Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1955
1
Nr 25
Utlåtande i anledning av dels väckta motioner om skrivelse
till Kungl. Maj:t rörande tillstånd för International
Broadcasting Association AB (IBRA) att inköpa viss utländsk
valuta, dels ock väckt motion om vissa lättnader
i valutaregleringen.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 8 i första kammaren av herr Boman samt nr 2 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Borås m. fl., har hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t
måtte medgiva tillstånd för IBRA att inköpa utländsk valuta för ett belopp
på 1 920 000 kronor.
Samtidigt med nämnda motioner har utskottet till behandling förehavt
den i andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionen nr 187 av
herrar AhTberg och Munktell, i vilken hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att utländska betalningsmedel och utländska
fordringar, som är avsedda att begagnas för kulturella, religiösa
och humanitära ändamål må mot vederlag i svenskt mynt fritt förvärvas
och föryttras.
Beträffande de skäl som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till motionerna II: 2 resp. II: 187.
Över de likalydande motionerna 1:8 och II: 2 har yttrande i vederbörlig
ordning inhämtats från valutakontoret samt över motionen II: 187 från
fullmäktige i riksbanken och valutakontoret. I
I de likalydande motionerna I: 8 och II: 2 erinras till en början om följande.
Den svenska firman International Broadcasting Association AB
(IBRA) ansökte den 15 juni 1954 hos valutakontoret om tillstånd att till
bank i Tanger få utbetala 1 920 000 kronor avsett som likvid för utsändningstid
från radiostationen i Tanger. Enligt ett mellan IBRA och radioföretaget
Socitété CAPEC i Tanger ingånget avtal skulle sändningarna
enligt närmare preciserade regler innehålla dels program av religiös karaktär
och dels kommersiell reklam. Genom beslut den 30 juni 1954 avslog
valutakontoret IBRA:s hemställan.
Sedan Société CAPEC efter nya underhandligar med IBRA gått med på
att acceptera vissa inskränkningar i rätten att förfoga över det utgående
kronbeloppet, anhöll IBRA i skrivelse till valutakontoret den 10 juli 1954,
Bihang till riksdagens protokoll 1955. S samt. Nr 25.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1955
att ärendet skulle upptas till förnyad prövning. Detta skedde men ledde
till förnyat avslag den 13 juli. Efter detta avslag upptog IBRA nya förhandlingar
med Société CAPEC rörande ytterligare modifikationer av det
ursprungliga avtalet för att gå de svenska valutamyndigheterna till mötes.
Genom nytt avtal som slöts den 25 juli 1954 slopades tanken på att
sändningarna skulle omfatta även kommersiell reklam, och de skulle
följaktligen helt bestå av program av religiös karaktär. På denna grundval
riktades en tredje ansökan till valutakontoret den 16 augusti 1954,
vilken emellertid även utan angiven motivering avslogs genom beslut av
den 2 september 1954. Över detta beslut anförde IBRA besvär hos Kungl.
Maj:t genom underdånig skrivelse av den 14 september 1954.
Kungl. Maj:t fann emellertid, såsom framgår av ett av finansminister
Sköld den 9 december 1954 i riksdagens andra kammare meddelat interpellationssvar,
icke skäl vidtaga ändring av valutakontorets beslut.
Motionärerna understryker, att man i vida kretsar funnit det stötande,
att statens ekonomiska regleringsmakt på sätt som här skett lägger hinder
i vägen för initiativ av den art varom här är fråga. Det gäller på frivillig
väg insamlade penningmedel avsedda för missionsändamål, och det
har tett sig utomordentligt egendomligt att valutakontoret i ett sådant
sammanhang lagt hinder i vägen så mycket mer som det icke från något
håll hävdats att den begärda valutatilldelningen i och för sig skulle vara
av den storleksordningen, att den skulle innebära något hot mot den svenska
valutaställningen.
Valutakontoret hänvisar i sitt yttrande över dessa motioner till sitt utlåtande
till Konungen den 30 oktober 1954 över IBRA:s besvärsskrivelse
den 14 september 1954 angående valutakontorets tidigare beslut att icke
medgiva överföring till utlandet av 1 920 000 kronor såsom likvid för vissa
radiosändningar samt anför härutöver följande.
