaget var
bl. a., att postsparbankens och, vad angår sparkasseräkning, affärsbankernas
högsta inlåningsränta är en halv procent lägre än flertalet sparbankers;
en enhetlig räntesats sades vara nödvändig från propagandasyn
-
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
II
punkt. Att den högsta inlåningsräntan gjordes till norm motiverades med
att bankernas kostnader för sparkontomedel bleve särskilt låga. Dels komme
nämligen hela sparbeloppet att insättas på en gång, genom postverkets
förmedling, och dels skulle, som nyss nämnts, medlen vara spärrade under
viss tid. Med den uppläggning jag föreslår bortfaller dessa argument
för en standardisering uppåt av räntenivån. I och för sig vore det väl icke
otänkbart att det oaktat föreskriva en räntesats i nivå med den högsta
förekommande sparbanksräntan. Enligt min mening är emellertid en dylik
föreskrift knappast av behovet påkallad. Med hänsyn bl. a. till vad Svenska
bankföreningen anfört i sitt yttrande över 1951 års förslag torde det icke
vara uteslutet, att den högsta sparbanksräntan kommer att bli normgivande,
även om detta icke särskilt föreskrives. Olägenheterna av att icke alla
medverkande banker skulle tillämpa en och samma räntesats torde för övrigt
icke vara av sådan art, att det i författningsväg bör uppställas krav
på dylik likformighet. Däremot bör det lämpligen stadgas, att envar bank
skall vara skyldig att för det premierade sparandet tillämpa sin högsta
inlåningsränta. Till en del fyller ett dylikt stadgande samma uppgift som
det av 1951 års utredning föreslagna.
I anslutning härtill vill jag något beröra spörsmålet, om särskilda konton
hos bankerna obligatoriskt bör uppläggas för premiesparandet. I den mån
detta sparande, bortsett från premieringen, likställes med annat sparande —
insättning ombesörjes av spararen själv, medlen förblir disponibla, vanlig
ränta tillämpas — kan behovet av sådana särskilda konton uppenbarligen
diskuteras. Det är dock sannolikt, att det spelar en viss roll från propagandasynpunkt,
att det premierade sparandet koncentreras till särskilda konton.
Från vissa synpunkter torde det också tekniskt bli enklare, åtminstone om
sparpremien skall krediteras i samband med insättningen, en fråga som jag
senare återkommer till. Det må vidare nämnas, att bankorganisationerna i
sina förslag 1951 till alternativa lösningar icke räknade med annat än att
särskilda konton skulle uppläggas. Enligt min uppfattning bör med hänsyn
till det sagda en författning i ämnet innehålla föreskrift av denna innebörd.
Kontona i fråga bör lämpligen benämnas premiesparkonton. Vad angår organiserat
lönsparande och sparklubbssparande kan det måhända vara ändamålsenligt,
att sparandet sker i vanlig ordning under året och det för
premiering avsedda sparbeloppet först i slutet av året överföres till premiesparkonto.
Beträffande lönsparandet kan det kanske i viss utsträckning visa
sig möjligt att låta redan upplagda konton fungera som premiesparkonton.
I förenklingssyfte bör vidare föreskrivas, att en och samma person icke
får premieras för mer än ett premiesparkonto varje år. Av samma skäl bör,
när banken så bestämmer, insättningar på och uttag från premiesparkonto
få ske endast i helt tiotal kronor.
1 fråga om formen för premieringen har på åtskilliga håll
ansetts, att skattelättnad skulle vara att föredraga framför kontantbidrag.
Som jag i det föregående utvecklat kan emellertid vissa principiella skäl
anföras mot skaltelättnadslinjen. Därutöver är det att märka, att valet
12
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
mellan de båda premieringsformerna påverkas av hur systemet i övrigt bygges
upp. Anlitas arbetsgivarnas medverkan, kan en premiering i form av
skattelättnad komma spararen till godo redan på källskattestadiet, med andra
ord i direkt samband med sparandet. En skattelättnad utan arbetsgivarnas
medverkan skulle däremot svårligen kunna komma till synes förrän på slutskattedebetsedeln,
alltså ett å två år efter tidpunkten för sparandet.
Det har betonats att det psykologiskt sett är av vikt, att premieringen
kommer till uttryck redan vid spartillfället. Vid ett system, som icke bygger
på arbetsgivarnas medverkan, har alltså från denna synpunkt kontantpremiering
försteget, om premien tillfaller spararen omedelbart vid insättningen
på sparkontot. Tekniskt skulle det inte vara uteslutet att i sådant svfle
successivt med sparandet insätta kontanta premier på sparkontona; vid
förtidsuttag av sparmedlen skulle premierna i så fall återgå till staten. Den
sålunda skisserade ordningen har dock den olägenheten, att det måste bli
en omständlig redovisning och återredovisning av sparpremier mellan statsverket
och bankerna, i varje fall om sparmedlen icke skall vara spärrade.
Denna olägenhet lär dock vara möjlig att undvika. Eftersom det är avsett,
att sparpremierna icke skall kunna utbetalas till spararna, förrän den
bestämda kvalifikationstiden gått till ända, har bankerna dessförinnan intet
behov av att få premiebeloppen utanordnade från statsverket. Spararen bör
det oaktat vid insättningen kunna preliminärt krediteras vederbörlig sparpremie;
i bankens räkenskaper kommer denna villkorliga skuld till spararen
alt motsvaras av en lika stor villkorlig fordran hos statsverket. Vid
förtida uttag från sparkontot minskas på samma sätt spararens premietillgodohavande.
Gottgjord ränta bör icke ifrågakomma för premiering. Av
banktekniska skäl bör uttag i första hand anses avse insatt sparbelopp. Under
år 1956 insatt belopp bör vid uttag, när spararen ej annat önskar, anses
taget i anspråk framför under år 1955 insatt. Vid varje insättning och uttag
torde anteckning om den på beloppet belöpande sparpremien böra göras i
motboken eller motsvarande handling. Premiekreditering i samband med
insättning bör göras så att det klart framgår, att den är endast villkorlig.
Preliminärt gottskrivna sparpremier skall uppenbarligen icke beaktas vid
tillämpningen av för bankerna gällande lagstadganden om inlåningsrätt och
kassareserv.
Först vid kvalifikationstidens utgång bör banken äga att av statsverket
rekvirera premierna för de sparbelopp, som då fortfarande innestår på kontona.
Av denna uppläggning följer givetvis, att ränta icke kommer att
utgå å premiebeloppen, förrän från den dag de slutligt tillfallit spararen.
Detta kan dock icke anses ha någon reell betydelse för spararen: för honom
bör det vara likgiltigt, om han får en premie, som icke avkastar ränta, eller
en premie, som avkastar ränta men i gengäld är i motsvarande mån lägre.
Rent tekniskt skulle det uppenbarligen vara ännu enklare att över huvud
icke gottskriva sparpremien, förrän spararen vore berättigad att lyfta den.
Genom en sådan ytterligare förenkling riskerade man dock att, som jag nyss
nämnt, gå miste om åtskilligt i psykologisk effekt. Jag anser under sådana
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
13
förhållanden, att kravet på enkelhet skäligen tillgodoses, om det föreskrives,
att sparpremien krediteras preliminärt på sparkontot vid insättningen
men icke utbetalas till banken förrän den får lyftas av spararen.
Det nu angivna systemet synes vara att föredraga framför skattelättnadslinjen
också från den synpunkten, att det icke belastar budgeten redan
under sparåret. Då premierna icke skall utbetalas förrän vid ett senare
tillfälle, kommer det nysparande, som premieringen stimulerar till, att innebära
en nettoökning av det totala sparandet under ifrågavarande år, något
som självfallet är av vikt när man som här överväger åtgärder med sikte
i första hand på de närmaste åren. Därmed vill jag icke förneka, att man
från vissa synpunkter kan ha anledning att tveka inför att uppskjuta en
utgift till en framtid, vars möjligheter endast föga låter sig överblickas. Om
så skulle befinnas önskvärt, kan man givetvis fördela den formella belastningen
på flera år genom anslag på budgeten.
Härefter torde få upptagas frågan om premiens storlek och vissa
andra frågor i anslutning därtill.
Fasta utgångspunkter saknas för bedömningen, hur stor premien bör
vara och vilka villkor som i övrigt bör uppställas. Man är här hänvisad
till antaganden och uppskattningar. Å ena sidan har man att beakta, att
premien skall vara stor nog för att kunna tänkas verkligen stimulera sparandet.
