Nr 36—38 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955

1

Nr 36

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för beräknandet av värdeminskningsavdrag
ä byggnader i förvärvskällan jordbruksfastighet
samt om avdrag för täckdikningsanläggningar
m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 144 av herrar Eliasson och Werner samt
II: 176 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning om ur driftsynpunkt
mera tillfredsställande grunder för beräknande av värdeminskningsavdrag
å byggnader i förvärvskällan jordbruksfastighet»; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 354 av herr Herbert Hermansson m. fl.
och II: 174 av herr Adolfsson in. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag rörande avdrag
vid taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt för kostnader för täckdikningsanläggningar
och andra grundförbättringar i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 174 och II: 176.

Från bruttointäkt av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
avdrag göras för, bland annat, kostnader för reparation
och underhåll av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och
underhåll, såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Till avdragsgill
underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till
22 §, bland annat, även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut
anlagd täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.
Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av
dyrbarare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till
grundförbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda
utförande som det gamla skulle kostat. Enligt 22 § 2 mom. får vid
beräkning av inkomst av jordbruksfastighet avdrag icke göras för, bland annat,
kostnad för grundförbättring å fastigheten, såsom nyodling, vattenavledning,
sjösänkning med mera dylikt. Dessa bestämmelser äger tillämp1
Hihann till riksdagens protokoll 1995. 7 samt. Nr 36—38

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1!)55

ning vid redovisning av inkomst av jordbruksfastighet såväl enligt den
s. k. kontantprincipen som enligt bokföringsmässiga grunder.

Enligt förenämnda 22 § 1 mom. må från bruttointäkten av jordbruksfastighet
avdrag vidare göras för värdeminskning av till jordbruket eller dess
binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna
för driften nödiga bostadsbyggnader.

Närmare bestämmelser om värdeminskningsavdragets beräkning in. m. är
meddelade i punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen ävensom
i punkterna 2 b) och d), 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till lagen
den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen.

Nämnda bestämmelser om värdeminskningsavdrag äger tillämpning vid
inkomstredovisning av jordbruksfastighet såväl enligt kontantprincipen som
enligt bokföringsmässiga grunder, med undantag allenast för den i punkt
2 fjärde stycket av anvisningarna till 22 § meddelade bestämmelsen angående
rätt till s. k. utrangeringsavdrag, vilken avser endast bokföringsmässig
redovisning.

Värdeminskningsavdraget bör enligt bestämmelserna beräknas till viss
procent av byggnadens värde. För fastställande av detta värde (avskrivningsunderlaget)
finnes bestämmelser i förenämnda punkt 2 av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen. Ytterligare anvisningar för tillämpning av
bestämmelserna har lämnats av riksskattenämnden i dess meddelande nr
4 år 1954. Ifrågavarande bestämmelser och anvisningar innebär i korthet
följande.

I första hand upptages värdet till anskaffningskostnaden om denna kan
visas. Härvid beräknas värdeminskningsavdrag enligt värdeminskningsplan.
Vid övergången till beräkning av avdrag å anskaffningskostnaden skall dock
värdet upptagas till anskaffningskostnaden minskad med beloppet av tidigare
åtnjutna värdeminskningsavdrag (samt i förekommande fall med
oavskrivet värde å utrangerad eller avyttrad byggnad). Såsom ingångsvärde
i planen bör på grund härav upptagas det sålunda bestämda restvärdet för
byggnaderna, varefter värdeminskningsavdraget bestämmes till viss procent
av detta ingångsvärde.

Om anskaffningskostnaden ej kan visas, upptages värdet enligt eu
schablonmetod, innebärande att värdet av byggnaderna upptages till två
tredjedelar av det under beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger
25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och
särskilda förmåner. Någon plan för beräkning av värdeminskningsavdraget
erfordras icke i förevarande fall.

Värdet kan vidare bestämmas enligt en kombinerad metod, därvid man
utgår från ett värde beräknat enligt sistnämnda schablonmetod. Till detta
värde lägges kostnad för sådan ny-, till- eller ombyggnad, som utförts efter
den tidpunkt, till vilken det enligt schablonen bestämda ingångsvärdet hänför
sig. Å ingångsvärdet beräknas värdeminskningsavdrag för framtiden
enligt plan. Kostnad för senare ny-, till- eller ombyggnad tillägges avskriv -

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955

3

ningsunderlaget. Senare ändringar av taxeringsvärdet påverkar däremot icke
avskrivningsunderlaget, då den kombinerade metoden användes.

