Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
1
Nr 3
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om Sveriges allmänna hijpoteksbank
och om landshypoteksföreningar m. m., dels
ock i ämnet väckt motion.
I en den 29 oktober 1954 dagtecknad proposition, nr 4, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar;
dels ock besluta att staten skall, för ökning av Sveriges allmänna hypoteksbanks
grundfond, genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställa till förfogande
svenska statens fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av tjugufem miljoner kronor
med rätt för banken att i enlighet med de i förordningen om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar givna bestämmelserna
taga obligationerna i anspråk.
Berörda författningsförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
förordning om Sveriges allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar.
Härigenom förordnas som följer.
Kap. I. Hypoteksbanken.
Hypoteksbankens ändamål och delaktighet i densamma.
1 §•
Sveriges allmänna hypoteksbank har till ändamål att ombesörja den upplåning,
som erfordras för att anskaffa medel till den av bankens delägare
bedrivna utlåningsrörelsen.
Delägare i hypoteksbanken äro rikets landshypoteksföreningar.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 3
2
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
2 §.
Hypoteksförenings delaktighet i hypoteksbanken bestämmes efter oguldna
beloppet av lån, som föreningen erhållit från banken.
Grundfond.
3 §.
Till grundfond för hypoteksbanken överlämnar staten genom riksgäldskontoret
ett belopp av nominellt etthundratjugufem miljoner kronor i svenska
statens fyra och en halv procent obligationer, vilka skola vara ouppsägbara
från innehavarens sida.
Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger
förfoga över dem för annat ändamål förrän bankens samtliga förbindelser
äro fullgjorda.
4 §.
1 mom. Grundfondsobligationer må, efter anmälan till riksgäldskontoret,
tagas i anspråk till fullgörande av hypoteksbankens förbindelser om
banken tillfälligt skulle sakna tillgängliga medel samt i enlighet med bestämmelserna
i 31 § vid bankens likvidation.
2 mom. Om grundfondsobligationer tagits i anspråk av banken annorledes
än vid bankens likvidation, åligger det banken att så snart ske kan till
grundfonden återställa obligationer, som svara mot de i anspråk tagna,
ävensom alt gottgöra staten den obligationsränta, som staten i sådant fall
nödgas utgiva. I samband med anmälan, som i 1 mom. sägs, skall avtal
träffas mellan riksgäldskontoret och banken angående den närmare tidpunkt
före vilken obligationerna skola återställas. Återställandet skall under
alla förhållanden ha skett senast två år efter det att obligationerna tagits i
anspråk.
Kan banken icke återanskaffa i anspråk tagna obligationer inom avtalad
tid, skall banken erlägga full likvid till riksgäldskontoret för obligationerna,
därvid banken äger rätt att erhålla nya obligationer till motsvarande belopp.
5 §.
För den händelse erforderliga medel för återställande eller likvid, som i
4 § 2 mom. sägs, icke på annat sätt kunna anskaffas, äger hypoteksbanken
att uttaga det erforderliga beloppet från hypoteksföreningarna i förhållande
till deras delaktighet. Envar förening är, därest medel för nämnda
ändamål icke finnas tillgängliga, skyldig att genom uttagande av ett efter
behovet lämpat tillskott av sina delägare bereda sig täckning för vad föreningen
nödgas utgiva till banken.
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
3
Hypoteksbankens rörelse.
6 §.
1 mom. För anskaffande av lånemedel till delägarna äger hypoteksbanken
att mot obligationer upptaga lån att återbetalas inom viss tid med eller
utan amortering. Dock må obligationer till ett nominellt belopp motsvarande
högst en femtedel av sammanlagda beloppet av hypoteksbankens utelöpande
obligationer vara ställda att återbetalas utan angivande av slutlig
förfallodag.
Lån, som nu sagts, skall vara från bankens sida uppsägbart efter viss tid
från lånets upptagande. Lånevillkoren skola i övrigt vara sådana, att de äro
förenliga med grunderna för låns utgivande till hypoteksföreningarnas delägare.
Sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer må icke överstiga
tio gånger grundfondens belopp.
Skulle grundfonden genom uppkomna förluster nedgå med en tiondel av
sitt belopp eller mera, må banken ej upptaga nytt lån förrän grundfonden
blivit återställd till sitt ursprungliga belopp. Därest icke ordinarie sammankomst
infaller inom en månad, skola bankens delägare kallas till extra sammankomst
för vidtagande av de åtgärder, vartill omständigheterna kunna
föranleda.
2 mom. För tillgodoseende av tillfälligt behov må banken annorledes än
mot obligationer upptaga lån på viss kort tid eller på kort tids uppsägning.
3 mom. Utöver vad i 1 och 2 mom. stadgas må banken upptaga lån mot
säkerhet av inteckning i fastighet, som äges av banken.
7 §.
Ej må annan kreditinrättning än hypoteksbanken utgiva obligationer i vilka
för upplåningen utlovas säkerhet i jordegendom, som avses i 36 §.
8 §.
Hypoteksbankens lån till hypoteksföreningarna skola återbetalas antingen
genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller efter viss tids förlopp
utan fastställd amortering (stående lån).
Lån, som utlämnats av banken, skall, sedan tio år förflutit från lånets utlämnande,
kunna av låntagaren uppsägas till inbetalning efter ett år därest
banken icke finner villkoren för bankens förbindelser utgöra hinder däremot.
Därest inlösen skulle medföra förlust för banken är låntagaren skyldig
att ersätta denna förlust enligt de grunder, som delägarna jämlikt 26 $
fastställt.
9 §.
Ha flera hypoteksföreningar anmält sig till erhållande av lån och kunna
deras lånebehov ej på en gång fullt tillgodoses, skall hypoteksbankens styrelse
besluta om fördelning av tillgängliga lånemedel.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
Har fråga, som avses i första stycket, med tillämpning av föreskrifterna
i 17 § upptagits till behandling vid sammanträde med förstärkt styrelse och
har minst en tredjedel av de vid sammanträdet röstberättigade framställt
förslag därom skall frågan hänskjutas till avgörande vid delägaresammankomst.
Av delägaresammankomsten fattat beslut får endast avse fördelning
under högst ett kalenderår.
10 §.
Hypoteksförening, som erhållit lån i hypoteksbanken, skall årligen på
bestämd tid till banken inbetala avtalad ränta, kapitalavbetalning och övriga
avgifter samt om så erfordras bidrag till bankens förvaltningskostnader.
Underlåtes sådan betalning, är föreningen skyldig att erlägga dröjsmålsränta
å det förfallna beloppet efter en halv procent för månad.
11 §.
Hypoteksföreningarna äro ansvariga för bankens förbindelser. Den betalningsskyldighet,
som på grund härav åvilar föreningarna, inträder då bankens
utgifter och förluster ej kunna täckas med anlitande av bankens egna
tillgångar, och fördelas mellan föreningarna i förhållande till deras delaktighet
i banken. Kan någon förening icke fullgöra sin betalningsskyldighet,
skola övriga föreningar efter samma grund svara för bristen.
12 §.
De reverser med tillhörande säkerhetshandlingar, som enligt föreskrifterna
i kap. II lämnats till föreningarna för av dessa utlämnade lån, skola
utan onödig tidsutdräkt ställas under offentlig vård. Sålunda förvarade
handlingar utgöra pantsäkerhet för de obligationer, som av banken utgivas.
Såsom säkerhet för obligationerna tjäna jämväl de förbindelser, som föreningar
för erhållna lån utfärda till banken.
Reverserna jämte säkerhetshandlingarna skola pantförskrivas till banken
för förenings lån hos densamma.
Det åligger hypoteksbankens styrelse att noggrant tillse, att varje hypoteksförening
ständigt innehar tillräcklig säkerhet för de lån, som föreningen
utlämnat med medel från banken, att denna säkerhet är så beskaffad, som
föreskrives i kap. II, samt att sammanlagda beloppet av bankens utelöpande
obligationer ständigt täckes av pantsäkerheten.
13 §.
Den i 12 § första stycket stadgade offentliga vården av pantförskrivna
reverser med tillhörande säkerhetshandlingar utövas av ett ombud, förordnat
av länsstyrelsen i det län, inom vilket vederbörande förenings styrelse
har sitt säte. Handlingarna skola förvaras i brandfritt och i övrigt betryggande
förvaringsrum samt, avskilda från föreningens övriga tillgångar, i
skåp under två särskilda lås med olika nycklar. Nämnda ombud samt en av
föreningens styrelse utsedd person skola inneha var sin av dessa nycklar.
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
5
Arvode åt det av länsstyrelsen förordnade ombudet bestämmes av länsstyrelsen.
14 §.
Hypoteksförening skall, i den mån kapitalbeloppet av inteckningssäkerheten
för utlämnat lån överstiger lånets kapitalbelopp, äga förfoga över den
överskjutande inteckningssäkerheten.
15 §.
Den årliga behållning, som uppstår å bankens rörelse, skall avsättas till
reservfonden, som i första hand skall användas till täckande av möjligen
uppkommande förluster.
Reservfonden må komma delägarna till godo endast genom lindring i lånevillkoren
på det sätt och i den ordning, som delägarna besluta. Dock må
reservfonden icke användas för sådant ändamål om densamma därigenom
skulle komma att understiga två procent av bankens utestående kapitalskuld.
Till bankens fonder hörande medel skola placeras på ett betryggande sätt.
Hypoteksbankens styrelse och revision.
16 §.
Hypoteksbanken förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen
skall bestå av fem ledamöter. Av dessa utses en, tillika ordförande, av Kungl.
Maj :t och en, tillika vice ordförande, av fullmäktige i riksgäldskontoret. Därjämte
utser Kungl. Maj:t en suppleant för ordföranden i hans egenskap avledamot
och fullmäktige i riksgäldskontoret en suppleant för den av fullmäktige
utsedde ledamoten, övriga tre ledamöter jämte lika antal suppleanter
för dem väljas å ordinarie delägaresammankomst. Styrelsens samtliga
ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år.
En av de tre ledamöter, vilka väljas vid ordinarie delägaresammankomst,
utses samtidigt att vara bankens verkställande direktör.
17 §.
Styrelsen äger att, då ärendenas vikt så påfordrar, kalla en representant
för varje hypoteksförening till rådplägning och deltagande i beslut (förstärkt
styrelse).
Fråga, som avses i 9 §, skall behandlas vid sammanträde med förstärkt
styrelse, därest minst två hypolcksföreningar göra framställning därom till
banken.
18 §.
Styrelsen är beslutför då minst tre ledamöter äro tillstädes och två av dem
äro ense om beslutet.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
Såsom styrelsens beslut gäller den mening, för vilken de flesta rösterna
avgivits. I händelse av lika röstetal gäller den mening, som ordföranden
biträder.
19 §.
Styrelsens ledamöter samt i 17 § första stycket omförmälda representanter,
som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning eller med
stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskynda banken skada, svare för skadan en för alla och alla
för en.
20 §.
För revision av styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper skola årligen
utses fem revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens ordförande,
av fullmäktige i riksgäldskontoret och de övriga å ordinarie delägaresammankomst.
I samma ordning utses lika antal suppleanter. Av de å
delägaresammankomst utsedda revisorerna skall en revisor och hans suppleant
vara av handelskammare i riket eller på annat av Konungen godkänt
sätt auktoriserad revisor.
Ha revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift
eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,
som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat
vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, gentemot banken
ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.
21 §.
Hypoteksbankens styrelse utser årligen för varje hypoteksförening ett ombud
att deltaga i revisionen av föreningens förvaltning.
Delägaresammankoinst.
22 §.
Ordinarie sammankomst mellan bankens delägare skall årligen före juni
månads utgång äga rum å dag, som styrelsen bestämmer. Skriftlig kallelse
till sammankomsten skall tillställas hypoteksföreningarna minst en månad
i förväg.
23 §.
Styrelsen äger, när viktiga omständigheter så fordra, kalla delägarna till
extra sammankomst. Därvid skall skriftlig kallelse till sammankomsten tillställas
hypoteksföreningarna minst fjorton dagar i förväg. Kallelsen skall
upptaga de ärenden, som skola förekomma å sammankomsten.
24 §.
Varje hypoteksförening äger att till delägaresammankomst sända tre ombud,
varav minst en bör vara ledamot av föreningens styrelse. Därjämte utse
fullmäktige i riksgäldskontoret ett ombud till delägaresammankomst.
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
7
25 §.
Vid delägaresammankomst föres ordet av ordföranden i hypoteksbankens
styrelse. Vid förfall för honom väljer delägaresammankomsten inom sig
ordförande.
Styrelsens ledamöter och revisorerna, vilka böra vara närvarande vid delägaresammankomst,
äga rätt att deltaga i beslut vid sammankomsten utom
i frågor, som angå ansvarsfrihet för styrelsen, val av styrelseledamöter och
revisorer jämte suppleanter samt arvoden för styrelseledamöter och revisorer.
I förenämnda val må icke heller riksgäldskontorets ombud deltaga.
Besluten bestämmas vid omröstning genom enkel röstövervikt. Varje röstberättigad
äger en röst. Vid lika röstetal gäller den mening, som biträdes av
ordföranden, utom i fråga om val, då lottning sker.
''26 §.
Det ankommer på delägaresammankomsten
att årligen efter föredragning av bankstyrelsens berättelse för det sistförflutna
räkenskapsåret jämte däröver avgiven revisionsberättelse till avgörande
företaga frågorna om fastställelse av balansräkning samt beviljande
av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna,
att med iakttagande av bestämmelserna i denna förordning fastställa villkoren
för hypoteksföreningarnas lån hos banken, därvid sammankomsten i
den utsträckning så finnes lämpligt må uppdraga åt bankens styrelse att
för viss tid, dock högst tre år i sänder, besluta därom,
att fastställa grunder för bidrag till bankens förvaltningskostnader, därest
sådana bidrag erfordras,
att fastställa grunder för inbetalning tidigare än avtalat av lån, som hypoteksförening
erhållit av hypoteksbanken och av lån, som utlämnats av hypoteksförening,
att besluta i frågor om särskild utdebitering på grund av hypoteksföreningarnas
ansvarighet för bankens förbindelser,
att fastställa värderingsstadgor för hypoteksföreningarna,
att jämlikt bestämmelserna i 16 § utse tre ledamöter jämte suppleanter
i hypoteksbankens styrelse samt jämlikt bestämmelserna i 20 § första stycket
fyra revisorer jämte suppleanter i banken,
samt att bestämma arvoden för ledamöterna i hypoteksbankens styrelse
och för bankens revisorer ävensom anställningsvillkoren för verkställande
direktören.
I övrigt må vid ordinarie delägaresammankomst alla frågor, som ha
avseende å bankens verksamhet, behandlas. Ä extra delägaresammankomst
må endast i kallelsen uppgivet ämne förekomma till beslut.
8 Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
27 §.
Därest det i 21 § omförmälda ombudet finner anledning till anmärkning
mot visst förhållande vid revision av hypoteksförenings förvaltning, skall
ombudet anmäla förhållandet till hypoteksbankens styrelse i och för behandling
å delägaresammankomst. Sammankomsten äger att till efterrättelse
för vederbörande hypoteksförening meddela beslut på grund av anmärkningen
samt, där den avser viss åtgärd av föreningens styrelse, vägra
denna ansvarsfrihet för den anmärkta åtgärden.
28 §.
Förslag, som av styrelsen framlägges till beslut vid delägaresammankomst,
skall såvitt möjligt delgivas hypoteksföreningarna minst en månad i
förväg.
Vill hypoteksförening eller ombud göra framställning till ordinarie delägaresammankomst,
skall ärendet minst en månad före sammankomsten
skriftligen anmälas hos styrelsen, dock att förslag, som avser utverkande av
ändring i denna förordning, skall anmälas hos styrelsen före februari månads
utgång.
över förslag om ändring i sådan författning, som avses i andra stycket,
böra styrelsen och revisorerna avgiva yttranden. Dylikt förslag må icke anses
antaget förrän delägarna vid två på varandra följande sammankomster,
varav minst en ordinarie, bifallit detsamma.
29 §.
Innan ordinarie delägaresammankomst hålles, skall förvaltnings- och revisionsberättelsen
tillställas finansdepartementet, fullmäktige i riksgäldskontoret
och hypoteksföreningarna.
Övriga bestämmelser.
30 §.
Hypoteksbankens handlingar, räkenskaper och kassa skola när som helst
hållas tillgängliga för den undersökning, som Kungl. Maj :t eller chefen för
finansdepartementet kan finna för gott att låta anställa.
31 §.
Om förfarandet vid likvidation av hypoteksbankcn förordnar Konungen.
Vid likvidation av banken må grundfondsobligationer tagas i anspråk
allenast i den mån annan tillgång saknas, som svarar för bankens förbindelser.
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
9
Kap. II. Landshypoteksföreningarna.
Hypoteksföreningarnas ändamål och villkoren för delaktighet i desamma.
32 §.
Hypoteksföreningarna ha till ändamål att, envar inom sitt verksamhetsområde,
utlämna långfristiga lån till fast ränta mot säkerhet i jordegendom
ävensom andra lån för jordbruksändamål, för vars fulla gäldande staten
är ansvarig (garantilån).
33 §.
Hypoteksföreningens låntagare äro dess delägare.
Låntagares delaktighet bestämmes efter oguldna beloppet av lån, som hos
föreningen erhållits av medel som avses i 35 §, eller såsom förskott a sådant
lån.
34 §.
Delägarna i hypoteksförening ansvara, envar i förhållande till sin delaktighet,
för föreningens förbindelser i den mån utgifter och förluster ej kunna
täckas med anlitande av föreningens egna tillgångar. Kan delägare ej fullgöra
den betalningsskyldighet, som till följd härav åligger honom, skola
övriga delägare efter samma grund svara för bristen.
Utlåningsrörelscn.
35 §.
Utlåningsrörelsen får bedrivas endast med medel, som hypoteksföreningarna
upplånat hos Sveriges allmänna hypoteksbank.
36 §.
Hypoteksförening må endast belåna jordegendom, som utgör en självständig,
huvudsakligen på jordens växtkraft grundad produktionsenhet och
som är taxerad
antingen i sin helhet såsom jordbruksfastighet
eller delvis såsom jordbruksfastighet och delvis såsom annan fastighet,
där den såsom annan fastighet taxerade delen av egendomen väsentligen
användes för tillvaratagande eller förädling av produkter från jordbruk
eller skogsbruk och under förutsättning tillika att taxeringsvärdet å sådan
del av egendomen icke uppgår till mer än en tredjedel av taxeringsvärdet å
jordegendomen i dess helhet,
eller i sin helhet såsom annan fastighet där egendomen huvudsakligen användes
för å öppen jord såsom självständig näring bedriven trädgårdsskötsel
eller specialodling och under förutsättning att det vid taxering åsatta
markvärdet uppgår till minst en tredjedel av egendomens hela taxeringsvärde.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
37 §.
Endast den som innehar jordegendom med äganderätt eller fideikommissrätt
må hos hypoteksförening erhålla lån.
Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må lån kunna beviljas sambruksförening
även om sambruksföreningen icke är ägare av annan fast
egendom än de för föreningens verksamhet nödiga ekonomibyggnaderna
jämte tillhörande tomtmark, därest underlaget för föreningens verksamhet
utgöres av nämnda fasta egendom jämte jord, som föreningen arrenderar
av sina medlemmar. Av föreningen sålunda ägd och arrenderad jord skall
i belåningshänseende jämställas med självständig jordegendom.
Vad i andra stycket stadgas skall jämväl avse andelsladugårdsföretag, vilket
är organiserat såsom ekonomisk förening eller handelsbolag. Är företaget
organiserat som handelsbolag skall vad i nämnda stycke sägs om jord, som
föreningen arrenderar av sina medlemmar, i stället avse jord, som bolaget
arrenderar av delägarna i bolaget.
38 §.
Jordegendoms belåningsvärde fastställes av föreningens styrelse antingen
pa grundval av gällande taxeringsvärde eller efter särskild värdering.
Särskild värdering sker enligt för föreningen gällande värderingsstadga och
verkställes antingen på platsen av en eller flera därtill utav styrelsen utsedda
personer (platsvärdering) eller ock med ledning av förefintliga handlingar
av styrelsen (styrelsevärdering).
Egendom, som är taxerad såsom annan fastighet, må ej åsättas belåningsvärde
utan platsvärdering.
Vid belåning av växande skog skall styrelsen undersöka huruvida skogens
värde nämnvärt nedgått efter senaste fastighetstaxering. Finnes så vara
fallet, må belåningsvärde ej åsättas utan att platsvärdering ägt rum.
39 §.
Belåningsvärdet skall redovisas i sådana särskilda värden, som angivas i
10 § kommunalskattelagen den 28 september 1928. Dock må vid fastställande
av belåningsvärdet tomt- och industrivärde icke tagas i beaktande.
Icke heller må belåningsvärdet i något fall innefatta värde å maskiner eller
liknande tillgångar.
Vid bestämmandet av belåningsvärdet skall iakttagas, att värde å skogsmark
och växande skog samt å egendom eller del därav, som är taxerad
såsom annan fastighet, icke får upptagas till högre belopp än enligt senaste
fastighetstaxering.
40 §.
Lån må beviljas till högst 60 procent av belåningsvärdet till den del detsamma
avser egendom, taxerad såsom jordbruksfastighet samt till högst 40
procent till den del detsamma avser egendom, taxerad såsom annan fastighet.
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955 11
41 §.
Lån från hypoteksförening skall utlämnas på samma villkor med avseende
å ränta — däri inbegripet eventuell kapitalrabatt — och återbetalningssätt,
som gälla för föreningens motsvarande upplåning hos hypoteksbanken.
42 §.
Av hypoteksförening utlämnat lån skall antingen amorteras enligt fastställd
plan (amorteringslån) eller utan amortering återbetalas efter viss tid
(stående lån).
I den mån belåning sker av egendom, som är taxerad såsom annan fastighet,
skall lånet vara ställt på amortering.
43 §.
Lån må beviljas endast mot inteckning med bästa förmånsrätt för fordran
i jordegendom, som av lånesökanden innehaves med ägande- eller fideikommissrätt.
Såsom säkerhet för lån till sambruksförening eller andelsladugårdsföretag
må dock godtagas gemensam första inteckning i egendom, varav
en del äges av föreningen (företaget) och återstoden av medlemmarna
( delägarna).
Utan hinder av vad nu sagts må lån beviljas mot inteckning med förmånsrätt
efter inteckning för fordran, som icke pantsatts hos föreningen, under
förutsättning
dels att sistnämnda inteckning utgör säkerhet för belopp, som på grund
av donationsbestämmelser eller dylikt icke kan uppsägas till återbetalning,
dels att nämnda intecknings kapitalbelopp avräknas från det lånebelopp,
som eljest kunnat beviljas.
Inteckningar för annat än fordran, vilka icke ha avsevärd betydelse för
egendomens värde, må utan att lånebeloppet nedsättes kvarstå med bättre
förmånsrätt än inteckning för hypotekslån.
44 §.
Belånad egendom skall hållas försedd med de åbyggnader, som styrelsen
finner erforderliga med hänsyn till egendomens storlek och driftsinriktning.
Vid belåning av växande skog skall, därest styrelsen finner det erforderligt,
överenskommelse träffas om inskränkning i rätten att avverka skogen
jämlikt lagen den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning av rätten att avverka
skog å intec.knad fastighet.
Vid belåning skola såväl erforderliga åbyggnader som skogen, där den
belånas, hållas nöjaktigt försäkrade mot brandskada. Om särskilda skäl därtill
föranleda må dock kravet på försäkring av skog eftergivas.
12 Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
45 §.
Har belånad egendom genom vanvård eller annorledes minskat i värde, så
att panten icke längre anses innebära betryggande säkerhet, äger styrelsen
uppsäga lånet till inbetalning helt eller delvis.
Nedsättning av jordegendoms taxeringsvärde eller ändring av jordegendoms
klassificering i taxeringshänseende skall icke i och för sig anses
såsom tillräcklig grund för uppsägning av lån.
Styrelsen äger förordna om värdering av egendom närhelst styrelsen så
anser erforderligt.
46 §.
Övergår hos hypoteksförening belånad egendom till ny ägare eller innehavare,
har denne att inom ett år från den dag vederbörande blev ägare
eller innehavare av egendomen ansöka om delägarskap i föreningen genom
att överlämna förbindelse å lånets övertagande. Försummas det eller bifalles
ej ansökningen, skall styrelsen äga uppsäga lånet till återbetalning.
47 §.
Låntagare skall, i den mån kapitalbeloppet av inteckningssäkerheten för
utlämnat lån överstiger lånets kapitalbelopp, äga förfoga över den överskjutande
inteckningssäkerheten.
48 §.
Låntagaren skall i efterskott erlägga årsavgift, innefattande
a) avtalad ränta,
b) bidrag till förvaltningskostnadernas bestridande med det belopp och
på det sätt. som av hypoteksföreningens delägare beslutas,
c) å amorteringslån kapitalavbetalning enligt uppgjord plan.
Låntagare, som försummar att under vederbörlig uppbördstermin inbetala
sm arsavgift, skall vidkännas dröjsmålsränta enligt grunder, som fastställas
av hypoteksföreningens delägare.
49 §.
Hypoteksförenings delägare äro skyldiga att till föreningen erlägga de tillskott
och bidrag, som kunna komma att uttagas av delägarna på grund av
bestämmelserna i 5 § och 10 §.
50 §.
Av hypoteksförening utlämnat lån skall, sedan tio år förflutit från utlämnandet,
kunna av låntagaren uppsägas till inbetalning under den uppbörd,
som infaller näst efter ett år från uppsägningen, därest icke föreningen finner
sina förbindelser till hypoteksbanken utgöra hinder däremot.
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
13
önskar låntagare tidigare inbetala lån eller del därav, må efter styrelsens
prövning detta ske i överensstämmelse med grunder, som fastställas av delägarna
i hypoteksbanken. Styrelsen äger därutöver bestämma huruvida och
i vad mån särskild ersättning med anledning av förtidsinbetalningen skall
erläggas till föreningen.
51 §.
1 mom. Den årliga behållning, som uppstår å hypoteksförenings rörelse,
skall avsättas till föreningens reservfond, som i första hand skall användas
för täckande av möjligen uppkommande förluster.
Reservfonden må så länge föreningens verksamhet fortsätter komma delägarna
till godo endast genom lindring i lånevillkoren på det sätt och i den
ordning, som delägarna efter därom av styrelsen avgivet förslag må besluta.
Dock må reservfonden ej användas för sådant ändamål om densamma därigenom
skulle komma att understiga två procent av föreningens utestående
kapitalskuld.
2 mom. Av reservfonden skall minst hälften placeras i svenska statsobligationer
eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassas, Svenska bostadskreditkassans
eller Svenska skeppshvpotekskassans obligationer eller i obligationer
som till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med obligationer
av nyss angivna slag. Sådana medel må ock innestå i svenskt bankaktiebolag
eller svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgiro
eller motsvaras av kontanta penningar.
I övrigt bör reservfonden på betryggande sätt göras räntebärande, i den
mån medel icke erfordras i själva rörelsen.
Särskilda bestämmelser rörande garantilån.
52 §.
I fråga om lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig (garantilån),
skola följande särskilda bestämmelser gälla.
1) Den, som erhållit statlig lånegaranti, kan erhålla lån även om han
icke är ägare av jordegendom, som i 36 § sägs.
2) I stället för vad i 38—40 och 43 §§ samt 44 § andra stycket stadgas
skall gälla vad vederbörande statliga myndighet föreskriver rörande garantilåns
storlek samt rörande skyldighet att ställa och underhålla säkerhet för
detsamma.
3) Föreskrifterna i 44 § första stycket skall icke gälla garantilån.
4) Därest egendom, varå beviljats garantilån, övergår till ny ägare eller
brukare, skall förutom vad i 46 § föreskrives iakttagas att lånet icke må
övertagas av den nye ägaren eller brukaren med mindre vederbörande statliga
myndighet medgivit att lånegarantin skall avse den nye ägarens eller
brukarens förpliktelser.
14
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
Förvaltning och revision in. ni.
53 §.
Sammankomst med hypoteksförenings delägare (föreningsstämma) skall
hållas minst en gång om året, på sätt i föreningens reglemente närmare
angives.
Rösträtt vid föreningsstämma tillkommer envar delägare, som icke häftar
i skuld till föreningen för uraktlåten betalning och som enligt vad i föreningens
reglemente föreskrives anmält sig till begagnande av rösträtt.
Delägare må medelst fullmakt låta sig företräda allenast av annan röstberättigad
delägare eller av sin make.
Varje delägare äger en röst för varje påbörjat belopp av 2.000 kronor av
sitt oguldna lånebelopp, dock högst 25 röster. Ingen må dock för egen del
och medelst fullmakt för annan rösta för mera än 50 röster eller för mera
än en tjugondei av hela det vid stämman representerade röstetalet.
För en och samma jordegendom må allenast en delägare rösta.
54 §.
Hypoteksförenings angelägenheter förvaltas av en styrelse, utsedd i den
ordning föreningens reglemente föreskriver.
55 §.
För granskning av hypoteksförenings förvaltning och räkenskaper skola
delägarna årligen utse revisorer på sätt i föreningens reglemente stadgas.
I revisionen skall det jämlikt 21 § utsedda ombudet deltaga.
56 §.
Reglemente för hypoteksförening skall antagas av föreningen och underställas
Konungen för fastställande.
Övriga bestämmelser.
57 §.
Tillstånd att bilda förening meddelas av Konungen efter därom gjord
ansökan.
58 §.
Om förfarandet vid likvidation av förening förordnar Konungen.
övergångsbestämmelser.
1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955.
2. Genom förordningen upphävas i den mån annat ej följer av vad nedan
stadgas
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
15
förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna
hypoteksbank samt
förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola
till efterrättelse lända.
3. Så länge obligationer, som hypoteksbanken utgivit före den 1 juli 1955
äro utelöpande, skall banken tillse, att av den för bankens obligationslån
ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens
skuld i förstnämnda obligationer finnes i inteckningar eller i reverser, för
vilka gäller statlig lånegaranti, av den beskaffenhet, som enligt de före
sagda dag gällande grunder fordrats till tryggande av obligationsinnehavarnas
rätt.
Vad i övergångsstadganden till förordningarna den 6 juni 1930, nr 203,
den 23 maj 1935, nr 190, och den 27 mars 1942, nr 133, stadgats angående
obligationer, som hypoteksbanken utgivit före den 1 januari 1931, den 1
oktober 1935 respektive den 1 april 1942, skall fortfarande gälla så länge
sådana obligationer äro utelöpande.
4. I fråga om lån, vilka av hypoteksförening utlämnats före den 1 juli
1955, skall vad i § 18 förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända, stadgas om delägares ansvarighet för hypoteksförenings
förbindelser fortfarande äga tillämpning.
5. De revisorer och suppleanter, som äro utsedda då denna förordning
träder i kraft, må utan hinder av bestämmelserna i denna förordning utöva
sitt uppdrag under den tid för vilken de äro utsedda.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom första kammaren, av herr Larsson, Nils
Theodor, väckt motion nr 360. I denna hemställes att 51 § 2 mom. i det i förevarande
proposition omförmälda förslaget till förordning om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar må erhålla följande
lydelse: »Reservfonden bör på betryggande sätt göras räntebärande i den
mån medel icke erfordras i själva rörelsen.» Beträffande motiveringen för
yrkandet hänvisas till motionen.
I. Inledning
Med skrivelse den 4 juni 1954 har styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank
till Kungl. Maj:t överlämnat betänkande med förslag till förordning
angående Sveriges allmänna hypoteksbank och till förordning angående
grunderna för hypoteksföreningarnas verksamhet.
Nämnda förslag grundas på utredningar och överläggningar inom landshypoteksorganisationen.
Jämlikt beslut vid 1948 års delägaresammankomst
i Sveriges allmänna hypoteksbank tillsattes den 3 juni nämnda år en kom
-
16
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
mitté med uppgift att förbereda utarbetande av förslag till nya bestämmelser
för hypoteksinstitutionen. Kommittén utgjordes av bankdirektören
Bertil Allstrin, ordförande, samt hypoteksdirektörerna Nils Falk, Holger
Sandelin och Torsten Stjernberg. Sedermera utsågs hypoteksombudsmannen
Gösta Söderström till ytterligare ledamot i kommittén, varjämte numera
landshövdingen Fritiof Domö, greve P. A. K:son Posse och godsägaren Hugo
Nilsson utsågs att i egenskap av delägarerepresentanter deltaga i överläggningar
och beslut i principfrågor vid kommitténs arbete.
Kommittén avgav den 28 mars 1952 ett betänkande med förslag till bl. a.
förordning angående Sveriges allmänna hypoteksbank och förordning angående
grunderna för hypoteksföreningarnas verksamhet, över detta betänkande
yttrade sig samtliga tio hypoteksförcningar ävensom föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution. Den 8 november
1952 uppdrog hypoteksbankens styrelse åt kommittén att efter vissa styrelsens
direktiv inkomma med förslag till de ändringar i nämnda betänkande,
vartill ärendets behandling hos hypoteksföreningarna och ombudsmansföreningen
kunde föranleda. På grund därav avgav kommittén den 12 maj 1953
nytt betänkande, vilket upptogs till behandling vid ordinarie delägaresammankomst
i hypoteksbanken den 4 juni 1953. I anledning av därvid fattat
beslut företogs ytterligare en detaljutredning, varefter bankstyrelsen ånyo
anmälde ärendet vid extra delägaresammankomst i hypoteksbanken den 5
mars 1954. Härvid beslöt sammankomsten att godkänna bankstyrelsens på
det verkställda förarbetet grundade förslag till nya författningar för hypoteksinstitutionen.
Slutligen beslöt hypoteksbankens ordinarie delägaresammankomst
den 4 juni 1954 att konfirmera beslutet om författningsförslagens
godkännande.
Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditlcassan
(gemensamt yttrande), Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska bankföreningen
samt Svenska sparbanksföreningen.
I detta sammanhang har jämväl behandlats en av hypoteksbanken
den 8 september 1954 dagtecknad framställning om höjning av bankens
grundfond, över denna framställning har yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.
II. Landshypoteksrörelsens uppkomst samt dess nuvarande
organisation och verksamhet i huvuddrag
Landshypoteksinstitutionen tillkom under förra hälften av 1800-talet med
syfte att tillgodose jordbrukets behov av primärkredit. Till en början bilda
-
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
17
des särskilda, från varandra fristående hypoteksföreningar, vilka var för sig
drev lånerörelse och anskaffade medel härtill bl. a. genom att utgiva egna
obligationer. Verksamheten bedrevs i enlighet med av Kungl. Maj :t för de
olika föreningarna fastställda reglementen. Svårigheter uppstod emellertid
genom att föreningarna konkurrerade med varandra och med staten om
det begränsade kapital, som inom eller utom landet fanns tillgängligt. Denna
konkurrens medförde efter hand försämrade lånevillkor. Sådant var utgångsläget
då man 1861 företog en omorganisation av verksamheten. Därvid
överfördes föreningarnas rätt att utgiva obligationer till hypoteksbanken
som ett nytt och för föreningarna gemensamt organ för medelsanskaffning.
Denna delegering av en viss del av föreningarnas tidigare behörighet
innebar icke i övrigt någon ändring av föreningarnas ställning. Av bankens
styrelse på fem personer skulle statsmakterna tillsätta två ledamöter,
ordföranden och vice ordföranden. Härigenom skapade man garanti för att
obligationsutgivningen icke skulle drivas efter linjer, som var oförenliga
med det allmännas intresse. Det statliga inslaget i bankens styrelse jämte en
av staten tillskjuten grundfond innebar dessutom ett bestämt trygghetsmoment
för obligationsköparna i en eljest av låntagarna helt dominerad
rörelse. Detta skulle komma även låntagarna till godo genom att försäljningsmöjligheter
och försäljningsvillkor för obligationslånen förbättrades.
Den nuvarande organisationen överensstämmer väsentligen med den som
tillkom 1861. överhuvud kvarstår den ursprungliga författningstexten till
stor del oförändrad, ehuru nya författningar 1890 ersatte de 1861 utfärdade
och ett stort antal ändringar i sin tur vidtagits i dessa nya författningar.
Bland de förändringar som vidtagits på senare tid må nämnas, att hypoteksföreningarna
erhållit möjlighet att belåna växande skog samt att de numera
deltager i långivningen mot statlig lånegaranti för jordbruksändamål.
Landshypoteksinstilutionens verksamhet regleras av dels förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21, sid. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank,
ändrad genom förordningarna den 6 juni 1930 (nr 203), den 23 maj 1935
(nr 190), den 5 juni 1936 (nr 241), den 26 juni 1948 (nr 363), den 24 mars
1949 (nr 99), den 18 maj 1951 (nr 273), den 23 maj 1952 (nr 257) och den
10 april 1953 (nr 119), dels förordningen den 16 maj 1890 (nr 21, sid. 11)
angående de allmänna grunder, som vid liypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, ändrad genom kungörelsen
den 25 maj 1905 (nr 32, sid. 2) och förordningarna den 13 juni
1924 (nr 224), den 6 juni 1930 (nr 204), den 23 maj 1935 (nr 191), den 5
juni 1936 (nr 242), den 27 mars 1942 (nr 133), den 16 maj 1947 (nr 195)
och den 26 juni 1948 (nr 364). Hypoteksföreningarnas verksamhet regleras
dessutom av särskilda reglementen.
Hypoteksinstitutioncns allmänna organisation är för närvarande i huvudsak
följande.
Medlem i hypoteksförening blir automatiskt den som erhållit lån hos
2 Hiliang till riksdagens protokoll 1955. S samt. Nr 3
18
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
föreningen. Rösträtt i föreningen tillkommer medlem med en röst för varje
påbörjat belopp av 2.000 kronor av det oguldna lånebeloppet, dock högst
tjugufem röster. Varje medlem har ansvar för föreningens förbindelser i
förhållande till lånebeloppet med det undantaget att viss särskild ansvarighet
åvilar den som belånat växande skog. Medlemmarna väljer inom sig
föreningens styrelse, vars beslut i låneärenden är definitiva.