IBRA framhöll i sin ovannämnda skrivelse den 14 september 1954 till
Konungen, att frågan gäller ”att få använda svenska kronor skänkta med
varmt hjärta av för evangelisk mission intresserade personer”. Såsom
framgår av artiklar i tidningen Dagen den 10 och 11 februari 1955 har hittills
endast ca 200 000 kronor insamlats. Dock ”har av de 1,9 miljonerna
redan kontraktsenligt genom våra internationella kontakter första inbetalningen
gjorts med 400 000 kronor”. Såsom framgår av inbjudan till
teckning av IBRA:s 41/} % radiolån av år 1955 å 1,5 miljoner kronor —
införd i Dagen den 3 februari 1955 — har finansieringen av IBRA ”hittills
skett genom tillfälliga lån, som f. n. uppgår till ca 750 000 kronor och som
måste bindas på längre tid”.
IBRA:s av valutakontoret avslagna framställning innebar ansökan om
tillstånd att till utlandet överföra 960 000 kronor per år under tillsvidare
5, alternativt 2 år. Detta belopp kan ställas i relation till vad filadelfiaförsamlingarna
i Sverige det senaste året begärt och erhållit för bedrivande
av missionsverksamhet i utlandet. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm har
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1955
3
under år 1954 begärt och erhållit valutatilldelning med motvärdet till
910 000 kronor och övriga filadelfiaförsamlingar i landet ha under sagda
år för samma ändamål begärt och erhållit valutatilldelning med motvärdet
till 1 060 000 kronor. Sammanlagt ha sålunda pingströrelsens församlingar
under år 1954 begärt och erhållit valutatilldelning med 1 970 000
kronor för bedrivande av yttre mission. De årliga kostnaderna för de beramade
sändningarna från Tanger uppgå således till inemot hälften av
vad som från pingströrelsens sida för närvarande betalas till utlandet för
missionsverksamhet därstädes.
Motionärerna ha föreslagit, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte medgiva tillstånd för
IBRA att inköpa utländsk valuta för ett belopp av 1 920 000 kronor.
Valutakontorets styrelse anser sig ej böra ingå på frågan, om ett tillstånd
av Kungl. Maj:t för IBRA att inköpa utländsk valuta för att kunna
effektueras även förutsätter beslut av bankofullmäktige att tillhandahålla
valuta, eftersom riksbanken har att förvalta rikets centrala valutareserv
och genom gällande valutakontrakt mellan riksbanken och valutabankerna
även får anses äga ett inflytande på användningen av affärsbankernas valutabehållningar.
Vad motionärerna anfört och vad som i ärendet blivit känt sedan IRRA:s
ansökan senast var föremål för behandling inom valutakontoret har icke
givit anledning för valutakontorets styrelse att ändra sin uppfattning. Styrelsen
får bl. a. med anledning härav avstyrka motionerna. Avslår riksdagen
motionerna, utesluter det givetvis icke möjligheten till eu förnyad
behandling inom valutakontoret, därest pingströrelsens talesmän åstadkomma
sådan ändring i avtalet med radioföretaget CAPEC och vidtaga sadana
åtgärder i övrigt, att de ifrågasatta radiosändningarna få annan karaktär
och omfattning än som hittills synes ha varit avsikten. I
I motionen II: 187 erinras om att för någon tid sedan aktualiserats ett
fail i fråga om valutautförsel för missionsändamål där valutakontoret varit
tveksamt om huruvida den begärda valutan skulle komma ett rent missionsändamål
tillgodo eller kunde anses komma att användas till ett för
missionsverksamhet främmande ändamål.
Med hänsyn till det här berörda fallet synes det enligt motionärerna — i
händelse ej valutaförordningen i sin helhet kommer att avvecklas genom
beslut vid årets riksdag — i valutaförordningen böra intagas en regel, enligt
vilken valutor, som är avsedda att användas till missionsverksamhet,
religiösa, humanitära eller kulturella ändamål undantages från valutakontroll.
Härigenom skulle ett smidigare förfaringssätt åstadkommas samtidigt
som dessa känsliga frågor undandrages de rent ekonomiska bedömanden
valutakontoret har att lägga. En undantagsregel i här föreslagen riktning
och omfattning synes inte nämnvärt komma att menligt inverka på
våra tillgångar av utländsk valuta.
