Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om sparbanker, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

I en den 11 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 151, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om sparbanker;

2) lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61)
angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura;

6) lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse; samt

8) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar.

Berörda lagförslag är av följande lydelse.

Förslag

till

lag om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Med sparbank förstås i denna lag penninginrättning, som utan rätt för
dess stiftare eller andra att njuta del i den vinst, som kan uppkomma å rörelsen,
har till ändamål att befordra sparsamhet genom att i enlighet med
de bestämmelser, som i denna lag meddelas, bedriva in- och utlåning av penningar
och i samband därmed stående verksamhet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. AV 19

2

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

2 §.

Ej må annan penninginrättning än sådan, som sägs i 1 §, samt postsparbanken
i sin firma eller eljest vid beteckning av verksamheten använda ordet
sparbank, ej heller som beteckning å inlåningsräkning begagna ordet sparbanksräkning.

3 §.

Sparbankerna skola, på sätt i denna lag sägs, stå under offentlig tillsyn.

För inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag eller med stöd därav
meddelade bestämmelser skola anmälas för registrering eller vilkas intagande
i registret eljest är föreskrivet, skall föras sparbanksregister hos registreringsmyndighet,
varom förmäles i 90 §.

Om sparbanks bildande

4 §.

Stiftare av sparbank skola vara myndiga här i riket bosatta svenska medborgare
och till antalet minst tjugu. Den som är i konkurstillstånd kan ej
vara stiftare.

Stiftarna skola upprätta reglemente för sparbanken.

För teckning av bidrag till grundfonden skall teckningslista framläggas
av stiftarna. Bidragsteckning, som ej sker å teckningslista, är icke bindande.
Å teckningslistan skall angivas, huruvida fonden eller del därav skall jämlikt
förbehåll i reglementet med eller utan ränta återbäras, samt, där ränta
skall utgå, den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall
beräknas.

5 §.

Sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av rörelsens
beskaffenhet må ej annan beteckning än sparbank användas.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annan, förut i laga ordning registrerad,
ännu bestående sparbanks firma.

6 §.

Stiftarna skola söka stadfästelse å reglementet hos länsstyrelsen i det län,
inom vilket sparbankens styrelse skall hava sitt säte.

Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare, skall
fogas försäkran av stiftarna att det belopp, vartill grundfonden skall uppgå
enligt reglementet, blivit tecknat.

7 §•

Stadfästelse må ej meddelas, där ej sparbanken prövas vara nyttig för det
allmänna samt reglementet finnes överensstämma med denna lag ävensom
med lag och författning i övrigt. Stadfästelse skall likaså vägras, där reglementsbestämmelse
utan att strida mot lag eller annan författning framstår
som uppenbart olämplig.

8 §•

Grundfonden skall vid stiftandet sättas till minst tjugufemtusen kronor;
dock att, där det i reglementet bestämda verksamhetsområdet är ringa eller
andra särskilda omständigheter föranleda därtill, länsstyrelsen må medgiva,
att grundfonden bestämmes till lägre belopp, ej understigande tiotusen kronor.

Grundfonden må ej inbetalas annorledes än i penningar.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

3

9 §.

Sedan huvudmän, styrelse och revisorer utsetts samt det belopp, vartill
grundfonden enligt reglementet skall uppgå, inbetalts, må sparbank registreras
enligt vad därom föreskrives i denna lag och med stöd av densamma meddelade
bestämmelser.

Innan sparbank registrerats, kan den ej förvärva rättigheter eller ikläda
sig skyldigheter, ej heller söka, kära eller svara inför domstol eller annan
myndighet.

Handla stiftare eller styrelsen eller annan, som enligt 41 § är ställföreträdare
för sparbanken, eller huvudmän å sparbanks vägnar, innan den blivit
registrerad, svara de som deltagit i åtgärden eller beslutet därom för uppkommande
förbindelser såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en;
de äro tillika, där avtal träffats med någon som saknade kännedom om att
sparbanken var oregistrerad, en för alla och alla för en skyldiga att ställa betryggande
säkerhet för förpliktelser, som ej skola omedelbart fullgöras.

10 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare, som avses i 41 §, ingått avtal
för oregistrerad sparbank, är avtalet, där registrering sker, gällande från
registreringen, såvida icke den med vilken avtalet slöts utövar den rätt att
frånträda avtalet, som på grund av vad i andra stycket stadgas må tillkomma
honom.

Den med vilken avtalet slöts äger frånträda avtalet, innan det kommit eller
enligt vad i 89 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att sparbanken
registrerats. Visste han, att sparbanken var oregistrerad, må han
dock ej, med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då
ansökan om registrering icke gjorts inom föreskriven tid eller då ansökan,
som gjorts inom denna tid, avslagits av registreringsmyndigheten.

Frånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats
för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts
till ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts
att vara styrelseledamot eller firmatecknare. Den med vilken avtalet slöts är
pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet, inom skälig tid
giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet eller underlåter
han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden av avtalet som
om han vetat, att sparbanken var oregistrerad.

Blir enligt första stycket avtal bindande för sparbanken, må ansvarighet,
varom stadgas i 9 § tredje stycket, ej göras gällande, utom såvitt angår förpliktelse
som skolat fullgöras före sparbankens registrering. Ej heller må på
grund av sådan förpliktelse talan om ansvarighet som nyss sagts väckas, sedan
ett år förflutit från registreringen.

Om huvudmän

11 §.

I sparbank skola såsom representanter för insättarna finnas huvudmän
för övervakning av sparbankens förvaltning och med de uppgifter i övrigt,
som angivas i denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio, dock att länsstyrelsen
må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att antalet
sättes högre än femtio.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

12 §.

Huvudman skall vara myndig samt, såvida ej länsstyrelsen på grund av
särskilda förhållanden finner skäl medgiva annat, vara bosatt inom sparbankens
verksamhetsområde.

Huvudman må ej den vara som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej sådant är uttryckligen medgivet i
reglementet, eller

2. huvudman, styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank.

Huvudman, som enligt stadgandet i 13 § tillsättes av stadsfullmäktige,

kommunalfullmäktige eller landsting, må ej heller vara tjänsteman eller styrelseledamot
i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag eller
i hvpoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

13 §.

Av antalet huvudmän skall hälften väljas, i enlighet med närmare stadganden
i reglementet, av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner,
som ingå i sparbankens verksamhetsområde, eller av landsting. Återstoden
utses av huvudmännen själva, vid senare huvudmannaval än det, som
förrättas i samband med sparbankens bildande, bland insättare i sparbanken,
som vid utgången av kalenderåret närmast före huvudmannavalet haft ett
tillgodohavande i sparbanken av minst etthundra kronor; huvudman, som
står i tur att avgå, äger ej deltaga i valet för besättande av hans egen plats.

Stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges och landstings val av huvudmän
skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,
som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal
delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid
sådant val är särskilt stadgat.

14 §.

Huvudman skall utses för fyra år, dock att vid det första huvudmannavalet
inom sparbanken mandattiderna skola i den mån så erfordras för att
åstadkomma successiva nyval sättas kortare än som nyss sagts. Därest huvudman
avgår eller avlider innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått
till ända eller hinder för honom att vara huvudman uppkommer enligt 12 §,
skall fyllnadsval för den återstående delen av mandattiden anställas så snart
kan ske.

15 §.

De ärenden, vilka jämlikt denna lag eller annan författning eller reglementet
tillhöra huvudmännens prövning, handläggas å sammanträde enligt vad
därom är närmare stadgat här nedan.

Om fonder och om användning av vinsten

16 §.

Då det finnes påkallat för att upprätthålla sparbanks verksamhet, må
huvudmännen besluta om bildande av garantifond genom bidrag av huvudmän
eller andra.

För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifond ske å teckningslista.
Å denna skall angivas huruvida ränta skall utgå å fonden och i
så fall den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall
beräknas. Vidare skola å teckningslistan sparbankens senaste balansräkning
och revisorernas yttrande däröver vara avskrivna.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

5

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,
inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 27 §, äro tillräckliga
för iakttagandet av det förhållande, som jämlikt nyssnämnda paragraf skall
förefinnas mellan sparbankens inlåning och dess fonder. I övrigt skall beträffande
återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid garantifondens
bildande.

17 g.

Sparbanks vinst skall, i den mån grundfonden eller, om garantifond bildats,
denna gått förlorad, i första hand användas för att uppbringa sådan
fond till det belopp, vartill den skall uppgå.

Vad som av vinsten icke tages i anspråk för det i första stycket nämnda
ändamålet skall avsättas till reservfond. Dock äga huvudmännen, efter det
styrelsen avgivit yttrande i ärendet, besluta, att högst fem procent av de
vinstmedel, som eljest skolat avsättas till reservfonden, skola användas till
sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande
författning skall tillgodoses genom skattebidrag. Huvudmännen må
överlåta åt styrelsen att närmare bestämma om användningen av vinstmedel,
som anslagits för ändamål av nyssnämnda slag.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del
därav, må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån reservfonden
uppgår till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må
återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller
om genom återbäringen det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas
emellan sparbankens inlåning och fonder, skulle rubbas.

19 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till
följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond
eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond
skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust
skulle uppkomma å rörelsen att det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas
mellan sparbankens inlåning och dess fonder, inbegripet förlagskapital
enligt vad därom stadgas i nyssnämnda lagrum, icke skulle kunna upprätthållas.
Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas om till följd därav
förlust skulle uppkomma.

20 §.

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom ett år
från det beslut fattades om återbetalning av garantifond eller om återbäring
av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar på borgenärernas rätt,
utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall
erläggas till konkursboet, gäldas ränta efter sex procent om året från den
dag, då beloppet utbetaltes av sparbanken.

21 §.

I den mån ej annat följer av innehållet i 16 och 18 §§, må fonderna ej
minskas, därest så ej erfordras till täckande av förlust, som uppstått å rörelsen.

6

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Om rörelsen

22 §.

Med de undantag, som framgå av 25 §, må sparbank ej driva annan inlåningsrörelse
än å sparbanksräkning.

En och samma insättares tillgodohavande å sparbanksräkning må icke
annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver
visst i reglementet bestämt belopp, högst etthundratusen kronor.

Ej må sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst
en månad, efter uppsägning återbetala å sparbanksräkning insatta medel;
styrelsen dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,
medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning å sparbanksräkning skall, där reglementet ej medgiver annat,
antecknas i sparbanksbok. Sparbanksboken må ej vara ställd till innehavaren
eller eljest löpande; ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som
skulle medföra, att betalning till annan än rätt innehavare kunde åberopas
av sparbanken.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen sparbanksbok gäller
vad därom är särskilt stadgat.

24 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt i sparbank.
Sådana medel må ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan den
omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd
att omhändertaga medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger
den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall
anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas
i sparbankens avräkningsbok samt i sparbanksbok eller annan motbok
eller å insättningsbevis i övrigt, när boken eller beviset företes hos sparbanken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som
innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras
allenast såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket
nämnda balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet
ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom
verkställas i avräkningsboken samt i motboken eller å insättningsbeviset.
överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis
angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om meddelat
tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

25 §.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande femton procent av de enligt senaste
bokslut å sparbanksräkning innestående medlen, äger sparbank mottaga
inlåning å annan, valfri räkning.

Härutöver må sparbank upptaga lån mot sådana för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens
övriga fordringsägare (förlagsbevis). För att tillgodose tillfälligt
penningbehov må sparbank jämväl begagna kredit i checkräkning hos riksbanken
eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

7

26 §.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till
viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för
sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av sparbanken utställda räntebärande
förlagsbevis lydande å minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må avsparbank
utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över utelöpande
märken.

27 §.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) sparbankens inneliggande kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret
eller postsparbanken eller å postgiro eller hos inländskt bankaktiebolag,
svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit;

c) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å sparbanken tillhöriga
av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, å sådana sparbanken tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt å andra sparbanken
tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock högst
nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller af färsfastighet inom sextio procent
av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,
som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,
inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens
fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande
de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den
mån återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens,
Sveriges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

På ansökan av sparbank äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret samt sparbanksinspektionen, medgiva att
av sparbanken utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt
att med sparbankens fonder må likställas, intill ett belopp motsvarande högst
hälften av sparbankens reservfond, nominella värdet å förlagsbevis, utställda
av sparbanken.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande
överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlåningens
omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor
som sparbanksinspektionen fastställer taga överskottet i beräkning.

8

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde.

Lån må ej utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Utan hinder
av vad sålunda stadgas må dock beviljas kredit i checkräkning till belopp i
varje särskilt fall av högst tjugufemtusen kronor.

Lån utan särskild säkerhet må beviljas till belopp i varje särskilt fall
av högst femtusen kronor och sammanlagt motsvarande högst en femtedel
av sparbankens fonder ävensom, utan sagda begränsningar, till kommun
eller därmed jämförlig samfällighet eller till annan sparbank.

I övrigt äger sparbank utlämna lån allenast mot fullgod säkerhet av pant
eller borgen. Mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning
i jordbruksinventarier må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att
mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet,
som nyss nämnts. Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas
högst till sammanlagt belopp motsvarande hälften av sparbankens fonder,
dock att sparbank icke må som pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet
huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller sparbanken
själv utställt. Ej heller må sparbank som pant godtaga bevis om tillskott
till garantifond eller grundfond i sparbanken.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller
därmed jämförlig samfällighet, må utlämnas endast på viss tid och ej utestå
längre än femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år,
skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för
vilken lånet beviljats; dock må frihet från avbetalning kunna medgivas, där
lråga är om studielån, under högst fem år från lånets utlämnande samt i övrigt,
där så finnes påkallat med hänsyn till lånets ändamål, under högst tre
år från samma tidpunkt. Oavsett vad som avtalats om återbetalning, skall
sparbank förbehålla sig sådan uppsägningsrätt som i 29 § första stycket sägs.

Vad i fjärde och femte styckena är stadgat skall ej gälla lån, för vars
lulla gäldande staten är ansvarig.

29 §.

Är lån, för vars fulla gäldande staten icke är ansvarig eller för vilket
kommun eller därmed jämförlig samfällighet ej svarar i egenskap av huvudgäldenär
eller löftesmän, icke ställt att betalas inom tre månader eller,
där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egendom
eller tomträtt, inom sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt
att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall
sagts. Sådan uppsägningsrätt må icke i något avseende inskränkas av sparbanken.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må sparbank, där summan av
insättarnas behållning å sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt
senaste bokslut uppgår till minst fem miljoner kronor, på sätt och i den
omfattning nedan stadgas mot säkerhet av inteckning i fast egendom inom
verksamhetsområdet eller tomträtt till fastighet inom området utlämna lån,
ställt på längre återbetalningstid än sex månader, utan att därvid förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning inom sagda tid.

Lån som nyss sagts må utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande
trettio procent av summan av insättarnas behållning å sparbanksräkning
och sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel

Bankoutskottets utlåtande nr 1!) år 1955

9

av nämnda belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen
må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år.

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas, skall sparbanken företaga uppskattning
av värdet å den fasta egendomen eller å byggnad eller byggnader,
som uppförts å den med tomträtt upplåtna fastigheten.

Såsom säkerhet må godtagas allenast inteckning i jordbruksfastighet eller
i sådan bostads- eller af färsfastighet, som är belägen inom område för vilket
stadsplan eller byggnadsplan fastställts, eller inteckning i tomträtt till bebyggd
fastighet inom dylikt område, såvida den eller de byggnader, som
finnas uppförda å tomträttsmarken, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål
samt 4 kap. lagen om nvttjanderätt till fast egendom i dess lydelse av
den 5 juni 1953 äger tillämpning å tomträtten. Inteckningen skall ligga inom
sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen,
byggnaden eller byggnaderna och likaledes inom sextio procent av det i
nästföregående stycke omförmälda uppskattningsvärdet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader
uppsäga lån, varom nu är fråga, därest den intecknade fasta egendomen
eller tomträtten till följd av vanvård av byggnad, skogsavverkning eller av
annan anledning undergår sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig
mån försvagas, eller därest tomträtten uppsäges. Nedsättning av taxeringsvärdet
å den fasta egendomen eller å byggnaden eller byggnaderna å den
med tomträtt upplåtna fastigheten skall icke i och för sig utgöra grund
för uppsägning.

30 §.

Lån må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot
av sparbankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken eller
där anställd tjänsteman svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän,
utan så är att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av fullgoda inhemska
obligationer eller sådana inteckningar, som omförmälas i 27 § första
stycket.

''Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock utlämnas lan, för vars
fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är
ansvarig.

31 §.

Sparbank är skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans
med sparbankens kassa motsvarar minst summan av dels tjugufem
procent av de förbindelser, som det åligger sparbanken att fullgöra vid anfordran
eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels åtta
procent av sparbankens övriga inlåning.

Kassareserv skall utgöras av:

a) vad för sparbankens räkning innestår å postgiro eller sådana tillgodohavanden
hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken eller inländskt
bankaktiebolag, vilkas återstående löptid ej överstiger ett år eller vilka
kunna uppsägas till betalning inom högst ett år;

b) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

c) statens skattkammarväxlar;

d) fullgoda inhemska obligationer, vilka kunna med lätthet förvandlas
i penningar; eller

e) till belopp av högst etthundratusen kronor, inteckningar inom sextio
procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller uti
sådan bostads- eller af färsfastighet, som är belägen inom område, för vil -

10

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

ket stadsplan eller byggnadsplan fastställts, såframt inteckningarna av
sparbanken innehavas såsom säkerhet för lån, vilka förfalla eller kunna
av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader.

Obligationer, som ingå i kassareserven, må beräknas högst till marknadsvärdet.
Har tillgång av uppräknat slag pantsatts av sparbanken, må
den icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet för
avtalad kredit, som ej till fullo begagnats av sparbanken, den må beräknas
till det belopp, som sparbanken enligt avtalet är berättigad att vtterlmare
utbekomma. J °

Efter prövning i varje särskilt fall må sparbanksinspektionen medgiva,
att jämväl andra tillgångar än de som uppräknats här ovan må betraktas såsom
kassareservmedel.

Nedgår kassareserv under vad i första stycket sägs, skall den så snart
kan ske åter uppbringas till föreskrivet belopp.

32 §.

„ Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med
fånget åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande. För
samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i
bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning
förvärvad fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat av
sådant bolag. Vill sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller aktie som
nyss sagts eller förbättra byggnad, vari sparbankens lokaler äro eller avses
bliva inrymda, för belopp, vilket sammanlagt med det belopp, vartill sparbanken
törut tillhörig fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande
art bör uppskattas, överstiger hälften av fonderna, skall frågan härom hänskjutas
till huvudmännens prövning. Åtgärden må ej vidtagas, där ej minst
två tredjedelar av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat
sig för densamma samt beslutet tillika vunnit länsstyrelsens stadfästelse.

Vid tillämpning av första stycket tredje punkten skall uppskattningen av
egendom, som där sägs, ske enligt stadgandena i 48 §, dock att värdet av
aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda värdet å
bolagets egendom, vilken belöper å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt ej förvärva annat än penningar,
obligationer, av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som
anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller till
lokaler, som sparbanken i övrigt innehar. Dock må sparbank använda ett
belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant
aktiebolag, som med Konungens godkännande skall vara verksamt såsom
en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma
intressen, eller av förlagsbevis, som utgives av föreningen eller
aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

33 §.

Utan hinder av vad i 32 § stadgas må sparbank till skyddande av fordran
å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen
utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för
fordringen pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är att sparbanken
eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om tillskott
till garantifond eller grundfond i sparbanken, därest ej de i IG och 18
§§ angivna förutsättningarna för återbetalning av fond föreligga.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

11

Egendom, som sparbank förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna
paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då
avyttring kan äga rum utan förlust för sparbanken.

34 §.

Sparbanks filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde.

Filial, som må bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbokföring
eller hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är avdelningskontor.
Annan filial är sparställe. För inrättande av avdelningskontor i kommun,
där sparbanken icke förut driver verksamhet vid huvudkontor eller avdelningskontor,
fordras tillstånd av länsstyrelsen i det län, till vilket kommunen
hör. Sådant tillstånd må lämnas endast om sparbanksverksamheten i
kommunen finnes kunna vara till nytta för det allmänna.

35 §.

Inom kommun, där sparbank icke är berättigad att utöva verksamhet vid
huvudkontor eller avdelningskontor, ma sparbanken icke idka in- eller utlåning
genom ombud.

Vad sålunda stadgats skall dock icke utgöra hinder för sparbank att
såsom ombud anlita annan sparbank eller bankaktiebolag. Ej heller skall
stadgandet utgöra hinder för inlåning, som bedrives inom skolsparrörelsen
och sparklubbsrörelsen.

Om styrelse och firmateckning

36 §.

För sparbank skall finnas en av huvudmännen utsedd styrelse bestående
av minst fem ledamöter.

Styrelsen skall handhava den omedelbara ledningen av sparbankens verksamhet.
... .

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot skall i tillämpliga

delar gälla beträffande styrelsesuppleant.

37 §.

Styrelseledamot skall vara myndig svensk medborgare samt, såvida ej
länsstyrelsen på grund av särskilda förhallanden finner skäl medgiva annat,
vara bosatt inom sparbankens verksamhetsområde.

Styrelseledamot må ej den vara, som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej reglementet innehåller uttryckligt
medgivande härtill, vilket medgivande dock icke må gälla styrelsens ordförande,

2. styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank, eller

3. tjänsteman i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag
eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

Av styrelseledamöterna må sammanlagt högst en tredjedel tillika vara
styrelseledamöter i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag
eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

38 §.

Styrelseledamot skall utses för tid intill dess årssammanträde med huvudmännen
hållits och må icke utses för längre tid än till och med det års -

12 Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

sammanträde, vilket skall äga rum under fjärde räkenskapsåret efter det
år, då valet sker.

. Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit våld, ej gått
till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

39 §.

Styrelsen må, där reglementet så medgiver, uppdraga åt delegation att, med
de inskränkningar som i tredje stycket sägs, avgöra ärenden av beskaffenhet
att eljest ankomma på styrelsens egen prövning.

Delegation skall bestå av minst tre ledamöter och utses bland styrelseledamöterna,
dem som utgöra ledningen för avdelningskontor eller tjänstemännen
i sparbanken.

Delegations uppdrag må ej avse andra ärenden än sådana som angå beviljande
av kredit. Grunderna för kreditgivningen skola angivas i en av
styrelsen för ett år i sänder fastställd instruktion för delegationens verksamhet.

40 §.

Styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § må ej handlägga
fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga om
avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller må han deltaga
i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han
ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande
rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, delegationsledamoten
eller tredje man.

41 §.

Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,
att handla å sparbankens vägnar i förhållande till tredje man samt att
företräda sparbanken inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet
tillkommer ock dem som efter vad i 42 § sägs äga teckna sparbankens
firma.

42 §.

Sparbanks firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande för styrelseledamot eller styrelsesuppleant att teckna sparbanks
firma må meddelas av styrelsen. Styrelsen äger ock bemyndiga annan
än nu sagts att teckna sparbankens firma, om tillåtelse därtill givits i reglementet
eller av huvudmännen; dock må i dylikt fall bemyndigande ej
lämnas den som är omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk
medborgare.

Bemyndigande att teckna sparbankens firma må när som helst återkallas
av styrelsen.

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträffande
frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsamma
skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt delegation
enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga att hörsamma föreskrift som
meddelas av styrelsen.

Bankoutskottets utlåtande nr It) år 1955

13

Föreskrift, vilken såsoin stridande mot denna lag eller reglementet finnes
ej vara gällande, må dock ej efterkommas, ej heller föreskrift av huvudmännen
om sådan åtgärd avseende förvaltningen av sparbankens angelägenheter,
vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart åsidosättande
av sparbankens intressen.

Den som enligt 40 § icke må för sparbanken handlägga fråga om avtal
äger ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda
sparbanken i avseende å avtalet.

44 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare företagit rättshandling å sparbankens
vägnar men därvid handlat i strid med föreskrift, som avses i 43 §,
eller eljest överskridit sin befogenhet, är rättshandlingen ej gällande mot
sparbanken, såframt tredje man insåg eller bort inse att sådant överskridande
förelåg.

Har styrelsesuppleant utövat styrelseledamots befogenhet, är det förhållandet,
att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades,
utan verkan gentemot tredje man, där denne ej insåg eller bort inse nämnda
förhållande.

45 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för sparbanken utfärdat handling
utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats
å sparbankens vägnar, svara de, som undertecknat handlingen, för vad
genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för
egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna
vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för
sparbanken, samt den, till vilken handlingen ställts, av sparbanken erhåller
behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål
efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande
mot undertecknarna.

46 §.

Angående behörighet för styrelseledamot så ock för den, som eljest bemyndigats
teckna sparbankens firma, att mottaga delgivning i rättegång
mot sparbanken är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende
gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas
sparbanken.

Vill styrelsen kära till sparbanken, skall stämningen delgivas sparbanken
genom att föredragas å sammanträde med huvudmännen.

Om styrelsens årsredovisning
47 §.

Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för
förvaltningen av sparbankens angelägenheter genom avlämnande av förvaltningsberättelse,
upptagande vinst- och förlusträkning samt balansräkning.
Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga styrelseledamöter.

Före mars månads utgång skall styrelsen till revisorerna i huvudskrift
eller avskrift avlämna förvaltningsberättelsen för det förflutna året.

14

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning
gälla:

1. Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må
räntebärande obligation, som avses i 27 g, i stället upptagas till nedan angivet
värde, nämligen,

beträffande obligation, utfärdad av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde, att
obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av
sparbanksinspektionen på sätt under 3 sägs beräknade medelräntan under
de senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyndarens
samtycke inköpa för omyndigs medel: sådant värde, att obligationens
avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger
nämnda medelränta; samt

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkastning
utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda
medelränta.

2. Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller därmed jämförlig
samfällighet är ansvarig i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän eller
för vilket säkerheten utgöres av inteckning och vilket förfaller eller kan av
sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader, må
upptagas högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en räntefot,
som med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1 avsedda
medelräntan eller ock den av sparbanksinspektionen på sätt under 3 sägs beräknade
medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer.
Vad nu sagts skall, under enahanda förutsättning i fråga om återbetalningstiden,
gälla jämväl lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig, dock att
i detta fall någon förhöjning av räntefoten utöver medelränta icke skall
äga rum.

3. Beräknandet av de under 1 och 2 avsedda tioåriga och årliga medelräntorna
skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst
ett tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av staten, Sveriges allmänna,
hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa utgivna
obligationer, som vid notcringstillfället haft en återstående löptid av minst
tio år och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda. Därest
dylika noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt så ringa
omfattning, att sparbanksinspektionen finner noteringarna icke utgöra tillfredsställande
grund för medelräntans beräknande, ankommer å Konungen
att efter framställning av inspektionen fastställa det procenttal, som med
avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Sparbanksinspektionen
skall för sparbankerna tillkännagiva de beräknade medelräntorna.

4. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i
vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i
balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upplagas till högre värde
än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre
värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.
Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda
upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess avålder
och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

15

bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål,
för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det bestående
värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt sparbanksinspektionen
medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske
över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad
gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten.
Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som
omförmäles i 32 § första stycket.

5. Obligation eller fordran, som avses under 2, må i balansräkningen för
det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som
motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp
och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i
närmast föregående balansräkning.

Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sådan tillgångs
bokförda värde ske i nedan nämnd omfattning i syfte att täcka förlust
å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs
bokförda värde:

obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämnda
syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lyder;

fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den
under 2 sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

6. Beträffande andra tillgångar än ovan nämnts gäller att de ej må upptagas
över verkliga värdet. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det
belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må
icke upptagas såsom tillgång.

7. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna
uppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminskningskonto
är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande
tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder
ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto
sker i stället för sådan uppskrivning.

8. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad
beskaffenhet.

9. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart
för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må
endast användas för grundfond, reservfond och garantifond.

10. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

11. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens
ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika
skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda
bokförda värde. Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år
av pensioner utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom
skuld i balansräkningen. Pensionsförpliktelser, som i närmast föregående
balansräkning upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen. Ytterligare
skall inom linjen uppföras ränta å garantifond eller grundfond, som
till följd av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas.

Vad i bokföringslagen stadgas om balansräknings införande i inventariebok
skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess införande
i sparbankens huvudbok. Balansräkningen skall vara uppställd i lämpliga
huvudposter, till vilka specifikationer skola finnas i handelsbok eller bilaga.

16

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

49 §.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gäller, att densamma
skall upptaga sparbankens intäkter av och kostnader för rörelsen
under året samt angiva verkställda avskrivningar.

50 §.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för sparbanken, lämnas upplysning om sådana för bedömningen av
sparbankens ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens
förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller
vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för
sparbanken, jämväl där de inträffat efter årets slut.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag i anledning av
sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Om revision

51 §.

Styrelsens förvaltning samt sparbankens räkenskaper skola granskas av
revisorer som väljas av huvudmännen samt, enligt vad i 81 § är stadgat,
en revisor utsedd av länsstyrelsen.

Då revisorer väljas av huvudmännen, skola lika många suppleanter utses.

52 §.

Revisorer och revisorssuppleanter skola utses för tid intill dess årssammanträde
med huvudmännen hållits och må icke utses för längre tid än till
och med det årssammanträde, vilket skall äga rum under tredje räkenskapsåret
efter det år, då valet sker. Av huvudmännen utsedd revisor må, ändå
att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget
genom beslut av huvudmännen.

53 §.

Revisor skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare. Revisor
skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska
förhållanden, som med hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för
uppdraget.

Till revisor må ej utses den, som är tjänsteman i sparbanken eller eljest
intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller till
annan i ledande ställning i sparbanken, ej heller make till den, som har
sådan ledande ställning, eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande
skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller med honom är
i det svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.

Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande tillämpning
å revisorssuppleant.

54 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem underskriven
revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen inom en månad efter
det förvaltningsberättelsen kommit revisorerna till handa.

55 §.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas
granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å för -

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

17

valtningsberättelsen, de i densamma upptagna vinst- och förlust- samt balansräkningarna,
sparbankens bokföring eller inventeringen av dess tillgångar
eller eljest beträffande förvaltningen av sparbankens angelägenheter
föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall denna
angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga ock i berättelsen meddela
erinringar, som de anse böra komma till huvudmännens kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående

omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen; .

sparbankens förvaltningsutgifter; .

den inre kontrollen inom sparbanken;

fastställelse av balansräkningen;

ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

styrelsens förslag i anledning av sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning
eller har tillgång, som anskaffats under räkenskapsåret, upptagits till
högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras
i revisionsberättelsen.

Om sammanträde med huvudmännen

56 §.

Huvudman må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken
eller sådan fråga om avtal mellan sparbanken och tredje man, i
vilken han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sparbankens.
Ej heller må han deltaga i beslut angående avtal mellan sparbanken
och tredje man, som han ensam eller jämte annan äger företräda.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
gåva från sparbanken, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot
huvudmannen eller tredje man.

Huvudman, som tillika är styrelseledamot i sparbanken, må ej deltaga i
val av revisor eller revisorssuppleant eller i beslut angående ansvarsfrihet
för styrelsen.

57 §.

Årssammanträde med huvudmännen skall hållas varje år före maj månads
utgång.

Å årssammanträdet skola till avgörande företagas frågorna om fastställelse
av balansräkningen med de ändringar eller tillägg, som må finnas erforderliga,
samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna för
den tid redovisningen omfattar. Huvudmännen skola ock bestämma i vilken
utsträckning sparbankens vinst skall avsättas till dess fonder samt, där tid
för vilken styrelseledamot eller revisor eller styrelse- eller revisorssuppleant
utsetts gått till ända, förrätta erforderliga nyval.

Andra ärenden, vilka enligt lag eller annan författning eller reglementet
tillhöra huvudmännens handläggning eller av styrelsen överlämnas till deras
avgörande, må behandlas jämväl på annat sammanträde än årssammanträde.

Om talan mot styrelseledamot m. fl.

58 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara beviljad styrelseledamot, såframt en tredjedel
av samtliga huvudmän röstat däremot.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 19

18

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Anställes ej talan å förvaltningen under den tid, förvaltningsberättelsen
avser, inom ett år från det förvaltnings- och revisionsberättelserna framlades
å sammanträde med huvudmännen, skall så anses som om ansvarsfrihet
blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot
styrelseledamot på grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för
sparbanken styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet
lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar i
förvaltningsberättelsen eller eljest till huvudmännen eller ock genom bokföringen
eller eljest till revisorerna. Talan, som grundas därpå att styrelseledamot
begått brottslig handling, må ock eljest kunna anställas mot honom,
såframt ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som med stöd av
uppdrag varom förmäles i 39 § första stycket vidtagits av ledamot av delegation
som där sägs, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år förflutit från
det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår, under
vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde med huvudmännen,
såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i tredje stycket.

59 §.

Talan mot revisor må ej anställas av sparbanken, sedan två år förflutit
från det revisionsberättelsen framlades å sammanträde med huvudmännen.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må talan anställas som grundas
därpå, att revisor begått brottslig handling.

60 §.

Försättes sparbank i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från
det sammanträde med huvudmännen, där förvaltnings- och revisionsberättelserna
framlades, äger konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit beviljad
styrelseledamot, anställa talan mot honom å förvaltningen under det räkenskapsår
redovisningen avser.

Mot ledamot av delegation enligt 39 § samt revisor äger konkursboet ock,
där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan två år
förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen framlades
å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom stadgas i denna paragraf, skall väckas inom sex månader
från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan
för sparbanken då ännu ej gått till ända, före utgången av den tid. Försummas
det, är rätt till talan förlorad.

Om ändring av reglementet

61 §.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente är ej giltigt, med mindre
samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande sammanträden och å det sammanträde, som sist hållits,
biträtts av minst två tredjedelar av de vid sammanträdet närvarande huvudmännen.
Är för beslutets giltighet ytterligare villkor bestämt i reglementet,
skall ock det lända till efterrättelse.

Beslutet är ej heller giltigt, förrän det stadfästs av länsstyrelsen. För
prövningen skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 7 §.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

19

Om talan å huvudmännens beslut

62 §.

1 mom. Menar styrelsen, att beslut, som fattats å sammanträde med huvudmännen,
icke tillkommit i behörig ordning eller att beslutet eljest strider
mot denna lag eller reglementet, äger styrelsen därå väcka talan mot sparbanken.
Samma talerätt tillkommer ock styrelseledamot samt huvudman.

Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning, skall
talan väckas inom tre månader från beslutets dag. Försummas det, är beslutet
gällande.

Hava vid sådant beslut, som skall anmälas för registrering, i denna lag
eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen
iakttagits, är beslutet, ehuru klandertalan ej väckts, icke gällande, utan
så är att i strid med 86 § 2 mom. registrering av beslutet ägt rum.

2 mom. Har talan väckts beträffande beslut å sammanträde med huvudmännen,
äger domstolen, när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres
förordna, att beslutet ej må verkställas.

Om likvidation och upplösning

63 §.

Sparbank skall träda i likvidation, där beslut härom träffats av huvudmännen
på sätt i andra stycket sägs eller länsslyrelsen enligt vad i 81 § stadgas
förordnat, att likvidation skall äga rum.

Av huvudmännen fattat beslut om likvidation är ej giltigt, med mindre
samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde,
som sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa
tillika utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för beslutets
giltighet ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock det lända till
efterrättelse.

64 §.

Besluta huvudmännen, att sparbanken skall träda i likvidation, åligger
det huvudmännen att välja minst två likvidatorer att verkställa likvidationen.
Huvudmännen må ock utse en eller flera suppleanter.

Har länsstyrelsen förordnat, att sparbanken skall träda i likvidation, skall
sparbankens styrelse genast.kalla huvudmännen till sammanträde för val av
likvidatorer, ändå att ändring sökes i länsstyrelsens beslut.

Underlåta huvudmännen i fall, som avses i andra stycket, att utse likvidatorer,
ankommer på länsstyrelsen att utse likvidatorer; och svara under tiden,
intill dess så skett, de som med vetskap om att länsstyrelsen meddelat
förordnande om sparbankens trädande i likvidation deltaga i beslut om
fortsättande av sparbankens verksamhet eller handla å dess vägnar för
uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen
skuld.

Då likvidatorer utsetts av huvudmännen eller förordnats av länsstyrelsen,
skall sparbanken anses hava trätt i likvidation.

Upphör mandattid för huvudman, sedan beslut om likvidation fattats,
skall mandattiden anses vara förlängd till dess likvidationen avslutats.

65 §.