Hypoteksbanken utgör närmast en förening av hypoteksföreningarna, där
konstruktionen påminner om vad som gäller inom den enskilda föreningen.
På grundval av sina lån hos banken blir föreningarna delägare i banken och
ansvarar på visst sätt gemensamt för bankens förbindelser. Föreningarna
representeras på den allmänna delägaresammankomsten i banken med tre
representanter var — oberoende av föreningens storlek; varje representant
har en röst. Här föreligger alltså ett minoritetsskydd för de mindre föreningarna.
På allmänna sammankomsten väljer delägarna majoriteten av bankens
styrelse, d. v. s. tre ledamöter, av vilka en tillika väljes till verkställande
direktör i banken för samma tid som hans styrelsemandat omfattar.
Styrelsens övriga två medlemmar utses, som nämnts, av Kungl. Maj:t respektive
fullmäktige i riksgäldskontoret. Bankstyrelsen förvaltar bankens
angelägenheter och redovisar sina åtgärder och beslut inför allmänna sammankomsten.
All väsentlig befogenhet inom såväl föreningarna som banken
är — direkt eller indirekt — grundad på den enskilde medlemmens rösträtt
och beslut.
Revisionen av föreningarna och banken är en gemensam angelägenhet.
Bankens styrelse utser en representant, som deltager vid revision av de olika
föreningarna. Om bankens representant vid revisionen av en förening skulle
framställa särskild anmärkning, skall denna behandlas på allmänna sammankomsten
inom banken, innan vederbörande föreningsstämma fattar
slutgiltigt beslut. Föreningarna utser i viss turordning fyra av de fem revisorer,
som skall revidera hypoteksbanken. Den femte revisorn väljes av
riksgäldsfullmäktige och är revisionens ordförande.
Utlåningen ombesörjes — såsom förut antytts -— av hypoteksföreningarna.
Beträffande de villkor som reglerar denna verksamhet må i korthet
följande nämnas. Berättigad att erhålla lån och därmed bli delägare i föreningen
är endast den som med äganderätt eller fideikommissrätt innehar
jordegendom. Endast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet, kan
hypotcksbelånas. Låns storlek beror av de belåningsvärden som fastställes
på egendomen. Belåningsvärdet bestämmes i första hand av egendomens
jordvärde men också värdet å växande skog kan inberäknas. Till grund för
bestämmande av belåningsvärdet kan läggas antingen egendomens taxeringsvärde
eller värde som fastställes genom särskild värdering. I det senare
fallet skall värderingen ske med ledning av vissa tariffer som fastställes
på den allmänna delägaresammankomsten inom hypoteksbanken. Lån
må beviljas intill 60 procent av belåningsvärdet. Såsom säkerhet för lån
fordras botteninteckningar.
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
19
III. Allmänna synpunkter på frågan om en översyn av
bestämmelserna angående landshypoteksinstitutionen
Bankstyrelsens förslag
Bankstyrelsens förslag innebär i huvudsak en modernisering av reglerna
för långivningen samt en viss utvidgning av låneverksamheten. Landshypoteksinstitutionens
organisation har däremot icke ansetts behöva reformeras.
Bankstyrelsen uttalar, att enighet rått inom institutionen, att ändringar
i hypoteksrörelsens organisation icke är motiverade. Varken principiella
eller praktiska skäl talar enligt styrelsen härför och i förslaget har endast
kompletterande bestämmelser införts rörande enstaka detaljer.
Styrelsen anför följande.
Organisationen för jordbrukets hypoteksrörelse har närmast framvuxit
ur det historiska skeendet. Frågorna om arbetsfördelning och samordning,
om centralisering och decentralisering samt om självstyrelse och statsinflytande
har ändock fått en sådan lösning, att även efter nutida förhållanden
inga principiella anmärkningar torde kunna framställas. I praktiskt hänseende
har organisationen under en så pass lång tidrymd som nittio år i
stort sett fyllt sin uppgift. Den har visat sin livskraft genom ett någorlunda
normalt framåtskridande. Den har också kunnat anpassas till sådana nyare
låneformer som skogsbclåningen, sekundärkreditgivningen och garantilåneverksamheten.
Större delen av lånestocken är placerad till en för låntagarna
fördelaktig ränta, och förvaltningsbidraget hos flertalet föreningar utgör nu
endast en tiondels procent. Rörelsen arbetar sålunda med en mycket låg omkostnad
för sina medlemmar.
Styrelsen framhåller vidare, att en noggrann jämförelse med stadshypoteksinstitutionen
verkställts under utredningsarbetets gång. Härvid hade
såväl de tidigare gällande författningarna rörande stadshypoteksrörelsen
som de år 1953 utfärdade tagits i beaktande. Väsentliga skillnader hade konstaterats.
Särskilt markant vore stadshypotekskassans dominerande position
i förhållande till föreningarna. De skillnader, som förelåg redan enligt
de gamla författningarna, kunde i huvudsak förklaras med de olika inrättningarnas
från varandra i flera hänseenden olikartade verksamhetsområden,
pantobjekt, delägareklientel och betydelse för landets allmänna
ekonomiska och sociala liv. Vad som tillkommit i de nya författningarna
berodde i första hand på önskemålet att främja och underlätta den frivilliga
samförvaltningen mellan stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna.
Några principiella drag i nämnda organisationers utformning av sådan betydelse,
att även jordbrukarnas hypoteksrörelse borde anpassa sig därefter,
förelåge icke. Vid utredningen hade därför endast i begränsad omfattning
impulser hämtats från nämnda författningar.
Enligt 118 § lagen om ekonomiska föreningar är hypoteksinstitutionerna
undantagna från lagens tillämplighetsområde. Under utredningsarbetet hade
övervägts huruvida man skulle kunna omvandla hypoteksföreningarna.
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
20
eventuellt även hypoteksbanken, till ekonomiska föreningar genom att
föreningslagen gjordes tillämplig på dem. Enligt bankstyrelsens mening är
emellertid en dylik ombildning icke möjlig. En grundläggande skillnad mellan
en hypoteksförening och en ekonomisk förening vore att medlemmarna
(delägarna) i en hypoteksförening gemensamt svarar för föreningens förbindelser,
envar i förhållande till sin delaktighet, medan i en ekonomisk
förening i princip endast föreningens egna tillgångar svarar för dess förbindelser.
En konsekvens av att medlemmarna i en ekonomisk förening icke
personligen ansvarar för föreningens förbindelser vore bland annat, att en
medlem i princip äger rätt att när som helst utträda ur föreningen. En
sådan ordning kunde emellertid icke ifrågakomma i hypoteksföreningarna.
I fråga om skiljaktigheterna i övrigt mellan ekonomiska föreningar och
hypoteksföreningarna påpekas i betänkandet, att enligt lagen om ekonomiska
föreningar en förteckning över föreningens medlemmar skall hållas
genom styrelsens försorg. Denna förteckning skall innehålla förutom varje
medlems fullständiga namn och hemvist, uppgift å det antal insatser, med
vilka han deltar i föreningen. Styrelsen åligger att hålla medlemsförteckningen
tillgänglig för envar, som vill taga kännedom om densamma. Dylika
bestämmelser lämpade sig emellertid icke för hypoteksföreningarna med
hänsyn till den sekretess, som bör iakttagas vid kreditgivning. I förevarande
sammanhang anmärker bankstyrelsen att saken ställer sig i viss mån annorlunda
för jordbrukskassornas vidkommande, enär en person kan vara medlem
i en jordbrukskassa utan att vara låntagare däri. Styrelsen påpekar
emellertid att vad nu sagts icke hindrat att den nya föreningslagen i vissa
hänseenden tagits till mönster vid utarbetandet av styrelsens förslag, närmast
i de delar som behandlar föreningsstämman och styrelsen. Man erinrar
också, att vissa bestämmelser i nämnda lag, vilka ger uttryck för
mera allmänna rättsgrundsatser, möjligen torde analogivis kunna tillämpas
även beträffande hypoteksföreningarna.
Remissyttrandena
Bankstyrelsens förslag har vid remissbehandlingen i stor utsträckning
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Beträffande de uttalanden som i särskilda
frågor gjorts hänvisas till propositionen.
Departementschefen
De förslag som bankstyrelsen framlagt i sitt betänkande avser i främsta
rummet dels att medföra en modernisering av de för landshypoteksinstitutionen
gällande bestämmelserna, dels att möjliggöra en viss utvidgning av
hypoteksföreningarnas utlåningsverksamhet. Inom organisationen har däremot
rått enighet om att mer genomgripande ändringar i organisatoriskt
hänseende icke är erforderliga. Förslaget har vid remissbehandlingen på
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
21
denna punkt i stor utsträckning lämnats utan erinran. Emellertid ifrågasätter
fullmäktige i riksbanken samt styrelserna för stadshypotekskassan
och bostadskrcditkassan om icke större befogenheter än för närvarande
borde lämnas hypoteksbankens styrelse. Bankofullmäktige framhåller sålunda
att i sådana lägen på kreditmarknaden, där riksbanken ansett sig böra
vinna kreditinstitutens medverkan i kreditpolitiken efter vissa allmänna
riktlinjer, avsaknaden av tillräckliga befogenheter hos hypoteksbankens
ledning kunde tänkas föranleda svårigheter.
Till en början må i nu berörda hänseenden anmärkas, att den organisatoriska
strukturen inom landshypoteksinstitutionen i väsentliga hänseenden
är historiskt betingad. Den nu samordnade rörelsen har växt fram ur självständiga
föreningar, som för lösandet av gemensamma uppgifter åt en central
institution — hypoteksbanken —- överlämnat vissa bestämda befogenheter
i fråga om lånemedlens anskaffande genom obligationsutgivning. Den
sålunda uppbyggda organisationen torde i stort sett ha visat sig effektiv när
det gällt att lösa de uppgifter, som har omedelbart samband med själva
lånerörelsen. Den medverkan vid allmänna kreditpolitiska åtgärder, som
berörts i bankofullmäktiges yttrande, kan emellertid aktualisera frågan
om en annan fördelning av befogenheterna inom hypoteksinstitutionen.
Ytterligare erfarenheter torde dock få avvaktas. Skulle det visa sig att de
härmed sammanhängande spörsmålen bör upptagas till närmare prövning
får frågan utredas i samråd med representanter för hypoteksinstitutionen.
Svenska jordbrukskreditkassan har ansett att bestämmelserna på förevarande
område borde — närmare än som skett i bankstyrelsens förslag —
ha anslutits till de inom den nya associationslagstiftningen gällande reglerna.
Såsom bankstyrelsen i sitt betänkande påvisat föreligger emellertid mellan
hypoteksinstitutionen och ekonomiska föreningar så väsentliga olikheter,
att tillämpning i mer betydande omfattning av föreningslagstiftningens principer
icke gärna kan komma i fråga. Även om nämnda lagstiftning i större
utsträckning än som nn skett skulle kunna tagas till förebild torde de fördelar,
som därmed kunde vinnas, icke vara av den betydelse, att bankstyrelsens
förslag i sådant hänseende bör frångås.
I enlighet med vad nu anförts har jag icke funnit anledning till erinran
mot bankstyrelsens ståndpunktstagande såvitt angår den allmänna organisationen
av landshypoteksväsendet och därmed sammanhängande frågor.
I det följande övergår jag till att redogöra för de särskilda frågor, som
berörs i det framlagda förslaget. Dessförinnan skall jag emellertid behandla
ett par formella spörsmål som icke närmare diskuterats i betänkandet.
För närvarande regleras landshypoleksinstitutionens verksamhet — förutom
i de av Kungl. Maj:t för de olika hypoteksföreningarna fastställda reglementena
— i två skilda förordningar, en angående Sveriges allmänna hypoteksbank
och en angående de grunder, som vid hypoteksföreningars bil
-
22
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
dande och framtida verksamhet skall lända till efterrättelse. I bankstyrelsens
förslag bibehålies denna ordning med två skilda författningar. I departementsförslaget
har däremot bestämmelserna sammanförts till en förordning.
Några särskilda skäl att bibehålla den nuvarande uppdelningen torde
nämligen icke föreligga.
I bankstyrelsens förslag återfinnes den i gällande förordningar använda
beteckningen hypoteksförening för de primära sammanslutningarna inom
landshypoteksrörelsen. Denna är den äldsta institutionen i sin art i vårt
land och det är naturligt, att de sammanslutningar som först bildades benämndes
enbart hypoteksföreningar. Då nu emellertid motsvarande organisationer
sedan länge finns också i städerna — stadshypoteksföreningarna
— torde det vara lämpligt att i författningstexten införa beteckningen landshypoteksföreningar,
för att därmed skapa större klarhet i terminologiskt
avseende. Så har också skett i departementsförslaget. Det bör emellertid understrykas
att ändringen icke skall innebära något som helst hinder för
föreningarna att bibehålla sina hävdvunna firmabeteckningar.
IV. Bestämmelser rörande hypoteksbanken
Bankstyrelsens förslag
I vad avser bestämmelserna om hypoteksbanken innebär bankstyrelsens
förslag endast i relativt begränsad omfattning sakliga ändringar. Väsentligen
är förslaget en formell överarbetning och modernisering av författningstexten.
Med hänsyn härtill refereras nedan endast de punkter i förslaget,
som innebär nämnvärd ändring av den gällande ordningen eller eljest föranlett
särskilda uttalanden från bankstyrelsens sida.
Grundfonden och begränsningen av upplåningsrätten
I bankstyrelsens förslag stadgas beträffande grundfondens beskaffenhet
och storlek följande. Fonden skall bestå av svenska statens 4J/2 % obligationer
till ett belopp av 100 miljoner kronor, vilka överlämnas av staten genom
riksgäldskontoret. Obligationerna skall vara ouppsägbara från innehavarens
sida. Grundfondsobligationerna fortfar att tillhöra staten, som dock
ej äger att förfoga över dem för annat ändamål förrän bankens samtliga förbindelser
är fullgjorda. Förslaget överensstämmer i sak med nuvarande ordning.
Bankens rätt att för anskaffande av lånemedel till delägarna upptaga
obligationslån begränsas enligt förslaget -— liksom för närvarande — så, att
sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer icke må överstiga
tio gånger grundfondens belopp (den s. k. grundfondsrelationen).
Bankstyrelsen erinrar om att man motiverade införandet av de gällande
bestämmelserna om begränsning av upplåningsrätten (1930) med att denna
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
23
skulle innebära ett trygghetsmoment för obligationsköparna. Styrelsen framhåller
emellertid att man inom hypoteksinstitutionen uttalat tvivel, huruvida
grundfonden numera i realiteten kunde anses ha någon betydelse för obligationshavarnas
trygghet, och om bibehållandet av relationstalet mellan
grundfonden och de utelöpande obligationerna kunde anses nödvändigt.
Dessutom påpekar styrelsen, att bank- och fondinspektionen i annat sammanhang
ifrågasatt om icke staten kunde befrias från att utställa ytterligare
grundfondsförbindelser. I enlighet härmed skulle grundfondsrelationen
även kunna slopas. Detta förslag hade emellertid icke förverkligats i avvaktan
på en omprövning av hela systemet med grundfondsobligationer.
Bankstyrelsen uttalar att den i sak delar bank- och fondinspektionens
uppfattning om grundfondsrelationens obehövlighet. Styrelsen har emellertid
icke ansett sig böra nu framlägga något ändringsförslag.
I den förut berörda särskilda framställningen rörande grundfondens storlek
har bankstyrelsen hemställt om höjning av grundfondsbeloppet till 110
miljoner kronor eller det högre belopp, som må befinnas lämpligt. Vidare
föreslås mot detta förslag svarande ändring i betänkandets författningsförslag.
I skrivelsen anför bankstyrelsen i huvudsak följande.
Beloppet av bankens utelöpande obligationer utgör för närvarande c:a
960 milj. kr. Utrymme finnes sålunda för banken att försälja obligationer
intill ett belopp av ytterligare c:a 40 milj. kr. och att därmed möjliggöra
en motsvarande kreditgivning. Efterfrågan på lån hos hypoteksföreningarna
är för närvarande mycket stor och kan icke väntas bli mindre under
nästkommande år. Lån mot statlig lånegaranti efterfrågas i allt större omfattning
hos hypoteksföreningarna. Trots den restriktivitet vid kreditgivningen,
som hypoteksinstitutionen ålagt sig i överensstämmelse med gällande
överenskommelse med riksbanken om kreditbegränsning, kan föreningarnas
nettoutlåning för verksamhetsåret 1954 — därest intet oförutsett
inträffar — beräknas öka med c:a 60 milj. kr. Med nu rådande utlåningstakt
kan den av nuvarande grundfond bestämda gränsen för obligationsförsäljningen
och därmed för utlåningen beräknas vara nådd före utgången
av första halvåret 1955.
Det synes sålunda erforderligt att frågan om en höjning av grundfonden
underställes 1955 års riksdag. Det minsta belopp, som enligt bankstyrelsens
mening därvid bör ifrågakomma, är 10 milj. kr. innebärande att grundfonden
höjes till minst 110 milj. kr.
Grundfonden får enligt bankstyrelsens förslag — liksom för närvarande
— tagas i anspråk i två fall, nämligen dels då banken för tillfället saknar
tillgängliga medel, dels vid bankens likvidation. Förslaget innebär i huvudsak
endast en förenkling i bestämmelsernas utformning. Endast ett par
punkter må härvidlag beröras.
I likhet med vad som nu gäller för stadshypotekskassan föreslås att
grundfondsobligationerna vid likvidation må tagas i anspråk endast i den
mån annan tillgång saknas.
24
Bankoutskottets utlåtande nr 3 dr 1955
Såsom av senare avsnitt framgår, föreslår bankstyrelsen slopande av de
nu gällande reglerna om särskild ansvarighet för de delägare i hypoteksförening,
som belånat växande skog, för förluster vid skogsbelåning. Likaledes
slopas enligt förslaget motsvarande ansvarighet inom hypoteksbanken
för föreningar, som belånat växande skog. I enlighet härmed utgår enligt
förslaget också vissa med nämnda bestämmelser sammanhängande regler
om ianspråktagande av grundfonden för täckande av förluster vid skogsbelåning.
Den gällande förordningen innehåller vissa regler för bankens disponerande
av ianspråktagna obligationer genom försäljning respektive pantsättning.
I bankstyrelsens förslag lämnas icke några regler om bankens förfogande
över grundfondsobligationerna, sedan de tagits i anspråk av banken.
Lnligt gällande ordning må banken — därest grundfonden genom uppkomna
förluster nedgått med fyra miljoner kronor — ej upptaga nytt lån
förrän grundfonden blivit återställd till sitt ursprungliga belopp. Då grundfonden
har ökats från 30 miljoner kronor 1890 till 100 miljoner kronor för
närvarande har det synts bankstyrelsen motiverat att gränsen ändras. Styrelsen
föreslår att bestämmelsen utformas så, att hypoteksbanken ej skall
få upptaga nytt lån om grundfonden nedgått med en tiondel av sitt belopp
eller mera.