Valutakontoret framhåller i yttrande över denna motion, vilken synes ha
som bakgrund samma ärende som beröres i motionerna I: 8 och II: 2, att
4
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1955
kontoret kommit till den uppfattningen, att den av IBRA planerade verksamheten
i huvudsak icke avser missionssändningar, såvida icke i missionsbegreppet
även skall innfattas s. k. inre mission. För den egentliga svenska
missionsverksamheten i utlandet ransoneras icke numera tilldelning av
valutor.
I fortsättningen uttalar valutakontoret bl. a. följande.
Med nuvarande tillämpning av valutaregleringen, när det gäller kulturella,
religiösa och humanitära ändamål, ligger den väsentliga svårigheten
i att avgränsa det område, där valutatilldelning praktiskt taget automatiskt
sker, från sådana fall, där en prövning bör komma till stånd. Dessa
gränsdragningsfrågor kvarstå även efter en bestämmelse av den innebörd,
som motionärerna föreslagit. Man riskerar att hamna i rena godtycket,
om tolkningen av förenämnda begrepp skulle överlämnas ej endast åt olika
affärsbanker utan även åt enskilda, och detta till och med i de fall, då bedömandet
kan färgas av det egna intresset.
Motionärerna ha i sin hemställan utgått från bestämmelserna i första
stycket 2 § valutaförordningen, som har följande lydelse:
”Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i
svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling
och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.”
Motionärerna synas ha förbisett, att betalning till utlandet i svenska
kronor, som regleras främst genom bestämmelserna i 5 § valutaförordningen,
ur valutasynpunkt har samma verkan som betalning i annat lands
valuta och att betalning i kronor utgör en vanlig betalningsform vid överföringar
till utlandet.
Betalningar till utlandet verkställas i huvudsak dels genom riksbanken,
dels genom valutabankerna och dels slutligen genom att andra företag och
enskilda för egen eller andras räkning disponera över tillgodohavanden i
utlandet. Med hjälp av valutaregleringen åstadkommes dels en begränsning
i vissa betalningar till utlandet, dels att betalningarna ske i fastställda
former och genom bestämda betalningskanaler. Med hänsyn till den i
Sverige och andra länder rådande knappheten på dollarvaluta förhindras
exempelvis härigenom, att dollarlikvider verkställas till någon i Europa
eller eljest utanför dollarområdet bosatt.
Motionärerna ha såsom förut framhållits utgått från den bestämmelse
i valutaförordningen, som föreskriver, att handeln med valutor skall ske
genom riksbanken eller genom dess förmedling; som bekant har den egentliga
handeln med valutor överlåtits på främst valutabankerna, ehuru deras
befogenheter härutinnan väsentligen bestämmas av de tillstånd, riksbanken
meddelar dem att driva handel. Det torde emellertid få förutsättas, att
motionärernas avsikt icke varit att åstadkomma en särskild marknad i
valutor, avsedda för att tillgodose religiösa, humanitära eller kulturella
ändamål. De valutor, varmed en sådan marknad skulle fourneras för att
kunna tillgodose efterfrågan, bära ju ingen särprägel. Ej heller kan det
vara rimligt att, så länge den allmänna dollarbristen är en realitet, använda
dollarvaluta exempelvis för att bestrida kostnader för missionsverksamhet
i Belgiska Kongo eller för överföring av insamlade medel till
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1955
5
mindre utvecklade länder, i den mån betalningar dit regelmässigt erläggas
på annat sätt. Motionärerna torde ej heller ha avsett att åstadkomma
ett åläggande för riksbanken att tillhandahålla valutor för visst ändamål;
härför skulle erfordras ändring i riksbankslagen. De åtaganden gentemot
valutabankema att tillhandahålla valutor, som riksbanken iklätt sig genom
nuvarande valutakontrakt, ha som förutsättning bl. a. det inflytande
över betalningarna till utlandet som tillägges riksbanken genom valutalagstiftningen.
Skulle motionärerna syfta till att åstadkomma ett undantag
från valutaregleringen, varigenom affärsbanker, företag eller andra
enskilda innehavare av utländsk valuta skulle bliva berättigade att sälja
sitt innehav av valutan till den, som uppgivit sig behöva densamma för ändamål
av ifrågavarande art — och denna i sin tur utan särskilt medgivande
äga disponera över den sålunda förvärvade valutan — skulle detta nödvändiggöra
en utbyggnad av kontrollapparaten, vilket givetvis bör undvikas.