Likvidator skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit av -

20

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

slutad, men den, som meddelat uppdraget, må när som helst entlediga likvidatorn
och utse annan i hans ställe.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande
av sitt uppdrag, äger länsstyrelsen, ändå att likvidatorn utsetts av huvudmännen,
efter likvidatorns hörande entlediga honom och förordna annan i hans
ställe.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.

66 §.

Å det sammanträde med huvudmännen, vid vilket likvidatorer utses,
skall jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas
förvaltning och sparbankens räkenskaper under likvidationen.
Hava likvidatorer förordnats av länsstyrelsen, skola de ofördröj ligen sammankalla
huvudmännen till sammanträde för sådant val. Huvudmännen
må ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor och suppleant må
när som helst entledigas och annan utses i hans ställe.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av länsstyrelsen stadgas i
82 §.

Vad i 53 § är stadgat om revisor och revisorssuppleant skall i tillämpliga
delar gälla beträffande likvidationsrevisor och suppleant.

67 §.

Då sparbanken trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröjligen
avgiva redovisning för sin förvaltning av sparbankens angelägenheter under
den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse framlagts å sammanträde
med huvudmännen.

Redovisningen skall av likvidatorerna ofördröjligen överlämnas till revisorerna,
som hava att inom en månad avgiva revisionsberättelse. Redovisningen
och revisionsberättelsen skola av likvidatorerna så snart kan ske
framläggas å sammanträde med huvudmännen; och skall å detta sammanträde
till behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt
styrelsens ledamöter för den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,
om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen,
om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande
av talan mot styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § skall
i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen föreskrivits.

68 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å sparbankens
okända borgenärer samt upprätta och i huvudboken införa balansräkning.

I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till verkliga värdet.

69 §.

Likvidatorerna skola förvalta sparbankens angelägenheter under likvidationen.
Det åligger dem att så snart kan ske förvandla sparbankens egendom
i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verkställa
betalning av sparbankens skulder, däri inbegripet skulder på grund
av förlagsupplåning. Sparbankens rörelse må fortsättas allenast i den mån
det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling.

Har ombud förordnats av länsstyrelsen enligt 82 § 1 mom., må sparbankens
egendom ej avyttras under hand utan ombudets samtycke. Finnes han

Bcinkoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

21

hava ulan skäl vägrat sitt samtycke, äger länsstyrelsen på ansökan av likvidatorerna
tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, är ej av nöden,
där likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat
värdepapper.

Finnes garantifond eller har i reglementet gjorts förbehåll om återbäring
av grundfond, åligger det likvidatorerna att, i den mån sparbankens tillgångar
förslå, ombesörja återbetalning av garanti- eller grundfond jämte
utfäst ränta; dock må återbäring av grundfond ej äga rum, förrän garantifond
jämte ränta återbetalts.

Med de jämkningar, som följa av vad i detta lagrum eller eljest är stadgat
om likvidation, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att företräda sparbanken
så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot.

70 §.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för sparbanken handling
utfärdats utan firmateckning, som utvisar att sparbanken är i likvidation,
och framgår icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å sparbankens
vägnar som ock att sparbanken är i likvidation, svara de, som undertecknat
handlingen, för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla
och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila
undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick,
att den utfärdades för sparbanken och att denna var i likvidation,
samt den till vilken handlingen ställts av sparbanken erhåller behörigen
undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det
begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot
undertecknarna.

71 §.

Likvidatorerna hava att för varje räkenskapsår, sedan bokslut upprättats,
avgiva förvaltningsberättelse, upptagande balansräkning enligt 68 §, avseende
sparbankens ställning vid årets utgång, samt likvidationsräkning.
Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga likvidatorer.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för
inkomster och utgifter under året, därvid inkomsterna å försäljning av
sparbankens tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upptagna
tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels belopp,
som erlagts i betalning för sparbankens skulder, och dels övriga utgifter
i lämpliga poster.

Före mars månads utgång skola likvidatorerna till likvidationsrevisorerna
avlämna förvaltningsberättelsen för det förflutna året.

72 §.

Inom cn månad efter det förvaltningsberättelsen överlämnats till likvidationsrevisorerna
skola dessa till likvidatorerna avlämna berättelse över
granskningen av deras förvaltning och sparbankens räkenskaper för räkenskapsåret.
Revisionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna,
skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening
likvidationen onödigt fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll
i övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 55 §.

Då likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberättelse,
skola likvidatorerna ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde
för granskning av redovisningen.

22

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

73 §.

Sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är
förbi samt likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart kan ske
avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens gång från likvidationens början till
dess avslutande. Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela
likvidationstiden. Förvaltningsberättelsen och redovisningshandlingarna
skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka
hava att inom en månad därefter avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse
över förvaltningen under likvidationen. Om revisionsberättelsens
innehåll skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 55 §.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa
ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde för granskning av slutredovisningen.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och inför huvudmännen framlagt
slutredovisning för sin förvaltning, anses sparbanken upplöst.

74 §.

Yppas, efter det sparbanken skall anses upplöst enligt 73 § tredje stycket,
tillgång för sparbanken eller väckes talan mot sparbanken eller uppkommer
eljest behov av likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas.

75 §.

Finnes enligt likvidatorernas slutredovisning överskott, skall hälften av
detta tillfalla sparbankernas säkerhetskassa samt återstoden, på sätt huvudmännen
äga bestämma, användas för allmännyttigt eller välgörande ändamål,
som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses genom
skattebidrag. Huvudmännens beslut härom skall underställas länsstyrelsen,
som har att tillse, såväl att angiven del av överskottet utbetalas till säkerhetskassan
som att återstoden användes i enlighet med det därom träffade
beslutet.

Har sparbanken med annan sparbank slutit avtal enligt 79 §, skall
överskottet utan hinder av vad i första stycket stadgas gå till den sparbank,
som övertagit rörelsen.

76 §.

Under konkurs företrädes sparbanken såsom konkursgäldenär av styrelsen
eller, där vid konkursens början likvidatorer voro utsedda, av dessa;
dock må under konkursen i behörig ordning kunna utses nya styrelseledamöter
eller nya likvidatorer.

Bevis om tillskott till garantifond eller till grundfond, som skall återbäras,
medför rätt till utdelning först efter övriga fordringar i konkursen,
däri inbegripet fordringar på grund av sparbankens förlagsupplåning. Beträffande
den inbördes förmånsställningen mellan dessa fondmedel skall
gälla vad som stadgas i 69 § tredje stycket.

Där efter avslutande av sparbanks konkurs ej finnes överskott, anses
sparbanken upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott skall likvidation verkställas, och gälla i avseende därå
bestämmelserna i 64—66, 68—73 och 75 §§; om sparbanken trätt i likvidation,
innan dess egendom avträddes till konkurs, gäller även vad som är
stadgat i 74 §.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

23

77 §.

Huvudmännen äga besluta, att talan skall anställas mot likvidator eller
mot likvidationsrevisor. .

Talan mot likvidator må ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades a sammanträde med
huvudmännen. Har likvidator entledigats eller eljest avgått eller avlidit
före likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av talan
räknas från det sammanträde, varå framlagts förvaltnings- och revisionsberättelser
avseende det räkenskapsår, då avgången eller frånfället inträffade.
Vad i 58 § tredje stycket och 60 § är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å talan mot likvidator.

Talan mot likvidationsrevisor må ej väckas senare än två år från det
slutredovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å sammanträde
med huvudmännen eller, där fråga är om talan på grund av
bristande kontroll över likvidator, som entledigats eller eljest avgått eller
avlidit före likvidationens avslutande, eller om talan mot likvidationsrevisor,
som sålunda avgått eller avlidit, från det sammanträde, varå framlagts
förvaltnings- och revisionsberättelser avseende det räkenskapsår, då
avgången eller frånfället inträffade. Vad i 59 § andra stycket och 60 § är
stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om talan mot likvidationsrevisor.

Om fusion m. m.

78 §.

Fusion av sparbank med annan sparbank må äga rum i den ordning här
nedan i 1—3 mom. sägs.

1 mom. Avtal om att en sparbanks alla tillgångar och skulder skola
genom fusion övertagas av en annan sparbank må träffas mellan sparbankerna,
såframt av styrelsen i den överlåtande sparbanken framlagt förslag
till sådant fusionsavtal godkänts av huvudmännen i denna sparbank efter
vad i 2 mom. sägs. Fusionsavtalet må ej verkställas utan tillstånd av länsstyrelse
enligt vad därom stadgas i 3 mom.

2 mom. Sådant beslut om godkännande av förslag till fusionsavtal, som
avses i 1 mom., är ej giltigt, med mindre samtliga huvudmän förenat sig
därom eller beslutet fattats å två på varandra följande sammanträden och å
det sammanträde, som sist hållits, biträtts av minst två tredjedelar av de vid
sammanträdet närvarande huvudmännen.

År för beslutets giltighet något ytterligare villkor bestämt i reglementet,
skall ock det lända till efterrättelse. ..

Har beslutet ej anmälts för registrering inom tid, som finnes föreskriven,
är frågan om fusion förfallen.

3 mom. Senast fyra månader efter det registrering skett av sådant beslut
om godkännande av förslag till fusionsavtal, som avses i 1 och 2 mom., skall
såväl den övertagande som den överlåtande sparbankens styrelse göra ansökan
om tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket den överlåtande
sparbankens styrelse har sitt säte, att bringa fusionsavtalet till verkställighet.
Vid ansökningen skall fogas bevis, att beslutet blivit registrerat.

Länsstyrelsens tillståndsprövning skall grundas å ett bedömande av huruvida
fusionen dels kan anses vara förenlig med deras inliessen, som äro
insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda sparbankerna,
dels framstår som ändamålsenlig ur allmän synpunkt. Beslut må ej
meddelas ulan att yttrande i ärendet avgivits av sparbanksinspektionen

24

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

samt, där den övertagande sparbankens styrelse har sitt säte i annat län,
av länsstyrelsen i det länet.

När lagakraftvunnet beslut om tillstånd till fusion registrerats, skall den
överlåtande sparbanken anses upplöst samt dess tillgångar och skulder hava
övergått till den övertagande sparbanken.

79 §.

Avtal, som icke avser fusion men varigenom sparbank förbinder sig att,
i samband med likvidation, å annan sparbank eller å penninginrättning,
som ej är sparbank, överlåta sin rörelse, må ej träffas, med mindre samtliga
huvudmän i den överlåtande sparbanken förenat sig om beslut, att
sparbanken skall biträda avtalet, eller beslutet fattats å två på varandra
löljande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde, som
sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa tillika
utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. År för giltighet av
huvudmännens beslut ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock
det lända till efterrättelse.

Avtalet må, där det icke avser sparbanks överlåtande å bankaktiebolag,
ej verkställas utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket den överlåtande
sparbankens styrelse har sitt säte. Beslut i tillståndsärendet må ej
meddelas utan att yttrande avgivits av sparbanksinspektionen samt, där
överlåtelsen sker till sparbank, vars styrelse har sitt säte i annat län, av
länsstyrelsen i det länet.

Om tillsyn
80 §.

Tillsynen å sparbank skall på sätt nedan stadgas utövas av länsstyrelsen
i det län, inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte, samt av en för hela
riket gemensam sparbanksinspektion.

81 §.

Länsstyrelsen tillkommer:

att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid
med lag eller författning eller med reglementet eller eljest finnes medföra
våda för sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut som nyss sagts gått i verkställighet, förelägga huvudmän
eller styrelse att, där så kan ske, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad som åligger
dem enligt lag eller författning eller enligt reglementet;

att, där sparbanken i fall, som avses i 92 § första stycket, tillskyndats
skada, föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige, såframt
ej vad i 58, 59 och 77 §§ stadgas utgör hinder för sådan talan;

att, om det med hänsyn till utomordentliga omständigheter icke är lämpligt
att sparbanks värdehandlingar förvaras på sätt reglementet angiver,
på framställning av sparbanken och, där det kan ske, efter hörande av sparbanksinspektionen,
meddela sparbanken tillstånd tills vidare att förvara
handlingarna på annat betryggande sätt som länsstyrelsen föreskriver; samt
att för varje sparbank inom länet förordna en revisor att med övriga revisorer
deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sparbankens räkenskaper,
därvid länsstyrelsen har att, till ledning för sitt val, från den
handelskammare inom vars område sparbankens huvudkontor är beläget
begära förslag å tre för revisorsuppdraget skickade personer.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

25

Länsstyrelsen äger när som helst återkalla förordnande för revisor, som
här avses, och i stället utse ny revisor.

Länsstyrelsen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud
enligt denna lag.

Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet av vinstoch
förlusträkning eller balansräkning icke av länsstyrelsen meddelas i fråga
om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff. I frågor,
som angå sparbanks bokföring, må förbud eller föreläggande icke av länsstyrelsen
meddelas, med mindre sparbanksinspektionen gjort framställning
därom.

Då länsstyrelsen i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande, som
enligt 27 § skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess inlåning, förelägger
sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständigheter
föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort,
icke sättas längre än två månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas
till mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit att ställa sig föreläggande, som sist sagts,
till efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från denna lag eller
med stöd därav meddelade bestämmelser eller reglementet och rättas ej avvikelsen
inom förelagd tid, äger länsstyrelsen förordna, att sparbanken genast
skall träda i likvidation.

82 §.

1 mom. Träder sparbank i likvidation, äger länsstyrelsen förordna ombud,
som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att yttra
sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera
sparbankens kassa och övriga tillgångar samt granska sparbankens böcker,
räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet begärd upplysning
angående förvaltningen ej förvägras av likvidatorerna.

Länsstyrelsen äger under sparbanks likvidation i avseende å likvidatorer
och huvudmän enahanda befogenhet som, innan sparbanken trätt i likvidation,
tillkommer länsstyrelsen enligt denna lag beträffande styrelse och
huvudmän.

Länsstyrelsen må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor
att med övriga likvidationsrevisorer deltaga i granskningen av likvidatorernas
förvaltning och sparbankens räkenskaper. Länsstyrelsen äger när som
helst återkalla förordnande, som här avses, och i stället utse ny likvidationsrevisor.

2 mom. Har sparbanks egendom avträtts till konkurs, förordnar länsstyrelsen
ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets
förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt stadgas i
konkurslagen.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen
av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.
Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan som sägs i
SO § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat
beträffande arvode till konkursförvaltare.

83 §.

Sparbanksinspektionen åligger:

att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet
tillhandagå med råd och upplysningar;

26

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet i den mån så
erfordras för kännedom om de förhållanden, som kunna inverka på sparbanks
säkerhet eller eljest äro av betydelse för en sund utveckling av sparbanksverksamheten; att

därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i överensstämmelse
med lag eller författning eller med reglementet eller de föreskrifter,
som med stöd av stadgande i lag eller författning eller i reglementet
meddelats av huvudmännen eller styrelsen, eller eljest bedrives på
sätt, som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar hos
sparbankens styrelse eller de framställningar hos ''länsstyrelsen, till vilka
inspektionen kan finna sig föranlåten;

att utfärda instruktion för revisor och likvidationsrevisor, som förordnats
av länsstyrelse; samt

att, där inspektionen så finner erforderligt, meddela närmare föreskrifter
om sättet för förande av sparbanks räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar
samt om inventering av dessa.

84 §.

Sparbanks styrelse åligger:

att för sparbanksinspektionen när som helst hålla sparbankens kassa och
övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga
för granskning;

att å tider, som bestämmas av inspektionen, och enligt av inspektionen
fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter över
sparbankens tillgångar och skulder; och skall i sådan översikt angivas huruvida
anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av någon i översikten
upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att, så snart det kan ske, till inspektionen insända i avskrift styrelsens
förvaltningsberättelse, revisionsberättelsen med tillhörande handlingar ävensom
protokoll över förhandlingarna vid årssammanträdet med huvudmännen; att

dels årligen till länsstyrelsen avgiva statistisk redogörelse angående
sparbanken, dels härutöver, efter Konungens bestämmande, avgiva ytterligare
statistiska uppgifter rörande sparbankens verksamhet och ställning;

att jämväl i övrigt meddela länsstyrelsen och inspektionen alla de upplysningar
rörande sparbanken, som äskas av dem; samt

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förluster
att det i 27 § stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess inlåning
rubbats, ofördröjligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för
utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar
antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till
inspektionen.

85 §.

Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation
och verksamhet ävensom av kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller
likvidationsrevisor, som förordnas enligt 81 § eller 82 § 1 inom., skall varje
sparbank årligen erlägga bidrag efter visst, för sparbankerna lika förhållande
till sammanlagda beloppet av de utav sparbanken vid utgången av
nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må bidraget till ''bestridande
av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet
icke överstiga fem tusendels procent och bidraget till bestridande av
kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller likvidationsrevisor icke överstiga
fyra tusendels procent av nämnda belopp.

27

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955
Om registrering
86 §.

1 mom. Hava vid ansökan om registrering av sparbank eller i fråga om
upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke iakttagits
de föreskrifter, som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller möter eljest
hinder mot registrering av sparbanken på grund av föreskrifterna i denna
lag eller annan lag eller författning, skall registrering vägras.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande
av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter,
som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller prövas beslut, som
anmäles för registrering, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej
stå i överensstämmelse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida
mot lag eller författning eller mot reglementet eller vara till sin avfattning
i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registrering
vägras. År annan grund till sådan klandertalan mot beslut av huvudmännen,
vilken avses i 62 ''§ 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet ej rätteligen
iakttagits i denna lag eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild
röstpluralitet, skall det dock icke utgöra hinder mot registrering, sedan tid
för väckande av klandertalan utgått utan att talan väckts.

3 mom. Har ansökan enligt 78 § om länsstyrelsens tillstånd att bringa
fusionsavtal till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller har
ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslut om tillstånd
icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten
förklara frågan om fusion förfallen.

87 §.

Företer sparbanks registrerade firma likhet med en i sparbanksregister
eller i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregistret
eller bankregistret tidigare införd firma och lider därigenom innehavaren
av sistnämnda firma förfång, äger han hos domstol föra talan om
förbud för sparbanken att efter viss tid använda förstnämnda firma samt
om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i sparbanksregister verkställd inskrivning
länder honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt
om skadestånd föras vid domstol.

88 §.

Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i sparbanksregister
gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt
eller att eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall
på anmälan av part antecknas i registret, att på nämnda grund den tidigare
anteckningen avföres ur registret.

Har, sedan i sparbanksregister gjorts anteckning rörande beslut om avträdande
av sparbanks egendom till konkurs, överrätt förklarat, att beslutet
ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning
enligt vad som stadgas i första stycket.

89 §.

Vad i sparbanksregister införes, med undantag av meddelande om konkurs,
skall genom registreringsmyndighetens försorg olördröjligen kungöras
såväl i allmänna tidningarna som ock i tidning, som är allmänt spridd
mom den berörda sparbankens verksamhetsområde. Där i annat fall än

28

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

som avses i 88 § andra stycket antecknas i registret, att tidigare anteckning
avföres ur detsamma, skall kungörelse därom ske efter vad nyss sagts.

Det som i enlighet med denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser
blivit infört eller antecknat i sparbanksregister och kungjort i ortstidning
skall anses hava kommit till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna
framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort
bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot
annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till
sparbanksregistren, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länsstyrelse
eller överexekutor företräda sparbanken vad samlingen, i den mån den
kommit myndigheten till handa, innehåller, äga vitsord för myndigheten,
där ej annat förhållande visas vara för handen.

90 §.

Registreringsmyndighet, som avses i denna lag, är länsstyrelsen i det län,
inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte.

Om klagan över tillsynsmyndighets och registreringsmyndighets beslut

91 §.

över andra beslut av länsstyrelse än de i andra och tredje styckena avsedda
samt över sparbanksinspektionens beslut må klagan föras hos Konungen
inom den tid, som är stadgad för överklagande av förvaltande myndighets
beslut; dock går beslut, som meddelas av länsstyrelse, i verkställighet
utan hinder av klagan, där icke Konungen förordnar annorlunda.

Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighets beslut, varigenom
registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra
besvär däröver hos Konungen.

över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 § 3 mom., må jämväl
besvär anföras i den ordning, varom stadgas i andra stycket.

Om skadestånd

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, ledamot av delegation enligt 39 §, revisor,
likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 mom., vid
fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat
sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för
skadan.

Har huvudman eller annan, som avses i första stycket, genom överträdelse
av denna lag eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser
eller reglementet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man
skada, är han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan.

93 §.

Har ersättningsskyldighet uppkommit enligt 92 § men föreligger allenast
ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där det prövas skäligt med
hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt.

Nedsättning efter vad nu är sagt må icke äga rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade brottslig handling.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

29

94 §.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad som stadgas i 92 och
93 §§, skola de svara för ersättningen en för alla och alla för en, den vars
ersättningsskyldighet nedsatts enligt 93 § dock allenast med det nedsatta
beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty
med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av
dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Straffbestämmelser

95 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes:

1. stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig
eller vilseledande uppgift i teckningslista eller i ansökan om stadfästelse
av reglementet eller i handling, som enligt 6 § andra stycket skall fogas vid
ansökningen;

2. styrelseledamot eller annan, som i anmälan för eller ansökan om registrering
eller i försäkran eller annan handling, som fogas därvid, uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som
framlägges å sammanträde med huvudmännen, eller i påskrift å sådan
handling eller i handling eller meddelande, som kungöres eller sändes till
huvudman;

4. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning
eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 § eller
84 § sjätte punkten, uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna i 48, 49
eller 50 §;

5. styrelseledamot eller annan som uppsåtligen eller av vårdslöshet till
länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift angående omständighet, varom det ålegat honom att lämna
upplysning;

6. likvidator, som vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, uppsåtligen
förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

7. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller annan
handling, som framlägges å sammanträde med huvudmännen, eller i
påskrift å sådan handling uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar
oriktig eller vilseledande uppgift rörande sparbankens angelägenheter eller
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande
förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger;

8. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare
som, oaktat han insett eller bort inse, att skada kunnat följa därav,
yppar något av vad som kommer till hans kännedom vid verkställd granskning,
utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

96 §.

Med dagsböter straffes:

1. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning
eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 § eller
84 § sjätte punkten, av vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna i
48, 49 eller 50 §;

30

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, av vårdslöshet
förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 95 § 7 sägs
vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 55, 67, 72 eller 73 §,
väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2, 34 eller 35 §.

Särskilda bestämmelser

97 §.

Sparbank må icke överföra medel till annan pensionsstiftelse än sådan,
som bildats uteslutande för pensionering av personal, som är eller varit anställd
i sparbankens tjänst, eller efterlevande till sådan personal, överföring
må icke ske med mindre dels överföringen erfordras för att uppbringa stiftelsens
förmögenhet till belopp, som motsvarar kapitalvärdet vid överföringstillfället
av intjänade pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga
tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom sparbanken tillämpad
sedvänja högst skola utgå, dels ock överskott vid upplösning av stiftelsen
skall i enlighet med stiftelsens stadgar användas främst till betalning av pensionspremier
för anställda hos sparbanken och i övrigt för allmännyttigt
eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning skall
tillgodoses genom skattebidrag.

Beträffande stiftelse, vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel,
som tillskjutits av sparbank, skall sparbanksinspektionen tillse, att stiftelsens
tillgångar äro placerade på sätt som med beaktande av stiftelsens ändamål
och med hänsyn jämväl till vad i denna lag är föreskrivet beträffande
placering av sparbanks medel bereder skälig säkerhet. Har så ej skett, må
den länsstyrelse, vilken utövar tillsynen över den sparbank, som lämnat
tillskott till stiftelsen, efter anmälan från sparbanksinspektionen förelägga
stiftelsen att vidtaga rättelse. Det åligger dem som företräda stiftelsen att,
närhelst inspektionen begär det, hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar
samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning
ävensom lämna inspektionen alla de upplysningar rörande stiftelsen, som
äskas av inspektionen. Vad som stadgas i detta stycke skall ej gälla stiftelse,
vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel, som sparbank tillskjutit
med stöd av 17 § andra stycket.

98 §.

Enskildas förhållanden till sparbank må ej yppas i oträngt mål.

99 §.

Närmare bestämmelser rörande sparbanksregister, om avgifterna för registrering
och kungörande samt om sparbanksinspektionens organisation
och verksamhet, så ock de föreskrifter, som i övrigt utöver vad denna lag innehåller
finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

31

Förslag

till

lag angående införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om sparbanker skall jämte vad här nedan stadgas
träda i kraft den 1 januari 1956;

2 §•

Genom nya lagen upphävas, med de begränsningar nedan stadgas, lagen
den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker tillika med de stadganden, vilka
innefatta ändring i eller tillägg till nämnda lag, så ock lagen den 30 april
1942 (nr 226) angående rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om förvaring av sparbanks värdehandlingar.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §.

Utan hinder av vad i 29 § femte stycket nya lagen stadgas beträffande
säkerhet för lån, vilket är ställt på längre återbetalningstid än sex månader
och beträffande vilket sparbanken icke förbehållit sig rätt att uppsäga lånet
till återbetalning inom sagda tid, må sparbank jämväl i fortsättningen såsom
säkerhet för dylikt lån godtaga inteckning i sådan tomträtt till inom
sparbankens verksamhetsområde belägen fastighet med byggnad avsedd
huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, beträffande vilken
4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse före den
1 januari 1954 äger tillämpning; dock att avtal, varigenom tomträtten upplåtits,
skall hava upprättats i enlighet med av sparbanksinspektionen godkänt
formulär eller eljest hava blivit godtaget av inspektionen samt att återbetalningstiden
för lånet icke skall utgå senare än fem år före tomträttsavtalets
upphörande.

5 §.

Beträffande medel, som för gift kvinnas räkning innestå i sparbank, skall
bestämmelsen i 26 § lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker i sagda
lagrums ursprungliga lydelse fortfarande äga tillämpning, om äldre giftermålsbalken
är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

6 §.

I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 januari
1956, skola följande bestämmelser lända till efterrättelse:

1. Sparbank, som vill fortsätta verksamheten, är pliktig att före den
1 januari 1958 söka registrering; och skall sparbanken dessförinnan hava
vidtagit sådana ändringar i sitt reglemente, att det bringats i överensstämmelse
med föreskrifterna i nya lagen och de bestämmelser, som utfärdats
med stöd av denna, samt hava förskaffat sig vederbörlig stadfästelse å reglementsändringarna.

32

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Har ej sparbank före dag, som ovan angivits, sökt registrering och har ej
Konungen medgivit anstånd med ansökningen, har den länsstyrelse, som
utövar tillsynen över sparbanken, att förordna om att sparbanken genast
skall träda i likvidation.

2. Till dess registrering skett, skall äldre lag äga tillämpning å sparbanken
utom såvitt angår inlåningsrättens omfattning, i vilket hänseende nya
lagens regler skola gälla. Likaså skola nya lagens regler tillämpas beträffande
registreringen samt i fråga om förfarandet vid den reglementsändring,
som skall föregå registreringen.

3. Utan hinder av vad i 5 § andra stycket nya lagen sägs må såsom sparbanks
firma registreras den benämning, varunder sparbanken utövar sin
verksamhet, och må, där sparbank fått såsom firma inregistrerad benämning,
som nu sagts, mot sparbanken ej föras talan jämlikt 87 § första stycket
nya lagen.

4. Sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder av att sparbanken
saknar grundfond eller att dess grundfond uppgår till lägre belopp än i 8 §
nya lagen sägs.

Nya lagens regler om garantifond skola gälla beträffande säkerhetsfond.

5. Då nya lagen vunnit tillämpning å sparbank genom att registrering
skett, skola så många huvudmän avgå, att antalet kvarstående motsvarar
hälften av antalet huvudmän enligt det nya reglementet. Återstoden av antalet
huvudmän enligt det nya reglementet utses så snart kan ske genom val,
som jämlikt 13 S nya lagen förrättas av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige
eller landsting. De avgående huvudmännen, vilka skola kvarstå till
dess nyss angivet val ägt rum, uttagas genom lottning, dock att i första hand
skola uttagas de som tillsatts av kommunalstämma, kommunalfullmäktige,
stadsfullmäktige, landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap. Kvarstående
enligt äldre lag utsedda huvudmän skola allt efter som mandattiderna
utlöpa ersättas genom val, som jämlikt förenämnda lagrum i nya
lagen förrättas av sparbankens huvudmän.

Vid första huvudmannaval, sedan nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken,
skola i den mån så erfordras för att åstadkomma successiva nyval
mandattiderna sättas kortare än fyra år.

De huvudmän, som äro valda, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken,
må, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för valbarhet, utöva
sitt uppdrag intill dess att de ersättas genom nyval.

6. Genom vad i nya lagen stadgas sker ej inskränkning i den rätt att
återbekomma tillskjuten fond eller att njuta ränta därå, som enligt sparbankens
reglemente eller eljest gjort förbehåll före lagens ikraftträdande
tillagts stiftare eller annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som
sedan den 1 januari 1941 innestå å räkning hos sparbank utan villkor att de
må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej överförmyndaren
annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 24 §'' nya lagen
stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken
gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad‘nu sagts skall
ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas å räkningen,
samt ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

8. Har sparbank med stöd av särskilt tillstånd enligt äldre lag mottagit
medel å motboksräkning utöver det i nya reglementet för en och samma
insättares tillgodohavande å sparbanksräkning bestämda högsta beloppet
och uppgå dessa medel, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken genom
att registrering skett, sammanlagt till så stort belopp, att de icke rymmas
inom den enligt 25 § första stycket nya lagen tillåtna inlåningen, må

Bankoulskottets utlåtande nr 19 år 1955

33

medlen utan hinder av sistnämnda lagstadgande innestå hos sparbanken intill
utgången av år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde stycket eller 29 § femte stycket nya
lagen stadgas beträffande säkerhet för lån, må egendom, som innan nya
lagen vunnit tillämpning å sparbanken genom att registrering skett ställts
som säkerhet för lån, alltjämt godtagas som sådan under lånets fortsatta
löptid.

10. De styrelseledamöter och revisorer samt styrelsesuppleanter och revisorssuppleanter,
som äro valda, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken
genom att registrering skett, må utöva sitt uppdrag under den tid,
för vilken de äro valda, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för
valbarhet.

11. Har beslut å sammanträde med huvudmännen fattats innan nya lagen
vunnit tillämpning å sparbanken genom att registrering skett skola, såvida annat
ej följer av punkt 2 här ovan, i fråga om beslutet, om talan därå samt om
beslutets verkställande bestämmelserna i äldre lag äga tillämpning.

12. Hava likvidatorer för sparbank utsetts, innan nya lagen vunnit tillämpning
å sparbanken genom att registrering skett, skall äldre lag gälla i avseende
å likvidationen.

Förslag

till

lag

angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående
solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs

Härigenom förordnas, att nuvarande 2 och 3 §§ lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs1
skola upphöra att gälla, att nuvarande 4 och 5 §§ samma lag skola
erhålla beteckningarna 2 och 3 §§ samt att 1 § i lagen skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

1 §•

Har solidariskt bankbolag eller
bankaktiebolag råkat i konkurstillstånd,
varde det av konkursdomaren
ofördröjligen anmält hos bankinspektionen;
och förordne bankinspektionen
ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare
deltaga i konkursboets
förvaltning med den eller de förvaltare,
som utses på sätt i konkurslagen
stadgas.

Avträdes sparbanks egendom till
konkurs, varde anmälan därom av
konkursdomaren ofördröjligen gjord
hos Konungens befallningshavande,

Angående allmänt ombud, som förordnas
i bankaktiebolags och i sparbanks
konkurs, stadgas i lagen om
bankrörelse och lagen om sparbanker.

1 Senaste lydelse av lagen se 1921: 231.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 saml. Nr 19

34

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som förordnar ett allmänt ombud att
deltaga i förvaltningen av konkursboet,
på sätt här ovan sägs.

På den, vilken förordnat sådant allmänt
ombud, ankomme att, när det
prövas skäligt, entlediga ombudet och
i dess ställe annan förordna. Däröver
må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Förslag

till

lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6 och 7 §§ lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas
säkerhetskassa1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an -

gives.

(Nuvarande lydelse:)

2§.

Såsom bidrag---— kalenderår

förvaltade.

Vad nu sagts gälle ej sparbank, vars
fonder, sedan i förekommande fall
därifrån avdragits säkerhetsfond och
under de tio första åren efter sparbankens
bildande jämväl grundfond,
antingen icke uppgå till det i förhållande
till sparbankens inlåning enligt
gällande lag erforderliga beloppet eller
genom bidragets betalning skulle
komma att nedgå under detta belopp.

5 §.

Kassans medel skola insättas hos
riksgäldskontoret eller i riksbanken
eller placeras i sådana obligationer,
som omförmälas i 25 § lagen om sparbanker;
dock må ett belopp ej överstigande
en tiondel av kassans medel
1 Senaste lydelse av 6 § se 1940:129.

(Föreslagen lydelse:)

2§.

Såsom bidrag---kalenderår

förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla sparbank,
vars fondmedel, sedan i förekommande
fall därifrån avdragits garantifond
och i fondmedlen ingående
förlagskapital samt under de tio första
åren efter sparbankens bildande
jämväl grundfond, antingen äro eller
genom bidragets erlåggande skulle
bliva otillräckliga för iakttagandet av
det förhållande, som jämlikt 27 § lagen
om sparbanker skall förefinnas
mellan sparbankens inlåning och dess
fonder.

5 §.

Kassans medel skola, där ej sparbanksinspektionen
efter framställning
från kassans styrelse annat medgiver,
insättas hos riksgäldskontoret
eller i riksbanken eller placeras i fullgoda
inhemska obligationer; dock

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

35

(Nuvarande lydelse:)

innestå hos inländskt bankbolag eller
sparbank.

6 §•

Kassans styrelse må, efter prövning
i varje särskilt fall och på villkor som
styrelsen äger bestämma, med anlitande
av kassans medel lämna dels bistånd
åt sparbank, vars fonder i följd
av inträffade förluster nedgått under
det i förhållande till sparbankens inlåning
enligt gällande lag erforderliga
beloppet, ävensom åt sparbank, som
eljest på grund av inträffade eller
väntade förluster råkat i eller kan befaras
råka i svårigheter, dels ock, i
den utsträckning så finnes skäligt,
gottgörelse åt insättare i sparbank,
som trätt i likvidation eller försatts i
konkurs.

7 §•

För granskning — — — av Konungen.

Revisorerna hava---beslutar

Konungen.

Hava revisorerna i sin berättelse
mot bättre vetande lämnat ariktig
uppgift eller uppsåtligen underlåtit
att göra anmärkning mot sådan
uppgift i handling, som av dem granskats,
eller vid fullgörande av sitt uppdrag
visat vårdslöshet, svare de en för
båda och båda för en för därav uppkommen
skada.

(Föreslagen lydelse:)

må ett belopp ej överstigande en tiondel
av kassans medel innestå hos inländskt
bankaktiebolag eller sparbank.

6 §.

Kassans styrelse må, efter prövning
i varje särskilt fall och på villkor, som
styrelsen äger bestämma, med anlitande
av kassans medel lämna dels bistånd
åt sparbank, vars fondmedel till
följd av inträffade förluster nedgått
under det i förhållande till sparbankens
inlåning enligt 27 § lagen om
sparbanker erforderliga beloppet,
ävensom åt sparbank, som eljest på
grund av inträffade eller väntade förluster
råkat i eller kan befaras råka i
svårigheter, dels ock, i den utsträckning
så finnes skäligt, gottgörelse åt
insättare i sparbank, som trätt i likvidation
eller försatts i konkurs.

7 §.

För granskning--- — av Ko nungen.

Revisorerna hava---beslutar

Konungen.

Hava revisorerna vid fullgörandet
av sitt uppdrag uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskyndat kassan skada,
åro de pliktiga att en för båda och
båda för en utgiva ersättning för
skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Vad i denna lag stadgas angående garantifond skall jämväl gälla säkerhetsfond.

36

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Förslag

till

lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an -

gives.

(Nuvarande lydelse:)

6 §•

Företer i handelsregistret införd
firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister eller aktiebolagsregistret
tidigare införd firma, och lider
därigenom innehavaren av sistnämnda
firma förfång, äge domstol
på talan av denne förbjuda innehavaren
av förstnämnda firma att efter
viss tid använda firman ävensom
ålägga honom det skadestånd, som
prövas skäligt.

Menar någon----vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

6 §•

Företer i handelsregistret införd
firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret,
försäkringsregistret, bankregistret
eller sparbanksregister tidigare
införd firma, och lider därigenom
innehavaren av sistnämnda firma
förfång, äge domstol på talan av denne
förbjuda innehavaren av förstnämnda
firma att efter viss tid använda
firman ävensom ålägga honom
det skadestånd, som prövas skäligt.