Liksom hittills må banken enligt förslaget annorledes än mot obligationer
för tillfälliga behov anskaffa medel genom upplåning på kort tid eller på
kort tids uppsägning. Utöver de hittillsvarande upplåningsmöjligheterna föreslår
bankstyrelsen att banken skall äga rätt att upptaga lån mot säkerhet
i fastighet, som äges av banken.
Obligationsliavarnas skydd
Innehavarna av hypoteksbankens obligationer skyddas i sin fordringsrätt
på flera olika sätt. En garanti utgör den statliga grundfonden samt bankens
och föreningarnas egna fonder. I övrigt grundas skyddet väsentligen dels i
delägarnas solidariska ansvarighet dels i hypoteksföreningarnas solvens. I
det förra avseendet stadgas i gällande bankförordning, att alla i hypoteksbanken
delägande föreningar är ansvariga för bankens förbindelser. På
grund härav inträdande betalningsskyldighet fördelas mellan föreningarna
i förhållande till deras delaktighet i banken, såvida det icke är fråga om
skogsbelåning. För sådan förening, som belånat växande skog, gäller viss
särskild ansvarighet för förluster i samband med skogsbelåning. Motsvarande
ansvarighetsregler gäller för delägarna i hypoteksföreningarna. Hypoteksrörelsens
solvens säkerställes genom iakttagande av de s. k. täcknings-
och förvaringsreglerna. Täckningsregeln innebär, att de av hypoteksbanken
utgivna obligationerna skall ha beloppsmässig täckning i fullgoda
inteckningssäkerheter för de av hypoteksföreningarna utlämnade lå
-
Bankoutskoltets utlåtande nr 3 år 1955
25
nen. Det åligger i enlighet härmed hypoteksbanken att tillse att tillräcklig
säkerhet ställes för de av hypoteksföreningarna utlämnade lånen och att
fullgod säkerhet bibehålies under hela avbetalningstiden. Förvaringsregeln
innebär, att krav ställes på ett ur allmän risksynpunkt acceptabelt sätt för
förvaring av säkerhetshandlingarna. Härutinnan stadgas i bankförordningen
att de för erhållna lån ställda säkerhetshandlingarna skall på lämplig
ort nedsättas under offentlig vård.
I bankstyrelsens betänkande lämnas en redogörelse för tillkomsten och
den närmare innebörden av gällande regler till skydd för obligationshavarna.
Härvid erinras till en början att man vid bildandet av de första hypoteksföreningarna
i Sverige icke efterbildade utländska system enligt vilka obligationerna
också utgjorde inteckningar i namngivna fastigheter. I stället
fick samtliga inteckningar gemensamt garantera samtliga obligationer.
Obligationshavarna bereddes skydd genom förut angivna täcknings- och
förvaringsregler. Något sakrättsligt skydd föreskrevs icke i de reglementen
som gällde för de före 1861 bildade hypoteksföreningarna. De av föreningarna
utgivna obligationerna var kortfristiga uppsägningspapper (3—6 månader)
ställda till innehavaren, och medförde i regel endast en vanlig obligationsrättslig
fordran gentemot föreningen. Endast i undantagsfall medgavs
rätt att, då det gällde större krediter, till en namngiven långivareobligationshavare
direkt pantsätta mot obligationerna svarande inteckningar.
Vanliga obligationshavare kunde däremot icke förvärva sådan panträtt.
Det funnes för övrigt skäl att antaga, att långivarna fäste minst lika
stor vikt vid den gemensamma ansvarigheten som vid själva inteckningarna.
Icke heller när hypoteksbanken tillkom 1861 fanns — såvitt man
enligt bankstyrelsen kunnat utröna — någon avsikt att skapa ett nytt sakrättsligt
skydd för obligationshavarna. De bestämmelser som då infördes
motsvarar de nu gällande.
I vad avser förvaringen av säkerhetshandlingarna avtalade banken och
hypoteksföreningarna strax efter författningarnas utfärdande 1861, att inteckningarna
skulle kvarstanna hos föreningarna men därstädes förvaras
i särskilda skåp under dubbla lås. Banken skulle utse särskilda ombud som
på ort och ställe kunde kontrollera täcknings- och förvaringsreglernas iakttagande.
Ombuden utsågs — liksom även i fortsättningen — bland högt
kvalificerade jurister, oftast efter samråd med vederbörande landshövdingar.
Instruktionen för ombuden utfärdades av bankstyrelsen. Då bankstyrelsen
innehöll representanter för det allmänna i en dominerande position, ansågs
antagligen kravet på »offentlig vård» på detta sått vara upptyllt. Bankstyrelsens
ombud skulle inneha en av nycklarna till de förvaringsrum, vari
föreningarna på grundval av en till bankstyrclsen översänd, specificerad
rapport inlade inteckningarna. Föreningarna kunde därefter icke disponera
över inteckningarna utan att bankens ombud kunde kontrollera och över
-
26
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
vaka detta. Bankens kontroll förstärktes ytterligare genom årligen återkommande
revisioner hos föreningarna.
I fråga om ansvarigheten för hypoteksbankens förbindelser föreslås ingen
annan ändring än att särbestämmelsen rörande skogsbelåning bortfaller.
Det påpekas att samtliga hypoteksföreningar numera utövar skogsbelåning.
I fråga om täcknings- och förvaringsreglerna innehåller förslaget följande
bestämmelser. Det åligger hypoteksbankens styrelse att noggrant tillse att
varje hypoteksförening ständigt innehar tillräcklig säkerhet för de lån,
som föreningen utlämnat med medel från banken, att denna säkerhet är
författningsenligt beskaffad, att säkerhetshandlingarna av föreningen förvaras
i brandfritt och i övrigt betryggande förvaringsrum samt, avskilda
från föreningens övriga tillgångar, i skåp under två särskilda lås med olika
nycklar samt att sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer
ständigt täckes av den hos föreningarna befintliga säkerheten. För utövande
av den fortlöpande tillsynen skall bankstyrelsen förordna ett ombud för
varje förening. Detta ombud skall inneha en av nycklarna till de skåp, vari
säkerhetshandlingarna förvaras. Bankstyrelsen skall utfärda särskild instruktion
för ombuden. De sålunda föreslagna bestämmelserna innebär en
mer detaljerad reglering än i gällande författning men överensstämmer i
huvudsak med den i praktiken gällande ordningen. Härutöver föreslås emellertid,
att obligationshavarnas skydd förstärkes genom införandet för dessa
av en panträtt såsom i handfången pant i de deponerade säkerhetshandlingarna.
Samma panträtt föreslås även för bankens del. Bankens panträtt
gäller dock efter obligationshavarnas.
Bankstyrelsen framhåller att den ordning som infördes 1861 och nu snart
fungerat i 100 år hittills icke lämnat rum för någon anmärkning. Någon anledning
att vidtaga ändringar beträffande täcknings- och förvaringsreglerna
syntes styrelsen därför icke föreligga.
Ett särskilt sakrättsskydd för obligationshavarna och banken kan enligt
betänkandet näppeligen vara i och för sig erforderligt under förutsättning
att täcknings- och förvaringsreglerna fungerar oklanderligt.
Ehuru bankstyrelsen anser det vara en överloppsgärning att införa särskilt
sakrättsskydd, erinras emellertid att andra skäl kunde åberopas för en
dylik anordning. I detta sammanhang påpekas, att man inom andra obiigationsutgivande
institut hade ett sådant extra skydd, även om förhållandena
icke vore jämförbara med avseende på hypoteksföreningarna. Det kunde
vara av ett visst psykologiskt värde med i sak likartade bestämmelser på
detta område. Slutligen erinras att det måhända funnes en viss möjlighet
att av ordalagen i nuvarande bankförordning få den uppfattningen att en
legal panträtt existerade för obligationshavarna. Av rena lämplighetsskäl
föreslås därför sådana bestämmelser, som uttryckligen förlänar obligationshavarna
och banken en legal panträtt.
Bankoutskottets utlåtande nr 3 dr 1955
27
Vissa frågor rörande villkoren för Iujpoteksföreningarnas
upplåning hos hgpoteksbanken
I gällande bankförordning stadgas, attkapitalrabattochövriga
kostnader, som banken vid sin upplåning fått vidkännas, skall vid utlämnande
av lån till föreningarna gäldas av dessa efter den beräkning av
omkostnaderna, som bankens delägare vid varje ordinarie sammankomst
för tiden intill nästa ordinarie sammankomst fastställer; dock äger delägarna
besluta, att nämnda belopp må kunna gäldas genom årliga avbetalningar
under viss tid, ej överstigande tio år från låns utlämnande. Vidare
äger hypoteksbanken att vid utlåning till hypoteksföreningarna angående
ränta, återbetalningstider och övriga lånevillkor träffa de avtal och gora
de bestämmelser, som befinnes ändamålsenliga och nödiga. Slutligen stadgas,
att bankens delägare skall å allmän ordinarie sammankomst, efter förslag
av styrelsen, besluta bl. a. om villkoren vid låns utlämnande.
I fråga om tillämpningen av gällande bestämmelser anför styrelsen följande.
Tidigare bestämdes i enlighet med nyssnämnda regler vid varje ordinarie
delägaresammankomst i banken den ränta, till vilken lån skulle utlamnas
intill nästa ordinarie sammankomst. Vidare gav delägaresammankomsten
varje år styrelsen fullmakt att intill nästa sammankomst bestamma den
kapitalrabatt, som kunde anses nödig med hänsyn till upplåningsvillkoren.
Vid ordinarie sammankomsten år 1919 gavs emellertid styrelsen en icke tidsbegränsad
fullmakt att tills vidare bestämma kapitalrabatten samt att fastställa
typerna på vissa nya lån. Delägaresammankomsten har därefter icke
beslutat om låneränta, lånetyper eller kapitalrabatter eller om andra lånevillkor
annat än i ett par fall, då det gällt generell nedsättning av rantan å
vissa äldre lånetyper.
Bankstyrelsen föreslår att bestämmelserna formuleras så, att det skall
ankomma på delägaresammankomsten att fastställa villkoren för hypoteksföreningarnas
lån hos banken, varvid emellertid delägarna i den utsträckning
så finnes lämpligt må för viss tid, dock högst tre år i sänder, uppdraga
åt bankens styrelse att besluta i frågan. Styrelsen uttalar, att det icke finns
anledning att ändra på principen att det är bankens delägare, som bestämmer
lånevillkoren. Det vore emellertid uppenbart, att bankstyrelsen borde
ha vittgående fullmakter att fastställa utlåningsvillkoren med hänsyn till
förhållandena på kapitalmarknaden, för att en smidig anpassning till denna
skall bli möjlig.
Angående förtidsinlösen av förenings lån hos hypoteksbanken
stadgas i gällande bankförordning, att lån kan — därest banken icke finner
villkoren för bankens förbindelser utgöra binder däremot — sedan tio år
förflutit från lånets utlämnande av låntagaren uppsägas till inbetalning
efter ett år. Vidare stadgas, att bankens delägare å ordinarie sammankomst
årligen skall bestämma i vilken utsträckning och på vilka villkor hypoleks
-
28
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
förening må äga att tidigare än avtalat är till hypoteksbanken inbetala lån,
vid vars utlämnande förbehåll om sådan rätt icke blivit gjort.
Enligt bankstyrelsens förslag skall angående låntagares (hypoteksförenings)
rätt att uppsäga lån följande gälla.
kån, som utlämnats av banken, kan, sedan tio år förflutit från lånets
utlämnande, av låntagaren uppsägas till inbetalning efter ett år, dock att
om inlösen av detsamma skulle medföra förlust för banken, låntagaren är
skyldig att ersatta denna förlust enligt de grunder, som delägarna jämlikt
2b § fastställt.
Också i fråga om delägaresammankomstens beslutanderätt rörande villkoren
för förtidsinlösen föreslås viss ändring i gällande bestämmelser.
I bankförordningen stadgas att lån till hypoteksförening utan beslut av
hypoteksbankens delägare samt Kungl. Maj:ts bifall ej må utlämnas a n
norledesänikontantapenningarellermothögreränta
än
fem för hundra om året. Denna bestämmelse torde enligt styrelsen
kunna utgå. Bestämmelsen om alt lån icke får utlämnas i annat än kontanta
penningar torde ha tillkommit för det fall, att någon låntagare
skulle göra anspråk pa att utfå lånet i obligationer. Då emellertid enligt
förslaget hypoteksbankens delägare skall bestämma lånevillkoren syntes
ytterligare föreskrifter onödiga. Det hade aldrig förekommit att lån utgått
i obligationer; bankens uppgift vore ju att genom försäljning av sina obligationer
anskaffa medel för hypoteksföreningarnas utlåning. Som räntesättningen
på bankens obligationer måste följa allmänna marknadens räntesättning
syntes det vidare obehövligt att meddela bestämmelser om särskilt
tillstånd för att få överskrida viss maximiränta.
Styrelsens sammansättning m. m.
Enligt gällande ordning skall hypoteksbanken förvaltas av en styrelse på
fem ledamöter. En av dessa, ordföranden, utses av Kungl. Maj :t, en, vice
ordföranden, av riksgäldsfullmäktige samt övriga tre av hypoteksföreningarnas
ombud genom val efter huvudtalet vid delägaresammankomst. Suppleanter
utses på motsvarande sätt. I viktiga fall äger styrelsen till rådplägning
och deltagande i beslutet kalla ett ombud för varje delägande förening
(förstärkt styrelse). I de nu berörda bestämmelserna föreslås ingen annan
ändring än den, att förstärkt styrelse skall sammankallas, därest minst två
hypoteksföreningar gör framställning därom.
Frågan om kontakten mellan styrelsen och föreningarna har tidigare varit
uppe till behandling inom hypoteksrörelsen. Härom anföres följande.
I skrivelse till bankstyrelsen den 28 januari 1943 föreslog Mälarprovinsernas
hypoteksförening sådan ändring av »Bankförordningen», i vad gällde
bankstyrelsens sammansättning, att antalet föreningsvalda ledamöter utökades
till sex, varav en skulle utses att vara bankens verkställande direk
-
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
29
lör, att härutöver skulle väljas fem suppleanter på så sätt att envar i banken
delägande förening bleve representerad antingen av en styrelseledamot eller
en suppleant samt att gällande bestämmelser om s.k. »förstärkt styrelse» ersattes
med en bestämmelse att i viktiga fall samtliga suppleanter i styrelsen
skulle inkallas. Såsom skäl för sitt förslag framförde föreningen den uppfattningen,
att ett ökat antal styrelsemedlemmar borde kunna tillföra styrelsen
en vidgad kännedom om de växlande förhållandena inom olika hypoteksföreningar
och verksamt främja en ökad kontakt dels mellan banken
och föreningarna och dels föreningarna emellan.
Nu berörda framställning föranledde ej någon bankstyrelsens åtgärd, och
styrelsen åberopade till stöd för sin ståndpunkt i huvudsak följande skäl,
nämligen dels att eu större styrelse bleve mindre effektiv och mindre arbetsduglig
än en mindre, varjämte de enskilda styrelsemedlemmarnas känsla
av ansvar för det hela kunde befaras bli avtrubbad i en större krets, dels att
förhållandet mellan statsrepresentanter och förcningsrepresentanter bleve
rubbat på ett sätt som knappast kunde godtagas av Kungl. Maj:t och riksdagen,
dels att när flera hypoteksföreningar bleve representerade den enskilde
medlemmen kunde komma att betrakta sitt uppdrag övervägande med
hänsyn till ärendenas betydelse och innebörd för den egna föreningen, dels
att dåvarande system med »förstärkt styrelse» vore synnerligen ändamålsenligt,
dels att frågor, som hade avseende på lokala förhållanden, t. ex. värderingstarifferna,
avgjordes av delägarna vid allmän sammankomst.
Sedan Mälarprovinsernas hypoteksförening emellertid förnyat sin framställning,
upptogs saken till behandling vid förstärkt styrelse den 27 april
1944. Referatet av den därvid förda diskussionen ger vid handen, att ombuden
i allmänhet uttalat sig för en starkare samverkan mellan banken och
föreningarna genom att inom bankstyrelsen bereddes plats för ett ökat antal
ioreningsrepresentanter men att meningarna varit starkt delade i fråga om
formerna och grunderna härför.
Sedan bankstyrelsen i enlighet med den förstärkta styrelsens bemyndigande
närmare övervägt frågan, fann styrelsen sig böra stanna vid att föreslå
en utökad tillämpning av systemet med förstärkt styrelse; sådan borde
anordnas minst en gång om året, lämpligen sedan bokslutsarbetet i banken
avslutats. Förslaget framlades till behandling vid 1944 års allmänna sammankomst
med bankdelägarna, vilka därvid biföllo förslaget. På sina håll
synes man dock ha betraktat beslutet som en lösning tillsvidare.
Diskussionen i frågan hade emellertid fortsatt även efter 1944 års beslut.
Härom anföres följande.
Det har ifrågasatts huruvida det från föreningshåll sålunda framställda
önskemålet om bättre fortlöpande kontakt mellan banken och föreningarna
och mellan föreningarna inbördes blivit löst på ett tillfredsställande sätt
genom 1944 års beslut av delägaresammankomsten. Därvid har framhållits
att den för hypoteksinstitutionen säregna instans, som kallas förstärkt styrelse,
från början varit avsedd såsom ett medel för bankstyrelsen att förankra
sina beslut i speciella frågor av särskild betydenhet hos delägareopinionen,
och att meningen ej varit att den allmänna årliga förvaltningen av
bankens angelägenheter skulle förhandsgranskas av en förstärkt styrelse
innan sådan granskning skett genom revision och delägaresammankomst.
Emellertid hyser hankstyrelsen den uppfattningen att de skäl, som 1943
och 1944 framfördes för att förstärka föreningarnas representation i bank
-
30
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
styrelsen icke sedan dess ha ökat i styrka. Bankstyrelsen har snarare kommit
till den uppfattningen att dessa skäl åtminstone till en del bortfallit,
eftersom den eftersträvade kontakten mellan föreningarna och banken har
främjats bl. a. genom regelbundet återkommande sammanträden med förstärkt
styrelse, även om vissa erinringar ur organisatorisk synpunkt anförts
mot ett sådant system.
Enligt gällande ordning äger styrelsen, när så av omständigheterna påkallas,
utlysa extra allmän delägaresammankomst. Härvidlag föreslås den
ändringen, att styrelsen skulle utfärda sådan kallelse därest minst två föreningar
därom gör framställning.
Särskilda frågor i övrigt
Hypote k sförenings bildande. Den gällande ordningen reglerar
bl. a. villkoren för hypoteksförenings anslutning till hypoteksbanken.
Bankstyrelsen framhåller emellertid att hela landshypoteksorganisationen
sedan länge kunde anses färdigbildad. På grund härav har i förslaget de
nya bestämmelserna inskränkts att avse redan bildade föreningar. Det framhålles
dock att styrelsen därmed icke velat taga ställning till frågan om
den nuvarande uppdelningen av landet i hypoteksföreningar är den ur alla
synpunkter lämpligaste.
