Bevillningsutskottets betänkande nr 48 är 1955

1

Nr 48

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt
motion om ändrade grunder beträffande beskattning
av rörelse som bedrives i flera kommuner.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
II: 179, av herr Löfroth har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till isådan ändring av 58 §
kommunalskattelagen, att bestämmelserna att fem procent eller eventuellt
mera av rörelseinkomst skall föras till kommun, där huvudkontor finnes,
utgår, samt till sådan ändring av 61 § samma lag, att kontor ej räknas som
fast driftställe.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionen framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.

I 57 § 1 mom. kommunalskattelagen stadgas, att skatt för inkomst av
rörelse skall utgöras till kommun, där rörelsen utövats från fast driftställe.
Vidare finnes vissa stadganden rörande beskattningsorten i de fall, då fast
driftställe icke begagnats. I 2 inom. återfinnes bestämmelser angående beskattningen
— förutom av rederirörelse — av vissa slag av rörelse, vilka
enligt sin natur merendels bör beskattas i flera kommuner, nämligen kommunikationsföretag
(järnvägsdrift, kanaldrift, omnibustrafik etc.) samt
vatten-, gas- eller elverk. I momentet ges för beskattningen av varje slag av
rörelse allmänna riktlinjer, vilka kan sägas innebära att beskattning skall
ske i den kommun där huvudkontor funnits samt i kommun, som berörts
av verksamheten genom att t. ex. förbrukning av kraft skett eller trafik
ägt rum.

Detaljerade bestämmelser angående rörelseinkomstens fördelning i de
fall, då beskattning i flera kommuner ifrågakommer, lämnas i 58 §. Beträffande
ovannämnda kommunikations- och kraftföretag samt rörande vissa
andra rörelser, såsom bankrörelse eller annan penningrörelse och jordstyckningsföretag,
stadgas sålunda för varje slag av rörelse huru stor del
av inkomsten som skall beskattas i varje kommun. I fråga om flertalet
slag av rörelse innebär dessa bestämmelser, att en viss del av rörelseinkomsten,
fem eller tio procent, skall beskattas i kommun, där huvudkontor
funnits. Resterande del av inkomsten skall fördelas med hänsyn till vissa

846 66 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 satnl. Nr 48

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1955

angivna omständigheter, såsom t. ex. i fråga om spårvägsdrift i förhållande
till inom varje kommun tillryggalagda vagnkilometer. Rörande vissa slag
av rörelse lämnas i anvisningarna till denna paragraf ytterligare — i några
fall synnerligen detaljerade — föreskrifter angående inkomstens fördelning.
I 58 § stadgas slutligen beträffande rörelse av annat slag än de i
paragrafen särskilt angivna att inkomsten skall beskattas till fem procent
eller, där omständigheterna därtill föranleder, högre procent i kommun,
där huvudkontor funnits, samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe
begagnats, efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje
kommun tillverkade varors värde, handelsomsättnings storlek, antalet där
sysselsatta arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för
bedömande av den inkomst, som kan anses hava åtnjutits inom kommunen.

I 61 § samma lag stadgas, att såsom fast driftställe i rörelse skall anses
plats, å vilken för stadigvarande bruk vid rörelsens utövande funnits särskild
anläggning eller vidtagits särskild anordning, såsom kontor, fabrik,
verkstad, verk, bruk, handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe.
Med fast driftställe likställes gruva eller annan fyndighet, som varit
föremål för bearbetning, stenbrott eller torvmosse, fastighet, som varit föremål
för jordstyckning, samt plats, där entreprenadarbete av större omfattning
drivits under lokal ledning.