Menar någon----vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.
1 Senaste lydelse av 6 § se 1911:43 s. 3.

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr 705)

om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 200 § lagen den 14 september 1944 om aktiebolag1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

200 §. 200 §.

Företer aktiebolags registrerade fir- Företer aktiebolags registrerade firma
likhet med en i handelsregister, ma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister eller aktiebolagsre- föreningsregister, aktiebolagsregist1
Senaste lydelse av 200 § se 1955:00.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

37

gistret tidigare införd firma, och lider
därigenom innehavaren av sistnämnda
firma förfång, äge han hos domstol
föra talan om förbud för aktiebolaget
att efter viss tid använda
förstnämnda firma samt om skadestånd.
Rätt till sådan talan mot aktiebolag
äge ock annat aktiebolag vars
firma senare registrerats, där tidigare
godkännande av firman då var gällande
enligt 6 §.

Menar någon---- vid domstol.

Denna lag träder i kraft den

ret, filialregistret, försäkringsregistret,
bankregistret eller sparbanksregister
tidigare införd firma, och lider
därigenom innehavaren av sistnämnda
firma förfång, äge han hos domstol
föra talan om förbud för aktiebolaget
att efter viss tid använda
förstnämnda firma samt om skadestånd.
Rätt till sådan talan mot aktiebolag
äge ock annat aktiebolag
vars firma senare registrerats, där tidigare
godkännande av firman då
var gällande enligt 6 §.

Menar någon — — — vid domstol.

1 januari 1956.

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 312 § lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

312 §.

Företer försäkringsbolags registrerade
firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret
eller försäkringsregistret tidigare
införd firma, och lider därigenom
innehavaren av sistnämnda firma
förfång, äge han hos domstol föra
talan om förbud för bolaget att efter
viss tid använda förstnämnda firma
samt om skadestånd.

Menar någon —---vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

312 §.

Företer försäkringsbolags registrerade
firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret,
bankregistret, sparbanksregister
eller försäkringsregistret tidigare
införd firma, och lider därigenom
innehavaren av sistnämnda firma
förfång, äge han hos domstol föra
talan om förbud för bolaget att efter
viss tid använda förstnämnda firma
samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

38

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 102 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

102 §. 102 §.

Företer förenings registrerade firma
likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret,
försäkringsregistret, sjukkasseregister,
understödsföreningsregister
eller sambruksföreningsregistret tidigare
införd firma och lider därigenom
innehavaren av sistnämnda firma förfång,
äge han hos domstol föra talan
om förbud för föreningen att efter
viss tid använda förstnämnda firma
samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

Företer förenings registrerade firma
likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret,
filialregistret, försäkringsregistret,
sjukkasseregister, understödsföreningsregister,
sambruksföreningsregistret,
bankregistret eller sparbanksregister
tidigare införd firma, och lider
därigenom innehavaren av sistnämnda
firma förfång, äge han hos
domstol föra talan om förbud för
föreningen att efter viss tid använda
förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft
dels två före propositionens avlämnande väckta motioner, nämligen
nr 30 i första kammaren av herr Weiland m. fl. och nr 40 i andra kammaren
av herr Pettersson i Norregård m. fl.

dels ock följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen inom

första kammaren:

nr 455 av herr Sundvik m. fl.,
nr 468 av herr Danmans m. fl.,
nr 473 av herr Anderberg m. fl.,
nr 474 av herr Björnberg m. fl.,
nr 475 av herr Strand m. fl.,
nr 476 av herr Andersson, Birger.

inom andra kammaren:

nr 565 av herr andre vice talmannen Olsson,
nr 578 av herr Svensson i Alingsås m. fl.,

1 Senaste lydelse av 102 § se 1955:00.

Bankoulskottets utlåtande nr 19 år 1955

39

nr 588 av herr Pettersson i Norregård m. fl.,
nr 589 av herr Engqvist m. fl.,
nr 590 av herr Staxäng m. fl.

I motionerna 1:30 och 11:40, vilka är likalydande, hemställes, »att
riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring av gällande lag om sparbanksväsendet
att bestämmelsen om insättningsmaximum för motboksräkning
med sparbank upphäves».

I motionerna I: 455 och II: 565, vilka är likalydande, föreslås, »att riksdagen
måtte beträffande bestämmelserna om tillsättande av huvudman besluta
sådan ändring i förslaget till lag om sparbanker att sparbank, i vilken
huvudmännen nu utses av landsting, beredes möjlighet att bibehålla
gällande valmetod».

I motionerna 1:468 och 11:578 — även de likalydande — hemställes,
»att riksdagen måtte medgiva sparbank rätt att — utöver de förvärv av
fastighet som är avsedda för sparbanks inrymmande — förvärva fast
egendom intill ett belopp motsvarande sparbanks egna fonder».

Motionerna 1:473 och 11:590, som är likalydande, innehåller en hemställan,
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 19 § förslaget till lag
om sparbanker, att ränta å garantifond får utbetalas, även om grundfond
icke uppbringats till det belopp, vartill den skall uppgå».

Motionerna 1:474 och 11:588, som likaledes är av samma lydelse, utmynnar
i en hemställan,

»dels att i 22 § förslag till lag om sparbanker andra stycket utgår,
dels att i 25 § första stycket ordet femton utbytes mot tjugo,
dels ock att 32 § första stycket första meningen erhåller följande lydelse:
Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med
fånget åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess behov».

I motionerna I: 475 och II: 589 — även de likalydande — hemställes, »att
riksdagen måtte besluta om sådan ändring av Kungl. Maj:ts förslag rörande
val av huvudmän, att huvudmän skola utses på sätt reglementet
föreskriver, därvid skall iakttagas, att minst en tredjedel och högst hälften
av huvudmännen skall utses av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner,
som ingå i sparbankens verksamhetsområde, eller av landsting,
att minst en tredjedel och högst hälften av huvudmännen skall utses
av huvudmännen själva, vid senare sammanträde än det, som förrättas i
samband med sparbankens bildande, bland insättare i sparbanken, vilka vid
utgången av kalenderåret närmast före huvudmannavalet haft ett tillgodohavande
i sparbanken av minst etthundra kronor, samt att, i den mån
hälftenregeln icke skall tillämpas, återstoden av huvudmännen skall väljas
efter förslag av i reglementet angivna lokala organisationer av betydelse
för sparbankens verksamhet».

Slutligen hemställes i motionen 1:476, »att riksdagen måtte besluta,
att organisationen av tillsynen över sparbankerna skall utformas på sätt
1948 års sparbankssakkunniga förordat och att den nya sparbankslagens

40

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

regler rörande tillsynen i enlighet härmed gives samma innehåll som i
sakkunnigförslagets lagtext».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen ävensom i fråga om vad motionärerna åberopat till
stöd för sina yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning

Sparbankernas verksamhet regleras för närvarande av lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker — i det följande betecknad SpL. Beträffande
omfattningen av sparbankernas rätt till inlåning kompletteras SpL:s bestämmelser
sedan år 1947 av provisoriska föreskrifter i ämnet. Till SpL
ansluter sig viss annan lagstiftning, främst lagen den 15 juni 1934 (nr
300) om sparbankernas säkerhetskassa.

Frågan om en generell översyn av sparbankslagstiftningen vann aktualitet
i mitten av 1940-talet. Med anledning av två vid 1945 års riksdag
väckta motioner hemställde sålunda bankoutskottet, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en allmän revision av SpL, därvid
bl. a. frågan om ändrade grunder för utseende av huvudmän i sparbank
borde upptas (uti. nr 17/1945.) Utskottets hemställan bifölls av riksdagen
(rskr. 123/1945). I anförande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1948
uttalade därefter dåvarande chefen för finansdepartementet, att med hänsyn
såväl till riksdagens önskemål som till framställningar, vilka från andra håll
gjorts om olika ändringar i SpL, en allsidig och förutsättningslös utredning
borde verkställas rörande sparbankernas organisation och verksamhet.
Bland de spörsmål, som därvid borde beaktas, nämnde departementschelen
särskilt frågorna om huvudmännens tillsättande, filialverksamheten
inom sparbanksväsendet och sparbankernas rätt till checkräkning. Sedan
Kungl. Maj:t i anledning härav bemyndigat departementschefen att tillkalla
högst sju sakkunniga med uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning,
utsågs sådana den 14 september 1948. Den sålunda tillsatta kommittén,
som antog benämningen 1948 års sparbankssakkunniga, har till
fullgörande av sitt uppdrag den 15 maj 1954 avgivit betänkande (SOU
1954: 10) med förslag till

1. lag om sparbanker;

2. lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3. lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående
bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4. lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa;

5. lag angående ändrad lydelse av 2 § 14 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt;

6. lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura;

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

41

7. lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944
(nr 705) om aktiebolag;

8. lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr
433) om försäkringsrörelse; samt

9. lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar.

De sakkunnigas lagförslag har intagits som bilaga i propositionen.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet har efter remiss avgivits av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgåldskontoret, sparbanksinspektionen,
bank- och fondinspektionen, försäkringsinspektionen, statskontoret,
kommers kollegium, som bifogat yttranden från flertalet handelskamrar,
generalpoststgrelsen, patent- och registreringsverket, statens organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, svenska sparbanksföreningen, som bifogat
yttranden från de lokala sparbanksföreningarna, svenska bankföreningen,
svenska jordbrukskreditkassan, Sparbankernas bankaktiebolag,
sparbankernas säkerhetskassa, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Sveriges allmänna hypoteksbank, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation,
riksförbundet landsbygdens folk, svenska bankmannaförbundet,
Kooperativa förbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska landstingsförbundet samt föreningen auktoriserade
revisorer. Dessutom må nämnas att yttranden från några sparbanker
funnits fogade såsom bilagor till vissa länsstyrelsers remissvar.

Huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga har ägnat speciell
uppmärksamhet dels åt de i direktiven för utredningsarbetet särskilt
angivna spörsmålen om huvudmännens tillsättande, filialverksamheten och
sparbanks rätt till checkräkning, dels åt vissa ämnen, som de sakkunniga
ansett sig böra tillmäta likvärdigt avseende, nämligen frågorna om inlåningsrättens
omfattning, skyldigheten att hålla kassareserv samt det allmännas
tillsyn över sparbankerna.

Den gällande ordningen för huvudmännens tillsättande innebär, alt minst
en tredjedel av dessa skall väljas av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige
eller vissa andra i SpL nämnda offentligrättsliga organ. Övriga två tredjedelar
av huvudmannakårerna får utses på sätt sparbankens reglemente
bestämmer. I stor utsträckning tillåter reglementsbestämmelserna i hithörande
avseende, att majoriteten av huvudmännen tillsättes genom självkomplettering.
Den reform, de sakkunniga föreslagit, innebär att två tredjedelar
av antalet huvudmän skall väljas av insättarna och en tredjedel av borgerlig
primärkommun (-er) eller landsting. Vid insättarvalen skall insättarna
företrädas av cn valkorporation, som utses bland insättarna genom ett loltningsförfarande.
Behörig att ingå i valkorporationen är fysisk person, som
är myndig och som vid slutet av kalenderåret närmast före huvudmannava -

42

Bankoatskottets utlåtande nr 19 år 1955

let haft ett tillgodohavande i sparbanken av minst 100 kronor. Såväl insättarvalen
soin kommun- och landstingsval av huvudmän skall förrättas enligt
proportionell metod.

För närvarande finnes två typer av sparbanksfilialer, nämligen avdelningskontor
och s. k. sparbankskommitté. Inrättandet av avdelningskontor
på annan ort än där sparbankens styrelse har sitt säte kräver myndighets
tillstånd. I övrigt råder praktiskt taget full frihet att öppna filial. Också
enligt sakkunnigförslaget skall två slag av filialer finnas, benämnda avdelningskontor
respektive sparställe. Medan en klargörande definition på åtskillnaden
mellan de nuvarande avdelningskontoren och sparbankskommittéerna
saknas, har de sakkunniga velat åstadkomma en markerad gränsdragning
mellan de båda nya filialtyperna. Avdelningskontoren skall enligt
förslaget äga bedriva fullständig sparbanksrörelse. För sparställena är däremot
utmärkande bl. a. att de icke får bevilja eller utbetala lån. Avdelningskontor
skall få inrättas endast efter myndighets tillstånd. Bildandet av sparställe
återigen skall i princip få ske fritt. In- och utlåningsrörelse genom
ombud föreslås bli förbjuden. Vissa undantag uppställes dock. Främst må
nämnas att förbudet icke skall beröra sparverksamheten i skolor och sparklubbar.

Önskemålet, att sparbankerna skall få motta insättningar på checkräkning,
har de sakkunniga velat tillgodose genom en regel, enligt vilken vid
sidan av rätten till inlåning å motboksräkning — i sakkunnigförslaget betecknad
sparbanksräkning — skall finnas en s. k. fri sektor. Inom denna
skall sparbankerna själva få bestämma inlåningsformerna och de närmare
inlåningsvillkoren. Den fria sektorn skall alltså kunna utnyttjas för mottagande
av insättningar å checkräkning men också för annan inlåning, som
icke uppfyller villkoren för att kunna placeras å sparbanksräkning. Exempelvis
skall sektorn inrymma insättningar å sparbanksräkning, vilka överskridit
det i sparbankens reglemente fastställda högsta beloppet för en och
samma insättares tillgodohavande å sådan räkning. Storleken av den fria
sektorn har ställts i relation till inlåningen å sparbanksräkningen. Närmare
bestämt innebär sakkunnigförslaget i detta hänseende, att sektorn får
inrymma en inlåning, som motsvarar 15 procent av inlåningen å sparbanksräkningen.
— Att checkräkning skulle få användas även som en utlåningsform
har de sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka.

De sakkunniga har ansett, att SpL:s principer för regleringen av inlåningsrättens
omfattning även i fortsättningen bör prägla stadgandena i detta
ämne. SpL:s system med dubbla spärrar för inlåningen i relation till sparbanks
fonder har sålunda bibehållits. Själva relationstalen är emellertid i
sakkunnigförslaget desamma som i den provisoriska lagstiftning, vilken
för närvarande kompletterar SpL:s regler i ämnet. Redan till följd härav
bereder sakkunnigförslagets bestämmelser ett större inlåningsutrymme än
SpL:s. En viss utvidgning av inlåningsrätten föranledes härjämte av de
sakkunnigas förslag, att kretsen av de placeringar, vilka helt eller delvis får
utgöra underlag för inlåning, skall bli mera vidsträckt än enligt SpL.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

43

I fråga om sparbanks skyldighet att hålla kassareserv innebär både SpL:s
och sakkunnigförslagets regler, att viss betalningsberedskap skall finnas beträffande
samtliga sparbankens förbindelser. Den föreslagna möjligheten
för sparbank att inom en fri sektor motta inlåning å checkräkning eller å
kortfristig uppsägningsräkning har av de sakkunniga ansetts motivera, att
betalningsberedskapen bör påverkas av om inlåningen är av avistanatur
eller därmed jämförlig beskaffenhet. Sakkunnigförslagets kassareservregler
har med hänsyn härtill differentierats. För avistaförbindelserna skall gälla
ett kassareservkrav på 20 procent, medan övriga förbindelser skall motsvaras
av en åttaprocentig kassareserv.

Beträffande den offentliga tillsynen över sparbankerna förordar de sakkunniga
avsevärda förändringar i organisatoriskt avseende. Tillsynen är
enligt SpL uppdelad mellan ett centralt tillsynsorgan, sparbanksinspeklionen,
samt lokala organ, dvs. länsstyrelserna och av dem utsedda allmänna
ombud. De sakkunniga har intagit den ståndpunkten, att länsstyrelsernas
befattning med tillsynen bör upphöra och att den centrala tillsynsverksamheten
bör utövas av en myndighet, vari sparbanksinspektionen samt bankoch
fondinspektionen skall uppgå. Allmänna ombudsinstitutionen föreslås
bli avskaffad. I dess ställe skall träda av tillsynsmyndigheten utsedda revisorer
att fungera vid sidan av övriga revisorer.

Även utanför de områden, som nu berörts, innefattar sakkunnigförslaget
åtskilliga nyheter. De viktigaste av dessa skall här omnämnas.

De sakkunniga föreslår att sparbanks firma skall registreras. Registreringen
skall ske länsvis och verkställas av länsstyrelserna.

Gällande rätt medger sparbank att bilda s. k. säkerhetsfond, där det finnes
påkallat för upprätthållande av sparbanks verksamhet. Enligt sakkunnigförslaget
må sparbank i samma syfte jämväl uppta förlagslån. Säkerhetsfonden
har fått den nya beteckningen garantifond.

Insättningsmaximum för sparbanksräkningen har satts till 75 000 kronor.

Sparbanks befogenhet att bevilja lån utan särskild säkerhet, s. k. blancokrediter,
har utvidgats. Enligt SpL må blancokrediter lämnas endast till
staten, kommun eller dylik samfällighet eller till annan sparbank. Sakkunnigförslaget
stadgar, att sparbank därutöver får bevilja blancokrediter till
belopp i varje särskilt fall av högst 3 000 kronor och sammanlagt motsvarande
högst en femtedel av sparbankens fonder.

Där sparbanks reglemente så medger, skall sparbankens styrelse enligt
sakkunnigförslagel kunna uppdra åt en delegation, utsedd bland styrelseledamöterna,
ledamöterna av styrelse för avdelningskontor eller tjänstemännen
i sparbanken, att avgöra sådana ärenden, som eljest ankommer på styrelsens
egen prövning. Delegationens uppdrag får emellertid bara avse kreditgivningen.

Sakkunnigförslagets bestämmelser om likvidation är betydligt mera ingående
än SpL:s. Här som i flera andra avseenden har lagen den 14 september
1944 om aktiebolag (nr 705) delvis tjänat som förebild.

De sakkunniga har vidare i sitt lagförslag upptagit bestämmelser om sam -

44

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

manslagning mellan sparbanker utan anlitande av likvidationsinstitutet,
s. k. fusion. Fusionsreglerna, som ansetts vara ett smidigare instrument för
sammanslagningar än vad som står till buds enligt gällande rätt, har föreslagits
mot bakgrunden av att sammanslagningar i rationaliseringssyfle för
närvarande vore direkt önskvärda såvitt gällde vissa distrikt med större antal
sparbanker.

Slutligen må nämnas att sakkunnigförslaget lämnar särskilda regler angående
sparbanks rätt att överföra medel till pensionsstiftelse.

Uttalanden av allmän innebörd i remissyttrandena. I remissyttrandena är
det framför allt de omnämnda förgrundsfrågorna rörande huvudmannaval,
filialbildning, checkräkning, inlåningsrätt, kassareservskyldighet och tillsyn
som blivit närmare behandlade. Vad remissinstanserna anfört i dessa ämnen
och beträffande andra särskilda spörsmål återges i propositionen i
respektive sammanhang.

Ett flertal yttranden innehåller emellertid också uttalanden, som ej har
direkt anknytning till de speciella frågeställningarna. Sålunda må till en
början nämnas att vissa remissinstanser verkställt en allmän summering
av synpunkterna på sakkunnigförslaget. I intet fall
förekommer därvid något generellt avstyrkande av att detta lägges till grund
för lagstiftning. Att förslaget är väl ägnat härför uttalas uttryckligen av
sparbanksinspektionen samt länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands
län. Andra remissorgan säger sig tillstyrka förslaget eller lämna detta ulan
erinran med undantag för avsnitt, i vilka de anmält särskild kritik. Till denna
kategori hör kommerskollegium, kooperativa förbundet samt länsstyrelserna
i Örebro och Kopparbergs län.

En delvis uppskattande, delvis kritisk hållning har intagits också av
svenska sparbanksföreningen, som medger, att förslaget på åtskilliga punkter
gjorde uppmjukningar, som vore att hälsa med tillfredsställelse. I andra
hänseenden hade dock förslaget enligt föreningens mening utformats så,
att det skapade besvikelse. Föreningen anför härom bl. a.:

I betänkandet göras i olika sammanhang, om ock mera i förbigående,
uttalanden om sparbankernas »samhällsnyttiga funktioner» och om det angelägna
i att befordra sparandet. Läsaren kan dock icke undgå att fästa sig
vid att på väsentliga punkter, där, med ett helhjärtat beaktande av sparbanksväsendets
betydelse i samhällslivet, ej minst på kreditgivningens område,
frågeställningen rätteligen synes hava bort vara: »Vilken ordning befordrar
bäst sparbankernas samhällsnyttiga verksamhet?» uppmärksamheten
i stället inriktats främst på att undersöka, huruvida icke i något
avseende någon risk kunde anses förknippad med en eftergift i riktning
mot större frihet för sparbankerna. Och på mera än en sådan punkt
synes en hypotetisk fara för missbruk ha tillerkänts avgörande betydelse
för slutligt ståndpunkttagande i tecknet av en försiktighet, som i vart fall
knappast kan anses motiverad av erfarenhetspräglade sakskäl. Därtill kommer
så, att i specialmotiveringen på många punkter gjorts reservationer
och förbehåll med avseende å den framtida tillämpningen av föreslagna lag -

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

45

stadganden, vilka äro ägnade att, om de skulle lända till efterrättelse, ytterligare
inskränka värdet av vad som föreslagits.

Sparbankernas bankaktiebolag ansluter sig till sparbanksföreningens uttalanden.

I ett par remissvar diskuteras intresset av en samordning mellan de
pågående lagrevisionerna på kreditväsendets område.
Så erinrar fullmäktige i riksgäldskontoret om att 1949 års banklagssakkunniga
redan avgivit förslag till ny banklag och att 1950 års jordbrukskasseutredning
snart torde komma att redovisa förslag till ny lagstiftning beträffande
jordbrukets kreditkassor samt att sålunda inom kort skulle föreligga
tre skilda, av olika sakkunniga utarbetade författningsförslag, vilka
bl. a. innehölle frågor av gemensam betydelse för nu ifrågavarande kreditinrättningar.
Enligt fullmäktiges mening hade det varit önskvärt, om alla
tre författningsförslagen förelegat till samtidigt bedömande för de instanser,
som hade att yttra sig över desamma.

Bank- och fondinspektionen framhåller däremot att, även om hela komplexet
av lagförslag angående affärsbanker, sparbanker och jordbrukets
kreditkassor på en gång förelåge till bedömande, det kunde vara tveksamt,
om en fullständig komparativ prövning av förslagen skulle vara givande,
eftersom utredningsorganen i dessa lagstiftningsarbeten utfört sitt arbete
på delvis olika tider och uppenbarligen angripit de centrala problemen mera
från respektive kreditorganisationers utgångspunkt än med beaktande av
de mera vida, samhälleliga frågeställningarna, bland vilka främst märktes
problemet, hur arbetsuppgifterna vid kapitalsamlandet och kreditgivningen
borde fördelas emellan affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor. Bankoch
fondinspektionen fortsätter:

Avsaknaden för dagen av en fast programmatisk utgångspunkt behöver
emellertid ej nödvändigtvis utgöra en svaghet. Vill man sålunda acceptera en
förhållandevis fri utveckling av kreditmarknadsorganisationen — och för
detta kunna icke blott ideologiska utan även rent praktiska skäl åberopas —
bör man avstå från att linjera upp alltför skarpa gränser mellan de olika
typerna av kreditinrättningar. På den fria konkurrensen får det sedan ankomma
att skapa underlag för nya bedömningar. Vilkendera vägen man än
beträder är det emellertid uppenbart att sunda konkurrensförutsättningar
måste föreligga på det sätt att bl. a. de bankmässiga kraven — solvens och
likviditet — äro väl uppfyllda för alla kreditinrättningar.

En särskild ledamot av inspektionen anser emellertid, närmast med tanke
på inlåningsrätten, att lagförslagen beträffande affärsbanker, sparbanker och
jordbrukskreditkassor bort upptas till samtidig behandling.

Flera remissinstanser har mera direkt berört frågan hur sakkunnigförslaget
förhåller sig till inriktningen av sparbankernas
rörelse. Fullmäktige i riksbanken konstaterar därvid,
att sakkunnigförslaget icke givit sparbanksverksamheten någon ny inriktning,
och sparbanksinspektionen finner, alt de sakkunniga i sitt förslag

46

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

strikt fasthållit vid sparbankernas huvuduppgift att befordra sparsamhet.
Enligt inspektionen erhölle sparbanksväsendet genom denna uppgift en
särskild karaktär, som icke finge förglömmas vid jämförelser som gjordes
med förhållanden inom andra kreditmarknadsinstitut. Det funnes särskild
anledning att framhäva denna särskilda uppgift för sparbankerna, eftersom
den allmänna debatten i hithörande frågor gärna visade en benägenhet att
bortse från densamma. Det vore inspektionens erfarenhet, att paralleller ofta
droges med verksamhetens reglering inom andra kreditinstitut och att i anslutning
härtill önskemål och yrkanden framställdes om sådana ändrade
bestämmelser för sparbanksverksamheten, som skulle innebära en artfrämmande
förskjutning av dennas inriktning. Mot bakgrunden av dylika tendenser
framstode det såsom en styrka i sparbankssakkunnigas betänkande,
att de sakkunniga slagit vakt om sparbankernas speciella natur och icke
fallit för frestelsen att vid översynen av lagstiftningen föreslå sådana uppmjukningar
av reglerna för verksamheten som skulle innebära en avvikelse
från det ursprungliga och grundläggande syftet med sparbanksväsendet.

Svenska bankföreningen förklarar sig utgå från, att sakkunnigförslaget
icke avsåge att ge sparbankernas verksamhet en förändrad inriktning och
att syftet sålunda icke kunde antas vara att rubba den gränsdragning mellan
de olika kreditinstitutens verksamhetsfält, som hittillsvarande lagstiftning
och därpå grundad långvarig praxis uppdragit. Enligt bankföreningens
uppfattning hade de sakkunniga emellertid vid detaljutformningen icke begränsat
sig till den ram, som den angivna målsättningen innebure. Särskilt
skulle de regler, som gällde den fria sektorn, om de genomfördes, avsevärt
ändra sparbanksväsendets struktur och ställa nya, betydelsefulla krav på
sparbankernas organisation och öka dess kostnader.

Andra remissinstanser åter hävdar, att sakkunnigförslaget innehåller alltför
restriktiva och utvecklingshämmande föreskrifter. Denna uppfattning
kommer till uttryck i remissvaren från svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas
bankaktiebolag, landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens
folk, kooperativa förbundet och länsstyrelsen i Jönköpings län.

Svenska sparbanksföreningen anför härom:

De sakkunniga fastslå, att sparbankernas huvuduppgift liksom enligt gällande
rätt även i fortsättningen bör vara sparsamhetens befrämjande och att
vägande skäl för en ny inriktning knappast kunna förebringas. Sparbankerna
acceptera denna målsättning och önska självfallet icke bedriva en verksamhet
av samma natur som exempelvis affärsbankerna. Men de förmena,
att sparsamhetens befrämjande kan ske och genom deras försorg måste ske
på mångahanda sätt och särskilt att den uppgift härvidlag, som de sakkunniga
synas vilja huvudsakligen tilldela sparbankerna, nämligen att uppsamla
»egentliga», »genuina» eller »reella» sparmedel -— med vilka benämningar
de sakkunniga torde avse att beteckna medel, som med iakttagande
av viss, ej alltför hög övre gräns för insättningsmöjligheterna få innestå
på sparbanksräkning under längre tid — ingalunda kan anses vara tillfyllest,
speciellt i betraktande av vår tids snabba samhällsutveckling, som oavlåtligt
för och bör föra helt nya slag av sparare och sparande in i sparbankernas
verkningskrets. Sparbankerna vilja med skärpa hävda, att de, ej

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

47

minst med hänsyn till allmännyttan, böra äga frihet att — givetvis under
iakttagande av betryggande kontrollföreskrifter — vidare utveckla sin egenart.

Att en av frihet under ansvar präglad ordning fungerar tillfredsställande
ur alla synpunkter, visa också erfarenheter från våra grannländer liksom
från andra länder, där lagstiftningen på området ingalunda innehåller så
ingående regler som i vårt land.

Enligt landsorganisationens uppfattning hade det svenska sparbanksväsendet
genomgått en sådan utveckling och nått sådan mognad, att lagstiftningen
borde med beaktande av insättarnas krav på säkerhet samt av samhällets
intressen av en sund bankverksamhet kunna avstå från utvecklingshämmande
detaljbestämmelser och restriktiva föreskrifter. Sakkunnigförslaget
borde i större utsträckning än som skett ha skapat förutsättningar
för sparbankerna att utvecklas i fri konkurrens med andra kreditinstitut.
Det vore ett föga bärande argument för bibehållande av gällande restriktioner,
att deras slopande skulle innebära, att gränserna mellan olika grupper
av kreditinstitut tenderade att bli oklara. Om utvecklingen gått dithän,
att tidigare, historiskt betingade gränser hölle på att suddas ut, vore
det inte samhällets uppgift att genom lagstiftning konservera en gränsdragning,
som försvårade konkurrensen.

Riksförbundet landsbygdens folk har gjort sig till tolk för liknande synpunkter
och framhållit angelägenheten av att sparbankerna finge möjlighet
att under insättarnas kontroll utvecklas som effektiva och tidsenliga sparoch
kreditinstitut.

Även kooperativa förbundet har uttalat önskemålet, att sparbankerna icke
borde i alltför stor utsträckning bindas av rigorösa lagföreskrifter och har
därvid understrukit angelägenheten av att sparbanksverksamheten skulle
med hänsyn till sin allmännyttiga och sociala inriktning kunna utvecklas
fritt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att med hänsyn till sparbankernas
betydelse det vore ett samhällsintresse, att deras verksamhet underlättades på
alla de sätt som hänsynen till insättarnas säkerhet medgåve. Icke minst viktigt
vore enligt länsstyrelsens uppfattning att de kunde utöva sin verksamhet
under i stort sett samma betingelser som affärsbankerna samt andra
spar- och kreditinstitut. Där hinder med hänsyn till rimliga säkerhetskrav
ej mötte, borde de därför få tillfälle att erbjuda samma tjänster som affärsbanker
och andra kreditinstitut tillhandahölle sina kunder. Det ville synas,
som om åtminstone på vissa punkter sparbankernas legitima behov av
större rörelsefrihet till allmänhetens gagn skulle ha kunnat tillgodoses i
sakkunnigförslaget i betydligt större utsträckning än som skett.

Delvis har den mera allmänt hållna kritiken mot sakkunnigförslaget tagit
sikte på dess i många remissinstansers tycke alltför dctaljpräg1
a d e konstruktion. Svenska sparbanksföreningen kommer in på dessa
förhållanden, när föreningen anför:

48

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

Orsaken till att sparbankernas förhoppning om starkt gensvar till deras
önskemål om en av den allmänna utvecklingen motiverad förnyelse av sparbankslagstiftningen
sålunda endast i begränsad omfattning gått i uppfyllelse
är kanske i viss mån att tillskriva det kompromissförfarande, som tydligtvis
även vid detta betänkandes utarbetande måst tillämpas för uppnående
av utvärtes enighet i stora drag, men torde också i hög grad vara att hänföra
till den starka bundenhet vid 1923 års lag och i anslutning till denna
utformad och tillämpad inspektionspraxis, som uppenbarligen gjort sig gällande.
Det synes klart, att det numera borde varit möjligt att utan denna
tyngande förebild med friare grepp skapa en lag för sparbankerna, vilken
reglerade de stora dragen och hänvisade de därutöver nödvändiga detalj föreskrifterna
till normalreglemente. Tydligt är ju att en alltför detaljerad lag
kommer att i hög grad utesluta möjligheter till önskvärd anpassning efter
växlande ekonomiska förhållanden och efter förefintliga mycket stora skiljaktigheter
inom sparbanksvärlden.

Också fullmäktige i riksbanken framhåller, att en alltför detaljerad lag
gärna ledde till en i vissa lägen icke lämplig stelhet och hindrade en önskvärd
anpassning till såväl lokala förhållanden som till en av den allmänna
ekonomiska utvecklingen motiverad ändrad inriktning av sparbanksrörelsen.
När nu spörsmålet om en revision av sparbankslagstiftningen aktualiserats,
borde en stor del av de detaljerade lagbestämmelserna utan olägenhet
antingen kunna ha ersatts med mer allmänna bestämmelser eller
helt ha utgått ur lagen och i stället ha intagits i t. ex. ett normalreglemente
för sparbanker. Fullmäktige ville kraftigt understryka önskvärdheten av
eu översyn av den föreslagna lagtexten i förenklande syfte.

Meningen att detalj föreskrifter borde utmönstras ur lagförslaget och
överflyttas till ett normnlreglemente — eller en sparbanksstadga •— fram1''öres
jämväl av fullmäktige i riksgäldskontoret, kommerskollegium, överståthållarämbetet,
svenska jordbrukskreditkassan, svenska bankföreningen,
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län. Härvid har
— utöver de av fullmäktige i riksbanken anförda skälen — jämväl påtalats
att en alltför detaljerad lagstiftning gärna bruste i överskådlighet.

Av annan mening i fråga om detaljutformningen av lagtexten är sparbanksinspektionen.
Inspektionen framhåller, att den huvudsakliga anledningen
till att lagförslaget fått en, jämfört med SpL, starkt ökad omfattning,
är att bestämmelserna i sparbankslagen i viktiga delar anpassats till
den nya associationsrättsliga lagstiftningen. Inspektionen fortsätter:

I övrigt har lagförslaget givits den utformning som ansetts behövlig i
1923 års sparbankslagstiftning, vilken bland annat kännetecknas av att
många bestämmelser, som ansågos vara av grundläggande betydelse för
utmärkande av rörelsens särart, men som tidigare haft sin plats i sparbankernas
reglementen, överfördes till lagtexten. Därmed vanns, att sparbankerna
till karaktär och verksamhetssätt blevo mera enhetligt bestämda
än förut. Denna utveckling av sparbankslagstiftningen skall ses mot bakgrunden
därav, att stadfästelseprövningen av sparbankernas reglementen
var av väsentligen formell art, om man bortser från frågan huruvida sparbanken
över huvud taget kunde anses var av nytta för det allmänna. Då
de sakkunniga föreslagit, att stadfästelseprövningen, med samma undantag

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

49

som tidigare, i princip skall vara av formell art, ehuru visserligen uppenbart
olämpliga bestämmelser skola kunna avvisas, kan sparbanksinspektionen
ej finna annat än att lagen, pa sätt de sakkunniga tänkt sig, fortfarande
bör vara relativt utförlig, för att sparbanksrörelsen i stora drag skall
få just den karaktär som kan anses mest tjänlig för samhället. Det må även
beaktas, att sparbankslagstiftningen, lika litet som annan lagstiftning som
skall anpassas efter det nutida samhällets invecklade struktur, kan undgå
att på den grund bli relativt komplicerad. Den synpunkten bör ej heller
förbigås vid diskussion av behovet av lagens utförlighet, att en sparbank
på grund av sin ställning som självägande institut ej kan lämnas att fritt
styra sig själv, då de styrande ej kunna identifieras med sparbanken. Redan
bäri bottnar kravet på samhällets kontroll över sparbankerna. I den män
denna kontroll skall utövas genom löpande tillsyn, måste det vara till fördel
för både övervakande och övervakade, att tillsynen i största utsträckning
kan bedrivas efter i lag fastställda grunder för sparbanks verksam het.

. .. .

Slutligen vill inspektionen framhålla, att den rikedom på detalj föreskrifter,
som utmärker sparbankssakkunnigas lagförslag, måste betraktas såsom
en förtjänst i det avseendet, att lagen blir en fullständig samling av de regler
som gälla för sparbankernas verksamhet. Genom att lagen på detta satt
får karaktären av ett uttömmande uppslagsverk, underlättas överblicken över
verksamhetens lagliga reglering för den stora mängd lekmän som uppbara
sparbanksrörelsen.

Departementschefen. Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Sköld, bl. a. följande:

»I jämförelse med övriga institut inom kreditväsendet är sparbankerna
av tämligen särpräglad art. Utmärkande för deras rörelse är bl. a.
att den icke uppbäres av något enskilt vinstintresse utan helt tjänar syftet
att befordra sparsamheten. Visserligen grundas också sparbankernas verksamhet
på visst utifrån tillskjutet kapital, normalt enbart grundfond, men
detta tillskott spelar en betydligt mindre roll för sparbankerna an exempelvis
aktiekapitalet för affärsbankerna. Att märka är för övrigt att icke
ens grundfonden generellt kan betecknas som främmande kapital. Sparbanks
skyldighet att återbära grundfondstillskotten förutsätter, att särskilt förbehåll
härom intagits i sparbankens reglemente, och i många fall har så icke
skett.