Obligationsprivilegiet. Enligt nuvarande bankförordning må
ingen annan kreditinrättning än hypoteksbanken utgiva tryckta eller graverade,
till innehavaren ställda obligationer, i vilka för upplåningen säkerhet
i jordegendom på landet utlovas. Bestämmelsen föreslås nu formulerad
så, att ingen annan kreditinrättning än hypoteksbanken har rätt att genom
utgivning av obligationer anskaffa medel till kreditgivning för jordbrukets
behov.
Bankstyrelsen uttalar, att förslaget icke i sak torde innebära någon ändring
i vad som nu gäller. Någon definition eller beskrivning på de obligationer,
som banken skall äga rätt att utgiva, har icke ansetts erforderlig. Det
torde enligt styrelsen icke finnas anledning att ge begreppet obligation annan
innebörd i detta sammanhang än i den allmänna kreditmarknaden.
Fördelningen av tillgängliga medel vid utlåning
till föreningarna. Tillgängliga medel skall för närvarande — i det
fall att flera föreningar anmält sig till erhållande av lån och deras lånebehov
ej kan på en gång fullt tillgodoses — fördelas mellan de lånesökande föreningarna
i förhållande till sammanlagda beloppet av de utav varje förening
godkända låneansökningarna. Nu föreslås i stället, att fördelningsgrunden i
en dylik situation skall vara föreningarnas delaktighet i banken. För att annan
grund för fördelningen skall kunna tillämpas föreslås krav på kvalificerad
majoritet vid omröstningen inom det beslutande organet.
Reservfonden. Enligt gällande ordning skall av hypoteksbankens
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
31
nettobehållning bildas en reservfond. Denna må icke — så länge bankens
verksamhet fortfar — komma föreningarna tillgodo på annat sätt än genom
nedsättning i bidrag till banken för täckande av dess förvaltningskostnader
eller nedsättning i räntan å de till föreningarna utlämnade lånen.
I betänkandet föreslås följande formulering av berörda bestämmelser.
Den årliga behållning, som uppstår å bankens rörelse, skall avsättas till
reservfonden, som i första hand skall användas till täckande av möjligen
uppkommande förluster.
Reservfonden må komma delägarna till godo endast genom lindring i lånevillkoren
på det sätt och i den ordning, som delägarna besluta. Dock må
reservfonden icke användas för sådant ändamål om densamma därigenom
skulle komma att understiga två % av bankens utestående kapitalskuld.
Till bankens fonder hörande medel skola placeras på ett betryggande sätt.
Den föreslagna bestämmelsen har sin motsvarighet i författningsförslaget
rörande hypoteksföreningarna.
Bankstyrelsen anför i kommentaren till förslaget.
Enligt 29 § 3 mom. 3 st. kommunalskattelagen må bl. a. hypoteksbanken
vid taxering till kommunal inkomstskatt från inkomst av rörelse avdraga
belopp, som avsatts till reserv- eller säkerhetsfond, i den mån avsättningen
är nödvändig för uppbringande av fonden till ett belopp motsvarande två
procent av bankens skulder. Bankstyrelsen föreslår — likaledes i analogi
med vad som föreslås beträffande hypoteksföreningarnas reservfonder —
att bankens rätt att låta reservfonden komma delägarna till godo genom
lindring i lånevillkoren anknytes till denna gräns och att beslut sålunda
skall kunna fattas om lindring i lånevillkoren endast om så kan ske utan
att reservfonden därigenom nedbringas under 2 % av skulderna.
Departementschefen
Av de i det föregående berörda frågorna behandlar jag först frågan om
grundfondens storlek och den därmed sammanhängande begränsningen
av hypoteksbankens upplåningsrätt.
För närvarande har staten ställt till förfogande en grundfond å 100 miljoner
kronor i statens fyra och en halv procent obligationer. Hypoteksbankens
upplåning får enligt gällande ordning uppgå till högst ett belopp tio
gånger grundfondsbeloppet. Bankstyrelsen uttalar som sin åsikt, att grundfondsrelationen
är obehövlig som trygghetsmoment för obligationsköparna
men har icke nu ansett sig böra framlägga förslag om dess slopande. Under
hänvisning till att man inom den närmaste framtiden beräknade nå gränsen
för den nuvarande upplåningsrätten har styrelsen i sin särskilda framställning
i frågan hemställt om höjning av grundfondsbeloppet med minst tio
miljoner kronor.
Vid remissbehandlingen av bankstyrelsens författningsförslag och dess
särskilda framställning har fullmäktige i riksgäldskontoret anslutit sig till
tanken alt grundfondsrelationen kunde slopas och ansett att så kunde
32
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
ske utan särskild prövning av hela frågan om systemet med statliga grundfonder.
Även bank- och fondinspektionen ifrågasätter grundfondsrelationens
berättigande. Fullmäktige i riksbanken slutligen understryker att systemet
med statliga grundfonder bör omprövas i ett sammanhang för alla hypoteksinstitutioner.
Fullmäktige påpekar för övrigt, att statsgarantin vore
en förutsättning för att hypoteksobligationerna finge räknas som täckningsfritt
inlåningsunderlag hos kreditinstituten. Nämnda remissinstanser tillstyrker
i och för sig den föreslagna höjningen av grundfondsbeloppet.
Förevarande fråga om den statliga grundfonden och därmed sammanhängande
begränsning av upplåningsrätten har sin motsvarighet inom flera
andra kreditinstitutioner. I vad avser stadshypotekskassan berördes den i
proposition nr 56/1953 i samband med behandlingen av förslaget om samförvaltning
av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna. Jag fann
därvid att frågan icke kunde lösas separat utan en omprövning av hela
systemet med grundfondsobligationer. Icke heller i avseende på landshypoteksinstitutionen
torde en särbehandling kunna komma i fråga. Vid bedömningen
av förevarande spörsmål synes icke minst böra beaktas bankofullmäktiges
påpekande att statsgarantin ansetts vara en förutsättning för att
hypoteksobligationerna skall kunna räknas som täckningsfritt inlåningsunderlag
hos kreditinstituten. Jag förordar sålunda att den nuvarande
grundfondsrelationen bibehålies tillsvidare.
Frågan om höjning av grundfonden har under senare år vid upprepade
tillfällen underställts statsmakternas prövning. Senast höjdes beloppet efter
beslut vid 1953 års riksdag från 90 till 100 miljoner. Då den gällande gränsen
för upplåningen torde komma att nås inom den närmaste tiden synes
en förnyad höjning nu vara ofrånkomlig. Beloppet bör därvid avvägas så att
behov av ändring i den nya författningen icke alltför snart uppkommer.
Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter, har jag
ansett mig böra förorda, att fonden ökas med 25 miljoner kronor. Grundfondsbeloppet
skulle, om förslaget genomföres, komma att uppgå till 125
miljoner kronor och gränsen för hypoteksbankens rätt att upptaga obligationslån
flyttas från 1.000 till 1.250 miljoner kronor. Det ligger emellertid
i sakens natur, att förslaget icke innebär att hypoteksbanken inom den angivna
gränsen skall få företräde för sina kreditbehov. Låneverksamheten
måste självfallet fortfarande drivas på ett sätt, som står i överensstämmelse
med den allmänna restriktiviteten på kreditmarknaden. Därest riksdagen
bifaller förslaget, torde riksdagen samtidigt böra besluta, att obligationer
i vederbörlig ordning skall ställas till hypoteksbankens förfogande.
Vad i övrigt beträffar bankstyrelsens förslag angående grundfonden och
hypoteksbankens upplåning finner jag i sak ingen anledning till erinran.
En formell överarbetning av vissa bestämmelser har dock vidtagits.
För närvarande tryggas obligationshavarnas rätt —- förutom genom den
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
33
statliga grundfonden och landshypoteksinstitutionens egna fonder — väsentligen
genom delägarnas solidariska ansvarighet samt
iakttagande av de s. k. täcknings- och f örvaringsreglerna,
för vilka förut redogjorts.
I fråga om delägarnas ansvar tör hypoteksbankens förbindelser föreslår
bankstyrelsen den ändringen att särbestämmelserna med avseende på skogsbelåningen
skall bortfalla. Häremot har vid remissbehandlingen inga invändningar
rests. Icke heller från min sida finns något att erinra på denna
punkt.
Vad beträffar skyddet i övrigt för obligationshavarna innebär bankstyrelsens
förslag ingen saklig ändring i avseende på täcknings- och förvaringsreglerna.
Sålunda skall enligt detta säkerhetshandlingarna fortfarande förvaras
hos hypoteksföreningarna under tillsyn av ett av hypoteksbanken
utsett ombud. Däremot föreslår bankstyrelsen införandet av en legal panträtt
för obligationshavarna och hypoteksbanken i de säkerhetshandlingar
som innehaves av hypoteksföreningarna. Fullmäktige i riksbanken samt
styrelserna för stadshypotekskassan och bostadskreditkassan erinrar om att
man på andra håll, bl. a. inom stadshypoteksinstitutionen, ansett det förhållandet
vara av avgörande betydelse för panträtten, att säkerheten ställes
under offentlig vård.
Mot tanken att skydd beredes obligationshavarna genom panträtt har
jag i och för sig intet att erinra. Såsom nyssnämnda remissinstanser påpekat,
har emellertid i andra motsvarande fall ansetts ofrånkomligt, att panten
skiljes från pantsättarens besittning. Detta krav uppfylles uppenbarligen
icke i det framlagda förslaget. För att så skall ske torde det vara nödvändigt
att pantobjekten — i likhet med vad fallet är inom stadshypoteksinstitutionen
och bostadskreditkassan — ställes under kontroll av ett av offentlig
myndighet utsett ombud, överhuvudtaget synes det icke vara lämpligt att
utforma reglerna om panträtten inom de ifrågavarande institutionerna på
olika sätt. I departementsförslaget har därför bestämmelserna formulerats
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller beträffande stadshypoteksinstitutionen
och bostadskreditkassan.
Vid behandlingen av panträttsfrågan i avseende på sistnämnda båda organisationer
erinrade jag om vikten av att pantvärdet kontinuerligt hölles i
nivå med obligationsskulden. Det sagda torde i samma grad gälla inom
landshypoteksinstitutionen.
I förevarande sammanhang torde böra påpekas att pantobjekten inom
landshypoteksinstitutionen såväl enligt departementsförslaget som enligt
bankstyrelsens förslag utgöres icke blott av ifrågakommande reverser och
därtill hörande inteckningar utan också av de handlingar varå statlig lånegaranti
tecknats. Det torde icke föreligga skäl att utesluta dessa handlingar
från obligationshavarnas panträtt.
1 enlighet med vad som gäller inom stadshypoteks- och bostadskreditor;1
liihang till riksdagens protokoll 1955. <N sand. Nr 3
34
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
ganisationerna föreskrives i departementsförslaget att säkerhetshandlingarna
skall pantförskrivas till hypoteksbanken såsom säkerhet för föreningarnas
lån hos densamma.
Det förenämnda offentliga ombudet torde lämpligen böra utses av länsstyrelsen
i det län inom vilket vederbörande hypoteksförenings styrelse har
sitt säte. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att den nu föreslagna ordningen
för ombudets tillsättande icke i och för sig synes behöva föranleda
annan praxis i fråga om personvalet än den som nu gäller då hypoteksbanken
utser ombud.
Bankstyrelsens förslag har omarbetats i enlighet med vad nu anförts. Vad
bestämmelserna om obligationshavarnas skydd i övrigt angår, har jag icke
funnit anledning till erinran.
Härefter torde jag få beröra vissa speciella frågor. Rubriceringen hänför
sig till paragrafbeteckningarna i departementsförslaget.
7 §
Gällande ordning föreskriver ensamrätt för hypoteksbanken att utgiva
obligationer, vari säkerhet i jordegendom på landet utlovas. I bankstyrelsens
författningsförslag har obligationsprivilegiet utformats så att
det skall omfatta utgivande av obligationer för kreditgivning för jordbrukets
behov. Förslaget har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken samt bankoch
fondinspektionen, vilka förordar att nuvarande bestämmelse i princip
behålles oförändrad. Man påpekar, att konfliktsituationer kan uppstå, om
privilegiet ges den föreslagna vidare räckvidden.
Jag finner övervägande skäl tala för att obligationsprivilegiet utformas i
huvudsak på samma sätt som för närvarande. Visserligen skulle privilegiet
då icke omfatta utgivande av obligationer, som utges för långivning mot
statsgaranti där inteckningssäkerhet icke lämnas. Något särskilt skäl för
att låta obligationsprivilegiet omfatta även nyssnämnda fall torde emellertid
icke föreligga.
8 §
I avseende på de av bankstyrelsen föreslagna bestämmelserna rörande
villkorenförhypoteksföreningarnaslån hos banken finner
jag anledning att beröra endast en punkt. Förslaget medgiver föreningen
ovillkorlig rätt att efter tio år uppsäga erhållet län (8 § i förslaget). Den
nu gällande bestämmelsen, som tillkom 1953, medgiver ingen sådan rätt.
Förtidsinlösen kan nu ske endast om banken icke finner villkoren för dess
upplåning utgöra hinder däremot. Någon anledning att på förevarande
punkt ändra gällande ordning synes icke föreligga. Jag förordar sålunda att
nuvarande bestämmelse bibehålies.
9 §
I det fall, då det hos hypoteksbanken anmälda lånebehovet icke på eu
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
36
gång kan tillfredsställas, skall enligt gällande ordning de tillgängliga
lånemedlen fördelas mellan föreningarna i förhållande till
det sammanlagda beloppet av de av varje förening godkända låneansökningarna.
Enligt bankstyrelsens förslag skall fördelningen i sådant fall ske
efter föreningarnas delaktighet i banken. Dock må annan fördelningsprincip
enligt förslaget tillämpas om delägaresammankomsten eller förstärkt
styrelse med kvalificerad majoritet så beslutar. Svenska bankföreningen
och svenska jordbrukskreditkassan ifrågasätter i sina yttranden den föreslagna
nya regelns lämplighet, bl. a. emedan de olika föreningarnas lånebehov
icke alltid kunde väntas motsvara deras delaktighet i banken, d. v. s.
föreningarnas tidigare upplåning hos banken.
Hypoteksföreningarnas uppgift är att tillgodose jordbrukets långfristiga
kreditbehov. För att denna uppgift skall kunna fullgöras i full utsträckning,
synes enligt min mening fördelningen av tillgängliga lånemedel böra
ske så att hänsyn tages till lånebehovets fördelning på de olika föreningarnas
verksamhetsområden vid varje särskild tidpunkt. Såsom vid remissbehandlingen
påpekats kan fördelningen av det aktuella lånebehovet icke
alltid väntas motsvara de olika föreningarnas delaktighet i banken, d. v. s.
föreningarnas tidigare upplåning hos banken. Den av bankstyrelsen föreslagna
fördelningsgrunden synes därför icke för alla situationer vara lämplig.
Ä andra sidan har enligt uppgift den nuvarande bestämmelsen visat sig
svår att tillämpa i praktiken, då föreningarnas praxis i fråga om låneärendenas
handläggning icke är enhetlig. Då även andra tänkbara formuleringar
skulle möta samma svårigheter, har jag ansett övervägande skäl tala för
att låta det ankomma på bankstyrelsen att besluta i frågan. Jag förutsätter
härvid att styrelsen i möjligaste mån söker tillgodose de nu anförda sym
punkterna. Har frågan behandlats vid sammanträde med förstärkt styrelse
bör möjlighet finnas att få frågan hänskjuten till delägaresammankomst.
Det villkoret bör dock uppställas att minst en tredjedel av de vid sammanträdet
röstberättigade framställer förslag härom. Vidare bör gälla att sammankomstens
beslut icke får avse fördelning för längre tid än högst ett
kalenderår.
15 §
Frågan om hypoteksbankens reservfond torde få behandlas i samband
med motsvarande spörsmål inom hypoteksföreningarna.
16—19 §§
Bestämmelserna rörande sammansättningen av hypoteksbankens
styrelse och därmed sammanhängande frågor har i bankstyrelsens förslag
utformats i huvudsaklig överensstämmelse med gällande ordning. Den
enda ändring som föreslås är att s. k. förstärkt styrelse skall kunna inkallas
icke som nu endast när styrelsen så finner erforderligt utan också därest
två föreningar begär det. Om föreningarna skall ha en ovillkorlig rätt att
36
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
påkalla sammanträde med förstärkt styrelse måste det tillses att en sådan
möjlighet icke medför, att den förstärkta styrelsen i olika avseenden kommer
att i realiteten ersätta den ordinarie styrelsen, och på så sätt förändra
ansvarsfördelningen mellan hypoteksinstitutionens olika organ. Enligt min
mening hör därför ifrågavarande rätt begränsas till att avse sammanträde
lör behandling av fråga om fördelning av tillgängliga lånemedel (jfr 9 §).
Därmed torde också en väsentlig del av syftet med bankstyrelsens förslag
vara tillgodosett.
Liksom i gällande förordning ingår i bankstyrelsens förslag en ansvarsbestämmelse
rörande styrelsens ledamöter och de i förstärkt styrelse deltagande
föreningsrepresentanterna av innebörd, att dessa skall ansvara, en
för alla och alla för en, för de beslut, till vilka de med sina röster bidragit.
I departementsförslaget har nämnda ansvarsbestämmelse givits en modernare
utformning i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller bl. a.
inom stadshypoteksinstitutionen.
Utöver vad nu sagts har jag ansett mig kunna godtaga bankstyrelsens
förslag i vad rör hypoteksbankens styrelse.
20 §
Beträffande revisionen inom hypoteksbanken har bankstyrelsen
icke föreslagit någon ändring i gällande ordning, enligt vilken en av
de fem revisorerna utses av riksgäldsfullmäktige och de övriga enligt viss
turordning av hypoteksföreningarna. Fullmäktige i riksgäldskontoret uttalar
i sitt remissyttrande, att denna ordning lätt kan leda till bristande
kontinuitet i revisionsarbetet och föreslår, att de revisorer som utses inom
hypoteksinstitutionen, i stället skall väljas å ordinarie sammankomst med
bankens delägare. Då jag funnit övervägande skäl tala för den av riksgäldsfullmäktige
förordade ordningen, har bestämmelserna i departementsförslaget
utformats i enlighet därmed. Förslaget innehåller vidare — likaledes
i enlighet med fullmäktiges yttrande — en bestämmelse att en av revisorerna
skall vara auktoriserad. Ävenså har föreskrivits skyldighet att utse
revisorssuppleanter.
I departementsförslaget har vidare en bestämmelse om ansvar för revisorerna
införts, huvudsakligen överensstämmande med vad som gäller vid
stadshypoteksinstitutionen. Något stadgande i sådant hänseende ingår varken
i gällande författning eller i bankstyrelsens förslag.
22—29 §§
I vad avser delägaresammankomsten ansluter jag mig i huvudsak
till bankstyrelsens förslag. Bestämmelsen att styrelsen skall kalla
till extra sammankomst med delägarna därest minst två föreningar gör
framställning därom, har emellertid uteslutits i departementsförslaget. Syftet
med en sådan bestämmelse torde i huvudsak vara tillgodosett med den
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
37
förut behandlade bestämmelsen om rätt för föreningarna att påkalla förstärkt
styrelse. I denna ingår ju en representant för varje förening.