Riksskattenämnden framhåller slutligen att om jordbrukaren kan visa
anskaffningskostnaden för viss eller vissa byggnader, som uppförts före den
tidpunkt, till vilken det under beskattningsåret gällande taxeringsvärdet
hänför sig, och dessa kostnader enbart för sig överstiger det ovan schablonmässigt
beräknade värdet, bör jordbrukaren äga rätt att beräkna värdeminskningsavdraget
enbart å nämnda kostnader, ehuru de icke omfattar
hela byggnadsbeståndet. Därvid bör dock kostnaderna minskas med medgivna
värdeminskningsavdrag å hela byggnadsbeståndet från och med det
första år, på vilket kostnaderna belöper. Avdraget beräknas i detta fall enligt
plan.

Spörsmålet om avdragsrätt för täckdikningar och andra grundförbättringskostnader
har tidigare i olika sammanhang varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet (jfr bl. a. bev.utskottets bet. nr 5/1931, 28/1950, 63/
1951, 10/1952 och 48/1954). Här må allenast anföras följande.

Vid 1951 års riksdag framlades i proposition nr 191 förslag om införande
av rätt för jordbrukare att bli taxerad enligt bokföringsmässiga grunder
in. in. I anledning av nämnda proposition yrkades i de likalydande motionerna
1:508 och 11:649 bl. a. att avdrag för värdeminskning skulle medges
jämväl å tillgångar av grundförbättrings natur, såsom täckdikningar, vägar,
invallningar och fruktkulturer. Samma års bevillningsutskott behandlade
propositionen ävensom bl. a. förenämnda motioner i sitt vid höstsessionen
avgivna, av riksdagen godkända betänkande nr 63, vari utskottet
vad angår ovannämnda yrkande anförde följande.

Något förslag till ändrade bestämmelser i detta hänseende har icke framlagts
i den förevarande propositionen. Däremot hade de sakkunniga förordat,
att avdrag borde få ske ej blott för kostnader för underhåll av täckdikning
utan även för den värdeminskning, som anläggningen vore underkastad
trots åtgärder för dess vidmakthållande. I några över de sakkunnigas
förslag avgivna remissyttranden har framförts önskemål om att motsvarande
avdrag borde medgivas även i fråga om vissa andra anläggningar,
bland annat de i motionerna omnämnda.

Departementschefen har framhållit att, om behov av avskrivning å dylika
tillgångar i särskilda fall skulle anses vara för handen, detta vore en fråga,
som berörde icke blott jordbruksfastighet utan även rörelse. Frågan borde
därför lösas i ett sammanhang för båda förvärvskällorna, och departementschefen
förklarade sig icke vara beredd att utan ytterligare utredning taga
ställning till densamma.

Utskottet delar för sin del den av departementschefen uttalade meningen,
att frågan är av allmän betydelse för inkomstbeskattningen, varför en
lösning icke lämpligen bör sökas allenast i avseende å vissa anläggningar
inom jordbruk och skogsbruk. Utskottet vil! emellertid samtidigt framhålla,
att utskottet anser starka skäl tala för införande av rätt till successiv avskrivning
i beskattningshänseende av kostnader för vissa jordbrukets anläggningar,
vilka såsom täckdikning ha en begränsad varaktighetstid. Enligt
ett av de sakkunniga återgivet uttalande av lantbruksstyrelsen torde en väl

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 3(1 ur Utö,i

utförd täckdikning kunna äga bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år.
Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikning synes vara motiverad
även därav att kostnaderna för en dylik anläggning uppgå till relativt höga
belopp. Frågan om avskrivning av anläggningskostnad för täckdikning bör
därför upptagas till förnyad prövning. Med hänsyn till spörsmålets allmänna
art förutsätter utskottet, att 1950 års skattelagssakkunniga vid sin fortsatta
genomgång av kommunalskattelagen komma att närmare utreda detsamma
och försöka komma fram till en lämplig lösning. På anförda skäl
avstyrker utskottet bifall till de likalydande motionerna I: 508 och II: 649 i
nu förevarande del.

I förenämnda proposition framlades även förslag till de nu gällande reglerna
om värdeminskning av driftbyggnader i jordbruk. Frågan om bestämmandet
av ingångsvärdet å byggnader hade berörts i de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna 1:508 och 11:649. Motionärerna
hade hemställt, att hela jordbruksvärdet, däri inräknat det i jordbruksvärdet
ingående skogsmarksvärdet, skulle läggas till grund vid beräkningen av
ingångsvärdets storlek. I förenämnda betänkande nr 63 anförde utskottet i
denna del följande.

Jordbrukstaxeringssakkunniga framhöllo, att byggnaderna i jordbruket
i driftsekonomiskt hänseende vore av mycket stor betydelse. I fråga om
jordbrukets byggnadskostnader ha de sakkunniga erinrat om att det kunnat
konstateras, att kostnaderna, särskilt vid det mindre och medelstora
jordbruket, ofta överstege jordbruksfastighetens hela taxeringsvärde. Dessa
förhållanden och de berättigade erinringar, som från skilda håll framförts
mot nu gällande metod för den taxeringsmässiga beräkningen av avdrag
för jordbruksbyggnads värdeminskning och vilka — om än med något
mindre styrka ■— kunna göras gällande mot propositionsförslaget i denna
del, ha föranlett utskottet att överväga huruvida icke hela spörsmålet
borde göras till föremål för en förnyad prövning. I remissyttrandena över
de sakkunnigas betänkande ha åtskilliga synpunkter kommit till uttryck,
vilka även tala för att denna komplicerade fråga bör ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Sålunda har bland andra remissinstanser statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader skisserat en metod för avskrivning för värdeminskning
av jordbrukets driftbyggnader. Departementschefen har icke
ansett sig kunna förorda densamma. Enligt vad utskottet under hand erfarit
har forskningsanstalten under sitt fortsatta arbete ytterligare utvecklat
värderingsmetoderna, vilka enligt anstaltens uppfattning skulle kunna omformas
till ett för taxeringsändamål praktiskt system. Utskottet saknar
möjlighet att bedöma huruvida detta är en framkomlig väg men anser, att
de erfarenheter forskningsanstalten vunnit på förevar ande område böra
beaktas vid den fortsatta behandlingen av problemet. Som utskottet ovan
antytt innebär emellertid det i propositionen förordade sättet för bestämmande
av avskrivningsunderlaget för byggnad en förbättring i förhållande
till nu gällande regler. Utskottet anser sig därför i nuvarande läge böra
tillstyrka ett genomförande av propositionsförslaget oförändrat men samtidigt
föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning rörande frågan om avdrag vid taxering för värdeminskning
av driftbyggnad å jordbruksfastighet.

Under åberopande härav avstyrker utskottet de likalydande motionerna
I: 508 och II: 649 i vad gäller denna fråga.

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955

5

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan skrivelse till Kungl.
Maj:t i ämnet.

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Frågan om fastställande av avskrivningsunderlaget beträffande byggnader
i förvärvskällan rörelse har behandlats av företagsbeskattningskommittén
(SOU 1954: 19 s. 135—147). I fråga om avskrivning å återanskaffningsvärdet
anförde kommittén (s. 144 f.).

Vad först beträffar frågan om avskrivning å återanskaffningsvärdet (nuvärdet)
synes detta spörsmål inte ha närmare uppmärksammats i samband
med 1938 års lagstiftning. Detta problem förelåg väl redan då men har
förts fram i diskussionen på allvar först under senare år i samband med
den under och efter det senaste världskriget höjda kostnadsnivån. För
kommittén framstår det visserligen såsom uppenbart att frågan om avskrivning
å nuvärdet beträffande byggnader inte till alla delar är jämförbar med
motsvarande spörsmål beträffande inventarier. Någon prisstegringen kompenserande
överavskrivning lämnar nämligen gällande avskrivningsregler beträffande
byggnader merendels inte något utrymme för. Därtill kommer att
skillnaden mellan anskaffnings- och återanskaffningskostnader kan bli mycket
betydande på grund av byggnadernas normalt längre varaktighetstid. Å
andra sidan föreligger i fråga om byggnader moment som minskar frågans
betydelse. Mera sällan torde sålunda förekomma att en industribyggnad helt
utrangeras och ersättes av nybyggnad. Betydligt vanligare torde vara att
den äldre byggnaden om- eller tillbygges, ofta i olika etapper. Härigenom
erhåller vad av den ursprungliga byggnaden återstår ett ökat värde och en
längre varaktighetstid. Det skall ej heller förbises, att genom omfattande
vid taxeringen avdragsgilla reparationsarbeten byggnaderna ofta bibehålies
eller understundom rent av ökar i värde. Vidare kan på grund av den långa
brukstiden både stigande och sjunkande priser hinna avlösa varandra, varför
ofta intet kan med större bestämdhet förutses beträffande kostnadsnivån
vid det framtida tillfälle, då byggnaden till äventyrs utrangeras och
ersättes med en ny.

I likhet med vad fallet är beträffande inventarier måste kommittén vidare
konstatera, att det Aarken från teoretiska eller praktiska utgångspunkter
föreligger någon enhetlig uppfattning i frågan om det berättigade
i att beräkna avskrivning å byggnad å nuvärdet. Om emellertid en regel av
sådan innebörd skulle upptagas, borde härav följa att vid stigande penningvärde
eller av annan anledning sjunkande byggnadskostnader aAskrivningarna
minskas motsvarande.

Oavsett vilken inställning man än må ha till berörda spörsmål, måste
det enligt kommitténs uppfattning av praktiska skäl vara uteslutet att i ett
permanent avskrivningssystem lägga återanskaffningsvärdet till grund för
beräkningen av den årliga avskrivningen. Vad kommittén anfört beträffande
de tekniska svårigheterna att bestämma återanskaffningsvärdet å inventarier
gäller i lika mån i fråga om byggnader. Härtill kommer att en avskrivning
å nuvärdet med nödvändighet förutsätter eu sådan utvidgning aA’
inkomstbegreppet vid försäljning av byggnader som man i tidigare sammanhang
inte funnit möjligt att genomföra.

Fn avskrivning å nuvärdet kan även inge vissa betänkligheter ur konjunkturpolitisk
synpunkt. Då prisstegring regelmässigt inträder under högkonjunktur,
skulle avskrivning å nuvärdet öka avskrivningsbeloppen och
följaktligen förstärka företagens likviditet i cil läge, då detta inte är önsk -

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955

värt av konjunkturpolitiska skäl. Det bör uppmärksammas alt de avskrivningar,
varom i förevarande sammanhang är tal, ofta uppgår till mycket
betydande belopp. Kommittén finner alltså att en avskrivning å nuvärdet i
fråga om byggnader inte är förenlig med de konjunkturpolitiska synpunkter
som kommittén har att anlägga vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:144 och 11:176 har gjorts
gällande att en schablonmässig beräkning av avdrag för värdeminskning av
byggnad i jordbruk i allmänhet icke medförde tillfredsställande resultat.
För jordbruksfastighet gällde, att taxeringsvärdet i dess helhet icke täckte
såväl anskaffningskostnaden å jorden som anläggningskostnaderna å byggnaderna.
Ä andra sidan medförde en avskrivning enligt schablonmetoden i
princip en avskrivning å nuvärdet. Följaktligen förefunnes för beräkningen
av värdeminskningsavdraget två principer för underlagens beräknande,
nämligen dels anskaffningskostnaden, dels nuvärdeskostnaden. Det kunde
enligt motionärernas uppfattning icke vara lyckligt med en sådan dualism
i fråga om principerna för beräknandet av värdeminskningsavdraget. Denna
dualism framträdde särskilt vid tillämpandet av den kombinerade metoden,
då för samma fastighet kunde användas såväl nuvärdet vid beräknandet
av avskrivningsunderlaget som anskaffningskostnaden. Det måste vid
beräknandet av ett värdeminskningsavdrags storlek i princip vara riktigast
att räkna med samma penningvärde. Det lämpligaste torde därför vara om
till grund för avskrivningsunderlaget kunde läggas ett värde motsvarande
nuvärdet. För jordbrukets del måste det te sig som ett oavvisligt krav att avdrag
för värdeminskning i varje enskilt fall erhölles på ett avskrivningsunderlag,
som motsvarade verkliga nuvärdet. Detta desto mer som nuvarande
regler i hög grad försvårade och i många fall omöjliggjorde en önskvärd
byggnation. Nuvarande avdragsregler hade medfört att i många fall i stället
för nybyggnad vidtagits en ur driftsynpunkt mindre lämplig reparation av
befintligt byggnadsbestånd.

I de likalydande motionerna I: 354 och II: 174 har anförts
bl. a., att de kostnader, som anordnandet av ett rationellt täckdikningssystem
betingade för jordbruket, innebure väsentliga investeringar. Att sådana
åtgärder komme till stånd syntes vara av största betydelse inte endast i syfte
att förbättra jordens kultur utan också ur nationalekonomisk synpunkt. De
avdragsmöjligheter, som för närvarande stode till buds i detta avseende, vore
därför enligt motionärernas uppfattning inte till fyllest. Motionärerna erinrade
om att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga i sitt år 1946 avgivna
betänkande (SOU 1946: 29) uttalat, att avdrag för täckdikningskostnader
borde medgivas ej blott för kostnaderna för underhåll utan även för den
värdeminskning, som täckdikningsanläggningen vore underkastad trots åtgärder
för dess vidmakthållande. Chefen för finansdepartementet hade i den
på grundval av nämnda betänkande framlagda propositionen nr 191 vid
1951 års riksdag förklarat, att denna fråga ägde samband med frågan om

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955 7

dylikt avdrag för liknande anläggningar, som även berörde inkomstkällan
rörelse, varför han då inte utan ytterligare utredning kunde förorda något
sådant avdrag vid täckdikningsanläggning. Enligt motionärernas mening
borde den del av kostnaderna för anläggning av täckdiken, som enligt ovan
ej vore omedelbart avdragsgill, dock få avdragas från beskattning under en
tidsperiod av förslagsvis 20 år. Täckdikningskonsulent eller annan lämplig
sakkunnig person kunde därvid få befogenhet att göra upp kostnadsplan,
som kunde ligga till grund för en sådan avskrivning av ifrågavarande anläggningskostnader.
Härigenom skulle garanteras, att endast kostnader, som
i varje särskilt fall kunde betecknas som normala, skulle bli avdragsgilla.
Frågan om införande av rätt till avdrag för kostnader för anläggning av
täckdiken borde enligt motionärernas uppfattning snarast möjligt bli föremål
för utredning. I samband därmed borde även frågan om dylikt avdrag
för vissa andra grundförbättringar, t. ex. stenröjningar, byggande av vägar
etc., kunna upptagas till prövning.

Utskottet. I de förevarande motionerna har framförts yrkanden, som syftar
till ändrade bestämmelser i fråga om avdrag för värdeminskning å anläggningstillgångar
i jordbruk.

Sålunda yrkas i de likalydande motionerna I: 144 och II: 176 skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utredning om ur driftsynpunkt mer tillfredsställande
grunder för beräknande av värdeminskningsavdrag å byggnader
i förvärvskällan jordbruksfastighet. I de likalydande motionerna I:
354 och II: 174 hemställes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning och förslag angående avdrag för värdeminskning av täckdikning.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår må vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet avdrag medgivas för värdeminskning
av driftbyggnader. Värdeminskningen skall i första hand beräknas på anskaffningskostnaden.
I den mån anskaffningskostnaden icke kan visas, må
avskrivningsunderlaget i stället beräknas enligt vissa hjälpmetoder. Den
viktigaste av dessa metoder anknyter till taxeringsvärdet sålunda, att avskrivningsunderlaget
beräknas till två tredjedelar av det taxerade jordbruksvärdet
minskat med däri ingående skogsmarksvärde i den mån detta överstiger
25 000 kronor. Det sålunda erhållna schablonvärdet kan under vissa
förutsättningar ökas med senare nedlagda anskaffningskostnader. I de likalydande
motionerna I: 144 och II: 176 göres gällande, att den schablonmässiga
beräkningen av värdeminskningsavdrag icke gåve tillfredsställande resultat.
Taxeringsvärdet täckte som regel icke anskaffningskostnaderna å
jorden jämte anläggningskostnaderna å byggnaderna. Schablonmetoden innebure
i princip en avskrivning å nuvärdet, varför avskrivning skedde enligt
lvu principer, dels å anskaffningskostnaden och dels å nuvärdet. Då man
borde räkna med samma penningvärde, torde det lämpligaste vara om nuvärdet
kunde läggas till grund. Gällande regler försvårade en önskvärd byggnation
och medförde ur driftsynpunkt mindre lämpliga reparationer.

Avdrag för täckdikning medgives såsom av den förestående framställ -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955

ningen framgår allenast för iståndsättande eller omläggning av förut befintlig
anläggning och allenast för det belopp, som en omläggning med enahanda
material och utförande som det gamla skulle ha kostat. I de likalydande
motionerna 1:354 och II: 174 har framhållits den betydelse, anordnandet
av ett rationellt täckdikningssystem hade bl. a. ur nationalekonomisk
synpunkt. Motionärerna erinrar om att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga
förordat att avdrag skulle medgivas för värdeminskning av täckdikning
men att departementschefen i propositionen nr 191 till 1951 års
riksdag icke framlagt något förslag härom. Enligt motionärernas mening
borde avdrag för värdeminskning medgivas å den del av kostnaderna fölen
täckdikning, vilken icke var omedelbart avdragsgill.

Såsom i motionerna antytts har de nu aktualiserade spörsmålen tidigare
i åtskilliga sammanhang varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Detta
var bl. a. fallet vid behandlingen av förenämnda proposition nr 191 vid 1951
års riksdags höstsession. Nämnda års bevillningsutskott uttalade då i betänkande
nr 63 alt frågan om avskrivning av anläggningskostnad för täckdikning
borde upptagas till förnyad prövning. Med hänsyn till spörsmålets allmänna
art förutsatte utskottet, att 1950 års skattelagssakkunniga komme
att närmare utreda detsamma och försöka komma fram till en lämplig lösning.
I fråga om avskrivningsunderlaget för driftbyggnader uttalades i samma
betänkande, att de berättigade invändningar, som från skilda håll framförts
mot då gällande metod och vilka — om än med något mindre styrka
— kunde göras gällande mot propositionsförslaget, hade föranlett utskottet
att överväga huruvida icke hela spörsmålet borde göras till föremål för en
förnyad prövning. Enligt vad utskottet under hand erfarit hade statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader utvecklat vissa värderingsmetoder,
vilka enligt anstaltens uppfattning skulle kunna omformas till ett för taxeringsändamål
praktiskt system. Utskottet saknade möjlighet att bedöma,
huruvida detta vore en framkomlig väg, men ansågc alt de erfarenheter
forskningsanstalten vunnit på förevarande område borde beaktas vid den
iortsatta behandlingen av problemet. Det i propositionen förordade sättet
för bestämmande av avskrivningsunderlaget innebure emellertid en förbättring
i förhållande till gällande regler. Utskottet tillstyrkte därför propositionsförslaget
oförändrat men föreslog samtidigt riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning av frågan. Riksdagen godkände
betänkandet. Riksdagsskrivelsen är alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts
prövning.

Enligt utskottets förmenande är båda de ifrågavarande spörsmålen av
den art, att de faller inom ramen för den genomgång av komrnunalskattelagen,
vilken förutsatts skola verkställas av 1950 års skattelagssakkunniga.
De sakkunnigas arbetsuppgifter har hittills i stor utsträckning koncentrerats
till så omfattande spörsmål som fastighetsbeskattningen, taxeringen av
villafastigheter, de nyligen av riksdagen antagna förenklingarna av kommunalskattelagen
samt det på riksdagens prövning beroende förslaget om
ändringar i taxeringsförfarandet. Utskottet vill i anslutning härtill under -

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955

stryka angelägenheten av att de nu förevarande spörsmålen tages under
övervägande snarast möjligt, och förutsätter utskottet alltså, att denna utskottets
inställning kommer att beaktas vid planläggningen av de sakkunnigas
fortsatta arbete. Med hänsyn till att dessa spörsmål sålunda kan förväntas
bli behandlade av de sakkunniga anser sig utskottet icke böra i anledning
av motionerna förorda skrivelse till Kungl. Maj :t.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 144 av herrar Eliasson
och Werner samt II: 176 av herr Svensson i Stenkyrka in. fl.
om ändrade grunder för beräknande av värdeminskningsavdrag
å byggnader i förvärvskällan jordbruksfastighet måtte,
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd; ävensom

2) att de likalydande motionerna I: 354 av herr Herbert
Hermansson m. fl. och II: 174 av herr Adolfsson m. fl. om
avdrag vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt
för täckdikningsanläggningar och andra grundförbättringar
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 19 april 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hedman, Franzon, Gustaf Elofsson,
Eriksson, Söderquist, Velander, Snygg, Anders Johansson och Werner;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sundström, Sjölin,
Brandt, Vigelsbo, Allard, Kärrlander, Strandh, Anderson i Sundsvall och
Nilsson i Svalöv.