Det svenska sparbanksväsendet, som räknar sin uppkomst från den tidigare
delen av 1800-talet, har numera nått en mycket betydande omfattning.
Antalet sparbanker var vid 1954 års utgång 449 och deras sammanlagda
insättarbehållning uppgick den 30 september 1954 till ej mindre än
9 685 080 000 kronor. På olika storleksgrupper fördelar sig sparbankerna
enligt följande ur sakkunnigbetänkandet hämtade tablå:1

1 Uppgifterna avser läget den 31/12 1952.

4 Biliang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 19

50 Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Storleksgrupp Antal Insättarnas Medelbehållning

(insättarbehällning behållning inom gruppen

kr-) (kr.) (kr.)

t. o. m. 500 000 .................... 17 6135000 361000

500 000— 1000 000 .................... 22 16 637 000 756 OoO

1000 000 — 5 000 000 .................... 157 436 955 000 2 783 000

5 000000— 10 000 000 .................... 96 682 796 000 7112 000

10 000 000 — 20 000 000 .................... 56 807 010 000 14 411000

20 000 000—100 000 000 .................... 88 3 751828 000 42 634 000

över 100 000 000 ................... 15 3 001284 000 200 086 000

451 8 702 645000 19 296 000

Den lokala fördelningen av sparbankerna framgår av följande sammanställning: Län

Antal Antal

sparbanker sparbanker

Stockholms stad...................... 1

Stockholms län...................... 3

Uppsala län.......................... 3

Södermanlands län .................. 12

Östergötlands län .................... 36

Jönköpings län ...................... 27

Kronobergs län ...................... 28

Kalmar län.......................... 39

Gotlands län ........................ 23

Blekinge län ........................ 24

Kristianstads län .................... 78

Malmöhus län........................ 52

Hallands län ........................ 13

Göteborgs och Bohus län ............ 12

Älvsborgs län........................ 12

Skaraborgs län ...................... 9

Värmlands län ...................... H

Örebro län .......................... 15

Västmanlands län.................... 6

Kopparbergs län...................... 13

Gävleborgs län ...................... 10

Västernorrlands län.................. 5

Jämtlands län........................ 2

Västerbottens län.................... 2

Norrbottens län...................... 13

449

Sparbanksväsendets expansion har varit avsevärd även under den tid,
som följt på SpL:s ikraftträdande den 1 januari 1924. Det är förståeligt, att
SpL på vissa punkter kommit att framstå som mindre väl avpassad för de
behov, som denna utveckling fört med sig. Som ett av exemplen härpå har
från sparbankshåll åberopats det förhållandet, att SpL ej tillåter sparbankerna
att använda sig av checkräkning, oaktat numera stora grupper av sparbankskunderna
skulle vara betjänta av att denna räkningsform komme till
begagnande. Det har vidare hävdats, att gällande sparbankslagstiftning också
i andra hänseenden numera erbjöde en alltför snäv ram för sparbanksverksamheten.

Sparbankssakkunniga har i viss utsträckning velat tillgodose önskemålet
om checkräkning och har även i övrigt föreslagit uppmjukningar av nuvarande
sparbanksregler. Därvid har emellertid de sakkunniga i skilda sammanhang
betonat, att uppmjukningarna icke finge bli så vittgående, att sparbankernas
rörelse glede över på områden, som vore främmande för den
egentligt sparbanksmässiga verksamheten. De sakkunniga har alltså varit
angelägna om att sparbankerna strikt skulle fasthålla vid sina traditionella
uppgifter. Som framgått har denna ståndpunkt föranlett gensagor under remissbehandlingen
av sakkunnigbetänkandet. I vissa yttranden har gjorts gällande
att sparbankerna fritt borde få konkurrera med andra kreditinstitut.
Exempelvis förklaras i ett remissvar att, om utvecklingen lett till att histo -

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

51

riskt betingade gränser hölle på att suddas ut, det icke vore samhällets uppgift
att genom lagstiftning konservera dessa gränser.

Naturligt är att den fortskridande utvecklingen inom kreditväsendet berättigar
till nya aspekter på den hittillsvarande gränsdragningen mellan de olika
penningsinstituten. Att sparbankerna bör fullfölja sin huvuduppgift att befordra
sparsamhet står väl utom all diskussion, men det är möjligt att man i
fortsättningen kan ha lagregler, som tillåter en friare konkurrens mellan instituten.
Härom kan jag emellertid icke för närvarande uttala någon bestämd
mening, eftersom utredningsmaterial för en prövning av denna svårbedömbara
fråga ännu ej står till förfogande. Sålunda har varken sparbankssakkunniga
eller de kommittéer, som avgivit förslag till ny lagstiftning beträffande affärsbankerna
och jordbrukets kreditkassor — 1949 års banklagssakkunniga
(SOU 1952: 2) och 1950 års jordbrukskasseutredning (SOU 1955: 1) — närmare
behandlat hithörande spörsmål. Emellertid vill jag erinra om att jag
i den på banklagssakkunnigas förslag grundade propositionen angående ny
lag om bankrörelse givit uttryck för uppfattningen, att frågan om enhetliga
regler angående kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upptas till
övervägande i särskild ordning och ätt därvid jämväl spörsmålen rörande
gränsdragningen mellan instituten borde uppmärksammas (prop. nr 3/1955
s. 114). En allmän omprövning av de regler, som utstakar gränserna för sparbankernas
funktionsområden, torde med hänsyn till det nu anförda böra få
anstå åtminstone till dess nämnda överväganden kommit till stånd.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ett remissorgan ifrågasatt, om
det icke hade varit mest tillfredsställande, att sparbankssakkunnigas, banklagssakkunnigas
och jordbrukskasseutredningens lagförslag förelegat till
samtidigt bedömande. Också enligt min mening skulle det i och för sig
ha varit önskvärt med en dylik fullständig samordning av nu berörda lagrevisioner.
Redan i banklagspropositionen, under vars förberedande sparbankssakkunnigas
betänkande förelåg men däremot ej jordbrukskasseutredningens,
har denna min åsikt kommit till synes. Som jag emellertid därvid
konstaterat torde de frågor, i vilka intresset av en jämförelse mellan
de tre kommittéernas ståndpunkter gör sig särskilt starkt gällande, få anses
vara spörsmålen om inlåningsrättens omfattning och om skyldigheten
att hålla kassareserv. Härvidlag hade vid tiden för nämnda propositionsarbete
jordbrukskasseutredningens preliminära ställningstagande redovisats
i en den 10 februari 1954 dagtecknad promemoria, över vilken remissyttranden
avgivits av närmast berörda institutioner (se prop. nr 3/1955, s.
63—64). Med hänsyn till nämnda förhandsbesked har jag även beträffande
sparbankslagstiftningen ansett möjligt att undvika det dröjsmål med propositions
framläggande, som skulle följa av att departementsbearbetningen av
sakkunnigförslaget finge vila, till dess jordbrukskasseutredningens numera
avlämnade definitiva förslag rcmissbehandlals.

Det har redan angivits, att den fråga, som kanske framför andra föranledde
översynen av gällande sparbanksregler, var spörsmålet om ordningen
för huvudmännens tillsättande. Invändningarna mot de nuvarande stadgan -

52

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

dena i ämnet har främst avsett, att dessa i alltför hög grad tillåtit, att
valen verkställts genom självkomplettering. En följd härav har ansetts
vara, att huvudmännen icke kommit att bli tillräckligt representativa för
de intressentgrupper, de skall ha att företräda, nämligen insättarna. Den
reform, som förordas av sparbankssakkunniga, innebär som nämnts att
majoriteten av huvudmännen skall tillsättas av en elektorsförsamling, som
i sin tur utsetts bland insättarna. Under remissbehandlingen har med rätta
framhävts att denna valmetod skulle komma att visa sig mycket vidlyftig
och besvärlig samtidigt som den icke skulle innefatta någon garanti för att
huvudmannakårerna bleve mera allsidigt sammansatta än enligt de valsystem,
som de nuvarande stadgarna medgåve. Jag har därför icke ansett mig
kunna godta sakkunnigförslagets valregler. I stället för dessa förordar jag
en reglering, som dels ökar det kommunala inflytandet över huvudmannakårernas
tillsättande och dels utan den invecklade procedur, som sakkunnigförslaget
skulle medföra, bereder insättarna en direkt representation. Departementsförslaget
stadgar närmare bestämt, att hälften av huvudmännen skall
utses av primärkommun (-er, landsting) och att återstoden skall utses bland
insättarna av huvudmännen själva.

Mot de sakkunnigas åsikt, att det i fråga om friheten att inrätta sparbanksfilialer
bör bibehållas en åtskillnad mellan större och mindre sådana,
har jag intet att erinra. Dock anser jag, att de mindre filialerna, benämnda
sparställen, bör få öppnas utan annan legal inskränkning än som betingas
av den allmänna regeln, att filial skall ligga inom verksamhetsområdet,
samt att de större filialerna, avdelningskontoren, i analogi med vad som enligt
banklagspropositionen skall gälla för affärsbankernas avdelningskontor,
bör få fritt inrättas i kommun, där huvudkontoret är beläget eller sparbanken
redan driver rörelse vid avdelningskontor. Departementsförslaget har
utformats i enlighet härmed.

Den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen med en s. k. fri sektor,
som bl. a. skulle möjliggöra för sparbank att ta emot inlåning på checkräkning,
har så gott som allmänt accepterats av remissinstanserna och kan
även enligt min egen uppfattning betecknas som ändamålsenlig. Mot den av
de sakkunniga föreslagna storleken av sektorn — 15 procent av övrig inlåning
— har jag ingen erinran. I motsats till de sakkunniga har jag ej funnit
anledning avstyrka, att sparbankerna jämväl skulle få bevilja checkräkningskrediter.
Emellertid har ansetts att, åtminstone intill dess gränsdragningsfrågorna
närmare prövats, en viss begränsning bör iakttas. Departementsförslaget
stadgar i detta hänseende, att dylika krediter skall få utlämnas till belopp
av högst 25 000 kronor för varje låntagare.

Vad beträffar inlåningsrätten har jag redan i banklagspropositionen uttalat,
att jordbrukskasseutredningens promemoria, vars innehåll återgivits i
sagda proposition, anvisar en enklare metodik än den som användes i hittillsvarande
regler på detta område. Eftersom promemorieförslaget dessutom
erbjöde en utväg att åstadkomma en enhetlig inlåningsrättslig reglering för
affärsbanker, sparbanker och jordbrukskreditkassor, syntes det med utgångs -

Bankoalskottets utlåtande nr 19 år 1955

53

punkt från promemorian böra i särskild ordning verkställas en undersökning
av möjligheten att nå en dylik reglering (se nämnda prop. s. 69—70).
Med hänsyn härtill bör tills vidare, i enlighet med sparbankssakkunnigas
förslag, det hittills använda regelsystemet för sparbankernas inlåningsrätt
— liksom hittillsvarande normer för affärsbankerna i samma ämne — äga
fortsatt tillämpning. Vissa av sparbankssakkunniga föreslagna jämkningar i
de nuvarande reglerna har jag emellertid i övervägande utsträckning ansett
mig kunna biträda.

I sakkunnigförslagets föreskrifter om sparbanks skyldighet att hålla kassareserv
har jag gjort allenast den ändringen, att kassareservkravet för avistaförbindelserna
och de med dem jämförbara kortfristiga skulderna bestämts
på samma sätt som enligt banklagspropositionen, d. v. s. till 25 procent.

Beträffande tillsynen över sparbankerna har jag icke varit beredd att gentemot
den kraftiga reaktionen i de flesta remissvaren godkänna de ingripande
organisatoriska förändringar i centraliserande riktning, vilka förordats
av de sakkunnigas majoritet. Departementsförslaget har därför i huvudsak
upptagit samma tillsynsregler som SpL. Endast såtillvida har en
ändring i gällande regler vidtagits som departementsförslaget i överensstämmelse
med vad de sakkunniga enhälligt förordat ersatt bestämmelserna
angående de allmänna ombuden med föreskrift om att tillsynsmyndigheten
skall för varje sparbank utse en särskild revisor att som det allmännas representant
verkställa den ordinära årsrevisionen tillsammans med de av
sparbankens huvudmän valda revisorerna. — Under remissbehandlingen
har väckts tanken, att sparbankstillsynen möjligen skulle kunna anförtros
åt något sparbankernas eget organ. Detta uppslag bör enligt min mening
bli närmare prövat genom en särskild utredning.

Jag vill slutligen här omnämna, att jag biträder de sakkunnigas uppfattning
om lämpligheten av regler angående registrering av sparbanks firma
och om firmateckning.

Även vad avser de delar, vilka jag nu icke särskilt berört, kan jag tillstyrka,
att den i betänkandet förordade sakliga regleringen lägges till grund
för lagstiftning.

I fråga om själva utformningen av sakkunnigförslaget till ny sparbankslag
har -— som remissöversikten utvisat — från flera håll hävdats att förslaget
tynges av ett stort antal detalj föreskrifter, vilka med fördel skulle
kunna inrymmas i ett normalreglemente eller en sparbanksstadga. Att sakkunnigförslaget
kommit att uppta åtskilliga bestämmelser av mera underordnad
natur torde närmast ha betingats av att förslaget i de associationsrättsliga
avsnitten medvetet anslutits till motsvarande regler i banklagssakkunnigas
förslag till ny lag om bankrörelse liksom till parallellstadgandena
i den nya aktiebolagslagen och i annan modern associationslagstiftning. Ett
visst berättigande torde ligga i sparbanksinspektionens uttalande, att detaljrikedomen
finge betraktas som eu förtjänst i det avseendet, att den skulle
göra sparbankslagen till eu fullständig samling av de regler, som gällde
för sparbankernas verksamhet. Även enligt min mening måste dock önske -

51

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

målet, att lagtexterna blir så överskådliga som möjligt, tillmätas större
beaktande. Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra tillmötesgå remisskraven
på en förenkling. Ett ganska betydande antal regler, vilka övervägande
har karaktär av ordningsbestämmelser, har därför icke överförts
från sakkunnigförslaget till departementsförslaget utan avses i stället bli
upptagna i en kungörelse, som skulle utgöra ett supplement till sparbankslagen.
En särskild fördel med hithörande reglers upptagande i administrativ
författning är att av skiftande utvecldingskrav betingade ändringar i reglerna
kan komma till stånd utan större omgång.

I fråga om övergångsbestämmelserna till den nya sparbankslagen har vissa
jämkningar orsakats bl. a. av den omarbetning av sakkunnigförslaget, vilken
befunnits påkallad enligt vad jag förut nämnt.

De sakkunnigas övriga lagförslag har jag till största delen funnit mig
kunna godta. Dock anser jag icke, att sparbankernas säkerhetskassa lämpligen
bör anlitas för åstadkommande av ett skydd mot förskingringsförluster.
De ändringar i lagstiftningen om denna kassa, vilka förordats av de
sakkunniga, har därför endast delvis upptagits i departementsförslaget. -—•
Vissa av här ifrågavarande smärre lagförslag innefattar följdändringar ej
bara till den föreslagna nya sparbankslagstiftningen utan jämväl till propositionsförslaget
till ny lagstiftning för affärsbankerna (jfr prop. nr 3/1955 s.
70). De sakkunnigas förslag till lag om viss ändring i regeringsrättslagen har
ej upptagits till behandling i förevarande lagstiftningsärende utan kommer
att anmälas i annat sammanhang.»

Ett preliminärt utkast till kungörelse, som omnämnts av departementschefen
och som är avsett att utgöra ett supplement till sparbankslagen, har upprättats
inom departementet och fogats vid lagrådsremissen såsom Bihang B.

Lagrådet. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

Huvudfrågor

Detta avsnitt behandlar ämnen motsvarande dem som i propositionen
gjorts till huvudfrågor, nämligen spörsmålen om huvudmännens tillsättande,
filial- och ombudsverksamheten, checkräkning och fri sektor samt insätlningsmaximum,
inlåningsrätten, kassareservskyldigheten och tillsynen
över sparbankerna.

Huvudmännens tillsättande

Departementschefen har redogjort bl. a. för SpL:s bestämmelser om hur
huvudmännen skall tillsättas, om framställda reformkrav samt om de sakkunnigas
förslag och remissyttrandena häröver samt för egen del inledningsvis
erinrat om att sparbanks huvudmän har funktioner att fylla jämförliga
med dem, som inom aktiebolagen åvilar bolagsstämman.

Bankontskottets utlåtande nr 19 år 1955

55

Departementschefen yttrar vidare:

»Huvudmännen har'' alltså att utse styrelse, att övervaka styrelsens
förvaltning och att själva träffa de förvaltningsavgöranden, som är av
det mest kvalificerade slaget. En markant olikhet mellan en sparbanks
huvudmannakår och bolagsstämman i ett aktiebolag möter emellertid
däri, att kretsen av dem som äger delta i bolagsstämma är på förhand
given —- den utgöres av delägarna i bolaget — medan däremot sparbankens
huvudmannakår måste konstitueras enligt grunder, som icke
är lika självklara. Detta sammanhänger med att sparbankerna är självägda
företag och att några delägare i dessa institutioner sålunda icke finnes.
Vissa intressenter i företagen kan man dock tala om även vad gäller spaibankerna-,
Närmast föres tanken härvid till insättarna. Det är såsom representanter
för denna intressentkategori huvudmännen fullgör sina uppgifter.
Deras ställning av företrädare för insättarna är uttryckligen fastslagen
i SpL.

Med hänsyn till det sagda är det helt naturligt av vikt att reglerna om
tillsättandet av huvudmännen är sådana, att dessa i verklig mening kan
sägas representera insättarna. Huruvida hittillsvarande regler i ämnet tillgodoser
detta krav har länge varit föremål för livlig debatt. SpL stadgar,
att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av primärkommun
eller landsting eller av häradsrätt eller hushållningssällskap samt att
återstoden skall utses på sätt sparbanken själv föreskrivit i sitt reglemente.
Den frihet, sparbankerna sålunda haft att bestämma ordningen för tillsättandet
av majoriteten inom huvudmannakårerna, har medfört högst varierande
reglementsföreskrifter. Bland de olika valmetoderna dominerar emellertid
självkompletteringssystemet. Så upplyser de sakkunniga, att av hela
antalet huvudmän den 1 juli 1950, 13 776, ej mindre än 8 008 utsetts genom
självkomplettering. Reaktionen mot denna valform har efter hand
blivit allt starkare. Bl. a. har den kommit till uttryck i åtskilliga riksdagsmotioner,
i vilka yrkats att möjligheten till självkomplettering borde uteslutas
genom införandet av tvingande regler angående mera demokratiska
val. Det var motionsyrkanden av detta slag som var den närmaste orsaken
till den översyn av SpL, vilken anförtroddes åt 1948 års sparbankssalckunniga.

Vid sina överväganden i huvudmannafrågan har de sakkunniga till en början
diskuterat, huruvida jämväl låntagarna borde äga särskilda företrädare
bland huvudmännen. De sakkunniga har därvid kommit till den slutsatsen,
att ett sådant särskilt representantskap icke vore tillräckligt motiverat. Med
utgångspunkt från att huvudmännen liksom hittills skulle företräda enbart
insättarna har de sakkunniga sedan töreslagit, att två tredjedelar av
antalet huvudmän skall väljas av insättarna genom formliga insättarval
och den återstående tredjedelen av borgerlig primärkommun (-er, landsting).
Vid insättarvalen skall insättarna representeras av en valkorporation,
som utses bland insättarna genom lottning. För ledamotskap i valkorporation
skall vissa behörighetsvillkor gälla. Kommun- (och landstings-)

56

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

val av huvudmän skall förrättas enligt bestämmelserna i lagen om proportionellt
valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma in. m. Jämväl
insättarvalen skall för övrigt verkställas enligt proportionell metod.

Vad nu först angår spörsmålet om låntagarnas representation inom huvudmannakåren
har de sakkunniga med rätta betonat, att utlåningen numera
betraktas icke blott som ett medel att bereda gynnsamma villkor för
det egentliga sparandet på inlåningssidan utan även såsom en i viss mån
självständig väg till sparande, i det att detta i stor utsträckning kommer
till stånd genom amorteringar och återbetalningar av lån. Samtidigt har
emellertid framhållits att låntagarnas intressen icke är att jämställa med
insättarnas, som i vad de går ut på tillfredsställande säkerhet lätt kommer i
motsatsförhållande till låntagarnas kreditbehov. Även därvidlag synes de
sakkunnigas resonemang vara riktigt. Jag kan därför instämma i deras uttalande
om det mindre lämpliga i att ge låntagarna ett speciellt representantskap
i huvudmannaorganisationen. Till frågan om låntagarnas möjlighet
att påverka huvudmannavalet återkommer jag något i del följande.

När det sedan gällt att avgöra vilken valmetod som bäst tjänar principen,
att huvudmännen skall vara reella företrädare för insättarna, har de
sakkunniga först konstaterat, att nuvarande dominerande användning av
självkompletteringssystemet uppenbarligen icke rimmar väl med ifrågavarande
grundsats. Denna mening synes icke kunna motsägas. Det kan
visserligen invändas, att skötseln av de sparbanker, där huvudmännen till
övervägande del utsetts genom självkomplettering, icke givit anledning till
särskilda anmärkningar. Härav bör dock knappast slutas att en reform
av huvudmannavalen icke skulle vara till gagn för dessa sparbanker. Det
ligger nämligen i öppen dag och har för övrigt direkt påvisats av de sakkunniga,
att icke minst systemet, att majoriteten av huvudmännen utses genom
självkomplettering, medfört, att vissa medborgargrupper bland insättarna
är otillräckligt företrädda i huvudmannakårerna. Skulle den stora massan
av insättare genom en reformerad valmetod tillförsäkras inflytande på huvudmannavalen
och härigenom komma att betrakta huvudmännen som sina
verkliga representanter, är det icke omöjligt, att detta skulle kunna främja insättarnas
intresse för sparbanken och därmed också i sin mån stimulera
sparandet. De sakkunnigas kritik av självkompletteringssystemets nuvarande
utformning och utbredning synes följaktligen ha åtskilligt fog för sig.
Kritiken har vunnit anslutning i det stora flertalet remissyttranden. En reform,
som förhindrar att huvudparten av sparbanks huvudmän tillsättes genom
självkomplettering, torde därför vara motiverad.

Som framgått har de sakkunniga velat lösa frågan om huvudmannavalen
genom en ordning, enligt vilken majoriteten av huvudmännen utses av särskilda
elektorer, i sin tur utvalda bland insättarna medelst ett lottningsförfarande.
Till förmån för denna valmetod kan åberopas att den i vissa fall
kommit till användning på ett näraliggande område, nämligen vid tillsättandet
av s. k. delegerade i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Tekniken att låta
ett slumpvis bestämt urval få representera en vidsträckt personkrets i dess

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

57

helhet liar för övrigt utnyttjats även på andra håll. Emellertid måste invändningar
resas mot metodens begagnande vid sparbankernas huvudmannaval,
framför allt på grund av dess verkningar på det praktiska planet. Redan de
sakkunnigas redogörelse för det närmare förloppet av detta valförfarande,
sådant de tänkt sig detsamma utformat, ger vid handen, att förfarandet nödvändigtvis
måste bli besvärligt och vidlyftigt. Detta är också vad som hävdats
i ett mycket stort antal remissyttranden — även i sådana som ej uttryckligen
velat avstyrka sakkunnigförslaget på denna punkt. Jämväl för
egen del finner jag ifrågavarande valmetod te sig synnerligen krånglig och
omständlig. Att den därtill torde komma att dra vissa icke helt obetydliga
kostnader anser jag likaså vara ganska uppenbart.

Det anförda skulle kunna utgöra tillräckligt skäl mot ett accepterande
av det föreslagna valförfarandet med elektorer. Dess allra mest betänkliga
konsekvenser lär emellertid möta i ett annat hänseende. Såsom åtskilliga remissinstanser
framhållit kan det befaras att de genom lottning utsedda elektorerna
i betydande utsträckning icke har tillräckligt intresse för sparbanken
och huvudmannavalet i denna. Blir elektorernas intresse för valet så
ringa, att blott en mindre del av dem utövar sin rösträtt, kommer de av elektorsförsamlingen
valda huvudmännen icke att bli representativa för den
breda massan av insättare. Oavsett i vilken utsträckning elektorerna deltar i
valförrättningen, föreligger dessutom risk för att de icke på egen hand skall
kunna bilda sig en uppfattning om de föreslagna huvudmannakandidaternas
lämplighet och att det till följd härav blir sparbankernas ledningar som kommer
att påverka elektorernas ställningstagande. På grund av nu angivna omständigheter
anser jag, att det starkt kan ifrågasättas, huruvida det av de
sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet för anordnandet av insättarval
verkligen medför en ändamålsenlig sammansättning av huvudmannakårerna.
Jag finner mig därför icke kunna godta sakkunnigförslaget i förevarande del.

Möjligheten att låta val från insättarnas sida få formen av att samtliga
insättare bildar den församling, som skall ha att utse huvudmännen, har
de sakkunniga själva avvisat. Motiveringen — i vilken jag instämmer
är att de allra flesta sparbanker är av den storleksordning, att direkta insättarval
icke är praktiskt möjliga att genomföra.

Underkännandet av de direkta och indirekta insättarvalen i de utformningar,
som behandlats i sakkunnigbetänkandet, behöver emellertid icke
innebära ett uppgivande av tanken på en valordning, som gör huvudmannainstitutionen
mera representativ för insättarna i gemen. Skall denna
tanke kunna förverkligas medelst ett förfarande, som är både någorlunda
okomplicerat och allmänt praktikabelt, torde dock bara ett alternativ återstå,
nämligen alt huvudmannakårerna helt eller delvis utses av de borgerliga
kommunerna. Redogörelsen för de sakkunnigas yttrande och de i denna
redogörelse återgivna statistiska uppgifterna utvisar, att redan för närvarande
ett stort antal huvudmän är kommunvalda. Detta sammanhänger
med den av mig förut omnämnda tvingande föreskriften i SpL, att minst
eu tredjedel av huvudmännen skall utses av primärkommun eller lands -

58

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

ting eller av häradsrätt eller hushållningssällskap. Därtill kommer att många
sparbanker har en större andel av huvudmannakåren än en tredjedel tillsatt
genom kommunval. I vissa av dessa sparbanker, närmare bestämt 45, är samtliga
huvudmän valda av primärkommun eller landsting. Kommunval av
huvudmännen skulle alltså på intet sätt vara en nyhet.

Även sakkunnigförslagets lösning av spörsmålet om huvudmännens tillsättande
går som nämnts ut på att kommunval skall tillgripas i viss omfattning.
De sakkunniga har medgivit, att det allmänna med fog kan göra
anspråk på visst inflytande på skötseln av sparbankerna. Bl. a. har understrukits
betydelsen ur samhällelig synpunkt av att utlåningen bedrives med
aktgivande på att sparbanksmedlen i första hand användes för att tillgodose
det legitima lånebehovet inom den bygd, där sparbanken har sin verksamhet.
Att de sakkunniga icke velat sträcka sig längre än till att kommunerna
skall utse en minoritet av huvudmännen — en tredjedel — har betingats
av uppfattningen att vissa olägenheter vore förenade med denna form av
huvudmannaval. Sålunda har åberopats att en kommun i vissa situationer
kunde ha ett påtagbart motiv för att utnyttja sparbanken till egen fördel
med den verkan, att spararnas intressen bleve lidande. Exempelvis kunde
en finansiering av ett byggnadsföretag, som vore nyttigt ur kommunal synvinkel,
medföra risker av sådan storleksordning, att de icke skulle vara
förenliga med omsorgen om insättarnas tryggande. Vidare har de sakkunniga
bl. a. gjort gällande, att en kommun såsom låntagare kunde ha speciella
intressen, vilka stode i motsatsställning till insättarnas. Här avsåges
som exempel låntagarönskemål angående lånens storlek och löptid. Dessutom
har framhållits att en kommun med en sparbank verksam inom sina
gränser skulle kunna ha intresse av att sparbanken redovisade högsta möjliga
vinst. Ett sådant intresse skulle enligt de sakkunniga medföra fara för att
sparbanken icke konune att vidta erforderliga säkerhetsdispositioner. Ytterligare
ett skäl mot att kommunerna skulle få utse annat än en mindre del
av huvudmännen har åberopats vara faran för att härav skulle följa en
politisering av sparbankernas ledning. — Några av de remissinstanser, som
godtagit sakkunnigförslaget i huvudmannafrågan, har anfört liknande argument
mot att kommunerna skulle få inverka dominerande på huvudmannakårernas
sammansättning. Svenska sparbanksföreningen har sagt sig helt
kunna biträda de sakkunnigas erinringar mot kommunval i större omfattning
än vad de sakkunniga förordat.

Enligt min uppfattning synes vad som anförts om risken för politisering
av sparbanksväsendet knappast böra tillmätas någon betydelse för bedömningen
av det lämpliga i kommunval på detta område.

Däremot torde det icke kunna helt tillbakavisas, att kommunernas på sina
håll ganska stora låntagarintressen i sparbankerna möjligen kan skapa viss
tvekan rörande det lämpliga i att kommunerna skulle få ett avgörande inflytande
på huvudmannakårernas sammansättning. Farhågorna på denna
punkt bör likväl icke överdrivas. Sålunda torde tillsynsmyndighetens övervakning
få anses vara ett tämligen verksamt skydd mot att sparbankerna

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

59

vid kollisioner mellan kommunernas intressen såsom låntagare och insättarnas
anspråk på trygghet skulle favorisera de kommunala intressena.
Härutöver bör beaktas att i de mycket talrika fall, då huvudmännen i en
sparbank skulle komma att utses av två eller flera kommuner, en kommuns
möjligheter att utnyttja sparbanken till egen fördel skulle vara avsevärt
beskurna.

Vad angår ett eventuellt kommunintresse av att sparbanks vinst skulle
bli så hög som möjligt skulle detta enligt de sakkunnigas åsikt bl. a. kunna
dikteras av att höga vinster tilläte sparbanksanslag till allmännyttiga och
välgörande ändamål, d. v. s. syften, som stode den kommunala verksamheten
nära. I detta avseende får jag emellertid framhålla, att de regler, jag kommer
att föreslå beträffande vinstdispositionen, avsevärt kommer att inskränka
det hittillsvarande utrymmet för ifrågavarande sparbanksanslag. Lockelsen
att av nu antydd orsak påverka redovisningen av sparbanks vinst med de
konsekvenser detta skulle medföra för sparbankens soliditet kan därför icke
i framtiden bli särskilt stor.

De betänkligheter mot kommunval, som andragits av de sakkunniga, kan
med hänsvn till det sagda icke anses mera väsentliga. Å andra sidan talar
enligt mitt bedömande åtskilligt till förmån för denna valform. För det första
får konstateras att de kommunala församlingar, som skulle ha att förrätta
huvudmannavalen, måste betraktas som ganska representativa för sparbankernas
stora insättargrupper. Synpunkten att de rent kommunala frågeställningarna
varit avgörande vid valet av ledamöter i dessa kommunala församlingar
jävar icke vad nyss sagts. I detta sammanhang må jämväl framhållas
att huvudmannaval från kommunala organs sida bereder låntagarna
ett visst medelbart inflytande på valet — något som enligt vad förut berörts
ej kan betecknas som alldeles oberättigat. Vidare må betonas att mot de
kommunala organen ej kan riktas den anmärkningen, att ledamöterna i
dessa icke skulle ha tillräcklig insikt om huvudmannavalets betydelse. Likaså
torde man få utgå från att ifrågavarande valkorporationer som regel
skulle kunna bilda sig en god uppfattning om de uppställda huvudmannakandidaternas
lämplighet. Kommunval av huvudmännen skulle vidare innebära
en okomplicerad och bekväm anordning. Härtill kommer den icke betydelselösa
omständigheten, att denna valmetod icke skulle föranleda några
kostnader för sparbankerna.

Också ur annan synvinkel låter det försvara sig väl, att kommunerna
skulle få större möjligheter att påverka sparbankernas förvaltning än som
för närvarande i allmänhet är fallet. Sparbankerna i vårt land har alltid haft
en intim anknytning till den bygd, vari de bedrivit rörelsen. I själva verket
är det en vedertagen målsättning, att en sparbank skall tjäna intressena i
den ort, där sparbanken utövar sin verksamhet. Samhörigheten mellan sparbank
och bygd har manifesterats på skilda sätt. Bl. a. har den kommit till
uttryck däri, att kommun i vissa fall tillskjutit medel till sparbanks
grundfond och någon gång även bidragit vid bildandet av säkerhetsfond. Flera
exempel finnes dessutom på alt sparbank tillkommit på iniliativ av kom -

60

Bankoutskoitets utlåtande nr 10 år 1955

muner och kommunala förtroendemän. Att sparbankerna allmänt betraktar
kontakten med kommunerna som värdefull har för övrigt ofta omvittnats.

Nu redovisade överväganden skulle i och för sig kunna motivera en regel,
enligt vilken samtliga huvudmän utsåges av kommunala korporationer. En
så genomgripande omdaning av den ordning, SpL tillåter, synes dock
icke vara nödvändigt påkallad för att åstadkomma den önskvärda sammansättningen
av huvudmannakårerna. Det kan till och med ifrågasättas,
om en övergång till totalt kommunvalda huvudmannakårer skulle vara
helt lämplig. Härvid kommer främst i betraktande att valreformen helst
bör genomföras på sådant sätt, att den erfarenhet av sparbanksförvaltning,
som finnes inom de nuvarande huvudmannainstitutionerna, kan nyttiggöras
även framdeles. Förutsättningarna för att tillgodose detta önskemål skulle
sannolikt vara större, om kommunvalen begränsades till att avse en lämpligt
avvägd kvot av huvudmännen och återstoden av dessa nominerades av
huvudmännen själva. Därest det villkoret stipulerades, att de genom denna
självkomplettering tillsatta huvudmännen skulle utväljas bland sparbankens
insättare, skulle det nu skisserade kombinerade valförfarandet tillika erbjuda
den fördelen, att huvudmannakårerna komme att få ett inslag av direkta
insättarrepresentanter, utan att komplicerade insättarval av förut behandlad
art fördenskull behövde tillgripas. Jag vill med hänsyn härtill förorda
en kombination av kommunval och självkomplettering av nu angivet
slag. Det. må erinras om att viss kombination av kommunala val och självkomplettering
är vad också reservanten bland de sakkunniga uttalat sig för
såsom ett alternativ till enbart kommunval. Denne har emellertid ansett, att
proportionerna mellan de kommunvalda huvudmännen och de genom självkomplettering
tillsatta böra vara tre mot en. Själv har jag ansett mig böra,
i likhet med vissa remissinstanser, stanna för den avvägningen, att lika stora
delar av huvudmannakåren utses genom kommunval och genom självkomplettering.
Härigenom torde ett rimligt kommunalt inflytande bli säkerställt,
samtidigt som faran för att huvudmannaförsamlingen skulle kunna tänkas
sätta kommunens intressen före insättarnas reduceras ytterligare.

Vad gäller den del av huvudmannakåren, som skall tillsättas av kommunerna,
innebär mitt förslag, att huvudmännen skall väljas av fullmäktige i
de städer, köpingar och landskommuner, som ingår i sparbankens verksamhetsområde,
eller, såvitt angår kommuner inom landstingsområde, av landstinget.
Huruvida och i vilken utsträckning valen skall förrättas av landsting
bör det ankomma på sparbankerna själva att avgöra. De sakkunniga har
gjort vissa uttalanden, som i någon mån kan tjäna till ledning vid detta avgörande.
I sparbanks reglemente skall finnas fixerade föreskrifter om vilken
eller vilka kommunala valförsamlingar som skall anlitas för valen. Är
valen uppdelade mellan två eller flera valförsamlingar, skall reglementet tilllika
precisera, hur många huvudmän varje valförsamling skall välja. Även
i detta hänseende har bestämmanderätten alltså tillagts sparbankerna. Som
normalregel bör gälla att mandatfördelningen skall ske efter den ungefärliga
relationen mellan befolkningssiffrorna i de kommuner, som respektive

Bankontskotlets utlåtande nr 19 år 1955

61

valkorporationer företräder vid valen. Såsom några remissinstanser framhållit
torde emellertid denna fördelningsnorm i vissa fall kunna leda till
orimliga resultat, exempelvis där kärnan i en sparbanks verksamhetsområde
utgöres av en mindre kommun men verksamheten i ringare omfattning
bedrives även i en angränsande större kommun. I situationer sådana som
denna bör det stå sparbank fritt att föreskriva annan grund för mandatfördelningen
än efter invånarantalet i de skilda kommunerna. Det bör dock
åligga vederbörande tillsynsmyndighet att vid stadfästelseprövningen av sparbanks
reglemente granska de skäl, som åberopats till förmån för annan mandatfördelning
än efter invånarantalet.