Beträffande rösträtten vid delägaresammankomsten har
svenska jordbrukskreditkassan ifrågasatt lämpligheten av att styrelseledamöter
och revisorer skall ha rösträtt, även om de icke är utsedda som
ombud. Någon anledning att på denna punkt frångå förslaget, som överensstämmer
med nu gällande ordning, anser jag icke föreligga.
31 §
I bankstyrelsens förslag har icke intagits några bestämmelser om hypoteksförenings
bildande och likvidation. I vad avser förenings
bildande motiveras ståndpunkten med att hypoteksinstitutionen kunde anses
sedan länge färdigbildad. Styrelsen framhåller, att den därmed icke tagit
ställning till frågan om den nuvarande fördelningen av föreningarnas verksamhetsområden
är den lämpligaste. Vissa remissinstanser har emellertid
ansett att bestämmelser om såväl bildande som likvidation av hypoteksförening
bör finnas. Man påpekar bl. a. att bägge de nämnda förfarandena
kunde komma till användning vid omfördelning av nuvarande verksamhetsområden.
Också enligt min mening synes det lämpligt att författningen
innehåller bestämmelser i angivna hänseende. Då det icke synts nödvändigt
att i författningstexten införa detaljerade stadganden har bestämmelserna
utformats så att det i huvudsak överlämnas åt Kungl. Maj:t att förordna
om de närmare villkoren i varje särskilt fall (jfr 57 och 58 §§ i departementsförslaget).
Likvidationsbestämmelser motsvarande de nyss nämnda
har införts också beträffande hypoteksbanken.
V. Bestämmelser rörande landshypoteksföreningarna
Bankstyrelsens förslag
Låneobjeklen in. in.
Beträffande gällande ordning hänvisas till propositionen.
Bankstyrelsens förslag innebär att möjligheterna till hypoteksbelåning
vidgas på flera punkter. I samband härmed har det ansetts nödvändigt
att begreppet jordegendom definieras i författningen. I nuvarande bestämmelser
finns ingen sådan definition. Bankstyrelsen föreslår härvidlag, att
begreppet produktionsenhet införes och att jordegendom definieras sorti
sådan fast egendom, som utgör en självständig, huvudsakligen på jordens
växtkraft grundad produktionsenhet, som är taxerad på visst närmare angivet
sätt. Det påpekas, att begreppet jordegendom icke överensstämmer
med begreppet taxeringsenhet och än mindre med begreppet jordregisterenhet.
Icke heller det i nyare författningar på jordbrukets område använda
38
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
begreppet brukningsdel anses lämpligt, då i detta begrepp icke torde inbegripas
rena skogsegendomar.
I avseende på jordegendom som i sin helhet är taxerad såsom jordbruksfastighet
innebär bankstyrelsens förslag den ändringen, att, utöver vad som
nu gäller, även tomt- och industrivärde må kunna inräknas i belåningsvärdet.
Tomt- och industrivärde får dock icke inräknas i belåningsvärdet,
där egendomen redan eljest åsatts ett värde överstigande summan av taxerade
jordbruks- och skogsvärdet.
Hypotekslån må vidare enligt förslaget lämnas beträffande jordegendom
som är taxerad delvis såsom jordbruksfastighet och delvis såsom annan
fastighet, där den såsom annan fastighet taxerade egendomen väsentligen
är avsedd antingen för tillvaratagande eller förädling av produkter från
jordbruk eller binäring till jordbruk eller från skogsbruk eller ock för
industriellt utnyttjande av naturtillgångar inom produktionsenheten, såsom
vattenkraft, grustag, kalkfyndigheter e. d. Belåningsvärdet å den del av
egendomen som taxerats som annan fastighet får dock icke upptagas
till högre belopp än värdet på den såsom jordbruksfastighet taxerade delen.
Beträffande tomt- och industrivärdet å den såsom jordbruksfastighet taxerade
delen gäller naturligtvis samma begränsning som förut sagts.
Slutligen föreslås att hypotekslån må utlämnas också beträffande sådan
jordegendom som i sin helhet är taxerad såsom annan fastighet därest
denna är avsedd för huvudsakligen å öppen jord såsom självständig näring
bedriven trädgårdsskötsel eller specialodling.
Förslaget innebär utöver vad nu sagts, att i de fall då belåning må ske av
jordegendom eller del därav som är taxerad såsom annan fastighet värdet å
På egendomen befintliga byggnader må inräknas i belåningsvärdet.
Bankstyrelsen har — såsom av det föregående framgått — ansett övervägande
skäl tala för att tomt- och industri värde i princip bör
få utnyttjas vid hypoteksbelåningen. Styrelsen understryker, att här icke
avses mark. som är utnyttjad för tomt- och industriändamål, utan mark
som kan utnyttjas för dylikt ändamål.
I förevarande sammanhang erinrar bankstyrelsen om frågan om indragning
till det allmänna av oförtjänt jordvärdestegring. Styrelsen anför härvid
följande.
Det bör i detta sammanhang observeras att den s. k. markutredningen i
sitt betänkande (SOU 1948:4) framlagt förslag av innebörd, att värdestegring
av mark vid tätbebyggelse i vissa fall skall komma det allmänna till
godo. Frågan härom har emellertid ännu icke förelagts riksdagen. I proposition
nr 184/1949 har uttalats, alt markutredningens förslag i detta hänseende
måste göras till föremål för ytterligare utredning. Bankstyrelsen har
emellertid ansett sig kunna förutsätta, att blivande bestämmelser i ämnet
icke lända inteckningshavare till skada.
Om möjligheterna till hypoteksbelåning skall vidgas till att omfatta även
annan fastighet måste man, framhåller styrelsen, frångå den gamla
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
39
princip för hypoteksföreningarnas långivning, som innebär, att byggnad
icke får åsättas särskilt värde. Härvidlag erinras att börja med att man vid
utarbetandet av 1861 års författning synes ha hyst en viss misstro mot
byggnad såsom belåningsobjekt. Den ursprungliga regeln var också, att
byggnad eller annat, som kan skiljas från fastigheten, icke fick tagas i betraktande
vid belåningsvärdets fastställande, endast jordens värde fick läggas
till grund för belåningen. Man påpekar emellertid, att utvecklingen
efter hand gått i den riktningen alt byggnaderna och skogen kommit att
proportionsvis utgöra en allt större och jorden en allt mindre del av fastighetskapitalet.
Därför hade man också i viss mån funnit nödvändigt att
frångå nyssnämnda regel. Detta avsteg skedde 1930, då hypoteksföreningarna
fick rätt att belåna växande skog. Beträffande byggnader har regeln
uppmjukats så, att byggnadernas beskaffenhet indirekt får inverka pa
värderingarna.
Enligt bankstyrelsens förslag skall vid beräkningen av belåningsvärdet
särskilt värde kunna åsättas byggnad, då denna är taxerad som annan fastighet.
Beträffande motiveringen till detta förslag samt den föreslagna möjligheten
att belåna såsom del i jordegendom ingående annan fastighet hänvisas
till propositionen.
Vad angår frågan om belåning av trädgårdsanläggningar,
erinrar styrelsen inledningsvis att trädgårdsskötsel enligt skattelagstiftningen
skall räknas till jordbruk då den drives tillsammans med annat jordbruk
och att följaktligen trädgårdsfastighet i sådant fall skall taxeras som jordbruksfastighet.
Frågan om att utsträcka hypoteksbelåningen att avse även
trädgårdsfastigheter skulle alltså inskränka sig till att avse de fall, då trädgårdsfastigheten
drives utan samband med jordbruk, d. v. s. då trädgårdsskötseln
är att anse såsom självständig näring. Bankstyrelsen har emellertid
icke ansett sig böra förorda att alla slag av trädgårdsfastigheter skall kunna
hypoteksbelånas. Sådana trädgårdsfastigheter, där odlingen huvudsakligen
bedrives under glas, är enligt styrelsens mening alltför riskfyllda objekt
för att kunna ifrågakomma för långfristig hypoteksbelåning. Däremot anser
stvrelsen övervägande skäl tala för att lämna hypoteksföreningarna möjligheter
att belåna sådana trädgårdsfastigheter, där odlingen huvudsakligen
bedrives å öppen jord. Med trädgårdsskötsel bör jämställas specialodling
I. ex. fruktodling.
Fastställandet av b eldning svärde och lånebelopp
Enligt förslaget skall jordegendoms belåningsvärdc fastställas av föreningens
styrelse antingen på grundval av gällande taxeringsvärde eller genom
särskild värdering. Särskild värdering skall ske enligt värderingsstadga som
fastställts å allmän delägaresammankomst inom hypoteksbanken och verkställas
antingen på platsen av en eller flera därtill av styrelsen utsedda
40
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
personer (platsvärdering) eller ock med ledning av förefintliga handlingar
av styrelsen (styrelsevärdering). Utan särskild värdering må belåningsvärdet
icke i något fall sättas högre än taxeringsvärdet. Så långt överensstämmer
förslaget helt med gällande ordning.
Enligt gällande bestämmelser må belåningsvärdet å skogsmark och växande
skog icke sättas högre än det däri vid senaste taxering redovisade värdet.
På denna punkt innebär förslaget ingen ändring, men likartade maximeiingsbestämmelser
föreslås för belåningen av tomt- och industrivärde samt
annan fastighet.
Förslaget innebär, beträffande belåning av tomt- och industrivärde, att
sådant värde icke får inräknas i belåningsvärdet, där egendomen redan
eljest åsattes ett värde överstigande summan av taxerade jordbruks- och
skogsvärdet, samt beträffande belåning av egendom som är taxerad delvis
såsom jordbruksfastighet och delvis såsom annan fastighet, att värdet å
annan fastighet icke får sättas högre än värdet å den övriga delen. Härutöver
skall för beräkning av tomt- och industrivärde och värde å annan fastighet
gälla, att dessa värden icke får upptagas till högre belopp än enligt
senaste taxering.
Beträffande värderingen föreslås vidare, att värdering av annan fastighet
skall ske genom platsvärdering, såvida icke värdet av ifrågavarande egendom
är obetydligt i förhållande till belåningsenhetens värde i övrigt. Slutligen
ingår i förslaget den redan nu gällande regeln, att styrelsen vid belåning
av växande skog skall undersöka huruvida skogens värde nämnvärt
nedgått efter den senaste fastighetstaxeringen. Om så är fallet måste
platsvärdering äga rum.
I nuvarande författning stadgas, att vid styrelsevärdering högre värderingstariffer
icke må begagnas än sådana, som med minst tio procent understiger
de tariffer som tillämpas vid värdering å marken. Enligt bankstyrelsens
mening kan denna regel slopas. Anledning torde enligt styrelsen saknas
att antaga att en styrelsevärdering sker med mindre omsikt och ansvar än eu
platsvärdering.
Enligt gällande bestämmelser må lån meddelas till högst G0 procent av
ifrågavarande egendoms av föreningens styrelse fastställda belåningsvärde.
Enligt bankstyrelsen föreligger icke någon anledning att frångå 60-procenlsregeln
i fråga om de objekt, som även enligt nuvarande regler kan belånas.
Beträffande de föreslagna nya belåningsobjekten anses emellertid försiktigheten
bjuda, att lån beviljas till lägre procent av belåningsvärdet. Sålunda
föreslår styrelsen, att tomt- och industrivärde samt annan fastighet icke ma
belånas till högre belopp än 40 procent. Erfarenheten torde få utvisa om
och i vad mån man framdeles kan finna fog för en höjning av denna procentsats.
Bankoutskottets utlåtande nr 3 ur 1955
41
Äganderätt till belåningsobjektel som villkor för delaktighet och låneruit
i hijpotcksförening
Enligt gällande ordning utgår lån endast till ägare av jordegendom eller
den som innehar jordegendom med fideikommissrätt.
Bankstyrelsen föreslår att hypotekslån i vissa fall skall kunna beviljas
även annan än ägare av jordegendom. Sålunda skall lån kunna beviljas
sambruksförening även om sambruksföreningen icke är ägare av annan fast
egendom än de för föreningens verksamhet nödiga ekonomibyggnaderna
jämte tillhörande tomtmark, därest underlaget för föreningens verksamhet
utgöres av nämnda fasta egendom jämte jord, som föreningen arrenderar
av sina medlemmar. Av föreningen sålunda ägd och arrenderad jord tillsammantagen
må i belåningshänseende jämställas med självständig jordegendom.
Vidare skall lån likaledes kunna beviljas andelsladugårdsföretag,
vilket är organiserat såsom ekonomisk förening eller handelsbolag.
Bankstyrelsen erinrar, att sambruksförening som innehar av föreningen
brukad jord med äganderätt kan erhålla hypotekslån i vanlig ordning, men
att detta icke är fallet med sambruksförening som innehar jorden på arrende.
Beträffande förening, som arrenderar jorden av kronan eller annan
utomstående jordägare påpekas, att inteckningssäkerhet icke torde kunna
presteras. I detta fall kan hypoteksförening — framhåller man — icke tänkas
utlämna andra lån än statsgaranterade. Sambruksförening som arrenderar
jorden av sina egna medlemmar borde däremot jämställas med ägare
av jordegendom. I detta fall kunde såsom lånesäkerhet erbjudas inteckningar
i den jord, som tillhör de särskilda medlemmarna i sambruksföreningen.
För att föreningen skall kunna erhålla lån krävs enligt förslaget,
att föreningen äger icke blott de för verksamheten nödvändiga ekonomibyggnaderna
ulan också tillhörande tomtmark. Härvid påpekas följande.
De för sambruksföreningens behov uppförda ekonomibyggnaderna komma
alt tillhöra föreningen såsom sådan och bli följaktligen att anse som
byggnader å ofri grund om de uppföras å den arrenderade jorden. En sambruksförening
torde med anledning därav komma att anse med sin fördel
förenligt att med äganderätt för föreningen förvärva den mark, varå ekonomibyggnaderna
avses skola uppföras, för att såsom säkerhet för lån kunna
erbjuda inteckningar både i sin egen och i medlemmarnas fastigheter.
1 nu berörda avseende torde enligt bankstyrelsen förhållandena bli likartade
beträffande andelsladugårdsföretag. I fråga om de för dylika företag
föreslagna särskilda villkoren anmärkes följande.
För att belåning skall komma ifråga bar såsom villkor uppställts alt
andelsladugårdsföretaget är organiserat som en ekonomisk förening eller
ett handelsbolag. Därjämte bör förutsättas alt innehållet i föreningens stadgar
eller det till grund för handelsbolaget liggande bolagsavlalet är av sådan
beskaffenhet att erforderliga garantier skapas för företagets fortbestånd
och ändamålsenliga skötsel. Dylika garantier kunna förutsättas föreligga
om statligt stöd för överliggande kredit utgår till företaget genom lantbruks
-
42
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
styrelsen. Det statliga stödet synes emellertid icke böra vara något ovillkorligt
krav för primärbelåning.
Bankstyrelsen framhåller slutligen, att de nu nämnda företagen måste
betraktas som en enhet såväl vid värderingen av belåningsobjektet som vid
bedömandet av frågan huruvida nödiga åbyggnader finns.
Lånevillkoren in. m.
För närvarande gäller att lån skall utlämnas på de fördelaktigaste villkor
som föreningens förbindelser till hypoteksbanken medgiver. Enligt förslaget
skall lån utlämnas på samma villkor som gäller för föreningens motsvarande
upplåning hos hypoteksbanken. Kongruensen inskränkes dock att
gälla räntan (vari eventuell kapitalrabatt inbegripes) och återbetalningssättet.
Föreningen måste enligt bankstyrelsen äga rätt att gentemot sina
låntagare föreskriva villkor om förvaltningsbidrag, dröjsmålsränta in. m.,
vilket icke har någon motsvarighet i föreningens förbindelser till banken.
Beträffande lånens utformning anger förslaget endast att lån antingen
skall amorteras enligt fastställd plan (amorteringslån) eller utan amortering
återbetalas efter viss tid (stående lån). Gällande ordning innehåller
vissa begränsningar beträffande utlämnande av stående lån. Sålunda må
sådant lån utlämnas allenast med skyldighet till återbetalning inom en tid
av högst 30 år. Vidare gäller förbud att vid beviljande av stående lån belåna
jämväl växande skog. De sist berörda bestämmelserna föreslås av bankstyrelsen
slopade.
I fråga om återbetalningstiden beträffande stående
1 å n erinrar bankstyrelsen om att bestämmelsens införande motiverades
med hänsynen till obligationsköparna. Härvid hade jämförelse gjorts med
vissa motsvarande bestämmelser inom stadshypoteksväsendet. Styrelsen
anser emellertid att en bostadsfastighet i regel torde vara underkastad värdeminskning
i högre grad än en jordbruksfastighet. Det huvudsakliga värdet
av en bostadsfastighet låge i regel i byggnaden, medan värdet av en jordbruksfastighet
till stor del låge i själva jorden, som endast i undantagsfall
torde vara underkastad värdeminskning. Styrelsen tillmäter därför icke
parallellen med bestämmelserna inom stadshypoteksväsendet alltför stor
vikt. Det torde sålunda enligt styrelsens mening icke innebära någon risk
att i författningen slopa tidsbegränsningen för stående lån. Det framhålles
dock att denna ståndpunkt icke innebär att styrelsen velat taga ställning
till frågan huruvida i samband med antagandet av ny författning en ny typ
av stående lån skall införas. Styrelsen har endast avsett att bankdelägarna,
därest det framdeles skulle ur olika synpunkter visa sig önskvärt att införa
en typ av stående lån med längre löptid än 30 år, icke skulle vara bundna
av bestämmelser i författningen. Det förutsättes att ett beslut om införande
av en ny lånetvp av nu nämnd beskaffenhet icke fattas utan noggrann prov
-
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
43
ning av frågan. Vid denna prövning måste hänsynen till obligationsköparna
utgöra en mycket väsentlig omständighet.
I frågan om utlämnande av stående lån för växande skog
betonar bankstyrelsen att den har den principiella uppfattningen att skogen
ur kreditsynpunkt hör jämställas med jord och att styrelsen därför icke
tvekat att föreslå att förbudet att belåna växande skog med stående lån
slopas. Det borde härvid beaktas att skogsbelåningen grundas icke på skogens
tillfälliga saluvärde utan på dess avkastningsvärde vid uthålligt skogsbruk.
Frågan syntes ha särskild betydelse vid bottenlångivning i samband
med beviljande av statsgaranterade lån för jordbruksegnahemsändamål.
Då fråga är om belåning av tomt-och industrivärde bör lånet
enligt bankstyrelsen vara amorteringslån. Bestämmelse härom ingår dock
icke i författningsförslaget.
