Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1955

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 februari 1955 dagtecknad proposition, nr 64, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;

2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.

Berörda lagförslag är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv3, vilken jämlikt lag den 4 juni 1954 (nr 328) gäller till och med
den 30 juni 1955, skall äga fortsatt giitighet till och med den 30 juni 1956.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1951:328.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 29

2

Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1955

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1953 med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning, vilken jämlikt lag den 4 juni
1954 (nr 329) gäller till och med den 30 juni 1955, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 31 december 1955.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering
m. m., vilken jämlikt lag den 4 juni 1954 (nr 330) gäller till och med den
30 juni 1955, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1956.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta, likalydande motioner, nämligen nr I: 406
av herrar De Geer och Ohlon och II: 509 av herrar Schmidt och Gustafson i
Göteborg. I motionerna hemställes att riksdagen måtte dels med ändring av
vad Kungl. Maj :t föreslagit i propositionen nr 64 för sin del besluta sådan
lydelse i 1 § lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, att maximitalet för kassareservkvoten
fastställes till 25 %, dels avslå det i proposition nr 64 innefattade
förslaget om förlängning av ränteregleringslagen.

Till motivering för dessa yrkanden anföres i motionen I: 406 bl. a. följande.

Vi delar departementschefens uppfattning att frågan om en konjunkturpolitiskt
betingad kassareservlagstiftning bör bli föremål för utredning i
anslutning till de beslut om ny banklagstiftning som riksdagen kommer
att fatta. Vi har intet att invända mot en provisorisk beredskapslagstiftning
på detta område till den 1 juli 1956 men anser det föreslagna maximitalet
för kassareservkvoten alltför högt. Maximitalet var intill 1954 25
procent, och vi anser att detta är tillräckligt. Kassareservlagstiftningen
kan i vissa lägen vara ett värdefullt komplement till övriga penningvårdande
åtgärder, men den får inte betraktas som ett universalmedel. Och
den kan enligt vår mening icke ersätta — vilket man på vissa håll synes

Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1955

3

vilja göra gällande — en politik med rörlig ränta, vilken vi förordar, över
huvud taget är sådana åtgärder som hårda kassareservbestämmelser och
räntereglering alltför osmidiga för att vara effektiva penningvårdande medel.
En rörlig räntepolitik — eventuellt i kombination med kassareservbestämmelser
med måttliga likviditetstal — är i detta hänseende överlägsen.

Kungl. Maj :t har vidare i samma proposition föreslagit att den s. k. ränteregleringslagen
skulle förlängas ytterligare ett år till och med den 30
juni 1956. Redan på remisstadiet möttes denna lagstiftning så gott som
över hela linjen av allvarliga invändningar. Också lagrådet avstyrkte.

Vi anser att riksdagen bör avvisa förslaget om en förlängning av ränteregleringslagen.

I skrivelse den 2 december 1954 har fullmäktige i riksbanken hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen dels att lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla förlängd giltighet till
och med den 30 juni 1956, dels ock att lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m. måtte erhålla förlängd giltighet till och med den 30
juni 1956. Bankofullmäktige har därjämte förklarat sig icke ha något att
erinra mot att lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning erhölle förlängd giltighet intill den tidpunkt
då nya banklagen träder i kraft.

Över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen.

Beträffande innehållet i bankofullmäktiges skrivelse och remissyttrandena
får utskottet hänvisa till propositionen.

Departementschefen har i anledning av bankofullmäktiges hemställan om
förlängd giltighet av 1949 års lag om bankaktiebolags kassareserv erinrat om
att det vid årets riksdag framlagda förslaget till ny lag om bankrörelse (numera
antagen av riksdagen, se bankoutskottets utlåtande nr 5/1955, riksdagens
skrivelse nr 146/1955) inte inrymde några penningpolitiskt motiverade
kassareservregler utan att det förutsatts att i den mån en penningpolitik
beredskapslagstiftning vore erforderlig, regler härom skulle liksom hittills
meddelas i särskild författning. Departementschefen hade härvid uttalat att
det torde få betraktas som tveksamt huruvida nämnda beredskapslagstiftning
i fortsättningen borde få samma konstruktion som i 1949 års lag, varför
en omprövning av principerna för denna lagstiftning icke kunde anses
opåkallad. I detta sammanhang anför departementschefen vidare följande:

Den närmare tidpunkten för igångsättandet av denna utredning kan för
närvarande icke angivas. Det nu pågående arbetet med översyn av sparbankslagen
och lagstiftningen om jordbrukets kreditkassor torde nämligen först få
avslutas. I detta läge och då det i princip torde råda enighet om att en beredskapslagstiftning
på förevarande område är nödvändig biträder jag förslaget,
att 1949 års lag förlänas fortsatt giltighet under ytterligare ett år eller
alltså till och med den 30 juni 1956.