Ä andra sidan bör det tillses, att statsverkets kostnader hålls inom
en rimlig ram.
Det är vidare givet, att premiens storlek hänger nära samman med kvalifikationstidens
längd. Om sparmedlen måste stå inne t. ex. fem år för
att ge rätt till premie, bör premien rimligtvis vara högre än om spararens
väntetid begränsas till tre eller fyra år. Enligt min mening kan det vad
gäller denna kvalifikationstid propagandamässigt vara till en viss fördel,
att premiesparandet kan få formen av ett målsparande, att m. a. o. hela
det premierade sparbeloppet, både 1955 och 1956 års, på en gång kan
ställas till spararens förfogande. Det synes mig därför lämpligt, att för båda
åren rätten till sparpremie blir definitiv, när sparbeloppet fortfarande står
inne vid 1960 års utgång. Det innebär sålunda i sin tur, att det bör ges en högre
premie för 1955 års sparande än för 1956 års. Efter olika överväganden bar
jag ansett mig böra föreslå, att premien bestäms till 20 procent av sparbeloppet
för 1955 och 15 procent av sparbeloppet för 1956. En sådan differentiering
kan måhända också i någon mån stärka en önskvärd snabb effekt av
premieringen.
Vidare förordar jag, att premie utgår för ett årligt sparbelopp av högst
1 000 kronor för varje sparare. Med detta maximum bör det finnas gott
utrymme för en ökning av det stora flertalets banksparande. Av statsfinansiella
skäl kan därtill ett högre maximum knappast komma i fråga, särskilt
som jag — enligt vad jag i det följande kommer att utveckla — ansett
mig icke böra föreslå en genomgående kontroll av att sparkontoinsättningarna
verkligen representerar nysparande.
14
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
De belopp, som utgår i form av sparpremie, bör icke hänföras till skattepliktig
inkomst. Uttrycklig bestämmelse därom bör intagas i författningen.
Att en blott preliminärt gottskriven sparpremie icke ingår i den skattepliktiga
förmögenheten torde icke behöva särskilt föreskrivas. Jag vill i detta
sammanhang också erinra om de möjligheter till skattefrihet för ränta på
sparbelopp, som öppnats genom det av årets riksdag efter förslag i proposition
nr 59 beslutade bottenavdraget från kapitalinkomst.
Sammanfattningsvis föreslår jag sålunda i de senast berörda avseendena,
att sparpremie skall utgå för belopp, som innestått till utgången av år 1960,
dock för högst 1 000 kronor årligen, att sparpremien skall utgöra 20 procent
av sparbeloppet för år 1955 och 15 procent för år 1956 samt att den icke
skall ha karaktär av skattepliktig inkomst. En sparpremie av denna storlek
är, med hänsyn även till skattefriheten, liktydig med en tilläggsränta av
fyra ä fem procent per år. Denna förmån synes vara så pass väl tilltagen,
att den borde kunna få en påtagligt sparstimulerande verkan.
Vad härefter beträffar kravet på nysparande som villkor för
rätt till sparpremie möttes 1951 års förslag av många invändningar. Dessa
innebar huvudsakligen, att kontrollen härutinnan skulle avsevärt tynga taxeringsnämnderna,
i varje fall om den skulle bli någorlunda effektiv. Jag delar
uppfattningen att det är synnerligen angeläget, att taxeringsorganisationen
i möjligaste mån får koncentrera sig på vad som är dess huvuduppgifter.
Av 1951 års utredning hävdades, att taxeringsorganisationens engagemang
i sparpremieringen beträffande flertalet sparare skulle bli föga krävande.
Det bör emellertid beaktas, att den form av kontroll som då föreslogs
avsåg en premiering, som skulle omfatta blott löntagare. I promemorian påpekades
att en kontroll i enlighet med förslaget merendels skulle bli komplicerad,
om premieringen utsträcktes till de självständiga företagarna. Som
jag framhållit förordar jag en sådan utsträckning. Icke minst med hänsyn
härtill har jag ansett det icke lämpligt att anordna en detaljkontroll av att
sparkontoinsättningarna härrör från nysparande.
I och för sig kunde det sättas i fråga, om icke kravet på nysparande helt
kunde utgå. Det kan sägas, att en premiering likväl skulle innebära en
viss stimulans till nysparande och att det från vissa synpunkter skulle
kunna tolereras, att en del äldre sparande samtidigt droge fördel av premieringen.
Men mot en dylik uppläggning kan å andra sidan anföras, att
den i förhållande till den antagliga effekten bleve betydligt kostsammare för
statsverket. För alla som redan hade banktillgodohavanden bleve det den
enklaste vägen till premiering att göra en överföring från ett konto till ett
annat.
Då denna lösning sålunda näppeligen kan godtagas, återstår möjligheten
att förenkla kontrollen av att nysparande föreligger. Svenska sparbanksföreningens
förslag i dess skrivelse den 31 januari 1952 synes därvid erbjuda
eu lämplig utgångspunkt. Enligt detta förslag skulle viss ökning av banktill
-
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
15
godohavanden premieras, oavsett förmögenhetsutvecklingen i övrigt. Jag finner
en sådan begränsning, som i hög grad skulle minska taxeringsnämndernas
belastning, i princip acceptabel. Den medför visserligen, att en person
kan skaffa sig rätt till sparpremie bl. a. genom att realisera t. ex. värdepapper
eller lösören eller upptaga lån för ändamålet. Enligt min mening bör
dock risken för att premieringen skulle orsaka dylika transaktioner i större
skala kunna betraktas som relativt liten.
Jag föreslår sålunda, att som villkor för rätt till sparpremie skall gälla,
att spararen skall ha ökat sina sammanlagda tillgodohavanden hos banker
och andra penninginrättningar minst med sparbeloppet. Det må påpekas,
att med penninginrättningar här avses även andra än de, hos vilka premiesparkonto
får uppläggas.
Härjämte förordar jag att endast den, vars taxerade inkomst under sparåret
enligt förordningen om statlig inkomstskatt uppgår till minst 1 200 kronor
— beloppet anknyter till gränsen för deklarationsskyldighet — skall
äga rätt till sparpremie. Utan denna spärr skulle en välbärgad person kunna
bli flerdubbelt premierad genom att överflytta egna medel till sparkonton
för minderåriga barn eller andra närstående utan egna inkomster, något
som icke är avsett.
Äkta makar bör få upplägga var sitt premiesparkonto, om den taxerade
inkomsten för endera maken eller för makarna tillhopa uppgår till minst
1 200 kronor. Kravet på ökning av banktillgodohavanden minst med sparbeloppet
bör gälla för makarna tillhopa. Härigenom förebyggs, att en överföring
från den ene makens bankkonto till den andres ger rätt till sparpremie.
I övrigt bör enligt min mening äkta makar behandlas som två av varandra
oberoende sparare. I 1951 års promemoria föreslogs motsatsen: för makar
tillhopa skulle sålunda bl. a. gälla samma sparbeloppsmaximum som för ensamstående
sparare. Det har häremot invänts, att sambeskattningen icke
borde få sträcka sina verkningar även till sparpremieringen. Det kan dessutom
antagas, att det i viss mån skulle komplicera förfarandet att göra den
ene makens premiering beroende av den andres. Vad jag föreslår innebär sålunda,
att vardera maken skall kunna premieras för ett sparande av 1 000
kronor, om den taxerade inkomsten för någon av makarna eller för dem båda
tillsammans uppgår till minst 1 200 kronor och därjämte deras sammanlagda
banktillgodohavanden har ökat med 2 000 kronor eller mer.
När det gäller det närmare förfarandet hos taxeringsnämnderna
är det av betydelse, att möjligheterna till förenklingar även i detaljerna
tas tillvara.
På taxeringsnämnderna kommer att falla kontrollen av att spararen vederbörligen
har ökat sina banktillgodohavanden och att hans taxerade inkomst
uppgår till föreskrivet belopp. Genom taxeringsnämndernas medverkan
förebygges, att en sparare premieras för flera sparkonton i olika banker.
Det må här inskjutas, att det i och för sig skulle ha varit möjligt att anförtro
de båda senare uppgifterna åt andra organ. Då dessa båda uppgifter
16
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
emellertid torde kräva endast ett ringa mått av arbete och då för den återstående
uppgiften, kontrollen av banktillgodohavandena, andra än taxeringsnämnderna
icke med fördel kan komma i fråga, måste den nyss angivna
lösningen anses vara den lämpligaste.