Såsom de sakkunniga uttalat torde giltigheten av proportionell valmetod
vid kommunval av huvudmän förutsätta särskild lagregel härom i sparbankslagstiftningen.
I sakkunnigförslaget har eu dylik regel införts och till
och med givits tvingande karaktär. Motiveringen har varit, att proportionella
val vore nödvändiga för att bereda olika meningsriktningar skälig representation
inom huvudmannaorganisationen. Denna uppfattning kan jag icke
biträda. Målsättningen vid val av huvudmän bör vara att till sparbankens
ledning knyta dugliga och för huvudmannauppdraget lämpliga personer,
oavsett vilken politisk åskådning de hyser. Partipolitisk uppdelning av de
kommunala valkorporationerna vid dessa val torde därför icke i och för sig
vara ett önskemål. En obligatorisk föreskrift om proportionella val synes
alltså icke lämplig. Däremot kan jag medge, att det för vissa fall kan vara
på sin plats med en bestämmelse, med stöd av vilken minoriteten inom den
väljande församlingen kan påkalla tillämpning av den proportionella valmetoden.
Med hänsyn härtill bör i lagen stadgas att kommunval av huvudmän
skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,
som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas
med det antal personer valet avser, ökat med 1. Detta stadgande skulle helt
överensstämma med motsvarande regel i 22 § kommunallagen angående val
av kommunalnämnd, drätselkammare in. in.

Det med de föreslagna självkompletteringsvalen förknippade villkoret,
att vid dessa val ej får till huvudmän utses andra än insättare i sparbanken,
bör utformas så, att endast den, som vid utgången av kalenderåret närmast
före valet haft ett tillgodohavande å sparbanksräkning av minst 100
kronor, skall kunna komma i fråga som huvudman. Kravet på att visst minimitillgodohavande
skall finnas och på att detta skall avse sparbanksräkning
kan grundas på argument liknande dem, med vilka de sakkunniga motiverat
visst minimitillgodohavande som förutsättning för ledamotskap i valkorporation
vid insättarval enligt den av dem tänkta modellen. Vilken minimibehållning
som är den lämpligaste kan självfallet vara föremål för delade
meningar. För egen del har jag ej velat sätta spärren högre än vid angivet
belopp.

Utan att detta uttryckligen utsäges i lagen får det anses åvila sparbanks
styrelse att vid självkompletteringsval lämna de huvudmän, som förrättar
detta, besked om huruvida huvudmannakandidaterna fyller nyss behandlade

62

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

valbarhetsvillkor. Att upplysningar av nämnda slag meddelas är givetvis
ofrånkomligt, om det skall gå att upprätthålla kravet på att de genom självkomplettering
utsedda huvudmännen skall vara insättare. Även ett genomförande
av sakkunnigförslaget om insättarval skulle ha påfordrat, att uppgifter
rörande vissa personers förhållande till sparbanken måst utlämnas.
De sakkunniga har icke ens ifrågasatt, att detta skulle stå i motsatsställning
till den sedan gammalt gällande regeln om sparbankssekretessen (jfr 70 §
SpL och 98 § i departementsförslaget). Med ännu mindre fog torde kunna
göras gällande att styrelsens omnämnda besked till huvudmännen vid självkoinpletteringsvalen
enligt departementsförslaget skulle vara oförenliga med
sekretessregeln.

I fråga om självkompletteringsvalen finner jag icke anledning att uppställa
någon regel om proportionell valmetod.

SpL stadgar, att huvudman skall utses för högst fem år. Sakkunnigförslaget
ändrade icke denna regel. Enligt min uppfattning bör föreskrivas en
obligatorisk mandattid av fyra år. Någon nackdel med att tidslängden blir
enhetlig för alla sparbanker har jag ej kunnat finna. En regel om fyra års
mandattid medför, att kommunvalen av huvudmän kommer att avse samma
valperiod som kommunala val i allmänhet.

Redan för närvarande torde det i praktiken vara nästan regelmässigt förekommande,
att huvudmannakårerna förnyas successivt. Successiva val är
helt naturligt ägnade att främja kontinuiteten i sparbanksförvaltningen. Jag
har bedömt värdet av successiv förnyelse vara så stort, att jag ansett att
denna valordning bör göras tvingande. Regeln om mandattidens längd bör
därför förses med ett tillägg, enligt vilket vid det första huvudmannavalet
inom sparbank mandattiderna skall vara kortare än fyra år i den mån så
erfordras för att åstadkomma successiva nyval. I reglementet bör lämnas
närmare bestämmelser angående ordningen för åstadkommandet av ifrågavarande
successiva förnyelse av huvudmannakåren (jfr 1 § i kungörelseutkastet).
Det må framhållas, att det ankommer på sparbankerna själva att
ta ställning till hur långtgående reglerna om ifrågavarande successivitet vid
huvudmannavalen bör vara. I och för sig är lagens fordran på successiv förnyelse
av huvudmannauppsättningen tillgodosedd redan genom en ordning,
enligt vilken de kommunvaldas mandattid börjar vid en tidpunkt och övriga
huvudmäns vid en annan.»

Bestämmelserna om huvudmannaval är upptagna i 13 och 14 §§ i förslaget.

Filial- och ombudsverksamhet

Efter att ha lämnat en historisk översikt över sparbankernas filialväsende
och redogjort för gällande rätt, de sakkunnigas förslag och remissyttrandena
anför departementschefen:

»Nu gällande bestämmelser om sparbankernas filialbildning skiljer mellan
en större filialtyp, avdelningskontor, och en mindre, sparbankskom -

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

63

mitte. För att öppna avdelningskontor å annan ort än där sparbankens styrelse
har sitt säte måste sparbanken ha särskilt tillstånd. Sådant kräves
också om sparbank vill öppna sparbankskommitté utanför sparbankens
verksamhetsområde. I övrigt är filialbildningen fri. Svagheten i de nuvarande
reglerna är, att SpL icke definierar skillnaden mellan avdelningskontoren
och sparbankskommittéerna. Ej heller praxis har kunnat uppdra en
markerad gränslinje mellan de båda filialkategorierna, vilket belyses av
ett i sakkunnigbetänkandet refererat rättsfall. Denna oklarhet har vållat
olägenheter.

Även i sakkunnigförslaget har gjorts en åtskillnad mellan större och
mindre filialer, men denna uppdelning är i olikhet med SpL:s grundad på
direkta, i lagtexten angivna särmärken å de båda filialtyperna. De sakkunniga
har ansett, att de mindre filialerna —- i sakkunnigförslaget betecknade
sparställen —• bör kunna inrättas utan särskilt tillstånd. Härvid har dock
den begränsningen föreskrivits, att å ort, som ligger inom verksamhetsområdet
för annan sparbank, sparställe icke må inrättas utan medgivande av
sagda sparbank eller, om sådant medgivande icke lämnas, tillstånd av tillsynsmyndigheten.
Jag är ense med de sakkunniga om att tillståndsprövning
icke kan anses nödvändig för de filialer, som bedriver en så inskränkt
verksamhet, att de är att hänföra till sparställen. Enligt min mening är det
ej heller av behovet påkallat, att i lagstiftningsväg fastslå sparbanks skyldighet
att vid planerandet av sparställe inom annan sparbanks verksamhetsområde
ta rimlig hänsyn till den andra sparbanken. Intressefrågor av denna
natur bör utan särskilt stadgande kunna regleras av de berörda sparbankerna
själva, eventuellt under medverkan av sparbankernas egna samarbetsorgan.

Vad angår avdelningskontoren menar de sakkunniga, att de skäl, som
betingat kravet på tillståndsprövning för inrättande av avdelningskontor
utanför styrelseorten, i sin män talar för tillståndsprövning även vid inrättande
av avdelningskontor inom denna ort. Med anledning härav har i sakkunnigförslaget
upptagits regeln, att öppnandet av avdelningskontor alltid
förutsätter myndighets tillstånd. I denna fråga vill jag åberopa den ståndpunkt,
jag i propositionen till lag om bankrörelse (se s. 182 ff. i prop. nr
3/1955) tagit till affärsbankernas filialbildning. I sistnämnda sammanhang
har en differentiering skett mellan filialbildning i kommun, vari affärsbanken
redan driver verksamhet, och övrig filialbildning. Vad angår kommun,
där affärsbanken har sitt huvudkontor eller redan utövar verksamhet vid
avdelningskontor, har jag sålunda -— främst av hänsyn till att inrättandet
av ytterligare kontor å dessa orter får anses som en bankens interna organisationsfråga
och därför bör falla under bankens eget ansvar — förordat,
att bank skall äga att utan myndighets prövning inrätta nytt kontor. Tillstånd
skall däremot inhämtas, om affärsbank avser att inrätta avdelningskontor
inom kommun, där banken tidigare icke har kontor. I överensstämmelse
med nämnda förslag får jag nu ultala mig för alt sparbank, som vill
inrätta avdelningskontor i kommun, där sparbanken icke förut driver rörelse

64

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

vid huvudkontor eller avdelningskontor, skall inhämta tillsynsmyndighetens
medgivande till filialbildningen. I departementsförslaget har upptagits ett
stadgande av detta innehåll. Liksom i sakkunnigförslaget tillägges att sådant
tillstånd må lämnas, om avdelningskontoret finnes kunna bli till nytta för
det allmänna.

Uti banklagsförslagets paragraf om rätten till filialbildning återfinnes eu
särskild bestämmelse, enligt vilken vid tillstånd till fililalbildning må fogas
det förbehållet, att tillståndet icke skall ge affärsbanken rätt att i den nya
kommunen driva verksamhet vid flera kontor än ett. Möjligheten att inrycka
nämnda förbehåll får viss betydelse för det fall, att banken skulle ha
behov av att få öppna ett representationskontor på viss ort, där det skulle
saknas skäl för banken att få driva egentlig lokal verksamhet. Nu avsedda
bestämmelse i banklagsförslaget får anses vara speciellt föranledd av affärsbanksförhållandena
och har därför ej införts i sparbanksförslaget.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att det ej finnes anledning att låta
sparbank bibehålla sin nuvarande rätt att efter särskilt tillstånd öppna filial
utanför verksamhetsområdet. Jag biträder sålunda de sakkunnigas förslag,
att filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Såsom
de sakkunniga påpekat bör, då det föreligger behov av att inrätta filial
»utanför verksamhetsområdet», filialbildningen i fråga möjliggöras genom
att sparbanken begär att få verksamhetsområdet utvidgat.

Beträffande gränsdragningen mellan avdelningskontor och sparställe har
flera remissinstanser anmärkt, att stadgandet i sakkunnigförslaget om att
sparställes expeditionslokal finge hållas öppen högst två dagar i veckan kunde
försämra sparbankernas service och att stadgandet därför borde utgå. I
ett remissvar framhålles att förbudet för sparställe att utlämna lån vore
onödigt restriktivt med tanke på att sparställe skulle kunna ta emot ränteoch
amorteringsbetalningar. Också enligt min uppfattning bör det undvikas,
att sparbankslagstiftningen ges en sådan utformning, att sparbankerna
onödigtvis hämmas i sin verksamhet. Nu ifrågavarande bestämmelser
angående vad som utgör kännetecknen på ett sparställe har tydligen uppfattats
som omotiverade inskränkningar i sparställenas befogenheter. Genom
bestämmelserna har de sakkunniga emellertid blott åsyftat att få
till stånd den önskvärda tydliga gränslinjen mellan de två filialkategorierna.
Därvid har normen varit, att till sparställen borde hänföras allenast sådana
filialer, vilkas inrättande icke kunde tänkas medföra avsevärd kostnad för
sparbanken eller framkalla mera betydande konkurrens sparbankerna emellan.
Följden har blivit, att gruppen sparställen icke kommit att inbegripa
andra filialer än sådana, som har ganska begränsade funktioner. Jag är ense
med de sakkunniga om att, så snart rörelsen vid en filial får en sådan omfattning,
att filialkontoret bör hållas öppet i större utsträckning eller befatta
sig med utlämnande av lån, som beviljats av huvudkontoret eller annan
filial, de skäl, som betingar kravet på tillståndsprövning vid filialbildning
— i det förhållandevis begränsade antal fall som jag nyss angivit —
blir aktuella. Vad särskilt angår utbetalning av lån må betonas, att dessa

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

65

göromål kan behöva inbegripa en kvalificerad granskning av de lånehandlingar
och den säkerhet, som låntagaren i enlighet med lånebeslutet
skall tillhandahålla vid lånets lyftande. För att innebörden av ifrågavarande
stadganden skall stå fullt klar, har stadgandena fått en något annorlunda
formulering än i sakkunnigförslaget. I departementsförslaget föreskrives sålunda
att filial, som driver sparbanksverksamhet i sådan omfattning, att
den äger bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbokföring eller
hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är att anse som avdelningskontor
och sålunda i vissa fall är underkastad tillståndsprövning.

De sakkunnigas förslag, att sparbank med vissa särskilt angivna avsteg
icke skall få idka in- och utlåningsverksamhet genom ombud, innefattar en
nyhet i förhållande till vad som hittills gällt i sparbankslagstiftningen. Olägenheterna
av den nuvarande möjligheten att låta ombud svara för centrala
sparbanksfunktioner får anses ha blivit tydligt belysta i sakkunnigbetänkandet.
Någon kritik har icke riktats mot det föreslagna förbudet. Motsvarighet
till denna reglering möter såväl i gällande banklag som i propositionen
till ny lag om bankrörelse. På grund av det anförda och då sparbankerna,
om mitt förslag i filialfrågan genomföres, erhåller möjlighet till fri
etablering av mindre filialer, biträder jag sakkunnigförslaget i denna del.
Själva formuleringen av förbudsregeln jämte undantagen från densamma
har delvis anpassats efter ordalydelsen i banklagsförslaget.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas mening, att filial bör ha fast expeditionsplats
och fasta expeditionstider. Det synes mig emellertid icke vara nödigt
att tynga själva sparbankslagen med en föreskrift av detta innehåll. Sakkunnigförslagets
stadgande i ämnet torde i stället böra inrymmas i den
omtalade kungörelsen (jfr 8 § i utkastet till kungörelse).

I detta sammanhang har de sakkunniga behandlat spörsmålet, huruvida
organisationen vid filialerna skall kunna förenklas därhän, att sparbankerna
får möjlighet att bilda s. k. enmansfilialer. De sakkunniga anser, att
denna möjlighet icke bör helt uteslutas. Ett särskilt skäl för en uppmjukning
på denna punkt vore enligt de sakkunniga det förordade principförbudet
mot in- och utlåning genom ombud. Med hänsyn till detta kunde det
anses rimligt, att villkoren för filialbildning icke gjordes så stränga, att
filial, som på goda grunder funnes behövlig, icke kunde inrättas. Jag kan
ansluta mig till denna mening och biträder sålunda de sakkunnigas förslag
om ett slopande av den nu gällande föreskriften, att sparbanks kassabok
skall föras i två exemplar av särskilda personer. Den kontroll över
kassarörelsen, som åsyftas med ifrågavarande föreskrift, bör emellertid
icke efterges utan bör upprätthållas med tillfredsställande anordningar av
annan art. Huruvida den dubbla kassabokföringen kan i det enskilda fallet
ersättas av andra kontrollanordningar bör enligt såväl de sakkunnigas som
min egen uppfattning få avgöras av sparbankens styrelse. Sakkunnigförslaget
(52 §) ålägger styrelsen att utfärda erforderliga bestämmelser just angående
kassaverksamheten, därvid styrelsen skulle ha att tillse, alt kontrollen
över denna verksamhet finge den särskilda prägel, som vore lämpligast för

5 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. $ samt. Xr 19

66

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

den egna sparbanken. Vad särskilt angår frågan om behovet av dubbel kassabokföring
har de sakkunniga uttalat, att en sådan kunde tänkas vara onödig
såväl beträffande huvudkontoret som beträffande filialerna. Härmed vore
givetvis icke sagt att huvudkontor skulle kunna betjänas av en enda person,
fortsätter de sakkunniga. Enmansbetjäning av huvudkontoren finge
anses utesluten. De sakkunnigas inställning till hithörande frågor överensstämmer
med min egen. Dock har jag funnit, att stadgandet om styrelsens
skyldighet att meddela föreskrifter angående kassaverksamheten lämpligen
kan erhålla sin plats i den omnämnda kungörelsen (se 15 § i utkastet till
kungörelse).

Såsom sparbanksinspektionen påpekat torde en viktig förutsättning för
upphävande av kontrollen genom dubbla kassaböcker vara att erforderligt
skydd finnes mot eventuella förskingringsförluster.»

Bestämmelserna angående filial- och ombudsverksamheten är upptagna
i 34 och 35 §§ i förslaget.

Checkräkning och fri sektor samt insättningsmaxinium

Departementschefen yttrar, efter att ha redogjort för gällande rätt, de
sakkunnigas förslag och remissyttrandena, bl. a. följande:

»Checkräkningskonto kan avse medel, som räkningsinnehavaren insatt,
eller kreditbelopp, som banken ställt till hans eventuella förfogande. I bägge
fallen disponeras medlen genom att anvisning (check), utställd av räkningsinnehavaren,
presenteras i banken av denne själv eller av annan person.
Detta innebär dels att checkräkningsmedlen är betalbara vid anfordran
(avista), dels att kreditbelopp lyftes utan att eljest vedertaget skuldfordringsbevis
kommer till begagnande vid själva utbetalningen. Det är dessa
särdrag hos checkräkningen som hindrar sparbankerna från att använda
den i sin rörelse. SpL förbjuder nämligen såväl inlåning på avistaräkning
som utlämnande av lån mot annat fordringsbevis än skuldebrev.»

Departementschefen erinrar vidare om att sparbankerna under senare tid
vid upprepade tillfällen framställt önskemål om att angivna hinder mot
checkräkningsrörelse måtte undanröjas samt fortsätter:

»Framför allt har en sådan reform motiverats med att den vore nödvändig,
om sparbankerna skulle kunna tillgodose sina kunders anspråk på fullgod
service. Inom kundkretsen hade sålunda rests krav på bekvämare betalningsmedel
än som för närvarande funnes att tillgå. Främst härrörde detta
krav från jordbrukarna och deras ekonomiska organisationer samt från de
kommuner, som tillhörde sparbankernas kunder. Även för andra grupper
inom sparbankernas vanliga kundkrets skulle emellertid möjligheten att begagna
checkräkning vara värdefull. Den omständigheten, att sparbankerna
icke kunnat erbjuda checkräkning, hade ibland medfört, att kunder, som
på ett naturligt sätt hörde till sparbankerna, tvingats flytta över sina affärer
till andra penninginstitut för att komma i åtnjutande av checkräkningens
fördelar, anföres det från sparbankshåll. Dessutom har det erinrats

Bankoutskottets utlåtande m• 19 år 1955

67

om att bland de vanliga penning- och kreditinstituten endast sparbankerna
vore uteslutna från möjligheten att tillhandahålla kunderna checkräkning.

I fråga om rätten alt använda checkräkningen såsom inlåningsräkning
har de sakkunniga icke ställt sig avvisande till sparbanksönskeinålen. Den
i betänkandet föreslagna anordningen med eu i relation till inlåningen på
motboksräkning ställd s. k. fri sektor, inom vilken sparbankerna själva finge
bestämma formerna och villkoren för inlåningen, skulle sålunda kunna utnyttjas
bl. a. för mottagande av begränsade insättningar å checkräkning.
Däremot har de sakkunniga icke ansett sig kunna tillstyrka, att checkräkningskrediter
skulle få beviljas i sparbankernas verksamhet.

Bortsett från den speciella sparklubbsräkningen står för närvarande endast
motboksräkningen till förfogande för sparbankernas inlåning från allmänheten.
Motboksräkningen är avsedd för insamlandet av egentliga sparmedel,
och det är därför naturligt, att den icke så väl tillgodoser de särskilda
behov, som gör sig gällande beträffande inlåning av mera rörlig karaktär.
Det torde ej böra betvivlas, att sådana behov ibland kan uppstå även
inom sparbankernas traditionella kundkrets. Exempelvis kan det därvid
framstå som en brist, att motboksräkningen icke är lämpad att användas för
utbetalning av medel till annan person. Ytterligare en olägenhet är att den
ej kan bekvämt utnyttjas, om annan person vill göra inbetalning till räkningsinnehavaren.
Skulle sparbankerna få begagna checkräkning i sin verksamhet,
komme härigenom det behövliga komplementet till motboksräkningen
att stå deras kunder till buds. Att rätten till checkräkning skulle ge
sparbankerna möjlighet att i viss mån förbättra sin service synes följaktligen
icke kunna gendrivas.

Detsamma har vitsordats av de sakkunniga. Dock har dessa anfört jämväl
omständigheter, som de ansett tala mot checkräkningsrörelse inom sparbanksväsendet.
Så har åberopats att en obegränsad rätt för sparbankerna
att ta emot insättningar å checkräkning kunde medföra viss risk för att
sparbanksinlåningens dominerande karaktär av reella sparmedel ginge förlorad,
d. v. s. att insättningarna till mera avsevärd del komme att utgöras av
lättrörligt kapital. Sparbanksrörelsen bleve på detta sätt mera affärsbelonad.
Den ändrade inlåningskaraklären skulle även prägla inriktningen av utlåningen.
Sparbankerna skulle till följd härav komma in på verksamhetsfält,
som finge betraktas såsom främmande för den egentligt sparbanksmässiga
verksamheten. Sistnämnda synpunkt har de sakkunniga särskilt starkt betonat
i fråga om checkräkningens användande som en form för kreditgivning.
Det är mot bakgrunden av nu redovisade överväganden de sakkunniga
funnit sig böra inta en helt negativ ståndpunkt till kredit i checkräkning
och rekommendera checkräkningsinlåning endast inom ramen för omnämnda
fria sektor.

Med sina uttalanden om att en oinskränkt checkräkningsrörelse skulle
kunna föranleda en förskjutning av sparbanksverksamheten till nya områden
har de sakkunniga vidrört de av dem eljest icke närmare behandlade
spörsmålen om gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten. Som jag

68

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

nämnt uti inledningen har jag icke för avsikt att i förevarande lagstiftningsärende
verkställa någon prövning av dessa spörsmål. Såväl i nyssnämnda
sammanhang som i propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 114)
har jag emellertid antytt, att vissa av hithörande frågor torde komma att
uppmärksammas vid eu framtida utredning om enhetliga inlåningsrättsliga
regler för kreditinstituten. I avvaktan på att gränsdragningsproblemen blir
närmare belysta, får det anses vara befogat att iaktta försiktighet, när
fråga uppkommer om att i det ena eller andra hänseendet rubba vad som
traditionellt betraktats som skiljelinjer mellan institutens funktionsområden.
Vad här angår sparbankernas rätt till checkräkning lär det ur nu nämnda
synpunkter vara lämpligt, att vissa spärrar tillämpas. En ännu mera restriktiv
hållning finner jag å andra sidan icke vara berättigad. Jag kan således
icke ansluta mig till de sakkunnigas mening, att checkräkning på kreditsidan
icke alls borde tillåtas. Denna deras mening ter sig desto mindre befogad
som frågorna om checkräkning såsom inlåningsform och kredit i checkräkning
står i mycket nära samband med varandra och därför bör i princip
regleras på likartat sätt. Detta synes också vara uppfattningen hos ett flertal
remissinstanser, som kritiserat de sakkunnigas ståndpunkt till checkräkningskrediten,
bland dem fullmäktige i riksbanken. Det må för övrigt
understrykas, att utlåningsformen checkräkning icke representerar någon
avvikelse från annan utlåning såvitt angår kravet på fullgod säkerhet och
att checkräkningskrediten följaktligen icke ur denna synpunkt skulle införa
något riskmoment i sparbanksrörelsen. Jag är alltså av den åsikten, att sparbankslagstiftningen
bör öppna visst utrymme både för insättning på checkräkning
och för checkräkningens användande i kreditgivningen. Att begränsningen
av sparbankernas checkräkningsrörelse möjligen kan anses
böra komma till något olika uttryck beträffande de båda sidorna av denna
rörelsegren betingas främst av tekniska förhållanden och står icke i motsatsställning
till den principiellt enhetliga bedömningen av hela checkräkningsfrågan.

Jag övergår nu till alt behandla vilka spärregler som kan vara de lämpligaste
i syfte att i nuvarande läge ernå denna begränsning och granskar
därvid till en början de stadganden om en fri sektor, vilka de sakkunniga
i detta hänseende förordat i fråga om checkräkningen som inlåningsform.
Lämpligheten av anordningen med den fria sektorn är emellertid delvis
beroende av huruvida nuvarande individuella maximering av insättningen
å motboksräkning bör bibehållas. Det synes därför nödvändigt att i sammanhanget
ta upp detta ämne.

SpL föreskriver, att sparbanks reglemente skall innehålla bestämmelse
om det belopp — högst 50 000 kronor — utöver vilket en och samma insättares
tillgodohavande å motboksräkning icke får ökas på annat sätt än
genom upplupen räntas läggande till kapitalet. De sakkunniga har förordat,
att insättningsmaxima bör tillämpas även i fortsättningen. Till förmån
härför har de åberopat, att den långfristighet, som utmärker inlåningen på
motboksräkning, till ej ringa del kunde återföras på föreskriften om iakt -

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

69

tagande av insättningsmaxima. I sin tur hade denna långfristiga struktur
hos sparbanksinsättningarna skänkt sparbankerna möjlighet att placera inlåningen
på ett sätt, som motsvarat både kravet på säkerhet och önskemålet
om en förmånlig inlåningsränta. Rörande den högsta beloppsgränsen har de
sakkunniga föreslagit en höjning till 75 000 kronor, föranledd av ändringarna
i penningvärdet men jämväl av uppfattningen att hittillsvarande beloppsgräns
vore för låg, även om man bortsåge från nämnda omständighet.
Under remissförfarandet haj- sparbanksinspektionen utförligt analyserat
verkningarna av maximeringsföreskriften och på grundval härav instämt i
sakkunniguppfattningen om betydelsen av en sådan föreskrift. Däremot har
andra remissinstanser, exempelvis fullmäktige i riksbanken, ifrågasatt om
ett insättningsmaximum verkligen hade en mission att fylla.

I spörsmålet om det berättigade i regler om insättningsmaximum gör sig
sålunda direkt motstående synpunkter gällande. Att avväga dessa mot varandra
utan att samtidigt ta ställning till berörda gränsdragningsfrågor rörande
kreditinstitutens verksamhetsfält torde vara en vansklig uppgift. Som
jag uttalat i propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 181) lär även
spörsmålet om maximeringsbestämmelserna komma under bedömande vid den
omnämnda framtida utredningen om inlåningsreglernas utformning och de
därmed sammanhängande gränsdragningsproblemen. I nuvarande läge synes
det därför vara rimligt, att regler om insättningsmaximum tills vidare
bibehålies.

Vad själva beloppsgränsen för maximeringen beträffar anser jag i likhet
med de sakkunniga, att en höjning är befogad. Denna synes kunna få bli
större än enligt sakkunnigförslaget. På grundval av mina egna överväganden
i frågan har jag funnit mig böra förorda, att den högsta beloppsgräns, som
skall kunna tillämpas, sättes vid 100 000 kronor. Naturligt nog är det motiverat
med en differentiering av insättningsmaxima allt efter sparbankernas
storlek. Gentemot vad sparbanksinspektionen anfört i detta hänseende vill
jag emellertid framhålla, att differentieringen icke bör verkställas enligt ett
fastlåst schema utan att insättningsmaxima bör enligt mera fria hänsynstaganden
bestämmas till de belopp, som ter sig bäst avpassade efter förhållandena
i varje särskilt fall.

Som alternativ till den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen med
en fri sektor skulle i och för sig kunna tänkas andra medel att åstadkomma
den i nuvarande läge — i avvaktan på en utredning om gränsdragningen
— erforderliga begränsningen av insättningarna på checkräkning. De sakkunniga
har själva övervägt dylika alternativ. Närmast anmäler sig uppslaget
att maximera den enskilde checkräkningsinnehavarens insättningsrätt
antingen på så sätt, att ett gemensamt maximum fastställes för motboks-
och checkräkning, eller på så sätt, att skilda maxima lagfästes. Gentemot
dessa lösningar har emellertid de sakkunniga framhållit, att med hänsyn
till eventuellt utelöpande checkar praktiska svårigheter skulle uppstå
både för sparbankerna själva att iaktta maximeringsföreskrifterna och för
tillsynsmyndigheterna att utöva kontroll över deras efterlevnad. Motsva -

70

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

rande svårigheter vore icke förenade med den utväg, som representerades av
den fria sektorn, vilken hade sin storlek bestämd icke i relation till individuella
kontoställningar utan i förhållande till sparbankens totala inlåning
utanför sektorn.

Kontrollen av att den fria sektorn icke överskrides torde i allmänhet icke
vara svår att utöva. Ur denna synpunkt lär det därför kunna medges, att
anordningen med en fri sektor har företräde framför olika individuella begränsningar
av rätten till insättning å checkräkning. En annan icke oväsentlig
fördel med det föreslagna systemet har också åberopats av de sakkunniga.
Även denna sammanhänger med maximeringen av insättningen på motboksräkning.
Som framhållits i det föregående har länsstyrelserna enligt gällande
vätt befogenhet att dispensera från de fastställda insättningsmaxima. De
sakkunniga har härtill med rätta anmärkt, att det ur principiell synpunkt
syntes vara mindre lyckligt, att länsstyrelserna, såsom skedde genom dispensprövningen,
skulle från sparbankerna avlyfta en del av ansvaret för de likviditetspåfrestningar,
vilka kunde uppkomma för sparbankerna på grund av
lämnade dispenser. Jag kan hålla med om att ansvaret för överskridande av
maximibeloppen helt hör åvila vederbörande sparbanks styrelse i likhet med
vad som gäller beträffande ansvaret för placeringen av de åt sparbanken
anförtrodda medlen. Så skulle som angivits bli fallet med införandet av
den fria sektorn.

De anförda argumenten till förmån för att för närvarande godta ifrågavarande
anordning synes alltså vara hållbara. Med hänsyn härtill väll jag
acceptera densamma. Att komplettera sektorskonstruktionen med en individuell
begränsning av den enskilde checkräkningsinnehavarens tillgodohavande,
såsom förordats av bank- och fondinspektionen, finner jag varken
vara erforderligt eller lämpligt, det sistnämnda med tanke på den nyss antydda
svårigheten för sparbanken att iaktta en dylik begränsningsregel.

Storleken av den fria sektorn skulle enligt sakkunnigförslaget uppgå till
15 procent av de medel, som enligt senaste bokslut innestår å sparbanksräkning
— en term som är sakkunnigförslagets benämning å den hittillsvarande
motboksräkningen och som jag kan godkänna. I remissvaren har nämnda
procenttal i allmänhet icke kritiserats. Emellertid har svenska bankföreningen,
som avstyrkt, att sparbankerna skulle få rätt till checkräkning, upplyst,
att genomsnittsinsättningen å checkräkning hos provinsbankerna och centralkassorna
under de senaste fem åren motsvarat omkring 15 procent av
övrig inlåning, och under åberopande härav framhållit, att sparbankerna
med den av de sakkunniga föreslagna storleken av sektorn skulle medges
en jämförelsevis betydande rätt till checkräkningsinlåning. Å andra sidan
har på sparbankshåll och från några länsstyrelsers sida gjorts gällande att
sektorn borde göras rymligare än vad de sakkunniga föreslagit.

Vid avvägningen av den fria sektorns storlek är det av intresse att konstatera,
i vilken mån överskridandena av maximibeloppen för motboksräkning
enligt hittills beviljade dispenser skulle ha tagit sektorn i anspråk, om
den redan nu hade funnits att tillgå. Av uppgifter, som tillhandahållits av

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

71

sparbanksinspektionen och avser läget den 30 september 1954, framgår att i
ett fall dispens meddelats i sådan utsträckning, att dispensmedlen icke tillnärmelsevis
skulle ha kunnat rymmas inom sektorn, om den liaft den i sakkunnigförslaget
utmätta storleken. Icke ens om insättningsmaximum för motboksräkningen
förutsattes vara 75 000 kronor, skulle sektorn ha räckt till.
Detta fall är emellertid av helt unik beskaffenhet. Beträffande en annan
sparbank skulle dispensmedlen vid ett motboksräkningsmaximum av 75 000
kronor ha konsumerat ungefär sex av sektorns 15 procent. Sex sparbanker
skulle under den tänkta förutsättningen, att deras verkliga insättningsmaxima
vore något jämkade uppåt, ha utnyttjat sektorn för dispensmedel
till mellan tre och fem procent. Övriga sparbanker saknar dispensmedel
eller har sådana i allenast ringa utsträckning.

De sist presenterade sifferuppgifterna visar, att den fria sektorn till övervägande
del kommer att kunna disponeras för checkräkningsinsättningar.
Även om hänsyn tas såväl härtill som till de uppgifter angående checkräkningsinlåningens
storlek vid provinsbankerna, vilka nyss redovisats, torde
det kunna hävdas, att en 15-procentig fri sektor icke medger en för stor
checkräkningsinlåning. Beaktas måste att det lediga sektorsutrymmet knappast
kan bli helt utnyttjat för checkräkningsinsättningar, eftersom det torde
bli erforderligt att normalt hålla en viss reservmarginal av sektorn oanvänd,
bl. a. för att sparbanken ej skall tvingas avvisa eventuell tillströmning av
sådana sparmedel, som egentligen hör hemma på sparbanksräkningen men
ej rymmes där. Nu anförda omständigheter talar för att det av de sakkunniga
föreslagna procenttalet för sektorn är tillfredsställande avvägt i anseende
till de synpunkter, som kommit mig att under nu rådande förhållanden
betrakta en begränsningsregel såsom motiverad. Jag biträder därför procenttalet
i fråga.

Vad slutligen angår tekniken för att begränsa checkräkningskrediternas
storlek har jag på grundval av vissa överväganden kommit till den uppfattningen,
att en individuell spärr är lämpligast. Det synes vidare påkallat, att
denna fixeras vid ett tämligen lågt belopp, eftersom i nuvarande läge icke
åsyftas annat än att sparbankerna i rimlig omfattning skall kunna lämna
kundkretsen service uti ifrågavarande hänseende. Vid högre belopp än 25 000
kronor för varje räkningshavare torde det icke vara möjligt att för närvarande,
utifrån de synpunkter som tidigare anförts, sätta gränsen. -—- Att
märka är att odisponerad checkräkningskredit ej skall inräknas bland de
medel, som hänföres till den fria inlåningssektorn.»

Reglerna om den fria sektorn har fått sin plats uti 25 § i förslaget.

En övergångsbestämmelse, som beträffande ett fall föranledes av att möjligheten
till dispens från föreskriften om insättningsmaximum för motboksräkning
ersättes av en regel med innebörd alt inlåning, som överskrider
detta maximum, inrymmes i den fria sektorn, har upptagits i den föreslagna
promulgationslagen.

72

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Inlåningsrätt

Departementschefen yttrar beträffande denna punkt bl. a. följande:

»Den omsorg om insättarnas trygghet, som åvilar sparbankerna, tar sig
främst uttryck i en strävan att placera inlåningen i säkrast möjliga tillgångar.
Även med denna inriktning av placeringspolitiken har sparbankerna
emellertid att räkna med vissa förlustrisker. Som ett yttersta skydd
mot sådana håller sparbankerna ett eget kapital, fonderna. Genom SpL infördes
regler, vilka ställde storleken av fonderna i ett tvingande förhållande
till inlåningen.

I propositionen angående ny lag om bankrörelse har jag något behandlat
frågan, huruvida regler rörande inlåningsrättens omfattning borde påverkas
av penningpolitiska aspekter på kreditvolymens storlek. Jag har därvid på
närmare anförda skäl funnit mig icke böra invända mot att inlåningsreglernas
hittillsvarande syftemål — att trygga insättarna — finge på ett avgörande
sätt ge karaktär också åt den nya banklagens inlåningsregler (se
nämnda prop. s. 112 och 113). Motsvarande ståndpunkt intar jag i fråga om
inlåningsreglerna i den nya sparbankslagen.

Beträffande konstruktionen av förevarande bestämmelser har de sakkunniga
bibehållit det hittills begagnade systemet. Som framgått innefattar
detta bl. a. användandet av dubbla relationstal för fastställande av förhållandet
mellan fonder och inlåning.»

Departementschefen anmärker, att verkningarna av omnämnda spärrar
utförligt belysts av de sakkunniga och återgivits i propositionen, samt yttrar
vidare:

»De nuvarande affärsbanksreglerna angående inlåningsrätten anlitar icke
metoden med dubbla relationstal för att ernå den önskvärda nyanseringen av
fondkravet alltefter den varierande tryggheten hos de olika placeringsobjekten
men uppvisar i övrigt en ganska nära överensstämmelse med konstruktionen
av hittillsvarande sparbanksregler i ämnet. Uti jordbrukskasseutredningens
omnämnda promemoria framlades — som jag berört i inledningen
— ett alternativ till den traditionella uppbyggnaden av hithörande
bestämmelser i affärsbanks- och sparbankslagstiftningen. Promemorians regelutkast
har av jordbrukskasseutredningen avsetts skola kunna tjäna som
grundval för i stort sett enhetliga inlåningsregler för affärsbanker, sparbanker
och centralkassor. Jordbrukskasseutredningens numera avlämnade definitiva
lagförslag upptar i stort sett samma inlåningsrättsliga regler som promemorian.
I propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 114 och 115)
har jag anfört, att de med inlåningsrätten sammanhängande problemen måste
bli föremål för ytterligare överväganden, innan ställning kan tas till frågan
angående en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskasseutredningen
föreslagna linjerna. Vidare har jag uttalat, att man i samband
med dessa överväganden särskilt borde uppmärksamma de spörsmål
rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut, vilka skulle aktualise -

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

73

ras vid införandet av enhetliga inlåningsbestämmelser. Med hänsyn härtill
har jag förordat, att den nya affärsbankslagstiftningen tills vidare borde bevara
det hittillsvarande regelsystemet beträffande inlåningsrätten. När de
antydda övervägandena i sinom tid verkställts, skulle sedan definitivt kunna
avgöras, huruvida de traditionella reglerna borde ersättas med annorlunda
konstruerade bestämmelser. Samma synpunkter måste bli tillämpliga på
konstruktionen av bestämmelserna om sparbankernas rätt till inlåning. Jag
finner mig därför i nuvarande läge böra i enlighet med sparbankssakkunnigas
förslag godta de grunder för regleringen av inlåningsrätten, som bär upp
gällande stadganden.

Med detta ställningstagande är det också beträffande sparbanksreglerna
naturligt att för närvarande icke ifrågasätta mera betydande förändringar
eller kompletteringar av de olika detaljerna i regelsystemet. De jämkningar,
som de sakkunniga förordat, går främst ut på att i själva sparbankslagen
inarbeta de provisoriska lagföreskrifter, vilka sedan flera år tillbaka vid sidan
av SpL bestämt inlåningsrättens omfattning. Enär nämnda provisoriska
lagstiftning efter hand kommit att framstå som ett nödvändigt komplement
till SpL även på längre sikt, kan de sakkunnigas förslag i detta hänseende
knappast sägas innefatta någon egentlig revision av inlåningsreglerna. Jämväl
flertalet av de föreslagna jämkningarna i övrigt torde kunna betecknas
som mindre ingripande. I ett särskilt avseende, nämligen vad angår möjligheten
att förbättra fondrelationen genom att uppta förlagslån, innefattar
sakkunnigförslaget dock en nyhet av mera betydande räckvidd.

De sakkunniga har — för att tillskapa ett alternativ till bildandet av säkerhetsfond
— velat undanröja gällande hinder mot att sparbank skaffar
sig stödkapital genom förlagsupplåning. Denna upplåning skall enligt sakkunnigförslaget
vara undantagen från inlåning, som kräver täckning enligt
fondrelationsreglerna, och skall härjämte i inlåningsrättsligt hänseende till
och med jämställas med fonderna i viss utsträckning. Sålunda skall förlagskapitalet
intill ett belopp, motsvarande hälften av reservfonden, betraktas
som inlåningsgrundande, dock att härför som särskilt villkor uppställts att
fem år återstår till förlagslånets förfallodag.

Beträffande själva befogenheten att uppta förlagslån har jag i annat sammanhang
funnit mig böra föreslå samma frihet för sparbankerna som för
affärsbankerna, vilka sedan gammalt är oförhindrade att emittera egna
förlagsbevis. Jag bär därvid varit medveten om att en förlagsupplåningsrätt
för sparbankerna närmast skulle komma att få betydelse för det fall,
att för lagsupplåningen finge utnyttjas som ett medel att vidga inlåningsrätten.
Som jag anfört i propositionen angående ny lag om bankrörelse
(s. 115) torde emellertid spörsmålet om förlagsupplåningens inlåningsrättsliga
behandling vara av den beskaffenheten, att slutlig standpunkt till detsamma
borde tas först i samband med övervägandena om gemensamma
inlåningsregler för de olika typerna av inlåningsinstitut. Jag har därför beträffande
affärsbankerna förordat, att i avvaktan på dylika överväganden ett
stadgande bör införas, enligt vilket Kungl. Maj :t efter prövning i varje sär -

74

Dankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

skilt fall må tillåta bank dels att avdra förlagsupplåning från inlåningen,
dels att högst till belopp motsvarande halva aktiekapitalet lägga förlagskapital
till grund för inlåning. Jämväl på denna punkt anser jag sparbankerna
böra bli jämställda med affärsbankerna. Jag förordar alltså ett likartat
stadgande för sparbankernas del. I överensstämmelse med affärsbanksregeln
bör sparbanksstadgandet meddela skyldighet för Ivungl. Maj :t att i
förevarande tillståndsärenden inhämta yttranden från fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret samt från tillsynsmyndighet (sparbanksinspektionen).
Liksom i fråga om affärsbankerna bör det få ankomma på
Kungl. Maj: t att avväga de närmare villkor, som eventuellt bör förbindas
med tillståndsgivningen. En tvingande fordran på viss återstående löptid
såsom förutsättning för alt förlagslån skall få vara inlåningsgrundande har
därför icke uppställts i den av mig föreslagna sparbanksregeln.

Av sakkunnigförslagen i övrigt bör lämpligen den förordade höjningen
av relationstalet 30 till 50 först behandlas. Multipeltalet 50 har varit gällande
från och med SpL:s ikraftträdande till och med den 30 juni 1937
och har därefter med stöd av en övergångsbestämmelse kunnat tillämpas
av de sparbanker, som funnits inrättade vid sistnämnda tidpunkt och som
skulle ha haft svårigheter att följa 30-gångcrregeln. Numera har de provisoriska
inlåningsreglerna gjort det möjligt för varje sparbank att om så
erfordras ansöka om tillämpning av 50-gångerregeln. För närvarande är
det ett trettiotal sparbanker, vilkas inlåningsrätt bestämmes av denna regel.
Enligt vad den av de sakkunniga åberopade utredningen visar skulle
tvånget att följa en 30-gångerregel för närvarande orsaka svårigheter för åtskilliga
sparbanker. Dessa svårigheter skulle snarast kunna förmodas bli
stegrade i framtiden. Ett bibehållande av multipeln 30 i sparbankslagen
skulle därför nödvändiggöra, att jämväl nuvarande möjlighet att efter
dispens tillämpa en högre multipel finge kvarstå. Erfarenheterna från ti 11-lämpningen av 50-gångerrelationen synes å andra sidan närmast tyda på
att denna icke äventyrar insättarnas trygghet. Med hänsyn härtill och
då icke någon remissinstans ansett höjningen av multipeln till talet 50 vara
för långtgående, vill jag icke motsätta mig, att detta relationstal på nytt
inskrives i själva sparbankslagen. Att ytterligare mildra ifrågavarande relationsregel
— såsom svenska sparbanksföreningen synes vilja förorda —
torde däremot, bl. a. på grund av den förestående utredningen om de olika
kreditinstitutens inlåningsregler, icke böra ifrågakomma.

Beträffande 12 1/2-gångerregeln har de sakkunniga förklarat, att en uppmjukning
icke kunde anses motiverad. Även enligt min mening bör denna
regel tills vidare bibehållas oförändrad.

Samtliga återstående förslag från de sakkunnigas sida går ut på smärre
jämkningar av de regler, enligt vilka vissa tillgångar hänföres till de helt
täckningsfria placeringsobjekten eller undantas från täckningskravet enligt
12 1/2-gångerregeln. Vad först angår de helt täckningsfria tillgångarna utgöres
dessa enligt gällande rätt av kassamedel samt tillgodohavanden hos
riksbanken, postsparbanken, inländsk affärsbank eller centralkassa eller å
postgiro. De sakkunniga vill komplettera denna krets av tillgångar med

Bankoutskottets utlåtande nr It) år 10öä

75

riksgäldskontorets skatlkammarväxlar och de s. k. guldkantade obligationerna,
allt i den mån återstående löptid utgör högst ett år. Jag tillstyrker detta
förslag. — Nuvarande praxis godtar, att inlösta checkar inbegripes under
termen kassa. Eftersom såväl gällande särskilda lagstiftning angående affärsbanks
inlåning som propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse uttryckligen
nämner check vid uppräkningen av de täckningsfria tillgångarna,
torde det till förebyggande av felaktig tolkning vara lämpligt, att check
särskilt anges också i sparbanksregeln. Så har därför skett i departementsförslaget.
— Vidare har jag ansett, att förteckningen över här ifrågavarande
tillgångar bör liksom uppräkningen i nuvarande och föreslagna affärsbanksregler
omfatta jämväl tillgodohavanden hos svenska jordbrukskreditkassan.
Departementsförslaget har kompletterats i enlighet härmed.

SpL:s förteckning över tillgångar, som undantas från 12 1/2-gångerregelns
täckningskrav, upptar för närvarande bl. a. fordringar på grund av
lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till betalning inom
högst sex månader och för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom 50
procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller
municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet
på landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej
är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas
värdet å växande skog. De provisoriska inlåningsreglerna har något
utvidgat täckningsfriheten vad beträffar inteckningslånen. Sålunda skall
enligt dessa regler som täckningsfria räknas även lån mot inteckning, som
till förmånsrätten ligger över 50 procent men inom 60 procent av taxeringsvärdet
å nyss angivna fastigheter, samt vidare inteckningslån i hostads- och
affärsfastigheter, som är belägna annorstädes än i stad, köping eller municipalsamhälle,
i den mån inteckningen ligger inom 50 procent av senast
fastställda taxeringsvärdet. Slutligen hänför de provisoriska reglerna till
dessa tillgångar inteckning i tomträtt till bebyggd tomt, därest den eller de
byggnader, som finnes därå uppförda, är avsedda huvudsakligen för bostadsändamål
eller för affärslokaler, dock endast i den mån inteckningen ligger
inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna.

De sakkunniga har föreslagit, att de provisoriska kompletteringarna av
ifrågavarande förteckning göres definitiva genom att infogas i själva sparbankslagen.
Jag ger min anslutning till detta förslag. Som motivering härför
är det tillräckligt att erinra om att utvidgningen av täckningsfriheten
enligt den provisoriska lagstiftningen betingades av utvecklingens krav
samt att skälet till att utvidgningen icke skedde i form av ändringar i den
egentliga sparbankslagstiftningen närmast var att man vid tiden för de provisoriska
bestämmelsernas tillkomst väntade en allmän översyn av sparbankslagstiftningen
och icke ville föregripa denna. En minoritet bland de
sakkunniga har förordat, alt den nuvarande skillnaden i inlåningsrättsligt
hänseende mellan inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter i stad, köping
och municipalsamhälle samt inteckningslån i bostads- och al färsfastigheter
på landet skall slopas och all täckningsfrihet skall gälla beträffande

76

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

samtliga de inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter, som ligger inom
60 procent av taxeringsvärdet. Vid remissbehandlingen har denna mening
biträtts av ett stort antal remissinstanser. Det är uppenbart, att genomförandet
av en dylik jämkning i reglerna skulle göra dessa mindre invecklade
och underlätta det löpande kontrollarbetet. Härtill kommer som det mest avgörande
att de skäl, som kan åberopas för att landsbygdsfastigheterna av ifrågavarande
slag skulle respresentera en i inlåningsrättsligt hänseende mindre
god tillgång än motsvarande fastigheter inom stadssamhällena, icke ter sig
fullt övertygande. Jag ansluter mig därför till åsikten, att den nuvarande åtskillnaden
i detta hänseende bör upphävas. Beträffande inteckningarna i bostads-
och affärsfastigheter bör därför generellt föreskrivas att de skall vara
täckningsfria enligt 12 1/2-gångerregeln i den mån de ligger inom 60 procent
av taxeringsvärdet.

Beträffande täckningsfriheten för inteckningslånen har de sakkunniga
icke inskränkt sig till att föreslå de provisoriska bestämmelsernas inordnande
i den egentliga sparbankslagstiftningen utan även förordat vissa
jämkningar därutöver. Sålunda anser de sakkunniga för det första, att
tidsbundna inteckningslån skall under samma förutsättningar som obundna
vara undantagna från 12 1/2-gångerregelns täckningskrav. Den hittillsvarande
särställningen för de bundna inteckningslånen har närmast sammanhängt
med att det icke förelegat skyldighet för sparbankerna att göra avskrivningar
å dessa lån. Jag är ense med de sakkunniga om att de bundna
inteckningslånen hör till de i säkerhetsavseende mera kvalificerade placeringarna
och att de därför bör hänföras till de i förevarande mening täckningsfria
tillgångarna. I konsekvens härmed bör nedskrivningsplikt införas
beträffande dessa lån. — Vad härefter speciellt angår inteckningslånen i
jordbruksfastighet har de sakkunniga föreslagit slopande av det i nuvarande
regler intagna förbehållet, att i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, som
ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må
inräknas värdet av växande skog. Som de sakkunniga närmare utvecklat
torde förbehållet i fråga numera sakna betydelse. Jag delar därför uppfattningen,
att det bör utgå. I motsvarande sammanhang i förslaget till ny
banklag har det icke upptagits. — Slutligen har de sakkunniga i anledning
av innehållet i den nya tomträttslagstiftningen föreslagit en jämkning i nu\
arande bestämmelser om täckningsfrihet för tomträttsinteckning. Jämkningen
innebär, att täckningsfriheten skall avse blott inteckning i tomträtt,
som upplåtits väsentligen för bostadsändamål. Beträffande motiveringen för
denna begränsning av täckningsfriheten får jag i övrigt hänvisa till min tidigare
lämnade särskilda redogörelse för sakkunnigförslagen. Jag finner begränsningen,
som stadgats också i banklagsförslaget, vara välgrundad och biträder
alltså densamma. Det må nämnas, att en mindre jämkning av här ifrågavarande
tomträttsregler dessutom föranledcs av att icke allenast tomt utan
varje självständig fastighet numera kan vara objekt för tomträttsupplåtelse.

Från sparbankshåll har framhållits att vid utlämnande av bottenlån i fastigheter
i samband med statlig belåning fastigheten i regel ännu icke åsatts

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

77

taxeringsvärde och att därför i dylika fall lån inom slutligt belånings- respektive
avkastningsvärde borde till viss del få utgöra täckningsfri tillgång.
Önskemålet kan i och för sig synas berättigat. Främst med hänsyn till osäkerheten
i dylika belånings- och avkastningsvärden torde emellertid en täckningsfrihet,
som anknyter till dessa, möjligen kunna framstå som något diskutabel.
Jag har därför åtminstone tills vidare funnit mig böra avstå från att
införa en täckningsfrihetsregel av här avsett slag.»

I departementsförslaget har bestämmelserna om inlåningsrätten upptagits
i 27 §.

Kassareservskyldighet

Departementschefen anför bl. a. följande:

»Sakkunnigförslagets kassareservregler är i likhet med SpL:s bestämmelser
om kassareserv utformade enbart för uppgiften att skydda sparbankernas
likviditet. I ett av remissyttrandena har betonats att kassareservregler
kan tilläggas en viktig funktion också som ett medel för det allmännas
kontroll över penninginstitutens kreditkapacitet. Frågan om kassareservreglers
användande som ett penningpolitiskt instrument har berörts
även i propositionen angående ny lag om bankrörelse. Därvid har erinrats
om att för affärsbankerna alltsedan år 1937, vid sidan om själva banklagen,
funnes en särskild provisorisk kassareservlagstiftning med syfte att möjliggöra
en kontroll över kreditvolymen. Bl. a. under hänvisning till uttalanden
av fullmäktige i riksbanken har jag i nämnda proposition uttalat mig för
att den nya banklagen borde liksom den nuvarande inrymma blott de kassareservbestämmelser,
som betingades av likviditetshänsyn, och att de penningpolitiskt
motiverade kassareservföreskrifterna också i fortsättningen
borde finnas i en fristående lagstiftning. Samtidigt har jag anfört, att en omprövning
av gällande principer för den penningpolitiska kassareservregleringen
torde kunna anses påkallad samt att en utredningsfråga, som därvid
bleve aktuell, .vore huruvida icke kassareservregler till kontroll över kreditvolymen
borde finnas även för sparbankerna och jordbrukets kreditkassor
(se nämnda prop. s. 137). Med hänsyn härtill vill jag nu förorda, att ej
heller kassareservreglerna i den nya sparbankslagen ges en penningpolitisk
inriktning. Åtminstone bör frågan härom fa vila i avbidan på den prövning,
som nyss nämnts.

Vad angår kassareservens storlek stadgar SpL, att sparbanks kassareserv
skall tillsammans med den inneliggande kassan motsvara minst 10 procent
av insättarnas behållning enligt senaste bokslut. De sakkunniga hävdar, att
nämnda regel vore väl sträng och att en viss uppmjukning av kassareservkravet
därför syntes befogad. Dessutom har ansetts att en differentiering
av kassareservkravet vore motiverad av att enligt sakkunnigförslaget sparbankerna
skulle medges rätt att motta inlåning å checkräkning och å kortfristig
uppsägningsräkning. För skulder av sistnämnda kortfristiga beskaffenhet
borde sålunda gälla eu högre betalningsberedskap än för övrig inlå -

78

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

ning. Sakkunnigförslaget föreskriver i enlighet härmed, att kassareserv
skall ställas med lägst 20 procent för förbindelser med kortare uppsägningstid
än en månad och med lägst åtta procent för övriga förbindelser.

I propositionen angående ny lag om bankrörelse har jag av skäl som där
närmare angivits förordat, att kassareservplikten beträffande affärsbankernas
kortfristiga förbindelser fastställes till 25 procent i överensstämmelse
med vad som gäller enligt nuvarande banklag. Förväntas kan att tillgodohavandena
på de enskilda checkräkningarna i allmänhet blir betydligt mindre
i sparbankerna än i affärsbankerna och att sparbankernas likviditetspåfrestningar
härigenom blir mindre besvärande än affärsbankernas. Det
är emellertid i stort sett medlens karaktär som bör vara avgörande för
likviditeten. Härtill kommer att inlåning å kortfristig räkning är en verksamhet,
som sparbankerna förut icke bedrivit, varför försiktighet är påkallad
vid bestämmandet av kassareservkravet. Delvis under åberopande
av liknande synpunkter har några remissinstanser gjort gällande, att
det borde uppställas lika stränga kassareservkrav beträffande sparbankernas
kortfristiga förbindelser som i fråga om affärsbankernas. Jag biträder
denna uppfattning och föreslår sålunda, att sparbanks kassareservskyldighet
bestämmes till 25 procent för förbindelser, som det åligger sparbank att fullgöra
vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad.

Vad angår övriga förbindelser synes det av de sakkunniga förordade procenttalet
— åtta procent — representera en lämplig avvägning av det obligatoriska
likviditetsskyddet. I detta avseende ansluter jag mig därför till
sakkunnigförslaget.

Såsom kassareservduglig tillgång godtas enligt gällande rätt medel, som
för sparbanks räkning innestår hos riksbanken, postsparbanken eller inländsk
affärsbank eller å postgiro, samt skattkammarväxlar eller andra
skuldförbindelser, utfärdade av riksgäldskontoret, ävensom s. k. guldkantade
eller andra fullgoda inhemska obligationer, som med lätthet kan förvandlas
i penningar. Kassareserven må vidare intill ett belopp av högst
100 000 kronor bestå av inteckningslån, som förfaller eller kan uppsägas
till betalning inom högst sex månader och som ligger inom hälften av senast
fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhäile
belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet
å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd
med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke får inräknas värdet
av växande skog. Sakkunnigförslaget innebär i huvudsak att nuvarande
förteckning över kassareservmedlen bibehålies. Några jämkningar har emellertid
gjorts. Sålunda skall jämväl tillgodohavanden hos riksgäldskontoret
inräknas i kassareserven. Samtidigt har rörande alla banktillgångar föreskrivits
att tillgodohavanden, vilkas återstående löptid överstiger ett år, icke
längre skall hänföras till kassareserven. Jag har icke någon erinran mot
dessa jämkningsförslag. Beträffande spörsmålet om huruvida inteckningar
bör få anses som kassareservmedel kan jag vidare helt ansluta mig till
vad som anförts av de sakkunniga. Jag vill därför icke invända mot att in -

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

79

teckningar jämväl i fortsättningen i begränsad utsträckning får ingå i sparbankernas
kassareserv. Vad gäller den närmare bestämningen av vilka slags
inteckningar, som i detta sammanhang skall få komma i betraktande, ansluter
jag mig likaså till de sakkunnigas förslag. Av motsvarande skäl som i
fråga om bestämmelserna rörande inlåningsrätten finner jag, att av sparbank
inlösta checkar uttryckligen bör anges såsom tillhörande kassareservtillgångarna.
Slutligen anser jag mig kunna dela sparbanksinspektionens
uppfattning, att kravet på kassareserv icke skall behöva avse sådana av
sparbank upptagna lån för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov, för
vilka full säkerhet ställts i kassareservduglig tillgång. Såsom också sparbanksinspektionen
synes mena torde emellertid denna modifikation av kassareservkravet
närmast ligga i sakens natur, varför direkt lagstadgande i
saken icke synes erforderligt. Stadgande av motsvarande innebörd har för
övrigt icke heller intagits i propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse.

Departementsförslaget ansluter sig till sakkunnigförslaget också vad avser
lagfästandet av hittillsvarande praxis, att de i kassareserven ingående obligationerna
beräknas till marknadsvärdet. Jag vill visserligen icke bestrida,
att vissa skäl kan anföras till förmån för att obligationerna i stället upptas
till de värden, som motsvaras av riksbankens belåningskurser, men finner
iikväl icke, att en omläggning av värdeberäkningen är nödvändigt påkallad.

De sakkunniga har slutligen föreslagit den nyheten i förhållande till gällande
rätt, att jämväl andra tillgångar än de i sparbankslagen särskilt uppräknade
skall efter medgivande av tillsynsmyndigheten få betraktas som
kassareservmedel. Metoden synes medföra praktiska fördelar, varför jag ej
vill motsätta mig förslaget. Avgörandena i förevarande dispensärenden bör
åvila det fackmässiga tillsynsorganet. Med hänsyn härtill stadgas i departementsförslaget
att sparbanksinspektionen skall vara dispensmyndighet.

I anledning av att departementsförslaget öppnar visst utrymme för checkräkningskrediter
vill jag påpeka, att sådana krediter är, i den mån de ej
disponerats av kunden, att hänföra till de kassareservkrävande förbindelsernas Förslagets

bestämmelser om kassareservskyldigheten återfinnes i 31 §.

Tillsyn

I propositionen upptages en översiktlig redogörelse för gällande rätt,
framställda reformförslag, de sakkunnigas förslag och yttrandena däröver.

Departementschefen anför för egen del följande:

»Tillsynen över sparbankerna utövas enligt SpL dels av länsstyrelserna
och de s. k. allmänna ombuden, dels av ett centralt verk, sparbanksinspektionen.
Motsvarande kombination av lokal och central övervakning fanns
på sin tid även i fråga om affärsbankerna, men numera lyder dessa —
liksom för övrigt både jordbrukets kreditkassor och vissa andra penninginstitut
— under en enda central tillsynsmyndighet, bank- och fondinspek -

80

Iiankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

tionen. Sparbankstillsynens uppdelning mellan lokala organ och ett centralt
sådant har alltså ingen parallell på de närmast jämförliga områdena. Uppdelningen
är i huvudsak genomförd så, att de beslutande tillsynsfunktionerna
anförtrotts åt länsstyrelserna, medan sparbanksinspektionen och de
allmänna ombuden har inspekterande och rådgivande uppgifter.

I anslutning till förslag, som tidigare avgivits av 1945 års bankkommitté
och 1951 års riksdagsrevisorer, har de sakkunniga förordat genomgripande
förändringar i fråga om tillsynens organisatoriska uppbyggnad. Så bör
enligt deras mening länsstyrelsernas hittillsvarande befattning med tillsynsärendena
upphöra och den centrala tillsynen omhänderhas av en nyinrättad
myndighet, tillskapad genom sammanslagning av sparbanksinspektionen
samt bank- och fondinspektionen. Tillika går sakkunnigförslaget
ut på att de nuvarande allmänna ombuden skall ersättas av särskilda
revisorer — en för varje sparbank — vilka utses av tillsynsmyndigheten
för att tillsammans med de i vanlig ordning tillsatta revisorerna verkställa
det årliga revisionsarbetet. De förordade reformerna, som dikterats av syftet
att främja effektiviteten i tillsynen, har emellertid icke vunnit enhällig anslutning
bland de sakkunniga. Tre av dem vill behålla länsstyrelserna som
lokala tillsynsorgan och motsätter sig jämväl sammanslagningen av de båda
inspektionsmyndigheterna.

Den dominerande frågeställningen vid bedömandet av sakkunnigförslaget
i detta ämne torde vara, huruvida det är önskvärt med en fullständig centralisering
av sparbankstillsynen eller denna bör få behålla sin hittillsvarande
delvis decentraliserade karaktär. Tanken på en centralisering är som
den historiska översikten utvisat icke ny. Den framfördes första gången
av 1910 års sparbankskommitté och mötte redan från början ganska kraftigt
motstånd från vissa håll. Icke minst inom sparbanksväsendet självt har
man varit mycket ovillig att acceptera centraliseringslinjen. Denna inställning
har kommit till klart uttryck i remissyttrandena över de förslag, som
avgavs av 1945 års bankkommitté och 1951 års riksdagsrevisorer, och nu
senast vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget. Invändningarna har
i huvudsak varit, att rådande decentralisering av tillsynen vore helt förenlig
med sparbankernas förankring i lokalt begränsade verksamhetsområden
och att en centraliserad tillsyn därför skulle innebära en försämrad
övervakning. Det har till och med gjorts gällande, att tillsynens centralisering
till en enda myndighet skulle kunna hämma utvecklingen inom sparbanksväsendet,
genom att en sådan myndighet icke i samma grad som länsstyrelserna
skulle kunna vara förtrogen med och ta hänsyn till de enskilda sparbankernas
särart.

Enligt min egen uppfattning kan det icke bestridas, att vissa fördelar
kan vinnas med att den väsentliga tillsynsverksamheten komme att utövas
av en central myndighet. Å andra sidan kan ej heller förnekas, att invändningarna
mot en sådan anordning delvis har sitt berättigande. Avstort
intresse är att vissa av de remissinstanser, som ställt sig kritiska till
den av de sakkunniga förordade lösningen, pekat på att debatten i detta

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

81

ämne icke nödvändigtvis behöver röra sig kring frågeställningen en statlig
decentraliserad tillsyn eller ett statligt centraliserat tillsynssystem. Främsta
förespråkare för ett tredje alternativ för organisationen av tillsynen har varit
fullmäktige i riksbanken. Dessa ifrågasätter sålunda, om icke sparbankstillsynen
skulle kunna helt överlåtas på ett av sparbankerna själva upprättat
organ. Närmast har härvid varit i åtanke ett system, som från och med
1954 tillämpats för tillsynen över de finska sparbankerna. I något modifierad
form återkommer riksbanksfullmäktiges rekommendation i vissa
andra remissvar. Enligt dessa borde i varje fall en del av den statliga kontrollen
över sparbanksväsendet, främst den mera revisionsmässiga, omhänderhas
av något organ, som sparbankerna gemensamt skulle ha att inrätta.
Att staten helt eller delvis skulle befrias från ansvaret för sparbankstillsynen
är ett uppslag, som icke prövats av de sakkunniga. Uppslaget bör enligt
min åsikt bli föremål för närmare överväganden i särskild ordning, eventuellt
också med avseende på tillsynen över andra institut inom kreditväsendet.
Jag ämnar därför sedermera ta initiativ till en utredning för närmare
prövning av alternativet i fråga. Vid denna utredning bör kunna upptas
också spörsmål av annan art, vilka sammanhänger med tillsynen över
sparbankerna och jämförliga kreditinrättningar.

Med hänsyn till att en framtida omdaning av tillsynen i den riktning, som
här antytts, kan komma att visa sig lämplig, synes det i nuvarande läge vara
mest välbetänkt att låta övervakningen över sparbankerna i stort sett få behålla
sin gällande organisatoriska struktur. Jag förordar därför, att den
nya sparbankslagen får fördela tillsynsuppgifterna mellan länsstyrelserna
och sparbanksinspektionen på samma sätt som SpL. I ett avseende anser
jag dock, att en ändring bör genomföras, nämligen vad avser de funktioner,
som för närvarande ankommer på de allmänna ombuden.»

Departementschefen framhåller, att de allmänna ombuden tillagts synnerligen
omfattande uppgifter, samt fortsätter:

»Deras kontrollverksamhet har sin betydelse främst genom den särskilda
undersökning, som de har att verkställa minst en gång årligen. Undersökningen
skall omfatta sparbankens ställning, av sparbanken till förvaring och
förvaltning mottagna värdehandlingar samt sparbanksstyrelsens förvaltning
i övrigt. Vid åtskilliga tillfällen har riktats anmärkningar mot det sätt,
på vilket ombuden bedrivit dessa för tillsynsverksamheten viktiga inventeringar
av sparbankens tillgångar och skulder. Det har härvid gjorts gällande,
att rapporterna över ombudsundersökningarna i vissa fall icke kunnat
läggas till grund för en betryggande bedömning av sparbankens förhållanden.
Orsaken till de påtalade bristerna har sökts bl. a. i att ombuden
delvis icke haft tillräckliga banktekniska eller allmänekonomiska kunskaper.
1 sakkunnigbetänkandet har det sammanfattningsvis uttalats att tillsynen
genom allmänna ombud icke i sin nuvarande utformning fullt ut motsvarade
de anspråk, som måste ställas på verksamheten. Samma mening har tidigare
hävdats av 1945 års bankkommitté och av 1951 års riksdagsrevisorer. Även
längre tillbaka i tiden har ombudsinstitutionen varit föremål för kritik.

(> Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 11)

82

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Denna måste också enligt min egen uppfattning tyda på att ifrågavarande
del av tillsynsverksamheten icke är anordnad på det mest ändamålsenliga
sättet. Nu dragna slutsats får emellertid icke tolkas som ett generellt underkännande
av ombudens insatser. Kritiken träffar närmast ombudssystemet
som sådant, kanske framför allt i det avseendet att detsamma pålagt ombuden
alltför vittgående uppgifter.

önskemålet att få till stånd en årlig platsundersökning av så förtroendeingivande
beskaffenhet, att den bl. a. kunde befria sparbanksinspektionen
från att regelmässigt behöva göra egna inventeringar vid sina sparbanksundersökningar,
torde — såsom de sakkunniga ansett — lättast kunna förverkligas
inom ramen för sparbankernas egen årsrevision. Härvidlag innebär
sakkunnigförslaget till en början, att kraven på revisionens grundlighet
skall skärpas. Dessutom föreslås som jag redan nämnt att revisionen
skall verkställas under medverkan av en särskild revisor, utsedd av det allmänna.
Sistnämnda revisor skulle alltså i viss mån kunna sägas komma att

ersätta det allmänna ombudet.---Vad angår ombudens utbytande mot

särskilda revisorer har sakkunnigförslaget mötts med gillande i flertalet
remissyttranden. Jag vill därför godta denna anordning, som för övrigt har
sin motsvarighet både i gällande banklag och i propositionsförslaget till ny
banklag.

För det åsyftade målet att vinna en förbättrad inventering i sparbankerna
är det givetvis av väsentlig betydelse, att nu avsedda revisor besitter goda
kvalifikationer för sitt uppdrag. Uppenbart är för det första att revisorn i
likhet med övriga revisorer skall, som lagen uttrycker det, ha den erfarenhet
beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som med
hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för uppdraget. I anledning
av anmärkningarna mot de allmänna ombudens kompetens vill jag emellertid
framhålla vikten av att som ifrågavarande särskilda revisorer utses
personer, som verkligen har goda kunskaper på det ekonomiska området.
Därest en auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman finnes att
tillgå, synes det kunna vara till fördel för sparbanken, att sådan utses till
revisor. Framför allt torde detta vara önskvärt, då bland sparbankens egna
revisorer icke finnes auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.

Vad sedan avser frågan om vilken myndighet som skall utse den allmänna
revisorn synes det mig konsekvent att, därest länsstyrelserna bibehålies
vid nuvarande tillsynsfunktioner, länsstyrelserna också skall tillsätta revisorn.
Denna mening omfattas av en minoritet bland de sakkunniga och
av flertalet remissinstanser, övertygande skäl kan ej anses vara åberopade
till förmån för att man i detta hänseende skulle göra undantag från huvudregeln
om länsstyrelsernas beslutanderätt i tillsynsärendena. I syfte att bereda
länsstyrelserna möjlighet att överblicka tillgången på personer, som
är skickade för revisorsuppdragen, och för att i övrigt underlätta personvalet
förordar jag ett stadgande, enligt vilket länsstyrelsen skall, innan revisor
utses, från den handelskammare, inom vilkens distrikt sparbanken
har sitt huvudsakliga verksamhetsområde, begära förslag å tre personer,

Bankoutskottets utlåtande nr 19 åt 1955

83

vilka med hänsyn till kvalifikationer och bosättningsort lämpligen bör kunna
komma i fråga som revisor. Jag vill anmärka, att länsstyrelsen icke skall
vara skyldig att under alla förhållanden begränsa sitt val till de sålunda
föreslagna.

Ett sätt att främja effektiviteten i det av den särskilde revisorn utförda
arbetet synes mig vara att låta den fackmässiga tillsynsmyndigheten, alltså
sparbanksinspektionen, meddela vederbörlig instruktion för revisorns verksamhet.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att sparbanksinspektionen
såväl enligt gällande lag som enligt föreliggande förslag äger meddela föreskrifter
angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper. Revisorn bör
åläggas avge rapport, såväl till länsstyrelsen som till sparbanksinspektionen,
angående sina särskilda iakttagelser under revisionen och angående det närmare
sättet för dennas bedrivande (jfr 49 § i kungörelseutkastet).

Till det av de sakkunniga berörda spörsmålet om en viss utökning av antalet
byrådirektörer vid sparbanksinspektionen finner jag mig ej nu ha anledning
att ta ställning. Frågan torde komma att i senare sammanhang få bli
föremål för överväganden.»

Den närmare utformningen av förslagets bestämmelser om tillsynen överensstämmer
— med de jämkningar som föranledes av de allmänna ombudens
ersättande med särskilda revisorer — i stort sett med SpL:s tillsynsregler.
Bestämmelserna har upptagits i 80—85 §§.

Detaljfrågor

Redogörelsen i propositionen för de särskilda bestämmelserna återges här
nedan endast såvitt den avser de delar av förslaget, beträffande vilka utskottet
funnit anledning att i det följande göra något uttalande. I övrigt
hänvisas till propositionen.

19 §.

I denna paragraf har sammanförts vissa regler om utbetalning av ränta
å garantifond och grundfond. Dels berör reglerna de förutsättningar, under
vilka utbetalning må ske, och dels tar de ställning till spörsmålet, huruvida
ränteutbetalningarna skall utgå av sparbankens vinst eller ej. Motsvarigheter
till innehållet i denna paragraf finnes delvis i 34 och 36 §§ SpL.

Gällande rätt. Såsom villkor för att grundfond och ränta därå skall få
återbäras stadgas i 36 § SpL att reservfonden skall uppgå till belopp, som
antingen motsvarar tio gånger grundfonden eller en tiondel av insättarnas
behållning enligt senaste bokslut. Ytterligare förutsättningar för återbäring
är att säkerhetsfond återbetalats, om sådan bildats, och att det förhållande,
som skall finnas mellan sparbankens inlåning och fonder, icke skulle rubbas
genom återbäringen.