Såsom framgår av vad ovan sagts skulle ett sådant undantag dessutom
ändra grundvalen för nuvarande valutakontrakt mellan riksbanken
och valutabankerna, vidare ej beakta den nuvarande internationella uppdelningen
mellan olika valutaområden och slutligen innebära en diskriminering
av kronbetalningar.
Det torde därför icke finnas annan praktisk möjlighet än att inom ramen
för valutaregleringen tillämpa en tillmötesgående praxis i vad gäller
betalningar till utlandet för egentliga kulturella, religiösa och humanitära
ändamål. Så sker redan nu på dessa och andra områden, där behovet av
möjlighet till betalningar till utlandet särskilt beaktats. Svårigheten ligger
främst i avgränsningsfrågorna; motionärerna synas icke ha anvisat
någon väg, varigenom denna avgränsning skulle kunna ske i annan form än
som för närvarande tillämpas. Valutakontorets styrelse får därför avstyrka,
att ifrågavarande motion lägges till grund för någon åtgärd från
riksdagens sida.
Fullmäktige i riksbanken har anfört följande.
Motionen synes som bakgrund ha det ärende, som beröres i de inom riksdagen
väckta likalydande motionerna I: 8 och II: 2 om skrivelse till Kungl.
Maj :t rörande tillstånd för International Broadcasting Association AB
(IBRA) att inköpa viss utländsk valuta, över vilka motioner valutakontorets
styrelse på anmodan av Kungl. Maj:t till riksdagens bankoutskott
överlämnat särskilt yttrande. Fullmäktige avse emellertid ej att ingå på en
bedömning av detta ärende. Även om det ej sällan möter betydande svårigheter
att bestämt fastställa arbetsfördelningen mellan riksbanken och valutakontoret
i vad gäller frågor, som angå betalningar till och från utlandet,
är det uppenbart, att riksbanken icke har till uppgift att avgöra eller
bör ta ställning till om valutakontoret kommit fram till ett riktigt beslut i
ett enskilt ärende om valutatilldelning sådant som det ifrågavarande.
Däremot är det självklart för riksbanken såsom valutavårdande myndighet
av betydande intresse, hur valutaregleringen utformas. Det av motionärerna
framförda förslaget bör därför granskas dels ur synpunkten,
om de syften gagnas, vilka motionärerna vilja tillgodose, dels med hänsyn
till dess inverkan på möjligheten att effektivt tillämpa en valutareglering.
Motionärerna torde fä antagas vilja åstadkomma, att valutatilldelning
6
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1955
sker för kulturella, religiösa och humanitära ändamål i erforderlig omfattning.
Enligt vad valutakontoret upplyst, tillämpar kontox’et redan nu en
tillmötesgående praxis i vad gäller betalningar för egentliga kulturella,
religiösa och humanitära ändamål. Med nuvarande tillämpning av valutaregleringen
ligger den väsentliga svårigheten sålunda i att avgränsa det
område, där valutatilldelning praktiskt taget automatiskt sker, från sådana
fall, där en prövning bör komma till stånd. Dessa gränsdragningsfrågor
kvarstå även efter en bestämmelse av den innebörd, som motionärerna
föreslagit. Man riskerar att hamna i rena godtycket, om tolkningen
av förenämnda begrepp skulle överlämnas ej endast åt olika affärsbanker
utan även åt enskilda, och detta till och med i de fall, då bedömandet kan
färgas av det egna intresset.
Beträffande den inverkan på möjligheten att effektivt tillämpa en valutareglering,
som ett antagande av motionärernas förslag kan beräknas få,
må följande anföras.
Den utformning, som förslaget erhållit, innebär, att för betalningar i
utländska valutor skulle gälla friare bestämmelser än för betalningar i
kronor. Detta beror väl dock på ett förbiseende av motionärerna; det finnes
givetvis ingen anledning att så utforma bestämmelserna för betalningar
till utlandet, att i avvikelse från ett normalt betalningsmönster betalningar
för vissa ändamål tendera att ske uteslutande i utländska valutor.
Betalningar till utlandet verkställas i huvudsak dels genom riksbanken,
dels genom valutabankerna och dels slutligen genom att andra företag och
enskilda för egen eller andras räkning disponera över tillgodohavanden i
utlandet. Med hjälp av valutaregleringen åstadkommes dels en begränsning
i vissa betalningar till utlandet, dels att betalningarna ske i fastställda
former och genom bestämda betalningskanaler. Med hänsyn till den i
Sverige och andra länder rådande knappheten på doilarvaluta förhindras
exempelvis härigenom, att dollarlikvider verkställas till någon i Europa
eller eljest utanför dollarområdet bosatt.
Motionärerna ha utgått från den bestämmelse i valutaförordningen, som
föreskriver, att handeln med valutor skall ske genom riksbanken eller genom
dess förmedling; som bekant har den egentliga handeln med valutor
överlåtits på främst valutabankerna, ehuru deras befogenheter härutinnan
väsentligen bestämmas av de tillstånd, riksbanken meddelar dem att
driva handel. Det torde emellertid få förutsättas, att motionärernas avsikt
icke varit att åstadkomma en särskild marknad i valutor, avsedda för att
tillgodose religiösa, humanitära eller kulturella ändamål. De valutor, varmed
eu sådan marknad skulle fourneras för att kunna tillgodose efterfrågan,
bära ju ingen särprägel. Ej heller kan det vara rimligt att, så länge
den allmänna dollarbristen är en realitet, använda doilarvaluta för nyssnämnda
slag av betalningar till länder, som ligga utanför det s. k. dollarområdet.
Det finnes exempelvis ingen anledning att verkställa betalningar
till andra europeiska länder i dollar. Motionärerna torde ej heller ha avsett
att åstadkomma ett åläggande för riksbanken att tillhandahålla valutor
för visst ändamål; härför skulle erfordras ändring i riksbankslagen.
De åtaganden gentemot valutabankerna att tillhandahålla valutor som
riksbanken iklätt sig genom nuvarande valutakontrakt, ha som förutsätt
-
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1955
7
ning bl. a. det inflytande över betalningarna till utlandet som tillägges
riksbanken genom valutalagstiftningen. Skulle motionärerna syfta till att
åstadkomma ett undantag från valutaregleringen, varigenom affärsbanker,
företag eller andra enskilda innehavare av utländsk valuta skulle bliva
berättigade att sälja sitt innehav av valutan till den, som uppgivit sig behöva
densamma för ändamål av ifrågavarande art — och denne i sin tur
utan särskilt medgivande äga disponera över den sålunda förvärvade valutan
— skulle detta nödvändiggöra en utbyggnad av kontrollapparaten,
vilket givetvis bör undvikas. Hur denna utbyggnad än sker, skulle stora
möjligheter yppas att kringgå valutaregleringen. Såsom framgår av vad
ovan sagts skulle ett sådant undantag dessutom ändra grundvalen för nuvarande
valutakontrakt mellan riksbanken och valutabankerna, vidare ej
beakta den nuvarande internationella uppdelningen mellan olika valutaområden
och slutligen innebära en diskriminering av kronbetalningar.
Det torde därför icke finnas annan praktisk möjlighet än att inom ramen
för valutaregleringen tillämpa en tillmötesgående praxis i vad gäller betalningar
till utlandet för egentliga kulturella, religiösa och humanitära
ändamål. Fullmäktige få därför avstyrka, att ifrågavarande motion lägges
till grund för någon åtgärd från riksdagens sida.
Vid behandlingen av detta ärende i fullmäktige reserverade sig herr
Kristensson i Osby mot beslutet och anförde:
”Ifrågavarande motion torde vara föranledd av valutakontorets avslag
å International Broadcasting Associations (IBRA:s) ansökan om valutatillstånd
beträffande utländsk radiostation.
Jag delar motionärernas uppfattning att valuta bör ställas till förfogande
för religiösa, kulturella och humanitära ändamål och anser för min del
att valutatillstånd borde ha lämnats till International Broadcasting Association.
I likhet med motionärerna anser jag vidare, att riksdagen bör uttala sig
för att valuta bör ställas till förfogande för religiösa, kulturella och humanitära
ändamål och detta bör kunna åstadkommas genom en härefter anpassad
tillämpning av gällande lagstiftning.”
Herr Rubbestad, som icke hade någonting att erinra mot det föreliggande
förslaget till yttrande, ansåg dock att IBRA hade bort erhålla den begärda
valutatilldelningen.