Den som vill erhålla sparpremie bör ha att anmäla detta, med uppgift om
premiesparkonto och sparbelopp, samtidigt med att han avlämnar självdeklaration
för sparåret. Gift sparare, som icke själv är deklarationsskyldig,
bör foga sin anmälan vid makens deklaration. Rent tekniskt kan det i övrigt
i fråga om anmälan förfaras på olika sätt. En möjlighet är, att motboken,
när sådan användes, förses med genom perforering frånskiljbara blad, ett
för varje sparår, på vilka noteras saldot på kontot, och att det avrivna bladet
bifogas deklarationen som anmälan om premiesparandet. Även andra
möjligheter kan emellertid övervägas. I riksskattenämndens deklarationsupplysningar
och eventuellt också på själva deklarationsblanketten kan
lämpligen tas in en erinran om vad premiespararen har att iaktta vad anmälan
beträffar.
I fråga om ökningen av banktillgodohavanden torde taxeringsnämndens
kontroll normalt kunna begränsas till en summarisk jämförelse mellan årets
och föregående års deklaration. Även den senare står i allmänhet till nämndens
förfogande i dess arbete. I de fall då föregående års deklaration inte
utan omgång är tillgänglig, torde nämnden — om särskild anledning till
närmare undersökning ej föreligger eller stickprovskontroll anses böra verkställas
— få förutsätta att kravet på ökning av banktillgodohavandena är
fyllt.
Om resultatet av sin prövning bör taxeringsnämnden ha att underrätta
banken. Lämpligen kan beslutet antecknas på den inkomna anmälan, som
därefter översändes till banken. De konton, för vilka beslut om bifall, helt
eller delvis, inkommer till banken, blir s. a. s. auktoriserade och medför rätt
till sparpremie.
Om en sparare skulle ha gjort anmälan om premie för flera konton,
bör det konto, som upptar det högsta sparbeloppet, godkännas för premiering.
Skulle äkta makar ha anmält var sitt konto för premiering men deras
sammanlagda ökning av banktillgodohavanden vara mindre än summan av
sparbeloppen, bör bristen avräknas i enlighet med vederbörandes egna önskemål.
De sparare, som kan komma i fråga för sparpremie men av förbiseende
e. d. icke anmält sig för sådan hos taxeringsnämnden, torde böra ha möjlighet
att i stället göra anmälan till prövningsnämnden. Anmälan bör dock,
för att vinna beaktande, göras före utgången av året efter sparåret.
Har enligt meddelande från taxeringsnämnden rätt till sparpremie befunnits
icke föreligga eller inkommer över huvud intet meddelande — i vilket
senare fall banken i god tid bör ha aviserat spararen — bör preliminärt
gottskrivna sparpremier för ifrågavarande sparår avföras från härav berörda
konton hos bankerna.
Spararen bör ha rätt att anföra besvär över beslut som gått honom emot,
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
17
med den begränsningen att kammarrätten bör bli högsta instans. Något
nämnvärt behov av besvärsrätt för representant för kronan eller av rätt för
prövningsnämnderna att ex officio granska taxeringsnämndernas beslut i
detta avseende torde däremot icke föreligga. Icke heller synes det erforderligt
att meddela föreskrift om att ändring av taxeringen i förekommande
fall skall föranleda motsvarande ändring av tidigare meddelade beslut om
rätt till sparpremie. Ett beslut härvidlag bör med andra ord stå fast, i den
mån icke spararen efter besvär vinner ändring i beslutet.
1 fråga om de föreslagna premieringsbestämmelsernas
ikraftträdande och giltighetstid vill jag framhålla, att de skäl
som föranleder förslaget uppenbarligen gör det angeläget, att bestämmelserna
träder i kraft utan dröjsmål. Premieringen bör sålunda till att börja med
ta sikte på sparande under 1955. Vad sedan giltighetstiden beträffar bör
såsom jag förut antytt den föreslagna anordningen betraktas som ett försök.
Det är under sådana förhållanden icke lämpligt att redan nu utsträcka
tillämpningstiden längre än två år. Om en fortsättning i en eller annan
form bör följa får bli beroende av den ekonomiska utvecklingen och därjämte
av de erfarenheter, som det föreslagna systemets tillämpning under
åren 1955 och 1956 kan skänka.
Jag förordar alltså, att tills vidare endast sparande under åren 1955 och
1956 skall ifrågakomma för premiering.
För en uppskattning av statens kostnader för sparpremieringen
saknar man praktiskt taget hållpunkter. 1951 års utredning
betraktade synbarligen en årskostnad på uppåt 50 miljoner kronor som
icke direkt osannolik. Det system för premieringen jag föreslår skiljer
sig i flera avseenden från det då ifrågasatta; ändringarna är i stort sett
ägnade att höja statsverkets kostnader. Till siffermässig belysning må
nämnas, att mot exempelvis en miljon sparposter per år på i genomsnitt
halva maximibeloppet, alltså ett totalt årsbelopp av 500 miljoner kronor, svarar
ett sammanlagt premiebelopp av 100 miljoner kronor för år 1955 och
75 miljoner kronor för år 1956. För min del anser jag det emellertid knappast
sannolikt, att premiesparandet skall kunna få denna omfattning. För 1955
inverkar det dessutom, att premieringen inte kommer att verka under mer
än en del av året.
Då premierna såsom jag tidigare utvecklat avses skola utbetalas till bankerna
först då de definitivt tillkommer vederbörande sparare, erfordras f. n.
ingen medelsanvisning för ändamålet.
Över motionerna I: 74 och II: 94 har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
yttranden från fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, Svenska
bankföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan och Svenska sparbanksföreningen.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1,955. S samt. Nr 32
18
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
Fullmäktige i riksbanken har anfört bl. a. följande.
De riktlinjer för en skattepremiering av s. k. ungdomssparande som angivas
i motionerna äro så flyktigt skisserade att ett bedömande av metodens
framkomlighet otvivelaktigt förutsätter en utredning. Det förefaller emellertid
som om metodens möjligheter att öka sparandet överskattats och svårigheterna
i dess administrerande underskattats. För att en skattepremiering
av sparande skall bli stimulerande torde det t. ex. vara nödvändigt att skattebefrielsen
kommer redan i samband med skatteavdragen på lönerna och
icke som restitution ett par år senare. Det torde också vara förenat med
mycket betydande svårigheter att begränsa premieringen just till nysparandet.
Fullmäktige anse, att frågan om sparandets utveckling och möjligheterna
för dess främjande är föremål för ansvariga instansers oavlåtliga uppmärksamhet.
Vid behandlingen av ärendet i fullmäktige reserverade sig herr Kristensson
i Osby och anförde följande:
»Det är synnerligen angeläget att uppmuntra det enskilda sparandet. Fn
utredning bör ske om åtgärder för att stimulera och öka detta sparande.
Därvid bör även ifrågavarande motioners uppslag kunna prövas.»
Fullmäktige i riksgäldskontoret uttalar följande.
Några delade meningar torde icke råda därom, att en ökning av det
personliga sparandet i nuvarande läge med betydande och alltjämt stigande
investeringsbehov är en angelägenhet av yttersta vikt. Varje uppslag,
som syftar till att stimulera den enskildes sparvilja, är under sådana förhållanden
värt beaktande. Fullmäktige vilja därför uttala sin sympati för
syftemålet med de nu ifrågavarande motionerna, vilka särskilt ta sikte
på att få till stånd en ökning av sparandet bland den förvärvsarbetande
ungdomen, hos vilken förutsättningar härför otvivelaktigt i hög grad äro
för handen. Gentemot förslaget att genom särskild skattepremiering uppmuntra
till ökat ungdomssparande ställa sig fullmäktige emellertid ytterst
tveksamma. Bortsett från att den befolkningsgrupp, man avser att uppmuntra
med förslaget, redan i stort sett befinner sig i ett gynnat ekonomiskt
läge, finna fullmäktige det nämligen principiellt oriktigt att på angivet
sätt tillgodose en viss kategori sparare. Härvid må erinras om att riksdagen
vid upprepade tillfällen, senast under höstsessionen sistlidna år (se
bevillningsutskottets bet. nr 63) uttalat den meningen att, därest ett visst
ändamål anses böra tillgodoses genom stöd från det allmännas sida, detta
stöd i regel bör ske på annat sätt än genom lättnader i beskattningen. Tidigare
utredningar i syfte att främja nysparande genom skattelättnader, vilka
icke gjorts generellt verkande, ha också visat att en skattelindring skulle
rent tekniskt bli mycket svårbemästrad och nödvändiggöra en besvärlig administrativ
kontrollapparat utan att garantier likväl vunnes för att skattepremieringen
komme uteslutande nysparande till godo. Med hänsyn härtill
synes en utredning angående premiering av ungdomssparande på sätt motionärerna
ifrågasatt icke påkallad.