Enligt gällande bestämmelser må hypotekslån beviljas endast därest
första inteckning ställes såsom säkerhet för fordran. Bankstyrelsen
föreslår två undantag från denna regel. Det ena undantaget gäller egendom,
som besväras av inteckning till säkerhet för belopp, vilket på grund av
donationsbestämmelser e. d. är ouppsägbart. Inteckningens kapitalbelopp
skall dock enligt förslaget avräknas från det lånebelopp, som eljest kunnat
beviljas. Styrelsen framhåller, att de nu gällande bestämmelserna i berörda
fall lett till mindre önskvärda konsekvenser och alt ifrågavarande inteckningar
ofta motsvarade en obetydlig del av belåningsvärdet. Enligt det andra
undantaget från huvudregeln må inteckningar för annat än fordran, vilka
icke har avsevärd betydelse för egendomens värde, utan minskning i lånebeloppet
kvarstå med bättre förmånsrätt än inteckning för hypotekslån.
I förevarande sammanhang berör bankstyrelsen också ett par speciella
frågor. Sålunda hade under utredningsarbetet diskuterats huruvida gällande
bestämmelser kunde anses lägga hinder i vägen för beviljande av hypolekslån
i fall, där lån mot säkerhet av inteckning med bättre förmånsrätt
uppsagts till återbetalning men uppsägningstiden ännu icke utgått, ävensom
i fall, då intecknat skuldebrev förkommit och dödningsåtgärder inletts men
preklusionstiden ännu icke gått till ända. Bankstyrelsen uttalar att kravet
på första inteckning för fordran i sådana fall bör kunna anses uppfyllt
under vissa omständigheter. Det måste sålunda förutsättas, att bindande
avtal föreligger, i det förra fallet om alt inteckningen överlämnas till föreningen
sedan uppsägningstiden utgått och föreningen löst inteckningen, i
del senare fallet att det intecknade skuldebrevet överlämnas till föreningen
därest detsamma skulle komma till rätta innan preklusionstiden utgått samt
att i motsatt falt nytt skuldebrev, som sättes i stället för det förkomna, överlämnas
till föreningen.
Enligt gällande bestämmelser äger annuiteter å avdikningslån och andra
därmed jämförliga rättigheter förmånsrätt framför intecknad skuld. Vid
44
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
hypoteksbelåning synes enligt bankstyrelsen vara brukligt, alt hänsyn til!
nämnda förhållande tages så till vida, att belåningsvärdet minskas med
annuiteternas kapitaliserade belopp eller del därav. Styrelsen anser del
emellertid knappast erforderligt att införa några särskilda bestämmelser
härom i författningen. Det påpekas, att en inteckningshavare icke kan förhindra
att redan belånade egendomar blir graverade av avdikningslån med
bästa förmånsrätt. Detta torde dock i regel icke ha någon betydelse enär
egendomen genom avdikningen finge antagas öka i värde.
Enligt förslaget skall belånad egendom hållas försedd med de å byggnader,
som hypoteksföreningens styrelse finner erforderliga med hänsyn
till egendomens storlek och driftsinriktning. I förhållande till gällande ordning
innebär förslaget en omredigering, bl. a. för att man vid prövningen av
kravet på nödiga åbyggnader skall kunna taga hänsyn till olika driftsinriklning.
Styrelsen erinrar i fråga om sambruksförening att all för föreningens
verksamhet avsedd jord bör anses som en enhet, vare sig föreningen äger
jorden eller arrenderar den av sina medlemmar. Kravet på nödiga åbyggnader
bör därför bestämmas med hänsyn till hela underlaget för föreningens
verksamhet.
Vid belåning av växande skog skall enligt förslaget, därest hypoteksföreningens
styrelse finner det erforderligt, överenskommelse träffas om i nskränkning
i rätten att avverka skogen jämlikt lagen den
6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
Förslaget innebär omredigering av gällande bestämmelser i huvudsaklig
överensstämmelse med 1947 års författningsändring rörande avverkningsbegränsningen.
Vid belåning skall enligt förslaget såväl erforderliga åbyggnader som skogen,
om den belånas, hållas nöjaktigt försäkrade in o t brandskad
a. Om särskilda skäl därtill föranleder må dock kravet på försäkring av
skog eftergivas. Förslaget överensstämmer i huvudsak med vad som nu
gäller. Den enda skillnaden är att kravet på försäkring av skog i undantagsfall
må kunna eftergivas. Bankstyrelsen anför härom följande.
De fall, som åsyftas, äro t. ex. de sydsvenska bokskogarna, vilka enligt
vad erfarenheten utvisar icke kunna nämnvärt skadas av skogsbrand. Vidare
har bankstyrelsen avsett större skogsbolag, vilka äga så stort skogskapitnl,
att det även ur långivarens synpunkt är ekonomiskt försvarligt att bolaget
står självrisk. Slutligen synes det icke lämpligt att ställa ovillkorliga krav
på försäkring av skog då lånets skogsandel endast uppgår till något obetydligt
belopp eller utgör en ringa del av skogsvärdet. Vid den statliga sekundärlångivningen
uppställdes ovillkorligt krav på skogsbrandförsäkring i
regel endast i de fall då lånet var förenat med avverkningsbegränsning,
d. v. s. då skogsandelen översteg 1 500 kronor.
Bankslyrelsen föreslår, att hypoteksförenings styrelse skall äga u p ps
ä g a lån till inbetalning helt eller delvis, därest belånad egendom genom
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
45
vanvård eller annorledes minskat i värde så att panten icke längre anses
innebära betryggande säkerhet. Nedsättning av belånad fastighets taxeringsvärde
skall dock icke i och för sig anses såsom tillräcklig grund för uppsägning
av lån. Styrelsen skall äga förordna om värdering av egendom när
helst styrelsen så anser erforderligt.
Förslaget i denna del avviker på vissa punkter från gällande bestämmelser.
Sålunda slopas nuvarande stadgande om att låntagare skall ha en ovillkorlig
rätt att ställa annan fullgod säkerhet i jordegendom, därest den belånade
egendomen icke längre anses utgöra betryggande säkerhet. Bankstyrelsen
anser att hypoteksförenings styrelse bör lämnas fria händer beträffande
de åtgärder, som i sådant fall skall vidtagas. Det måste dock
enligt bankstyrelsen förutsättas, att ny egendom, som pantsättes, också den
skall vara belåningsbar hos hypoteksförening.
I nu gällande författning saknas motsvarighet till förslagets bestämmelse
om rätt för hypoteksförenings styrelse att företaga värdering av belånad
egendom när så anses erforderligt. Nu gällande författning innehåller däremot
en särskild bestämmelse beträffande egendom för vilken stående lån
beviljats. I sådant fall skall belåningsvärdet minst vart åttonde år underkastas
förnyad prövning, varvid särskilt skall beaktas huruvida skäl till
uppsägning föreligger. I förslaget har denna särbestämmelse slopats.
Om belånad egendom övergår till ny ägare eller innehavare,
skall denne enligt förslaget vara skyldig att inom ett år från
den dag vederbörande blev ägare eller innehavare av egendomen ansöka om
delägarskap i föreningen genom att överlämna förbindelse å lånets övertagande.
Försummas detta eller bifalles ej ansökningen, äger styrelsen uppsäga
lånet till återbetalning. Förslaget överensstämmer i huvudsak med
gällande ordning.
Utlämnande av statsgaranterade lån
I gällande författning stadgas, att inträde i hypoteksförening må kunna
beviljas envar, som inom föreningens verksamhetsområde bedriver jordbruk
och som hos föreningen vill upptaga lån, för vars fulla gäldande staten
åtagit sig att svara. Härjämte utsäges, att eljest gällande bestämmelser
rörande lånerätt och skyldighet att ställa och undeidiålla säkerhet för erhållet
lån icke utgör hinder för utlämnande av statsgaranterat lån.
I bankstyrelsens förslag om utlämnande av statsgaranterade lån stadgas,
att hypoteksföreningarna äger utlämna lån för vars fulla gäldande staten
är ansvarig (garantilån). Sådant lån kan utlämnas även till den som icke är
ägare av jordegendom eller är ägare av annan jordegendom än sådan som
enligt eljest gällande regler kan belånas av hypoteksförening. Om låns storlek
samt ställande och underhåll av säkerhet härför skall gälla vad vederbörande
statliga myndighet föreskriver. Föreskriften om låntagares skyl
-
46
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
dighet att hålla egendomen försedd med erforderliga åbyggnader skall icke
gälla beträffande ifrågavarande lån. Slutligen gäller beträffande låns övertagande
av ny ägare eller brukare av den belånade egendomen — utöver
vad eljest stadgats — att lån icke må övertagas med mindre den statliga
myndigheten medgivit överflyttande av den statliga garantin på den nye
ägaren eller brukaren.
Bankstyrelsen erinrar om att man vid garantisystemets införande intagit
den ståndpunkten, att åtskillnad icke skulle göras mellan garantilåntagare
och övriga låntagare hos hypoteksförening i avseende på medlemskap och
ansvarighet för föreningens förpliktelser. Garantilåntagarna erhölle därför
delaktighet i föreningen efter samma grund som övriga låntagare.
Vidare framhålles, att statlig lånegaranti för rationaliseringslån och drillslån
kan beviljas icke blott ägare utan även brukare av jordegendom, och
att förslaget innebär, att även arrendatorer m. fl. skall kunna erhålla lån
hos hypoteksförening därest de erhållit statlig lånegaranti. Det måste dock
enligt bankstyrelsen härvid förutsättas, att lånet skall användas för ändamål
som har anknytning till jordbruket. Det påpekas i förevarande sammanhang
att bankstyrelsen förklarat sig villig att på vissa villkor deltaga i
långivning mot statlig garanti till lagerhus m. m.
Statlig lånegaranti kan också avse kreditobjekt, vari hypoteksföreningarna
icke kan bevilja vanliga bottenlån. En dylik omständighet bör enligt
bankstyrelsen icke förhindra hypoteksföreningarna att utlämna lånet.
Vid beviljande av statlig garanti kan vidare annan säkerhet än inteckningssäkerhet,
t. ex. borgen, godtagas. Ehuru detta icke torde vara alltför
vanligt anser bankstyrelsen, att möjligheter bör hållas öppna för hypoteksföreningarna
att utlämna lån även på sådana villkor.
Reservfonden
Beträffande reservfonden föreslås samma bestämmelser för hypoteksföreningarna
som för banken. Utöver vad som anförts i sistnämnda sammanhang
uttalar bankstyrelsen följande.
Någon anledning att meddela generella bestämmelser om visst minimibelopp
för reservfonden förefinnes enligt bankstyrelsens uppfattning icke.
Föreningarnas fondställning torde få anses relativt god, och genom bestämmelsen
att all årlig behållning skall tillföras reservfonden synas garantier
förefinnas för att fonden icke skall bli för liten. Skulle mot förmodan större
förluster uppstå i rörelsen kan man säkerligen räkna med att särskilda åtgärder
vidtagas för förlusternas mötande, t. ex. höjning av förvaltningsbidraget,
utan att särskilda föreskrifter härom införas i författningen.
Beträffande övriga frågor hänvisas till propositionen.
Departementschefen
Bankstyrelsens viktigaste förslag i avseende på hypoteksföreningarna rör
belåningsobjekten. För närvarande kan hypoteksföreningarna be
-
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
47
låna endast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet. Vid bestämmandet
av belåningsvärdet får endast jordvärdet samt värdet å växande
skog tagas i beaktande. Byggnad får icke åsättas särskilt värde. Bankstyrelsens
förslag innebär delvis ökade belåningsmöjligheter. Sålunda skall
också jordbruksfastighets tomt- och industrivärde kunna belånas. Detsamma
gäller sådan del av jordegendom, som är taxerad som annan fastighet,
i de fall då denna är avsedd för tillvaratagande eller förädling av produkter
från jordbruk eller binäring till jordbruk eller skogsbruk eller också för
industriellt utnyttjande av naturtillgångar inom egendomen. Egendom soin i
sin helhet är taxerad såsom annan fastighet kan enligt förslaget också
belånas, men endast då den är avsedd för huvudsakligen å öppen jord såsom
självständig näring bedriven trädgårdsskötsel eller specialodling. Förslaget
innebär slutligen, att byggnad som taxerats såsom annan fastighet
får åsättas särskilt belåningsvärde.
Flertalet remissinstanser lämnar berörda förslag utan erinran. Statskontoret
samt bank- och fondinspektionen tillstyrker emellertid förslaget endast
i vad det avser nyss angivna trädgårdsanläggningar.
Frågan om rätt för hypoteksföreningarna att belåna tomt- och industrivärde
har — såsom även bankstyrelsen påpekat — ett visst samband med
de åtgärder som kan vidtagas för indragning till det allmänna av oförtjänt
jordvärdestegring. Sistnämnda fråga har under senare år vid flera tillfällen
varit under prövning, dock utan att kunna bringas till en lösning. I dagarna
har emellertid chefen för justitiedepartementet tillkallat särskilda sakkunniga
för att verkställa utredning i ämnet. I avvaktan på resultatet av denna
utredning synes ståndpunkt icke böra tagas till frågan om liypoteksbelåning
av tomt- och industrivärde. Jag förordar sålunda att den gällande ordningen
tills vidare bibehålies på denna punkt.
Vad härefter beträffar förslaget om belåning av annan fastighet som ingår
som del i jordegendom har detta av bankstyrelsen motiverats under
hänvisning till den alltmer tilltagande differentieringen av det svenska
jordbruket och dess binäringar samt den tendens till industrialisering inom
jordbruket, som i sammanhang därmed gjort sig gällande. Enligt bankstyrelsens
mening skulle landshypoteksinstitutionen säkerligen ha en uppgift
att fylla vid den kreditgivning, som på grund härav erfordras. Bankoch
fondinspektionen har i sitt yttrande hävdat att kreditgivningen för
sådana anläggningar som här kommer i fråga skulle innefatta eu för hypoteksinstitutionen
främmande uppgift och att den skulle få egentlig betydelse
endast för större jordbruk som utan svårighet kunde anskaffa erforderligt
kapital på annat håll.
De typer av annan fastighet det här är fråga om — anläggningar för tillvaratagande
eller förädling av produkter från jordbruk med binäringar eller
skogsbruk respektive sådana som användes för industriellt utnyttjande av
å egendomen befintliga naturtillgångar — är uppenbarligen av väsentligt
48
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
olika karaktär. I det sistnämnda fallet rör det sig oftast om ett belåningsobjekt
vars värde minskar allteftersom tillgången utnyttjas. I vissa fall
kan exploateringen vara mycket snabb. Redan detta förhållande medför,
att ifrågavarande låneobjekt knappast ägnar sig för den art av långfristig
kreditgivning, som är hypoteksinstitutionens uppgift. Härtill kommer att
belåningen av dessa kreditobjekt kräver en annan bedömning och en annan
erfarenhet än som erfordras för den kreditgivning som nu bedrives av
landshypoteksinstitutionen. Med hänsyn till de anförda synpunkterna kan
jag på förevarande punkt icke tillstyrka förslaget.
Vad åter beträffar sådan annan fastighet som utnyttjas för tillvaratagande
eller förädling av jordbruks- eller skogsbruksprodukter synes omständigheterna
vara annorlunda. Främst torde här vara fråga om stärkelsefabriker,
brännerier, kvarnar, sågar och dylika anläggningar. Även här kommer
visserligen ett genomförande av förslaget otvivelaktigt att i viss mån
ställa hypoteksinstitutionen inför nya problem när det gäller bedömningen
av kreditobjektens värde. Att märka är likväl att i många fall motsvarande
anläggningar redan med nu gällande bestämmelser belånats hos hypoteksfÖreningarna,
nämligen då de vid taxeringen betraktats som binäring till
jordbruket. Därför synes belåning av sådan egendom ha så nära anknytning
till den kreditgivning, som nu bedrives, att någon större tvekan av detta
skäl icke bör föreligga.
Sålunda vidgade möjligheter till kreditgivning för hvpoteksföreningarna
skulle otvivelaktigt medverka till en rationellare ordning vid lösandet av
jordbrukets kreditfrågor. I och för sig synes det vara värdefullt att kunna
få den långfristiga krediten samlad hos en långivare. Såsom bankstyrelsen
framhållit torde det vidare överhuvud taget i många fall vara omöjligt att
utan avstyckning eller andra särskilda åtgärder fullt utnyttja annan fastighet
för belåning om egendomen redan är belånad hos hypoteksförening.
I likhet med samtliga remissinstanser finner jag icke anledning till erinran
mot förslaget i vad det avser belåning i visst fall av egendom som i sin
helhet är taxerad såsom annan fastighet. Sålunda bör belåningen också enligt
min mening begränsas till sådana fastigheter, som är avsedda för trädgårdsodling
eller specialodling å öppen jord. Att gå längre än hankstyrelsen
föreslagit och — såsom lantbruksstyrelsen önskar— tillåta belåning även
av trädgårdsodlingar under glas synes icke vara lämpligt. Det bör här betonas,
att för belåning hos hypoteksförening lämpligen bör ifrågakomma endast
sådana större anläggningar, som till sin natur står jordbruket nära,
exempelvis fältodlingar av grönsaker eller större fruktodlingar.
Med hänsyn till de nu anförda synpunkterna anser jag mig sålunda kunna
i princip godtaga bankstyrelsens förslag om belåning av annan fastighet
med undantag för sådan anläggning som användes för industriellt utnyttjande
av naturtillgångar. Därest låneobjekten bestämmes på sålunda föreslaget
sätt — under hänsynstagande till egendomens faktiska användning
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
49
-— synes också uppnås en rationellare gränsdragning, än om belåningen inskränkes
till sådan egendom som är taxerad som jordbruksfastighet. I sistnämnda
fall blir belåningsmöjligheterna helt beroende på hur taxeringsmyndigheterna
klassificerar egendomen i fråga. Praxis härvidlag kan vara
skiftande inom olika delar av landet. Med nuvarande belåningsregler kan det
sålunda inträffa att egendom av likartad beskaffenhet och med samma användning
kan belånas i ett fall men icke i ett annat, beroende på att egendomen
i det ena fallet är taxerad som jordbruksfastighet men i det andra
som annan fastighet. Sådana olikheter torde vara särskilt vanliga när det
gäller klassificeringen av trädgårdsanläggningar.
Det är uppenbart, att riskerna vid belåning av annan fastighet är större
än vid långivning som nu bedrives. Vissa inskränkningar bör därför stadgas
för dessa fall. I likhet med bankstyrelsen anser jag sålunda, att belåningsvärdet
å annan fastighet icke skall få sättas högre än enligt senaste
fastighetstaxering och att lån skall få beviljas till högst 40 % av belåningsvärdet.
För jordbruksfastighet ligger motsvarande gräns nu vid 60 %.