En uttömmande redogörelse rörande beskattningsföremålens fördelning
mellan kommunerna med en omfattande historik lämnas i kommunalskatteberedningens
betänkande med förslag till omläggning av den kommunala
beskattningen in. in. del I (SOU 1942: 34 s. 173—239), till vilken
utskottet tillåter sig hänvisa. I förevarande sammanhang må allenast nämnas
följande. Före år 1928 fanns intet stadgande om huvudkontorsandel.
Förslag därom framlades första gången i Eiserman och von Wolckers år
1917 avgivna betänkande. Dittills hade i allmänhet, då särskilt huvudkontor
inrättats, den kommun, där affärsledningen sålunda handhades, tillmätts
en betydande andel av inkomsten till beskattning. Nämnda förslag begränsade
emellertid denna andel till högst fem procent så framt icke särskilda
omständigheter föranledde tillämpningen av en högre andelsberäkning. I
kommunalskattekommitténs betänkande (SOU 1924:53) upptogs emellertid
ifrågavarande bestämmelser i huvudsak i den lydelse de erhöll år
1928 och alltjämt äger. I 1927 års kommunalskatteproposition (nr 102)
berördes frågan om fördelning av rörelseinkomst mellan flera kommuner
icke i vidare mån än att departementschefen tillbakavisade de anmärkningar,
som riktats mot kommunalskattekommittén, därför att denna
skulle ha föreslagit att kommun, där huvudkontor vore beläget, i regel
skulle tilldelas fem procent av inkomsten. Enligt departementschefens mening
hade kommittén klart utsagt, att där omständigheterna därtill föranledde,
huvudkontorskommunen skulle erhålla högre procent än fem,

Bevillningsutskottets betänkande nr i 8 år 1955

3

varför det av kommittén angivna procenttalet fem vore allenast en minimisiffra,
som kunde överskridas. I 1928 års kommunalskatteproposition (nr
213) upptogs i huvudsak samma regler som i 1927 års proposition. Riksdagen
godkände propositionens förslag i dessa delar.

I motioner vid 1938 års riksdag föreslogs, att huvudkontor sandelen
skulle bestämmas till tre procent, eller, därest särskilda omständigheter
det föranledde, till högre procent, dock högst fem procent. Motionerna avslogs
på hemställan av samma års bevillningsutskott i dess betänkande
nr 7 under motivering att spörsmålet vore föremål för närmare överväganden
inom kommunalskatteberedningen.

I kommunalskatteberedningens tidigare omnämnda betänkande (SOU
1942: 34), vilket emellertid i förevarande hänseenden icke lagts till grund
för lagstiftning, anfördes viss kritik mot gällande ordning rörande fördelning
av inkomst av rörelse (s. 200—233). I anslutning härtill föreslog beredningen
vissa ändrade regler rörande fördelningen av rörelseinkomst,
syftande huvudsakligen till en begränsning av den s. k. handelsandelen.
Rörande huvudkontorsandelen föreslogs emellertid i sak ingen ändring i
förhållande till gällande regler. I fråga om huvudkontorsandelen anförde
beredningen följande:

När det gäller att fördela inkomst mellan verksamhetsgrenar av olika
art, torde enligt huvudregeln den ekonomiska betydelsen av varje gren
böra utgöra fördelningsgrund. Så synes regeln också hava tolkats, när det
varit fråga om uppdelningen mellan fabrikation och handel, men vid utmätande
av huvudkontorets andel har det inlförda stadgandet angående
sådan andel kommit att verka såsom en begränsning. Denna begränsning,
som ansluter sig till de av kommunalskattesakkunniga framlagda riktlinjerna,
synes i viss må stå i motsättning till huvudregeln. Huvudkontorsandelen
torde nämligen i allmänhet icke vara så stor att den motsvarar den
ekonomiska betydelsen av den vid ett huvudkontor bedrivna verksamheten.

Beredningen har även övervägt en ytterligare begränsning av beskattningsrätten
för de kommuner, där tillverkning ej sker, genom ett borttagande
av huvudkontorsandelen, såsom i de ovannämnda motionerna vid
1938 års riksdag ifrågasatts. En sådan åtgärd skulle även överensstämma
med beredningens allmänna uppfattning i fördelningsfrågan. Det må också
erinras, att man i Danmark nyligen funnit anledning upphäva bestämmelsen
om särskild andel för huvudkontorskommunen. Då emellertid huvudkontorsandelen
genom gällande bestämmelser är tämligen snävt begränsad
och därför icke bär någon betydelse för fördelningen av inkomstskatteunderlaget
mellan kommunerna, bär beredningen icke ansett sig hava skäl
alt framlägga något förslag i denna fråga. Praxis synes även gå i den riktningen
att huvudkontorsandelen sällan bestämmes till mer än fem procent.