I detta sammanhang vilja fullmäktige emellertid ånyo rikta uppmärksamheten
på den form för premiering av ungdomssparande, som lönsparandet
innebär. Även om denna sparform, såsom även motionärerna framhålla,
hittills icke fått den omfattning, som varit önskvärd, visa dock i
riksgäldskontoret tillgängliga uppgifter, varav ett sammandrag bifogas den
-
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1D55
19
na skrivelse,1 att lönsparandet under de gångna åren icke oväsentligt ökat
i omfattning. Det synes icke uteslutet, att ungdomens intresse för lönsparande
skall kunna ytterligare vidgas genom att riksgäldskontoret och de i
denna sparform medverkande kreditinrättningarna intensifiera sin propaganda
för ändamålet och även genom andra åtgärder söka främja lönsparandets
utveckling. Fullmäktige äro för sin del beredda att medverka härtill.
Under alla förhållanden anse fullmäktige mindre välbetänkt att splittra
ungdomens sparintresse på alltför många, sinsemellan konkurrerande sparformer.
Slutligen vilja fullmäktige erinra om att riksdagen så sent som vid höstsessionen
nästföregående år tagit ställning till motioner med likartat syfte
som de nu ifrågavarande. Dessa motioner, vilka avsågo skattepremieringen
av s. k. bosättningssparande, avstyrktes av bankoutskottet i utlåtande nr
38 och föranledde icke någon riksdagens åtgärd. Ej heller de nu föreliggande
motionerna torde böra föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Vid behandlingen av ärendet vid riksgäldsfullmäktiges sammankomst
anmäldes reservation av herrar Hagberg och Näsgård. Den förre ansåg, att
yttrandet bort ha följande lydelse:
»Några delade meningar torde icke råda därom, att en ökning av det
personliga sparandet i nuvarande läge med betydande och alltjämt stigande
investeringsbehov är en angelägenhet av yttersta vikt. Varje uppslag, som
syftar till att stimulera den enskildes sparvilja, är under sådana förhållanden
värt beaktande. Fullmäktige vilja därför uttala sin sympati för syftemålet
med de nu ifrågavarande motionerna, vilka särskilt ta sikte på att få
till stånd en ökning av sparandet bland den förvärvsarbetande ungdomen,
hos vilken förutsättningar härför otvivelaktigt i hög grad äro för handen.
På grund härav och med hänsyn till den trängande nödvändigheten av att
på olika vägar söka stimulera det enskilda sparandet vilja fullmäktige förorda
den av motionärerna begärda utredningen angående premiering av
s. k. ungdomssparande.
I detta sammanhang vilja fullmäktige ånyo rikta uppmärksamheten på
den form för premiering av ungdomssparande, som lönsparandet innebär.
Även om denna sparform, såsom även motionärerna framhålla, hittills icke
fått den omfattning, som varit önskvärd, visa dock i riksgäldskontoret
tillgängliga uppgifter, varav ett sammandrag bifogas denna skrivelse, att
lönsparandet under de gångna åren icke oväsentligt ökat i omfattning. Det
synes icke uteslutet, att ungdomens intresse för lönsparande skall kunna
ytterligare vidgas genom att riksgäldskontoret och de i denna sparform
medverkande kreditinrättningarna intensifiera sin propaganda för ändamålet
och även genom andra åtgärder söka främja lönsparandets utveckling.
Fullmäktige äro för sin del beredda att medverka till en sådan utveckling.
»
Herr Näsgård anförde:
»Huruvida syftet att befordra ungdomssparandet kan uppnås enligt den
av motionärerna skisserade framgångslinjen synes tveksamt på grund av de
skattetekniska kontrollproblem, som kan väntas uppkomma. Det vore måhända
eu lättare framkomlig väg att söka utveckla det redan tillämpade
lönsparandet, t. ex. genom eu uppmjukning av gällande bestämmelser om
åldersgränser för deltagande i denna sparverksamhet och förmånligare
villkor.
Här ej intaget.
20
Bankontskottets utlåtande nr 32 år 1955
En undersökning bör komma till stånd för att utröna om icke lönsparandet
kunde göras mera lockande för ungdomen genom förbättrade villkor.
Vid denna undersökning bör även motionärernas förslag beaktas.»
Bank- och fondinspektionen ansåg sig icke kunna tillstyrka bifall till motionen
och anförde bl. a. följande.
Det kan utan varje reservation erkännas att syftet med motionen — ökat
sparande hos ungdomen — är i hög grad angeläget och att följaktligen staten
har anledning att stimulera till sådant sparande. Såsom motionärerna påpeka
ha statsmakterna även vidtagit åtgärder för detta ändamål, nämligen
genom premieringen av det s. k. lönesparandet, men det är, som motionärerna
likaledes framhålla, klart att detta sparande icke vunnit den anslutning
som man hoppats på.
Onekligen ligger det under sådana omständigheter nära till hands att undersöka
om icke någon annan, för ungdomen mera lockande och samtidigt
effektiv sparfrämjande metod kunde utfinnas; motionärerna ha i detta syfte
presenterat ett utkast till skattepremiering av ungdomssparande, vilket de
anse böra bli föremål för närmare utredning.
Rörande delta förslag torde man med användande av motionärernas egna
ord kunna säga, att »det är förenat med stora svårigheter att kontrollera,
om pengarna verkligen har nysparats». Såvitt inspektionen kan förstå måste
nämligen förslaget, sådant det i motionen utformats, leda därtill att de föräldrar
som ha barn anställda i sina egna företag (och det finns ganska
många sådana familjeföretag), få en möjlighet att genom lämplig höjning
av barnens löneförmåner hos företaget kunna från sina inkomster avdraga
kostnader för barnens utbildning och bosättning intill ett belopp av 1 000
kronor per barn och år. Redan en sådan konsekvens gör att inspektionen
nödgas ställa sig synnerligen tveksam till förslaget; och inspektionen vill
tillägga att den befarar att man över huvud taget icke utan mycket långtgående
och kostsamma kontrollåtgärder kan premiera ett ungdomssparande
medelst skattelättnader.
Även sparbanksinspektionen avstyrkte motionen. Svenska bankföreningen
anförde, att vad som föreslagits i motionerna borde kunna upptagas till
prövning vid en allmän översyn av sparfrämjande åtgärder. Styrelsen för
Svenska jordbrukskreditkassan ifrågasatte om det icke vore en lättare framkomlig
väg än den motionärerna förordat för att söka befordra ungdomssparandet
att utveckla det redan tillämpade lönsparandet, t. ex. genom en
uppmjukning av gällande bestämmelser om åldersgränser för deltagande i
denna sparverksamhet och förmånligare villkor. Styrelsen föreslog att en undersökning
skulle komma till stånd för att utröna om icke lönsparandet kunde
göras mera lockande för ungdomen genom förbättrade villkor. Vid denna
undersökning borde även motionärernas förslag beaktas. Svenska sparbanksföreningen
fann det i motionerna framförda förslaget värt allt beaktande
och förordade att spörsmålet gjordes till föremål för utredning.
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
21
Utskottet
Departementschefen har i den föreliggande propositionen givit uttryck
för den uppfattningen att det torde råda enighet om att en ökning på bred
front av det enskilda sparandet skulle vara av stor betydelse som ett led i
strävandena att stärka stabiliteten i vårt ekonomiska liv. Utskottet delar
denna mening och vill erinra om att utskottet redan tidigare vid flera tillfällen
givit uttryck härför. Sålunda framhöll utskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 27 till föregående års riksdag, att utskottet var berett
att till fullo instämma i den allmänna målsättning för den ekonomiska politiken
enligt vilken önskvärdheten av ett större enskilt sparande betonades.
Det var enligt utskottet uppenbart, att flera av de problem som mött den
ekonomiska politiken under efterkrigstiden haft samband med att de stora
investeringsbehov som förelegat icke motsvarats av en lika stark sparbenägenhet.