Beträffande annan fastighet som ingår som del i en jordegendom har bankstyrelsen
föreslagit att belåningsvärdet icke heller får sättas högre än
det värde som åsatts övriga delar av den belånade egendomen. Syftet
med denna bestämmelse är att begränsa belåningen till sådana egendomar
där jordbruk med binäringar eller skogsbruk utgör den väsentliga delen
av verksamheten. Enligt min mening är emellertid i detta hänseende en
skärpning påkallad. I departementsförslaget stadgas därför, att belåning
över huvud taget icke får ske därest det taxerade värdet av annan fastighet
överstiger en tredjedel av det värde som vid taxeringen åsatts jordegendomen
som helhet. Beträffande egendom, som i sin helhet är taxerad såsom
annan fastighet, skall enligt departementsförslaget såsom villkor för belåning
gälla att det vid taxering åsatta markvärdet uppgår till minst en tredjedel
av egendomens hela taxerade värde. Utöver vad bankstyrelsen föreslagit
har i departementsförslaget vidare föreskrivits, att lån som utlämnas
mot säkerhet i annan fastighet skall vara amorteringslån. Slutligen vill jag
betona vikten av att även i andra avseenden än de nu berörda, bl. a. vid bestämmandet
av lånetiden, tillbörlig hänsyn tages till de olika kreditobjektens
karaktär och beskaffenhet.
Under respektive paragrafnummer (avser departementsförslaget) behandlas
i det följande sådana frågor som berörts i remissyttrandena eller som eljest
ansetts påkalla särskild kommentar.
32 §
Bankstyrelsens förslag om ensamrätt för landshypoteksinstitutionen samt
stadshypotekskassan och därtill anslutna stadshypoteksföreningar att i f i rm
a b e t c c k n i n g använda ordet hypotek har avstyrkts av bank- och
fondinspektionen. Inspektionen har därvid bl. a. påpekat att vissa and1
Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 3
50
Bankoutskotteis utlåtande nr 3 år 1955
ra kreditinstitut sedan gammalt använder ordet »hypotek» i sin firma.
Den särskilda framställning i frågan, som förut refererats, har överlämnats
till varumärkes- och firmautredningen för att tagas i beaktande vid utredningsarbetet.
Med hänsyn till de särskilda spörsmål som i detta sammanhang
måste komma under bedömande torde utredningens förslag böra avvaktas
innan ställning tages i denna fråga.
37 §
Förslaget om rätt att utlämna lån till vissa sambruksföreningar
och andelsladugårdsföretag har vid remissbehandlingen
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Icke heller från min sida finns
något att erinra härvidlag.
38—HO §§
I det föregående har vissa frågor rörande gränserna för värdering av annan
fastighet behandlats. I detta sammanhang må här beträffande bestämmelserna
om värdering av låneobjekten påpekas att bankstyrelsens
förslag rörande värdering utformats så, att även värdet å maskiner
kan inräknas i belåningsvärdet vid belåning av såsom annan fastighet taxerad
byggnad. Då belåning av maskiner icke synes kunna komma i fråga har
bankstyrelsens författningsförslag på denna punkt ändrats. Vidare innebär
departementsförslaget, att plats värdering alltid skall ske vid belåning av
annan fastighet. Däremot finner jag icke nödvändigt att — såsom Svenska
jordbrukskreditkassan föreslår — också i andra fall kräva, att värdering
äger rum på platsen. I övrigt finner jag mig kunna lämna de föreslagna bestämmelserna
om värdering och fastställande av lånebelopp utan erinran.
Sålunda finner jag icke tillrådligt att såsom skogsstyrelsen föreslår låta belåningsvärdet
å växande skog sättas högre än taxeringsvärdet.
41—50 §.§
I vad avser de särskilda lånevillkoren har av tidigare avsnitt
framgått, att i departementsförslaget införts föreskrift om att annan fastighet
endast får belånas med amorteringslån. I övrigt föranleder bankstyrelsens
förslag i detta hänseende i och för sig ingen erinran från min sida.
I anledning av vissa uttalanden vid remissbehandlingen må emellertid några
anmärkningar göras.
Bankstyrelsen har icke föreslagit någon bestämmelse om regelbunden kontroll
av den belånade egendomens värde. Den gällande föreskriften om förnyad
värdering vart åttonde år av sådan egendom varå stående lån beviljats
har sålunda slopats. Samtidigt har den nuvarande begränsningen av återbetalningstiden
för stående lån borttagits. Svenska bankföreningen har uttalat
vissa tvivel på lämpligheten av att på en gång medgiva dessa lättnader
och vidga möjligheterna att erhålla lån. Bankföreningen understryker bety
-
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
51
delsen av regelmässig kontroll av den pantsatta egendomens värde såväl i
fråga om industrifastigheter som växande skog.
Såsom hypoteksbankens styrelse framhåller, torde det ligga i sakens natur
att föreningarna fortlöpande övervakar vidmakthållandet av pantobjektens
värde. Enligt författningsförslaget äger föreningsstyrelsen vidare
förordna om värdering av egendom närhelst så anses erforderligt. Därmed
torde det av bankföreningen angivna syftet i allt väsentligt ha blivit tillgodosett.
Betydelsen av att långivaren utövar kontroll över pantobjektens värde
är naturligtvis särskilt stor i de av bankföreningen angivna fallen.
Eftergivande av kravet på brandförsäkring bör, såsom bank- och fondinspektionen
framhåller, komma i fråga endast i fall då risk för brandskada
icke föreligger på grund av skogens beskaffenhet.
Dröjsmålsränta skall enligt förslaget utgå enligt grunder, som
för varje förening fastställes av dess delägare. Lantbruksstyrelsen anser
däremot, att dröjsmålsräntan bör utgå efter för samtliga föreningar enhetliga
grunder. Några särskilt betydande fördelar synes icke vara att vinna
med en enhetlig dröjsmålsränta. Däremot torde det vara av visst värde
för föreningarna att närmare kunna anpassa dröjsmålsräntan efter de föreliggande
förhållandena. Jag finner mig sålunda böra godtaga den ordning
som föreslås av bankstyrelsen.
51 §
Rörande reservfonden innehåller bankstyrelsens förslag ensartade
bestämmelser för hypoteksbanken och hypoteksföreningarna. Reservfondsfrågan
torde därför få behandlas i ett sammanhang.
Beträffande hypoteksbanken stadgas för närvarande att nettobehållningen
skall avsättas till en reservfond och att fondens medel får komma bankens
delägare tillgodo endast genom nedsättning i förvaltningsbidrag eller
ränta. Om hypoteksförenings reservfond stadgas endast i de olika föreningarnas
reglementen. Bestämmelserna motsvarar i stort sett vad som gäller
för banken. Dock anges oftast en minimigräns för fondens storlek.
Beträffande banken föreslår bankstyrelsen vissa ändringar i de gällande
bestämmelserna. Den väsentliga sakliga ändringen är att fonden icke får tagas
i anspråk för lindring i lånevillkoren om fonden därigenom skulle komma
att understiga två procent av bankens utestående kapitalskuld. I vad avser
föreningarna föreslås, att bestämmelser om reservfonden införes i författningen.
Bestämmelsernas innehåll motsvarar vad som föreslås för bankens
del.
Förslaget lämnas i nu berörda del utan erinran av alla remissinstanser
utom bank- och fondinspektionen, som avstyrker detsamma. Inspektionen
föreslår att reservfonden endast skall få tagas i anspråk för täckande av
uppkomna förluster men att avsättning till fonden skall vara obligatorisk
endast intill viss gräns.
52
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
De regler som föreslås av bankstyrelsen innebär i och för sig en skärpning
av gällande bestämmelser. Vad som därutöver kan vinnas genom bank- ocb
fondinspektionens förslag synes icke enligt min mening vara av mer väsentlig
betydelse. Jag finner sålunda bankstyrelsens förslag böra godtagas
i förevarande del.
Bestämmelser rörande fondmedlens placering finns för närvarande varken
beträffande hypoteksbanken eller föreningarna. I bankstyrelsens förslag
stadgas endast att de skall placeras på betryggande sätt. Bank- och
fondinspektionen ifrågasätter huruvida icke krav på placering av fondmedlen
i statsobligationer och liknande tillgångar bör införas i författningen.
I förevarande sammanhang må erinras om de motsvarande bestämmelser
som gäller för stadshypoteksinstitutionen. I vad avser stadshypotekskassan
föreskrives i 1953 års författning ingenting om fondmedlens placering, medan
för stadshypoteksförening stadgas att minst hälften av ifrågavarande
medel skall vara placerade i statsobligationer eller likvärdiga papper, innestå
hos bank eller motsvaras av kontanta penningar. I och för sig föreligger
icke enligt min mening skäl att för landshypoteksorganisationens del
införa andra eller strängare regler än som gäller för stadshypoteksinstitutionen.
I enlighet härmed har i departementsförslaget icke intagits några bestämmelser
om hypoteksbankens placering av reservfondsmedel. Däremot
synes vissa krav i sådant hänseende böra ställas på hypoteksföreningarna.
Härvidlag föreslås bestämmelser av samma innehåll som de vilka gäller
för stadshypoteksföreningarna.
52 §
I avseende på de föreslagna bestämmelserna om hypoteksföreningarnas
långivning mot statlig garanti har bank- och fondinspektionen
anmärkt att dessa utformats så, att lån i sådana fall skulle kunna utlämnas
för andra än med jordbruket sammanhängande ändamål. Även om någon
sådan avsikt icke torde ligga bakom förslaget har bestämmelserna i departementsförslaget
preciserats så att endast lån för jordbruksändamål kan
komma i fråga. Inspektionen har vidare påpekat, att förslaget ger möjlighet
att med statlig garanti utlämna driftslån samt ifrågasatt lämpligheten av
att medel, som anskaffats genom långfristig upplåning, användes för sådant
ändamål. Då enligt under hand inhämtade uppgifter obligationslånemedel
icke användes till berörda ändamål torde anledning saknas att på förevarande
punkt frångå bankstyrelsens förslag.
53 §
Svenska jordbrukskreditkassan har i sitt yttrande ifrågasatt om icke graderingen
av rösträtten efter delaktigheten i hypoteksföreningarna
borde beskäras eller avskaffas. Jag har härvidlag — med hänsyn bl. a. till
att ansvarigheten för föreningarnas förbindelser också är fördelad efter
delaktighet — icke funnit anledning till ändring i bankstyrelsens förslag.
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
53
57 och 58 §§
Beträffande innehållet i förevarande paragrafer må hänvisas till vad som
anförts tidigare i samband med bestämmelserna rörande hypoteksbanken
under 31 §.
Utskottet
Det föreliggande förslaget avser i första hand att medföra en modernisering
av de för landshypoteksinstitutionen gällande bestämmelserna. Stor
försiktighet har iakttagits i fråga om ändringar i själva organisationen, vilken
i betydelsefulla hänseenden är historiskt betingad. Enligt utskottets
bedömande har denna organisation generellt sett löst sina uppgifter på ett
praktiskt och ändamålsenligt sätt. Utskottet har därför icke funnit anledning
till någon erinran mot de ståndpunktstaganden som gjorts vad angår
den organisatoriska uppbyggnaden av landshypoteksväsendet och därmed
sammanhängande frågor.
Vad beträffar bestämmelserna rörande hypoteksbanken, har utskottet
ansett sig böra särskilt uppmärksamma dem som avser grundfonden och
begränsningen av upplåningsrätten samt förhållandet mellan styrelsen och
föreningarna.
Departementschefen förordar att fonden ökas med 25 miljoner kronor
till 125 miljoner kronor. Gränsen för hypoteksbankens rätt att upptaga obligationslån
skulle härigenom flyttas från 1 000 till 1 250 miljoner kronor.
Enligt vad utskottet inhämtat utgjorde bankens utelöpande obligationer
per den 31 december 1954 983 miljoner kronor. Föreningarnas nettoutlåning
ökade under 1954 med 00 miljoner kronor. En höjning av grundfondens
belopp är sålunda erforderlig. Mot den avvägning som företagits i
fråga om beloppets storlek föreligger icke någon erinran från utskottets
sida. Utskottet anser sig böra understryka vad departementschefen anfört
om att låneverksamheten självfallet måste bedrivas på ett sätt som står i
överensstämmelse med den allmänna restriktivitet, som för närvarande
tillämpas på kreditmarknaden. Utskottet delar departementschefens uppfattning,
att den nuvarande grundfondsrelationen bör bibehållas tills vidare.
Det kan emellertid i anledning av vad som framkommit under frågans
remissbehandling finnas skäl att framdeles ompröva hela systemet med
grundfondsobligationer, vilket tillämpas inom flera kreditinstitutioner.
Frågan om kontakten mellan hypoteksbankens styrelse och föreningarna
har på senare år vid flera tillfällen behandlats inom hypoteksrörelsen. Även
under remissbehandlingen har ämnet berörts. Enligt departementschefens
förslag bör företagas den ändringen att s. k. förstärkt styrelse skall kunna
inkallas icke som nu endast när styrelsen så finner erforderligt utan också
därest två föreningar begär det. Föreningarnas rätt att påkalla samman
-
54
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
träde har emellertid begränsats till att avse sammanträde för behandling av
fråga om fördelning av tillgängliga lånemedel. Det synes utskottet betydelsefullt
att det i nuvarande läge icke företages någon mera genomgripande
ändring som kan påverka ansvarsfördelningen mellan de olika organen
inom hypoteksinstitutionen. Utskottet är sålunda för sin del berett godtaga
förslaget i detta hänseende.
Bland de förslag som avser hypoteksföreningarna har utskottet särskilt
uppmärksammat frågan om belåningsobjekten samt bestämmelserna rörande
reservfondens placering.
Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget innebär att belåningsmöjligheterna,
vilka för närvarande är begränsade till egendom som är taxerad
som jordbruksfastighet, blir delvis ökade. Sålunda kommer annan fastighet
som ingår som del i jordegendom att kunna belånas om den utnyttjas för
tillvaratagande eller förädling av jordbruks- eller skogsprodukter. Även
egendom som i sin helhet är taxerad såsom annan fastighet skall enligt
förslaget kunna belånas, nämligen då det är fråga om sådana fastigheter
som är avsedda för trädgårdsodling eller specialodling å öppen jord. Även
om den föreslagna utökningen av lånegivningen onekligen kommer att ställa
hypoteksföreningarna inför delvis nya problem, har utskottet icke hyst
någon tvekan om lämpligheten av att nu företaga denna vidgning av möjligheterna
att för belåning anlita dessa föreningar. Det må här erinras om
att enligt departementsförslaget belåning av annan fastighet vilken ingår
som del i jordegendom över huvud taget icke får ske därest det taxerade
värdet av denna fastighet överstiger en tredjedel av det värde som vid taxeringen
åsatts jordegendomen som helhet. Beträffande egendom som i sin
helhet är taxerad som annan fastighet skall såsom villkor för belåning gälla
att det vid taxering åsatta markvärdet uppgår till minst en tredjedel av
egendomens hela taxerade värde. Utskottet förutsätter att kreditobjektens
olika karaktär och beskaffenhet noga beaktas när föreningarna fastställer
lånevillkoren.
Bestämmelser rörande fondmedlens placering saknas för närvarande beträffande
såväl hypoteksbanken som föreningarna. I departementsförslaget
har icke intagits några föreskrifter om hypoteksbankens placering av reservfondmedel
medan vissa krav i sådant hänseende ansetts böra ställas
på hypoteksföreningarna. De föreslagna bestämmelserna är av samma innehåll
som de vilka gäller för stadshypoteksföreningar och innebär att avreservfonden
minst hälften skall placeras i svenska statsobligationer eller
andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassas, Svenska bostadskreditkassans eller
Svenska skeppshypotekskassans obligationer eller i obligationer som till
den säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med obligationer av nyss
angivna slag. Medlen må även innestå i svenskt bankaktiebolag eller svensk
sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgiro eller mot
-
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
55
svaras av kontanta penningar. I övrigt bör reservfonden på betryggande
sätt göras räntebärande, i den mån inedlen icke erfordras i själva rörelsen.
I motionen 1:360 har föreslagits, att de särskilda bestämmelser som
intagits i författningsförslaget rörande placeringen av halva reservfonden
måtte utgå och att föreskrift utfärdas om att fonden på betryggande
sätt bör göras räntebärande i den mån medel icke erfordras i själva rörelsen.
De i propositionen föreslagna reglerna skulle enligt motionären vålla betydande
olägenheter. De flesta föreningarna har nämligen icke sina reservfonder
placerade på ett sådant sätt att det i departementets författningsförslag
intagna placeringskravet är uppfyllt. Följden skulle därför enligt
motionären bli antingen uppsägningar av reservfondslån eller belåning av
föreningarnas fastigheter. Uppsägningarna av reservfondslånen anses komma
att medföra svårigheter för många jordbrukare samt dessutom skada
hypoteksföreningarnas goodwill. Fn belåning av hypoteksföreningarnas
fastigheter enbart för att uppfylla författningens formella krav anses i nuvarande
läge på kapitalmarknaden vara en onödig belastning av densamma.
I motionen omnämnes även vissa skillnader mellan stadshypoteks- och
bostadskreditföreningarna å ena sidan samt landshypoteksföreningarna å
den andra. Det framhålles slutligen att något reellt behov av de föreslagna
reglerna icke synes föreligga, varken från säkerhets- eller likviditetssynpunkt.
Utskottet vill erinra om att bestämmelserna rörande placeringen av reservfondmedel
inom stadshypoteksföreningarna var föremål för riksdagens
prövning så sent som 1953. Dessa bestämmelser har tagits som förebild
vid utarbetandet av de i propositionen förordade föreskrifterna för landshypoteksföreningarna.
Enligt utskottets mening saknas anledning att för
dessa båda institutioner i detta hänseende tillämpa olika regler. Det må
särskilt påpekas att bank- och fondinspektionen föreslagit att reservfondmedlen
endast skulle få placeras i sådana lån som institutionen normalt
utlämnar eller i härmed från säkerhetssynpunkt likvärdiga tillgångar, till
exempel kassamedel, banktillgodohavanden och guldkantade obligationer.
Det föreligger såsom motionären framhållit inom landshypoteksföreningarna
jämfört med stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna ett annat
behov av att med hjälp av reservfondlån kunna något överskrida fastställda
lånegränser. Dessa behov kan emellertid även i fortsättningen i viss utsträckning
tillgodoses, och anledning saknas därför att av detta skäl frångå
de i propositionen föreslagna bestämmelserna. Vid bedömningen av ifrågavarande
placeringskrav har utskottet även ansett sig böra beakta, att hypoteksbankens
obligationer framdeles liksom hittills kommer att inräknas
som täckningsfritt inlåningsunderlag hos penninginstituten. Utskottet vill
slutligen framhålla att nämnvärda övergångssvårigheter icke torde behöva
uppkomma för landshypoteksföreningarna eller låntagarna i anledning
av dessa nya bestämmelser. Enligt vad utskottet under hand inhämtat
56
Bankoutskottets utlåtande nr 3 år 1955
kan nämligen hypoteksbanken i den omfattning så visar sig nödvändigt
övertaga reservfondlån från föreningarna. Utskottet förutsätter sålunda
att hypoteksbanken härigenom och på annat sätt försöker underlätta för
landshypoteksföreningarna att uppfylla placeringskraven.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
d e 1 s att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande
proposition;
dels ock att motionen 1:360 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 februari 1955.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf*, Sundvik, Fahlander, Werner,
Boo*, Kronstrand, Strandler och Björnberg;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson
i Landskrona, Sköldin, Dickson, Persson i Norrby, Johansson i Kalmar och
Carlsson i Tibro.
• Ej närvarande vid justeringen.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1955
560169