Rörande mellankommunala prövningsnämndens praxis i hithörande hänseenden
lämnas i en artikel i Svensk Skattetidning årgång 1948, s. 303,
hl. a. följande upplysningar:

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 År 1955

Enligt bestämmelserna i 58 § kommunalskattelagen skall i normalfallet
5 procent av den kommunalskattepliktiga inkomsten tillföras den
kommun där huvudkontor för rörelse funnits. Om det gäller ett företag,
som både tillverkar varor och försäljer dessa genom egen försäljningsorganisation,
brukar den återstående delen av kommunalskattepliktiga inkomsten
enligt utbildad praxis fördelas med -is tillverkningsvinst och Vs
försäljningsvinst. Tillverkningsvinsten fördelas i förekommande fall i förhållande
till tillverkningsvärdena eller efter annan grund som kan befinnas
skälig och försäljningsvinsten med ledning av omsättningssiffrorna.
Fördelning med ledning av s. k. specialbokslut för olika avdelningskontor
godtages som regel icke.

I vissa fall beräknas emellertid huvudkontorsandelen till 10 procent. För
företag som uteslutande driva handelsrörelse brukar således huvudkontorsandelen
beräknas efter den högre procentsatsen, om huvudkontoret ombesörjer
varuinköpen. Förhöjningen motiveras med att någon del av
\insten
varuanskaffningen och som hos tillverkningsbolag motsvaras av tillverkningsvinst.
Vidare brukar huvudkontorsandelen beräknas till 10 procent,
om huvudkontoret är av särskilt stor betydelse, exempelvis om konstruktions-
och forskningsarbeten i större omfattning bedrivas i huvudkontorskommunen
eller om huvudkontoret såsom hos våra stora exportindustrier
sköter världsomfattande affärer. Slutligen brukar huvudkontorsandelen
höjas till It) procent i sådana fall då huvudkontoret sköter försäljningsarbetet
men detta kräver jämförelsevis liten personal. Det har i sådana fall
ansetts, att huvudkontorskommunen skulle bli alltför gynnad, om den
enligt vanlig schablon tillfördes 5 procent såsom huvudkontorsandel och
''/s av återstående inkomst såsom försäljningsvinst. Huvudkontorskommunen
tillgodoräknas i stället en mindre försäljnings vinst genom att huvudkontorsandelen
höjes till 10 procent; återstående del av den kommunalskattepliktiga
inkomsten tillföres tillverkndngskommunerna. Sistnämnda
förfaringssätt brukar bl. a. tillämpas då tillverkningen avser tämligen likartat
gods och försäljningen sker i stora partier. Detta gäller exempelvis
gruvföretag; även för bruksindustrier och trävaruföretag räknas ofta icke
med tull försäljningsvinst enligt huvudregeln utan huvudkontorsandelen
höjes i stället till 10 procent.

Jämväl bestämmelser om vad som avses med fast driftställe framlades
först i Eiserman och von Wolckers förslag och innebar huvudsakligen
vad nu är stadgat. Bl. a. upptogs kontor såsom exempel på fast driftställe.
Tidigare fanns endast en generell föreskrift, att inkomsten skulle beskattas,
där rörelsen eller någon huvudsaklig gren därav på mera självständigt sätt
eller i avsevärd omfattning idkats. Kommunalskattekommittén föreslog
bestämmelser om fast driftställe med i huvudsak samma innebörd som de
nu gällande. Kommittén uttalade (s. 468), att de föreslagna bestämmelserna
avsåge att i mera bestämd form angiva beskattningsort för rörelse
eller yrke men rubbade icke utbildad praxis på området. Kommitténs förslag
upptogs med vissa smärre ändringar i 1927 och 1928 års kommunalskattepropositioner
samt föranledde intet särskilt uttalande från riksdagens
sida.

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1955

5

Frågan om fördelningen av rörelseinkomst har — såvitt angår kraftverkens
beskattning — uppmärksammats i en skrivelse till Kungl. Maj :t
från samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen. I skrivelsen hemställes
om en skyndsam översyn av gällande bestämmelser om kraftverkens
beskattning. Skrivelsen bär av Kungl. Maj:t överlämnats till 1950 års
skattelags sakkunniga för övervägande. I detta sammanhang må allenast
nämnas, att i skrivelsen icke synes göras någon erinran mot stadgandet,
att 10 procent av kraftverks inkomst skall beskattas i den kommun, där
huvudkontor varit beläget.