Utskottet framhöll vidare, att en förskjutning i fördelningen av
sparandet på olika kategorier i riktning mot ökad andel av det personliga
sparandet skulle underlätta den ekonomiska politikens uppgift att bevara
prisstabilitet och samhällsekonomisk jämvikt. Uppslag till olika åtgärder
som kunde stimulera det personliga sparandet vore därför värda allt beaktande.
Bl. a. ansågs ett organiserat målsparande vara värt statsmakternas
stöd i den mån praktiskt genomförbara förslag i detta hänseende kunde
framkomma.
Det nu framlagda förslaget till särskild statlig stimulering av det enskilda
sparandet får betraktas som en av de åtgärder som kan förtjäna prövas
i detta sammanhang. Ehuru utskottet hyser någon tveksamhet huruvida det
extra nysparande, vartill den föreslagna premieringen skulle föranleda, kan
antagas bli tillräckligt stort för att uppväga statens kostnader för premieringen,
är utskottet likväl i princip berett förorda att någon form av statlig premiering
nu praktiskt prövas. Utskottet anser sig därvid böra betona att det
är fråga om en försöksverksamhet och att åtgärden är av kortsiktskaraktär.
När det senare överväges vilka åtgärder som bör prövas på längre sikt, torde
erfarenheterna av den nu föreslagna premieringen möjligen kunna vara till
viss ledning. Utskottet kan sålunda icke biträda del i de likalydande motionerna
I: 530 och II: 653 samt i motionen II: 655 ställda yrkandet om avslag
å förevarande proposition.
Vad härefter angår frågan vilka sparformer som bör premieras har departementschefen
förordat, att premieringen skulle begränsas till banksparandet.
Anledningen härtill synes bl. a. ha varit att det tekniskt skulle vara
en svårlöslig uppgift att utsträcka premieringen till allt sparande. Beträffande
försäkringssparande! har särskilt erinrats om att detta sparande redan
är premierat genom det avdrag för kapitalförsäkrings- m. fl. premier,
vilket får åtnjutas vid taxeringen. Försäkringssparande! har dessutom antagits
vara i mindre grad än banksparandet känsligt för en tillfällig stimulans.
Då det vidare kunde ifrågasättas att inbegripa KF:s och HSB:s
22
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
sparkassor har departementschefen anmärkt, att dessa kassors rörelse, om
än tämligen omfattande, icke avser inlåning från allmänheten utan från
organisationernas medlemmar. Vidare vore dessa sparinstitut, även om
missbruk från deras sida icke skulle kunna befaras, icke anknutna till det
offentliga på samma sätt som bankerna, vilka var underkastade särskild
inspektion.
I motionerna 1:531 och 11:654 har föreslagits att premieringen skall
omfatta jämväl den sparverksamhet som bedrives av Kooperativa förbundet
och Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
jämte till dessa riksorganisationer anslutna föreningar som har egna sparkassor.
Ett i huvudsak liknande yrkande har subsidiärt framställts i motionerna
I: 530 och II: 653. För att främst tillgodose samma syfte har vidare
i motionerna 1:536 och 11:660 hemställts att riksdagen måtte besluta att
premiesparkonto finge öppnas även i andra kredit- och sparkassor än de
i Kungl. Maj :ts förslag angivna efter medgivande av Kungl. Maj:t för varje
särskild kassa och således även i KF:s och HSB:s sparkassor.
Utskottet har i princip icke någon erinran mot att premieringen i huvudsak
begränsas till banksparandet. På de av departementschefen anförda
skälen saknas sålunda anledning att inbegripa försäkringssparande!. Däremot
föreligger enligt utskottets mening tillräckliga motiv för att premiera
även sådant sparande som sker inom KF och HSB samt till dessa riksorganisationer
anslutna föreningar som har egna sparkassor. Det framstår för
utskottet som angeläget att premiesparandet i möjligaste mån får en förankring
hos folkrörelserna, och detta synes bl. a. kunna ske genom att KF:s
och HSB:s sparverksamhet inbegripes i premieringen. Den omständigheten
att sparrörelsen endast är öppen för organisationernas egna medlemmar synes
icke böra utgöra hinder häremot. Med hänsyn till att det måste anses
sörjt för att revisionen är ordnad på ett tillfredsställande sätt kan utskottet
ej heller finna något avgörande hinder däri att verksamheten icke står under
tillsyn av offentligt inspektionsorgan eller eljest är närmare offentligrättsligt
reglerad. Utskottet är sålunda berett förorda bifall till motionerna
1:531 och 11:654 och delyrkandet beträffande KF:s och HSB:s sparkassor
i motionerna I: 536 och II: 660 samt det yrkande som subsidiärt framställts
i motionerna I: 530 och II: 653, varigenom KF:s och HSB:s sparverksamhet
skulle komma att omfattas av premieringen. Utskottet förutsätter, att KF
och HSB samt till dessa organisationer anslutna föreningar kommer att tilllämpa
samma tekniska system som övriga kreditinstitut.
Beträffande formen för premieringen har i propositionen valts kontantbidrag.
Utskottet kan för sin del biträda att denna form nu prövas och
finner att den tekniska lösning som förordats fyller kraven såväl på att
premieringen skall psykologiskt sett ha bästa effekt som på att den skall
i administrativt hänseende vara enkel.
Vid prövningen av frågan om premiens storlek har departementschefen
beaktat, att det kan vara till en viss fördel, att premiesparandet kan få
formen av ett målsparande, så till vida att hela det premierade sparbeloppet,
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
23
både 1955 och 1956 års, på en gång kan ställas till spararens förfogande.
För båda årens sparande skulle rätten till sparpremien bli definitiv vid
utgången av år 1960 för det sparbelopp som då alltjämt vore innestående.
Detta anses motivera att en högre premie bör lämnas för 1955 års sparande
än för 1956 års och i överensstämmelse härmed har föreslagits 20 procent
av sparbeloppet för 1955 och 15 procent av sparbeloppet för 1956.
När det gäller premiens storlek har ändringsyrlcanden framställts i de
likalydande motionerna I: 537 och II: 661 samt i motionerna II: 659 och
11:662. I motionerna 1:537 och 11:661 har föreslagits att sparpremien
skall utgöra 20 procent även i fråga om insättningar som sker under 1956.
Det anses bl. a. att premieringen skulle vinna i enkelhet om procentsatsen
sattes lika för bägge åren. Det påpekas vidare att oklarhet skulle råda till
vilket års sparbelopp uttag före 1961 skulle vara att hänföra om förslaget
till förordning antogs i den lydelse som föreslagits av Kungl. Maj :t. I motionen
II: 659 uttalas att många och sannolikt flertalet av dem som nås av
propagandan för detta sparande icke kan vinnas för det långsiktiga sparande,
varom här är fråga. Målet skulle ligga dem för avlägset och därför
kunde också intresset svalna. Därigenom skulle icke sparandet få den bredd
som eftersträvas och den stabiliserande effekten av sparpremieringen försvagas.
Vid utskottsbehandlingen borde därför som ett alternativ övervägas
att utge en premie för sparmedel insatta år 1955 redan under 1957, dock
icke därest medlen uttoges före den 1 juli 1957. Premien skulle utgöra 2
procent samt för varje år därefter stiga progressivt till 3 procent 1958, 4
procent 1959, 5 procent 1960 och 6 procent 1961. För insättning 1956 skulle
årspremierna fastställas till 2, 3, 4 och 6 procent. Motionärerna framhåller,
att den progressivt stigande sparpremien torde utgöra ett starkt incitament
för insättaren att dröja med sina uttag så länge som möjligt. En fördelning
av uttagen anses vidare kunna medföra mindre olägenhet än om huvuddelen
av de fastlåsta sparmedlen skulle uttagas i början av år 1961. I motionen
II: 662 hemställes att sparpremien för år 1955 fastställes till 10 procent
och för år 1956 till 5 procent. Motionären framhåller, att det icke torde
vara uteslutet att man, om propositionen antages i oförändrat skick, kan
skapa ett räntetänkande som är osunt och som kan leda till ett försämrat
sparande, jämfört med nu, vid den extra stimulansens bortfall. Det kan
befaras, att sparpremiebeloppets storlek kan locka folk att överflytta sparandet
från andra sparinrättningar än dem som har premiesparkonto och
därigenom vålla besvär. Motionären uttalar vidare, att den föreslagna sparpremieringen
i stort sett torde komma att utnyttjas till sitt maximala belopp
endast av större inkomsttagare.
Utskottet har vid sin bedömning av premiens avvägning funnit sig böra
i första hand beakta kravet på att premiesparandet får önskvärd omfattning
och snabb effekt. Ur denna synpunkt finner utskottet att premiernas sloilek
i Kungl. Maj :ts förslag är lämpligt avvägd liksom den differentiering som
föreslagits. Utskottet kan sålunda icke biträda de i motionerna framförda
ändringsyrkandena. Vad särskilt angår det i motionerna 1:537 och 11:661
24
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
gjorda påpekandet om att oklarhet skulle kunna uppkomma till vilket års
sparbelopp ett uttaget belopp vore hänförligt finner utskottet ett förtydligande
motiverat. I enlighet med vad som ifrågasatts av motionärerna föreslår
därför utskottet att i förordningens 9 § införes en föreskrift innebärande
att i den mån uttag förekommer före 1961 sådant i första hand skall
anses gälla under 1956 insatta medel. Mot det i motionen II: 659 framlagda
systemet torde framför allt kunna resas den berättigade invändningen, att
det icke tillgodoser de krav på enkelhet som penninginstituten och de administrativa
myndigheter som beröres av sparandet måste ställa.
Departementschefen har som villkor för rätt till sparpremie föreslagit
att spararen skall ha ökat sina sammanlagda tillgodohavanden hos banker
och andra penninginrättningar minst med sparbeloppet. Detta innebär sålunda
att en ökning av banktillgodohavandena skulle kunna premieras oavsett
förmögenhetsutvecklingen i övrigt. En sådan lösning minskar i hög grad
belastningen på taxeringsnämnderna jämfört med andra, tidigare ifrågasatta
lösningar.
I motionen 1: 529 har framhållits, att vid utformningen av den nu föreslagna
kontantpremieringen av banksparandet bör i rimlig män tillses, att
effekten av den premiering som redan förekommer av försäkringssparandet
icke rubbas. Ur denna synpunkt har ifrågasatts huruvida icke med
ökning av banktillgodohavanden som villkor för rätt till sparpremie borde
jämställas ökning i förhållande till läget före premieringens början, d. v. s.
år 1954, av premier för kapitalförsäkringar. För att förhindra att den nya
premieringen utnyttjas genom överföring av redan sparade försäkringsmedel
föreslås vidare, att det i förordningen införes ett stadgande av innehåll,
alt vid bedömande av huruvida banktillgodohavande ökat, minskning skall
ske med belopp som under sparåret erhållits genom belåning, åtei’köp eller
överlåtelse av kapitalförsäkring. Den som önskar tillgodonjuta sparpremie
bör i sin deklaration vara skyldig att lämna uppgifter för att möjliggöra
kontroll i nyss nämnda hänseenden. Han bör alltså uppgiva med vilket belopp
han ökat sina premieinbetalningar under sparåret jämfört med 1954
och vidare huruvida och i jakande fall till vilket belopp kapitalförsäkringen
belånats, återköpts eller överlåtits. I motionen har vidare föreslagits ett
tillägg till 11 § i förslaget till berörda förordning i syfte att lämna möjlighet
för Kungl. Maj :t att föreskriva, att banker och andra penninginrättningar
samt försäkringsbolag skall rara skyldiga att till ledning för beskattningsnämnds
prövning av rätt till sparpremie lämna uppgifter som
finnas erforderliga. I motionerna I: 537 och II: 661 har motionärerna förklarat
sig instämma med vad som uttalats i motionen I: 529.
Frågan om kravet på nysparande har berörts jämväl i motionerna I: 536
och 11:660. I dessa motioner har föreslagits att det skall uppställas det
kravet att den skattskyldige vid sin anmälan till beskattningsnämnden skall
avge en på heder och samvete avlämnad försäkran att det av honom på
premiesparkonto insatta beloppet sparats av inkomst under året. Motionärerna
framhåller, att man riskerar att den sparstimulerande effekten blir
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
25
väsentligt försvagad om man avstår från att uppställa detta krav på nysparande
under året och därigenom skapar möjligheter att genom omplacering
av kapital komma i åtnjutande av premie.
Utskottet finner för sin del berättigat att ökning i premier för kapitalförsäkringar
jämställes med ökning av banktillgodohavanden för rätt till
sparpremie. Även de förslag i övrigt som framställts i motionen 1: 529, syftande
till att förhindra en överföring av försäkringsmedel till banktillgodohavande
kan utskottet biträda.
Däremot är utskottet icke berett tillstyrka att var och en som öppnar premiesparkonto
skall avge en på heder och samvete avlämnad försäkran att
det på kontot insatta beloppet är sparat av inkomst under året. Utskottet
vill betona, att möjligheter att något så när effektivt kontrollera riktigheten
av en sådan förklaring saknas. Utskottet anser sig dock böra tillägga, att,
därest kontrollen i nu ifrågavarande hänseende kunnat ordnas på ett ändamålsenligt
och enkelt sätt, hade det i och för sig kunnat övervägas huruvida
icke kravet på nysparande borde ha skäpts så att det avsåge icke blott bankoch
försäkringssparande! utan förmögenhetsutvecklingen i dess helhet.
Vad härefter angår det i motionerna 1:536 och 11:660 väckta förslaget
alt å premiesparkonto insatta belopp skulle penningvärdeförsäkras har motionärerna
framhållit, att en sådan garanti skulle vara synnerligen betydelsefull
i syfte att övervinna den återhållande effekt på sparandet som
penningvärdeförsämringen under efterkrigstiden fortfarande anses utöva.
Den föreslagna garantien skulle enligt motionärerna lämpligen kunna knytas
till socialstyrelsens allmänna konsumentprisindex och utformas så att
för varje tioprocentig stegring av detta index från medeltalet för kalenderåret
1956 10 procent skulle tillföras sparkontot genom statsmedel; penningvärdegarantien
skulle gälla det sparbelopp som vid utgången av år 1960 bleve
föremål för definitiv premiering och endast omfatta den penningvärdeförsämring
som skulle kunna inträffa från 1956 till utgången av hela sparperioden.
Utskottet, som redan i tidigare sammanhang vid flera tillfällen understrukit
betydelsen av att ett fast penningvärde upprätthålles för att den enskilda
sparviljan skall kunna ökas, finner sig icke böra förorda att den nu
framlagda förordningen om premiering av frivilligt sparande kompletteras
med en bestämmelse om penningvärdegaranti. Redan de förmåner som erbjudes
spararna enligt Kungl. Maj :ts förslag torde vara tillräckliga för att
göra premiesparandet attraktivt. Därtill kommer att en penningvärdegaranti
skulle kunna psykologiskt påverka spararna oförmånligt och dessutom
i olika sammanhang kunna åberopas som prejudicerande. Utskottet
kan sålunda icke förorda bifall till vad i detta hänseende föreslagits i motionerna
I: 536 och It: 660.
I motionerna 1:537 och 11:661 har framhållits betydelsen av att en så
fullständig upplysning som möjligt lämnas rörande den nya sparformen
samt om övriga bestämmelser som är ägnade att stimulera det enskilda spa
-
26
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
randet. Motionärerna anser det motiverat att upplysningsverksamheten med
särskild styrka insättes i samband med återbetalandet av den överskjutande
preliminärskatten, då sparförmågan kan sägas vara särskilt stor. De förordar
därför att debiteringsmyndigheterna i samband med utskickandet av
debetsedlar å slutlig skatt, som utvisar överskjutande preliminärskatt, skall
utsända broschyrer eller dylikt som lämnar upplysning om de särskilda
privilegier spararna kan erhålla. Sparinstituten anses vara beredda att utforma
och bekosta en dylik upplysningsskrift, men staten föreslås medverka
genom att distribuera denna samtidigt med att debetsedeln å slutlig
skatt utsändes. För kostnaderna för distributionen föreslår motionärerna att
ett anslag å förslagsvis 50 000 kronor skulle upptagas.
Utskottet vill i anledning av vad som sålunda anförts och föreslagits uttala
sitt intresse för att en intensifierad upplysningsverksamhet bedrives rörande
olika sparformer, däribland det nu föreslagna premiesparandet. Såsom
meddelats i propositionen nr 190 pågår för närvarande överläggningar angående
en särskild sparkampanj i kreditinstitutens regi med sikte på att bos
allmänheten ernå en allmän uppslutning kring tanken på ett regelbundet
sparande. Förslag i ämnet torde enligt vad utskottet erfarit kunna komma
att framläggas vid riksdagens höstsession innevarande år. Det torde därför
icke vara erforderligt att nu upptaga ett särskilt förslagsanslag för ändamålet.