Under remissbehandlingen har från några häll yrkats att maximitalet för
kassareservkvoten, som förra året höjdes från 25 till 50 procent, måtte ned -

4

Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1955

sättas. Med anledning härav vill jag erinra om att de undersökningar som
låg till grund för den i fjol vidtagna höjningen hade utvisat alt den då gällande
högsta likviditetskvoten (25 %) icke vore tillräcklig om man med
lagen ville för de betydelsefullaste bankerna erhålla en verkan i likviditetshänseende
motsvarande den som ernåtts med de tidigare överenskommelserna
mellan riksbanken och affärsbankerna. Situationen är densamma i år.
Jag vill i detla sammanhang understryka de i finansplanen till årets statsverksproposition
gjorda uttalandena angående bankernas kassareserver. Jag
nämnde där att den rådande knappheten på likvida medel icke finge föranleda
bankerna att ge avkall på de åtaganden att hålla förstärkta kassareserver
som de tidigare gjort gentemot riksbanken. Det vore så mycket mera
nödvändigt att understryka vikten av att bankerna icke tilläte sig att uppmjuka
kassareservkraven som det aktuella samhällsekonomiska läget gåve
en naturlig bakgrund till önskemålet om eu ytterligare åtstramning av kreditgivningen.
En sådan åtstramning torde i första hand böra åvägabringas
genom skärpning av kraven på kassareserv. Jag framhöll alt detta kunde
ske med anlitande av den vidgade beredskapslagstiftningen som genomfördes
vid fjolårets riksdag. Alternativa möjligheter vore, att för ändamålet en
frivillig överenskommelse inginges mellan kreditinstituten och riksbanken,
i likhet med vad som skett tidigare, eller också ensidiga åtaganden från det
privata kreditväsendets sida, såsom nu senast varit fallet. De i finansplanen
omnämnda överläggningarna mellan riksbanken och kreditinstituten rörande
dessa frågor har, enligt vad jag inhämtat, fortsatts.

Med hänvisning till dessa uttalanden tillstyrker jag att den vid fjolårets
riksdag vidtagna höjningen av relationstalet för kassareservkvoten bibehålies.
Jag föreslår sålunda att lagen ges fortsatt giltighet i oförändrat skick.

Beträffande bankofullmäktiges hemställan om förlängd giltighetstid för
ränteregleringslagen har departementschefen anfört följande.

Giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30 juni 1955. I sin tidigare
omnämnda framställning har fullmäktige i riksbanken hemställt,
att lagen måtte ges förlängd giltighet, förslagsvis för tiden till och med den
30 juni 1956. Fullmäktige har som skäl härför anfört, att lagen borde bibehållas
i beredskapssyfte. Jag delar denna uppfattning. Det allmänna ekonomiska
läget är sådant att det icke bör komma i fråga att nu avstå från
den handlingsberedskap som ligger i denna fullmaktslagstiftning. Jag tillstyrker
sålunda att ränteregleringslagen ges förlängd giltighet under ytterligare
ett år eller sålunda till utgången av juni månad 1956.

Vad slutligen angår förlängningen av den provisoriska lagen 1953 angående
bankaktiebolags inlåning, anför departementschefen följande:

Godtages det förslag till ny banklag, som framlagts i proposition nr 3 till
årets riksdag, bortfaller behovet av 1953 års provisoriska lag i fråga om
bankaktiebolags inlåning. Med hänsyn till att giltighetstiden för sistnämnda
lag utgår den 30 juni 1955, medan den nya banklagen enligt nyssnämnda
proposition är avsedd att träda i kraft först den 1 januari 1956, blir det
emellertid nödvändigt att ge 1953 års lag förlängd giltighet för tiden till
och med den 31 december 1955. Jag tillstyrker sålunda att förslag härom
förelägges riksdagen.

Förslagen till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv samt till lag om fortsatt giltighet av

Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1955

5

lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning har icke föranlett någon erinran från lagrådet.
Beträffande förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering m. m. har lagrådet yttrat följande:

Under hänvisning till vad i utlåtanden den 31 mars 1953 och den 11
mars 1954 över då föreliggande lagförslag, avseende förlängning av ränteregleringslagens
giltighet, anförts av lagrådet i dess dåvarande sammansättning,
avstyrkes förslaget om ytterligare förlängning av samma lag.

I anledning av lagrådets yttrande har departementschefen anfört följande: Med

åberopande av att lagrådet i utlåtanden 1953 och 1954 avstyrkte
nämnda år föreliggande lagförslag avseende förlängning av ränteregleringslagens
giltighetstid, har lagrådet avstyrkt jämväl det nu remitterade förslaget
om ytterligare förlängning av samma lag. Då några nya synpunkter nu
icke framförts, inskränker jag mig till att hänvisa till vad jag anförde vid
min anmälan av ärendet den 14 januari i år. Jag vidhåller min där uttalade
uppfattning, att denna lagstiftning bör bibehållas i beredskapssyfte.