Herr Lcmne anförde i särskilt uttalande:
”Under den tid jag fungerade som ordförande i valutakontorets styrelse
mötte jag stora svårigheter att i styrelsen få behålla representanterna
från näringslivet på grund av det stora, grannlaga och otacksamma arbete
som uppdraget medförde. Skulle riksdagen nu bli högsta licensmyndighet
i valutaärenden, kommer svårigheten att förvärva och behålla i styrelsen
högt kvalificerade personer att ytterligare ökas.”
Utskottet. I 2 § gällande valutaförordning, vilken utfärdats efter riks -
8
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1955
dagens hörande, stadgas, att utländska betalningsmedel och utländska
fordringar må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken
eller genom dess förmedling och föryttras allenast till riksbanken
eller genom dess förmedling. Riksbanken äger jämlikt 3 § närmare bestämma
i vilken omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel
och utländska fordringar må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas
eller föryttras. Valutakontoret utgör riksbankens organ för handläggning
av frågor rörande tillämpningen av valutaförordningen. Över valutakontorets
beslut kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t.
I motionerna I: 8 och II: 2 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte lämna valutatillstånd
för visst angivet ändamål. Såsom närmare framgår av ett av statsrådet
och chefen för finansdepartementet lämnat interpellationssvar i
andra kammaren den 9 december 1954 har en framställning om valutatilldelning
för i huvudsak samma syfte i anledning av förda besvär varit föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. Mot bakgrunden av gällande ordning för
tilldelning av utländska betalningsmedel och vad som tidigare förekommit
i ärendet anser sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till ifrågavarande
motioner. Utskottet har med tillfredsställelse konstaterat, att valutakontoret
numera icke ransonerar tilldelning av valutor som erfordras för bedrivande
av svensk missionsverksamhet i utlandet. Såsom valutakontorets
styrelse framhållit innebär ett avslag å motionerna icke att möjligheten
till en förnyad behandling inom valutakontoret är utesluten.
Vad härefter angår det i motionen II: 187 framställda yrkandet om lättnader
i valutaregleringen vad gäller medel avsedda för kulturella, religiösa
och humanitära ändamål har utskottet, efter att ha tagit del av vad
bankofullmäktige och valutakontorets styrelse anfört i remissutlåtandena,
funnit, att det icke torde föreligga någon annan möjlighet att inom ramen
för valutaregleringen tillgodose motionens syfte än genom att tilllämpa
en tillmötesgående praxis vad gäller betalningar för dessa ändamål.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1: 8 och II: 2 samt motionen
II: 187 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 april 1955.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1955
9
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf*, Sundvik, Mogård, Boo,
Kronstrand, Strandler, Eliasson och Björnberg;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Nilsson i Landskrona,
Sköldin, Nygren*, Löfgren, Jönsson i Rossbol*, Mellqvist* och Nelander*.
* Ej närvarande vid slutjusteringen.
Reservation
av herrar Ewerlöf, Kronstrand, Björnberg, Nygren, Löfgren och Neländerr
vilka ansett att andra stycket i utskottets utlåtande bort erhålla följande
lydelse:
I motionerna---Kungl. Maj :ts prövning. Mot bakgrunden av gäl
lande
ordning för tilldelning av utländska betalningsmedel, och då någon
ansökan om valutatilldelning för i motionerna 1: 8 och II: 2 omnämnt ändamål
för närvarande ej föreligger till behandling, anser sig utskottet ej
kunna tillstyrka bifall till ifrågavarande motioners yrkanden. Samtidigt
som utskottet med tillfredsställelse konstaterar att valutakontoret numera
icke ransonerar valutan för bedrivande av svensk missionsverksamhet
i s. k. icke-kristna länder, vill utskottet uttala sina betänkligheter mot
den praxis, som uppenbarligen varit vägledande vid behandlingen av det
fall, som närmast föranlett föreliggande motioner. Denna praxis synes
nämligen innebära, att valutakontoret i realiteten finner sig böra bedöma
mot vilka länder kristen missionsverksamhet bör riktas eller icke riktas.
Eftersom det ter sig främmande att bedömanden av denna art äger rum
inom ett organ, som skapats för samhällets ekonomiska regleringsmakt,
bör valutakontoret enligt utskottets uppfattning i princip begränsa sig till
en bedömning av de valutamässiga möjligheterna inom ramen för den allmänt
tillmötesgående hållning, som valutakontoret visat när det gäller
valutatilldelning för missionsändamål.
2 Biliang till riksdagens protokoll 1955. 8 saml. Nr 25