I den föreliggande motionen har anförts bl. a., att bestämmelserna i berörda
paragrafer hade lett till att rörelsevinster i många fall fördelats så,
att en icke ringa del därav förts till kommun, där företaget hade huvudkontor
eller annat kontor, till förfång för de kommuner där den verkliga
tillverkningen eller produktionen skedde. Detta kunde icke anses tillfredsställande
ur dessa kommuners synpunkt, varför en ändring av bestämmelserna
borde vidtagas. Det funnes ingen som helst anledning att föra en del
av vinsten till kommun, där intet produktivt arbete för företaget utfördes.
Enbart den omständigheten, att huvudkontor funnes på en viss plats,
borde ej föranleda till att just den kommunen finge rätt att beskatta en
del av vinsten. Bestämmelserna i 58 § att fem procent eller eventuellt mera
skulle föras till kommun, där huvudkontor funnes, borde därför utgå samt
61 § ändras så, att kontor ej räknades som fast driftställe.

Utskottet. I 57 och 58 §§ kommunalskattelagen samt i anvisningarna
till sistnämnda paragraf stadgas om fördelning av rörelseinkomst i de fall,
då rörelse bedrivits i flera kommuner. Beträffande vissa slag av rörelse
finnes särskilda bestämmelser, i fråga om linjetrafik med omnibus stadgas
t. ex., att inkomsten skall beskattas till fem procent i kommun, där huvudkontor
funnits, och i övrigt i de kommuner, där trafiken ägt rum. I
fråga om rörelse av annat slag än de, för vilka särskilda fördelningsregler
fastställts, gäller att inkomsten skall beskattas till fem eller, där omständigheterna
därtill föranleder, högre procent i kommun, där huvudkontor funnits,
samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe begagnats, efter vad
som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun tillverkade
varors värde, handelsomsättningens storlek, antalet där sysselsatta arbetare
eller annat förhållande. I 61 § stadgas, att såsom fast driftställe skall
anses plats, ä vilken för stadigvarande bruk vid rörelsens utövande funnits
särskild anläggning eller vidtagits särskild anordning, såsom kontor,
fabrik, verkstad, verk, bruk, handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe.

I den föreliggande motionen har yrkats sådana ändringar i ovannämnda
bestämmelser, att den s. k. huvudkontorsandelen måtte avskaffas såvitt an -

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1955

går annan rörelse än de i 58 § särskilt nämnda och att kontor icke måtte
räknas såsom fast driftställe. Till stöd för detta yrkande har motionären
anfört, att det icke funnes någon som helst anledning att föra eu del av
rörelseinkomsten till en kommun, där intet produktivt arbete utfördes.

Vad angår frågan om huvudkontorsandelen må till en början nämnas, att
för beskattning av huvudkontorsandel i en kommun torde erfordras, att
i kommunen inrättats ett verkligt huvudkontor, som har karaktären av
fast driftställe. Det synes angeläget att i första hand ett klarläggande sker
härutinnan, enär en icke ovanlig missuppfattning torde vara, att för beskattning
av huvudkontorsandel vore till fyllest, att ett företags styrelse
hade sitt säte i kommunen. Det förtjänar vidare framhållas, att det i motionen
berörda spörsmålet endast utgör en del av det större problemet om
fördelning av rörelseinkomst över huvud taget. Gällande bestämmelser på
området torde vara grundade på den uppfattningen, att en fördelning av
rörelseinkomsten bör ske mellan de olika kommuner, i vilka inkomsten
kan anses ha åtnjutits eller intjänats. Därvid har man icke ansett sig
kunna bortse från det förhållandet att, även om ett företag idkat fabriltsrörelse
eller dylikt, rörelseresultatet dock måste antagas vara beroende
jämväl av andra faktorer än enbart tillverkning eller produktion. Man
bär sålunda tillerkänt beaktande särskilt åt försäljningsai-bete genom den
s. k. försäljningsvinstandelen, men jämväl åt inköpsarbete och administration.
Huvudkontorsandelen torde sålunda vara avsedd att motsvara den
andel av rörelseinkomsten, som kan antagas ha intjänats genom den vid
huvudkontoret bedrivna verksamheten. Denna innebär stundom endast ren
administration, men mestadels torde flertalet för rörelsens verksamhet
avgörande beslut ske på huvudkontoret och även viss inköps- eller försäljningsverksamhet
vara knuten dit. I dessa hänseenden torde den i det
tidigare lämnade redogörelsen för mellankommunala prövningsnämndens
praxis vara belysande. Rörande storleken av huvudkontorsandelen synes
i flertalet sammanhang, då denna andel diskuterats, dock icke ha gjorts
gällande, att den stadgade andelen vore för hög. Kommunalskatteberedningen,
som framlade ett förslag i ämnet ägnat att bättre tillgodose de
kommuner, där tillverkning skedde, diskuterade ur dessa synpunkter
även ett borttagande av huvudkontorsandelen. Beredningen ansåg sig
emellertid icke ha skäl att framlägga något förslag därom. I sammanhanget
uttalade beredningen bl. a., att andelen genom gällande bestämmelser
vore tämligen snävt begränsad och därför icke hade någon betydelse
för fördelningen av skatteunderlaget mellan kommunerna. Beredningen
anförde även, att huvudkontorsandelen i allmänhet icke torde vara
så stor att den motsvarade den ekonomiska betydelsen av den vid ett huvudkontor
bedrivna verksamheten.