Utskottet

I Kungl. Maj :ts förevarande proposition föreslås förlängning t. o. in. den
30 juni 1956 av gällande beredskapslagstiftning rörande dels bankaktiebolags
kassareserv, dels ock räntereglering. Vidare föreslås 1953 års lag med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning erhålla förlängd
giltighet t. o. m. den 31 december 1955, d. v. s. till ikraftträdandet av
den nya lagen om bankrörelse. I de i anledning av propositionen väckta,
likalydande motionerna I: 406 och II: 509 föreslås att riksdagen dels måtte
avslå förslaget om förlängning av ränteregleringslagen, dels för sin del antaga
1 § lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv i sådan lydelse att maximitalet
för kassareservkvoten fastställes till 25 procent.

I den restriktiva politik som rådande ekonomiska läge nödvändiggör,
spelar kreditpolitiken vid sidan av finanspolitiken en väsentlig roll. Såsom
närmare berörts i utskottets utlåtande nr 9 till innevarande års riksdag,
ägde en betydande kreditexpansion rum under fjolåret, vilken sänkte banksystemets
likviditet. Efter överläggningar i början av innevarande år mellan
riksbanken och kreditinstituten förnyade riksbanken sin rekommendation
till affärsbankerna att tillämpa de riktlinjer för kreditpolitiken som
uppdragits i tidigare överenskommelser, vilket med hänsyn till bankernas
försämrade likviditet innebar en skärpning av kreditrestriktionerna i den
mån de uppställda likviditetstalen komme att uppnås. Som ett led i en ytterligare
skärpning av kreditpolitiken tillkom bankofullmäktiges beslut
den 18 april 1955 att höja diskontot med en procent och riksgäldsfullmäktiges
samtidiga tillkännagivande angående emitteringen av ett långt statslån

6

Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1955

till 4,5 procents ränta. Syftet med dessa åtgärder är att sammanpressa kreditvolymen
genom att minska underlaget för bankernas och övriga kreditinstituts
utlåning. Räntehöjningen är endast ett av medlen att nå detta
syfte. Betydelsen av kassareservbestämmelser som kompletterande penningpolitiskt
instrument i nuvarande läge framgår även av riksbankens i
samband med räntehöjningen deklarerade avsikt att rigoröst kontrollera
efterlevnaden av bankernas åtaganden att hålla ökade kassareserver. Utskottet
tillstyrker därför propositionens förslag om förlängd giltighet av
1949 års lag om bankaktiebolags kassareserv. Beträffande det i motionerna
1:406 och 11:509 framställda yrkandet att maximitalet för kassareservkvoten
fastställes till 25 procent i stället för nu gällande 50 procent, får
utskottet erinra om att den av motionärerna förordade likviditetskvoten icke
är tillräcklig om man med lagen vill även för de betydelsefullaste bankerna
nå en verkan motsvarande den som ernåtts med de tidigare överenskommelserna
mellan riksbanken och affärsbankerna.

Samma beredskapsskäl som talar för en förlängning av lagen om bankaktiebolags
kassareserv, gäller även för en förlängning av ränteregleringslagen.
Utskottet tillstyrker därför bifall till propositionens förslag i denna
punkt men anser sig sakna anledning att i detta sammanhang upprepa den
argumentering som utskottet vid flerfaldiga tillfällen fört i räntefrågan och
hänvisar i stället till sitt utlåtande nr 36 vid 1951 års riksdag.

Vad slutligen angår förslaget om förlängd giltighet av 1953 års provisoriska
lag rörande bankaktiebolags inlåning, har utskottet intet att erinra
häremot och tillstyrker sålunda bifall till propositionen även i denna punkt.

Åberopande det anförda hemställer utskottet

att riksdagen må —- med avslag å motionerna I: 406 och
II: 509 — bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 3 maj 1955

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik*, Mogård Boo,
Wehtje, Kronstrand, Strandler och Eliasson;

• Tfråli ,andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson
i Landskrona, Sköldin, Dickson, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar
och Jönsson i Rossbol.

* Ej närvarande vid justeringen.

Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1955

7

Reservation

av herrar Ewerlöf, Wehtje, Kronstrand, Schmidt, Dickson och Gustafson
i Göteborg, vilka ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till de likalydande
motionerna I: 406 och II: 509 och att utskottets hemställan under åberopande
av vad i motionerna anförts sålunda bort ha följande lydelse:

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må med bifall till motionerna I: 406 och
II: 509

1) för sin del antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv med den ändringen
att 1 § erhåller följande lydelse:

1 §•

I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter
prövas nödigt må Konungen, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank- och
fondinspektionen, förordna

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten
lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans
med bankaktiebolags inneliggande kassa skall uppgå
till viss bestämd kvotdel, högst tjugofem procent, av bolagets
förbindelser med undantag av garantiförbindelser och
skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa---eller

bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) —--tre

månader.

Oavsett vad---bestämda beloppet.

2) antaga Kungl. Maj :ts förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning.

3) avslå Kungl. Maj :ts förslag om fortsatt giltighet av
lagen den 7 september 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.

660992. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag