Nr 40—41 Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1955

1

Nr 40

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
om beräkningen av ortsavdrag för vissa skattskyldiga.

(2:a avd.)

1 en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:
183, av herr Cassel m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte antaga följande 1)

Förslag
till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 skall erhålla följande lydelse:

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk — ---nedan sägs.

Skattskyldig, som--— 2 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos
sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka
eller frånskild eller gift skattskyldig som under beskattningsåret ej sammanlevt
med andra maken) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med belopp
som i föregående stycke sägs.

Annan skattskyldig--— tidigare år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956, dock att äldre bestämmelser
skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för 1956 eller tidigare år.

2) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas att 8 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 40—41

- Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1955

8 §.

1 mom. Skattskyldig fysisk---48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig som--- 3 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos
sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka
eller frånskild eller gift skattskyldig som under beskattningsåret ej sammanlevt
med andra maken) och haft hemmavarande barn för vilket rätt
till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp
som i föregående stycke sägs.

Gift skattskyldig--— om barnet.

Får annan---icke ortsavdrag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956, dock att äldre bestämmelser
skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för 1956 eller tidigare år.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.

Enligt 48 § 2 mom. kommunalskattelagen äger skattskyldig, som under
beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, att, därest han
varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande
barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med samma belopp som skattskyldig, vilken under
beskattningsåret varit gift och levt samman med andra maken. Motsvarande
bestämmelser återfinnes i 8 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

1910 års skattelagstiftning tog i stort sett icke någon hänsyn till de skattskyldigas
familjeförhållanden. De vid bevillningstaxeringen för vissa inkomster
gällande bevillningsfria avdragen kunde visserligen något ökas för
vissa inkomster vid en större försörjningsplikt, men den differentiering,
som sålunda kom till stånd, var av mycket ringa räckvidd. Egentliga ortsoch
familjeavdrag infördes först genom beslut av 1919 års riksdag. Detta
beslut avsåg endast den statliga beskattningen. I proposition till 1919 års
riksdag, nr 259, föreslogs familjeavdrag för hustru, men propositionen innehöll
icke något förslag om avdrag för husföreståndarinna.

I propositionen föreslogs sålunda dels att gift skattskyldig skulle äga
rätt till ortsavdrag för hustru och varje barn över 15 år med 200 kronor
och för barn under 15 år med 100 kronor, och dels att ogift skattskyldig
(varmed jämställdes änkling, änka eller frånskild) skulle äga rätt till ortsavdrag
för det första barnet med 300 kronor om det var över 15 år och med
200 kronor om det var under 15 år samt för varje följande barn med 200

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1955

3

respektive 100 kronor. Denna förhöjning av avdraget för första barnet med
100 kronor ansågs motiverad av den högre kostnad förekomsten av barn
medförde för ogift skattskyldig i förhållande till gift skattskyldig. Beträffande
innebörden av »ogift» skattskyldig avsågs därmed uppenbarligen icke
hemskild eller särlevande make, enär det i propositionen föreslagna avdraget
för hustru torde fått åtnjutas även om hustrun, utan att skilsmässa ägt
rum, lämnat hemmet (jfr prop. s. 43). På förslag av bevillningsutskottet
(bet. nr 52) beslöt emellertid riksdagen den ändring av de föreslagna bestämmelserna
att skattskyldig skulle erhålla ortsavdrag med 200 kronor
för varje barn och med 200 kronor för hustru, om han var gift, eller för
husföreståndarinna om han var ogift (varmed jämställdes änkling etc.) Ej
heller med denna formulering uppkom frågan om hemskilda eller icke sammanlevande
makar, då avdrag för hustru som ovan nämnts torde fått åtnjutas
även i detta fall.

Utskottet hade till motivering för denna ändring anfört följande (bet. nr
52 s. 24—25).

I fråga om familjeavdragen har det förefallit utskottet som en brist att
ogift skattskyldig ej skulle få göra avdrag för husföreståndarinna. I förevarande
sammanhang synes någon skillnad ej böra uppdragas mellan henne
och hustru. Vidare har utskottet funnit barnavdragen något för snävt tillmätta,
varjämte den olikhet i avdragens storlek, som föreslås i fråga om
gift och ogift skattskyldig samt beträffande barn under och över 15 år,
synts ej blott sakligt mindre motiverad utan ock leda till avsevärt besvär
vid taxeringen. Utskottet har i enlighet härmed ansett lämpligt, att avdraget
för alla hithörande fall sättes till 200 kronor för varje barn. Avdraget för
hustru lämnas oförändrat, men göres tillämpligt även å husföreståndarinna
hos ogift skattskyldig.

För kommunalbeskattningens vidkommande infördes motsvarande avdrag
för husföreståndarinna genom beslut av 1920 års riksdag.

Bestämmelsen om att avdrag för hustru fick åtnjutas endast för det fall,
att makarna sammanlevt, infördes genom 1928 års lagstiftning. Formuleringen
av bestämmelserna om avdrag för husföreståndarinna lämnades
emellertid oförändrad så till vida, som sådant avdrag alltjämt skulle få åtnjutas
av ogift (varmed jämställdes änkling etc.).