Då ränta utbetalas, utgår denna kumulerod för de förflutna åren. Huru -

84

Bankoutskoitets utlåtande nr 19 är 1955

vida gällande rätt medger årliga utbetalningar av utfäst säkerhetsfondränta
framgår ej uttryckligen av SpL. I förarbetena till 34 § SpL uttalade emellertid
1920 års sparbankssakkunniga, att något hinder härför icke förelåge,
därest de i tredje stycket av sagda lagrum angivna förutsättningarna vore
för handen. Den närmaste förutsättningen är såsom förut nämnts, att sparbankens
återstående fonder är tillräckliga för upprätthållande av föreskriven
fondrelation.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skall grundfondränta i princip
kunna årligen utbetalas, oavsett om förutsättningarna för återbäring av
grundfondens kapitalbelopp föreligger. Såsom skäl för denna ståndpunkt
har de sakkunniga åberopat, att gällande bestämmelser medförde, att de
som tillskjutit medel till grundfonden hade tämligen ovissa utsikter att
inom överskådlig framtid erhålla ränta å sina tillskott. I detta hänseende
har de sakkunniga instämt i ett av 1935 års sparbankssakkunniga gjort
uttalande, enligt vilket alltför restriktiva bestämmelser i fråga om möjligheten
att återfå grundfondtillskott och ränta därå kunde medföra ogynnsamma
konsekvenser i olika hänseenden. Exempelvis kunde det bli svårt
att ernå tillräckliga bidrag för inrättande av nya sparbanker i mera kapitalfattiga
delar av landet. Vidare kunde fara föreligga för att vid sparbanks
bildande grundfonden ej bleve bestämd till ett tillräckligt högt belopp
för att tillåta en skälig utveckling av sparbankens rörelse och lämna
insättarna den trygghet, som skulle vara önskvärd.

Frågan, huruvida grundfondräntan och säkerhetsfondräntan skulle utgå
av vinsten eller vore att betrakta som omkostnader i rörelsen, vore enligt
1948 års sakkunniga ett tveksamt spörsmål, vari rättspraxis icke syntes ha
lämnat erforderlig vägledning. 1935 års sakkunniga hade förordat, att räntorna
skulle utgå av vinsten. 1948 års sakkunniga ansåge det däremot önskvärt,
att räntorna erkännes som utgiftsräntor och således icke uppfattades
som vinstdisposition. Räntorna borde dock enligt de sakkunnigas mening
icke få utbetalas utan något som helst hänsynstagande till årsresultatet av
sparbankens rörelse. I sakkunnigförslaget har därför vissa villkor knutits
till utbetalningen av omförmälda räntor. Sålunda får, om grundfond eller
säkerhetsfond helt eller delvis gått förlorad, utbetalning av räntorna icke
äga rum, om till följd av utbetalningen vinsten å rörelsen skulle bli så
ringa, att den icke skulle förslå till att uppbringa grundfond eller garantifond
till belopp, vartill fonden skall nppgå. Detsamma skall gälla även
där ränteutbetalningarna skulle förorsaka, att förlust uppstode å rörelsen
och förlusten icke skulle kunna täckas på annat sätt än genom minskning av
garantifond eller grundfond. Likaså skall enligt sakkunnigförslaget varken
grundfondränta eller garantifondränta få utbetalas, om till följd av utbetalningen
sådan förlust skulle uppkomma, att det förhållande, som skall råda
mellan sparbankens inlåning och dess fonder, skulle rubbas. Slutligen får
grundfondränta icke i något fall utbetalas, om utbetalningen skulle föranleda,
att själva årsresultatet av rörelsen bleve en förlust.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

85

Fondränta, som ej får utbetalas, skall enligt de sakkunnigas förslag avskrivas.
De sakkunniga menar att, om man läte sparbank alltjämt häfta
för sådan ränta, sparbanken icke skulle kunna underlåta att i sin bokföring
uppföra räntan på skuldsidan. Under sådana förhållanden skulle räntan, om
den kvarhölles, leda till samma minskning av sparbankens kapitalbehållning
som om den utbetalats. De sakkunniga ansåge det därför följdriktigt, att
ränta av hithörande slag avskreves i den mån den icke kunnat utbetalas.

Yttrandena. Frågan om villkoren för utbetalning av räntor har föranlett
yttranden från flera håll.

Svenska sparbanksföreningen har icke något att erinra mot en bestämmelse
om att grundfondränta ej skall utgå, om till följd därav förlust skulle
uppkomma. Det vore däremot enligt föreningens mening icke riktigt, att
ränta å garantifond ej skulle få utbetalas, förrän garantifonden och grundfonden
uppbringats till belopp, vartill de skulle uppgå. Detta innebure nämligen,
att de som tecknade tillskott till garantifond i sparbank, vars grundfond
helt eller delvis gått förlorad, icke skulle erhålla ränta å sina inbetalade
garantifondbelopp, förrän grundfonden återställts, och att därefter de båda
fonderna bleve likaberättigade i nu berörda hänseende. En sådan ordning
vore uppenbarligen ägnad att starkt försvåra möjligheterna för sparbankerna
att finna personer, vilka vore villiga att teckna garantifond i de fall, då
grundfond helt eller delvis gått förlorad. Ränta å garantifond borde därför
kunna utbetalas, även om grundfond icke kunnat uppbringas till det belopp,
vartill den skulle uppgå. Vidare borde lagtexten få en sådan avfattning, att
därav framginge att del av utfäst ränta finge utbetalas. Om endast ett mindre
belopp skulle fattas för möjlighet att utbetala full ränta, kunde det icke anses
tillbörligt, att detta förhållande skulle utesluta varje räntebetalning. — Sakkunnigförslagets
bestämmelse om att fondräntor, som under angivna omständigheter
icke kunnat utbetalas, ej heller finge utbetalas under ett följande
år, vore helt oförenlig med allmän uppfattning om en gäldenärs skyldighet
att göra rätt för sig samt med det tillbörliga och naturliga i att gäldenären
själv ville betala sina skulder såväl till kapital som ränta. Ifrågavarande
bestämmelse skulle redan genom sin existens vara ägnad att allvarligt
undergräva förtroendet för sparbankerna. Enligt föreningens uppfattning
vore bestämmelsen icke erforderlig annat än möjligen med avseende på
grundfondränta. Om en sparbank ett visst år icke kunde eller icke finge utbetala
fondränta, mötte det enligt föreningens mening icke något hinder, att
räntebeloppet uppfördes på skuldsidan inom linjen och sålunda icke inverkade
på den bokförda kapitalbehållningen. Reglerna om sparbanks bokföring
borde därför föreskriva, att sålunda ogulden ränta skulle föras inom
linjen. — Sakkunnigförslagets bestämmelser omöjliggjorde utbetalning av
ränta under löpande år, eftersom man först måste konstatera, om någon av
de i förslaget angivna förlustsiluationcrna uppkommit. Eftersom räntorna
skulle anses som omkostnader, borde förslaget på denna punkt få en avfattning
som lämnade utrymme för ränteutbetalning utan avvaktan på bokslu -

86

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

tet. — De av föreningen anförda förhållandena utgjorde enligt dess mening
ett starkt skäl för att låta bestämmelserna om utbetalning av fondräntor
utgå. I den mån förbehåll rörande räntebetalning lämpligen kunde eller borde
göras, kunde så ske i samband med teckningen av fondtillskotten.

Meningen, att det föreslagna förbudet mot betalning av förflutna års oguldna
ränteposter borde slopas, omfattas jämväl av fullmäktige i riksbanken,
länsstyrelserna i Södermanlands och Västerbottens län samt Stockholms
handelskammare. Fullmäktige i riksbanken understryker, att en bestämmelse
av sådant innehåll i hög grad skulle komma att minska möjligheterna
till kapitalanskaffning på de för sparbankerna gynnsammaste villkoren.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker, att de sakkunnigas motivering
för förbudet närmast vore av bokföringsteknisk art.

Departementschefen. Departementschefen anför, att han godtoge att den
nya lagens regler om grundfondräntan och garantifondräntan finge en
konstruktion, som klargjorde, att räntorna skulle vara omkostnader i rörelsen.

Departementschefen yttrar vidare:

»Jag vill icke heller invända mot den av de sakkunniga förordade ordningen,
att såväl grundfondräntan som garantifondräntan utbetalas årligen. De
villkor, sakkunnigförslaget uppställer för ränteutbetalningarnas verkställande,
motsvarar i stort sett vad som gäller redan enligt SpL. Svenska sparbanksföreningens
kritik av dessa villkorsbestämmelser synes därför i huvudsak
drabba också de nuvarande reglerna i ämnet. Jag har icke funnit föreningens
invändningar vara övertygande och saknar således anledning frångå
den avfattning av förevarande villkorsbestämmelser, som föreslagits av de
sakkunniga. Emedan dessa bestämmelsers iakttagande förutsätter, att ränteutbetalningarna
ej sker, innan årsresultatet av rörelsen låter sig avläsas, kan
jag icke ansluta mig till sparbanksföreningens förslag om att ränteutbetalningarna
skulle få göras utan avvaktan på bokslutet.

Däremot anser jag i likhet med sparbanksföreningen och andra remissinstanser,
att det icke kan anses vara tillfredsställande med ett förbud mot
alt ränta, som på grund av villkorsbestämmelserna icke kunnat utgå under
visst år, utbetalas under ett följande år. Som antydes i ett remissvar torde
bokföringstekniska hänsyn ha dominerat de sakkunnigas överväganden i detta
avseende. Sakskälen för att oguldna ränteposter bör kunna utbetalas i
efterhand synes böra tillmätas större beaktande än nämnda hänsyn. Förbudet
i fråga har därför icke medtagits i departementsförslaget. Frånvaron av förbudsregel
innebär, att det får ankomma på sparbankerna själva att bestämma,
huruvida och i vad mån ifrågavarande ränteutbetalningar bör verkställas
i efterhand. Med denna handlingsfrihet för sparbankerna kommer de
räntor, som enligt deras eget avgörande eventuellt blir utbetalda i efterhand,
icke att framstå som direkta skuldförpliktelser för sparbankerna,
medan de innestår hos dessa. Det synes under sådana förhållanden ej heller
kunna krävas, att de kvarhållna ränteposterna skall uppföras på skuldsidan

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

87

i sparbanks bokföring. Däremot torde, såsom sparbanksföreningen påpekat,
böra föreskrivas att ränta, som till följd av angivna villkor tills vidare icke
kunnat utgå, skall uppföras inom linjen i sparbankens balansräkning. Sådan
föreskrift har intagits i 48 § i departementsförslaget.»

32 §.

Paragrafen motsvarar första och andra styckena i 30 § SpL och innehåller
normalbestämmelserna om sparbanks rätt att förvärva egendom.

Gällande rätt. SpL upprätthåller grundsatsen, att sparbank icke må i vilken
utsträckning som helst förvärva fast egendom. Sparbank får sålunda enligt
30 § första stycket SpL icke förvärva annan fast egendom än sådan, som
är avsedd för sparbankens inrymmande. Även denna rätt är emellertid begränsad
på så sätt att, där sparbank vill förvärva fast egendom för belopp,
vilket sammanlagt med bokförda värdet av sparbanken förut tillhörig fastighet
för samma användning överstiger en fjärdedel av sparbankens fonder,
beslutet om förvärvet skall underställas länsstyrelsens stadfästelseprövning.
Förvärvet må för övrigt icke komma till stånd annat än efter beslut a huvudmannasammanträde,
därvid minst två tredjedelar av de i frågans avgörande
deltagande huvudmännen skall ha röstat för förvärvet. De olika förbehåll
som nu angivits gäller också beträffande förbättring av byggnad, vari sparbankens
lokaler är eller avses bli inrymda.

30 § andra stycket SpL reglerar sparbanks rätt att förvärva lös egendom.

De sakkunniga. Huvudlinjerna i sakkunnigförslaget överensstämmer med
SpL:s nyss redovisade regler. De sakkunniga föreslår sålunda, att sparbank
skall äga rätt att förvärva fast egendom i den utsträckning, som erfordras
för att bereda expeditionslokaler. För samma ändamål öppnar sakkunnigförslaget
emellertid också möjlighet till förvärv av viss lös egendom, nämligen
tomträtt, bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag, som har till uteslutande
syfte att förvalta för omförmälda användning avsedd fast egendom och
vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av den fasta egendomens värde,
ävensom förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Förvärv av fast egendom,
tomträtt och aktier av omförmält slag är enligt sakkunnigförslaget underkastade
liknande förbehåll som enligt SpL gäller för förvärv av fast egendom.
Förbehållen i fråga skall dock icke vinna tillämpning, förrän förvärvet
skulle komma det sammanlagda innehavet av ifrågavarande slags egendom
att uppgå till belopp, som överstiger hälften av fonderna. Ändringen har motiverats
dels med att tillsynsmyndigheten hittills mestadels godkänt fastighetsförvärv
inom ramen för 50 procent av fonderna, dels med att tillsynsmyndigheten
i möjligaste mån borde befrias från att ta ansvar för dispositioner
inom sparbanks rörelse. Nu redovisade förbehåll skall gälla också
beträffande förbättring av byggnad, vari sparbankens lokaler är eller avses
bli inrymda. Också härvidlag anknyter sakkunnigförslaget alltså till nuvarande
regler. Förvärv av bostadsrätt och förlagsbevis i syfte, som här

88

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

nämnts, är icke underkastade några inskränkande föreskrifter i sakkunnigförslaget.

Vid bedömandet av om förvärv medför ett överskridande av den berörda
50-procentgränsen skall också enligt sakkunnigförslaget de bokförda värdena
vara avgörande. Dock meddelas en specialregel beträffande aktieförvärven.
Aktie skall sålunda beräknas till belopp motsvarande den andel av
bokförda värdet å aktiebolagets egendom, vilken belöper å aktien. De sakkunniga
anmärker härtill, att en beräkning efter det nominella värdet uppenbarligen
skulle möjliggöra, att aktieförvärv, som reellt betraktat fölle utom
50-procentrainen, formellt låge inom denna.

Till sakkunnigförslaget har — med vissa tillägg — överförts nuvarande
bestämmelser om sparbanks rätt att förvärva lös egendom.

Yttrandena. I några remissyttranden har yrkats att sparbank borde tillåtas
att i större utsträckning än SpL och sakkunnigförslaget medger förvärva
fast egendom. Svenska sparbanksföreningen hävdar sålunda, att det ur personalvårdande
synpunkt exempelvis kunde krävas att sparbank hade möjlighet
att sörja för anskaffande av en semestergård, och att det under tider
präglade av bostadssvårigheter kunde vara nödvändigt att sörja också för
anställdas bostadsbehov i annan fastighet än den, i vilken sparbanken vore
inrymd. Det i lag använda begreppet »inrymmande» borde för att sådana
syften skulle kunna tillgodoses utbytas mot »behov».

Svenska stadsförbundet ifrågasätter, om icke sparbankerna med hänsyn
till att hos dem — i motsats till vad fallet vore vid affärsbankerna — den
långfristiga utlåningen dominerade, vilket innebure att rörelsen i högre grad
vore beroende av penningvärdets växlingar, borde beredas större möjligheter
att i likhet med vad som gällde för försäkringsbolagen placera fondkapital i
fastigheter och andra värdebeständiga tillgångar. I vart fall borde sparbank
få förvärva fastighet icke blott för bankens inrymmande utan även för närbesläktade
ändamål, exempelvis till bostäder eller semesterhem för anställda.

Enligt landsorganisationens mening borde med hänsyn till sparbanksinlåuingens
struktur och sparbankernas karaktär av allmännyttiga, från enskilda
vinstintressen fria företag bestämmelserna om rätt för sparbank alt
lörvärva fast egendom uppmjukas.

Även kooperativa förbundet anser, att bestämmelserna är för stränga. Då
emellertid inskränkningarna i sparbankernas befogenhet att förvärva fast
egendom sammanhängde med motsvarande bestämmelser för affärsbankerna,
vore det enligt förbundets uppfattning önskvärt, att frågan om bankinrättningars
rätt till fastighetsförvärv utreddes i sin helhet, innan något ställningstagande
gjordes.

Departementschefen. Departementschefen yttrar bl. a. följande:

»I såväl SpL som i förevarande lagförslag anges uttryckligen att sparbank
har till ändamål att befordra sparsamhet genom att bedriva in- och utlåning
av penningar och därmed i samband stående verksamhet. I enlighet

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

89

härmed torde böra gälla — såsom också de sakkunniga framhållit — att
sparbank icke skall driva fastighetsförvaltning i större skala. Det i SpL
stadgade principförbudet för sparbank att fövärva fast egendom bör sålunda
alltjämt vara huvudregel. Det är emellertid nödvändigt att medge
vissa undantag härifrån. Sålunda bör sparbank liksom hittills vara berättigad
till sådana fastighetsförvärv, som avser att tillgodose behovet av lokaler
för sparbankens inrymmande. För detta syfte skulle sparbankerna enligt
sakkunnigförslaget jämväl få förvärva viss lös egendom. Jag hav icke
någon erinran mot en sådan utvidgning. Till de i detta avseende tillåtna förvärven
bör enligt min mening hänföras även inköp av aktier i bolag, som
förvaltar tomträttsmark, samt av förlagsbevis, utfärdade av bolag som nu
sagts. För förvärv av dessa aktier och förlagsbevis bör gälla samma förbehåll
som beträffande förvärv av aktier i bolag för förvaltning av fast
egendom och beträffande förvärv av förlagsbevis, utfärdade av sådant bolag.
Däremot kan jag med hänsyn till vad jag anfört om ändamålet med sparbankernas
verksamhet icke biträda de under remissbehandlingen framställda
önskemålen om att sparbankerna borde få i större eller mindre utsträckning
skaffa sig fast egendom oavsett syftet med densamma. Jag vill tillägga,
att i den mån sparbank har att sörja för bostäder och semesterhem för anställda,
rimligt hållna utgifter härför torde kunna anses vara godtagbara
inom sparbanksverksamheten.

I sakkunnigförslaget har i anslutning till SpL:s bestämmelser sådana föivärv
av fast egendom, tomträtt och aktier av förut omnämnt slag, som överskrider
viss ram, underkastats de inskränkningarna att förvärven ej ma
komma till stånd, om ej viss kvalificerad majoritet av huvudmännen uttalat
sig för förvärvet samt förvärvsbeslutet tillika vunnit tillsynsmyndighetens
stadfästelse. Mot sakkunnigförslaget härvidlag har jag ingen invändning och
jag godtar således bl. a., att den antydda ramen för de helt fria förvärven av
detta slag bestämmes till belopp motsvarande 50 procent av sparbankens fonder.
Mot de värderingsregler, som enligt sakkunnigförslaget skall gälla vid
bedömandet av om 50-procentgränsen överskrides, har jag icke heller någon
erinran. Den speciella värderingsbestämmelsen i fråga om aktie synes vara
nödvändig. Med hänsyn till denna värderingsföreskrift torde det vara överflödigt
med sakkunnigförslagets förbehåll, att bolag, som förvaltar här avsedd
egendom, skall ha ett aktiekapital uppgående till minst en tredjedel av egendomens
bokförda värde. Detta förbehåll har därför icke upptagits i depaitementsförslaget.
»

Utskottet

Den i propositionen föreslagna lagen om sparbanker är avsedd att ersätta
1923 års sparbankslag. Såsom framgår av det föregående har sparbanksväsendets
expansion varit avsevärd under den tid som följt sedan 1923 års
sparbankslag trätt i kraft. Alt denna lag på skilda punkter kommit att fram -

90

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

stå som mindre väl avpassad för de behov, som utvecklingen fört med sig,
är naturligt. Lagen har visserligen vid tidigare tillfällen genom olika detaljändringar
blivit omarbetad och kompletterad på sådana punkter, där det
synts särskilt angeläget att införa nya eller ändrade bestämmelser rörande
sparbankernas verksamhet, men i andra avseenden har någon närmare anpassning
av lagen till utvecklingens krav icke kommit till stånd. Den översyn
av sparbankslagstiftningen, som nu verkställts, har tillkommit hl. a.
på grund av önskemål från riksdagen. Med anledning av motioner vid 1945
års riksdag anhöll sålunda denna i skrivelse till Kungl. Maj :t om en allmän
revision av sparbankslagen. Även från annat håll har i skilda sammanhang
framställningar gjorts till Kungl. Maj :t om olika ändringar i sparbankslagen.

Den omdaning av sparbankslagstiftningen, som propositionsförslaget går
ut på, har genomförts med beaktande av att sparbankerna skall fullfölja
sin hittillsvarande huvuduppgift att befordra sparsamhet. Att sparbankerna
skulle bibehålla sin särart av utpräglade sparinstitut har betraktats som
självklart. Även enligt utskottets mening bör denna karaktär hos sparbankerna,
såvitt nu kan bedömas, bevaras. Såsom departementschefen anmärkt
torde emellertid den fortskridande utvecklingen inom kreditväsendet berättiga
till nya aspekter på den hittillsvarande gränsdragningen mellan de
olika penninginstituten, och det är därför möjligt att man i fortsättningen
skulle kunna ha lagregler, som tilläte en friare konkurrens mellan instituten.
Under hänvisning till att varken sparbankssakkunniga eller de kommittéer,
som sysslat med revisionen av lagstiftningen för affärsbanker och
jordbrukets kreditkassor — 1949 års banklagssakkunniga och 1950 års jordbrukskasseutredning
— närmare behandlat hithörande spörsmål, har departementschefen
icke ansett sig kunna i förevarande lagstiftningsärende
anmäla någon bestämd ståndpunkt i fråga om hur hittillsvarande gränser
för sparbanksverksamheten borde jämkas. I propositionen med förslag till
ny lag om bankrörelse uttalades, att frågan om enhetliga regler angående
kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upptagas till övervägande i
särskild ordning och att därvid jämväl spörsmålen rörande gränsdragningen
mellan instituten borde uppmärksammas. Enligt sparbankspropositionen
borde med hänsyn till det anförda de regler, som utstakade gränserna för
sparbankernas funktionsområden, bli föremål för en omprövning i nyss angivet
sammanhang. Spörsmålet om en revision av gränserna för sparbanksverksamheten
borde på grund härav få vila till dess nämnda omprövning
kommit till stånd. Då banklagspropositionen nyligen behandlades av utskottet
(uti. nr 5/1955) ultalade utskottet sitt intresse för att den ifrågasatta utredningen
om bl. a. gränsdragningen mellan de olika kreditinstitutens verksamhetsområden
komme till stånd. Utskottet vill nu ytterligare understryka
denna sin inställning. Som kommer att framgå har utskottet anledning att
återkomma till ämnet i samband med uttalanden över särskilda punkter i
föreliggande lagförslag.

Av hänsyn till att inom en snar framtid ett antal för sparbankernas verk -

Bankouiskottets utlåtande nr It) år 1955

91

samhet betydelsefulla frågor torde komma att bli föremål för nya överväganden
inom ramen för nyss nämnda utredning och då departementschefen
jämväl förklarat sig ämna framdeles verkställa ny utredning beträffande
sparbankernas tillsynsorganisation, skulle det i och för sig kunna ifrågasättas,
om icke genomförandet av en ny sparbankslagstiftning borde få anstå
i avbidan på resultatet av nämnda utredningar. Det föreliggande förslaget
innehåller emellertid sådana betydelsefulla och av behovet påkallade leformer,
att ett dröjsmål med genomförandet av desamma måste anses olämpligt.
Det bör framhållas, att de motioner, som väckts i anslutning till sparbankspropositionen,
rör särskilda punkter i lagförslaget och sålunda icke
innefattar några allmänt hållna invändningar mot lagförslagets antagande.
Ej heller utskottet vill anföra någon generell erinran mot förslaget utan
anser detsamma vara väl avvägt. Att förslaget intagit en försiktig ståndpunkt
vad angår sådana reformer, som kan vara ägnade att påverka sparbanksverksamhetens
traditionella inriktning, sammanhänger med det berörda
förhållandet, att frågan om en utvidgning av sparbankernas verksamhetsfält
ännu icke blivit närmare utredd. Denna försiktighet framstår följaktligen
som motiverad.

Utskottet övergår härefter till att behandla några särskilda punkter i förslaget.

Vad först avser frågan om huvudmännens tillsättande — det spörsmål som
kanske framför andra föranledde översynen av gällande sparbanksregler
— innebär gällande ordning, att minst en tredjedel av huvudmännen skall
väljas av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige eller vissa andra i sparbankslagen
nämnda offentligrättsliga organ. Övriga två tredjedelar av huvudmannakårerna
får utses pa sätt sparbankens reglemente bestämmer. I
stor utsträckning tillåter reglementsbestäinmelserna i hithörande avseende
att majoriteten av huvudmännen tillsättes genom självkomplettering. En
följd härav har ansetts vara, att huvudmännen icke kommit att bli tillräckligt
representativa för de intressentgrupper, de skall ha att företräda, nämligen
insättarna. I propositionen förordas en reglering, som syftar till att
öka det kommunala inflytandet över huvudmannakårernas tillsättande och
till att bereda insättarna en direkt representation. Stadgandet i förslaget innehåller
närmare bestämt att hälften av huvudmännen skall utses av primärkommun
(-er) eller landsting och att återstoden skall utses bland insättarna
av huvudmännen själva.

Utskottet har vid skilda tillfällen i anledning av motioner behandlat frågan
om tillsättandet av sparbankernas huvudmän. Så uttalade bankoutskottet
vid 1943 års riksdag (uti. nr 48) bl. a., att det nuvarande självkompletteringssystemet
kunde leda till att huvudmännen koinme att utses ur en
relativt begränsad krets med påföljd att en sparbanksledning därigenom cj
alltid finge den förankring bland insättarna, som vore önskvärd. Utskottet
påvisade också den konsekvensen av systemet, att större eller mindre delar
av en sparbanks verksamhetsområde ofta bleve orepresenterade eller otillräckligt
representerade i huvudmannakåren. Under hänvisning till berörda

92

Bankoutskottets utlåtande nr JO år 1955

uttalande vill utskottet nu uttala sin anslutning till en reform, som förhindrar
att huvudparten av huvudmannakåren tillsättes genom självkomplettering.
Utskottet har i utlåtande till 1945 års riksdag (nr 17) med anledning
av två motioner ytterligare uttryckt sitt intresse för att huvudmannainstitutionen
finge en mera allsidig och ändamålsenlig sammansättning än för
närvarande. Det vill synas utskottet som om Kungl. Maj :ts förslag att öka
kommunernas inflytande över huvudmannakårernas tillsättande skulle vara
ägnat att tillgodose detta önskemål. De kommunala församlingar, som
skulle ha att förrätta huvudmannavalen, måste betrakias som ganska representativa
för sparbankernas stora insättargrupper och skulle som regel
kunna bilda sig en god uppfattning om uppställda kandidaters lämplighet.
Kommunval skulle härjämte innebära en okomplicerad, billig och bekväm
anordning.

I motionerna I: 475 och II: 589 föreslås att huvudmän skall utses på sätt
reglementet föreskriver, därvid skall iakttagas att minst en tredjedel och
högst hälften av huvudmännen utses genom borgerlig primärkommun(-er)
eller landsting, att samma maximi- och minimiregel skall gälla för val genom
självkomplettering samt att, i den mån hälftenregeln icke tillämpas,
återstoden av huvudmännen skall väljas efter förslag av i reglementet angivna
lokala organisationer av betydelse för sparbankens verksamhet. Såsom
exempel å organisationer, som i första hand kunde tänkas såsom förslagsställare,
har nämnts fackliga och ideella organisationer av folkrörelsekaraktär.
Det synes utskottet diskutabelt, huruvida denna metod garanterar
insättarna en allsidigare representation i huvudmannakåren än den i propositionen
föreslagna. I varje fall torde det icke kunna bestridas, att metoden
är betydligt mer komplicerad och obekväm än den som anvisats i propositionen
och att metoden i fråga jämväl står i strid med det beaktansvärda
önskemålet att vinna enhetliga regler för samtliga sparbanker i landet.
Vidare kan anmärkas, att det många gånger skulle ställa sig svårt för en
sparbank att inom verksamhetsområdet finna organisationer, som kunde
anses vara fullt godtagbara representanter för skilda delar av dess verksamhetsområde
och som tillfredsställde skäliga anspråk på intresse för sparbankens
verksamhet. Det torde för övrigt kunna sägas, att de kommunala korporationerna
i många avseenden måste betraktas som representativa även
för flertalet ideella och fackliga organisationer. I den mån en sparbank vid
rekryteringen av sin huvudmannakår skulle önska att få anknytning till en
ideell eller facklig organisation, torde detta intresse kunna tillgodoses inom
ramen för propositionsförslagets bestämmelser om huvudmannaval. Utskottet
kan på grund av det anförda ej biträda ifrågavarande motioner.

Såsom departementschefen framhållit kan kommunernas på många håll
ganska stora låntagarintressen i sparbankerna möjligen skapa viss tvekan
om det lämpliga i att kommunerna skulle få ett avgörande inflytande på
huvudmannakårernas sammansättning. Nämnda olägenhet med kommunala
val av huvudmän torde emellertid vara av större betydelse endast när den
övervägande delen av huvudmannakåren representerar en och samma kom -

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

93

mun. För övrigt får tillsynsmyndighetens övervakning anses vara ett tämligen
verksamt skydd i detta hänseende. Någon risk för att kommunalval
av huvudmännen skulle medföra en sådan politisering av huvudmannainstitutionen,
att sparbankernas verksamhet därav skulle skadas, torde icke
föreligga. En annan omständighet som åberopats mot kommunalval av
huvudmän är att en kommun kunde vilja se, att redovisningen av sparbanksvinsten
bleve så stor som möjligt, för att kunna utvinna största möjliga
skatteintäkter eller för att höga vinster skulle tillåta sparbanksanslag
till allmännyttiga och välgörande ändamål, d. v. s. syften som stode
den kommunala verksamheten nära. Ej heller sistnämnda farhågor torde
böra betonas alltför starkt. Men av hänsyn till de nackdelar, som sålunda möjligen
skulle kunna följa av ett alltför kraftigt kommunalpolitiskt inflytande
över en sparbanks verksamhet, anser utskottet propositionens förslag, att
lika stora delar av huvudmannakåren skall utses genom kommunalval och
genom självkomplettering, vara väl avvägt. Därigenom att de genom självkomplettering
tillsatta huvudmännen skall utväljas bland sparbankens insättare,
kommer huvudmannakåren att jämväl få direkta insättarrepresentanter.
Även detta måste räknas som en direkt förtjänst hos förslaget. Utskottet
vill med hänsyn till det anförda tillstyrka propositionens regler beträffande
tillsättande av huvudmän.

Va<i angår det i motionerna 1: 455 och II: 565 framställda yrkandet att
sparbank, i vilken huvudmannakåren för närvarande tillsättes av landsting
— det rör sig om två sparbanker i landet — måtte beredas möjlighet att bibehålla
gällande valmetod, finnes enligt utskottets mening icke särskilda
skäl att för dessa sparbanker medgiva en undantagsställning. På lika goda
grunder som åberopats i motionerna skulle också från andra sparbankers
sida kunna resas anspråk på ett konserverande av hittillsvarande valmetoder.
Det ligger i öppen dag, att ett allmänt tillmötesgående av dylika anspråk
helt skulle rasera möjligheten att åstadkomma enhetliga normer för
huvudmannavalen och därigenom vinna generella garantier för en allsidig
sammansättning av huvudmannakårerna. Utskottet kan därför icke tillstyrka,
att särbestämmelser beträffande huvudmannaval stadgas för nämnda två
sparbanker.

I 19 § i förslaget regleras de förutsättningar, under vilka utbetalningar av
räntor å garantifond och grundfond må ske. Räntorna skall i princip utbetalas
årligen, men vissa villkor har knutits till utbetalningen. Sålunda får,
om grundfond eller garantifond helt eller delvis gått förlorad, utbetalning
av räntorna icke äga rum, om till följd av utbetalningen vinsten å rörelsen
icke skulle förslå till att uppbringa grundfond eller garantifond till belopp,
vartill fonden skall uppgå. Detsamma skall gälla även där ränteutbetalningarna
skulle förorsaka, att förlust uppstodc å rörelsen och förlusten icke
skulle kunna täckas på annat sätt än genom minskning av garantifond eller
grundfond. Härjämte föreslås, att nämnda räntor ej får utbetalas, om till
följd av utbetalningen sådan förlust skulle uppkomma, alt det förhållande,
som skall råda mellan sparbankens inlåning och dess fonder, skulle rubbas.

94

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Slutligen får grundfondränta icke i något fall utbetalas, om utbetalningen
skulle föranleda, att själva årsresultatet av rörelsen bleve en förlust. I motionerna
I: 473 och II: 590 framföres den meningen, att det icke vore riktigt
att ränta å garantifond ej skulle få utbetalas förrän grundfonden uppbringats
till belopp, vartill den skulle uppgå. Ett sådant stadgande skulle
enligt motionärernas mening allvarligt försvåra eller rent av omöjliggöra
bildande av garantifond och kunde därför lätt leda till att sparbanken måste
upphöra med sin verksamhet. Motionärerna hemställer därför om sådan
ändring i förevarande lagrum, att ränta å garantifond får utbetalas även om
grundfond icke uppbringats till det belopp, vartill den skall uppgå.

Vid övervägandet av detta spörsmål torde det vara angeläget att beakta
ändamålet med bildandet av garanlifond, eller säkerhetsfond som den
betecknas i gällande sparbankslag. Utskottet får erinra om att sparbank,
som icke förmår upprätthålla den lagstadgade minimirelationen mellan fonder
och inlåning, kan åläggas träda i likvidation. Det är i ett dylikt läge
som möjligheten att medelst garantifondbildning stärka fondställningen får
tillgripas. Genom att hidraga med tillskott till en garantifond kan de, som
har intresse av att sparbankens verksamhet fortsättes, uppbringa dess
fondmedel till erforderlig storlek och därigenom avvärja dess upplösning.
Beträffande tillskottsgivarnas rätt till ränta gäller enligt nuvarande sparbankslag
att ränteutbetalning får ske endast om »sparbankens återstående fonder
är tillräckliga för upprätthållande» av fondrelationen (34 § andra stycket).
En strikt tillämpning av de citerade ordalagen kan alltså medföra, att avsevärd
tid förflyter, innan ränta utgives. Förslaget vill mildra förutsättningarna
för ränteutbetalning. Också enligt förslaget uppställes visserligen det
■\illkoret
vid konstaterandet av om så är fallet får hänsyn tagas till jämväl garantifondens
inverkan på fondställningen. Förslagets lagtext talar nämligen i detta
sammanhang icke om »återstående» fonder. Den vidtagna uppmjukningen
av hittillsvarande lagregel har emellertid ansetts böra ha sin begränsning.
Så framgår av förslaget att utbetalning av ränta å garantifond bl. a. icke
skall få äga rum, om sparbankens fondställning är så labil, att ej endast
reservfonden konsumerats utan till och med grundfonden helt eller delvis
gått förlorad. Det är mot detta förbehåll invändning göres i de nu behandlade
motionerna. Enligt utskottets uppfattning synes det dock vara ett fullt
rimligt krav, att i den nyss skisserade prekära situationen en ränteutbetalning
till dem, som tillskjutit garantifonden, i varje fall icke skall få fördröja
ett återupprättande av grundfonden. Att tillskottsgivarnas intresse av
att erhålla ränta måste komma i efterhand i en sådan situation lär icke
behöva betraktas som uppseendeväckande. Såsom departementschefen med
rätta påpekat är tillskottsgivarnas ränteintresse i regel ett tämligen underordnat
motiv för deras medverkan, eftersom bidragen till både grundfond
och garantifond i övervägande utsträckning härrör från personkretsar, som
av allmänanda och omtanke om sparsamhetens främjande velat stödja tillkomsten
och utvecklingen av sparbanker i sina hemorter. Utskottet vill

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

95

framhålla, att det är denna syn på bidragsgivningen till grundfonder och
garantifonder som möjliggjort, att reglerna angående fondränteutbetalningen
kunnat få den i propositionen valda konstruktionen. Skulle motionärerna
vinna gehör för sin åsikt, att tillskottsgivarnas ränteintresse icke ens borde
få vika för den allra mest trängande konsolideringen av sparbanken, torde
det kunna ifrågasättas, om icke andra regeländringar borde följa som en
konsekvens härav. Exempelvis skulle det väl då icke i något fall kunna tilllåtas,
att garantifondräntan utbetalades, för den händelse rörelsen för något
år ginge med förlust. Av här anförda skäl kan utskottet icke biträda meningen,
att ränta å garantifondtillskott borde kunna utbetalas även om
grundfonden gått helt eller delvis förlorad. Även i övrigt finner utskottet de
föreslagna bestämmelserna om villkoren för utbetalning av räntor å grundfond
och garantifond väl motiverade.