I förevarande sammanhang förtjänar anmärkas, att i fråga om fördelning
av rörelseinkomst, då ett företag både tillverkat och sålt varor, en

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 är 1955

förskjutning i praxis till förmån för tillverkningskomniunerna ägt rum.
Det tidigare antagandet, att i normalfallet tillverkningen och handeln vägde
lika, har sålunda fått vika för en avvägning, som tillmäter tillverkningen
eu dubbelt så stor andel som försäljningen. Sedan huvudkontorsandelen
fråndragits hänföres alltså två tredjedelar av inkomsten till tillverkningskommunerna
och en tredjedel till försäljningskommunerna.

Med det anförda har utskottet endast velat antyda bakgrunden till gällande
bestämmelser. Med utgångspunkt från att dessa syftar till att i möjligaste
mån fördela rörelseinkomsten mellan kommunerna efter den ekonomiska
betydelsen av den inom varje kommun bedrivna verksamheten
kan utskottet icke finna, att vad i motionen anförts kan utgöra skäl för
ett slopande eller en minskning av huvudkontorsandelen. Skulle emellertid
den större frågan om ändrade grunder för fördelning av rörelseinkomst
över huvud taget upptagas till omprövning, blir givetvis även frågan om
huvudkontorsandelens storlek aktuell. Som nyss nämnts ansåg sig emellertid
icke heller kommunalskatteberedningen, oaktat den inställning beredningen
hade till fördelningsfrågan, böra förorda en sänkning av huvudkontorsandelen.

Vidkommande härefter yrkandet, att kontor icke borde anses såsom fast
driftställe, äger vad ovan anförts i viss utsträckning jämväl tillämpning
på detta spörsmål. Utskottet vill endast framhålla, att därest ett företag
haft ett kontor i en kommun, detta icke i och för sig innebär att en
till sin storlek bestämd del av rörelseinkomsten skall tagas till beskattning
i kommunen. Huru stor del av rörelseinkomsten, som skall hänföras till
ifrågavarande kommun, bestämmes från fall till fall med ledning av de
i 58 § angivna omständigheterna. Är kontorets verksamhet att anse såsom
obetydlig, kommer även en obetydlig andel av vinsten att beskattas i kommunen,
och kan kontorets verksamhet antagas hava varit av mer väsentlig
betydelse för rörelseresultatet, kommer en mer väsentlig del av inkomsten
att hänföras dit. I betraktande av grunden för gällande regler
om fördelning av rörelseinkomst kan enligt utskottets mening berättigade
anmärkningar icke riktas mot de resultat, som framkommer vid en rätt
tillämpning av förevarande stadgande.

Av anförda skäl avstyrker utskottet den föreliggande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 179 av herr Löfroth om ändrade grunder
beträffande beskattning av rörelse som bedrives i flera kommuner
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 är 1955

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,
Eriksson, Söderquist, Velander, Snygg, Anders Johansson, fröken Ranmark
och herr Bengtson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Hagberg i Malmö, Sjölin, Brandt, Kärrlander, Jansson i Aspeboda, Engkvist,
Anderson i Sundsvall och Asp.

Sthlm 1953. K. L. Beckmans Boktr.