I den föreliggande motionen har anförts, att syftet med ifrågavarande
bestämmelser torde ha varit att det avgörande för ortsavdragets storlek
skulle vara försörjningsbördan och icke civilståndet. På grund av ordalagen
i bestämmelserna hade emellertid tolkningen i praxis blivit en annan,
i det att viss kategori skattskyldiga kommit att helt undantagas från bestämmelsens
tillämpningsområde. Äkta makar, som under beskattningsåret
levt åtskilda och som till följd härav taxerats såsom av varandra oberoende
skattskyldiga, hade sålunda icke ansetts äga rätt att erhålla det högre
ortsavdraget, även om förutsättningarna med avseende å försörjningsbördan
förelegat. I främsta rummet vore det sådan make, som erhållit hemskillnad
och därvid tillerkänts vårdnaden av ett eller flera av makarnas

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1955

barn samt vilken på grund härav haft husföreståndarinna hos sig anställd,
som komme i åtnjutande av ett för lågt avdrag. Samma vore emellertid
förhållandet beträffande makar, vilka eljest taxerades såsom av varandra
oberoende skattskyldiga. Enligt motionärernas uppfattning krävde rättvisan,
att berörda kategorier skattskyldiga, i den mån de haft hemmavarande
minderåriga barn samt haft husföreståndarinna hos sig anställd, erhölle
samma ortsavdrag som gift skattskyldig, vilken under beskattningsåret sammanlevt
med sin make. En ändring av författningen i sådan riktning syntes
vara i överensstämmelse med lagstiftningens syfte.

Utskottet. Enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt
äger ogift skattskyldig, som haft hemmavarande barn, för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, och som haft husföreståndarinna,
rätt till ortsavdrag med samma belopp som gift skattskyldig. I stadgandena
härom angives att med ogift skattskyldig jämställes änkling, änka eller frånskild.

I den föreliggande motionen har gjorts gällande, att enligt nämnda stadganden
avdrag för husföreståndarinna icke kunde medgivas skattskyldig,
som utan att äktenskapsskillnad förelegat under beskattningsåret ej sammanlevt
med andra maken. Det framhålles, att frågan blir aktuell särskilt
i de fall då hemskillnad föreligger mellan makar. Motionärerna har därför
yrkat sådan ändring av de ifrågavarande stadgandena, att det i desamma
skulle klart utsägas, att med ogift skattskyldig jämställdes ävenledes gift
skattskyldig, som under beskattningsåret icke sammanlevt med andra maken.

Såsom av den föregående framställningen framgår fanns det, då bestämmelser
motsvarande de nu förevarande först infördes, knappast anledning
att beakta det i motionen berörda spörsmålet. Avdrag för husföreståndarinna
torde nämligen vid nämnda tidpunkt icke ha ifrågakommit så länge äktenskapet
icke upplösts, enär avdrag för hustru kunde få åtnjutas även om
makarna icke sammanlevt.

Det kan givetvis göras gällande, att de förevarande stadgandena angående
ogift skattskyldig icke kan avse gift skattskyldig, som utan äktenskapsskillnad
— eventuellt på grund av hemskillnad — icke sammanlevt med andra
maken. Enligt vad utskottet under hand erfarit har emellertid beskattningsnämnderna
icke varit främmande för en sådan tillämpning av stadgandena
i fråga, att avdrag för husföreståndarinna medgivits, då skattskyldig erhållit
hemskillnad eller förhållandena utvisade att varaktig söndring förelåge
i äktenskapet. Dessa omständigheter utvisar enligt utskottets mening, att det
föreliggande spörsmålet är en tolkningsfråga, vilken emellertid såvitt utskottet
kunnat finna icke varit föremål för prövning i högsta instans. Rörande
tolkningen av gällande författningar i detta hänseende ankommer det icke
på utskottet att uttala sig. Utskottet finner, att det i första hand måste anses
önskvärt, att klarläggande sker rörande innebörden av de nu gällande
bestämmelserna i ämnet. Först sedan ett sådant klarläggande skett, finnes

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1955

anledning att taga ställning till frågan, huruvida den i lagstiftningen nu givna
regleringen på detta område kan anses tillfredsställande.

Den frågan kan dock givetvis ställas, huruvida en lagstiftning i den av
motionärerna önskade riktningen vore lämplig. Vissa skäl kan som motionärerna
framhåller otvivelaktigt anföras för att jämväl särtaxerade eller i varje
fall hemskilda makar skall äga rätt till avdrag för husföreståndarinna. Ä
andra sidan måste en sådan lagstiftning ur vissa synpunkter väcka betänkligheter.
Sålunda skulle med för närvarande i övrigt gällande bestämmelser
om ortsavdrag äkta makar, om de var för sig hade hemmavarande barn och
husföreståndarinna, genom särtaxering kunna erhålla ortsavdrag med dubbelt
så stort belopp som om de sammanlevde. I ortsgrupp V skulle exempelvis
kommunalt ortsavdrag kunna erhållas med 4 000 kronor och statligt ortsavdrag
med 8 000 kronor. Dessutom kommer den statliga inkomstskatten
för vardera maken att beräknas efter den för gifta skattskyldiga avsedda
skatteskalan med lägre progressivitet. Utskottet har med det anförda icke velat
i och för sig taga ställning till den föreliggande frågan utan endast antyda
att en lagstiftning i enlighet med motionärernas yrkande icke bör utan
närmare överväganden genomföras.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 183 av herr Cassel m. fl. om beräkningen
av ortsavdrag för vissa skattskyldiga icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Gustaf Elofsson,
Eriksson, Söderquist, Velander, Snygg, Erik Jansson och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Orgård,
Hagberg i Malmö, Sjölin, Brandt, Allard, Kärrlander och Strandh.