Vidare har i motionerna I: 537 och II: 661 hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla att Kungl. Maj :t till innevarande års
höstsession måtte framlägga ytterligare förslag till sparstimulerande åtgärder,
däribland vissa i motionerna närmare preciserade förslag rörande
gränsen för skattefri inkomst av kapital och det skattefria avdraget för
försäkringspremier. Utskottet vill erinra om att de förslag till ändring av
beskattningsreglerna, rarom nu är fråga, har varit föremål för riksdagens
prövning innevarande år i samband med behandlingen av propositionen nr
59 utan att föranleda någon riksdagens åtgärd (bevillningsutskottets betänkande
nr 18). Det föreligger nu en i viss mån förändrad situation, som ytterligare
understryker behovet av en ökning av sparandet på bred front och på
längre sikt. Utskottet förutsätter emellertid att Kungl. Maj :t utan särskild
skrivelse från riksdagen kommer att framlägga förslag om de ytterligare åtgärder
som må finnas påkallade till stöd för enskilt sparande, därvid även
de av motionärerna angivna uppslagen bör kunna komma under förnyat övervägande.
Vad till sist angår det i de likalydande motionerna I: 74 och II: 94 framställda
yrkandet om att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle anhålla om en
utredning angående premiering av s. k. ungdomssparande vill utskottet endast
uttala, att motionernas syfte såvitt angår 1955 och 1956 i huvudsak
torde få anses tillgodosett genom det premieringssystem som föreslagits i
den föreliggande propositionen. Att vid sidan av denna sparpremiering skapa
ytterligare en sparform, speciellt avsedd för ungdomen, torde i vart fall
för närvarande icke kunna komma i fråga. I sammanhanget torde böra un
-
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
27
derstrykas önskvärheten av att den upplysningsverksamhet, för vilken utskottet
i det föregående uttalat sitt intresse, med särskild styrka inriktas på
ungdomen. Detta synes förtjäna beaktande vid de överväganden som kommer
att företagas i denna angelägenhet; därvid torde även kunna förtjäna
prövas, huruvida icke särskilda åtgärder kunde vidtagas för att göra lönsparandet
än mer lockande för ungdomen, i samband varmed motionärernas
förslag kan beaktas. Nämnas må att en framkomlig väg att utveckla lönsparandet
bl. a. torde vara att uppmjuka gällande bestämmelser om åldersgränser
för deltagande i denna sparverksamhet.
Vad i övrigt anförts och föreslagits i förevarande proposition samt i de i
ämnet väckta motionerna har icke givit anledning till uttalande av utskottet.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om premiering av frivilligt
sparande under år 1955 och 1956 — måtte, med avslag
å motionerna I; 530 och II: 653 i vad de avser yrkande
om avslag å propositionen samt motionen II: 655 samt med
bifall till motionerna 1:529, 1:530 och 11:653 samt 1:536
och II: 660, de fyra sistnämnda i vad de avser premiering av
sparverksamhet inom KF och HSB samt till motionerna
1:531 och 11:654, för sin del antaga nämnda förslag till
förordning med den ändringen att 1, 4, 9 och 11 §§ erhåller
följande lydelse:
( Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)
1 §• 1 §•
Å sparbelopp, som under år 1955 eller 1956 insättes å för ändamålet upplagt
premiesparkonto hos bank, äger spararen av staten erhålla sparpremie
enligt vad nedan sägs.
Med bank avses i denna förordning Med bank avses i denna förordning
sparbank, affärsbank, postsparban- sparbank, affärsbank, postsparbanken
samt centralkassa för jordbruks- lcen, centralkassa för jordbrukskredit,
kredit. Kooperativa förbundet och Hyresgäs
ternas
sparkasse- och bgggnadsföreningars
riksförbund jämte till dessa
riksorganisationer anslutna föreningar,
som har egna sparkassor.
28
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
4 §• 4 §.
Sparpremie må åtnjutas endast av fysisk person, vars taxerade inkomst enligt
förordningen om statlig inkomstskatt vid taxering året efter sparåret
uppgår till minst 1 200 kronor. Skola äkta makar taxeras enligt de för gift
skattskyldig gällande bestämmelserna, må sparpremie åtnjutas av envar av
makarna, om endera makens taxerade inkomst eller makarnas samman
-
lagda taxerade inkomster uppgå till
Sparpremie utgår endast i den mån
sparbeloppet svarar mot en ökning
under sparåret av spararens sammanlagda
hos banker och andra penninginrättningar
innestående medel. Beträffande
äkta makar skall dglik ökning
föreligga för makarna tillhopa.
9 §.
Å sparbelopp, för vilket rätt till
sparpremie föreligger, skall utgå ränta
efter en räntesats, -som icke må
understiga den högsta räntesats för
inlåning från allmänheten, som av vederbörande
bank i övrigt tillämpas.
minst nämnda belopp.
Sparpremie utgår endast i den mån
sparbeloppet svarar mot belopp, med
vilket spararen under sparåret ökat
sina sammanlagda tillgodohavanden
hos banker och andra penninginrättningar,
med tillägg i förekommande
fall av det belopp, som han under
samma år erlagt i premier för kapitalförsäkring
utöver vad han erlagt i
sådana premier under år 1954. Har
beloppet av erlagda premier enligt
vad nyss sagts ökats men tillgodohavandena
hos penninginrättningar
minskats, må dock sparpremie åtnjutas
högst för ett sparbelopp motsvarande
skillnaden mellan sagda ökning
och minskning. Har spararen under
sparåret belånat, låtit återköpa eller
överlåtit kapitalförsäkring, skall hänsyn
tagas endast till den del av ökningen
av tillgodohavanden och premiebelopp,
som överstiger beloppet
av vad han genom belåningen, återköpet
eller överlåtelsen uppburit. Beträffande
äkta makar skall vad i detta
stycke sågs avse makarna tillhopa.
9 §•
Å sparbelopp, för vilket rätt till
sparpremie föreligger, skall utgå ränta
efter en räntesats, som icke må
understiga den högsta räntesats, som
av vederbörande bank i övrigt tillämpas
för inlåning från allmänheten eller
i vad gäller RF och HSB samt till
dessa organisationer anslutna före
-
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
29
(Kungl. Maj:ts förslag)
Gottskrivning av å premiesparkonto
upplupen ränta skall icke anses
som insättning å kontot enligt denna
förordning. Uttag från sådant konto
före utgången av år 1960 skall i första
hand anses avse insatt sparbelopp.
(Utskottets förslag)
ningar för inlåning från medlemmarna.
Gottskrivning av å premiesparkonto
upplupen ränta skall icke anses
som insättning å kontot enligt denna
förordning. Uttag från sådant konto
före utgången av år 1960 skall i första
hand anses avse insatt sparbelopp,
varvid belopp insatt år 1956
skall anses taget i anspråk före belopp
insatt år 1955.
11 §. 11 §•
Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer äger utfärda
för tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter.
I den omfattning Kungl. Maj. t föreskriver
äro banker och andra penninginrättningar
samt försäkringsbolag
skgldiga att till ledning för beskattningsnämnds
prövning av rätt
till sparpremie lämna uppgifter, som
finnas erforderliga.
B. att motionerna I: 537 och II: 661, II: 659, II: 662 samt
I: 74 och II: 94 — i den mån de icke må anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört — icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
C. att motionerna 1: 536 och II: 660 i vad de avser övriga
under A icke upptagna förslag icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 maj 1955
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Mogård, Boo,
Wehtje, Strandler*, Eliasson och Danmans;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Nilsson i Landskrona,
Sköldin, Dickson, Johansson i Kalmar, Carlsson i Tibro, Jönsson i
Rossbol och Nelander.
* Ej närvarande vid justeringen.
30
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
Reservation
av herrar Danmans, Carlsson i Tibro och Nelander, vilka ansett att
a) utskottet bort anföra:
»Departementschefen (fr. s. 21 lika med utskottet)---till banktill
godohavande
kan utskottet biträda (s. 25).»
Då premieringen bör sikta till åstadkommandet av nysparande, ansluter
sig utskottet till förslaget i motionerna I: 536 och II: 660 att var och en som
öppnar premiesparkonto, skall avge en försäkran på heder och samvete, att
det på kontot insatta beloppet är sparat av inkomst under beskattningsåret.
Utskottet anser, att en sådan klausul är av värde för att förhindra ett missbruk
av premiesparandeformen genom omplacering av redan befintliga kapitaltillgångar.
Vad därefter angår det i samma motioner väckta förslaget att å premiesparkonto
insatta belopp skall penningvärdeförsäkras, har motionärerna
framhållit, att en sådan garanti skulle vara synnerligen betydelsefull, när
det gäller att övervinna den återhållande effekt på sparandet som det rubbade
förtroendet för penningvärdet under efterkrigstiden fortfarande utövar.
Den föreslagna garantien skulle enligt motionärerna lämpligen kunna
anknytas till socialstyrelsens allmänna konsumentprisindex och utformas
så att för varje uppnådd tioprocentig stegring av detta index från medeltalet
för kalenderåret 1956 skall 10 procent å det sparbelopp som innestår
vid utgången av år 1956 eller utgången av år 1960, om det innestående beloppet
da är lägre, tillföras sparkontot genom statsmedel. Penningvärdegarantien
skall således gälla det sparbelopp som vid utgången av år 1960 blir
föremål för definitiv premiering. Den bör vidare endast omfatta den eventuella
försämring av penningvärdet, som kan inträffa från nyssnämnda basperiod
fram till sparperiodens slut eller utgången av år 1960.
Ett grundvillkor för sparviljans uppehållande och stegring är självfallet
att allmänheten räknar med att sparade medel behåller sitt reella värde. Utskottet
anser därför, att den föreslagna förordningen bör kompletteras med
ett stadgande om penningvärdegaranti åt sparade belopp, enligt de riktlinjer
som angivits i motionerna I: 536 och II: 660.
»I motionerna (s. 25) —---uttalande av utskottet (s. 27).»
b) och att utskottet bort hemställa,
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning av premiering av frivilligt
sparande under år 1955 och 1956 —- måtte, med avslag
å motionerna I: 530 och II: 653, i vad avser yrkande om avslag
å propositionen samt motionen 11:655 samt med bifall
till motionerna 1:529, 1:531 och 11:654, 1:536 och 11:660
ävensom 1:530 och 11:653, de sistnämnda i vad de avser
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
31
premiering av sparverksamhet inom KF och HSB, för sin del
antaga nämnda förslag till förordning med den ändringen
att 1, 3, 4, 6, 9 och 11 §■§ erhåller följande lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag)
1 §•
(Utskottets förslag)
1 §.
Å sparbelopp, som under år 1955 eller 1956 insättes å för ändamålet upplagt
premiesparkonto hos bank, äger spararen av staten erhålla sparpremie
enligt vad nedan sägs.
Med bank avses i denna förordning
sparbank, affärsbank, postsparbanken
samt centralkassa för jordbrukskredit.
Med bank avses i denna förordning
sparbank, affärsbank, postsparbanken,
centralkassa för jordbrukskredit,
Kooperativa förbundet och Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund jämte till dessa
riksorganisationer anslutna föreningar,
som har egna sparkassor.
3 §•
varje sparare,
å premiesparkontot.
Skulle vid utgången av 1960 penningvärdet
ha sjunkit och socialstyrelsens
allmänna konsumentprisindex
ha stigit med minst 10 procent i
förhållande till indexets medeltal för
kalenderåret 1956, skall premiesparkontot
för varje uppnådd tioprocentig
indexökning av statsmedel tillgodoföras
10 procent å det sparbelopp
som vid utgången av 1960 skall
premieras.
4 §. 4 §.
Sparpremie må åtnjutas endast av fysisk person, vars taxerade inkomst enligt
förordningen om statlig inkomstskatt vid taxering året efter sparåret
uppgår till minst 1 200 kronor. Skola äkta makar taxeras enligt de för gift
skattskyldig gällande bestämmelserna, må sparpremie åtnjutas av envar av
makarna, om endera makens taxerade inkomst eller makarnas sammanlagda
taxerade inkomster uppgå till minst nämnda belopp.
Sparpremie utgår endast i den mån Sparpremie utgår endast i den mån
sparbeloppet svarar mot en ökning sparbeloppet svarar mot belopp, med
under sparåret av spararens samman- vilket spararen under sparåret ökat
lagda hos banker och andra penning- sina sammanlagda tillgodohavanden
inrättningar innestående medel. Be- hos banker och andra penninginrätt
-
3 §.
Sparpremie----
Sparpremie---
32
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
(Kungl. Maj:ts förslag)
träffande äkta makar skall dylik ökning
föreligga för makarna tillhopa
6 §•
Sparare, som vill erhålla sparprepremie,
har att ingiva skriftlig anmälan
härom till beskattningsnämnd,
å vilken hans taxering till statlig inkomstskatt
året efter sparåret ankommer.
Såvida icke särskilt hinder
möter däremot, skall sådan anmälan
fogas vid allmän självdeklaration,
som avgives till ledning för taxering
varom nyss sagts. För gift sparare,
som icke själv har att avgiva allmän
självdeklaration, må anmälan fogas
vid den andra makens deklaration.
Anmälan, som inkommer efter utgången
av året efter sparåret, må icke
upptagas till prövning.
(Utskottets förslag)
ningar, med tillägg i förekommande
fall av det belopp, som han under
samma år erlagt i premier för kapitalförsäkring
utöver vad han erlagt i
sådana premier under år 195i. Har
beloppet av erlagda premier enligt
vad nyss sagts ökats men tillgodohavandena
hos penninginrättningar
minskats, må dock sparpremie åtnjutas
högst för ett sparbelopp motsvarande
skillnaden mellan sagda ökning
och minskning. Har spararen under
sparåret belånat, låtit återköpa eller
överlåtit kapitalförsäkring, skall hänsyn
tagas endast till den del av ökningen
av tillgodohavanden och premiebelopp,
som överstiger beloppet
av vad han genom belåningen, återköpet
eller överlåtelsen uppburit. Beträffande
äkta makar skall vad i detta
stycke sägs avse makarna tillhopa.
6 §•
Sparare, som vill erhålla sparprepremie,
har att ingiva skriftlig anmälan
härom till beskattningsnämnd,
å vilken hans taxering till statlig inkomstskatt
året efter sparåret ankommer,
samt härtill foga en på heder
och samvete avgiven försäkran
att belopp som insats å premiesparkonto
har sparats av inkomst under
beskattningsåret. Såvida icke särskilt
hinder möter däremot, skall sådan
anmälan fogas vid allmän självdeklaration,
som avgives till ledning
för taxering varom nyss sagts. För
gift sparare, som icke själv har att
avgiva allmän självdeklaration, må
anmälan fogas vid den andra makens
deklaration. Anmälan, som inkommer
efter utgången av året efter sparåret,
må icke upptagas till prövning.
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1955
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)
Vederbörande taxeringsnämnd---banken underrättas.
Har underrättelse---meddelande härom.
Har beträffande---del därav.
9 §•
Å sparbelopp, för vilket rätt till
sparpremie föreligger, skall utgå ränta
efter en räntesats, som icke må
understiga den högsta räntesats för
inlåning från allmänheten, som av vederbörande
bank i övrigt tillämpas.
Gottskrivning av å premiesparkonto
upplupen ränta skall icke anses
som insättning å kontot enligt denna
förordning. Uttag från sådant konto
före utgången av år 1960 skall i första
hand anses avse insatt sparbelopp.
9 §•
Å sparbelopp, för vilket rätt till
sparpremie föreligger, skall utgå ränta
efter en räntesats, som icke må
understiga den högsta räntesats, som
av vederbörande bank i övrigt tillämpas
för inlåning från allmänheten eller
i vad gäller KF och HSB samt till
dessa organisationer anslutna föreningar
för inlåning från medlemmarna.
Gottskrivning av å premiesparkonto
upplupen ränta skall icke anses
som insättning å kontot enligt denna
förordning. Uttag från sådant konto
före utgången av år 1960 skall i första
hand anses avse insatt sparhelopp,
varvid belopp insatt år 1956
skall anses taget i anspråk före belopp
insatt år 1955.
11 §. 11 §•
Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer äger utfärda
för tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter.
1 den omfattning Kungl. Maj:t föreskriver
äro banker och andra penninginrättningar
samt försäkringsbolag
skyldiga att till ledning för beskattningsnämnds
prövning av rätt
till sparpremie lämna uppgifter, som
finnas erforderliga.
B. att motionerna (lika med utskottet)---någon
riksdagens åtgärd.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 32