Sparbankerna har under senare år vid upprepade tillfällen framställt önskemål
om att få driva checkräkningsrörelse. Främst har motiveringen härför
varit att sparbankerna genom att hålla checkräkning skulle kunna bjuda
sina kunder bättre service. I propositionen har detta önskemål blivit
tillgodosett på så sätt, att sparbankerna inom en i relation till inlåningen
på motboksräkning ställd s. k. fri sektor själva får bestämma formerna och
villkoren för inlåningen. Anordningen kan utnyttjas bl. a. för mottagande av
insättningar å checkräkning. Härjämte har sparbankerna lämnats rätt att
i viss omfattning lämna checkräkningskrediter. Utskottet anser det tydligt att
även inom sparbankernas traditionella kundkrets kan uppstå behov av att
sparbankerna skulle äga möjlighet att mottaga inlåning, som är av mera rörlig
karaktär än den inlåning som kan placeras på motboksräkningen. Att befogenheten
att öppna checkräkning för kundernas inlåning skulle skapa
förutsättningar för en i viss mån förbättrad kundservice lär icke kunna gendrivas.
Samtidigt torde det emellertid få medgivas, att en helt obegränsad
frihet att mottaga checkräkningsinsättningar skulle kunna föranleda en förskjutning
av sparbanksverksamheten till nya områden. Härvidlag har från
sparbankssakkunnigas sida åberopats att en dylik obegränsad frihet kunde
medföra risk för att sparbanksinlåningens dominerande karaktär av reella
sparmedel ginge förlorad, d. v. s. att insättningarna till mera avsevärd del
komme att utgöras av lättrörligt kapital. Sparbanksrörelsen skulle till följd
härav bli mera affärsbanksbetonad. Den ändrade inlåningskaraktären skulle
troligen även inverka på utlåningsstrukturen. Sparbankerna skulle komma in
på verksamhetsfält, som finge betraktas såsom främmande för den egentligt
sparbanksmässiga verksamheten. I propositionen framhålles, att de sakkunniga
genom dessa uttalanden vidrört de spörsmål om gränsdragningen mellan
de olika kreditinstituten, vilka -— såsom tidigare angivits — avses bli
närmare prövade i en särskild utredning. Utskottet delar den i propositionen
anförda meningen att det i avvaktan på nämnda utredning får anses befogat
att iakttaga försiktighet vid införandet av checkräkningsrätt för sparbankerna
och vill därför icke invända mot att vissa begränsningar fastställes
i delta avseende.

96

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

För genomförande av en begränsning beträffande inlåningen å checkräkning
har, såsom nämnts, förslaget anvisat anordningen med den fria sektorn.
Den fria sektorn är såsom framgått avsedd att rymma icke blott inlåning å
checkräkning utan även annan inlåning, som icke kan mottagas på den vanliga
motboksräkningen. I propositionen har framhållits att lämpligheten av
konstruktionen med den fria sektorn delvis vore beroende av huruvida nuvarande
individuella maximering av insättningar å motboksräkning borde
bibehållas. Enligt nuvarande regler skall sparbanks reglemente innehålla
bestämmelse om det belopp, högst 50 000 kronor, utöver vilket en och samma
insättares tillgodohavande å motboksräkning icke får ökas på annat
sätt än genom upplupen räntas läggande till kapitalet. Också enligt propositionen
skall finnas regler om insättningsmaximum beträffande motboksräkningen.
Propositionens stadganden i detta avseende är emellertid dels
betydligt mindre restriktiva än gällande lags — härtill återkommer utskottet
i det följande — dels också på annat sätt jämkade i förhållande till
gällande rätt. Sist åsyftade jämkning rör länsstyrelsernas nuvarande befogenhet
att lämna tillstånd för sparbank att på viss motbok mottaga större
belopp än det för sparbanken fastställda maximibeloppet. Denna befogenhet
har slopats. Ifrågavarande dispensmedel skall i stället kunna mottagas
inom den fria sektorn.

Till förmån för ett bibehållande av regler om insättningsmaximum har
under förarbetet på propositionsförslaget främst åberopats att den långfristighet,
som utmärkte inlåningen på motboksräkning, till ej ringa del kunde
återföras på föreskrifterna om iakttagande av insättningsmaxima. Den långfristiga
inlåningen hade satt sparbankerna i stånd att i sin kreditgivning
utvälja marknadens säkraste, likaledes långfristiga placeringar, nämligen
lån mot inteckningar i jordbruk och bostäder. Farhågor hade yppats för
att ett slopande av insättningsmaximum skulle medföra, att sparbankernas
inlåning så småningom underginge viss förändring. Sparbankerna skulle
komma att mottaga större kapitalbelopp från företag, som sökte en tillfällig
förräntning av sina överskottsmedel. En sådan inlåning skulle kunna
återverka pa sparbankens utlåning och närmast leda till en kreditgivning
av affärsbanksbetonad typ. Resultatet skulle kunna bliva en vidgning av
räntemarginalen, d. v. s. höjning av utlåningsräntorna och sänkning av inlåningsräntorna.
Genom en sålunda utvidgad verksamhet skulle sparbanksledningarnas
intresse avledas från sparbankens sparbefordrande uppgift
och inriktas på nya placeringsuppgifter. De som skulle bliva lidande på
den förändrade verksamheten vore de utanför företagsvärlden stående stora
och små spararna av alla kategorier.

Under propositionsarbetet har emellertid även framförts motsatt mening
om det berättigade i regler om insättningsmaximum, och det har därvid
ifrågasatts, om ett insättningsmaximum verkligen hade en mission att fylla.
I motionerna I: 474 och II: 588 yrkas också att bestämmelserna härom i
förslaget borde utgå. Det framhålles i motionerna bl. a. att bestämmelsen
om insättningsmaximum i sparbankslagstiftningen anknöte till en princip,

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

97

soin saknade full motsvarighet beträffande affärsbankerna och jordbrukskassorna.
Den allmänna samhälleliga utvecklingen och icke minst det stora
behovet av bostäder och rationaliseringen av jordbruksnäringen ställde stora
och växande anspråk på den art av kreditgivning som vore sparbankernas
väsentliga och naturliga verksamhetsområde. Begränsningen av sparbankernas
inlåningsmöjligheter hade verkat hindrande för denna verksamhet.

Enligt utskottets mening torde det icke kunna bestridas att bestämmelserna
i sparbankslagstiftningen om individuellt insättningsmaximum varit
ägnade att accentuera sparbankernas uppgift att främja sparandet. Det torde
med hänsyn härtill vara vanskligt att avgöra spörsmålet om slopande av
dessa bestämmelser utan att samtidigt ta ställning till berörda gränsdragningsfrågor
rörande kreditinstitutens verksamhetsfält. Utskottet delar därför
den i propositionen hävdade uppfattningen om det rimliga i att under
avvaktan på den framtida utredning, som skall ta gränsdragningsfrågorna
under bedömande, tills vidare bibehålla regeln om insättningsmaximum.
Det må hänvisas till att i propositionen angående ny banklagstiftning motsvarande
synpunkter anlagts på spörsmålet om ett avskaffande av maximeringsbestämmelsen
rörande affärsbankernas sparkasseräkning och att dessa
synpunkter ej föranledde erinran från utskottet. A andra sidan vill utskottet
ej invända mot den i förevarande proposition föreslagna höjningen
av sparbankernas insättningsmaximum från 50 000 kronor till 100 000 kronor.
Efter denna avsevärda uppmjukning av maximiregeln torde densamma
endast i ringa mån vara ägnad att medföra de olägenheter, vilka antytts i
förenämnda motioner.

Av hänsyn till det anförda kan utskottet ej heller biträda det i motionerna
1:30 och 11:40 framställda yrkandet om upphävande av bestämmelserna
om insättningsmaximum i nuvarande sparbankslag.

Möjligheten alt genom införande av konstruktionen med en fri sektor
slopa länsstyrelsernas prövning av överskridanden å motboksräkning innefattar
enligt utskottets mening en avgjord förbättring. Då överskridandena
av maximibeloppen skall rymmas inom den fria sektorn får sparbankens
styrelse själv taga ansvaret för att större belopp tages emot och för de likviditetspåfrestningar,
detta kan medföra. En dylik konsekvens synes vara
på sin plats. Utskottet vill på grund av det anförda och med hänsyn till vad
departementschefen i övrigt anfört till förmån för införande av anordningen
med fri sektor godtaga densamma.

Storleken av den fria sektorn har i propositionsförslaget fastställts till 15
procent av övrig inlåning. I motionerna I: 474 och II: 588 yrkas alt ramen
för den fria sektorn måtte vidgas till 20 procent. Såsom framgår av det förut
anförda är det avsett att den fria sektorn skall kunna rymma bl. a. inlåning
å checkräkning och överskridanden av insättningsmaximum å motboksräkning
— eller sparbanksräkning som denna räkning kallas i förslaget.
Även med beaktande av att i avvaktan på den framtida utredningen
om gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten försiktighet skall iakt 7

Bihang till riksdagens protokoll 19oii. 8 samt. Nr 19

98

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

tagas vid införandet av checkräkningsrätt för sparbankerna finner utskottet,
att sektorn skäligen bör kunna vidgas till 20 procent. Utskottet ansluter
sig därför till vad motionerna I: 474 och II: 588 i denna del förordat.

Mot förslaget att begränsa checkräkningskrediterna till 25 000 kronor för
varje låntagare har utskottet ingen erinran.

Reglerna om inlåningsrätten har i förslaget konstruerats i överensstämmelse
med det hittills begagnade systemet. Såsom tidigare anmärkts kommer
emellertid frågan om enhetliga inlåningsregler för affärsbanker, sparbanker
och jordbrukets kreditkassor att framdeles prövas av särskild utredning.
De ändringar i gällande inlåningsregler, som förordats i propositionen,
går främst ut på att i själva sparbankslagen inarbeta de provisoriska
reglerna i lagen den 23 maj 1952 med särskilda bestämmelser angående
sparbanks inlåning. Några tillägg och jämkningar har emellertid härvid
föreslagits. Sålunda har bl. a. hittillsvarande skillnad i inlåningsrättsligt
hänseende mellan inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter i stad, köping
och municipalsamhälle samt inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter
på landet slopats. Följaktligen skall täckningsfrihet gälla beträffande
samtliga de inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter, som ligger
inom 60 procent av taxeringsvärdet. Utskottet finner det tillfredsställande
att nuvarande åtskillnad i detta hänseende upphävts. Genom de föreslagna
ändringarna i gällande inlåningsregler har sparbankernas rätt att
mottaga inlåning kommit att utvidgas i jämförelse med vad som nu gäller.
Av hänsyn till sparbankernas mindre goda fondläge och svårigheter att förbättra
detsamma kunde visserligen anledning finnas att närmare granska
förutsättningarna för en ytterligare mildring av inlåningsreglerna. Denna
prövning bör emellertid kunna anstå och lämpligen upptagas vid den förestående
utredningen om de olika kreditinstitutens inlåningsregler.

Förslagets kassareservregler är i likhet med gällande bestämmelser om
kassareserv enbart inriktade på att skydda sparbankernas likviditet och
har sålunda icke tillagts någon funktion som penningpolitiskt instrument.
Reglerna har alltså samma karaktär som motsvarande regler i det av riksdagen
godkända förslaget till ny lag om bankrörelse. Utskottet vill erinra
om att utskottet vid sin behandling av banklagsförslaget anslutit sig till
departementschefens i förslaget uttalade mening, att en omprövning av de
för affärsbankerna gällande principerna för den penningpolitiska kassareservregleringen
vid lämpligt tillfälle borde komma till stånd. Såsom departementschefen
framhållit bör vid denna utredning jämväl upptagas frågan,
huruvida icke kassareservregler till kontroll över kreditvolymen bör finnas
även för sparbankerna.

Sparbanks kassareserv skall enligt gällande bestämmelser tillsammans
med den inneliggande kassan motsvara minst tio procent av insättarnas behållning
enligt senaste bokslut. Med hänsyn till att sparbankerna skall medgivas
rätt att mottaga inlåning å checkräkning och å kortfristig uppsägningsräkning
har en differentiering av kassaresei vkravet införts i förslaget. Kassareservskyldigheten
har sålunda i överensstämmelse med vad som före -

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

99

slagits i banklagspropositionen beträffande affärsbankerna bestämis till 25
procent för förbindelser, som det åligger sparbank att fullgöra vid anfordran
eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad. För sparbanks övriga
förbindelser har en viss uppmjukning av nu gällande kassareservkrav ansetts
befogad, och kassareservplikten har beträffande dessa förbindelser
fastställts till åtta procent. De förordade procenttalen utgör enligt utskottets
mening en lämplig avvägning av det obligatoriska likviditetsskyddet.
Utskottet ansluter sig i anledning av det anförda till propositionsförslaget.

I princip råder icke möjlighet för sparbank att förvärva fast egendom vare
sig enligt nuvarande lag eller enligt förslaget. 32 § i förslaget upptager emellertid
i likhet med nuvarande regler den undantagsbestämmelsen, att sparbank
äger förvärva sådan fast egendom som är avsedd för sparbankens inrvmmande.
För samma ändamål stadgar förslaget rätt till förvärv av viss
lös egendom, nämligen tomträtt, bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag, som
har till uteslutande syfte att förvalta för omförmälda användning förvärvad
fast egendom eller tomträtt, samt förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag.
Förvärv av fast egendom, tomträtt och aktier av ifrågavarande slag är emellertid
enligt förslaget underkastade det villkoret att, då sparbanken vill förvärva
sådan egendom för belopp, vilket tillsammans med bokförda värdet av
sparbanken förut tillhörig egendom av ifrågavarande slag överstiger hälften
av fonderna, beslutet om förvärvet skall underställas länsstyrelsens stadfästelseprövning.
Angivna begränsning innefattar en uppmjukning i förhållande
till vad som nu gäller. Enligt nuvarande sparbankslag skall nämligen
förbehållet i fråga vinna tillämpning, då förvärvet skulle komma det sammanlagda
innehavet av sparbankens fasta egendom att överstiga en fjärdedel
av sparbankens fonder. I övrigt har till förslaget överförts nuvarande
bestämmelse att förvärv, som kräver stadfästelse, ej heller må komma till
stånd annat än efter beslut av huvudmännen, därvid minst två tredjedelar
av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen skall ha röstat för förvärvet.
De olika förbehåll, som nu angivits, gäller också beträffande förbättring
av byggnad, vari sparbanks lokaler är eller avses bli inrymda. I de
likalydande motionerna 1:468 och 11:578 samt i motionerna 1:474 och
11:588, vilka jämväl är likalydande, har önskemål framställts om en utvidgning
av sparbanks rätt att förvärva egendom varom här är fråga. I
sistnämnda två motioner framhålles, att det ganska ofta förekommer att
eu sparbank behöver lokaler för andra ändamål än för sparbankens inrymmande,
exempelvis för användning såsom semestergård för personalen
eller som personalbostäder. Sparbankerna borde därför ha möjlighet
att själva innehava sådana anläggningar. För att detta syfte skulle kunna
tillgodoses borde det i lag använda begreppet inrymmande utbytas mot ordet
behov. Motionerna I: 468 och II: 578 går än längre i kravet på eu uppmjukning
av nuvarande principiella förbud för sparbankerna att förvärva
fast egendom. Utöver de fastighetsförvärv, som vore avsedda för sparbankens
inrymmande, borde enligt motionärerna sparbank medgivas rätt att
förvärva fast egendom intill ett belopp motsvarande sparbankens egna fon -

100

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

der. Ett dylikt medgivande borde även innebära, att sparbank ägde rätt att
i motsvarande grad ingå som medlem i fastighetsföreningar och som delägare
i fastighetsbolag. Såsom stöd för sin hemställan har motionärerna
främst åberopat, att sparbankerna genom en sådan placeringsrätt skulle få
större möjlighet att skydda sina fonder mot en penningvärdesförsämring.
Sparbankerna, som i likhet med försäkringsinstitutionerna huvudsakligen
förvaltade långfristigt kapital och härigenom vore i hög grad beroende, av
penningvärdets växlingar, hade genom de senaste decenniernas penningvärdesförsämring
fått realvärdet av sina fonder i hög grad reducerat.

Det för sparbankerna nu gällande principförbudet mot att förvärva fast
egendom har sin motsvarighet i gällande lagstiftning för affärsbankerna
och för jordbrukskassorna. Det av riksdagen godkända förslaget till lag om
bankrörelse har härvidlag icke inneburit någon förändring, och ej heller
beträffande sparbankslagstiftningen kan utskottet finna ett avsteg från
hittillsvarande grundsatser vara motiverat. Utskottet är ense med departementschefen
om att fastighetsförvaltning i större skala icke kan anses förenlig
med sparbankernas funktion att bedriva in- och utlåning av penningar
och verksamhet, som har samband därmed. Förbudet för sparbank
att förvärva fast egendom bör sålunda alltjämt upprätthållas som huvudregel.
Att härifrån bör liksom hittills göras undantag i fråga om sådana
förvärv, som avser att tillgodose behovet av lokaler för sparbankens inrymmande,
är emellertid givetvis befogat. Den möjlighet, förslaget öppnar,
att för angivna ändamål förvärva jämväl viss lös egendom synes motiverad.
Likaså vill utskottet godtaga, att förvärv av fastighet och jämförbar
egendom skall underställas tillsynsmyndighetens stadfästelseprövning,
därest förvärvet skulle komma det sammanlagda innehavet av sådan egendom
att överstiga viss del av fonderna. Att propositionen satt denna gräns
så högt som vid hälften av fonderna, hälsar utskottet med tillfredsställelse.
I sakkunnigbetänkandet har nämnda uppmjukning av gällande rätt motiverats
bl. a. med att tillsynsmyndigheten hittills mestadels godkänt fastighetsförvärv
inom ramen för 50 procent av fonderna. Utskottet vill emellertid
betrakta höjningen även såsom ett steg mot en friare bedömning vid
tillsynsmyndighetens prövning av de förvärv, som kräver stadfästelse. I
detta sammanhang må framhållas att varken i gällande banklag eller i den
antagna nya banklagen någon begränsning av ifrågavarande slag gäller för
affärsbankernas förvärv av egendom för bankens inrymmande. Enligt utskottets
mening bör hinder normalt ej föreligga för sparbank att till belopp
som överskrider 50-procentgränsen förvärva egendom för inrymmande
av banklokaler för huvudkontor och filialer eller för behov, som eljest kan
finnas för bedrivande av sparbankens konlorsrörelse, därest förvärvet kan
anses försvarligt ur trygghetssynpunkt och i övrigt tillgodoser rimliga krav
på lönsam placering. Även om den i motionerna 1:468 och 11:578 framförda
meningen angående lämpligheten av medelsplacering i fast egendom
intill fondernas värde icke kan vinna sådant beaktande, att sparbankerna
skulle få förvärva egendom enbart för detta syfte, torde det dock enligt ut -

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

101

skottets mening vara försvarligt att vid ifrågavarande stadfästelseprövning
tillmäta visst avseende åt synpunkten, att fast egendom i många fall utgör
ett jämförelsevis betryggande placeringsobjekt. Vad sedan gäller den närmare
innebörden av kravet på att fastighet i sparbanks ägo skall vara avsedd
för sparbankens inrymmande vill utskottet likaledes uttala sig för eu
tämligen liberal tolkning. En sådan synes nog i stort sett ha varit vägledande
också vid tillämpningen av motsvarande stadgande i nuvarande
sparbankslag. Exempelvis må framhållas att det givetvis icke får betraktas
som nödvändigt att hela fastigheten disponeras för sparbanksverksamheten.
Ytterligare torde kunna anses att vissa lokalbehov, som närmast dikteras
av sparbankens tillbörliga omsorg om den anställda personalen, lär kunna
tillgodoses med stöd av nu behandlade lagregler, oaktat lokalerna i fråga ej
är att betrakta som egentliga expeditionslokaler. Utskottet vill med dessa
uttalanden biträda propositionsförslaget i förevarande del.

I 34 § i förslaget regleras sparbankernas rätt till filialbildning. Liksom i
gällande rätt har gjorts en åtskillnad mellan större och mindre filialer. De
mindre filialerna — i förslaget betecknade sparställen — skall kunna inrättas
utan särskilt tillstånd. Härvidlag avviker ej förslaget från vad som nu
gäller. Vad angår de större filialerna, avdelningskontoren, har däremot gjorts
en utvidgning av sparbankernas rätt till fri filialbildning, som i stort överensstämmer
med regleringen av filialfrågan i förslaget till ny lag om bankrörelse.
Tillståndsprövning för inrättande av avdelningskontor är sålunda
erforderlig allenast då filialen är avsedd att inrättas i kommun, där sparbanken
icke förut driver rörelse vid huvudkontor eller avdelningskontor. Utskottet
vill uttala sin tillfredsställelse med denna uppmjukning av rådande
bestämmelser i ämnet. Förslaget innehåller vidare den nyheten, att filial
skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Någon anledning
att bibehålla nuvarande rätt för sparbankerna att efter särskilt tillstånd
öppna filial utanför verksamhetsområdet torde icke finnas, varför utskottet
biträder förslaget härutinnan.

Bland huvudpunkterna i förslaget märkes frågan om hur den offentliga
tillsynen över sparbankerna bör anordnas. Enligt nuvarande bestämmelser
utövas tillsynen över sparbankerna dels av länsstyrelsen och de s. k. allmänna
ombuden, dels av ett centralt verk, sparbanksinspektionen. Fördelningen
av tillsynsuppgifterna mellan länsstyrelserna och sparbanksinspektionen
bibehålies i propositionsförslaget. Däremot föreslås att allmänna ombudsinstitutionen
skall upphöra och att den tillsyn som utövats genom denna
delvis skall ersättas av en effektivisering av den årliga revisionen i sparbankerna.
Härvidlag innebär förslaget till en början, att kraven på revisionens
grundlighet skall skärpas. Dessutom föreslås alt revisionen skall verkställas
under medverkan av en särskild revisor, utsedd av länsstyrelsen. Denne
revisor skulle alltså i viss mån kunna sägas komma att motsvara del allmänna
ombudet. Förslaget att utbyta allmänna ombuden mot revisorer har
mötts med gillande av flertalet remissinstanser. Anordningen bar sin parallell
både i gällande banklag och i den antagna nya banklagen. Utskottet an -

102

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

ser sig med hansyn härtill och på de av departementschefen i övrigt anförda
skälen böra tillstyrka förevarande reform.

Frågan om lämpligheten av att bibehålla länsstyrelserna och sparbanksinspektionen
vid tillsynen över sparbankerna upptages i motionen I: 476, där
förslag framställes om att organisationen av tillsynen över sparbankerna
bör utformas på sätt sparbankssakkunniga förordat. Enligt dessa borde länsstyrelsernas
befattning med tillsynsärendena upphöra och den centrala tillsynen
omhänderhavas av en nyinrättad myndighet tillskapad genom sammanslagning
av sparbanksinspektionen samt bank- och fondinspektionen.
Samma mening om tillsynens anordnande har kommit till uttryck i förslag,
som avgivits av 1945 års bankkommitté och 1951 års riksdagsrevisorer. I utlåtande
över riksdagsrevisorernas berättelse anslöt sig statsutskottet (uti. nr
145/1952, 15 :o) till revisorernas uppfattning om fördelarna med en samordning
av den centrala offentliga tillsynen över affärs- och sparbanksväsendet.
Däremot sade sig utskottet icke vara lika övertygat om lämpligheten av
att avveckla länsstyrelsernas befattning med hithörande ärenden. På utskottets
hemställan beslöt riksdagen överlämna riksdagsrevisorernas uttalanden
i ämnet jämte dithörande remissyttranden till sparbankssakkunniga. Under
remissbehandlingen av sparbankssakkunnigas förslag har från vissa håll den
meningen framförts att staten helt eller delvis skulle befrias från ansvaret
för sparbankstillsynen, antingen därigenom att tillsynen skulle kunna helt
överlåtas på ett av sparbankerna själva upprättat organ eller på så sätt att
en del av den statliga kontrollen över sparbanksväsendet, främst den mera
revisionsmässiga, skulle omhänderhavas av något organ som sparbankerna
gemensamt inrättat. Med hänvisning till att detta uppslag icke prövats av de
sakkunniga och till att uppslaget borde bli föremål för närmare överväganden
i särskild ordning, eventuellt också med avseende på tillsynen över
andra institut inom kreditväsendet, har departementschefen anfört, att han
sedermera ämnade ta initiativ till en utredning för närmare prövning av
nämnda alternativ för tillsynens organiserande. Utskottet har ej anledning
till erinran mot att alternativet i fråga blir föremål för närmare överväganden.
Av hänsyn till att en framtida omdaning av tillsynen i den riktning som
antytts eventuellt skulle komma att visa sig lämplig har utskottet icke funnit
skäl att ta ställning till huruvida en helt centraliserad statlig sparbankstillsyn
skulle vara att föredraga framför den nuvarande. Det synes nämligen
välbetänkt att i avvaktan på resultatet av nämnda utredning bibehålla nuvarande
tillsynsorganisation med enbart den jämkning däri, som föranledes
av att de allmänna ombuden slopas.

På de nu anförda skäl och då propositionen i övrigt icke givit anledning
till uttalande hemställer utskottet,

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra företagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om sparbanker — måtte, med bifall
till motionerna I: 474 och II: 588 i vad de rör storleken av
den sektor, inom vilken sparbank skall äga mottaga inlåning

Bankoutskottets utlåtande nr il) år 1955

103

å valfri räkning, men med avslag å sagda motioner i övrigt
ävensom å motionerna I: 455 och II: 565, I: 468 och II: 578,
I: 473 och II: 590, I: 475 och II: 589 samt I: 476, för sin del
antaga nämnda lagförslag med den ändringen att 25 § första
stycket erhåller följande lydelse:

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande tjugu procent
av de enligt senaste bokslut å sparbanks räkning innestående
medlen, äger sparbank mottaga inlåning å annan, valfri
räkning.

B. att riksdagen måtte antaga övriga i propositionen framlagda
lagförslag;

C. att motionerna 1: 30 och II: 40 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 april 1955

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Sundvik, Fahlander, Mogård, Werner,
Boo, Kronstrand, Danmans och Björnberg; samt

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson i
Landskrona, Sköldin, Gavelin, Persson i Norrby, Carlsson i Tibro och
Magnusson.

Reservationer:

1) av herrar Fahlander, Danmans, Björnberg och Magnusson, vilka ansett,

dels att utskottets utlåtande, såvitt avser frågan om sättet för val av huvudmän,
från och med det stycke på s. 91, som börjar med orden »Vad
törst», till och med det stycke på s. 93, som slutar med orden »två sparbanker»,
bort ha följande lydelse:

»Vad först--— (lika med utskottet)--— huvudmännen själva.

I motionerna 1:475 och 11:589 har motionärerna, med erkännande av
att förtjänsterna i propositionens förslag är obestridliga, framhållit, att
det vore önskvärt att sparbankslagen — inom den principiella ram som
propositionen anger — kunde ge sparbankerna större möjlighet alt anpassa
systemet för val av huvudmän efter de särskilda förhållanden, som råder

104

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

på varje ort, ett önskemål som vore särskilt motiverat av sparbankernas
karaktär av lokala organ och med hänsyn till att sparbankerna hade till
arten och omfattningen så skiftande verksamhetsområden, från socknar till
hela län. Enligt motionärernas mening borde propositionsförslaget kunna
kombineras med ett system, som främjade sparbankernas anknytning till
de folkliga rörelserna, i första hand fackliga och ideella organisationer av
folkrörelsekaraktär. Det i motionerna framförda förslaget innefattar att
det i sparbankernas reglementen skall kunna bestämmas, att huvudmannaval
skall ske på sätt i propositionen föreslagits, men motionärerna vill därjämte
öppna möjlighet för att upp till en tredjedel av huvudmännen skall
väljas efter förslag av i reglementet angivna lokala organisationer av betydelse
för sparbankens verksamhet. I detta senare alternativ ingår den bestämmelsen,
att minst en tredjedel av huvudmännen skall utses av fullmäktige
i borgerlig primärkommun (-er) eller av landsting och minst en
tredjedel av huvudmännen själva.

Utskottet har — ---(lika med utskottet) —--detta önskemål.

Med hänsyn till de av departementschefen omnämnda nackdelar, som
möjligen skulle kunna följa av ett alltför kraftigt kommunalpolitiskt inflytande
över en sparbanks verksamhet, anser utskottet propositionens förslag,
att lika stora delar av huvudmannakåren skall utses genom kommunalval
och genom självkomplettering, vara väl avvägt. Därigenom att de
genom självkomplettering tillsatta huvudmännen skall utväljas bland sparbankens
insättare, kommer huvudmannakåren att jämväl få direkta insättarrepresentanter.
Även detta måste räknas som en direkt förtjänst hos
förslaget. Emellertid anser utskottet, att de i propositionen förslagna bestämmelserna
icke med nödvändighet måste vara av tvingande natur. Vad
i ovannämnda motioner 1:475 och 11:589 anförts finner utskottet värt beaktande.
Det i motionerna framförda förslaget synes väl tillgodose såväl
det allmännas intressen som sparbankernas naturliga önskemål att komma
i nära kontakt med de olika folkrörelserna. Det synes utskottet sålunda
kunna i sparbankslagen inrymmas möjligheter till den mindre variation i
valsystemet, som i motionerna föreslagits, och detta så mycket hellre som
reglementsbestämmelserna skall prövas och stadfästas av vederbörande tillsynsmyndighet.
Utskottet tillstyrker alltså, att propositionsförslaget kompletteras
på sätt i motionerna föreslagits. Härav påkallas jämväl en jämkning
av bestämmelserna i 6 § punkt 5 första stycket i förslaget till lag angående
införande av nya lagen om sparbanker.

Vad angår--— (lika med utskottet) -—--två sparbanker.»

dels ock att till följd härav 13 § första stycket i förslaget till lag om sparbanker
och 6 § punkten 5 första stycket i förslaget till lag angående införande
av nya lagen om sparbanker bort ha följande lydelse:

13 § första stycket lagen om sparbanker:

Huvudmän skola utses på sätt reglementet föreskriver, därvid skall iakttagas,

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

105

att minst en tredjedel och högst hälften av huvudmännen skall utses av
fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner, som ingå i sparbankens
verksamhetsområde, eller av landsting,

att minst en tredjedel och högst hälften av huvudmännen skall utses av
huvudmännen själva, vid senare sammanträde än det som förrättas i samband
med sparbankens bildande bland insättare i sparbanken, vilka vid utgången
av kalenderåret närmast före huvudmannavalet haft ett tillgodohavande
i sparbanken av minst etthundra kronor, samt

att i den mån hälftenregeln icke skall tillämpas, återstoden av huvudmännen
skall väljas efter förslag av i reglementet angivna lokala organisationer
av betydelse för sparbankens verksamhet.

6 § punkten 5 första stycket lagen angående införande av nya lagen om
sparbanker:

5. Då nya lagen vunnit tillämpning å sparbank genom att registrering
skett, skola så många huvudmän avgå, att antalet kvarstående motsvarar
det antal huvudmän, som enligt det nya reglementet skall väljas av sparbankens
huvudmän. Återstoden av antalet huvudmän enligt det nya reglementet
utses så snart kan ske genom val på sätt i det nya reglementet
stadgas. De avgående huvudmännen, vilka skola kvarstå till dess nyss angivet
val ägt rum, uttagas genom lottning, dock att i första hand skola uttagas
de som tillsatts av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige,
landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap. Kvarstående
enligt äldre lag utsedda huvudmän skola allt efter som mandattiderna utlöpa
ersättas genom val, som enligt det nya reglementet förrättas av sparbankens
huvudmän.

2) av herrar Boo, Severin i Stockholm, Schmidt och Sköldin, vilka ansett,
dels att utskottets motivering i det stycke, vilket börjar å s. 97 med orden
»Storleken av den fria sektorn», bort ha följande lydelse:

»Storleken av den fria sektorn har i propositionsförslaget fastställts till
15 procent av övrig inlåning. I motionerna I: 474 och II: 588 yrkas att ramen
för den fria sektorn måtte vidgas till 20 procent. Såsom framgår av det förut
anförda har avsikten med den fria sektorn väsentligen varit att tillmötesgå
sparbankernas önskan om införande av checkräkning. Därjämte skulle å
den ''valfria räkningen’, som den fria sektorn kallas i lagtexten, få mottagas
överskridanden av det för sparbanken fastställda insältningsmaximum å
sparbanksräkning. För bedömande av frågan om procenttalet för den fria
sektorn har departementschefen påvisat, att tillgängliga uppgifter om sparbankernas
nuvarande överskridanden av maximibeloppen enligt beviljade
dispenser tydde på att den fria sektorn endast i mindre mån komme att
användas för dessa överskridanden. Enligt dessa uppgifter skulle, därest insättningsmaximum
förutsattes vara 75 000 kronor, samtliga sparbanker
utom åtta ha utnyttjat mindre än tre procent av sektorns femton procent
för sådana dispensmedel. Den fria sektorn komme sålunda att i huvudsak
kunna utnyttjas för checkräkningsinsätlningar. Då genomsnittsinsättning8
Hihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. AV ]9

106

Bankoutskottets utlåtande nr It) år 1055

arna å checkräkning hos provinsaffärsbankerna och centralkassorna för
jordbrukskredit under de senaste fem åren motsvarat omkring 15 procent
av övrig inlåning komme sparbankerna sålunda att i praktiken bli jämställda
med dessa. De konsekvenser för sparbanksverksamheten, som kan
följa av en mera vidsträckt rätt till checkräkningsinlåning, torde — såsom
framgått av det föregående -— bli närmare klarlagda inom ramen för den
planerade allmänna undersökningen rörande gränserna för sparbankernas
funktionsområde. Visst material till vägledning för övervägandena i denna
fråga står emellertid redan nu till buds som resultat av sparbankssakkunnigas
utredningsarbete. Mot bakgrunden av detta torde det sålunda kunna
hävdas att en mera betydande tillströmning av checkräkningsinsättningar
måste komma att påverka den hittills vedertagna inriktningen av sparbanksverksamheten.
I belysning av vad departementschefen påvisat angående
möjligheten att utnyttja den fria sektorn för checkräkningsinlåning
och angående storleken av dylik inlåning vid affärsbankerna och centralkassorna
är det tydligt att en vidare fri sektor än vad som föreslås i propositionen
just skulle bereda utrymme för den mera betydande checkräkningsinlåning,
som kunde komma att ge en delvis ny prägel åt sparbanksrörelsen.
Konsekvensen skulle med andra ord bli att man föregrepe den
bebådade utredningen rörande gränserna för sparbanksverksamheten. Med
hänsyn härtill ter sig det i propositionen valda procenttalet väl avvägt. Sparbankssakkunniga
hade också enhälligt stannat för att förorda detta procenttal.
Utskottet tillstyrker detsamma.»

dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 455 och II: 565, I: 468
och II: 578, I: 473 och II: 590, I: 474 och II: 588, I: 475 och II: 589 samt I: 476,
bifalla de genom propositionen framlagda lagförslagen;

B. att motionerna I: 30 och II: 40 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

3) av herrar Fahlander, Mogård, Danmans, Björnberg och Magnusson,
vilka ansett,

dels att utskottets utlåtande, såvitt avser frågan om rätt för sparbank att
förvärva fast och lös egendom, från och med det stycke på s. 99, som börjar
med orden »I princip», till och med det stycke på s. 101, som slutar med
orden »förevarande del», bort ha följande lydelse:

»I princip---(lika med utskottet)---grad reducerat.

Det för-----(lika med utskottet)----för sparbanksverksamheten.

Ytterligare torde kunna anses att vissa lokalbehov, som närmast dikteras av
sparbankens tillbörliga omsorg om den anställda personalen, bör kunna få
tillgodoses av sparbank. Utskottet finner för sin del, att det i detta hänseende
i motionerna I: 474 och II: 588 framförda förslaget är förtjänt av bifall.
Lämpligast synes vara, att detta får komma till uttryck i lagen, och
ett stadgande härom synes därför böra givas i anslutning till motionärernas
förslag. Utskottet vill därvid framhålla, att sparbankslagen — till skillnad

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955 107

från vad som gäller för affärsbanker och jordbrukskassor -- föreslås innehålla
ovanberörda stadgande om länsstyrelsens stadfästelseprövning, när
innehavet av fast egendom och viss lös egendom överstiger hälften av fonderna,
och därjämte krav på kvalificerad majoritet bland huvudmännen
för beslut i samma fall om egendomsförvärvet, samt att dessa bestämmelser
skulle enligt förslaget gälla även beträffande förvärv av sådan egendom,
som är avsedd för nu ifrågavarande ändamål.»

dels ock att till följd härav 32 § första stycket i förslaget till lag om
sparbanker bort ha följande lydelse:

32 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med
fånget åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess behov. För samma
ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag, som
uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning förvärvad
fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Vill
sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller aktie som nyss sagts eller
förbättra byggnad, som sparbank förvärvat för omförmälda ändamål, för
belopp, vilket sammanlagt med det belopp, vartill sparbanken förut tillhörig
fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande art bör uppskattas,
överstiger hälften av fonderna, skall frågan härom hänskjutas till huvudmännens
prövning. Åtgärden må ej vidtagas, där ej minst två tredjedelar
av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat sig för densamma
samt beslutet tillika vunnit länsstyrelsens stadfästelse.

4) av herr Boo.

650809. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag